Sök i Ratio Lex

Angående ändrad lydelse aj 3 och 22 §§ af förordningen angående patent

30 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1891:51, Angående ändrad lydelse aj 3 och 22 §§ af förordningen angående patent

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

1

N:o 51.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad

lydelse aj 3 och 22 §§ af förordningen angående patent;

gifven Stockholms slott den 20 Mars 1891.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens yttrande

öfver bilagda förslag till förordning angående ändrad lydelse af 3 och

22 §§ af förordningen angående patent den 16 maj 1884.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahallas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

V. L. Groll.

Bih. till Rihd. Prot. 1891. 1 Samt. 1 A/d. 32 Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen

angående patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas att 3 och 22 §§ af förordningen angående

patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

»Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om

patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så beskrifven

i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att sakkunnig

person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar utöfva uppfinningen,

eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster

eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

En uppfinnings offentliggörande i tryckt skrift genom utländsk

patentmyndighet eller förevisande å en internationel utställning må

dock ej utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom

inkommer inom sex månader, efter det uppfinningen offentliggjordes

eller utstäldes.»

22 §.

»Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan

patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid

tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till

riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande

eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller efter här

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

3

patentera^ tillverkningssätt frambragt föremål, ■ som honom veterligen

utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från

och med tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock afl skada.

Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola,

der målseganden det äskar, till honom utlemna» mot ersättning för

värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med

redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,

skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej

må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse

af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder

lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning

derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 31

december 1890.

Närvarande :

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: herr Wennerberg,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och

WlKBLAD.

Statsrådet herr friherre von Otter hade med Hans Maj:t Konungens

tillstånd i följd af opasslighet aflägsnat sig.

Departementschefen statsrådet Groll anmälde härefter:

29:o.

a) En af tillförordnade chefen för patentbyrån till chefen för

civildepartementet stäld skrifvelse angående ändrad lydelse af 22 § af

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

5

förordningen angående patent den 16 maj 1884, i anledning hvaraf

svenska uppfinnareföreningen sig yttrat, hvarefter kommerskollegium i

ärendet afgifvit utlåtande.

b) Riksdagens underdåniga skrifvelse den 14 maj 1889 i fråga

om ändring af nämnda §, i anledning hvaraf kommerskollegium sig

yttrat.

Efter att hafva redogjort för innehållet af dessa handlingar, yttrade

departementschefen:

Lika med Riksdagen och de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,

anser äfven jag en lagförändring, åsyftande att bereda patenthafvare

ett vidsträcktare skydd än de för närvarande åtnjuta, vara af omständigheterna

påkallad. Att härvid, såsom tillförordnade chefen för patentbyrån

ifrågasatt, utsträcka skyddet derhän att äfven ett användande för

personligt bruk af en patenterad uppfinning skulle vara förbjudet, synes

mig dock vara att gå för långt. Riksdagen har såsom en förebild

framhållit ’ den norska lagen, som stadgar att patent medför den verkan

att ingen utan patenthafvarens samtycke eger annat än till eget bruk

tillverka eller från utlandet införa ett patenteradt föremål eller hålla

till salu eller sälja detsamma samt att, om patentets föremål är ett

förfarande, en apparat, en maskin, ett verktyg eller annat arbetsredskap,

patentet derjemte har den verkan att ingen eger att utan patenthafvarens

samtycke använda patentets föremål i sin rörelse. Och i

hufvudsaken synes intet vara att erinra emot de grundsatser, som i

dessa stadganden fått sitt uttryck. I ett hänseende torde dock ett vidsträcktare

skydd böra stadgas än den norska lagen enligt sin ordalydelse

medgifver. Den föreskrift, som denna lag innehåller i fråga

om apparater, maskiner, verktyg och andra arbetsredskap, synes mig

nemligen böra gälla äfven andra hjelpmedel för produktionen, såsom

sprängämnen och andra kemiska preparat.

Enligt min tanke bör alltså eu lagförändring i ifrågavarande hänseende

gå ut derpå att hvarje tillgodogörande, utom för personligt

bruk, af en patenterad uppfinning utan patenthafvarens lof varder

förbjudet. Och jag har i detta syfte låtit uppgöra följande förslag

till ändrad lydelse af 22 § af förordningen angående patent den 16

maj 1884:

»Den, som utom i de fall, Indika omförmälas i 16 och 17 §§, utan

patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid

tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!,. May.ts Nåd. Proposition N:o 51.

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till

riket inför, i sitt yrkes utöfning använder eller till annans begagnande

eller nytta emot godtgörelse upplåter bär patenteradt eller efter här

patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterligen

utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och

med tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock all skada. Ej

må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller oflofligen i riket införda föremål skola,

der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för

värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med

redskap, som äro för den olofiiga tillverkningen uteslutande användbara,

skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej

må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse

af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder

lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning

derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.»

Såsom Eders Kongl. Maj:t behagade finna, är skilnaden mellan

denna lydelse och den nuvarande allenast den att i förslaget insatts

orden »i sitt yrkes utöfning använder eller till annans begagnande eller

nytta emot godtgörelse upplåter», hvarjemte ordet »vara» utbytts emot

det mera egentliga uttrycket »föremål».

Vidare yttrade departementschefen:

Enligt art, 11 af den i Paris den 20 mars 1883 afslutade och af

Eders Kongl. Maj:t genom accessionsakt den 26 juni 1885 tillträdda

konvention om internationelt skydd för den industriel eganderätten,

skall med afseende å varor, som utställas vid officiela eller officiel!

erkända internationela expositioner, provisoriskt skydd meddelas för

patenterbara uppfinningar; och i öfverensstämmelse härmed är i 3 §

af förordningen angående patent föreskrifvet att en uppfinnings förevisande

å en internationel utställning ej må utgöra hinder för patents

meddelande, så framt ansökan derom inkommer inom sex månader

efter utställningens öppnande.

Nu har den konferens, som den internationela unionen för skyddande

af den industriela eganderätten innevarande år hållit i Madrid,

uttalat sig för ett sådant förtydligande af omförmälda bestämmelse i

Pariserkonventionen, att det antydda skyddet skall åtnjutas under minst

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 51.

sex månader, räknadt från det föremålet erhöll tillträde till utställningen.

Och i den berättelse öfver konferensen, som tillförordnade chefen för

patentbyrån till Eders Kong! Maj:t den 24 sistlidne oktober öfverlemnat,

har tillförordnade byråchefen såsom sin mening uttalat att

någon betänklighet icke borde möta att ändra den svenska patentförordningen

till öfverensstämmelse med hvad konferensen sålunda beslutat.

Instämmande i den utaf tillförordnade byråchefen sålunda yttrade

mening, har jag låtit uppgöra följande förslag till ändrad lydelse af

andra stycket af 3 § af förordningen angående patent den 16 maj 1884:

»En uppfinnings offentliggörande i tryckt skrift genom utländsk

patentmyndighet eller förevisande å en internationel utställning må

dock ej utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom

inkommer inom sex månader efter det uppfinningen offentliggjordes

eller utstäldes.»

Med anmälan att departementschefen, i enlighet med hvad han

sålunda yttrat, uppgjort ett förslag till förordning angående ändrad

lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen angående patent den 16 maj

1884, liemstälde departementschefen härefter att Kongl. Maj:t täcktes

öfver berörda vid detta protokoll fogade förslag inhemta högsta domstolens

utlåtande; och behagade Hans Maj:t Konungen till denna åt

Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan lemna bifall.

«

Ex protocollo

Carl G. Edman.

Anm. Det vid ofvanståendo protokoll fogade förslag är ordagrant intaget i Högsta domstolens

härefter aftrycka protokoll.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet inför Kongl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 11 februari 1891.

Andra rummet.

Närvarande

Justitieråden: Wretman,

Svedelius,

Skarin,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Westman,

Thomasson.

l:o.

Tillförordnade byråchefen i patentbyrån, grefve Hugo Hamilton uppvisade

en från statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 31 nästlidne

januari aflåten skrifvelse, hvaruti meddelats underrättelse, att

Kongl. Maj:t, i nåder förordnat grefve Hamilton att, i egenskap af

revisionssekreterare, i högsta domstolen föredraga ett inom civildepartementet

uppgjordt förslag till förordning angående ändrad lydelse af 3

och 22 §§ af förordningen angående patent den 16 maj 1884, hvarefter

grefve Hamilton i underdånighet föredrog utdrag af protokollet

ötver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

9

31 december 1890, hvarmedelst högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt

öfver ofvanberörda så lydande förslag till

Förordning angående ändrad lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen

angående patent den IG maj 1884.

Härigenom förordnas, att 3 och 22 §§ af förordningen angående

patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om

patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så beskrifven

i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att sakkunnig

person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar utöfva uppfinningen,

eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster

eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

En uppfinnings offentliggörande i tryckt skrift genom utländsk

patentmyndighet eller förevisande å en internationel utställning må

dock ej utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom

inkommer inom sex månader, efter det uppfinningen offentliggjordes

eller utstäldes.

22 §.

Den, som utom i de fall, Indika omförmälas i IG och 17 §§, utan

patentliafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid

tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning

till riket inför, i sitt yrkes utöfning använder eller till annans

begagnande eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller

efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom

veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med

böter från och med tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock

all skada. Ej må dock annan än patentliafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola,

der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för

värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd.

Med redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,

skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk

dermed ej må ske.

Bih. till Riksd. Prat. 1851. 1 Sami. 1 Afl. 32 Höft,

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Hvar, som under tid, då häri är stäld under tilltal för Öfverträdelse

af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när lian dertill varder

lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning

derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Högsta domstolens fleste ledamöter ansågo förslaget icke föranleda

annan anmärkning än att det i 22 § nyttjade uttrycket »i sitt yrkes

utöfning» icke syntes med erforderlig tydlighet utmärka, att användningen

af patenterade eller efter patenterade tillverkningssätt frambragta

föremål skulle, under de i paragrafen gifna förutsättningar, vara

förbjuden vid hvarje verksamhet, som vore att anse såsom utöfning af

yrke och icke afsåge endast det personliga behofvets tillfredsställande.

Särskilt syntes nämnda uttryck kunna gifva anledning till den missuppfattning,

att staten och kommunerna egcle att, i den industriella

verksamhet, som af dem för egen räkning utöfvas, utan hinder af meddelade

patent betjena sig af patenterade eller efter patenterade tillverkningssätt

frambragta föremål.

Justitierådet Lilienberg lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo:

C. P. Hagbergh.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N;o 51.

11

\

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 20 mars

> 1891.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerh-ielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,

herr Wennerberg,

friherre Palmstierna,

friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och

Wikblad.

Justitieråden: Svedelius och

Carlson.

------ *

l:o.

Med erinran att Kongl. Maj:t den 31 december nästlidna år, på sätt

protokollet öfver civilärenden för nämnda dag utvisar, beslutit inhemta

högsta domstolens utlåtande öfver ett af chefen för civildepartementet

uppgjordt, vid berörda protokoll fogadt förslag till förordning angående

ändrad lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen angående patent den

16 maj 1884, anmälde nu departementschefen statsrådet Groll det sålunda

infordrade utlåtandet, hvilket innefattades i ett till civildeparte
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kongl. illaj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

mentet inkommet utdrag af högsta domstolens protokoll för den 17

sistlidne februari.

Efter att hafva redogjort för innehållet af detta utlåtande, yttrade

departementschefen att lian med anledning af den anmärkning, som af

högsta domstolens fleste ledamöter emot förslaget framstälts, ansåge

det i den föreslagna 22 § nyttjade uttrycket »i sitt yrkes utöfning»

höra utbytas emot orden »i utöfning af yrke», genom hvilken förändring

det tydligare än i det remitterade förslaget skett blefve utmärkt

såväl att användningen af patenterade eller efter här patenteradt tillverkningssätt

frambragta föremål vore, under de i paragrafen gifna

förutsättningar,'' förbjuden vid hvarje verksamhet, som vore att anse

såsom utöfning af yrke och icke uteslutande afsåge att tillgodose personens''

enskilda behof, som ock att detta förbud äfven gälde för den

industriela verksamhet, som utöfvades för statens eller för kommuns

räkning.

Sedan departementschefen härefter uppläst förslag till förordning

i ämnet, uppgjordt med iakttagande af denna förändring men i öfrig!

lika med det till högsta domstolen remitterade förslaget, tillstyrkte

departementschefen att Kongl. Maj:t måtte öfver berörda, vid detta

protokoll fogade förslag inhemta Riksdagens yttrande.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lemna bifall samt förordnade att proposition i ämnet,

så lydande som bilagan till detta protokoll utvisar,

skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

Carl G. Edman.

Stockholm, K. L. Beckman^ 1891.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Bil. till Kongl. Maj:ts prop. N:o 51.)

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl, Civildepartementet.

Af förekommen anledning tillåter jag mig fästa Herr Statsrådets

uppmärksamhet på den betydande och enligt min uppfattning ej fullt

befogade olikhet i patentskyddets omfattning, som förefinnes enligt

svensk och utländsk lagstiftning.

Enligt patentförordningens 22 § är den hemfallen till straff, som

»utan patentbafvares lof inom riket till afsalu tillverkar vara eller vid

tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen-

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller för försäljning

till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt tillverkningssätt

frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens

tillstånd åstadkommes».

Tyska patentlagens 4 § innehåller följande stadgande:

»Patentet medför den verkan, att ingen är befogad att utan patenthafvarens

medgifvande yrkesmässigt framställa, i allmänna rörelsen

bringa eller till salu hålla uppfinningens föremål.

Utgöres uppfinningens föremål af ett förfarande, en maskin eller

annan driftsanordning, ett verktyg eller annat arbetsredskap, så har

patentet derjemte den verkan, att ingen är befogad att utan patenthafvarens

medgifvande använda förfarandet eller begagna uppfinningens

föremål.»

I 34 § af samma lag stadgas ansvar och ersättningsskyldighet för

den, som »med vetskap» (wissentlich) öfverträder de i 4 § gifna bestämmelserna.

I England bestämmes patentskyddets omfattning genom patentbrefvet,

för hvithet formulär är faststäldt. I detta formulär heter det,

att paten thafvaren, sjelf eller genom sina ställföreträdare, »men ingen

annan», är befogad att under patenttiden »på sätt han finner lämpligast

förfärdiga, nyttja, utöfva eller sälja» det uppfunna, samt att han under

Bih. till Rifad. Prof. 1891. 1 Sami. 1 A/d. 32 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

patenttiden »skall hafva och njuta hela nyttan» af uppfinningen, hvarjemte

det förbjudes att under patenttiden »utan patenthafvarens skriftliga

och med sigill försedda medgifvande, tillåtelse och instämmande

direkt eller indirekt begagna eller utöfva uppfinningen eller någon del

deraf.»

Den franska lagen tillförsäkrar patenthafvaren »uteslutande rätt att

till sin fördel begagna uppfinningen» samt stadgar ansvar för »hvarje

inkräktande af patenthafvarens rättigheter vare sig genom tillverkning

af alster eller användning af hjelpmedel, som utgöra föremål för patent»,

hvarjemte likaledes straff stadgas för den, som, »med vetskap förhemligar,

säljer, till salu håller eller i franskt område inför» i Frankrike

patenterade varor; hvilket sistberörda stadgande dock numera

genom konventionen rörande internationelt skydd för den industriela

eganderätten blifvit så till vida modifieradt, att det icke är franska

patenthafvare förbjudet att till Frankrike införa för deras räkning patenterade

varor, som tillverkats i utlandet.

I den norska patentlagens 7 § heter det bland annat:

»Patent medför den verkan, att ingen utan patenthafvarens. samtycke

annat än till eget bruk eget- tillverka eller från utlandet införa

det patenterade föremålet, ej heller hålla till salu eller sälja detsamma.

År patentets föremål ett förfarande, en apparat, eu maskin, ett

verktyg eller annat arbetsredskap, har patentet derjemte den verkan,

att ingen eger att utan patenthafvarens samtycke använda patentets

föremål i sin rörelse.»

I § 28 af samma lag stadgas ersättningsskyldighet för den, som

gör ingrepp i patenthafvarens rättigheter äfvensom ansvar derest sådant

ingrepp skett medvetet.

En jemförelse mellan dessa stadganden visar, att det skydd, som

här i riket medgifves patenthafvare, är icke obetydligt mindre omfattande

än hvad i allmänhet i utlandet för motsvarande fall är stadgadt.

Det är jemväl inskränktare än det skydd, som enligt 1856 års

patentförordning var medgifvet. I 1 § af denna förordning stadgades

nemligen att patentet medförde rättighet för innehafvaren att under

patenttiden, med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt

inom riket utöfva den uppfinning och åstadkomma de tillverkningar

hvarå patentet lydde, samt dessa tillverkningar till salu hålla, hvarjemte

i § 13 stadgades ansvar för den, som gjorde intrång i dessa patenthafvarens

rättigheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Enligt livad af motiven till det komitébetänkande, som lagts till

grund för nu gällande lagstiftning, framgår, har man från patentskyddet

velat undantaga sådan utöfning af patenterade uppfinningar, som

endast sker »för eget behof». Komiterade sökte uttrycka detta genom

den från tyska lagen lånade bestämmelsen, att patentskyddet endast

omfattande »yrkesmässig» utöfning. I stället för denna bestämmelse

har emellertid på Högsta Domstolens yrkande lagen formulerats på sådant

sätt, att patenterade uppfinningar fritt kunna utöfvas af enhvar,

blott de dervid framstälda alstren icke hållas »till afsalu». I vissa fall

kan till och med, såsom här nedan skall visas, äfven ett för försäljningsändamål

skedt begagnande af uppfinningen ega rum, utan att patenthafvarens

genom lagen bestämda rättigheter deraf kunna anses

kränkta.

Men härmed har man ock gått ej obetydligt längre i patentskyddets

inskränkande än hvad antagligen genom det i den tyska lagen begagnade

uttrycket »yrkesmässigt» eller det i den norska lagen motsvarande

lagrum förekommande orden »för eget bruk» åsyftats.

Talrika klagomål öfver dessa bestämmelser hafva ock under de

senaste åren till mig ingått. Det lär ej heller kunna bestridas, att genom

22 paragrafens nuvarande lydelse en stor mängd patent å vigtiga

uppfinningar kunna blifva i det närmaste värdelösa, utan att något verkligt

tvingande skäl för en sådan inskränkning af patentskyddet från

det allmännas synpunkt synes kunna anföras.

För att förtydliga ifrågavarande paragrafs verkliga innebörd tillåter

jag mig anföra några exempel.

Om en person uppfinner t. ex. ett sprängämne, som utan svårighet

och utan några dyrbara apparater kan af enhvar framställas, kunna

större afnämare af sprängämnen, egare af stenbrott, grufvor, jernvägsanläggningar

m. m. utan hinder af meddeladt patent saklöst framställa

och för egen räkning använda detta sprängämne. Fn sådan framställning

kan visserligen sägas ske »yrkesmässigt», men den sker icke »till

afsalu». På samma sätt kunna de flesta industriela etablissement och

särskild t de mekaniska verkstäderna utan hinder af meddelade patent

förse sig med alla slags hjelpmaskiner, redskap, transportmedel och

dylikt, så vida ej dessa äro patenterade såsom »tillverkningssätt», hvilket

endast mera undantagsvis kan ega rum. Likaså undantages från patentskyddet

exempelvis jernvägs- och transportbolags tillverkning af

lokomotiv, vagnar, syllar, hissar, signalapparater och dylikt, gasverks

tillverkning af ugnar, retorter, förlag m. m., jernverks anläggningar af

masugnar, kolningsapparater, rostugnar och valsverk samt deras tillverk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

ning för eget behof af konvertrar och generatorer etc., skeppsredares

egen tillverkning af fartyg, de flesta inom byggnadsindustrien fallande

uppfinningar, telegraf- och telefonapparater, som icke försäljas utan endast

af allmänheten mot ersättning begagnas etc. Det är med ett ord

en högst väsentlig inskränkning af patentskyddet, som här egt rum,

och som är af så mycket större betydelse som den drabbar just den afdelning

af tekniken, inom hvilken det största antalet uppfinningar förekomma.

Särskild! torde det böra framhållas, att enligt paragrafens ordalydelse

äro staten och kommunerna icke bundna af patent i den industriel

verksamhet, som af dem för egen räkning utöfvas. Men att detta

icke varit lagstiftarens mening, framgår af 17 §, der expropriation medgifves

af uppfinningar, som Konungen pröfvar nödigt böra »utöfvas för

statens räkning».

Äfven i ett annat afseende har 22 § enligt mitt förmenande gått

för långt i inskränkande af patentskyddet. Det är nämligen enligt

nämnda § icke förbjudet att hit införa patenterade eller efter här patenterade

tillverlcningssätt frambragta varor blott denna import icke

sker »för försäljning». Men häraf följer ock, att industriidkare utan

hinder af meddelade patent kunna från utlandet för egen räkning införskrifva

icke blott sådana varor, hvilka äro afsedda för deras personliga

behof, utan ock alla slags hjelpmedel (maskiner, motorer, kemikalier

m. m.) för deras industriela verksamhet. Härigenom kan emellertid

patenthafvarne tillfogas icke obetydligt afbräck. Dels är det icke alltid

som uppfinnarne hafva råd att söka patent äfven i utlandet, dels är det

mycket vanligt att uppfinnaren öfverlåter sina i olika länder förvärfvade

patenträttigheter till olika personer eller bolag. Men utsigten att kunna

afyttra en patenträttighet måste naturligtvis i hög grad minskas, om

köparen icke ens är säker att kunna beherska den inhemska marknaden.

Det har ock inträffat, att ett försök att bilda ett bolag för utöfning af

en här i riket gjord uppfinning af en maskin gått om intet på den

grund att man fäst uppmärksamheten på att vederbörande yrkesidkare,

som skulle blifva afnämare af dessa maskiner, antagligen komrne att

fylla sitt behof från utlandet, der patenträttigheten blifvit på ett annat

bolag öfverlåten, och der dylika maskiner ansågos kunna tillverkas billigare.

Likaså har det inträffat, att en uppfinnare, som lagfört en yrkesidkare

derför att denne användt en af uppfinnaren patenterad maskin,

förlorat rättegången på den grund att yrkesidkaren kunnat visa, att

han införskrifvit ifrågavarande maskin från utlandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Klagomål hafva slutligen äfven försports deröfver, att nu gällande patentlag

i olikhet mot 1856 års förordning icke stadgar ansvar och ersättningsskyldighet

för andra fall, än då intrång i en patenträttighet skett

med vetskap om patentets tillvaro. Det lär ej heller kunna förnekas,

att det måste vara ytterst svårt att åstadkomma en sådan bevisning,

derest ej patenthafvaren låter hvarje stämning föregås af en bevisligen

skedd varning mot intrång i hans rättigheter. Och å andra sidan torde

det väl kunna ifrågasättas, om med den offentlighet, som numera gifves

patenterade uppfinningar, och den uppmärksamhet, hvarmed industriidkarne

måste följa teknikens utveckling, det verkligen, åtminstone i

fråga om patenterade varors tillverkning och användning af patenterade

tillverknings sätt eller användning för industriela ändamål af patenterade

föremål, finnes grundad anledning till ett stadgande, som i så hög grad

för patenthafvaren måste försvåra afvärjandet af intrång i hans genom

patentet faststälda rättigheter.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt har jag ansett mig böra ifrågasätta,

att patentskyddet, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Kommerskollegium

och Svenska Slöjdföreningen vid afgifvande af utlåtande öfver

komiterades förslag hemställt, måtte åter erhålla väsentligen samma

omfattning, som detsamma egde enligt 1856 års förordning. De betänkligheter,

hvilka förmått komiterade att från patentskyddet utesluta

sådan utöfning af patenterad uppfinning, som icke sker »yrkesmässigt»,

äfvensom användningen af patenterade föremål, synas mig nämligen icke

ega synnerligen stor betydelse, då de sammanställas med de skäl, hvilka

tala för att patentets utöfning fullständigt och uteslutande bör tillerkännas

patenthafvaren. Jag kan ej heller föreställa mig, att det för

den enskilde bör kännas synnerligen tryckande att ej för eget behof få

utöfva patenterade uppfinningar. Åtminstone har mig veterligen icke

några klagomål i detta hänseende försports under den tid 1856 års

patentförordning egde gällande kraft.

Jag har emellertid icke ansett mig böra ifrågasätta, att intrång i

patent, som sker derigenom att patenterade varor utan patenthafvarens

lof hit till riket införas eller här hållas till salu, skall straffas i

annat fall än då intrånget skett med vetskap. För att icke destomindre

i möjligaste mån förekomma att patenterade maskiner eller andra

föremål utan patenthafvarens medgifvande från utlandet införskrifvas och

här användas i industriela rörelser, har jag trott, att i 22 § borde, i

likhet med hvad i tyska och norska lagarna eger rum, intagas förbud

mot användande utan patenthafvares medgifvande af patenterade maskiner,

anordningar, verktyg eller andra arbetsredskap. Ett sådant

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

fullständigande af paragrafens bestämmelser skulle äfven ur annan synpunkt

vara önskvärd!. Eu stor mängd uppfinningar afse nämligen »anordningar»,

hvilka -visserligen i viss mening kunna betraktas såsom

»industriel alster» och hvilka på grund häraf måste kunna patenteras,

t. ex. anordningar vid ladugårdar för kreaturs skyddande mot eldfara,

anordningar för ventilation och uppvärmning af rum med flera dylika,

men dessa anordningar kunna deremot svårligen betecknas såsom »varor»,

hvilket uttryck som bekant för närvarande användes i 22 §, då patentskyddets

omfång skall bestämmas. Att patenthafvarens medgifvande

måste anses lemnadt derigenom att uppfinningens föremål af honom

eller hans agenter försålts, torde icke behöfva i lagen särskild! utsägas.

Med hänvisande till hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa,

att första stycket af 22 § måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan

patenthafvarens lof inom riket tillverkar vara, använder tillverkningssätt

eller begagnar maskin, anordning, verktyg eller annat arbetsredskap,

derå patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller till riket

inför här patentera^ eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt

vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits,

straffes med böter från och med tjugu till och med två tusen

kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren

härom föra talan.»

Stockholm i november 1887.

Hugo E. G. Hamilton■

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Byråchefen i Kongl. Patentbyrån,

Svenska uppfinnareföreningen, som med Eder skrifvelse af den 24

sistlidne November fått sig tillsändt ett till Herr Statsrådet och Chefen

för Civildepartementet inlemnadt memorial med förslag till ändring af

patentförordningens § 22 och i samma skrifvelse anmodats att derom

uttala sig, får, med remissaktens återsändande och med bifogande af

de dertill hörande handlingarne, härmed anföra följande:

Föreningen, hvars uppmärksamhet länge varit rigtad på de olämpliga

bestämmelserna i bemälde §, har i den motivering, som föregår

förslaget om ändring af densamma, funnit på ett särdeles slående och

uttömmande sätt påpekade de oegentligheter, som för närvarande förefinnas

uti ifrågavarande lagrums första del, och har äfvenledes funnit

den föreslagna nya lydelsen af densamma vara i hufvudsakliga delar

för uppfinnarne betryggande. Dock: anser föreningen det vara af vigt,

att vid paragrafens definitiva formulering afseende fästes vid följande

inom föreningen framstälda anmärkningar:

1. Beträffande den i paragrafens första del förekommande bestämningen

angående tillverkning af patenterade varor har det af föreningen

ansetts lämpligare att ordet »vara» utbyttes mot »föremål», enär

detta ord såsom jemväl omfattande anordningar m. m. tillåter en något

vidsträcktare tolkning af den ifrågavarande bestämmelsen.

2. Bland, de patenterade föremål, Indika enligt förslaget icke få

utan patenthafvarens lof begagnas, nemligen »maskin, anordning, verktyg

eller annat arbetsredskap», synes det vara af vigt att jemväl andra sådana

alster upptagas, hvilka, i lika hög grad som de uppräknade

patentföremålen, hafva karaktären af att vara industriel hjelpmedel

t. ex. sprängämnen, konserverings- och garfningsmedel och andra kemiskt-tekniska

produkter, hvilka antingen äro patenterade eller efter

patenteradt tillverkningssätt framstälda. För denna_ utsträckning af bestämmelsen

talar icke blott dessa produkters likställighet med de öfriga,

såsom patentföremål betraktade, utan jemväl den omständigheten, att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

dessa alster i den kemiskt-tekniska industrien spela till stor del samma

rol, som maskinerna göra - i den mekaniskt-tekniska, och samma skäl,

som gälla för de senares fullständiga skyddande, synas derför i hela

sin utsträckning äfven gälla för de förra. Då emellertid ett uppräknande

af de ifrågavarande alstren svårligen kan blifva af tillräcklig

fullständighet, har föreningen velat ifrågasätta, att på det anmärkta

stället ordet arbetsredskap utbytes mot uttrycket »industriel! hjelpmedel»

eller något dermed analogt. Föreningen bär härvid icke förbisett att

genom utbytande af orden »annat arbetsredskap» mot »annat industrielt

hjelpmedel» användningen af anordningar, som icke kunna anses vara

industriela hjelpmedel, i och för sig icke komme att straffas, men,

då enligt förslaget hvarje framställning af patenterade anordningar,

äfven då densamma icke sker för afsalu, skulle komma att straffas, har

föreningen ansett någon betänklighet icke böra möta mot en sådan inskränkning,

för hvilken förutom billighetsskäl äfven andra skäl torde

kunna anföras.

/ Sålunda har föreningen befarat, att om åt den föreslagna bestämmelsen

rörande vissa patentföremåls användning skulle gifvas den stränga

tillämpning, att en person, som inköpt och för sitt personliga bruk,

men icke i sin rörelse använde ett patenteradt föremål, härför blefve

anklagad och fäld för patentbrott, detta tilläfventyrs kunde för uppfinnarne

medföra den menliga följden, att hos allmänheten uppstode ovilja

mot patentväsendet öfver hufvud, hvarför föreningen äfven från denna

synpunkt trott det vara önskvärdt, att den ifrågavarande bestämmelsen

angående patenterade föremåls användning mildrades på sätt som ofvan

blifvit antydt.

3. Enligt den ifrågasatta lydelsen af paragrafen skulle införsel

till riket af genom patent skyddade varor endast vara straffbar, i händelse

den skedde »veterligen», d. v. s. med vetskap om, att varan vore

patenterad eller efter patenteradt tiilverkningssätt framstäld. Föreningen

vill i detta afseende framhålla, dels att de personer, som bedrifva import,

i allmänhet böra besitta en så pass noggrann kännedom om de

varor, som de reqvirera och importera, att strängare bestämmelser beträffande

dem synas vara berättigade, och dels att utan sådana bestämmelser

mycket betydande svårigheter och förluster kunna beredas uppfinnarne.

Fn agent, som importerar t. ex. en arbetsmaskin, torde i

allmänhet veta eller hafva lätt att få veta, om den maskin han anskaffar

är patenterad eller icke, så mycket mer, som han säkerligen icke

underlåter att göra sig underrättad om, huruvida den vara han ämnar

föra i handeln erbjuder några särskilta företräden framför andra liknande

opaginerad Kontrollera mot PDF

artiklar, som förut finnas i marknaden. Om det för en sådan person

vore medgifvet att undandraga sig ansvar helt enkelt genom uppgiften,

att förbrytelsen ej skett veterligen, så torde faktiskt det förnämsta

af de nu rådande missförhållandena qvarstå, hvithet, enligt hvad i memorialet

blifvit framhållet, redan föranledt processer, ur hvilka, med

uppenbar kränkning af uppfinnarens moraliska rätt, importören utgått

såsom segrare. Detta stadgande synes jemväl vara för uppfinnarne särdeles

ogynsamt derigenom, att uppfinnaren, när importören undandrager

sig ansvaret, icke kan, emedan den utländske fabrikanten icke

heller har något ansvar, fullfölja sin talan, utan i och med importörens

blotta förnekande finner hvarje utväg till upprättelse stängd. Att en

mängd försök att på denna väg kringgå uppfinnarnes rätt skola komma

att göras, kan med visshet förutsägas på grund af de stora fördelar,

som patentbrottet i sådana fall erbjuder den utländske fakrikanten.

Denne, som icke har nedlagt tid, arbete och kostnad på uppfinningens

utarbetande och icke erlägger några patentafgifter, kan naturligtvis lemna

varan billigare än uppfinnaren, som måste se till, att han får ersättning,

icke blott för framställandet af sjelfva fabrikatet, utan äfven för sina derförut

häfda kostnader, och alltså måste belägga varan med skälig patent
afgift,

som i motsvarande grad höjer dess pris. Äfven på annat sätt

kunna genom import stora förluster beredas uppfinnaren t. ex. då ombud

för utländska firmor förmedla försäljning af en del patenterade

föremål, möbler, kaminer, spislar m. m., hvilkas användning enligt hvad

i mom. 2 blifvit föreslaget icke skulle vara straffbar. I sådana fall är

nämligen importören äfvenledes den ende, mot hvilken åtal kan väckas.

Af alla dessa skäl anser föreningen att ett riktigare afvägande af de

skilda intressena skulle ske, om, beträffande importen, bestämmelsen

»veterligen» icke inflöt i den nya § 22.

4. I ändringsförslaget afser bestämmelsen »veterligen» jemväl all

försäljning inom riket. Äfven detta finner föreningen vara ganska

betänkligt, hufvudsakligen på grund af den stora lätthet det bereder

försäljaren att undandraga sig allt ansvar. Föreningen finner det visserligen

vara rätt och billigt att t. ex. en detaljhandlande, som i allmänhet

saknar all teknisk kunskap och som, då förordning om särskilda

märkens anbringande på patenterade föremål saknas, icke af sjelfva

handelsartikeln kan härutinnan hafva någon ledning, ej må trakasseras

för ett i god tro gjordt inköp af varor, som blifvit honom erbjudna,

men hyser på samma gång betänkligheter mot, att uppfinnarne beröfvas

utvägen att genom försäljaren kunna irppspåra tillverkaren eller importören.

Uppfinnaren får nemligen i allmänhet kännedom om patentbrott

Bih. till Riksd. Prof,. 1801. 1 Sami. 1 Afd. 32 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

på det sätt, att han i marknaden påträffar sin patenterade vara tillverkad

af andra fabrikanter, och om han då öfver allt kan afvisas med

ett blott förnekande af all vetskap om patentet och vägras all uppgift

om varans härkomst, så kan det möta oberäkneliga svårigheter och

dräja öfver höfvan länge innan han finner den oredlige tillverkaren

eller importören, som under tiden kan hinna att till uppfinnarens förfång

försälja stora mängder af fabrikat. På grund af det nu anförda

anser föreningen, att ordet »veterligen» här knappast torde utan stora

svårigheter kunna strykas, men har trott, att den skada, dess qvarstående

kunde komma att föranleda, skulle i hufvudsaklig mån motvägas,

om i § sådana tilläggsbestämmelser infördes, att det vore försäljarens

pligt att uppgifva, hvarifrån han bekommit de till försäljning

hållna patenterade föremålen vid äfventyr att, derest han det ej gitter,

sjelf få stånda ansvar såsom tillverkare eller importör.

5. I sammanhang med ofvan afgifna utlåtande tillåter sig föreningen

att, beträffande den i senare delen af § 22 förekommande bestämmelsen

angående huru med de olofligen tillverkade varorna skall

förfaras, påyrka, att det är till ringa eller ingen båtnad för patenthafvaren,

att han får af konkurrenten, mot ersättning till denna för varans

värde, öfvertaga sådana varor, som han sjelf tillverkar, utan synes det

föreningen vara riktigare, att de framstälda varorna vore till patenthafvaren

förbrutna. Stockholm den 30 December 1887.

Å Svenska Uppfinnareföreningens vägnar:

CARL SETTERBERG.

Y. ordf.

TYCKO ROBSAHM.

C. A. ÅNGSTRÖM.

E. FR. GÖRANSSON.

M. F. NYSTRÖM.

N. A. ALEXANDERSON.

EMIL BOETHIUS.

H. LILLIEHÖÖK.

G. O. RENNERFELT.

S. A. ANDRÉE.

John Landin

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till KONO GEN,

I en till Statsrådet och chefen för Eders Rongl. Maj:ts Civildepartement

stöld skrifvelse har t. f. Chefen för Patentbyrån gjort framställning

om ändring i lydelsen af § 22 i förordningen om patent, i af
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

seende hvarå sagde byråchef, efter att hafva redogjort för innehållet

af motsvarande bestämmelser i tyska, franska och norska patentlagarne

äfvensom i England, andragit, hufvudsakligen:

att, enligt hvad af motiven till det komitébetänkande, som lagts

till grund för nu gällande svenska patentlagstiftning, framginge, hade

komiterade från patentskyddet velat undantaga sådan utöfning af patenterade

uppfinningar, som endast skedde »för eget behof», hvithet undantag

komiterade sökt uttrycka genom den från tyska patentlagen

lånade bestämmelsen, att patentskyddet endast omfattade »yrkesmässig»

utöfning af patenterad uppfinning; att emellertid i stället för denna bestämmelse

den svenska lagen, på Högsta Domstolens yrkande, formulerats

på sådant sätt, att patenterade uppfinningar fritt kunde utöfvas af

enhvar, blott de dervid framställda alstren icke hölles »till afsalu»; att

till och med i visst fall ett för försäljningsändamål skedt begagnande

af uppfinning kunde ega rum, utan att patenthafvarens genom lagen

bestämda rättigheter deraf kunde anses kränkta; att man härmed hade

gått ej obetydligt längre i patentskyddets inskränkande än hvad antagligen

genom det i den tyska lagen begagnade uttrycket »yrkesmässigt»

eller det i den norska lagen i motsvarande lagrum förekommande orden

»för eget bruk» åsyftats; att talrika klagomål i anledning af dessa bestämmelser

under de senaste åren försports; att det ej heller kunde

bestridas, att genom den nuvarande lydelsen af § 22 én stor mängd

patent å vigtiga uppfinningar blefve i det närmaste värdelösa, utan att

något verkligt tvingande skäl för en sådan inskränkning af patentskyddet

från det allmännas synpunkt syntes kunna anföras; att äfven i annat

afseende § 22 gått för långt i inskränkande af patentskyddet, då det

icke vore förbjudet att hit införa patenterade eller efter här patenteradt

tillverkningssätt frambragta varor, blott denna import icke skedde »för

försäljning»; att klagomål jemväl försports deröfver att i nu gällande

patentlag, i olikhet med 1856 års förordning, icke funnes stadgadt ansvar

och ersättningsskyldighet för andra fall än då intrång i en patenträttighet

skett med vetskap om patentets tillvaro; att det ej heller

torde kunna förnekas, att det måste vara ytterst svårt att åstadkomma

en sådan bevisning, derest ej patenthafvaren läte hvarje stämning föregås

af en bevisligen skedd varning mot intrång i hans rättigheter, hvarjemte

det å andra sidan torde kunna ifrågasättas, om med den offentlighet,

som numera gåfves patenterade uppfinningar och den uppmärksamhet,

hvarmed industriidkarna måste följa teknikens utveckling, det

verkligen, åtminstone i fråga om patenterade varors tillverkning och

användning af patenterade tillverkningssätt eller användning för indu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

striela ändamål af patenterade föremål, funnes grundad anledning till

ett stadgande, som i så hög grad för patenthafvaren måste försvåra

afvärjandet af intrång i hans genom patentet faststälda rättigheter; samt

att han, på grund af hvad sålunda anförts, ansett sig böra ifrågasätta,

att patentskyddet, i öfverensstämmelse med hvad Kommerse Kollegium

och Svenska Slöjdföreningen vid afgifvande af utlåtanden öfver

komiterades förslag hemställt, måtte åter erhålla väsentligen samma

omfattning som detsamma egde enligt 1856 års förordning, enär de

betänkligheter, Indika förmått komiterade att från patentskyddet utesluta

sådan utöfning af patenterad uppfinning, som icke skedde »yrkesmässigt»,

äfvensom användningen af patenterade föremål, icke syntes

ega synnerligen stor betydelse då de sammanstäldes med de skäl, hvilka

talade för att patentets utöfning fullständigt och uteslutande borde tillerkännas

patenthafvaren; men

att han emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta, att intrång i

patent, som skedde derigenom att patenterade varor utan patenthafvarens

lof till riket infördes eller här hölles till salu, skulle straffas i

annat fall än »då intrånget skett, med vetskap». För att icke desto

mindre i möjligaste mån förekomma att patenterade maskiner eller

andra föremål utan patenthafvarens medgifvande från utlandet införskrefves

och här användes i industriel rörelser, så borde i 22 §, i

likhet med hvad i tyska och norska lagarne egde rum, intagas förbud

mot användande utan patenthafvarens medgifvande af patenterade maskiner,

anordningar, verktyg eller andra arbetsredskap, hvilket fullständigande

af paragrafens bestämmelser skulle äfven ur annan synpunkt vara önskvärdt,

enär nemligen en stor mängd uppfinningar afsåge »anordningar»,

hvilka visserligen å ena sidan kunde betraktas såsom »industriel;! alster»,

och hvilka på grund häraf måste kunna patenteras, men hvilka å andra

sidan svårligen kunde betecknas såsom »varor», hvilket uttryck för det

närvarande användes i § 22, då patentskyddets omfång skall bestämmas;

hemställande byråchefen, att första stycket af § 22 måtte erhålla

följande ändrade lydelse: »Den, som, utom i de fall, hvilka omförmälas

i 16 och 17 §§, utan patenthafvarens lof inom riket tillverkar vara,

använder tillverkningssätt eller begagnar maskin, anordning, verktyg

eller annat arbetsredskap, derå patent här åtnjutes, eller till salu här i

riket håller eller till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt

tillverkningssätt frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens

tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med

tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må

annan än patenthafvaren härom föra talan.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sedan svenska uppfinnareföreningen, efter dertill lemnadt tillfälle,

i ämnet sig yttrat, har genom nådig remiss Kommerse Kollegium erhållit

befallning att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande, och får, med

återställande af remissakten, Kollegium i underdånighet anföra följande.

Derest det ändamål skall kunna ernås, som med patentlagstiftning

i allmänhet afses, nemligen att befordra industriens utveckling

genom att uppmuntra till utarbetande af nyttiga uppfinningar, derigenom

att uppfinnarne beredes säkerhet att åtminstone i viss mån få njuta

frukten af sitt arbete, för så vidt deras uppfinningar i och för sig äro

användbara, måste patentskyddet vara i möjligaste måtto verksamt.

Men å andra sidan torde patentlagens bestämmelser icke få vara så

affatta de, att de allt för mycket hindrande inverka på den verksamhet,

som endast afser det personliga beholvets tillfredsställande.

Af ordalydelsen i gällande patentförordnings § 22 äfvensom af

hvad t. f. chefen för Patentbyrån anfört, torde emellertid framgå, att

för det närvarande i vårt land möjligheten att tillgodogöra sig materiela

fördelar af det andliga arbete, som vinner sitt uttryck i nya uppfinningar,

icke är för uppfinnaren så stor som med afseende å patentskyddets

ändamål torde få anses vara meningen, hvaremot i många fall

andra än den, som på en uppfinnings utarbetande användt både tid,

arbete och penningar, kunna ensamme tillgodogöra sig uppfinningens

fördelar i långt högre grad än som motsvarar det personliga behofvets

tillfredsställande.

Ty ehuru man visserligen icke får till afsalu tillverka här patenterade

varor eller vid tillverkning till afsalu använda här patenteradt

tillverkningssätt för framställande af viss produkt, kan man dock, utan

hinder af författningen, vid egna verkstäder och fabriker utan patenthafvarens

lof, äfven för frambringande af varor till afsalu, tillverka eller

importera och använda här patenterade maskiner m. m., hvilka icke

äro såsom tillverkningssätt patenterade, samt slutligen kan man äfven

tillverka och utan tillstånd uthyra eller på annat sätt än genom försäljning

till annans begagnande upplåta här patenterade föremål. I

alla dessa fall kan man sålunda tillgodogöra sig en annans uppfinning

och deraf bereda sig ekonomisk fördel, utan att patentkafvaren varder

i tillfälle att härför erhålla någon ersättning.

Att nu antydda möjligheter att tillegna sig produkten af andras

andliga arbete och deraf bereda sig fördel torde vara att betrakta såsom

missförhållanden, hvilka, så vidt möjligt, böra på lagstiftningens

väg förekommas, lärer väl icke kunna förnekas, hvaremot den omständigheten,

att en enskild person, som tillfälligtvis ser eller vinner känne
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

dom om ett för honom personligen nyttigt föremål eller nyttig inrättning,

hvarå möjligen här patent åtnjutes, sjelf för sitt behof framställer

detta föremål eller använder denna inrättning, icke torde böra betraktas

såsom ett ingrepp i patentskyddet, isynnerhet som väl sådant eftergörande

af patenteradt föremål hufvudsakligen endast torde ifrågakomma

beträffande mindre och enklare sådana.

En ändring i § 22 af gällande patentförordning i ändamål att förekomma

ofvan antydda missförhållanden torde sålunda kunna anses behöflig.

I den af t. f. Chefen för Patentbyrån föreslagna lydelsen af sagda

§ torde emellertid åt patentskyddet hafva gifvits en allt för stor utsträckning.

Enligt författningsrummets nu gällande lydelse kan den, som gör

intrång i annans patenträtt utan att derom ega kännedom, icke till ansvar

dömas.

Men enligt förbemälde byråchefs förslag skulle, under det att den,

som i god tro sålt eller till riket infört föremål, hvarå patent här åtnjutes,

icke kan till ansvar fällas, deremot den, som i god tro tillverkar

eller köpt och begagnar sådant föremål, kunna varda skyldig utgifva

böter och skadestånd.

Det har visserligen, då förslaget till nu gällande patentlag förevar

till behandling, framhållits, att föreskriften derom, att beviljadt patent

skall kungöras äfvensom beskrifning derå i hufvudsaldiga delar genom

tryck offentliggöras, borde anses innebära, att någon annan bevisning

mot för patentbrott åtalad person angående vetskap om patentet ej skulle

erfordras än den, som låge i patentets meddelande och offentliggörande,

och Chefen för Patentbyrån bär i sitt föreliggande anförande uttalat en liknande

åsigt. Men om man ock skulle kunna förutsätta, att teoretiskt och

tekniskt bildade idkare af större industri i allmänhet så följa sin industris

utveckling, att de förskaffa sig kännedom om nya uppfinningar, som beröra

densamma, särdeles som patentuppgifter intagas, förutom i de officiela

meddelandena, jemväl i de flesta tekniska facktidskrifter, så finnas

dock äfven andra yrkesidkare, af hvilka man icke med fog lärer kunna

begära, att de alltid skola veta, om patent här åtnjutes å en maskin

eller annat redskap, som de för sitt industriela ändamål köpa; och

vidare torde icke heller alla återförsäljare och än mindre köpare bland

den stora allmänheten i hvarje fall veta om den vara, de försälja eller

köpa, är patenterad eller icke.

Vid sådant förhållande och då en patenthafvare, till hvars kunskap

det kommit att någon ingripit i hans på patentet grundade rätt, genom

att på lämpligt sätt gifva den ingripande denna rätt tillkänna, lätteligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

borde kunna, i händelse af fortsatt ingrepp, bevisa, att detsamma skett

med vetskap om patentets befintlighet, föreställer sig Kollegium, att nu

gällande ansvars förutsättning i fråga om intrång i en annans patenträtt

bör i hela dess utsträckning bibehållas; och finner Kollegium ytterligare

stöd för denna sin åsigt deri att, enligt de flesta utländska patentlagar,

deribland äfven den nyaste eller schweiziska patentlagen af den 29

Juni 1888, ansvarspåföljd för intrång i patenträtt endast följer i det

fall, att intrånget föröfvats med vetskap om dess rättskränkando beskaffenhet.

Den nyssnämnda schweizska lagen (»Loi fédérale sur les brevets

d’invention) innehåller beträffande patentskyddets verkan hufvudsakligen

följande stadganden i svensk öfversättning:

Art. 3. »Ingen må utan patentegarens medgifvande tillverka patenteradt

föremål eller dermed drifva handel.

Om det patenterade föremålet är ett verktyg, en maskin eller ett

annat produktionsmedel, vare dess begagnande för industrielt ändamål

likaledes beroende af patenthafvarens tillstånd. Detta tillstånd anses

lemnadt, om det patenterade föremålet hålles till salu utan något inskränkande

vilkor.»

Art. 24. »Underkastade civilrättsligt eller kriminelt ansvar i enlighet

med följande bestämmelser vare:

l:o. De som eftergöra patenterade föremål eller olofligen nyttja

sådana.

2:o. De som sälja, till salu utbjuda eller till allmänhetens bruk

bringa olofligen tillverkade föremål, eller införa sådana å schweiziskt

område. -

3:o. De som med vett och vilja deltagit i förenämnda handlingar

eller gynnat eller underlättat deras utförande.

4:o. De som neka att uppgifva hvarifrån de bekommit i deras eg o

befintliga eftergjorda föremål.»

Art. 25. »De, som med uppsåt hafva begått i föregående artikel

omförmälda handlingar, skola dömas till skadestånd och straffas med

böter från 30 till och med 2,000 francs eller med fängelse från 3 dagar

till och med ett år, eller till båda dessa straff på en gång. Straffet

må kunna fördubblas i händelse af upprepad förseelse.

Dessa straffbestämmelser få icke tillämpas, om förseelsen beror på

misstag, oförstånd eller försumlighet; men rätt till skadestånd skall i

allt fall vara bibehållen i de i artikeln 24 l:o omförmälda fall.»

Dessa den schweiziska lagens bestämmelser synas i det närmaste

innehålla hvad som vore önskligt att äfven kunde i den svenska lagen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

införas i afseénde å patentskyddets utsträckning’. Å ena sidan är det

i den förra lagen förbjudet att utan patenthafvarens lof tillverka, sälja,

importera, till allmänhetens bruk upplåta eller för industrielt ändamål

använda patenterade föremål, men å andra sidan kan straffpåföljd endast

förekomma, om intrånget skett med vetskap om dess rättskränkande

beskaffenhet.

I det förslag till förordning angående patent, som af Eders Kongl.

Maj:t förordnade komiterade jemte betänkande i ämnet den 6 November

1878 afgåfvo, hade i afseende å patentskyddets utsträckning föreslagits,

bland annat, att det skulle vara förbjudet att utan patenthafvarens medgifvande

»yrkesmässigt inom riket tillverka eller till salu hålla varor

eller använda tillverkningssätt, derå patent här åtnjutes».

Vid behandlingen af detta förslag inom Högsta Domstolen framhölls

emellertid, bland annat, dels att den åsigten, att patentskydd icke borde

utgöra hinder att för eget bruk tillverka vara eller använda tillverkningssätt,

icke vore klart återgifven genom uttrycket »yrkesmässigt»,

och att förslaget kunde gifva anledning till det missförstånd i motsatt

riktning, att hemslöjd af patenterad vara eller med begagnande af patenteradt

tillverkningssätt vore medgifven äfven till afsalu, blott den ej

skedde i stor omfattning, under det att hvad som i förevarande hänseende

borde uttryckas syntes vara, att tillverkning ej finge ske till

afsalu, dels att begreppet »yrkesmässig tillverkning» saknade den bestämdhet,

som vore i en lag för dess tillämpning erforderlig.

I anledning af dessa inom Högsta Domstolen uttalade meningar

erhöll patentförordningens § 22 sin nuvarande lydelse. Men äfven (Ten

af komiterade föreslagna lydelsen hade i allt fall icke förekommit eu

del af de nu öfverklagade missförhållandena, då man äfven med denna

lydelse t. ex. hade kunnat för eget industrielt behof utan patenthafvarens

lof tillverka och begagna patenteradt föremål, endast detsamma

ej varit att såsom tillverkningssätt anse, äfvensom uthyra eller eljest

till annans begagnande upplåta för annan patenterad inrättning. Att

deremot såsom i den schweiziska lagen bestämma att det skall vara

förbjudet att för »industrielt ändamål» använda hvad som utgör ett

patents föremål torde deremot förekomma det förra af de nyssnämnda

missbruken. Samma verkan torde äfven i än vidsträcktare mån uppnås

genom att i stället för uttrycket »industrielt ändamål» använda det

i norska lagen förekommande uttrycket »i sin rörelse».

Beträffande åter det missbruket att på annat sätt än genom försäljning

till allmänhetens bruk utan lof af patenthafvaren upplåta patenBih.

till lliksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Åfd. 32 Raft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

terade föremål, torde, likasom i merberörda schweiziska lag’ eger ruin*

särskild bestämmelse deremot böra i den svenska förordningen intagas.

Det kan visserligen invändas att såväl uttrycket »industriel ändamål))

som uttrycket »i sin rörelse» icke heller hafva den för en lags

tillämpning nödiga bestämdhet; men vid det förhållande att alla patenttvister

skola vid ett och samma forum, nemligen Stockholms Rådstufvurätt,

handläggas, föreställer sig Kollegium att snart nog eu. bestämd

rättspraxis beträffande tolkningen af sagda uttryck utbildar sig.

Det i § 22 af gällande patentförordning använda uttrycket »vara»

torde vidare lämpligen böra utbytas mot uttrycket »föremål», enär det

förra uttrycket är inskränktare än det senare och synes mera hafva

afseende å handelsändamål, hvaremot uttrycket »föremål» är vidsträcktare

och kan anses omfatta såväl egentliga handelsvaror som industriela

alster i allmänhet, hjelpmedel, anordningar in. in.

På grund af hvad sålunda anförts, tillstyrker Kollegium, att första

stycket af patentförordningens § 22 måtte ändras derhän, att det varder

enhvar förbjudet att, utom i de fall, livilka omförmälas i 16 och

17 §§, utan patenthafvarens lof, vare sig inom riket till afsalu tillverka

föremål, hvarå patent här åtnjutes, eller vid tillverkning till afsalu använda

här patenteradt tillverkningssätt, eller ock här patenterade eller

efter här patenteradt tillverkningssätt åstadkomna föremål i sin rörelse

använda, till salu här i riket hålla, till försäljning inom riket införa,

eller eljest till annans begagnande eller nytta upplåta, samt att den,

som häremot veterligen bryter, straffas med böter från och med tjugo

till och med tvåtusen kronor.

Derjemte torde jemväl andra stycket af samma § böra ändras till

öfverensstämmelse med det nu sagda.

Stockholm den 4 Mars 1889.

Underdånigst

TH. NORDSTRÖM.

C. FR. WhERN.

Emil Hiibner.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.