Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871

1894-01-26 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1894:37, Med förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

1

Jf:o 37,

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag

till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871; gifven Stockholms

slott den 26 januari 1894.

Under åberopande af hvad bifogade utdrag af protokoll, förda i statsrådet

och högsta domstolen, innehålla, vill Kongl. Maj:t i nåder inhemta

Riksdagens yttrande öfver följande förslag till

förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att 49 § i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden må ej klagan föras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1895; dock skall i afseende

å talans fullföljande i ärende, som af kammarrätten före nämnde

dag afgjorts, gälla hvad förut varit stadgadt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse välbevågen. »

OSCAR

G. F. Gilljam.

Bill. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 21 Häft. (No 37.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Utdrag ur ‘protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maf.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 mars 1893.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

Härefter föredrog statsrådet Gilljam:

26:o.

En till chefen för ecklesiastikdepartementet afbiten skrifvelse, deri

chefen för justitiedepartementet gjort framställning om vidtagande af sådana

åtgärder, hvarigenom högsta domstolen kunde blifva befriad från

o 7 O O

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

handläggning af fattigvårdsärenden och kammarrätten göras till sista instans

i dylika mål, i hvilket ärende kammarrätten afgifvit infordradt

underdånigt utlåtande.

Statsrådet hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes genom note ur protokollet

inhemta högsta domstolens yttrande i detta ärende.

Hvad statsrådet i de uti punkterna 2—26 här

ofvan upptagna mål och ärenden i underdånighet yttrat,

tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t Konungen

i nåder gilla och bifalla.

Ex protocollo:

.Edward Bäcldin.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Utdrag ur protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

6 oktober 1893.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

Departementschefen, statsrådet Gilljam, föredrog i underdånighet:

43:o.

Statsrådet Gilljam anförde derefter att, sedan chefen för justitiedepartementet

i en till chefen för ecklesiastikdepartementet aflåten skrifvelse

gjort framställning om vidtagande af sådana åtgärder, hvarigenom högsta

domstolen kunde blifva befriad från handläggning af fattigvårdsärenden

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

och kammarrätten göras till sista instans i dylika mål, i hvilket ärende

kammarrätten afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, samt Kongl. Maj:t

genom beslut den 17 mars innevarande år täckts genom note ur protokollet

inhemta högsta domstolens yttrande i ärendet, hade i och för genomförande

af den sålunda afsedda förändringen inom ecklesiastikdepartementet

utarbetats ett detta protokoll bilagdt förslag till förordning angående

ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9

juni 1871; och hemstälde statsrådet i underdånighet, det Kongl. Maj:t

täcktes förordna, att berörda förslag skulle af högsta domstolen tagas i

öfvervägande vid afgifvande af dess i ärendet infordrade yttrande; samt

att högsta domstolen skulle genom note ur protokollet om detta Kongl.

Maj:ts beslut underrättas.

I hvad föredragande departementschefen sålunda anfört förenade sig

statsrådets öfriga ledamöter.

Hvad statsrådet angående de under punkterna

1—44 här ofvan antecknade mål och ärenden i underdånighet

yttrat, tillstyrkt och hemstält behagade Hans

Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla.

Ex protocollo:

C. von Schdzenheim.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol onsdagen den 22 november 1893.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Glimstedt,

Norberg,

Lilienberg,

Huss,

Isberg,

Lindbäck,

Wijkander.

l:o.

Expeditionschefen Petersson föredrog i underdånighet:

dels note ur protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet den 17 sistlidne mars, hvarmedelst — sedan

chefen för justitiedepartementet uti en till chefen för ecklesiastikdepartementet

aflåten skrifvelse gjort framställning om vidtagande af åtgärder,

hvarigenom högsta domstolen kunde blifva befriad från handläggning af

fattigvårdsärenden och kammarrätten göras till sista instans i dylika mål,

samt kammarrätten häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande —

Kongl. Maj:t infordrat högsta domstolens yttrande i ärendet;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

dels ock note ur protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6 nästlidne oktober, utvisande. att,

sedan, för genomförande af den sålunda afsedda förändringen, inom ecklesiastikdepartementet

utarbetats förslag till förordning angående ändrad

lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871,

Kongl. Maj:t förordnat, att berörda förslag skulle af högsta domstolen

tagas i öfvervägande vid afgifvande af dess i ärendet infordrade yttrande;

varande ofvanberörda förslag detta protokoll bilagdt.

Justitierådet Wijkander fann förslaget föranleda allenast den erinran,

att, då kammarrätten enligt detsamma skulle blifva sista instans i fattigvårdsärenden,

lämpligen syntes böra för kammarrätten, såvidt anginge

nämnda ärenden, meddelas väsentligen enahanda föreskrifter, som enligt

kongl. stadgan den 21 april 1876 vore för högsta domstolen gällande i

fråga om måls handläggning i plenum.

Justitieråden lilienberg, Huss, Isberg och Lindbäck förenade sig om

följande yttrande:

Af statsrådet och chefens för justitiedepartementet skrifvelse i förevarande

ämne framgår, hurusom den ifrågasatta lagförändringen skulle

ur flera synpunkter vara välbetänkt. Till följd af tillökningen i de till

högsta domstolen inkomna målens antal i förening med de vidlyftiga lagförslag,

som de senare åren härstädes föredragits, bär antalet vid hvarje

års slut oafgjorda mål allt mer och mer stigit. I syfte att nedbringa de

sålunda balanserade målens antal hafva högsta domstolens ledamöter, såsom

i berörda skrifvelse antydes, underkastat sig utsträckning af tjenstgöringstiden,

utan att dock härigenom det åsyftade ändamålet kunnat i

mera afsevärd mån vinnas. Då dessutom en dylik utsträckt tjenstgöring

endast under någon kortare tidrymd kan fortfara utan men för det behöriga

uppfyllandet af högsta domstolens magtpåliggande värf, samt enahanda

förhållanden med dem, hvilka orsakat omförmälda stegring i de

oafgjorda målens antal, måste antagas komma att jemväl för framtiden

ega rum, synes den rättsökande allmänhetens befogade anspråk, att målen

skyndsammare än som för närvarande är möjligt varda af högsta domstolen

handlagda, icke kunna vederbörligen tillgodoses, med mindre antingen

antalet ledamöter i högsta domstolen ökas eller ock åtgärder vidtagas

till förminskande af det högsta domstolen åliggande arbete. Utvägen

att inrätta nya ledamotsplatser torde, förnämligast med hänsyn till den

stora vigten af att söka, så vidt ske kan, bevara enhet i rättskipningen hos

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

landets högsta dömande myndighet, allenast höra i sista hand anlitas.

Deremot synes den med förevarande lagförslag afsedda åtgärd till minskning

af högsta domstolens arbetsbörda otvifvelaktigt kunna utan skada

eller olägenhet genomföras. I fattigvårdsmålen äro nemligen sakförhållandena

i regel synnerligen enkla, i det de vanligen endast angå understödstagarens

behof eller hans vistelseort vid en viss tidpunkt, och utredningen

kan derför utan svårighet åvägabringas i första eller åtminstone

i andra instansen, så att ett dröjsmål dermed, enligt hvad erfarenheten

bestyrker, i de flesta fall beror endast på försumlighet hos vederbörande

parter. Sedan den föreliggande utredningen afgjort hvad som skall anses

upplyst eller icke, erbjuder målets bedömande i enlighet med derå tillämpliga

stadganden i fattigvårdsförordningen sällan svårigheter, enär denna

endast i fråga om några få punkter lemnar rum för tvekan. Genom

högsta domstolens mer än 20-åriga praxis hafva ock säkerligen de allra

flesta hit hörande fall erhållit en lösning, som för framtiden kan vid dessa

måls behandling tjena till ledning, och chefens för justitiedepartementet

anförande visar för öfrigt hvithet obetydligt antal fall bedömts olika af

kammarrätten och högsta domstolen, dervid dessutom ändringen i det

öfverklagade beslutet ofta berott på utredning, som förut ej varit framlagd

i målet. Då slutligen härtill kommer, att, såsom jemväl i samma

anförande erinras, dessa mål i andra instans behandlas icke, såsom de

vanliga rättegångsmålen, af skilda öfverrätter, utan allenast af en enda,

för hela riket gemensam öfverdomstol, der således praxis bör — i synnerhet

om enahanda föreskrift meddelas, som enligt stadgan den 21 april

1876 gäller för högsta domstolen — kunna blifva likformig, lärer det ej

ur synpunkten af rättskipningens kraf erfordras, att fattigvårdsmålens

behandling må kunna fortsättas genom tre instanser, att tre myndigheter

efter hvarandra skola meddela yttrande i dylika mål, om vederbörande

parter så fordra. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt lemnas förslaget

utan anmärkning.

Justitierådet Norberg anförde:

I chefens för justitiedepartementet den 12 december 1892 aflåtna

skrifvelse i ämnet hafva de hufvudsakliga skäl och omständigheter framhållits,

hvilka tala för att från högsta domstolen skilja handläggningen af

fattigvårdsfrågor, på sätt föreliggande lagförslag innehåller; och då sedermera

ej yppats något förhållande, som kunnat förringa vigten af hvad

sålunda till stöd för förslaget anförts, samt den föreslagna lagens lydelse

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

icke synes mig gifva anledning till någon anmärkning, tillstyrker jag förslagets

godkännande.

Justitierådet Glimstedt yttrade:

Med afseende å hvad till stöd för den föreslagna lagändringen blifvit

an för dt,

och då emot förslagets lydelse icke synes vara något att anmärka,

anser jag mig böra till förslaget tillstyrka bifall.

Ex protocollo

Carl Boheman.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse af 49 § i förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att 49 § i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden må ej klagan föras.

Denna förordning träder i kraft den ; dock skall

i afseende å talans fullföljande i ärende, som af kammarrätten föro nämnda

dag afgjorts, gälla hvad förut varit stadgadt.

Dill. till Iliksd. Prat. 18114,

1 Sami. t Afd. 81 Höft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Mqj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

26 januari 1894.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenitaitpt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

65:o.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam, anmälde i

underdånighet, att från högsta domstolen inkommit yttrande i det uti

statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 17 mars 1893 omförmälda

ärende angående ifrågasatt befrielse för högsta domstolen från handläggning

af fattigvårdsmål äfvensom i anledning af det enligt statsrådsproto
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

kollet öfver ecklesiastikärenden den 6 sistlidne oktober till högsta domstolen

remitterade förslag till förordning angående ändrad lydelse af 49 §

i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, med livilket förslag

åsyftats, att kammarrätten skulle göras till sista instans i dylika mål.

Derefter yttrade departementschefen följande:

»I skrifvelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 december

1892 anförde chefen för justitiedepartementet, att under senare åren

antalet mål, som livilade i afbidan på pröfning af högsta domstolen, på

ett anmärkningsvärdt sätt stigit. Under det balansen af oafgjorda mål å

revisionssekreterarnes rotlar under åren 1871 —1880 utgjort i medeltal

omkring 500 mål om året och under åren 1881 —1886 omkring 600 om

året, hade den år 1887 stigit till 840 och sedermera fortfarande ökats,

så att den vid 1891 års slut uppgått till den betydliga, siffran af 1,174 mål.

För afhjelpande af detta för den rättsökande allmänheten menliga

förhållande och i syfte att bereda de balanserade målen ett hastigare afgörande,

så vidt sådant läte sig göra utan att antalet ledamöter i högsta

domstolen ökades, hade vissa åtgärder redan blifvit vidtagna. Så hade

högsta domstolens ledamöter träffat öfverenskommelse om utsträckt tjenstgöring,

liksom inom nedre revisionen under några år varit anordnad tillfällig

förstärkning af arbetskrafterna.

Emellertid kunde detta i och för sig ingalunda göra till fyllest. Orsaken

till den anmärkta ökningen i balanserade mål vore nemligen att

söka dels deri, att de inkommande målens antal växte, dels deri, att högsta

domstolen måst under längre tider än tillförene tagas i anspråk för granskning

af lagförslag. Äfven om genom högsta domstolens ökade tjenstgöring

balansen af oafgjorda mål kunde varda i någon mån nedbragt, syntes

dock någon stadigvarande förbättring i ställningen svårligen vara att påräkna,

så länge någon minskning i de inkommande målens antal icke visade

sig och, såsom under närmaste framtiden måste ske, större lagförslag

blefve öfverlemnade till högsta domstolens behandling.

Det vore derför af behofvet påkalladt, att äfven andra åtgärder i

ifrågavarande syfte vidtoges. I sådant hänseende syntes till en början

frågan om arbetsmaterialets minskning genom högsta domstolens befriande

från de för dess verksamhet i öfrigt skäligen främmande fattigvårdsmålen

böra tagas under öfvervägande.

Då genom kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

dessa mål, hvilka förut fullföljts från kammarrätten till ecklesiastikdepartementet

och afgjorts af Kongl. Maj:t i statsrådet, öfverlemnades

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

till högsta domstolens behandling, var balansen af till högsta domstolen

inkomna, oafgjorda mål synnerligen liten (den utgjorde i slutet af år 1870

allenast 370 mål); och syntes man, såsom jemväl under öfverläggningen i

frågan inom riksdagen uttalades, hafva varit af den åsigt, att eu dylik

öfverflyttning icke skulle föranleda någon afsevärd tillökning i högsta domstolens

arbete. Fattig vårdsmålen hade emellertid sedermera visat sig vara

för högsta domstolen ganska betungande. Af den officiella rättsstatistiken

framginge, att antalet af till högsta domstolen fullföljda fattigvårdsmål

ökats från 56 år 1873 till 167 år 1891, eller ungefärligen tredubblats.

Om den tid, som nu inom högsta domstolen åtginge för behandling af

omkring 150 fattigvårdsmål årligen, finge användas till annat arbete, skulle

uppenbarligen en afsevärd afarbetning å balansen kunna åstadkommas.

Redan i skrifvelse den 8 december 1887 till chefen för ecklesiastikdepartementet

hade dåvarande chefen för justitiedepartementet väckt förslag

i denna syftning, dervid tillika uttalande den mening, att det ej borde

ifrågasättas att åter förlägga fattigvårdsmålen under Kongl. Maj:t i statsrådet,

men deremot tagas i öfvervägande, huruvida icke kammarrrätten

kunde blifva högsta instans i dylika mål, hvilka alltså alls icke skulle få

fullföljas hos Kongl. Maj:t. Denna framställning ledde icke till något resultat,

i det att dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i skrifvelse

den 26 mars 1888 förklarade sig icke anse lämpligt, att rättsökande parter

förmenades att hos Kongl. Maj:t fullfölja talan i fattigvårdsmål.

Frågan hade sedermera varit upptagen inom riksdagen. Vid såväl

1888 som 1889 års riksdag väcktes nemligen af enskild motionär förslag

i syfte, att rätten att hos Kongl. Maj:t öfverklaga kammarrättens utslag i

fattigvårdsmål skulle upphöra, och dessa mål alltså afgöras af kammarrätten

såsom sista instans. Förslaget vann understöd såväl af vederbörande

utskott som af Första Kammaren, men förföll till följd af afslag i den

Andra. Då emellertid behofvet af lättnad i det högsta domstolen åliggande

arbete sedan dess gjort sig allt känbarare gällande och vid nämnda riksdagar

framställning från Eders Kongl. Maj:t icke i ämnet förelegat, syntes

berörda utgång icke böra utgöra hinder för att frågan nu åter upptoges.

Då nuvarande chefen för justitiedepartementet således ansåge sig böra

till chefens för ecklesiastikdepartementet bepröfvande å nyo framlägga det

i skrifvelsen den 8 december 1887 väckta förslaget att göra kammarrätten

till sista instans i fattigvårdsmål, ville chefen för justitiedepartementet i

fråga om förslagets utförbarhet till en början åberopa kammarrättens den

15 mars 1888 i frågan afgifna underdåniga utlåtande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 37.

Deri uttalades, bland annat, att visserligen icke borde lemnas obeaktad

den omständigheten, att tillförene framstälda förslag, i syftning att

vissa slags mål skulle kunna i sista hand afgöras af en förutvarande

mellanhand, mött afgjord obenägenhet hos den rättsökande allmänheten,

som af gammalt hade anspråk på att få draga hvarje mål under Kongl.

Maj:ts pröfning. I anseende till målens tillväxt hos Kongl. Maj:t finge

emellertid anses oundgängligen nödvändigt, att vissa mål stannade hos hittills

varande mellan-instans. Början till en sådan förändring vore ock redan

gjord genom stadgandet i 192 § utsökningslagen den 10 augusti 1877,

att hofrätts utslag i mål om lagsökning för gäld ej finge hos Konungen

öfverklagas. Någon våda eller olägenhet af detta stadgande hade icke

försports under de nära tio år, nyssnämnde lag ländt till efterrättelse. Ej

större vigt än förenämnda lagsökningsärenden borde tillmätas de kammarrätten

tillhörande fattig vårdsmålen, hvilka hufvudsakligen rörde tvister

mellan särskilda kommuner angående skyldighet att försörja fattighjon

och att godtgöra lemnadt fattigunderstöd. Erfarenheten hade ock visat,

att i dessa mål endast sällan inträffat, att högsta domstolens domslut skilt

sig från kammarrättens. På dessa grunder ansåge kammarrätten förslaget

om borttagande af rättigheten att uti ifrågavarande mål fullfölja talan

hos Kongl. Maj:t vara utförbart ur synpunkten af både allmän och enskild

rätt.

Vidare syntes det chefen för justitiedepartementet att, hvad särskildt

beträffade den under frågans föregående behandling flere gånger anmärkta

omständighet, att kammarrättens utslag i fattigvårdsmål jemförelsevis sällan

blifvit af högsta domstolen ändrade, de senare årens erfarenhet vore förtjent

af uppmärksamhet. Enligt upplysningar, som erhållits dels från

justitiedepartementets byrå för statistiska ärenden, dels från nedre revisionen,

hade under åren 1889, 1890, 1891 och 1892 till den 1 december i högsta

domstolen afgjorts sammanlagdt 589 fattigvårdsmål. Utaf dessa mål hade

64 icke upptagits till pröfning, och öfriga 475 blifvit hufvudsakligen

pröfvade. I de sålunda pröfvade målen hade kammarrättens utslag ändrats

i 21 fall samt faststälts i 458 fall, hvarjemte 1 mål blifvit återförvisadt.

Ändring eller återförvisning hade således vunnits allenast i 4,6 procent

af de pröfvade målen och i 4,08 procent af de hos Kongl. Maj:t fullföljda.

Om dertill i betraktande toges, att i en säkerligen ej ringa del

af de mål, deri ändring i kammarrättens utslag af Kong]. Maj:t meddelats,

ändringen varit föranledd af ny, först hos Kongl. Maj:t framkommen

bevisning, hvilken lika väl kunnat och bort i kammarrätten förebringas,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 37.

så återstode helt visst ett anmärkningsvärdt ringa antal mål, deri Kongl.

Maj:t på grund af olika tillämpning af fattigvårdsförordningens bestämmelser

ändrat kammarrättens utslag.

Slutligen syntes det icke böra lemnas oanmärkt, att äfven med den

af chefen för justitiedepartementet nu ifrågasatta anordning fattigvårdsmålen

komme att pröfvas af en för hela riket gemensam domstol, der en

bestämd praxis kunde göra sig gällande i de fall, der fattigvårdsföroi’dningens

bestämmelser möjligen kunde lemna rum för skiljaktiga meningar,

hvadan önskvärd enhet i rättskipningen icke genom förslaget äfventyrades.

I händelse den sålunda uttalade uppfattningen om önskvärdheten och

möjligheten af att kammarrätten gjordes till sista instans i fattigvårdsmål

delades af chefen för ecklesiastikdepartementet, anmodades denne att låta

vidtaga de för genomförande af en dylik anordning nödiga åtgärder.

För vinnande af närmare kännedom rörande antalet af de fattigvårdsmål,

som inkommit till kammarrätten och till handläggning af högsta

domstolen, äfvensom beträffande utgången af dylika i högsta domstolen

afgjorda mål, torde jag få hänvisa till två öfversigter, upprättade med

ledning af upplysningar, som erhållits dels från kammarrätten, dels från

justitiedepartementets byrå för statistiska ärenden, dels från nedre justitierevisionen,

och hvilka öfversigter torde få biläggas dagens protokoll.

Kammarrätten, hvars utlåtande infordrats med anledning af den utaf

chefen för justitiedepartementet nu gjorda framställningen, har i underdånig

skrifvelse den 2 mars 1893 yttrat, att enligt dess åsigt olägenhet

icke skulle komma att tillskyndas parter i fattigvårdsmål, om, på sätt

chefen för justitiedepartementet ifrågasatt, kammarrätten blefve sista instans

uti dylika mål.

Kammarrätten ansåge nemligen den omständigheten, att parterna

genom den ifrågasatta förändringen i afseende å fattigvårdsmålens fullföljd

skulle erhålla mindre rådrum till förebringande af bevisning, icke

böra tillmätas någon betydelse, helst det enligt § 29 i gällande fattigvårdsförordning

ålåge Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, sedan uti

ifrågavarande mål skriftvexlingen mellan parterna afslutats, föranstalta

om ytterligare utredning, der sådan erfordrades, hvadan någon svårighet

icke borde möta för vederbörande part att hos kammarrätten förebringa

all den vidare bevisning, som kunde vara af nöden. Hvad anginge den

vigtigare frågan, huruvida anspråket på trygghet för en rätt tillämpning

af fattigvårdsförordningens bestämmelser kunde anses behörigen tillgodosedt,

derest parterna i fattigvårdsmål ej finge hos Kongl. Maj:t fullfölja

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

15

talan mot kammarrättens utslag, så kade det visat sig, att antalet af de

mål, deri Kongl. Maj:t på grund af olika tillämpning af fattigvård sförordningens

bestämmelser ändrat kammarrättens utslag, varit mycket ringa;

hvartill koinme, att i de fall, der berörda bestämmelser kunde lemna

rum för skiljaktiga meningar, hufvudsakliga vigten beträffande sättet för

målens slutliga afgörande torde kunna anses ligga deruppå, att en bestämd

praxis gjorde sig gällande.

Då kammarrätten, i anseende till ökningen af dit inkommande mål

och ärenden, under de senare åren åtnjutit biträde af två adjungerade

ledamöter, men det för uppnående af önskvärd enhet i rättskipningen

vore mindre tjenligt, om vid pröfningen af de till kammarrätten, såsom

högsta instans, fullföljda fattigvårdsmål domstolen till en del utgjordes

af tillfälligtvis adjungerade ledamöter, syntes dock, i händelse förslaget

att göra kammarrätten till sista instans i fattigvårdsmål koinme att genomföras,

deraf betingas förstärkning af antalet ordinarie ledamöter i

kammarrätten.

Vid granskning i högsta domstolen af förenämnda förslag till förordning

om ändrad lydelse af 49 § i fattigvårdsförordningen har någon

anmärkning mot förslaget ej blifvit framstäf. Af en bland högsta domstolens

medlemmar har emellertid erinrats att, om kammarrätten skulle

blifva sista instans i fattigvårdsärenden, för kammarrätten lämpligen syntes

böra, så vidt anginge nämnda ärenden, meddelas väsentligen enahanda

föreskrifter, som enligt kongl. stadgan den 21 april 1876 äro för högsta

domstolen gällande i fråga om måls handläggning i plenum. Äfven

fyra andra af högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att genom meddelandet

för kammarrätten af enahanda föreskrift, som enligt nyssnämnda

stadga gäller för högsta domstolen, praxis i kammarrätten borde kunna

blifva likformig. Huruvida, i händelse förslaget att göra kammarrätten

till sista instans i fattigvårdsmål genomföres, en föreskrift af den art,

som nyss blifvit antydd, bör lemnas eller, såsom kammarrätten ifrågasatt,

antalet af dess ordinarie ledamöter bör ökas, derom torde det tillkomma

chefen för finansdepartementet att utlåta sig.»

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen yttrade:

»På sätt kammarrätten erinrat, har antalet till detta embetsverk inkomna

mål så betydligt ökats, att det för balansernas undanarbetande

funnits nödigt att under större delen af hvart och ett af de senare åren

bereda embetsverket biträde af två adjungerade ledamöter. Huruvida

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

denna ökning i arbetsqvantitet kommer att visa sig så konstant, att den

bör föranleda till förstärkning af antalet ordinarie ledamöter i kammarrätten,

borde emellertid ännu vara för tidigt att bedöma, och det är ej

heller ur denna synpunkt, utan för bevarande af nödig enhet i behandlingen

af fattigvårdsmålen, som kammarrätten förordat ökning i den ordinarie

ledamotspersonalen. Den nödiga konseqvensen i fattigvårdsmålens

behandling synes mig likväl kunna på ett fullt tillfredsställande sätt

vinnas derigenom, att, i enlighet med den af flere ledamöter i högsta

domstolen angifna utväg, beträffande dessa mål meddelas väsentligen enahanda

föreskrifter, som enligt kongl. stadgan den 21 april 1876 äro för

högsta domstolen gällande i fråga om måls handläggning i plenum.

Derest den ifrågasatta förändringen i förordningen angående fattigvården

varder genomförd, är jag derför sinnad att underställa Eders Kongl.

Maj:ts pröfning förslag till de ändringar i gällande instruktion för kammarrätten,

som kunna finnas nödiga för genomförande af nyss antydda

ordning för fattigvårdsmålens handläggning.»

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, som förklarade

sig i allo dela de af cheferna för justitie- och finansdepartementen uttalade

åsigter i ämnet, hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t behagade

genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver förenämnda

förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna bifall;

och skulle proposition till Riksdagen aflåtas af den

lydelse, bilagan D till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

August Wall.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

17

Bilaga 1.

Fattigvårdsmål hos kammarrätten och högsta domstolen.

>. <L .

Å r

Till kammar- rätten inkomna

Till högsta dom- stolen inkomna

I högsta dom- stolen afgjorda

1872.............................................

338

1873.............................................

229

56

30

1874.............................................

203

57

68

1875.............................................

226

70

45

1876.............................................

281

66

83

1877.............................................

254

70

60

1878.............................................

221

64

68

1879.............................................

273

71

68

1880.............................................

328

75

54

1881.............................................

328

146

84

1882.............................................

354

104

157

1883.............................................

412

122

119

1884...........................................

414

155

125

1885.............................................

364

109

166

1886.............................................

386

118

104

1S87............................................

389

133

90

1888.............................................

475

105

134

1889.............................................

4S4

160

121

1890 ............................................

506

137

124

1891.............................................

529

167

152

1892.............................................

515

143

158

1893.............................................

615

127

165

Bih. till Rik sd. Prof. 1894. 1 Sand. 1 Åfd. 21 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 87.

Bilaga 2.

I högsta domstolen afgjorda fattigvårdsmåls utgång.

Afgjorda fattigvårds-

Till pröfning upptagna mål

Procent af

afgjorda mål,

deri återför-

År

mål, som till pröfning

Summa

i Indika öfverklagadt

beslut

icke upp- tagits

npptagits

som åter- förvisats

fastställa

ändrats

visning eller

ändring

vunnits

1889.........

21

100

121

—

96

4

3,3

1890.........

11

113

124

—

109

4

3,2

1891.........

14

138

152

—

130

8

5,3

1892.........

19

139

158

1

130

8

5,7

1893.........

9

156

165

—

00

•sb

r-H

8

4,8

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TBYCKERIET, 18 94.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:53 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvå a1 i texten