Sök i Ratio Lex

Med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen samt lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkur slagen

1891-01-23 · 199 sidor, varav 187 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 187 av 199 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1891:3, Med förslag till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen samt lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkur slagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd,

lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap.

Handelsbalken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90,

117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen samt lag angående

ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkur slagen; gifven

Stockholms Slott den 23 Januari 1891.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt 87 § Regeringsformen i

nåder föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

Ro Sjölag;

2:o Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken;

4:o Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§

Utsökningslagen;

5:o Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

Bih. till Rilcsd. Brot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Sjölag.

Med upphäfvande af Sjölagen den 23 Februari 1864 tillika med alla

de särskilda stadganden, hvilka utgöra förklaring eller ändring af hvad

nämnda lag innehåller eller tillägg deri, förordnas som följer:

Första kapitlet.

Om fartyg.

1 §•

Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst två

tredjedelar eges af svenske undersåtar eller af svenske och norske undersåtar

i förening, eller ock tillhör ett aktiebolag, hvars styrelse har sitt

säte här i riket och består af aktieegare, de der äro svenske undersåtar.

Hufvudredare skall alltid vara svensk undersåte och bosatt här i riket.

2 §•

öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart

eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu registerton

eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje sådant

fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande, så

ock tillförlitlig upplysning angående eganderätten till fartyget; skolande,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

sedan fartyg i registret antecknats, derom utfärdas bevis, som bör åtfölja

fartyget.

Huru fartygsregister skall vara inrättadt och registrering ske, derom

galle hvad af Konungen förordnas.

3 §.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande

gifvit varfsegaren eller byggmästaren förskott af penningar eller

byggnadsämnen, ege han, när afhandling derom upprättats, att densamma

inteckna hos Magistraten i den stad, der byggnaden verkställes, eller, om

byggnadsorten är belägen å landet, i närmaste stad.

4 §•

Fartygs egare åligge att bestämma den ort inom riket, hvilken skall

vara fartygets hemort, samt att derom göra anmälan, om fartyget är sådant,

som jemlikt 2 § skall införas i fartygsregister hos den myndighet, hvilken

förer registret, men eljest hos Magistraten i den stad, som bestämts till

hemort, eller, om hemorten är belägen å landet, hos kronofogden i orten.

Angående hemorten skall för fartyg, hvilket bör införas i fartygsregister

anteckning ske å det i 2 § omförmälda bevis men eljest utfärdas särskildt

bevis af den myndighet, hos hvilken anmälan skett.

Har fartygs egare underlåtit att gorå sådan anmälan, som nu är sagd,

skall egarens eller, der fartyget tillhör ett rederi, hufvudredarens hemvist

anses vara fartygets hemort; finnes ej hufvudredare, räknas för fartygets

hemort den ort, der störste delegaren i fartyget eller, om flere ega de

större men sig emellan lika lotterna, endera af samme delegare har sitt

hemvist.

5 §•

Ej må andel i fartyg utan samtlige delegares medgifvande öfverlåtas

till någon, som icke är svensk undersåte, derest till följd af sådan öfverlåtelse

fartyget skulle upphöra att vara svenskt; sker det, vare öfverlåtelsen

ogild, äfven om andelen blifvit såld efter utmätning eller under konkurs.

Får utländsk man genom arf, testamente eller gifte lott i svenskt

fartyg, eller varder svensk eller norsk delegare i sådant fartyg främmande

magts undersåte, och skulle till följd af fånget eller den timade förändringen

fartyget upphöra att vara svenskt, åligge sådan delegare att till svensk

eller norsk undersåte öfverlåta så stor del i fartyget, att dess egenskap af

svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre månader efter det fånget

skedde eller förändringen timade sådan öfverlåtelse egt rum så ock blifvit,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

der fartyget är registreradt, hos vederbörande myndighet anmäld, men

eljest öfrige delegare kungjord; ege en hvar af samme delegare låta genom

utmätningsmannen i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning

af utmätt fartyg är föreskrifven, för egarens räkning försälja den lott i

fartyget, som, på sätt ofvan är nämndt, kommit i utländsk mans eg o.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt ej allenast

när iståndsättning är omöjlig eller, der iståndsättningen måste ega rum å

annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jemväl i det fall, att fartyget

icke är värdi att iståndsättas. Uppstår fråga, huru vida fartyg efter timad

skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande derom afgifvas

af besigtningsman, utsedde på sätt 41 § bestämmer.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg.

7 §•

Redare svare, der ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen, det

är med allt sitt gods, för de förpligtelser, han sjelf eller genom annan

ikläder sig med afseende å fartyget.

För fordringar, hvilka grunda sig på uteblifvet, ofullständigt eller felaktigt

fullgörande af förbindelser, som redaren sjelf eller annan på grund

af redarens fullmagt ingått men hvilkas fullgörande ålegat befälhafvaren i

denna hans egenskap, så ock för de förbindelser, fartygets befälhafvare i

denna sin egenskap, men icke på grund af redarens särskilda fullmagt,

ingått, häfte redaren allenast med fartyg och frakt; dock svare redaren

personligen för besättningens fordringar på grund af hyres- och tjensteaftal,

som befälhafvaren slutit.

8 §.

För skada, som befälhafvare eller någon af besättningen genom fel

eller försummelse i tjensten tillskyndar annan, häfte redaren med fartyg

och frakt; vållas skada af någon, som, utan att tillhöra besättningen, på

grund af redares eller befälhafvares uppdrag förrättar skeppstjenst eller

utför arbete om bord, vare lag samma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Hvad redare sålunda nödgas utgifva ege han söka åter af den, som

vållat skadan.

9 §•

Aro flere redare i ett fartyg, svare eu hvar allenast i förhållande till

sin lott i fartyget för sådana rederiets förbindelser, för hvilka redare svarar

personligen.

10 §.

För rederi skall utses en hufvudredare.

I sak, som angår rederiet, må hufvudredaren sökas. År hufvudredare

ej vald, ege den, som vill söka rederiet, instämma hvilken han vill af redarne

att för rederiet svara.

11 §•

I förhållande till tredje man ege hufvudredaren i kraft af sitt uppdrag

sluta alla af handlingar och ingå alla förbindelser, hvilka rederirörelsen

vanligen medför; han ege sålunda antaga och afsätta befälhafvare samt

meddela honom föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta,

äfvensom företräda rederiet inför rätta. Utan särskildt bemyndigande

ege hufvudredaren icke upplåna penningar i rederiets namn eller sälja

eller förpanta fartyget eller derå taga försäkring.

Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, hvilken

sålunda tillkommer hufvudredaren, vare rederiet ej berättigadt att åberopa

sådan inskränkning mot tredje man i annat fall, än då denne ej varit i

god tro.

12 §.

Beslut i rederiets angelägenheter må ej af redarne fattas utan vid allmänt

sammanträde, dertill kallelse blifvit i tidning inom orten minst åtta

dagar förut kungjord eller annorledes delgifvits samtlige redarne. Uteblifver

redare från sammanträde, nöje han sig åt de närvarandes beslut.

Vid omröstning beräknas hvarje redares röstetal efter den andel, han

eger i fartyget, och galle såsom beslut hvad de säga, hvilkas andelar tillsamman

stagna äro de största. Hafva vid val af hufvudredare två eller

flere erhållit röster för lika andelar hvardera, skilje lotten dem emellan,

men eljest galle vid lika röstetal den mening, hufvudredaren omfattar.

Beslut, som strider mot gällande rederiaftal eller angår ämne, hvilket faller

utom rederiets ändamål, vare ej gällande utan att det af samtlige redarne

biträdes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Vid sammanträde skall föras protokoll, hvilket derefter hos hufvudredaren

förvaras. Af protokollet ege en hvar redare rätt att taga afskrift.

13 §.

I förhållande till medredare galle om hufvudredarens befogenhet att

å rederiets vägnar handla hvad allmän lag stadgar om syssloman. Der

ej tvingande omständigheter hindra, åligge honom att till öfverläggning

sammankalla medredarne eller annorledes inhemta deras föreskrift, när

vigtiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår om väsentlig

förändring med afseende å den fart, hvari fartyget användes, befälhafvares

antagande eller afskedande eller betydligare reparation å fartyget.

14 §.

Hufvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning genom

beslut af redarne i den ordning, 12 § bestämmer; eger han sjelf hälften i

fartyget eller derutöfver, må domstol på medredares käromål skilja honom

från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

15 §.

Hufvudredaren skall föra särskild räkenskap öfver förvaltningen af rederiets

angelägenheter och för denna afgifva redovisning inför rederiet.

Der ej af rederiet annorlunda beslutes, skall redovisning afgifvas för kalenderår,

inom en månad efter dess utgång.

16 §.

Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne kallats på

sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna till granskning

framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex

månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare

sin rätt till klander förlorat.

17 §•

Till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen påkallas, åligge

en hvar redare att i mån af behof bidraga i förhållande till sin andel i

fartyget. Försummar redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

varder detta af hufvudredaren eller annan redare förskjutet, vare den försumlige

skyldig att å förskjutna beloppet erlägga ränta efter åtta procent

om året, tills betalning sker, äfvensom ersätta kostnaden för den försäkring,

som förskottsgifvaren må hafva tagit till sin säkerhet. Borgenären

njute för sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och förmånsrätt

till betalning efter hvad i 17 kap. Handelsbalken sägs; ege ock,

i afräkning å sin fordran, i den försumliges ställe uppbära den utdelning,

som på dennes andel belöper.

Den här stadgade panträtt och förmånsrätt upphör, derest icke genom

stämning betalning sökes inom ett år efter det fordringen uppkom. ,

18 §.

Beslutes ny resa eller reparation af fartyget efter slutad resa, ege redare,

- som ej deltagit i beslutet, utan lösen afstå sin lott i fartyget till

öfrige redare och dermed blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets

verkställande. Den, som vill sålunda afstå sin lott i fartyget, göre

derom skriftlig anmälan hos hufvudredaren inom tre dagar efter det beslutet

fattades eller, om han då icke var tillstädes, efter det han erhöll

del af beslutet. Den afträdda lotten skall fördelas mellan öfrige redare

efter förhållandet mellan deras andelar i fartyget.

År å den afträdda lotten tagen försäkring, gällande för tiden efter

dess afträdande, vare öfrige redare förbundne att mot försäkringens öfvertagande,

en för alla och alla för en, gälda motsvarande andel af premien.

19 §j

Vinst och förlust, som af rederirörelsen uppkommer, skall fördelas å

redarne i förhållande till en hvars andel i fartyget.

Finnes enligt afgifven redovisning j öfverskott, skall detta till redarne

utdelas i den mån, sådant kan ske utan hinder för nödiga utgifters bestridande.

20 §.

Ej må rederi brytas derföre att lott i fartyget genom arf, köp eller

annorledes öfvergår till annan man, eller att redare förklaras omyndig

eller försättes i konkurs.

21 §.

Öfverlåter redare sin lott i fartyget till annan man, inträder nye

egaren strax i en redares alla rättigheter och förpligtelser mot medredarne.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Hvad rederiet, förrän öfverlåtelsen skedde, lagligen gjort och beslutit vare

jemväl mot nye egaren gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet tillskott

till rederirörelsen, ege medredare jemväl mot nye egaren rätt att

afräkna sådan fordran å den utdelning, som belöper å den öfverlåtna

skeppslotten. I förhållande till tredje man svare nye egaren såsom redare

för de förbindelser, rederiet ingår efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos hufvudredaren eller hos samtlige medredarne

göra anmälan om öfverlåtelsen och tillika styrka, att denna blifvit

af nye egaren godkänd; innan sådan anmälan skeft, ege öfverlåtaren icke

mot medredarne åberopa den skedda öfverlåtelsen till sitt fredande från

ansvarighet. Mot tredje man må öfverlåtelsen icke åberopas i annat fall,

än då denne icke varit i god tro.

År fartyget infördt i fartygsregister skall, efter det anmälan om öfverlåtelsen

skett hos den myndighet, hvilken förer registret, samma myndighet

ofördröjligen låta i allmänna tidningarne kungöra öfverlåtelsen. Sedan

sådant kungörande skett, skall öfveidåtelsen anses hafva kommit till tredje

mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken haft

eller bort hafva kunskap derom.

22 §.

De redare, hvilka tillsammans ega mer än hälften i fartyget, må besluta,

att rederiet skall upplösas.

Der någon redare det yrkar, skall rederiet upplösas:

1. om fartyget till följd af förändring i de förhållanden, 1 § omförmäler,

utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara

svenskt och på grund deraf blifvit affördt ur fartygsregistret;

2. om hufvudredaren blifvit genom domstols beslut skild från befattningen,

såsom i 14 § sägs;

3. om redaren kan visa, att rederiet förvaltas på sådant sätt, att

hans rätt derigenom kränkes; eller

4. om, när fartyget efter slutad resa befinner sig å ort inom riket,

rederiets gäld finnes öfverstiga dess tillgångar.

Kunna i sist omförmälda fall partérne icke enas om det värde, hvartill

fartyget bör beräknas, skall värdet bestämmas af besigtningsman, utsedde

i den ordning, 41 § stadgar.

23 §.

Varder rederi upplöst, skall fartyget försäljas genom offentlig auktion.

Kunna ej redarne enas om orten, der auktionen skall ega rum, eller om

vilkoren för försäljningen, skall tvisten afgöras af skiljemän.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

* 24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, ege rätt att öfvertaga

fartygets förande, om han dertill är behörig; kan ej öfverenskommelse

träffas om lönevilkorén, skola dessa bestämmas af skiljemän.

25 §.

Befälhafvaren ege antaga och afskeda besättningen. Han må icke i

tjenst antaga någon för tid, under hvilken denne, befälhafvaren veterligen,

är förbunden att tjena å annat fartyg.

26 §.

Befälhafvaren skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt

skick för resan, fullständigt utrustadt, behörigen bemannad! och

tillräckligen försedt med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är

ångfartyg, med kol och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom

att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska instrument

finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last intages,

än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som inlastas,

behörigen stufvas, att fartyget är försedt med allt hvad till lastens betryggande

erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att

skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen

föras, bör den vara försedd med stöttor och så anbragt, att den icke väsentligen

försvårar fartygets manövrering. Går favtyget i barlast, har befälhafvaren

att tillse, det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så anbragt,

att den icke må förskjuta sig under resan.

27 §.

I

Befälhafvaren skall hafva om bord å fartyget alla nödiga skeppshandlingar

äfvensom ett exemplar af denna lag och af den för besättningar å

svenska handelsfartyg faststälda spisordning.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvare!! icke i kajutan eller i andra

rum, hvilka icke äro afsedda för last, medtaga handelsvai-or för egen eller

annans räkning; sker det, skall befälhafvaren erlägga frakt för godset samt,

efter pröfning af skiljemän, ersätta den skada och förlust, som må hafva

tillskyndats redaren.

29 §.

Befälhafvaren må icke lemna fartyget utan att gifva styrmannen eller,

om denne icke är tillstädes, annan af besättningen nödig underrättelse och

föreskrift. När fartyget icke ligger förtöjdt i hamn eller eljest å säker

ankarplats, må befälhafvaren icke, utan att sådant är nödvändigt, lemna

fartyget, äfven om lots är om bord; är fara för hand, må han icke vara

borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhafvaren af sjukdom eller annan tvingande anledning att

under resa lemna tjensten, bör redaren derom ofördröjligen underrättas.

Kan icke redarens föreskrift utan olägenhet afvaktas, åligge befälhafvaren

att, å utrikes ort så vida ske kan efter rådplägning med svensk konsul,

uppdraga åt styrmannen eller annan skicklig och pålitlig man att tills vidare

föra fartyget, öfvergifver befälhafvaren fartyget eller kan han icke, när

han måste lemna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, ege å

utrikes ort konsul förordna befälhafvare.

31 §.

Befälhafvaren skall tillse, att lastning och lossning behörigen fortskyndas

och att fartygets afresa, sedan last intagits eller lossats, icke fördröjes.

Under resa må han icke utan nödtvång afvika från vanlig väg

eller göra uppehåll, der det icke sker för att bispringa menniskor, som

äro stadda i sjönöd; allenast för bergande af annat fartyg eller af gods må

uppehåll icke göras, der icke bergningen kan utföras utan äfventyr för

fartyget och utan märkligt men för redare eller annan, hvars rätt och

bästa det tillhör befälhafvaren att bevaka.

32 §.

Befälhafvaren skall under resa göra hvad i hans magt står för att

hålla fartyget i sjövärdigt skick. Har fartyget grundstött eller har eljest

opaginerad Kontrollera mot PDF

någon händelse inträffat, hvaraf skada kan antagas hafva uppstått, åligge

befälhafvaren att, så snai’t fartyget anländt till ort, der undersökning kan

ega rum, derom foga anstalt.

33 §.

Befälhafvaren åligge att göra sig underrättad om de, skeppsfarten rörande,

påbud och föreskrifter, som äro gällande å de orter, hvilka han

under resan skall anlöpa. I händelse af krig eller blokad bör han söka

upplysning om hvad han till fartygets och lastens säkerhet har att iakttaga.

34 §.

Befälhafvaren vare pligtig att till sådant antal och mot den betalning,

som af Konungen fastställes, till bestämmelseorten eller annan hamn, som

fartyget under resan skall anlöpa, medtaga svenskt sjöfolk, hvars hemsändande

det åligger konsulerna att besörja. Samma förbindelse ege ock

rum i afseende å norskt sjöfolk, så länge motsvarande bestämmelse är

gällande i Norge.

Sjöfolk, som sålunda hemsändes, vare pligtigt att i afseende å ordning

och skick om bord iakttaga allt hvad besättningen åligger samt att,

der det finnes nödvändigt, biträda vid skeppsarbetet.

35 §.

o

A alla segelfartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio ton eller derutöfver,

så ock å alla ångfartyg skall, när de afgå till andra orter utom riket, än

de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna

sidan om Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg

skall dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken, föras särskild maskindagbok.

Dagboken, hvilken upprättas efter ett af Konungen faststäldt formulär,

tillhandahålles af sjömanshuset i afgångsorten.

36 §.

Skeppsdagboken föres af befälhafvaren eller, under hans tillsyn och

ansvar, af styrmannen; maskindagboken föres, likaledes under befälhafvarens

tillsyn och ansvar, af maskinisten. Anteckningarne i dagboken skola göras

efter tidsföljden, i hamn för hvarje dygn och till sjös för hvarje vakt;

hvad under en vakt förekommer må tills vidare upptecknas å en kladd,

men det antecknade skall före dygnets utgång införas i dagboken.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Dagboken skall föras med ordning och tydlighet; hvad deri blifvit

infördt må icke utplånas, öfverstrykas eller på annat sätt göras oläsligt,

utan bör, i händelse origtig anteckning skett, rättelse införas å vederbörligt

ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om allt, som under

resan förefaller och hvarom kännedom kan vara till nytta för redare, lastegare,

försäkringsgifvare eller annan, hvars rätt kan vara beroende af

resans utgång. Deri bör sålunda antecknas:

1. när besättningen inträder i tjenst och derifrån afgår; när proviant

och vatten tagas om bord; när lastning eller lossning börjar och slutar,

eller arbetet afbrytes, samt huru mycket för hvarje dag inlastas eller

lossas; när barlast intages, dennas beskaffenhet och vigt samt huru den

är anbragt; om och i hvilken utsträckning främmande arbetsbiträde användes;

fartygets djupgående för och akter då det lemnar hamn, så ock

i allmänhet det skick, hvari fartyget och dess redskap befinnas, samt lastens

beskaffenhet och tillstånd äfvensom, när däckslast intages, dennas

mängd och höjd; kompassernas justering och dervid befunna devotion;

när fartyget afgår från och ankommer till eller förflyttas inom hamn;

vind och väderlek, barometerstånd, ström, kurs, fart, segelföring och tillryggalagd

väglängd; lyktföring, lödningar, pejlingar och observationer

samt de för hvarje dygn gjoi’da ortbestämningar; när och hvar lots tages

om bord och lemnar fartyget; huru ofta pumpning eger rum, huru länge

hvarje gång dermed fortsättes och hvilken arbetsstyrka dervid användes

samt hvilken vattenhöjd iakttages vid pumparne;

2. när skeppsråd hålles, de dervid yttrade meningar och de beslut,

befälhafvaren fattar; börande de, hvilka med befälhafvare!! deltagit i

skeppsrådet, med sin underskrift bestyrka anteckningens rigtighet;

3. när någon af besättningen insjuknar, dör eller rymmer; när befälhafvaren

finner nödvändigt att nedsätta besättningens kost, som i 45 § sägs;

när någon begår brott eller gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjensten,

samt hvad vid förhör, som med anledning deraf hålles, förekommer;

4. när ofall träffar fartyg eller last, under angifvande tillika af anledningen

till olyckan, dermed sammanhängande omständigheter samt den

åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgifvas förrådet af kol och öfriga för maskinens

drift nödiga ämnen vid fartygets afgång från hamn, kolförbrukningen

för hvarje dygn samt i öfrigt allt, som rör maskinens gång och

skötsel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

38 §.

Varder dagbok under resa fullskrifven eller af annan anledning icke

användbar, åligge befälhafvaren att, om fartyget befinner sig i svensk

hamn, anmäla sig hos ombudsmannen vid dervarande eller närmaste sjömanshus

till erhållande af ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhafvaren

i öfverensstämmelse med det faststälda formuläret upprätta ny

dagbok och vid fartygets ankomst till hamn, der svensk konsul finnes, för

denne förete dagboken, hvilken skall af konsuln genomdragas och förses

med embetssigill jemte intyg om sidornas antal. När ny dagbok sålunda

utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befälhafvaren tillika förete den

förra dagboken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller

konsul, omedelbart efter den deri sist införda uppgift, intyg derom att dagboken

blifvit uppvisad och att ny sådan blifvit lör fartyget utfärdad. Kali

befälhafvaren icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgifvas

och anteckning derom ske i den nya dagboken.

39 §.

Dagbok, som icke vidare må för anteckning användas, skall, så snart

ske kan, inlemnas till sjömanshuset i fartygets hemort att der förvaras.

40 §.

Inträffar å lastnings- eller lossningsort eller under resa någon händelse,

som vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas

hafva sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon om

bord ljutit döden, eller har till följd af sammanstötning med annat fartyg

å detta timat sådan skada eller olycka, som nyss är sagd, skall befälhafvaren

afgifva sjöförklaring angående händelsen.

Inom riket afgifves förklaringen inför Rådstufvurätt i stapelstad; och

åligge det befälhafvaren att, om olyckan inträffade eller skadan upptäcktes

medan fartyget låg i hamn, der sjöförklaring kunde ega rum, inom utgången

af nästa dag, men eljest så snart ske kan, hos Rättens ordförande

anmäla sig till förklarings afgifvande. Sådan anmälan skall göras skriftligen

och vara åtföljd af ej mindre eu fullständig afskrift af allt hvad

angående händelsen antecknats i dagboken eller, der dagbok icke förts å

fartyget eller den gått förlorad, en skriftlig framställning af den timade

olyckan, än äfven uppgift å hela besättningen och de personer, hvilka

antagas kunna lemna upplysning i saken, samt, så vidt ske kan, å de personer,

hvilka saken kan angå, eller deras ombud.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Å utrikes ort skall befälhafvare:*, så snart ske kan, afgifva förklaringen

inför den myndighet, som derstädes är behörig att upptaga sådan förklaring,

eller ock inför svensk konsul; åliggande det befälhafvaren att för

svenske konsuln å den ort, der förklaringen afgifves, eller, om der icke

finnes sådan tjensteman, för den svenske konsul, som under resan först

anträffas, uppvisa dagboken och taga konsulns intyg om uppvisandet.

41 §.

Har fartyget genom inträffad olyckshändelse under resa lidit skada,

som föranleder betydligare reparation eller längre uppehåll, åligge befälhafvaren

att anordna besigtning af fartyget. Besigtningsmännen skola ej

mindre uppskatta den genom olyckshändelsen uppkomna skada och värdet

af fartyget i skadadt skick, än äfven afgifva yttrande angående de åtgärder,

som för skadans botande böra vidtagas, samt beräkna derför nödig kostnad.

Verkställes reparation, bör, sedan denna afslutats, genom ny besigtning utrönas,

huru vida fartyget är i det skick, att den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare skada genom sjöolycka, hårdt

väder eller dylikt, eller förekommer anledning att lasten är i sådant tillstånd,

att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller är på grund

af skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhafvaren anordna besigtning

af lasten. Finnes lasten vara skadad, skola besigtningsmännen utlåta

sig angående den orsak, som kan antagas hafva vållat skadan, samt

föreslå de åtgärder, som böra vidtagas.

Besigtningsman förordnas af Magistrat eller, der fartyget finnes utom

stads område, af kronofogden i orten. Utom riket skall befälhafvaren begära

förordnande för besigtningsman hos den myndighet, som enligt lag

eller sed å den ort, der besigtningen skall ega rum, är behörig, eller ock hos

svensk konsul; finnes fartyget å ort, der enligt gällande sed besigtningsmän

icke af offentlig myndighet förordnas, inhemta befälhafvaren yttrande

af sakkunnige män.

42 §.

Förekommer anledning att gods under resa tagit skada, bör befälhafvaren,

förrän godset till lastemottagaren utlemnas, låta genom tillkallade

besigtningsmän, som i 332 § andra stycket sägs, besigtiga godset;

kan fråga uppstå derom att skadan må hafva vållats genom felaktighet vid

stufning, garnering eller ^kalkning af luckorna eller genom annat dylikt

fel, bör befälhafvaren tillkalla besigtningsmän att närvara redan vid

luckornas öppnande och godsets undersökning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhafvare!] pligtig att göra allt hvad i

hans magt står för dess bevarande och må icke öfvergifva det, så länge

hopp om dess räddning finnes. År räddning omöjlig och faran så hotande,

att han nödgas öfvergifva fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja för

dagbokens och skeppshandlingarnes bevarande äfvensom att draga försorg

om bergning af fartyg och gods och att dertill söka anskaffa nödigt biträde.

Eger bergning rum, har befälhafvaren att leda bergningsarbetet, der

icke sådant genom ortens lag är honom förbjudet eller genom aftal om

bergningen förhindras. Öfver allt, som bergås, så ock öfver antalet af

manskap, som vid bergningen och vid godsets forsling till upplagsställe

medverkar, samt det dervid utförda arbete före befälhafvaren, sjelf eller

genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare ock skyldig att granska

och genom sin påskrift till rigtigheten bestyrka alla för bergningen afgifna

kostnadsräkningar.

Befälhafvaren läte, så snart ske kan, anordna besigtning, i den ordning

41 § bestämmer, af fartyget och af det bergade godset och sörje för

att detta sättes under lämplig vård.

44 §.

Befälhafvaren skall behandla sina underordnade så, som en god husfader

anstår, och vid anordnande af det arbete, som erfordras, så vidt ske

kan, taga hänsyn till eu hvars ställning i tjensten; kroppslig aga må han

ej tilldela någon, som fy It aderton år.

Befälhafvaren läte sig angeläget vara, att bön och gudstjenst om bord

icke försummas; å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar må

han icke ålägga besättningen annat arbete, än sådant, som tarfvas för

fartygets säkerhet och manövrering, maskinens drift ocli skötsel, seglens

torkning, erforderlig båttjenst, vanlig rengöring om bord samt kostens tillredning,

eller som eljest icke kan tåla uppskof.

45 §.

Befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig

kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda

spisordning. Finner befälhafvaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten,

ege han rätt dertill; dock skall besättningen derför undfå skälig ersättning,

hvilken i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

46 §.

Dör sjöman under det han är i tjenst, besörje befälhafvaren om hans

begrafning'', så ock om uppteckning af hvad han å fartyget efterlemnat.

Kan ej qvarlåtenskapen genast aflemnas till delegarne i boet eller till

annan för deras räkning, och kan den ej heller utan skada eller olägenhet

behållas om bord till dess sådant aflemnande kan ega rum, bör befälhafvaren

antingen öfverlemna den till närmaste svenske konsul eller på lämpligt

sätt låta försälja densamma; för hvilket han efter återkomsten till

svensk hamn har att redovisa inför ombudsmannen vid sjömanshuset i

fartygets hemort.

47 §.

Begår någon, som är å fartyget anstäld eller medföljer såsom passagerare,

när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott af den art, att

svårare straff än fängelse derå kan följa, skall befälhafvaren, der icke

brottet af ortens myndighet beifras, i närvaro af två de bäste männen om

bord hålla förhör med den brottslige och dervid jemväl söka erhålla all den

upplysning angående brottet, som af besättningen eller af andra personer kan

lemnas. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen upptecknas och

det antecknade, sedan det blifvit för de närvarande uppläst, till rigtigheten

bestyrkas genom deras underskrift. Föres dagbok om bord, skall anteckningen

ske i denna.

Befälhafvaren skall tillse, att den brottslige icke lemnar fartyget, och

ege för sådant ändamål, der det pröfvas nödigt, hålla honom i flingsligt

förvar om bord till dess han kan till konsul eller till polismyndighet här i

riket öfverlemnas; befälhafvaren vare dock ansvarig, att den brottslige ej

behandlas strängare än nödigt är.

48 §.

1 förhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna sin egenskap,

när fartyget befinner sig utom hemorten, för redarens räkning sluta aftal

och ingå förbindelser angående allt sådant, som afser resans utförande,

såsom fartygets utrustning, proviantering och underhåll, äfvensom att bortfrakta

fartyget och att å redarens vägnar kära i mål, som angå fartyget.

I fartygets hemort ege befälhafvaren icke utan särskilt bemyndigande

ingå annat aftal för redarens räkning, än angående besättningens förhyrande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

49 §.

Uppstår, när fartyget befinner sig utom hemorten, behof af penningar

för ändamål, som i 48 § är sagdt, ege befälhafvare!! anskaffa nödiga

medel genom lån eller genom att sälja af redarens gods eller af lasten.

Har befälhafvaren utan laga anledning upptagit lån eller verkstält

försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer, än behofvet

kräfde, vare det utan verkan till förringande af långifvares eller köpares

rätt, der lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter,

att långifvaren eller köparen må antagas hafva varit i god tro.

50 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke försälja fartyget i

annat fall, än när fartyget efter vederbörlig besigtning blifvit förklarad!,

icke vara iståndsättligt. Försäljningen skall i ty fall ske genom offentlig

auktion.

51 §.

Har redaren genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som

enligt 48, 49 och 50 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap,

må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när

denne icke varit i god tro.

52 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren underrättelse

om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder slutna aftal och ingångna

förbindelser samt angående allt, hvarom kännedom eljest kan vara till

nytta för redaren. Innan åtgärder af vigt vidtagas, bör han, der omständigheterna

det medgifva, inhemta föreskrift af redaren sjelf eller det ombud,

denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behof och kan icke redarens

föreskrift afvaktan, åligge befälhafvaren att till medlens anskaffande

anlita den utväg, som för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej

må han utan i yttersta nödfall föryttra något af lasten.

53 §.

Befälhafvaren skall under resan hafva noggrann vård om lasten samt

i öfrigt iakttaga lastegarens rätt och bästa.

Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

54 §.

I inhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna sin egenskap

att under resan för lastegarens räkning ingå förbindelser angående allt

sådant, som afser lastens bevarande eller vidare fortskaffande, så ock att

å lastegarens vägnar kära i mål, som angå lasten. Uppstår behof af penningar

för ändamål, som nyss är sagdt, ege han anskaffa nödiga medel

genom lån eller genom att sälja af lasten; och galle i ty fall hvad i 49 §

stadgas angående lån och försäljning för fartygets behof.

För de förbindelser, befälhafvaren sålunda för lastegaren ingår, häfte

denne allenast med det inlastade godset.

55 §.

Finnes last vid derå jemlikt 41 § anstäld besigtning vara i det tillstånd,

att den icke utan fara för förskämning kan förvaras, ege befälhafvaren

försälja lasten; har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara

iståndsättligt, må, ändå att godset utan skada kan förvaras, försäljning

ega rum, der vid besigtningen utrönes, att kostnaden för godsets förvarande

eller fortskaffande till bestämmelseorten skulle blifva alltför hög.

56 §.

Har lastegare genom särskild föreskrift inskränkt den befogenhet, som

enligt 54 och 55 §§ tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap, må

sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man i annat fall, än när

denne icke varit i god tro.

57 §.

Innan befälhafvaren för lastens behof upptager lån eller försäljer något

af godset eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastegarens räkning, bör

han, så vida ske kan, inhemta föreskrift af lastegaren eller det ombud,

denne anvisat.

Har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara istånd sättligt, åligge

befälhafvaren, der lastegaren icke har ombud på stället och hans föreskrift

icke kan afvaktas, att, efter omständigheterna, antingen mot den lindrigaste

frakt, som kan betingas, försända godset med annan lägenhet till bestämmelseorten

eller låta upplägga eller försälja godset.

Försäljning af last bör, så vida ske kan, eg a rum å offentlig auktion.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

58 §.

Befälhafvare!! svare icke för de förbindelser, han i denna sin egenskap

å redares eller lastegares vägnar ingått.

59 §.

Befälhafvaren vare pligtig att ersätta all skada och förlust, som genom

hans fel eller försummelse tillskyndas redare eller lastegare; har han i ty

fall handlat efter redarens föreskrift, ege han icke mot lastegaren åberopa

sådan föreskrift till sitt fredande från ansvarighet. Har åtgärd vidtagits

på grund af beslut, som i skeppsråd fattats, vare befälhafvaren ensam ansvarig

för åtgärden.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när redaren

det äskar, skall befälhafvaren afgifva redovisning. Vill redaren klandra

redovisning, göre det genom stämning inom sex månader efter det han mottog

densamma; försittes den tid, hafve redaren sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo all särskild

godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller andra,

med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der han icke

fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.

61 §.

Befälhafvaren kan när som helst skiljas från sin befattning. År han

sjelf delegare i fartyget till mer än hälften, ege domstol på medredares

käromål skilja honom från befattningen, om giltiga skäl dertill äro.

Har befälhafvaren, utan att öfverskrida sin befogenhet, sjelf iklädt sig

förpligtelser för fartygets eller lastens behof, vare han ej skyldig att lemna

befälet förrän säkerhet blifvit stäld för hvad han på grund af sådan förpligtelse

kan komma att utgifva.

62 §.

År befälhafvare icke antagen för bestämd resa eller för bestämd tid

och innehåller icke heller eljest tjensteaftalet någon bestämmelse om hans

rätt att lemna tjensten, skall han qvarstanna i tjenst till dess fartyget

ankommit till svensk hamn, der resan slutar; dock ege han, der han varit

i tjenst tre år utan att fartyget under tiden slutat någon resa i svensk

hamn, rätt att lemna fartyget vid pågående resas slut, så vida han förut

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

uppsäger tjensten i så god tid, att redaren erhåller nödigt rådrum för anskaffande

af befälhafvare i hans ställe. Förordnar redaren, när befälhafvaren

sålunda uppsäger tjensten, att fartyget från den ort, der denne egde

lemna tjensten, skall återvända till hemlandet, vare befälhafvaren pligtig

att föra fartyget dit, äfven om last förut skall intagas å den ort, der han

egde lemna fartyget, samt derefter utlossas i hamn under resan.

Skall last lossas i hamn, der befälhafvaren, efter ty nu är sagdt, eger

frånträda tjensten, må han icke lemna fartyget förrän lossningen afslutats.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, ege befälhafvaren strax frånträda tjensten.

63 §.

Afskedas befälhafvare på grund af oduglighet eller försummelse i

tjensten, ege han åtnjuta hyra allenast för den tid, han varit i tjenst.

Lag samma vare, der befälhafvare afskedas derföre att resan inställes

till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud, ishinder eller

skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller derföre att fartyget af

sådan anledning för längre tid uppehälles i afgångshamnen eller under resa.

Förolyckas fartyget, eller varder det efter timad skada förklaradt icke

vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages det af sjöröfvare,

upphöre tjensteaftalet att vara gällande och befälhafvaren erhålle hyra

till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge honom att efter

timad sjöolycka, mot åtnjutande af skälig godtgörelse, qvarstanna å olycksstället

till dess de fartyget och lasten rörande angelägenheter blifvit ordnade.

64 §.

Afskedas befälhafvare på grund af skada eller sjukdom, som gör honom

oförmögen att föra fartyget, erhålle han hyra för tiden intill afskedandet.

För skada eller sjukdom, som befälhafvaren utan eget vållande ådrager

sig medan han är i tjenst, ege han åtnjuta vård på redarens bekostnad,

jemväl efter det han lemnat tjensten, dock icke under längre tid efter afskedandet

än fyra veckor, om han afskedas här i riket eller å utrikes ort,

der han enligt aftal skulle lemna tjensten, men eljest åtta veckor.

65 §.

Afskedas befälhafvare utan att sådant skäl, som i 63 eller 64 § omförmäles,

dertill föranledt, ege han, derest han antagits för viss resa eller

viss tid eller tjensteaftalet eljest innehåller bestämmelse angående tjenste
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

tidens längd, tillgodonjuta den hyra, som genom aftalet tillförsäkrats

honom; innehåller aftalet icke någon bestämmelse om tjenstetidens längd

och afskedas befälhafvaren annanstädes än i svensk hamn, der han jemlikt

62 § egde erhålla entledigande, ege han, utöfver hvad af hans hyra redan

är förtjent, undfå sådan för en månad, om han afskedas i hamn här i riket

eller i utländsk hamn vid Östersjön eller Nordsjön, för två månader, om

afskedandet eger rum i annan europeisk hamn, samt för tre månader, om

det sker i hamn utom Europa; dock att i sådant hänseende de vid Medelhafvet,

Svarta hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar

räknas lika med europeiska.

Lag samma vare, der befälhafvare lemnar tjensten derföre att fartyget

upphört att vara svenskt.

66 §.

I de fall, 65 § omförmäler, ege befälhafvaren, derest han lemnar

tjensten å annan ort, än der han jemlikt tjensteaftalet egde erhålla entledigande,

undfå godtgöi’else för den kostnad, som beräknas åtgå för resa

till förhyrningsorten, om han antagits här i riket, men eljest till fartygets

hemort, äfvensom för underhåll under resan. Lag samma vare, der befälhafvare

å utländsk ort afskedas af anledning, som i 63 § andra stycket

sägs, eller han å sådan ort för sjukdom qvarlemnats, så vida redaren enligt

64 § var pligtig att bekosta hans vårdande.

Har fartyget å utländsk ort förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller

efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget

efter uppbringning förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist

lemnade hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvaren kunnigt,

skall här omförmälda kostnad gäldas af allmänna medel.

67 §.

Dör befälhafvare medan han är i tjenst, utgår hyran till dödsdagen;

förolyckas fartyget med man och allt, utan att upplysning kan vinnas om

tiden, då olyckan inträffade, skall vid beräknande af den hyra, som i ty

fall bör utgå, olyckan anses hafva timat då hälften af den tid förflutit,

som med sådant fartyg å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det

ställe, der fartyget sist afhördes, till bestämmelseorten.

68 §.

Har befälhafvare betingat sig att såsom tjenstegodtgörelse bekomma

viss andel af frakt eller annan inkomst, som af fartygets resa kan uppstå,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

ege han, der han lemnar tjensten före resans slut, af det belopp, som

under resan förtjenas, erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela

längd belöper på den tid, han varit i tjenst. År han jemlikt 65 § berättigad

att erhålla aflöning för längre tid, skall aflöningen för tiden efter

det han lemnade tjensten utgå med dubbla beloppet af förste styrmans

hyra; dock att, der i tjensteaftalet utöfver omförmälda godtgörelse tillförsäkrats

honom viss hyra, aflöningen för nämnda tid ej må sättas lägre, än

hvad å samma tid belöper af hyran.

Uppstår tvist angående beräknande af den aflöning, som, efter ty nu är

sagdt, bör tillkomma befälhafvare!!, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i öfrigt är segelfärdigt, må ej befälhafvaren

för gäld hindras att afresa, ej heller något af hvad han för

tjenstens behof fört om bord tagas i mät eller beläggas med qvarstad.

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70 §.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskrifven vid sjömanshus, den

vid inskrifningen honom tilldelade sjöfartsbok öfverlemnas till befälhafvare!),

hvilken eger förvara densamma till dess sjömannen lemnar tjensten.

71 §•

En hvar af besättningen skall, sedan han blifvit förhyrd, af befälhafvaren

förses med motbok, deri införes uppgift å den resa eller den tid,

för hvilken sjömannen blifvit förhyrd, hans blifvande befattning om bord

samt den hyra, som betingats; är hyran bestämd till visst belopp för resa,

skall i motboken anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, och skall

denna anteckning lända till efterrättelse vid beräkning af hyra i de fall,

då sådan, jemlikt de här nedan gifna bestämmelser, bör beräknas för

viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen lemnas

sjömannen, och de afbetalningar å hyran, hvilka under resan ega rum.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

72 §.

Angående sjöfolks på- och afmönstring samt hvad dervid skall iakttagas

galle hvad af Konungen förordnas.

73 §.

Har sjöman förhyrt sig till flere och tvista de, som honom förhyrde,

om bättre rätt, ege den företräde, som först hyrde; dock att, der den, som

senare förhyrde, utan kunskap om det äldre aftalet fatt sjöfartsboken till

sig öfverlemnad, han skall eg a bättre rätt än den andre.

74 §.

Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjenstgöring om bord inom två

dygn efter påmönstringen, der ej annan tid för inställelsen blifvit af befälhafvaren

bestämd, och må sjömannen derefter icke utan befälhafvarens

tillstånd gå från skeppsbord.

Der ej annorlunda aftalats, löper hyran från och med den dag, sjömannen

kom om bord.

75 §.

Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som skriftligen förbundit

sig till inställelse å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig

kallelse att å viss dag iakttaga inställelse, att i rätt tid infinna sig om

bord, eller går sjöman derifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller kommer

sjöman, som efter erhållet tillstånd gått i land, icke tillbaka i rätt tid; ege

befälhafvaren rätt att till hans inställande i tjensten anlita vederbörande

polismyndighet.

De kostnader, som uppstå för sjömannens inställande i tjenst, må afdragas

å hans hyra.

76 §.

Hvad i 69 § är med afseende å befälhafvare stadgadt galle ock för

besättningen.

77 §.

En hvar af besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,

noggrant iakttaga allt, som för bevarande af ordning och skick om

bord föreskrifves, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,

att dessa uppfattats.

78 §.

En hvar af besättningen åligge att i hamn och till sjös, om bord och

i land, noggrant åtlyda förmans befallningar angående tjensten, sorgfälligt

vårda fartyg och gods samt i öfrigt med omsorg och nit fullgöra tjensten,

vare sig natt eller dag, helg- eller söckendag. All skada och förlust, som

genom sjömans fel eller försummelse i tjensten uppkommer, vare han

pligtig att ersätta.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt, hvad i dess magt

står, för att rädda fartyget och må ej utan befälhafvarens tillstånd före

honom öfvergifva detsamma.

79 §.

Till styrmannens befattning hör särskildt att gå befälhafvaren tillhanda

vid seglatsen och dertill hörande observationer och beräkningar, att

biträda vid skeppsdagbokens förande samt att utöfva uppsigt öfver den

öfriga besättningen och tillsyn å fartyg, skeppsredskap och proviant. Vid

lastning och lossning före han anteckning öfver godset och ansvare inför

befälhafvaren för allt, hvad han mottager, så ock för godsets stufning.

Förer styrmannen skeppsdagboken, vare han ansvarig för dess rigtighet.

Vid befälhafvarens frånvaro eller förfall ege styrmannen i fall, för

hvilka befälhafvaren icke meddelat föreskrift, i dennes ställe fatta beslut,

så vida ärendet ej kan tåla uppskof. Afliden befälhafvaren, eller varder

han eljest urståndsatt att föra fartyget, eller öfvergifven han tjensten, träde

styrmannen i hans ställe till dess befälhafvare i den ordning, som i 30 §

sägs, blifvit förordnad.

80 §.

Maskinisten åligge särskildt att hafva tillsyn å fartygets ångpannor

och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift och skötsel äfvensom

att utöfva uppsigt öfver det för sådant ändamål anstälda manskap. Han

före maskindagboken under befälhafvarens tillsyn och vare ansvarig för

dess rigtighet.

81 §.

Ej må någon af besättningen utan befälhafvarens tillstånd medtaga

handelsvaror för egen eller annans räkning; sker det, vare lag, som i 28 §

sägs. Finner befälhafvaren anledning förekomma att handelsvaror olofligen

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

medtagits eller att något förts om bord, som kan vålla oordning bland

besättningen eller hvars förande kan utsätta fartyg eller last för äfventyr,

ege befälhafvaren låta undersöka besättningens gömmor.

Hvad olofligen medtagits ege befälhafvaren föra i land eller, om förhållandet

uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och godset icke utan

äfventyr kan behållas i fartyget, kasta öfver bord.

82 §.

Förhyrd sjöman skall, der ej hyresaftalet annorlunda bestämmer, qvarstanna

i tjenst till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten eller, om

han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, der resan slutar. Är han

förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper under resa, åtfölja

fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort. Är han förhyrd

för viss resa och ändras denna innan fartyget afgått från förhyrningsorten,

ege han der erhålla entledigande; sker förändringen under resan,

skall han åtfölja fartyget till resans slut, så vida icke, till följd af förändringen,

fartyget kommer att gå till utländsk hamn i stället för inländsk

eller till hamn utom Europa i stället för europeisk hamn, i Indika fall

sjömannen egen rätt att erhålla entledigande i första hamn, som efter förändringen

ardöpes; skolande i berörda hänseende de vid Medelhafvet, Svarta

hafvet och Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med

europeiska.

Sjöman, som på grund af resans förändring afgår ur tjenst, erhålle

hyra för den tid, han tjenstgjort.

83 §.

Utan afseende å hvad i hyresaftalet må vara bestämdt angående tjenstetidens

längd ege sjöman, när han efter sista påmönstringen å fartyget varit

i tjenst två år, rätt att erhålla entledigande å första ort, som för lossning

eller lastning derefter anlöpes, så vida icke fartyget derifrån skall omedelbart

afgå till ort, der sjömannen jemlikt hyresaftalet eger erhålla entledigande.

Hyran utgår i ty fall, som i 82 § sägs.

84 §.

Sjöman, som på grund af bestämmelse i hyresaftalet eller jemlikt 82

eller 83 § eger rätt att erhålla entledigande, vare dock pligtig att, der

befälhafvaren det äskar, lemna nödigt biträde vid lossning af last och barlast

samt vid fartygets förtöjning, afläggning och uppläggning; och må

Bill. till Riksd. Prof. 1801. 1 Samt. 1 Afd. 3 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

förty befälhafvare!) låta med afmönstring anstå till dess sådant arbete afslutats,

dock icke utöfver sjunde dagen efter fartygets ankomst.

85 §.

Sjöman, som visar, att han kan få fartyg att föra, ege rätt att erhålla

entledigande, om han utan ökad utgift för redaren sätter annan duglig

karl i sitt ställe. Lag samma vare, der anställning såsom förste styrman

eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i ringare ställning.

Utbryter krig, som till följd af fartygets nationalitet eller lastens beskaffenhet

samt resans rigtning medför fara för uppbringning, ege sjöman

ock rätt att erhålla entledigande.

I de fall, nu äro nämnda, utgår hyran efter ty i 82 § sägs.

86 §.

Visar sjöman, att befälhafvare)) mot honom öfva! grof misshandel eller

underlåtit att mot sådan misshandel, som af annan om bord föröfvats,

gifva honom påkalladt skydd, eller att befälhafvare)) förhållit honom försvarlig

kost; ege han rätt att erhålla entledigande.

Sjöman, som af sådan anledning frånträder tjensten, erhålle hyra för

den tid, han tjenstgjort, och derutöfver för en månad, så ock, derest han

lemnar tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, hyra för den tid, som

beräknas åtgå för resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest

till förhyrningsorten; dock att, der hyran var bestämd till visst belopp

för resa)), hyresersättningen ej må öfverstiga samma belopp. Lemnar han

tjensten annanstädes än å förhyrningsorten, njute han ock reseersättning i

penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten, om sådan

aftalats, men eljest till förhyrningsorten samt för underhåll under resan.

87 §.

Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som dermed skall

företagas, och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd, som för dess

försättande i sjövärdigt skick erfordras, ege besättningen rätt att erhålla

entledigande. Till utrönande af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren

att, när mer än halfva antalet af besättningen derom gör framställning,

låta besigtiga fartyget i den ordning, 41 § bestämmer; förvägras det, ege

besättningen rätt att erhålla entledigande. Sjöman, som af anledning, nu

är sagd, lemnar tjensten, erhålle hyra och reseersättning, som i 86 § sägs.

Befinnes vid anstäld besigtning, att skälig anledning till klagan saknats,

skola de, som begärt besigtningen, ersätta all derigenom orsakad kostnad

och förlust.

V

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

88 §.

Försäljes fartyget till utländsk man eller upphör det annorledes att

vara svenskt, ege sjöman rätt att genast blifva entledigad samt erhålla

hyra och reseersättning, som i 86 § sägs. Tiniar annan förändring af

eganderätten till fartyget eller ombytes befälhafvare, vare det ej laga skäl

för besättningen att lemna tjensten.

89 §.

Finnes sjöman vara oduglig till den tjenst, för hvilken han blifvit

förhyrd, må sjömannen entledigas mot åtnjutande af hyra till afskedandet.

Lag samma vare, der sjöman bär våldsam hand å befälhafvare!! eller annan

förman eller beträdes med att hafva om bord undanstuckit tullpligtigt eller

till utförsel i afgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet

gods eller upprepade gånger blifvit för fel i tjensten eller för brott mot

ordning och skick af befälhafvare!! straffad, utan att han låtit sig deraf

rätta.

Afskedas icke sjöman, som är oduglig till tjensten, ege befälhafvaren

för den kommande tiden nedsätta hans hyra, efter omständigheterna intill

hälften; dock med rätt för sjömannen att öfverklaga beslutet i den ordning,

som i 104 § stadgas.

De omständigheter, hvilka föranleda sjömannens entledigande eller

hyrans nedsättande, böra skriftligen upptecknas och det antecknade, sedan

det blifvit för sjömannen och den öfriga besättningen uppläst, till

rigtigheten bestyrkas genom intyg af två de bäste männen om bord;

föres dagbok, skall anteckningen ske i denna. Beslut om hyrans nedsättande

vare utan verkan, der befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda

är föreskrifvet.

90 §.

Blifver sjöman sjuk eller skadad, skall befälhafvaren åt honom bereda

nödig vård om bord eller i land; är han till följd af sjukdomen*eller

skadan för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjenst, eller är han

behäftad med venerisk sjukdom, ege befälhafvaren entlediga honom ur

tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna sjuk sjöman å utländsk ort, skall

han öfverlemna honom till svensk konsul eller, om sådan tjensteman der

icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig vård.

Afskedas sjöman till följd af skada eller sjukdom, som han genom

eget groft vållande ådragit sig, eller derföre att lian funnits behäftad med

venerisk sjukdom, njute han ej hyra för längre tid, än han förrättat sin

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

tjenst, och kostnaden för hans skötsel och vård må afkortas på hans innestående

hyra. Entledigas han icke, njute han ej hyra för den tid, han är

ur stånd att förrätta sin tjenst, och ersätte kostnaden för skötsel och vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjenst, varder sjuk eller skadad,

njute full hyra äfvensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är

qvar i tjensten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess han afmönstras

eller, om afmönstring icke eger rum, till den dag, då fartyget

går vidare, äfvensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,

om han qvarlemnas här i riket eller å utländsk ort, der han enligt aftal

skulle lemna tjensten, men eljest under åtta veckor, räknade från den dag,

då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhafvare å ort, der svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk

sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt hvad ofvan är sagdt, icke ålegat

redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; ege redaren derför undfå

ersättning af allmänna medel.

91 §.

Inställes resa till följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud,

ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan, eller

varder fartyget i afgångshamnen eller under resan af sådan anledning för

längre tid uppehållet; må besättningen entledigas mot åtnjutande af hyra

till afskedandet,. Förolyckas fartyget, eller förklaras det efter timad skada

icke vara iståndsättligt, eller uppbringas det och prisdömes, eller tages

det af sjöröfvare, upphöre hyresaftalet att vara gällande och besättningen

erhålle hyra till och med den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge

besättningen efter timad olycka att, mot skälig ersättning, deltaga i bergningen

äfvensom qvarstanna till dess sjöförklaringen afgifvits.

92 §.

Inställes resa af annan orsak, än i 91 § sägs, eller entledigas eljest

sjöman utan laga skäl, njute den entledigade hyra och reseersättning efter

ty i 86 § sägs; dock att, i händelse fartyget å utrikes ort upplägges i

vinterhamn och besättningen af sådan anledning afskedas, den i 86 § stadgade

tilläggshyra för en månad icke skall utgå.

93 §. /

Afliden sjömans hyra utgår till dödsdagen, der icke hans rätt till hyra

på grund af sjukdom eller af annan anledning förut upphört. Kostnaden

för hans begrafning skall redaren vidkännas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning kan vinnas

om tiden, då olyckan inträffade, vare om hyrans beräknande lag, som i

67 § sägs.

94 §.

År sjöman förhyrd mot visst belopp för resa och ändras denna, så

att den kommer att vara längre tid, än vid förhyrningen antogs, ege sjömannen

åtnjuta motsvarande tillägg till hyran; varder tjenstetid^] genom

resans förändring förkortad, skall den betingade hyran ändock utgå till

fullo. Tilläggshyra skall ock, i händelse den för resan beräknade tid

öfverskrides, utgå icke allenast för uppehåll, som af redare eller befälhafvare

vållats, utan äfven för den tid, fartyget nödgats ligga stilla för krig,

blokad, embargo, ut- eller införselförbud eller ishinder eller uppehållits i

nödhamn, när fartyget för reparation eller för lastens behof nödgats anlöpa

sådan, så ock för den tid, fartyget för lastning eller lossning uppehållits

utöfver derför bestämda liggedagar; dock att tilläggshyra icke må

beräknas vid uppehåll, som icke varat åtta dagar å rad.

95 §.

Varder besättningen under resa förminskad, men fullgöres ändock

skeppstjensteri af de qvarvarande, skall de afgångnes hyra för den tid,

fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne i mån af det ökade

arbete, en hvar fått vidkännas.

Sådan fördelning må ej fordras, der besättningen minskats genom

rymning och denna egt rum under sådana omständigheter, att det berott

af de qvarvarande att. hindra den.

96 §.

Finner befälhafvare i trängande fall nödigt att å söndagar eller andra

här i riket brukliga helgdagar ålägga besättningen att utföra arbete för

lossning eller lastning, erhålle en hvar, som deltager i arbetet, särskild

ersättning med en half dags hyra för hvarje påbörjad arbetstid af två

timmar.

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning å fartyg, som gör

regelbundna resor mellan vissa orter efter en på förhand kungjord plan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

97 §.

År sjöman förhyrd för viss resa och kommer denna på grund af

bestämmelseortens förändring att sluta å annan ort, än der afmönstring

enligt hyresaftalet skulle ske, ege sjömannen rätt att erhålla reseersättning

i penningar, motsvarande kostnaden för resa till afmönstringsorten samt

för underhåll under resan.

98 §.

Upphöi-, af anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjenstgöring å

utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, derför

han enligt 90 § eger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort qvarlemnad,

ege sjömannen rätt att blifva fortskaffad till närmaste svenska

hamn. Har fartyget förolyckats eller tagits af sjöröfvare eller efter timad

skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning

förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist leinnade

hamn, krigets utbrott der kändt eller eljest befälhafvare!! kunnigt,

skall kostnaden för hemresan bestridas af allmänna medel.

Hvad nu är sagdt skall ock ega tillämpning å norska sjömän, hvilka

tjenat å svenska fartyg, så länge motsvarande bestämmelse är gällande i

Norge; dock att norsk sjöman skall fortskaffas till närmaste norska hamn.

Kan åt sjöman, som af anledning, nu är sagd, skall hemsändas, beredas

tjenst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, hvilket är bestämdt till

det land, dit sjömannen skall fortskaffas, eller till hamn, hvarifrån han

beqvämligen kan befordras till hemlandet; vare sjömannen pligtig att antaga

tjensten, så framt han anställes i samma egenskap, som den, hvari

han förut var föi-hyrd, och på lika förmånliga vilkor.

99 §.

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under resan utbekomma

intill två tredjedelar; när fartyget ligger i hamn, skall hyran utbetalas

i reda penningar, men vill sjöman annanstädes utbekomma hyresfordran,

ege befälhafvare!! för beloppet lemna anvisning å redaren. En

tredjedel af hyran ege befälhafvare!] innehålla till dess sjömannen entledigas.

Befinnes vid sluträkning sjöman hafva i förskott uppburit mer, än

rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock hvad han uppburit,

der tjenstgöringen upphört af sådan anledning, som i 86, 87, 88 §, 90 §

tredje stycket, 91, 92 eller 93 § omförmäles.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

100 §.

o

Atnöjes sjöman icke med den afräkning, befälhafvare!! för afmönstring

upprättat, ege han äska mönstringsförrättarens pröfning af dess rigtighet.

Uppstår, medan fartyget befinner sig å ort utom riket, tvist mellan

befälhafvare och någon af besättningen angående tjensteförhållandet, skall

tvisten hänskjutas till afgörande af svenske konsuln på stället eller, om

sådan tjensteman der icke finnes, den svenske konsul, som derefter under

resan först anträffas.

Mönstringsförrättarens eller konsulns beslut skall lända till efterrättelse

intill dess saken kan komma under pröfning vid domstol här i riket.

101 §.

Vägrar sjöman att hörsamma gifven befallning eller är eljest motvillig

i tjensten, ege befälhafvaren eller, vid hans frånvaro eller förfall, den, som

i hans ställe förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. När fartyget

är stadt i fara eller myteri visar sig bland besättningen eller eljest, när

nöden klöfver, ege befälhafvaren bruka allt det våld, som för framtvingande

af lydnad eller återställande af ordningen är nödvändigt; och åligge

en hvar af besättningen att i ty fall, jemväl utan särskild anmaning,

lemna befälhafvaren nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, vare gerningsmannen saklös,

der ej pröfvas, att större våld brukats, än nöden kräfde.

102 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till förseelse af den art, här

nedan sägs, må befälhafvaren ålägga den felande bestraffning genom mistning

af hyra

1. för högst en half månad: om någon öfvergifver sin post vid rodret

eller på utkik eller å sådan post finnes sofvande eller drucken, eller

om någon visar oaktsamhet om elden eller uppför sig oskickligt

mot förman eller visar olydnad i tjensten;

2. för högst eu fjerdedels månad: om någon försummar sin vakt eller

annan honom ålagd tjenst, derunder finnes sofvande eller drucken,

eller om någon hemligen skaffar bränvin eller andra rusdrycker

om bord eller utan lof förer sina tillhörigheter från bord;

3. för högst en fjerdedels månad: om någon utan tillstånd går i land,

så vida han återvänder samma dag, men för högst en half månad,

om han kommer senare;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

4. för en eller två dagar: om någon efter erhållet tillstånd gått i land

men icke återkommer i rätt tid, så vida han dock kommer å utsatt

dag, men för högst en fjerdedel månad, om han kommer senare;

5. för högst fyra dagar: om någon utan tillstånd lemnar farkost,

hvarmed han blifvit sänd i land, yppar gräl eller annan ofred om

bord eller eljest i tjensten, utan tillstånd låter obehörig person

komma om bord eller hålla sig dold å fartyget eller annorledes

bryter mot ordning och skick.

År den felande styrman eller maskinist, må honom åläggas mistning

af hyra för högst dubbelt så lång tid, som annan sjöman.

Begår någon, efter det bestraffning ålagts honom, ånyo enahanda förseelse,

må bestraffningen skärpas till mistning af hyra för dubbelt så lång

tid, som ofvan sagts.

Ej må på grund af sålunda ålagd bestraffning innehållas mer, än hälften

af det hyresbelopp, som vid skeende afräkning finnes vara af den felande

förtjent under resan.

I stället för mistning af hyra må i fall, som här äro nämnda, befälhafvaren

ålägga den felaktige arrest, dock ej för längre tid, än fyratioåtta

timmar hvarje gång.

103 §.

Innan befälhafvare utöfvar den rätt att straffa, som enligt 102 § tillkommer

honom, skall han, i närvaro af två de bäste männen om bord, anställa

förhör med'' den, hvilken förseelsen tillvitas, dock icke förrän tolf timmar

förflutit efter det förseelsen begicks, der ej särskild anledning förekommer

att tidigare företaga förhöret. Hvad vid förhöret förekommer skall skriftligen

upptecknas, så ock hvilken bestraffning befälhafvaren ålägger, och

det antecknade, sedan det blifvit för den felaktige och vittnena uppläst,

till rigtigheten bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres dagbok,

skall anteckningen ske i denna.

Har befälhafvaren icke iakttagit hvad sålunda är föreskrifvet, vare

beslut om mistning af hyra utan verkan.

104 §.

Nöjes ej sjöman åt beslut, hvarigenom befälhafvaren ålagt honom

mistning af hyra, gifve han det till känna vid afmönstringen eller vare sin

talan qvitt.

Aninäles missnöje, skall mönstringsförrättaren undersöka, huru vida

vid bestraffningens åläggande så förfarits, som i 103 § är föreskrifvet, så

ock, der berörda förfarande iakttagits, huru vida bestraffningen må anses

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

vara laglig och skälig, samt deröfver meddela beslut; och ege sedan den,

som med beslutet icke åtnöjes, tid af ett år från afmönstringen att vid

domstol här i riket utföra sin talan.

Lemnar sjömannen fartyget utan afmönstring, skall han, der han vill

klaga öfver sådan bestraffning, taga stämning å redaren eller befälhafvaren

till domstol här i riket inom ett år efter det han lemnade tjensten, eller

vare sin talan qvitt.

Afskrift af hvad jemlikt 103 § antecknats angående den ålagda bestraffningen

skall på begäran meddelas sjömannen.

105 §.

Hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning frångår sjöman,

tillfälle sjömanshuset i fartygets hemort, dock med afdrag af hvad till

ersättande af kostnad och skada, som den felande under resan må hafva

tillskyndat redaren, erfordras utöfver sjömannens innestående hyresfordran.

Det sjömanshuset tillkommande belopp skall vid afmönstringen öfverlemnas

till mönstringsförrättaren eller, der sjömannen utan afmönstring lemnar

fartyget, af'' befälhafvaren redovisas till sjömanshuset.

106 §.

Rymmer sjöman och vänder han ej frivilligt tillbaka före fartygets

afgång från den ort, der rymningen skedde, vare hans innestående hyra

äfvensom de tillhörigheter, han qvarlemnat om bord, förbrutna till redaren.

Förslår det ej till betäckande af den förlust, som genom rymningen tillskyndas

redaren, ege denne hos den brottslige utsöka bristen.

För den tid, sjöman utan lof är borta från fartyget, utgår ej hyra.

107 §.

Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälhafvaren, så

länge faran för rymning fortvarur, hålla besättningens tillhörigheter under

särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till rymning eller gripes

förrymd sjöman, ege befälhafvaren hålla honom i fängsligt förvar, om bord

eller i land, till dess fartyget afseglar.

108 §.

De å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningen,

vare skyldiga att hörsamma befälhafvarens föreskrifter med afseende

på ordning och skick om bord äfvensom att förrätta det arbete,

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

befälhafvare!! för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Äro de

antagna af redaren eller befälhafvare!), tillkomme dem samma rättigheter,

som besättningen.

Hvad i 81, 101 och 102 §§ är stadgadt med afseende å besättningen skall

ock lända till efterrättelse med afseende å öfriga om'' bord anstälda personer.

Femte kapitlet.

Om befraktning:.

109 §.

Slutes aftal angående fraktande af gods, skall derom upprättas skriftlig

afhandling (certeparti), så vida någondera parten det äskar.

110 §.

Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskilt förbehåll

skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller annat rum, som är afsedt

för besättningens behof eller till förvaring af skeppsredskap, proviant,

bränsle eller annat, som för resan erfordras. Ej må likväl å däcket eller

i nyss omförmälda rum utan befraktarens samtycke medtagas handelsvaror

för annans räkning; sker det, skall bortfraktaren till befraktaren erlägga frakt

för godset samt, efter pröfning af skiljemän, utgifva ersättning för skada och

förlust, som i följd af godsets medtagande må för befraktaren uppkomma.

111 §.

År ej å den i befraktningsaftalet bestämda tid fartyget tillstädes å

lastningsorten och färdigt att intaga last, ege befraktaren hafva fraktslutet;

vare ock, der ej dröjsmålet bevisligen vållats af omständigheter, hvilka det

icke berott af bortfraktare, befälhafvare eller besättning att afvända, berättigad

till ersättning, efter pröfning af skiljemän, för all skada och förlust,

som genom dröjsmålet honom tillskyndats.

Innehåller befraktningsaftalet icke någon bestämmelse angående tiden

för lastningens början, ege befraktaren ej håfva fraktslutet på grund af

uppehåll, som icke bevisligen varit af bortfraktare, befälhafvare eller besättning

vålladt.

Vill befraktare, oaktadt fraktslutet icke häfves, fordra ersättning för

uppehåll, vare han pligtig att sådant för befälhafvare!! uppgifva innan hans

gods till inlastning aflemnas; försummas det, vare han sitt anspråk qvitt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

112 §.

Befraktare ege till annan öfverlåta de rättigheter, honom enligt befraktningsaftalet

tillkomma, men svare ändock för de förbindelser, aftalet

ålägger honom.

113 §.

Ej må befraktares gods utan hans samtycke försändas med annat fartyg

än det, som befraktats, så vida icke sådant nödfall, som i 159 eller 160 §

omförmäles, dertill föranleder; sker det ändock, njuta befraktaren ersättning,

efter pröfning af skiljemän, för afl derigenom uppkommande skada

och förlust.

114 §.

Är ej viss lastningsplats genom aftal bestämd, skall fartyget för lastens

intagande förläggas till vanlig lastningsplats i hamnen; dock ege befraktare

af helt fartyg fordra, att fartyget förlägges till den plats, han anvisar, så

vida hinder ej möter att dit förlägga fartyget och detta kan ej mindre

under lastningen der ligga flott och säkert, än äfven med intagen last åter

derifrån utlöpa; åliggande det befraktaren, der han vill hafva fartyget så

förlagdt, att meddela befälhafvare!! behörig anvisning förrän förhalning

skett till annan lastningsplats. Hafva flere befraktat fartyget, hvar till viss

del, och förena sig samtlige befraktarne om viss lastningsplats, ege de

enahanda rätt, som, efter ty nyss är sagdt, tillkommer befraktare af helt

fartyg.

Befälhafvare!! vare, der fartyget befraktats i sin helhet eller till viss

del, pligtig att, på befraktarens begäran, från den plats, dit fartyget för

lastningen förlagts, vidare förhala det till annan beqväm lastningsplats, men

njute derför af befraktaren ersättning, som i händelse af tvist bestämmes

af skiljemän.

115 §.

Den, som inlastar gods, hvars förande kan medföra äfventyr för fartyget

eller för den öfriga lasten, utan att angifva denna godsets beskaffenhet

eller utan att iakttaga de föreskrifter, som för försändande af sådant

gods må vara gifna, svare för all kostnad och skada, som derigenom annan

tillskyndas; skolande ersättningen i händelse af tvist bestämmas af skiljeman.

Lag samma vare, der någon inlastar gods utan befälhafvare^ vetskap eller

origtigt angifver gods, som inlastas; den, som godset inlastat, vare ock

pligtig att derför erlägga högsta, frakt, som för dylikt gods gälde i lastningsorten

för sådan resa, som fartyget företager.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Gods, som sålunda inlastats, må på aflastare^ bekostnad åter föras i

land eller, om förhållandet uppdagas först sedan fartyget gått till sjös och

godset icke utan äfventyr kan behållas i fartyget, kastas öfver bord; men

den, som inlastat godset, gälde ändock full frakt.

116 §.

Vid inlastning åligge befraktare!] att till fartygets sida framföra godset;

öfriga lastningskostnaden äfvensom kostnaden för godsets stufning samt

för nödigt underlag och garnering skall af bortfraktaren bestridas.

År genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande, men är fartyget

så djupgående, att det icke kan förläggas till den plats, som aftalats,

skall bortfraktaren bekosta godsets framförande från land till fartygets sida;

lag samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats men fartyget af anledning,

som nyss är sagd, icke kan förläggas till vanlig lastningsplats i

hamnen.

117 §.

Utan aflastare^ samtycke må hans gods icke lastas å fartygets däck

eller i dess båt eller hängas på sidan utom bords.

118 §.

År fartyg befraktadt i sin helhet eller till viss del, vare befälhafvare!)

skyldig att utan ersättning en viss tid afbida, att godset aflemnas (liggedagar).

År ej lastningen inom liggedagarne fullbordad, vare befälhafvare!!

skyldig att mot ersättning dertill lemna ytterligare rådrum (öfverliggedagar).

Liggedagarne tillsammans med öfverliggedagarne utgöra fartygets

lastningstid.

Lastningstiden räknas från och med nästa helgfria dag efter det fartyget

är färdigt att å behörig lastningsplats mottaga last och befälhafvare!)

derom underrättat aflastaren; dock att, der sådan underrättelse meddelas

å helgdag eller senare än klockan fyra eftermiddagen å söckendag, underrättelsen

räknas såsom afgifven först följande söckendag. År aflastaren

icke känd eller icke att träffa, skall underrättelsen meddelas genom kungörelse

i tidning inom orten eller på annat der brukligt sätt.

119 §.

I brist af särskilt aftal beräknas liggedagarne, olika för segelfartyg

och för ångfartyg, sålunda:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

För fartyg,

som

icke är öfver

Register-

ton.

50

För Föi-

segelfartyg. ångfartyg.

4 dagar. 2 dagar.

för fartyg öfver

50 men ej öfver

100

6

- I

— —

•—

100

150

7

— 3 —

— —

—

150

200

8

- 1

— —

—

200

250

9

- |

— —

—

250

300

10

— 4 -

— —

—

300

400

11

- 1

— —

—

400

500

12

— 1 R

— —

—

500

600

13

- !5 -

— —

—

600

750

14

- I6 -

— —

—

750

900

15

— —

—

900

1100

16

— 7 —

— —

—

1100 —

1350

17

— 8 —

— —

—

1350

1650

18

— 9 —

— —

—

1650

2000

19

— 10 —

Har fartyget större drägtighet än 2000 registerton, beräknas ytterligare

en liggedag för Överskjutande drägtighet af högst 400 ton och så

vidare.

Såsom liggedagar räknas icke sön- och helgdagar, icke heller de dagar,

under hvilka lastning ej kunnat ske till följd af något från fartyget härrörande

hinder; dock att, der sådant hinder icke varat längre än en half

arbetsdag, endast en half dag afräknas. Aro genom öfverenskommelse

liggedagarne bestämda till visst antal löpande dagar, inräknas jemväl sönoch

helgdagar.

I liggedagarne inräknas jemväl de uppehåll, som orsakas genom fartygets

förhalning från en lastningsplats till annan, efter ty i 114 § andra stycket sägs.

120 §.

Der ej annorlunda aftalats, skall antalet öfverliggedagar utgöra hälften

af liggedagarnes antal; de beräknas såsom löpande dagar.

Ersättning för öfverliggedagar skall, der ej annat aftal skett, utgå med

trettio öre om dagen för hvarje ton af fartygets drägtighet, om fartyget

är segelfartyg, och med fyratio öre, om det är ångfartyg; skolande ersättning

för del af en dag utgå såsom för hel öfverliggedag, der samma del

utgör mer än hälften af en arbetsdag, men eljest för en half dag.

Ersättningen är för hvarje dag förfallen till betalning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

121 §.

Hvad här ofvan är stadgadt angående viss lastningstid vare ej gällande

för fartyg, som gör regelbundna resor mellan vissa orter efter en

på förhand kungjord plan.

122 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att efter lastningstidens utgång mottaga

gods till inlastning. Allt gods, som inom nämnda tid aflemnats, vare han

pligtig att medtaga, ändå att fartyget för godsets intagande och stufning

uppehälles utöfver lastningstiden; befraktaren ersätte dock all deraf uppkommande

skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist skall

bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

123 §.

Angår befraktningen styckegods, åligge aflastare!! att på befälhafvarens

tillsägelse aflemna godset till inlastning; är aflastaren icke känd eller icke

att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för sådant fall stadgar. Aflemnas

icke, oaktadt tillsägelse skett, godset så tidigt, att det beqvämligen kan intagas

och stufvas, vare befäl hafva,ren icke skyldig att medtaga godset, men

befraktaren gälde ändock full frakt.

Hvad här är sagdt om befälbafvares skyldighet att tillsäga aflastare

vare ej gällande med afseende å fartyg, som i 121 § omförrnäles.

124 §.

Då inlastning sker, skall befälhafvaren, sjelf eller genom styrmannen,

på aflastare^ begäran meddela bevis om godsets mottagande, allt efter

som det aflemnas. Sådant lastqvitto bör till befälhafvaren återställas när

konnossement af honom undertecknas; lossas godset innan konnossement

derå utfärdats, skall nämnda qvitto återställas när godset utlemnas.

125 §.

Aflastaren åligge att inom den för lastningen bestämda tid tillställa

befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande handlingar; försummas det och

fördröjes till följd deraf fartygets afgång utöfver lastningstiden, njute bortfraktaren

ersättning för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Befälhafvare!) vare pligtig sörja för att fartyget, sedan lasten intagits

och nödiga handlingar aflemnats, kan ofördröjligen anträda resan; underlåter

han det eller fördröjer eljest utan giltig anledning resans anträdande,

ege befraktare!! rätt att hafva aftalet och njute ersättning, efter pröfning

åt skiljemän, för skada och förlust, soin genom dröjsmålet vållas.

126 §.

Befraktare af helt fartyg ege rätt att hafva fraktslutet mot erläggande

af half frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll,

som redan må hafva egt rum, så vida han hos befälhafvare!) uppsäger

aftalet innan fartyget anträdt den resa, befraktningen angår; är vid

lastningstidens utgång icke någon last aflemnad, anses fraktslutet från

befraktarens sida, häfdt, ändå att uppsägning ej skett. Angår befraktningsaftalet

flere resor, erlägges half frakt för första resan och fjerdedels frakt

för de öfriga; dock att, der aftalet angår resa till viss ort och omedelbar

återresa derifrån, half frakt skall utgå jemväl för återresan.

Aflemnas icke gods till den i aftalet bestämda myckenhet, vare befälhafvaren

ej pligtig att anträda resan innan befraktaren erlagt frakt för

det, gods, som''*icke försändes, samt ersatt den kostnad, som kan för bortfraktaren

uppkomma till följd af befraktarens underlåtenhet, att lemna full

last, eller ock för bortfraktårens fordran stält säkerhet; har icke, oaktadt

anmaning skett, betalning erlagts eller säkerhet blifvit stäld före lastningstidens

utgång, ege befälhafvaren anse fraktslutet från befraktarens sida

häfdt, och denne gälde frakt och ersättning, såsom förut, är sagdt.

År konnossement å inlastadt gods redan utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

127 §.

Der i fall, som 126 § omförmäler, på grund af fraktslutets häfvande

redan inlastadt gods skall åter lossas, njute bortfraktaren ersättning för alla

utgifter för godsets inlastning och lossning, så ock för uppehåll, efter tv

i 120 och 122 §§ sägs. J

128 §.

Vill befraktare af helt fartyg hafva fraktslutet efter det fartyget anträdt

den resa, befraktningen angår, vare han pligtig att gälda full frakt,

äfvensom ersättning för öfverliggedagar och ytterligare uppehåll, som må

hafva egt rum; dock skola endast tre fjerdedelar af frakten erläggas,

der fartyget befraktats att å annan ort intaga last och aftalet uppsäges

innan fartyget klimat lastningsorten eller återgår till följd af befraktarens

underlåtenhet att aflemna last eller att vid ofullständigt, aflemnande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

fullgöra hvad enligt 126 § honom åligger. Angår befraktningsaftalét flere

resor, erlägges full frakt för resa, som redan begynt, half frakt för den

derpå följande resan samt fjerdedels frakt för de öfriga; angår aftalet resa

till viss ort och omedelbar återresa derifrån, skola tre fjerdedelar af frakten

för begge resorna gäldas, der aftalet återgår innan återresan begynt.

Befraktare!! ege .ej fordra att fartyget för godsets utlossning skall

anlöpa hamn under resan; anlöpes af annan anledning ort, der lossning

kan ske, ege befraktaren der utbekomma godset, men vare pligtig att, efter

pröfning af skiljemän, ersätta ej mindre den särskilda kostnad, som för

lossning å den ort må uppkomma, än ock den skada och förlust, som

genom lossningen må tillskyndas bortfraktaren.

År konnossement å inlastadt gods utfärdadt, galle hvad i 141 § sägs.

129 §.

Hafva flere befraktat ett fartyg, hvar till viss del, och förena sig samtlige

befraktarne om fraktslutets häfvande, vare lag, som i 126, 127 och

128 §§ sägs. Kunna de icke alla förena sig, gälde den, som vill för sin

del hafva fraktslutet, full frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar

och ytterligare uppehåll, som må hafva egt rum, i den mån, befraktaren

är derför ansvarig; ersätte ock deri kostnad, som till följd af fraktslutets

häfvande kan för bortfraktaren uppkomma. Inlastadt gods ege befraktare

lossa, der det kan ske utan att skada genom resans fördröjande eller

annorledes tillskyndas öfrige befraktare; men bortfraktaren njute ersättning

för kostnad, skada och förlust, efter ty i 128 § sägs.

130 §.

År befraktare pligtig att gälda full frakt för gods, som icke med fartyget

föres fram till bestämmelseorten, ege han åtnjuta afdrag å frakten

for de särskilda utgifter, Indika af sådan anledning varda bortfraktaren

besparade; medtager befälhafvaren i stället annat gods, skall af den frakt,

som derför betingas, hälften gå i afräkning å befraktarens skuld.

131 §.

Tages inlastadt gods i mät, må det ej lossas under andi*a vilkor, än

befraktaren egt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis såldt,

galle hvad i 277 § stadgas.

132 §.

När gods är inlastadt, vare befälhafvaren eller den, som i befälhafvarens

ställe dertill bemyndigats, pligtig att, på aflastare^ begäran, utfärda

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

konnossement, innefattande erkännande om godsets mottagande och förbindelse

att å uppgifven ort aflemna godset.

Konnossementet, skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet

samt utfärdarens underskrift, uppgift å fartyget, det inlastade godset och

bestämmelseorten äfvensom angifva, till hvem godset skall i bestämmelseorten

aflemnas. Der sådant å någondera sidan äskas, skall tillika uppgifvas befälhafvare^

när handlingen icke af denne utfärdats, aflastaren, fartygets hemort,

huru vida det är ångfartyg eller segelfartyg, lastens art och beskaffenhet,

vigt, mängd och märken samt den betingade frakten, så ock intagas hänvisning

till befraktningsaftalet i dess helhet eller i vissa delar.

133 §.

Konnossement skall utfärdas i så många exemplar, som aflastaren

finner nödiga; önskar aflastaren särskilda konnossement å delar af lasten,

vare befälhafvare!) skyldig att utfärda sådana. Aflastaren åligge att med

sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar af konnossementet,

som befälhafvare!! behåller. Befälhafvaren må ej underteckna konnossement

förrän godset inlastats.

Utfärdas konnossementet i flera exemplar, skall hvarje exemplar utmärka,

huru många blifvit utfärdade. Samtliga exemplar skola vara af

lika innehåll; dock må, der aflastaren det äskar, de särskilda exemplaren

i konnossementets text betecknas med särskilda nummer, såsom första,

andra, tredje och så vidare.

134 §.

Konnossement må ställas till viss man eller till innehafvaren. År

konnossementet stäldt till viss man, må det öfverlåtas till annan, ändå att

ej något derom är i konnossementet nämndt. Har utfärdaren genom

orden: »icke till order», eller dylikt, gjort förbehåll mot öfverlåtelse, ege

den, till hvilken konnossementet öfverlåtes, ej bättre rätt än den, till hvilken

konnossementet är stäldt.

En hvar, som genom innehållet af konnossementets text eller genom

behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd af öfverlåtelser

eller genom öfverlåtelse in blanco visar sig vara rätt innehafvare af konnossementet,

ege på grund af detsamma fordra godsets utlemnande.

135 §.

År icke viss lossningsplats genom aftal bestämd, skall fartyget för

godsets utlossning förläggas till vanlig lossningsplats i hamnen; dock ege

Bill. till liiksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

lastemottagare enahanda rätt att för lossningen anvisa särskild plats, som,

efter ty i 114 § sägs, vid inlastning tillkommer befraktare. Angående

lastemottagares rätt att för lossningen fordra fartygets vidare förhalande

till annan plats i hamnen galle ock hvad i 114 § är för befraktare

stadgadt.

136 §.

Vid lossning skall befälhafvaren aflemna godset vid fartygets sida, men

öfriga lossningskostnaden bäres af lastemottagaren.

År fartyget så djupgående, %tt det icke kan förläggas till vanlig lossningsplats

i hamnen eller, der viss lossningsplats är genom aftal bestämd,

icke förläggas till denna, skall bortfraktaren bekosta godsets framförande

till behörig lossningsplats.

137 §.

När fartyget är helt och hållet eller till viss del befraktadt, vare befälhafvaren

pligtig att lemna lastemottagaren viss tid till godsets mottagande

(lossningstid), dels utan ersättning (liggedagar), dels mot ersättning (öfverliggedagar);

dock vare med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles,

lag, som der sägs. Angående befälhafvarens skyldighet att underrätta lastemottagaren,

när fartyget är färdigt att lossa, äfvensom angående antalet

af liggedagar och öfverliggedagar, grunden för lossningstidens beräkning

och den för öfverliggedagar utgående ersättning galle hvad i 118—120 §§

är för lastning stadgadt.

Eger lossning och lastning rum i ett sammanhang för samma persons

räkning, må öfverliggedagar ej beräknas förrän liggedagarne för hvardera

gått till ända.

138 §.

Mottagare af styckegods skall genast på befälhafvarens tillsägelse afhemta

godset i den ordning, befälhafvaren bestämmer; är mottagaren icke

känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på sätt 118 § för dylikt fall

stadgar.

Styckegods, som befordras med fartyg af den beskaffenhet, 121 § omförmäler,

ege befälhafvaren utan särskild tillsägelse utlossa.

139 §.

I bestämmelseorten skall befälhafvaren utlemna lasten till den, hvilken

är innehafvare af sådant exemplar af konnossementet, som enligt 134 §

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

berättigar honom att fordra godsets utlemnande. Sedan godset till lastemottagaren

aflemnats, skall konnossementet, med åtecknadt bevis om godsets

aflemnande, återställas till befälhafvaren.

Der befälhafvaren det äskar, åligge lastemottagaren att, innan lossningen

börjar, sätta konnossementet i taka händer att vid lossningens afsilande

hållas befälhafvaren till hända, så ock att i mån af lossningens

fortgång göra anteckning å konnossementet om hvad som aflemnats eller

derom meddela särskildt bevis.

140 §.

Anmäla sig flere behörige innehafvare af konnossement, må befälhafvaren

icke till någon af dem utlemna godset, utan åligge honom att lemna

det i förvar till den gode man, parterne utse, eller, der de ej kunna enas

om sådan, upplägga godset under säker vård och derom ofördröjligen

underrätta parterne; dock skall, der de särskilda exemplaren äro betecknade

med särskilda nummer, som i 133 § sägs, godset utlemnas till den, som

är innehafvare af det exemplar, hvilket är utmärkt med lägsta nummer.

141 §.

Annanstädes än i bestämmelseorten må befälhafvaren icke, ändå att*

fraktslutet häfves innan resan begynt, eller denna senare afbrytes, utlemna

godset utan att af konnossement, som ej innehåller förbehåll mot

öfverlåtelse, samtliga utfärdade exemplar till honom återställas; dock vare,

der exemplaren betecknats med särskilda nummer, som i 133 § sägs, innehafvaren

af det exemplar, hvilket betecknats såsom det första, berättigad

att få godset till sig utlemnadt, ändå att öfriga exemplar icke återställas.

142 §.

Har, efter det gods blifvit till inlastning mottaget och innan det aflemnats,

godset förkommit, skadats eller minskats, vare bortfraktaren derför

ansvarig, der ej antagas må, att förlusten, skadan eller minskningen

tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller annan olyckshändelse, som

det ej stått i befälhafvarens eller besättningens magt att afvärja, eller orsakats

af bristfällighet i godsets inpackning eller af dess egen beskaffenhet

att lätt förderfvas eller minskas, såsom när spån mål sammanbrinner, flytande

varor afdunsta eller utlaka, eller när kreatur dö.

Har skada uppkommit derigenom att fartyget vid resans början varit

i bristfälligt skick, vare bortfraktaren ej skyldig att ersätta skadan, der

bristen icke kunnat upptäckas, oaktadt afl omsorg blifvit använd.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

143 §.

Inlastas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant för befälhafvaren

uppgifvas och å godset tydligen utmärkas; försummas det, må ersättning

ej fordras för skada, som icke utan sådan vård kunnat afvändas.

Penningar, värdepapper eller dyrbarheter ersättas icke, så vida de icke

blifvit såsom sådana angifna och värdet uppgifvits.

144 §.

Konnossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och

lastemottagaren, och skall förty i öfverensstämmelse med konnossementet

lasten till den sistnämnde utlemnas.

Betalning för öfverliggedagar eller för annat uppehåll, som vid godsets

inlastning egt rum, må ej affordras lastemottagaren, der ej konnossementet

utvisar, att fordringen är ogulden.

145 §.

Inlastas gods, som är slutet i packor, kistor eller kärl, så att innehållet

är befälhafvaren obekant, eller har gods, som uppgifvits till mått,

vigt eller antal, icke af befälhafvaren mottagits efter mätning, vågning

eller räkning, ege befälhafvaren derom göra anmärkning i konnossementet;

har sådan anmärkning skett, vare bortfraktaren utan ansvarighet, der uppgiften

angående godsets art och beskaffenhet eller dess myckenhet finnes

origtig, så vida icke vid inlastningen utrönts eller med användande af

vanlig uppmärksamhet bort kunna utrönas, att uppgiften var origtig.

146 §.

Har vid godsets inlastning icke kunnat säkert utrönas, om godset var

i oskadadt skick och försedt med behörig beklädnad, ege befälhafvaren

i konnossementet genom orden »fri från läck, bräck eller skada», eller genom

annat dylikt förbehåll, fritaga bortfraktaren från ansvarighet för afl skada,

som icke bevisligen tillkommit af sådan anledning, att denne jemlikt

142 § bör derför ansvara.

147 §.

Inlastas gods, som tydligen kan skönjas vara skadadt eller illa beklädt,

åligge befälhafvaren att sådant i konnossementet uttryckligen anmärka.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Underl&ter han det, må förhållandet ej åberopas till bortfräta tårens fritagande

från ansvarighet för skada, ändå att i konnossementet tecknats

sådant förbehåll, som i 146 § omförmäles.

148 §.

Innan lastemottagaren mottager godset ege han, till utrönande af dess

tillstånd, låta godset besigtigas af- besigtningsman, som i 382 § andra

stycket sägs.

Har gods utan förutgången besigtning blifvit utlemnadt till lastemottagaren

och vill han göra anmärkning angående godsets tillstånd, åligge

honom att före utgången af nästa söckendag efter utfåendet anordna besigtning

å godset; försummas det, ege han ej fordra ersättning för skada

eller minskning, som icke bevisligen tillkommit genom fel eller försummelse

af bortfraktare, befälhafvare eller besättning.

Om tiden för besigtningen bör befälhafvaren underrättas; anordnar

befälhafvaren sjelf, jemlikt 42 §, besigtning å godset, bör, så vida ske kan,

lastemottagaren kallas att dervid närvara. Finnes vid besigtningen gods

skadadt eller minskadt, skola besigtningsmännen meddela utlåtande angående

den orsak, som må antagas hafva vållat skadan eller minskningen.

149 §.

Skall jemlikt 142 § bortfraktare ersätta felande, skadadt eller minskadt

gods, eller skall han utgifva ersättning för gods, som blifvit jemlikt 49 §

såldt för fartygets behof, bestämmes ersättningen efter ty i 200 och 201 §§

stadgas angående ersättande af gods i gemensamt haveri.

150 §.

Har befälhafvare tagit gods om bord utan att aftal skett om fraktens

belopp, erlägges frakt efter hvad vid tiden för inlastningen var gångbar

frakt å lastningsorten. Har af gods, derom aftal skett, mer inlastats, än

aftaladt var, erlägges derför frakt efter enahanda grund, som för det gods»

aftal et angick.

151 §.

För gods, som icke finnes i behåll vid resans slut, utgår icke frakt,

så vida icke godset förlorats till följd af sin egen beskaffenhet att lätt

förderfvas eller till följd af bristfällig inpackning eller eljest till följd af

aflastare^ vållande, eller godset blifvit under resan såldt för egarens

räkning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

År frakt på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren, efter ty

nu är sagdt, icke är pligtig att gälda frakt, skall förskottet återbäras, der

ej annat förbehåll skeft.

152 §.

Karl med flytande varor må egaren öfverlåta för frakten, der mer än

hälften af innehållet saknas. Denna rätt, som gäller hvarje särskildt kärl,

må icke utöfvas efter det kärlet till mottagaren aflemnats och ege ej rum,

der kärlet vid inlastningen varit bristfälligt eller illa beklädt och befälhafvaren,

der konnossement utfärdats, om förhållandet gjort anmärkning,

på sätt i 147 § sägs.

153 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, bogserings-, karantäns-

och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan från

lastningsorten till lossningsorten; och må förty godtgörelse derför ej affordras

befraktaren.

154 §.

Mottagandet af godset medför för mottagaren förpligtelse att gälda

frakt samt hvad bortfraktaren eljest eger att fordra af befraktaren enligt

konnossement eller annan handling, enligt hvilken godset mottages.

155 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att utlemna godset innan lastemottagaren

guldit de i 154 § omförmälda fordringar äfvensom ersättning för öfverliggedagar

och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt

annan fordran, för hvilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar

eller hos enskild man, som af befälhafvaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet

att af befälhafvaren lyftas efter godsets aflemnande. För ännu

icke faststälda haveribidrag må gods ej qvarhållas, om lastemottagaren för

dem ställer säkerhet.

Hvad nu stadgats vare ock gällande, der lossning af gods eger rum

i lastningsorten eller under resan.

156 §.

Vägrar lastemottagare att mottaga lasten, eller är mottagare icke känd

eller icke att träffa, åligge befälhafvaren att, der det lämpligen kan ske,

om förhållandet genast underrätta aflastaren; har icke någon, som till la
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

stens mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna

afslutas före lossningstidens utgång eller, der befraktningen angår styckegods,

ega rum å den af befälhafvare!! bestämda tid, läte befälhafvare!!

lossa godset och upplägga det under säker vård. Underlåter lastemottagaren

att fullgöra hvad enligt 155 § för godsets utfående åligger honom, eller

uppehåller han eljest fartyget för lossningen, så att denna ej kan ega rum

i rätt tid, ege befälhafvare!! lossa godset och upplägga det, som nyss

är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren derom lastemottagaren, der

denne är känd och tillstädes å lossningsorten, men kungöre det eljest på

sätt 118 § för dylikt fall stadgar.

Varder befälhafvaren för godsets uppläggning eller eljest för lossningen

utan eget vållande uppehållen utöfver lossningstiden, njute bortfraktaren

ersättning för all skada och förlust, hvilken ersättning i händelse af tvist

skall bestämmas af skiljemän och ej må sättas lägre än för öfverliggedagar.

.157 §.

Varder gods upplagdt af anledning, som i 140 eller 156 § sägs, ege

befälhafvaren låta genom offentlig auktion sälja så mycket af godset, att,

utom tull och öfriga omkostnader, de i 155 § omförmälda fordringar dermed

betäckas.

158 §.

Utlemnas gods till lastemottagarens förfogande, ege bortfraktaren ej

vidare talan mot befraktaren för fordran, som bort af mottag-aren gäldas:

dock stånde honom öppet att hos befraktaren utsöka hvad denne till bortfraktarens

skada skulle vinna, om fordringen upphörde. Har befälhafvaren

icke utlemnat godset men finnes det vid försäljning icke förslå till fordringens

gäldande, vare befraktaren ansvarig för bristen.

159 §.

Om före fartygets afgång från den hamn, der resan skall börja, fartyget

eller godset genom utbrott af krig blifver ofritt, fartyget belägges

med embargo, den hamn, der resan skall börja, eller den, dit den är stäld,

genom blokad stänges, det gods, befraktningen angår, förbjudes till utförsel

i aflastningsorten eller till införsel i bestämmelseorten, eller fartygets resa

eller godsets försändning genom annan åtgärd af högre hand hindras; då

ege såväl befälhafvaren som befraktaren rätt att hafva fraktslutet; och

dragé hvar sin kostnad och skada.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Angår sådant hinder endast en del af befraktares gods, ege han ej

håfva aftalet utan att betala frakt, efter ty i 126 och 129 §§ sägs; häfves

icke aftalet, må inlastadt gods, som af hindret träffas, på befraktarens bekostnad

åter lossas. Anmäler befraktaren före lastningstidens utgång sig vilja

i stället inlasta annat gods, som likaså beqvämt kan å fartyget föras, vare

befälhafvare!! pligtig att medtaga godset, der det utan uppehåll aflemnas;

njute dock af befraktare!! ersättning, efter pröfning af skiljemän, ej mindre

för den ökade kostnad, som för godsets inlastning må uppkomma, än äfven

för uppehållet, efter ty i 120 och 122 §§ sägs. Hafva flere befraktat

fartyget, hvar till viss del, må fartyget icke för intagande af annat

gods utan samtlige befraktares medgifvande uppehållas utöfver lastningstiden.

Är fartyg befraktadt till flere, och varda på grund af hinder för en

eller flere af befraktarne de med dem slutna aftal häfda, ege befälhafvare!!

uppsäga jemväl öfriga fraktsluten, der den frakt, som för resan skulle komma

att utgå, understiger hälften af hela det betingade fraktbeloppet.

160 §.

Går fartyg under resa förloradt eller förklaras det icke vara iståndsättligt,

upphöre befraktningsaftalet att vara gällande; dock vare befälhafvaren

pligtig att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd med

lasten, som i 57 § föreskrifves.

Frakt beräknas i ty fall efter det tillryggalagda afståndets förhållande

till hela den resa, fraktslutet afsåg, dock med fäst afseende å den tid, som

till resan åtgått, samt de dermed förbundna särskilda svårigheter och kostnader

i förhållande till den öfriga resans (afståndsfrakt). Kunna parterne

icke enas om den frakt, som bör utgå, skall beloppet bestämmas af skiljemän.

Vill lastegaren för frakten öfverlåta det gods, som linnes i behåll,

stånde det honom öppet.

161 §.

Inträffar sådant hinder, som i 159 § omförmäles, efter det fartyget

lemnat den hamn, der resan börjat, stånde ändock hvardera parten fritt

att hafva fraktslutet, men befraktaren gälde för den vid aftalets häfvande

tillryggalagda delen af resan afståndsfrakt, efter tv i 160 § sägs. Häfves

aftalet, åligge befälhafvaren att för lastegarens räkning vidtaga sådan åtgärd

med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Varder fartyget af sådant hinder efter lastens intagande uppehållet i

lastningsorten eller i hamn, som under resan anlöpes, skall kostnaden för

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last, såsom för gemensamt haveri

stadgas; dock att, der aftalet häfves, sådan fördelning ej eger rum i afseende

på kostnad, som derefter uppkommer.

162 §.

Häfves fraktslut på grund af sådant hinder, som i 159 § omförmäles,

och skall till följd deraf lossning af last ega rum, vare befraktaren skyldig

att vidkännas all kostnad, som för lossningen uppkommer, der hindret

angår godset allena; angår hindret tillika fartyget eller detta allena, eller

har befälhafvaren gjort bruk af den i nämnda § honom medgifva rätt att

uppsäga fraktslut, vare om lossningskostnadens bestridande lag, som i

136 § stadgas.

163 §.

Varder fartyg af någon anledning uppehållet i lastningsorten eller å

ort, som under resan ardöpes, och kan det skäligen antagas, att uppehållet

skall blifva af längre varaktighet, ege befraktaren tillsvidare utlossa sitt

gods, der han ställer säkerhet för betalning af de fordringar, som i 155 §

omförmälas, för den händelse att godset icke på befälhafvarens tillsägelse

i rätt tid åter inlastas. År fartyget befraktadt till flere, må lossning af

en befraktares gods icke utan öfriges samtycke eg a rum, der skada eller

förlust skulle dem genom lossningen tillskyndas.

164 §.

Har fartyget för liden skada nödgats anlöpa nödhamn och befinnes

vid anstäld besigtning, i den ordning 41 § bestämmer, att till följd af

uppehållet för fartygets iståndsättning lasten i sin helhet eller till väsentlig

del skulle förderfvas, ege befraktaren bäfva aftalet mot erläggande af afståndsfrakt,

efter ty i 160 § sägs; dock att, der fartyget är befraktadt

till flere, den rätt, nyss är sagd, icke eger rum, om någon af öfrige

befraktare yrkar resans fortsättande.

165 §.

Åro exemplar af konnossement efter öfverlåtelse komna i särskilda

personers händer och tvista innehafvarne om bättre rätt att utbekomma

godset, gifve det exemplar företräde, hvilket öfverlåtaren först lemna! från

sig i sådant skick, att mottagaren jemlik! 134 § erhöll behörighet att

fordra godsets utlemnande; dock att, der exemplaren betecknats med särskilda

nummer, som i 133 § sägs, det exemplar gifver bästa rätt, som är

Bill. till Kikad. Prat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

utmärkt med lägsta nummer. Har, innan den, hvilken, efter ty nu är sagdt,

eger utbekomma godset, dertill anmält sig, lossning i bestämmelseorten skett

till annan behörig innehafvare af konnossement, vare denne icke pligtig att

utlemna godset, der det icke visas, att han vid konnossementets förvärfvande

icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

166 §.

Vägrar köpare af varor, å Indika konnossement till honom öfverlemnats,

att godkänna eller betala rätteligen dragen vexel å köpesumman, eller

undandrager han sig uppfyllande af de för öfverlåtelsen eljest stadgade

vilkor, ege säljaren rätt att inställa lossning af godset och deröfver annorledes

förfoga. Lag samma vare, der köparen, innan betalning för godset

till fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits

sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han är köpman, instält

sina betalningar; dock med rätt för köparen eller konkursboet att mot

köpeskillingens erläggande utbekomma godset. Har på grund af öfverlåtelse

af köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,

kommit i annan mans hand, ege säljaren ej mot denne den rätt,

nyss är sagd, der det ej visas, att innehafvaren vid konnossementets förvärfvande

icke varit i god tro eller att han dervid handlat med grof

vårdslöshet.

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen godkänt vexel

å köpeskillingen eller derå gjort afbetalning eller eljest fått vidkännas utgift

för godset, vare säljaren skyldig att återställa vexeln eller det utbetalda

beloppet äfvensom ersätta köparens häfda utgifter.

167 §.

Har konnossement förkommit, ege den, som förlorat konnossementet,

hos Rätten i fartygets bestämmelseort göra ansökan om konnossementets dödande;

inlemne då afskrift af konnossementet eller sådan uppgift om dess

innehåll, som må vara nödig för konnossementets säkra igenkännande.

Visar sökanden sannolik anledning att konnossementet verkligen förkommit,

läte Rätten genom offentlig stämning, som å dess dörr skall anslås

och i allmänna tidningarne tre gånger, fjorton dagar mellan hvarje gång,

införas, kalla konnossementets innehafvare att inom viss förelagd tid, räknad

från den dag, stämningen sista gången i tidningarne infördes, uppvisa

konnossementet vid Rätten; skolande den tid, som förelägges, icke sättas

kortare än tre månader eller längre än ett år. Varder icke konnossementet

inom föreskrifven tid uppvist och fullföljes derefter ansökningen, gifve

Rätten utslag, hvarigenom konnossementet dödas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Sedan offentlig stämning ågått, ege den, som begärt konnossementets

dödande, utbekomma godset, derest han hos Rättens ordförande ställer säkerhet

för de anspråk å godset, hvilka lagligen må tillkomma innehafvare af

konnossementet.

168 §.

Den, hvilken med sådan åtkomst, som i 134 § sägs, har konnossement

i handom, vare ej pligtig att utlemna det till den, för hvilken det må hafva

förkommit, der det ej visas, att han vid konnossementets förvärfvande icke

varit i god tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

169 §.

Angår befraktningsaftal befordrande af viss person såsom passagerare

och dör denne före resans anträdande, eller varder han af laga förfall hindrad

att medfölja, skall endast half afgift för resan erläggas, så vida

hindret anmäles före fartygets afgång. Uteblifver eljest den, hvilken betingat

sig plats såsom passagerare, skall full afgift erläggas.

170 §.

Aftal angående passagerares befordrande vare utan ersättningsskyldighet

å någondera sidan förfallet, der sådant hinder för resan inträffar, som

i 159 eller 160 § sägs; var resan börjad när hindret inträffade, vare passageraren

dock pligtig att för den tillryggalagda delen af resan erlägga

afgift, efter ty 160 § bestämmer.

171 §.

Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt,

hvad med afseetide å ordning och skick om bord föreskrifves.

Hvad i 81 § är stadgadt med afseende å besättningen galle ock för

passagerare.

172 §.

Gods, som passagerare förer med sig om bord, skall, när det öfverlemnats

till befälhafvare!! eller den, som af honom satt är att mottaga

godset, i händelse af förlust eller skada ersättas såsom annat gods, efter

ty här ofvan är stadgadt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

173 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att utlemna passagerares gods innan passagerareafgiften

gnidits och betalning erlagts för kost under resan; ege ock,

der betalning icke erlägges, upplägga och försälja godset, som i 156 och

157 §§ sägs.

Sjette kapitlet.

Om "bodmeri.

174 §.

Upptager befälhafvare i nöd till resans fortsättande eller lastens bevarande

eller vidare fortskaffande penningelån och pantförskrifver (förbodmar)

derför, på sätt här nedan sägs, fartyg, frakt eller last, ege borgenären

för sin fordrans betalning hålla sig allenast till de förbodmade föremålen

efter det resan slutat, men njute för sin fordran förmånsrätt, efter ty i 11

kap. sägs.

Långifvare och låntagare ege rätt att bestämma viss afgift (premie)

att för den försträckning och fara erläggas.

175 §.

För bodmerilån må befälhafvare!! förpanta fartyg, frakt eller last, hvar

för sig eller gemensamt. Tages lån till bestridande af utgift, som angår

lasten allena, må denna särskildt förpantas; för annan utgift må lasten

icke förpantas utan gemensamt med fartyg och frakt. Äro fartyg och last

gemensamt pantförskrifna, skall, utan särskildt förbehåll, jemväl frakten

anses vara under pantsättningen innefattad.

Har föremål förbodmats för utgift, som icke angår samma föremål,

och varder till följd af pantsättningen betalning ur panten utsökt, ege

pantens egare söka sitt åter ur de föremål, hvilka utgiften angick, med

enahanda rätt, som, der samma föremål för lånet förbodmats, skulle hafva

tillkommit långifvaren.

176 §.

Innan befälhafvaren upptager lån å bodmeri, skall han låta noggrant

bestyrka behofvets verklighet och omfång, så vida ske kan, genom besigtning i

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

den ordning, 41 § bestämmer, men eljest genom intyg af svensk konsul

eller å ort, der sådan tjensteman icke tinnes, af annan myndighet.

177 §.

När bodmerilån upptages, skall derom upprättas skriftlig handling

(bodmeribref) med alla de vilkor, som betingats. Sådan handling skall, för

att gälla såsom bodmeribref, innehålla:

1) benämning af bodmeribref eller annan beteckning, som angifver,

att aftalet är ingånget såsom bodmeri;

2) långifvarens namn;

3) uppgift å lånets och premiens belopp (bodmeriskulden);

4) uppgift å de pantförskrifna föremålen;

5) fartygets namn;

6) uppgift å den resa, för hvilken lånet upptages (bodmeriresan); och

7) befälhafvarcns underskrift tillika med ort och dag för utfärdandet.

178 §.

Bodmeribref skall, der långifvaren det äskar, utfärdas i flera exemplar,

hvilka alla skola vara lika lydande och utmärka, huru många blifvit utstälda.

Öfverlåtes bodmeribref, deri långifvaren erhållit lof att låta brefvet komma

i annans hand, vare mot nye innehafvaren invändning derom att laga anledning

till lånets upptagande saknats lika gällande, som mot långifvaren.

179 §.

För bidrag, som till gäldande af gemensamt haveri skall utgå af förbodmadt

föremål, sker ej afdrag å bodmeriskulden; varder af sådan anledning

panten otillräcklig till lånets betalande, vare förlusten borgenärens.

180 §.

Befälhafvare!! åligge att noggrant sörja för de förpantade föremålens vård

och bevarande. Utan tvingande skäl må han icke företaga någon handling,

hvarigenom pant utsattes för annan eller större fara, än långifvaren på

grund af bodmeribrefvets innehåll hade anledning att förutsätta. Bryter

befälhafvaren häremot, vare han borgenären ansvarig för all skada och förlust,

som deraf kommer.

Har befälhafvaren, utan nödtvång och utan att långifvarens fördel

sådant bjudit, ändrat den resa, som i bodmeribrefvet tinnes bestämd, eller

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

har han, utan sådan anledning och utan att det skett för att bispringa

menniskor i sjönöd, afvikit från vanlig väg, eller har han efter bodmeriresans

slut utsatt panten för ny fara; vare befälhafvaren, der panten sedan finnes

otillräcklig till lånets gäldande, ansvarig för bristen, så vida icke visas kan,

att förlusten skulle hafva uppstått, äfven om befälhafvaren iakttagit hvad

honom ålegat.

181 §.

Bodmeriskulden skall, der icke annat är aftaladt, betalas å den ort,

der bodmeriresan enligt aftalet slutar, å sjunde dagen efter fartygets ankomst.

Slutar resan innan fartyget hunnit till den i bodmeribrefvet angifna

bestämmelseort, vare lånet till betalning förfallet å sjunde dagen efter det

resan instäldes, och skall betalningen erläggas å den ort, der resan sålunda

slutar; åliggande det befälhafvaren att ofördröjligen underrätta borgenären

om resans inställande. Inställes resan af annan anledning, än i 159 eller

160 § sägs, ege borgenären undfå ersättning för all kostnad, som till följd

af resans inställande ådrages honom.

182 §.

Uteblifver betalning utöfver förfallodagen, njuta borgenären laga ränta

såväl å hufvudstol som å utfäst premie. Skall premien räknas efter tid,

löper den ej längre än till förfallodagen.

183 §.

Betalning skall erläggas till den, som å förfallodagen visar sig vara

behörig innehafvare af ett exemplar af bodmeribrefvet, mot dettas återställande

med åtecknadt bevis om betalning. Anmäla sig flere innehafvare

af bodmeribref, må icke till någon af dem betalning erläggas, utan skall

befälhafvaren för vederbörandes räkning öfverlemna beloppet till den gode

man, parterne anvisa, eller, der de icke kunna enas om sådan, nedsätta

det i allmänt förvar samt derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må icke, der bodmeribrefvet gifver långifvaren lof

att låta det komma i annans hand, betalning erläggas utan att samtliga

exemplaren återställas.

184 §.

Uppvisas icke bodmeribrefvet å förfallodagen, ege befälhafvaren sätta

bodmeriskuldens belopp i allmänt förvar och derefter förfoga öfver panten.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Varda sålunda penningar nedsatta, åligge befälhafvare!! att derom ofördröjligen

meddela borgenären underrättelse.

185 §.

När fartyget ankommit till den i bodmeribrefvet angifna bestämmelseort

eller när det blifvit afgjordt, att resan skall slutad annan ort, ege

borgenären, ändå att förfallodag ej är inne, erhålla qvarstad å panten.

Betalas icke förfallen bodmeriskuld, ege borgenären hos vederbörande

öfverexekutor äska, att förbodinadt fartyg eller förbodmad last må säljas

i den ordning, som för försäljning af sådan egendom, den der blifvit utmätt,

är stadgad, äfvensom att förbodmad frakt till honom öfverlemnas.

186 §.

Inställes bodmeriresan innan den börjat, vare lånet genast förfallet

till betalning i den hamn, der resan skulle börja; och gälde låntagaren i

ty fall, i stället för premie, ränta å hufvudstolen efter fem procent om året

jemte tre procent provision. Har fartyget redan afgått, skall betingad

premie gäldas, äfven om resan senare inställes.

Sjunde kapitlet.

Om haveri.

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas all skada, som till räddning ur en

fartyg och last gemensamt hotande fara med afsigt tillfogas fartyg eller

last, äfvensom all annan uppoffring, som göres För sådant ändamål, så ock

skada och kostnad, som vållas eller uppkommer till följd af dylik åtgärd.

Gemensamt haveri skall gäldas af fartyg, frakt och last i förhållande till

hvarderas värde, beräknadt. på sätt här nedan i 207—211 §§ sägs.

188 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och fartygs tillbehör, som kastas öfver bord för att lätta

fartyget i sjönöd eller för att undkomma fiende eller sjöröfvare,

så ock gods och fartygs tillbehör, som vid kastningen bortspolas,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

samt annan skada, som är en följd af kastningen eller de derför

nödiga åtgärder.

2. Master, segel och annat redskap, som kapas, samt ankare och

ketting, som frånstickas, för att rädda fartyg och last ur en dem

gemensamt hotande fara, såsom för att förekomma skeppsbrott eller

sammanstötning, så ock skada, som af dylik åtgärd föranledes.

3. Skada, ,<#>m tillfogas fartyg eller last för att afvärja eldfara eller

släcka utbruten eld eller för att leda vatten i fartyget till pumparne

eller för att bereda störtsjöar aflopp.

4. Kostnad för biträde, som i nöd anlitas för att rädda fartyg och

last ur eu dem gemensamt hotande fara, så ock skada, som tillfogas

fartyg eller last af fartyg, hvars biträde anlitas.

5. Skada, som tillfogas fartyg eller last derigenom att fartyget med

afsigt sättes på grund för att undgå större gemensam fara.

6. Skada, som tillfogas fartyg eller last, och kostnad, som sker, för

att taga fartyget af grund samt föra det och lasten i säkerhet.

Varder resan ej fortsatt, emedan fartyget icke kan tagas af grund

eller det förklaras icke vara iståndsättligt, räknas såsom gemensamt

haveri allenast den skada och kostnad, som skett förrän det blef

uppenbart, att resan icke kunde komma att fortsättas.

7. Kostnad, som uppkommer till följd deraf att fartyget måste söka

nödhamn för räddning af fartyg och last, såsom då fartyget icke

längre är i sjövärdigt skick, eller resans fortsättande skulle till

följd af utbrutet krig eller tillfälligtvis uppkommen isgång utsätta

fartyg och last för uppenbar fara.

Till denna kostnad räknas i synnerhet: lotspenningar, fyr-,

båk-, hamn- och andra skeppsumgälder i nödhamnen; kostnad för

lastens lossning, uppläggning, återinlastning och stufning,'' när lossning

måste ske för att fartyget skall kunna inkomma i hamnen

eller påkallas af samma orsak, som föranledt nödhamnens anlöpande;

befäl hafva rens och besättningens aflöning och underhåll i nödhamnen

under den tid, fartyget der uppehälles af samma orsak, som föranledt

nödhamnens anlöpande, så vidt denna kostnad icke kunnat besparas

genom afmönstring. Deremot ersättes icke befälhafvarens och

besättningens underhåll och aflöning för den tid, uppehållet af

annan anledning förlänges, såsom när resans fortsättande hindras

af is eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak, eller när

fartygets iståndsättande onödigt fördröjes. Slutar resan i nödhamnen,

beräknas såsom gemensamt haveri endast de utgifter,

som belöpa å tiden förrän det blef afgjordt, att resan der skulle

sluta.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Minskas lasten genom afdunstning eller utlakning, eller skadas

den eljest till följd af uppehållet i nödhamnen, skall det ej för

gemensamt haveri räknas, ej heller kostnad, som göres för att förekomma

sådan skada. Skada, som träffar lasten vid lossning eller

inlastning i nödhamnen, hänföres icke till gemensamt haveri, så

vida icke skadan uppkommit derigenom att lossning eller inlastning

måste ske medelst andra farkoster eller på annat icke vanligt

sätt.

Särskilda kostnader, hvilka i nödhamnen föranledas deraf att

lasten är af farlig beskaffenhet, hänföras icke till gemensamt haveri.

Utgift för tillfälligt afhjelpande i nödhamnen af skada, som

icke uppkommit i gemensamt haveri, räknas såsom gemensamt

haveri, så vidt derigenom besparas eljest nödvändig utgift, hvilken

skolat till sådant haveri hänföras.

8. Skada och förlust, som uppstår derigenom att i nöd lasten användes

till att bereda utväg för resans fortsättande eller annorledes till

räddning af fartyg och last, eller derigenom att fartygs tillbehör

begagnas för ändamål, hvartill det ej varit afsedt.

Såsom gemensamt haveri räknas ock hvad af ett ångfartygs

kolförråd och andra för maskinens drift afsedda ämnen förbrukas

för att taga fartyget af grund eller för pumpning, när fartyget

sprungit läck, eller för fartygets förflyttning till och från lossningsplats

äfvensom för lastens lossning och inlastning i nödhamn, när

kostnaden för sådan åtgärd eljest är att hänföra till gemensamt

haveri. Deremot ersättes icke hvad som förbrukas för att löpa in

i och åter ut ur nödhamn eller eljest till följd af resans förlängning,

äfven om denna vållats af gemensamt haveri.

9. Skada, som för att underlätta försvar mot fiende eller sjöröfvare

med afsigt tillfogas eller under försvaret träffar fartyg eller last,

krigsförnödenheter, som derunder förbrukas, så ock hvad till räddning

eller återlösen af fartyg och last utgifves.

10. Kostnad för läkemedel, skötsel och underhåll åt den, som under

försvaret emot fiende eller sjöröfvare eller vid verkställande af

åtgärd till räddning af fartyg och last blifvit skadad, kostnad för

begrafning af den, som ljutit döden, samt den ökade kostnad,

redaren får vidkännas för anskaffande af annat manskap i de

sårades eller dödes ställe.

11. Frakt, som förloras till följd af gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande af medel till bestridande af

utgifter, hvilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom:

provision, ränta och försäkringspremie å förskjutna medel, bodmeri
Bih.

till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 lläft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

premie, då penningar måste genom bodmerilån anskaffas, och förlust,

uppkommen genom prisskilnad å gods, som till medels anskaffande

måste i nödhamn försäljas.

13. Arfvode till ombud, som antagits för besörjande af de haveriet

rörande angelägenheter.

14. Kostnad för sjöförklaring, besigtning och värdering samt för

anskaffande af annan bevisning, som erfordras för utredande af

haveriet, äfvensom kostnad för upprättande af haverifördelningen

(dispache).

189 §.

Till gemensamt haveri räknas icke skada, som af olyckshändelse timar

under verkställande af åtgärd till räddning af fartyg och last, äfven om

uppoffring derigenom varder obehöflig, ej heller skada eller förlust, som

står i endast medelbart eller tillfälligt samband med sådan åtgärd.

Sålunda ersättes icke i gemensamt haveri: stång, som vinden bräckt

medan kapning af masten pågick, äfven om kapningen till följd deraf instäldes;

skada, som åkommit fartyg eller last genom storm, eld, stöld eller

annan händelse under uppehåll i nödhamn; förlust, uppkommen derigenom

att lasten till följd af gemensamt haveri icke kunnat aflemnas i rätt tid;

den tillökning i försäkringskostnad eller den förlust af förväntad frakt,

hvilken orsakats genom uppehåll, som haveriet vållat.

190 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, som utan befälhafvarens vetskap inlastats å fartyget; penningar,

värdepapper eller dyrbarheter, livilka icke blifvit, på sätt i

143 § sägs, angifna.

2. Gods, hvilket föres såsom däckslast, när det kastats eller genom

annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, så vida icke kastningen

skett för att lätta fartyget när det kommit på grund.

Till däckslast räknas icke allenast det gods, som stufvats å

fartygets öppna däck eller i dess båtar eller som varit hängdt

vid sidan utom bords, utan äfven hvad som lastats i sådant täckt

rum, som icke är infogad t i fartygets fasta spantresning eller eljest

lemnar tillräcklig säkerhet mot sjöskada och bortspelning.

3. Fartygs tillbehör, som kastats eller genom annan dylik åtgärd

uppoffrats eller skadats, när det vid tillfället var liggande å däcket

utan att der hafva sin rätta plats.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

4. Skada, uppkommen genom pressning med segel, äfven om denna

företagits för att undgå strandning eller undkomma fiende eller

sjöröfvare; skada, som af annan orsak uppkommit å segel, eller skada

å ångfartygs pannor eller maskin, der ej skadan uppkommit vid

försök att taga fartyget af grund ; skada å fartygs pumpar, uppkommen

vid pumpning för att hålla fartyget läns.

5. Mast, rundhult eller annat fartygets tillbehör, som kapats, när det

förut blifvit bräckt, äfven om åtgärden var nödvändig till förekommande

af fara för fartyg och last.

6. Skada, som genom besprutning med vatten eller annan släckningsåtgärd

tillfogats last, som af sig sjelf fattat eld eller tagit värme;

skada, som vid släckning af eld, hvilken annorledes uppstått, tillfogats

den del af lasten, hvilken redan var af elden angripen.

7. Kostnad, uppkommen derigenom att fartyget på grund af otillräcklig

proviantering eller eljest bristfällig utrustning eller till följd

af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak

måst inlöpa i nödhamn.

191 §.

Fördelning af skada, uppkommen i gemensamt haveri, må ega rum,

oaktadt den fara, som föranledt haveriet, uppstått genom någons vållande;

dock ege denne ej åtnjuta någon ersättning i haveriet. Var faran vållad

genom fel eller försummelse, hvarför redaren jemlikt 8 § bör ansvara,

njute denne ej ersättning i haveriet.

Har befälhafvaren eller den, som egt handla å hans vägnar, felat vid

bedömande af farans beskaffenhet eller vid valet af medel till dess afvärjande,

må skadan ändock fördelas såsom gemensamt haveri; dock vare

redaren, der icke åtgärden på grund af de omständigheter, under hvilka

den vidtagits, må anses ursäktlig, förlustig rätt till ersättning.

Den, som sålunda går förlustig rätt till ersättning eller nödgas utgifva

bidrag till haveriet, ege söka sitt åter af den, som lagligen bör ansvara

för skadan.

192 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, oaktadt det

ändamål, som med uppoffringen afsågs, icke genom densamma uppnåtts.

193 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum, ändå att fartyget

eller lasten för ändamålet fullständigt uppoffrats eller att efter haveriet

endast fartyg eller endast last, helt eller delvis, bergats.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

194 §.

Skall uppoffring ske, åligge befälhafvare!! tillse, att förlusten icke

blifver större, än för ändamålet är nödvändigt. Vid kastning af gods eller

fartygs tillbehör skall, så vidt faran det medgifver, iakttagas, att det, som

är af svårare tyngd eller mindre värde, först kastas, men det lättare och

det dyrbarare godset så länge som möjligt behålles.

Har befälhafvaren genom felaktigt förfarande orsakat större skada eller

förlust, än nödigt var, vare lag, som i 191 § sägs.

195 §.

Förrän befälhafvaren vidtager åtgärd, hvaraf gemensamt haveri kan

följa, kalle han, der faran det medgifver, de kunnigaste och mest erfarne

af besättningen till rådplägning. Berättelse om rådplägningen skall, så

skyndsamt ske kan, af befälhafvaren i dagboken intagas eller, der sådan

icke föres, annorledes upptecknas att vid sjöförklaringen framläggas; och

skall i berättelsen upptagas allt, som för haveriets utredning kan vara af

betydelse, dervid särskildt bör redogöras för anledningen till uppoffringen

samt meddelas en, så vidt ske kan, fullständig uppgift å de uppoffrade

föremålen eller annan upplysning om skadans omfång.

196 §.

Skada å fartyg eller dess tillbehör skall af besigtningsman, utsedde

på sätt 41 § bestämmer, värderas å den ort, der reparation verkställes,

om sådan sker under resan, men eljest å den ort, der resan slutar.

Vid värderingen skall särskildt för hvarje skada upptagas den för dess

afhjelpande beräknade kostnad samt, der skadadt redskap beräknas att. med

nytt ersättas, så väl kostnaden för det nya, som värdet af det skadade.

Skada, som härrör af fartygets ålder eller redskaps bristfällighet eller

annan dylik orsak, bör vid värderingen skiljas från den skada, som genom

haveri tillkommit.

197 §.

Vid beräkning af skada å fartyg eller dess tillbehör utgöres skadans

belopp af värderingssumman, när reparation ej verkställes eller värderingssumman

understiger det belopp, som åtgått till verkstäld reparation, men

af verkliga reparationskostnaden, när denna understiger värderingssumman.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

198 §.

Vid ersättande af skada å jernfartyg godtgöres beloppet fullt ut för

skada å skrof samt master och rundhult af jern, om fartyget vid den tid,

då haveriet inträffade, icke varit fem år i sjön; timar dylik skada senare

men innan fartyget varit tio år i sjön, afdrages en sjettedel för skilnad af

nytt mot gammalt och, om fartyget varit längre tid i sjön, en tredjedel.

Skada å ångmaskin ersättes fullt ut, om maskinen icke varit i bruk tre år,

när skadan skedde; timar skada senare men innan maskinen varit sex år

i bruk, afdrages en sjettedel och, om den varit i bruk längre tid, en

tredjedel. Skada å master och rundhult af trä samt å stående rigg ersättes

fullt ut, om fartyget icke varit ett år i sjön, samt annan skada ock fullt

ut, om fartyget icke varit ett hälft år i sjön, när haveriet inträffade; timar

skada senare, afdrages en tredjedel, dock med undantag för ankare, som

ersättes fullt ut, och för ankarketting, för hvilken afdrag sker med endast

en sjettedel.

Är fartyget af trä, ersättes skada å skrofvet fullt ut, om fartyget icke

varit i sjön två år, när haveriet inträffade; timar skada senare, afdrages

en tredjedel för skilnad af nytt mot gammalt. Annan skada ersättes såsom

för jernfartyg är stadgadt. ,

Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet skall derefter afdrag

ske för sådant, som beräknats skola med nytt ersättas, med det vid värderingen

derå utrönta värde eller, der det å auktion försålts, med behållna

försälj ningsbeloppet.

Skall fartyget förses med ny metallbeklädnad, beräknas ersättningen

sålunda, att, sedan från kostnaden för anbringande åt ny beklädnad af

samma ämne, som den skadade, och af samma vigt, denna haft såsom

ny, afdragits den skadade beklädnadens metallvärde, öfriga beloppet godtgöres

med afdrag: för beklädnad af koppar eller gul metall af eu sextiondedel

och för beklädnad af annan metall af en trettiondedel för hvarje

hel månad, räknad till trettio dagar, som förflutit efter det den skadade

beklädnaden åsattes fartyget. Har beklädnad af koppar eller gul metall

under mer än fem år och beklädnad af annan metall under mer än två

och ett hälft år funnits å fartyget, ersättes den icke.

199 §.

Har fartyg i gemensamt haveri antingen gått helt och hållet förloradt

eller lidit så betydlig skada, att det förklaras icke vara iståndsättligt, utgår

ersättningen med det belopp, hvartill fartygets värde antages hafva uppgått

vid den tid, då uppoffringen skedde, med afdrag, der något blifvit bergadt,

af dettas behållna värde.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

200 §.

Ersättning för gods, som i gemensamt haveri uppoffrats, beräknas efter

gångbart pris å sådant gods i bestämmelseorten, när fartyget dit anländer,

eller, om det öfriga godset ej dit framkommer, efter priset å den ort, der

resan slutar, dock med afdrag af frakt, tull och öfriga omkostnader, som

till följd deraf att godset icke föres fram till bestämmelseorten varda

egaren besparade. Har godset blifvit i nödhamn försåldt och understiger

den beräknade ersättningen hvad för godset, efter afdrag af frakt, tull och

öfriga omkostnader, influtit, skall sistnämnda belopp i haveriet ersättas.

Kan ej gångbart pris å godset bestämmas, utrönes värdet genom uppskattning

af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

201 §.

Gods, som i gemensamt haveri blifvit skadadt, ersättes med skilnaden

mellan värdet å godset i oskadad! tillstånd, utrönt på sätt 200 § bestämmer,

och värdet å godset i skadadt skick med de i samma § stadgade

afdrag. Sistnämnda värde utgöres af behållna försäljningsbeloppet, der

godset före haveriets utredning blifvit försåldt, men bestämmes eljest genom

uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt 41 § stadgar.

202 §.

Har gods, som gått förloradt eller skadats i gemensamt haveri, förut

minskats i värde till följd af enskild! haveri eller genom förskämning eller

af annan orsak, eller har gods, som skadats i gemensamt haveri, derefter

minskats i värde till följd af omständigheter, hvilka ej berott af haveriet;

då skall från ersättningsbeloppet afdragas ett mot sådan minskning svarande

belopp. Afdragets storlek bestämmes genom uppskattning af sakkunnige

män, utsedde på sätt 41 § stadgar; skolande dervid särskild hänsyn tagas

till skada-, som vid samma tillfälle eller af samma orsak träffat annat gods

af dylikt slag, hvilket icke i det gemensamma haveriet skadats.

203 §.

I gemensamt haveri ersättes icke gods, derå konnossement icke utfärdats

och om hvars intagande i fartyget icke heller genom anteckning å manifest

eller i lastbok eller annorledes tillförlitlig upplysning kan vinnas; dock njute

befälhafvare, besättning och passagerare ersättning för kläder och reseförnödenhet-er,

när de med ed styrka hvad deraf i haveriet förlorats.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

204 §.

Frakt för gods, som förlorats i gemensamt haveri eller i nödhamn

föryttrats till anskaffande af medel för gemensamt behof, ersättes med det

belopp, som skolat utgå, derest godset funnits i behåll när fartyget ankommer

till den ort, der godset skolat aflemnas, eller, om resan förut afbrytes,

till den ort, der resan sålunda slutar. Från ersättningsbeloppet afdragas

de omkostnader, som varda redaren besparade derigenom att godset blifvit

uppoffradt eller såld!.

205 §.

Har föremål, som skadats i gemensamt haveri, derefter gått förloradt

eller lidit ytterligare skada i enskild! haveri och kan för säkert antagas,

att, der det gemensamma haveriet icke föregått, den derigenom uppkomna

förlust i stället skulle hafva till större eller mindre del vållats genom det

senare haveriet; då ersättes icke skadan i det gemensamma haveriet, eller

ock nedsättes ersättningsbeloppet, efter ty i hvarje särskildt fall kan finnas

skäligt. Lag samma vare, der föremål, som i gemensamt haveri förlorats,

skulle hafva gått förloradt eller skadats i ett senare inträffad! enskild!

haveri, derest föremålet då ännu funnits om bord.

206 §.

Skada och förlust, som är att hänföra dels till gemensamt och dels

till enskildt haveri, samt kostnader, som äro för båda haverierna gemensamma,

skola mellan dessa efter billighet fördelas.

207 §.

Fartyget deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. fartygets värde, utrönt genom besigtning i den ordning, 41 §

bestämmer, vid fartygets ankomst till den ort, der fartyg och last

skiljas åt; och

2. värdet af den skada å fartyget, hvilken beräknas till ersättande i

gemensamt haveri, så vidt reparation af samma skada icke egt rum.

Har, efter det haveriet inträffade, fartyget undergått förbättring, eller

reparation egt rum af skada, som ej uppkommit i gemensamt haveri, skall

från fartygets vid besigtningen utrönta värde afdragas det värde, hvartill

sådan förbättring eller iståndsättning vid besigtningen uppskattas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

208 §.

Lasten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. värdet af allt det gods, som vid haveritillfället fans om bord och

som finnes i behåll när godset skiljes från fartyget, hvilket värde

för oskadadt gods utrönes på sätt i 200 § och för skadadt gods

på sätt i 201 § stadgas;

2. det belopp, hvilket tillkommer lastegaren såsom ersättning för gods,

uppoffradt eller skadadt i gemensamt haveri under resan; och

3. det belopp, redaren är pligtig att till lastegaren utgifva såsom

ersättning för gods, hvilket under resan förlorats eller skadats

eller blifvit af befälhafvare!! såldt för fartygets behof.

209 §.

Frakten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter halfva beloppet

af:

1. den frakt, som är förtjent när fartyg och last skiljas åt; och

2. den ersättning, som i gemensamt haveri utgöres för förlorad frakt.

Är ej viss frakt aftalad, vare om dess bestämmande lag, som i

150 § sägs.

210 §.

Är fraktförskott lemnadt med förbehåll att det ej skall återbäras i

händelse af olycka, vare redaren ej pligtig att för samma belopp deltaga

i gäldande af gemensamt haveri.

211 §.

Vid beräknande af de värden, å hvilka enligt 207—210 §§ gemensamt

haveri bör fördelas, skall afdrag ske ej mindre för bidrag till senare under

resan inträffadt gemensamt haveri, än äfven för de kostnader, hvilka egt

rum för att^ rädda eller bevara de föremål, å hvilka haveriet fördelas och

ej äro af beskaffenhet att skola i haveriet ersättas.

212 §.

I gäldande af gemensamt haveri deltaga icke:

1. proviant, kol och andra för maskinens drift afsedda ämnen samt

krigsförråd;

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

2. befälhafvare^ och besättningens hyra;

3. om bord varande personers kläder och reseförnödenheter samt

hvad de bära på sig.

Har likväl sådant föremål, som under 3 är nämndt, uppoffrats eller

skadats i gemensamt haveri, skall egaren för det honom tillkommande

ersättningsbelopp deltaga i haveriets gäldande.

213 §.

Utredning och fördelning af gemensamt haveri skall ega rum å den

ort, der fartyg och last skiljas åt eller der dispache för den ort vanligen

upprättas, efter der gällande lag.

Dispache upprättas här i landet af dertill förordnad tjensteman (dispachör).

214 §.

Befälhafvare!! åligge att utan dröjsmål föranstalta om upprättande af

dispache. Vill någon, som eljest eger del i haveriet, påkalla sådan utredning,

vare han dertill berättigad.

En hvar, som haveriet rörer, vare skyldig att till dispachören aflemna

alla handlingar, hvilka denne för utredningen och fördelningen anser nödiga,

och att i öfrigt tillhandagå honom med upplysning^.

Dispachören åligge att, när dispache begäres, så fort ske kan, genom

kungörelse, som en gång införes i allmänna tidningarne samt i tidninginom

orten, anmana dem, hvilka i haveriet hafva del, att inom viss förelagd

kort tid skriftligen anföra hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt äfvensom

ingifva de handlingar, hvilka de vilja åberopa; finnas ingifna handlingar

ofullständiga, bör dispachören, så fort ske kan, infordra nödig upplysning

af vederbörande. Sedan den i kungörelsen förelagda tid gått till ända

eller, der ej å sagda tid fullständiga handlingar inkommit, efter det sådant

skeft, åligge dispachören att inom två månader, å dag, som genom anslag

å stadens rådstufva samt kungörelse i allmänna tidningarne och i tidning

inom orten tillkännagifves, hafva dispachen upprättad och tvefaldt ^skrifveri

med derå tecknad underrättelse, inom hvilken tid den missnöjde bör

till sin talans bevarande göra målet anhängigt vid domstol; utgifve ock

det ena exemplaret till den, som dispachen begärt, och hålle det andra

öfrige delegare i haveriet till hända.

215 §.

Kommer föremål, som i dispache upptagits såsom förloradt i gemensamt

haveri, senare till rätta, eller varder skada, som upptagits till förBih.

till Riksd. Prat. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

delning, senare ersatt af den, hvilken ersättningsskyldighet ålegat, skall

dispachen genom tilläggsberäkning derefter rättas. Ej må likväl dispachens

upprättande fördröjas allenast af anledning att utsigt må finnas att återfå

uppoffradt föremål eller erhålla ersättning för skada.

216 §.

För haveribidrag, som af föremål bör utgå, häfte egaren med samma

föremål men svare ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag, må ej lemna den ort, der fartyg

och last skiljas åt, ej heller gods, som för sådant bidrag häftar, af egaren

tagas i besittning förrän bidraget blifvit guldet, eller, der bidraget ännu

icke är till .beloppet bestämdt, säkerhet derför blifvit stäld.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under

sjöresa och hvilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jemlikt

161 § skall fördelas efter enahanda grund, fälle, såsom enskildt haveri, ä

det föremål, som träffats af skadan eller föranledt kostnaden.

Hafva kostnader, som skola hänföras till enskildt haveri, blifvit gjorda

gemensamt för fartyg och last eller viss del af lasten eller ock för delar

af lasten, hvilka tillhöra särskilde egare; då skola dessa kostnader efter

billighet fördelas å de föremål, till hvilkas nytta de blifvit gjorda, enligt

de för gemensamt haveri gifna regler. Kostnad för bergning af last fördelas

å dennas värde och den frakt, som för godset utgår.

Der någon, som har del i sådant haveri, det äskar, skall utredning

och fördelning af haveriet verkställas af vederbörande dispachör.

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

219 §.

Hvad å fartyg bör iakttagas till undvikande af sammanstötning, derom

galle hvad af Konungen förordnas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att deraf uppstår skada å det

ena fartyget eller dess last, och är sammanstötningen orsakad genom

vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och förlust, som

deraf kommer. Är sammanstötningen orsakad genom vållande å båda

sidor, ege Rätten, med afseende på beskaffenheten af de å hvardera sidan

begångna fel, bestämma, om och i sådant fall till hvilket belopp ersättningsskyldighet

bör endera sidan åläggas, eller om hvardera sidan bör draga

sin skada.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall Rätten

taga i särskildt betraktande, huru vida tiden medgaf öfverläggning eller icke.

221 §.

Finnes sammanstötning hafva timat af våda, eller kan det ej utredas,

att den orsakats af vållande å endera sidan, drage hvardera sidan sin skada.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med

fartyg och frakt, der sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,

hvarför han jemnlikt 8 § är ansvarig.

223 §,

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge en hvar af befälhafvarne

att, så vidt det kan ske utan fara för eget fartyg samt besättningen och

passagerarne derå, ej mindre lemna det andra fartyget, dess besättning och

passagerare all hjelp, som är möjlig och behöflig för räddning ur den

genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas befälhafvare

uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort eller hamn,

hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

Nionde kapitlet.

Om bergarlön.

224 §.

Hvar som bergar förolyckadt eller nödstäldt fartyg eller dess last eller

något, som hört till sådant fartyg eller dess last, så ock en hvar, som vid

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

bergningen medverkar, ege af det, som bergats, undfå bergarlön. Kunna

parterne icke enas om bergarelönens storlek, skall denna bestämmas åt

domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bergarelönens belopp har Rätten att i synnerhet

fästa afseende å följande omständigheter:

1. om det bergade var utsatt för synnerlig fara, om fartyget var

öfvergifvet af besättningen, om besättningen biträdt vid bergningen,

eller om denna eljest underlättats genom användande af fartygets

egna hjelpmedel;

2. den fara, för hvilken bergarne eller deras redskap varit utsatta,

och den skada, bergarne må hafva lidit till Rf, helsa eller gods;

3. den insigt och drift, hvarmed bergningsarbetet utförts, samt den

tid och möda, som dertill användts;

4. antalet åt det manskap, som biträdt vid bergningen, värdet åt

dervid använda redskap och de utgifter, bergarne sjelfva för bergningens

utförande må hafva fått vidkännas; och

5. det bergades värde.

226 §.

Bergarlön må i allmänhet icke sättas högre, än till en tredjedel af

det bergades värde, sedan derifrån afdragits tull och öfriga afgifter, som

böra af det bergade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande, värdering

och försäljning; är det bergade af ringa värde, eller var bergningen förenad

med särdeles stor möda eller fara, må bergarelönen dock sättas till högre

belopp.

Under bergarlön innefattas jemväl godtgörelse för det bergades förande

i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller annan

redskap.

227 §.

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade, med

bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som skall utgifva

bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger hvad

skäligt är, vid domstol dei''i erhålla jemnkning; instämme dock klander

inom två månader efter aftalets ingående eller hafre förlorat sin talan.

Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas

åt skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

som skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter det öfverenskommelsen

slöts hos bergarne uppsäger aftalet.

228 §.

Tvista bergare inbördes om bergarelönens fördelning, bestämmes denna

af Rätten med ledning af de i 225 § angifna omständigheter.

Har fartyg under resa något bergat, skall af bergarelönen, sedan deraf

först godtgjorts den skada, som genom bergningen må hafva tillfogats

fartyg eller last, redaren erhålla två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,

men eljest hälften, samt återstoden lika fördelas mellan befälhafvaren och

besättningen; hvad besättningen tillfaller skall fördelas i förhållande till

den aflöning, en hvar åtnjuter. Aftal derom att af bergarlön, som kan

med fartyg förtjenas, ringare andel, än nu är sagdt, skall tillfalla befälhafvaren

eller besättningen vare ogildt, der ej fartyget är särskildt utrustadt

för bergningsarbete eller aftalet angår utförande af visst bergningsföretag.

229 §.

Utan bergarnes medgifvande må icke, innan bergarelönen guldits eller

säkerhet derför blifvit stäld, bergadt fartyg lemna det ställe, dit det efter

bergningen förts, eller bergadt gods af egaren tagas i besittning.

Tionde kapitlet.

Om sjöförsäkring.

I.

Allmänna bestämmelser.

230 §.

Föremål för försäkring är hvarje lagligt intresse, som kan uppskattas

i penningar och som är beroende deraf att fartyg eller last, som utsättes

för fara på sjön, icke förloras eller i värde minskas till följd af sådan fara.

1 synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs

utrustning, last, förmodad vinst och provision å varor, bodmerifordran,

medel, förskjutna eller upplånta för haveri, så ock andra fordringar, som

skola gäldas ur fartyg, frakt eller last. Försäkringsgifvare ege sjelf för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

säkra det föremål, han åt annan försäkrat, för den fara, han öfvertagit

(återförsäkring).

231 §.

Försäkring kan tagas för egen eller för annans räkning eller ock utan

tillkännagifvande, huru vida den tages för egen eller för annans räkning

(»för vederbörandes räkning» eller dylikt).

Tages försäkring för annans räkning utan uppdrag, skall den, som

tager försäkringen, för försäkringsgifvaren uttryckligen uppgifva denna

omständighet; underlåter han det, vare försäkringen ogild och premien förverkad,

ändå att den, för hvars räkning försäkringen tagits, densamma

derefter godkänner.

232 §.

Försäkringsgifvaren åligge att utfärda skriftligt erkännande angående

sluten försäkring (polis).

233 §.

Ett försäkradt föremåls verkliga värde är dess försäkringsvärde.

234 §.

Tager någon svikligen å ett föremål försäkring till belopp, som öfverstiger

föremålets verkliga värde, vare försäkringsaftalet eller, der försäkringen

slutits genom flera, särskilda aftal, samtliga aftalen ogilda.

235 §.

Har föremål blifvit i god tro för högt försäkradt, vare försäkringen

gällande, dock icke för större belopp, än som motsvarar försäkringsvärdet.

År föremålet försäkradt hos flere, och hafva försäkringarne slutits å

samma dag, svare en hvar af försäkringsgifvarne för så stor del af försäkringsvärdet,

som belöper å den af honom tecknade försäkringssumma i

förhållande till samtliga försäkringssummornas belopp; äro försäkringarne

slutna å särskilda dagar, galle en senare försäkring endast för så stor del

af försäkringsvärdet, som icke blifvit genom en tidigare försäkring betäckt.

En senare försäkring vare dock gällande:

1. om vid dess ingående försäkringstagaren till försäkringsgifvaren

afstått de honom på grund af den tidigare försäkringen tillkommande

rättigheter;

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

2. om vid dess ingående försäkringstagaren förbehållit sig att göra

den gällande endast i den mån, han ej blifver betäckt genom den

tidigare försäkringen, till följd af vare sig dennas ogiltighet eller

försäkringsgifvarens obestånd;

3. om den tidigare försäkringen är tagen för annans rakning utan

uppdrag, men den senare af försäkringstagaren sjelf eller efter hans

uppdrag, så vida han vid den senare försäkringens ingående antingen

varit okunnig om den tidigare försäkringen eller förklarat,

sig vilja derifrån afstå.

236 §.

Kommer tecknad försäkring på grund af bristande försäkringsintresse,

öfverförsäkring eller dubbel försäkring att helt och hållet eller till en del

förfalla, ege försäkringsgifvaren ändock rätt till premien, der han ej vid

försäkringens afslutande egde kunskap om den omständighet, som gjorde

försäkringen ogild; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,

som i 266 § sägs.

237 §.

Understiger försäkringssumman försäkringsvärdet, ersätte vid timad

skada försäkringsgifvaren endast så stor del af skadan, som svarar mot försäkringssummans

förhållande till försäkringsvärdet.

238 §.

År genom öfverenskommelse mellan parterna visst värde åsatt för1

säkradt föremål (taxerad eller sluten polis), vare det värde dem emellan

gällande såsom föremålets försäkringsvärde, dock med rätt för försäkringsgifvaren

att deri erhålla nedsättning, der det visas, att samma värde, när

det bestämdes, öfversteg hvad skäligen kunde anses utgöra föremålets verkliga

värde.

239 §.

Har försäkringsgifvare ersatt skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren

var berättigad att fordra ersättning af tredje man, inträder

han i försäkringstagarens rätt mot denne.

Är försäkring tagen å fordran, för hvilken ett för fara å sjön utsatt

föremål häftar, och skadas det föremål eller går förloradt, vare försäkringsgifvaren,

i den mån, han godtgör försäkringstagaren, berättigad att inträda

i dennes rätt mot gäldenären.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Försäkringstagaren ege fordra sin ersättning af försäkringsgifvaren

utan att först hafva gjort sitt anspråk gällande mot den, som bör ersätta

skadan, eller mot gäldenären.

240 §.

Har försäkringsgifvare kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning

funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock instält sina betalningar,

ege försäkringstagaren rätt att håfva försäkringen och återfå premien,

der icke försäkringsgifvaren vid anfordran ställer säkerhet för aftalets fullgörande;

har, när försäkring sålunda återgår, det försäkrade föremålet

redan varit utsatt för fara, ege försäkringsgifvaren behålla motsvarande

andel af premien.

II.

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §.

Försäkringstagaren, den som för hans räkning försäkringen sluter, så

ock en hvar annan, som med försäkringens afslutande tager befattning,

vare skyldig att vid aftalets ingående fullständigt och sannfärdigt uppgifva

alla de omständigheter, hvarom försäkringstagaren sjelf så väl som de,

hvilka i afseende å försäkringen handla för hans räkning, ega kännedom,

så vida samma omständigheter kunna vara af betydelse för bedömande

af den fara, försäkringsgifvaren öfvertager, och af vilkoren för dess öfvertagande.

242 §.

Lemnas icke sådan uppgift, som i 241 § omförmäles, vare försäkringen

ogild och premien förverkad, der icke den omständighet, hvilken icke uppgifvits,

vid aftalets ingående var eller skäligen kunde förutsättas vara försäkringsgifvaren

bekant; dock njute försäkringstagaren den rätt till ristorno,

som i 266 § sägs.

Har försäkringstagaren eller annan, hvilken det ålegat att lemna uppgift,

som i 241 § sägs, så sent erhållit kunskap om den omständighet, som

bort uppgifvas, att han icke utan vidtagande af utomordentliga åtgärder

kunnat vid aftalets ingående derom underrätta försäkringsgifvaren, vare

hans underlåtenhet i berörda hänseende icke till hinder för aftalets giltig
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

het; ej heller må, när försäkring tagits för annans räkning utan dennes

uppdrag eller vetskap, bristande uppgift af någon omständighet, som varit

försäkringstagaren men ej den, hvilken tog försäkringen, bekant, verka till

försäkringens återgång.

243 §.

Har angående sådan omständighet, som i 241 § omförmäles, origtig

uppgift lemnats, vare, ändå att uppgiften skett i god tro, försäkringen

ogild och premien förverkad, der icke rätta förhållandet var försäkringsgifvaren

bekant när aftalet ingicks; dock njute försäkringstagaren den rätt

till ristorno, som i 266 § sägs.

244 §.

Angår omständighet, som icke uppgifvits eller hvarom origtig uppgift

lemnats, endast en del af de försäkrade föremålen, vare aftalet i afseende

å den öfriga delen gällande, der icke antagas må, att försäkringsgifvaren,

om rätta förhållandet varit honom bekant, icke skulle hafva tecknat

försäkring å denna del allena på de vilkor, som för det hela aftalats.

245 §.

Vid första underrättelse, försäkringstagaren erhåller om olycka, som

träffat försäkradt föremål och som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet,

kungöre han det försäkringsgifvaren och inhemte dennes föreskrift

om hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens bergning och

vård äfvensom till afvärjande af större förlust; besörje dock sjelf, till dess

försäkringsgifvarens föreskrift ankommer, hvad i sådant hänseende kan

erfordras. Uraktlåter försäkringstagaren utan giltigt skäl att underrätta

försäkringsgifvaren om olyckan eller att, på sätt nyss är sagdt, bevaka hans

rätt, vai’e försäkringsgifvaren ej pligtig att ersätta den förlust, som af sådan

anledning tillkommit.

246 §.

År försäkringsgifvare skyldig att ersätta skada eller förlust, för hvilken

försäkringstagaren eger fordra ersättning af tredje man, åligge försäkringstagaren

att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka sin

rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden.

Försummas det, ege försäkringstagaren ej af försäkringsgifvaren fordra

ersättning för den förlust, som deraf må uppkomma.

-Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

247 §.

Premien skall, der ej annorlunda är öfverenskommet, mot polisens utbekommande

erläggas genast efter aftalets afsilande.

in.

Om försäkringsgifvarens förbindelser.

248 §.

Försäkringsgifvaren vare, der icke särskilt undantag skett, skyldig

att vidkännas följden af hvarje fara, för hvilken det försäkrade föremålet utsättes

medan försäkringen varar, så vida icke skadan tillkommit genom

försäkringstagarens vållande.

Ej vare försäkringsgifvaren fri från ansvarighet derföre att skadan tillkommit

genom vållande af befälhafvare eller besättning.

249 §.

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig att ersätta:

1. vid försäkring af fartyg eller af frakt för redarens räkning —

skada, som uppkommer deraf att fartyget vid resans början icke

varit i sjövärdigt skick eller behörigen utrustadt eller bemannad! eller

försedt med behöriga skeppshandlingar eller försvarligt lastadt, ej

heller förlust, hvilken uppstår såsom följd deraf att af det försäkrade

föremålet skall utgå ersättning till tredje man för skada, som

tillfogats denne, i annat fall, än när skadan uppkommit genom

fartygs sammanstötning;

2. vid försäkring af fartyg — skada å fartyget eller dess tillbehör,

hvilken är en följd endast af slitning, ålder, röta eller åverkan

af mask, eller som härleder sig deraf att den skadade delen vid

resans början icke varit i fullgodt skick;

3. vid försäkring af frakt, last eller förmodad vinst å gods — skada,

som härrör af godsets bristfälliga inpackning eller dess egen beskaffenhet,

som i 142 § sägs; dock vare försäkringsgifvaren skyldig

att ersätta dylik skada, der resan blifvit genom olyckshändelse,

för hvilken han ansvarar, ovanligt länge fördröjd, så vida icke

antagas må, att skadan icke är en följd af uppehållet;

4. vid försäkring af last eller förmodad vinst å gods eller af fraktförskott,

som ej i händelse af olycka skall återbäras, — skada,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

som uppstår genom vållande af aflastare eller lastemottagare i

sådan egenskap.

250 §.

Har utredning af gemensamt haveri egt rum å vederbörlig ort i öfverensstämmelse

med der gällande lag, vare försäkringsgifvaren pligtig att

enligt utredningen ersätta ej mindre de bidrag, som af försäkradt föremål

skola utgå, än äfven de bidrag, som för skada å samma föremål skola af

annan deltagare i haveriet utgöras, så vida försäkringstagaren visar, att

han ej kunnat samma bidrag utfå. Denna skyldighet åligge försäkringsgifvaren,

äfven om det försäkrade föremålet blifvit i haveriutredningen

åsatt högre värde än försäkringsvärdet.

Har utan försäkringstagarens vållande utredning af haveriet uteblifvit,

ege försäkringstagaren fordra ersättning för hela skadan enligt försäkringsaftalets

innehåll.

251 §.

År utredning af gemensamt haveri upprättad af behörig person å

vederbörlig ort, ege försäkringsgifvaren ej mot försäkringstagaren åberopa,

att vid utredningen någon blifvit, mot den å utredningsorten gällande lag,

på försäkringstagarens bekostnad gynnad, så vida icke försäkringstagaren

sjelf vållat, att hans rätt icke behörigen iakttagits; dock vare försäkringstagaren

pligtig att till försäkringsgifvaren afstå sina anspråk mot den,

hvilken sålunda gynnats.

252 §.

Kostnad och uppoffring, som i god tro blifvit gjorda för att från försäkradt

föremål afvända fara, för hvilken försäkringsgifvaren svarar, eller

för att efter tiinad skada berga eller bevara försäkradt föremål eller eljest

till förekommande af ytterligare skada, vare försäkringsgifvaren skyldig

att ersätta, ändå att de ej äro att hänföra till gemensamt haveri, så ock

kostnad för bestämmande af försäkringsgifvarens ersättningsskyldighet i

dylikt fall.

253 §.

Har under den tid, försäkringsgifvarens fara varar, haveri flere gånger

inträffat, ersätte försäkringsgifvaren skadan, ändå att ersättningsbeloppen

sammanlagda öfverstiga försäkringssumman. De i 252 § omförmälda utgifter

skola ock fullt ut godtgöras, ändå att försäkringssumman öfverskrides.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

254 §.

Förändras den vid försäkringen uppgift)a resa innan försäkringsgifvarens

fara begynt, då vare, vid försäkring af fartyg eller af frakt för

redarens räkning, forsakringsgifvaren fri från sin ansvarighet; vid försäkring

af frakt för annans räkning eller af annat föremål än fartyg eller frakt

vare försäkringen ändock gällande, der resans förändring egt rum utan

försäkringstagarens begifvande.

Utsättes försäkradt gods, innan försäkringsgifvarens fara börjat, för

fara med annat fartyg än det vid försäkringens afslutande uppgiga, vare

försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet.

255 §.

Har, efter det försäkringsgifvarens fara begynt, resan ändrats eller

faran annorledes förändrats eller förökats, vare försäkringsgifvaren fri från

ansvarighet för hvarje efter förändringen timad olycka, så vida icke farans

förändring eller förökande egt rum utan försäkringstagarens begifvande

eller till följd af nödfall, föranledt af en fara, för hvilken försäkringsgifvaren

svarar, eller ock för att rädda menniskolif.

IY.

Om skadan och dess betalning.

256 §.

Försäkringstagaren ege rätt att erhålla ersättning för total förlust:

1. vid försäkring af fartyg eller gods - när fartyget eller godset

gått helt och hållet förloradt eller förklarats för god pris eller

blifvit så skadadt, att det icke vidare kan för sitt ursprungliga

ändamål användas;

2. vid försäkring af frakt — när frakten gått helt och hållet förlorad;

3. vid försäkring af förmodad vinst och provision å gods — när

godset icke framkommer till bestämmelseorten; och

4. vid försäkring af haveripenningar och bodmerifordran — när det

föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förloradt

eller eljest icke lemnar någon tillgång till fordringens gäldande.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

257 §.

Vid total förlust gälde försökringsgifvaren hela försäkringssumman,

med afdrag af det belopp, som motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen

varder försäkringstagaren besparadt å de under försäkringen innefattade

utgifter, och med rätt för försäkringsgifvaren att öfvertaga det, som må

hafva bergats. Var ej hela värdet försäkradt, skall afdraget ske efter förhållandet

mellan försäkringssumman och hela försäkringsvärdet samt försäkringsgifvaren

erhålla andel i det bergade efter samma förhållande.

Har försäkradt fartyg, som lidit skada, blifvit efter vederbörlig besigtning

förklaradt icke vara iståndsättligt, ege försäkringstagaren rätt

att, mot fartygets afträdande till försäkringstagaren, fordra ersättning för

total förlust.

258 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblifvit under tre gånger så lång

tid, som kan antagas i allmänhet erfordras för ett segelfartygs resa från

den ort, der fartyget sist af hördes, till bestämmelseorten, dock under minst

tre månader; då må fartyget anses förloradt och försäkringstagaren ega

att, mot afstående af sin rätt till det försäkrade föremålet, fordra ersättning

såsom för total förlust.

259 §.

Har fartyg eller gods blifvit lagd t under embargo eller anhållet genom

annan åtgärd af högre hand eller tagits af sjöröfvare, eller har fartyg

öfvergifvits af besättningen; då ege försäkringstagaren rätt att, mot afträdande

af det försäkrade föremålet, fordra ersättning såsom för total förlust,

så vida fartyget eller godset icke blifvit frigifvet eller stäldt till försäkringstagarens

förfogande

inom sex månader, om uppbringningen eller öfvergifvandet skett i

europeiskt farvatten eller i en utom Europa belägen del af Medelhafvet,

Svarta hafvet eller Azowska sjön;

inom nio månader, om det skett i annat farvatten, beläget på denna

sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn; och

inom tolf månader, om det skett i farvatten på andra sidan Goda

Hoppsudden eller Kap Horn.

De ofvan angifna tider räknas från den dag, då försäkringstagaren

underrättat försäkringsgifvaren om olyckan.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

260 §.

Vill försäkringstagare afträda försäkradt föremål, gifve han försäkringsgifvaren

det till känna, der fartyget förklarats icke vara iståndsättligt, inom

en månad efter erhållen kännedom af besigtningen och i de fall, som omförmälas

i 258 och 259 §§, inom sex månader efter utgången af den der för

hvarje särskildt fall utsatta tid.

261 §.

Har den i föregående $ stadgade tid förflutit utan att försäkringstagaren

begagnat sin rätt, vare han i de fall, 257 § andra stycket samt

259 § omförmäla, samma rätt förlustig.

I det fall, 258 § omförmäler, ege försäkringstagaren, ändå att den för

afträdande bestämda tid gått till ända, fordra ersättning såsom för total

förlust men vare, om det försäkrade föremålet kommer till rätta, skyldig

att, der försäkringsgifvaren det äskar, återbära försäkringssumman och

derå gälda ränta med eu half procent i månaden, mot skyldighet för försäkringsgifvaren

att afstå rätten till det försäkrade föremålet och ersätta

den under försäkringen hörande skada, föremålet må hafva lidit.

262 §.

Afträdande af försäkradt föremål skall ske utan vilkor eller förbehåll

och omfatta hela det försäkrade föremålet eller hvad deraf å den tid, då

olyckan inträffade, var utsatt för fara samt må ej återkallas. Var ej hela

värdet försäkradt, vare försäkringstagaren skyldig att afträda endast så stor

del af det försäkrade föremålet, som motsvarar försäkringssummans förhållande

till hela värdet.

263 §.

När försäkringssumman utbetalas, vare försäkringsgifvaren berättigad

att af försäkringstagaren erhålla skriftlig öfverlåtelse af de rättigheter, som

till följd af afträdandet skola öfvergå till försäkringsgifvaren, äfvensom alla

det afträdda föremålet rörande handlingar, af hvilka försäkringstagaren må

vara i besittning.

264 §.

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som på grund af

försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren, skall saken hänskjuta* till

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

utredande af dispachör. Sådan utredning verkställes, der ej annorlunda

aftalats, å den ort, der försäkringen slutits eller der dispaché för den ort

vanligen uppgöres; åliggande det dispachören att i tillämpliga delar iakttaga

hvad för utredning af gemensamt haveri är i 214 § stadgadt.

Den, som har fordran på grund af försäkringsaftal, skall inom fem år

från den dag, då fordringen tillkom, genom stämning eller lagsökning bevaka

sin fordran; försummar han det, hafve sin talan mot gäldenären förlorat.

V.

Om återbärande af premie (ristorno).

265 §.

Kommer försäkradt föremål icke att utsättas för sådan fara, som faller

under försäkringsgifvarens ansvarighet, ege försäkringstagaren fordra, att

försäkringen häfves och premien återbäres (ristorno); dock med afdrag, der

ej annat aftal skett, af en fjerdedels procent af försäkringssumman eller ock

af halfva premien, om denna är mindre än en half procent af försäkringssumman.

266 §.

y årder tecknad försäkring helt och hållet eller delvis ogild på grund

af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring, dubbel försäkring, bristande

eller ovigtig- uppgift eller af annan dylik orsak, men har den, som tagit

försäkringen, vid försäkringens afsittande och, när försäkringen tagits efter

annans uppdrag, jemväl denne vid den tid, då han lemnade uppdraget,

varit i god tro; då må ristorno tillgodonjutas med sådant afdrag, som i 265

§ sägs, så vida yrkande derom göres innan det försäkrade föremålet utsattes

för fara.

Elfte kapitlet.

Om sjöpanträtt och om sjöfordringars preskription.

267 §.

Borgenär, som för sin fordran har panträtt i fartyg, frakt eller inlastadt

gods, efter ty här nedan sägs, njute betalning ur panten framför

de borgenärer, som i 17 kap. Handelsbalken omförmälas.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bergarlön och ersättning för fartygets befriande ur

fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,

hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro lagligen

berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

bodmerifordran, så ock lastegares fordran för gods, som blifvit under

resa säl dt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i

denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,

felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser, hvilka redaren

sjelf eller annan på grund af redarens fullmagt ingått och som

skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap fullgöras, så ock

fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats genom fel eller

försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens fordran för hvad

han sjelf förskjutit för fartygets behof eller på grund af egen utfästelse

för sådant ändamål nödgats utgifva.

Panträtt i fartyg omfattar jemväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt

omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.

Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller beggedera,

enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller

å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

269 §.

De i 268 § omförmälda fordringar ega, der de alla uppstått under

samma resa, rätt tjll betalning i den nummerordning, i hvilken de i samma

§ äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola

sig emellan njuta lika rätt; dock hvad angår de under 1 och 3 nämnda

fordringar endast så vida de härleda sig från samma nödfall; eljest skall

den yngre eg a företräde till betalning framför den äldre.

Hafva fordringarne uppstått under olika resor, skola de, hvilka härleda

sig från en senare resa, ega företräde framför alla dem, som uppstått under

en tidigare; dock behålle befälhafvare och besättning den dem tillagda förmånsrätt

i fartyget för så mycket af hvad de på grund af sist ingångna

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

hyresaftal hafva att fordra, som belöper å senaste tolf månader, ändå att

fartyget under tiden gjort flere resor.

270 §.

Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons vållande gått

förloradt eller lidit skada, eller har frakt på sådant sätt helt och hållet

eller till någon del förlorats, skola de borgenärer, Indika enligt 268 § hafva

panträtt i fartyget eller i frakten, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande

ersättning.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i

pantens ställe.

271 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning,

som för försäljning af utmätt fartyg är stadgad, upphöre panträtten

i fartyget, men borgenären ege undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen

sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och

derefter blifvit försåldt, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege

i stället enahanda rätt till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden,

öfvergår eljest genom frivillig afhandling eganderätten till fartyg, häfte

det fortfarande för de fordringar, som i 268 § nämnas.

272 §.

Har redare uppburit ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt, som

häftade för fordran, för hvilken han icke personligen svarade, vare redaren

för samma fordrans betalning ansvarig, så långt det uppburna beloppet

förslår. Har redaren inlastat gods för egen räkning, vare han med det

belopp, som, derest godset inlastats för annans räkning, skolat utgå i frakt,

personligen ansvarig för fordran, som i ty fall skolat ega panträtt i frakten.

Hafva ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt blifvit inbetalda efter

det ansökning ingifvits om redarens försättande i konkurs, då ege, der

konkurs följer på den ansökning, borgenär, för hvars fordran det inbetalda

beloppet häftade, så långt samma belopp förslår, erhålla utdelning i konkursen

med den förmånsrätt, som skulle hafva tillkommit honom, der beloppet

utestått oguldet.

273 §.

Har eganderätten till fartyg genom frivillig afhandling öfvergått till

utländsk man, svare förre egaren personligen för fordran, för hvilken han

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Håft. 11

t

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

förut häftade allenast med fartyget och frakten, dock icke utöfver det värde,

fartyget hade vid tiden för öfverlåtelsen.

274 §.

Nu har redare till gäldande af sådan fordran, som i 268 § är nämnd,

utbetalt hvad jemlikt 272 och 273 §§ ålåg honom utgifva; kommer sedan

annan borgenär och visar sig ega bättre rätt än den, som fick betalningen,

vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, så vida

han icke, när betalningen erlades, egde kunskap om den andres fordran;

dock ege redaren icke att i sådant afseende räkna sig till godo hvad han

utgifvit till gäldande af fordran, för hvilken han svarade personligen.

Borgenär, som sålunda uppburit hvad rätteligen bort tillkomma annan,

svare med hvad han uppburit för den andres fordran, der han om samma

fordran egde kunskap när han erhöll betalningen.

275 §.

Har fartygs egare öfverlåtit fartyget till annan att nyttja det till

sjöfart för egen räkning, vare sådant utan verkan till förringande af den

rätt, som, efter ty i denna lag stadgas, tillkommer de i 268 § omförmälda

fordringar, de der uppstått efter det öfverlåtandet skedde.

276 §.

Panträtt i''inlastadt gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bergarlön och ersättning för godsets befriande ur fiendes våld;

2. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

bodmerifordran äfvensom lastegares fordran för gods, som blifvit

under resa såld! för annan lastegares räkning;

3. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvaren i

denna sin egenskap för lastens behof ingått; befälhafvarens fordran

för hvad han sjelf förskjutit för lastens behof eller på grund af egen

utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva; och

4. fordran å frakt och ersättning för öfverliggedagar eller för annat

uppehåll vid lastning eller lossning.

De bär omförmälda fordringar skola sig emellan ega rätt till betalning

i den nummerordning, i hvilken de ofvan äro nämnda. Fordringar,

som äro upptagna under samma nummer, njute lika rätt; dock hvad angår

de under 1 och 2 upptagna fordringar endast så vida de härleda sig

från samma nödfall; eljest skall den yngre hafva företräde framför den äldre.

i

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

277 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares

förfogande, eller varder under resa gods såldt för fartygets eller

lastens behof, upphöre panträtten i godset. Lag samma vare, der godset

säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning

af utmätt gods i fartyg är stadgad; men borgenären ege undfå del i

köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

278 §.

Är lastegare berättigad till ersättning för gods, som gått förloradt

eller skadats, eller har gods under resan hlifvit såldt för fartygets behof

eller för annan lastegares räkning, vare om borgenärens rätt till den lastegaren

tillkommande ersättning lag, som i 270 § för fartyg stadgas.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte icke i pantens

ställe.

279 §.

Har lastegare uppburit fordringsbelopp, hvartill borgenär egde sådan

rätt, som i 277 eller 278 § sägs, vare om lastegarens ansvarighet för

fordrans betalning lag, som i 272 och 274 §§ för redare stadgas.

Har sådant belopp blifvit in betald t efter det ansökning ingifvits om

lastegarens försättande i konkurs, gälle hvad i 272 § sägs.

280 §.

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för

fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, sy are befälhafvaren

för den fordrans betalning, dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen

hade; enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran,

för hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida han egde

kunskap om fordringen när lossningen skedde.

281 §.

Har borgenär panträtt i flere panter, häfte en hvar af panterna för

gäldens hela belopp.

282 §.

Borgenär, soni har panträtt i fartyg eller frakt, må för utfående af

sin fordran ur panten söka befälhafvaren eller redaren, hvilkendera han

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

helst vill. Söker annan borgenär, än redare eller befälhafvare, för fordran,

för hvilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, ege ock han rätt

att söka befälhafvaren.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med

fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller

lagsökning betalning sökes

för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad,

som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från

dispachens dag;

för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods — inom ett

år från det godset lossades;

för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den dag,

skadan tim ad e;

för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning.

Eger för sådan fordran, som nu är sagd, borgenären rätt att jemväl

hålla sig till redare, lastegare eller annan personligen, vare den rätt honom

öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

284 §.

Panträtt, som enligt 268 § tillkommer befälhafvare och besättning,

upphöre, om icke fordringen utsökes inom ett år från den dag, tjensten

om bord upphörde. Har borgenär eljest enligt denna lag i fartyg, frakt

eller inlastadt gods panträtt för fordran, hvarför gäldenär är personligen

betalningsskyldig, upphöre panträtten, der icke betalning sökes inom den

i 283 § för hvarje särskildt fall utsatta tid.

Tolfte kapitlet.

Om brott i tjensten af befälhafvare och besättning.

285 §.

Antager befälhafvare i redarens tjenst sjöman för tid, under hvilken

denne, befälhafvaren veterligen, är förbunden att tjena å annat fartyg,

straffes med böter, högst två hundra kronor.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

286 §.

Har befälhafvare icke om bord å fartyget ett exemplar af denna lag

och af den i 27 § omförmälda spisordning, straffes med böter, högst ett

hundra kronor.

287 §.

Försummar befälhafvare hvad honom med afseende å dagboks förande

eller uppvisande åligger, eller underlåter han att öfverlemna dagboken till

sjömanshuset, som i 39 § sägs, straffes med böter, högst två hundra

kronor. Har befälhafvare, sig eller annan till nytta eller att dermed skada

göra, fört falsk dagbok eller dagboken ändrat eller förstört, undanstuckit

eller oläglig gjort, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader

eller straffarbete i högst två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må tiden för straffarbetet höjas till fyra år.

Samma lag vare, der styrman eller maskinist så förbrutit sig, som i

denna §■ sägs.

288 §.

Försummar befälhafvare att, när sjöolycka inträffat af sådan beskaffenhet,

som i 40 § sägs, derom göra anmälan, på sätt i samma § stadgas,

dömes till böter.

289 §.

Missbrukar befälhafvare den i 101 § honom medgifna tvångsrätt, eller

tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl eller utan iakttagande af

den ordning, som i 103 § är föreskrifven, eller ålägger han strängare straff,

än 102 § föranleder, eller missbrukar han den rätt att taga sjöman i förvar,

som i 47 § omförmäles, eller förhåller han sjöman dess lagliga kost,

eller behandlar han sjöman med onödig hårdhet; straffes med böter, der ej

gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

290 §.

Gör befälhafvare sig skyldig till oredlighet mot redare, lastegare, försäkringsgifvare

eller annan, hvars rätt och bästa det enligt denna lag

åligger honom att bevaka, eller till grof försummelse af deras rätt och

bästa, straffes högst med straffarbete i två år, der ej gerningen efter allmän

lag bör beläggas med strängare straff.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

291 §.

Afviker befälhafvare!! ur tjensten och öfvergifver det honom anförtrodda

fartyg, straffes med straffarbete i högst två år eller fängelse eller,

der omständigheterna äro synnerligen mildrande, med böter, ej under

femtio kronor.

Lemnar befälhafvare fartyget när det är stadt i fara, utan att iakttaga

hvad i 43 § stadgas eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman,

straffes med böter, ej under ett hundra kronor, eller med fängelse.

292 §.

Har befälhafvare, utan att nödtvång dertill föranledt, gått till sjös

med fartyg, som haft sådana brister till skrof, maskin eller utrustning

eller som varit så hårdt eller så olämpligt lastadt eller så illa bemannad!,

att han bort inse, att resan var förbunden med uppenbar lifsfara för dem,

som voro om bord; straffes med fängelse i högst sex måjiader eller böter

från och med tjugufem till och med ett tusen kronor. Åsidosätter befälhafvare

annorledes de skyldigheter, som enligt 26 § åligga honom, straffes

med böter. Vållas genom åtgärd eller försummelse, som nu sagts, skada,

må till fängelse i högst ett år dömas, der ej gerningen efter allmän lag

bör beläggas med strängare straff.

Lika med befälhafvare straffes redare eller annan, som å redares vägnar

haft befattning med fartyget, der han uppsåtligen förledt befälhafvare!! till

sådan förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat.

293 §.

År befälhafvare genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten på

annat sätt, än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka, straffes med böter eller

med fängelse i högst ett år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att

efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter, ej under ett hundra

kronor, eller med fängelse.

295 §. .

Vägrar befälhafvare utan lagligt hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga sjöfolk, straffes med böter.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Lag samma vare, der befälhafvare i fall, som 100 § om förmäler,

underlåter att ställa sig till efterrättelse mönstringsförrättarens eller konsulns

beslut.

296 §.

Befälhafvare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292,

293 eller 294 § sägs, må, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,

för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg,

för hvars utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

297 §.

Underlåter sjöman att inställa sig i tjenst i vederbörlig tid, straffes

med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å fartyg för tid,

under hvilken häri på grund af äldre hyresaftal är pligtig att tjena å annat

fartyg, straffes med böter, högst två hundra kronor.

298 §.

Rymmer sjöman ur tjensten, straffes med fängelse i högst tre månader.

Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående aftal, dömes

till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela besättningen eller största

delen deraf, eller sker rymning under sådana omständigheter, att rymmaren

bort inse, att fartyget till följd af rymningen utsattes för fara, må

till fängelse i högst ett år eller till straffarbete på lika tid dömas.

Vänder rymmare frivilligt tillbaka innan fartyget afgått, från den ort,

der rymningen skedde, eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande,

då må till böter dömas.

299 §.

Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller dåd främjar

rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst tre månader.

300 §.

Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa sig om bord

före fartygets afgång från den ort, der resan börjar, eller blifver sjöman

borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan lof eller utöfver

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

erhållet lof, straffes såsom rymmare, der ej af omständigheterna pröfvas,

att han icke haft för afsigt att afvika ur tjensten.

301 §.

öfvergifver sjöman fartyget när det är stadt i nöd, utan att iakttaga

hvad 78 § stadgar eller hvad eljest åligger honom såsom god sjöman, dömes

till böter från och med femtio till och med tre hundra kronor eller

till fängelse i högst ett år.

302 §.

Har sjöman påkallat besigtning af fartyg, på sätt i 87 § sägs, och

finnes vid företagen besigtning, att uppgiften om fartygets bristande sjövärdighet

saknat rimlig grund, dömes till böter, ej under femtio kronor,

eller till fängelse i högst sex månader.

303 §.

Sätter sig sjöman upp mot befälhafvare!! och vägrar honom lydnad,

straffes med böter eller fängelse i högst sex månader eller, der omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst ett år.

304 §.

öfverfaller någon af besättningen med våld eller hot om våld befälhafvaren

i tjensten eller för att honom till någon tjensteåtgärd tvinga eller

derifrån hindra eller för att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes till

straffarbete i högst två år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till böter dömas.

305 §.

Sätter sig sjöfolk till samman och lägger det uppsåt å daga att med

förenadt våld bemägtiga sig ledningen af fartyget eller tvinga befälhafvare!]

till någon åtgärd i tjensten eller att för sådan åtgärd å honom hämnas

eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som befälhafvare]]

anbefalt, men vända deltagarne i myteriet af egen drift eller på befälhafvarens

befallning åter till lydnad eller ordning, utan att våld å person

eller egendom blifvit öfvadt; då skola anstiftare eller anförare dömas till

fängelse i minst sex månader eller straffarbete ''från och med sex må
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

nader till och med två år och annan deltagare till fängelse i högst sex

månader.

Vända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning, utan visa

trotsighet mot befälhafvarens befallning, dömes anstiftare eller anförare till

fängelse i minst ett år eller straffarbete från och med ett till och med

fyra år och annan deltagare till fängelse i minst tre månader eller straffarbete

från och med tre månader till och med två år.

öfvas vid myteriet våld å person eller egendom, straffes anstiftare

eller anförare med straffarbete från och med två till och med sex år och

annan deltagare i myteriet med fängelse i minst sex månader eller straffarbete

från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gerning, som vid myteri begås, varde

ock gerningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § Strafflagen skils.

306 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten vållande

till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhafvare sägs. År den

skyldige styrman eller maskinist, må han, der omständigheterna äro synnerligen

försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig

rättigheten att i dylik beställning nyttjas, der för sådan rättighets utöfvande

särskilda vilkor äro stadgade.

307 §.

Medtager någon af besättningen om bord utan befälhafvarens tillstånd

gods, hvars förande utsätter fartyg eller last för äfventyr, straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader.

«

308 §.

Har sjöman på annat sätt, än här ofvan är sagdt, ‘gjort sig skyldig

till förseelse i tjensten, eller har han brutit mot ordning och skick, straffes

med böter.

309 §.

Har sjöman, som begått brottslig handling, hvarom i 297—308 §§

förmärs, för samma handling undergått bestraffning enligt 102 §, skall

Rätten vid brottets bedömande derå fästa skäligt afseende; och må i ty

fall, efter omständigheterna, straffet nedsättas under hvad eljest bort följa

å gerningen eller ock alldeles bortfalla.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 3 Iiåft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

310 §.

Hvad i detta kapitel stadgas angående brott af eller mot befälhafvare,

galle ock om brott af eller mot den, som är satt i befälhafvares ställe.

311 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 301, 302, 303, 307

eller 308 § omförmäles, må ej åtalas af allmän åklagare, utan att målsegande

angifvit brottet till åtal; skall brottet straffås efter allmän lag, lände

till efterrättelse hvad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

312 §.

I afseende å straff, hvartill efter denna lag dömes, gälle, der ej här

ofvan är annorlunda stadgadt, hvad allmän lag föreskrifver.

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol och. rättegång i sjörättsmäl.

313 §.

Rådstufvurätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna

lag och ej innefattar klander af dispache.

314 §.

När sjöförklaring af Rätten upptages, skola två i sjöväsendet kunnige

och erfarne män vara tillstädes för att såsom sakkunnige gå Rätten till

hända.

Desse sakkunnige utses af Rätten före utgången af hvarje år, att under

det följande året tjenstgöra. För att i deras ställe, vid in träffad t förfall,

biträda skola tillika två suppleanter utses; uppstår hinder jemväl för dem,

ege Rätten för hvarje särskildt fall tillkalla andra.

De sakkunnige njute ersättning af allmänna medel till belopp, som

Konungen bestämmer.

315 §.

När anmälan skett om inträffad sjöolycka, på sätt i 40 § är stadgadt,

sammanträde Rätten, så snart ske kan, till sjöförklaringens upptagande. Till

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

sammanträdet inkalle ordföranden befälhafvaren, med förständigande att medhafva

alla de personer, som antagas kunna lemna upplysning i saken,

äfvensom att förete dagboken i hufvudskrift, der den finnes i behåll; underrätte

ock, senast dagen förut, genom kungörelse i ortens tidning, och,

der så ske kan, genom särskildt meddelande de personer, hvilka saken kan

angå, eller deras ombud om tiden för sammanträdet äfvensom hvar och

när den om händelsen ingifna anmälan med dertill hörande handlingar

finnes tillgänglig.

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhafvaren och derefter

de till upplysning i saken inkallade personer hvar för sig afgifva eu så

vidt möjligt sammanhängande berättelse angående händelsen; der någons

berättelse är ofullständig, otydlig eller obestämd, bör Rätten genom lämpliga

frågor söka erhålla säker upplysning om hvad han verkligen erfarit angående

händelsen. Sedan samtliga berättelser afgifvits, böra, der ej laga

hinder finnes möta eller Rätten eljest med afseende å sakens omständigheter

finner edgång ej böra ega rum, de till upplysning i saken inkallade

personer sina berättelser, sedan de blifvit ur protokollet upplästa, med

vittnesed bekräfta.

Rätten ege till förhör inkalla jemväl andra af besättningen än dem,

befälhafvaren medtagit.

317 §.

Har fartyg förolyckats, af besättningen öfvergifvits i sjön, råkat på

grund, så att det icke utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast

eller kastning af last, kunnat åter blifva flott, eller har skada uppstått

derigenom att fartyget stött tillsammans med annat fartyg, eller har fartyget

drabbats af olycka, hvarmed förlust af menniskolif varit förenad;

åligge Rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande söka

åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan. Särskildt

bör dervid undersökas, huru vida olyckan härledt sig af

1. fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2. orsaker, härrörande från lastningen, såsom att fartyget varit öfverlastadt,

eller att lasten varit af farlig beskaffenhet, eller att den

varit felaktigt fördelad eller stufvad eller icke behörigen försedd,

eller att barlasten varit otillräcklig, otjenlig eller icke behörigen

försedd;

3. förseelse eller försummelse under resan af befälhafvaren eller någon

af besättningen å fartyget, eller af befälhafvare eller någon af besättningen

å annat fartyg;

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

4. förseelse af lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å fyrar,

sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseelse

eller försummelse af den, åt hvilken dylika inrättningars

skötsel och vård är anförtrodd.

Finner Rätten för upplysnings vinnande nödigt att höra jemväl personer,

som icke tillhöra besättningen, må de till vittnesförhör inkallas; och

njute de, som sålunda inkallats, ersättning af allmänna medel, efter ty om

ersättning till vittnen i brottmål är stadgadt.

318 §.

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 317 § sägs, åligge

Rättens ordförande att om tiden för den deraf föranledda undersökning

underrätta vederbörande åklagare.

319 §.

Den i 317 § föreskrifna undersökning skall, när sjöförklaringen afgifves

utom de förenade rikena, verkställas af vederbörande konsul; och åligge

befälhafvare^ som har att för sådant ändamål anmäla sig hos konsuln,

att till undersökningen medhafva dagboken äfvensom de personer, hvilka

antagas kunna gifva upplysning angående olyckshändelsen. Der det lämpligen

kan ske, bör konsuln tillkalla två ojäfvige, i sjöväsendet kunnige,

helst svenske, norske eller danske män att vid undersökningen närvara.

Har i här omförmälda fall undersökning angående den inträffade

olyckan hållits af dertill behörig utländsk myndighet, vare ytterligare

undersökning ej af nöden.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan om

olyckan, blifvit räddad, eller har eljest undersökning med anledning af

sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblifvit; ege Kommerskollegium

förordna om undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen

kan företagas.

321 §.

Sedan sådan undersökning, som i 317 § omförmäles, afslutats, skall

Rätten eller konsuln, som den förrättat, ofördröjligen insända protokoll öfver

undersökningen till Kommerskollegium. Har fartyget förolyckats, eller kan

eljest dagboken från fartyget undvaras, skall denna jemte protokollet insändas

men eljest en fullständig afskrift af dagboken i de delar, som angå

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

undersökningen. År å utländsk ort undersökningen verkstäld af vederbörlig

myndighet, åligge konsuln att till Kommerskollegium insända afskrift af

det vid undersökningen förda protokoll.

Finnes undersökning i något afseende ofullständig, ege Kommerskollegium

förordna om ny undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen

kan ega rum.

322 §.

Anmäler sig befälhafvare å norskt fartyg till afläggande af sjöförklaring

här i riket, åligge Rätten att, der sådant fall inträffat, som i 317 § omförmäles,

anställa undersökning angående orsakerna till olyckan och insända

protokollet till Kommerskollegium.

Detta stadgande skall ega tillämpning, så länge i Norge motsvarande

bestämmelse är gällande i afseende på sjöförklaringar, som der afläggas af

befälhafvare å svenska fartyg.

323 §.

Tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der ej hår nedan

annorlunda stadgas, instämmas till Rådstufvurätten i den stad, der svaranden

har sitt bo och hemvist, eller der fartyget finnes; har svaranden icke

sitt hemvist i stad med Rådstufvurätt, eller finnes fartyget å ort, der Rådstufvurätt

icke är, gånge tvisten till den Rådstufvurätt, som är närmast

endera af dessa orter.

Äro flere redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom rederiets

hemvist.

324 §.

Hafva parter öfverenskommit, att tvist må instämmas till viss annan

Rådstufvurätt än den, som enligt 323 § är behörig; då må den rätt sökas.

325 §.

Vill någon för anspråk, som grundar sig på befälhafvarens görande

eller låtande, på eu gång söka denne och redaren, ege han instämma båda

till den domstol, der endera är skyldig att svara.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispache, skall göra sin klandertalan anhängig

vid den Hofrätt, under hvars dom värj o den stad hörer, der dispachen

är utgifven.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

327 §.

. Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, Rätten ogillat

invändning angående domstols behörighet eller flere parters inkallande, må

ej öfver det utslag klagas annorledes än i sammanhang med hufvudsaken.

328 §.

Brottmål, som bör bedömas efter denna lag, skall, der brottet föröfvats

i stad med Rådstufvurätt, upptagas vid den stadens Rådstufvurätt, men om

brottet föröfvats å ort, der Rådstufvurätt icke år, vid den Rådstufvurätt,

som är närmast. Har brott skett under resa, gånge målet till Rådstufvurätten

i den stad, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller der

han eljest träffas; ligger den ort icke inom Rådstufvurätts dom värjo, gånge

målet till den Rådstufvurätt, som är närmast.

329 §.

Den, som vill söka ändring i dispache, göre det genom tvefald skriftlig

inlaga, som skall jemte den klandrade utredningen och de handlingar,

sökanden åberopar, ingifvas till Hofrätten innan klockan tolf å trettionde

dagen från den, då dispachen utgafs, den dagen likväl oräknad, eller, om

trettionde dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag. A inställelsedagen

vare ock veder parten tillstädes att mottaga sökandens inlaga, och gifve han

sitt svar tvefaldt in till Hofrätten sist å fjortonde dagen derefter, den dagen

oräknad, då han mottog sökandens inlaga. Ej må å någondera sidan

mer än en skrift ingifvas.

Har icke dispache blifvit öfverklagad i den ordning, nu är sagdt, lände

den till efterrättelse.

330 §.

öfver Hofrätts utslag i mål, som § 329 omförmäler, må klagan föras

hos Konungen inom den tid och i den ordning, 30 kap. Rättegångsbalken

för tvistemål stadgar.

331 §.

De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna lag skall i vissa

fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående

skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

Hvad de fleste skiljemännen saga skall, änskönt någondera parten vill

söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor

annorlunda förordnar.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

332 §.

De besigtningsman, som enligt denna lag böra af Magistrat eller

kronofogde förordnas, skola vara tre. I de städer, der handels- och sjöfartsnämnd

tinnes, åligge Magistraten att för hvarje år från nämnden infordra

uppgift å personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besigtning, ege part derom anmoda den eller dem,

för hvilka han har förtroende; åliggande det Magistraten i de städer, der

handels- och sjöfartsnämnd finnes, att, efter förslag af nämnden, för hvarje

år utse lämpligt antal personer, hvilka hafva att med dylik besigtnings

verkställande gå parter till hända, äfvensom att kungöra förteckning å de

sålunda utsedde.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892; dock skola mål, som

vid nämnda tid äro anhängiga vid domstol, behandlas efter äldre lag.

¥

iJiHJ

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bergar öfvergifvet

fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods,

ehvad sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet

eller drifvet å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste

krono- eller tullbetjent, som har att derom ofördröjligen meddela

distriktets tullkammare underrättelse. Underlåter den, som funnit, att

göra sådan anmälan, eller undandöljer eller förskringrar han något af

det, som bergats, hafve förverkat bergarlön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bergat, aflemne befälhafvare!! det

bergade till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. An
löpes

ej svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först

anlöper, hos svensk konsul eller, der sådan ej finnes, hos annan behörig

myndighet bergningen till känna och läte det bergade å offentlig auktion

försäljas; kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom

försäljningssumman. Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de

insända medlen aflemna till Konungens Befallningshafvande i orten,

hvilken derefter har att förfara enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,

tillkännagifva hvad bergadt blifvit eller att aflemna derför influtna

medel eller förskingrar eller undandöljer något deraf, ansvare såsom

förut är sagdt.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

2 §.

Om angifvet fynd åligge tullkammaren att göra anmälan hos

Konungens Befallningshafvande i länet, som skall låta kungörelse om bergningen

tre gånger införas i allmänna tidningarne. Kommer egare inom

år och dag, sedan sist kungjordt var, och visar sin rätt, tage han sitt

åter, mot det att han till den, som berga!, utbetalar kostnaden för

godsets kungörande och vård samt den bergarelön, som domstol kan

pröfva skäligt att bestämma. Kommer han ej, tillfälle strandvrak Kronan,

efter afdrag af bergarelön och kostnad, som nyss är nämnd, men annat

fynd tillfälle den, som bergat. Kan hvad bergadt och angifvet är ej

vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas å offentlig auktion

och de influtna medlen nedsättas i länets ränteri.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Bill. till Riksd. Prof. 18.91. 1 Sami. 1 Å/d. 3 Hälft.

13

opaginerad Kontrollera mot PDF

t

Förslag

till

Lag

angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 2, 5 och 7 §§ af 17 kap. Handelsbalken,

sistnämnda lagrum sådant det lyder enligt förordningen den 13 April

1883, skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Hvad i gäldenärs bo tinnes, som hörer annan till, det skall först

uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till

salu; stulet, röfvadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre

gifves; faddergåfva; hemgift och annat dylikt. År detta förvandladt

och ej i behåll; gånge dermed som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning af boet, efter ty, som nedan sägs;

dock att angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg,

frakt och inlastadt gods gäller hvad i Sjölagen stadgas.

5 §.

Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året, och för sista

tre månaders kost, af det gods, som i huset är. Häfver husvärd ej

något af det gods inne; njute ej, bättre rätt, än andre borgenärer, derom

i 16 § sägs.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren eller

byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen och har förskottet

blifvit intecknadt, på sätt i Sjölagen sägs, njute förskottsgifvaren

sedan förmånsrätt i de lemnade byggnadsämnena och det, som med

förskottet är t.illverkadt.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

7 §•

Har redare i fartyg för medredare lernnat förskott, som i 17 §

Sjölagen sägs, njute häri sedan för sin fordran förmånsrätt i fartyget.

Gifver man annan förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift,

äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drifvande af

fabrik, mjöl- eller sågqvarn, boktryckeri, bryggeri, bränvins- eller kruttillverkning,

och varder förläget intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt,

njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som

tillverkadt är, i de för tillverkningen afsedda råämnen, i all den lösegendom,

vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som till

bergsbrukets, grufvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer, samt

i gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som

för rörelsen lemnade äro; så ock, vid förlag till bearbetande af andra

grufvor än jerngrufvor, i sjelfva grufvan; dock galle ej förmånsrätt för

ränta, som före början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre

år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar, hafve den företräde,

som inteckning först sökt; hafva flere sökt inteckning å en dag,

ege lika rätt. Börjar konkurs inom en månad efter det förlagsinteckning

blifvit sökt, vare inteckningen utan verkan.'' Ej heller galle förlagsinteckning,

som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats, eller

derefter. V

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmånsrättstvister,

hvilka göras anhängiga före utgången af December månad 1891.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Utsökningslagen den

10 Augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

71 §•

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant

gods till säkerhet för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta

för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och

njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6

Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under

panträtt i handom, vare dock, der egendomen icke utgöres af fartyg

eller gods i fartyg, ej pligtig att lemna panten från sig, med mindre

full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning

hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga

lösen, då den, i fall som nu är sagd!, honom bjudes, ändå att hans

fordran ej är till betalning förfallen.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas

och värderas; och ege han, der så tinnes nödigt, tillkalla sakkunnige

män att vid värderingen biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, affordre utmätningsmannen

befälhafvaren de handlingar, som tjena till upplysning angående eganderätten

till fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för

hvilka fartyget eller godset jemlikt 11 kap. Sjölagen må häfta. Utestår

frakt ogulden, eller är fartygets eller godsets egare berättigad till sådan

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

ersättning, som i 270 eller 278 § Sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning,

der borgenären det yrkar, uppbäras af utmätningsmannen

eller af syssloman, som af honom dertill förordnas. Utmätningsmannen

kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,

förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan

auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid

för kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall

kungöras minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom

kungöras mera än en gång, vare det gildt, om första kungörandet

skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må,

der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förrän förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om

försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarne tre gånger, sista

gången minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika

innehålla, att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning,

ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant, på sätt i 118

§ sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla. De borgenärer,

hvilka jemlikt 11 kap. Sjölagen ega rätt till betalning ur det utmätta,

skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende, underrättas

om auktionen genom särskilda kallelsebref, hvilka böra afsändas med

posten så tidigt, att de må kunna komma vederbörande till hända minst

fjorton dagar före auktionen.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest

under panträtt i handom, varde, der ej panthafvaren är pligtig att för

sin fordran taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs

förklarat sig dermed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att

försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade

under panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat

sig nöjas med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute

han sin rätt till godo inom den tid, som i 116 § stadgas; dock att,

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

der i fråga om utmätningsvis såldt fartyg eller gods i fartyg annan

borgenär påstår betalning för fordran, som skall utgå med förmånsrätt

framför panthafvarens, denne ej eger njuta betalning i annan ordning,

än i 119 § sägs.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade

panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom,

eller ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen

qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs,

undfå betalning, så vida han derom hos utmätningsmannen före auktionen

framstält yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg

utmätningsvis försäljas, ege jemväl borgenär, som för sin fordran

har förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 kap. Handelsbalken, den rätt,

nu är sagd.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt,

annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt,

än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118

§ sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt: finnes ej

full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsämjas, huru medlen

skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning

och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför

ej utmätning skett och för hvilken ej heller borgenären haft det

utmätta i handom såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen

å uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen

iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger, första gången

minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarne införas, der

ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,

att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då ''Sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren

ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände

han genast de medel, som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen

och öfriga till ärendet hörande handlingar till fogden, som derefter

vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag

till

Lag

angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda §§ i Konkurslagen den 18

September 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Hvad, efter konkursens början, i utsökningsmål mot gäldenären

göres, vare utan all verkan i konkurssaken, der ej intecknings- eller

panthafvare yrkar försäljning af egendom, hvari han förmånsrätt till

betalning eger. År lös egendom före konkursens början utmätt, men

ej försåld; upphöre Konungens Befallningshafvandes eller utmätningsmans

befattning dermed; dock att angående utmätt fartyg och gods i

fartyg gäller hvad här nedan i 51 § stadgas.

51 §.

Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der

ej alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären,

dertill samtycka. År sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning

utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,

hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen

å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände äro, dertill

kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes

värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma

enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerne i den

ordning, 59 och 60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas

rätt är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försälj
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

ning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande myndighet

äska försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt

blifvit, särskildt är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der

blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i den ordning, som i 59

och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må

säljas under hand, samt Rättens ombudsman efter gäldenärens hörande

dertill lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller

annan förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något

fall utan hans samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller

gods i fartyg säljas, ega borgenärerne, der fartyget finnes å ort inom

riket, hos vederbörande utmätningsman äska försäljning i den ordning,

som om dylik egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stadgadt.

54 §.

Har borgenär lös egendom i pant eller eljest under panträtt i

handom, eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i mät för fordran,

för hvilken borgenären har sådan rätt till fartyget eller godset, som i

11 kap. Sjölagen sägs, eller har eljest för fordran lös egendom blifvit

utmätt inom den tid och på det sätt, att, enligt hvad särskildt är

stadgadt, förmånsrätt i den egendom för samma fordran uppkommit;

ege borgenären besörja, att den pant eller egendom å offentlig auktion

såld varder, der ej gode männen eller sysslomännen vilja den lösa;

skolande försäljningen, der egendomen utgöres af fartyg eller gods i

fartyg, ske i den ordning, som om dylik egendom, den der blifvit utmätt,

särskildt är stadgad. Der ej egendomen utmätningsvis försäljes,

läte borgenären gode männen eller sysslomännen minst en månad förut

veta, när försäljningen skall ske, och vise för dem reda för hvad som

influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu sagdt är;

ege sysslomännen derom besörja.

90 §.

Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning

i gäldenärens fasta gods eller rätt till betalning ur fartyg,

frakt eller gods i fartyg, som i 11 kap. Sjölagen sägs, njute, der han

fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning ur annan

konkursboets egendom, än den, som för fordringen sålunda häftar. Sådan

borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan han betalning

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

ur egendomen njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrift^ borgenärsed

fästa. '' Askas sådan ed; förelägga Rätten eller domaren, såsom

i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af föreläggandet

erhållit del, att till Rätten eller domaren ingifva bevis, att han föreskrifven

ed aflagt: utsätte ock viss tid af högst en månad, inom hvilken

den, som edgången yrkat, har att delgifvandet ombesörja och

med bevis derom inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf,

som i sistnämnda § stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande

i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom* den föreskrifna tiden med edgångsbevis

inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen,

såsom annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomännen

om händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer,

som sina fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan

sådan utdelning skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen

bibehållen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1892.

Bill. till Riksd. Prof. 18,91. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft.

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Fredagen den 16 December 1887,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Ehrensvärd,

Statsråden: Lovén,

. von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Friherre Peyron.

20:o.

Föredragande Departementschefen, Statsrådet von Steyern hemstälde

i underdånighet:

att, sedan Kongl. Maj:t, den 18 Mars innevarande år anbefalt

Kommerskollegium att, efter infordrande af handels- och sjöfartsnämudernas

i riket yttranden, afgifva underdånigt utlåtande öfver de

af koiniterade för granskning af Sjölagen den 22 föregående Februari

afgifna., vid dess betänkande fogade lagförslag, så vidt förslagen berörde

Kommerskollegii em betsverksamhet, och Kollegii underdåniga

utlåtande numera inkommit, Kongl. Maj:t täcktes för det ändamål,

§ 87 Regeringsformen omförrnäler, inhemta Högsta Domstolens utlåtande

öfver förslagen dels till sjölag och dels till lag angående nya

sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas;

Till denna, af Statsrådets Ofri ge ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

lemna nådigt bifall.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

Stockholm 1891. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj;ts

Högsta Domstol Fredagen den 12 April 1889.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Wretman,

Olivecrona,

SvEDELIUS,

Östergren,

Glimstedt,

Skarin,

Norberg.

Fortsattes behandlingen af de till Högsta Domstolen för afgifvande

af utlåtande öfverlemuade förslag till sjölag och till lag angående

nya sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas;

varande berörda förslag bilagda detta protokoll.

Förslag till sjölag.

Vid granskning af detta förslag framstäldes inom Högsta Domstolen

följande anmärkningar och erinringar, nemligen vid

1 §•

Justitierådet östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade

sig, yttrade:

I fråga om fartygs svenska nationalitet synes den nu gällande

lagstiftningen gå för långt i eftergifter för utländingar. Så

medgifves det åt utländingar i allmänhet att till eu tredjedel reda i

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

svenskt fartyg — ett medgifvande, som saknar motsvarighet i nästan

alla utländska lagstiftningar; vidare äro norska undersåtar i det närmaste

likstälde med svenska, hvarom intet vore att säga, blott reciprocitet

egde rum; och slutligen anses fartyg, som eges af aktiebolag,

hvars alla aktieegare äro utländingar, vara svenskt allenast bolagets

styrelse har sitt säte i Sverige och består af svenske eller norske undersåtar.

Häri hafva komiterade väl föreslagit några modifikationer i

syfte att åstadkomma öfverensstämmelse emellan svenska och norska

lagstiftningarne, men full reciprocitet vinnes dock icke, ty i fråga om

fartyg, som eges af aktiebolag, fordra norska och danska förslagen för

norsk eller dansk nationalitet ett vilkor, som saknar motsvarighet i

det svenska, det nemligen, att ledamöterne i bolagets styrelse skola

ega aktier i bolaget.

Då efter min mening giltigt skäl saknas att åt utländingar uti

ifrågavarande afseende lemna större förmåner än som i de utländska

lagstiftningarne beviljas svenska undersåtar, hemställer jag, att förevarande

§ måtte, mutat-is mutandis, affattas i full öfverensstämmelse med

norska förslagets text.

2 §•

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Glirnstedt

erinrade beträffande andra stycket af denna §, att dess affattning

syntes böra blifva beroende deraf, huruvida samtidigt med förslaget

till sjölag komme att framläggas förslag till lag angående sättet för

fartygsregisters förande och registrerings verkställande eller de i sådant

hänseende erforderliga föreskrifter komme att meddelas af

Konungen.

Justitierådet Olivecrona hemstälde tillika att fartygsregister alltid

borde innehålla, utom tillförlitlig upplysning angående eganderätjen

till fartyg, äfven sådan upplysning rörande fartygets redare. För allmänheten

är det nemligen af stor vigt att genom fartygsregistret

kunna komma till en sådan kännedom. Och då både norska och danska

texterna innehålla föreskrift derom, att i registret skall införas

»Oplysninger om Rederiforhold», ansåg Justitierådet en öfverensstämmelse

mellan alla tre texterna i detta afseende vara önskvärd.

3§-

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anmärkte, att förslaget flerstädes förutsatte att för hvarje fartyg fun
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

nes en bestämd hemort, utan att förslaget likväl i sådant afseende innehölle

någon bestämmelse för det fall, att redaren underläte att för

fartyget, bestämma hemort och derom göra föreskrifven anmälan. Om

än den i 2 § stadgade registreringsskyldighet komme att för egare af

fartyg, h vilka borde upptagas i fartygs registret, medföra skyldighet

att jemväl i fråga om hemort verkställa erforderlig anmälan, i följd

hvaraf något särskildt stadgande i angifna syfte med afseende å dessa

fartyg icke vore erforderligt, så funnes deremot i afseende å andra

fartyg intet tvång att göra så beskaffad anmälan, och beträffande fartyg

af sistnämnda slag syntes det derföre nödvändigt att i lagen stadga,

hvilken ort skulle anses för fartygets hemort, derest icke redaren sjelf

gjort anmälan om sådan; på grund hvaraf Justitieråden, som ansågo

paragrafen böra erhålla en affattning, hvarigenom tydligare utmärktes

att det ålåge redare att bestämma hemort för sitt fartyg, hemstälde,

att beträffande fartyg, som icke vore underkastadt registrering, måtte

för det fall, att redare icke gjort anmälan om hemort, meddelas en

föreskrift hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad 302 § sjölagen

stadgade angående rederis hemvist.

Vidare anmärkte bemälde Justitieråd att, på sätt Kommerskollegium

erinrat, den begränsning af redarens valfrihet i fråga om hemort,

hvilken innefattades i bestämmelsen att hemorten borde vara en »hamnort»,

icke syntes ega någon verklig betydelse, i följd hvaraf nämnda

beteckning syntes böra utbytas mot »ort».

Slutligen erinrades, att, då enligt 2 § registreringsskyldigheten

icke vore beroende ensamt af fartygets drägtighet, i §:ns andra stycke

uttrycket: »År fartyget af sådan drägtighet, som i 2 § sägs» borde

med hänsyn härtill jemkas.

Justitierådet, Glimstedt instämde häri utom hvad angick anmärkningen

mot bestämmelsen att hemorten borde vara en y>hamnorty>.

4 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,

att första styckets sista punkt: »försäljes andel i fartyget efter utmätning

eller under konkurs, vare ändock lag, som nyss är sagd» ej utmärkte

punktens verkliga mening, eller att endast sådan försäljning

af fartygsandel, som skulle verka till rubbning af fartygets svenska

nationalitet, vore ogild och att punkten derföre torde tarfva förtydligande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

5 §■

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Skärm och Norberg yttrade,

att då, på sätt Kommerskollegium framhållit, någon utredning icke

blifvit förebragt, som ådagalade att införandet af inteckning i fartyg

påkallades af något verkligt behof eller skulle för rederinäringen komma

att medföra någon verklig fördel, utan fasthellre i sådant afseende

förekomme, att af de handels- och sjöfartsnämnder, hvilka afgifvit yttranden

öfver förslaget, allenast en uttryckligen förordat nämnda institut,

men deremot tre afstyrkt all lagstiftning i ämnet, Justitieråden

funne sig för det närvarande sakna skäl att tillstyrka införande i

vår rätt af ifrågavarande kreditinstitut; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde

att §:n måtte utgå.

Justitierådet Svedelius anförde, att då något förslag till den särskilda

lagstiftning, hvartill §:n hänvisade, nu icke förelåge till granskning,

Justitierådet funne sig sakna skäl att beträffande ifrågavarande

§ afgifva annat yttrande än hemställa att §:n måtte utgå.

Justitieråden Östergren och Glimstedt ansågo vid denna § böra

erinras, att någon särskild lagstiftning angående inteckning i fartyg

ännu icke förefunnes.

6 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Norberg ansågo denna §

böra innehålla att såsom fartygs tillbehör skola räknas, utom fartygets

båtar, alla de redaren tillhöriga föremål, hvilka finnas ombord och äro

afsedda för fartygets behof, dock med undantag af proviant samt, der

fartyget är ångfartyg, kol och öfriga för maskinens drift afsedda ämnen.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Östergren sig förenade,

yttrade:

Frågan om hvad som bör räknas till ett fartygs tillbehör torde

under olika förhållanden böra olika bedömas. Det synes derföre mig

tvifvelaktigt, huruvida det kan vara lämpligt eller möjligt att meddela

en för alla fall gällande bestämmelse i sådant afseende och huruvida

ej bäst vore, att afgörandet i hvarje tvistigt fall öfverlemnades åt domstolarne.

Men för den händelse, att bestämmelse- uti ifrågavarande

syfte skulle anses nödig, torde mot den nu föreslagna redaktionen

kunna anmärkas, att den är för vidt omfattande. Att ett redaren tillhörigt

föremål är afsedt till bruk å fartyget synes icke vara nog för

att föremålet skall under alla förhållanden räknas till fartygets tillbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

hör. Om t. ex. redaren för egen eller annans beqvämlighet å fartyget

för en särskild resa medtager redaren tillhöriga möbler, musikinstrument

eller dylikt, torde dessa föremål, oaktadt de äro afsedda till bruk

å fartyget, likväl ej böra räknas till fartygets tillbehör. Likaledes

lära ej heller redaren tillhöriga, för fartyget tillverkade maskiner eller

andra inventarier, innan de ännu förts ombord å fartyget, böra, oaktadt

de äro afsedda för bruk derå, inräknas bland tillbehören. Såsom

vilkor för att ett föremål skall dit räknas synes derföre böra stadgas,

att det är afsedt för fartygets behof och att det blifvit fördt ombord.

Justitierådet Glimstedt yttrade, att då frågan om hvad som borde

räknas såsom tillbehör till ett fartyg syntes höra under olika förhållanden

olika bedömas, och det således, enligt Justitierådets omdöme,

vore olämpligt att i nämnda hänseende gifva en föreskrift, hvilken i

hvarje fall skulle ega tillämpning, Justitierådet funne sig böra hemställa

att §:n måtte utgå.

7 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte,

att då 43 och 45 §§ i förslaget syntes föranleda, att i alla de fall, der

kondemnation af fartyg kunde ifrågakomma, besigtning förut måste

ega rum, något särskildt stadgande i förevarande hänseende icke syntes

erforderligt, derest i 43 § intoges föreskrift att besigtningsmännen

hade att jemväl meddela yttrande, huruvida fartyget vore iståndsättligt

eller icke; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att paragrafen

måtte utgå, men i 43 § upptagas ett tillägg af angifna innehåll.

8 och 9 §§.

Justitierådet Skärm yttrade i fråga om 8 §:

Denna paragraf kan hafva sin betydelse såsom förklaring af hvad

som i förslaget menas med personlig ansvarighet eller ansvarighet med

allt sitt gods, i motsats till den inskränkta ansvarighet med allenast fartyg

och frakt, som i vissa, särskildt omnämnda fall redare åligger. Att

redare, liksom hvarje annan person, för sina förbindelser i regeln är

ansvarig med allt sitt gods, är en sjelfkär sak, som ej här behöfver

sägas, hvadan paragrafen, om den öfverhufvud alls är nödig, synes

böra innehålla, att med personlig ansvarighet, som, der ej annorlunda

i lagen stadgas, åligger redare för hans förbindelser, förstås ansvarighet

med allt hans gods.

Angående 9 § hemstälde Justitierådet, att, enär det icke syntes

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

nödigt genom uttrycklig lagbestämmelse utmärka, att den inskränkning

i redarens ansvarighet för rederiförpligtelser, hvilken under viss

förutsättning inträdde, icke uteslöte att af särskilda grunder en vidsträcktare

ansvarighet kunde uppkomma, orden: »Har i ty fall--

---allt sitt gods» måtte utgå. Skulle likväl detta stycke bibehållas,

ansåg Justitierådet orden: »med allt sitt gods» böra utbytas mot

ordet: »personligen», derigenom lind vekes att beteckna samma sak med

olika uttryck.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,

yttrade:

Äfven jag finner det vara sjelfklart, att redare likasom hvarje

annan person är med all sin egendom ansvarig ej allenast för sina

förbindelser utan äfven för skada, som han vållat, hvarföre jag hemställer,

att 8 § jemte det stycke i 9 §, som börjas med orden »Har i

ty fall», uteslutes samt att sistnämnda paragraf affattas sålunda, att

redare göres ansvarig med allt sitt gods för besättningens fordringar

på grund af hyres- och tjensteaftal, som befälhafvaren slutit, men allenast

med fartyg och frakt för de förbindelser och fordringar, som i paragrafen

med dess nuvarande lydelse under 1 och 2 omförmälas.

Justitierådet Wretman anmärkte, att stadgandet i 8 § syntes vara

öfverflödigt, men att, derest med afseende på innehållet af 9 § det ansåges

lämpligt att i lagen utsätta, att redarens ansvarighet för rederiförbindelser

i allmänhet icke vore begränsad till fartyg och frakt,

detta stadgande syntes böra ingå såsom första stycke i 9 §; och att,

enär det icke syntes nödigt att genom uttrycklig lagbestämmelse utmärka,

att den i 9 § föreslagna inskränkning i redarens ansvarighet

kunde upphöra genom särskildt åtagande eller vållande till uppkommen

skada, Justitierådet ansåge att meningen: »Har i ty fall--— allt

sitt gods» kunde utgå.

10 §.

Justitierådet Norberg anmärkte beträffande första stycket, att, enligt

Justitierådets tanke, allt skäl saknades att ålägga redaren ansvarighet

för skada, som vållades af personer, hvilkas biträde redaren eller

befälhafvaren icke lagligen egde afvisa; och hemstälde derföre Justitierådet,

att redarens ansvarighet i förevarande hänseende måtte afse endast

befälhafvaren samt besättningen och öfriga personer, hvilka på

grund af redares eller befälhafvares uppdrag utförde skeppstjenst eller

ombord förrättade arbete för fartygets behof; och tilläde Justitierådet,

att då gällande sjölag i 49 § uttryckligen stadgar rätt för redaren att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

söka sitt åter af den, som vållat skadan, men ett sådant stadgande

saknas i förslaget, denna omständighet möjligen, i fall förslaget varder

lag, kan gifva anledning till den tvifvelsutan origtiga föreställning, att

nämnda rätt icke vidare eger rum; hvadan hemstäldes, att, i likhet med

hvad 192 § i förslaget innehåller för der omförmälda, härmed jemförliga

fall, ett stadgande i angifna syfte måtte i förevarande paragraf

upptagas.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm instämde

i hvad Justitierådet Norberg yttrat angående första stycket af denna

paragraf,. samt tilläde, beträffande andra stycket, att de, af skäl, som

anförts vid 9 §. hemstälde att samma stycke måtte utgå.

Slutligen anmärkte sistbemälde fyra Justitieråd, likasom Justitierådet

Glimstedt, att då 49 § sjölagen uttryckligen stadgade rätt för redaren

att \ förevarande fall söka sitt åter af den som vållat skadan,

men ett sådant stadgande saknades i förslaget, tvekan syntes kunna

uppstå, huruvida, derest förslaget blefve lag, en dylik rätt vidare borde

anses ega rum och detta så mycket hellre, som för det fall, förslagets

192 § omförmälde, det funnits nödigt att stadga sådan rätt; i följd

hvaraf Justitieråden hemstälde, att ett stadgande i angifna syfte måtte

upptagas i denna paragraf.

11 §■

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

ansågo den förutsättning, under hvilken här stadgade fördelning af ansvarigheten

inträdde, på ett enklare och på samma gång tydligare sätt

uttryckas, om orden: ȁro flere delegare i fartyg, som af dem gemensamt

nyttjas till sjöfart,» utbyttes mot: »Åro flere redare i ett fartyg».

12 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg åberopade, beträffande uttrycket »År fartyget af sådan drägtighet,

som i 2 § sägs», hvad angående samma uttryck anmärkts vid 3 §.

13 §.

Justitierådet Norberg yttrade angående första stycket: Att hufvudredaren

bör i sådan egenskap ega bemyndigande att sluta aftal om

försäkring af frakt samt af utrustnings- och haverikostnader lärer icke

vara tvifvel underkastadt. Men nu gällande, i 14 § sjölagen intagna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

stadgande härom synes icke vara mera öfverflödigt än de i öfrig!, exempelvis

angifna och i förslaget upptagna föremålen för hufvudredarens

verksamhet. Och än mindre finner jag det vara uppenbart, att jemväl

försäkring af fartyg eller andelar deri måste, i motsats till hvad

14 § sjölagen gifver vid handen, anses liänförlig till sådana afhandlingar,

hvilka rederirörelsen vanligen medför och dem hufvudredaren derföre i

kraft af sitt uppdrag eger afsluta. Till vinnande af förslagets i motiven

uttryckta syfte och förebyggande af tvifvelsmål om hvad som skall

gälla rörande försäkring vare sig af fartyget eller andelar deri eller af

frakt samt utrustnings- och haverikostnader synas alltså uttryckliga

bestämmelser i nämnda hänseenden böra i denna paragraf inflyta.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I förslaget finnes icke såsom i 14 §

sjölagen någon bestämmelse angående hufvudredares befogenhet att

för rederiets räkning sluta försäkringsaftal. Om än det kan anses ligga

i sakens natur att sådan befogenhet tillkommer honom beträffande försäkring

af frakt samt utrustnings- och haverikostnader, torde det icke

vara lika uppenbart att, på sätt förslagets motiv förutsätta, men i motsats

till hvad nämnda paragraf i sjölagen innehåller, jemväl försäkring

af fartyget eller andelar deri är att hänföra till sådana afhandlingar,

hvilka rederirörelsen vanligen medför och hvilka hufvudredaren

derföre i kraft af sitt uppdrag eger sluta. Vid sådant förhållande synes,

till förekommande af osäkerhet om hvad i afseende å försäkring

af fartyget eller andelar deri skall gälla, uttrycklig bestämmelse i

nämnda hänseende böra i denna paragraf upptagas.

Justi ti eråden Wretrnan, Olivecrona, Östergren och Skärm anförde:

Då det lärer vara uppenbart, att hufvudredarens befogenhet att i kraft

af detta sitt upprag handla å rederiets vägnar icke kan sträcka sig

till annat eller mer, än som utgör föremål för rederiets egen beslutanderätt,

men det icke torde kunna anses tillkomma redarnes flertal att

genom beslut i den ordning, 14 § bestämmer, förpligta delegare, hvilken

antingen icke vill försäkra sin andel i fartyget eller vill sjelf ombesörja

försäkring deraf, att för samma andel utgöra premie för eu å

fartyget tagen försäkring, enär eu sådan försäkring icke kan anses påkallad

af något redarnes gemensamma intresse, så synes det ock ligga

i sakens natur, att hufvudredaren icke utan bemyndigande af de särskilda

delegarne bör ega i sådant afseende förpligta dem; och sista

stycket i 14 § sjölagen utmärker jemväl att sådan befogenhet för närvarande

icke tillkommer honom. Uteslutandet af berörda bestämmelse

i sjölagen synes emellertid komma att föranleda osäkerhet om hvad i

förevarande hänseende bör anses gälla, derest förslaget blifver lag,

och detta så mycket hellre, som i förslagets motiv förutsättes, att de

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

särskilda delegarne i fartyget förpligtas genom en af hufvudredaren

utan särskildt bemyndigande tagen försäkring å fartyget. Vid sådant

förhållande toi-de, på sätt Kommerskollegium hemstält, i denna paragraf

böra intagas uttryckligt förbehåll, att hufvudredare icke utan särskildt

bemyndigande eger för redarnes räkning taga försäkring å fartyget

eller andelar deri.

Beträffande paragrafens andra stycke kan anmärkas att slutorden:

»som i god tro inlåtit sig med hufvudredaren» kunna, synnerligast vid

jemförelse med ordalagen i 16 § sjölagen, tolkas så som skulle det

åligga den, hvilken åberopar god tro, att i sådant afseende förebringa

bevisning; och hemställes derföre att redaktionen må i denna del jemkas

till öfverensstämmelse med anförda stadgande i sjölagen.

I denna anmärkning, så vidt den afser andra stycket, instämde

Justitierådet Norberg.

♦

14 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade:

I olikhet med nu gällande sjölag skulle enligt förslaget för beslut i

rederiets angelägenheter pluralitet af närvarande delegare icke vara

tillräcklig, utan erfordras att om beslutet förenade sig redare, hvilka

egde mer än hälften af rederiets hela röstetal. Denna förändring,

hvarigenom skulle för rederier uppställas en grundsats, som icke gäller

för andra bolag, synes icke vara af något behof påkallad, och den antagna

grundsatsen är derjemte egnad att i tillämpningen föranleda

väsentliga olägenheter. Det måste nemligen i ett rederi med ett större

antal deegare lätt nog kunna komma att inträffa, att till följd af delegares

frånvaro från sammanträde något beslut der icke kan fattas eller

att erforderlig pluralitet icke för någon af skilda meningar kan vinnas

och att sålunda rederiets verksamhet bindes; och att tillämpa samma

grundsats beträffande val af hufvudredare synes vara så mycket mindre

lämpligt, som förslaget fordrar, att för hvarje rederi skall finnas eu

hufvudredare, och vid underlåtenhet att välja sådan fäster ett för redarne

mycket allvarsamt äfventyr.

Vid sådant förhållande borde sjölagens, i 6 och 13 §§ innefattade,

föreskrifter i detta afseende hufvudsakligen bibehållas, samt derjemte

stadgas att beslut i rederiets angelägenheter icke må fattas utan vid

sammanträde, hvartill kallelse blifvit samtliga redare delgifven eller på

lämpligt sätt kungjord.

Vidare torde skäl saknas, att utesluta stadgandet i 11 § sjölagen,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

att vid rederisammanträde skall föras protokoll, och hemställes derföre,

att föreskrift i sådant syfte må i förslaget upptagas.

Slutligen hemställes beträffande redaktionen, att §:ns första stycke

må erhålla en affattning, som tydligen utmärker att den grund, efter

hvilken rösterna böra beräknas, är de röstandes andelar i fartyget.

15 §.

Justitieråden Wretman, Otivecrona, östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att då uttrycket »fartygets användande i annan fart» icke tydligt

utmärkte, att här afsåges endast väsentligare ändring i sättet för

fartygets användande, hemstälde Justitieråden att nämnda uttryck måtte

utbytas mot något, som klarare uttryckte meningen.

17 §. *

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm förenade

sig i följande yttrande:

I fråga om fartyg, hvilka användas i regelbunden fart mellan

vissa orter, synes det vara omöjligt att, på sätt här föreskrifves, afgifva

redovisning för hvarje resa, då denna ofta nog kan upptaga endast

några dagar eller timmar; och synes det derföre nödvändigt att föreskriften

om tiden för redovisnings afgifvande lämpas med hänsyn till

nämnda förhållande.

Om än de skäl, som i förslagets motiv anföras för uteslutande

af föreskriften i 20 § sjölagen, att medredare eger när som helst taga

kännedom af rederiets räkenskaper, icke sakna giltighet, lärer det å

andra sidan böra anses billigt att, när redovisning afgifves, redarne

ega tillfälle och rätt att granska räkenskaperna. För att i sådant afseende

betrygga deras rätt torde böra stadgas, dels att redovisning

skall afgifvas å allmänt sammanträde, dertill delegarne blifvit kallade

på sätt vid 14 § föreslagits, dels ock att vid nämnda sammanträde

rederiets räkenskaper skola framläggas till granskning.

Beträffande föreskriften att den i andra stycket stadgade preskription

af klanderrätten icke eger rum der det visas att hufvudredare förfarit svikligt

eller att räknefel förelupit, bör erinras, att nämnda förbehåll dels är

obehöfligt, dels också missledande, då deraf kan hemtas anledning antaga,

att räkenskaperna jemväl i de delar, som icke beröras af det

svikliga förfarandet eller af räknefelet, skulle kunna blifva föremål för

klandertalan; och hemställes derföre att orden: »der ej visas att hufvudredaren

handlat svikligt eller att räknefel förelupit» måtte utgå.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Justitierådet Glimstedt förmälde sig instämma i detta yttrande,

såvidt det angick dels frågan om redovisnings afgifvande för resor med

fartyg, hvilka användas i regelbunden fart mellan vissa orter, och dels

angående preskription af klanderrätt.

Justitierådet Norberg förklarade att han deltoge endast i anmärkningen

om tiden för redovisnings afgifvande.

18 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skarin

och Norberg anmärkte, att rättssäkerheten syntes fordra att den pantoch

förmånsrätt, som tillkomme redare, hvilken för medredare lemnade

förskott, inskränktes till viss tid; och kunde, enligt Justitierådens mening,

denna tid lämpligen bestämmas till ett år från den dag förskottet

lemnades.

Vidare erinrades af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius,

Östergren, Skarin och Norberg att de ansågo det vara olämpligt, att

den förskottsgifvaren tillkommande förmånsrätt bestämdes endast genom

hänvisning till en viss § i 17 kap. Handelsbalken, utan borde,

enligt Justitierådens mening, föreskrift angående ifrågavarande förmånsrätt

upptagas å vederbörligt ställe i nämnda kapitel.

19 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Enligt 22 § kommer den, som

åt annan öfverlåter sin lott i fartyg, likväl att i afseende å förbindelser,

som derefter af rederiet ingås, blifva ansvarig inför tredje man,

som i god tro inlåter sig med rederiet.

I analogi härmed vill synas, att enahanda ansvarighet borde vara

åsyftad för den, som under omständigheter, som i förevarande § afses,

afstår sin lott i fartyg; men då något stadgande i detta syfte här icke

förekommer, torde denna fråga finnas tvifvelaktig och förty böra uttryckligen

i denna § klargöras.

21 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skarin och Norberg

hemstälde att andra stycket, såsom obehöfligt, måtte utgå.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

22 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter förenade sig om följande

yttrande:

Om än det kan anses vara en rigtig grundsats att, på sätt i

andra stycket af denna § stadgas, en utträdande delegare i ett rederibolag

icke o vilkorligt fritages från ansvarighet för de förbindelser-, rederiet

ingår efter hans utträde, utan får ansvara jemväl för sådan förbindelse,

så vidt angår tredje man, hvilken i god tro inlåtit sig med

rederiet; så förutsätter dock antagandet af en sådan grundsats, för att

icke leda till en allt för betungande ansvarighet, att lagen lemnar den

utträdande bolagsmannen någon utväg att genom kungörande af sitt

utträdande ur bolaget bereda sig verksamt skydd mot framtida anspråk.

Sådant skydd lemnar lagen om handelsregister, firma och prokura i

allmänhet delegare i bolag genom stadgandet i 7 §, att det, som blifva

i enlighet med lagens föreskrifter anmäldt och kungjordt, skall anses

hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej af omständigheterna

framgår, att denne hvarken haft eller bort hafva kunskap derom;

men å fartygsrederier eger nämnda lag icke tillämpning, enligt

hvad 8 § i samma lag utvisar. Det synes derföre vara oundgängligen

nödvändigt att i sammanhang med nu ifrågavarande föreskrift meddela

stadganden, hvilka bereda delegare i rederibolag samma förmån, som

anförda bestämmelse i lagen om handelsregister m. m. tillägger delegare

i andra bolag.

24 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona) Östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg anmärkte, att fäll kunde förekomma, då fartyget icke kunde

föras från utrikes ort till inländsk hamn att der säljas, eller då sådant

vore förenadt med uppenbar förlust. Vid sådant förhållande vore det mindre

välbetänkt att öfverlemna åt en enda delegares godtycke att påkalla

en dylik åtgärd, helst de särskilda delegarnes rätt i allt fall

syntes vara tillräckligt betryggad, om lagen stadgade, att försäljning

skulle ske å offentlig auktion, derest icke samtlige delegare vore ense

om annat försäljningssätt; och hemstälde derföre Justitieråden att första

punkten måtte inskränkas till en föreskrift af nämnda innehåll.

25 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade,

att då, äfven utan detta stadgande, klart torde vara, att redare ega

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

genom öfverenskommelse ordna rättsförhållandena sins emellan annorlunda

än 14—24 §§ säga, och stadgandet synes kunna föranleda den

tolkning, att i andra än de i dessa §§ omförmälda fall lagens bud ej

skulle kunna genom förord redarne emellan brytas; men sådant Uppenbart

ej kan vara meningen, hemställes, att 25 § må utgå.

26 §.

Med hänvisning till hvad vid 11 § blifvit yttradt, ansågo Justitieråden

Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm följande lydelse af 26

§ vara att föredraga: »Redare, som har större andel i fartyget än

hälften, ege öfvertaga dess förande, om han dertill är behörig».

Justitierådet Norberg hemstälde att uttrycket »äro flere delegare

i fartyg, som af dem gemensamt nyttjas till sjöfart» måtte ändras i

enlighet med hvad beträffande samma uttryck blifvit vid 11 § hemstäldt.

27 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

hemstälde, att redaktionen af andra punkten måtte lämpas till öfverensstämmelse

med förslagets 285 §.

30 §.

Justitierådet Norberg, med hvilken Justitierådet Wretman förenade

sig, yttrade: Om erfarenheten verkligen ådagalagt behofvet deraf att

här upptages ett i svensk sjölag förut ej befintligt stadgande, hvarigenom

det vore befälhafvaren, utan redarens särskilda tillstånd, förbjudet

ej allenast att för egen räkning inlasta gods å fartyget, utan

ock att i sin kajuta eller annat för last ej afsedt rum medtaga varor

för egen eller annan persons räkning, och detta äfven, då uppenbart

vore, att ingen skada eller förlust derigenom tillskyndades redaren, synes

mig i allt fall kunna ifrågasättas, huruvida den under form af skadeersättning

föreslagna påföljden för öfverträdelse af samma förbud må

anses tjenlig för de sins emellan mycket olika fall, å hvilka stadgandet

skulle ega tillämpning. Gifvet. är att, om befälhafvaren handlat i oredlig

afsigt, om han missbrukat sin ställning för att undgå att redovisa

den frakt, som bort tillkomma redaren, han kan och bör drabbas af

det ansvar, som omförmäles i förslagets 290 §, jemte skyldighet att

ersätta all skada och således i första hand den undanhållna frakten.

Men saken går då till domstol; och giltig grund torde under sådant

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

förhållande saknas att stadga annan grund och ordning för ersättningens

bestämmande än för skadestånd i brottmål eljest är gällande.

För detta fall är dessutom sjelfva förbudet alldeles obehöfligt. Förekommer

åter ej skäl till antagande af annan felaktighet å befälhafvarens

sida, än att han, emot det föreslagna förbudet, för egen räkning

inlastat eller eljest i de rum å fartyget, som ej äro afsedda för last,

för egen eller annans räkning medtagit varor, för hvilka han till redaren

redovisat behörig frakt, synes mig denna förseelse vara till karakteren

så skild från det förut nämnda oredliga förfarandet, att redan

detta förhållande ingifver tvifvel om lämpligheten deraf att enahanda

påföljd skulle eg a rum i ena och andra fallet. Ty under det i den

först nämnda händelsen redaren obestridligen eger anspråk på ersättning

för den förlust, som för honom uppstått derigenom att frakt för

varan ej kommit honom till godo, hvadan det belopp, som befälhafvare^

enligt skiljemäns beslut, skall till redaren i detta fall erlägga, verkligen

utgör — åtminstone till någon del — ersättning för undanhållen

frakt, varder deremot, i det fall att frakt redan blifvit redovisad,

ersättningen, hvilken enligt förslaget »ej må sättas lägre än högsta

frakt, som för dylikt gods gälde å afgångsorten», så vidt jag kan

inse, hufvudsakligen ej annat än en vitesbot för det fel i tjensten,

som befälhafvaren låtit komma sig till last. Att eu dylik vitesbot

skall enligt lag under det oegentliga namnet af skadeersättning utgå

till redaren, äfven då han alldeles ingen skada lidit, synes föga skäligt;

och då härtill kommer, att det ju står redaren öppet att på förhand

meddela befälhafvaren de föreskrifter och förelägga honom de

vilkor, äfven beträffande ersättning och vite, hvilka redaren finner sitt

intresse i nu ifrågavarande hänseenden fordra, anser jag mig ega

skäl tillstyrka att — äfven om det om förmälda förbudet bibehå*lles,

i hvilket fall ordet »varor» torde till undvikande af misstydning böra

ändras till handelsvaror — den del af §:ns första stycke, som innehåller

bestämmelser om påföljden för öfverträdelse af samma förbud,

uteslutes.

Ur enahanda synpunkt synes mig andra styckets stadgande om

ersättningsskyldighet för befälhafvare, som olofligen medtager passagerare,

böra ur paragrafen utgå.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och

Östergren instämde, yttrade, att. då åtgärder af den i §:n omförmälda

beskaffenhet, så vidt de afsåge att undanhålla redaren en inkomst,

som rätteligen borde tillkomma honom, hemfölle under straffbestämmelsen

i 290 § och, såvidt. de kunde hänföras till fel eller försummelse,

hvarigenom skada tillskyndades redaren, voro underkastade de påfölja

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

der, som bestämdes i sagde § eller i 59 §, men dylika åtgärder i andra

fall desto mindre torde behöfva eller böra i lag förbjudas, som det alltid

står redaren öppet att meddela och göra respekterade de föreskrifter,

som i detta hänseende kunna finnas nödiga, Justitierådet ansåg

denna § böra utgå.

Justitierådet Glimstedt yttrade, att enär åtgärder af den i §:n omförmälda

beskaffenhet, så vidt de afsåge att undanhålla redaren en inkomst,

som rätteligen borde tillkomma honom, hemfölle under straffbestämmelsen

i 290 §, men i öfrigt icke syntes böra föranleda eu straffpåföljd,

sådan den ovilkorliga skyldigheten att betala högsta frakt eller

passagerareafgift i sjelfva verket innefattade, samt det alltid stode i

redarens eget skön att i förevarande hänseende meddela befälhafvare!!

de föreskrifter han funne nödiga, Justitierådet ansåge denna § böra utgå.

Justitierådet Svedelius yttrade, att, i händelse ifrågavarande §

ansåges böra bibehållas, densamma borde affattas i närmare öfverensstämmelse

med norsk-danska texten.

36 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, Skärm och Norberg erinrade

att i sista stycket syntes, till förekommande af tvist, böra uttryckas,

att sjöfolket är skyldigt biträda vid skeppsarbetet, så ofta befälhafvaren

pröfvar sådant nödvändigt.

39 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg erinrade, att, på sätt Kommerskollegium anmärkt, det syntes

vara af vigt att, när under resa befälhafvare funne nödigt att nedsätta

kosten för besättningen, anteckning derom skedde i dagboken, i följd

hvaraf Justitieråden hemstälde, att föreskrift i sådant afseende här

måtte meddelas.

41 §.

Enär, enligt här gifna föreskrift, dagboken komme att lemnas i

allmän vård samt vid sådant förhållande det lagligen stode en hvar

öppet att af dagboken taga kännedom, hemstälde Justitieråden Wretman,

Olivecrona, östergren och Skärm att slutorden: »och hållas vederbörande

sakegare till hända» måtte utgå.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

42 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecronu

och östergren förenade sig, yttrade: Då underlåtenhet att afgifva

sjöförklaring enligt 288 § är belagd med ansvar, synes nödvändigt

att lagens föreskrifter göras så tydliga och bestämda, att misstag

ej skäligen bör kunna ega rum i fråga derom, när befälhafvaren har

att sådan förklaring afgifva, eller när sådan ansvarsfritt kan af honom

underlåtas. Förslagets bestämmelse, att sjöförklaring skall afgifvas,

när händelse inträffat, som vållat eller kan antagas hafva till följd

betydligare skada, synes alltför obestämd, då det i många fall torde vara

ganska svårt för befälhafvaren att bedöma, huruvida skadan bör anses

eller kommer att af vederbörande anses »betydligare» eller icke.

Att bestämdare föreskrifter i detta afseende kunna meddelas framgår

af 37 § sjölagen äfvensom af förslagets 328 §; och synes mig derföre

nödigt att lagbudet i sagda hänseende erhåller nödig bestämdhet.

Orden »så snart ske kan» i första stycket, hvilka i följd af stadgandena

i nästa stycke och i 326 § sakna betydelse, torde höra uteslutas.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg yttrade vidare: Vid andra stycket erinras, att föreskrifterna i

första punkten så till vida äro ofullständiga, som någon bestämmelse

icke meddelas angående tiden för anmälan hos sjönämndens ordförande

i det fall, att fartyget gått förloradt eller det icke komme att anlöpa

hamn, der sjöförklaring kunde ega rum.

Vid tredje stycket anmärkes, att föreskriften det sjöförklaring må

afgifvas inför svensk konsul, derest förklaringen kan med laga verkan

inför honom afläggas, synes af befälhafvaren fordra en pröfning, som

är förenad med väsentlig svårighet och vid hvilken han derföre lätteligen

kan taga miste, till skada för de rättsegare, i hvilkas intresse

förklaringen afgifves. Då emellertid, i händelse lagen obetingadt medgifver,

att dylik förklaring må inför konsul afgifvas, deraf skulle följa

att laga verkan tillkomme en sålunda afgifven sjöförklaring, hemställes

att åt stadgandet i denna del må gifvas det innehåll, att sjöförklaring

å utrikes ort afgifves inför svensk konsul, om sådan finnes å den ort,

der förklaringen skall afgifvas, men eljest inför vederbörlig utländsk

myndighet, samt att, om denna hemställan godkännes, föreskriften om

skyldighet för befälhafvaren att, när sjöförklaring aflägges inför annan

myndighet än konsul, om tiden för dess afläggande underrätta konsuln,

må utgå.

Justitierådet Glimstedt instämde i ofvanstående angående 3:dje

stycket af §:n gjorda hemställan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

43 §.

Härvid åberopades endast yttrandet vid 7 §.

44 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde,

att genom en förtydligad redaktion måtte utmärkas, att här omförmälda

besigtningsmän icke skulle förordnas af offentlig myndighet utan utses

på sätt i 337 § andra stycket stadgas.

Vidare anmärktes af bemälde Justitieråd, att, med afseende å innehållet

af förslagets 149 §, något stadgande om besigtning af gods, innan

det utlemnades till lastemottagaren, icke syntes erforderligt, i följd

hvaraf hemstäldes att orden: »förr än — — — — besigtningsmän»

måtte utgå. ,

46 §.

Justitieråden Olivecrona och Norberg ansågo det böra uttryckligen

nämnas, att befälhafvare!! egde å sön- och helgdagar ålägga besättningen

arbete, som erfordrades för fartygets manövrering.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren förenade

sig, yttrade:

2:dra mom. i denna § s}mes hafva kunnat efter föredömet i gällande

sjölag affattas i allmännare form, hvarigenom undvikits att, på

sätt som skett, å arbeten, som befälhafvaren eger å sön- eller helgdagålägga,

upprätta eu specifikation, som lemnar rum för tvekan huruvida

arbete för fartygets framfart å sådan dag må åläggas eller icke.

48 §. .

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt,

och Skärm anmärkte, att, äfven när sjöman aflede å ort inom riket,

hinder kunde möta att omedelbart till vederbörande sterbhusdelegare

öfverlemna qvarlåtenskapen, men att å andra sidan sådant någon gång

utan olägenhet kunde ske, när dödsfallet inträffat å utrikes ort; i följd

hvaraf hemstäldes att andra punkten måtte så affattas att der gifna

föreskrifter skulle lända till efterrättelse, när icke qvarlåtenskapen kunde

af befälhafvaren aflemnas till vederbörande sterbhusdelegare eller till

annan för dessas räkning.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

49 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg

ansågo här gifna bestämmelser böra afse jemväl brott, som ombord å

fartyget beginges af passagerare, och hemstälde, att paragrafen med

hänsyn härtill måtte ändras.

50 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att då den omständigheten att befälhafvaren icke saknat nödiga

medel till bestridande af en utgift, för hvilken han anskaffat penningar

genom lån eller genom att sälja af lasten, icke skäligen borde föranleda,

att långifvaren eller godsets köpare rubbades i sin rätt, derföre att

han icke kunde förebringa omständigheter, som gjorde antagligt att

han handlat i god tro, Justitieråden funno hvad i sådant afseende

stadgades i paragrafens andra stycke icke böra bibehållas. Deremot vore

det, enligt Justitierådens omdöme, i sin ordning, att långifvares eller

köpares rätt blefve beroende deraf, att omständigheter kunde förebringas,

hvilka gåfve vid handen att en utgift af den i paragrafen omförmälda

beskaffenhet verkligen varit af behof påkallad; och förslagets 176 och

177 §§ uppstälde beträffande bodmerilån en sådan grundsats samt anvisade

utvägar att på tillförlitligt sätt styrka behofvet. Hvad nämnda

§§ stadgade borde derföre, enligt Justitierådens mening, erhålla tillämpning

jemväl vid andra kreditoperationer och af sådan anledning upptagas

i detta kapitel under sådan form, att de komme att gälla jemväl

om lån och försäljning af gods för lastens behof.

52 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

erinrade, beträffande uttrycket: »som i god tro inlåtit sig med befälhafvaren»,

om hvad angående motsvarande uttryck i 13 § blifvit anmärkt.

54-57 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

hemstälde att genom en förändrad uppställning måtte tydligare utmärkas

hvilka bland här gifna föreskrifter afsåge endast befälhafvarens förhållande

till lastegaren och hvilka vore af beskaffenhet att deras iakttagande

eller åsidosättande inverkade jemväl på tredje mans rätt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Beträffande de särskilda §§ anmärktes af Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Östergren och Skärm:

vid 54 §:

att första stycket torde lämpligare kunna införas å annat ställe,

t. ex. i 34 §, och att, i händelse andra stycket i 50 §, i enlighet med

hvad der anmärkts, förändrades så, att det komme att gälla jemväl om

lån och försäljning för lastens behof, sista punkten i andra stycket af

54 § kunde utgå;

vid 56 §:

att, i fråga om god tro hos tredje man, åberopades hvad som

yttrats vid 13 §;

och vid 57 §:

att den föreskrift, som innehålles i första stycket, synes lämpligare

kunna införas vid slutet af 54 §:s andra stycke, likasom bestämmelserna

i 57 §:s sista stycke lämpligare torde hafva sin plats i 55 §:n,

dervid en sådan förändring synes böra göras, att äfven i det fall, att

lasten icke utan fara för förskämning kan förvaras, befälhafvaren bör

åligga att, der så ske kan, afvakta föreskrift af lastegaren eller hans

ombud innan försäljning får ega rum.

Justitierådet Norberg instämde i ofvanstående vid 54 och 56 §§

gjorda anmärkningar.

58 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde

af skäl, som anförts vid 9 §, att orden i första stycket »der han icke

—---— blifvit uppfyld» måtte utgå.

Hvad sista stycket i denna § innehölle torde vara öfverflödigt att

uttrycka, enär det vore eu allmän regel, att icke någon fordringsegare

erhölle bättre rätt än andra, utan att sådant vore i lag särskildt medgifvet.

59 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Då i detta kapitel icke meddelas

föreskrifter beträffande befälhafvarens förpligtelser mot andra personer

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

än redare och lastegare, hemställes att stadgandet angående befälhafvare^

ersättningsskyldighet ock må inskränkas till att afse allenast

sådan skada, som åbringas redare eller lastegare.

Vidare anmärkes, att då förslaget i 221 § föreskrifver att vid

bedömande af fråga om vållande till sammanstötning mellan fartyg

skall tagas i särskildt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning

eller icke, men det icke torde vara allenast i dylika fall, befälhafvaren

nödgas utan längre öfverläggning besluta en åtgärd och der

han af sådan anledning skäligen bör mildare bedömas, anförda grundsats

synes böra upptagas jemväl i denna §.

Beträffande §:ns andra stycke torde böra anmärkas att befälhafvaren

synes böra ansvara för skada, som af besättningen vållas, endast

i det fall att han sjelf i något afseende försummat sin tjenstepligt och

derigenom medelbart gifvit anledning till skadan. Då emellertid en

så beskaffad ansvarighet redan innefattas under stadgandet i första

stycket, men den här gifna bestämmelse synes kunna föranleda en

obehörig utsträckning af samma ansvarighet, hemställes, att andra

stycket må utgå.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade,

att då befälhafvaren, äfven om han finner nödigt hålla skeppsråd, likväl

är den ensam beslutande, torde utan särskildt stadgande vara klart,

att han ensam är ansvarig för deri beslutad åtgärd. Sista punkten i

första stycket synes derför, såsom öfverflödig, kunna utgå.

Beträffande andra stycket af denna paragraf instämde sistbemälde

Justitieråd i den af Justiterådet Norberg gjorda anmärkning.

60 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm

hemstälde, af skäl som anförts vid 17 §, att i första stycket orden

»der ej visas — — — förelupit» måtte utgå.

Justitierådet Skärm yttrade vidare: »Den särskilda godtgörelse, som

befälhafvaren i denna sin egenskap erhållit», såsom det i §:ns sista

stycke heter, har tydligen intet att skaffa med sådana intägter för farty§''eh

som böra tillkomma redaren och genom hvilkas undanhållande

befälhafvaren ådrager sig ansvar och ersättningsskyldighet. Uttrycket

»särskild godtgörelse» måste afse eller åtminstone omfatta sådana gåfvor,

som personer, med hvilka befälhafvaren af eu eller annan anledning

kommer i beröring, kunna finna sig föranlåtna att, utöfver hvad

fartyget bör tillkomma, lemna honom, såsom bevis på erkänsla för

särskildt tillmötesgående eller särskild uppoffring å hans sida. Att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

dylika handtryckningar eller gratifikationer här, som i andra fall,

kunna leda till missbruk är klart. Men anser man sig häraf ej hafva

tillräckligt skäl att i lagen förbjuda befälhafvaren att dem mottaga,

torde näppeligen någon rättsgrund finnas för att i lageu gifva redaren

rätt tillegna sig hvad under dylik form blifvit befälhafvaren gifvet.

Det lärer ofta äfven i främmande land inträffa, att såväl affärsmän,

som andra personer, med hvilka befälhafvaren kommer i beröring, ja,

att främmande länders styrelser finna sig föranlåtna att lemna en befälhafvare,

såsom bevis på aktning och erkänsla, presenter (t. ex. dyrbara

ur, navigationsinstrument eller dylikt). En lag, som tillåter redaren

att tillegna sig en sådan gåfva, synes mig kränka ej blott befälhafvaren,

utan äfven gifvaren, hvars gåfva i många fall säkerligen uteblifva,

om han haft kännedom derom, att den ej skulle tillgodokomma

den, för hvilken den varit afsedd. Jag finner mig på grund häraf

böra tillstyrka, att det i paragrafens sista stycke förekommande, för

svenska sjölagstiftningen hittills främmande stadgande måtte utgå.

I sistnämnda yttrande instämde Justitieråden Wretman, Olivecrona

och Östergren.

63 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg yttrade, att enär redares här omförmälda skyldighet att för

befälhafvare bekosta sjukvård syntes böra ega rum i hvarje fall, då

befälhafvaren, under det han vore i tjenst, utan eget vållande blifvit

skadad eller sjuk, oberoende deraf om sådant skett under tjenstens

utöfning eller icke, hemstälde Justitieråden, att stadgandet i andra

punkten måtte affattas så att tvetydighet i detta hänseende icke uppkomme.

64 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att de beträffande stadgandet i andra punkten af första stycket,

att befälhafvare, som antagits på obestämd tid, egde åtnjuta der

omförmälda godtgörelse endast i det fall, att han, när han afskedades,

redan anträdt resa eller med redarens begifvande vidtagit åtgärd för

utförande af en sådan, ville anmärka att, då enligt 68 § befälhafvaren

vore pligtig att qvarstanna i tjenst, till dess fartyget efter slutad resa

ankommit till svensk hamn, det syntes obehörigt att göra hans rätt

till ersättning, i händelse han utan skäl förut afskedades, beroende af

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

nämnda vilkor; i följd hvaraf hemstäldes att orden: »men hade han

—---en sådan» måtte utgå.

Vidare anmärktes, att redaktionen af första punkten i samma

stycke syntes böra så förändras, att deraf tydligt framginge, att

nämnda punkt afsåge allenast de fall, då befälhafvare antagits för bestämd

resa eller bestämd tid eller hyresaftalet eljest innehölle bestämmelse

angående tjenstetidens längd.

Beträffande andra stycket anmärktes, att då förslaget icke lemnade

någon ledning för bedömande af frågan, när befälhafvare egde

lemna tjensten på grund af redarens underlåtenhet att uppfylla de honom

åliggande förpligtelser mot befälhafvaren, samt en obestämd antydan

om sådan rätt endast syntes egnad att föranleda stridighet mellan

redare och befälhafvare, hvad förslaget i sådant afseende här stadgade

borde utgå.

Vidare hemstäldes att ett stadgande, hvarigenom befälhafvare

uttryckligen berättigades att lemna tjensten, när fartyget upphörde att

vara svenskt, måtte i förslaget upptagas.

Justitierådet Glimstedt instämde i hvad här ofvan blifvit vid andra

punkten i första stycket af denna § anmärkt samt yttrade vidare:

Då i senare stycket af denna paragraf omförmäles såsom ett gifvet

förhållande att befälhafvare eger uti der upptagna fall lemna tjensten,

vill synas att något direkt stadgande om sådan rätt i afsedda fall bort

finnas i förslaget.

65 §.

Justitieråd^ Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Stearin och

Norberg anmärkte, att den här stadgade godtgörelse uppenbarligen

icke borde tillkomma befälhafvare, som egenvilligt, öfvergåfve tjensten,

samt att skäl saknades att tillägga befälhafvare, som af egen fri vilja,

med tillämpning af bestämmelserna i 68 §, lemnade tjensten, dylik godtgörelse,

i följd hvaraf hemstäldes att nödigt förbehåll i nämnda afseenden

måtte i §:ns första stycke upptagas.

67 §.

Justitierådet Norberg ville härvid endast anmärka, dels att ordet

»vederlag» i första punkten enligt svenskt språkbruk syntes mindre

tjenligt till betecknande af det här åsyftade aflöningssätt och dels att,

då bestämmelserna i andra punkten måste antagas afse hvarje fall,

då under den i föregående punkt angifna förutsättning befälhafvaren

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

är, på sätt i 64 § sägs. berättigad att erhålla aflöning för viss tid efter

det tjenstgöringen upphört, vare sig till följd af hans afskedande eller

af annan orsak, detta torde böra genom en något förändrad redaktion

utmärkas.

Justitieråden Wretmän, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt

och Skärm ansågo de mot första stycket svarande bestämmelser i den

norsk-danska texten klarare och rigtigare uttrycka hvad förslagets författare

åsyftat; och hemstälde derföre att den svenska texten måtte

omredigeras till närmare öfverensstämmelse med den norsk-danska.

68 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg

yttrade:

att hvad beträffade första punkten hemstäldes att i öfverenstämmelse

med 27 § sjölagen måtte tilläggas, att befälhafvaren ej egde

lemna tjensten förr än lasten blifvit lossad;

att vidkommande andra punkten anmärktes, att orden: »eller efter

det senaste tjensteaftal ingicks, om fartyget icke derefter slutat någon

resa i svensk hamn» syntes böra, såsom öfverflödiga, utgå;

och att hvad tredje punkten stadgade ansåges icke böra bibehållas,

derest, på sätt vid 65 § blifvit hemstäldt, befälhafvare, som sjelf uppsade

tjensten, komme att sakna rätt till ersättning för hemresa.

Justitierådet Svedelius instämde i hvad här ofvan vid 1 och 2

punkterna blifvit anmärkt.

Justitierådet Glimstedt förenade sig i anmärkningen mot första

punkten; och ville derjemte erinra att vid affattningen af denna § synes

vara förbisedt, hurusom, på sätt som antydes i 64 § 2 mom., jemväl

andra fall förefinnas, då befälhafvare eger lemna tjensten.

71 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg anmärkte, att här syntes böra omnämnas jemväl det fall, att

sjöman blifvit förhyrd för viss tid.

79 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg yttrade: Då, på sätt Kommerskollegium erinrat, stadgandet i

första punkten af andra stycket syntes tillägga befälhafvaren rätt att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

med förbigående af styrmannen öfverlemna åt annan besättningskarl

att handla i befälhafvarens ställe, men sådant icke kunde anses lämpligt

och icke heller innefattades i motsvarande bestämmelse i den norskdanska

texten, hemställes, att ifrågavarande stadgande måtte atfattas

i närmare öfverensstämmelse med nämnda text.

81 §.

Justitieråden Wretman och Norberg förmälde att de, beträffande

föi-budet mot varors medtagande, åberopade hvad i fråga om motsvarande

bestämmelser i 30 § af dem yttrats.

Justitieråden Olivecrona, östergren och Skärm erinrade att, derest,

på sätt Justitieråden vid 30 § hemstält, nämnda § komme att utgå, i

första punkten af förevarande § borde uttryckligen bestämmas påföljd

för obehörigt medtagande af varor.

Vidkommande andra stycket hemstälde Justitieråden att genom

förändrad redaktion måtte utmärkas, att det ankomme på befälhafvaren

att företaga här omförmälda undersökning, när helst han dertill

funne anledning.

Justitierådet Glimstedt instämde i förestående erinran, såvidt den

afsåge §:ns första stycke.

84 §.

Justitierådet Norberg ansåg, att — i likhet med hvad 71 § i

gällande sjölag innehåller —- viss tid borde bestämmas, inom hvilken

sjöman i här afsedda fall vore berättigad att blifva afmönstrad.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm, som ansågo

här gifna föreskrift innefatta en för besättningen allt för betungande

utsträckning af tjenstetiden, hemstälde att antingen de arbeten,

vid hvilka sjömannen skulle vara pligtig att biträda, måtte inskränkas

till lossning af last och barlast, eller ock, på sätt 71 § sjölagen stadgade,

den tid, besättningen finge efter fartygets ankomst qvarhållas i

tjensten, måtte bestämmas till visst antal dagar.

85 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och

östergren förenade sig, yttrade: Bland de i 70 § sjölagen anförda fall,

då sjöman eger tjensten uppsäga, synas mig utan tillräckligt skäl vara

ur förslaget uteslutna dels det fall, då krig uppstår, hvarigenom upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

blängning af fartyget kan befaras, i hvilket fall sjöman ingalunda, såsom

i förslagets motiv anföres, torde ega undandraga sig uppfyllande

af tjensteaftalet med mindre sådant är honom i lag uttryckligen medgifvet,

och dels det fall, att befälhafvare ombytes innan fartyget afgått

från förhyrningshamnen.

86 §.

Justitierådeu Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och

Norberg ansågo befälhafvare^ åtgärd att förhålla sjöman dess lagliga

kost, böra, så vida åtgärden vore oskälig, berättiga sjömannen att uppsäga

tjensten, äfven om befälhafvaren icke under längre tid gjort sig

skyldig till dylikt förfarande, och hemstälde derföre, att stadgandet i

första stycket måtte, i enlighet med hvad sålunda blifvit erinradt, ändras.

88 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådeu Olivecrona och

östergren instämde, erinrade att såsom vilkor för sjömans rätt att i här

omförmälda fall lemna tjensten borde stadgas skyldighet att återbära

uppburet förskott å hyran; hvarjemte Justitierådet i öfrigt åberopade

sin anmärkning vid 85 § och ansåg i följd deraf att orden: »eller ombytes

befälhafvare» böra ur sista punkten utgå.

91 §.

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att, enligt deras omdöme, det vore mindre lämpligt att bestämma

afskedad sjömans rätt till ersättning i det fall, att fartyget upplades

i vinterhamn å utländsk ort, efter samma grund som borde tillämpas

när resan måste inställas till följd af krig eller af annan orsak, hvilken

det icke berott af redaren att afvända; redaren skulle eljest kunna

upplägga fartyget i vinterhamn å utländsk ort blott för att blifva qvitt

det med besättningen ingångna hyresaftal. I följd häraf hemstälde

bemälde Justitieråd, som ansågo ifrågavarande fall böra bedömas efter

92 §, att i 91 §:ns första punkt orden: »eller upplägges fartyget å utländsk

ort i vinterhamn» måtte utgå.

93 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,

att 66 § sjölagen ålade redaren att bestrida kostnaden för afliden sjö
4
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

mans begrafning endast i den mån, den aflidnes i dödsorten efterlemnade

hyra icke försloge till bestridande af samma kostnad; och hemstälde

Justitieråden att nämnda, enligt deras mening väl grundade inskränkning

i redarens ifrågavarande skyldighet måtte bibehållas.

95 och 96 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm ansågo

skäl saknas att tillägga sjöman förhöjning af betingad hyra i annat

fall, än när besättningen under resa af tillfälliga orsaker förminskades,

eller att låta sådan förhöjning komma annan till godo än den, som af

anförda orsak finge ökadt arbete; och hemstäldes derföre att, i stället

för hvad 95 § samt 96 § första stycket innehölle, måtte stadgas, att,

när besättningen under resa blefve förminskad, de afgångnes hyror

borde fördelas mellan dem af de qvarvarande, hvilka i följd af minskningen

fått ökadt arbete och i mån af den förökning af arbete, en

hvar af dem fått vidkännas.

Justitierådet Norberg ansåg uttrycket i 95 § »under längre tid»

i detta sammanhang allt för obestämdt och i öfrigt innebära ett vilkor

för den högre aflöningens åtnjutande, som utan olägenhet torde kunna

undvaras.

Beträffande 96 §:ns andra stycke hemstälde Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg, i likhet med

Kommerskollegium och på de af Kollegium anförda skäl, att deri innefattade

föreskrift måtte inskränkas till att afse endast det fall, då rymningen

egt rum under sådana omständigheter, att den qvarvarande besättningen

bort kunna förhindra densamma.

97 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Skärm yttrade, att då arbete

af här ifrågavarande beskaffenhet, jemlikt 46 §, icke kunde åläggas

besättningen i andra än trängande fall, men för sådana fall nödigt biträde

skäligen borde lemnas utan särskild ersättning, hemstäldes att

denna § måtte utgå.

98 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att, då förändring af resans bestämmelseort vore beroende af

redarens beslut, det i sådant fall ock syntes böra åligga redaren att,

på sätt i 86, 87, 88 och 92 §§ för der omförmälda fall stadgades, utan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

afseende å sjömannens nationalitet ersätta kostnaden för hans resa till

afmönstringsorten, när sådan aftalats; och hemstäldes derföre att stadgandet

i denna del måtte i anförda syfte ändras.

Hvad åter anginge öfriga i paragrafen omförmälda fall, ansågo

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Stearin, i

likhet med Kommerskollegium och på de af Kollegium anförda skäl,

redaren icke böra åläggas skyldighet att sörja för manskapets fortskaffande

till annan ort utan så vidt anginge svenskt samt, under förutsättning

af motsvarande bestämmelser i fråga om svenska sjömän i

norsk lag, jemväl norskt sjöfolk; och hemstäldes derföre, att stadgandet

i första stycket måtte i sådant syfte ändras, samt, såsom följd deraf,

andra punkten af andra stycket komma att innehålla, att sjöman i

i här omförmälda fall icke vore pligtig att antaga tjenst å annat fartyg

än svenskt eller norskt.

99 §.

Justitieråden Östergren och Stearin funno stadgandet, att befälhafvaren

egde innehålla en tredjedel af hyran till dess sjömannen entledigades,

hvarigenom under en ganska lång tid, två år och derutöfver,

en väsentlig, för honom och hans familj behöflig del af hans förtjenta

lön skulle kunna undanhållas honom, vara stridande mot billighet och

böra utgå.

100 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

hemstälde, att här gifna bestämmelse måtte i öfverensstämmelse med

konsulsstadgan den 4 November 1886 § 87 fullständigas genom föreskrift

derom, att mönstringsförrättarens afgörande skall lända till efterrättelse

till dess saken kan vid domstol här i riket komma under pröfning.

102 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Stearin och

Norberg förenade sig i följande yttrande: Då, enligt föreskriften i sista

stycket, icke må på grund af disciplinär bestraffning innehållas mer

än hälften af det hyresbelopp, som vid sjömans afmönstring finnes vara

af honom förtjent, skulle enligt förslaget befälhafvaren, efter det denna

gräns blifvit uppnådd, sakna disciplinära straffmedel i fall, der de antagligen

bäst skulle behöfvas. Härtill kommer att ifrågavarande straff
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

medel icke kan användas mot sådana å fartyget anstälda personer,

hvilka ej äro i redarens tjenst eller ej hafva sin aflöning bestämd till

viss hyra, likasom ej heller mot sjöfolk, hvilka på grund af stadgandet

i 36 § medtagits ombord å fartyget. Vid sådant förhållande

synes det nödvändigt att i lagen upptaga jemväl andra disciplinära

straffmedel än mistning af hyra; och torde i sådant afseende böra ifrågakomma

arrest, nedsättning af kost samt strängare tjenstgöring.

104 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg

erinrade att, derest föreskrifterna i 100 och 102 §§ komme att, på

sätt hemstäldt blifvit, förändras, första stycket i denna paragraf borde

i öfverensstämmelse dermed omredigeras.

108 §.

Justitierådet Olivecrona, med hvilken Justitierådet Wretman sig

förenade, erinrade, att då 102 § stadgar de diciplinära straff, som fartygsbefälhafvaren

eger rätt att använda vid förseelser begångna af den till

besättningen hörande personal, förefinnes deremot i 108 § angående »de

å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den egentliga besättningeng>

icke någon föreskrift om de disciplinära straffmedel, hvaraf det må

vara befälhafvaren tillåtet att betjena sig för att kunna tillhålla nämnde

personer att iakttaga ordning och skick ombord samt hörsamma befälhafvarens

tillsägelser. Det är denna brist, som, enligt Justitierådets

åsigt, borde, genom ett tillägg till paragrafen, afhjelpas, så att en befälhafvare

icke må stanna i ovisshet om de korrektiva medel, som han

eger full rätt att använda.

Femte kapitlet.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anmärkte, att i detta kapitel på särskilda ställen användes olika beteckningssätt

för att utmärka den af kontrahenterna vid fraktaftalet,

hvilken hade att besörja transporten af fraktgodset, i det denne betecknades

dels såsom »redarem, dels såsom »befälhafvaren». Då emellertid

en vacklande terminologi i detta afseende måste leda till osäkerhet

vid lagtillämpningen samt för öfrigt intetdera af nämnda beteckningssätt

vore fullt rigtigt, ansågos nämnda båda beteckningssätt böra undvikas

samt i stället kunna lämpligen användas benämningen bortfraktare.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

no §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg anmärkte, att det syntes obehöfligt förbjuda medtagande af

varor å däcket eller i de bär särskild t undantagna rum, då det ankomme

på befraktaren att vid fraktaftalets ingående göra det förbehåll

han i sådant afseende ansåge nödigt; och hemstäldes derföre att andra

punkten måtte utgå.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitierådet Svedelius förenade

sig, tilläde att, derest sistnämnda stadgande komme att bibehållas,

redaktionen deraf borde bringas till närmare öfverensstämmelse med

norsk-danska texten.

in §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte,

i fråga om första styckets första punkt, att det syntes obilligt, att befälhafvaren,

då häri af en eller annan orsak ej å utsatt tid och ort

haft fartyget färdigt att intaga last, skulle för inhemtande af befraktarens

svar, huruvida denne, sådant oaktadt, ville vidblifva aftalet, vara

pligtig med fartyget begifva sig till lastningsorten; utan borde, enligt

Justitierådens mening, befraktaren vara skyldig att på befälhafvarens

framställning i nämnda afseende afgifva bestämdt svar; i följd hvaraf

stadgandet i första punkten syntes kunna inskränkas till att, såsom

motsvarande bestämmelse i 93 § sjölagen innehölle, om fartyget icke

å den för lastningens början bestämda tid är tillstädes å lastningsorten

och färdigt att intaga last, befraktaren eger rätt att bäfva

fraktslutet. Sista punkten: »År ej — — — eller besättning» syntes

såsom öfverflödig kunna utgå.

Beträffande andra stycket hemstäldes att genom ändrad redaktion

måtte utmärkas att det ankomme på bortfraktaren att uppvisa anledningen

till dröjsmålet samt att, der detta icke kunde visas hafva berott

af omständigheter, för hvilka hvarken bortfraktaren eller dennes

folk bure ansvar, befraktaren vore berättigad till skadeersättning.

Justitierådet Norberg instämde i sistnämnda hemställan.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Vid jemförelse mellan de två

särskilda punkterna i första stycket af denna §, och då uppehåll, som

i andra punkten omförmäles, svårligen kan tänkas ega rum med mindre

jemväl der afsåges någon tidsbestämning, synes åtskilnaden emellan

de i dessa punkter upptagna fall böra sökas deri, att i första punkten

afses fall då tiden är absolut bestämd och i andra punkten fall då så
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

dan tidsbestämning icke finnes; men denna uppfattning rubbas af yttrande

i motiven, hvarigenom antydes att det fall, som afses i första

punkten, vore mera omfattande.

Då således tvekan kan uppstå huru skilnaden emellan de särskilda

fallen rätteligen må anses vara uppdragen, torde ett förtydligande

härutinnan medelst någon ändring i affattningen vara erforderligt.

Vidare synes äfven mig obilligt att befälhafvare!! för inhemtande

af befraktarens svar, huruvida denne ville vidblifva aftalet, skulle vara

pligtig med fartyget begifva sig till lastningsorten.

112 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då ett motsvarande stadgande

redan finnes i gällande sjölag, anser jag mig kunna utan vidare yttrande

angående motiveringen undgå att emot denna § framställa anmärkning.

119 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm

hemstälde, beträffande första stycket, att genom ändrad redaktion måtte

tydligare utmärkas, att aftal kunde utesluta tillämpning af här uppstäda

skala för liggedagarnes beräkning, äfven om aftalet ej innefattade

bestämmelse om visst antal liggedagar.

Vidkommande sista stycket erinrade Justitieråden, att intet äfventyr

i förslaget funnes utsatt för aflastare^ underlåtenhet att meddela

der omförmälda erkännande och att sådant äfventyr icke heller lämpligen

syntes böra bestämmas, då befälhafvaren utan svårighet kunde

annorledes förskaffa sig erforderlig bevisning. Vid sådant förhållande

hemstäldes att detta stycke måtte utgå.

Slutligen anmärktes, att det syntes nödigt i denna § uttrycka,

att den tid, som åtginge till den i 114 § andra stycket omförmälda

förhalning af fartyget borde inräknas i liggedagarne.

Justitierådet Norberg instämde i hvad här ofvan angående

första stycket blifvit. hemstäldt, och fann i öfrigt ej anledning till annan

anmärkning än om det tillägg till §§:na, att tid, som åtgår till den i

114 § andra stycket omförmälda förhalning af fartyget, inräknas i

liggedagarne.

125 §.

• Beträffande andra stycket anmärkte Justitierådet Wretman, att

den påföljd, förslaget bestämde för befälhafvarens försummelse att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

anträda fraktresan, icke torde vara uttömmande, enär nämnda försummelse

syntes, på sätt också 93 § sjölagen stadgade, jemväl böra för

befraktaren medföra rätt att häfva fraktslutet, hvilken rätt icke, såsom

i motiven anföres, torde vara utan särskildt lagbud gifven.

Justitieråden Olivecrona och Skärm yttrade: Att befraktaren, i

händelse befälhafvaren, efter fullbordad lastning och erhållna nödiga

handlingar, utan giltig orsak fördröjer affärden, är berättigad till ersättning

för all för befraktaren derigenom uppkommen skada, torde ligga

i sakens natur och lärer näppeligen behöfva sägas. Orden »underlåter

han — — — — — dröjsmålet vållas» synas derföre kunna uteslutas.

Om deremot, såsom i förslagets motiv angifves, meningen är,

att ett sådant dröjsmål å befälhafvarens sida skall gifva befraktaren

den honom nu enligt 93 § sjölagen tillkommande rätt att häfva fraktaftalet,

torde denna mening, som icke lärer framgå af §:ns nuvarande

redaktion, behöfva tydligt uttryckas.

Justitierådet Svedelius yttrade, att då befälhafvarens försummelse

att anträda fraktresan kunde för befraktaren jemväl medföra rätt att

häfva fraktslutet, men frågan, huruvida sådan rätt tillkomme honom,

borde bedömas efter de i hvarje särskildt fall förekommande omständigheter,

samt befraktarens rätt att undfå ersättning för den skada,

som genom befälhafvarens kontraktsstridiga förhållande tillskyndades

honom, utan särskildt stadgande i lagen vore otvifvelaktig, det syntes

lämpligast att i lagen ej utsattes någon påföljd för ifrågavarande försummelse;

i följd hvaraf hemstäldes, att orden: »underlåter — — —

vållas» måtte utgå.

Justitierådet Glirnstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,

yttrade: 1 93 § sjölagen stadgas för fall, som här afses, utom

rätt till ersättning, jemväl rätt för befraktaren att häfva fraktaftalet;

och enligt förslagets motiv åsyftas ej att häri göra någon ändring.

Då emellertid icke, såsom komitén antager, rättigheten att häfva

fraktslutet lärer snarare än rättigheten till ersättning vara en så uppenbar

följd af allmänna rättsgrundsatser att något lagstadgande derom

icke erfordras, synes den ena påföljden lika väl som den andra hafva

bort här intagas.

126—128 §§.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter hemstälde, att dessa §§

måtte omredigeras så, att tydligen framginge, det bestämmelserna äfven

i 127 och 128 §§ augingo befraktning af helt fartyg.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Särskildt anmärktes:

vid 126 §:

att då förslaget medgåfve betraktaren rätt att häfva fraktslutet

så länge fartyget ännu vore qvar å den ort, der resan började, samt

i följd deraf kunde inträffa, att när aftalet häfdes, icke blott öfverliggedagarne

lupit till ända utan också derutöfver fartyget uppehållits af

anledning, som i 122 § eller 125 § första stycket omförmäldes, för

hvilket uppehåll ersättning i förevarande fäll jemväl borde utgå, redaktionen

af första punkten i första stycket af 126 § med hänsyn härtill

borde ändras;

samt vid 128 § af Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren,

Glimstedt och Skärm:

att som jemväl i det fall att fraktslutet häfdes sedan fartyget afgått

från den ort, der resan börjats, ersättning borde gäldas för sådant

uppehåll, som i 122 § och 125 § första stycket omnämndes, detta

borde äfven i denna 128 § uttryckas;

och att föreskrift syntes erforderlig för det fall att fraktslutet afsett

flera resor.

I öfrigt hänvisades af Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren

och Skärm till anmärkningen vid 142 §.

iso §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona och Norberg yttrade, att enär

det icke kunde vara afsedt att för den mindre sannolika händelse, att

frakten för det gods befälhafvare!! intoge i stället för det, befraktare!! skolat

lemna, vore mer än dubbelt så hög, som den frakt, befraktare!! utfäst,

denne skulle erhålla en fordran hos befälhafvaren, hemstäldes att uttrycket

»räknas befraktare!! till godo» måtte, såsom missledande, utbytas

mot något som bättre uttryckte meningen.

131 §.

Justitieråden Svedelius, Skärm och Norberg hemstälde, att, då innehållet

af denna § syntes icke öfverensstämma med föreskriften i 278 §

andra punkten, §:n måtte utgå.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Glimstedt yttrade,

att enär, såsom af 278 § inhemtas, hvad i förevarande § stadgas

derom att inlastadt gods, som tages i mät, ej må lossas under andra

vilkor än befraktaren egt emottaga detsamma, icke gäller längre än till

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

dess godset blifvit exekutivt försåldt, torde någon antydan derom hafva

bort bär intagas.

132 och 133 §§.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade,

att, då enligt förslagets 134 § ko.nnossementet i visst hänseende skulle

vara underkastad! andra regler än dem, allmänna lägen uppstälde beträffande

skriftliga förbindelser, samt vid sådant förhållande det vore

af synnerlig vigt, att någon osäkerhet icke kunde råda om hvad för

konnossementet vore utmärkande och skilde det från andra dylika handlingar,

det syntes mindre lämpligt att i skilda §§ upptaga de i sådant

afseende gifna bestämmelser, utan borde lämpligast föreskrifterna i

132 § samt i 133 § första stycket sammanfattas i en §.

Beträffande särskildt 133 § anmärktes vid första stycket, att det

syntes till undvikande af förvexling vara nödvändigt att i konnossementet

ovilkorligen och oberoende af huruvida sådant å någondera

sidan äskades utsattes dagen och stället för utfärdandet, samt att ordet

»parterne» här ej vore lämpligt utan borde utbytas mot ett annat

uttryck, som rigtigare betecknade hvad som åsyftades.

Vid andra stycket af samma § anmärktes dels att då befälhafvare!

vore den, som utfärdade konnossementet, det syntes oegentligt att

förpligta aflastaren att förelägga befälhafvaren utskrida exemplar af

detsamma, i följd hvaraf andra punkten borde inskränkas till att ålägga

aflastaren att med sin underskrift till rigtigheten erkänna ett exemplar

af konnossementet eller en afskrift deraf; dels ock att tredje punkten,

såsom innefattande endast ett råd till befälhafvaren, hvilket för öfrigt

icke rätteligen hade plats i detta sammanhang, måtte utgå.

Vid tredje stycket anmärktes, att enär utfärdande af konnossement

i flere exemplar vore egnadt att åstadkomma osäkerhet och förvecklingar,

men sådant kunde genom exemplarens numrering i väsentlig mån

förekommas, sådan numrering syntes böra såsom allmän regel föreskrifvas.

Justitierådet Norberg förklarade sig vid 133 § ej hafva annan

anmärkning än att, med afseende å föreskriften i 132 § om befälhafvarens

åliggande att utfärda konnossement, när godset är inlastadt,

stadgandena i 133 § dels i andra punkten af andra stycket om skyldighet

för aflastaren att förelägga befälhafvaren utskrida exemplar af konnossementet

och dels i tredje punkten syntes böra utgå; i hvilket fäll

föreskrift borde, såsom i gällande sjölag, meddelas derom att aflastare!!

skall underskrifva det exemplar af konnossemenfet (eller den afskrift

deraf), som hos befälhafvaren qvarstanna!''.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

134 §.

Justitierådet Norberg ansåg, beträffande första stycket, andra punkten

böra uttrycka, att der konnossernent, som utan förbehåll mot öfverlåtelse

vore stäldt till viss man, öfverlätes, sådant medförde samma

verkan, som öfverlåtelse af konnossernent, hvithet stälts till viss man

eller order.

Justitierådet Skärm yttrade: §:ns mening torde vara: konnossement,

stäldt till innehafva ren, gäller utan öfverlåtelse för den, som

konnosserfientet i handom häfver. År konnossernent stäldt till »viss

man», »viss man eller order», eller endast »order», hvilket sistnämnda

är liktydigt med »aflastare!! eller order», gäller konnossementet såsom

ett löpande papper för den, till hvilken det är stäldt, eller för den,

som på grund af konnossementet åtecknad öfverlåtelse är rätt innehafvare

af detsamma; dock att, om i konnossernent, stäldt till viss man,

genom orden: »icke till order» eller annorledes öfverlåtelse uttryckligen

förbjudits, öfverlåtelse, som det oaktadt sker, icke mot bortfraktaren

medför bättre rätt än som tillkommit den, till hvilken konnossementet

stälts. Denna mening synes kunna och höra tydligare och enklare än

i förslaget skett uttryckas.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,

yttrade: I denna § stadgas såsom regel, att konnossernent, ställ- till

viss man, må öfverlåtas såsom vore det stäldt till viss man eller order.

Detta stadgande har icke motsvarighet i sjölagen och är stridande

emot hvad enligt allmänna lagen här i riket är gällande angående förskrifningar.

Något behof att i detta afseende för konnossernent. göra undantag

från allmän svensk rättsregel lärer icke i och för sig förefinnas; och om

än öfverensstämmelse med norsk och dansk rätt. å förevarande lagstiftningsomrade

ma vara önskvärd, synes detta mål icke vara att eftersträfva

när det ej kan vinnas utan på bekostnad af svensk rättsgrundsats.

Väl finnes ett likartad! stadgande redan i vexellagen;

men detta exempel torde icke böra mana till efterföljd utan snarare

till betänksamhet mot vidare fortgående i en rigtning, som leder till

undergräfvande af enheten inom det. inhemska rättssystemet.

Justitierådet Olivecrona förklarade sig, lika med Justitierådet Skarn!,

anse, att den mening, som man i denna § åsyftat att inlägga, både

bolde och kunde tydligare och enklare uttryckas, än som skett, och att

§:n förty borde undergå eu redaktionsföräudring. Men han delade der
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

jemte i allo de betänkligheter, som Justitieråden Glimstedt och Östergren

uttalat emot införandet i den svenska privaträtten af den nya

grundsats, som förslaget innehåller, nemligen att öfverlåtelse af ett konnossement,

stäldt till viss man — hvilket till sin natur icke är annat

än ett erkännande att hafva emottag^ viss qvantitet gods för transport

till annan ort, med förbindelse att der aflemna detsamma till aflastaren

eller hans rättsinnehafvare — skall uppfattas och bedömas i likhet

med öfverlåtelse af löpande värdepapper. Komiterade säga sjelfva att

de hafva i sitt förslag åsyftat att genom den formlösa öfverlåtelsen

göra konnossementet till ett »orderpapper)) och åberopa såsom stöd

härför den norska och den danska lagstiftningen samt önskvärdheten

af likhet i de tre nordiska rikenas lagstiftning i ämnet. Men önskvärdheten

i detta afseende syntes Justitierådet icke böra vara det afgörande,

då fråga vore om att bryta emot eu princip vid öfverlåtelse

af lös egendom, hvilken princip i fäderneslandets rätt haft en fast grund.

Endast handelns och den internationella samfärdselns oafvisliga kraf

på större lättnad att kunna försälja inlastade varor under formen af

en föryttring af löpande värdepapper, skulle kunna rättfärdiga den afvikelse

från hittills gällande rätt, som komiterade i sitt förslag tilllåtit

sig framställa. Justitierådet kände icke om ett sådant oafvisligt

kraf i nämnda hänseende uppstått under de sista 20 åren, sedan 1864

års sjölag träd! i verksamhet, hvarföre han för närvarande icke tilltrodde

sig kunna uttala något omdöme om behöfligheten af en så betänklig

rubbning i principerna för svenska privaträtten, som komiterades

förslag i sagda afseende söker göra gällande.

Justitierådet ''Wretman ansåg, lika med Justitierådet Skarin, en

förändrad redaktion af §:n vara nödvändig.

135—138 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skarin, som funno

dessa §§, med undantag af andra och tredje styckena i 137 §, innefatta

endast en hänvisning till motsvarande bestämmelser angående

lastning eller ett upprepande af nämnda bestämmelser, ansågo dessa §§,

med nyss anförda undantag, kunna utan olägenhet ersättas med en

allmännare hänvisning till föreskrifterna i 114, 118 — 121 samt 123 §§.

Tredje stycket af 137 § ansågs på enahanda skål, som anförts vid 119 §

sista stycket, böra utgå.

Justitierådet Svedelius instämde i anmärkningen angående tredje

stycket af 137 §.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

139 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade,

att då 158 § innefattade vidare föreskrifter om hvad befälhafvare i här

afsedda fall hade att iakttaga, hemstäldes, huruvida icke bestämmelserna

i begge §§:na kunde sättas i närmare samband med hvarandra.

Bemälde Justitieråd jemte Justitierådet Norberg anförde vidare att,

beträffande föreskriften i första stycket af 139 § om befälhafvarens

pligt att underrätta aflastaren när lastemottagaren vägrade att mottaga

lasten eller icke vore känd eller icke att träffa, erinrades, att en sådan

åtgärd stundom kunde vara förenad med en svårighet och kostnad, som

icke stode i rimligt förhållande till det gagn, dermed afsåges; och hemstäldes

derföre att nämnda föreskrift måtte inskränkas dertill, att befälhafvaren

borde, när det lämpligen kunde ske, meddela aflastaren

underrättelse angående nämnda förhållande.

141 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Då första stycket handlar allenast

om det fall, att de företedda konnossementen icke äro betecknade med

särskilda nummer, men detta framgår först af innehållet i andra stycket,

synes §:n böra undergå sådan ändring, att nämnda oegentlighet

undvikes.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,

att om, på sätt vid 133 § blifvit hemstäldt, det komme att stadgas att,

när konnosseiftent utfärdades i flera exemplar, dessa borde numreras,

det blefve nödigt att med hänsyn härtill gifva denna § en ändrad uppställning.

142 §.

Justitierådet Norberg förmälde sig härvid icke framställa annan

anmärkning, än att han, i fråga om redaktionen, åberopade sitt yttrande

vid 141 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecrona

och Östergren sig förenade, yttrade: I händelse, såsom vid 133 §:n

tredje stycket hemstälts, konnossementsexemplarens numrering blifver

obligatorisk, torde i 142 § böra stadgas, att befälhafvare^ såvida

konnossementet är löpande, icke må annorstädes än å bestämmelseorten

utlemna godset, utan att konnossemementet eller, der flere exemplar

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

utfärdats, konnossementet n:o 1 återställes. År deremot konnossementet

stäldt till viss man med förbud mot öfverlåtelse och således icke

löpande, torde befälhafvaren saklöst kunna hvar som helst utlemna lasten

till betraktaren mot dennes qvitto antingen konnossementet återställes

eller icke. Då befälhafvaren således, när han utfärdat löpande

konnossement, ej får annorstädes än i bestämmelseorten utlemna godset,

med mindre han återfår konnossementet, eller, i händelse konnossementet

utfärdats i flere exemplar, exemplaret n:o 1, så innebär väl

detta, att, om befraktaren förklarar sig vilja håfva fraktslutet och återfå

godset, men ej kan återställa vederbörligt exemplar af konnossementet,

befälhafvaren ej har att fästa afseende å befraktarens berörda förklarande,

äfven om det i öfrigt är berättigad!, utan måste afgå till bestämmelseorten,

det enda ställe, der han enligt 142 § i sådant fall är berättigad

utlemna godset. Med andra ord: befraktare, som mottagit löpande konnossement,

eger således icke under något förhållande håfva fraktaftalet,

såvida han ej kan återställa vederbörligt exemplar af alla de konnossement,

som han kan hafva mottagit å lasten eller å särskilda delar deraf.

Detta torde äfven vara rigtigt, men synes dock till undvikande af missförstånd

böra uttryckas vid de ställen, der det talas om befraktares rätt

att bäfva fraktaftalet, sedan lasten eller delar deraf intagits (126, 127,

128 och 160 §§).

127 § synes ej rätt förenlig med 142 §. Enligt 127 § eger befälhafvare,

när inom lastningstiden befraktaren ej aflemnat lasten till

fullo eller guldit eller stält säkerhet för frakten å det felande godset

och ersättning för kostnad, som genom bristande last kan uppkomma,

anse fraktaftalet häfvet och således mot återlemnande af det redan inlastade

erhålla half frakt för hela lasten och ersättning i öfrigt enligt

126 §. Men har nu befälhafvaren redan utfärdat löpande konnossement

å den intagna lasten eller någon, kanske helt obetydlig del deraf, och

vill eller kan ej befraktaren återställa vederbörligt exemplar af konnossementet,

så får ju befälhafvaren enligt 142 § icke annorstädes än i bestämmelseorten

utlemna godset och måste således, om han aldrig så

gerna vill anse fraktslutet häfvet, dit afgå. Häri kan således faktiskt

hafva fraktslutet endast i det fall, att han antingen ej ännu utfärdat

något löpande konnossement, eller ock, om så skett, befraktaren godvilligt

återställer vederbörliga exemplar deraf. — Det synes som 127 §

på grund af hvad sålunda anmärkts tarfvade omredigering.

Justitieråden Svedelius och Glimstedt anmärkte, att då i de fall,

paragrafen förutsatte, det ej sällan torde vara omöjligt att framte samtliga

konnossementsexemplaren, det syntes mindre lämpligt att endast

under sådan förutsättning medgifva lastens utlemnande; utan borde i

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

förevarande hänseende stadgas att, med det undantag, andra punkten

omförmälde, befälhafvaren ej vore pligtig att utlemna lasten utan att

samtliga konnossementsexemplaron återlemnades eller ock säkerhet

stäldes för de anspråk å lasten, hvilka kunde lagligen tillkomma innehafvare

af de ej återstälda exemplaren.

Justitierådet Glimstedt tilläde, att han ansåg skäl saknas att, när

konnossementet icke vore löpande, uppställa andra vilkor för godsets

utlemnande i här omförmälda fall, än de som gälde för utlemnandet i

bestämmelseorten.

143 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm ansågo

denna paragraf endast böra innehålla, att konnossementet bestämmer

rättsförhållandet mellan bortfraktaren och lastemottagaren och att lasten

förty bör i öfverensstämmelse med konnossementet till den sistnämnde

aflemnas; hvad paragrafen derutöfver innehölle ansågs böra, såsom

obehöflig^ utgå.

144 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

ansågo första punkten, såsom innefattande endast ett upprepande af

bestämmelsen i 143 §, böra utgå.

145 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter erinrade att i första stycket

borde omförmälas jemväl det fall, att gods gått förloradt eller förkommit.

146 §.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i denna paragraf innefattar

icke i materiel afseende någon utvidgning i den ansvarsfrihet,

som kan härledas af ordalagen i 145 §, utan synes, såvidt detsamma

skall kunna tillerkännas någon betydelse, allenast kunna åsyfta ändring

i bevisningsskyldigheten, så att presumtionen till godsegarens förmån i

afseende å godsets beskaffenhet vid inlastningen må genom reservationen

i konnossementet undanrödjas; men sådan mening lärer ingalunda

med någon grad af tydlighet framgå af de i paragrafen gagnade

ordalag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

149 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Skärm

anmärkte, att då här omförmälda besigtning alltid vore af betydelse

icke blott för den, som anordnade besigtningen utan jemväl för andra

parten, det syntes böra stadgas, att den sistnämnde borde, der så ske

kunde, underrättas om tiden för förrättningen samt ega närvara vid

densamma.

Beträffande redaktionen erinrades, att det syntes böra genom hänvisning

till 337 § andra stycket utmärkas, att här omförmälda besigtningsman

icke skulle förordnas af offentlig myndighet.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Då af motiven framgår att här ej

åsyftas att bestämma tid, inom hvilken besigtningen skall vara verkstäld,

och således uttrycket »anordna besigtning)) allenast skall innefatta

ett vidtagande af mer eller mindre omfattande åtgärder för en besigtning,

hvars verkställande kan efter behag fördröjas, synes det här till

bortfraktarens tryggande mot framtida ersättningsanspråk meddelade

stadgande, sådant detsamma är affattadt, icke tillräckligt motsvara berörda

ändamål, likasom å andra sidan ordalagen icke lemna godsemottagaren

någon ledning till bedömande af hvilka åtgärder, som på honom

ankomma för bevarande af hans rätt till talan.

150 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anförde, att då den i första stycket angifna grund för bestämmande af

bortfraktarens ersättningsskyldighet borde tillämpas icke endast när

gods bevisligen gått förloradt eller skadats under resan, utan i, hvarje

fall, då lasten icke i enlighet med konnossementet aflemnades och bortfraktaren

icke till sitt fredande från ansvarighet kunde åberopa någon

omständighet, som lagligen medförde sådan verkan, hemstälde Justitieråden

att första stycket måtte med afseende härå erhålla en förändrad

affattning.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm yttrade

vidare: De i sista stycket förekommande orden: »hvad för godset verkligen

influtit», som uppenbart, enligt hvad i motiven ock angifves, afse

.nettobehållningen af försäljningen, efter afdrag för frakt, tull och öfriga

omkostnader (se 201 §), torde dock, enligt sin ordalydelse, närmast

beteckna bruttoinkomsten af försäljningen; och då tydligt är att det ej

är denna bruttoinkomst, som skall till egaren utgifvas, synes detta

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

stycke tarfva en förändrad redaktion, som rigtigare uttrycker den verkliga

meningen.

151 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter yttrade, att då föreskriften

i andra stycket, vid jemförelse med 153 §, syntes icke böra eg a tillämpning

i det fall, att godset minskats af någon bland de i samma §

omförmälda orsaker, men vid sådant förhållande ifrågavarande föreskrift,

som i öfrigt innefattades under det allmänna stadgandet i 153 §, vore

missledande, hemstäldes att andra stycket måtte utgå.

152 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren och Skärm

erinrade, att sjölagen icke innehölle någon motsvarighet till detta från

tyska lagen hemtade stadgande, hvilket syntes icke vara af något

verkligt behof påkalladt och så mycket hellre kunna utgå, som de

föreskrifter, §:n innehölle, icke vore uttömmande utan i flere hänseenden

måste fullständigas genom andra, i detta kapitel förekommande

stadganden.

164 §•

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anmärkte, att första punkten syntes, såsom öfverflödig, böra utgå.

Justitierådet Norberg anmärkte vidare, att då enligt 156 § lastemottagaren

först med godsets mottagande blefve förpligtad att gälda

frakten, deraf syntes böra följa att han ock först genom godsets mottagande

ginge förlustig här omförmälda rätt; och hemstäldes derföre,

att andra punkten måtte i öfverensstämmelse härmed aflattas.

155 §•

Justitierådet Olivecrona anmärkte, att det syntes icke vara rätt

lämpligt att, såsom här skett, negativt stadga hvad befraktaren icke

är skyldig att ersätta (ty sådant kan vara mycket annat, hvilket icke

i lagparagrafen är möjligt omförmäla) utan borde här positivt uttryckas

hvem som skall vidkännas alla förekommande omkostnader för sjöresa

från lastningsorten till lossningsorten. Följaktligen borde, enligt

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Justitierådets mening, den ifrågavarande lagparagrafen omredigeras i den

syftning att det sades, att redaren allena skall gälda alla skeppsomkostnader,

bogserings-, karantäns- och andra dylika kostnader, som

äro förbundna med resan från lastningsorten till lossningsorten. Vid

ett sådant positivt lagstadgande faller det af sig sielft klart, att hvarken

befraktare eller någon annan person kan åläggas betala slika kostnader.

157 §.

Justitieråd et Norberg yttrade, att enär det i första punkten, till

befälhafvarens säkerhet för der afsedda fordringar hos lastemottagaren,

föreslagna stadgande om fordringsbeloppets nedsättande i taka händer

syntes vara för ändamålet mindre tillfyllestgörande och i allt fall lemnade

rum för olika tydningar, samma punkt torde böra ändras derhän

att befälhafvare!! ej må vara pligtig utlemna godset innan nämnda

fordringar guldits eller ock beloppet blifvit till vederbörandes säkerhet

nedsatt i allmänt förvar eller hos enskild person, som af befälhafvare!!

godkännes.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm

funno, beträffande första stycket, clet icke skäligen kunna åläggas befälhafvaren

att genom godsets utlemnande uppgifva den pantsäkerhet,

han hade för sina fordringar mot godsegaren, utan att annorledes bereddes

honom trygghet för utfåendet af samma fordringar; men sådan

trygghet torde fordringsbeloppets nedsättande i taka händer icke kunna

anses innefatta. Härtill komme att utsigten för befälhafvaren att efter

lossningen med säkerhet kunna påräkna betalning väsentligen förringades

genom stadgandet att, der tvist yppades angående lastemottagarens

betalningsskyldighet, lyftning af det nedsatta beloppet finge ske

endast mot säkerhet för återbäring, i den mån sådan blefve befälhafvaren

ålagd; ty en sådan säkerhet vore antagligen ofta nog befälhafvaren,

som befunne sig å en främmande ort, icke i tillfälle att ställa,

och det. komme sålunda att bero af lastemottagaren att genom framställande

af möjligen obehöriga ersättningsanspråk förhindra lyftning af

det nedsatta beloppet. Vid sådant förhållande och då lastemottagaren,

som jemlikt 269 § för sin ersättningsfordran hade panträtt och förmånsrätt

i fartyget, icke syntes vara i behof af någon särskild säkerhet

för samma fordran, hemstäldes att andra punkten i detta stycke

måtte utgå samt första punkten komma att innehålla, att. befälhafvaren

ej vore pligtig att utlemna godset till lastemottagaren, förr än de i

§:n omförmälda fordringar guldits eller ock fordringsbeloppet, blifvit

för befälhafvarens räkning satt i allmänt förvar eller ock hos enskild

G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

man, som af befälhafvaren godkändes, med rätt för honom att, efter

godsets aflemnande, medlen lyfta.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Det synes icke konseqvent att,

på sätt här föreslås, medgifva lastemottagare att i stället för kontant

liqvid verkställa nedsättning i taka händer, hvarigenom bortfraktarens

panträtt i godset förbytes till allenast en personlig fordran hos depositarien.

161 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Wretman, Olivecrona

och östergren instämde, yttrade: Kan bortfraktaren, i följd af

någon under resan fartyget åkom men olycka, ej fullgöra sitt åtagande,

enligt fraktaftalet, att föra varan till bestämmelseorten, torde han ur

rättslig synpunkt ej böra eg a åtnjuta den för transporten öfverenskomna

frakten, eller någon del deraf, äfven om, hvilket kanske ej ofta

är fallet, genom den delvis verkstälda transporten någon fördel skulle

kunna visas vara lastegaren tillskyndad. Att såsom förslaget, utan

afseende derpå huruvida lastegaren genom varans forslande dit, der

fartygets resa i följd af olyckan afbröts, haft båtnad, förklara bortfraktaren

berättigad till frakt enligt fraktaftalet efter förhållandet emellan

hela den aftalade resans längd och det tillryggalagda afståndet,

synes vara hvarken rätt eller billigt. Har lastegaren af den afbrutna

transporten verkligen haft fördel, kunde väl synas billigt, att bortfraktaren

njöte ersättning i förhållande till denna fördel, men då säkerligen

stora praktiska svårigheter skulle möta att i särskilda fall bestämma

ersättningens belopp, torde lagstiftningen ej böra taga hänsyn

till det billighetsskäl, som i detta afseende kan anföras; utan synes

rigtigast, att, när i följd af fartyget åkommen olycka fraktaftalet ej

kan af bortfraktaren fullgöras, aftalet, såsom det i §:ns första stycke

ock heter, upphör att vara gällande. Efter denna åsigt torde §:ns

andra och tredje stycken, som icke äro med sagda uttryck i det första

rätt förenliga, böra utgå. Hvad särskildt angår tredje stycket, i händelse

detsamma skulle, emot hvad nu anfördt blifvit, komma att qvarstå,

anmärkes, att detsamma synes böra tydligen uttrycka, huruvida

den lastegaren tillagda rätt att abandonnera godset finge utöfvas för

hvar kolly särskildt eller endast beträffande lasten i dess helhet.

162 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade:

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Om hvad vid föregående § anmärkts vinner godkännande, lära i första

styckets första punkt orden: »men befraktaren gälde — — — efter

ty i 161 § sägs» böra utgå eller åtminstone gälla endast för det fall,

att befraktaren bäfver fraktslutet. Befälhafvare^ skyldighet att vidtaga

de i 57 § föreskrifna åtgärder synes böra gälla äfven för det fall

att fraktslutet häfves af befraktaren, hvilken väl eljest sällan skulle

kunna begagna sin rätt dertill.

164 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

erinrade beträffande andra stycket, att första punkten dels, så vidt

anginge det fall att fraktslutet häfdes innan fartyget lemnat afgångshamnen,

icke öfverensstämde med 160 §, som föranledde, att i nämnda

fall frakt icke komme att utgå, dels ock till sitt öfriga innehåll vore

obehöflig; i följd hvaraf Justitieråden ansågo nämnda punkt böra utgå,

då andra punkten borde lämpligen omredigeras.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm tilläde,

att, i händelse, enligt den vid 161 § gjorda anmärkning, andra och

tredje styckena i sagda § komme att utgå, stadgandet om den afståndsfrakt,

befraktaren i det i 164 § omnämnda fall hade att gälda, måste

omredigeras.

Justitierådet Glimsteclt yttrade: Första punkten i andra stycket

af denna § omfattar två särskilda fall, då befraktare eger håfva fraktslutet

emot skyldighet att gälda frakt, såsom orden lyda, efter ty bär

ofvan är sagdt. För det ena af dessa fall eller då fraktslutet häfves

å ort, som under resan anlöpes, synes af analogien med 162 §

kunna slutas, att befraktaren skall gälda afståndsfrakt. Det andra

fallet åter eller då fraktslutet häfves i lastningsorten är visserligen

analogt med det fall, som sägs i första stycket af 160 §; men då der

befraktaren befrias från skyldighet att erlägga frakt, kan af berörda

lagrum icke hemtas någon ledning till bestämmande af den betalningsskyldighet,

som här må anses vara åsyftad; hvadan ett uttryckligt angifvande

af de §§, som afses med uttrycket »här ofvan», torde vara

nödigt.

165 §.

Justitierådet Norberg hemstälde, huruvida ej, till vinnande af ökad

tydlighet, första punkten borde ändras i den syftning, att då genom

öfverlåtelser särskilda exemplar af konnossementet kommit i olika per
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

soners händer, och desse tvista om bättre rätt till lasten, innehafvaren

af det exemplar, som först öfverlåtits, skall ega bästa rätt, der icke

de särskilda exemplaren betecknats med nummer o. s. v.

Justitierådet Glimstedt anförde: öfverlåtelse af konnossement innefattar

öfverlåtelse af rätten till det gods, hvarå konnossementet lyder;

och således, när egare af gods, hvarå konnossement i flera lika

lydande exemplar finnes utfärdadt, öfverlåter särskilda exemplar åt

särskilda personer, inträffar sådant fall, hvarom förmäles i 1 Kap. 5 §

Handelsbalken.

Med tillämpning af nämnda lagrum, och då det faktiska aflemnandet

af ett konnossementsexemplar, hvarigenom icke uteslutes möjligheten

att till annan aflemna ett lika gällande exemplar, icke kan

tillerkännas någon betydelse såsom tradition, borde således för fall af

kollision emellan särskilda innehafvare af särskilda icke numrerade

konnossement, företrädet tillerkännas den, hvars rätt grundas å den

tidigaste öfverlåtelsen, dock att, derest medelst vederbörlig islossning

tradition af godset till annan konnossementshafvare egt rum, denne

skulle ega att behålla godset.

Då nu här icke synes vara erforderligt eller ens åsyftadt att göra

någon afvikelse från allmänna lagen, torde ej mindre första punkten i

denna § böra omredigeras, så att företrädet göres beroende icke af

det tidigare öfverlemnandet utan af den tidigare öfverlåtelsen, än äfven

den i andra punkten gjorda restriktionen om bristande god tro

eller om grof vårdslöshet, hvilken restriktion icke förekommer i allmänna

lagen, böra utgå.

Justitierådet Wretman, med hvilken Justitieråden Olivecrona,

Östergren och Skärm instämde, yttrade: Vid 133 § är af mig föreslaget

att, om konnossement i flere exemplar utfärdades, dessa borde

med särskilda nummer förses; och om detta blefve lag, torde vid tvist

om bättre rätt enligt 165 § konnossementens nummer alltid böra blifva

afgörande.

Har åter någon fått lossa varor på grund af ett icke med nummer

försedt konnossement, synes hans rätt att få behålla godset icke

böra tillintetgöras deraf att anspråk å samma gods framställes på grund

af annat ej heller numreradt konnossement, äfven om detta skulle

blifvit utlemnadt förr än det andra.

Justitieråden Wretman och Olivecrona tilläde, att då, enligt Justitierådens

omdöme, till begreppet af god tro hörer, att den, som

åberopar sådan, icke eftersatt den uppmärksamhet och omsorg, som

vederbort, orden »eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet»

böra utgå.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

166 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I afseende å konnossement, som

innehåller förbud mot öfverlåtelse, torde stadgandet i tredje punkten af

första stycket i denna §, hvarigenom i visst fall cessionarie tillerkännes

bättre rätt än som tillkommer cedenten, icke kunna göras tillämpligt

utan uppenbar strid mot § 134, der sådant förbud tillerkännes giltighet;

och i enlighet med hvad jag yttrat vid § 134 i fråga om konnossement

till viss man utan lof att låta det komma i annans hand, anser

jag sådant konnossement böra i förevarande afseende intaga enahanda

ställning.

Annorlunda gestaltar sig ifrågavarande stadgande såvidt detsamma

afser löpande konnossement; men äfven härutinnan synes anledning

till anmärkning vara förhanden. I fråga nemligen om löpande skuldebref

lärer väl innehafvarens rätt icke i någon mån förringas deraf, att

han må hafva vid skuldebrefvets förvärfvande egt vetskap eller kunnat

förskaffa sig vetskap om förhållanden, som kunnat för hans fångesman,

medan denne hade skuldebrefvet i sin hand, utgöra hinder att hos

gäldenären uttaga skuldebrefvets belopp; och då skäl ej torde förefinnas

att i afseende å löpande konnossement göra afvikelse från en rättsgrundsats,

som är gällande i afseende å löpande skuldebref, vill synas

att orden: »der det ej visas — — — — grof vårdslöshet» borde ur §:n

utgå.

Efter sådan reduktion till omfång och innehåll komme åt stadgandet

i denna punkt ej att återstå annat än hvad af löpande handlingars

natur i allmänhet är sjelfklart och förty icke är behöfligt att i

denna lag intagas.

Justitieråden Wretman och Olivecrona hemstälde, af skäl som anförts

vid föregående §, att i första stycket orden : »eller att han dervid

handlat med grof vårdslöshet» måtte utgå.

Justitierådet Olivecrona tilläde, att han funne andra stycket, såsom

obehöfligt, böra utgå.

167 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm

och Norberg yttrade att, ehuru rättssäkerheten syntes fordra, att mortifikation

af konnossement icke finge sökas å flere ställen och att rätta

orten för mortifikationsförfarandet. borde vara godsets bestämmelseort,

det likväl syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke, vid det förhållande

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

att det norska likasom det danska förslaget, såvidt anginge konnossement

å gods, som skulle lossas i utlandet, uppstälde en annan grundsats

i detta afseende och, under viss förutsättning, medgåfve dödning

af konnossementet i aflastningsorten, — i följd hvaraf det kunde inträffa

att konnossement å gods, som från Norge eller Danmark skeppades

till Sverige, blefve, till förfång för den svenske lastemottagaren,

dödadt i Norge eller i Danmark — jemväl i svensk lag borde stadgas

ett liknande undantag för konnossement å gods, som från svensk hamn

försändes till Norge eller Danmark. Vidare anmärkte samma ledamöter,

att det syntes billigt att, på sätt det norska och det danska

förslaget innehölle, den, som begärt dödning af konnossementet, berättigades

att, efter det offentlig stämning ågått, utbekomma godset

mot stäld säkerhet.

Justitierådet Glimstedt anförde: Stadgandet i denna § innefattar

en nyhet, som icke, såvidt motiven antyda, af erfarenheten funnits

nödig och ej heller torde kunna i praktiskt hänseende leda till något

vidare resultat med mindre derjemte meddelas materiella bestämmelser

i fråga om den verkan, dödningen och till och med redan ansökningen

om dödning må medföra i rättsförhållandena emellan sökanden, andra

konnossementshafvare och bortfraktaren.

168 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Denna §, som i afseende å konnossement

uttalar en rättssats, hvilken lika väl gäller andra fordringshandlingar

och således icke utgör någon egendomlighet för sjörätten,

synes desto mindre böra här qvarstå, som dylika stadgande!! i speciallagar

gerna få sken af undantag, hvaraf vill slutas till eu motsatt

regel. Den i motiven åberopade omständighet, att ett dylikt stadgande

redan fått inflyta i vexellagen, torde ingalunda böra utgöra giltigt skäl

till fortgående i en rigtning, som i och för sig icke är efterföljansvärd.

Justitieråden Wretman och Olivecrona åberopade, beträffande orden

att han dervid handlat med grof vårdslöshet)), anmärkningen vid

»eller

165 §

169 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg yttrade, att enär det torde vara ostridigt att passagerare, som

utan laga förfall underläte att begagna den plats å fartyget han för

sig betingat, icke af sådan grund vore berättigad till afkortning i den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

öfverenskomna afgiften för resan, hemstäldes huruvida icke första stycket

såsom obehöfligt kunde utgå.

Beträffande andra stycket anmärktes att, då dödsfall icke vore

att hänföra till hvad allmänna lagen innefattade under »laga förfall»,

det syntes nödigt att, på sätt i 122 § sjölagen skett, utmärka att,

när avtalet anginge befordrande af viss uppgifven person, dennas död,

likasom ett för lefvande person uppkommet laga förfall, föranledde afgiftens

nedsättande till hälften.

174 §.

Justitierådet Norberg yttrade, att enär förslagets motiv utmärkte

att egenskapen af bodmeri skulle vara betingad deraf, att lånet upptagits

under sådana förhållanden och sådana vilkor, som i §:n omförmäldes,

men detta icke genom stadgandets affattning med erforderlig

bestämdhet angåfves, hemstälde Justitierådet, att §:n måtte omredigeras

på ett sätt, som bättre uttryckte meningen, i hvilket hänseende 126 §

sjölagen lämpligen kunde tjena till ledning.

Vidare anmärktes af Justitieråden Wretrnan, Östergren, Glimstedt

och Norberg att, då den afgift, som under namn af premie vanligen

betingades för bodmerilån, i allmänhet öfverstege den i lag medgifna

högsta ränta, det syntes nödvändigt att här intaga förbehåll om rätt

för kontrahenterne att fritt bestämma premiens belopp.

Justitierådet Olivecrona ansåg att denna § borde omredigeras för

att tydligare än som skett utmärka hvad som under begreppet bodmeri

skall förstås, så ock för att tillkännagifva huru långifvare och

låntagare egde att fritt bestämma om den premie, hvilken för den förre

skulle utgöra eu ersättning både för ränta å lånekapitalet och för den

risk, som han vedervågade, i händelse det förbodmade föremålet ginge

förloradt.

176 och 177 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att, om, på sätt vid 50 § blifvit hemstäldt, i tredje kapitlet

komme att upptagas ett allmänt stadgande i förevarande hänseende,

dessa §§ borde utgå.

Justitierådet Norberg tilläde, att 176 och 177 §§ borde, om de

utginge, ersättas med en hänvisning till de under 50 § föreslagna bestå

mmelser.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

178 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anmärkte <Ms att det syntes nödigt i bodmeribrefvet uppgifva ort och

dag för utfärdandet, dels och att till vederbörlig kontroll samt till ledning

för beräknande af skuldbeloppet i det fall, 187 § förutsatte, borde

i bodmeribrefvet utsättas särskildt lånesummans och särskildt premiens

belopp.

179 §.

Justitieråden Wretman, Skärm och Norberg yttrade: Till vinnande

af internationel öfverensstämmelse hafva komiterade ej blott i afseende

på konnossement. utan äfven beträffande bodmeribref föreslagit det undantag

från vår gällande allmänna rätt, att i likhet med hvad norsk

och dansk lag innefattar sådan handling, ehuru stäld till viss man,

skall betraktas såsom löpande. Om än beträffande konnossementet ett

dylikt undantagsstadgande kan anses berättigadt, saknas deremot i

fråga om bodmeribrefvet skäl att införa ett sådant, då bodmeribrefvet

till sin natur icke är ett omsättningspapper, utan tvärtom, på sätt stadgandet

i andra punkten af andra stycket utvisar, alltid kommer att

till giltigheten vara beroende af långifvarens förhållande, samt för öfrigt.

internationel öfverensstämmelse i detta afseende är utan särdeles

betydelse. På grund häraf hemställes, att första punkten af andra

stycket samt orden »ändock att handlingen — — — nyss är sagd!» i

andra punkten måtte utgå.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,

anförde: I likhet med hvad jag anfört i fråga om konnossement,

anser jag bodmeribref stäldt till viss man, utan lof att låta det

komma i annans hand, icke böra tillerkännas egenskap af löpande.

Justitierådet Olivecrona, som hänvisade till hvad han vid 134 §

anfört, förenade sig med Justitieråden Wretman, Skärm och Norberg i

det af dem afgifna yttrande.

183 §.

Justitierådet Olivecrona anmärkte att orden »laga ränta» angåfve

ett allt för sväfvande begrepp. Komiterade menade dermed säkerligen

6 procent ränta, på sätt i den norsk-danska texten uttryckligen sägs.

Men 5 procent, 4 procent ränta eller ännu lägre vore ock en laga,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

ränta. Justitierådet, hemstälde derföre att, till undvikande af allt missförstånd,

den svenska lagtexten i detta afseende måtte redigeras i

fullständig likhet med omförmälda norsk-danska text.

184 §.

Justitierådet Norberg ansåg, i likhet med hvad han vid 157 §

yttrat, skuldbeloppet i det uti andra punkten af första stycket förutsatta

fall böra för vederbörandes räkning nedsättas i allmänt förvar

eller ock hos enskild man, som af parterne godkändes.

Beträffande första stycket anmärktes af Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt och Skärm, att nedsättning af

skuldbeloppet i taka händer ej kunde anses lemna erforderlig säkerhet

utan borde, enligt Justitierådens mening, medlen öfverlemnas till den

gode man, parterne utsåge, men om de ej kunde enas om sådan, för

vederbörandes räkning sättas i allmänt förvar.

Vidkommande andra stycket anmärkte Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg, att deri innefattade

föreskrift icke syntes böra ega tillämpning i annat fall, än när brefvet

vore af löpande egenskap.

185 och 186 §§.

Högsta. Domstolens samtliga ledamöter förenade sig om följande

yttrande:

Det synes öfverensstämma med förhållandets natur, att den rätt

till de förbodmade föremålen, hvilken, efter bodmeriresans slut, tillkommer

borgenären, icke må i något hänseende genom befälhafvarens

åtgärd rubbas; och jemväl förslagets bestämmelser i 181 § synas hvila

på denna grundsats. Denna borgenärens ovilkorliga rätt till panten

förringas emellertid i väsentlig mån, om befälhafvaren berättigas att

utan äfventyr för sig och redaren undandraga panten borgenärens förfogande,

allenast befälhafvaren nedsätter gäldens belopp i taka händer

eller för samma belopp ställer säkerhet, då intetdera af dessa förfaranden

för borgenären medför samma säkerhet som rätten att förfoga

öfver sjelfva panten; och från bestämmelsen i 181 § synes det innefatta

ett obehörigt undantag, att befälhafvaren, när lasten allena är

förbodmad, eger upplägga denna och afsegla, utan att, på sätt 158 §

förutsätter, sörja för bodmerigäldens betalning. Vid sådant förhållande

och då det lärer vara uppenbart att om befälhafvaren har att tillgå

erforderliga kontanta medel han utan risk för sig eller redaren kan

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

förfoga öfver panten samt afvända qvarstad genom att till exekutor

erlägga skuldbeloppet, synes ej mindre 185 § än orden: »så vida ej

säkerhet för betalningen ställes» i 186 § första stycket böra utgå.

188 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte

att här borde utsättas, att den grund, efter hvilken fartyg, frakt och

last hade att bidraga till gäldande af gemensamt haveri, vore hvarderas

värde.

189 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg anmärkte vid femte momentet, att orden: »dock endast när utväg

till räddning annorledes kunnat beredas» icke lemnade någon ledning

för uppfattningen af hvad förslagets författare med nämnda tilllägg

afsett, i följd hvaraf hemstäldes, att samma tillägg måtte utgå

eller, om den i momentet uppstälda regel funnes böra i något afseende

inskränkas, denna inskränkning tydligare uttryckas.

Justitierådet Norberg yttrade vidare: Bland de fall, då gemensamt

haveri skall anses ega rum, upptager förslaget icke hvad 7 och 9 momenten

af 143 § i gällande sjölag innehåller, nemligen att i gemensamt

haveri ersättes, enligt 7 moment, kostnader vid bergning af

föremål, hvilka, om de icke blifvit bergade, skulle hafva biifvit såsom

gemensamt haveri ersatta, äfvensom skada, som dessa föremål må hafva

lidit, samt enligt 9 moment kostnad, som måste göras för att, till räddning

från isgång, i hamn inisa fartyg, liggande på öppen redd.

Vid förslagets affattande hafva nemligen, enligt hvad af motiven iuhemtas,

dessa stadganden ansetts obehöfliga, enär en rätt tillämpning

af reglerna i 1 och 7 momenten af förevarande § skulle föra till samma,

resultat som sjölagens berörda stadganden. Rigtigheten af detta antagande

synes mig dock tvifvelaktig i synnerhet hvad angår ofvan

nämnde bergningskostnader samt skadan å de bergade föremålen. Så

vidt jag kunnat finna, innehåller hvarken 1 eller 7 mom. i förslaget

något, som kan anses med erforderlig tydlighet innefatta bestämmelse

angående kostnader och skada af sistberörda beskaffenhet. Jag hemställer

derför, huruvida ej åtminstone hvad 7 mom. af omförmälda §

i sjölagen innehåller bör i förevarande § af förslaget inflyta.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

191 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm

anmärkte vid sjette momentet, att då här stadgades att nödhamnskostnader

icke ersättas såsom gemensamt haveri, när nödhamnens anlöpande

orsakats af ishinder eller annan af väderleksförhållanden beroende

orsak, men 189 § sjunde momentet innehölle, att sådan kostnad borde

hänföras till gemensamt haveri, när fartyget för uppkommen isgång

nödgades anlöpa nödhamn, det syntes nödigt att tydligare utmärka

hvari dessa fall skilde sig från hvarandra.

201 §.

*

Justitieråd^. Norberg erinrade, att då gods kunde komma att ersättas

i gemensamt haveri jemväl af den anledning, att godset föryttrats

för anskaffande af medel i nödhamn, i hvilket fall ersättuingen

syntes böra utgå efter den i 150 § andra stycket bestämda grund,

föreskrift härom borde i denna § upptagas; och att härvid syntes falla

sig lämpligast, att grunden för ersättningen utsattes i denna § samt

att 150 §, som redan i första stycket innehölle hänvisning till 201 och

202 §§, förenklades genom dylik hänvisning beträffande det i andra

stycket om förmälda förhållande.

203 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade

sig, yttrade: Här torde icke böra eller behöfva sägas annat, än att

vid beräkning af ersättning för gods, som förlorats eller skadats i gemensamt

haveri, afdrag skall ske för den skada, godset före, vid eller

efter haveritillfället kan hafva lidit genom enskild! haveri. När i ty

fall ersättning för det gemensamma haveriet skall beräknas, lärer väl

ingen annan utväg af dem, som anvisats i 201 och 202 §§, vara användbar

än uppskattning af sakkunnige män; och att desse dervid

hafva att taga hänsyn till det enskilda haveriet, synes mig ej behöfva

ytterligare påbjudas. För min del anser jag derföre en redaktion i närmaste

öfverensstämmelse med 156 § sjölagen vara att föredraga framför

den lydelse förslagets 203 § innehåller.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

204 §.

Justitieråden Wretman 1 Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm

yttrade, att det syntes förenadt med större enkelhet och reda, om, på

sätt i 150 § sjölagen skett, i en § sammanfördes de fall, då förlust

eller skada, som enligt begreppet af gemensamt haveri borde till sådant

hänföras, likväl af ett eller annat skäl icke borde såsom sådant

ersättas; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att föreskrifterna i

denna § beträffande gods, som i fartyget inlastats utan befälhafvarens

vetskap, samt angående penningar, värdepapper och dyrbarheter måtte

upptagas i 191 §. Hvad anginge §:ns öfriga innehåll syntes det väl

vara öfverflödigt att stadga, att ersättning icke utginge för gods, som

icke kunde visas hafva blifvit i fartyget intaget; men då 150 § sjölagen

beträffande befälhafvares, besättnings och passagerares tillhörigheter

medgåfve, att bevisning i nämnda hänseende finge föras jemväl

medelst vederbörandes egen ed samt en dylik eftergift i fråga om bevisets

fullständighet i nämnda fall syntes välgrundad, ansågo Justitieråden

stadgandet i denna del kunna qvarstå, om dertill fogades ett

tillägg af samma innehåll, som det ur 150 § sjölagen anförda.

206 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm

yttrade, att, enligt deras omdöme, anspråket på ersättning i gemensamt

haveri uppkomme när skadan inträffade samt icke kunde upphäfvas

eller inskränkas på grund af mer eller mindre sannolika beräkningar

angående hvilken verkan senare inträffade händelser, derest

icke haveriet föregått, skolat medföra; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde

att denna § måtte utgå.

208 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm hemstälde

att, till beredande af bättre öfversigt och lättare uppfattning af innehållet,

stadgandeua i denna § måtte uppställas i öfverensstämmelse

med 159 § sjölagen; och att sista stycket, hvars innehåll syntes utgöra

eu gifven följd af hvad som säges i första, måtte uteslutas.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

209 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

erinrade att till bidragande af värdet å lasten syntes böra hänföras

jemväl ersättning för gods, som blifvit såldt för gemensamt behof under

resan.

212 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anmärkte, att då med de särskilda kostnader, för- hvilka afdrag borde

ske å de bidragande värdena, afsåges endast sådana kostnader, hvilka

ej ersattes i gemensamt haveri, detta syntes böra genom redaktionen

tydligare utmärkas.

215 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg yttrade, att då det syntes böra stå en hvar af haveriintressenterna

öppet att påkalla vederbörlig utredning af haveriet, hemstäldes

att stadgande i sådant syfte måtte här meddelas.

Justitierådet Glimstedt tilläde: Den här meddelade föreskrift om

kungörande af tiden för dispachens utgifvande torde lämpligen böra

kompletteras med bestämmelse om viss minimitid emellan kungörandet

och utgifvandet.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och

Östergren instämde, anförde vidare:

Stadgandet om den tid, från hvilken de två månaderna skola

räknas, synes mig otydligt. Inkomma fullständiga handlingar före utgången

af den genom kungörelsen bestämda tiden, är klart, att de två

månaderna räknas från utgången af sagde tid; men inkomma nödiga

handlingar eller infordrad upplysning senare, eller uteblifver handling

eller upplysning, som dispachören efter den kungjorda tidens utgång

ansett nödigt infordra, synes tvekan kunna uppstå hvarifrån de tvä

månaderna rätteligen böra räknas. Ett förtydligande af hvad i detta

afseende må vara förslagets mening synes mig derföre önskvärdt.

216 §.

Justitieråden Olivecrona och Skärm anmärkte att då det icke alltid

kunde vara nödigt att för behörig fördelning af belopp, som efter

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

det dispache utfärdats komme haveriintressenterna till godo af anledning,

som i första punkten omförmäldes, göra rättelse i dispachen,

denna § syntes böra innehålla, att dispachens utfärdande ej må fördröjas

derföre att utsigt må finnas att få åter uppoffradt föremål eller

erhålla ersättning för skada, som uppkommit genom någons vållande,

utan skall, i ty fall, der föremålet senare kommer till rätta eller skadan

ersättes, hvad sålunda vinnes, enligt särskild tilläggsberäkning,

utdelas bland dem, som till gemensamma haveriet bidragit, efter hvarderas

andel.

218 §.

Justitieråd^! Wretman, Olivecrona, östergren och Skärm anmärkte

att vid jemförelse med 157 § det syntes icke böra stå egare af gods,

som häftade för haveribidrag, öppet att mot säkerhet för bidragets

gäldande utbekomma godset i annat fall, än när bidraget icke vore till

beloppet faststäldt; och hemstäldes derföre, att stadgandet i denna del

måtte i angifna syfte rättas.

223 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anmärkte, att det numera syntes obehörigt i lagen upptaga någon bestämmelse,

som tillförsäkrade lastegare frihet från skyldighet att deltaga

i ersättandet af den skada, hvilken vid fartygets ombordläggning

med annat fartyg tillfogades detta eller dess last; i följd hvaraf andra

punkten af denna § syntes kunna uteslutas.

224 §.

Justitieråden, Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Glimstedt

och Skärm yttrade beträffande andra stycket, att befälhafvarens underlåtenhet

att efter inträffad sammanstötning iakttaga hvad honom enligt

föreskrifterna i första stycket ålåge icke i och för sig innefattade

afgörande skäl att antaga, det han varit vållande till sammanstötningen,

i följd hvaraf den i sådant afseende här uppstäda presumtion

kunde komma att för befälhafvaren medföra ett ansvar och eu ersättningsskyldighet,

som eljest icke kunnat åläggas honom; men då enligt

Justitierådens omdöme skäl saknades att belägga ifrågavarande försummelse

med annan påföljd, än det i 294 § derför bestämda straff,

hemstäldes att andra punkten måtte utgå.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Justitieråd et Norberg yttrade, att han på de bär ofvan anförda

skäl och då äfven rederiet koimne att drabbas af den ersättningsskyldighet,

som kunde blifva en följd af antagandet att dess befälhafvare

vållat sammanstötningen, biträdde tillstyrkandet att andra punkten

måtte utgå.

Nionde kapitlet.

Om bergarelön.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Wretman instämde,

yttrade: Förevarande kapitel afser allenast fall, då bergning lyckas, så

att gods finnes, hvaraf bergarelön kan utgå; och utan vidare lagstiftning

synes klart att, derest arbete för bergning företages utan något

aftal med vederbörande och bergningen misslyckas, sådant bergniugsförsök

ej kan mot någon grundlägga skyldighet att godtgöra det derå

nedlagda arbete.

Derest åter bergningsarbetet företages på grund af aftal med

vederbörande, synes kunna ifrågasättas om och i hvad mån sådant

aftal, helst om detsamma jemväl afser något ersättningsbelopp, som

kan förefalla oskäligt högt, må vara bindande eller icke. Således torde

någon bestämmelse härom böra i förslaget intagas. I motiven vid §

228 redogör komitéu för sin uppfattning i denna fråga; och synes i

afseende ä denna uppfattning i sak icke vara att erinra annat, än att

då aftalad lön för bergning, som lyckas, må kunna, på sätt som föreslås

i § 228, till beloppet nedsättas, sådan nedsättning i aftaladt belopp

om ersättning för bergningsförsök, som misslyckas, borde med

fullt lika skäl medgifvas.

228 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo,

beträffande första stycket, det kunna ifrågasättas huruvida rubbning af

öfverenskommelse angående bergarelön borde medgifvas i annat fall,

än då överenskommelser! blifvit ingången med befälhafvaren å det uödstälda

fartyget, hvilken i allmänhet kunde antagas i ett dylikt läge

sakna den lugna besinning, som för ingående af en öfverenskommelse

af sådan vigt erfordrades. Då emellertid sjölagen medgåfve jemkning

jemväl af bergarelön, som redare eller godsegare utfäst, och afgörande

skäl icke förekomme att vidtaga ändring i hvad som sålunda vore gäl
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

lande rätt, funne Justitieråden sig endast böra hemställa att förslaget i

denna del måtte ändras till öfverensstämmelse med sjölagen.

Vidkommande andra stycket anmärktes af samme ledamöter att

der gifna bestämmelser syntes böra, på sätt den norska och danska

texten innefattade, hänföras allenast till öfverenskommelse, att bergarelönens

belopp borde bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt.

Af nyss anförda skäl borde rubbning af öfverenskommelse, som i andra

stycket omförmäldes, icke medgifvas i annat fall än när öfverenskommelsen

blifvit ingången med befälhafvare, redare eller godsegare.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Frågan om jemkning i beloppet

af aftalad bergarelön kan enligt sakens natur ej hållas öppen längre

än till dess bergaren anställer talan om bergarelön, då svaranden i

denna rättegång måste, såvida han vill vinna jemkning, invändningsvis

begära pröfning i omförmälda fråga. Följaktligen synes icke i bergarens

intresse vara erforderligt att till någon viss tid inskränka rättigheten

att påfordra jemkning; och det synes onödigt betungande för

den, som vill vinna jemkning, att, såsom ordalagen i förslagets text

föranleda, för erhållande af pröfning i sådan fråga vara nödsakad att

instämma bergarne, hvilket ju, om dessa utgöra ett större antal och

under tiden såsom sjöfartsidkande kommit att sprida sig på olika orter,

antagligen icke skulle kunna inom den föreskrifna tiden verkställas.

I afseende å andra stycket i denna § anmärkes dels att, ehuru,

enligt hvad motiven gifva vid handen, här afses öfverenskommelse

allenast i fråga om bergarelönens bestämmande i viss annan ordning

än genom domstol, texten dock är affattad i ordalag, som kunna föranleda

uppfattning om stadgandets tillämplighet i vidsträcktare mån, dels

ock att med afseende å ofvan antydda möjlighet af hinder att inom

tiden anträffa en hvar af bergarne, den föreskrifna uppsägningen torde

kunna utbytas mot föreskrift om någon anmälan eller protest inför

offentlig myndighet.

229 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att då stadgandet att redaren, utöfver sin andel i bergarelönen,

skulle ega att undfå godtgörelse för de särskilda kostnader, han för

bergningen fått vidkännas, syntes komma att på bekostnad af befälhafvare

och besättning tillägga redaren den hufvudsakliga vinsten af

eu genom de förres rådighet och ansträngningar utförd bergning, hemstäldes

huruvida icke nämnda för den svenska lagstiftningen hittills

främmande stadgande kunde utgå.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

231 §.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren och Skärm anförde,

att då bestämmelsen i första stycket, att endast ett lagligt intresse kan

vara föremål för försäkringsaftal, syntes innefatta, att vad om sjöresas

utgång icke vore att hänföra till försäkringsaftal samt det eljest icke

syntes nödigt att beträffande vad af här omförmälda beskaffenhet meddela

något särskilt stadgande, hemstäldes att sista stycket såsom obehöflig!

måtte utgå.

234 och 235 §§.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm

yttrade, att skäl saknades att, när föremål blifvit med vetskap för högt

försäkradt, frånkänna försäkringen giltighet jemväl för den del af försäkringssumman,

som motsvarade försäkringsvärdet, utan borde, på

sätt också 191 § sjölagen stadgade beträffande all dylik s. k. öfverförsäkring

gälla hvad 235 § föreskrefve för det fall att sådan försäkring

tagits i god tro; i följd hvaraf Justitieråden hemstälde, att andra

stycket af 234 § måtte utgå och första stycket af 235 §, som lämpligast

syntes böra få sin plats i 234 §, ändras till att afse djurförsäkring

i allmänhet samt förses med hänvisning till det vigtiga undantag

från här uppstäda regel, som förekommer i 238 §.

236 §.

Justitieråden Wretman, OUvecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg erinrade, att, då enligt 267 § försäkringstagaren under viss

förutsättning egde i här omförmälda fall åtnjuta s. k. ristorno och sålunda

försäkringsgifvaren icke egde behålla hela premien, nödigt förbehåll

i sådant afseende borde här intagas.

238 §.

Justitieråden Wretman, Östergren och Glimstedt yttrade, att då 234

§ frånkände veterlig öfverförsäkring all giltighet samt 235 § tilläde

sådan försäkring, som slutits i god tro, giltighet endast för så stor del

af försäkringssumman, som motsvarade det försäkrade föremålets verkliga

värde, det syntes mindre följ driftigt att legalisera en djurförsäkring,

som tillkommit på det sätt, att det försäkrade föremålet åsatts

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

ett försäkringsvärde, hvilket öfverstege det verkliga. I öfverensstämmelse

med hvad vid 234 § blifvit, hemstäldt borde derföre i förevarande

hänseende gälla hvad sjölagen i 196 § andra stycket stadgade, och

alltså försäkringsgifvaren vara berättigad att få det taxerade värdet

nedsatt, der han kunde visa att samma värde, när det bestämdes, betydligt

öfverstigit det verkliga.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,

yttrade: Då det lärer falla af sig sjelft, att svek vid värdets bestäm
mande

gör aftalet om värdet mot den besvikne kontrahenten ogilt,

samt ett misstag, huru obetydligt det än är, väl icke bör under alla

förhållanden föranleda aftalets häfvande, utan frågan derom torde kunna

och böra efter allmänna rättsregler i hvarje särskildt fall bedömas,

synas orden: »der ej — — bestämmande)) kunna utgå.

I fråga om ett tillägg i öfverensstämmelse med 196 § andra

stycket sjölagen förenar jag mig med ofvanbemälde ledamöter.

242 och 243 §§.

Beträffande första stycket af 242 § samt 243 § åberopades af

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt, Skärm och Norberg

hvad vid 236 § blifvit anmärkt.

245 §.

Justitierådet Norberg yttrade: De i denna § intagna föreskrifter

angående försäkringstagarens åligganden vid erhållen underrättelse om

olycka, som träffat försäkradt föremål, synas mig vara så affattade, att de

dels icke fullt rigtigt uttrycka den dermed åsyftade mening, dels öfverskrida

de anspråk, som skäligen i här ifrågavarande hänseenden kunna

ställas på försäkringstagaren. (Samma anmärkning kan emellertid, enligt

mitt förmenande, göras mot lydelsen af de häremot svarande bestämmelserna

i 221 § af nu gällande sjölag.) Med särskildt afseende å det äfventyr,

som underlåtenhet att fullgöra berörde föreskrifter medför, lärer det

icke böra åläggas försäkringstagaren att med försäkringsgifvaren öfverenskomma

om de åtgärder, som böra vidtagas, utan endast att söka

med den senare träffa öfverenskommelse i sådant hänseende. Ej heller

torde försäkringstagarens skyldighet att på eget ansvar besörja hvad

som erfordras för de försäkrade föremålens bergning och vård äfvensom

för afvärjande af större förlust böra utsträckas vidare, än att sådant

åligger honom till dess försäkringsgifvarens svar å den gjorda framställningen

ankommit eller kunnat ankomma, enär eljest fall kunna in
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

träffa, då försäkringstagaren göres mer än skäligt beroende af den

andres tillmötesgående och goda vilja. Och slutligen torde den påföljd,

som träffar försäkringstagaren, derest han utan laga förfall underlåter

fullgöra något af hvad sålunda åligger honom, böra sålunda uttryckas,

att han i sådan händelse sjelf skall vidkännas den förlust, som deraf

må uppkomma.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm anförde,

att då föreskrifterna angående försäkringstagarens skyldighet att handla

för försäkringsgifvarens räkning vore så affattade, att de syntes lemna

den sistnämnde öppet att, genom underlåtenhet att besvara försäkringstagarens

framställning angående lämpliga åtgärder, tvinga denne att

på eget ansvar besörja allt hvad för bevakande af försäkringsgifvarens

intresse kunde erfordras, men en så vidsträckt förpligtelse i nämnda

hänseende icke skäligen kunde försäkringstagaren åläggas, hemstäldes

att stadgandet i denna del måtte affattas i närmare öfverensstämmelse

med motsvarande föreskrifter i 221 § sjölagen.

248 och 249 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

yttrade, att då den i första stycket af 248 § innefattade allmänna föreskrift

angående försäkringsgifvarens ansvarighet syntes med erforderlig

tydlighet utmärka, att denna ansvarighet omfattade jemväl skada,

som genom fel eller försummelse af befälhafvare eller besättning åkomme

det försäkrade föremålet, ansåges hvad andra stycket härom innehölle

kunna utgå, hvaremot öfriga innehållet af samma stycke, såsom

innefattande ett undantag från den allmänna regeln, syntes böra bland

öfriga undantag från samma regel upptagas i 249 §.

250 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo

beträffande första stycket att af försäkringsaft alets natur följde skyldighet

för försäkringsgifvaren att ovilkorligen och i första hand hålla försäkringstagaren

skadeslös för alla de förluster, som uppkomme genom

haveri, och i följd deraf skyldighet att jemväl vara ansvarig för de

haveribidrag, som kunde försäkringstagaren tillerkännas; och hemstäldes

derföre att i första punkten orden: »så vida — — samma bidrag

utfå» måtte utgå.

Vidkommande andra stycket anmärkte samme ledamöter att der

stadgade rätt syntes böra tillkomma försäkringstagaren i hvarje fall,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

då utan hans vållande haveriutredning uteblefve; i öfverensstämmelse

hvarmed alltså affattningen borde ändras.

Justitierådet Glimstedt instämde i den angående första stycket här

ofvan gjorda anmärkning.

256 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt och Skärm

ansågo här omförmälda försummelse icke böra medföra förlust af rätt

till ersättning för annan skada än den, som genom försummelsen vållats;

och då 248 § i sådant afseende innefattade erforderlig föreskrift, hemstäldes

att §:n måtte utgå.

257 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg

ansågo öuskligt att här gåfves en antydan om hvad med »total förlust»

borde förstås.

Vidare anmärkte bemälde ledamöter, jemte Justitierådet Glimstedt,

att första styckets affattning syntes föranleda, att försäkringstagaren

icke egde utbekomma sin ersättning förr, än det som bergats blifvit

försåldt och det afdrag, han derför borde vidkännas i ersättningsbeloppet,

kunde bestämmas, men då sådant icke enligt Justit-ierådens mening

vore öfverensstämmande med försäkringsaftalets natur, hemstälde

Justitieråden, att stadgandet i denna del måtte så affattas, att försäkringsgifvaren

vore skyldig att utbetala försäkringssumman mot rätt att

öfvertaga det bergade.

264 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm ansågo

det icke böra åligga försäkringstagaren att, efter det rättsförhållandet

mellan honom och försäkringsgifvaren upphört genom det försäkrade

föremålets afträdande och försäkringssummans utbetalande, taga vidare

befattning med det försäkrade föremålet, i följd hvaraf hemstäldes, att

denna §, som för öfrigt icke utsatte någon påföljd för försäkringstagarens

underlåtenhet att uppfylla den honom här ålagda skyldighet,

måtte utgå.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

265 §.

Justitieråden Wretman, Oliv ees ona, Östergren och Skärm hemstälde,

att affattningen af andra stycket måtte närmare lämpas efter ordalagen

i 2 § af förordningen den 4 Mars 1862 om tioårig preskription och

om årsstämning.

267 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Glimstedt, Skärm och

Norberg anmärkte, att bestämmelserna i denna § uppenbarligen icke

kunde afse det fall, som omförmäldes i 240 §; hvilket derföre borde

genom jemkning af redaktionen utmärkas.

268 §.

Justitierädet Olivecrona yttrade: Genom den uti ifrågavarande §

uttalade grundsats, att de i efterföljande §§ i 11 kapitlet af närvarande

förslag omförmälda så kallade sjöfordringar skola hafva ett ©vilkorligt

företräde till betalning utur fartyg, frakt eller inlastadt gods framför

de borgenärer, hvilka i 17 kap. Handelsbalk©!! omnämnas, har en betydande

afvikelse egt rum från de rättsregler, hvilka i sistnämnda kapitel

af allmänna lagen blifvit uppstälda. Men icke nog dermed, utan

det till utlåtande af Högsta Domstolen remitterade förslaget har äfven

sökt att i den svenska privaträtten införa ett nytt rättsinstitut under

den i rubriken till förberörde kapitel i förslaget begagnade benämningen

sjöpanträtt. Allt hittills har den svenska rätten för panträtt i lös egendom

(hvartill fartyg, frakt och inlastadt gods måste räknas) fordrat, att

panträttsinnehafvaren skall hafva pantföremålet i sin faktiska besittning

eller åtminstone i ett dermed analogt förhållande. Och då fordringsegaren

icke kan, i de allra flesta fall, bringa fartyg under sin värjo,

har icke heller allmänna lagen hittills velat tillerkänna åt innehafvare

af sjöfordringar någon panträtt i egentlig mening, utan endast en förmånsrätt

till betalning vid konkurrens med andre borgenärer, framför

desse, utur fartyg och gods. Men om det är, såsom det antydes i förslagets

motiver, nödvändigt för beredande af vidsträcktare kredit åt idkare

af sjöfartsnäring att, i likhet med förhållandet i åtskilliga främmande

staters sjölagar, i vår sjölagstiftning äfven införa förutnämnde

nya rättsinstitut, torde öfver allt i ifrågavai’ande 11 kapitel, och icke

blott i kapitlets rubrik, benämningen sjöpant böra användas. Sker

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

detta, skall det blifva klart att här är fråga om ett för sjörätten egendomligt

förhållande, hvilket afviker från hvad den allmänna lagen förstår

med pant. Uppenbart blifver ock att det är genom en juridisk

fiktion, som lagstiftaren i sådant fall åt sjöfordringar velat tillägga en

sakrätt i lös egendom utan att fordringsrättens innehafvare behöfver

hafva föremålet för panträtten under sitt faktiska herravälde. Om benämningen

sjöpant varder begagnad i 268 § och följande §§, bringas

äfvenledes den svenska lagtexten i närmaste öfverensstämmelse med

den norsk-danska texten till motsvarande §§ i det norsk-danska förslaget

till sjölag, hvilket ock, utan tvifvel, vore en fördel, enär hufvudsakliga

ändamålet med ifrågavarande lagförslag angifvits vara att ställa

den svenska sjölagen så lika som möjligt med de för Norge och Danmark

gällande sjörätter.

269 §.

Justitieråden Wretman, östergren och Skärm ansågo orden i fjerde

momentet: »äfven om redaren, efter ty i 9 och 10 §§ sägs, är personligen

ansvarig för sådan fordrans betalning», såsom obehöfliga, böra

utgå, desto hellre som,''derest de vid 9 och 10 §§ gjorda anmärkningar

vunne afseende, nämnde §§ icke komrne att innefatta något stadgande

i förevarande hänseende.

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han vid nästföregående §

yttrat i anledning af benämningen panträtt, som han ansåg böra utbytas

mot ordet sjöpanträtt. I öfrigt instämde Justitierådet i hvad här

ofvan blifvit vid fjerde momentet anmärkt.

271 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Anledning synes mig icke förefinnas

att i det afseende, hvarom här är fråga, göra åtskilnad emellan

ersättning, som utgår på grund af försäkring, och sådan ersättning,

som omformäles i första stycket; hvarföre jag anser andra stycket i

denna § böra utgå.

274 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

anmärkte, att då en fri vi Ilig öfverlåtelse af fartyget icke medförde

rubbning af panträtten, giltig rättsgrund saknades för här gifna bestämmelse,

hvilken icke heller hade någon motsvarighet i sjölagen; i

följd hvaraf hemstäldes, att §:n måtte utgå.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

275 §.

Justitieråden Wretrnan, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

erinrade, att, derest, på sätt blifvit hemstäldt, 274 § komme att utgå,

den här lemnade hänvisning till nämnda § borde bortfalla.

276 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Glimstedt

och Skärm yttrade, att då den förutsättning, hvarunder här gifna föreskrift

skulle ega tillämpning, syntes vara bättre uttryckt i den norskdanska

texten, hemstäldes, att den svenska texten i denna del måtte

bringas till närmare öfverensstämmelse med den förstnämnda.

277 §.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Östergren instämde,

yttrade: Ersättning, som omförmäles i 122 §, 125 § första

stycket, 126 § andra stycket och 139 § tredje stycket, är alldeles likartad

med ersättningen för öfverliggedagar och synes derföre hafva

bort i det afseende, hvarom här är fråga, ställas lika med sistnämnda

ersättning.

Justitierådet Olivecrona lemnade denna § utan annan anmärkning,

än att, enligt hans åsigt, ordet panträtt borde mot sjöpanträtt utbytas,

hvarigenom äfven likhet med norsk-danska texten skulle vinnas.

278 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att då lagen

icke borde förutsätta, att, när befälhafvare!! under resa föryttrade gods

för anskaffande af medel till nödiga utgifters bestridande, försäljningen

skedde på kredit eller mer såldes, än behofvet kräfde, ansåges orden:

»men borgenären — — — utestår ogulden)) böra utgå.

Justitierådet Olivecrona åberopade i öfrigt hvad han vid 268 §

yttrat såsom grund för användningen af ordet sjöpanträtt i stället för

panträtt.

279 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: I likhet med hvad jag anfört vid

271 §, anser jag senare punkten i denna § böra utgå.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

281 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Stearin ansågo orden »der

samma värde visas icke hafva lemnat tillgång- till fordringens fulla gäldande»,

såsom öfverflödiga, böra uteslutas.

Justitierådet Wretman ansåg stadgandet om personlig ansvarighet

för den, som mottoge varor med kännedom att de häftade för fordran,

böra utgå, enär dels på befälhafvarens ansvar hvilade att ej utlemna

godset, innan den gäld, som derå häftade, blifvit gulden, dels ock det

ifrågavarande stadgandet i många händelser blott kunde gifva anledning

till tvister för att söka öfvertyga en lastemottagare om sådan

kännedom, som nu vore i fråga, dervid jemväl kunde uppstå tvifvel

om den grad af visshet lastemottagaren borde ega för att kunna till

ansvarighet för gälden bindas.

282 §.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm anmärkte beträffande

första stycket, att då borgenären ej borde ega att, utan skälig anledning,

med förbigående af den pant, gäldenären anvisade, uttaga skuldbeloppet

ur eu annan, ansåges stadgandet endast böra innehålla att en

hvar af panterna häftar för gäldens hela belopp.

Vidkommande andra stycket ansågs det icke vara nödigt att för

lösning af de tvistefrågor, som i der angifna fall kunde, uppkomma,

meddela särskilda lagbestämmelser, utan borde det öfverlemnas åt domstolarne

att med ledning af allmänna rättsgrunder bedöma dessa frågor;

i följd hvaraf hemstäldes, att andra stycket måtte utgå.

Justitierådet Olivecrona åberopade derjemte hvad han förut anmärkt

angående användningen af ordet panträtt, der i stället benämningen

sjöpanträtt borde begagnas.

Justitierådet Wretman instämde i hvad beträffande första stycket

blifvit anmärkt.

284 §.

Justitierådet Norberg ansåg sig endast — beträffande preskription

af fordringar, för hvilka gäldenären häftade allenast med fartyg, frakt

eller inlastadt gods — böra erinra, att stadgandet i fråga om de till

femte kategorien hörande, eller »öfriga fordringar» förutsatte, att viss

förfallotid vore bestämd ; men då detta ej torde kunna tagas för gifvet

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

under alla förhållanden, hemstäldes, huruvida ej vid berörde stadgande

borde fogas sådant tillägg att, der viss förfallotid ej egde rum, preskriptionstiden

konnne att räknas från fordringens tillkomst.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm, med erinran

hurusom, af uppenbart misstag, i §:ns början ordet »borgenär» influtit

i stället för »gäldenär», anmärkte, att det syntes leda till allt för stor

osäkerhet, om, på sätt här beträffande ersättningsfordran i visst fall

stadgades, preskriptionstiden skulle räknas från den dag, då den, som

lidit skadan, derom fått kunskap; och då beträffande ersättningsanspråk

för bortkommet eller skadadt gods preskriptionstiden utan olägenhet

torde kunna bestämmas till ett år efter lossningens afslutande, äfven

när denna icke egt rum i bestämmelseorten, samt beträffande öfriga

skadeståndsanspråk med undantag af sådant, som härledde sig från

ombordläggning, nämnda tid lämpligen kunde sättas till ett år efter

det fordringen uppkom, hemstäldes att §:ns stadgande!! måtte i angifna

syfte ändras.

Vidare anmärktes, att då det kunde inträffa att för gäld, hvarför

redare eller lastegare stode i ansvar allenast med fartyg, frakt eller

inlastadt gods, annan vore personligen betalningsskyldig, det syntes

böra tydligen utmärkas, huruvida jemväl sistnämnda gäldenär betalningsskyldighet

upphörde med utgången af här utsatta preskriptionstider.

Justitierådet Olivecrona åberopade i öfrigt hvad han vid 278 §

anfört.

Justitierådet Glimstedt anförde: Då affattningen af denna § (fordran,

för hvilken borgenär häftar) är uppenbart origtig, anser jag mig

för närvarande hindrad att ingå i granskning af denna § i vidare mån

än i fråga om de föreslagna begynnelsetermiuerna, i hvilket afseende

jag biträder hvad här ofvan derom är yttradt.

Tolfte kapitlet.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och

Norberg anmärkte, att då strafflagen i 2 kapitlet utsatte de mått af

böter, fängelse eller straffarbete, som i allmänhet finge för brott ådömas,

det syntes obehöfligt att här utsätta straffmåttet för de fall, då

det i allmänna lagen bestämda högsta eller lägsta straffmått borde användas,

utan kunde lämpligen i sådant fall endast straffarten utsättas

samt beträffande straffmåttet lemnas en allmän hänvisning till strafflagen,

sådan t. ex. 12 § strafflagen för krigsmagten innehölle.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Vidare och då det ansågs endast af särskild anledning böra ifrågakomma

att, beträffande lägsta bötesbeloppet, afvika från hvad strafflagen

2 kap. 8 § i sådant afseende bestämde, men någon sådan anledning

icke kunde åberopas för de i 285, 286, 287, 288, 289 och 290 §§,

292 § andra stycket, 293, 295, 297, 298, 299, 300, 304 och 309 §§

innefattade afvikelse!'' från nämnda bestämmelse, hemstäldes att samtliga

dessa §§ måtte ändras i nyss angifna syfte.

Justitierådet Glimstedt ansåg sig böra fästa uppmärksamheten derå,

huruvida icke det kunde anses nödigt att i detta kapitel blefve, efter

föredömet i 31 § i strafflagen för krigsmagten, intaget ett allmänt

stadgande för de fall, då en handling innefattade brott både emot denna

och emot annan lag; och kunde, derest sådant stadgande blefve meddeladt,

den vid straffbestämmelserna i 289 §, 290 § första stycket och

292 § första stycket fogade restriktionen: »der ej gerningen efter allmän

lag bör beläggas med strängare straff» ur förslaget utgå.

286 §.

Justitierådet Glimstedt anmärkte, att hänvisning här lämpligen

borde ske till 29 § i stället för till 47 §; samt hemstälde, huruvida

icke, derest här åsyftas att med straff belägga jemväl underlåtenhet i

afseende å allenast endera af här omförmälda handlingar, någon ändring

i redaktionen må vara erforderlig.

287 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg anmärkte, beträffande första stycket, dels att högsta bötesbeloppet

för den i första punkten omförmälda förseelse icke syntes

böra sättas högre än 291 § sjölagen bestämde eller tvåhundra kronor,

dels ock att'' den i andra punkten omhandlade förbrytelse syntes böra

likställas med det brott, som afsåges i strafflagen 22 kap. 2 § femte

momentet, i följd hvaraf straffet lämpligen kunde stadgas i öfverensstämmelse

med hvad för sist sagde brott vore bestämdt.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm tilläde:

Det torde derjemte tydligare böra uttryckas, att alla de befälhafvarens

åtgärder, som här afsåges, skulle vara företagna i sviklig afsigt, honom

eller annan till nytta eller annan till skada. En eljest i dagboken uppsåtligen

gjord origtig anteckning, derigenom någons rätt ej förnärmats,

torde ej böra falla under straffbestämmelsen i denna punkt.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

289 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg yttrade, att då förbrytelse af den i första stycket omförmälda

beskaffenhet kunde, der den vore af svårare art, komma att efter allmän

lag straffas med fängelse, det syntes obeböfligt att här stadga

annat straff å samma förbrytelse än böter; och erinrades i sammanhang

härmed att, derest bestämmelsen om fängelsestraff för ifrågavarande

slag af förbrytelser utginge samt sålunda de i första och andra

styckena omförmälda brott komme’ att beläggas med enahanda straff,

båda dessa stycken lämpligen kunde sammanföras till ett.

290 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg yttrade, att då den i första stycket omförmälda oredlighet närmast

kunde likställas med trolöshet mot hufvudman, borde straffet för

nämnda oredlighet lämpligen bestämmas genom hänvisning till 22 kap.

14 § strafflagen, dock med förbehåll för de fall, då brottet enligt allmän

lag borde beläggas med strängare straff.

Beträffande andra stycket yttrade Justitieråden Wretman, Olivecrona,

Svedelius, östergren och Skärm att, då der omförmälda förfarande syntes

böra hänföras till försummelse af den art första stycket afsåge,

och sålunda falla under den i samma stycke gifna straffbestämmelse,

Justitieråden funno andra stycket böra utgå.

Justitierådet Glimstedt anförde: Det synes något oegentligt att,

på sätt som medelst redaktionen i denna § skett, i afseende å straffbarhet

ställa grof försummelse i fullkomlig paritet med uppsåtlig oredlighet.

292 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius, Skärm och Norberg hemstälde,

beträffande första stycket, att, då det syntes svårligen kunna med

säkerhet afgöras, när befälhafvare borde anses stå i begrepp att gå

till sjös, straffbestämmelsen måtte inskränkas till att afse allenast det

fall, att befälhafvaren verkligen gått till sjös med fartyg i sådant skick,

som här omförmäldes.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Glimstedt yttrade: I första

stycket af denna § föreslås straff ej allenast för det fall, att befäl
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

häfvare under omständigheter, som här afses, gått till sjös utan äfven

för det fall, att han under enahanda omständigheter varit i begrepp att

gå till sjös; men skäl synes icke förefinnas att stadga straff för uppsåt,

som ej kommer till fullbordan, än mindre att sätta sådant straff lika

högt som för den fullbordade handlingen.

Vidkommande andra stycket anmärkte Justitieråden Wretman,

Svedelius och Skärm, att der omförmälda försummelse icke syntes böra

beläggas med straff i annat fall, än när deraf kunde anses uppkomma

fara för fartyg, last eller ombord varande personer; i hvilket syfte bestämmelsen

alltså borde ändras.

293 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Norberg ansågo syftet med

denna § föranleda dertill, att orden »på annat sätt än i 292 § sägs»

uteslutas, men vid straffbestämmelsen i stället fogas undantag för det

fall att befälhafvarens förhållande är af beskaffenhet att enligt annat

lagrum svårare straff'' derå bör följa.

Justitierådet Skärm anmärkte att jemväl i denna § borde göras

förbehåll för de fall, då tillämpning af allmän lag föranledde strängare

straff än här vore utsatt.

296 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg ansågo här omförmälda påföljd icke i något fall böra ådömas,

utan att brottet vore begånget under synnerligen försvårande omständigheter;

i öfverensstämmelse hvarmed alltså §:n borde ändras.

298 och 299 §§.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg ansågo samtliga straffbestämmelser för rymningsbrot-t böra

upptagas i en §, då andra punkten af 298 § lämpligen kunde utgå

och bestämmelsen i tredje punkten af 299 § komma att gälla om rymningsbrott

i allmänhet.

303 §.

Justitierådet Norberg med hvilken Justitierådet Skärm instämde,

yttrade: Den omständighet,.att uppgiften om fartygets bristande sjö
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

värdighet saknat rimlig grund, utesluter ingalunda möjligheten att sjöman,

som deltagit i att påkalla besigtning till utrönande af rätta förhållandet,

dervid varit i god tro. Har han saknat »skälig anledning»

dertill, blifver han i allt fall enligt 87 § skyldig ersätta all genom

besigtniugen orsakad kostnad och förlust. Men att den godtrogne,

som handlat med ett slags stöd af innehållet i sistnämnda § och dervid

tilläfventyrs varit förledd af annan persons uppgift, hvilken vid

derefter företagen besigtning befinnes sakna rimlig grund, skall derför

kunna dömas så strängt som till fängelse, synes mig vara hvarken

nödigt eller billigt ; hvadan jag hemställer, om icke §:n bör undergå

sådan ändring, att straffet för sjöman, som påkallat besigtniugen, bestämmes

till böter eller, der han handlat mot bättre vetande, till

fängelse.

305 §.

Justitieråd en Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg yttrade, att ehuruväl det läge i sakens natur att, när sjöman

förgått sig mot befälhafvaren på sätt här omförmäldes, det borde såsom

eu synnerligt förmildrande omständighet komma i betraktande och

föranleda straffets nedsättande, om befälhafvaren å sin sida låtit något

otillbörligt beteende komma sig till last, sådant likväl icke kunde betaga

gerningen dess egenskap af särskildt brott. På grund häraf och

då jemväl annorledes kunde förekomma omständigheter, hvilka, skäligen

betingade eu nedsättning af här bestämda straff, hemstäldes att

andra punkten måtte utgå men i stället stadgas att, der omständigheterna

äro synnerligen mildrande, straffet må sättas till böter.

306 §.

Högsta. Domstolens samtliga ledamöter erinrade att här borde nämnas

jemväl det fall, att myteriet afsåge att å befälhafvaren hämnas för

någon dess åtgärd i tjensten.

Beträffande straffet för myteri ansågo Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Skärm och Norberg minsta tid af fängelse eller straffarbete

icke böra i det fall, första stycket omförmälde, samt icke heller så vidt

anginge deltagare i myteriet, i det fall, andra stycket afsåge, sättas högre,

än 2 kap. 5 och 6 §§ strafflagen utmärkte.

307 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, östergren, Skärm och

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Norberg hemstälde, att denna § måtte utgå, då stadgandet, så vidt det

innefattade att här omförmälda förhållande borde verka till mildring

i straffet, vore obehöflig^ men så vidt det innebära, att straffet, kunde

nedsättas under det i 304 och 306 §§ bestämda straffmått eller ock

alldeles bortfalla, icke syntes vara grundadt på tillräckliga skäl samt

kunde medföra våda för disciplinens upprätthållande.

308 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg ansågo skäl saknas att beträffande styrman eller maskinist använda

den särskilda påföljd, andra punkten omförmälde; i följd hvaraf

hemstäldes, att nämnda punkt måtte utgå.

309 §.

Justitierådet Norberg, med hvilken Justitierådet. Svedelius instämde,

yttrade: I fråga om latituden af det här alternativt stadgade bötesstraff

anser jag anledning ej förefinnas till annan inskränkning, jemväl

beträffande högsta bot, än den i allmänhet enligt 2 kap. 8 § strafflagen

gällande.

313 §.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter erinrade att bland de brott,

hvilka undantoges från allmänt åtal, borde nämnas jemväl det i 301

§ omförmälda.

316 §.

Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Olivecrona och

östergren instämde, yttrade: Då mål angående klander af dispache väl

icke kunna förekomma vid rådstufvurätterna i en de! inuti landet belägna

städer, t. ex. Borås, Skara, Falköping, Eksjö m. fl., synes föreskriften

om utseende af särskilde i handel och sjöfart kunnige män att

såsom ledamöter i rådstufvurätten i dispachemål deltaga ej böra, såsom

i förslaget afses, gälla för alla städer, utan inskränkas till dem,

der sådana mål kunna förekomma.

Justitierådet Östergren, med hvilken Justitierådet Olivecrona förenade

sig, anförde vidare: Att de dömandes antal för ifrågavarande mål

fördubblas synes mig icke vara behöfligt. Jag hemställer derföre om

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

sådan ändring af §:n att endast två sakkunniga ledamöter skola tillkallas,

genom hvilken ändring kostnaden för parter minskades och

paria vota i många fall undvekes.

I §:ns sista stycke torde böra angifvas den grund, rätten har att

följa vid bedömandet af frågan, om ersättning skall gäldas af endera

parten eller af parterna gemensamt.

317 §.

Justitierådet Norberg ansåg hvad denna § innehåller ej föranleda

annan anmärkning, än att något stadgande om ersättning till sjönämndens

ledamöter icke syntes böra inflyta i sjölagen.

Justitierådet Skärm anförde: Den särskilda sakkunskap, förslaget

velat tillföra den myndighet, som skulle ega upptaga sjöförklaringar

och verkställa undersökning angående inträffade sjöolyckor, torde väl

vara önskvärd. Men sådan sakkunskap lärer vara lika mycket, om ej

mera behöflig för den domstol, som slutligen har att döma i dylika

mål, och anser man ej nödigt att förse domstolen med särskild! sakkunnigt

element, torde näppeligen behöfvas att för erhållande af sådant

vid den preliminära undersökningen inrätta en särskild institution.

Införandet af en sådan myndighet, hvilken skulle ega ej blott rätt att

på ed afhöra vittnen, utan äfven en viss pröfnings- och beslutanderätt,

torde dessutom kräfva åtskilliga i förslaget saknade bestämmelser om

jäf för nämndens ledamöter, huru beslut inom nämnden skulle fattas,

huru samma beslut skulle få öfverklagas m. m. Det synes mig likväl,

om man anser särskild sakkunskap utöfver den, som hos rådstufvurätten

kan förutsättas, erforderlig för upptagande af sjöförklaringar

och verkställande af undersökningar om sjöolyckor, som ändamålet

skulle kunna vinnas på ett enklare och med förhandenvarande förhållanden

mera öfverensstämmande sätt, om dessa förrättningar, såsom

hittills, öfverlemnades åt rådstufvurätten förstärkt såsom i 31G §

för handläggning af dispachemål föreskrifves. På grund häraf synes

mig hela 317 § böra ur förslaget utgå och förslaget i följd deraf böra

omarbetas i de delar, som afse sjönämnden.

Justitierådet Glimstedt, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,

yttrade: Om än i sjörättsmål mera än i åtskilliga andra, der

speciallag tillämpas, sakkunnighet hos domstolen finge anses nödig,

torde detta behof, som i afseende å dispachemålen är afsedt att tillgodoses

genom underdomstolens förstärkning med sakkunnige ledamöter,

i öfrigt icke kunna komma att i någon eller åtminstone icke

i någon väsentlig mån tillfredsställande fyllas allenast genom en in
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

stitution, deri väl fackkunskap vore inrymd, men hvars uppgift vore

inskränkt till upptagande af sjöförklaringar och verkställande af undersökning

angående sjöolyckor, d. v. s. att hålla förberedande undersökning

till underlag för eventuel framtida rättegång.

Fördelen af en sådan undersökning, förrättad med fullständighet

af sakkunnige personer, må väl gerna medgifvas; men ett tillfredsställande

resultat i rättegången kommer dock närmast att bero på förhandlingen

inför rätta, och derest denna förhandling, vare sig af domarens

brist på fackkunskap eller af annan anledning, icke föres med

erforderlig insigt och omsorg, torde förundersökningen hafva gagnat

till föga.

Då jag således ej kan finna någon egentlig fördel ensamt genom

förslaget att allenast i den myndighet, som skulle hålla förundersökningen,

inrymma fackkunskap,

då i allt fall samma ändamål skulle kunna på ett enklare sätt

vinnas genom att, på sätt som föreslås i afseende å dispachemål, förstärka

domstolen medelst insättande af sakkunnige män;

då således ej synes skäl att för nämnda ändamål tillskapa någon

särskild myndighet;

och då härtill kommer att inrättande af sådan myndighet, den

der synes afsedd endast för vissa större sjöstäder, skulle vålla nu ej

befintliga svårigheter vid de tillfällen, då fartyg befunne sig på ort

mer eller mindre aflägsen från sådan stad,

anser jag förslaget i hvad afser inrättande af sjönämnd och dermed

sammanhängande frågor icke kunna tillstyrkas.

I sammanhang härmed bör ock anmärkas hurusom i förslaget

saknas åtskilliga bestämmelser, som för institutionens genomförande

vore erforderliga, såsom angående jäf emot ledamöterne, sättet för besluts

fattande inom nämnden, befogenhet att fälla till förelagda viten

och ordning för öfverklagande af nämndens beslut.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Östergren yttrade, att Justitieråden

funne inrättandet af eu särskild myndighet för här afsedda

ändamål icke vara behöfligt eller förenadt med någon verklig fördel

men deremot egnadt att föranleda väsentliga olägenheter. Den föreslagna

organisationen af »sjönämnden» vore, på sätt redan blifvit anmärkt,

behäftad med väsentliga brister, hvilka svårligen kunde på ett

fullt tillfredsställande sätt afhjelpas. Härtill komme att för sjöfarten

det vore af högsta vigt att tillfälle vore beredt att i förekommande

fall få utan tidsutdrägt afgifva sjöförklaring, men att detta behof svårligen

kunde genom den föreslagna anordningen blifva behörigen tillgodosedt;

ty ehuruväl förslaget icke bestämde i hvilka eller huru många

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

städer sjönämnd borde upprättas, förutsatte motiven att sådan nämnd

borde inrättas endast i vissa större sjöstäder, och det syntes sålunda

uppenbart att förslagets antagande komme att föranleda en betydlig

inskränkning af antalet platser, der sjöförklaring kunde afgifvas. Vid

sådant förhållande funne sig Justitieråden böra afstyrka förslaget i

denna del, och detta desto hellre som enligt Justitierådeus tanke det

ingalunda vore ådagalagdt, att rådstufvurätterne saknade förmåga att

behörigen handlägga dessa ärenden. Kunde emellertid det anses behöfligt

att i förevarande fall anlita biträde af särskilt sakkunnige,

vore efter Justitierådens omdöme det vida bättre att för ändamålet

upptaga särskilda bisittare i rätten än att införa nu föreslagna anordning.

På grund af hvad sålunda anförts hemstäldes, att denna § måtte

utgå samt förslaget i följd deraf omarbetas i de delar, hvilka förutsatte

sjönämnden såsom den myndighet, inför hvilken sjöförklaring borde

afgifvas.

318 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, östergren, Skärm och Norberg

åberopade, beträffande redaktionen af andra stycket, hvad i sådant afseende

anmärkts vid 11 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren och Skärm erinrade,

att sista orden i första stycket: »gånge tvisten till den rådstufvurätt,

som är närmast,» ej med nödig tydlighet utmärkte hvilken rådstufvurätt,

som åsyftas, huruvida den, som är närmast svarandens hemvist

eller den, som är närmast den ort, der fartyget finnes, eller om hvilken

som helst af dessa rådstufvurätter är behörig. Redaktionen syntes böra

härutinnan förtydligas.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Till tvistemål i'' egentlig mening

torde ej kunna hänföras mål, deri fråga är om ersättning för skada,

som vållats genom gerning, hvilken är belagd med kriminelt ansvar;

men af motiven till detta förslag, jemförda med ordalydelsen i 302 §

sjölagen, föranledes den uppfattning, att uttrycket tvistemål i förslaget

är taget i vidsträcktare betydelse, så att detsamma är afsedt att omfatta

anspråk på skadestånd jemväl i det fall att skadan är vållad genom

gerning, derå ansvar kan följa. Följaktligen synes nödigt att

närmare bestämma de mål, som i förevarande § afses.

323 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Glimstedt och Skärm

yttrade, beträffande andra stycket, att det icke syntes vara af något

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

verkligt behof påkalladt att i fråga om Överklagande af dispache afvika

från den eljest i lagstiftningen antagna grundsats att den för klagans

anhängiggörande bestämda frist vore ovilkorlig och icke finge

utsträckas på grund af inträffadt förfall för den, som ville klaga,

Justitieråden Olivecrona och Skärm ansågo, med hänsyn till hvad

sålunda blifvit anmärkt, ifrågavarande stycke endast böra innehålla,

att, der dispache ej öfverklagats i förut bestämd ordning, dispachen,

såsom laga kraftvunnen, komme att lända till efterrättelse.

Justitierådet Glimstedt tilläde: Derest, såsom här föreslås, den,

emot hvilken talan genom klander å dispache kan varda rigtad, skall

vara skyldig att proprio motu å inställelsedagen infinna sig vid domstolen,

vill synas att tillfälle borde beredas honom att kunna på förhand

förskaffa sig kännedom, huruvida klander kommer att anställas

eller icke, på det han må kunna undgå att inställa sig i fall då klander

ej varder anfördt; hvarföre väl icke vore olämpligt att såsom vilkor

för rätt till klander emot dispache stadgades skyldighet att någon tid

före inställelsedagen anmäla det tillernade klandret vare sig hos dispachören

eller hos domstolen eller dess ordförande.

325 §.

Justitieråden Wretman, Svedelius och Norberg lemnade §:n utan

annan anmärkning än att, då här syntes böra uttryckas att, i händelse

dispache vore ofullständig, domstolen ej behöfde återförvisa ärendet i

dess helhet till ny handläggning af dispachören med iakttagande af

derför gällande föreskrifter, utan kunde, efter inhemtande af dispachörens

yttrande, fortsätta med sakens behandling, redaktionen borde till

utmärkande häraf något jemkas.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Skärm yttrade, att här

gifna föreskrift, som hemtats från 314 § sjölagen, icke syntes erforderlig,

derest, på sätt nu föreslagits, dispachemål komme att handläggas

af domstol, hvars befogenhet att, i fall af behof, från dispachör

infordra utlåtande icke syntes kunna ifrågasättas; i följd hvaraf hemstäldes

att §:n måtte utgå.

327 §.

Justitierådet Norberg yttrade: Sjönämndens uppgift skall enligt

317 § i förslaget vara att upptaga sjöförklaringar och verkställa undersökning

angående inträffade olyckor till sjös. Då jag för min de]

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

lemnat föreskrifterna i nämnda § angående sjönämndens sammansättning

o.ch dess ändamål utan hufvudsaklig anmärkning, har det varit

under förutsättning, att hvad lagen vidare komme att innehålla rörande

de till nämndens åtgärd hörande ämnen läte bringa sig i öfverensstämmelse

så väl med en vigtig uppfattning af den nämnden förelagda

uppgift, som ock med den nya institutionens ställning, bedömd enligt

de allmänna grundsatserna för svensk rättegångsordning.

Att den undersökning, som sjönämnden, på sätt nyss sades, har

att verkställa och hvaraf sjöförklarings upptagande endast utgör ett

moment, icke kan i något hänseende erhålla den fullständighet och

afgörande giltighet, som bör tillhöra en inför domstol i vederbörande

sakegares närvaro åvägabragt och af domstolen med begagnande af

dess lagliga befogenhet ledd utredning, det ligger i öppen dag och

tinnes äfven i förslagets motiv på mer än ett ställe antydt genom

erinringar om sjönämndens jemförlighet med polismyndighet och om

likheten mellan dess förfarande och polisförhöret. Denna synpunkt

tror jag böra bibehållas. Sjönämndens undersökning skall alltså vara

förberedande. Den skall, utan att innefatta något bedömande af parters

rätt eller pligt, tjena till att inom kortaste tid och med minsta omgång

konstatera hufvudsakliga fakta äfvensom befintligheten af den bevisning,

som i den föreliggande frågan må vara att tillgå, samt följaktligen utgöra

en grundval icke för domarens pröfning, utan för den handläggning

af frågan, på hvilken i händelse af rättegång domarens pröfning

skall grundas.

Tager man från ofvannämnda synpunkt i betraktande förevarande

§:s bestämmelser om befälhavarens och »vittnenas» hörande på ed inför

sjönämnden, synas mig dessa bestämmelser möta allvarliga betänkligheter.

Sådan edgång skall enligt förslaget ega rum, der ej laga

hinder finnes mota. Men redan den omständighet att sjönämnden icke

är någon domstol synes mig i detta afseende böra innefatta laga hinder.

Att ledamöterne skola hafva gått domareed är icke ifrågasatt.

Stadgandet förutsätter likväl, att nämnden skall angående laga vittuesjäf

ingå i pröfning och gifva beslut, som måste kunna i domstolsväg

öfverklagas, ehuru förslaget icke innehåller någon antydan i sistnämnda

afseende. Hvad angår verkan af den sålunda åstadkomna bevisning,

torde vid slutlig pröfning af målet denna verkan befinnas tvifvelaktig,

men i allt fall lära de inför sjönämnden gångna ederna och aflagda

vittnesmålen icke lagligen kunna tillmätas samma vitsord som om de

afgifvit.s vid domstol. Då nu hvarken ändamålet med det förhör, som

hålles inför sjönämnden, med någon nödvändighet kräfver, att der lemnade

uppgifter och inhemtade upplysningar beedigas, ej heller den

opaginerad Kontrollera mot PDF

nämnden tillkommande befogenhet, hvilken ej lämpligen lärer kunna

utsträckas utöfver polismyndighets i brottmål, synes medgifva, att vittnesmål

med laga verkan der afläggas, anser jag giltig grund saknas för

bibehållande af förslagets föreskrift i detta hänseende. Beträffande särskild!

den ed, hvarmed, enligt förslaget, befälhafvare!! skall bekräfta

rigtigheten af sina uppgifter i sjöförklaringen, är att märka att, då

nämnda förklaring i vanliga fall angifver befälhafvare^ ställning såsom

part i eu blifvande rättegång, så innebär ifrågavarande stadgande i

sjelfva verket ett medgifvande för part att på förhand med ed fästa

rigtigheten af de uppgifna förhållanden, på hvilka han stöder sin talan.

Samma stadgande finnes i nu gällande sjölag —- dock att edgången

der sker inför domstol — men är eljest främmande för svensk rättegångslagstiftning

och enligt mitt omdöme jemväl för de grunder, på

hvilka denna är byggd. Till dessa grunder hör att parts ed är afgörande

för sakens utgång, så vidt den beror på det beedigade förhållandet,

och med dessa grunder är icke förenligt, att parterna å ömse

sidor kunna med ed hvar för sig styrka.sins emellan alldeles stridiga

uppgifter, hvilket enligt förslaget desto lättare kan inträffa, som intet

hindrar, att exempelvis efter en sjöolycka, förorsakad af sammanstötning

mellan två fartyg, de båda befälhafvarne anmäla sig till sjöförklarings

afgifvande inför sjönämnder å skilda orter. Att någon fördel

i sanningens intresse härigenom icke vinnes är lika tydligt, som att

edens helgd måste derpå blifva lidande.

Ett ökadt stöd för nu framstälda betänkligheter finner jag i det

förhållande, som framgår af en sammanställning mellan förslaget i

denna del och 13 kap. strafflagen. I ftämnda kapitel, hvilket innehåller

bestämmelserna om straff för mened, handlar 1 § om den, som

emot bättre vetande burit falskt vittnesbörd eller eljest afgifvit falsk

utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför

domstol eller annorstädes efter domstols förordnande bekräftat; och i de

följande §§ af samma kap. finnes efter min uppfattning intet, som angifver

att lagen med straff belägger på ed falskeligen angifvet vittnesmål

eller utsaga i annat fall, än då det skett inför rätta. Men, såsom

ofvan erinrats, sjönämnd kan icke anses för domstol. Om det alltså

måste antagas, att med det ifrågavarande stadgandet skulle i lagen införas

ett slag af edgång — för parter så väl som för vittnen — hvarå

eljest gällande bestämmelser om parts och vittneseds betydelse och

verkan icke vore tillämpliga, synes mig detta innebära en icke tillrådlig

utsträckning af edens bruk inom vår processordning.

På grund af det nu anförda hemställer jag, att hvad förslaget innehåller

derom, att befälhafvaren och öfriga inkallade personer böra inför

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

sjönämnden med ed fästa sina vid sjöförklaringen gjorda uppgifter

måtte varda uteslutet.

Justitierådet Skärm anförde: Förslaget vill åt sjöförklaringens

upptagande gifva karakteren af en polisundersökning, dervid den myndighet,

som har att sjöförklaringen upptaga, skulle ega att genom

lämpliga frågor söka erhålla säker upplysning om hvad hvar och en

verkligen erfarit, hvilka frågor det således skulle åligga befälhafvaren

och besättningen att besvara. Då det vid ganska många, om ej de

flesta sjöolyckor, lärer kunna blifva fråga huruvida de ej i någon mån

föranledts genom felaktigt förfarande af befälhafvaren eller besättningen,

skulle dessa således komma att afgifva berättelse i egen sak, af

hvars utgång de uppenbart kunde vänta nytta eller skada. I alla händelser

lärer vid sjöförklaringens afgifvande det vara svårt, om ej omöjligt,

Pa förhand bedöma, huruvida ej de afgifna berättelserna kunna

komma att inverka på den hörda personens rätt. Vid sådant förhållande

synes mig i hög grad olämpligt och alldeles icke med gällande

lagstadganden om jäf mot vittnen eller om edgång af part öfverensstämmande

att fordra de afgifna berättelsernas bekräftande med ed.

Skulle, såsom förslaget afser, eden afläggas inför sjönämnden, som icke

torde kunna anses såsom domstol, synes tvifvelaktigt, huruvida vid

missbruk af eden stadgandena i 13 kap. strafflagen, hvilka afse endast

edgång inför domstol eller efter domstols förordnande, blifva tillämpliga.

Bestämmelsen om edgång synes mig derföre här böra uteslutas.

. Vidkommande föreskriften om berättelsernas edfästande ansåg

Justitiei ådet Svedelius skyldighet att beediga sådan berättelse icke i

någon händelse höra ega rum, enär sadant icke kunde anses förenligt

med behörig hänsyn till de afbörda personernas förhållande till saken;

och då omsorg om edens helgd fordrade att edgång i dessa fall endast

sparsamt användes, ansåg Justitierådet det jemväl böra stadgas att af

pröfning i hvarje särskild! fall finge bero, huruvida edgång lämpligen

borde tillåtas eller icke. ''

Justitieråden Wretman och Olivecrona instämde, vidkommande berättelsernas

edfästande och vittnens hörande, i de af Justitieråden Norberg

och Skärm uttalade betänkligheter.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren och Skärm

anmärkte vidare beträffande första stycket, att det icke syntes böra

vara befälhafvaren betaget att vid afläggande af sjöförklaring hänföra

sig till en skriftlig uppteckning, i följd hvaraf hemstäldes, att ordet

»muntligen!) å andra raden måtte utgå.

I afseende å andra stycket hemstälde Justitieråden Wretman,

Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och Norberg, att då förslaget

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

anvisade sjönämnden att i allmänhet vid sjöförklarings upptagande söka

genom lämpliga frågor erhålla tillförlitliga upplysningar, samt någon

vidare skyldighet för nämnden att bevaka frånvarande sakegares rätt

icke syntes böra ega rum, den i sådant afseende meddelade föreskrift

måtte utgå.

328 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Östergren, Skärm och Norberg

hemstälde, att då i vissa fall det kunde vara nödigt att sjönämnden

eller den myndighet, som kommer att verkställa undersökningen, för

åstadkommande af erforderlig utredning, företoge besigtning af fartyg

eller annat föremål, som ej kunde nämnden föreläggas, erforderlig bestämmelse

i sådant afseende måtte här upptagas.

Justitierådet Norberg tilläde: Föreskriften om ersättning till personer,

som af nämnden inkallas till förhör, anser jag böra utgå för att

— om och när lagstadgande varder meddeladt om ersättning till dem,

hvilka på kallelse instält sig för upplysningars afgifvande vid polisförhör

i brottmål — utbytas mot en hänvisning till hvad sålunda är

eller kan varda stadgadt.

329 §.

Justitierådet Norberg yttrade: I enlighet med den uppfattning

jag vid 327 § framstält rörande ändamålet med förhöret inför sjönämnden

anser jag förevarande § lämpligen böra innehålla ett stadgande,

hvarigenom ordförande i sjönämnd tillägges inom området för nämndens

verksamhet samma befogenhet, som tillkommer polismästare eller

annan polismyndighet å den ort, der nämnden finnes.

Justitieråden Olivecrona och Skärm erinrade att, derest den vid

317 och 327 §§ gjorda hemställan bifölles, denna § komme att utgå.

330 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg hemstälde, att enär, på sätt vid 42 § anmärkts, det kunde

inträffa att fartyget icke komme att. anlöpa ort, der undersökning kunde

ega rum, andra punkten med afseende på detta förhållande måtte lämpligen

förändras.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

331 §.

Justitierådet Skärm anmärkte dels att det syntes böra alltid få

ankomma på konsuln, huruvida lian ansåge behöflig! eller lämpligt att

vid här omförmälda undersökning tillkalla sakkunnige, i följd hvaraf

andra punkten i första stycket borde i sådant syfte ändras, dels ock

att på sätt, som anförts vid 317 §, stadgandet angående ersättning till

de sakkunnige syntes böra utgå.

Justitierådet Norberg biträdde anmärkningen, att stadgandet om

ersättningen till de sakkunnige borde utgå.

335 §.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Östergren, Skärm och

Norberg yttrade, att om än giltighet icke kunde från kännas de skäl,

som anförts för de s. k. dispachemålens öfverflyttande till domstolarne,

denna öfverflyttning dock vore förenad med betänklighet i det afseende

att derigenom antalet mål, som fullföljdes till högsta instansen — hvilket

antal redan nu vore så stort, som med en skjmdsam handläggning

af inkommande mål i denna instans vore förenligt — komme att antagligen

icke obetydligt ökas. Vid sådant förhållande kunde det icke vara

lämpligt, att, på sätt förslagets föreskrifter beträffande fullföljd af talan

i dessa mål innefattade, väsentligt lätta vilkoren för rätten att

söka Konungen. Funnes det af särskilda skäl nödigt att i fråga om

dessa mål afvika från den vanliga instansordningen och medgifva omedelbar

fullföljd från underrätt till Konungen, borde i allt fall föreskrifterna

i 30 kap. Rättegångsbalken, så vidt de anginge tvistemål, vinna

tillämpning jemväl å förevarande mål; derom alltså föreskrift borde

intagas i denna §.

Justitieråden Svedelius och Norberg hemstälde i öfrigt, huruvida ej,

helst med hänsyn till den föreslagna särskilda ordningen för målens

fullföljande, lagen bör på lämpligt ställe .innehålla föreskrift derom

att rådstufvurätten skall, vid utslags meddelande, tillika lemna fullständig

besvärshänvisning.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Genom 1871 års fattigvårdsförordning

blef en betydande mängd mål från administrativ myndighet

öfverflyttad på Högsta Domstolen; och under senare tider hafva omfattande

lagförslag från Nya Lagberedningen och åtskilliga särskilda

komitéer föranledt, om ej till annat, åtminstone till en tidsödande

granskning inom Högsta Domstolen. Så hafva under 1888 års vinter
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

session om 69 sessionsdagar ej mindre än 46 å ena afdelningen inom

domstolen tagits i anspråk för föredragningen af detta lagförslag, och

9 dagar hafva åtgått för andra lagförslag. Häraf bär ock nödvändigtvis

blifvit följden att målen i Högsta Domstolen komma att, i afbidan

på sin föredragningstur, få hvila längre än som med en tillfredsställande

rättsskipning må anses förenligt.

Under sådana förhållanden synes ej vara tillrådligt att vidtaga

åtgärder, -som borde bidraga till förökning i tillströmningen af mål till

Högsta Domstolen; och då såsom en sådan åtgärd måste anses att, på

sätt här föreslås till förmån för parter i dispachemål, låta sådana mål

från rådstufvurätt, med förbigående af hofrätt, direkt och med befrielse

från eljest i civila mål föreskrift^ prestanda hos Kongl. Maj:t

fullföljas, anser jag denna anordning för närvarande icke kunna tillstyrkas.

336 §.

Justitierådet Norberg hemstälde, att vid denna § måtte fogas ett

tillägg i det syfte att beträffande skiljemännen eller deras beslut i öfrigt

gällande lag om skiljemän skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Justitieråden Wretmcin, Olivecrona, Svedelius, östergren, Glimstedt

och Skärm anmärkte, att det syntes bättre öfverensstämma med skiljemannauppdragets

natur, om detta uppdrag lemnades af parterna än

om det meddelades af domstol; och kunde, beträffande antalet skiljemän

och - sättet för deras väljande, lämpligen hänvisas till bestämmelserna i

lagen om skiljemän den 28 Oktober 1887.

Justitieråden Wretman, Olivecrona, Svedelius, Glimstedt och Skärm

hemstälde vidare, att då nyss anförda lag om skiljemän icke egde

tillämpning å annat skiljeförfarande än sådant, som grundade sig å

skiljeaftal, men det syntes lämpligt att nämnda lag i tillämpliga delar

komme att lända till efterrättelse jemväl för här stadgade förfarande,

erforderlig hänvisning i sådant afseende måtte här lemnas.

338 §.

Justitierådet Glimstedt yttrade: Vid jemförelse med 315 § angående

första domstol i mål, som skola efter denna lag bedömas, synes

förevarande 338 § angående första domstol i brottmål, som, såsom här

uttryckes, efter denna lag åtalas, icke kunna, oaktadt variationen i

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

uttryck, anses afse brottmål i vidsträcktare mån än sådana, som skola

efter denna lag bedömas.

Då emellertid synes tvifvelaktigt, huruvida till denna art af mål

må vara att hänföra mål, der, i fråga om gerning, som i denna lag

belägges med visst straff, der ej densamma efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff, straffet efter allmän lag måste bestämmas,

så torde, derest omförmälda vilkorliga straffbestämmelse varder i förslaget

bibehållen, erfordras någon bestämmelse till ledning, huruvida i

dylika fall förevarande § skall vara tillämplig eller icke.

Jemväl lärer bestämmelse i afseende å forum vara erforderlig

dels för sådant fall, då en gerning innefattar brott både emot denna

och emot annan lag, dels ock för fall af beskaffenhet, som omförmäles

i 306 § fjerde stycket.

Justitierådet Glimstedt anförde vidare: Efter nu afslutade granskning

framställer sig frågan om någon ny sjölag är af verkligt behof

påkallad eller om åtminstone den föreslagna nya lagen innefattar väsentlig

förbättring i nu gällande lag.

Det förra alternativet i denna fråga synes, om än indirekt, nekande

besvaradt af den svenska komitén, som i sin underdåniga skrifvelse

vid aflemnande af förslaget uttalar såsom sin uppfattning, att det

komitén meddelade uppdrag torde närmast vara föranleda mindre af

behofvet att afhjelpa förefintliga bristfälligheter i gällande sjölagsstiftning,

än af önskan att ytterligare utvidga området för den gemensamma

skandinaviska lagstiftningen; och den mängd af anmärkningar, som

inom Högsta Domstolen blifvit gjorda emot detta förslag men icke

drabba gällande, sjölag, utmärka åtminstone icke att ej åsigterna i

fråga om detta förslags företräde kunna vara delade.

Då nu icke med en sund lagstiftningspolitik är förenligt att utan

visadt behof upphäfva en redan befintlig lag för att utbytas emot eu

annan, som icke afgjordt finnes vara i väsentligaste delar bättre, synes

från svensk rättssynpunkt — den enda, hvarifrån förslaget här inom

Högsta Domstolen är att tagas i betraktande, — icke kunna tillstyrkas

att det granskade förslaget, äfven om flera eller färre af de gjorda

anmärkningarne komine att till någon ändring föranleda, må varda till

lag antaget.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Justitierådet Olivecrona anförde: När 1667 års sjölag, efter att

hafva varit gällande i nära tvenne århundraden, aflöstes af den efter

nutidens fordringar bättre afpassade sjölagen af den 23 Februari 1864,

kände en hvar i sjörättssaker erfaren person, att ett verkligt och stort

behof af en ny, reformerad sjölag blifvit afhulpet. Visserligen har

denna efter mönstret af den tyska sjörätten i många väsentliga delar

utarbetade lag visat sig behäftad med åtskilliga bristfälligheter, hvilka

vid tillämpningen trädt i dagen; men knappt någon anade år 1864 att,

innan ännu 20 år derefter förflutit, fråga skulle uppstå att helt och

hållet omgöra hvad då gjordes. Den af Kongl. Maj:t den 24 November

1882 förordnade komité, hvilken skulle ega att tillsammans med komiterade

från Norge och Danmark afgifva förslag till ny sjölag, synes

sjelf icke hafva ansett att något tvingande behof förefans att för befintliga

brister i den gällande lagen företaga en fullständig omarbetning

af densamma. Detta uttalas äfven oförbehållsamt af komitén, då

den efter fulländadt arbete i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 Februari

1887 yttrat »att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års riksdag —

framkommit om revision af 1864 års sjölag, har det komitén lemnade

uppdrag likväl närmast föranledts mindre af behofvet att afhjelpa förefintliga

bristfälligheter i gällande sjölagstiftning, än af önskan att ytterligare

utvidga området för . den gemensamma skandinaviska handelslagstiftningen».

Så prisvärd denna önskan än må hafva varit, torde man

dock ega befogenhet betvifla gagnet af ett förfarande, hvarigenom, för

utvidgandet af området för dylik gemensam lagstiftning, den gamla

såsom rigtig erkända regeln uppoffrats, att nemligen icke ändra eller

omskapa bestående lagar utan att verkligt behof rättfärdigar en sådan

åtgärd. Då jag nu, efter slutad granskning af det remitterade förslaget,

sökt att hopsummera det vinstresultat, som genom förslagets upphöjande

till lag möjligen skulle kunna erhållas, hafva dessa tvifvelsmål hos

mig blifvit ökade. Den eftersträfvade gemensamheten i de tre skandinaviska

rikenas sjölagstiftning har genom förslaget långt ifrån kunnat

i de vigtigaste delarne deraf ernås. Redan i de tvenne första §§:na i

förslaget, hvilka handla om fartygs nationalitet och registrering, framträda

de bestämdaste olikheter. Dock borde just i stadganden angående

dessa ämnen eu likhet, om någonsin, förefinnas, hvilken kunde i öfrigt

göra gemensamhet i sjölagstiftning för de nordiska rikena eftersträfvansvärd.

Den 5:te §:n söker att genom eu särskild lag införa ett nytt för

den svenska lagstiftningen hittills obekant rättsinstitut, nemligen inteckning

i fartyg — ett rättsinstitut, hvilket synes ingalunda komma att

val harmoniera med grunderna för den gällande allmänna lagens stadganden

i 17 kap. Handelsbalken. Förhållandet är enahanda i afseende

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

på den i förslagets 11 kapitel skapade nya art af pant i lös egendom,

under benämning af sjöpanträtt. Gagnet af en sådan panträtt i den

form, hvarunder den i förslaget framträder, kan betviflas, men säkert

är, att den grumlar begreppet af pant, enligt hittills gällande svensk

privaträtt. Ej nog dermed att hela 12:te kapitlet af förslaget, hvilket

handlar Dom brott i tjensten af befälhafvare och besättning)) (§§ 285 — 314),

innehåller mycket olika stadganden i den svenska och norska och delvis

äfven i den danska lagtexten, utan för hela 13:de kapitlet (§§ 315

—338) Dom laga domstol och rättegång i sjörättsmåh, som framställer en

väsentligen olika procedur i sådana mål, enligt de svenska och norska

lagtexterna, saknas all motsvarighet hvad Danmark vidkommer. Och

i öfrigt uppvisa 12, 18, 21, 24, 26, 28, 32, 37, 40, 41, 42, 43, 49, 65,

67, 70, 71, 72, 98, 104, 167, 186, 215, 265 och 282 §§ mer eller mindre

betydande olikheter emellan den svenska och den norska eller

danska texten. Alla dessa olikheter ådagalägga likväl, hvar i sin mån,

det vanskliga i att söka utjemna hvad som är beroende af det särskilda

skaplynnet i de nordiska folkens individuel! utbildade rättsförfattningar.

Af allt detta synes mig emellertid följa, att vinsten af eu gemensamhet

i skandinavisk sjölagstiftning, när denna företer så många och

så väsentliga olikheter, som det remitterade förslaget gifver vid handen,

reduceras till ganska små dimensioner; och jag finner det uppenbart,

att denna ringa vinst ingalunda kan uppväga alla de olägenheter,

som, å andra sidan, afvikelserna från hittills i den svenska rätten gällande

rättsgrundsatser måste komma att framkalla. Jag förbiser likväl

ingalunda alla de mångahanda och stora svårigheter, som varit att bekämpa

under sträfvande! att jemka den svenska sjörätten till likhet

med den norska eller danska och jag uppskattar till fullo de förtjenster,

som det remitterade förslaget innehåller i afseende på de deri nedlagda

försök att afhjelpa vissa brister i 1864 års sjölag. Men från svensk

synpunkt uppfattadt skulle resultatet af komiterades iagstiftningsförslag

säkerligen hafva utfallit lyckligare, än som skett, derest samma

förslag uteslutande gått i rigtning att, genom en revision af den nu

hos oss gällande sjölagen, aflägsna de i densamma anmärkta brister.

Lika med Justitierådet Glimstedt anser jag mig icke kunna tillstyrka,

att det remitterade förslaget, i det skick det nu förekommer,

lägges till grund för proposition om eu ny sjölags antagande af Riksdagen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Förslag till lag angående nya sjölagens införande och hvad i afseende

derå skall iakttagas.

Högsta Domstolens samtliga ledamöter ansågo det vara mindre

lämpligt att i en lag sammanföra stadgandet} af så olikartadt innehåll,

som förevarande förslag upptog. De stadgande!}, som innefattades i

1, 2 och 3 §§, kunde intagas i sjölagen samt de öfriga utgöra föremål

för särskilda författningar.

1 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Här stadgas i form af undantag,

att mål, som vid den tid, då nya sjölagen träder i kraft, äro vid domstol

anhängig^, skola behandlas efter äldre lag, hvaraf följer, att mål,

som efter nämnda tidpunkt anhängiggöras, skulle behandlas efter nya

lagen; och då till måls behandling hörer äfven deras afdömande, föranledes

den uppfattning ätt alla mål, som, efter det nya sjölagen trädt

i kraft, blefve vid domstol anhänggjorda, skulle afdömas i enlighet

med den nya lagen, äfven om de förhållanden, hvarå målet grundades,

tillkommit medan äldre lag var gällande. Af motiven framgår emellertid,

hurusom komitén med rätta ingalunda afsett att tillerkänn?, lagen

i materielt afseende någon retroaktiv verkan, utan allenast velat meddela

stadgande i processuelt afseende; hvarföre stadgandet i senare

delen af denna §, som afser att der omförmälda mål skola handläggas

i den ordning, som i äldre lag var stadgad, torde böra underkastas

någon ändring i redaktionen till mera exakt uttryckande af hvad sålunda

åsyftas.

3 §•

Högsta Domstolens samtliga ledamöter anmärkte, beträffande första

momentet, att, med afseende på innehållet af 17 kap. 5 § Handelsbalken,

sådant detta lagrum komme att lyda enligt förevarande förslags 4 §,

orden: »och njute — — — tillverkas» syntes kunna utgå.

Vid tredje momentet anmärkte Justitieråden Wretman, Olivecrona,

Svedelius, Östergren och Skärm, att hvad förslaget stadgade angående

rätt till bottenfynd, hvartill egare ej funnes, syntes icke öfverensstämma

med innehållet af 16 § 3 mom. af förordningen angående nya strafflagens

införande den 16 Februari 1864, sådant detta lagrum lyder

enligt förordningen den 30 Maj 1873.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

i

4 §■

Justitieråden Wretman, Glimstedt och Norberg erinrade, att i 7 §

af 17 kap. Handelsbalken borde införas stadgande angående den förmånsrätt,

som tillkomme redare, hvilken lemnat förskott för medredare.

Justitierådet Olivecrona ansåg, att hvad denna § innehåller angående

ändringar i 17 kap. Handelsbalken icke syntes hafva sin rätta

plats i promulgationsförfattningen till sjölagen, utan borde dessa ändringar

genom en särskild lag införas på behöriga ställen i nämnde

kapitel, på det att en hvar, som vill inhemta kunskap om »borgenärers

rätt och företräde för hvar annan till gäldbunden egendom», såsom

orden lyda i rubriken till sagda kapitel, må kunna på ett ställe i allmänna

lagen finna hvad han söker.

5 §•

Justitieråden Wretman och Norberg anmärkte, beträffande förslaget

till ändrad lydelse af 73 § utsökningslagen, att föreskriften, det

ogulden frakt samt vissa andra, fartyg eller gods vidkommande fordringar

borde, der borgenär sådant yrkade, uppbäras af utmätningsman.

aen eller af syssloman, som denne förordnade, syntes kun na föranleda,

att fordringsbelopp af nämnda beskaffenhet komme att indrifvas på

yrkande af borgenär, som ej egde rätt att ur samma belopp söka betalning,

eller att beloppet komme att, såsom en adpertinens till det

utmätningsvis sålda fartyget eller godset, gå till fördelning mellan de

till betalning ur köpeskillingen berättigade borgenärerne, utan hänsyn

till huruvida de egde rätt till betalning jemväl ur nämnda fordringsbelopp.

Vid sådant förhållande och då det i 75 § utsökningslagen

stadgade förfarande syntes kunna utan olägenhet användas äfven vid

utmätning af nu ifrågavarande fordringar, hemstäldes att de tvenne

sista punkterna af andra stycket måtte utgå.

Justitierådet Stearin, med hvilken Justitierådet Olivecrona instämde,

yttrade: Då, hvad angår det föreslagna tillägget till 73 § utsöknings
lagen,

ogulden frakt äfvensom sådana, fartygets eller godsets egare

tillkommande fordringar, hvilka omförmäldes i 271 och 279 §§, icke

ovilkorligen- synas böra vara inbegripna i utmätning af fartyget eller

godset, utan torde böra blifva föremål för särskild utmätning med iakt- ^

tagande af det förfaringssätt, som föreskrifves i 75 § 2 mom. utsökningslagen,

synas orden: »Utestår frakt ogulden —--eller sysslo
mannen»

kunna utgå.

12

s. 86 Kontrollera mot PDF

4

86

Justitierådet Glimstedt ansåg sig böra fästa uppmärksamhet derå,

huruvida icke de ifrågasatta ändringarne i utsökningslagen bort föranleda

till ändring jemväl i 90 § samma lag, så att stadgandet i nämnde

§ icke komme att omfatta det fall, då panten utgöres af fartyg eller

gods i fartyg.

6 §•

Justitierådet Glimstedt yttrade: Medelst ifrågasatta indikning i

54 § konkurslagen komme berörde § att erhålla en affattning, som i

afseende å reda och tydlighet icke vore tillfredsställande, utan synes

den åsyftade bestämmelsen lämpligare hafva kunnat upptagas i ett

särskilt moment såsom tillägg till samma §.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTJi. YC KERI-AKTIE BOLAG, 1889.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrar/ af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Ilans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

slott Fredagen den 23 Januari 1891,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaitpt,

Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Herr Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Justitieråden: Glimstedt,

Norberg.

Departementschefen, Statsrådet Östergren anmälde det af särskilde

komiterade utarbetade förslag till ny sjölag samt till lag angående nya

sjölagens införande och hvad i afseende derå skall iakttagas jemte de

öfver samma förslag afgifna yttranden, dels af Högsta Domstolen, dels

ock af Kommerskollegium, som, innan dess yttrande afgafs, infordrat utlåtanden

i ämnet från handels- och sjöfartsnämnderne.

I sammanhang härmed anmälde Departementschefen Riksdagens

skrifvelse den 8 Maj 1889, deri Riksdagen på anförda skäl anhållit, det

täcktes Kongl. Maj: t taga i öfvervägande, huruvida icke, på det att den

Bill. till Biksd. Vrot. 1891. 1 Sand. 1 Afd. 3 Haft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

svenska rederinäringen må i täflan med den norska varda likstäld i afseende

å skyldigheten att bekosta hemförskaffning af befälhafvare och

skeppsbesättningar från fartyg, hvilka å utländsk ort förolyckats, i den

svenska sjölagstiftningen borde införas bestämmelse att, när svenskt fartyg

å utrikes ort går förloradt eller får sådan skada, att det förklaras

icke värdt att iståndsättas, statsverket skulle vidkännas de kostnader, som

vore förenade med befälhafvares och svenskt manskaps fortskaffande till

fäderneslandet och underhåll under resan dit; i anledning af hvilken

framställning Kommerskollegium, efter inhemtande af yttranden från

handels- och sjöfartsnämnderne i de större sjöstäderna, den 5 November

1889 afgifvit infordradt utlåtande.

Departementschefen anförde: »Beträffande tillkomsten af förevarande

lagförslag torde jag få erinra, hurusom Riksdagen i skrifvelse den 9

Maj 18 7 G anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för

utarbetande af eu fullständig handelslag för Sverige äfvensom egna omsorg

deråt, att öfverensstämmelse, så vidt ske kunde, med motsvarande

norsk och dansk lagstiftning dervid åstadkommes. Den af Riksdagen

sålunda uttalade samt af Eders Kongl. Maj:t, likasom af norska och

danska regeringarne, omfattade önskan, hvilken redan burit frukt i en

väsentligen öfverensstämmande lagstiftning för de tre länderna inom vigtiga

grenar af handelsrätten, föranledde Eders Kongl. Maj:t att, när Eders

Kongl. Maj:t den 8 September 1882 åt en komité uppdrog att granska

Sjölagen, tillika förordna, att komitén dervid skulle träda i förbindelse

med de komitéer, hvilka kunde blifva i Norge och i Danmark tillsatta

för revision af dessa rikens sjölagar, och med dessa komitéer sammanträda

till gemensamt arbete, för vinnande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse

i de förslag, som komme att af de särskilda komitéerna afgifvas.

Sedan för omförmälda ändamål komitéer blifvit i Norge och i

Danmark tillsatta, har det åsyftade samarbetet egt rum, och hafva de

särskilda komitéerna afgifvit förslag till sjölagar, väsentligen öfverensstämmande

med hvarandra i de delar, hvilka innefatta rent sjörättsliga

bestämmelser.»

Efter att hafva redogjort för innehållet af lagförslagen samt de

deröfver afgifna yttranden tiflkännagaf Departementschefen att han, hufvudsakligen

med anledning af berörda yttranden, ansett vissa ändringar

böra i förslagen vidtagas och i följd deraf låtit upprätta nya förslag i

ämnet.

Departementschefen anförde härefter vidare:

»Då förslaget till sjölag, på sätt jag nyss nämnt, framgått ur ett

samarbete med norske och danske komiterade och, så vidt angår för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

slagets elfva första kapitel, väsentligen öfverensstämmer med de af nämnda

komiterade framlagda förslag, tiar jag ansett mig i fråga om de förändringar,

hvilka kunde i dessa delar finnas erforderliga, böra, innan förslag

derom inför Eders Kongl. Maj:t framlades, träda i förbindelse med

cheferne för norska och danska justitiedepartementen; och har, efter sådan

förhandling, enighet angående de flesta af nu ifrågasatta förändringar

uppnåtts, så att de förslag, hvilka komma att i Norge och i Danmark

framläggas till antagande af dessa länders representationer, i allt

väsentligt öfverensstämma med det förslag, jag nu underställer Eders

Kongl. Maj:ts pröfning. Några förut befintliga olikheter mellan förslagen

hafva blifvit aflägsnade; de få afvikelser, hvilka nu tillkommit, äro antingen

betingade af en skiljaktig rättsuppfattning på andra områden och

hafva derföre icke kunnat eller bort utjemnas, eller äro de af rent formel

natur och torde icke kunna medföra skiljaktighet vid lagtillämpningen i

de särskilda länderna. I vissa punkter, der nämnda allmännare olikhet

i rättsuppfattning icke förefunnits och der öfverensstämmelse synts mig

vara af verklig vigt, har jag, till vinnande af sådan öfverensstämmelse,

ansett mig icke böra vidhålla den mening, jag, såsom ledamot af Högsta

Domstolen, vid förslagets granskning uttalat.

De flesta af mig nu vidtagna'' förändringar i lagförslagen äro föranledda

af de inom Högsta Domstolen vid förslagens granskning framstälda

anmärkningar; och åberopar jag, med afseende å dessa förändringar,

hvad inom Högsta Domstolen anförts. Jag torde alltså nu få inskränka

mig till att anföra skälen till de ändringsförslag, hvilka icke

grunda sig å Högsta Domstolens anmärkningar och hvilka icke innefatta

allenast en jemkning i uttryckssätt.

Det i förslagets 5 § upptagna stadgandet angående inteckning i

fartyg har uteslutits. Införandet af detta institut i vår lagstiftning skulle

i väsentlig mån förändra karakteren af den registrering af fartyg, hvilken

i 2 § omförmäles, i det registreringen skulle ordnas med särskild hänsyn

till registrets uppgift att jemväl utgöra grundval för inteckningsrätten

och i följd deraf komma att iklädas former, hvilka för de registreringspligtige

blefve mer betungande än eljest vore behöfligt. Då

emellertid ej mindre komiterade sjelfve, än äfven Kommerskollegium i

sitt öfver sjölagsförslaget afgifna utlåtande samt den af Eders Kongl.

Maj:t den 8 Januari 1890 tillsatta sjöfartsnäringskomité, i sitt den 12 sistlidne

September afgifna betänkande, uttalat tvekan angående detta kreditinstituts

lämplighet för vårt land, har jag ansett mig sakna skäl att för

närvarande förorda införandet af berörda rättsinstitut. Vid sådant förhållande

erfordras nu icke heller pröfning af det i sammanhang med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

sjölagsför slaget framlagda särskilda förslag till lagstiftning angående registrering

af fartyg, utan torde de föreskrifter, Indika i sådant hänseende

må finnas erforderliga, böra meddelas i den ordning, 89 § Regeringsformen

bestämmer.

I 16 § har — förutom den af Högsta Domstolen förordade ändring

i fråga om ordningen för besluts fattande i rederiets angelägenheter —

vidtagits den förändring, att från de fall, då för åstadkommande af giltigt

rederibeslut skall erfordras att samtlige redarne äro ense, uteslutits

val af en utom rederiet stående person till hufvudredare. En sådan afvikelse

från de vanliga reglerna om besluts fattande synes sakna verkligt

fog och torde så mycket mindre förtjena att bibehållas, som för den

mindre nogräknade sjelfmant erbjuder sig utvägen att genom skentransport

kringgå samma föreskrift.

Beträffande den i 37 § föreslagna utsträckning af skyldigheten att

föra dagbok har erinrats, hurusom segeljakter från Bohuslän stundom

färdades till norska hamnar jemväl vester om Lindesnäs och således i

eu fart, der dagboks förande skulle vara påbjudet, men att gällande lagstiftning

för utöfvande af befälsrätt i dylikt fall icke uppstälde sådana

fordringar, att befälet å nämnda fartyg kunde antagas besitta de för dagboks

förande erforderliga insigter. Med afseende å detta förhållande

har jag ansett den i gällande sjölag stadgade begränsning af ifrågavarande

skyldighet — eller till fartyg, hvilka ega en drägtighet af femtio

ton och derutöfver — böra, så vidt angår segelfartyg, bibehållas. Begränsas

skyldigheten på detta sätt, torde det i förslaget medgifna undantag

för fiskefartyg icke böra qvarstå.

I fråga om redares skyldighet att bekosta hemförskaftning af befälhafvare

och sjömän, när resan på grund af inträffad olycka eller annat,

af redarens beslut icke beroende hinder afbrytes, hafva förslagets bestämmelser

i 64 och 98 §§ ändrats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

hvad Riksdagen hefhstält och jemväl sjöfartsnäringskomitén förordat.

Att den i gällande sjölag stadgade och i förslaget bibehållna skyldigheten

för redaren att i nämnda fall bekosta befälhafvares och besättnings

hemförskaffning från utländsk ort icke hvilar på någon allmängiltig rättsgrund

lärer icke kunna förnekas; och vid nuvarande tryckta läge för

rederinäringen är hvarje lindring önskvärd, som skäligen kan densamma

beredas. Det är emellertid uppenbart, att det icke kan öfverlemnas åt

befälhafvare och sjöfolk, hvilka i följd af dylikt olycksfall blifvit försatta

ur tjenstgöring, att söka på egen bekostnad fortskaffa sig till hemlandet.

Befrias redaren från nämnda skyldighet, måste staten i stället, såsom ock

blifvit föreslaget, träda emellan och bekosta hemförskaffhingen. I hvilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

särskilda fall detta bör ske, kan möjligen vara föremål för olika meningar;

med fäst afseende å syftet med Riksdagens ifrågavarande framställning

— eller att i förevarande hänseende bereda den svenska rederinäringen

likställighet med den norska — har jag ansett förslaget i denna

del böra bringas till full öfverensstämmelse med hvad den norska sjölagen

derutinnan nu stadgar och det norska sjölagsförslaget innehåller.

Den utgift, som i följd häraf skulle för statsverket uppkomma, torde icke

blifva af synnerlig betydenhet, då, enligt hvad Kommerskollegium upplyst,

kostnaden för hemsändning af sjöfolk från svenska, i utlandet förolyckade

eller kondemnerade fartyg, så vidt Kollegium förmedlat samma

kostnads uttagande hos vederbörande rederier, under åren 1886, 1887

och 1888 utgjort i medeltal 20,000 kronor om året.

I 64 § har för öfrigt den ändring vidtagits, att befälhafvarens rätt

till reseersättning, när han kontraktsvidrigt afskedats, utsträckts att gälla

jemväl det fall, att afskedandet eger rum här i landet.

Befälhafvarens rätt enligt 75 § att för sjömans inställande i tjenst

anlita vederbörande polismyndighet har utsträckts till vissa fall, som

synts skäligen böra i nämnda afseende likställas med de i förslaget förut

upptagna.

Bestämmelserna i 90 § angående redarens skyldighet att bekosta

sjukvård för sjöman, som under resa måste qvarlemnas, hafva ändrats

till öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift i förslagets 63 § beträffande

befälhafvare.

Då det synes ligga i sakens natur, att, när sjöman tager anställning

å fartyg, som går i regelbunden fart mellan vissa orter efter en

bestämd och kungjord plan, han bör anses underkasta sig att utan särskild

ersättning verkställa det söndagsarbete, som för upprätthållande af

den bestämda ordningen i fartygets resor kan erfordras, har förbehåll i

sådant hänseende intagits i 97 §.

I 108 och 171 §§ liar ansetts nödigt att införa hänvisning till vissa

bestämmelser angående besättningen för att utmärka, att dessa bestämmelser

skola ega tillämpning jemväl å de i nämnda §§ afsedda personer.

Då bortfraktarens i 145 och 148 §§ angifna ansvarighet för fraktgodset

är oberoende af huruvida konnossement utfärdats eller icke, hafva

förstnämnda §§ erhållit plats framför de stadganden, hvilka bestämma

ansvarigheten på grund af konnossement.

I stället för hvad i 185 § föreslagits angående befälhafvares rätt

att, när fartyg eller last häftar för bodmeri, genom vissa åtgärder frigöra

sig från den enligt 181 § honom åliggande ansvarighet, har upptagits

det med allmänna rättsgrunder öfverensstämmande stadgande att,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

i händelse bodmeribrefvet icke är å förfallodagen tillgängligt, befälhafvaren

eger fullgöra sin förpligtelse genom att i allmänt förvar deponera

det till betalning förfallna beloppet.

Enligt hvad de vid förslaget fogade niotio gifva vid handen, är

i 225 § icke afsedt, att den som i bergning ej tagit annan del, än att

han biträdt vid räddning af de ombord å det nödstälda fartyget varande

personer, skall ega rätt till andel i den för bergningen utgående

bergarelön. De skäl, komiterade härför anfört, synas icke vara öfvertygande,

och uppenbart är, att en dylik bestämmelse kan vara egnad

att verka till åsidosättande af den naturligen främsta omsorgen om

menniskolifs bevarande. Åt stadgandet bar derföre gifvits en affattning,

som icke från andel i bergarelönen utesluter den, hvilken ej varit

i tillfälle att vid bergningen medverka på annat sätt, än nyss nämnts.

Sedan, i enlighet med hvad inom Högsta Domstolen blifvit hemstäldt,

ur förslaget uteslutits bestämmelsen i 6 § om hvad till fartygs

tillbehör är att hänföra, har det ansetts lämpligt att i sammanhang

med stadgandet i 269 § angående panträtt i fartyg antyda, att vissa

å fartyget befintliga föremål icke räknas såsom tillbehör och således

icke omfattas af panträtten.

Ur förslaget hafva, på sätt Högsta Domstolens flesta ledamöter

hemstält, de i 317 och följande §§ meddelade bestämmelser angående

»Sjönämnd» uteslutits, och bestyret med sjöförklaringars upptagande i

stället öfverlemnats åt domstol. Men då behofvet af särskild sakkunskap

vid upptagande af dessa förklaringar och verkställande, i sammanhang

dermed, af undersökning angående inträffade sjöolyckor icke

torde kunna underkännas, har jag ansett detta behof böra sålunda

tillgodoses, att vid dessa förrättningar tvenne i sjöväsendet kunnige

och erfarne män skola vara tillstädes för att tillhandagå Rätten med

nödigt biträde. Att desse sakkunnige böra utses af Rätten sjelf synes

följa af den ställning, de sålunda komma att intaga. Som tillgång

å dylikt biträde icke lärer vara att med säkerhet påräkna annorstädes

än i stapelstäderna, har jag ansett befogenhet att upptaga sjöförklaringar

icke böra tilläggas andra domstolar, än Rådstufvurätterna i nämnda

städer, och har bestämmelse härom upptagits i 42 §.

Vid det af komiterade framstälda förslag angående dispachemålens

processuella behandling har af Högsta Domstolens flesta ledamöter

erinrats, att föreskrifterna i 30 kap. Rättegångsbalken, så vidt de anginge

tvistemål, borde vinna tillämpning jemväl å nämnda mål. Då

emellertid det skulle vara förenadt med vissa svårigheter att till Rådstufvurätt

— hvarifrån enligt förslaget talan skulle omedelbart fullföl
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

jas hos Konungen — förlägga fullgörandet af de i 30 kap. Rättegångsbalken

stadgade s. k. prestanda, har jag ansett lämpligare att låta

klagan öfver dispachörens utlåtande anhängiggöras i Hofrätt. Att, på

sätt i 316 § föreslagits, för dispachemålens behandling förstärka domstolen

med ett särskilt sakkunnigt element torde,om dessa mål öfverflyttas

till Hofrätten, vara mindre lämpligt och synes för öfrigt icke vara af

särskildt behof påkalladt, då i allmänhet utredningen i nämnda mål

redan vid första domstolen föreligger i skriftlig form och Rättens åtgärd

alltså inskränker sig till en pröfning af handlingarnes innehåll, dervid,

i händelse af behof, utlåtande af sakkunnige kan i vanlig ordning inhemtas.

På grund häraf hafva 316 och 335 §§ uteslutits samt 321, 323

och 324 §§ undergått erforderlig jemkning.

Hvad förslaget till lag angående nya sjölagens införande innehåller

har, på sätt inom Högsta Domstolen blifvit hemstäldt, dels upptagits

i sjölagen, dels ock intagits i särskilda författningsförslag.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda förslag till

Do) Sjölag;

2:o) Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o) Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. Handelsbalken;

4:o) Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119

§§ Utsökningslagen;

5:o) Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ Konkurslagen ;

Och hemstälde Departementschefen att förslagen måtte af Kongl.

Magt godkännas och jemlikt 87 § Regeringsformen Riksdagen till antagande

föreläggas.

Justitieråd et Glimstedt åberopade sitt vid förslagets granskning

i Högsta Domstolen afgifna yttrande.

Justitierådet Norberg åberopade hvad han vid förslagets granskning

i Högsta Domstolen yttrat med dervid af honom gjorda eller biträdda

anmärkningar i de delar, hvari ej genom sedermera vidtagna

ändringar i förslaget samma anmärkningar kommit att förfalla.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till Departementschefens

hemställan.

Hvad Departementschefen sålunda hemsfält täcktes

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle

proposition till Riksdagen aflåtas af innehåll bilagan

vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Carl Boheman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1SärU 1891:2 Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande (N:o 2) s. 1 i texten
  2. LU 1891:10 Memorial, angående öfverlemnande till särskilda utskottet af en till lagutskottet hänvisad motion. s. 1 i texten