Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete

1891-01-31 · 81 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 75 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1891:23, Med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

1

N:o 23.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om försäkring för olycksfall i arbete; gifven Stockholms

slott den 31 januari 1891.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att antaga närlagda

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

O S C A R.

V. L. Groll.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Åfd. 13 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

Förslag till Lag

om

försäkring för olycksfall i arbete.

i §•

En hvar i försäkringspligtig rörelse anstäld arbetare skall, efter

ty hijr nedan närmare bestämmes, vara försäkrad för olycksfall, som

träffar honom till följd af hans anställning (olycksfall i arbete).

Såsom arbetare skall ock arbetsförman enligt denna lag anses.

%

2 §•

Försäkringspligtiga rörelser äro:

a) idkande såsom näring af: sågverks- eller brädgårdsrörelse; grufdrift,

eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller hytta, stångjernsbruk,

manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande

eller förädling af mineralrikets alster och ej är att som handtverk

anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,

mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor

omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen

må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan med

fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket; lastning eller

lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergnings- och dykeriföretag;

flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af

gas-, vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser anläggning,

förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal eller

flottled, hamn, kaj eller dylikt samt uppförande, förändring eller bätt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

3

rande af hus; äfvensom tillverkning af explosiva ämnen eller annan

tillverkning, der sådana ämnen pläga användas;

b) jern vägs- och spårvägsdrift.

3 §•

Försäkring, hvarom i 1 § stadgas, skall handhafvas af eu för hela

riket gemensam anstalt, riksförsäkringsanstalten.

Afgifterna för försäkringen (premierna) skola erläggas af arbetsgifvaren.

Försäkringen träder i kraft, då arbetaren varder anstäld i för•

säkringspligtig rörelse.

4 §■

Försäkringspligtiga rörelser skola efter graden af sin farlighet

fördelas i klasser. Afgifterna skola bestämmas till de belopp, som efter

matematiska grunder beräknas vara erforderliga för utgörande af de

ersättningar, som enligt denna lag böra utgå.

Närmare bestämmelser om antalet farlighetsklasser, rörelsernas

fördelning å dem samt beloppet af försäkringsafgifterna inom de särskilda

klasserna meddelas af Konungen, första gången för tre år och

sedan för fem år åt gången.

5 §•

Anmälan om försäkringspligtig rörelse skall inom tretio dagar från

det denna lag trädt i kraft eller för rörelse, som sedermera börjas,

inom lika tid från det, den tagit sin början, af arbetsgifvaren göras, i

Stockholm hos öfverståthållareembetet, i öfriga städer hos magistraten

eller stadsstyrelsen och å landet hos kronofogden.

Upphör rörelsen eller sker väsentlig ändring i dess beskaffenhet,

skall sådant inom tretio dagar anmälas hos ortsmyndigheten.

Anmälan, hvarom i denna § sägs, skall göras skriftligen i två

exemplar, af hvilka det ena ofördröjligen bör genom ortsmyndighetens

försorg insändas till riksförsäkringsanstalten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

6 §•

Orts myndigheten skall tillse, att anmälan, hvarom i 5 § stadgas,

behörigen sker.

Uteblifver sådan eller uppstår tvifvel om riktigheten af inkommen

anmälan, åligge ortsmyndigheten att skyndsamligen införskaffa erforderliga

upplysningar och, der så finnes nödigt, på platsen anställa undersökning;

skolande berättelse öfver hvad sålunda förekommit till riksförsäkringsanstalten

insändas.

7 §•

Riksförsäkringsanstalteu har att pröfva, huruvida rörelse är försäkringspligtig

eller icke och, i förra fallet, till hvilken farlighetsklass

den, jemlikt gällande bestämmelse!'', är att hänföra.

Drifves försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att ringare fara

är för olycksfall i arbetet, må riksförsäkringsanstalteu kunna förordna,

att rörelsen i sin helhet eller till viss del skall tills vidare hänföras

till lägre farlighetsklass, än den efter sin beskaffenhet eljest bort tillhöra,

eller ock från försäkringspligt undantagas.

Pröfvas arbetsgifvare hafva för sin rörelse eller viss del deraf

vidtagit sådana åtgärder, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning

kommer att utgå i ett eller flere af de hänseenden, hvarom i 14

och 15 §§ finnes stadgadt, ege riksförsäkringsanstalteu medgifva, att

arbetsgivare!! må, i den omfattning och på de vilkor, riksförsäkringsanstalten

kan finna skäligt bestämma, befrias från honom enligt denna

lag eljest åliggande skyldigheter.

Den, som ej åtnöjes med riksförsäkringsanstaltens beslut i ämne,

hvarom i denna § sägs, har att deröfver anföra besvär hos Konungen

inom tretio dagar efter af beslutet erhållen del; men beslutet lände

emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda varder af Konungen

förordnadt.

8 §•

Arbetsgifvare i rörelse, hvilken förklarats försäkringspligtig och

icke på grund af 7 § 3 punkten från försäkring i riksförsäkringsanstalten

helt och hållet undantag^, åligger att före utgången af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

o

januari och juli månader hvarje år till ortsmyndigheten ej mindre göra

anmälan om antalet af de under nästföregående halfva kalenderår i

rörelsen anstälde arbetare, för Indika försäkringspligten gäller, och om

summan af deras arbetsdagar, än äfven erlägga å dem belöpande försäkringsafgift.

Drifves rörelsen å flere orter, skall, der ej af riksförsäkringsanstalten

annorlunda bestämmes, särskild anmälan och premiebetalning

ske å hvarje ort.

9 §•

Försummar arbetsgivare att aflemna uppgifter och erlägga premier,

såsom i 8 § sägs, och fullgores det ej, oaktadt derom från ortsmyndigheten

erhållen påminnelse, ege riksförsäkringsanstalten, på anmälan

af ortsmyndigheten och efter det erforderliga upplysningar inhemtats,

fastställa det premiebelopp, arbetsgivaren har att gälda,

hvarefter detsamma af ortsmyndigheten indrives, på sätt om resterande

kronoutskylder är föreskrivet, med tillägg af stadgad uppbördsprovision

och derutöfver fem procent, som tillfalla riksförsäkringsanstalten.

10 §.

Derest försäkringspligtig rörelse, till följd af arbetsgivares försummelse

att göra vederbörlig anmälan, ej blifvit af riksförsäkringsanstalten

förklarad försäkringspligtig eller varit upptagen i för låg farlighetsklass,

vare arbetsgivaren skyldig att, der sådant af riksförsäkringsanstalten

påfordras, för hela den tid, han till följd af försummelsen undgått att

betala behöriga försäkringsafgifter, erlägga hvad som brister till belopp,

som riksförsäkringsanstalten efter inhemtade upplysningar bestämmer.

11 §•

Öfver riksförsäkringsanstaltens beslut, hvarigenom, på sätt i 9 och

10 §§ sägs, beloppet af de försäkringsafgifter, arbetsgivare har att

erlägga, blifvit bestämdt, må klagan ej föras.

12 §.

Har arbetare i försäkringspligtig rörelse geuom olycksfall i arbetet

ljutit döden eller fått sådan kroppsskada, som skäligen kan antagas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

medföra stadigvarande men eller sjukdom under minst fjorton dagar,

åligge • det arbetsgifvaren att om olycksfallet ofördröjligen hos polismyndigheten

i orten göra anmälan med bifogande af läkarebetyg angående

dödsorsaken eller den skadades tillstånd.

Då sådan anmälan skett eller olycksfall af beskaffenhet, som nu är

nämnd, eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall undersökning

om olycksfallet så fort ske kan af polismyndigheten hållas

för utrönande af orsaken till olycksfallet och det närmare förloppet

dervid, skadans beskaffenhet och påföljd samt de öfriga omständigheter,

hvilka kunna inverka på frågan om ersättnings utgående.

Sakkunnig persons biträde vid undersökningen må, der så pröfvas

nödigt, på riksförsäkringsanstaltens bekostnad anlitas.

Inom åtta dagar efter det undersökningen blifvit verkstäld skall

det dervid hållna protokoll insändas till riksförsäkringsanstalten.

13 §.

Om arbetare, som i försäkringspligtig rörelse blifvit skadad på

sätt i 12 § sägs, saknar egna tillgångar och ej heller åtnjuter understöd

från sjukkassa, åligge arbetsgifvaren ombesörja, att den skadade

under de efter olycksfallet närmast följande sextio dagar erhåller nödig

läkarevård samt läkemedel, vid äfventyr att polismyndigheten eljest

eger derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad. Hvad arbetsgifvaren

sålunda påkostat ege han söka åter af den, som skadan lidit.

14 §.

Har den försäkrade genom olycksfall i arbetet fått kroppsskada,

vare han berättigad att från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet

i ersättning uppbära:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga

till arbete, 360 kronor för år;

b) om olycksfallet medfört stadigvarande men, hvarigenom arbetsförmågan

för framtiden minskats, ett i förhållande dertill afpassadt

belopp, dock högst 300 kronor för år;

c) om olycksfallet förorsakat öfvergående men eller sjukdom,

som i väsentlig mån minskat arbetsförmågan, 1 krona i sjukhjelp för

hvarje dag utöfver de första sextio, som detta tillstånd fortfar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23. 7

Har den, som blifvit för framtiden fullständigt oförmögen till

arbete, _ barn under femton år, skall den till honom utgående årliga

ersättning förhöjas med 20 kronor för hvarje barn i den ålder dock

att sammanlagda ersättningsbeloppet ej må öfverstiga 440 kronor

hädan förhöjning må ej åtnjutas för barn, som födes i äktenskap, ingånget

efter olycksfallet, eller som efter olycksfallet födes utom äktenskap,

ej heller for utländsk undersåtes barn, som ej var här i riket

bosatt, då olycksfallet timade. '' ,

. Har den>. träffats af olycksfallet, icke fyllt 18 år, utgår ersättmng-en

för tiden, till dess han uppnått den ålder, med allenast tre

jerdedelar af det belopp, som eljest skolat enligt ofvan angifna

grunder honom tillkomma.

. Följ tld> under hvilken sjukhjelp enligt mom. c) utgått, må ersättning

etter mom. a) eller mom. b) ej uppbäras.

15 §.

Har olycksfallet inom ett ar medfört döden, skall, utom ersättning

som enligt 14 § må hafva ifrågakomma, utgå:

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till enka,, så länge hon lefver ogift, 120 kronor årligen;

c) till hvarje minderårigt barn 60 kronor för år till dess det

uppnått femton års ålder.

År barn berättigadt till årligt ersättningsbelopp efter såväl fader

som moder, skall det belopp utgå med 80 kronor.

Der i något fall årliga ersättningar, hvarom nu är sagdt, komme

att sammanlagda öfverstiga 300 kronor, skola de i förhållande till hvad

a en hvar ersättningsberättigad belöper till detta belopp nedsättas.

0 ddai den skadade efter olycksfallet trädt i äktenskap, utgår ej

årlig ersättning till enkan eller till i sådant äktenskap födt barn. Ej

heller utgår dylik ersättning till barn, som födes efter olycksfallet

utom äktenskap.

Utländsk undersåtes enka och barn ega ej rätt till ersättning

enligt denna §, der de ej vid olycksfallet voro här i riket bosatta.

16 §.

Har den, som träffats af olycksfall, sjelf uppsåtligen eller genom

grof vårdslöshet förorsakat skadan, vare all rätt till ersättning1 förverkad.

&

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

17 §■

Flyttar någon, som är berättigad till ersättning enligt denna lag,

ur riket, eger han ej uppbära ersättning för tid, under hvilken han

är å utrikes ort bosatt.

18 §.

Den, som vill framställa anspråk på ersättning, hvarom ofvan är

stadgadt, g-öre det muntligen vid den i 12 § omförmälda undersökning

eller skriftligen hos riksförsäkringsanstalten inom två år efter olycksfallet

eller, om det medfört döden, inom samma tid efter dödsfallet.

Kommer någon senare och visar ej giltig ursäkt, varde ansökningen

ej till pröfning upptagen.

19 §.

Har rörelse i den ordning, 7 § 3 punkten angifver, förklarats

vara från skyldighet till försäkring i riksförsäkringsanstalten helt och

hållet eller delvis befriad, skola likväl ersätfningarne enligt 14 och 15

§§ utbetalas genom riksförsäkringsanstalten, hvilken eger af arbetsgifvaren

återbekomma hvad sålunda utgifvits.

20 §.

Ersättningsanspråk pröfvas af riksförsäkringsanstalten.

Utan hinder af förut meddeladt. beslut eger riksförsäkringsanstalten,

der någon omständighet yppas, som kan inverka på ersättningsfrågan,

taga denna under förnyad pröfning; och vare den, som vill åtnjuta

ersättning, pligtig att, när helst det af riksförsäkringsanstalten påfordras,

medelst prest- eller läkareintyg eller annorledes styrka- förhållande,

som utgör vilkor för ersättningens utgående.

21 §.

Har riksförsäkringsanstalten afslagit ersättningsanspråk på den

grund, att rörelsen ej vore försäkringspligtig, och menar sökanden

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kong!. Majits Nåd. Proposition No 23. 9

sig kunna visa, att rörelsen rätteligen bort såsom försäkringspligtig

anses, ege lian att öfver beslutet anföra besvär hos Konungen i den

ordning, som i 7 § 4 punkten sägs.

finner Konungen rörelsen vara försäkringspligtig, skall ersättningsllågan

ai riksförsäkringsanstaltén till ny pröfning upptagas.

1 andra fall eger den, som icke nöjes åt'' riksförsäkringsanstaltens

beslut i ersättningsfråga, att, inom ett år från det han af beslutet

cm °m i ’ d®rå tala genom stämning å riksförsäkringsanstaltén till

btockholms rådstufvurätt eller domstol i den ort, der olycksfallet timat.

22 §.

. Begrafningshjelp må lyftas så snart den blifvit fäststäld, sjukhjeJp,

hvarom i 14 § sägs,för hvarje vecka efter ingången af derpå

följande vecka och annan ersättning för hvarje kalenderqvartal efter

ingången af derpå följande qvartal.

Närmare bestämmelser om sättet för ersättningars utbetalande

meddelas af Konungen.

23 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må

förty ej för gäld i mät tagas.

24 §.

Hai arbetsgivare i anmälan, som enligt denna lag skall af honom

göras, mot. bättre vetande meddelat oriktig uppgift, straffes med böter

flan och med fem till och med tvåhundra kronor, der ej å gerningen

straff är i allmänna strafflagen utsatt.

25 §.

Förseelse, som i 24 § sägs, åtalas vid allmän domstol.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

Bih. till Piksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kong!. Majits Nåd. Proposition N:o 23.

26 §.

Inträffar olycksfall i arbete, som utföres för statens eller för kommuns

rakning, och är arbetet af beskaffenhet att, om det drifvits såsom

näring, det skolat för annan arbetsgivare medföra försäkringspligt,

eller inträffar olycksfall'' vid jernvägs- eller spårvägs drift för statens

eller för kommuns räkning, skall ersättning efter ofvan stadgade grunder

utgöras af staten eller vederbörande kommun, så framt ej på grund af

särskilda föreskrifter lika eller större understöd eljest bör utgå.

Fråga, huruvida och till hvad belopp ersättning skall utgå, pröfvas

af riksförsäkringsanstalten enligt grunderna i denna lag, men i öfrig!

ege hvad ofvan i denna lag stadgats icke tillämpning å staten eller å

kommun.

27 §.

Vill idkare af försäkringspligtig rörelse bereda bos honom anstäld

arbetare förhöjd försäkring i riksförsäkringsanstalten, eller vill i sådan

rörelse anstäld arbetare sjelf vinna förhöjning i sin försäkring, vare

dertill berättigad; dock må ej i något fall förhöjningen öfverstiga dubbla

beloppet af den ersättning, som eljest skolat utgå.

28 §.

En hvar arbetsgivare, så ock arbetare i sådan rörelse, som ej är

försäkringspligtig, må kunna, på derom gjord ansökning, i riksförsäkringsanstalten

vinna försäkring för olycksfall i arbetet enligt ofvan

stadgade grunder.

29 §.

Frivillig försäkring, hvarom i 27 och 28 §§ förmäles, gäller endast

för så vidt stadgad försäkringsafgift i behörig ordning erlägges.

De närmare föreskrifter, som erfordras i afseende å dylik försäkring,

meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Juli 1892.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott den 17 oktober 1890.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Wennerberg,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och

Wikblad.

Statsrådet friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad

att tillstädeskomma.

5:o.

Under erinran att kommerskollegium den 31 december 1889 erhållit

nådig befallning att, efter inhämtande af öfverståthållareembetets

Bih. till Rihd. Prot. 1891. 1 Samt. 1 Afd. 13 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

ocli Kong! Maj:ts

med underdånigt utlåtande öfver det af arbetareförsäkringskomitén afgifna

förslag till lag om sjukkassor, anmälde departementschefen statsrådet

Groll, efter gemensam beredning med cliefen för justitiedepartementet,

att kommerskollegium i underdånig skrifvelse den 13 sistlidne

juni, som den 18 nästlidne augusti till civildepartementet inkommit —

med förmälan att sjuk- och begrafningskassors styrelser eller förvaltningar

jemväl lemnats tillfälle att sig yttra — öfverlemnat de till kollegium

inkomna yttrandena samt för egen del i ämnet sig utlåtit; och

hemstälde föredraganden i underdånighet att Kongl. Maj:t behagade

för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, öfver nämnda förslag

inhemta högsta domstolens underdåniga utlåtande.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna

bifall;

hvarefter departementschefen statsrådet Groll vidare anförde, likaledes

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

Vid behandlingen af det utaf Eders Kongl. Maj:t genom proposition

den 12 mars innevarande år för Riksdagen framlagda förslagtill

förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet, hvilket förslag

Riksdagen ansåg sig icke kunna godkänna, uttalades inom Riksdagen

att denna fråga stode i sådant samband med frågan om sjukkassornas

ordnande, att dessa båda frågor lämpligast borde i ett sammanlianglösas.

Till befrämjande häraf bär det derföre synts mig vara af vigt

att, då frågan om en lagstiftning rörande sjukkassorna nu hänskjutes

till högsta domstolens bedömande, domstolen på samma gång äfven

lenmas tillfälle att pröfva huru olycksfallsförsäkringen bör i rättsligt

afseende af staten ordnas. Med anledning häraf har det för Riksdagen

framlagda förslaget blifvit inom civildepartementet i vissa delar omarbetadt,

dervid hänsyn tagits dels till den inom Riksdagen uttryckta

önskan att den blifvande lagstiftningen i detta ämne måtte erhålla civillags

natur, i hvilket afseende det nu utarbetade förslaget innefattar

vissa nya bestämmelser, om hvilkas civilrättsliga beskaffenhet något

tvifvel icke kan råda, dels ock till de inom det särskilda utskott, som

handlade ärendet, uttalade åsigter om den större eller mindre lämpligheten

af vissa detalj bestämmelser.

Sålunda har jag ansett mig kunna biträda utskottets åsigter att i

förslaget bör intagas uttrycklig föreskrift om att arbetsförmän skola

vara likstälde med arbetare; att, om den skadade har minderåriga barn,

ersättningen vid full invaliditet bör förhöjas med 20 kronor för hvarje

s. 3 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

3

sådant, dock att sammanlagda ersättningsbeloppet ej må öfverstiga 440

kronor; att premietarifferna första gången fastställas endast för tre år;

att böter, som enligt författningen ådömas, skola tillfalla kronan, och i

viss mån äfven att den, som skadas i yngre år, skall få lika ersättning

som äldre person.

Deremot har jag icke ansett mig böra omarbeta det för Riksdagen

framlagda förslaget i sådant syfte, som utskottet, då det yttrar sig om

de allmänna principerna för ifrågavarande lagstiftning, angifvit såsom

enligt dess åsigt den lämpligaste, nemligen att man vid en lagstiftning

om arbetsgifvares skyldighet att ansvara för skada, som genom olycksfall

träffar arbetarne i arbetet, skulle följa samma väg, som redan beträdts

genom lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägsdrift

af den 12 mars 1886, dervid dock utskottet tillagt att skadeståndets

belopp borde vara på förhand bestämdt.

Arbetareförsäkringskomitén har redan i sitt betänkande rörande

olycksfallsförsäkringen behandlat frågan om lämpligheten af att stadga

ovilkorlig skyldighet för arbetsgivare inom vissa yrken att utgifva

skadestånd vid olycksfall i arbetet samt dervid ansett en dylik anordning

skola medföra betydande olägenheter. Komitén har sålunda erinrat,

bland annat, följande:

En på sådan grund bygd lag borde, utom det att noggranna bestämmelser

lemnades om ersättningens storlek vid olika påföljd af

skada, jemväl sörja för att ersättningsfrågorna blefve så snabbt som

möjligt afgjorda samt förebygga att arbetsgifvarne genom enskild uppgörelse

med arbetarne undandroge dem den lagstadgade ersättningen.

Men äfven om dessa förhållanden nöjaktigt ordnades, hvilket dock, enligt

hvad erfarenheten visat, vore förenadt med stora svårigheter,

vore i allt fall den utväg, hvartill en dylik lag i sista hand hänvisade,

nemligen rättegång mellan arbetsgivare och arbetstagare,

synnerligen motbjudande och till sitt resultat i flera hänseenden

otillfredsställande. Rättegångar i hithörande frågor, som berörde så

ömtåliga intressen, skulle helt säkert bidraga till söndring och bitterhet

mellan de olika samhällslagren och olägenheten af dylika rättstvister

skulle för arbetarne blifva så mycket känbarare, som det slutliga afgörande!

kunde komma att kräfva en ansenlig tid. Arbetaren skulle

dessutom sakna erforderlig trygghet för utfående! af den honom tillkommande

ersättning, i synnerhet om denna skulle utgå under en längre

tidsföljd, då arbetsgivare!! tilläfventyrs kunde blifva urståndsatt att

fullgöra sina åligganden.

Riktigheten af hvad komitén sålunda anfört synes mig härutinnan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

afgörande, och om således vigtiga skäl tala mot upptagande af sjelfva

principen om ovilkorlig skadeståndspligt för arbetsgifvaren, är, enligt

min mening, den af utskottet ifrågasatta medelväg ännu mindre tilltalande.

Detta förslag synes nemligen i sjelfva verket innebära ett

försök till kombination af två sinsemellan oförenliga grundsatser. Vill

man stadga skadeståndspligt och således utgå från en allmänt civilrättslig

ståndpunkt, lärer följdriktigheten fordra att jemväl skadeståndets

belopp i vanlig ordning af domstolen fritt pröfvas med hänsyn

till de i hvarje särskild! fall förekommande omständigheter.

På dessa skäl har jag ansett mig sakna anledning att i nu föreliggande

förslag frånträda principen om obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Icke heller anser jag att utskottet åberopat fullgiltiga skäl för den

så kallade väntetidens utsträckning utöfver den tid af 60 dagar, som

var bestämd i det till Kiksdagen aflåtna förslaget.

I det nu uppgjorda förslaget hafva åtskilliga redaktionsjemkningar

och förenklingar vidtagits, Indika i allmänhet ej torde tarfva närmare

förklaring, men beträffande vissa af dem likasom angående ytterligare

några af utskottet gjorda erinringar får jag tillfälle att närmare yttra

mig vid redogörelsen för de särskilda §§:s innehåll.

Departementschefen föredrog härefter förslaget och anförde dervid

beträffande

4 §•

Vid jemförelse af innehållet i denna § och 7 § torde framgå att,

på sätt utskottet åstunda!, skilda delar af eu och samma rörelse kunna,

med afseende å deras olika farlighet, komma att hänföras till olika

farlighetsklasser.

5 §•

För underlättande af den kontroll å arbetsgifvaren, som det åligger

ortsmyndigheterna att utöfva, har i denna §, i olikhet med hvad förra

förslagets motsvarande § 16 stadgade, föreskrifvits att, der rörelse

drifves å flera orter, särskild anmälan om densamma skall å hvarje

ort göras. Häraf blir en följd, då försäkringsafgifterna skola erläggas

till samma myndighet, som har att mottaga anmälningarna, att jemväl

uppbörden för filial skall ske å ort, der den drifves. Enär dock ifrågavarande

stadgande stundom kunde medföra olägenheter, t. ex. i fråga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

5

om jernvägar, hvilka genomlöpa ett stort antal kommuner, har det

funnits nödigt medgifva riksförsäkringsanstalten rätt att i förevarande

hänseende meddela de förfoganden, hvartill omständigheterna kunna

föranleda.

7 §•

Drifves försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att ringare fara

är för olycksfall i arbetet, bör den kunna efter omständigheterna få

hänföras till lägre farlighetsklass eller helt och hållet befrias från försäkringspligt.

Klart är dock att eu dylik lindring eller befrielse ej

må åtnjutas längre än de förhållanden fortfara, som betingat densamma.

Genom bestämmelsen att dispensen skall beviljas allenast »tills vidare»

har åt riksförsäkringsanstalten förvarats rätt att återkalla densamma,

om och när så pröfvas skäligt.

Har arbetsgifvare på privat väg sörjt för att hans arbetare i händelse

af olycksfall i arbetet komma i åtnjutande af enahanda förmåner,

som på grund af försäkring i riksförsäkringsanstalten skulle tillkommit

dem, kan han erhålla befrielse från de skyldigheter honom eljest enligt

denna lag åligga. Att dylikt medgifvande bör föregås af en noggrann

pröfning af de garantier, arbetsgifvaren kan lemna, är sjelfklart. Men

lika uppenbart är att riksförsäkringsanstalten måste erhålla befogenhet

att göra det fortsatta åtnjutandet af den eu gång medgifna befrielsen

beroende af de vilkor, som riksförsäkringsanstalten kan finna nödigt

uppställa för kontroll derå att de förutsättningar, som legat till grund

för befrielsen, hållas vid makt; och detta ej blott af nödig omtanka

för arbetarne utan jemväl till egen säkerhet, då, enligt 18 §, anstalten

i sista hand är ansvarig för att arbetaren utfår sin rätt.

Att, såsom utskottet ifrågasatt, omedelbart till Kongl. Maj:t förlägga

pröfningen huruvida rörelse bör fritagas från försäkring i riksförsäkringsanstalten,

synes icke behöflig!, då det lemnas den missnöjde

öppet att genom klagan få frågan understå!d Kongl. Maj:ts afgörande.

9 §•

Då fullgörandet af den arbetsgifvare åliggande anmälningsskyldighet,

i händelse af tredska eller försummelse, enklast och snabbast framtvingas

genom föreläggande af vite, har ett dylikt förfarande blifvit i

denna § föreslaget.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

De bestämmelser, som intagits i andra stycket af denna §, afse

att motsvara föreskrifterna i det förra förslagets 17 §. Hvad der

stadgats om sättet för försäkringsafgifternas bestämmande och om den

ordning, i hvilken arbetsgivare må eg a att få rättelse, om han anser

att afgift blifvit honom obehörigen påförd, har ansetts kunna uteslutas

och förfarandet sålunda i tillämpliga delar helt och hållet likställas med

förhållandena vid fråga om indrifvande af resterande kronoutskylder.

10 §.

Utskottet har ansett att skyldigheten att anmäla inträffadt olycksfall

i arbetet borde åläggas arbetsgivaren allenast för det fall att ersättning

enligt lagen otvetydigt eller sannolikt skulle komma att utgå.

Detta synes dock mindre lämpligt, då derigenom skulle förutsättas en

pröfning, som ofta, särdeles då den bör ske inom så kort tid efter

olycksfallet som möjligt, erbjuder stora vanskligheter och hvilken

arbetsgivaren i allmänhet ej kan antagas ega förmåga att verkställa.

Jag har derföre ansett mig böra bibehålla förra förslagets bestämmelse

i denna del.

12 och 13 §§.

I det till förra Riksdagen framlagda förslag togs vid ersättningsbeloppens

bestämmande hänsyn till om den, som skadats, hade minderåriga

barn, som ej fyllt femton år. Häremot har utskottet anmärkt

att föreskrifterna i detta hänseende borde ansluta sig till lagstiftningen

angående minderårigas användande vid fabrik, handtverk eller

annan handtering och att såsom minderårig borde betraktas endast

den, hvilken på grund af nämnda lagstiftning icke finge till arbete användas

den tid, som är »yngre personer» medgifven, eller, såsom nu,

högst 10 timmar om dygnet. Då emellertid det inre samband, som

kunde gifva stöd för att göra bestämmelserna om ersättning beroende

af föreskrifterna huru länge den minderårige finge användas i arbete,

i verkligheten icke alltid torde vara för handen, samt det är af vigt

att städse, så vidt möjligt är, hafva eu fast och bestämd norm för bestämmande

af ersättningsbeloppen, synes det föga lämpligt att beträda

den af utskottet ifrågasatta väg, hvarför i det nu uppgjorda förslaget

bibehållits den i förra förslaget upptagna åldersgräns.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet åen 17 Oktober 1890.

7

1 fråga om ersättningsbeloppen hafva man och qvinna i detta förslag

blifvit likstälda.

18 §.

Enligt 7 § kan arbetsgivare befrias från de skyldigheter, som

enligt denna lag åligga honom, om han styrker sig hafva vidtagit åtgärder,

hvarigenom på annan väg arbetarens rätt till ersättning vid

olycksfall kan anses betryggad. Det ligger dock i sakens natur att,

huru omsorgsfull den pröfning än må hafva varit, som föregått dispensen,

möjlighet dock alltid förefinnes att ersättningen af en eller annan

orsak ej kommer att utfalla. Men då arbetarens i lag faststälda rätt

till ersättning icke får göras beroende af förhållanden, öfver livilka

lian ej sjelf eger någon afgöranderätt, måste i sista hand rik stör säk~

ringsanstalten svara för att den honom tillförsäkrade ersättningen verkligen

utfaller.

20 §.

Dä det är af vigt att ersättningsanspråk mot riksförsäkringsanstalten

slutbehandlas inom en ej allt för lång tid från det skadan

skedde, har här intagits en bestämmelse om viss tid, hvarinom den,

som ej nöjes åt anstaltens beslut i ersättningsfråga, skall anhängiggöra

sin talan vid domstol.

21 §.

Utskottet anmärkte beträffande motsvarande bestämmelser i förra

förslagets 24 § att från den allmänna regeln att ersättningsbelopp,

som icke uttagits inom två år från lyftningsdagen, skulle tillfalla riksförsäkringsanstalten,

undantag borde göras till förmån för omyndige.

Då emellertid faran för desse att gå i mistning af sin rätt synes vara

nästan ingen, enär den, å hvilken vårdnaden om den omyndige blifvit

lagd, det må nu vara förmyndare eller fattigvårdssamhälle, näppeligen

lärer försumma att i ett fall sådant som detta bevaka den omyndiges

bästa, torde en undantagsbestämmelse för omyndige här vara lika litet

af nöden som då fråga är om den vanliga civila preskriptionen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

23 §.

Denna §, som innehåller bestämmelser af rent civilrättslig natur,

hvilka följaktligen ej kunde intagas i det för innevarande års riksdagframlagda

förslag, utgör en sammanfattning af 29 och 30 §§ i arbetareförsäkringskomiténs

förslag och söker att realisera den utan tvifvel

riktiga grundtanke, som komitén i dessa §§ velat uttala, nemligen att

riksförsäkringsanstalten, i den mån ersättning af anstalten komme att

utgå, skulle ega att träda i den ersättningsberättigades stad och ställe

gent emot tredje man, som förorsakat skadan. Då emellertid det lärer

vara tvifvelaktigt, huruvida den rätt till skadestånd, som enligt 6 kap.

strafflagen tillkommer målsegande, är af beskaffenhet att enligt nu

gällande lag kunna under alla omständigheter och i hela sin omfattning

å annan öfverlåtas, har det vid ifrågavarande föreskrifters affattande

ansetts vara af nöden att i lagen bestämdt uttalades att rätten

till skadestånd kunde öfverlåtas å riksförsäkringsanstalten.

Att utsträcka anstaltens regressrätt mot arbetsgifvaren så, att

denne, såsom komitén synes hafva tänkt sig, skulle blifva ansvarsskyldig

för den, »som i hans ställe är satt», äfven i fall, der nu gällande

lag icke medförde sådan ansvarsskyldighet, torde icke vara af behofvet

påkalladt.

24 §.

Förseelse, hvarom i 24 § förmäles, lärer i allmänhet, om skada

verkligen skett, komma att hänföras till bedrägeribrott. Men äfven

om. gerningen icke medfört skadlig verkan och således ej är straffbar

enligt allmän lag, synes den kunna vara af så elakartad natur, att det

kan ifrågasättas, om ej ett bötesmaximum af 500 kronor torde vara

befogad!.

Sedan föredragningen af det nu uppgjorda förslaget afslutats,

hemstälde föredraganden i underdånighet att Kong], Maj:t behagade

för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, öfver nämnda, vid

detta protokoll fogade förslag inhemta högsta domstolens utlåtande.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna bifall.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

9

Förslag till Lag

om

försäkring för olycksfall i arbete.

1 §•

En hvar i forsäkringspligtigt yrke anstäld arbetare skall vara försäkrad^

för olycksfall i arbetet efter ty här nedan närmare bestämmes.

Såsom arbetare skall ock arbetsförman enligt denna lag anses.

2 §•

Försäkringspligtiga yrken äro:

a) idkande såsom näring af: sågverks-eller brädgårdsrörelse; grufdrift,

eller annat dermed jemförligt arbete; masugn eller hytta, stångjernsbruk,

manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande

eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom

handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,

mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor

omfattning eller under sådana förhållanden i öfrig!, att den skäligen

må anses som fabrik srörelse; boktryckeri; bränneri och annan med

fabriksdrift jemförlig handtering; skorstensfejareyrket; lastning eller

lossning af varor eller transport medelst pråmar; bergnings- och dykeriföretag;

flottning; uppsättning af elektrisk ledning; utförande af gas-,

vatten- eller kloakledning; byggnadsverksamhet, som afser anläggning,

förändring eller förbättring af väg eller bro, jernväg, kanal eller flottled,

hamn, kaj eller dylikt samt uppförande, förändring eller bättrande

Bih. Ull RIM. Prat. 1891''. 1 Hand. 1 Afd. 13 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

af hus, åbyggnader för landtbrukets behof dock undantagna; äfvensom

tillverkning af explosiva ämnen eller annan tillverkning, der sådana

ämnen pläga användas;

b'') jernväg^- och spårvägsdrift.

3 §■

Försäkring, hvarom i 1 § stadgas, skall handhafvas af en för hela

riket gemensam riksförsäkringsanstalt.

Afgifterna för försäkringen (premierna) skola erläggas af arbetsgifvaren.

Försäkringen träder i kraft, då arbetaren varder anstäld i rörelse,

tillhörande försäkringspligtigt yrke.

4 §■

Försäkringspligtiga yrken skola efter graden af sin farlighet fördelas

i klasser. Afgifterna skola bestämmas till de belopp, som efter

matematiska grunder beräknas vara erforderliga för utgörande af de

ersättningar, som enligt denna lag böra utgå.

Närmare bestämmelser om antalet farlighetsklasser, yrkenas fördelning

å dem samt beloppet af försäkringsafgifterna inom de särskilda

klasserna meddelas af Konungen, första gången för tre år och sedan

för fem år åt gången.

5 §•

Anmälan om försäkringspligtig rörelse skall inom tretio dagar från

det denna lag trädt i kraft eller för rörelse, som sedermera öppnas,

inom lika tid från det den tagit sin början af arbetsgifvaren göras, i

Stockholm bos öfverståthållareembetet, i öfriga städer hos magistraten

eller stadsstyrelsen och å landet bos kronofogden.

Upphör rörelsen eller sker väsentlig ändring i dess beskaffenhet,

skall sådant inom tretio dagar, anmälas hos ortsmyndigheten.

Arbetsgifvaren åligge att före utgången af Januari och Juli månader

hvarje år hos ortsmyndigheten göra anmälan om antalet af de under

nästföregående halfva kalenderår i hans rörelse anstälde arbetare och

summan af deras arbetsdagar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

11

Drifves rörelse å flera orter, skall, der ej för något fall annorlunda

af riksförsäkringsanstalten bestämmes, särskild anmälan ske å hvarje ort.

Anmälan, hvarom i denna § sägs, skall göras skriftligen i två

exemplar, af livilka det ena ofördröjligen bör genom ortsmyndighetens

försorg till riksförsäkringsanstalten insändas.

6 §•

Uppstår tvifvel om riktigheten af inkommen anmälan, åligge ortsmyndigheten

att skyndsamligen införskaffa erforderliga upplysningar

och, der så finnes nödigt, på platsen anställa undersökning; skolande

berättelse öfver hvad sålunda förekommit till riksförsäkringsanstalten

insändas.

i §■

Riksförsäkringsanstalten har att pröfva, huruvida rörelse är försäkringspligtig

eller icke och, i förra fallet, till hvilken farlighetsklass

den, jemlikt gällande bestämmelser, är att hänföra.

Drifves försäkringspligtig rörelse på sådant sätt, att ringare fara

är för olycksfall i arbetet, må riksförsäkringsanstalten kunna förordna,

att rörelsen i sin helhet eller till viss del skall tills vidare hänföras

till lägre farlighetsklass, än den efter sin beskaffenhet eljest bort tillhöra,

eller ock från försäkringspligt undantagas.

Pröfvas arbetsgifvare hafva för sin rörelse eller viss del deraf vidtagit

sådana åtgärder, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning

kommer att utgå efter ty i 12 och 13 §§ finnes stadgadt, ege riksförsäkringsanstalten

medgifva, att arbetsgifvaren må, i den omfattning

och på de vilkor, riksförsäkringsanstalten kan finna skäligt bestämma,

befrias från honom enligt denna lag eljest åliggande skyldigheter.

Den, som ej åtnöjes med riksförsäkringsanstaltens beslut i ämne,

hvarom i denna § sägs, hav att deröfver anföra besvär hos Konungen

inom tretio dagar efter af beslutet erhållen del; men beslutet lände

emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda varder af Konungen

förordnadt.

8 §•

För hvarje hälft kalenderår skall arbetsgifvaren inom utgången af

nästföljande månad till ortsmyndiglieten erlägga den försäkringsafgift,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

som efter antalet af de i rörelsen under halfåret anstälde arbetare och

summan af deras arbetsdagar på rörelsen belöper.

9 §•

Försummar arbetsgivare hvad honom enligt 5 § åligger, ege Konungens

Befallningshafvande vid vite tillhålla honom att sin skyldighet

fullgöra.

Erlägges ej försäkringsafgift i stadgad ordning, åligge ortsmyndigheten

att indrifva den, på sätt om resterande kronoutskylder är föreskrifvet,

med tillägg af stadgad uppbördsprovision och derutöfver fem

procent, som tillfalla riksförsäkringsanstalten.

10 §.

Har någon, som, enligt hvad ofvan blifvit sagdt, är i riksförsäkringsanstalten

försäkrad, genom olycksfall i arbetet ljutit döden eller

fått kroppsskada, som skäligen kan antagas skola medföra stadigvarande

men eller sjukdom under minst fjorton dagar, åligge det arbetsgivaren

att om olycksfallet ofördröjligen hos polismyndigheten i orten

göra skriftlig anmälan med bifogande af läkarebetyg angående dödsorsaken

eller den skadades tillstånd.

Då sådan anmälan skett eller olycksfall af beskaffenhet, som nu är

nämnd, eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall undersökning

om olycksfallet så fort ske kan af polismyndigheten hållas för

utrönande af orsaken till olycksfallet och det närmare förloppet dervid,

skadans beskaffenhet och påföljd samt de öfriga omständigheter, hvilka

kunna inverka på frågan om ersättnings utgående.

Sakkunnig persons biträde vid undersökningen må, der så pröfvas

nödigt, på riksförsäkringsanstaltens bekostnad anlitas.

Inom tre dagar efter det undersökningen blifvit verkstäld skall det

dervid hållna protokoll insändas till riksförsäkringsanstalten.

11 §•

Har arbetare, som i försäkringspligtigt yrke blifvit skadad efter ty

i 10 § sägs, ej egna tillgångar och åtnjuter han ej heller understöd

s. 13 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

13

från sjukkassa, åligge arbetsgifvaren att, intilldess sig visar, huruvida

ersättning enligt denna lag kominer att utgå, ombesörja, att den skadade

erhåller nödig läkarevård samt läkemedel, vid äfventyr att polismyndigheten

eljest eger derom föranstalta på arbetsgifvarens bekostnad. Hvad

arbetsgiivaren sålunda påkostat ege han söka åter af den, som skadan

lidit.

12 §.

Har den försäkrade genom olycksfall i arbetet fått kroppsskada,

vare han berättigad att från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet

i ersättning uppbära:

a) om olycksfallet för framtiden medfört fullständig oförmåga till

arbete, 360 kronor för år;

b) om olycksfallet medfört stadigvarande men, hvarigenom arbetsförmågan

för framtiden minskats, ett i förhållande dertill afpassadt belopp,

dock högst 300 kronor för år;

c) om olycksfallet förorsakat öfvergående men eller sjukdom, som

i väsentlig mån minskat arbetsförmågan, 1 krona i sjukhjelp för hvarje

dag utöfver de första sextio, som detta tillstånd fortfar.

Har den, som blifvit för framtiden fullständigt oförmögen till arbete,

barn under femton år, skall den till honom utgående årliga ersättning

förhöjas med 20 kronor för hvarje barn i den ålder, dock att

sammanlagda ersättningsbeloppet ej må öfverstiga 440 kronor. Sådan

förhöjning må ej åtnjutas för barn, som födes i äktenskap, ingånget

efter olycksfallet, eller som blifvit efter olycksfallet afladt utom äktenskap,

ej heller för utländsk undersåtes barn, som ej var bär i riket

bosatt, då olycksfallet timade.

Har den, som träffats af olycksfallet, icke fy It 18 år, utgår ersättningen

för tiden, till dess han uppnått den ålder, med allenast tre fjerdedelar

af det belopp, som eljest skolat enligt ofvan angifna grunder

honom tillkomma.

För tid, under hvilken sjukhjelp enligt mom. c) utgått, må ersättning

efter mom. a) eller inom. b) ej uppbäras.

13 §.

Har olycksfallet inom ett år medfört döden, skall, utom ersättning,

som enligt 12 § må hafva ifrågakommit, utgå:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

a) begrafningshjelp med 30 kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, 120 kronor årligen;

c) till hvarje minderårigt barn 60 kronor för år till dess det uppnått

femton års ålder.

År barn berättigad! till årligt ersättningsbelopp efter såväl fader

som moder, skall det belopp utgå med 80 kronor.

Der i något fall årliga ersättningar, hvarom nu är sagd!, komme

att sammanlagda öfverstiga 300 kronor, skola de i förhållande till hvad

å en hvar ersättningsberättigad belöper till detta belopp nedsättas.

Har den skadade efter olycksfallet trädt i äktenskap, utgår ej årlig

ersättning till enkan eller till i sådant äktenskap födt barn. Ej heller

utgår dylik ersättning till barn, som efter olycksfallet blifvit utom äktenskap

afladt.

14 §.

Utländsk undersåtes enka och barn ega ej rätt till ersättning enligt

13 §, der de ej vid olycksfallet voro här i riket bosatta.

15 §.

Har den, som träffats af olycksfall, sjelf uppsåtligen eller genom

grof vårdslöshet förorsakat skadan, vare all rätt till ersättning förverkad.

16 §.

Flyttar någon, som uppbär ersättning enligt denna lag, ur riket,

vare han ej berättigad till ersättning för tid, under hvilken han är å

utrikes ort bosatt.

17 §•

Den, som vill framställa anspråk på ersättning, hvarom ofvan är

stadgadt, göre det muntligen vid den i 10 § omförmälda undersökning

eller skriftligen hos riksförsäkringsanstalten inom två år efter olycksfallet

eller, om det medfört döden, inom samma tid efter dödsfallet.

Kommer någon senare och har han ej giltig ursäkt, varde ansökningen

ej till pröfning upptagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

15

18 §.

Har rörelse i den ordning, 7 § 3 punkten angifver, förklarats vara

från skyldighet till försäkring i riksförsäkringsanstalten befriad, men

kan vid olycksfall i arbetet, som i sådan rörelse inträffat, ersättning ej

utfås med belopp, motsvarande det i 12 och 13 §§ för hvarje fall bestämda,

skall hvad som brister af riksförsäkringsanstalten fyllas.

19 §.

Ersättningsanspråk pröfvas af riksförsäkringsanstalten.

Utan hinder af förut meddeladt beslut ege riksförsäkringsanstalten,

der någon omständighet yppas, som kan inverka på ersättningsfrågan,

taga denna under förnyad pröfning; och vare den, som vill åtnjuta

ersättning, pligtig att, när helst det af riksförsäkringsanstalten påfordras,

medelst prest- eller läkareintyg eller annorledes styrka förhållande,

som utgör vilkor för ersättningens utgående.

20 §.

Den, som icke nöjes åt riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga,

ege att derå tala genom stämning å riksförsäkringsanstalten

till Stockholms rådstufvurätt inom ett, år från det han af beslutet erhöll

del.

21 §.

Begrafningshjelp må lyftas så snart den blifvit faststäld, sjukhjelp,

hvarom i 12 § sägs, för hvarje vecka efter ingången af derpå följande

vecka och annan ersättning för hvarje kalenderqvartal efter ingången

af derpå följande qvartal.

Ersättningsbelopp, som ej uttagits inom två år från den dag, det

fått lyftas, tillfälle riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser om

sättet för ersättningars utbetalande meddelas af Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

22 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåta b och må förty

ej för gäld i mät tagas.

Ej må ur sådan ersättning godtgörelse sökas för fattigunderstöd,

som lemnats under annan tid än den ersättningen afser.

23 §.

Rätt till skadestånd, som arbetare såsom målsegande på grund af

olycksfall i arbetet mot annan enligt allmän lag eger, må kunna å riksförsäkringsan

stälten öfverlåtas.

Har någon enligt denna lag fått sig af riksförsäkringsanstalten tillerkänd

sjukhjelp eller årlig ersättning, vare lian, der så påfordra^, skyldig

att å riksförsäkringsanstalten öfverlåta all sin rätt till skadestånd

på grund af olycksfallet, vid äfventyr att, intill dess behörig öfverlåtelse

skett, med vidare sjukhjelp eller ersättning må innehållas. Har målseganden

något i skadestånd uppburit, må det afräknas å hvad honom

enligt denna lag tillkommer.

Finnes skadestånd, som på grund af öfverlåtelsen influtit, öfverskjuta

hvad riksförsäkringsanstalten nödgas till målseganden utgifva,

tillfälle öfverskottet målseganden.

24 §.

Har arbetsgivare i anmälan, som enligt denna lag skall af honom

göras, mot bättre vetande meddelat oriktig oppgift, straffes med böter

från och med 50 till och med 500 kronor, der ej å gerningen straff är

i allmänna strafflagen utsatt.

25 §.

Förseelse, som i 24 § sägs, åtalas vid allmän domstol.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas lulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 17 Oktober 1890.

17

26 §.

Hvad här ofvan finnes om arbetsgifvares skyldigheter stadgadt ege

icke tillämpning å staten i fråga om arbete, som för dess räkning

drifves; dock skall vid olycksfall i sådant arbete, som för annan arbetsgivare

skolat medföra försäkringspligt, ersättning efter nu stadgade

grunder af staten utgöras, så framt ej på grund af särskilda föreskrifter

lika eller större understöd bör i annan ordning utgå.

I fråga om öfverlåtelse å staten af målsegandes rätt till skadestånd

gälla hvad i 23 § finnes om öfverlåtelse af den rätt å riksförsäkrings

anstalten stadgadt.

27 §.

Vill idkare af försäkringspligtig rörelse bereda hos honom anstäld

arbetare förhöjd försäkring i riksförsäkringsanstalten, eller vill i sådan

rörelse anstäld arbetare sjelf vinna förhöjning i sin försäkring, vare

dertill berättigad; dock må ej i något fall förhöjningen öfverstiga dubbla

beloppet af den ersättning, som eljest skolat utgå.

28 §.

Näringsidkare, så ock arbetare i yrke, som ej är försäkringspligtigt,

må kunna, på derom gjord ansökning, i riksförsäkringsanstalten vinna

försäkring för olycksfall i arbetet enligt ofvan stadgade grunder.

29 §.

Frivillig försäkring, hvarom i 27 och 28 §§ förmärs, gäller endast

för så vidt stadgad försäkringsafgift i behörig ordning erlägges.

De närmare föreskrifter, som erfordras i afseende å dylik försäkring,

meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1892.

3

Bih. till -Rihd. Frat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 Haft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Majds Högsta Domstol Onsdagen den 17 December

1890.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Weetman,

Glimstedt,

Herslow,

Skarin,

Lilienberg,

Westman,

Huss.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 18 sistlidne November,

det till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete emellan Högsta

Domstolens ledamöter cirkulerat, företogs ärendet nu till slutligt afgörande;

varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Beträffande hufvudgrunderna för förslaget yttrade:

Justitieråd et Huss: Förevarande lagförslag innebär eu utsträckning,

utöfver hvad allmän lag innehåller, af arbetsgifvares ansvarighet för

skada, som under arbetet tillskyndas den hos honom anstälde arbetaren.

En dylik vidsträcktare ansvarsskyldighet har redan tillförene blifvit, af

Bill. till Ri/csd. Frat. 1891 1 Sami. 1. A/d. 13 Iläft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

lagstiftningen stadgad genom lagen den 12 Mars 1886 angående ansvarighet

för skada i följd af jernvägs drift, uti hvilken lag den grundsats

gjort sig gällande att, der i följd af jernvägs drift någon, som är

anstäld i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf varder

dödad eller skadad, jernvägens innehafvare i regel är skyldig gälda

skadestånd. Till stöd för denna bestämmelse anfördes att, enär det

icke kunde undgås att de, som användas i jernvägs tjenst eller arbete,

derunder utsattes för faror af mångahanda slag, det näppeligen kunde

anses billigt att jernvägens tjenste- och arbetarepersonal skulle ensam

bära det med tjensten eller arbetet förknippade äfventyr af icke allenast

ett personligt lidande utan derjemte den förmögenhetsförlust,

hvilken vore en ovilkorlig följd af hvarje svårare kroppsskada; att den

risk en hvar af jernvägens personal i berörda afseende löpte vore något,

som aldrig läte sig på förhand beräkna och således icke heller kunde

läggas till grund för bestämmande af den lön, som hvarje särskild

befattning vid jernvägen skäligen borde betinga; samt att vid sådant

förhållande rättvisan syntes fordra att skada, hvaraf, i följd af jernvägsdriften,

någon af driftpersonalen träffades medan han vore med

jernvägens tjenst eller arbete sysselsatt borde ersättas af jernvägens

innehafvare.

Då sålunda grundsatsen om skyldighet för arbetsgivare att åt

den hos honom anstälde arbetaren gälda skadestånd vid olycksfall i

arbetet redan blifvit för eu viss näring af lagstiftningen antagen, samt

de skäl, som derför åberopats, ega giltighet i afseende å andra näringar,

hvilka äro af beskaffenhet att medföra högre eller lika grad af

fara för arbetarens lif och helsa, synes mig fog ej saknas för att, på

sätt förslaget åsyftar, jemväl för arbetsgivare inom dessa näringar

stadga en dylik ersättningsskyldighet.

Beträffande sättet för utgörande af omförmälda skadeståndspligt

innehåller emellertid förslaget stadgande om skyldighet för arbetsgivare

att bekosta hos honom anstäld arbetares försäkring mot olycksfall

i arbetet; och har såsom skäl för en dylik anordning hufvudsakligen

anförts att derigenom dels den till ersättning berättigade skulle ega

full trygghet att utfå hvad honom tillkomme, dels ock möjligheten för

denne att för ersättningens utbekommande nödgas inlåta sig i rättegång

med arbetsgivaren vara aflägsnad. Obestridligen äro de förmåner

man sålunda velat bereda arbetaren synnerligen afsevärda, men böra de

ej beredas honom på bekostnad af arbetsgivarens rätt. Att emellertid

dennes rätt varder genom ifrågasatta anordningen för nära trädd låter

sig enligt min mening icke förneka. Från rättslig synpunkt kan nem
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

3

ligen skyldighet för arbetsgivaren att åt den i hans arbete anstälde

arbetaren utgifva godtgörelse för olycksfall i arbetet ej anses inträda

förr än olycksfallet inträffat. Då emellertid enligt förslaget arbetsgifvaren

vore pligtig besörja arbetarens försäkring och följaktligen

gälda premie till försäkringsanstalten, innebär detta i sjelfva verket

att arbetsgifvaren tvingas vidkännas utgift innan ännu något olycksfall

timat i hans rörelse och ehuru möjligt är att sådant ej heller kommer

att inträffa, hvilken möjlighet — synnerligast om rörelsen idkas under

kortare tid eller arbetsgifvaren vidtagit omfattande åtgärder till förekommande

af olycksfall — ingalunda är utesluten.

För hvad förslaget i nämnda del innehåller saknas enligt min mening

all rättsgrund; och innefattar denna omständighet i och för sig anledning

för mig att icke tillstyrka att förslaget lägges till grund för nådig proposition

i ämnet. Jag förbiser dervid ingalunda att vigtiga samhällsintressen

till äfventyrs må kräfva att arbetaren kommer i åtnjutande af de fördelar

det remitterade förslaget velat genom stadgandet om obligatorisk

försäkring honom bereda. Möjligheten att på andra vägar, än den föreslagna,

vinna detta mål torde emellertid icke vara utesluten. I sådant

afseende synes en lagstadgad bestämmelse om skyldighet för arbetsgifvaren

att ställa borgen för den ersättning arbetaren vid olycksfall

må ega att af honom åtnjuta vara att förorda. Om vidare befrielse

från ställande af dylik borgen medgåfves för den händelse arbetsgifvaren

visade sig hafva försäkrat sina arbetare mot olycksfall, skulle

efter all sannolikhet den frivilliga olycksfallsförsäkringen mer och mer

komma till användning. Slutligen torde det förtjena att öfvervägas,

huruvida ej i de fall, der dylik försäkring ej kommit till stånd, staten,

till förekommande af de förmenta svårigheterna för arbetaren att gent

emot arbetsgifvaren gorå sin rätt till skadestånd gällande, må kunna

medgifva den förstnämnde att, emot öfverlåtande på staten af sin berörda

rätt, utfå skadeståndet af allmänna medel, hvarefter staten hade

att af arbetsgifvaren söka sitt åter.

Justitieråd et Westman: I vår lagstiftning är redan, genom lagen

angående skada i följd af jernvägs drift den 12 Mars 1886, uttalad

den grundsats att arbetsgivare, som drifver ett yrke, deri fara för

olycksfall under arbetet förefinnes, är pligtig att gälda ersättning för

skada, som genom dylikt olycksfall tillskyndas i yrket anstäld arbetare.

Denna grundsats bär äfven vunnit tillämpning i nu föreliggande lagförslag,

men detta tager ännu ett steg i den inslagna riktningen, i det

nemligen förslaget ålägger arbetsgifvaren att för olycksfall försäkra

sina arbetare samt jemväl såsom regel stadgar att denna försäkring

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

skall ega rum i en af stat-en inrättad anstalt, den så kallade Riksförsäkringsanstalten.

Uti förenämnda såväl lag som lagförslag bär man

utgått från den riktiga uppfattningen att arbetsgifvaren icke genom den

lön, han åt arbetaren utfäst, beredt honom vederlag jemväl för den

risk att skadas till lif eller lem, hvarför han till följd af arbetets beskaffenhet

utsattes, äfvensom att arbetsgifvaren, hvilken drager vinsten

af arbetet, jemväl bör i sin ordning bära nämnda risk genom att godtgöra

den under arbetet timade skadan. Då emellertid endast ett principielt

fastställande af denna ersättningsskyldighet ej kan i alla förekommande

fall leda till det åsyftade ändamålet, synes mig den nu föreslagna

åtgärden att genom statens mellankomst ordna förhållandet mellan

den ersättningsskyldige och den till ersättning berättigade vara till sin

grund fullt befogad, lika som den kan antagas skola blifva till sina

följder välsignelsebringande. För arbetaren blir det otvifvelaktigt en

oskattbar förmån att genom statens anordning ega full säkerhet att

utfå honom tillkommande skadestånd samt att erhålla detsamma utan

kostnad eller tidsutdrägt; och, äfven om det från arbet-sgifvarens synpunkt

kan invändas, att han genom införande af den obligatoriska försäkringen

måste vidkännas utgift för olycksfall, som ännu icke inträffat

eller måhända icke kommer att inträffa i hans rörelse, så bör det å

andra sidan betraktas såsom en ej oväsentlig fördel för arbetsgifvaren

att genom den jemnare fördelning af ersättningsbördan, som försäkringen

medför, kunna på förhand beräkna utgiften derför, hvarförutom

genom statens åtagande af de med försäkringens ordnande förenade

kostnader försäkringsafgifterna otvifvelaktigt komma att utfalla billigare

än motsvarande utgifter i enskild försäkringsanstalt.

Jag anser mig således icke ega anledning till anmärkning mot de

grunder, på hvilka ifrågavarande lagförslag livilar.

Justitierådet Lilienberg: För min del anser jag mig icke kunna

ogilla de hufvudgrunder, på hvilka förslaget hvilar, och jag vill med

några ord angifva de synpunkter, som härvid varit för mig bestämmande.

Om under utförande för en annans räkning af ett arbete, som

är af den beskaffenhet att det plötsligt kan förstöra arbetarens förmåga

att försörja sig och de sina, arbetaren till följd af detta arbete

skadas så, att han till större eller mindre del mister sin arbetsförmåga

eller dör, så bör rättigheten att få någon ersättning för den förlust,

han eller hans efterlefvande derigenom lida, svårligen kunna anses annat

än som en oeftergiflig fordran af billighet och rättvisa, ehvad

grunder man för öfrigt än må använda för att leda i bevis att en

sådan rättighet förefinnes. Det är mera än ett insatt kapital arbetaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

5

med ens förlorar, det är den sista och enda möjligheten att uppehålla

sig och de sina; och att han sjelf bort inse att en sådan förlust kunnat

inträffa, likasom å andra sidan, att arbetsgifvaren icke är dertill vållande

i annan mån, än genom beskaffenheten af den af honom bedrifna

näring, kan väl verka en nedsättning till det minsta möjliga af ersättningens

belopp, men icke upphäfva det riktiga i grundsatsen att en

ersättning bör af denna produktion utgifvas.

Men om denna grundsats godkännes och om man tager hänsyn

till den belägenhet, hvari arbetaren blifvit försatt, fordrar vidare rättvisan,

såväl att den ringa ersättning, som tillkommer arbetaren eller

hans efterlefvande, skall såvidt möjligt är utgå omedelbart efter olycksfallet

utan kostnad och omgång för den ersättningsberättigade, som

ock att denne har fullkomlig säkerhet för att ersättningen icke upphör,

så länge följderna af olycksfallet finnas till. Dessa fordringar uppfyllas

derigenom att man på sätt som föreslagits, med begagnande af

en utaf arbetsgifvarne sjelfve allt mera och mera använd utväg, föranstaltar

en af staten förvaltad försäkring af arbetarne för olycksfall i

den mån de äro anstälde i yrken, som mera än andra utsätta dem för

fara, och statens intresse af att tillse att de i en produktions tjenst

skadade arbetare icke falla den allmänna fattigvården till last, utan

komma att underhållas af denna produktion, är ett ytterligare skäl för

staten att af arbetsgifvaren fordra en garanti, som arbetaren sjelf antingen

icke vill eller icke kan uppställa såsom vilkor för sin anställning.

Jag kan derföre icke afstyrka ett sådant förslags framläggande

för Riksdagen, om det ock varit att önska att denna sak kunnat ordnas

på ett enklare sätt än det föreslagna, hvithet medför ett timligen

inveckladt förfarande, som för vinnande af målet sätter många krafter

i rörelse, utan att ändock kunna verka på ett fullt tillfredsställande

sätt. Att jag förutsätter att de afgifter, som påläggas näringsidkare,

icke sättas högre, än som visar sig oundgängligen nödvändigt, torde

jag knappast behöfva tillägga.

Justitierådet Skärm: Ifrågavarande lagförslag synes bygdt hufvudsakligen

på följande grunder: ,

l:o) att hvarje i vissa, mer än vanligt farliga yrken anstäld arbetare

skulle i och med anställningen berättigas till ersättning för sådana

olycksfall i arbetet, som tillintetgjorde eller i väsentligare mån skadade

hans arbetsförmåga;

2:o) att sagde ersättning skulle bekostas af hans arbetsgifvare;

3:o) att staten emellertid skulle till arbetarens större säkerhet och

beqvämlighet omedelbart tillhandahålla honom ersättningen och uttaga

härför nödiga bidrag af arbetsgifvarne;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

4:o) att, till undvikande af förlust för staten, arbetsgifvarne skulle

i viss man göras gemensamt ansvariga för bidragens utgörande, och

dessa uttagas med årliga belopp, som efter matematiska grunder kunde

finnas erforderliga till fullgörande af statens betalningsskyldighet; och

5:o) att ersättningarnes utbetalning samt bidragens uppbärande

och förvaltning äfvensom öfverinseendet öfver lagens tillämpning skulle

anförtros åt ett af staten bekostadt embetsverk, benämndt Rjksförsäkringsanstalt.

Likasom, ekonomisk sedt, en produktion ej kan eg a bestånd, utan

att alla af produktionen föranledda kostnader betäckas af produktionens

afkastning, likaså lärer ej heller ett arbete kunna fortfarande presteras

utan att arbetskostnaderna af arbetslönen till fullo gäldas; och till

dessa kostnader hör uppenbarligen utom hvad som erfordras för arbetarens

underhåll under arbetstiden, bland annat, äfven ersättning för

den fara att genom olycksfall skadas till lif eller arbetsförmåga, hvarför

arbetaren i vissa yrken kan vara utsatt. För dylik fara torde arbetaren

med full rätt kunna fordra en efter farans storlek lämpad

ersättning.

Då arbetsgivare!! i regeln uppbär produktionens afkastning och

följaktligen liar att vidkännas produktionskostnaderna, ligger det i

sakens natur, att arbetsgifvaren har att till arbetaren svara för den

ersättning, som den med arbetet förenade särskilda fara må betinga.

Denna ersättning kan tillgodokomma arbetaren antingen i form af

förhöjd arbetslön till alla i det farliga arbetet sysselsatta arbetare,

hvilka i sådant fall hafva att sjelfva vidkännas skadan af olycksfall,

eller på det sätt att arbetsgifvaren förbinder sig, att, när skada af

olycksfall inträffar, derför lemna den skadade eller dennes anhöriga

ersättning.

I hvilken form ersättningen än utgöres, måste den betraktas såsom

eu del af arbetslönen; och likasom denna i regeln bestämmes genom

öfverenskommelse emellan arbetsgivare och arbetare, torde äfven, såvidt

på deras rätt inverkar, af dylik öfverenskommelse böra bero till

hvad belopp och under hvad form ersättning för fara att skadas åt

olycksfall i arbetet skall utgå.

Vore det derföre fråga endast om rättsförhållandet emellan arbetsgivare

och arbetare, synes mig lagstiftarens inblandning till förmån

för den ena eller andra kontrahenten icke vara påkallad eller berättigad.

Det har blifvit anfördt, att arbetarens svaga ekonomiska och

sociala ställning skulle tvinga honom att ingå på för honom ogynsamma

arbetsaftal, att han ej skulle vara i stånd att bedöma huruvida de för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

.Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

hallanden, under hvilka arbetet egde ruin, vore för honom betryggandeocli

att af sådan anledning lagstiftarens mellankomst till skyddande af

arbetarens intressen skulle vara af nöden.

För min del anser jag det skäl för lagstiftningens mellankomst,

man velat finna i arbetarens förment svaga ekonomiska och sociala

ställning, för närvarande icke ega särdeles stor betydelse och för framtiden

. få • ännu mindre sådan. Den förmåga af sammanhållning och

organisation till bevakande af gemensamma intressen, som ''lyckligtvis

alltmera vinner insteg bland arbetarne, gifver dem en styrka

och betydelse, som, enligt hvad erfarenheten redan visat, i talrika fall

ej stått tillbaka för arbetsgifvarens; och allt eftersom denna förmåga,

hvilken väl ännu blott är i sin början, hinner att utvecklas och spridas,

hira arbetarne alltmera vinna den dem med rätta tillkommande fria och

oberoende ställning, som ganska väl sätter dem i stånd att i förhållande

till arbetsgifvaren iakttaga och bevaka sina fördelar.

Men äfven om i åtskilliga fall arbetaren ej skulle kunna af arbetsgifvaren

betinga sig den ersättning för möjliga olycksfall eller de andra

fördela!-, arten och värdet af hans arbete skäligen synas kräfva, torde

lagstiftaren ej böra af sådan anledning ingripa till förmån för arbetaren

mera än för hvarje annan producent, som till följd af konjunkturerna

nödgas afyttra sin vara till lägre pris, än som kan anses motsvara dess

verkliga värde. Ett ingripande i sådant syfte synes mig leda till de

betänkligaste konseqvenser. Ålägges arbetsgifvaren genom lagbud att

lemna sina arbetare andra och större förmåner, än som på det fria

aftalets väg skulle kunna ernås, synes mig arbetsgifvaren rättvisligen

kunna fordra att genom lagbud tillförsäkras afsättning å sin produktion

till det högre pris den aftvingade förhöjningen i arbetslönen bör betinga.

Ja, arbetsgifvaren skulle med samma rätt kunna fordra, att när,

såsom väl ej sällan inträffar, konjunkturerna ställa sig så, att arbetet

betingar högre pris än som kan anses motsvara dess verkliga värde,

eller högre pris än som står i skäligt förhållande till produktionens

afkastning, arbetaren skulle genom lagbud tvingas att arbeta för lägre

pris, så att äfven arbetsgifvaren erhölle sin skäliga del af afkastningen.

Det anförda skälet att arbetaren skulle sakna förmåga bedöma arbetets

större eller mindre farlighet synes mig, äfven om så verkligen

någon gång är förhållandet, desto heldre kunna lemnas utan afseende,

som, efter hvad komitén angifver, arbetsaftalen allt mera ingås på obestämd

tid, och arbetaren, äfven om han vid sin anställning ej insett

yrkets farlighet, således är oförhindrad lemna detsamma, när han kommer

under fund med att det är förenadt med fara.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Om jag således i olikhet med komitén anser stora betänkligheter

möta att af hänsyn till arbetarnes intressen söka genom lagbud bereda

dem särskilda förmåner på arbetsgifvarnes bekostnad, synes mig dock

ur en annan, af komitén äfven framhållen synpunkt åtgärder för arbetarnes

tryggande mot olycksfall i arbetet och följderna deraf möjligen

böra i lagstiftningsväg vidtagas.

Visar nemligen erfarenheten, att drifvandet af ett visst yrke är

förenadt'' med mer än vanlig risk för dervid anstälda arbetare, att dessa

proportionsvis i större antal än arbetame i andra yrken blifva skadade

till lif eller arbetsförmåga och att till följd deraf det allmänna, staten

eller kommunen, får vidkännas en särskild tunga för understöd åt invalider

från ett dylikt yrke, synes staten i det allmännas intresse kunna

med fullt fog efter omständigheterna antingen förbjuda yrkets utöfning

eller för tillåtelse dertill uppställa sådana vilkor, att faran i möjligaste

måtto förebygges och att den ekonomiska förlusten af olycksfall, som

ändock inträffa, drabbar den, till hvars fördel yrket drifves, eller

arbetsgifvaren.

Af komiténs utredning framgår, att, såsom ock naturligt är, olycksfall

i arbetet under den tid utredningen afser inträffat i de flesta, om

ej alla yrken, ehuru gifvetvis proportionsvis till större antal inom vissa

yrken än inom andra; och man kan ju, såsom komitén gjort, på grund

af en sådan utredning, från de mindre farliga yrkena särskilja sådana,

som anses medföra den grad af fara, att lagstiftningens mellankomst

synes påkallad.

Genom, lag angående skydd mot yrkesfara den 10 Maj 1889 (hvilken

dock icke omfattar alla yrken, som komitén ansett böra hänföras

till »försäkringspligtige») hafva meddelats föreskrifter i syfte att, savidt

möjligt, förekomma olycksfall i farliga yrken; och genom lag den 12

Mars 1886 har, beträffande ett särskilt farligt yrke, jernvägsdrift medelst

ångkraft, dervid anstälda arbetare tillförsäkrats rätt till ersättning

af arbetsgivare för skada genom olycksfall i arbetet.

Det nu föreliggande förslaget åsyftar att stadga rätt till sådan

ersättning för arbetame jemväl i flera andra farliga yrken.

Det har blifvit invändt, att, enligt hvad erfarenheten i vårt land

hittills skulle gifvit vid handen, arbetare, som i farliga yrken blifvit

skadade, faktiskt erhållit erforderligt understöd, utan att de behöft falla

det allmänna till last, och att, då klagan i detta hänseende ej försports,

något behof af lagstiftningens ingripande ej skulle förefinnas.

I alla yrken och i alla sysselsättningar är menniskan mer eller

mindre utsatt för fara att genom olycksfall skadas till lif eller arbets
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

förmåga; och den allmänna fattigvården lärer ej undgå att årligen mottaga

invalider, skadade under arbete i olika yrken. Bland komiténs

utlåtanden har jag förgäfves efterforska! uppgift eller utredning om

antalet af fall, der i farligt yrke skadade arbetare saknat erforderlio-t

understöd af arbetsgifvare eller egna kassor och af sådan anledning

fallit det allmänna till last. Skulle det ej kunna visas, att från de

yrken, lagförslaget afser, flera invalider än från andra yrken blifvit,

såsom saknande annat understöd, hänvisade till den allmänna fattigvården,

torde få antagas att i regeln nödigt understöd på annan väg

kommit dessa invalider till godo.

Ofvanberörda invändning, hvilken jag ej funnit vederlagd, lärer i

sådant fall förtjena uppmärksamhet. Åtminstone skulle väl, om invändningen

vore grundad, för närvarande ej förefinnas något trängande behof

i det allmännas intresse af en sådan lag som don föreslagna och

frågan torde i sådant fall kunna utan fara få tills vidare anstå/ derigenom

ock kunde vinnas en väl behöflig tillökning i det statistiska

materiel, som måste ligga till grund för särskiljande af de »försäkringspligtiga»

yrkena och för beräkning efter matematiska grunder af de

bidrag vederbörande arbetsgifvare inom dem borde lemna.

Under förutsättning emellertid att ett behof i det allmännas intresse

af 1% i förevarande ämne förefinnes, synes förslagets båda första hufvudgrunder

eller arbetarnes berättigande till ersättning för skada genom

olycksfall i arbetet och arbetsgifvarnes förpligtande att vidkännas denna

ersättning, hvilka båda grunder redan vunnit tillämpning i Lagen angående

_ ansvarighet för skada i följd af jern vägs drift den 12 Mars

1886, ej gifva anledning till väsentliga anmärkningar.

Ur synpunkten af det allmännas intresse torde det vara nödigt,

att ersättningen för risken i arbetet utgår i form af understöd åt den’

som blifvit genom olycksfall skadad, enär, om ersättningen utginge i

form af förhöjd arbetslön till alla arbetarne utan att tvångsförsäkring

vore dem ålagd, det säkerligen i många fall ändock blefve det allmänna,

som finge vidkännas de ekonomiska följderna af inträffande olycksfall.

Fastställande af arbetsgifvarens skyldighet att svara för den skada, som

genom olycksfall drabbar hans arbetare, innebär ett i det allmännas

intresse, gifvet stadgande, att en del af arbetslönen skall utgå på ett

visst sätt; och såväl arbetsgifvare som arbetare hafva att vid arbetsaftalets

ingående taga hänsyn till detta förhållande.

- CJFörslagets 3:dje hufvudgrund eller statens åtagande att omedelbart

till de skadade arbetarne utbetala den ersättning, som på arbetsgifvarens

bekostnad bör dem tillkomma, likasom de fjerde och

Bill. till Rikså. Prof. 1891. 1 Salu!. 1 Afl. 13 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

femte hufvudgrunderna, eller arbetsgifvarnes förpligtande att utgifva

s. k. försäkringsafgifter till Riksförsäkringsanstalten och stadgandena

om detta embetsverk äro deremot för vårt land fullkomliga

nyheter.

Det i lagförslaget använda uttrycket »försäkring)) synes här beteckna

något helt annat än hvad hittills med detsamma i vår lagstiftning

förståtts. Då arbetarens rätt till ersättning för skada genom

olycksfall i arbetet skulle inträda i och med hans anställning i det

farliga yrket och fortfara så länge anställningen varade, alldeles oberoende

af huruvida det yrke, hvari han vunnit anställning, blifvit anmäldt

och beskattadt såsom »försäkringspligtigt» eller huruvida de mot

arbetarens ersättningsrätt svarande afgifter af arbetsgivaren erlades

eller ej, torde här ej vara fråga om »försäkring» i den mening, hvari

detta ord hitintills blifvit brukadt; och uttrycket synes mig derföre kunna

gifva anledning till missförstånd. Lagförslaget innebär, såsom förut

antydts, efter min uppfattning, helt enkelt, att alla i farliga yrken anstälda

arbetare skulle få rätt till skadestånd af staten för vissa inträffande

olycksfall och att härtill nödiga medel skulle beredas staten

genom uttagande af en årlig, af Kongl. Maj:t efter vissa grunder till

beloppet bestämd skatt af arbetsgifvarne.

Redan föreskriften om statens mellankomst till fullgörande af arbetsgifvaren

s skadeståndsskyldighet till arbetarne torde innebära något

för statens ändamål främmande och kunna, äfven om ingen pekuniär

uppoffring dermed vore förenad, medföra betänkliga konseqvenser. Det

vore ju i hög grad lyckligt om staten kunde ikläda sig ansvarighet

för fullgörande af alla dess medlemmars rättsliga förpligtelser; men då

sådant ej ligger inom det tänkbaras område, lärer väl staten icke böra,

åtminstone icke utan de mest tvingande skäl, göra ett undantag till

förmån för vissa medlemmar. Åtskilliga fordringsanspråk torde finnas

af lika ömmande och behjertansvärd natur som arbetarens hos arbetsgifvaren,

för hvilkas uppfyllande statens mellankomst med lika stort

skäl kunde och säkerligen, om banan en gång beträdes, äfven kommer

att påfordras.

De förpligtelser för arbetsgifvarne, hvarpå möjligheten af denna

statens mellankomst skulle grundas, torde dessutom för dem blifva

öfver höfvan obilliga och betungande.

Förslaget synes innebära, att de s. k. »försäkringsafgifter», arbetsgifvarne

hade att årligen erlägga, skulle af Kongl. Maj:t bestämmas

med beräkning, att alla arbetsgivare inom samma farlighetsklass

skulle i proportion af antalet använda arbetsdagar för hvart år till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

11

skjuta så mycket, som erfordrades • till fullgörande för all framtid af

hela den ersättningsskyldighet, som blefve en följd af alla under året

inom klassen inträffande olycksfall af beskaffenhet att medföra rätt till

skadestånd (motsvarande, enligt komiténs terminologi, fasta premier).

Med det jemförelsevis ringa statistiska materiel, som för närvarande

linnes tillgängligt, lärer det näppeligen kunna med någon säkerhet ens

tillnärmelsevis beräknas till hvilket belopp årsafgifterna inom de särskilda

farlighetsklasserna kunna komma att af Kongl. Maj:ts bestämmas;

men naturligt är, att dessa afgifter, till undvikande af förlust för staten,

skulle få en tendens att snarare öfver- än understiga hvad till ersättningsskyldighetens

fullgörande oundgängligen kräfves, och att under

alla förhållanden, till mötande af ej blott det löpande årets utan äfven

kommande års ersättningskraf, ej obetydliga kapitalbelopp årligen måste

från industrien uttagas. Uppgifterna från Tyskland för år 1880 äro i

detta hänseende ganska upplysande. Enligt dessa af komitén (Bet.

II s. 293) refererade uppgifter utgjorde yrkessamfundens inkomster för

året 12,381,958,46 mark, hvilken summa väl åtminstone i det närmaste

betecknar hvad som under året i afgifter från arbetsgifvarne uttagits,

under det utgifterna för ersättningar under året belöpte sig till blott

1,711,699,98 mark.

Dessa »försäkringsafgifter», hvilkas storlek icke kunna för närvarande

på förhand beräknas och på hvilkas bestämmande arbetsgifvarne

sjelfva ej komma att få något som helst inflytande, skulle de emellertid,

enligt den föreslagna lagen, vara ovilkorlig! underkastade.

I vår lagstiftning förekomma visserligen fall, då staten ansett sig

böra af vissa yrkesidkare (till exempel kommissionärer för anskaffande

åt tjenstehjon af anställning utom riket och utvandrareagenter) fordra

inbetalning på förhand af penningar eller ställande af annan säkerhet

för fullgörande af dem åliggande skyldigheter; men fråga har då varit

om yrken, som man tydligen ej varit angelägen att uppmuntra. I förevarande

lagförslag handlas deremot om landets vigtigaste industriella

näringar, på hvilkas blomstring och utveckling landets ekonomiska välstånd

väsentligen är beroende och som derföre ej utan nödtvång torde

böra betungas eller hämmas.

Tager man, utom till penningeutgiften, hänsyn jemväl till den

arbetsgifvarne ålagda anmälningsskyldighet, den särskilda bokföring,

som deraf ovilkorligen betingas, samt de mindre behagliga undersökningar,

hvartill uppkommet »tvifvel» om riktigheten af en inkommen

anmälan skulle kunna föranleda, torde lagförslaget befinnas för arbetsgifvarne

medföra en ganska afsevärd tunga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Under nuvarande förhållanden kan arbetsgifvaren, då skada af

olycksfall inträffar, genom den skadade arbetarens anställning på en

annan plats, som lian oaktadt skadan kan sköta, eller genom förmåner

in natura, till begges ömsesidiga fördel, men med mindre uppoffring

för arbetsgifvaren, bereda arbetaren ett för denne i många fall värdefullare

understöd än den penninghjelp af staten lagförslaget tillförsäkrar

honom.

Skulle nu, enligt lagförslaget, staten, mot erhållande af »försäkringsafgifter»

från arbetsgifvaren, öfvertaga hans ersättningsskyldighet,

torde vara att befara, att arbetsgifvaren kommer att anse sig genom

afgifternas erläggande frikallad från all vidare ansvarighet i detta afseende

och att det understöd, som hittills från hans sida under eu eller

annan form kommit arbetaren till godo, indrages eller i väsentlig mån

minskas. Huruvida arbetaren kommer att härpå vinna, synes tvifvelaktigt.

Storleken af de årliga försäkringsafgifterna inom hvarje farlighetsklass

kommer naturligtvis hufvudsakligen att bero på antalet af de

skadeståndsskyldighet medförande olycksfall, som årligen inträffa inom

alla de till klassen hänförda yrken; men för hvarje arbetsgivare inom

samma farlighetsklass skulle i förhållande till antalet af använda arbetsdagar

afbiten ställa sig lika utan afseende på om flera eller färre eller

alldeles ingå olycksfall inom hans egen affär inträffade. Om således

en arbetsgivare med den bästa framgång använde aldrig så mycken

omsorg, möda och kostnad till förekommande af olycksfall för de i

hans affär anstälde arbetare, skulle han ändock hafva att betala lika

stor afgift som den arbetsgivare inom samma farlighetsklass, som härutinnan

visade likgiltighet och försummelse och i hvars affär i följd

deraf talrika olycksfall inträffade. Den förre skulle få vidkännas

följderna af den senares fel, utan möjlighet att förekomma dem. Arbetsgifvaren

skulle — och detta synes mig vara en af de svåraste anmärkningar

förslaget föranleder, — ej få något afsevärdt ekonomiskt

intresse att inom sin egen affär förekomma olycksfall. De

ekonomiska följderna deraf skulle ju bäras af alla arbetsgivare inom

samma klass och således endast i mycket ringa mån af honom sjelf.

Deremot skulle hvarje arbetsgivare lida icke blott af följderna af olycksfall

inom alla andra till samma klass hörande affärer utan äfven af annan

arbetsgivares insolvens.

Att påtvinga arbetsgifvarne en sådan ansvarighet för hvarandra

synes mig allt för mycket strida mot rättvisa och billighet och dessutom

snarare motverka än främja det skydd, man velat bereda arbetarne.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

13

Det. kraftigaste skydd till förekommande af olycksfall i arbetet,

lagstiftningen kan lemna, synes mig ligga deri att, såsom genom lagen

den 12 Mars 1886 skett, arbetsgifvaren ensam göres ekonomiskt ansvarig

för följderna af de i lians affär inträffande olycksfall.

Nämnde lags bestämmelser om skadestånd till skadade arbetare

måtte hitintills ytterst sällan om ens någonsin behof! tillämpas; åtminstone

har jag ej haft tillfälle att se ett enda sådant fall. Någon klagan

deröfver, att lagen ej skulle visat sig förmå tillförsäkra skadade arbetare

nödigt understöd eller att sådane i saknad deraf fallit det allmänna

till last, har mig veterligen ej försports; och jag antager deraf, att,

åtminstone i fråga om arbetare vid jernväg, behof af en längre gående

lagstiftning i detta ämne hitintills icke gjort sig känbart.

I följd af hvad jag sålunda anfört och då de lagbestämmelser, som

hitintills visat sig tillfyllestgörande i fråga om arbetare vid jernväg,

äfven torde vara det i fråga om arbetare vid andra farliga yrken, synes

mig, om någon lagstiftning i förevarande syfte för dessa yrken öfverhufvud

skulle befinnas behöflig, denna böra inskränkas till stadganden

angående skadade arbetares rätt till skadestånd af deras arbetsgivare

i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad lagen den 12 Mars 1886 i

detta afseende innehåller.

Derigenom skulle jemväl undgås de säkerligen för närvarande ej fullt

beräkneliga kostnader lagförslagets genomförande skulle kräfva. Utom

hvad för Riksförsäkringsanstalten erfordrades, torde äfven böra tagas

i beräkning de ganska omfattande bestyr, som skulle åläggas ortsmyndigheterna,

och som billigtvis ej lära kunna utan särskild ersättning

åt dem fordras. Erfarenheten från Tyskland synes i detta fall ej uppmuntrande.

Den redan omnämnda uppgiften för år 1886 upptager med

en utbetald ersättningssumma af blott 1,711,6 9 9,98 mark kostnaderna för

förvaltning, undersökningar m. m. till 2,601,541,92 mark utom 590,133,24

mark i organisationskostnader.

På grund häraf är jag för min del hindrad tillstyrka utfärdandet

af en lag i öfverensstämmelse med förslaget.

Justitierådet Herslow: Det remitterade lagförslaget, enligt hvilket

hvarje i. vissa uppräknade yrken anstäld arbetare skall, i och med sitt

inträde i arbetet och utan någon särskild åtgärd från sin principals

sida,, vara i en tillämnad riksförsäkringsanstalt försäkrad för olycksfall

i arbetet, ålägger tillika arbetsgifvarne inom dessa yrken att, genom

erläggande till nämnda anstalt af erforderliga premieafgifter, ersätta

de utgifter till skadade arbetare eller deras rättsinnehafvare, som försäkringen

medför för staten. Enär denna senare bestämmelse icke får

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

antagas bero på blott och bar godtycklighet, måste det alltså förutsättas,

att förslagets författare ansett sig ega giltig grund för den sålunda

å arbetsgifvaren lagda ersättningsskyldighet. Hvilken denna grund

varit, har icke klart och bestämdt uppgifvits; men af motiveringen till

det af s. k. arbetareförsäkringskomitén afgifna, i denna del med

det remitterade öfverensstämmande förslaget framlyser dock, att sagda

grund icke kan hafva varit någon annan än den, att inom nämnda

yrken arbetsgifvaren ansetts hafva en naturlig pligt att bära det ekonomiska

ansvaret för skada till lif eller lem, som drabbar arbetarne i

följd af deras verksamhet i arbetsgifvarens tjenst. Fullgörandet af

denna pligt medelst bekostande af försäkring i en st.atsanstalt har, enligt

hvad vidare framgår af berörda, hos Kongl. Maj:t af föredragande

Statsrådet, vid frågans remitterande till Högsta Domstolen, delvis åberopade

motivering, föreslagits af den anledning, att den utväg, som

eljest förefaller såsom den enklaste och naturligaste, nemligen arbetsgifvarens

förpligtande till direkt ersättningsskyldighet gent emot skadad

arbetare, ansetts vara förenad med betydande olägenheter. Den föreslagna

anordningen, enligt hvilken staten åtager sig ersättningsskyldigheten

till arbetaren, men i stället i form af premier uttager den af

försäkringen betingade kostnad af arbetsgifvaren, har uppenbarligen

till ändamål att, genom att skjuta staten in emellan arbetaren och arbetsgifvaren,

ordna rättsförhållandet dem emellan på ett sätt, som ansetts

vara för arbetsgifvaren minst betungande, för arbetaren mest betryggande

och för båda bäst förebyggande kollisioner.

Innan jag inlåter mig i närmare granskning af den ordning, som

föreslagits för utkräfvande af den underförstådda ansvarighet å arbetsgifvarens

sida, hvilken lärer utgöra den väsentliga grunden för hela det

föreliggande lagförslaget, torde först erfordras en närmare undersökning

angående rättmätigheten, beskaffenheten och omfattningen af samma

ansvarighet, hvarom någon klar och fullt bestämd mening ännu ingalunda

hunnit göra sig allmänt erkänd.

I afseende å skyldigheten att ersätta skada befinner sig rättsuppfattningen

hos en stor del af de mera civiliserade nationerna sedan

någon tid tillbaka i ett märkligt utvecklingsskede. Anledningen härtill

får i första rummet sökas i den genomgripande ombildning, som det

industriela arbetet i senare tider undergått. I stället för att detta fordom

i allmänhet utfördes medelst lefvande kraft, af hvilken, i anseende

till så väl lättheten att leda och styra densamma som ock dess relativt

s. 15 Kontrollera mot PDF

''Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

15

mindre styrka, några svårare olycksfall icke egentligen voro att befara,

har produktionen numera i allt större utsträckning tagit i sin tjenst

döda naturkrafter, de der endast med stor sorgfällighet och genom en

synnerligen invecklad mekanism låta sig brukas och beherskas samt,

derest de i följd af någon tillfällighet undandraga sig den erforderliga

kontrollen, kunna medföra olyckor af ett, i anseende till de verkande

krafternas väldighet samt den stora omfattningen af de moderna industriela

inrättningarna, stundom oberäkneligt omfång. Sålunda har industrien

i allt jemt vidgad utsträckning antagit en karakter af farlighet,

som den förut nästan alldeles saknat.

Nämnda utbyte af kraft och medel för produktionen har åter i

väsentlig mån framkallat en annan, icke mindre märklig förändring i

afseende å industriens organisation. I forna tider besörjdes och bekostades

det industriela arbetet i regeln af enskilda personer, af hvilka

en hvar idkade sin särskilda näring, d. v. s. personligen egnade sig

deråt, i det han, vare sig med eller utan biträden, sjelf lade hand vid

arbetet eller åtminstone ledde och öfvervakade detsamma; men denna

handtverksindustri har i våra dagar allt mer undanträngts af den genom

anlitande af elementarkraft möjliggjorda storslöjden, hvilken, enär dess

ändamålsenliga bedrifvande oftast kräfver större kapital, än en enda

person bär att disponera, vanligen befinner sig i händerna på stora

bolag, så inrättade, att delegarne icke i företaget insätta sin personliga

verksamhet, utan endast en viss del af sin förmögenhet. Dessa aktiebolag

operera, hvad angår såväl utförandet som ledningen och kontrollen

af arbetet, helt och hållet genom organer, från och med den egentlige

kroppsarbetaren till och med den af bolaget utsedda styrelse.

Den omhvälfning, näringslifvet sålunda undergått, i ty att, samtidigt

med det att industrien antagit egenskapen af farlighet, dess innehafvare

och hufvudmän allt mer dragit sig bort från befattning med

arbetet, har i rättsligt hänseende uppenbarligen varit af icke ringa

betydelse isynnerhet i de länder, der, såsom förhållandet är hos oss,

gällande rätt beträffande skadeståndsskyldighet upptagit den inom romerska

rätten utbildade allmänna grundsats, att icke någon är ansvarig

för skada, som annan lidit, med mindre lian genom någon handling

eller underlåtenhet, som skäligen kan tillräknas honom såsom fel, har

skuld till skadan. Med tillämpning af denna grundsats inom näringslifvets

område äro industriens principaler befriade från nästan allt ansvar

för skada, som driften för annan person medför. Har skadan sitt

upphof i yrkesdriftens egen beskaffenhet, så undgår innehafvare!! ersättningsskyldighet,

allenast driften är af staten tillåten och anbefalda eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

eljest öfliga försigtighetsmått iakttagits, då skadan hänföres till ren

olyckshändelse; och derest skadan har sin grund i något fel i afseende

å arbetets utförande eller anordnande, så stannar skulden hos den eller

de vanligen mindre vederhäftige personer, hvilka verkstält arbetet eller

haft ledningen och tillsynen deraf sig anförtrodd. I båda fallen kommer

den, som lidit skadan, i allmänhet att sakna ersättning.

Detta är emellertid ett resultat, som onekligen för den naturliga

billighetskänsla!! förefaller föga tillfredsställande. Om, sedan erfarenheten

ådagalagt att en viss yrkesdrift oundvikligen innebär en större

eller mindre fara för omgifningen, någon, trots denna erfarenhet, ändock

sätter eu sådan yrkesdrift i gång, synes rättvisan fordra, att den, som

sålunda utsätter andra personer för en bestämd, på förhand känd fara,

skall, oberoende deraf, huruvida staten anser sig böra tillåta en sådan

rörelse eller icke, sjelf bära den dermed förenade risk, såvidt dess ekonomiska

sida beträffar; och det tyckes icke heller vara för mycket begärdt,

att i sagda fall driftsegaren tillika skall antingen utöfva sådan

kontroll öfver sin vid driften anstälda personal, att icke genom fel

å dess sida annan lider skada, eller ock, derest detta i följd af

arbetets beskaffenhet, personalens mängd eller andra omständigheter

icke är honom möjligt, vidkännas jemväl de ekonomiska följderna af

denna med rörelsen förbundna olägenhet. Detta vill med andra ord

säga, att enhvar, som sjelf eller genom annan utöfvar en verksamhet,

om hvars farlighet han eger vetskap, bör vara ansvarig för all derigenom

orsakad skada, äfven om denna icke kunnat af honom förekommas

och således, från hans sida, är att enligt hittills rådande uppfattning

hänföra till våda0). Men enär för ett konseqvent genomförande

af denna grundsats i hela dess omfattning det hinder i praktiskt

hänseende möter, att i det konkreta fallet det kan vara förenadt med

synnerlig svårighet att med erforderlig säkerhet afgöra, icke blott huruvida

en verksamhets egenskap af att vara farlig kan anses tillräckligen

konstaterad, utan äfven om denna dess egenskap varit för verksamhetens

utöfvare bekant, synes lagstiftaren handla klokt, om lian, till

förebyggande af misstag, i sjelfva lagen utsätter hvilka de yrken eller

företag äro, som på grund af vunnen erfarenhet skola betraktas såsom

*) I sjelfva verket synes det med fog kunna ifrågasättas, huruvida det icke är

oegentligt att såsom ett verk af slumpen anse något, som är en följd af en verksamhet,

hvars beskaffenhet att kunna medföra en sådan följd varit eller åtminstone bort vara på

förhand insedd. Så t. ex. synes sådan skada, som härrör från eldgnistor från lokomotiv,

med en fullt rigtig uppfattning af begreppet af våda ej kunna dit hänföras.

s. 17 Kontrollera mot PDF

''Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

17

farliga. Lagen kan sedermera i mån af behof kompletteras efter näringslifvets

utveckling.

Närmast utsatt för att skadas genom en med fara förenad industri

är naturligtvis den dervid anstälda personal; och i åtskilliga främmande

länder hafva derföre också, såsom den af s. k. arbetareförsäkringskomitén

meddelade redogörelse för utländsk rätt i ämnet utvisar, lagstiftarne

sökt, att, genom att åtminstone i förhållande till arbetarne

göra innehafvare af farlig yrkesdrift i större eller mindre mån samt

under eu eller annan form ansvarig äfven för våda, afhjelpa de olägenheter,

hvari arbetarne råkat genom näringslifvets ofvan antydda utveckling.

Äfven i vårt land har en början i detta afseende blifvit gjord

genom den år 1886 antagna lagen angående ansvarighet för skada i

följd af jernvägs drift. Enligt denna lag är innehafvare af jernväg,

som trafikeras medelst ångkraft, i händelse någon af jern vägspersonalen

under sitt arbete dödas eller lider kroppsskada i följd af jernvägsdriften,

pligtig att gälda skadestånd, så framt han icke kan visa, att den, som

lidit skadan, sjelf ådragit sig densamma genom grof vårdslöshet. Detta

stadgande har, såsom den meddelade motiveringen till lagen antyder,

sin grund i den uppfattning, att den lön, som jernvägsinnehafvaren

utfäster åt sin personal, icke kan vara afsedd att innefatta vederlag

jemväl för den risk att lida skada till lif eller lem, hvarför personalen

genom sin sysselsättning vid jernvägen utsättes, vid hvilket förhållande

rättvisan synts fordra, att samma risk, såvidt dess ekonomiska sida

beträffade, skulle bäras af jernvägsinnehafvaren. Om nu enahanda uppfattning

af lönens ändamål, hvilken uppfattning redan under nuvarande

förhållanden åtminstone inom vårt land utan tvifvel är den vanliga, af

lagstiftaren fastställes såsom skolande ega tillämpning äfven i afseende

å öfriga yrkesdrifter, livilka erfarenheten visat vara förenade med fara,

torde dessa yrkesdrifters principaler rättvisligen icke heller böra undslippa

att, i lika män med jernvägsinnehafvare, vara i förhållande till

sina arbetare ansvarige för skada, som drabbar dem i deras verksamhet0).

Härvid bör dock noga märkas att, likasom enligt 1886 års lag

jernvägsinnehafvarens ansvarighet icke blott emot sin personal utan

äfven i förhållande till tredje man afser endast sådan skada, som är

*) Att uppfattningen om arbetsgifvares ansvarighet i afseende å personer, som af

honom sattas till ett för dem farligt arbete, icke varit för vår äldre lagstiftning alldeles

främmande, synes framgå af stadgandet i 28 kap. 4 § Missgerningsbalken af 1734 års

lag äfvensom af några i arhetareförsäkringskomiténs betänkande, l:sta delen pag. 72, omnämnda

författningar.

Bil. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afil. 13 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

en följd af jernvägsdriften d. y. s. står till denna i ett verkligt kausalsammanhang,

så bör också idkaren af annan farlig rörelse icke heller

gent emot sina arbetare vara ansvarig för annan skada än den, som

är en följd af samma rörelse. Om t. ex. en fabriksegare sänder en

af sina arbetare bort för att för fabrikens räkning uträtta ett ärende

och denne under sin vandring å allmän gata träffas af eu från någon

icke till fabriken hörande byggnad nedfallande taksten eller halkar och

bryter benet eller ock råkar ut för annat icke från fabriksrörelsen härrörande

missöde, så finnes icke någon rimlig grund, hvarför fabriksegaren

i dessa fall allenast af den anledning, att den skadade arbetaren

hade anställning vid fabriken, skulle vara ansvarig mera, än om skadan

träffat någon af hans icke vid fabriksrörelsen anstälde enskilde tjenare.

Grunden för driftegarens ansvarighet för våda är ju endast driftens

beskaffenhet af att vara farlig för omgifningen; men i de anförda fallen

har denna driftens beskaffenhet icke haft det minsta samband med den

olycka, som timat. Också skulle, om i det första af de angifna fallen

deri nedrasande takstenen träffat icke blott fabriksarbetaren utan äfven

eu honom åtföljande, af fabriksidkare!! i annat ärende utsänd enskild

tjenare, det säkerligen förefalla den sistnämnde alldeles orimligt, hvarför

han skulle sakna ersättning, då fabriksarbetaren komme i åtnjutande

af sådan.

Att den arbetare, som uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet

sjelf ådragit sig skada, icke eger några berättigade anspråk på ersättning

torde vara sjelf klart. Det är desto angelägnare att låta den med

grof vårdslöshet beträdde arbetaren sjelf bära följerna af sitt fel, som

genom ett sådant äfven hans medarbetare kunna ''i en mängd fall blottställas

för fara.

Enär omfattningen af arbetsgifvarens naturliga ansvarighet för

olycksfall är beroende af den grund, som antages uppbära ansvarigheten,

anser jag mig böra, för att göra det än mera klart, att samma

ansvarighet icke gerna kan hvila på någon annan grund än den af mig

förut uppgifna, i största korthet beröra de andra skäl och omständigheter,

Indika stundom blifvit åberopade till stöd för en sådan ansvarighet.

;^ hvarvid jag dock på förhand får fästa uppmärksamhet vid, att

dessa, skäl, derest de befunnes riktiga, skulle föranleda till ansvarsskyldighetens

läggande icke blott å idkare af vissa slag af yrken, utan

a hvar och en, som i sitt arbete begagnar främmande personer.

Den theori har någon gång blifvit uppstäld, att det skulle ligga i

sjelfva arbetsaftalets natur, att hvarje arbetsgivare vore pligtig att

garantera sina arbetare trygghet mot eller ersättning för olycksfall i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

19

deras verksamhet. Denna theori kan emellertid icke annat än förefalla

alldeles godtycklig, ty icke lärer det kunna anses billigt och naturligt

att t. ex. den, som leger någon att för sig uträtta något ärende, skulle,

i händelse den senare råkade å allmän gata falla omkull och skada sig,

bära ansvaret för detta missöde, hvilket icke har sin orsak i beskaffenheten

af det lemnade uppdraget och derföre rimligen icke heller kunnat

af arbetsgifvaren ens i någon mån förutses såsom varande att befara.

Helt annat är förhållandet, om t. ex. en arbetare, hvilken af sin principal

blifvit för något ändamål skickad upp på det starkt sluttande taket

af ett högt hus, faller ned och lider skada.

Vidare bär blifvit anfördt, att, likasom hvarje skada å de i eu

yrkesdrift begagnade maskiner och redskap äfvensom å sj elfva anläggningen

alltid innebär eu ekonomisk förlust, som driftsegaren får vidkännas,

förhållandet bör vara enahanda i afseende å den skada, som

drabbar arbetarne, samt att det senare slaget af förlust, likasom det

förra slaget, är att hänföra till produktionskostnaden, för hvilken driftsegaren

får söka sin godtgörelse i priset å sina produkter. Men vid

närmare besinnande torde det icke kunna bestridas, att, lika litet som

personer kunna utgöra föremål för eganderätt, såsom fallet deremot är

med ting, lika litet kan från det helt naturliga förhållande, att skada å

egendom är en förlust för dess egare, liemtas någon analog regel i

afseende å arbetsgifvarens ställning till sina arbetare.

Slutligen har man med hänvisande dertill, att, om icke skyldigheten

att bekosta en skadad arbetares vård och uppehälle samt, i händelse

skadan medför döden, äfven draga försorg om hans familj lägges å

arbetsgifvaren, det i do flesta fall blifver den allmäna fattigvården, som

får öfvertaga denna börda, ansett det vara obilligt, att de ekonomiska

följderna af olycksfall, som i produktionen inträffa, skola bäras af samhället

i sin helhet. 1 afseende härå må dock erinras, att den omständighet,

att eu skadad arbetare kan komma att falla allmänna fattigvården

till last, omöjligen i och för sig utgör någon rättmätig grund

för att ålägga hans arbetsgivare att i hvarje fall och oberoende af

orsaken till skadan ansvara för densamma. Deremot må det villigt

medgifvas icke allenast att, der pligten att draga försorg om en skadad

arbetare åligger hans principal, samhället eger rätt att fordra, att principalen

fullgör sin pligt så att samhället icke obehörigen betungas, utan

äfven att den rätt, som samhället i detta afseende har emot principalen,

bör uppfattas såsom varande af den sjelfständiga natur, att den icke

må genom någon öfverenskommelse eller uppgörelse emellan principalen

och arbetaren kunna upphäfvas eller inskränkas. I sammanhang härmed

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

må det tillåtas mig att erinra, att, om nämnda uppfattning — hvilken

enligt min åsigt, äfven utan något positivt stadgande i sådant syfte,

borde erkännas såsom rigtig och gällande, eftersom det torde vara sjelfkärt,

att ett aftal icke kan medföra verkan utöfver kontrahenternes

egen rättssfer — för yttermera säkerhet fastslås genom lag, man derigenom

skall, utan att, såsom i flera främmande lagar skeft, taga sin

tillflygt till den onaturliga utvägen att alldeles upphäfva arbetarens

frihet att i ifrågavarande afseende aftala med sin principal på sätt båda

finna för sig lämpligast, vinna det ändamål, för hvars uppnående sagda,

alltför radikala utväg blifvit tillgripen.

Jag har nu med ledning af den, såsom mig synes, allmängiltiga

grundsats, att en hvar, som sjelf eller genom annan utöfvar en verksamhet,

om hvars farlighet han eger vetskap, skall bära ansvaret för

skada, som derigenom annan person tillskyndas, sökt utreda och bestämma,

huru beskaffad och omfattande den ansvarighet är, som inom

erkändt farliga yrken bör anses åligga arbetsgifvaren gent emot hans

i rörelsen anstälde arbetare; och jag har icke i motiven till föreliggande

lagförslag kunnat finna något, som gafvel- anledning dertill, att

förslagets författare skulle i denna fråga hysa en från min uppfattning

väsentligen afvikande åsigt. Hade icke äfven han låtit sig ledas af

nämnda grundsats, så skulle han icke egt något skäl att med de yrken,

som i förslaget afses, förena vidsträcktare ansvarighet, än som eger

rum inom de öfriga. Också framgår det af motiven, såsom jag redan

påpekat, att den föreslagna anordningen, hvarigenom arbetsgifvarens

ansvarighet skulle antaga formen af skyldighet att bekosta sina arbetares

försäkrande i en tillämnad statsanstalt, tillkommit uteslutande af praktiska

och socialpolitiska skäl. Vid sådant förhållande synes mig samma anordning

ega berättigande endast under den förutsättning, att den icke

ådrager arbetsgifvaren annan och vidsträcktare tunga, än som från

berörda ansvarighet kan härledas. Fasthållandet af denna förutsättning

torde vara desto nödvändigare, som den ifrågasatta lagen, enligt hvad

remissen utmärker, är afsedd att antagas i sådan ordning, att den erhåller

egenskapen af civillag. Härigenom är nemligen erkändt och förklarad^

att det ämne, som lagen behandlar, är af civilrättslig natur;

och deraf följer åter, att lagen skall vara byggd på civilrättsliga grunder.

Hade förslaget hänförts till den ekonomiska eller administrativa lagstiftningens

område, torde Högsta Domstolens utlåtande hafva infordrats

på grund af Regeringsformens 89 och icke dess 87 §; och hade förslaget

s. 21 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

21

ansetts beröra #en beskattningsfråga, skulle ordningen för dess behandling

varit en helt annan, än den i sistnämnda lagrum stadgade. Också kan

det i förslaget behandlade ämnets civilrättsliga egenskap, ehuru i viss

mån bortskymd derigenom, att staten inskjutits emellan arbetaren och

arbetsgifvaren, icke annat än framträda fullt klar, då man besinnar, att

det enligt förslaget är arbetsgifvarne, som äro skyldige att betala hvad

staten i händelse af olycksfall kommer att utgifva till dem, som lidit

skada. Det är denna å arbetsgifvarne på grund af ett privat rättsförhållande

lagda skyldighet, som utgör förslagets kärna.

Har nu icke arbetsgifvarens naturliga ansvarighet gent emot sina

arbetare blifvit genom den föreslagna anordningen förändrad och utvidgad?

Före inträffandet af någon skada, för hvilken arbetsgifvaren

bär ansvaret, är ju denna ansvarighet allenast eventuel. Den skall

således träda i verksamhet först om och när någon sådan skada timar.

Följaktligen kan samma ansvarighet icke innefatta någon rättsgrund

för att, innan skada inträffat, mot arbetsgifvarens vilja tvinga honom

till några utgifter för skadas ersättande. Men det är just till ett sådant

obehörigt tvång, hvartill förslaget gör sig skyldigt genom att ålägga

arbetsgifvaren att oberoende deraf, huruvida skada genom hans rörelse

förorsakats eller icke, till staten betala premier, afsedda att godtgöra

skada. Äfven om arbetsgifvaren kunde anses pligtig att på förhand

ställa säkerhet för fullgörandet af en förbindelse, som blott är eventuel,

så innebär ju den obligatoriska försäkringen något helt annat och vida

mera, än ställande af säkerhet. Ty genom försäkringen öfvertager staten

helt och hållet den eventuel förbindelsen af samtlige arbetsgifvarne

och utkräfver i stället af dem gemensamt full ersättning för de utgifter,

som denna förbindelse beräknas medföra. Sålunda förvandlas för den

enskilde arbetsgifvaren hans eventuel förbindelse, som måhända aldrig

kommit att för honom medföra någon uppoffring, till en ovilkorlig

skyldighet att betala bestämda afgifter. Härvid förbiser jag ingalunda,

att den arbetsgivare, som genom särskilda, af honom vidtagna åtgärder

sörjt för, att, i händelse af olycksfall i arbetet, ersättning komme att

utgå efter de i förslaget stadgade grunder, kan enligt förslagets 7 §

vinna befrielse från skyldigheten att bekosta sina arbetares försäkring

i den ifrågasatta statsanstalten. Men med alldeles lika mycken eller

snarare lika liten rätt skulle på grund deraf, att jernvägsinnehafvare

enligt 1886 års lag är ansvarig för sådan kroppsskada, som i följd af

jernvägens drift tillfogas de resande genom jernvägspersonalens förvållande,

staten kunna fordra, att hvarje jernvägsinnehafvare på förhand

antingen bekostade försäkring af hvar och en, som färdades å jernvägen,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

eller åtminstone visade sig hafva på något särskildt sätt .betryggat hans

eventuel a rätt till ersättning. Och — för att gå vidare i undersökningen

— hvilken rättsgrund kan väl åberopas för den enligt förslaget

den enskilde arbetsgifvaren åliggande skyldighet att låta sin risk sammankopplas

med alla de öfriges? År det icke ganska möjligt, att lian

härigenom kan komma att blifva lidande genom andra arbetsgifvares

likgiltighet och bristande förtänksamhet? Visserligen är det antagligt,

att arbetsgifvaren, derest lagen gör honom ansvarig för olycksfall i

rörelsen, i regeln äfven utan tvång sjelfmant väljer utvägen af arbetarnes

försäkrande, för att sålunda befria sig från den risk, som ansvarigheten

medför; men från denna utvägs antagliga fördelaktighet för arbetsgifvaren

i allmänhet kan icke härledas någon skyldighet för honom att

begagna sig af sagda utväg. Dessutom torde det icke böra förbises,

att, under det att det icke blott från arbetarnes synpunkt, utan äfven

från statens, måste te sig som eu vigtigare angelägenhet att förebygga

skada än att bereda den skadade ersättning, försäkringsutvägen, hvilka

fördelar den än må medföra, dock är egnad att borttaga den kraftiga

sporre till alltjemt stegrade preventiva åtgärder mot olycksfall, som

arbetsgifvaren, derest han sjelf bär risken, har i sitt eget intresse att

söka begränsa risken till det minsta möjliga.

Men äfven om staten i sitt och arbetarnes intresse skulle anse det

synnerligen önskvärdt, att arbetsgivare till betryggande af arbetarnes

rätt bekostade deras försäkring för olycksfall, torde dock erfarenheten

här i landet redan hafva tillräckligen ådagalagt, att för vinnande af

detta särskilda mål tvång ingalunda är af nöden. I arbetareförsäkringskomiténs

betänkande beräknades dels antalet af de i den fabriksmessigt

bedrifna industrien anstälde arbetare till något öfver 150,000, dels ock

den hos svenska försäkringsbolag för olycksfall i arbetet försäkrade

arbetarepersonal vid 1887 års slut utgöra ungefär 13,500 personer.

Den 15 sistlidne Mars hade emellertid, enligt hvad det vid innevarande

års riksdag för behandling af förevarande fråga tillsatta särskilda utskott

upplyst, antalet af de hos allmänna svenska försäkringsinrättningar för

olycksfall kollektivt försäkrade personer vuxit till omkring 54,000;

hvarförutom sådan försäkring äfven meddelats af enskilda, af arbetsgifvare

å vissa orter bildade föreningar, bland hvilka en, nemligen Dalarnes

försäkringsförening, sistnämnda dag hade hos sig försäkrade omkring

2,750 personer. Denna frivilliga försäkring lärer uteslutande eller

åtminstone till allra största delen bekostas af vederbörande arbetsgifvare.

Har redan nu, då inga andra arbetsgifvare, än jernvägsinnehafvare,

enligt lag äro ansvariga för skada, som drabbar deras underhafvande i

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

rörelsen, olycksfallsförsäkringen nått en så betydlig utveckling, så torde

man med ganska stor visshet kunna förutse, att, i händelse lagen utsträcker

ansvarsskyldigheten till alla de rörelser, som i förslaget afses,

försäkring i regeln kommer att blifva den form, hvilken arbetsgifvarnc

frivilligt välja för fullgörande af sin ansvarspligt. I hvarje fall torde

tvång icke vara på sin plats, förrän sådant visat sig vara nödvändigt.

Och hvad beträffar det stundom hörda talet, att enskilda försäkringsanstalter

kunna blifva oförmögna att uppfylla sina åtagna förbindelser,

så att försäkring icke kan anses betryggande, med mindre den ingås

i någon under statens vård och garanti stöld inrättning, samt att för

försäkringsväsendets samlande i statens hand tvång icke kan undvikas, så

kan jag icke föreställa mig, att staten skulle sakna medel till utöfvande

af en fullt verksam kontroll öfver nämnda anstalters förvaltning och

soliditet. Skulle emellertid detta vara förhållandet, så återstår dock

alltid den utvägen, att staten sjelf inrättar en anstalt för frivillig försäkring

samt, enär denna icke skulle vara afsedd för vinst, bestämmer

försäkringsvilkoren billigare, än privata försäkringsgifvare kunna medgifva,

da det säkerligen icke dröjer länge, innan staten utan något

tvång kommer i uteslutande besittning af hela försäkringsväsendet.

Anstalter för sådan frivillig försäkring hafva af staten anordnats i

Italien, Frankrike, England in. fl. andra länder.

Jag får nu påpeka en med det föreslagna försäkringstvånget, förenad

särskild olägenhet, som visserligen har sin egentliga vigt och bety

delse. endast inom jern vägsdriften, men icke är utan all motsvarighet

äfven inom öfriga i förslaget afsedda industrigrenar, i 4 § af lagen

den 12 Mars 1886 har jernvägsinnehafvare, som genom betydligare

penningegåfvor bidragit till inrättande af sjuk- eller pensionskassa för

jern vägens personal, såsom gengäld fått sig tillförsäkrad den förmån,

att, i händelse någon bland denna personal i följd af jern vägsdriften

lider kroppsskada under sådana omständigheter, att jernvägsinnehafvaren

enligt sagda lag är ersättningspligtig, den senare skall, i den män

skadan varder genom understöd eller pension från nämnda kassa godtgjord,

njuta motsvarande befrielse från ersättningsskyldigheten. Men

nu skulle, enligt den ifrågasatta nya lagen, hvarje jernvägsinnehafvare

blifva pligtig att bekosta sin personals försäkring för olycksfall och

kunde vinna befrielse från denna pligt endast under den i förslagets 7

§ omförmälda förutsättning, att han genom särskilda åtgärder sörjt för,

att, vid inträffande olyckor, ersättning komme att utgå i fullständig

öfverensstämmelse med föreskrifterna i förslagets 12 och 13 §§. Då.

näppeligen någon för enskild jernväg bildad understödskassa är så in
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

rättad, att den i allt uppfyller de sålunda i förslaget uppstäda vilkor

för arbetsgifvares befrielse från försäkringspligt, varder af förslagets

antagande i förevarande del följden den, att jernvägsinnehafvare, som

till sådan kassa lemnat så betydliga bidrag, att lian för närvarande är

berättigad till åtnjutande af den genom 1886 års lag honom tillförsäkrade

förmån, för framtiden för sin enskilda del i väsentlig mån

mister gagnet af kassan*) och således, åtminstone i det mycket möjliga

fall att just den utlofvade förmånen förmått honom till donationer åt

kassan, ser sig besviken i sitt förtroende till lagstiftarens löfte. Huru

den orättvisa, som förslaget i denna del onekligen innebär, skulle

kunna afhjelpas, synes icke lätt att angifva. Väl kunde åt den arbetsgifvare,

som i ifrågavarande hänseende delvis sörjt för sina arbetare, en

motsvarande partiel befrielse från försäkrmgspligten och eu deraf betingad

nedsättning af beloppet af försäkringsafgifterna i lagen medgifvas;

men så framt icke motsvarigheten skulle bestämmas allenast på

höft förefaller det nästan som eu olöslig uppgift, huru den rätta

proportionen emellan nämnda särskilda faktorer skall i olika tall

uträknas.

I denna ordning anser jag mig böra framhålla ytterligare eu omständighet,

som synes kraftigt tala emot införande åt försäkringstvång.

Enligt förslaget skulle utom sjöfartsnäringen, som af särskilda anledningar

icke är ansedd i förslaget, äfven landtbruket, skogsåverkan igen

och de egentliga handtverkerierna undantagas från försäkrmgspligten.

Af komiténs betänkande och de öfriga handlingar, som kunna anses innefatta

motiven till ifrågavarande förslag, framgår dock, att den frihet, som

sålunda förunnats åt sistnämnda tre . slag af näringar, antagits komma

att gälla endast tills vidare. Hvad nu särskild! angår landtbruket, inom

hvilken näring begagnandet af maskiner äfvensom af ångkraft redan

hunnit en ganska vidsträckt utbredning, så inhemtas af de åt komitén

meddelade statistiska uppgifter (del 3 page 102, 65, 80 och 27), att

under det år, 1 September 1884—31 Augusti 1885, som komiténs undersökning

omfattat, inom denna näring i Sverige inträffat 2,319 olycksfall,

under det att olycksfallens antal inom samtliga yrkesgrenar utgjort

5,869, och att på 1,000 jordbruksarbetare inträffat omkring 8,90 olycksfall,

medan olycksfallsfreqvensen inom åtskilliga af de rörelser, som

enligt förslaget skulle blifva försäkringspligtiga, varit vida mindre och

*) I afseende på den ersättning, som jernvägsinnohafvaren på grund af 1886 års lag

vore pligtig att utgifva under den s. k. väntetiden, kunde kassan för honom blifva til)

nytta.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

25

vid de enskilda jernvägarne, oaktadt jernvägsdriften måste betecknas

såsom tillhörande de företrädesvis farliga yrkena, icke uppgått till

mer än 10,7 på 1,000 arbetare. På grund af den yrkesfara, som landtbruket

sålunda visat sig innebära, och med den erfarenhet, som kan hemtas

från Tyskland, der jordbruket också, till underlättande af den obligatoriska

försäkringens införande, i början undantogs från försäkringstvång,

men inom 2 år derefter eller år 1886 måste underkasta sig sådant, är det

icke svårt att förutse, att jordbrukarne här i landet icke heller i längden

skulle kunna undandraga sig att på samma sätt och i samma utsträckning,

som flertalet af öfriga näringsidkare, ansvara för olycksfall

inom sin rörelse, desto mindre som jordbruksarbetarnes aflöning i allmänhet

är lägre än den, hvilken andre yrkesarbetare åtnjuta, samt i

följd häraf, så länge jordbruket i afseende å arbetarnes skydd icke vore

likstäldt med öfrige näringsgrenar, framhållandet af denna åtskilnad

säkerligen komme att utgöra ett verksamt medel till uppväckande och

underhållande af missnöje inom jordbruksarbetarnes klass. Skall då, i

likhet med hvad som nu blifvit ifrågasatt för de i förslaget afsedda

yrken, jordbruksidkarnes ansvarighet för olycksfall antaga formen af

skyldighet att bekosta arbetarnes försäkring, så kommer denna ansvarighet

att genast för den enskilda landtbrukaren medföra årliga, efter

antalet af hans arbetare bestämda penningeutgifter och sålunda åtminstone

för den mindre jordbrukaren, hvilken sjelf i regeln leder och öfvervälta!''

arbetet och derföre utan synnerlig svårighet är i tillfälle att

förebygga olycksfall, onödigtvis blifva betydligt mera betungande, än om

ansvarigheten, under den naturliga formen af ersättningsskyldighet,

skolat träda i verksamhet först sedan olycksfall i rörelsen verkligen

inträffat och det dervid jemväl stått arbetsgifvaren och den skadade

arbetaren fritt att, derest sådant för båda befunnes lämpligast, öfverenskomma

om ersättningens utgående annorledes, än i penningar, t. ex.

i vård och underhåll in natura, fri bostad m. m.

Såsom jag redan påvisat, är grunden dertill, att arbetsgifvaren

inom de rörelser, förslaget afser, bör ansvara jemväl för våda, uteslutande

att söka i dessa rörelsers af erfarenheten konstaterade beskaffenhet

att i och för sig innebära en fara för omgifningen. Men sagda

grund berättigar, såsom jag också förut framhållit, i ingen mån lagstiftaren

att utsträcka ansvarigheten äfven till sådana olycksfall, som icke

äro en följd af sjelfva rörelsen. En sådan obehörig utsträckning af

ansvarigheten är emellertid i förslaget gjord, då den af arbetsgifvarne

bekostade försäkringen förklarats skola omfatta alla »olycksfall i arbetet»,

med hvilket uttryck måste förstås all skada, som drabbar arbetaren

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Samt. 1 Åfd. 13 Iläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

medan han är i sitt arbete stadd. I den sålunda till hvarje i arbetet

inträffande skada, utan afseende å dess orsak, utvidgade ansvarigheten

är i förslaget ingen annan inskränkning gjord, än den, att, i händelse

någon arbetare sjelf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet ådrager sig

skada, rätt till ersättning är förverkad. Visserligen lära många arbetsgivare

redan nu, då de icke enligt lag hafva någon slags ansvarighet

för våda, försäkrat sina arbetare för all dem under arbetet träffande

skada, utan att inskränka försäkringen till sådan skada, som framkallas

af sjelfva rörelsen; och jag håller derföre också troligt, att arbetsgivaren,

derest en till sistnämnda slag af skada begränsad ansvarighet utan

försäkringStvång varder honom af lagen ålagd, i regeln skall, om han,

hvilket torde blifva det vanligaste, frivilligt väljer utvägen af försäkring,

icke vara så nogräknad, att han inskränker försäkringen till sådan skada,

som är en följd af sjelfva rörelsen; men då skall också den omständighet,

att arbetsgivaren till arbetarnes förmån underkastar sig större

uppoffring, än hans pligt fordrar, på förhållandet emellan dem utöfva

en välgörande verkan, som deremot ingalunda kan påräknas af en lagbestämmelse,

hvilken oskäligt gynnar arbetarne på arbetsgivarens bekostnad.

Här förutser jag emellertid den frågan, huruvida det verkligen är

på sin plats att i en lag, som ordnar förhållandet emellan två samhällsklasser

i den ojemförligt olika ställning, som arbetsgivare och

arbetare i regeln till hvarandra intaga, så ängsligt hålla på den stränga

rättens fordringar, eller om icke det fastmer är statens pligt att företrädesvis

åtaga sig den svagare klassen och tillgodose dess ändock

alltid nog tunga lefnadsvilkor. På denna fråga har jag icke annat svar,

än att, ehuru det visserligen är eu och säkerligen icke den minst vigtiga

bland statens uppgifter att äfven genom anordningar, livilka mera

hafva karakteren af barmhertighet, än egentlig rätt, söka, såvidt möjligt

är, förbättra de i ekonomiskt hänseende mindre lyckligt lottade samhällsmedlemmarnes

ställning, de medel, som dylika anordningar kräfva,

dock, så vida icke barmhertigheten mot några skall förbytas i orättvisa

mot andra, böra anskaffas på samma sätt, hvartill samhället är hänvisadt

för lösandet af sina öfriga allmännyttiga uppgifter, nemligen

genom allmän beskattning, men icke genom enskilda medlemmars belastande

med större börda, än det är deras pligt att underkasta sig.

1 sammanhang härmed kan jag icke underlåta att beröra en annan

betänklig sida af förslaget. I Tyskland, hvars lagstiftning angående

olycksfallsförsäkring uppenbarligen tjenat förslagets författare till mönster,

ombesörjes försäkringen af särskilda, af arbetsgifvarne bildade

s. 27 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890. 27

korporativa föreningar, fänika genom sina styrelser verkställa afl af

försäkringen beroende uttaxering och utbetalning samt jemväl i öfrigt

handhafva förvaltningen, hvaremot staten utöfvar högsta uppsigten och

kontrollen öfver föreningarne och ansvarar för deras vederhäftighet.

Genom denna organisation, enligt hvilken ersättningen till skadad arbetare

utgår från arbetsgifvarekorporationen, har arbetsgifvarnes skyldighet

att ansvara för olycksfall blifvit tydligen utmärkt och skild från

den garanti, staten till betryggande af arbetarnes rätt frivilligt sig

åtagit; och härmedelst befordras i icke ringa mån ett ändamål, som åtminstone

i Tyskland offentligen erkänts såsom väsentligen afsedt med

den obligatoriska försäkringen, nemligen att vänja arbetaren att blicka

upp till statsmyndigheten såsom sin gynnare och beskyddare. Men i

förevarande förslag — enligt hvilket staten skulle dels fungera såsom

mellanhand emellan arbetsgifvarne och arbetarne genom att af de förre

upptaga årliga försäkringspremier och dermed till de arbetare, som lidit

skada, eller deras rättsinnehafvare gälda stadgad ersättning, dels ock,

i händelse af eu eller flere arbetsgifvares insolvens, af egna medel fylla

hvad till betalande af ersättningsbeloppen erfordrades — hafva ensldld

pligt och frivillig statsgaranti icke fått sina behöriga, från hvarandra

klart skilda uttryck, utan båda sammanblandats på sådant sätt, att det

för mängden blifver nästan omöjligt att urskilja den ena från den andra.

Härigenom förledes arbetaren att, med förgätande af arbetsgifvaren, se

i staten sin gäldenär i stället för sin hjelpare och välgörare. Det tyska

systemet utmärker sig dessutom fördelaktigt framför det hos oss nu

föreslagna genom den princip af decentralisation och sjelfstyrelse, som

genomgår detsamma och torde vara oundgänglig, om den uppgift, som

på ett så vidsträckt verksamhetsfält föreligger, skall kunna tillfredsställande

lösas. Båda systemen likna emellertid hvarandra deri, att

begge, det hos oss ifrågasatta dock i högre grad än det tyska, uppenbarligen

äro egnade att ytterligare lossa det redan förut nog svaga

bandet emellan arbetaren och den enskilda person, som är hans principal.

Och likväl är det just detta band, såvidt det har sin grund i

ömsesidig tillit och välvilja, som lagstiftaren företrädesvis borde bemöda

sig att utveckla och stärka, helst senare tiders erfarenhet visat, att

detta band åtminstone icke alltid kan bevaras ensamt genom den solidaritet,

som förefinnes emellan båda klassernas verkliga intressen och

bort kunna påräknas såsom innehållande tillräcklig sammanhållningskraft.

Sedan jag nu angifvit de hufvudsakligaste skäl och omständigheter,

som enligt min uppfattning tala emot försäkringstvång i allmänhet och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

särskilt mot den obligatoriska försäkringens besörjande omedelbart af

staten, återstår att taga under skärskådande de olägenheter i praktiskt

och socialt hänseende, som, enligt hvad i motiven till förslaget blifvit

antydt, skulle vara förenade med eu, i hufvudsaklig öfverenstämmelse

med 1886 års lag, arbetsgifvaren ålagd skyldighet att gent emot arbetaren

direkt ansvara för olycksfall. Dessa olägenheter äro väsentligen

desamma, som, sedan den år 1871 i Tyskland antagna ansvarighetslagen

för jernvägar, bergverk och fabriker in. in., den s. k. Haftplichtgesetz,

varit under någon tid tillämpad och börjat visa sina verkningar,

anmärktes mot den der införda ansvarigheten. Det är sant, att nämnda

lag framkallade en mängd rättegångar emellan arbetare och arbetsgivare,

samt att dessa rättegångar utöfvade ett ofördelaktigt inflytande

på förhållandet emellan sagde samhällsklasser. Men talrikheten af dessa

processer torde företrädesvis böra tillskrifvas den omständighet, att

sistberörda lag, utom det att dess affattning var i flera afseenden otydlig

och bristfällig, derjemte i fråga om alla andra olycksfall, än de, som

inträffade vid jernvägarne, ålade arbetsgifvaren ersättningsskyldighet

endast för sådan skada, som vållats af någon hans fullmägtig, representant

eller antagne tillsyningsman, och sålunda gjorde arbetarens rätt

till ersättning beroende af en bevisning, som i de flesta fall var för

honom ganska svår att åstadkomma. Processens utgång kunde således

sällan på förhand beräknas, under det att dock möjligheten af ett gynsamt

resultat lockade arbetaren att inlåta sig i rättegång. Denna olägenhet

kan emellertid anses vara till stor del afhjelpt, om, såsom i fråga

om jern vägsdriften hos oss redan skett genom lagen den 12 Mars 1886,

arbetsgifvaren förpligtas att ansvara för afl genom sin rörelse orsakad

skada, som han icke kan styrka vara uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet

vållad af den skadade sjelf. Ty med en sådan bestämmelse,

hvarigenom ansvarigheten betydligt förenklas, skall behofvet af rättegång

i de flesta fall försvinna till följd deraf, att båda parterne med

lätthet kunna sjelfva bedöma, huru lagen i det konkreta fallet skulle

komma att tillämpas. Der utgången af en process är på förhand gifven,

torde godvillig uppgörelse blifva regel; ett antagande, hvars riktighet

synes hafva blifvit bekräftad genom den erfarenhet, som redan

vunnits angående verkningarne af 1886 års lag.

Men all anledning till rättegång är onekligen icke förebyggd, om,

såsom ej mindre i sistnämnda lag än äfven i tyska lagen af 1871 är

förhållandet, beloppet af den ersättning, som i de olika fallen tillkommer

den skadade arbetaren eller hans rättsinnehafvare, icke noga fixeras,

utan det i stället öfverlemnas åt domstolen att efter fri uppskattning

s. 29 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

29

bestämma detta belopp. För skadeståndets fixerande i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad i den nu ifrågasatta lagen blifvit föreslaget,

förefinnes emellertid enligt min åsigt icke något giltigt hinder.

Då bär är fråga allenast om sådan skada, hvartill arbetsgifvaren icke

har någon egentlig skuld, kan det icke anses för annat än billigt, att

den arbetare, som träffats af olyckan, får nöja sig med eu bestämd,

allenast för nödtorften beräknad ersättning och således med ett något

ringare belopp än det fulla skadestånd, som skulle tillkommit honom,

derest arbetsgifvaren varit uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållande

till skadan. På samma grund saknas också befogenhet till anmärkning

deremot, att ersättning till skadad person icke skulle utgå förr än efter

någon viss tid från olycksfallet, helst de praktiska skäl, som härför

anförts af sistlidne riksdags förut nämnda särskilda utskott, torde sätta

nödvändigheten af en sådan väntetid utom allt tvifvel.

Vidare är det sant, att en arbetsgifvaren ålagd direkt ansvarighet

i och för sig icke innebär någon säkerhet för utbekommande af den

ersättning, som arbetsgifvaren kan blifva dömd att betala. Men om

det blefve stadgadt dels att arbetsgifvaren, derest han icke genom försäkring

i någon af staten inrättad och under dess vård stående eller

åtminstone af staten godkänd anstalt eller genom annan af honom

gjord anordning på förhand vederbörligen betryggat sina arbetares rätt

i ifrågavarande hänseende, vore pligtig att, när sådant påfordrades, för

ådömd ersättning ställa säkerhet genom deposition i offentlig inrättning

eller inköp af lifränta eller på annat efter omständigheterna lämpadt

sätt, dels ock att sådan ersättning, i händelse arbetsgifvaren afträdde

sina tillgångar till konkurs och behörig säkerhet icke blifvit stäld, skulle

utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § Handelsbalken, torde för arbetarens

rätt vara sörjdt på ett sätt, som måste anses vara för ändamålet

tillfyllestgörande.

Då det föreslagna systemet af obligatorisk försäkring i en statsanstalt,

såsom jag ofvan påpekat, icke blott innefattar väsentlig kränkning

af arbetsgifvarens naturliga rätt och frihet och jemväl i öfrigt är

i principielt hänseende ohållbart, utan äfven torde komma att, utan att

för det allmänna medföra något gagn, som icke skulle på annat sätt

kunna lika väl vinnas, utöfva ett snarare skadligt än gynsamt inflytande

på förhållandet emellan arbetare och arbetsgifvare, och då den föreliggande

lagstiftningsfrågan kan på ett naturligare, för arbetsgifvarne

lämpligare och för arbetarne fullt betryggande sätt ordnas genom en

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

lag, som förklarar arbetsgivare inom de i förslaget afsedda rörelser

skyldig att till arbetare, hvilken i följd af rörelsen lidit kroppsskada,

eller, i händelse af dennes död, till hans enka och barn betala visst, i

lagen till beloppet noga bestämdt skadestånd samt i öfrigt är byggd

på de grunder, jag i detta hänseende förut under ämnets utveckling

angifvit, finner jag mig böra afstyrka, att det remitterade förslaget

lägges till grund för nådig proposition till riksdagen.

För den händelse att detta mitt afstyrkande anses icke förtjena

nådigt afseende, skall jag nedan ingå i vidare granskning af de särskilda

bestämmelserna i förslaget.

Justitierådet Glimstedt: Förslaget innebär ytterst att staten skall

åtaga sig att åt arbetare i de näringsyrken, som här afses, vid inträffande

olycksfall utgifva visst penningeunderstöd, hvaremot till bestridande

af denna statsutgift en särskild afgift eller skatt skall påläggas

arbetsgifvare i dessa yrken.

Denna lagstiftning, som för tillgodoseende af ett vigtigt statsintresse

må vara ändamålsenlig, torde icke vara af beskaffenhet att falla

inom privaträttens område. Yäl grundlägges rättighet för arbetaren

och skyldighet för arbetsgifvaren gent emot staten, men något rättsförhållande

i detta afseende emellan arbetaren och arbetsgifvaren grundlägges

icke; och då såväl understödsrätten för arbetaren som skattskyldigheten

för arbetsgifvaren är afsedd att uppkomma omedelbart

genom lagens stadgande, synes oegentligt och vilseledande att, såsom

i förslaget skett, såsom rättsgrund för denna rätt och denna skyldighet

uppgöra fictionen om försäkring, som af arbetsgifvaren tages hos

staten till förmån för arbetaren.

Ofvergifves denna fiction, så försvinner också skenet af civillag

och förslaget sönderfaller i två väsentligen olikartade delar, den ena

administrativ, om understöd åt arbetare, och den andra financiel, om

beskattning å arbetsgifvare.

Följaktligen anser jag mig icke kunna tillstyrka att förslaget

sådant detsamma nu föreligger må göras till föremål för Kongl. proposition.

Justitierådet Wretman: Äfven om arbetsgifvare skäligen kunde

åläggas en vidsträcktare ersättningsskyldighet, än enligt nu gällande

rätt, för den händelse att kroppsskada drabbar hans arbetare i arbetet,

synes mig grundade tvifvel förefinnas om lämpligheten att införa den

nu föreslagna obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete, hvilken

försäkring innebär, att arbetsgifvaren till de ersättningsberättigades

betryggande ålägges p>å förhand göra penningeuppoffringar för full
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

''Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

31

görande af sin möjliga skadeståndspligt; och en arbetsgifvare kunde

således blifva pligtig att i nämnde hänseende vidkännas utgifter, äfven

om något olycksfall icke alls tirnade i hans rörelse.

Förslaget omfattar allenast ett mindre antal yrken; men stora

näringsgrenar och flere slag af arbete, der möjligen lika om ej större

farlighet kan förefinnas, än vid många i lagförslaget upptagna yrken,

äro i förslaget icke inbegripna. Den obligatoriska försäkringen synes

mig äfven kunna verka förslappande å arbetsgifvarens intresse att genom

tjenliga anordningar söka förebygga olycksfall i arbetet, helst arbetsgifvaren

lätteligen kan komma att hålla före, att han med försäkringsafgifternas

erläggande fullgjort allt hvad på honom i förevarande hänseende

ankommer och således icke låter sig angeläget vara att, såsom

nu ofta sker, sjelf sörja för sina arbetare och deras anhöriga, ej blott

vid inträffade olycksfall i arbetet utan äfven då arbetare af annan

orsak råkat i nödstäld belägenhet.

Förslaget i fråga, hvilket afser ondast en del arbetsgifvare, ålägger

staten ganska betydande utgifter och ansvarighetsförbindelser, hvilka

naturligtvis komma att växa, i samma mån det kunde lyckas arbetare

i andra yrken att åt sig utverka lika förmåner som de nu ifrågasatta.

Vid härefter företagen granskning af förslagets särskilda bestämmelser

framstäldes följande anmärkningar:

Enär de i förslaget förekommande olika benämningarna »försäkringspligtigt

yrke» och »försäkringspligtig rörelse», såsom innebärande

en obehöflig åtskilnad, lätt kunde leda till missförstånd, ansågs blott

endera benämningen böra användas, hvarvid uttrycket »försäkringspligtig

rörelse» borde ega företräde.

1 §•

I fråga om uttrycket »olycksfall i arbetet» anmärkte Justitieråden

Tf retman, Glimstedt, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss, att detsamma

icke innebure erforderlig bestämdhet, ity att uttrycket lemnade rum för

ovisshet, huruvida derunder innefattades icke blott sådana olycksfall,

som hade sin grund i rörelsens beskaffenhet, utan öfverhufvud hvarje

under arbetet inträffande olycksfall, äfven om anledningen dertill icke

stode i något sammanhang med sjelfva rörelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Justitierådet Herslow åberopade hvad han i detta afseende redan

anmärkt i sitt utlåtande angående hufvudgrunderna för förslaget.

2 §■

Justitieråden Lilienberg, Westman och Huss förenade sig om följande

yttrande:

Bland de här uppräknade försäkringspligtiga yrken förekomma

åtskilliga, hvilka äro af beskaffenhet att de deri använda arbetare kunna

samtidigt vara försäkrade på grund af sin anställning i andra yrken.

Så är t. ex. förhållandet vid byggnadsverksamhet; och torde, till förekommande

deraf att försäkringsafgifter för dylika arbetare blifva upptagna

från mer än en arbetsgivare, vid ordnande af dessas anmälningspligt

erforderligt stadgande i detta hänseende böra meddelas.

Justitieråden Wretman, Herslow och Skärm erinrade, att, om, såsom

af förslaget syntes framgå, vid vissa här afsedda arbeten, t. ex. vid

»utförande af gas-, vatten- eller kloakledning» samt vid »byggnadsverksamhet»

den, som åtagit sig arbetet i dess helhet, skulle i fråga om

den obligatoriska olycksfallsförsäkringen anses såsom arbetsgivare för

hela den vid företaget sysselsatta personal, detta i tillämpningen skulle

leda till flere svårigheter, då vid hithörande företag vore vanligt, att en

hufvudentreprenör uppläte skilda delar af arbetet åt sjelfständige underentreprenörer,

hvilka på egen risk och med de arbetare, de eljest i sin

rörelse sysselsatte, utförde hvad till deras yrke hörde. Särskildt vore

af vigt att förebygga att, om personer, hvilka sysselsattes i eljest försäkringspligtig

rörelse, på grund af denna deras anställning komme att

taga del i arbetet vid företag, hvarom här vore fråga, försäkringsafgifter

för den tid, sistberörda arbete varade, upptoges såväl af arbetsgifvaren

i den rörelse, hvartill personerna eljest hörde, som af den, hvilken utförde

ifrågavarande företag.

Det anmärktes vidare af Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm,

Lilienberg, Westman och Huss att, då det enligt förslaget utgjorde en

allmän förutsättning för försäkringspligt äfven beträffande byggnadsverksamhet,

att densamma skulle idkas såsom näring, giltigt skäl icke

torde finnas att, på sätt här vore föreslaget, från försäkringen undantaga

sådan byggnadsverksamhet, som afsåge åbyggnader för landtbrukets

behof.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Bestämmelsen i denna §, hvarigenom

yrkets egenskap att vara, såsom det kallas, försäkringspligtigt,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890. 33

göres beroende deraf att detsamma af arbetegif varen drifves såsom näring,

synes leda till en synnerlig betänklig olikhet till understöd för

arbetare inom samma yrke. Så skulle t. ex. vid arbete för uppförande

af en byggnad, i händelse af olycksfall, arbetare ega rätt till understöd,

om han ingått i arbetet på grund af aftal med byggmästaren, som

uppför byggnaden och såsom näring drifver byggnadsverksamhet, men

vara i saknad af sådan rätt, om han ingått i arbetet på grund af omedelbart

aftal med den, för hvars räkning byggnaden uppföres.

5-9 §§.

Justitierådet fluss anförde: Hvad först beträffar införskaffandet af

uppgifter å försäkringspligtig rörelse, så torde, jemte stadgandet om

näringsidkares skyldighet att sjelf anmäla sin rörelse, erfordras föreskrift

att vederbörande ortsmyndighet har att anmäla de så beskaffade

rörelser, om hvilka myndigheten kan erhålla kännedom. Deremot lärer

Konungens Befallningshafvande icke kunna genom vite tillhålla näringsidkare,

som sjelf icke gör anmälan, att denna skyldighet fullgöra, emedan

pröfningen af frågan huruvida eu rörelse är försäkringspligtig eller

icke, derigenom skulle komma att verkställas af andra myndigheter än

Riksförsäkringsanstalten; utan torde Konungens Befallningshafvandes

behörighet i detta fall böra inskränkas till föreläggande att ingifva försummad

anmälan om antalet arbetare och deras arbetsdagar i rörelse,

som redan i behörig ordning förklarats försäkringspligtig. Dylikt

föreläggande torde emellertid lämpligast böra meddelas af öfverexekutor.

I afseende å afgifternas indrifning torde böra anmärkas att, om

dervid tvist skulle uppstå om skyldigheten att erlägga afgift eller om

dennas rätta belopp, en sådan tvist lärer tillhöra Riksförsäkringsanstalten

att afgöra; och torde ett stadgande härom vara erforderligt, då förslaget

icke synes vilja låta ett beslut af nämnda anstalt angående debiteringen

föregå utmätningen.

Slutligen hemställes om icke ett stadgande erfordras af innehåll,

att näringsidkares underlåtenhet att göra anmälan om sin rörelse icke

befriar honom från erläggande af afgifter. Oaktadt alla efterforskningar

kan en försäkringspligtig rörelse finnas, hvarom ingen anmälan

skett, förr än en deri anstäld arbetare hos Riksförsäkringsanstalten begär

ersättning. I sådant fall böra afgifterna kunna retroaktivt utkräfvas för

den förflutna tiden; men, i saknad af uttryckligt stadgande, lärer frågan

härom säkerligen blifva omtvistad.

Bill. till Riktå. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afl. 13 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

Häruti instämde Justitierådet Lilienberg, men tilläde derjemte, att,

likasom ofvannämnda föreläggande lämpligast torde böra meddelas af

vederbörande öfverexeku^or, kunde ifrågasättas, om icke äfven de föreskrifna

anmälningarna borde inlemna^ till eller göras af denna myndighet,

som då skulle ersätta förslagets ortsmyndighet, dervid dock, livad

landet anginge, kronofogdarne i första hand skulle kunna insamla uppgifterna

och derpå insända dem till Konungens Befallningshafvande,

som i han delsregistren redan hafva uppgifter angående i länen befintliga

näringsidkare.

Justitieråden Wretman, Her slott), Skärm och Westman erinrade: att,

då i 5 § sammanförts stadganden såväl om arbetsgifvares skyldighet

att anmäla försäkringspligtig rörelse och väsentliga förändringar deri

som angående arbetsgifvares åliggande att lemna periodiska uppgifter

om antalet i hans rörelse anstälde arbetare och deras arbetsdagar samt

i 9 § förklarats att, om arbetsgivare försummade hvad honom enligt

5 § ålåge, Konungens Befallningshafvande egde vid vite tillhålla honom

att sin skyldighet fullgöra, Konungens Befallningshafvande härigenom

tillagts befogenhet att genom vite framtvinga jemväl anmälan om tillvaron

af en försäkringspligtig rörelse. Detta skulle emellertid förutsätta,

att Konungens Befallningshafvande inginge i pröfning, huruvida en rörelse

rätteligen vore att anse såsom försäkringspligtig eller icke. Enligt

7 § tillkomme dock pröfningen häraf i första hand Riksförsäkringsanstalten,

hvarifrån frågan kunde genom besvär dragas under Kongl.

Maj:ts pröfning.

Med hänsyn härtill borde den Konungens Befallningshafvande tillkommande

rätten att förelägga vite uttryckligen begränsas till det fall,

att arbetsgivare, hvars rörelse blifvit i behörig ordning förklarad försäkringspligtig,

försummade göra anmälan om antalet arbetare och arbetsdagar.

Justitieråden Wretman, Skärm och Westman ansågo dessutom, att

den i 9 § Konungens Befallningshafvande tillagda befogenhet att i hithörande

fall förelägga vite lämpligare kunde öfverlemnas åt öfverexekutor.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Anledning synes icke förefinnas i

den s. k. premiens natur att i afseende å taxering, debitering och indrifning

föreskrifva annan ordning än som för andra kronoutskylder

är gällande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

35

10 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och

.//mss anmärkte, att, då förslaget medgåfve, att den lagstadgade försäkringen

kunde ega rum annorstädes än i Riksförsäkringsanstalten,

men bestämmelserna i denna § äfven borde vara gällande i dessa

senare fall, begynnelseorden till §:n borde förändras att ungefär lyda:

»Har arbetare i försäkringspligtig rörelse genom olycksfall».

Vidare ansåg Högsta Domstolen att, enär skyldigheten för arbetsgivare

att anmäla inträffadt olycksfall, och än mer åläggandet för polismyndigheten

att angående olycksfallet hålla undersökning, icke hade

eller borde hafva till syfte annat än att bereda behörig kännedom om

de fall, då ersättning skulle utgå, förpligtelsen att göra sådan anmälan

och att hålla sådan undersökning, som här afsåges, borde inskränkas

till de fall, då den försäkrade ljutit döden eller fått sådan kroppsskada,

att skäligen kunde antagas, det rätt till ersättning enligt lagen egde

rum, och icke, såsom här vore föreslaget, omfatta jemväl sådana lindrigare

olycksfall, som endast medförde så kort tids sjukdom, att någon

ersättning uppenbarligen ej kunde ifrågakomma.

Beträffande föreskriften, att protokoll öfver hållen undersökning

skulle inom tre dagar derefter af polismyndigheten till Riksförsäkringsanstalten

insändas, anmärktes, att tiden härför syntes vara satt alltför

kort.

11 §.

Med erinran derom att, om 10 § ändrades, på sätt Högsta Domstolen

föreslagit, de arbetsgivare enligt 11 § åliggande skyldigheter

dermed ock, såsom vederborde, blefve inskränkta till de fall, då olycksfallet

medfört sådan kroppsskada, att skäligen kunde antagas, det

ersättning enligt 12 § skulle utgå, hemstälde Högsta Domstolen, att

dessa skyldigheter icke heller måtte utsträckas utöfver den tid af 60

dagar, under hvilken den skadade icke egde uppbära i sistnämnda §

stadgad godtgörelse. I annat fall och om, såsom här föreskrefves,

arbetsgivare - skulle vara pligtig att ombesörja läkarevård och läkemedel

åt skadad person, »till dess sig visar, huruvida ersättning enligt denna

lag kommer att utgå», skulle denna skyldighet för arbetsgifvaren kunna

komma att omfatta en mycket lång tidrymd, särskildt om frågan, huru
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

vida den skadade egde rätt till ersättning eller icke, blefve föremål för

tvist och, på grund af hvad i 20 § stadgas, dragen under domstols

pröfning.

12 och 13 §§.

Justitieråden Wretman, Her slom, Skärm, Lilienberg, Westman och

Huss anmärkte härvid den oegentlighet, att, då enligt förslaget ersättning

skulle utgå för barn, afladt före olycksfallet äfven utom äktenskap,

ändock att barnet ej föddes förr än efter olycksfallet, sådan ersättning

icke skulle ega rum, om föräldrarne efter olycksfallet, men innan barnet

föddes, med hvarandra ingått äktenskap.

18 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och

Huss erinrade, att enligt bestämmelserna i denna § skulle ersättningsberättigad,

om vederbörande arbetsgifvare medgifvits sådan förmån,

som omnämndes i 7 § 3 punkten, hafva att vända sig mot Riksförsäkringsanstalten,

allenast såvida ersättning icke kunde utfås i den ordning,

som vid berörda förmåns beviljande vore förutsatt, och att endast hvad

härvid bruste skulle af Riksförsäkringsanstalten fyllas. Den ersättningsberättigade,

som således i dessa fall måste ådagalägga, att han icke

kunnat utfå hvad, som vederbort, komme förty gent emot Riksförsäkringsanstalten

i en vida sämre ställning än andra ersättningsberättigade,

hvilka enligt lagen finge sitt anspråk omedelbart pröfvadt af Riksförsäkringsanstalten

och ersättning derifrån utbetalad.

19 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss

anmärkte, att ersättningsfrågas upptagande till ny pröfning icke, såsom

den nu föreslagna affattningen angåfve, borde göras beroende deraf,

att någon å frågan inverkande omständighet yppades, utan derå att

dylik omständighet inträffade, efter det beslut en gång blifvit meddeladt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Protokoll i ^Högsta Domstolen den 17 December 1890.

37

20 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och

iTwss förenade sig om följande yttrande:

»Genom stadgandet, att Riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfråga

kan af den dermed missnöjde i hela dess vidd dragas under

domstols pröfning, skulle domstolarne äfven kunna komma att afgöra

sådana fall, då ersättningsyrkande afslagits på den grund, att rörelse,

der olycksfallet timat, icke ansetts försäkringspligtig. Enligt 7 § skall

emellertid Riksförsäkringsanstalten afgöra, om en rörelse är försäkringspligtig,

och den, som är missnöjd med dess beslut derutinnan, eger

att inom viss tid efter af beslutet erhållen del deröfver anföra besvär

hos Kongl. Maj:t. Om ock det afgörande, som i denna ordning träffas,

icke bör vara bindande för dem, som, under förmenande, att rörelsen

enligt lagen rätteligen är att anse såsom försäkringspligtig, gör anspråk

å ersättning, då denne kan hafva saknat all möjlighet att vid nämnda

afgörande bevaka sin rätt, synes det dock vara oegentligt, att fråga

om en rörelses försäkringspligtighet skulle kunna pröfvas både i administrativ

och judiciel väg, hvarvid kunde inträffa, att mot hvarandra

stridande beslut meddelades.

Detta skulle förebyggas, om det stadgades att, derest Riksförsäkringsanstalten

afslagit sökandes yrkande om ersättning på den grund,

att rörelsen icke ansetts försäkringspligtig, den, som vore missnöjd

med beslutet i denna del, egde att föra talan deremot i samma ordning,

som sägs i 7 § fjerde punkten, men att i öfrigt talan mot Riksförsäkringsanstaltens

beslut i ersättningsfråga finge anhängiggöras vid domstol.

Forum för dylik talan skall enligt förslaget städse vara Stockholms

rådstufvurätt. Denna bestämmelse skulle emellertid i talrika fall kunna

för enskilda parter å annan ort medföra dryga kostnader, äfvensom

förorsaka icke obetydliga svårigheter, isynnerhet der vittnesförhör måste

eg a rum angående förloppet vid ett å annan ort timadt olycksfall.

Det synes derför vara erforderligt, att talan, hvarom här är fråga, må,

efter kärandens eget val, få anhängiggöras vid Stockholms rådstufvurätt

eller vid domstol i orten, der ofycksfallet inträffat.»

Justitierådet Glimstedt utlät sig: Det synes tveksamt huruvida enligt

förslaget fråga, som i samband med arbetares ersättningsanspråk

kan uppkomma om rörelses egenskap att vara försäkringspligtig eller

icke, må af domstol upptagas eller bör på grund af 7 § 4 mom. i

administrativ ordning afgöras.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Protokoll i Högsta Bomstolen den 17 December 1890.

Äfven synes kunna ifrågasättas, huruvida i de fall, då för ersättningsanspråks

bedömande erfordras undersökning om omständigheterna

vid skadans tillkomst, Stockholms rådstufvurätt bör snarare än domstol

i orten anses lämplig att upptaga sådana mål.

21 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och

Buss ansågo giltigt skäl icke förefinnas att i fråga om rätt till ersättnings

uttagande från Riksförsäkringsanstalten införa en särskild, kortare

preskriptionstid än den allmänna af tio år.

22 §.

Affattningen af stadgandet i andra punkten funno Justitieråden

Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss icke tydligt

utmärka, huruvida med stadgandet afsåges att bereda fattigvårdssamhälle

en förmån, som det eljest på grund af bestämmelsen i första punkten

skulle sakna, eller om dermed möjligen åsyftades att, utöfver hvad

första pimkten innehölle, inskränka fattigvårdssamhälles rätt till godtgörelse

för lemnadt fattigunderstöd. I hvilketdera fallet som helst

ansågs stadgandet såsom olämpligt eller obehöflig! böra utgå.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i andra stycket torde,

oafsedt variationen i uttryck och det förvillande i den negativa affattningen,

åsyfta att såsom undantag från bestämmelsen i första stycket

medgifva, att fattigvårdssamhälle, som åt arbetare lemnar understöd och

således derför erhåller fordran af arbetaren, må för sådan fordran vinna

utmätning i arbetarens ersättningsfordran hos staten, såvidt fattigunderstödet

utgått under samma tid, som ersättningen afser; men om än

sådant undantagsstadgande kunde synas icke vara mot billighet stridande,

torde detsamma svårligen erhålla någon praktisk betydelse, ty i

de allra flesta fall bör väl ej fattigvårdssamliället kunna hinna få sin

fordran för viss förfluten tid genom laga kraftegande dom faststäld,

innan arbetaren hinner hos Riksförsäkringsanstalten utbekomma sin

ersättning för samma tid.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

39

23 §.

Bestämmelsen i första stycket om tillåtelse att på Riksförsäkringsanstalten

öfverlåta den rättighet till skadestånd, som målsegande enligt

allmän lag eger, ansåg Högsta Domstolen vara öfverflödig, då eu sådan

öfverlåtelserätt icke torde kunna målseganden bestridas.

I öfrigt anmärkte Justitieråden Wretman, Skärm, Westman och

Siiss, att det icke, på sätt här vore föreslaget, borde tillerkännas Riksförsäkringsanstalten

rätt att af den, som från anstalten ville uppbära

ersättning, påfordra att i dess helhet få å sig öfverlåten den rätt till

skadestånd, denne enligt allmän lag kunde ega mot annan, eller att å

ersättningen afräkna sådant skadestånd, enär dels skadestånd enligt

allmän lag afsagd äfven andra skadans följder än dem, som af Riksförsäkrmgsanstalten

godtgjordes, dels ock, om öfverlåtelse måste ske,

målsegandens rätt skulle blifva helt och hållet beroende af Riksförsäkringsanstaltens

sätt att utföra hans talan. I öfrigt voro stadgandet i

den mån det kunde åsyfta att förebygga det ersättning för samma

skada uppbures från tvenne håll, obehöflig!, då domstolarne säkerligen

vid bestämmande af skadeersättning enligt allmän lag i hithörande

fall skulle taga nödig hänsyn dertill, om godtgörelse erhölles på grund

af den obligatoriska försäkringen. I anseende härtill och då bestämmelser

öfverhufvud vore obehöflig^ för att reglera Riksförsäkringsanstaltens

rätt till ersättning af den, som varit vållande till ett olycksfall,

lör hvilket anstalten finge vidkännas utgifter, enär denna rätt borde

och kunde afgöras efter allmänna, eljest gällande rättsgrundsatser, ansågos

äfven stadgande^ i andra och'' tredje styckena böra utgå.

Justatierådet* Lilienberg yttrade: Ifrågavarande stadganden åsyfta

att bereda anstalten en särskild ersättning för hvad den nödgas utgifva

. och för sådant ändamål föreskrifves, dels att målseganden är

skyldig att på anstalten öfverlåta all sin rätt till skadestånd med rättighet

dock att utbekomma det belopp, hvarmed detta öfverstiger hvad

han af anstalten bekommit, och dels att från hvad honom enligt denna

lag tillkommer skall af dragas hvad han eljest må hafva uppburit i

skadestånd. Härvid är dock att märka: att målsegandes rätt till skadestånd

enligt allmän lag är eller kan åtminstone vara vida mer omfattande

än den ersättning, som enligt förevarande förslag tillfaller honom,

att vid domstols pröfning af hans anspråk säkerligen kommer att tagas

hänsyn till denna ersättning likasom till hvarje annan på skadeståndets

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

belopp inverkande omständighet, att en öfverlåtelse på anstalten derför

antagligen icke skulle hafva åsyftad verkan, utan endast åstadkomma

att anstalten såsom målsegandens rättsinnehafvare tilldömdes det belopp,

som anses böra honom tillkomma utöfver hvad lian af anstalten uppburit,

att derifrån således icke kan afdragas hvad han uppburit från

anstalten utan att honom vederfares en orättvisa, att af samma skäl

icke heller hans ersättning af anstalten kan minskas med hvad han

kan enligt allmän lag utfå såsom skadestånd, och slutligen att eu sådan

öfverlåtelseskyldighet skulle förhindra den frivilliga uppgörelse parterna

emellan, som eljest till ömsesidig fördel skulle kunna träffas. På dessa

grunder hemställes om icke de föreslagna stadgandena lämpligast torde

böra ur förslaget utgå.

Deremot torde det icke vara ur vägen att meddela en föreskrift

huruvida arbetsgivare, som uppsåtligen eller ouppsåtligen varit vållande

till olyckshändelsen, är skyldig ersätta anstalten för dess deraf förorsakade

utgifter, och hvilken grad af vållande, som erfordras, för att en

sådan skyldighet skall ega rum. I saknad af ett stadgande härom

torde den omständigheten, att arbetsgifvaren sjelf betalt afgifterna för

försäkringen, åstadkomma tvifvelsmål såväl huruvida någon sådan ersättningsskyldighet

alls förefinnes som ock i hvilka fall den kan honom

åläggas. Genom införande af ett sådant stadgande torde dessutom, för

det fall att arbetsgifvaren är vållande till skadan, samma ändamål, som

med de föreslagna bestämmelserna åsyftats, kunna vinnas med mindre

omgång än dessa skulle medföra.

24 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Lilienberg, Westman och Huss hemst

älde, att den här stadgade straffpåföljden måtte nedsättas till böter

från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Justitieråden Glimstedt och Skärm ansågo, att för de förseelser,

hvarom här vore fråga, särskild straffpåföljd icke borde i denna lag

stadgas.

20 §.

Justitieråden Wretman, Herslow, Skärm, Lilienberg, Westman och

Huss anmärkte, att, då det här stadgades, att staten skulle utgöra er
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Högsta Domstolen den 17 December 1890.

41

sättning vid olycksfall )>i sådant arbete, som för annan arbetsgivare

skolat medföra försäkringspligt», tvekan kunde uppstå, huruvida stadgandet

skulle gälla äfven de talrika fall, då ett arbete utfördes förståtens

egen räkning utan att drifvas såsom näring, hvilket senare enligt

bestämmelsen i 2 § a) vore förutsättning för att enskild arbetsgivare

skulle underkastas försäkringspligt.

Af enahanda skäl, som anförts i fråga om 23 §:ns bestämmelser,

ansågo Justitieråden Wretman, Skärm, Lilienberg, Westman och Huss, att

icke heller staten borde ega rätt att få å sig öfverlåten målsegandes

rätt till skadestånd enligt allmän lag och att alltså stadgandet i andra

stycket borde bortfalla.

Justitierådet Lilienberg tilläde: I anledning af denna § torde böra

anmärkas, hurusom, då staten och enskilda näringsidkares arbetare genom

denna lag blifva ersättningsberättigade, det måste anses såsom en

oegentlighet att någon ersättningsskyldighet för kommunerna, då af

dem använda arbetare råka ut för olycksfall, icke blifvit föreslagen,

ehuru de af kommunerna utförda arbeten ofta äro lika omfattande och

farliga till sin natur som statens och enskilda näringsidkares arbeten.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

Bih. till Ilihsd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afl. 13 Haft.

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 31 januari

1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,

herr Wennerberg,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Justitieråden: Herslow,

Westman.

l:o.

Chefen för civildepartementet statsrådet Groll föredrog i underdånighet,

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,

högsta domstolens enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 17

oktober nästlidna år infordrade, och nu afgifna samt i domstolens

protokoll den 17 december 1890 intagna utlåtande öfver det inom

civildepartementet upprättade förslaget till lag om försäkring för olycksfall

i arbete; och anförde föredraganden härefter:

Bih. till lli/csd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

»Beträffande hufvudgrunderna för nu föreliggande lagförslag, h vilket

i väsentliga delar öfverensstämmer med det för Riksdagen år 1890

framlagda, har jag redan uttalat mig såväl till statsrådsprotokollet den

12 mars nämnda år som ock till statsrådsprotokollet den 17 sistlidne

oktober.

Inom högsta domstolen hafva två ledamöter biträdt de liufvudgrunder,

hvarpå förslaget är bygdt, men öfrige fem ledamöter, som

deltagit i dess granskning, ansett sig böra afstyrka detsamma, en af dem,

såsom det vill synas, egentligen derför att den ifrågasatta lagen ej

vore af civillags natur och för den skull borde i annan ordning behandlas,

en ledamot hufvudsakligen derför att tillförlitlig utredning enligt hans

åsigt saknades om att någon lagstiftning i förevarande afseende verkligen

vore af behofvet påkallad, och tre ledamöter derför att den föreslagna

lagen i vissa afseenden ginge längre än hvad enligt deras åsigt

vore lämpligt och i andra afseenden lede af brister, som motverkade det

mål, man med lagstiftningen ville vinna. Af sistnämnde fem ledamöter

synas dock åtminstone två vara af den åsigt- att arbetsgifvares skyldighet

att ansvara för skada, som träffar de i hans rörelse anstälde arbetare,

bör utsträckas derhän att i vissa farligare yrken arbetsgifvaren

skall vara pligtig ersätta sådan skada, äfven om någon försummelse

eller något vållande från arbetsgifvarens sida ej kan påvisas. I denna

riktning synes mig ock den allmänna rättsuppfattningen hafva under

senare åren utvecklat sig, och den allmänna rättskänslan torde numera

kräfva att den, som utöfva!’ en verksamhet, om hvars farlighet han

eger vetskap, skall bära ansvaret för den skada, som i följd af rörelsens

beskaffenhet kan komma att drabba de deri anstälde arbetarne.

Men om denna uppfattning af hvad den allmänna rättskänslan fordrar är

riktig, så torde det tillhöra lagstiftaren att tillse att x-ättsmedvetandets kraf

i detta hänseende realiseras på det för alla vederbörande lämpligaste

sättet.

Villigt instämmer jag med de ledamöter i högsta domstolen, livilka

ansett att ur rent privaträttslig synpunkt ej kan deduceras någon skyldighet

för arbetsgifvaren att på förhand vidkännas utgifter, på grund af

livilka arbetaren må vara tillförsäkrad trygghet att i händelse af olycksfall

verkligen utbekomma godtgörelse för den skada, honom derigenom må

drabba, och lika litet tror jag ur samma synpunkt något berättigande kunna

härledas för ett af eu ledamot af högsta domstolen ifrågasatt stadgande

om skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för den ersättning,

arbetaren vid olycksfall må ega att af honom åtnjuta. Men på många

områden af den menskliga verksamheten i en ordnad stat har det be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

3

funnits nödigt att till fördel för det allmänna bästa göra vissa jemkningar

i den rent individuela rätten och pålägga vissa förpligtelser,

hvilka, om man ville bedöma deras berättigande blott med hänsyn till

individens rätt, icke kunna försvaras, men ur det allmänna bästas synpunkt

framträda såsom nödvändiga, för att samhällets lugn och trefnad

må bevaras. Staten bär icke tvekat att i afseende på vissa näringar

af vådlig beskaffenhet föreskrifva för näringsidkaren stundom ganska betungande

försigtighetsmått; senast hafva genom lagen om skydd mot

yrkesfara idkare af vissa yrken ålagts åtskilliga förpligtelser för att förebygga

skada. Det synes mig att likasom staten, då den tillåter dessa

eller andra farliga yrkens utöfning, eger såsom vilkor derför meddela

vissa föreskrifter till betryggande mot kroppsskada, staten ock bör vara

lika befogad att meddela ytterligare föreskrifter, genom hvilka arbetarne

i dessa yrken betryggas mot de följder i ekonomiskt afseende, som

kunna drabba dem, i händelse, oaktadt behöriga skyddsåtgärder vidtagits,

ofycksfall inträffar. Medgifves riktigheten af detta, synes ock häraf följa

berättigande för staten att stadga det i nu föreliggande lagförslag ifrågasatta

försäkringstvång — om nemligen sådant med hänsyn till andra förhållanden

öfverhufvud befinnes vara det lämpligaste sättet att vinna det

mål, som åsyftas.

Vid en undersökning häraf torde man böra väga fördelarne af

det föreslagna försäkringstvånget mot olägenheterna deraf och tillse,

om de senare kunna på annan väg i större eller mindre mån undvikas,

under det att samma mål, som med den obligatoriska försäkringen

åsyftas, åtminstone i väsentlig mån uppnås. Visse ledamöter i högsta

domstolen hafva närmast anslutit sig till den anordning, som i lagen

angående ansvarighet för skada i följd af jern vägs drift är i vårt

rättsväsende införd, nemligen att, om den vid jernvägen anstälde arbetaren

af olycksfall skadas, han skall kunna bereda sig ersättning

för skadan af jernvägens innehafvare genom domstols anlitande; och

för att förebygga den mängd processer, som man förestält sig kunna

uppkomma af ett dylikt stadgande, utsträckt till andra näringar,

bär en af högsta domstolens ledamöter tänkt sig dels att arbetsgifvaren

skulle förpligtas att ansvara för all genom rörelsen orsakad

skada, som han icke kunde styrka vara uppsåtligen eller genom grof

vårdslöshet vållad af den skadade sjelf, dels ock att i sjelfva lagen

borde fixeras det skadestånd, som arbetaren skulle ega att utbekomma.

Äfven om den förstnämnda bestämmelsen skulle kunna förekomma åtskilliga

rättegångar, så synes mig dock, äfven med föreskrifter i

senare hänseendet, ständiga anledningar till tvister och deraf upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

kommande bitterhet mellan arbetsgifvare och arbetare vara att förutse,

hvadan jag anser mig böra afråda från ett dylikt anordnande af hithörande

förhållanden. Så vidt jag kan finna, låter det sig icke göra

att på ett fullt noggrant sätt i en lag meddela föreskrifter om den

ersättning, som vid hvarje grad af skada bör tillkomma den skadade;

och då tillämpningen af stadgandena härom komme att blifva föremål

för olika uppfattningar hos våra många domstolar, skulle det icke

kunna undvikas att i väsentliga afseenden lika skador hos olika domstolar

komme att medföra betydligt varierande ersättningar — något

som, utom det att det skulle menligt inverka på uppfattningen af

rättskipningens tillstånd i landet, äfven komme att förorsaka missnöje

och oro hos ej mindre arbetame än äfven arbetsgifvarne.

Inom högsta domstolen har äfven, såsom jag förut antydt, ifrågasatts

att, med ansvarsskyldighet för arbetsgifvaren för skada, som

drabbade arbetarne i hans rörelse, skulle förenas skyldighet för honom

att ställa säkerhet för ersättningens utgående, men för min del kan

jag ej finna annat än att arbetsgifvaren derigenom ålades en förpligtelse,

som stundom blefve honom omöjlig att fullgöra och i många fall skulle

blifva mera tryckande än den utgift i penningar, som för den föreslagna

försäkringen är ifrågasatt.

Det har äfven inom högsta domstolen påpekats att en frivillig

försäkring från arbetsgifvarens sida vore att föredraga, och äfven jag

vill ej bestrida att detta kunde vara en önskvärd lösning af frågan, om

man egde full anledning antaga att saken läte på den vägen ordna sig,

men i åtskilliga andra länder, der man försökt att sålunda nå målet,

torde resultaten få anses icke hafva motsvarat förväntningarna. Det kan

väl icke förnekas att inom vårt land under de allra senaste åren kraftiga

framsteg gjorts i denna riktning, men antagligt torde vara att i allmänhet

endast de arbetsgifvare, som äfven utan en obligatorisk försäkring

skulle i händelse af olycksfall, så långt deras förmåga sträckte

sig, söka sörja för de skadades bergning, komme att begagna sig af den

frivilliga försäkringen, under det att deremot just sådana arbetsgifvare,

som vid inträffande olycksfall låta arbetaren hänfalla till den

allmänna fattigvården, fortfarande komme att undandraga sig att på förhand

och genom försäkring sörja för sina arbetare.

Det är ock att märka att den olycksfallsförsäkring, som hittills af

våra försäkringsbolag erbjudits, ingalunda är i stånd att meddela den

trygghet för ett fortsatt understöd, så länge följderna af olycksfallet

vara, som den i lagförslaget föreslagna. Så vidt jag har mig bekant,

består esomoftast det understöd, som från nämnda bolag vid olycksfall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891. 5

utgår, i en viss summa penningar för en gång, hvilken antagligen i

de flesta fall blott tjenar till att för eu kortare tid betrygga den skadade

mot de ekonomiska följderna af olycksfallet.

De olägenheter, som sålunda skulle uppstå af det ena eller andra

af de ofvan ^ingifna sätten för ordnandet af hithörande förhållanden,

undgår man genom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen i en af

staten inrättad och bekostad försäkringsanstalt. Arbetarne vinna derigenom

full säkerhet för att vid olycksfall utfå understöd med belopp,

som, derigenom att skadeersättningarna regleras från en för hela riket

gemensam anstalt, måste med hänsyn till skadornas beskaffenhet blifva

mera likformiga, än om olika myndigheter skola afgöra ersättningsfrågorna,

hvarförutom större snabbhet i frågornas afgörande vinnes, än

om de skola underkastas den i allmänhet långvarigare domstolsbehandlingen.

Derigenom att staten af försäkringsrörelsen ej drager någon

direkt inkomst, kunna försäkringsafgifterna, sedan någon tids erfarenhet

vunnits, nedbringas till de minsta möjliga belopp, under det att enskilda

försäkringsbolag alltid måste bedrifva sin verksamhet med hänsyn till

ekonomisk vinst och till följd deraf sätta försäkringsafgifterna högre.

Genom att årsafgifterna fördelas på vissa betalningsterminer torde man

ej heller behöfva befara att de skola verka i nämnvärd grad betungande

på näringsidkare, och ehuru den statistik, som här i landet står

till buds för bedömande af de blifvande afgiftemas belopp, ännu icke

kan vara uttömmande, anser jag mig dock böra erinra att arbetareförsäkringskomitén

med ledning af denna statistik ansett sig kunna beräkna

att försäkringsafgiften, om dess förslag antoges, i medeltal skulle

för år utgöra 1 V* procent af de försäkrade arbetarnes löner, och

enligt de beräkningar, som gjorts i sammanhang med det den 12 mars

1890 framlagda förslaget och för hvilka beräkningar redogjorts i anförandet

till statsrådsprotokollet för samma dag, synes afgiften för arbetare

och arbetsdag belöpa sig till omkring 5 öre i högsta farlighetsklassen

och till Va öre eller till och med derunder i de lägsta

farlighetsklasserna. De i nu föreliggande förslag vidtagna ändringarna

i afseende på ersättningsbeloppen torde icke i märkbar mån

inverka på dessa beräkningar. Att för försäkringen anordna föreningar

af arbetsgivare inom de särskilda yrkena, hvarigenom vissa fördelar

onekligen kunde vinnas, låter sig icke här såsom i Tyskland göras till

följd af vårt lands utsträckning och i allmänhet glesa befolkning,

och ovisst torde i allt fall vara, om ej kostnaderna för dessas förvaltning,

då likväl en statsanslag erfordras för deras öfvervakande, skulle

blifva mera betungande. Då inom högsta domstolen framhållits, huru

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

störa de tyska försäkringsföreningarnes eller yrkessamfundens förvaltningskostnader

under år 1886 varit i förhållande till de utbetalade ersättningarna,

må icke förbises att, då ersättningarna till stor del utgå

i årliga räntor, ersättningsbeloppens summa de första åren, försäkringen

är i kraft, måste vara jemförelsevis ringa men sedermera år för år

stiger, till dess jemnvigt uppkommer mellan bortfallande gamla och

inträdande nya årsräntor.

I högsta domstolen har äfven anmärkts att bland andra jordbruksnäringen

icke upptagits i det nu föreliggande förslaget. I fråga om anledniugem

härtill tillåter jag mig åberopa hvad mitt anförande till statsrådsprotokollet

den 12 mars 1890 i detta afseende innehåller. Det är väl

sant att, såsom inom högsta domstolen antydts, freqvensen af olycksfall i

arbetet inom denna näringsgren är ganska stor; men härvid är att märka

att detta orsakas till långt öfvervägande grad af smärre olycksfall, för

hvilka den obligatoriska olycksfallsförsäkringen icke är afsedd, och att

beträffande svårare olycksfall desamma enligt arbetareförsäkringskomiténs

statistik inom jordbruket utgöra endast 2 på 1,000 arbetare, under

det att de inom den egentliga industrien i dess helhet utgöra 2,5 på

1,000 arbetare och inom vissa grenar af denna industri ända till 4,8 på

1,000 arbetare. Härjemte må. framhållas att, om man framdeles skulle

finna sig föranlåten att utsträcka den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

äfven till jordbruket, detta torde här, likasom i Tyskland,

kunna ske under en för jordbruksnäringen afpassad form och särskild!

så att, i synnerhet der arbetslönen utginge i naturaförmåner, ersättningar

till skadade arbetare eller deras anhörige äfven kunde lemnas i

sådana. Dessutom torde det icke böra sättas i fråga att införa en dylik

försäkring för annat än det större jordbruket, som i sin tjenst använder

främmande, aflönade arbetare, likasom endast för de delar af jordbruksrörelsen,

som visat sig medföra någon större farlighet. Härigenom

skulle afgifterna för jordbruksarbetares olycksfallsförsäkring säkerligen

komma att ställa sig mycket låga.

Slutligen hafva inom högsta domstolen äfven antydningar framkommit

derom att genom införandet af en obligatorisk olycksfallsförsäkring

arbetsgifvarnes intresse för att förekomma olycksfall i arbetet

möjligen kunde slappas, att sambandet mellan arbetare och

arbetsgivare försvagades, samt att, genom det med en på matematiska

beräkningar grundad försäkring förbundna samlandet af fonder,

kapital till icke obetydliga belopp komme att undandragas närings-

och affärslivet. Men dessa farhågor synas mig sakna verkligt

underlag. Arbetsgivarens egen fördel är allt för starkt förbunden

s. 7 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

7

dermed att han inom sin rörelse söker ordna så, att olycksfall i möjligaste

män. förebygges, för att han skulle underlåta sådant med

hänsyn dertill att hans arbetare vore i ekonomiskt afseende tryggade

mot följderna af olycksfallet. — De kapital, som för försäkringens genomförande

uppsamlas, måste naturligtvis i sin tur göras fruktbärande och

komma på så sätt åter näringslifvet i en eller annan form till godo;

och hvad beträffar föreställningen att bandet mellan arbetare och arbetsgivare

skulle genom en obligatorisk olycksfallsförsäkring försvagas, så

kan jag icke heller dela en sådan farhåga. Der ett sådant band

finnes mellan arbetaren och arbetsgivaren och har sin grand i ömsesidig

hänsyn, lärer den obligatoriska försäkringen icke vara af beskaffenhet

att förminska arbetsgivarens intresse för hans arbetares bästa eller

hos arbetaren framkalla annat än erkänsla för de uppoffringar, som

arbetsgivaren för hans skull får vidkännas. Der åter ett sådant samband

icke existerar dem emellan, synes mig olycksfallsförsäkringen

egnad att undanrödja en anledning till oro hos arbetaren och sålunda

bidraga till ett bättre förhållande till arbetsgifvaren.

Af hvad inom högsta domstolen anförts emot införande af en obligatorisk

olycksfallsförsäkring har jag sålunda icke funnit mig manad

att frånträda den hufvudsakliga uppfattning af hithörande ämne, som

jag förut uttalat, och detta så mycket mindre, som icke heller Riksdagen

uttryckt någon bestämd önskan att en lagstiftning i förevarande ämne

borde byggas på en annan grund.

Med afseende å vissa detaljanmärkningar inom högsta domstolen

bär dock det dit remitterade förslaget blifvit i åtskilliga delar omarbetadt.

»

Departementschefen föredrog härefter det sålunda slutligen tillkomna

förslaget och anförde dervid beträffande:

1 §■

Med anledning af hvad inom högsta domstolen anmärkts mot uttrycket

»olycksfall i arbetet», har i det nu uppgjorda förslaget intagits

en utförligare bestämmelse om hvilka olycksfall försäkringen gäller.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

§ 2.

På grund af anmärkning inom högsta domstolen hafva de i det

remitterade förslaget förekommande orden »åbyggnader för landtbrukets

behof dock undantagna» blifvit uteslutna.

Då en ledamot af högsta domstolen anmärkt att bestämmelsen i

2 § a), enligt hvilken för försäkringspligt förutsättes att yrket eller

rörelsen drifves såsom näring, ledde till en betänklig olikhet i rätten

till understöd för arbetare inom samma yrkesgren, må häremot erinras

att det möter praktiska svårigheter att utsträcka den obligatoriska försäkringen

till hvilka tillfälliga arbeten som helst, utan att såsom vilkor

för att försäkringspligt skall inträda måste fordras att arbetet har

den stadigvarande karaktär, som ligger deruti att det drifves såsom

näring.

Hvad inom högsta domstolen erinrats derom att afgifter till den

obligatoriska försäkringen kunde komma att för samma arbetare erläggas

samtidigt från två håll har icke synts mig böra föranleda till någon

ändring i det remitterade förslaget. Det är nemligen den, hos hvilken

arbetaren är anstäld, som måste anses såsom arbetsgivare och till följd

deraf erlägga premierna. Har sålunda t. ex. en byggmästare aftalat med en

annan arbetsgivare om att dennes arbetare för den förres räkning skola

utföra vissa arbeten vid ett byggnadsföretag, så äro desse arbetare icke

anstälde hos byggmästaren och denne har således ej skyldighet att

erlägga några afgifter för dem. Har byggmästaren åter direkt aftalat

med arbetarne om ett visst arbetes utförande, så är byggmästaren pligtig

betala afgifterna. Det kan sålunda visserligen inträffa att, om desse

arbetare tillika äro anstälde hos en annan arbetsgivare, afgifter för

dem kunna komma att erläggas af två arbetsgivare, nemligen i händelse

arbetarne en och samma dag arbetat hos begge arbetsgifvarne,

men dessa afgifter afse i sådant fall olika arbeten, och någon bestämd

oegentlighet kan detta förhållande följaktligen icke anses innebära.

Det lärer icke heller vara möjligt att utan synnerliga vidlyftighet^- tillämpa en föreskrift om att afgifterna för här ifrågasatta fall skulle

mellan arbetsgifvarne fördelas.

5-H §§•

Med afseende å hvad inom högsta domstolen anmärkts i fråga om

§§ 5—9 i det dit remitterade förslaget, hafva vissa af dessa §§ om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

9

arbetats. Sålunda återfinnas den äldre 5 §:s bestämmelser i nuvarande

5 och 8 §§. Den äldre 6 § motsvarar den med samma nummer försedda

§ i nuvarande förslag. I nuvarande 9 §, som motsvarar det

remitterade förslagets 9 §, tiar konungens befallningshafvandes behörighet

att stadga vite i der afsedda fall borttagits och deremot intagits

ett stadgande om att riksförsäkringsanstalten eger bestämma premiebeloppet

efter det erforderliga upplysningar inhemtats. Då i 10 och

11 §§ intagits föreskrifter på grund af hvilka en arbetsgifvare, som

underlåter att lemna uppgifter eller lemnar oriktiga sådana, kan

blifva utsatt för kännbara efterräkningar, torde vitesbestämmelsen vara

obehöflig, helst riks försäkringsanstaltens beslut i fråga om afgiftsbeloppet

enligt 11 § ej må öfverklagas.

Sistberörda föreskrift synes ej behöfva uppväcka någon egentlig

farhåga, då man besinnar att sjelfva afgiftsbeloppets bestämmande ej

bör kunna vara förenadt med några synnerliga svårigheter, utan egentligen

endast består i en enkel multiplikation af antalet arbetsdagar med

den siffra, som i tariffen är bestämd för den farlighetsklass, dit rörelsen

hörer. Skulle riksförsäkringsanstalten befinnas vid beloppets bestämmande

låta komma sig till last någon oriktighet, så står det naturligtvis

öppet för vederbörande att i aktionsväg erhålla rättelse.

Att, på sätt inom högsta domstolen ifrågasatts, utbyta ortsmyndigheten

mot öfverexekutor synes mig mindre lämpligt.

7 §•

Eti af högsta domstolens ledamöter har anfört, bland annat, följande:

»T 4 § af lagen den 12 mars 1886 har jernvägsinnehafvare, som

genom betydligare penningegåfvor bidragit till inrättande af sjuk- eller

pensionskassa för jernvägens personal, såsom gengäld fått sig tillförsäkrad

den förmån, att, i händelse någon bland denna personal i följd

af jernvägsdriften lider kroppsskada under sådana omständigheter, att

jernvägsinnehafvaren enligt sagda lag är ersättningspligtig, den senare

skall, i den mån skadan varder genom understöd eller pension från

nämnda kassa godtgjord, njuta motsvarande befrielse från ersättningsskyldigheten.

Men nu skulle, enligt den ifrågasatta nya lagen, hvarje

jernvägsinnehafvare blifva pligtig att bekosta sin personals försäkring

för olycksfall och kunna vinna befrielse från denna pligt endast under

den i förslagets 7 § omförmälda förutsättning, att han genom särskilda

åtgärder sörjt för, att, vid inträffande otyckor, ersättning komme att

Bih. till liiksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 13 lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

utgå i fullständig öfverensstämmelse med föreskrifterna i förslagets 12

och 13 §§. Då näppeligen någon för enskild jernväg bildad understödskassa

är så inrättad, att den i allt uppfyller de sålunda i förslaget uppstälda

vilkor för arbetsgifvares befrielse från försäkringspligt, varder af

förslagets antagande i förevarande del följden den, att jernvägsinnehafvare,

som till sådan kassa lemnat så betydliga bidrag, att han för

närvarande är berättigad till åtnjutande af den genom 1886 års lag

honom tillförsäkrade förmån, för framtiden för sin enskilda del i väsentlig

mån mister gagnet af kassan och således, åtminstone i det mycket

möjliga fall att just den utlofvade förmånen förmått honom till donationer

åt kassan, ser sig besviken i sitt förtroende till lagstiftarens

löfte. Huru den orättvisa, som förslaget i denna del onekligen innebär,

skulle kunna afhjelpas, synes icke lätt att angifva. Väl kunde åt den

arbetsgivare, som i ifrågavarande hänseende delvis sörjt för sina arbetare,

en motsvarande partiel befrielse från försäkringspligten och en

deraf betingad nedsättning af beloppet af försäkringsafgifterna i lagen

medgifvas; men så framt icke motsvarigheten skulle bestämmas allenast

på höft, förefaller det nästan såsom en olöslig uppgift, huru den rätta

proportionen emellan nämnda särskilda faktorer skall i olika fall uträknas.

))

Med afseende å hvad sålunda anmärkts bär i 3:dje punkten af 7 §

vidtagits en ändring i ordalagen, hvarigenom jag föreställer mig att

den utaf förenämnda ledamot påpekade olägenheten för vissa jernvägsinnehafvare

af det obligatoriska försäkringstvånget bör kunna undanrödjas.

Då försäkringsafgiftens belopp skall bestämmas efter matematiska

grunder, kan det, enligt min tanke, icke vara särdeles svårt för

riksförsäkringsanstalten att bestämma det belopp af premien, som motsvarar

den förmån arbetaren kan hafva att påräkna från den särskilda

kassan; och så snart detta belopp blifvit funnet, eger riksförsäkringsanstalten,

om kassan är betryggande, medgifva afdrag å försäkringspremien

med motsvarande summa.

12 §.

Begynnelseorden hafva förändrats i enlighet med den anmärkning,

som af sex högsta domstolens ledamöter framstälts vid motsvarande

10 § i förra förslaget.

Den af högsta domstolen uttalade mening att skyldigheten att

anmäla inträffad t olycksfall och att derom hålla undersökning borde in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

11

skrankas till de fall, då den försäkrade ljutit döden eller fått sådan

kroppsskada, att skäligen kunde antagas det rätt till ersättning enligt

lagen egde ruin, bär jag deremot icke kunnat biträda. Sistberörda föreskrift

skulle i flertalet fall hos arbetsgifvarne förutsätta en pröfning,

som de endast med stor vansklighet skulle kunna verkställa. Då det

är af vigt att alla hithörande olycksfall blifva behörigen anmälda, synes

det mig derför lämpligare att, såsom förslaget innehåller, göra anmälningsskyldigheten

beroende af den timade skadans egen, i vanliga fall

lätt märkbara beskaffenhet att medföra stadigvarande men eller någon

tids sjukdom.

13 §.

Arbetsgifvares här stadgade skyldighet att i vissa fall bekosta

läkarevård och läkemedel åt skadad person har, på grund af den af

högsta domstolen derom gjorda anmärkning, uttryckligen begränsats

till de första sextio dagarne efter olycksfallet.

14 och 15 §§.

För undvikande af den, af sex ledamöter af högsta domstolen vid

motsvarande bestämmelser i förra förslagets 12 och 13 §§ anmärkta

oegentlighet, har den ändring skett, att ersättning ej må utgå för barn,

som efter olycksfallet födes utom äktenskap.

19 §.

På grund af den anmärkning, sex ledamöter af högsta domstolen

framställt vid förra förslagets motsvarande 18 § har nu intagits den

föreskrift att, äfven om arbetsgivare, på sätt i 7 § 3 punkten bestämmes,

för sin rörelse helt och hållet eller delvis fritagits från försäkring

i riksförsäkringsanstalten, ersättning vid inträffande olycksfall

likväl alltid skall utbetalas från denna anstalt, hvilken i sin tur får

söka sitt åter af den det vederbör.

20 §.

Det inom högsta domstolen väckta förslag att ordet »yppas» i

denna § måtte utbytas mot ordet »inträffat» anser jag mig ej kunna

biträda, emedan riksförsäkringsanstalten bör ega att upptaga ersätt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

ningsfrågan till ny pröfning äfven på grund af omständighet, som inträffat

före den förra pröfningen, men först senare blifvit känd.

21 23 §§.

Hvad inom högsta domstolen anmärkts och föreslagits beträffande

motsvarande 20—22 §§ i förra förslaget har föranledt åtskilliga ändringar

i hithörande stadganden för att bringa dem till öfverensstämmelse

med de inom högsta domstolen i dessa hänseenden uttalade åsigter.

Likaledes har, med anledning af hvad inom högsta domstolen anförts,

23 § af förra förslaget helt och hållet uteslutits.

24 §.

1 enlighet med hvad flere högsta domstolens ledamöter hemstält

har den här stadgade straffpåföljden nedsatts till böter från och med

fem till och med tvåhundra kronor.

26 g.

För att undanrödja den inom högsta domstolen anmärkta tvetydighet

i fråga om hvilka arbeten eller rörelser för statens räkning, här

åsyftades, har §:ns affattning förtydligats.

Härjemte hafva enahanda bestämmelser, som för staten, ansetts

böra utsträckas äfven till kommunerna. Dessa senare skulle således

äfven undantagas från skyldigheten att försäkra sina arbetare i riksförsäkringsanstalten,

men i allt fall vara pligtiga att vid inträffande

olycksfall bereda dem eller deras anhöriga minst lika stor godtgörelse,

som i denna lag bestämmes.

28 §.

För att bereda kommunerna fördelen att, om de så åstunda, kunna

i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare bär ordet »näringsidkare»,

som fanns i förra förslagets motsvarande §, utbytts mot: »eu hvar

arbetsgivare».

s. 13 Kontrollera mot PDF

Protokoll i Statsrådet den 31 Januari 1891.

13

Slutligen hemstälde departementschefen i underdånighet, på grund

af hvad han nu anfört, att Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att,

i enlighet med det inom civildepartementet nu utarbetade förslag, antaga

lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Justitieråden Herslow och Westman åberopade hvad de yttrat i

högsta domstolen vid granskning af det dit remitterade förslaget i

ämnet.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande

departementschefen hemstält; och skulle till

följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition i

ämnet, af det innehåll bilagan vid detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

E. K. Almqvist,.

Bil. till Bilsd. Prat. 1891. 1 Samt. 1 Afd. 13 Haft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2SärU 1891:1 Särskilda TJtskotts (N-.o 2) Utlåtande [N:o 1] s. 2 i texten