Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökning slag en

1893-02-10 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1893:25, Med förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökning slag en

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1

N:o 25.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökning slag en;

gifven Stockholms slott den 10 februari 1893.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 12 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos

öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller

någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes

der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket senast var

boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran å löpande

förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

Hvad nu är sagdt ege icke tillämpning i fråga om fordran, som

grundar sig å vexel.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR

Aug. Östergren.

Bill. till Riksd. Pi-ot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. (J9:is 25-91.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 2 december 1892,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,

friherre y;oN Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gill jam,

friherre Rappe.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 8 mars innevarande år, innefattande anhållan

att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelse derom, att hvad i förordningen om nya vexellagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj

1880 är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej utgjorde hinder för

öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund af vexelfordran lagsökning

anstäldes mot godkännare af vexel.

Departementschefen yttrade: Då den af Riksdagen anmärkta ojemnhet

i behandlingen af mål rörande lagsökning på grund af vexel medför

betydande olägenheter samt, vid det förhållande att klagan ej må föras

mot hofrätts utslag i dylikt mål, ej kan förväntas varda afhjelpt genom

uttalanden af högsta domstolen, är det utan tvifvel af nöden att genom

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 25.

meddelande af en lagbestämmelse söka vinna den enhet i lagtillämpningen,

som i förevarande hänseende brister. Innan jag uttalar mig om

det sätt, hvarpå jag anser detta lämpligen kunna ske, anhåller jag att

få i korthet redogöra för den nuvarande lagstiftningen i ämnet.

I 5 § af förordningen om nya vexellagens införande stadgas:

i 1 mom. att rådstufvurätt är domstol i vexelmål;

i 2 mom. att vexelinnehafvare må för hela sin fordran stämma en

af vexelgäldenärerna och att det skall stå i vexelinnehafvarens fria val

hvilken af dem han först stämma vill; samt

i 6 mom. att verkställighet af rådstufvurätts dom i vexelmål, som

icke tagit åt sig laga kraft, kan ega rum i viss angifven ordning, som,

om den jemföres med de motsvarande bestämmelserna i utsökningslagen,

befinnes innebära vida större garantier för den vinnande än som raedgifvas

honom i fråga om verkställighet å annan af rådstufvurätt meddelad

icke laga kraftvunnen dom eller å icke laga kraft egande utslag

af exekutiv myndighet.

De i 1 och 2 mom. meddelade stadgandena återfinnas i den äldre

vexellagens 83 och 84 §§ och bestämmelsen i 6 mom. i samma lags

88 §, sådant detta lagrum lydde enligt 21 § af förordningen om nya

utsökningslagens införande. Beträffande berörda förändring af 88 §:s

lydelse torde ock böra erinras, att den föranleddes af stadgandet i 44 §

utsökningslagen, hvarest, i fråga om verkställighet af dom i vexelmål

utan hinder af ändringssökande, hänvisning meddelas till vexellagen.

I 80 § nya vexellagen föreskrifves att preskription af vexelfordran

afbrytes genom stämnings delgifvande eller fordringens bevakning i

gäldenärens konkurs, utan att något motsvarande stadgande finnes i

fråga om lagsökning hos exekutiv myndighet; och i 93 § samma lag

förklaras att, då vexelfordran är preskriberad eller vexelrätten gått förlorad

genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskrifven

handling, det dock skall stå vexelinnehafvaren öppet att, såsom

i vanligt skuldfordringsmål, hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till

fordringsegarens skada skulle vinna, der fordringen förfölle. Mot båda

dessa stadganden finnas delvis svarande föreskrifter i den äldre vexellagen

(76 och 96 §§).

Det må väl vara sant, att hvarken stadgandet i vexellagens promulgationsförordning

om forum i vexelmål eller något af öfriga omlörmälda

bestämmelser i och för sig med nödvändighet måste anses utmärka,

att fordringsanspråk på grund af vexel icke kan upptagas af

exekutiv myndighet, men, sammanstälda med hvarandra, synas mig dock

sagda bestämmelser angifva, att nya vexellagen och dithörande pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl Majcts Nåd. Proposition N:o 25.

mulgationsförordning — liksom ock den äldre vexellagen — hvila på

den förutsättning, att talan, som grundas på vexelrätt, skall, bortsedt

från det fall att gäldenären är försatt i konkurs, efter stämning pröfvas

af domstol.

Vid tiden för utsökningslagens införande medgaf dock praxis, åtminstone

i viss mån, vexelfordrans utsökande hos exekutiv myndighet;

och då nu i 12 § utsökningslagen stadgas, att för fordran, som grundar

sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, gäldenären må sökas

hos öfverexekutor, samt vexeln icke torde kunna frånkännas egenskapen

att vara ett skriftligt fordringsbevis, föreligger onekligen en motsägelse

i lagstiftningen — en motsägelse, som dock, enligt mitt förmenande,

hade förekommits, om i berörda paragraf i utsökningslagen hänvisning

meddelats att i fråga om gäldenärs sökande för vexelfordran skulle gälla

hvad i särskild författning — för det dåvarande 1851 års vexellag —

vore stadgadt.

På grund af det nu anförda synes mig den nuvarande lagstiftningen

otvetydigt utvisa, att genom den ifrågasatta lagbestämmelsen i ämnet

bör uttalas, att vexelfordran får utsökas allenast hos domstol. Något

praktiskt behof att gå i annan rigtning synes mig ej heller föreligga, då

vexelinnehafvares anspråk på en snabb och säker rättvisa redan förut

är i lagstiftningen synnerligen väl tillgodosedt. Härförutom torde den

exekutiva processen mindre väl lämpa sig för vexelmål. Riksdagen har

ock utgått från ett sådant antagande, så vidt gälde vexelmål i allmänhet,

men dock ansett att kraf mot godkännare af vexel lämpligen kunde ega

rum hos öfverexekutor. Om än ej kan bestridas, att i fråga om sist

berörda art af vexelmål svårigheten för den exekutiva myndigheten att

på ett tillfredsställande sätt pröfva och afgöra målet är vida mindre än

beträffande öfriga vexelmål, kan dock, enligt min mening, vexel, äfven

då den göres gällande mot godkännare, ej gerna anses vara ett fordringsbevis

af den klara och ostridiga natur, som en exekutorisk urkund bör

hafva. Härutinnan torde allenast behöfva erinras hurusom enligt 43 §

nya vexellagen vexelrätten under vissa förutsättningar går förlorad jemväl

mot godkännare, der vexelinnehafvaren försummar att protestera. I

öfrigt finner jag det äfven betänkligt att i förevarande hänseende göra

skilnad mellan godkännare och annan vexelgäldenär, redan af det skäl

att en sådan åtskilnad lätteligen kan för den mindre rättskunnige medföra

misstag och dermed förbundna kostnader.

I fråga om formen för den ifrågasatta lagbestämmelsen, har jag, i

öfverensstämmelse med den af mig i ämnet uttalade uppfattning, trott det

åsyftade ändamålet enklast kunna nås genom att till 12 § utsökningslagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

foga en hänvisning till hvad om vexelmål särskildt är stadgadt; och jag

har derföre låtit inom departementet upprätta följande

Förslag

till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas att 12 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos

öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller

någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes

der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom riket senast var

boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas fordran å löpande

förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

Huru gäldenär sökes för fordran, som grundar sig å vexel; derom

galle hvad särskildt är stadgadt.

Härefter hemstälde departementschefen att Kongl. Maj:t täcktes för

det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles, infordra högsta

domstolens utlåtande öfver berörda förslag.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan blef af Hans Maj:t Konungen i nåder bifallen.

Ex protocollo

Carl Boheman.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj :ts

högsta domstol fredagen den 20 januari 1893.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Herslow,

Skarin,

Lilienberg,

Huss,

Isberg,

Lindbäck.

Sedan, jeinlikt högsta domstolens beslut den 13 sistlidne december,

det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag

till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen emellan

högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs ärendet nu till slutligt

afgörande; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Justitieråden Herslow, Huss, Isberg och Lindbäck hade icke något

att erinra mot införande i ifrågavarande paragraf af ett tillägg i syfte att dermed

utmärka, att hvad i samma paragraf efter dess nuvarande lydelse vore

stadgadt ej skulle ega tillämplighet i fråga om fordran, som grundades

å vexel, men hemstälde, att detta tillägg gåfves en affattning, som tydligare

än den nu föreslagna uttryckte hvad dermed åsyftades.

Justitierådet Lilienberg anförde:

»Att frågan om och i hvad mån vexelfordringar må göras till föremål

för lagsökning hos öfverexekutor på ett eller annat sätt bringas till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

lösning torde vara af tvingande nödvändighet påkalladt, inen lämpligheten

af det nu föreslagna sättet synes mig tvifvelaktig. Möjligen kan

det med fog sägas, att den, som vill söka en vexelgäldenär, må lika

gerna kunna göra det hos vederbörande rådstufvurätt som hos öfverexekutor,

enär en särskild snabbare procedur vid domstol, än den vanliga,

är föreskrifven för vexelmål; men ett förbud att på vexel lagsöka

hos öfverexekutor har med sig en olägenhet, som synes mig utgöra ett

talande skäl för att frågan löses på sätt Riksdagen föreslagit och icke

så, som nu föreliggande förslag innebär. Ett dylikt förbud skulle nemligen

hafva den verkan, att en person, som hos öfverexekutor lagsökes,

icke kunde såsom genfordran i qvittningsändamål åberopa en vexelfordran

hos sökanden, vore den än aldrig så klar. Då öfverexekutor

icke egde upptaga en lagsökning, grundad å vexel, följer deraf med

nödvändighet, att han ej heller egde taga någon befattning med en vexelfordran,

för hvilken qvittning yrkades, och det är dessutom uttryckligen

stadgadt i 29 § utsökningslagen, att, för att qvittning skall kunna medgifvas,

erfordras, att genfordran är sådan, som i 12 § sägs. Således, om

vexelfordringar uteslutas från 12 §, skulle de äfven blifva uteslutna, då

det gäller qvittning. Häraf skulle åter följa, att den lagsökte, äfven om

han hade eu klar och ostridig vexelaccept af sökanden, icke skulle kunna

erhålla öfverexekutors förordnande att denna skulle qvittningsvis afråknas

å den utsökta fordran, utan öfverexekutor måste utan afseende

å qvittningsanspråket ålägga betalningsskyldighet för fulla utsökta beloppet

med ty åtföljande rätt till utmätning. Lika litet kan qvittning

medgifvas af utmätningsförrättaren, och vexelfordringens innehafvare

måste således, för att värja sig, äfven om denna fordran är aldrig så

ostridig, instämma sin gäldenär till domstol, för att der få en dom, som

i sin ordning gent emot denne kan bringas till verkställighet genom

utmätning.

Detta är enligt min mening eu onödig omgång, åtminstone då genfordringen

rigtas mot eu acceptant. Icke heller kan jag för min del

finna att giltiga skäl tala för att ett förbud mot lagsökning på vexel

utsträckes längre än Riksdagen föreslagit. Den återgångstalan, som anställes

mot utgifvare eller indossent, i händelse godkännande vägras eller

acceptanten ej betalar, är af helt annat slag än påståendet att acceptanten

på grund af sin accept skall betala. Egentligen är hans förbindelse

den enda, som uttryckligen innefattas i den accepterade vexeln,

hvilken i detta afseende är fullt jemförlig med de skriftliga fordringsbevis,

som vid utsökningslagens antagande ansågos vara nödvändiga

vilkor för att lagsökningsförfarandet skulle kunna medgifvas. Ofrige

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 25.

ofvannämnda vexelgäldenärers ansvarsskyldighet följer deremot icke af

vexelns ordalydelse, utan af lagens stadganden, och förutsätter dessutom

en utredning om vissa förhållanden, hvilken icke erfordras för kraf mot

en acceptant, så att äfven ur denna synpunkt borde icke något hinder

finnas för att medgifva lagsökning hos öfverexekutor mot acceptant, men

deremot förbjuda sådan emot de öfrige. Det har såsom en oegentlighet

anmärkts, att då vexelpreskription afbrytes endast genom stämnings delgifvande

eller vexelfordringens bevakning i gäldenärs till konkurs afträdda

bo, lagsökning hos öfverexekutor icke skulle komma att afbryta

preskriptionen; men en vexelfordrans preskription afbrytes icke heller

genom enskildt kraf, såsom en vanlig fordrans preskription, och det

torde derföre kunna försvaras, om lagen fortfarande för afbrott i vexelpreskription

uppställer det nu gällande vilkoret, att stämning delgifvits

eller att bevakning skett, helst dessa sätt för fordringens utkräfvande

äro de enda, som medföra ett definitivt afgörande. Om, såsom jag derför

skulle vilja förorda, lagsökning hos öfverexekutor tillätes mot vexels

godkännare, bör dock erinras, att dermed möjligen torde böra likställas

lagsökning mot vissa andra vexelgäldenärer, som äro i allo jemförliga

med en godkännare, nemligen dels den, som utgifvit en vexel, stäld att

inlösas af vexelgifvaren sjelf (»egen vexel»), ty för en sådan häftar enligt

95 § vexellagen vexelgifvaren såsom vore han godkännare och särskilt

godkännande af sådan vexel erfordras icke, och dels den, som för godkännare

eller sådan vexelgifvare, som nyss är nämndt, tecknat borgen,

enär denne enligt 87 § är med de förre solidariskt ansvarig. Äfven

om man inskränker rättigheten att lagsöka för vexel till nyssnämnda

fall, kan visserligen öfverexekutorn nödsakas verkställa en på vexellagens

föreskrifter grundad undersökning af vissa förhållanden, på hvilka sökandens

rätt är beroende. Så måste han tillse, om denne legitimerat sig

på sätt 39 § angifver, och, för att nämna ett annat exempel, enär den,

som efter nödfallsadress eller till heder godkänt vexel — i strid mot

hvad som är förhållandet med en vanlig acceptant — icke är skyldig

att betala, så framt icke vexeln med förut verkstäld protest förevisats

honom till betalning inom den i 62 § stadgade tid, måste sökanden

styrka, att detta skett. Men eu dylik undersökning af vilkor, som betinga

en sökandes betalningsrätt, kan förekomma äfven i vanliga skuldfordringsmål,

och likasom i dessa har öfverexekutor alltid den utväg

öppen att hänvisa målet såsom tvistigt till domstol, om han dertill

finner skäl.

Hvad angår 93 § vexellagen, torde det vara ett missförstånd, om

man af denna paragrafs ordalydelse låter förmå sig till antagande att lag
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

stiftaren här uttryckligen tillåtit lagsökning hos exekutor. Så kan icke

vara förhållandet, då en talan på grund af 93 § förutsätter utredning

om och i hvad mån vexelgäldenären till fordringsegarens skada skulle

göra en vinst, der fordringen förfölle. En sådan utredning ligger utom

området för öfverexekutors befogenhet, och, om det befinnes att vexelfordran

skulle vara preskriberad eller vexelrätten förlorad såsom i 93

§ sägs, bör derför öfverexekutor under inga förhållanden bifalla påståendet.

Men deraf följer icke, att ett stadgande, som medgifver lagsökning

mot godkännare af vexel, behöfver derifrån göra undantag för

nyssnämnda fall eller med andra ord föreskrifva, att öfverexekutor då

skall vägra att till pröfning upptaga påståendet; ty deraf skulle följa

att, i strid mot hvad eljest är förhållandet, sökanden, för att få sitt

påstående upptaget, måste styrka, att vexelfordringen icke är preskriberad

eller prejudicierad. Det bör enligt min åsigt bero af den lagsökte att

göra invändning härom, innan sökandens påstående afvisas, och således

ingen afvikelse ega rum från hvad som gäller i andra skuldfordringsmål.

I förordningen om nya vexellagens införande § 5 mom. 7 stadgas,

att vexelgäldenär eger begagna endast sådana jäf eller invändningar,

som äro grundade på vexelns beskaffenhet och i sjelfva vexelrätten,

eller till hvilka han kan vara befogad på grund af sitt omedelbara förhållande

till käranden. Det kan ifrågasättas huruvida, under förutsättning

att lagsökning å vexel i den af Riksdagen föreslagna omfattning

skulle medgifvas, detta efter orden till efterrättelse för domstolarne

vid rättegång i vexelmål meddelade, men i verkligheten i vexelrättens

natur grundade stadgande möjligen borde införas jemväl i utsökningslagen

till öfverexekutors efterrättelse. Jag tror dock icke att

detta är af nöden, då det svårligen kan antagas, att öfverexekutor skulle

fästa afseende å invändningar, som domstol måste lemna å sido. Vid

utsökningslagens antagande öfverfördes från gamla utsökningsbalken till

10 § af förordningen om utsökningslagens införande vissa egentligen till

den konstitutiva rätten hörande bestämmelser, till en del af enahanda

art som nu ifrågavarande, och hvilka öfverexekutor i lagsökningsmål

måste ställa sig till efterrättelse, ehuru de icke finnas införda i utsökningslagen,

och af sådana exempel kunna anföras flera. Ej heller torde

vara nödvändigt att, såsom det blifvit ifrågasatt, meddela några undantagsbestämmelser

angående verkställighet af öfverexekutors utslag mot

vexelgäldenär, helst sådant kunde leda till praktiska svårigheter för den

händelse, som lätt kan inträffa, att en person genom samma utslag ålagts

betalningsskyldighet så väl på grund af vexel som på grund af vanligt

skuldebref.

Bih. till Itiksd. Prat. isdn. 1 Sand. 1 Afd. U Haft.

u

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Slutligen vill jag anmärka, att åt ett stadgande, sådant Riksdagen

åsyftat, torde kunna gifvas en sådan lydelse, att en ändring derjemte

af 29 § utsökningslagen undvikes, men ändock tydligt framgår, att qvittning

må medgifvas för ifrågavarande och ej för andra vexelfordringar.»

Justitierådet Skärm yttrade: »Meningen med det föreslagna till
lägget,

att vexelfordran må endast på det sätt, som i 5 § af kongl. förordningen

om nya vexellagens införande m. in. den 7 maj 1880 angifves,

lagliges utkräfvas, synes mig kunna och böra tydligare uttryckas; hvarjemte,

till förekommande af tvekan huruvida öfverexekutor må ega i ett

lagsökningsmål medgifva qvittning för en klar vexelfordran, en omredigering

af 29 § utsökningslagen torde, i händelse ett lagstadgande i nu

angifvet syfte utfärdas, blifva behöflig.»

Justitierådet Glimstedt yttrade: »I gällande lag finnes icke något

stadgande, på grund hvaraf, efter min uppfattning, det må anses vara

vexelborgenär betaget att, i likhet med innehafvare af annat skriftligt

fordringsbevis, söka gäldenären vid forum exsecutivum, och något giltigt

skäl till en lagändring, hvarigenom, såsom i nu föreliggande förslag

åsyftas, vexeln i detta afseende försattes i sämre ställning än annat

skriftligt fordringsbevis, synes mig icke förefinnas.

I allt fall kan ej lemnas oanmärkt, att då den i förslaget förekommande

hänvisning till hvad särskilt är stadgadt icke i sig innefattar

något stadgande eller någon förklaring af det särskilda stadgande, som

hänvisningen må afse, frågan huruvida lagsökning på grund af vexel må

eller icke må hos exekutiv myndighet anställas synes icke vara genom

förslaget, sådant detsamma är affattadt, med någon grad af bestämdhet

besvarad.»

Ex protoeollo

C. P. Hagbergli.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

11

tf

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 10 februari 1893,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

Friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Herslow,

Claéson.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

4:o.

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver

justitiedepartementsärenden den 2 december 1892 till högsta domstolen

remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen.

Efter att hafva redogjort för ofvanberörda förslag samt högsta domstolens

deröfver afgifna utlåtande yttrade departementschefen:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

»Hvad justitierådet Lilienberg vid förslagets granskning inom högsta

domstolen anfört torde visserligen ådagalägga, att ett stadgande, enligt

hvilket öfverexekutor tilldelas befogenhet att upptaga och handlägga

vexelfordran mot godkännare, ur vissa synpunkter låter försvara sig,

men samma anförande lärer ock tydligen utmärka, huru nära ett ej

ringa antal af vexelrättens bestämmelser skulle af ett sådant stadgande

beröra3. Bemälde justitieråd har sjelf ifrågasatt, huru vida icke, för den

händelse lagstiftaren bestämde sig för en dylik lösning af frågan, med

lagsökning mot godkännare borde likställas lagsökning mot vissa andra

vexelgäldenärer, som i allo vore jemförliga med en godkännare, nemligen

dels den, som utgifvit vexel, stäld att inlösas af vexelgifvaren sjelf

(95 § vexellagen), och dels den, som för sådan vexelgifvare eller för

godkännare tecknat borgen (87 § vexellagen). För min del tror jag ock,

att en dylik utsträckning af stadgandet svårligen kunde efterlåtas; men

jag håller dessutom före, att eu lagändring i förenämnda rigtning ej

skulle kunna undgå att föranleda jemkningar i åtskilliga andra i justitierådets

anförande berörda lagrum, bland hvilka jag särskildt tillåter mig

erinra om 80 § vexellagen och 51 § utsökningslagen. Och redan af

detta skäl synes mig frågans lösning i det syfte, förslaget angifver, vara

att föredraga. — Hvad angår det anmärkta förhållandet, att, om förslaget

antoges, en person, som hos öfverexekutor lagsöktes, icke skulle kunna

såsom genfordran i qvittningsändamål åberopa en vexelfordran hos sökanden,

torde härigenom icke uppstå någon nämnvärd olägenhet. Antingen

är nemligen vexelfordringen klar och förfallen eller är den det icke. I

senare händelsen finge sökandens fordran, äfven om qvittningsanspråket

kunde af öfverexekutor upptagas till pröfning, ej uppehålla sökandens

fordran; i förra fallet åter saknar sökanden all anledning att icke godvilligt

medgifva afdrag för vexelfordringen, enär i afseende å densamma

alltid bör kunna vinnas dom och exekution tidigare än i fråga om sökandens

fordran, samt sökanden således genom en dylik vägran allenast

skulle ådraga sig kostnad och besvär. De fall, då lagsökt person kan

framställa qvittningsanspråk på grund af vexel, torde för öfrigt utgöra

ett alltför försvinnande fåtal för att ur förevarande synpunkt några allvarliga

betänkligheter mot förslagets antagande borde ifrågakomma.

Ej heller i anledning af hvad i öfrigt inom högsta domstolen anmärkts

anser jag mig kunna förorda någon afvikelse i sak från förslaget;

men jag har deremot, med föranledande af eu härutinnan inom högsta

domstolen gjord erinran, åt förslaget i formelt hänseende gifvit en ändrad

lydelse, som torde förekomma hvarje tvekan om dess rätta innebörd.

Jag hemställer i underdånighet, att det sålunda ändrade förslaget

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 25. 13

måtte, jemlikt 87 § regeringsformen, för Riksdagen till antagande föreläggas.

»

Justitierådet Claeson yttrade: »Det nu anmälda lagförslaget är för
anledt

af Riksdagens skrifvelse i ämnet. Vid ärendets behandling hos

Riksdagen har jag i de af mig såsom dåvarande justitieombudsman afgifva

embetsberättelser sökt framhålla, att det vore lämpligt att genom

lagstiftningen gifva helgd åt den långvariga och efter mitt omdöme

rigtiga praxis att öfverexekutorer upptaga och pröfva äfven sådana lagsökningsmål,

der fordran grundas på vexel. Jag vidhåller fortfarande

denna mening. Förevarande lagförslag går i motsatt rigtning, nemligen

att frånkänna öfverexekutorerne en sådan befogenhet. Den vigtigaste

frågan i detta ämne är likväl ej den, huruvida fordringsanspråk af

nämnda art böra få handläggas af såväl öfverexekutorer som domstolar

eller af domstolar allena. Långt angelägnare är att genom tydlig lag

få bestämdt, om öfverexekutorer ega befogenhet att handlägga nämnda

mål eller icke, så att de olika uppfattningar, som härutinnan råda i

landet och hos skilda myndigheter föranledt de mest olikartade beslut,

må försvinna och ett enhetligt förfaringssätt göra sig gällande.

Då lagförslaget klart angifver, att öfverexekutorerne ej vidare få

befatta sig med lagsökningsmål rörande vexelfordringar, har förslaget

genom* sin tydlighet ett bestämdt företräde framför nuvarande, mindre

tydliga stadganden, och då genom redan gällande föreskrifter är sörjdt

för att vexelmål blifva af domstolarne med all skyndsamhet afgjorda,

anser jag mig ej böra afstyrka Eders Kong]. Maj:t att beträffande lagförslaget

aflåta nådig proposition till Riksdagen.»

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle proposition

till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan

litt. D vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. P. Haghergh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.