Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken

1893-02-10 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1893:22, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

1

N:o 22.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och

7 §§ byggningabalken; gifven Stockholms slott den 10

februari 1893.

Under åberopande af bilagda i statsrådet, och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§

byggningabalken.

Härigenom varder, med ändring af hvad 22 kap. 6 och 7 §§

byggningabalken innehålla mot denna lag stridande, förordnadt som

följer:

Okynnes hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara; anträffas

sådan hund å område, hvaröfver hundens egare ej eger förfoga, må

den af en hvar dödas.

Gör hund skada å hemdjur, skall skadan af egaren fullt gäldas.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

Bill. till lliksd. Prof. 1893. 1 Smil. 1 Afd. 13 Höft. (N:is 22—24.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts JSåd. Proposition N:o 22.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 2 december 1892,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,

friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 18 maj innevarande år, deruti Riksdagen,

på anförda skäl, anhållit, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta bestämmelser, åsyftande

att verksamt förebygga skada å hemdjur af annans hundkreatur samt

att, der sådan skada skett, egaren af det skadade djuret måtte erhålla

full ersättning för skadan.

Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse

yttrade departementschefen:

Det lärer icke kunna förnekas att de i 22 kap. byggningabalken

meddelade bestämmelser öfverhufvud äro otidsenliga och förty lämpligen

kunna, i den mån så ej redan skett, utbytas mot andra, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

bättre motsvara nutida förhållanden. Framför allt gäller detta om de

föreskrifter i kapitlet, hvilka afse skada, som tillfogas hemdjur af hund;

och de praktiska olägenheter, dessa föreskrifter visat sig medföra, torde

vara alltför betydande för att medgifva uppskof med lagens ändrande

i denna del, intill dess en fullständig revision af kapitlet i dess helhet

kan varda vidtagen.

Vid uppställandet af nya bestämmelser i ämnet är i främsta

rummet af vigt att tillse, att egare af hund, som gör skada, förpligtas

att lemna full ersättning för skadan. Detta öfverensstämmer med de

på andra områden gällande principer om skadestånd och torde äfven

finnas i och för sig billigt och rättvist. Men lagstiftaren kan ej nöja

sig allenast med ett dylikt stadgande. Svårigheten att, der skada af

förevarande beskaffenhet uppstått, nöjaktigt utreda, huru skadan tillkommit

och hvem för densamma skall ansvara, framkallar nemligen,

såsom ock i Riksdagens skrifvelse framhållits, behofvet att genom lagbestämmelser

söka tvinga hundegare att hafva tillsyn öfver sina hundkreatur,

synnerligast öfver sådant, som visat sig argt och okynnigt.

Huru långt man i detta hänseende kan gå utan att träda hundegarnes

intressen för nära, är ingalunda lätt att afgöra. Lagkomitén och lagberedningen

utgingo emellertid i de af dem afgifna förslag till byggningabalk

från den uppfattningen, att, sedan hund visat sig farlig —

vare sig för menniskor eller djur — det tillkommer egaren att

tillse, det hunden icke släppes lös utom egarens gård, vid äfventyr att

enhvar saklöst eger döda hunden. Berörda uppfattning synes mig

lemna en så tillfredsställande lösning af frågan, som förhållandena

medgifva; och jag stärkes i denna min åsigt af den omständigheten,

att ett af lagutskottet vid sistförflutna lagtima riksdag upprättadt förslag

hvilar på enahanda grundval.

Då nämnda förslag, hvars förkastande af Riksdagen berodde på

skäl, hvilka ej i frågans nuvarande läge torde inverka, jemväl synes

mig i formel! hänseende tillfredsställande, har jag trott detsamma kunna

läggas till grund för en blifvande lagstiftning i ämnet. Jag hemställer

derföre i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t, för det ändamål 87 §

regeringsformen omförmäler, täcktes infordra högsta domstolens utlåtande

öfver följande

Förslag

till lag angående ändring af 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken.

Härigenom varder med ändring af hvad 22 kap. 6, 7 och 8 §§

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

byggniiigabalken innehålla mot denna lag stridande förordnadt, som

följer:

Hund, som biter folk eller fa, må ej lös vara; finnes den utom

egarens gård, hafve hvilken som helst våld att döda den. Hetsar man

hund att göra skada, må hunden saklöst dödas, ändå att ingen skada

sker. Gör hund skada å hemdjur, skall skadan af egaren fullt gäldas.

Till hvad föredraganden sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af statsrådets

öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Carl Boheman.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

5

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol fredagen den 20 januari 1893.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Herslow,

Skarin,

Afzelius,

Isberg,

Lindbäck,

Claéson.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 16 sistlidne december,

det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade

förslag till lag angående ändring al 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken

emellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs

ärendet nu till slutligt afgörande; varande berörda förslag bilagdt

detta protokoll.

.Tustitierådet Claeson yttrade: Det i lagförslaget begagnade uttrycket

gård torde vara för obestämdt och lätt gifva anledning till olika

tolkningar. Samma uttryck förekommer i den svenska lagstiftningen

i skilda bemärkelser. Såsom exempel härpå må erinras om stadgandena

i 16 kap. 2 § jordabalken, 2 kap. 4 § byggningabalken samt 11

kap. 12 och 14 §§ strafflagen. I hvilkendera af dessa bemärkelser

ordet gård användes i lagförslaget framgår icke af detsamma. Granskar

man lagkomiténs och äldre lagberedningens förslag till 11 kap.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

byggningabalk®!!, hvarur det remitterade lagförslaget nästan ordagrant

är hemtadt, befinnes att i samma kapitel nyttjas städse ordet egor utom

i det fall, om hvilket nu är fråga, der ordet gård begagnas. Af dessa

olika uttryck kan dragas den slutsatsen, att med ordet gård afses i

lagförslaget hus jemte dertill vanligen hörande plan eller tomt, men

icke hemman i dess helhet.

Om egare af hund utlemnat hunden åt annan till begagnande,

torde hunden hos denne böra vara lika skyddad som hos egaren.

Häraf följer enligt min mening, att bestämmelsen i lagförslagets första

punkt bör utvidgas derhän, att den kommer att afse ej blott egarens

gård utan jemväl gård, som innehafves af den, hvilken har hunden

till begagnande.

I sammanhang med sistnämnda anmärkning anser jag mig jemväl

böra fästa uppmärksamhet å tredje punkten i lagförslaget, der det

stadgas att, om hund gör skada å hemdjur, skall skadan af egaren

fullt gäldas. Denna skyldighet att gifva skadeersättning torde utsträckas

äfven till den, som har hunden till begagnande, då skada sker; så att

egaren till det af hunden sargade eller dödade hemdjuret må kunna

med sitt skadeståndsanspråk vända sig mot hundens egare eller innehafvare,

hvilkendera han helst vill. I såväl norska lagen af den 20

maj 1882 om ansvar för skada på bofä af hund som den i samma ämne

sedermera den It maj 1886 i Norge utfärdade lag föreskrifves, att

skada, som förvållas bofä af hund, skall ersättas af hundens egare

eller besittare.

Beträffande lagförslagets formella sida synes det möta svårigheter,

i synnerhet för den mindre lagkunnige, att, om förslaget i dess nuvarande

form utfärdas såsom lag, urskilja hvad genom densamma blifvit

upphäfdt af 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken och hvad af samma

lagrum qvarstår såsom gällande. Till förebyggande af otydlighet härutinnan

torde det vara lämpligt att lagförslaget och nämnda tre paragrafer

sammanföras till ett helt, som inpassas i nuvarande 22 kap.

byggningabalken, eller med andra ord att lagförslaget omarbetas derhän,

att det kommer att innehålla förslag till ändrad lydelse af dessa paragrafer.

jemväl tager i betraktande öfverskriften till 22 kap. byggningabalken, något

tvifvelsmål ej böra uppslå derom, att det hetsande, hvarom andra punkten

i lagförslaget nu handlar, afser allenast hetsande af hund å hemdjur.

Justitierådet Lindbäck anförde: Enär ifrågavarande lagförslag icke

lärer afse annan skada än den, som af hund tillfogas eller kan förÖfvas

å hemdjur, men af stadgandet, att hund, som biter folk eller fä,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

ej må vara lös, möjligen skulle kunna dragas den slutföljd, att förslaget

egde tillämplighet äfven i fall, då menniskor skadas eller sättas i fara

att skadas af hund, torde, till förekommande af slik missuppfattning,

orden »folk eller» böra utgå. Vidare och då ordet »biter» icke synes

nog tydligt utmärka den dermed åsyftade mening, eller att hunden

har för vana att bita, torde ett förtydligande jemväl i denna del erfordras.

Föreskriften, att, derest hund, hvarom i nyssberörda stadgande

är sagdt, finnes utom egarens gård, hvilken som helst skall ega våld

att döda djuret, synes kunna dels gifva anledning till stridiga meningar

om hvad med ördet »gård» rätteligen må förstås, helst detta ord i

gällande lag är användt i flere olika bemärkelser, dels ock understundom

i tillämpningen medföra oförskyldt lidande för hundens egare. Denne

skulle nemligen härigenom blifva utsatt för äfventyret, att hunden, så

snart han befunne sig utom egarens gård, saklöst finge dödas, äfven

om han anträffades å område, der ringaste tillfälle att förfölja eller

skada hemdjur icke gåfves, eller ock egaren genom hundens förseende

med munkorg eller annorledes förebyggt, att den kunde göra skada.

Att i dylika fall omförmälda vidsträckta rättighet till dödande af hunden

skulle åt okynnet och skadebegäret lemna allt för fritt spelrum, lärer

svårligen kunna bestridas. Giltiga skäl torde derför vara för handen

att i lagförslaget dels närmare angifva rätta betydelsen af ordet »gård»,

dels ock inskränka ifrågavarande tillåtelse i afseende å dödande af hund

till de händelser, då antingen hunden verkligen skadar annans hemdjur

eller ock grundad anledning att befara dylik skada förefinnes.

Deremot synes mig kunna med fog ifrågaställas, huruvida icke i

lagförslaget lämpligen borde inflyta föreskrifter, gående ut derpå, att

den, hvars hemdjur förföljes eller skadas af hund, finge, ehvad hunden

har för vana att bita fä eller icke, upptaga honom, med skyldighet för

hundens egare att inom viss kort tid efter derom erhållen underrättelse

gälda värdet af skada, som hunden må hafva föröfvat, jemte godtgörelse

för dess underhåll och vård, vid äfventyr, att hunden eljest förverkades

till den, som honom upptagit; och kunde måhända vid dessa

föreskrifters affattning i tillämpliga delar tjena till ledning hvad som

i kongl. förordningen den 21 december 1857 finnes stadgadt angående

intagande af kreatur, som olofligen inkommit å annans egor.

Hvad angår bestämmelsen, att, om man hetsar hund att göra

skada, hunden må saklöst dödas, ändå att ingen skada sker, torde, till

ernående af större tydlighet, emellan orden »skada» och »må» böra

införas orden »å hemdjur». 1 öfrigt anser jag mig vid ifrågavarande

bestämmelse, hvilken lärer hafva till syfte allenast att afvärja möjligen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Rongl. Majds Nåd. Proposition N:o 22.

inträffande skada, böra erinra, att då hundens hetsande icke sällan

torde kunna ega rum under sådana omständigheter, att någon skada

deraf uppenbarligen icke kan följa, ett tillägg, innefattande undantag

för nu antydda fall från rättigheten att döda hund, synes vara af behof

påkalladt.

I fråga slutligen om ersättning för skada, som hund gör å hemdjur,

uppställer förslaget såsom ovilkorlig regel, att skadan skall gäldas

af hundens egare. Ersättningsskyldighet måste visserligen drabba denne

för skada, som timar, medan hunden är under hans egen vård eller i

annans, som innehar djuret blott för egarens räkning. Men då hunden

är öfverlåten åt tredje man till sjelfständigt bruk, exempelvis på grund

af lån eller lega, och sålunda är i annans besittning, torde det näppeligen

stå tillsammans med de för gäldande af skadestånd i allmänhet

antagna grunder att ålägga hundens egare, som i nämnda fall är urståndsatt

sjelf om hunden hafva tillsyn, ansvarighet för skada, som

till följd af underlåtenhet i afseende å hundens vårdande eller eljest

kan vållas af den, som har djuret i sin besittning. Med afseende härå

torde förslaget böra upptaga såsom ansvarig för inträffad skada hundens

egare eller innehafvare.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitierådet Isberg instämde,

yttrade: Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida af verkligt behof

må vara påkalladt att - medgifva enhvar rätt att i annat fall, än när

det sker för att värja person eller egendom, döda annan tillhörig hund.

Om emellertid ett sådant undantag från eljest gällande rättsgrundsatser

anses vara behöfligt, måste nämnda rätt bestämmas på ett sätt,

som utesluter all osäkerhet angående dess omfattning och som icke åt

illviljan och skadelystnaden öppnar alltför vidsträckt utrymme. I sådant

hänseende synes mot det remitterade förslaget kunna anmärkas:

vid första punkten:

att tydligare bort utmärkas att hunden skall vara behäftad med

vanarten att bitas;

att uttrycket »gård» är alltför obestämdt och jemväl, för den

händelse, såsom väl rätteligen bör antagas, dermed åsyftas gårdsplats,

alltför inskränkt;

att med egare bör i här omförmälda hänseende likställas annan,

som har hunden i sin vård;

samt vid andra punkten:

att då af gällande lagbestämmelser otvetydigt synes följa att till

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

mötande af angrepp å person eller egendom, hvilket sker medelst

hetsande af hund, må användas det våld — jemväl mot den hetsade

hunden som kan vara erforderligt, men det synes både obehöfligt

och olämpligt att gifva enhvar ovilkorlig rätt att döda en hund, hvilken

det faller någon in att hetsa till att göra skada, denna punkt torde

böra utgå.

Den i tredje punkten stadgade ersättningsskyldighet torde med

skäl kunna utsträckas till den, som utan att vara hundens egare har

densamma i sin vård, så att den, hvilken lidit skadan, må ega söka

sin ersättning af hvilkendera han helst vill.

Slutligen synes formen för den ifrågasatta lagstiftningen så till vida

vara mindre lämplig, som förslaget icke tydligt angifver hvad af de i

rubriken omförmälda äldre bestämmelser skulle komma att upphäfvas,

ändras eller qvarstå oförändradt, utan i sådant afseende endast hänvisar

till en jemförelse mellan samma lagrum och den föreslagna lagtexten.

Justitierådet Skärm fann, lika med justitierådet Afzelius, önskvärd!,

att i den blifvande lagen tydligare än i förslaget blefve utmärkt

i hvad mån stadgandena i 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken

genom lagen ändrades; och instämde i hvad förut blifvit yttradt om

behöfligheten att närmare angifva hvad med ordet »gård» i första

punkten må afses.

Likaledes förenade sig justitierådet Skärm i justitierådet Afzelii

yttrande derom, att med eg are borde, i de afseenden första och tredje

punkterna omförmäla, likställas äfven annan, som har hunden i sin

vård.

För öfrigt fann justitierådet Skarin ej anledning göra annan anmärkning

mot förslaget, än att — då, om detsamma oförändradt antoges,

hundegares skyldighet att ersätta af hund föröfvad skada å menniskor

och annan egendom än hemdjur torde blifva inskränkt till allenast

de fall, då skadan kunde anses vara af egaren förorsakad eller vållad;

men egarens skadeersättniugsskyldighet lärer böra vara lika vidsträckt,

antingen skadan drabbat hemdjur eller annan egendom eller menniskor,

— orden »å hemdjur» i sista punkten syntes böra utgå.

Justitierådet 11 er slom yttrade: Utgående från det enligt min åsigt

fullt berättigade antagande, att med det i förslaget begagnade uttrycket

»gård» förstås detsamma som tomtområde eller gårdsplats, anser jag, i

likhet med hvad redan blifvit inom högsta domstolen anmärkt, att den

i förslaget enhvar medgifna rättighet att, så snart en hund, hvilken

P/h. till Biksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 13 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

gjort sig känd såsom farlig, befinner sig utom egarens gård, döda

densamma, är vidsträcktare än behofvet kräfver.

I slutet af förevarande lagförslag förekommer det stadgande, att

i afseende å skada, som hund gör å bemdjur, hundens egare skall

vara pligtig att gälda fullt skadestånd. Denna regel skulle enligt

förslaget gälla i alla möjliga fall och således äfven om hundens egare,

såsom alldeles okunnig om djurets vanart, vore utan all skuld till skadan

och densamma följaktligen från egarens ståndpunkt vore att hänföra

till ren våda. Ehuru stridande mot hvad för närvarande gäller i fråga

om skadeståndsskyldighet i allmänhet, torde grundsatsen om hundegares

ansvarighet äfven för sådan skada, som icke kan sägas vara af honom

i egentlig mening vållad, visserligen ganska väl öfverensstämma med

den nyaste tidens rättsuppfattning; men samma grundsats synes dock

rimligen icke kanna genomföras utan alla undantag, utan torde fastmer

kräfva åtskilliga icke oväsentliga modifikationer. Sålunda skulle tilllämpningen

af berörda grundsats säkerligen te sig såsom en uppenbar

obillighet i det fall, att hemdjurets eg are sjelf varit vållande till skadan,

t. ex. derigenom, att han olofligen släppt sitt djur på bete å mark,

som var hundens egare enskildt tillhörig och der hunden vid tillfället

befann sig; så ock i det fall att skulden till skadan uteslutande måste

tillräknas tredje man, t. ex. af den anledning, att denne hetsat mot

hemdjuret en hund, som eljest alltid visat sig fromsint.

I den händelse att en hund blifvit af dess egare öfverlemnad i

annan persons besittning och vård, torde, såsom redan blifvit anmärkt,

den senare böra likställas med egaren.

Frågan om behofvet af en skärpt lagstiftning till beredande af

godtgörelse för den egendomsförlust, hvarmed den boskapsegande allmänheten

hotas från lösgående hundar, kan icke annat än leda tanken

in på den minst lika vigtiga angelägenheten att bereda skadestånd åt

personer, som genom anfall af hund lida skada till helsa och arbetskraft.

De paragrafer i 22 kap. byggningabalken, hvilka den nu föreslagna

lagen är afsedd att delvis ersätta, handla visserligen till allra

största delen om skada å egendom; men den ena af dessa paragrafer,

nemligen den åttonde, berör dock äfven skada å person genom att

beträffande detta ämne hänvisa till vissa, numera upphäfda stadganden

i missgerningsbalken i 1734 års lag. Genom nämnde stadganden

förklarades egare af hund, som gjort skada å någon menniska, pligtig

att åtminstone i någon mån upprätta skadan, äfven om han icke hade

skuld dertill; men enligt vår nu gällande rätt svarar hundens egare

icke för skada å person, med mindre den kan anses vara af honom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

vållad. Att lagstiftaren skulle vårda sig mera om egendom än om

person, synes icke väl stämma öfverens med vår tids uppfattning af

menniskovärdet; och derföre torde, i händelse ansvarigheten för skada

af hund skärpes i det i förslaget omförmälda afseende, densamma böra

åtminstone i lika mån skärpas äfven i det andra.

Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Skarin.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 10 februari 1893.

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

Justitieråden: Herslow,

Claéson.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

6:o.

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet

öfver justitiedepartementsärenden den 2 december 1892 till högsta domstolen

remitterade förslag till lag angående ändring af 22 kap. 6, 7

och 8 §§ byggningabalken; och yttrade departementschefen:

»De inom högsta domstolen framstälda anmärkningarne hafva föranledt

mig att i förslaget vidtaga vissa ändringar. Så har för att tydligare

utmärka, att hund, som i första punkten af förslaget omförmäles,

skall vara behäftad med vanarten att bitas, användts det i gällande lag

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

befintliga uttrycket »okynnes hund, som biter folk eller fä». I samma

punkt har vidare uttrycket »utom egarens gård» ersatts med »å område,

hvaröfver hundens egare ej eger förfoga». Deri andra punkten

i förslaget har utgått; en ändring, som jemväl måst föranleda jemkning

i rubriken och ingressen.

Inom högsta domstolen har, vid första punkten af förslaget, anmärkts,

att med egare borde i der omförmälda hänseende likställas annan,

som har hunden i sin vård. Den sålunda uttalade åsigten kan

jag dock, för min del, icke biträda. Hund, som har för vana att bita

folk eller fä, synes nemligen icke böra af egaren utlemnas till främmande

person, då möjligheten, att hunden gör skada, derigenom icke

oväsentligen ökas. Åtminstone torde lagstiftaren sakna hvarje anledning

att godkänna ett dylikt utlemnande af okynniga, för menniskor

eller djur farliga hundkreatur.

Jemväl vid tredje punkten af förslaget har erinrats, hurusom med

hundens egare borde likställas person, som har hunden i sin vård, så

att den, hvilken lidit skadan, berättigades att söka sin ersättning af

hvilkendera han helst ville. Äfven i denna del tillåter jag mig att

hysa en annan mening. Har den, i hvilkens vård hunden öfverlemnats,

uppsåtligen, t. ex. genom hundens hetsande, eller genom oaktsamhet

åstadkommit skadan, torde nemligen hans skyldighet att ersätta

densamma vara obestridlig redan enligt nu gällande lag, och något

behof att för sådant fall i detta sammanhang meddela särskildt

stadgande förefinnes ej. För det fall deremot, då dylikt förvållande ej

föreligger, utan skadan är att anses såsom uppkommen af våda, synes

mig giltig rättsgrund saknas för utsträckande af ansvarigheten till hundens

vårdare.

Slutligen har inom högsta domstolen anmärkts, att formen för

den ifrågasatta lagstiftningen så till vida vore mindre lämplig, som

förslaget icke tydligt angåfve hvad af de i rubriken omförmälda äldre

bestämmelser skulle komma att upphäfvas, ändras eller qvarstå oförändradt,

utan i sådant afseende endast hänvisar till en jemförelse mellan

samma lagrum och den föreslagna lagtexten. Villigt må härutinnan

medgifvas, att det i formelt afseende skulle hafva varit lämpligast, att,

på sätt en ledamot i liögsla domstolen uttryckligen förordat, lagförslaget

och de §§, detsamma afser att ändra, sammanförts till ett helt, som

inpassats i nuvarande 22 kap. byggningabalken, men en dylik omredigering

af nämnda §§ synes mig svårligen kunna ske utan att öfriga

delar af kapitlet samtidigt underkastas revision; och vanskligt är att

på förhand med säkerhet afgöra, huru vida ej en revision af kapitlet i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

dess helhet i sin ordning måste föranleda hvarjehanda andra ändringar

i den gällande lagstiftningen. Vid sådant förhållande torde kunna försvaras,

att förslaget, i öfverensstämmelse med hvad flera gånger tillförne

i liknande fall skett, erhållit formen af en fristående lag, i hvars

ingress allenast förklarats att hvad mot förslaget funnes stridande upphäfdes.

På grund af det anförda hemställer jag i underdånighet, att förslaget

med de af mig här ofvan berörda ändringar måtte, jemlikt 87 §

regeringsformen, för Riksdagen till antagande föreläggas.»

Justitieråden Herslow och Claeson åberopade hvad de vid förslagets

granskning i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari det nu

framlagda förslaget afveke från de af justitieråden uttalade åsigter.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle

proposition till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan

litt. F. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1893:22 Lagutskottets Utlåtande N:o 22 s. 1 i texten