Sök i Ratio Lex

Angående ordnandet af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen

1894-01-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1894:34, Angående ordnandet af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

1

N:o 34.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ordnandet

af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen; gifven

Stockholms slott den 26 januari 1894.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

landtförsvarsärenden denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att medgifva,

att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen

må få förklaras berättigade att, under de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande

af fyllnadspension finnas stadgade uti nådiga cirkuläret den 22

juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid fylda 60 lefnadsår

tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande pension.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR

Axel Rappe.

Bill. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft. (N:o 34.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott den 26

januari 1894.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe yttrade:

På förslag af generalintendenten behagade Eders Kongl. Maj:t genom

nådig proposition den 17 februari 1893 föreslå nämnda års Riksdag att

medgifva, att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen

måtte få förklaras berättigade att under de vilkor i öfrigt, som

för åtnjutande af fyllnadspension funnes stadgade uti nådiga cirkuläret

den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid fylda

60 lefnadsår erhålla dylik pension.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

3

Den gjorda framställningen afsåg alltså icke att åt de omnämnda

tjenstemännen vid den nya intendenturcorpsen utverka rätt till fyllnadspension.

En dylik framställning var ej heller af nöden, ty då, jemlikt

första punkten i de af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antagna nya

grunderna för pensioneringen af arméns befäl med vederlikar, pension

enligt nämnda grunder tillkommer de till armén hörande embete- och

tjensteman af militär-, läkare- och civilstaterna, följde det af sig sjelf, att

tjenstemännen vid ifrågavarande nya civilmilitära corps i och med sin

anställning vid densamma blefvo berättigade till fyllnadspension, och den

enda fråga, som beträffande deras pensionsförhållanden återstod att

reglera, var den rörande åldern, då nämnda rättighet skulle inträda.

Några tjenstebefattningar med de i staten för intendenturcorpsen förekommande

benämningar funnos nemligen ej, då de nya pensionsgrunderna

af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antogos, och följaktligen kunde

dessa grunder, i hvilka pensionsåldern för alla då vid armén anstälda

tjensteman noggrant aflgafs, icke heller innehålla något om de nya

tjenstemännens pensionsålder. Det var bestämmelser derom, som med

omförmälda proposition åsyftades.

Första Kammaren biföll Eders Kongl. Maj:ts framställning, hvaremot

Andra Kammaren afslog densamma; och förklarade Riksdagen med anledning

deraf i underdånig skrifvelse den 5 maj 1893, att, jemlikt 63 §

riksdagsordningen, frågan för 1893 års riksdag förfallit.

Af hvad jag inledningsvis yttrat torde emellertid framgå, att beslut

i saken måste fattas. Rättighet till fyllnadspension tillkommer obestridligen

-ifrågavarande tjensteman, hvilka numera jemväl blifvit delaktige

i arméns pensionskassa, och uppenbarligen kan under sådana förhållanden

frågan, när denna rättighet skall inträda, icke lemnas oafgjord.

Jag anser mig derför böra hos Eders Kongl. Maj:t hemställa, att proposition

i ämnet måtte till nu pågående Riksdag varda å nyo aflåten;

och har jag dervid ingen anledning att frångå de åsigter rörande pensionsåldern

för meranämnda tjensteman, som jag i mitt underdåniga

anförande till statsrådsprotokollet den 17 februari 1893, då ärendet

senast föredrogs, hade tillfälle uttala.

Hvad först angår den talrikaste gruppen af de nya tjenstemännen,

intendenterna, måste ihågkommas, att de i allo skola öfvertaga de åligganden,

som för närvarande tillkomma de på de olika regementenas

stater anstälda regementsintendenterna, hvadan, och då för dessa senare

tjensteman pensionsåldern är bestämd till 60 år, något skäl att för

intendenterna fastslå en annan och högre pensionsålder så mycket mindre

förefinnes, som regementsintendenterna redan nu blifva berättigade till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

pension icke mindre än 10 år senare än de militära gradkamraterna och

skilnaden emellan dessa tjenstemäns uppgifter i fält ingalunda är så

stor, att ett ytterligare framflyttande af pensionsåldern för intendenturtjenstemännen

kan vara att förorda. Det torde tvärt om, derest man gör

sig reda för den betydelsefulla roll, som i fråga om fälthärens operationer

tillkommer fältförvaltningen, och de stora fordringar på såväl

fysisk rörlighet och uthållighet som kraftigt initiativ, hvilka i vår tids

massarméer måste ställas på de förvaltande organen vid trupperna,

kunna ur mer än en synpunkt ifrågasättas, om ej nu gällande pensionsbestämmelser,

hvarigenom möjliggöres att personer om ända till 63 års

ålder måste användas i aktiv förvaltningstjenst vid de olika i fält opererande

härafdelningarna, måhända kunde tarfva ändring i syfte att

något sänka denna ålder. Derom kan emellertid ej nu vara tal, men å

andra sidan måste jag på det kraftigaste afstyrka hvarje åtgärd, som

kan leda till höjande af de till tjenstgöring i fälthåren afsedda intendenternas

ålder. Förglömmas måste ej heller'', att om man fäster sig

endast vid de tjenstemän, som hafva att bestrida intendenturgöromålen

vid arméns lägsta sjelfständiga truppförband, regementena och corpserna,

1892 års urtima Riksdags beslut medfört en minskning i utgifterna för

intendenturpersonalens pensionering. Regementsintendenterna, hvilka äro

berättigade till ett ålderstillägg, åtnjuta nemligen såsom följd deraf i

pension och fyllnadspension 2,640 kronor, under det att motsvarande

pensionsförmån för de tjenstemän, intendenterna af första och andra

klassen, som i mån af intendenturcorpsens uppsättande skola träda i

regementsintendenternas ställe, uppgår till allenast 2,240 kronor resp.

1,440 kronor.

Hvad vidare beträffar den andra stora grupp af tjensteman vid intendenturcorpsen,

förvaltarne, om hvilkas pensionsålder nu är fråga,

torde hvad jag nyss yttrade beträffande den för intendenterna erforderliga

rörlighet och uthållighet i fysiskt afseende ega tillämplighet jemväl

på förstnämnda tjenstemän. Äfven deras tjenstgöring är af beskaffenhet

att icke kunna anförtros åt personer, som närma sig den högre åldern

med dess bräckligheter och försvagade kroppskrafter. Deremot kan ej

nekas, att såsom följd af dessa tjensters inrättande statsverkets pensionsutgifter

komma att ökas. Nuvarande förrådsförvaltare äro nemligen i

regeln underofficerare på stat, som sålunda vid afskedstagandet komma

i åtnjutande af den för redan vid armén befintliga underofficerare bestämda

pension. En och annan förrådsförvaltare, som ej varit underofficer

på stat, har emellertid redan nu, på särskild framställning af Eders

Kongl. Maj:t, fått sig af Riksdagen tillerkänd pension på indragningsstat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Hvad slutligen angår de 9 fältintendenter af första och andra klassen,

som vid intendenturcorpsen skola anställas och som, på grund af

stadgandena i ofvannämnda pensionsgrunder, komma att pensioneras

som öfverstelöjtnanter och majorer, motsvaras, såsom väl är bekant,

deras befattningar icke af någon förut vid armén befintlig beställning.

Att i följd af dessa befattningars inrättande statsverkets pensionsutgifter

komma att ökas, måste således medgifvas, men med afseende å befattningarnas

fåtalighet torde emellertid den deraf föranledda förhöjda kostnad

för armébefälets pensionering ej blifva af den betydenhet, att för

dess skull något afsteg bör göras från hvad ur andra synpunkter måste

betecknas såsom det rätta i fråga om dessa tjenstemäns pensionsålder.

Äfven de skola nemligen åtfölja trupperna i fält, och i stort sedt torde

deras göromål föga komma att i fråga om kroppsansträngningar och

fysiska umbäranden skilja sig från intendenternas. Framför allt torde

den jemförelse, man vid riksdagen gjort emellan den kommenderande

generalens och fältintendentens uppgifter i fält och som åberopats såsom

skäl för att beträffande pensionsåldern likställa dessa båda tjensteman,

vid närmare öfvervägande befinnas sakna berättigande. Innehafvarne af

svenska arméns nio generalsbefattningar torde, just med anledning af

dessa befattningars ringa antal, samtligen få sig i fält tilldelade befälsplatser

af dén beskaffenhet, att de kunna behörigen fyllas jemväl i det

fall, att mot den kroppsliga rörligheten och uthålligheten skulle vara

något att erinra. Detta förhållande är anledningen till att man tilltrott

sig kunna bestämma pensionsåldern för generalspersoner till 65 år, men

det nämnda skälet träffar ingalunda in på fältintendenterna, hvilka, såsom

af jemförelsevis underordnad rang, ej torde under fälttjenstgöring

komma i tillfälle att förskaffa sig de relativa beqvämligheter, som helt

naturligt följa med den kommenderande generalens eller den högste

vapenchefens ställning, och deras göromål äro i hvarje fall af den beskaffenhet,

att de svårligen låta sig utföras af en person med genom

hög ålder försvagade kroppskrafter.

Dessutom måste ihågkommas, att vid bestämmande af pensionsåldern

såväl för fältintendenterna som för öfrige intendenturtjenstemän

tvenne ej-inom riksdagen särskilt beaktade förhållanden spela en mycket

stor roll. Dels hafva nemligen i följd af den utaf 1892 års urtima Riksdag

vidtagna inskränkningen i de högre intendenturtjenstemännens antal

befordringsförhållandena vid corpsen blifvit så ogynsamma, att det med

skäl kan befaras, att, om genom förhöjd pensionsålder för de äldre tjenstcmännen

utsigterna till befordran än ytterligare förringas, den redan

nu med stor svårighet försiggående rekryteringen af corpsen skall visa

Bill. till Riksd. Vrot. 1834. 1 Sami. 1 Afd. 19 luft. '' 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

sig omöjlig eller åtminstone gifva resultat, som ur ingen synpunkt kunna

för det vigtiga förvaltningsväsendet vid armén anses tillfredsställande,

och dels år det uppenbart, att i samma mån pensionsåldern för corpsens

tjensteman höjes, i samma mån skall dess mobiliseringsförmåga minskas.

De afskedade intendenturtjenstemännen skulle nemligen, liksom annan

vid armén anstäld personal, jemväl efter afskedstagandet stå till krigsstyrelsens

förfogande i händelse af krig och större rustningar, och den

ofta och med rätta af vederbörande myndigheter framhållna omständigheten,

att den nuvarande anordningen af arméns pensionsväsende har

till uppgift icke endast att försäkra arméns tjensteman om ett måttligt

underhåll för ålderdomen, utan måhända i ännu högre grad att åt armén

skapa en pålitlig befälsreserv, torde för ingen af arméns truppförband

eller corpser ega så stor betydelse som just för intendenturcorpsen.

Mera än någon annan af arméns öfriga formationer måste den nemligen

vid mobilisering taga i anspråk arbetskrafter, som ej i fred stå till corpsens

disposition, och det kan under sådana omständigheter ej vara för

corpsen likgiltigt, om den genom höjande af pensionsåldern för samtliga

intendenturtjenstemän från 60 till 65 år skulle gå i mistning af 5 årsklasser

dylika tjenstemän, helst den intendenturpersonal, som sålunda

skulle frångå corpsen, genom långvarig anställning i densamma och derunder

vunnen erfarenhet förvärfvat egenskaper, hvilka göra den särskilt

lämplig för de olika uppgifter, som vid mobilisering skulle tilldelas den.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört får jag alltså hemställa,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva,

att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen

må få förklaras berättigade att, under de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande

af fyllnadspension finnas stadgade uti nådiga cirkuläret den 22

juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid fylda 60 lefnadsår

tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande pension.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

yttrat och hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen, uppå

tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla

och bifalla; och skulle proposition till Riksdagen aflåtas

af den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

Erik Bredberg.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.