Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884

1894-03-09 · 50 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1894:47, Med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 47.

1

N:o 47.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i

grufvestadgan den 16 maj 1884; gifven Stockholms slott

den 9 mars 1894.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens

yttrande öfver närlagda förslag till förordning om ändrad lydelse

af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

- OSCAR.

V. L. Groll.

liih. till mild. Prot. 1804. 1 Sami. 1 Afd. 31 M/t. iN.rts 41-48.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan

den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande

inmutning å kronojord den 19 augusti 1889, att nedannämnda

paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 skola erhålla följande

ändrade lydelse.

3 §•

1 inom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter

från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid

gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,

utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål

befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra

hinder för inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på

mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är

upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om matsedel skall bergmästaren ofördröjligen

och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i

afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens

läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,

ege lian förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig

tid, räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid

försittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i

beslutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter

infordrad upplysning, att mineralanledningen icke ulgör föremål för

inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder uppenbarligen möter, som

i 3 § sägs, varde ansökningen afslagen.

8 §•

Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande

rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller,

bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten

som äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.

Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet

må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för

grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda

hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes

må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande

af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas,

om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands

eller Vesternorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio

dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å

kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till

boställe anslagen, af kronoåboen eller boställsinnehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom ofvan är

sagdt, gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att,

der skiljemän anlitats, vid deras beslut skall förblifva, och varde tiden

för afhemtandet räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen

faststäldt.

11 §•

Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade

området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd

från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 47.

fordras till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna

eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt

om hinder emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så

framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren

af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i

årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder

lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,

som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som

marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare

inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd,

för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom

ej förut i denna paragraf är stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att

ersätta.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade

området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet

att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för

åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade

områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar; och

gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning

är stadgadt ; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild

person, som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas,

afskriften lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det

inmutade området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersättning,

hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet

skall vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af jordegaren

och nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa

sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han därom anlitas,

inställa arbetet, tilldess säkerhet, som linnes antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande eller, om inmutningspunkten

är belägen inom Norrbottens, Vesterbo.ttens, Jemtlands eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

5

Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid

inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af

yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott

af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren

åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt. ,

17 §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt, innehafves eller är

till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta

den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han

ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera

behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i

detta hänseende hänföras äfven grufveskog.

22 §.

1 inom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark

utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så

fort ske kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen

på stället företaga. Å sådan kronojord, som icke under ständig

besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, må utmål dock

ej utan Konungens tillstånd läggas tidigare, än två år efter det på

grund af föreskriften i 13 § 1 mom. afskrift af mutsedeln blifvit

till Konungens Befallningshafvande ingifven.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;

och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,

denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid

försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskjutandet

sedermera sker, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och

ankomme dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid

från mutsedelns utfärdande, som i 21 § sägs. Men cj må annan parts

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förättningens fortgång, der

den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till

honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej

parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen

bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark

af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning

att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt

innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla innehafvaren

af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse

för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla

innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken

honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit

jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens

Befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,

som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han

det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens Befallningshafvande,

som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från

den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio

dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat

utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt

dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas

i don omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så

mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar

kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter i fast klyft eller,

räknadt i upplagdt berg, aderton kubikmeter; egande dock grufegaren,

om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flere,

högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan derom

hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder arbetet

verkställes.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 47.

7

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari

året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för

arbetet mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i

hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då

hindret upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift

eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen

till nytta.

44 §.

Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt 42 §

kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen, som,

då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller å

kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe

anslagen, kronoåboen eller boställsinnehafvaren till ansökning

lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare

högst fyra arbetsår.

61 §.

Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger

det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,

som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för

grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan ej den vara,

som ej är svensk undersåte och i riket bosatt.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej

sådan anmälan eller har obehörig person till grufföreståndare utsetts,

är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.

65 §.

Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt

eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens tillgörande erinrad, men icke inom sextio dagar

efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till

öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter; dock

att, om grufvan är belägen å sådan kronojord, som icke under ständig

besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, jordegarens lott,

ändå att inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar, sedan erinran hos

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 47.

Konungens Befallningshafvande skett, ej må anses förverkad, der tillskottet

jemte ränta derå efter sex för hundrade från nyssnämnda tids

utgång inbetalas sist ett år derefter.

Har delegare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute

han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter

och annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.

68 §.

Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege

han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill jemna bifall,

förvärfva eller bearbeta mineralfyndighet eller idka grufdrift; och skall

förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande

kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan verkan till

bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende; dock att

hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om fyndighet

eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad rättighet

af utländing innehafves.

Denna förordning träder genast i kraft. Dock må den ändrade

lydelsen af 8, 17 och 44 §§ icke utgöra hinder för någon, som före denna

dag förvärfvat besittningsrätt till kronojord, att under sin besittningstid

utöfva jordegarens rätt enligt nämnda paragrafer samt att, der jordegareandelen

begagnats, samma andel sedermera behålla såsom sin

enskilda tillhörighet; ej heller vare hvad om lydelsen af 17 §, 22 §

1 mom. och 65 § förordnats gällande emot den, som före denna dag

gjort ansökan om inmutning och ej varit underkastad det förbehåll,

hvarom i kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti

1889 är sagdt. Har inmutning erhållits under sådant förbehåll, må

utmål ej utan Konungens tillstånd läggas tidigare än två år från denna

dag, och vare inmutaren ej skyldig att förr än inom samma tids utgång

fullgöra hvad honom enligt 21 § åligger.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

9

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 11 januari 1894.

,€ ]< .'' ! . • _____ ’ I ‘ , '' ; v. ]

Andra rummet.

'' •'' it '' 1 ''

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,

Skärm,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Carlson,

Isberg,

. Claeson.

Sedan, enligt högsta domstolens beslut den 18 sistlidne oktober,

det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade »förslag

till ändring af vissa §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884» mellan

högsta domstolens ledamöter cirkulerat; så företogs nu detta ärende

till slutlig behandling; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes inom högsta domstolen följande anmärkningar,

nemligen vid

2 §•

Justitieråden Hernmarck, Lilienberg, Hammarskjöld, Isberg och Claeson

förenade sig om följande yttrande: Då de i denna paragraf enligt dess

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 1 Afd. Öl Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:0 47.

nuvarande lydelse förekommande orden »å marken »icke synas kunna utan

uppenbar misstydning- föranleda till den felaktiga tolkning af lagrummet,

som i motiven omförmäles, samt uteslutandet af dessa ord i förevarande

paragraf möjligen kan, derest, såsom förslaget förutsätter, motsvarande

uttryck komme att qvarstå på flera andra ställen i grufvestadgan,

gifva anledning till missförstånd, hemställes, att paragrafens nuvarande

lydelse bibehålies oförändrad.

3 §.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: Enligt grufvestadgans § 30

mom. 1 eger grufegare icke å inlöst område uppföra andra byggnader

än sådana, som erfordras för grufdriften. Det låter emellertid tänka

sig att med jordegarens samtycke äfven andra byggnader af grufegaren

der uppföras, och de skäl, som anförts för det föreslagna nya stadgandet,

torde gälla såväl dessa senare byggnader som dem, hvilka uppförts

för grufdriften. — Har en del af ut.målsområdet i dagen ännu ej

blifvit inlöst, hvarför jordegaren, ej grufegaren, deröfver förfogar, torde

byggnader, som der uppföras, böra fortfarande åtnjuta det skydd, som

tredje paragrafens första stycke för närvarande stadgar. — Jag hemställer

derföre, att genom den nya bestämmelsen må stadgas, att boningshus

eller andra byggnader inom utmål å område i dagen, som

blifvit inlöst, ej må utgöra hinder för inmutning.

Justitierådet Lilienberg anförde: Då anledning torde saknas att förklara

de för grufdriftens behof ej nödvändiga byggnader, som möjligen

kunna uppföras å ett utmål, utgöra hinder för inmutning, anser jag det

nya stadgandet böra utsträckas till att gälla alla byggnader, som uppföras

å utmål.

Häri instämde justitierådet Skärm.

4 §•

Den statistiska kunskap, som med den nya bestämmelsen afsåges,

syntes i allmänhet kunna på ett tillförlitligare sät*t vinnas vid utmåisläggningen,

samt, om sådan ej komme att ega rum, vara af föga betydelse.

Då föreskrifter om nya skyldigheter för inmutare borde undvikas,

der ej verkligt behof deraf förefunnes, liemstälde justitieråden

Hernmarck, Skärm, Hammarskjöld, Carlson, Isberg och Claeson, att paragrafen

må blifva oförändrad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

5 §•

11

Justitierådet Claeson anförde: Den föreslagna begränsningen af bergmästares

rätt att afslå ansökning om matsedel synes grunda sig derpå,

att då pröfningen, om en genom äldre inmutning vunnen rätt förverkats,

bör tillkomma domstol, en bergmästarens föregående pröfning i

ämnet och ett derpå grundadt afslag å ansökning om mutsedel ej bör

beröfva sökanden möjligheten att inför domstol bevisa sitt påstående

och få domstols utslag deröfver. Väsentligen samma skäl kan emellertid

anföras i afseende å sådant hinder för inmutning, som omtalas i 1

mom. af 3 §. Om en viss byggnad bör anses vara uppförd vid gård

eller icke, huru vidsträckt området för tomtplats må beräknas m. m.

äro frågor, som för sitt afgörande kunna behöfva pröfning vid domstol

lika väl som frågan, huruvida inmutningsrätt blifvit förverkad eller

ej. Det kan dock hvarken i det ena eller andra fallet vara lämpligt,

att bergmästare nödgas utfärda mutsedlar, hvilkas ogiltighet är fullkomligt

viss. Paragrafen synes fördenskull böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med motsvarande lagrum i jemförliga författningar, erhålla

den lydelse, att mutsedel skall vägras, när emot inmutningen uppenbarligen

finnes hinder enligt 3 §.

I detta yttrande instämde justitieråden Hernmarck, Skärm, Lilienberg

och Hammarskjöld.

Då befogenhet att vägra mutsedel på grund af stadgandena i 3 §

2 mom. icke borde betagas bergmästaren i sådana fall, der något tvifvelsmål

icke kunde råda, att hinder för inmutning enligt nämnda lagrum

verkligen förelåge, men, å andra sidan, den inskränkning i öfrigt

i bergmästarens pröfningsrätt, som syntes erforderlig, borde blifva gällande

äfven beträffande de fall, som afsåges i 1 mom. af paragrafen,

förenade sig justitierådet Isberg i den af justitierådet Claeson gjorda

hemställan.

Justitierådet Carlson ansåg, att bergmästaren borde ega vägra mutsedel

å förut inmutadt område eller utmål i det fall, att rättigheten till

området eller utmålet uppenbarligen icke kunde vara förverkad.

8 §-

Justitierådet Claeson, med hvilken justitieråden Hernmarck, Skärm,

Lilienberg, Hammarskjöld, och Isberg förenade sig, anförde: Det synes

mig vara öfverflödigt, ätt det nu ensamt använda uttrycket »inmutaren»

blifvit i fråga om rättigheterna med afseende på utmål utbytt mot

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 47.

»grufegaren», enär det i allt fall är tydligt, att jordegaren enligt bestämmelserna

i 3 kapitlet eger att dela inmutarens rätt. Den genom

förändringen i ordalagen uppkomna skarpa motsättningen mellan inmutaren

och grufegaren kan möjligen föranleda det missförstånd, att inom

inmutadt område de ifrågavarande rättigheterna alltid tillkomma allenast

inmutare.

Justitieråden Lilienberg, Hammarskjöld och Carlson anförde vidare:

I afseende å förslaget, att för de fyra nordligaste länen den tid, inom

hvilken jordegaren måste utöfva sin rätt att afhemta vissa brutna mineralier,

skulle utsträckas till ett år, anmärkes, att för frågan, om i ett

särskildt fall den vanliga eller den sålunda förlängda afhemtningstiden

skulle gälla, borde vara afgörande icke »fyndighetens» läge, utan snarare

belägenheten af den jord, hvars egare åtnjöte afhemtningsrätten.

Att en viss form anvisas för slitande af tvist om beloppet af de

brytnings- och uppfordringskostnader, som jordegaren skulle godtgöra

inmutaren, synes visserligen i sig vara egnadt att underlätta tillämpningen

af stadgandet om jordegarens afhemtningsrätt. Den hänvisning

till 12 §, som i sådant syfte föreslagits, synes emellertid icke stå i

öfverensstämmelse med affattningen af nämnda paragraf, der ersättningstagaren

förutsättes vara den, som väckt fråga om ersättningens

bestämmande, och dessutom lätteligen kunna föranleda större tidsutdrägt,

än att ersättningen hinner före afhemtningstidens utgång fastställas.

I anledning af den i sista stycket af paragrafen föreslagna hänvisning

till 12 § utlät sig justitierådet Isberg: Då det lätt kan inträffa,

att bestämmandet af ersättningen icke medhinnes inom den för mineraliernas

afhemtande medgifna tidsfrist, synes föreskrifter vara erforderliga

i syfte att bereda jordegare, som inom denna frist påkallat skiljedom

eller instämt sin talan till domstol, möjlighet att, fastän beloppet af ersättningen

först bestämmes efter fristens utgång, ändå varda bibehållen

vid sin afhemtningsrätt.

Justitieråden Hernmarck och Skärm vorediärutinnan ense med justitierådet

Isberg.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen att jordegarens rätt i

detta afseende beträffande kronojord skulle tillkomma innehafvaren

endast i det fall, att han innehade jorden under ständig besittningsrätt,

hänvisades till hvad vid 17 § komme att anföras.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

14 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande af justitierådet

Claeson afgifna yttrande: I det undantagsfall att inmutad fyndighet är

belägen på gränsen till det område, för hvilket den ifrågasatta förlängningen

af tiden för försöksarbetets påbörjande skall gälla, kan''tvifvelsmål

uppstå hvilkendera tidsbestämmelsen bör tillämpas. Till undvikande

af misstag härom torde läget af inmutningspunkten i stället för

fyndighetens läge blifva bestämmande och sådant i förslaget tydligt

angifvas. Att låta inmutningspunktens läge varda för frågan afgörande

synes äfven bäst öfverensstämma med grufvestadgans principer.

17 §•

Justitierådet Claeson anförde: Enligt 17 § i 1884 års grufvestadga

tillkommer, då kronojord innehafves under ständig besittningsrätt eller

är anslagen till boställe eller blifvit för kronans räkning till brukning

på viss tid åt annan upplåten, jordegareandelen kronoåbon, boställshafvaren

eller den som eljest har besittningsrätten. Å annan kronojord

tillkommer jordegareandelen inmutaren, såvida inmutningsansökningen

gjorts sist den 19 augusti 1889. Beträffande senare gjord ansökning

gäller den nämnda dag utfärdade Kongl. kungörelsen, hvarigenom inmutares

rätt till jordegareandel blifvit så att säga suspenderad. — Det

remitterade förslaget till ändring af 17 § afser att från innehafvare af

boställe eller för kronans räkning utarrenderad jord återbörda till kronan

jordegareandelen, samt att kronan äfven å all annan kronojord,

undantagandes den, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall

sjelf göra sig jordegareandelen till godo.

Hvad först angår boställena torde numera de allra flesta sådana,

utom de ecklesiastika, redan vara indragna till statsverket. För de få,

ännu återstående, hvilkas antal väl årligen minskas, synes det icke vara

erforderligt eller lämpligt att ändra nu gällande bestämmelser om jordegareandelen,

helst dylik ändring ej lärer kunna inverka på nuvarande

boställshafvares rätt. De ecklesiastika boställena åter äro visserligen

till antalet många och en del af dem hafva sannolikt blifvit af kronan

till boställen anslagna. Men då de till visst ändamål anvisats, och

inkomsten af dem, vare sig af inegojorden eller af utmarken, icke till

någon del tillflyter kronan, torde det ej vara tillbörligt att kronan söker

förskaffa sig en fördel från dessa boställen genom att beröfva boställshafvaren

och tillägga kronan jordegareandel vid inmutningar å sådana

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

boställen. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en ändring i det nuvarande

förhållandet gör intrång på presterskapets privilegier och förty

ej må ske utan kyrkomötets bifall.

Beträffande kronans domäner möter naturligtvis ej något hinder

för kronan att för framtiden återtaga jordegareandelen, blott nuvarande

arrendatorers enligt lag tillförsäkrade rätt ej trädes för nära, och hvarom

bestämmelse jemväl bli hvit meddelad i det vid slutet af förslaget förekommande

öfvergångsstadgande.

Under titeln: »krono» äro i jordeböckerna alla egendomar, hvilka

ej upptagas under skatte- eller frälsetitel, uppförda, således äfven åtskilliga

allmänna inrättningars hemman, kyrkojordar m. fl. Helt säkert

åsyftas icke med lagförslaget att kronan hädanefter skall å sådan egendom

hafva jordegareandei. Men för att missförstånd ej må uppstå

härom, torde bestämdare ordalag än uttrycket: annan kronojord användas.

Med sistnämnda uttryck torde i detta sammanhang afses, förutom

boställen och utarrenderad jord, hvarom jag förut yttrat mig, jemväl

den mark, som står under kronans omedelbara förvaltning.

Sammanfattande hvad jag sålunda) anfört hemställer jag, att första

stycket af 17 § enligt dess föreslagna nya lydelse måtte ändras derhän,

att å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är

till boställe anslagen, skall kronoåbon eller boställsinnehafvaren njuta

den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo. Om kronoåbon

eller boställsinnehafvaren begagnar sig af denna rätt, synes af rättighetens

natur böra följa, att han får åtnjuta densamma, äfven efter det

han upphört att innehafva jorden, der grufvan är belägen. Jag tillstyrker

fördenskull bibehållande af det i första stycket af *17 § nu

intagna, men ur förslaget uteslutna tillägg så lydande: egande han ock,

om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla

såsom sin enskilda tillhörighet.

Vidare hemställer jag, att det i början af andra stycket af 17 §

enligt dess föreslagna nya lydelse förekommande uttrycket: annan kronojord

må utbytas mot uttrycket: jord, som blifvit för kronans räkning

till brukning på viss tid åt annan upplåten eller står under kronans

omedelbara förvaltning.

Ofriga delen af 17 § enligt förslaget afser att närmare bestämma,

huru kronan skall kunna draga vinst af sin återtagna jordegareandei.

Härvid må bemärkas att, om en enskild jordegare vill begagna sig af

sin jordegareandei, skall han, efter anmälan härom hos inmutaren, vidkännas

viss andel i kostnaderna för arbetets bedrifvande och i enahanda

förhållande ersätta värdet af byggnader, redskap in. in., som förut blif
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

vit anskaffade (18 § grufvestadgan). Om den enskilde jordegaren ej

inom bestämd tid anmäler sig till begagnande af sin rätt, går han densamma

alldeles förlustig (20 §). Han måste alltså temligen i grufföretagets

början bestämma sig, huruvida han skall deltaga i arbetet eller

icke, och om han deltager i arbetet, löper han alltid eu viss risk. Huru

väl beräknadt och planlagdt ett grufföretag än må vara, kan dock hända,

att detsamma till följd af omständigheter, som ej kunde förutses, medför

betydande förluster, Indika till en del drabba den i arbetet deltagande

jordegaren. Hvad sålunda är sagd! om enskild jordegare gäller

äfven kommuner, korporationer m. fl. i fråga om dem tillhörig jord,

hvarå inmutning göres.

Helt annorlunda ställer sig enligt lagförslaget förhållandet med

kronans jordegareandel. Der föreslås att inmutaren städse skall öfvertaga

nyttjandet af samma andel och att kronan skall af årsvinsten å

grufrörelsen bekomma tjugufem procent. Kronan kommer således aldrig

att stå någon risk, men får det oaktadt eu del af vinsten. Gent emot

inmutaren är härom intet att säga, då han redan på förhand vet under

hvilka vilkor lian skall öfvertaga nyttjandet af kronans jordegareandel.

Men saken är mycket anmärkningsvärd, då man jemför kronans ställning

med annan jordegares i dylikt fall. Kronan förbehåller sig för

sin jordegareandel en särskild, mycket stor förmån, som ej står enskild

jordegare till buds, den förmånen nämligen att utan att behöfva löpa

någon risk få eu icke obetydlig del af vinsten å grufrörelsen. Jag är

öfvertygad att, om något sådant tillätes landets enskilde jordegare,

skulle i flertalet fall de hellre välja detta sätt än att deltaga i grufföretaget

och kanske äfventyra förluster.

Så länge en dylik rättighet ej finnes för jordegare i allmänhet,

synes det mig ej vara med rättvisa förenligt att kronan förbehåller sig

densamma. Jag afstyrker alltså antagande af hvad förslaget i denna

paragraf innehåller om sättet för tillgodogörande af kronans jordegareandel.

Förslagets detaljer i denna del föranleda mig till följande anmärkningar.

Den föreslagna bestämmelsen om afgäld af grufva synes i flera

afseenden vara otydlig och kunna vålla svårigheter vid tillämpningen,

enär grunderna för afgäldens beräkning äro på ett alltför sväfvande

sätt angifna. Årsvinstens rätta belopp är väsentligen beroende deraf,

hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren får

tillgodoräkna sig, t. ex. om han får afräkna ersättning för sin egen

verksamhet. Äfven kan vara föremål för tvekan, huruvida vinsten för

att komma i betraktande måste vara realiserad genom mineraliernas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

försäljning eller till och med att försäljningssumman influtit. Ännu

svårare synes det vara att afgöra hvad man bör hänföra till det nedlagda

kapital, å hvilket ränta får beräknas. För den, som genom köp

förvärfvat grufva, måste den erlagda köpeskillingen framstå såsom ett

af honom nedlagdt kapital. Det är dock sannolikt ej förslagets mening,

att det nedlagda kapitalets och dermed indirekt äfven afgäldens belopp

skola vara beroende af vilkoren vid ett enskild! aftal. Det synes äfven

vara tvifvelaktigt, om inmutnings- och utmålskostnader äfvensom möjliga

rättegångskostnader samt jordlösen och andra ersättningar innefattas

under det nedlagda kapitalet.

Huruvida grufegaren rätt beräknat vinsten lärer ej kunna utrönas

med mindre än att det ålägges honom att föra fullständiga räkenskaper

öfver grufrörelsen ända från företagets början. Enligt 2 § i förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855

är o kikare af grufvedrift ej skyldige att föra dylika räkenskaper, men

om förslaget upphöjes till lag, torde en ändring i nämnda författning

blifva af nöden. För granskning af dessa räkenskaper blir det väl ock

nödvändigt att förordna särskilda kronoombud, och detta ej blott vid

grufvor, der vinst med säkerhet är att påräkna, utan vid alla grufvor,

för hvilka någon afgäld möjligen kan ifrågakomma. Genom felaktig bokföring

kan eljest lätt inträffa att räkenskaperna utvisa förlust under

året, ehuru företaget i verkligheten varit vinstgifvande.

Angående ordningen för afgörande af stridigheter om afgäldens

storlek saknas bestämmelser i förslaget. Denna brist är så mycket

betänkligare, som en försummelse att erlägga afgälden skall enligt förslaget

medföra den onödigt och obilligt stränga påföljden af inmutningsrättens

förlust.

Då skyldigheten att erlägga afgäld ålagts grufegaren, medan deremot

inmutaren förklarats skola öfvertaga nyttjandet af jordegareandelen,

synes detta åsyfta att inskränka afgäldspligten till tiden efter utmålsläggningen.

En befrielse från afgäld under den föregående tiden kan

dock lätteligen föranleda inmutaren att så länge som möjligt uppskjuta

sökandet af utmål, hvilket förfarande särskild! vid återupptagande af

äldre grufvor kan lända kronan till förfång.

Beträffande sista stycket af 17 § erinras att orden »a(giften eller»,

som uppenbarligen blott till följd af förbiseende kommit att inflyta från

ett äldre förslag, böra uteslutas.

Justitierådet Isberg yttrade: Då under ordet »kronojord» torde inbegripas

all jord, som i jordeböckerna är upptagen under kronotitel, men

det icke lärer böra ifrågasättas, att kronan tillegnar sig jordegarean
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 47.

de]en i grufvor å ecklesiastika och dermed jemförliga hemman och

lägenheter, hemställer jag, att 8 och 17 §§ omarbetas i nu angifna

riktning. Hvad angår det ifrågasatta uteslutandet af bestämmelsen om

rätt för kronoåbo eller boställsinnehafvare, som begagnat sig af jordegareandelen,

att sedermera behålla den såsom sin enskilda tillhörighet,

anser jag väl en sådan rätt till följd af sakens natur tillkomma honom,

äfven om något uttryckligt stadgande derom ej vore meddeladt, hvadan

uteslutandet af det nu befintliga stadgandet ej skulle komma att med-1

föra någon ändring i nu gällande rätt i detta afseende. Men då ett

sådant uteslutande lätt kan föranleda missförstånd och i allt fall är onödigt,

tillstyrker jag att stadgandet får qvarstå.

Då paragrafens andra stycke icke innehåller några bestämmelser

vare sig om sättet för beräknande af årsvinsten af grufverörelse och

beloppet af deri nedlagdt kapital, af hvilka begge faktorer den föreslagna

grufafgälden till kronan är beroende, eller om ordningen för afgörande

af stridigheter angående afgäldens storlek, samt förslaget vid sådant

förhållande kan antagas komma att gifva anledning till många och svårlösta

domstolstvister, finner jag, under åberopande i öfrigt i hufvudsak

af hvad justitierådet Claeson härutinnan anfört, förslaget i denna del i

dess nuvarande skick icke kunna tillstyrkas. I öfrigt anser jag mig

böra anmärka såsom en oegentlighet, att förslaget betraktar rätten att

bryta och använda inom utmål förekommande, icke inmutbara mineralier

i förevarande fall såsom innefattad i jordegareandelen, under det att

denna rätt eljest ansetts åtfölja inmutningsrätten och behandlats i sammanhang

med denna i 8 §.

Den hänvisning till 31 §, som i sista stycket lemnats i fråga om

påföljden för underlåtenhet att i behörig ordning erlägga afgäld till

staten, synes olämplig; och hemställes att, denna påföljd i stället här

omedelbart utsättes.

Justitierådet Carlson instämde med justitierådet Isberg.

Justitierådet Hammarskjöld ansåg det ej böra komma i fråga, att

kronan skulle tillegna sig och söka draga inkomst af jordegareandelen

i grufvor å ecklesiastika boställen, kyrkojord eller andra ecklesiastika

eller dermed jemförliga hemman. Då emellertid sedan början af 1700- talet sådan jord, till minskande af titlarne i jordeböckerna, blifvit till

allra största delen upptagen under kronotiteln, borde tydligt utmärkas,

att här vore fråga allenast om den jord, till hvilken kronan i egentlig

mening och direkt är egare. Då de icke ecklesiastika boställena numera

vore försvinnande få och derföre utan egentlig betydelse i fråga

om indragningen till kronan af jordegareandelen i grufvor, syntes saken

llih. till inkall. Prat. 1894. / Sund. 1 Afil. ol lldft. o

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

lättast kunna klargöras derigenom, att kronan återtoge jordegareandelen

i grufvor allenast å sådan jord, som står under kronans omedelbara förvaltning

eller som är för kronans räkning till brukning för viss tid

upplåten.

I afseende å det ifrågasatta uteslutandet af bestämmelse om rätt

för kronoåbo eller boställsinnehafvare, som begagnat sig af jordegareandelen,

att sedermera behålla den såsom sin enskilda tillhörighet, instämde

justitierådet Hammarskjöld med justitierådet Isberg.

Beträffande paragrafens innehåll i öfrigt instämde justitierådet Hammarskjöld

uti hvad justitierådet Claeson anmärkt om ofullständigheten

och otydligheten af bestämmelserna om den föreslagna afgäldens beräkning,

och justitierådet betviflade att förslagets brister i denna del kunde

på något praktiskt tillfredsställande sätt afhjelpas. Föreskrift om afgäld

till belopp, motsvarande vissa procent af grufvas nettoaf kastning skulle

derföre vid tillämpningen sannolikt gifva anledning till ständiga misstankar

emot grufegares redlighet, till tvister och förvecklingar. Den

pekuniära vinsten för kronan skulle knappast blifva nog stor att uppväga

de obehag, som af bestämmelsens tillämpning blefve en följd.

Justitierådet ansåg sig derföre böra afstyrka det i det remitterade förslaget

innehållna sätt att bereda kronan inkomst af grufvor å kronans

mark.

Justitierådet Hammarskjöld förenade sig med justitierådet Isberg i

hvad han yttrat angående hänvisningen till § 31 samt om oegentligheten

deruti, att förslaget i denna paragraf betraktar rätten att bryta

och använda inom utmål förekommande icke inmutbara mineralier såsom

innefattade i jordegareandelen.

Beträffande paragrafens sista stycke instämde justitierådet Hammarskjöld

med justitierådet Claeson.

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg voro ense med justitierådet

Hammarskjöld.

21 §„

Beträffande det här äfvensom i 26 § föreslagna uteslutandet af

orden »på marken» åberopades hvad vid 2 § anmärkts.

22 §.

Justitierådet Claeson utlät sig: Att prof å den blottade malmen

skall fogas vid ansökning om utmål kan mången gång, särskildt när

det är fråga om en förut bearbetad fyndighet, vara öfverflödigt. Före
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Majds Nåd. Proposition No ,47.

skriften härom synes böra göras vilkorlig, d. v. s. beroende derpå huruvida

bergmästaren fordrar att prof företes. Bestämmelsen att profvets

ursprung skall på tillförlitligt sätt styrkas torde vara alltför sväfvande.

Bättre synes vara att föreskrifva, det sådant skall styrkas genom intyg

af två trovärdige män. Ett uttryckligt stadgande är äfven erforderligt

om påföljden af försummelse att inlemna prof och intyg samt för den

händelse sökanden uraktlåter att förskjuta fövrättningskostnaden.

Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken justitieråden Hernmarck

och Skärm förenade sig, yttrade: Den i det nya andra stycket föreslagna

bestämmelse om skyldighet att vid ansökan om utmål bifoga

prof å den blottade malmen synes föga angelägen. Grufvestadgans 21

§ torde vara tillräcklig för att förhindra utmålsläggning, innan fyndigheten

är blottad och prof å malmen erhållits. Då inmutare är skyldig

gälda kostnaderna för utmål sförrättning finnes deruti en tillräcklig trygghet

att ansökan om sådan förrättning sällan skall förekomma i oträngt

mål, särskild! om, såsom föreslagits, bergmästaren finge rätt att fordra,

att sökanden skulle på förhand förskjuta kostnaden. Då man bör undvika

att utan verkligt behof införa föreskrifter om nya skyldigheter för

inmutare, helst sådana som kunna gifva anledning till omsvep och tvister,

synes det nya stycket böra utgå ur förslaget.

44 §.

Vid denna paragraf erinrades, att paragrafens lydelse blefve beroende

af det innehåll, som komme att gifvas åt 17 §.

61 §.

Högsta domstolens ledamöter ansågo den i andra stycket stadgade

påföljden böra gälla äfven i det fall att såsom grufföreståndare anmäles

en person, som icke är svensk undersåte, och borde detta, till förekommande

af tvifvelsmål, i förslaget tydligt angifvas.

Öfvergångsstadgandet.

Justitierådet Claeson yttrade: Genom Kongl. kungörelsen den 19

augusti 1889 stadgades att, derest efter samma dag ansökning gjordes

om inmutning å viss kronojord, skulle i mutsedeln intagas förbehåll om

skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestäm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

meker om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande

vinsten, som genom ny lagstiftning kunde blifva gällande. Om

nu, på sätt förslaget innehåller, nämnda kungörelse upphäfves, utan att

det tillika föreskritves i hvad mån de nya bestämmelserna om tillgodogörande

af kronans jordegareandel skola gälla äfven för de inmutningar,

rörande hvilka dylikt förbehåll gjorts, kan uppstå tvifvel, huruvida de

nya bestämmelserna gälla dem. Tydlighet härutinnan är af nöden.

Derest, såsom jag vid 17 § hemstält, kronans återtagande af jordegareandelen

kommer att afse, förutom jord under kronans omedelbara

förvaltning, allenast utarrenderad kronojord, föranleder sådant till eu

jemkning af öfvergångsstadgandet.

Det torde ej vara tillräckligt att tillförsäkra den, som, när lagen

träder i kraft, innehar jorden, att fortfarande tillgodonjuta alla honom

enligt äldre lag tillkommande förmåner och rättigheter. Enahanda synes

nämligen ock böra gälla för den, som vid tiden för lagens utfärdande

redan slutit aftal med kronan om brukning af jord, äfven om

tillträdet sker först sedan lagen börjat tillämpas.

Justitierådet Isberg ansåg förslaget i denna del ofullständigt och

hemstälde, att i öfvergångsstadgandet i stället måtte dels föreskrifvas i

hvad mån de nya bestämmelserna skulle ega giltighet mot inmutare,

hvilkas rätt grundades å inmutningar, tillkomna före de föreslagna lagändringarne,

men efter utfärdandet af Kongl. kungörelsen den 19 augusti

1889, dels ock stadgas, att de ifrågasatta föreskrifterna om kronans

rätt till jordegareandelen å kronojord, som i 17 § andra stycket afses,

och sättet för denna rätts tillgodogörande icke skulle ega tillämplighet

mot den, som förvärfvat besittningsrätt till sådan jord före lagens trädande

i kraft.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Hammarskjöld förenade

sig, anförde: I likhet med justitieråden Isberg och Claéson anser

jag, att i förslaget bör uttryckligen förklaras, i hvad mån de nya bestämmelserna

om jordegareandel i grufva å kronojord, som afses i 17

§ andra stycket, skola ega tillämpning å grufva, hvarå matsedel sökts

innan lagen träder i kraft.

I öfrigt torde öfvergångsstadgandet böra innehålla, att den, som

derförinnan förvärfvat besittningsrätt till sådan kronojord, eger åtnjuta

den rätt till jordegareandel och till icke inmutningsbart mineral, som

enligt äldre lag skolat tillkomma honom, samt att i följd häraf kronan

icke skall hafva jordegareandel i grufva å den jord,''derest antingen

den i 18 och 19 §§ stadgade tid för anmälan om begagnande af jordegareandel

tilländagått under besittningstiden eller ock innehafvaren af

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

besittningsrätten under samma tid behörigen anmält sig till begagnande

af jordegareandelen till fullo eller till någon del.

Justitierådet Lilienberg var beträffande lagens verkan mot inmutare

ense med justitierådet Carlson samt yttrade vidare: I fråga om den,

som vid lagens trädande i kraft förvärfvat besittningsrätt till kronojord,

vill jag endast anmärka, dels att detta uttryck torde böra begagnas i

stället för orden »innehar — — — — kronojord», och dels att i slutet

kanske kunde tilläggas: »der ej annorlunda emellan honom och kronan

aftalats».

Justitieråden Hernmarck och Skärm instämde med justitierådet

Claeson.

Ex protocollo

Au g. von Hartmansdorff.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition No 47.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maja, Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 9

mars 1894.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe och

Ohristerson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde

chefen för civildepartementet, statsrådet Groll:

I underdånig skrifvelse den 15 maj 1889 anhöll Riksdagen att

Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida det kunde

lända till fördel för kronan att å kronojord, som icke under ständig

besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit

för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten, kronan

tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet

och den deraf fallande vinsten. Till stöd för denna framställning anfördes

hufvudsakligen att det, med afseende å de stora rikedomar, som

landet egde uti malmfyndigheter, särskilt i de nordligaste delarna af

Norrland, syntes vara af yttersta vigt att dessa malmfyndigheters bearbetande

och tillgodogörande verkstäldes med största omsorg och

följdriktighet samt på ett sådant sätt, att kommande generationer deraf

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

2a

•utan onödiga uppoffringar finge nytta, äfvensom att statens intressen

i öfrigt i vidsträcktaste man — så vidt möjligt och lämpligt vore —

blefve tillgodosedda, hvadan staten borde vara i tillfälle att med uppmärksamhet

och framgång verka i denna riktning. I sammanhang

härmed framhölls att, om det ock måste förutsättas att staten ej kunde

eller borde ingå i industriela företag, öfverlåtandet af statens jordegareandel

emot malm ören, arrende eller annorledes komme att föranleda

såväl ekonomiska fördelar som framför allt möjlighet att vid upplåtelser

och i öfj-igt iakttaga statens intressen. Eu ändring af den bestämmelse

i gällande grufvestadga, enligt hvilken kronan till förmån

för inmutaren afsagt sig jordegareandelen till malmfyndigheter, som

inmutades å sådan kronans mark, hvilken ej åt annan upplåtits, vore

derföre af behofvet påkallad.

Den 17 i samma månad gjorde Riksdagen underdånig framställning

om anställande af undersökning angående befintliga apatitlager å kronojord

inom Norrbotten samt om vidtagande af derigenom föranledda

åtgärder till bevarande af statens rätt och fördel.

Med anledning af förstberörda skrifvelse utfärdades nådiga kungörelsen

den 19 augusti 1889, hvarigenom — i syfte att åt en blifvande

lagändring bereda så mycket större verksamhet — förordnades

att i matsedel, som på grund af senare gjord ansökan utfärdades å

fyndighet belägen på kronojord, som icke under ständig besittningsrätt

innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning

till brukning på viss tid åt annan upplåten, förbehåll skulle göras

om skyldighet för inmutaren att underkasta sig blifvande uya bestämmelser

om kronans rätt att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande

vinsten, samt att, när inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål

tills vidare icke finge anvisas. Dessutom anbefåldes kammarkollegium

och kommerskollegium genom nådig remiss att utlåta sig öfver innehållet

i Riksdagens framställning; i följd hvaraf, sedan yttranden infordrats

från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla län äfvensom

från samtlige bergmästare, gemensamt underdånigt utlåtande den 17

december 1890 af nämnda kollegier afgifvits.

Redan dessförinnan både frågan emellertid kommit i ett förändradt

läge och erhållit en icke oväsentligt större omfattning i följd af en

ny, den 20 maj 1890 dagtecknad, underdånig skrifvelse från Riksdagen.

I denna skrifvelse anhöll Riksdagen att Eders Kongl. Maj:t täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i

grufvestadgan, att malm och andra mineralfyndigheter, hvilka efter

ändringens fastställande blefve upptäckta å kronojord, som ej vore

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 47.

i

under ständig besittningsrätt upplåten, måtte på det för staten gagneligaste

sätt kunna disponeras. Under det sålunda uttryckta önskningsmålet

innefattades först och främst att, på sätt redan nästföregående års

Riksdag hemstält, staten måtte tillförsäkras möjlighet att vid inmutning

af malmfyndigheter å kronojord komma i åtnjutande af de med gruU

brytningen förenade fördelar, för hvilken förändring kunde åberopas,

förutom de redan i 1889 års skrifvelse anförda grunder, åtskilliga från

den sistförflutna tidens erfarenhet hemtade skäl; särskild! hade intresset

hos enskilde att söka komma i besittning af den kända ymniga tillgången

på malmfyndigheter inom Norrbottens län visat sig tilltaga, i

samma mån som utsigterna till lättade kommunikationer och förbättrade

afsättningsvilkor börjat ljusna; och vore det utredt, att de rika malmfyndigheterna

inom öfre Norrland måste i en snar framtid blifva af

den största betydelse för fyllande af de större jernproducerande ländernas

behof af köpmalm. En i vissa fall känbar olägenhet, som borde

undanrödjas, läge äfven i det förhållandet att staten icke enligt grufvestadgan

kunde med trygghet emot förnyad inmutning besitta en förvärfvad

eller sönad malmfyndighet, som för det allmänna af särskild

anledning möjligen kunde vara af vigt och värde. Vidare ansåge Riksdagen

det — till undvikande åt de betänkliga förvecklingar, som för

ett litet land kunde uppstå i följd af konflikter mellan stora af utländske

män drifna affärsföretag samt statens intressen och lagar —

vara nödigt att utländska undersåtar i regel vore förbjudna att inom

landet besitta grufvor och idka grufdrift, men då, enligt Riksdagens

öfvertygelse, ett absolut förbud för utländing i sådant afseende ingalunda

vore enligt med statens och bergsbrukets sanna intressen och då

grufvestadgan redan iynehölle förbud för utländing att utan Konungens

tillstånd idka grufdrift, syntes endast vissa, i skrifvelsen närmare angifna,

mindre ändringar i detta fall vara erforderliga. Slutligen uttalade

sig Riksdagen jemväl för ändring af nuvarande stadganden

angående fyndigheter af icke inmutningsbara mineralier, så att dels

eftersökandet och upptäckandet af dylika mineralier — hvilka i flere

fall egde ett sådant handelsvärde, att de kunde blifva föremål för lönande

grufdrift — måtte uppmuntras, äfven der de förekomme enbart

och utan sammanhang med malmfyndighet, dels den orimlighet blefve

rättad, att dylika mineralier, såsom nuvarande stadganden syntes föranleda,

vore, när de förekomme inom utmål utan sammanhang med

malmfyndigheten, oåtkomliga för både inmutaren och jordegaren, dels

rättsförhållandet särskild! mellan staten såsom jordegare och inmutare

af apatitförande jernmalmer blefve ordnadt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

• Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

25

Hvad af Riksdagen sålunda i afseende på icke inmutningsbara

mineralier andragits har i viss mån redan ledt till praktiskt resultat.

Sedan nemligen i anledning af förberörda skrifvelse den 17 maj 1889

föranstaltats ej mindre om undersökning af apatitförekomsterna inom

nordligaste delen af landet, än äfven om utredning af rättsförhållandet

mellan inmutare, å hvilkens utmål apatit på ett eller annat sätt förekomme,

och jordegaren, afläts till nästlidne års Riksdag nådig proposition

om rätt för Eders Kongl. Maj:t att på vissa vilkor åt enskilde

medgifva tillstånd till eftersökande och bearbetande af apatitfyndigheter

å kronojord, hvilken proposition i hufvudsak blef af Riksdagen bifallen.

Då Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1890 för Eders Kongl.

Maj:t föredrogs den 20 juni samma år, täcktes Eders Kongl. Maj:t i

nåder anbefalla kommerskollegium att, sedan vederbörande föredragande

af bergsärenden i samråd med utsedde komiterade utarbetat förslag

till lagbestämmelser i det syfte, som Riksdagen i dess skrifvelse angifvit,

och i sammanhang dermed jemväl tagit i öfvervägande, huruvida

derutöfver och särskildt med afseende å hvad den af Eders Kongl.

Maj:t den 14 juni 1889 tillsatta kommission för undersökning af apatittillgångar

i Norrbotten anfört erfarenheten kunde anses hafva gifvit

vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva

förändring, och i sådant fall dertill afgifvit förslag, samt brukssocietetens

fullmäktige i jernkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver

de upprättade förslagen, till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt

utlåtande i ämnet. Jemlikt den sålunda meddelade nådiga föreskriften

har kommerskollegium — sedan föredraganden af bergsärenden

i kollegium afgifvit betänkande med förslag till ändring af vissa paragrafer

i grufvestadgan den 16 maj 1884, vid hvilket betänkande fogats

dels af de komiterades flertal afgifvet särskildt betänkande med förslag

till förändrad grufvestadga, dels ock af en bland de komiterade afgifvet

särskildt yttrande med förslag till förändrad lydelse i vissa delar

af grufvestadgan den 16 maj 1884, samt derefter ej mindre brukssocietetens

fullmäktige i jernkontoret afgifvit utlåtande med förslag till

ändrad grufvestadga, än äfven samtlige bergmästare äfvensom Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands och Norrbottens

län inkommit med yttranden — den 15 juni nästlidne år sig i

ämnet utlåtit genom då beslutadt betänkande med förslag till ändi-ing

af vissa paragrafer i grufvestadgan. Den 8 nästpåföljande september

täcktes sedermera Eders Kongl. Maj:t i nåder förordna att

högsta domstolens yttrande öfver de föreslagna ändringarne i grufveBih.

till lliksd. Vrot. 1834. 1 Sami. 1 Afd. 31 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47. •

stadgan skulle inhemtas, och har sådant yttrande den 11 nästlidne

januari blifvit afgifvet.

Efter denna öfversigt öfver ärendets föregående behandling torde

det tillåtas mig att i korthet redogöra för de olika förslag, som framställe

till lösande af hufvudfrågan, nemligen huru staten må komma

i åtnjutande af de med graf brytningen å kronojord förenade fördelar.

Från ingen sida har det ifrågasatts att staten skulle återtaga jordegareandelen

för att begagna denna i fullständig likhet med eu enskild

jordegare. Emot statens omedelbara deltagande i industriela företag,

särskild! när de äro af den ofta ovissa och snart sagdt äfventyrliga

art som grufbrytning, tala också starka och väl kända skäl, hvilka

ingalunda förlora i styrka, då staten, såsom i fråga om grufvor vore

händelsen, skulle vara hänvisad till samegendom och samarbete med en

liklottig delegare.

Lemnas denna möjlighet derföre å sido, återstå hufvudsakligen

tvänue utvägar för att vinna det önskade resultatet. Man kan nemligen

antingen upphäfva inmutningsrätten å kronojord eller ock, med bibehållande

af inmutningsrätten, tillerkänna staten rätt till jordegareandel

och tillika anvisa ett lämpligt sätt för denna rätts utöfning och tillgodogörande.

I den förra af dessa båda riktningar går det af en bland de komiterade

afgifna särskilda förslaget. Detta förslag hvilar nemligen, hvad

angår fyndigheter å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt

innehafves, på det så kallade koncessionssystemet eller samma system;

som redan är gällande i fråga om stenkolsfyndigheter. Rättigheten att å

kronojord af nämnda slag eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter

skulle — i stället för på inmutning — bero på särskild! tillstånd (koncession)

af Konungen; till erhållande af koncession skulle upptäckaren

ej hafva företräde, men, om han ej erhölle sökt koncession, skulle han

vara berättigad till eu af Konungen bestämd godtgörelse af den, som

finge koncessionen. Konungen skulle i koncessionen utsätta, bland annat,

den årliga afgift, koncessionsinnehafvaren hade att till kronan erlägga,

hvilken afgift kunde, efter omständigheterna, bestämmas i förhållande

till värdet och myckenheten af vunnet mineral eller till rörelsens afkomst

eller på annat sätt, äfvensom de särskilda föreskrifter till efterrättelse

för koncessionsinnehafvaren, hvilka i hvarje fall kunde finnas

erforderliga. Såsom skäl för den föreslagna anordningen anföres i

främsta rummet omöjligheten att på någon annan väg finna en lösning,

som kan anses tillfredsställande, och framhålles derjemte att äfven

de värdefulla mineralier, som ej äro inmutningsbara, kunna under kon
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

cessionen inbegripas och sålunda utan svårlösta förvecklingar göras för

den enskilda företagsamheten tillgängliga, äfvensom att faran för gruffältens

öfvergång i utländska händer kan genom förbehåll i koncessionen,

om icke helt och hållet förebyggas, så åtminstone väsentligen

minskas.

Koncessionssystemet bär emellertid hos de embetsmyndigheter, som

yttrat sig i frågan, vunnit nästan ingen tillslutning. Emot detsamma

bär anmärkts hufvudsakligen: att det icke kunde anses lämpligt att i

fråga om likartade malmfyndigheter låta inmutningsrätten qvarstå å

enskildes mark men upphäfva den å viss kronojord, helst som kronan

derigenom skulle komma i en väsentligt bättre ställning än enskilde

jordegare; att inom de nordligaste länen, der förändringen skulle

få sin största betydelse, genom densamma en högst välbehöflig uppmuntran

skulle undandragas det för odlingens fortgång synnerligen vigtiga

eftersökandet af nya malmfyndigheter, helst som detta eftersökande

mestadels bedrefves af mindre bemedlade personer och ovissheten för

en upptäckare att erhålla koncession vore lika stor* som svårigheten att

rättvist bestämma den godtgörelse, som, om koncessionen tilldelades

någon annan, skulle tillkomma honom; att det måste blifva med stora

vanskligheter förenadt att vid meddelande af koncession — å en tid,

då fyndighetens värde i de allra flesta fall måste vara högst ofullkomligt

kändt — finna rätta beloppet af koncessionsafgiften, så att denna

hvarken sattes så högt, att koncessionsinnehafvaren ej förmådde bära

den, eller så lågt, att kronan ej finge tillbörlig del af grufvans afkastning,

vanskligheter så mycket mera afsevärda, som malmfyndigheterna,

i motsats emot stenkolsfyndigheterna, ,i allmänhet vände allenast en kant

mot jordytan och kunde åtföljas af flere olika slags bergarter; samt att

det skulle blifva mycket svårt att bland flere sökande rättvist utse

den, åt hvilken koncessionen borde lemnas, hvaremot misstankar om

sidoinflytande och mannamån lätt skulle uppkomma. Härtill synes

kunna läggas att man näppeligen utan tvingande skäl bör genom en

på koncessionssystemet hvilande undantagslagstiftning bryta med den i

allmänhet gällande principen om inmutningsfrihet, och detta så mycket

mindre, som, i fall motsatta grundsatser skulle tillämpas på områden gränsande

till hvarandra, svårlösta kollisioner måste, till men för rättssäkerheten

och företagsamheten, uppstå. För öfrigt torde en viss vigt icke

kunna frånkännas den omständigheten att inom de landsdelar, som förnämligast

skulle beröras af lagändringen, den allmänna meningen är

afgjordt emot hvarje inskränkning i inmutningsfriheten.

De förslag, som hvila på bibehållande af inmutningsrätten å krono
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

jord, gå antingen ut derpå, att inmutaren skall såsom hittills tillgodonjuta

jordegareandelen, men med förbindelse att såsom godtgörelse för

denna förmån till kronan utgifva en enligt lagbestämda grunder beräknad

afgäld, eller ock derpå, att inmutarens lott skall liksom på enskild

jord inskränkas till hälften i grufvan och kronan tillgodogöra sig jordegareandelen

genom att emot en på aftal beroende afgift upplåta sin lott

till inmutaren eller annan. Den förra anordningen kan med en kort,

om också ej alldeles träffande benämning kallas afgäldssystemet, den

senare åter arrendesystemet.

Afgäldssystemets olika förgreningar skilja sig från hvarandra med

afseende på grunderna för afgäldens beräkning och sättet för dess utgörande.

Närmast till hands skidle det måhända ligga att låta afgälden

utgå i en viss bråkdel af den brutna malmen eller af dess värde, d. v. s.

af grufvans bruttoafkastning. Det är emellertid uppenbart att en på

något dylikt sätt beräknad afgäld antingen måste göras synnerligen låg

eller ock komrne att i många fall verka tryckande och till och med alldeles

hindra grufdriften. 1 följd af de på flera orsaker beroende olikheterna

mellan särskilda fyndigheter, är det nemligen omöjligt att uppställa

en allmänt gällande regel för förhållandet mellan bruttoafkastningen

och nettobehållningen, af hvilken senares storlek grufvans förmåga

att bära en afgäld tydligen bestämmes. Ville man fastställa afgälden

till ett visst belopp för hvarje ton bruten malm, skulle man vid

utsättande af detta belopp, för att kunna träffa det rätta, behöfva ytterligare

ett allmängiltigt antagande, nemligen om malmens värde. Såväl

brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret som kommerskollegium hafva

också i sina till afgäldssystemet hänförliga förslag förordat afgäldens

beräknande i förhållande till grufvans nettoafkastning.

Det af nämnde fullmäktige afgifna förslaget bestämmer endast till

sitt maximum den bråkdel af inkomsten, som skall utgöras i afgäld.

Enligt detsamma eger nemligen Konungen för fem år i sänder, efter

förslag af Kongl. Maj ds befallningshafvande, hvar för sitt län, fastställa

afgäldens procenttal, hvilket dock ej kan öfverstiga tio. Härigenom är

sålunda möjlighet beredd att lämpa afgälden efter förhållandena. Å

andra sidan är emellertid nämnda proportionerliga afgäld förenad med

en ffx afgift, som verkar såsom ett afgäldsminimum, i det nemligen för

hvarje inmutadt område eller utmål skall erläggas en årlig afgift af

50 kronor, hvarför dock afdrag får göras från den proportionerliga afgälden.

Såsom skäl för den fixa afgiften har anförts, bland annat, att den

proportionerliga afgälden ensam icke skulle bereda staten tillräcklig

säkerhet för åtnjutandet af en skälig godtgörelse för jordegareandelen,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

29

helst som inmutaren kunde känna sig frestad att, med begagnande af

de utvägar, som grufvestadgan i sådant afseende erbjöde, så länge som

möjligt dröja med fyndighetens bearbetande.

Kommerskollegium åter framhåller med styrka att intresset för

uppletande af förut okända fyndigbeter måste minskas derigenom att

innehafvare af inmutadt område eller utmål å kronans mark ålägges eu

årlig extra afgift af 50 kronor. I många fall skulle nemligen för upptäckarne,

hvilka oftast tillhörde den obemedlade delen af befolkningen,

vara svårt eller omöjligt att genom erläggande af en sådan afgift bevara

sina inmutningar vid gällande kraft, till dess personer, villiga att

gifva förlag, hunnit uppsökas och kunnat åtminstone i någon mån öfvertyga

sig om fyndigheternas värde, oafsedt att en ökning i improduktiva

utgifter af 50 kronor för år för hvarje inmutadt område eller ''

utmål under den långa tid, som ej sällan erfordrades för att åvägabringa ett

lönande arbete, säkerligen icke skulle främja hågen att uppsöka nya

fyndigheter och att nedlägga försöksarbets- och andra undersökningskostnader.

Kollegium förklarar sig ej heller kunna biträda brukssocietetens

fullmäktiges förslag om den proportionerliga afgälden. Förr än

afkastningen af ett grufföretag öfverstege skälig ränta å det nedlagda

kapitalet, hade inmutaren ingen särskild fördel deraf att staten till honom

afstått sin jordegareandel. Tvärtom skulle, i samma mån som afkastningen

blefve mindre, det för honom hafva varit bättre, om jordegaren

deltagit i arbetet och bidragit till kostnaderna. Det föresloges derföre

att afgälden skulle beräknas endast å den del af nettobehållningen, som

återstode efter afdrag af ränta å. det nedlagda kapitalet, hvilken ränta

med hänsyn till den stora risk, som vanligen vore med grufföretag förbunden,

ej borde bestämmas lägre än till 6 procent. Men när ett sådant

afdrag egt rum, kunde också afgälden sättas till en så mycket

större andel af öfverskottet, till och med till 25 å 30 procent deraf. Kollegium

stannar vid 25 procent.

Emot afgäldssystemet i det hela, och således äfven emot de af

brukssocietetens fullmäktige och af kommerskollegium föreslagna tillämpningarne

deraf, kan först och främst anmärkas att derigenom endast

den ena af de i Riksdagens skrifvelser framhållna fördelarna af jordegareandelens

återbördande åt kronan kan vinnas. Det är nemligen

endast inkomst af grufrörelsen, som på ett dylikt sätt kan beredas

staten, hvaremot ett ökadt inflytande på grufföretagen uppenbarligen

alls icke ernås. Detta har icke heller förbisetts af kommerskollegium,

som emellertid ansett sig böra i första rummet förorda afgäldssystemet,

under förutsättning att den hufvudsakligaste vigten icke bör läggas på

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

statens nyss antydda inflytande. I detta fall åter kunde kollegium biträda

det af föredraganden af bergsärenden framstälda förslaget om

utarrendering af kronans jordegareandel, ehuru detta enligt kollega

förmenande vore mindre enkelt och dess antagande förenadt med en

ej ringa risk för kronan samt, vid det förhållande att troligen i de

flesta fall ingen annan arrendator än inmutaren kunde erhållas, praktiskt

sedt icke egnadt att mycket bidraga till ökande af statens inflytande.

En annan väsentlig anmärkning mot afgäldssystemet, för så vidt

afgälden skall sättas i förhållande till nettoinkomsten, kan hemtas från

svårigheten att uppställa tillfyllestgörande normer för uppskattning af

denna. Denna svårighet framträder både med afseende å proceduren

vid uppskattningen och i fråga om grunderna för densamma.

Enligt brukssocietetens fullmäktiges förslag tillkommer uppskattningen

de vanliga taxeringsmyndigheterna. Det kan möjligen förefalla

som om dessa lika väl kunde uppskatta inkomsten i det ena syftet som

i det andra. I sjelfva verket är det dock vid bevillningstaxering och

vid den här föreslagna uppskattningen fråga om helt olika saker. Anspråket

på noggrannhet är vida starkare, då en tiondel af den uppskattade

inkomsten (utan afdrag för ränta) skall utgifvas, än när det

blott gäller de vanliga skattebördorna, och häraf följer att den sakkunskap,

som hos taxeringsmyndigheterna kan beträffande grufföretag

påräknas, framstår såsom otillräcklig. Äfven ur principiel synpunkt

måste det förefalla mindre riktigt att till taxeringsmyndigheterna hänvisa

uppskattningen i fråga om en afgäld, som icke har karakteren af

en offentlig pålaga, utan är ämnad att utgöra vederlag för öfverlåtandet

af en ekonomisk förmån. Kommerskollegium har också afhållit sig från

att efterlikna fullmäktiges förslag i denna del. Icke heller någon annan

grund för beräknande af den afgäldspligtiga inkomsten har i kollega

förslag till lagtext anvisats, men af betänkandet framgår att beräkningen

ansetts böra ske med ledning af räkenskapsböcker, som grufdriftsidkaren

borde åläggas att föra och på anfordran tillhandahålla den

myndighet, åt hvilken uppdragits att kontrollera och uppbära kronans

vinstandel.

Tydligt torde vara, såsom äfven i högsta domstolen vid dess granskning

af föreliggande förslag blifvit anmärkt, att saknaden af bestämmelser

om ordningen för afgörande af stridighet angående afgäldens

storlek innebär en betänklig brist. Åtminstone måste det, för att förslaget

ändock skall vara antagligt, förutsättas att normerna för uppskattningen

äro klart och fullständigt affattade. I annat fall kan

icke ens räkenskapernas upprättande efter vissa föreskrifna formulär

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

göra tillfyllest, bortsedt derifrån, att det torde vara synnerligen svårt

att finna formulär, passande för alla möjliga fall.

De af kommerskollegium föreslagna grunderna för" afgäldens beräkning

hafva emellertid af samtliga i granskningen deltagande ledamöter

i högsta domstolen förklarats vara alltför sväfvande för att ej

vid tillämpningen föranleda svårigheter. Det har sålunda, bland annat,

framhållits att årsvinstens rätta belopp vore väsentligen beroende deraf,

hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren

finge tillgodoräkna sig, hvarförutom det kunde vara föremål för tvekan,

huruvida och på hvilket sätt vinsten för att komma i betraktande

måste hafva realiserats, äfvensom att det syntes vara ännu svårare

att afgöra, hvad man borde hänföra till det nedlagda kapital, å

hvilket ränta finge beräknas. Fyra af högsta domstolens ledamöter

hafva vid dessa anmärkningar fogat det uttalandet att, enligt deras uppfattning,

de framhållna betänkligheterna icke torde bero allenast på den

affattning, som kommerskollegium gifvit sitt förslag, utan vara oskiljaktiga

från hvarje tillämpning af den valda principen och sålunda icke

kunna uteslutas på annat sätt än genom öfvergifvande af afgäldssystemet.

Emot detta system har slutligen äfven erinrats att kronan enligt

detsamma skulle sätta sig i en annan och bättre ställning än enskilde

jordegare och att härigenom eftersökandet af malmfyndigheter å kronojord

skulle förlamas. Helt säkert vore också i följd af de stora med

grufföretag i allmänhet förenade riskerna det i många fall fördelaktigare

för jordegaren att utan eget deltagande i ''grufbrytningen vara tillförsäkrad

äfven en måttlig del af vinsten, än att nödgas välja mellan

att öfvergifva sin jordegareandel och att underkasta sig kostnaderna

och äfventyret för deltagande, och ogynsammare för inmutaren att ensam

på egen kostnad och risk bearbeta grufvan, äfven om han finge

behålla en stor del af vinsten, än att kunna påräkna bistånd af jordegareandelens

innehafvare.

På grund af de nu anförda skälen torde afgäldssystemet böra lemlös

å sido och frågans lösning försökas på den vägen, att staten tillgodogör

sig jordegareandelen genom dess öfverlåtande åt enskilde.

De hufvudsakliga företrädena hos detta system — arrendesystemet

synas vara: att man kan undvika att gifva kronan en i jemförelse

med andra jordegare privilegierad ställning och sålunda kan förebygga

alt den i inmutningsrätten liggande uppmuntran till fyndigheters

eftersökande och bearbetande kommer att verka mindre kraftigt å kronojord

än å enskild jord; att åt staten beredes icke blott inkomst utan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

äfven vidgadt inflytande, eftersom möjlighet finnes att i upplåtelsevilkoren

vid hvarje tillfälle upptaga de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga;

att, då afgiften bestämmes för hvarje särskild! fall, den kan

bättre afpassas efter de föreliggande förhållandena och sålunda gifva

större inkomst,- än möjligt vore, om den skulle genom en allmän regel

så fastställas, att den icke i fråga om någon grufva blefve tryckande;

samt att, af samma skäl, äfven formen för och kontrollen å afgiftens utgörande

kunna lämpas efter omständigheterna och i följd häraf de förut

påpekade svårigheterna, hvad afgiftens beräkning angår, kunna helt och

hållet eller åtminstone till största delen undanrödjas.

A andra sidan hafva dock emot de framstälda, på arrendesystemet

grundade förslagen riktats åtskilliga invändningar, som icke kunna

frånkännas vigt. Det är i sjelfva verket alldeles icke lätt att finna eu

anordning, som tillgodoser på en gång statens och inmutarens intressen.

Att inskränka sig till att utan vidare göra på staten tillämpligt det som

gäller om enskilde jordegare låter sig nemligen icke genomföra. Hufvudanledningen

härtill är att söka i det obestridliga sakförhållandet, att statens

verksamhet måste försiggå i former, som i fråga om enskilde jordegare

icke hafva någon motsvarighet; i sammanhang härmed står, att staten

bör undvika direkt deltagande i grufföretag.

Den största svårighet, som för staten är med ett arrendesystem

förenad, består deri, att afgörandet, huruvida staten skall begagna sin

jordegareandel, medför omgång, kostnader och ett ansvar, så mycket

tyngre, som fyndighetens beskaffenhet i regel näppeligen kan vara

tillräckligt känd för att'' möjliggöra ett ens någorlunda säkert omdöme.

Bortsedt från ett specielt fall af jemförelsevis ringa praktisk vigt, är

det vid utmålsläggningen, som en jordegare senast skall anmäla sig till

begagnande af sin jordegareandel. Vid denna tidpunkt är det i allmänhet,

enligt hvad från sakkunnigt håll intygats, för staten omöjligt att ega

sådan kännedom om fyndighetens beskaffenhet, att staten kan med

trygghet bestämma sig för begagnande af sin jordegarerätt och åtaga

sig dermed förenade skyldigheter och risker. Härmed sammanhänger

att, såsom äfven framhållits, ganska stora och i många fall alldeles

gagnlösa kostnader måste föranledas af de besigtningar å platsen, som

förutsättas för ett beslut att begagna jordegareandelen, äfvensom att

uppdraget att pröfva företagets ekonomiska och tekniska möjligheter

medför ett tungt moraliskt ansvar, helst som ett afrådande från deltagande

i ett företag, som sedermera visar sig vara mycket lönande

eller storartadt, i allmänhet kommer att synnerligen strängt bedömas;

för öfrigt har det anmärkts att detta uppdrag icke lämpligen kunde åläg
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47. 33

gas hvarken bergmästarne, hvilka under den för undersökningar å

marken användbara årstiden ofta icke skulle jemte sina öfriga göromål

medhinna detsammas utförande och hvilkas ställning såsom opartiska

förrättningsmän derigenom skulle* förryckas, eller grufingeniörerne,

hvilka hade att tjenstgöra såsom bergmästarnes ställföreträdare, och

som uppbure en i förhållande till det ifrågavarande arbetet och det

dermed följande ansvaret alltför knapp aflöning.

Till undvikande af alla dessa svårigheter skulle den utvägen kunna

anvisas och har verkligen under ärendets behandling varit ifrågasatt, att

staten alltid eller så godt som alltid utan någon egentlig pröfning af

fyndigheten skulle anmäla sig till begagnande af jordegareandelen.

Härmed är emellertid den olägenhet förknippad, att staten måste under

en längre eller kortare tid deltaga i grufarbetet, innan grufvan blifvit

så känd, att. det definitiva beslutet om jordegareandelens begagnande

eller öfvergifvande kan fattas. Kostnaden för detta deltagande kan

visserligen genom åberopande af grufvestadgans 66 § nedbringas till en

ganska obetydlig summa, omkring 25 kronor årligen, men det har icke

utan skäl anmärkts att det skulle vara staten mindre värdigt att på

detta sätt söka förmå inmutaren att nästan uteslutande på sin bekostnad

och risk utföra det arbete, som förutsättes för vinnande af tillräcklig

kännedom om grufvan, ett omdöme som äfven har kunnat fällas

med afseende på det medel, som staten skulle anlita för att undgå fortsatt

deltagande, nemligen gruflottens förverkande genom försummelse

att inbetala vederbörligt bidrag till grufdriften.

Äfven ett i visst afseende motsatt förfaringssätt har kommit under

öfvervägande, det nemligen, att staten, sedan anmälan om jordegareandelens

begagnande gjorts, skulle, i stället för att inskränka sitt deltagande

till det minsta möjliga, så inverka på omfattningen af undersökningarna,

att fyndighetens värde så snart som möjligt kunde tillnärmelsevis

beräknas och derefter jordegareandelen utarrenderas. Emot

detta förslag har dock erinrats att ett sådant tillvägagående skulle

innebära en afvikelse från grundsatsen att kronan ej bör omedelbart

deltaga i industriel företag samt förutsätta såväl anslag som särskild!

sakkunnige tjenstemän, hvarförutom derigenom skulle frammanas ett

mycket stort antal okloka företag, hvilka för kronan sannolikt komme att

medföra större kostnader, än som betäcktes i de fall, då gynsamma

resultat ernåddes.

Icke mindre betänkligheter hafva anförts emot den äfven framkastade

planen att 22 § i grufvestadgan skalle ändras så, att jordegaren

cgde rätt att begiira viss tids uppskof med utmålsförrättningens

Bill. till Riksd. Rrot. 1834. 1 Rund. 1 Afd. 31 Iläft. b

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

företagande för att under tiden kunna — utan samarbete med inmutaren

— göra behöiliga undersökningar af malmanledningens värde.

Särskild! skulle nemligen härigenom, i strid mot den af ålder här i

landet omfattade åsigten, tvänne personer komma att hvar för sig och

oberoende af hvarandra drifva grufarbete inom samma grufområde,

äfvensom utmålsläggningen och den dermed följande större vissheten i

de grufvan rörande förhållandena till men för inmutaren uppskjutas en

tid, som, om jordegaren skulle hafva verklig nytta af uppskofvet,

måste göras ganska lång.

Det ai komiterades flertal framlagda förslaget går i ännu en annan

riktning. Enligt detsamma njuter staten för anmälan till begagnande

af jordegareandelen förlängd tid intill fem år från utmålsläggningen. För

att emellertid denna förlängning af inmutarens ovisshet skall så mycket

som möjligt oskadliggöras och han ej föranledas att till ett minimum

inskränka sina arbeten — hvarigenom hela ändamålet med förlängningen

skulle i väsentlig mån förfelas — har det tillagts att, ehvad staten

tidigare eller senare anmäler sig till jordegareandelens begagnande,

tillträdes denna dock först vid utgången af de fem åren; härigenom blir

inmutaren åtminstone för någon tid säker på att få vara ensam om

arbetet och att ensam få skörda frukten af de kostnader, som han

derpå nedlägger. Direkt framtvingas ett visst mått af arbete derigenom

att under de fem åren dels den vanliga arbetsskyldigheten fördubblas,

dels hvilostånd förbjudes, dels afgift i stället för arbete ej får

erläggas.

Emot detta förslag hafva åtskilliga invändningar framstälts. Sålunda

har det sagts att detsamma vore så ofördelaktigt för inmutaren,

att derigenom måste i väsentlig mån minskas ''hågen till inmutning.

Framhållits har särskild! att, enär under den första tiden af ett, grufföretags

tillvaro kostnaderna i allmänhet vore störst och afkastningen

minst, fördelen för inmutaren af att under den i förslaget utsatta tiden

ensam tillgodogöra sig grufvan vore för liten för att uppväga risken

att, å ena sidan, om företaget blefve fruktbärande, förlora hälften deri

utan ersättning för ens någon del af undersökningsarbetet och att, å

andra sidan, der det misslyckades, ensam få stå för förlusten. Vidare

skulle bestämmelserna om fördubbling af arbetsskyldigheten och om

förbud emot hvilostånd samt emot erläggande af afgift i stället för

försvarsarbete afskära inmutaren från den eljest för honom efter utmålsläggningen

öppna möjligheten att med ingen eller blott en ringa

utgilt vinna tid att afyttra sin rätt eller skaffa sig förlagskapital.

Tillika vore dessa bestämmelser otillräckliga för vinnande af det med

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

35

dem åsyftade ändamålet. Äfven den fördubblade vanliga arbetsskyldigheten

kunde nemligen alltför väl fullgöras på ett sådant sätt att

ingen egentlig insigt om fyndigheten derigenom vunnes. Slutligen

kunde det icke anses lämpligt att staten, såsom enligt ifrågavarande

förslag vore fallet, för att lättare kunna skaffa sig direkt inkomst af

ett industrielt företag, tillerkände sig sjelf eu privilegierad ställning

och beröfvade inmutare å kronojord rättigheter, som de skulle hafva

egt, om fyndigheten varit belägen å enskild mark.

Föredraganden af bergsärenden i kommerskollegium har å sin sida

ansett lämpligaste sättet för genomförande af arrendesystemet vara att

i instruktion för den eller de myndigheter, som komme att handlägga

hithörande ärenden, föreskrefves, att kronans rätt till jordegareandel

endast då borde begagnas, när omständigheterna otvetydigt ådagalade,

icke blott att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde, att

kronan kunde för sin andel deri erhålla en afsevärd fördel, utan äfven

att möjlighet funnes att beräkna en lämplig afgift för jordegareandelens

öfverlåtande. På sådant sätt skulle enligt föredragandens förmenande

så mycket som möjligt minskas de omkostnader, risker och anspråk,

hvilka syntes honom vara omöjliga för staten att helt och hållet undvika

utan uppgifvande af det i Riksdagens skrifvelse angifna önskningsmålet.

I sjelfva verket är det också tydligt att enligt bemälde föredragandes

förslag, på sätt han sjelf äfven framhållit, de förut påpekade

med arrendesystemet förenade svårigheterna icke på långt när fullständigt

öfvervinnas. Det skulle sålunda jemväl enligt detta förslag blifva

nödvändigt att, när inmutning skett på kronojord, anställa undersökning

på platsen för bedömande af företagets beskaffenhet och utsigter. Kostnaderna

härför skulle i alla de fall, då jordegareandelen funnes icke

böra begagnas, vara helt och hållet förlorade. Dessutom skulle hvad

förut anförts om de vanskligheter, som vore förenade med finnandet af

personel-, som ur alla synpunkter vore fullt lämpliga att verkställa ifrågavarande

undersökningar, och om tyngden af det med desamma förenade

moraliska ansvaret ega nästan alldeles oförminskad tillämpning. Vidare

skulle det uppenbarligen ofta blifva omöjligt att genast efter utmålsläggningen,

vid hvilken anmälan om jordegareandelens begagnande ju i regel

senast måste göras, finna en arrendator och med honom träffa uppgörelse

i alla erforderliga punkter. Det skulle således alltför lätt blifva för

staten nödigt att under någon tid deltaga i grufdriften, för hvilket

deltagande både penningemedel — särskilt äfven i anledning af skyldigheten

att delvis lösa redan befintliga byggnader, redskap och förråd

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

— och tjensteman skulle erfordras. A andra sidan måste, då ett arrendeaftal

träffats, den föreställningen lätteligen kunna uppstå, att staten

vore ansvarig för riktigheten af det resultat, hvartill de förut omtalade

undersökningarne ledt, och på grund af hvilket staten bestämt sig för

begagnande af jordegareandelen och uppstält sina arrendevilkor. Äfven

bortsedt härifrån vore, för så vidt icke staten inskränkte sig till att

göra sin rätt gällande blott i undantagsfall, fastställandet af arrendevilkor

en mycket vansklig sak, då man icke utan att betydligt förlänga

tiden för statens omedelbara deltagande kunde hoppas att erhålla ledning

genom konkurrens mellan flere arrendesökande, Indika haft tillräcklig

tid att öfverväga sina anbud. För att så snart som möjligt få

tillfälle att rätta till äfventyrs förelöpande felaktigheter i detta afseende

skulle man nödgas göra den första arrendetiden mycket kort, hvaraf

åter följden kunde befaras blifva den, att arbetet under denna första

tid bedrefves på ett lamt eller eljest otillfredsställande sätt.

Sjelfva arten af de nu påpekade svårigheterna synes anvisa den

väg, på hvilken man kan vänta att komma till en mera tillfredsställande

lösning af frågan. Man bör försöka att befria staten från kostnaderna,

besväret och ansvaret med de undersökningar, som erfordras för ett

beslut att begagna rätten till jordegareandel, vidare äfven från nödvändigheten

att under första tiden omedelbart deltaga i grufdriften samt,

såvidt möjligt, från svårigheten att riktigt, bestämma arrendeafgiften.

Allt detta synes — utan ett betänkligt uppskjutande af utmålsläggningen

eller af den tid, inom hvilken staten bör anmäla sig till begagnande

af jordegareandelen — kunna vinnas genom den anordning, som jag

nu går att utveckla.

Grundtanken i denna är att redan innan tiden för anmälan om

jordegareandelens begagnande gått till ända genom infordrande af

anbud utröna möjligheten att utarrendera kronans lott. Statens första

åtgärd är derför att infordra arrendeanbud, och detta bör i regel ske

inom kort tid efter mutsedelns utfärdande. Den tid, inom hvilken anbud

skola ingifvas, sättes tillräckligt lång, för att spekulanter må hafva

tillfälle dels att, såvidt möjligt, taga kännedom om den inmutade

fyndighetens art och värde, dels att genom bildande af associationer

eller eljest försäkra sig om nödigt kapital. Utan tvifvel måste i

många fall det vara med ett ganska stort äfventyr förenadt att på

ett så tidigt stadium af grufdriften ingifva anbud på öfvertagande af

kronans lott. Men i betraktande deraf, att detta äfventyr dock icke

är större än vid transaktioner angående inmutnings rätt, synes det med

stöd af erfarenheten i afseende på sådana kunna antagas, att den en
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

37

skilda företagsamheten, när grufvan kan förväntas blifva af någon

större betydenhet, icke skall låta sig deraf afskräckas, utan fastmera

i dylika fall ett flertal anbud inkomma. Uteblifvandet af hvarje anbud

måste derför under vanliga förhållanden betraktas såsom ett ganska

säkert tecken derpå, att grufvan icke förtjenar statens deltagande i

grufdriften, och detta så mycket mera, som det för inmutaren uppenbarligen,

när grufvan eger något värde, finnes ett ganska starkt intresse af

att ensam blifva berättigad till densamma och han derför har anledning att

genom ingifvande af arrendeanbud söka förekomma annans deltagande.

Ingifvas åter anbud, bär staten dels den fördelen att, om en undersökning

på platsen i följd af särskilda omständigheter finnes nödig eller

önsklig, säkerhet, finnes att få vederlag för den häraf föranledda kostnaden,

dels äfven den att en värdefull ledning erhålles för bestämmande

af arrendeafgiftens storlek. Hålles möjligheten öppen att lämpa

såväl grunden för afgiftens beräkning som inom vissa gränser äfven

arrendetiden efter de i hvarje fall föreliggande omständigheterna och

spekulanters i anbuden framträdande önskningar, synes man icke behöfva

befara att afgiften blir alltför låg eller att genom en alltför kort

arrendetid arrendatorn frestas att åsidosätta de sunda principerna för

grufbrytningen; härutinnan måste äfven ett medgifvande af optionsrätt

för arrendatorn att vid arrendetidens slut å nyo få öfvertaga jordegareandelen

visa sig verksamt. Enär anbuden afgifvas utan stöd i en föregående

genom statens försorg verkstäld undersökning, handla spekulanterna

helt och hållet på eget ansvar och komma att sakna hvarje

äfven skenbar grund för anspråk på att hållas skadeslösa för de misstag

de begått, Staten är vidare, på grund af tidsföljden mellan arrendeaftalets

uppgörande och anmälandet om jordegareandelens begagnande, icke utsatt

för den risken att efter sådan anmälan under afvaktan på utarrendering

under längre eller kortare tid behöfva omedelbart deltaga i grufföretaget.

för att måhända till sist nödgas tillgripa den med dess värdighet

mindre väl öfverensstämmande utvägen att genom försummelse att

inbetala- tillskott förverka sin andel och derigenom befria sig från

vidare förpligtelse^ Man behöfver icke heller befara att staten får

utan gagn vidkännas andel i utmålskostnaden. Slutligen kan, vid

utmålsläggningen, i fråga om utmålets storlek och sträckning m. m.

billig hänsyn tagas till arrendator^ önskningar, hvilket i sin mån

måste bidraga till att uppmuntra arrendespekulationen.

Skulle i enstaka fall på grund af särskilda omständigheter någon

arrendator ej kunna genast erhållas men grundad förhoppning dock

finnas om lönande arbete, är det uppenbarligen icke med nämnvärd ut
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

gift för kronan förenadt att under någon tid genom deltagande i

försvarsarbetet bibehålla sin rätt.

Hvad nu blifvit anfördt synes mig gifva ifrågavarande anordning

ett bestämdt företräde framför hvarje annau tillämpning af arrendesystemet.

A andra sidan bevaras — med den obetydliga inskränkning,

som jag strax skall angifva — alla de förut framhållna, med detta system

förenade fördelarna: likställighet mellan kronan och andra jordegare

samt således mellan inmutare å kronojord och inmutare å enskild

jord; beredandet åt staten icke blott af inkomst, utan äfven af vidgadt

inflytande; möjlighet att afpassa afgiften efter hvarje särskildt fall

och sålunda undvika att den antingen i en del fall blifver tryckande eller

i andra fall alltför lindrig och litet gifvande; möjlighet att lämpa efter

omständigheterna äfven grunden för och kontrollen å afgiftens beräknande.

På grund häraf anser jag en åtgärd i den af Riksdagen

angifna riktningen vara möjlig och lämplig.

Den nyss antydda inskränkningen har afseende på den förstnämnda

bland de berörda fördelarne, eller fördelen af likställighet mellan kronan

och andra jordegare. För att möjliggöra en tillfredsställande användning

af arrendesystemet i dess förut omtalade form behöfvas nemligen vissa

ändringar i grufvestadgan, hvilka onekligen kunna uppfattas såsom försämrande

inmutarens rättsställning, om de än äro af försvinnande liten

betydelse i detta afseende.

Först och främst måste, för att kronan må kunna i god tid efter

mutsedelns utfärdande utbjuda jordegareandelen på arrende och dervid

kunna utsätta tillräckligt lång tid samt efter dennas utgång hafva erforderligt

rådrum före utmålsläggningen, dels den myndighet, som å

kronans vägnar har att ombesörja utarrenderingen, — lämpligen Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande — erhålla underrättelse derom, att

inmutning skett å kronojord, dels mellan denna underrättelse och utmålsläggningen

viss tid förflyta. De för åstadkommande häraf behöfliga

stadgandena hafva synts kunna på det sätt sammanslås i 22 §, att utmål

förklaras ej få utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd läggas å kronojord, der

jordegareandelen tillkommer kronan, förrän två år efter det att afskrift

af mutsedeln blifvit till Eders Kongl. Majrts befallningshafvande ingifven.

Härvid må erinras, att redan enligt grufvestadgans nuvarande lydelse (i

13 §) en inmutare är skyldig att viss tid innan han börjar arbetet å inmutadt

område lemna afskrift af mutsedeln till områdets egare, således,

då kronan är egare, till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, äfvensom

att för närvarande utmål icke behöfver sökas förrän tre år från mutsedelns

utfärdande, hvilken tid, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

39

allmänt i dess hela utsträckning begagnas. Det kan således endast vara

i sällsynta undantagsfall, som någon verklig inskränkning eller ny börda

genom det föreslagna stadgandet ålägges inmutaren.

För det andra har den, af föredraganden af bergsärenden framhållna,

faran måst undvikas, att arrendatorn af kronans lott genom försummelse

att inbetala tillskott kommer densamma att enligt grufvestadgans

65 § hemfalla till öfrige delegare i grafva»; denna fara är så mycket

större, som arrendatorn härvid kan handla i hemligt samförstånd med

dessa och emot godtgörelse, som af dem utlofvats eller gifvits. Man

kan visserligen hänvisa dertill att staten, hvilken såsom egare af lotten får

mottaga sådan anmaning och sådan ytterligare erinran, som i samma

65 § omtalas, följaktligen kommer i tillfälle att, innan det är för sent,

sjelf fullgöra inbetalningen och derigenom förebygga lottens förverkande.

Man får dock ej förbise att staten för att draga fördel af denna utväg

skulle nödgas både att vidkännas tillskottet utan visshet om framtida

godtgörelse derför och att under någon tid, till dess ett nytt arrendeaftal

kunnat träffas, omedelbart deltaga i grufdriften; det förutsättes

nemligen att den försumlige arrendatorn förverkat sin arrenderätt.

På grund af det anförda har det synts nödigt att åt kronan förbehålla

en särskild anståndstid, tillräckligt lång för att i regel, der

grufvan har något egentligt värde, en ny arrendator må kunna erhållas.

Då tillskottet skall från den vanliga anståndstidens utgång löpa

med sex procent ränta, torde de olägenheter, som för öfrige delegare

i grufvan må vara förknippade med uppskofvet, icke kunna anses vara

betydande. Snarare skulle man kunna säga att faran för en på aflägsnande

af kronans rätt riktad öfverenskommelse mellan arrendatorn och

öfrige delegare icke är med tillräcklig visshet utesluten, eftersom ett så

stort tillskott kan af dem beslutas, att hvarken staten eller någon ny

arrendator vill erlägga detsamma. Häremot kan emellertid anmärkas

dels att dylika spekulationer från arrendatorns sida af flera skäl alltid

måste vara i hög grad vågade, helst när det är fråga om eu så

kapitalstark grufegare som staten, dels att de öfrige delegarne ju äfven

skola betala motsvarande tillskott och följaktligen riskera att, om den

infordrade summan är för stor, förverka sina lotter redan vid utgången

af den vanliga anstånds tiden.

Till förekommande af misstag har det synts vara gagneligt att såväl

i 65 § som i 22 § intaga en erinran derom att det är Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, som hvar för sitt område ega å kronans vägnar

emottaga de meddelanden, som der äro i fråga. Det sätt, hvarpå denna

erinran i båda de nämnda paragraferna uttryckts, torde tillräckligt före
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

bygga den alldeles oberättigade slutsatsen att det vore endast i dessa

fall, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med afseende på dylikt

vore rätte vederbörande.

Förutom i nämnda två paragrafer (22 och 65) torde för återtagande

af kronans jordegareandel och genomförande af arrendesystemet ändring

behöfva vidtagas endast i 17 §. Dels inmutare, dels vissa kronojordsinnehafvare

måste nemligen frånkännas den dem enligt nuvarande

affattningen tillkommande rätten till jordegareandel. Det förra kan

åstadkommas genom att utesluta paragrafens sista stycke och sålunda

återgifva hufvudregeln, att jordegareandelen tillkommer jordegaren, dess

giltighet, det senare åter genom att i första stycket utelemna en eller

två af de kategorier kronojordsinnehafvare, som der tillerkännas rätt

till jordegareandel. Lika med högsta domstolen finner jag det icke

böra ifrågakomma att fråntaga boställsinnehafvare förevarande rättighet.

Det blir sålunda allenast kronoarrendatorer, som icke vidare skola

i lagrummet omförmälas. Efter denna ändring i kommei''skollegii förslag

kan det med så mycket mindre skäl förordas att utesluta bestämmelsen

om rätt för kronojordsinnehafvare att, om han begagnar

jordegareandelen, sedermera behålla gruflotten såsom sin enskilda tillhörighet.

Bland vilkoren för jordegareandelens utarrendering kunna de flesta

ej lämpligen blifva föremål för allmänt gällande bestämmelser. Af de

öfriga åter äro några sådana att de ej kräfva någon särskild redogörelse.

Tvänne punkter torde emellertid böra nu omnämnas på grund af

den betydelse de i olika afseenden ega.

Af grundsatsen, att staten bör undvika utgifter och förpligtelse^

härflytande af jordegareandelens utarrendering, följer det med nödvändighet

att en arrendator icke bör kunna vid arrendetidens slut af staten

fordra ersättning för byggnader och andra anläggningar, lika litet

som för utförda förarbeten eller anskaffade redskap och förråd. Man

kunde då tänka sig att han skulle få ersättning för större eller mindre

del af de nämnda föremålen på det sätt, att en ny arrendator skulle

vara förbunden att lösa dem. Icke heller detta kan dock medgifvas.

I sådana fall, då lösesumman uppginge till ett ansenligt belopp, vore

nemligen fara värdt att genom en sådan regel konkurrensen om det

nya arrendet skulle alltför mycket inskränkas och staten ställas inför

det valet att antingen låta den förre arrendatorn fortsätta med nyttjandet

snart sagdt på hvilka vilkor som helst eller sjelf inträda i omedelbart

utöfvande af grufdriften. Det ligger äfven i öppen dag att en sådan

situation skulle kunna afsigtligt framkallas. Ingen som helst rätt att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 47.

41

fordra lösen eller ersättning bör derför tillerkännas en afträdande arrendator.

Snarare kunde man tillförsäkra honom att, om han ej finge

lösen, få vidblifva bruket af jordegareandelen under en efter omständigheterna

afpassad tid, dock ej utöfver visst maximum. Detta skulle

emellertid föranleda invecklade beräkningar och ofta ej lända arrendatorn

till någon verklig nytta, eftersom han icke på förhand kunde säkert

veta huru det komme att gå. Det synes sålunda- icke återstå något

annat än att i arrendevilkoren frånkänna arrendatorn hvarje slags godtgörelse.

Detta utesluter dock naturligtvis icke att det på grund af

särskilda omständigheter kan i enstaka fall befinnas ändamålsenligt att

i större eller mindre utsträckning tillerkänna arrendatorn rätt till ersättning,

hvilken förmån då måste motsvaras af skyldighet att erlägga

ett så mycket högre arrende.

På frågan, i hvad mån en arrendator är befogad att under sin besinningstid

borttaga, förminska eller försämra en gång utförda anläggningar

in. m., torde det icke vara nödigt eller lämpligt att här inlåta

sig. Några allmänna normer utöfver dem, som följa dels af förhållandet

till öfrige delegare, dels af grufvesfadgans 48 § och 6 kapitel, låta

näppeligen uppställa sig. Till de enskilda fallens egendomligheter kan

endast i arrendeaftalen tagas hänsyn. Det må dock anmärkas att saken

tydligen ställer sig på annat sätt i fråga om den förste arrendatorn,

än med afseende på den, som till brukande öfvertager kronans lott

i en redan länge bearbetad, med dyrbara anläggningar försedd grufva.

Emot hvad ofvan förordats, eller att byggnader och anläggningar

skola vid arrendetidens slut utan ersättning hemfalla till kronan, kan

den invändning lätt göras att i följd af en sådan regel arrendatorn blifver

alldeles afskräckt från alla mer än för det närmaste behofvet afsedda

åtgärder. Såsom redan ofvan antydts bör en sådan tendens dock kunna

öfvervinnas dels genom medgifvande af optionsrätt, dels, och framför

allt, genom ett lämpligt bestämmande af arrendetiden, på det sätt nemligen,

att arrendet ställes på så mycket längre tid, ju kostsammare förarbeten

och anläggningar erfordras. Det bör ju till och med icke finnas

något hinder derför att den, som till en början arrenderat på kort tid,

senare, när han funnit att större arbeten äro ändamålsenliga, än han

på grund af den återstående arrendetidens korthet kan vedervåga, på

derom gjord framställning genast och utan afvaktan på den första arrendetidens

slut erhåller förlängning af arrendet. För öfrigt är det,

äfven oberoende af optionsrätten, ganska antagligt att ombyte af arrendator

endast sällan kommer att ega rum; tydligen kan i allmänhet

Bill. till It ibrd. Blot. 1891. I Sami. 1 A/d. Bl Höft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 47.

ingen annan bjuda så mycket för jordegareandelen som den förutvarande

arrendatorn sjelf.

Medan det nu framstälda talar derför att arrendetiderna göras

långa, kommer man ur andra synpunkter till det motsatta resultatet.

Dels kan det nemligen visa sig att arrendeafgiften bör höjas, grunden

för dess beräknande ändras eller kontrollerna skärpas, dels, och framför

allt, är det endast genom att utarrendera på kortare tider, som staten verkligen

behåller saken i sin hand och är i tillfälle att med ej alltför långa

mellantider göra sitt inflytande gällande genom att tillägga nya arrendevilkor

och i öfrigt förfara efter de till äfventyrs väsentligen ändrade

omständigheterna. Det gäller derför att genom väljandet af en medelväg

söka förena dessa båda stridiga fordringar. Lämpligast synes i

sådant hänseende vara att utsätta eu, icke alltför knapp, maximitid,

hvilken skäligen torde kunna antagas till tretio år såsom i afseende å

apatitfyndigheter vid nästlidna års Riksdag bestämdes; första gången

utarrendering sker lärer i allmänhet böra väljas en betydligt kortare tid.

Sedan jag nu redogjort för det sätt, hvarpå det af Riksdagen i första

rummet framhållna önskningsmålet bäst synes kunna vinnas, må det

tillåtas mig att beröra de öfriga punkterna af Riksdagens framställning.

Dervid torde beträffande det öfverklagade missförhållandet att staten

icke kunde med trygghet emot förnyad inmutning besitta en förvärfvad

eller sönad malmfyndighet, som för det allmänna af särskild anledningvore

af vigt och värde, få hänvisas till hvad föredraganden af bergsärenden

anfört och kommerskollegium åberopat, nemligen att grufvestadgan

icke synes gifva stöd för en sådan tolkning, som den af Riksdagen

förutsatta, hvadan någon anledning till ändring eller förtydligande

af grufvestadgan i denna del icke lärer förefinnas.

Med afseende derefter å hvad af Riksdagen yttrats om önskvärdheten

af vissa ändringar i de om utländings grufdrift i riket gällande

reglerna, finner jag, i likhet med, bland andre, brukssocietetens

fullmäktige i jernkontoret och kommerskollegium, några skärpningar

af arbetsskyldiglieten eller af den kontroll, som grufdriften är underkastad,

icke böra vidtagas. Deremot har, på sätt af kommerskollegium,

bemälde fullmäktige och komiterades flertal förordats, utländings

rätt att inmuta eller eljest förvärfva grufvor här i riket synts kunna

väsentligt inskränkas och i sammanhang härmed föreskrifvas, att grufföreståndare

måste vara svensk undersåte. De bestämmelser, som kunna

finnas erforderliga för att, så vidt möjligt, förebygga att under form af

svenskt bolag idkas grufdrift för utländsk räkning, torde tillhöra bolagslagstiftningens

område.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

43

Hvad slutligen angår det af Riksdagen önskade ordnandet i särskilda

afseenden af rätten till icke inmutningsbara ämnen, liar det redan

angifvits att ett betydelsefullt steg i den ifrågavarande riktningen tagits

genom det af nästlidne års Riksdag åt Eders Kongl. Maj:t gjorda medgifvandet

att åt enskilde upplåta å kronojord befintliga apatitförekomster.

Att i grufvestadgan intaga bestämmelser i syfte att eftersökandet

och upptäckandet af värdefulla, men icke inmutningsbara ämnen, äfven

der de icke förekomma i sammanhang med malmfyndigheter, uppmuntras

och främjas, torde, på sätt föredraganden af bergsärenden anmärkt,

icke låta sig göra utan att utsträcka inmutningsrätten äfven till dessa

ämnen eller på annat sätt inskränka jordegarens fria förfogande öfver

desamma, hvilket uppenbarligen skulle innebära en återgång till en på

goda erfarenhetsgrunder öfvergifven ståndpunkt. Något liknande kan

sägas äfven om en utsträckning af den rätt till icke inmutningsbara ämnen

inom ett utmål, som nu enligt grufvestadgans 8 § tillkommer inmutaren.

Det är emellertid att vänta att denna paragrafs föreskrifter, såvida ordningen

för bestämmande af den inmutaren tillkommande godtgörelsen

för brytnings- och uppfordringskostnader, belöpande på de ämnen, som

jordegaren kan tillegna sig, blir på ett ändamålsenligt sätt faststäld,

skola komma till allmännare användning och tillgodogörandet af de icke

inmutningsbara ämnena inom ett utmål sålunda befordras; för hvad i

sådant syfte föreslås skall längre fram redogöras.

Hvad viss kronojord vidkommer, är staten naturligen oförhindrad både

att medgifva rätt till eftersökande och bearbetande af icke inmutningsbara

fyndigheter af det ena eller andra slaget och att genom öfverenskommelse

med inmutare utvidga deras befogenhet att inom utmål

bryta och sig tillgodogöra ifrågavarande ämnen. Härför äro dock ändringar

i grufvestadgan hvarken nödiga eller lämpliga. Den rätta vägen

är fastmera den, som redan blifvit beträdd i fråga om apatitfyndigheter,

eller att, i den mån ett praktiskt intresse visar sig det fordra, Eders

Kongl. Maj:t inhemta)- Riksdagens samtycke till upplåtelser af det ena

eller andra slaget. På sådant sätt kunna de erforderliga bestämmelsérna

afpassas efter de olika förhållanden, som med afseende å särskilda

slag af mineralförekomster må vara för handen.

Såsom jag förut haft tillfälle att erinra, täcktes Eders Kongl. Maj:t,

då Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1890 föredrogs, anbefalla att

förslag skulle afgifvas jemväl till sådana ändringar i grufvestadgan, hvilka,

oberoende af det i denna skrifvelse framhållna, kunde anses nödiga.

Vissa af de på grund häraf föreslagna ändringarna synas vara förtjenta

af att genomföras. Då jag nu öfvergnr till att redogöra för hvad jag

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

i sådant afseende finner mig böra tillstyrka, torde jag, med hänvisande

i öfrigt till den af kommerskollegium åberopade motiveringen, endast

behöfva angifva de skäl, som i särskilda punkter föranledt afvikelse

från kollegii förslag, då detta inom civildepartementet omarbetats.

2 §•

I anledning af hvad fem bland högsta domstolens ledamöter anfört

finner jag det föreslagna uteslutandet af orden »på marken» i

denna paragraf liksom i 21 och 26 §§ ej böra förordas.

3 §•

Vid den af kommerskollegium föreslagna lydelsen har anmärkts

dels af två justitieråd att icke blott de för grufdriftens behof nödvändiga,

utan äfven öfriga på utmål uppförda byggnader borde förklaras

ej utgöra hinder för inmutning, dels af ett justitieråd, som i

öfrigt var af samma tanke som de förra, att undantaget från de vanliga

fridlysningsbestämmelserna icke borde hafva afseende på andra

byggnader än de å den inlösta delen af ett utmål uppförda.

För min del anser jag — eftersom eu jordegare i allt fall icke

kan hindras att genom uppförande af byggnader utesluta möjligheten

af inmutning inom vissa områden — det vara rigtigast att från fridlysning

undantagas endast sådana byggnader, som en inmutare i följd

af grufvestadgans 30 § eger rätt att oberoende af jordegarens samtycke

uppföra. Deremot finner jag det, när byggnaderna äro af denna

beskaffenhet, vara alldeles likgiltigt, af hvem eller vid hvilken tidpunkt

de uppförts. I enlighet med det nu anförda har kommerskollegii

förslag jemkats, hvarvid äfven iakttagits att bringa affattningen till

närmare öfverensstämmelse med de i 30 § använda ordalagen och

att undvika uttalande af en bestämd förutsättning derom, hvilka slags

i regel fridlysta byggnader kunna på grund af denna paragraf lofligeft

uppföras. I anledning af tillägget vid första stycket måste andra stycket

något ändras.

4 §•

I enlighet med den af sex ledamöter i högsta domstolen gjorda

hemställan torde paragrafen böra förblifva oförändrad.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

45

5 §•

Paragrafen har på de i högsta domstolen anförda grunder affattata

i öfverensstämmelse med hvad sex justitieråd hemstält och ett justitieråd

delvis biträdt.

8 §•

På sätt af sex ledamöter i högsta domstolen förordats, hafva de

tillägg, som föreslagits i syfte att utmärka att de i förevarande lagrum

omförmälda, på inmutningen grundade rättigheterna kunna i följd

af jordegareandelens begagnande tillkomma annan jemte inmutaren,

icke upptagits.

Tre ledamöter i högsta domstolen hafva beträffande den föreslagna

bestämmelsen om förlängning för de fyra nordligaste länen af den tid,

inom hvilken jordegarcn måste utöfva sin rätt att afhemta vissa ämnen,

anmärkt att icke »fyndighetens» läge, utan snarare belägenheten

af den jord, hvars egare åtnjöte afhemtningsrätten, borde vara afgörande.

Emellertid är det tydligt att just i de fall, då olika resultat

uppkomma, allteftersom man tillämpar den af kommerskollegium föreslagna

eller den af de tre ledamöterna i högsta domstolen förordade

regeln, åtminstone den senare leder dertill att olika tidsbestämmelser

gälla med afseende på delar af samma grufområde. Lämpligare synes

då vara att fästa sig vid inmutningspunktens läge och sålunda på en

gång undvika ovisshet och dubbel tidsberäkning. Att inga praktiska

betänkligheter kunna anföras emot att låta den för de fyra nordligaste

länen afsedda tidsbestämmelsen i följd af inmutningspunktens läge gälla

för en grufområdesdel, belägen utom dessa läns gränser, eller tvärtom,

ligger i öppen dag.

Med afseende på förslaget att, der tvist uppstår om beloppet af

den godtgörelse jordegaren bör gifva, med bestämmandet deraf skall

gå enligt föreskrifterna i grufvestadgans 12 §, har i högsta domstolen

anmärkts, af sex ledamöter att den ifrågasatta proceduren lätt kunde

föranleda större tidsutdrägt, än att ersättningen hunne före afhemtningstidens

utgång fastställas, och af tre ledamöter dessutom att hänvisningen

till 12 § icke syntes stå i öfverensstämmelse med affattningen

af detta lagrum, der ersättningstagaren förutsattes vara den,

som väckt fråga om ersättningens bestämmande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Båda dessa betänkligheter torde kunna aflägsnas genom en bestämmelse

att, när parterna ej ena sig om godtgörelsens belopp, tiden

för afhemtandet skall räknas från det beloppet blifvit slutligen faststäldt.

Härvid bör emellertid märkas att inmutaren skulle i hög grad

betungas, om han under lång tid nödgades se det ofta knappa utrymmet

vid grufvan upptaget af de ämnen, som jordegaren får afhemta.

Det bör således vara möjligt att påskynda det slutliga afgörandet. Ett

enkelt medel härför synes det vara, att, då skiljemän anlitats, deras

beslut ej får öfverklagas.

I fråga slutligen om förslaget att å viss kronojord jordegarens rätt

enligt förevarande paragraf skall tillkomma kronan i stället för, såsom

enligt den nuvarande lydelsen, jordens innehafvare, torde endast behöfva

anmärkas att omfånget af ändringen uppenbarligen bör bero deraf, å

hvilken jord rätten till jordegareandel tillerkännes kronan. Uttryckssättet

har lånats från gällande 17 §.

11 §•

Till vinnande af större säkerhet att för samma skada ej må mer

än en gång fordras ersättning, har det föreslagna tillägget, i något förändrad

affattning, nedflyttats till paragrafens slut.

13 §.

Komiterades flertal har anfört att, då enligt nu gällande bestämmelser

inmutaren förlorade sin inmutnings rätt, derest icke bestyrkt afskrift

af .mutsedeln inom vederbörlig tid lemnades äfven till den, som

hade nyttjanderätt till det inmutade området, och då han således vore så

godt som rättslös, om jordegaren undandroge sig att lemna uppgift å

den, som egde sådan rätt, och denna icke vore intecknad, det ansetts

billigt att afskrift af mutsedeln måste delgifvas endast åt de nyttjanderättshafvare,

som af jordegaren skriftligen uppgåfves eller som egde intecknad

rätt. Till hvad i sådant afseende föreslagits hafva brukssocietetens

fullmäktige i jernkontoret så till vida anslutit sig, att enligt deras

mening mutsedeln borde delgifvas endast innehafvaren af iutecknad

nyttjanderätt.

Ingendera af de sålunda föreslagna utvägarne synes vara fullt lämplig

och på ett tillfredsställande sätt befria inmutaren från den fara, som

tillämpningen af det nuvarande stadgandets ordalydelse kan för honom

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

innebära. De öfverklagade olägenheterna torde emellertid egentligen

kunna förekomma i sådana fall, då nyttjanderättens utöfning icke klart

framträder i det yttre. Det synes derför vara tillräckligt att genom något

förändrade ordalag utmärka att stadgandet icke skall gälla i fråga om

nyttjanderättigheter af antydda slag, t. ex. afkomsträttigheter och dylikt.

I 2 mom. har kommerskollegii förslag af språkliga skäl ansetts

böra i någon män ändras.

14 §.

I öfverensstämmelse med hvad af högsta domstolens samtlige ledamöter

blifvit hemstäldt, har i kommerskollegii förslag sådan ändring

vidtagits, att läget af inmutningspunkten i stället för fyndighetens läge

må blifva afgörande för frågan, om inmutaren åtnjuter den kortare eller

den för vissa län afsedda förlängda tiden för försöksarbetets påbörjande.

Tillika har redaktionen jemkats till närmare öfverensstämmelse med

gällande lag.

21 §.

På grund af hvad i högsta domstolen vid 2 § anförts hafva orden

»på marken» i gällande affattning fått qvarstå.

22 §.

Af högsta domstolens ledamöter hafva tre hemstält att det föreslagna

tillägget om skyldighet för inmutaren att vid ansökan om utmål

bifoga prof å malmen icke måtte godkännas, och har en vid samma

tillägg anmärkt dels att skyldigheten blott borde göras vilkorlig och

beroende deraf, om bergmästaren fordrade prof, dels att ett uttryckligt

stadgande om påföljden af försummelse att fullgöra den ifrågasatta skyldigheten

vore erforderligt. Med stöd jemväl af sist anförda uttalande

anser jag lämpligast, att ifrågavarande tillägg ur förslaget utelemnas.

Såsom af en ledamot i högsta domstolen framhållits, torde eu uttrycklig

föreskrift vara af nöden om påföljden af försummelse att på

bergmästarens begäran förskjuta kostnaden för utmål släggningen, hvilket

enligt förslaget skall åligga inmutaren. I brist af en sådan föreskrift

skulle man nemligen kunna anse att genom försummelsen allenast uppskof

med förrättningens företagande åstadkommes; ett sådant uppskof

skulle emellertid icke uteslutande vara menligt för inmutaren sjelf utan

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

äfven förlänga ovissheten om grufområdets slutliga storlek och form

och härigenom dels lända till skada för jordegareu, dels kunna föranleda

eu onödig fältspärrning. En bestämmelse har derför tillagts om

äfventyret, hvilket naturligast bör bestämmas så, att ansökningen saknar

verkan till bevarande af inmutarens rätt, intill dess det försummade

blifvit fullgjordt.

Af formela skäl hafva de två styckena i paragrafen betecknats

såsom mom. 1 och mom. 2.

24 §.

Den af kommerskollegium föreslagna redaktionen bär i språkligt

afseende något jemkats.

26 §.

Äfven här hafva, af samma skäl som i 2 och 21 §§, orden »på

marken» bibehållits.

31 §.

Det med ändringen åsyftade ändamålet synes kunna fullständigt

vinnas med eu något mindre rubbning af den nuvarande lagtexten.

39 §.

Förslaget lider i språkligt afseende af en viss oegentlighet, för

hvars aflägsnande redaktionen något ändrats, så att det framträder att

det allenast är fråga om olika grunder för rymdberäkningen; för att

den senare af dessa grunder, eller beräkningen efter upplagdt berg,

skall vara tillämplig, förutsättes det naturligtvis icke med nödvändighet

att den sprängda massan blifvit ur grufvan uppfordrad, utan allenast att

den blifvit sammanförd till en eller flera mätbara högar.

44 §.

Tydligen måste det vara å samma kronojord, der jordegareandelen

skall tillhöra kronan, som kronan skall återtaga den befogenhet, hvarom

i denna paragraf är fråga. För att beteckna jordens innehafvare hafva

valts de i gällande 17 § använda uttrycken.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

49

61 §.

Högsta domstolen har enhälligt anmärkt att, under förutsättning

af det i första stycket föreslagna tillägg, det, till förekommande af

tvifvelsmål, borde tydligt angifva^ att den i andra stycket stadgade påföljden

skulle gälla, äfven då såsom grufföreståndare anmäldes en person,

som icke vore svensk undersåte. I anledning häraf och då derjemte,

för att det med skyldigheten att utse grufföreståndare åsyftade

ändamålet skall vinnas, nödigt synes, att grufföreståndaren skall vara i

Sverige bosatt, hafva erforderliga ändringar i denna paragraf vidtagits.

Öfvergångsstadgandet.

I anledning af de inom högsta domstolen emot förslaget, framstälda

anmärkningar har åt detta stadgande gifvits en ny lydelse, afseende

att utmärka dels att den, som före den nya lagens utfärdande förvärfvat

besittningsrätt till kronojord, är, oberoende deraf om han ännu tillträdt

densamma, bibehållen vid de rättigheter, som enligt nuvarande lag tillkomma

honom, dels att inmutaren, så framt inmutningen skett före nyssnämnda

tidpunkt, icke heller är underkastad de nya skyldigheterna

och inskränkningarna till kronans förmån, med undantag dock för det

fall, att inmutaren genom förbehåll i mutsedeln tillförbundits att underkasta

sig ny lagstiftning om jordegareandel för kronan. I sammanhang

härmed har åt det på sådant förbehåll beroende temporära hindret mot utmäta

läggande gifvits en viss förlängd verkan, så att den för utarrendering

af kronans jordegareandel nödiga proceduren må kunna medhinnas;

häremot svarar en förlängning af den tid, inom hvilken utmål

enligt 21 § skall sökas.

Upplifvande! af kungörelsen den 19 augusti 1889 har åt formela

skäl flyttats till ingressen.

Bih. till Rilesd. Prut. 1834. 1 Sam/. 1 Aftl. 31 Haft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Sedan departementschefen härefter föredragit det, i öfverensstäitimelse

med de af honom nu uttalade åsigter, inom civildepartementet utarbetade

förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i

grufvestadgan den 16 maj 1884, livilket förslag finnes bilagdt detta protokoll,

hemstälde departementschefen i underdånighet att Kongl.-Maj:t

täcktes genom särskilda nådiga propositioner

dels inhemta Riksdagens yttrande öfver samma förslag;

dels föreslå Riksdagen att, derest Riksdagen i hufvudsak godkände

de ifrågasatta ändringarne af 17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, medgifva

att Kongl. Maj:t tillsvidare egde i den ordning, som af Kongl.

Maj:t närmare bestämdes,

ej mindre att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor

i öfrig!, Kong]. Maj:t faststälde, under en tid för hvarje gång af högst

tretio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel

i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen,

att vid upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens öfvertagande

äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomme,

än äfven att, om ingen funnes, som vore villig eller kunde öfvertaga

begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i hvarje särskilt

fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande åt kronan

af jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma förfalla.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan

af Statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla samt befalde

att i öfverensstämmelse dermed särskilda nådiga

propositioner skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll

bilagorna till detta protokoll utvisa.

Ex protöcollo:

Carl G. Edman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1894:120 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva. s. 15 i texten
  2. SU 1894:78 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj-.ts proposition angående tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva. s. 2 i texten