Sök i Ratio Lex

Angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande af björn och varg

1893-02-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1893:40, Angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande af björn och varg

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

1

]tf:o 40.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ändring

af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för

dödande af björn och varg; gifven Stockholms slott den

24 februari 1893.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för denna

dag vill Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens yttrande öfver det i

sagda protokoll omförmälda förslag, att belöning för dödande af björn ej

vidare må af statsmedel utbetalas och att den i § 20 af gällande jagtstadga

utfästa belöning för dödande af varg må höjas från tjugufem till

femtio kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen

med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

F. v. Essen.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 25. Käft. (No 40—41.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2i

februari 1893.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen anförde

i underdånighet:

»I belöning för dödande af rofdjur utbetalas af allmänna medel

enligt § 20 af gällande jagtstadga för björn 50 kronor, för varg eller lo

25 kronor och för järf 10 kronor. För unge af dessa rofdjur erhålles

lika mycket som för fullvuxet djur af samma slag.

I underdånig skrifvelse den 11 april 1891 har Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Norrbottens län omförmält, att styrelsen för svenska

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

jägareförbundets afdelning i nämnda län anhållit om Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes medverkan för åstadkommande af ändring i jagtstadgans

nyssnämnda bestämmelser, i syfte att skottpenningarne sänktes

eller borttoges för björn och höjdes för varg.

Till stöd för denna framställning har, enligt hvad Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande vidare meddelat, anförts följande.

Hvad först björnen beträffade, vore allmänt kändt, att jagten på detta

djur vore ett eftersökt nöje för den sportmessigt utbildade jägaren. Att

tillräcklig lockelse till dylik jagt skulle qvarstå, äfven om skottpenningarne

bortfölle, vore sålunda mer än sannolikt och framginge för öfrigt

deraf, att årligen så betydande summor betalades för björnringar och att

sådana anstalter och kostnader för den egentliga jagten gjordes af enskilda

sällskap och jagtvänner, att ensamt villebrådets penningevärde, inberäknadt

skottpenningarne, visst icke annat än i ovanliga fall kunde

sägas närmelsevis utgöra en ersättning derför. Men äfven om här och

der, såsom i aflägsnare trakter, sportsmannen icke alltid funnes till hands

att öfvertaga rätten till dessa björnringar, vore sjelfva bytet, huden och

köttet, dock alltid så värdefullt, att det äfven materiel ersatte de

ansträngningar och den uppoffring af tid, som den enskilda skogsbon nedlade

på inringningen och sjelfva jagten. De allmogemän, som härmed

plägade sysselsätta sig, vore för öfrigt icke heller alldeles okänslige för

det nöje och den retelse, som en björnjagt kunde hafva med sig. Någon

större ökning af detta djurslag och dermed följande större skadegörelse

vore sålunda icke att frukta såsom en följd af skottpenningarnes borttagande.

Det framginge för öfrigt icke af de statistiska uppgifterna för de

senaste åren, att tillgången på björn vore så synnerligen stor, liksom ej

heller att han bland de större tamdjur, som plägade vara utsatta för

hans roflystnad, anstälde någon svårare förödelse. Enligt den föreställning,

man inom Norrbottens län i allmänhet gjorde sig, vore björnen numera

nästan oskadlig för hästkreatur, och den tribut, han toge af nötboskapen

och fårhjordarne, vore icke heller allt för betydande. För renen vore han

väl i det hela ofarlig; om vintern, då renarne dragit sig ned från de

högre fjellen och norska kusten och ströfvade omkring i våra skogsmarker,

hade björnen för öfrigt sin hvilotid.

Med vargen åter vore förhållandet ett helt annat. Förföljelsen af

detta rofdjur innebure icke någon lockelse för den egentlige jägaren. Det

vore lappen, hvars hela egendom hotades med ödeläggelse, som i de flesta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

fall finge upptaga striden med denne fruktansvärde fiende. En oerhörd

uthållighet, en otrolig förmåga af umbäranden och dessutom gynsamma

snö- och väderleksförhållanden erfordrades såsom förutsättningar för att

en dylik jagt, såsom den vanligen bedrefves, skulle lyckas. Ehuru statistiken

för åren 1888 och 1889 uppgåfve antalet dödade vargar inom

riket till respektive 24 och 22 samt björnar till 88 och 19, berättigade

dessa siffror ingalunda till den slutsatsen, att vargen icke förekomme talrikare

än björnen. De utgjorde i stället, rätt fattade, ett vältaligt bevis

på de oerhörda svårigheter, som, i jemförelse med björnjägarens vida beqvämare

uppgift, vore förenade med vargjägarens; och, innan man komme

till början af jagten, vore i vanliga fall redan så stor skada skedd, att

den godtgörelse, de nu gällande skottpenningar^ kunde ställa i utsigt,

föga betydde. En högre premie skulle utan tvifvel locka till flitigare

förföljande af vargarne, under det att man nu i många fall funne sin

räkning vid att, så godt sig göra läte, hels passivt skydda hvar och en

sin renhjord för de objudna gästernas påhelsningar. Utom premien vore

det också endast djurets hud, som hade värde.

Toge man å andra , sidan i betraktande den skada, som af detta rofdjur

förorsakades, så mötte häpnadsväckande siffror. Antalet under år

1889 af rofdjur dödade renar uppgåfves till 4,000, hvaraf endast inom

Norbottens län 2,566. Det vore vissersigen sant, att äfven järfven hade

sin andel i denna förstörelse, men som detta djur vore ojemförligt mycket

mera lättjagadt, kunde dess andel antagas åtminstone vara den mindre.

Något vidare ordande om vargens allmänt kända förderflighet för renhjordarne

syntes ej vara af nöden, men framhållas borde, att disproportionen

mellan den skada, han förorsakade, och det pris, som af staten

utbetalades för hans dödande, vore alltför stor samt att denna disproportion

vid jemförelse med de tal, som gä,Ide björnen, rent af blefve skärande.

En ändring, sådan som den föreslagna, skulle utan tvifvel kraftigare

verka till vargens utrotande. Genom densamma skulle vidare den

rikligare skottpenningen i de flesta fall komma dem till del, som mest

vore utsatta för förluster genom detta rofdjurs härjningar, och skulle i

allmänhet utgöra en välbehöflig lindring och hjelp i de vidrigheter af

alla slag, med hvilka den vanlottade nomaden hade att kämpa. Derigenom

syntes ej heller komma att uppstå några väsentliga rubbningar i

de utgiftsposter, som af statsverkets medel utginge under denna rubrik.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som öfver denna framställning

inhemtat yttranden från öfverjägrnästaren i Norrbottens distrikt och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

5

samtlige inom länet anståide jägmästare, har för egen del anfört, bland

armat, att de särskilda belopp, med hvilka skottpenningar för björn och

varg utginge, redan länge visat sig stå i strid med den uppfattning, som

angående dessa rofdjurs större eller mindre skadlighet hystes af allmänheten,

åtminstone i de delar af riket, der båda dessa slag af rofdjur hade

sitt tillhåll, samt att vargarne under de senare årtiondena betydligt förökat

sig inom riket, särskildt inom Norrbottens län, och börjat allt mera

utbreda sig söderut. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har derför

hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning

om borttagande af skottpenningarne för björn och höjande af skottpenningarne

för varg till i allmänhet 50 kronor, med skälig förhöjning af

detta belopp för drägtig hona och nedsättning deri för modern följaktiga

ungar.

Genom nådig remiss anbefald att häröfver afgifva underdånigt utlåtande,

har domänstyrelsen med afseende derå, att den ifrågasatta ändringen

i gällande bestämmelser rörande skottpenningar för björn och varg

berörde äfven de öfriga län, der dessa rofdjur förekomme, inhemtat yttranden

från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och landstingen i

Vesterbottens, Jemtlands, Kopparbergs och Vermlands län äfvensom från

de inom nämnda fyra län anstälde jägmästare och vederbörande öfverjägmästare;

och har styrelsen, som jemväl inhemtat Norrbottens läns landstings

yttrande i frågan, med eget underdånigt utlåtande till Eders Kongl.

Maj:t öfverlemnat de sålunda afgifna yttrandena.

Länsstyrelserna i Vesterbottens, Kopparbergs och Vermlands län äfvensom

landstingen i nämnda tre län och i Norrbottens län hafva tillstyrkt

bifall till det framstälda förslaget, dervid af Vesterbottens läns landsting

särskildt blifvit upplyst, att björn endast sparsamt förekomme inom länet,

men att deremot vargarnes antal under senaste åren i oroväckande grad

ökats och att en stor mängd renkreatur, särskildt under vintern 1890—1891,

af dem dödats i länets fjelltrakter. Jemtlands läns landsting har väl biträdt

förslaget om skottpenningarnes höjande för varg, men deremot ansett

anledning saknas för premiernas borttagande för dödande af björn. Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län har uttalat sig emot

hvarje förändring i afseende å skottpenningarne vare sig för björn eller

varg. Af de hörde skogstjenstemännen hafva samtlige, med undantag af

en, ansett en förändring i angifvet syfte af ifrågavarande bestämmelser

vara önskvärd. Mot den ifrågasatta bestämmelsen, att skottpenningarne

skulle utgå med högre belopp för dödande af drägtig varghona samt med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

lägre belopp för ungar, hafva dock någre skogstjenstemän uttalat betänligheter

i anseende till de svårigheter, som i sådant fall ansetts skola

uppstå vid utfärdande af de för skottpenningarnes utfående erforderliga

intyg
Domänstyrelsen

har i sitt underdåniga utlåtande till en början erinrat,

att enligt 1808 års jagtstadga jordegarne voro skyldige att genom skallgång

och anskaffande af vissa jagttyg medverka till rofdjurens utrotande,

i hvilket syfte jemväl skottpenningar utbetalades, ehuru till högst ringa

belopp, utgörande för björn tre riksdaler banko och för varg 1 riksdaler

och 24 skillingar banko, samt att genom den förnyade, nu gällande nådiga

jagtstadgan af den 21 oktober 1864 skottpenningarne, i sammanhang

med upphäfvandet af den jordegarne åliggande skyldighet med afseende

å skallgång och anskaffande af jagttyg, blifvit ganska betydligt höjda,

nemligen för björn till 50 kronor och för varg till 25 kronor.

För att belysa förhållandet angående ifrågavarande djurslags förekomst

inom landet och de förändringar, som derutinnan uppstått under

den tid, som förflutit, sedan skottpenningarnes nuvarande belopp bestämdes,

har domänstyrelsen meddelat följande, ur den officiella statistiken

hemtade uppgifter.

Antalet dödade björnar och vargar utgjorde under nedanstående

perioder:

B j

örn

V a

r g

i hela riket

i Norrbottens

och Vester- bottens län

i hela riket

i Norrbottens

och Vester- bottens län

årligen i

medeltal

årligen i

medeltal

årligen i

medeltal

årligen i

medeltal

1861 — 1865 ..............................

106

28

in

54

1866—1870 ..............................

99

33

47

20

1871—1875 ..............................

52

18

46

33

1876—1880 ..............................

60

22

37

21

1881—1885 ..............................

82

16

34

31

1886—1890 ..............................

83

17

29

22

under år 1891...........................

17

12

61

41

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

Antalet af rofdjur dödade större husdjur utgjorde under motsvarande

perioder:

Hästar

Nötkreatur

Renar

1861—1865 .............................................

25

284

78

1866—1870 .............................................

6

92

1,464

1871—1875 .............................................

2

53

2,281

1876—1880 .............................................

2

31

2,442

1881—1885 .............................................

endast en bäst under

hela perioden

11

2,149

1886—1890 .............................................

1

9

3,151

under år 1891 .......................................

4

2

5,936

Det kunde, enligt hvad domänstyrelsen vidare anför, med all säkerhet

antagas, att hästarne och nötkreaturen blifvit rifna af björn samt att

renarne fått sin bane hufvudsakligen af vargar, ehuru till någon mindre

del äfven af järf.

Så vidt af de dödade rofdj urens antal kunde dömas, syntes deras

mängd hafva betydligt aftagit. Detta vore ock i sjelfva verket fallet, i

det att dessa rofdjur, som tillförene förekommo jemväl i mellersta delarne

af landet, numera hufvudsakligen hade sitt tillhåll i de norra orternas

mera otillgängliga skogs- och fjelltrakter. Men äfven i dessa sistnämnda

trakter förekomme björnen temligen sparsamt, hvaremot vargen under de

senare åren väsentligt ökats, hvilket nogsamt jemväl ådagalades genom

det större antal renar, som enligt de statistiska uppgifterna för de senaste

åren blifvit af rofdjur dödade.

Om än något tvifvel ej kunde råda om obehöfligheten af att staten

fortfarande utbetalade skottpenningarne för björn i de af lätta kommunikationer

gynnade orter, der en björnring städse vore mycket eftersökt och

betingade högt pris, kunde å andra sidan möjligen ifrågasättas, huruvida

tidpunkten ännu vore inne för dessa skottpremiers borttagande inom de

nordligaste orterna, för hvilkas inbyggare, enligt hvad de statistiska

uppgifterna utvisade, björnen ännu vållade någon, om än ringa skada.

Men då dessa landsdelars representanter i de flesta länens landsting sjelfve

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

icke haft något att erinra mot skottpremiemas upphörande och jagten

efter detta djurslag genom numera väsentligt förbättrade kommunikationer

äfven i nämnda orter syntes, om så ej redan vore fallet, efter hand liksom

annorstädes blifva eftersökt och ganska inbringande för dem, som

sysslade med djurets uppspårande och ringning, hade ej heller domänstyrelsen,

isynnerhet som jagtbytets värde vore ganska betydande, något

att erinra mot det nu framstälda förslaget, att skottpenningarne för björn

måtte upphöra.

Hvad beträffar förslaget att höja skottpenningarne för varg, har domänstyrelsen,

då sagda rofdjurs efterhållande i anseende till dermed förenade

svårigheter och stora tidspillan samt jagtbytets ringa värde, tvifvelsutan

behöfde större uppmuntran, helst i följd af vargarnes tilltagande

antal detta rofdjurs skadegörelse å renhjordarne under de senare åren

väsentligt ökats, äfven härtill tillstyrkt bifall dock med erinran, att skottpenningarne

för varg syntes styrelsen likasom hittills böra utgå med lika

belopp för unge som för fullvuxet djur, vare sig drägtig hona eller

annat djur.

Hvad i det föreliggande ärendet blifvit till stöd för den af svenska

jägareförbundets afdelning i Norrbottens län gjorda framställning anfördt

synes mig innebära tillfyllestgörande bevisning ej mindre om obehöfligheten

under nuvarande förhållanden af de enligt § 20 i jagtstadgan utgående

skottpenningar för björn, än äfven om angelägenheten af en höjning

i beloppet af de i samma § bestämda skottpenningar för varg, och

denna bevisning vinner i styrka genom det förhållande, att i de två län,

der björn och varg ännu. förekomma i något större antal, eller Norrbottens

och Vesterbottens, länsstyrelser, landsting och det öfvervägande

antalet skogstjenstemän biträdt förslaget. Då jag derför finner mig ega

grundad anledning att understödja detsamma, anser jag i fråga om det

belopp, med hvilket de förhöjda skottpenningarne för varg böra utgå,

detsamma i enlighet med hvad de flesta myndigheter, som i ärendet yttrat

sig, förordat, lämpligen böra bestämmas till 50 kr. På sätt domänstyrelsen

anfört, lärer detta belopp böra under alla förhållanden utgå med

samma belopp, således lika för ungar, drägtiga honor och andra djur.

Den sålunda ifrågasatta förändringen torde ej komma att förorsaka

någon betydligare ökning i statsverkets utgifter för skottpenningar. Från

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 40.

det under sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till belöningar för

rofdjurs dödande, hvilket i riksstaten upptages med 12,000 kronor, utbetalades

under år 1891 allenast 2,505 kronor. Skottpenningarnes borttagande

för björn och höjande till 50 kronor för varg skulle för femårsperioden

1886—1890, under hvilken period årligen i medeltal dödades

83 björnar och 29 vargar, hafva medfört en årlig besparing af i medeltal

925 kronor och för år 1891, hvarunder dödades 17 björnar och 61

vargar, en ökning i utgift af 675 kronor, allt under förutsättning, att

förändringen icke inverkat på antalet dödade rofdjur af ifrågavarande

slag. Äfven om, såsom ju afsedt är, höjningen i beloppet och skottpenningarne

för varg skulle medföra en ökning i antalet dödade vargar,

torde utgifterna från nyssberörda anslag dock icke på långt när komma

att uppnå anslagets i riksstaten uppförda siffra. Då denna siffra under

nuvarande förhållanden kan anses högre än behofvet kräfver, torde frågan

om nedsättning i anslagets belopp vid en blifvande statsreglering böra

komma under öfvervägande.

Under åberopande af hvad jag nu anfört och då Eders Kongl. Maj:t

torde pröfva lämpligt att i den föreliggande frågan höra Riksdagen, hemställer

jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes genom nådig

proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det af mig förordade förslaget,

att belöning för dödande af björn ej vidare må af statsmedel utbetalas

och att den i § 20 af gällande jagtstadga utfästa belöning för

dödande af varg må höjas från tjugufem till femtio kronor.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda

yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfrige ledamöter

instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla och

bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen

aflåta^ af den lydelse, bilagan litt. — — vid detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo

G. Vilh. Smerling.

Bih■ till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.