Sök i Ratio Lex

Angående aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst

1894-03-17 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1894:58, Angående aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

1

N:o 58.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående aflönande

i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller

lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes

att fullgöra sin tjenst; gifven Stockholms slott den 11

mars 1894.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kongl. Maj:t'' härmed föreslå Riksdagen,

dels att för sin del besluta

att, derest vid folkskola anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, till

hvilkens aflöning bidrag af statsmedel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter

tjenstledighet och examinerad vikarie för honom eller henne är förordnad

under oafbrutet minst en månad af den faststälda undervisningstiden af

åtta månader om året, vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande

varar, skall åtnjuta arfvode efter minst 600 kronor för åtta månaders undervisningstid

eller 75 kronor för läsinånad, hvarje månad beräknad till 30

dagar, samt förses med tjenlig, skolan närbelägen bostad, bestående af ett

rum, med vedbrand, eller ock erhålla ersättning derför, beräknad efter

minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid, äfvensom efter öfverenskommelse

undfå godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer;

att, om enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare

eller lärarinna erhåller ledighet och vikarie för honom eller henne förordnas

på sätt ofvan sägs, är af sådan beskaffenhet, att densamma gör läraren

eller lärarinnan oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst, utan

att dock för all framtid hindra hans eller hennes återinträde i tjenstgöring,

samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio års ålder och i vederbörlig

ordning förklarats berättigad till hel pension, vikariens aflöning

skall utgöras sålunda, att den ordinarie läraren eller lärarinnan af sin lön

Bih. UU Jti/eed, Prot. 1894. 1 Sami 1 Afd. 38 Häfi. (N:o 58). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

afstar ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens kontanta minimiaflöning,

eller 150 kronor för åtta månaders undervisningstid, samt två tredjedelar

af samma minimiaflöning, eller 400 kronor för åtta månaders undervisningstid,

utgå af allmänna medel, och återstodemerlägges af skoldistriktet,

hvilket det jemväl skall åligga att förse vikarien med bostad, jemte vedbrand,

eller ock lemna honom ersättning derför, enligt hvad ofvan oinförmälts,

äfvensom att, der så ifrågakommer, godtgöra honom hans resekostnad;
crtt,

der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet

anskaffas, nyssnämnda bestämmelser i fråga om vikariens aflöning skola,

derest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att

läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att

vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla, ändock att sjukdomens beskaffenhet

icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än högst

tre månader;

att, då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare

eller lärarinna erhållit tjenstledighet, är af sådan beskaffenhet, att läraren

eller lärarinnan till följd deraf är urståndsatt att vidare återinträda i tjenstgöring,

vikariens aflöning skall utgöras af läraren eller lärarinnan utan

tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet;

att ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder och

i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, skall, då på

grund af sjukdomsfall, behof af vikarie för honom eller henne inträder,

ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner; samt

att vikarie, hvars aflöning skall utgå efter ofvan angifna grunder, skall

ega, för hvarje hel månads tjenstgöring efter månadens slut och för Överskjutande

tjenstgöringstid så snart tjenstgöringen upphört, af vederbörande

skolråd eller skolstyrelse utbekomma den honom eller henne tillkommande

kontanta aflöning, äfvensom, der ersättning för bostad med vedbrand

utgar, sådan ersättning; att godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer,

skall till vikarien erläggas, för resan till tjenstgöringsorten efter

ankomsten dit och för resan derifrån, så snart förordnandet upphört; samt

att skolrådet eller skolstyrelsen skall ega att af den ordinarie lärarens eller

lärarinnans lön innehålla det belopp, hvarmed han eller hon skall till

vikariens aflöning bidraga, samt att utbekomma statsbidraget till samma

aflöning efter reqvisition och sedan folkskoleinspektören, eller i Stockholm

stadens konsistorium, vitsordat riktigheten af de för statsbidragets

erhållande lemnade uppgifter i den ordning, som af Kongl. Maj:t kommer

att närmare bestämmas;

dels ock att å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln anvisa ett förslags
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

anslag å 40,000 kronor att i enlighet med ofvan angifna grunder användas

såsom bidrag till aflönande i förenämnda fall af vikarie för sådan lärare

eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra

sin tjenst; med rätt för Kongl. Magt att i särskilda fall medgifva den

afvikelse från de för statsbidragets erhållande föreskrifna vilkor, som kan

vara af omständigheterna påkallad.

Under förutsättning att ifrågavarande anslag af Riksdagen beviljas

att för dermed afsedt ändamål i enlighet med nu föreslagna grunder användas,

vill Kongl. Maj:t, jemte utfärdande af närmare föreskrifter i fråga

om den administrativa anordningen och sättet för utbetalningen af statsbidrag

i förevarande afseende, meddela bestämmelser om rätt för skolråd

eller skolstyrelse att, då folkskolelärare eller lärarinna uppnått sextio års

ålder, hos direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning, ändock att

läraren eller lärarinnan icke anmäler sig önska med pension från tjensten

afgå, göra framställning om pröfning af hans eller hennes pensionsrätt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58-

Utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17

mars 1894.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre voon Essen,

friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson.

Departementschefen anmälde härefter det underdåniga betänkande och

förslag, som den 20 februari nästlidna år afgifvits af utsedde kommitterade

för utredande af frågan, om och på hvilka vilkor statsbidrag må kunna

lemnas till aflönande af vikarie för sådan ordinarie folkskolelärare eller lärarinna,

som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst, tillika med de

yttranden, som i anledning af samma förslag inhemtats från Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och

direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Derefter yttrade departementschefen:

»Sedan vid 1890 års riksdag enskilde motionärer framstält förslag, att

Riksdagen måtte'' ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett förslags
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58.

anslag att användas såsom bidrag till aflönande af vikarie för ordinarie

lärare eller lärarinna vid rikets folkskolor, hvilken på grund af genom

läkarebetyg styrkt, icke obotlig, sjukdom varit under minst en manad

oförmögen att sin tjenstgöring sjelf bestrida, aflat Riksdagen den 20 maj

1890 till Eders Kongl. Maj:t en underdånig skrifvelse, hvari anfördes bland

annat, att det af omförmälde motionärer väckta förslaget visserligen syntes

Riksdagen behjertansvärdt, men likväl icke vara af beskaffenhet att i dess

dåvarande form böra föranleda beviljandet af något anslag för det afsedda

ändamålet. Ehuru Riksdagen funne det vara med billighet öfverensstämmande,

att staten, då den lemnade bidrag till folkskolelärarepersonalens

aflöning, jemväl i någon mån trädde hjelpande emellan i de fall, da lärai’e

eller lärarinna genom sjukdom urståndsattes att sjelf uppehålla sin tjenst,

ansåge nemligen Riksdagen böra såsom ett oeftergifligt vilkor för statsbidragets

utgående uppställas den fordran, att, förutom läraren eller lärarinnan

sjelf, äfven vederbörande kommun, som jemte staten bestrede kostnaden

för tjenstens aflöning, till någon del finge vidkännas kostnaderna

för undervisningens uppehållande under sjukdomstiden, helst endast genom

en sådan anordning verklig garanti kunde erhållas mot missbruk med

afseende å statsbidragets anlitande. I hvilken proportion staten, kommunen

och läraren sjelf borde bidraga till vikariens aflöning, ansåge Riksdagen

emellertid, i frågans dåvarande outredda skick, icke kunna afgöras, och då

härtill komme, att de närmare bestämmelser, hvilka borde fastställas för

statsbidragets utgående i hvarje särskilt-fall, syntes böra blifva föremål för

omsorgsfull pröfning, funne Riksdagen det med omförmälda förslag afsedda

syftet bäst befordras derigenom, att Riksdagen fäste Eders Kongl. Maj:ts

uppmärksamhet på ifrågavarande angelägenhet. Riksdagen anhöll derför,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och på hvilka

vilkor statsbidrag må kunna lemnas till aflönande af vikarie för ordinarie

lärare eller lärarinna vid rikets folkskolor, som af sjukdom urståndsättes

att sin tjenst fullgöra.

I anledning af denna skrifvelse infordrades underdåniga yttranden ej

mindre från samtliga domkapitel, hvilka i ärendet hörde vederbörande

folkskoleinspektörer, äfvensom från öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor,

än äfven från öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i samtliga län; hvarefter och sedan de sålunda infordrade

yttrandena inkommit, Eders Kongl. Maj:t den 10 augusti 1892 täcktes

uppdraga åt den kommitté, hvars betänkande och förslag jag nyss anmält,

att utreda frågan, om och på hvilka vilkor statsbidrag ma kunna lemnas

till aflönande af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid

folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

I sitt berörda betänkande erinra kommitterade — som, der icke annorlunda

särskilt omnämnes, användt uttrycket lärare såsom omfattande

både lärare och lärarinnor — till en början, hurusom för närvarande det

åligger läraren att under honom beviljad tjenstledighet bekosta vikariens

aflöning, då bidrag dertill hittills icke utgått af statsmedel och skoldistriktet

icke har laglig skyldighet att i något fall dertill bidraga, utan

endast i 31 § folkskolestadgan uttalats, att när lärare på grund af sjukdom

måste för längre eller kortare tid erhålla tjenstledighet, det må bero

af distriktet att bevilja honom det understöd, hvaraf han kan anses vara

förtjent. Kommitterade anföra vidare, hurusom för närvarande endast i de större

städerna skolradsdistrikten torde bidraga till aflönande af vikarier vid sjukdomsfall

för ordinarie lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor i

enlighet med en gång för alla i sådant afseende gifna, bestämmelser, men

att deremot i de mindre städerna och på landsbygden skoldistrikten i allmänhet

torde för hvarje särskildt tillfälle besluta, huruvida läraren vid

sjukdomsfall må erhålla bidrag till vikariens aflöning. Och framhålla

kommitterade att, om man än får antaga, att de skoldistrikt icke äro så få, i

hvilka finnas både god vilja och motsvarande förmåga att lemna understöd

åt lärare, hvilka af sjukdom försatts i overksamhet och i den ställning

att nödgas anlita vikarie för uppehållande af undervisningen i skolan, det

ock finnes ett stort antal skoldistrikt, der sådant bidrag aldrig eller endast

i största nödfall och ytterst knapphändigt beviljats.

Sedan kommitterade härefter omnämnt den petition i ämnet, som i början

af 1880-talet af folkskolelärarekåren ingafs till Eders Kongl. Maj:t och

hvari anhölls att, vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare, dessa måtte,

i likhet med lärarne vid de allmänna läroverken, berättigas att behålla

tre fjerdedelar af lönen, under det att återstoden af vikariens aflöning

skulle betäckas medelst statsbidrag, lemna kommitterade en redogörelse för

fragans behandling vid 1883, 1885 och 1890 års riksdagar, hvarefter

kommitterade öfvergå till frågan om behofvet af statsbidrag till vikaries

aflönande vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskolor.

Hvad kommitterade anfört till ådagaläggande af detta, behof, äfvensom

till stöd för sin åsigt att, vid långvarigare sjukdomsfall såväl läraren sjelf,

som ock vederbörande skoldistrikt böra jemte staten deltaga i kostnaderna

för vikaries aflöning, och icke, såsom från ett och annat håll ifrågasatts,

vare sig lärarne eller distriktet helt och hållet befrias från deltagande i

samma kostnad, torde jag här icke behöfva närmare omnämna, då Riksdagen

redan i sin förberörda skrifvelse den 20 maj 1890 förklarat sig

finna det vala med billighet öfverensstämmande, att staten, då den lemnar

bidrag till folkskolelärarepersonalens aflöning, jemväl i någon mån träder

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

hjelpande emellan,, då lärare eller lärarinna genom sjukdom urståndsättes

att sjelf uppehålla sin tjenst, ehuru visserligen endast under vilkor, att,

förutom läraren eller lärarinnan sjelf, äfven vederbörande kommun till

någon del vidkännes kostnaderna för undervisningens uppehållande under

sjukdomstiden.

Deremot anser jag mig böra något utförligare omnämna hvad kommitterade

yttrat angående storleken af vikariens aflöning under den ordinarie

lärarens sjukdom, hvilken fråga kommitterade ansett höra tagas i öfvervägande

före afgörandet af frågan, med huru stor andel staten, skoldistriktet

och läraren skäligen böra till samma aflöning bidraga.

I detta afseende anföra kommitterade, att, så länge vikariens aflöning

bekostades utan bidrag af statsmedel vare sig ensamt af den ordinarie

läraren eller af distriktet eller af båda dessa gemensamt, särskilda föreskrifter

beträffande den aflöning, som borde tillkomma vikarie i nu ifrågavarande

fall, icke syntes erfordras, så vidt ej från undervisningens synpunkt

sådana föreskrifter påkallades.

Annorlunda stälde sig emellertid förhållandet, derest staten komme

att lemna bidrag till vikariens aflöning. I sådant fall kunde staten med

fog framställa anspråk derpå, att i främsta rummet undervisningens bästa

i hvarje fall tillgodosåges, så vidt möjligt vore, utan hänsyn dertill, huruvida

vikarie kunde erhållas för något lägre eller högre ersättning. Enär

emellertid, äfven om bidrag till vikariens aflöning komme att utgå af statsmedel,

likväl, då de ordinarie lärarne och skoldistrikten skulle tillskjuta

återstoden af vikariens ersättning, dessa tilläfventyrs i ett eller annat fall

kunde komma att fästa väl stort afseende vid beloppet af denna ersättning,

utan hänsyn till de tillgängliga vikariernas större eller mindre duglighet

och skicklighet, funne kommitterade bestämmelser böra gifvas i syfte att

förekomma ett dylikt för undervisningen menligt förhållande. Detta syntes

bäst kunna låta sig göra derigenom att vikariearfvodet sattes antingen

till ett visst för alla lika belopp eller åtminstone till en efter en och

samma grund bestämd summa, som kunde anses utgöra skälig vikarieersättning

i nu ifrågavarande fall. Med den tillgång på lediga lärarekrafter,

som numera funnes och som man ej hade anledning befara skola

för framtiden minskas, borde det ej möta svårighet att erhålla kompetenta

och dugliga vikarier mot ett jemförelsevis måttligt arfvode. Det torde

ock allt mera komma att höra till regeln, att de från seminarierna utgångna

alumnerna först någon tid skött vikariat, innan de erhölle ordinarie

tjenst.

Till den ordinarie lärarens lön utginge statsbidrag, beräknadt efter

den stadgade minimilönen med lika belopp vid alla läraretjenster, oafsedt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

om distriktet lemnade läraren större lön än denna. Enahanda förhållande

ansåge kommitterade böra ega rum vid bestämmandet af statens bidrag till

vikariens aflöning, hvilken likaledes borde fastställas till ett visst, vid alla

lärarebefattningar lika minimibelopp. Jemte det reda och enkelhet vid

statsbidragets bestämmande härigenom ernåddes, undginges äfven den

oegentlighet, som eljest lätt kunde inträffa, att, då för särskilda lärarebefattningar

vore bestämda olika löner, beroende af andra omständigheter

än ålderstillägg eller rent personliga förhållanden, de skickligare vikarierna,

hvilka naturligtvis i första rummet komme att anlitas vid inträffande

ledigheter, möjligen toges i anspråk för förordnanden, förenade med lägre

arfvoden, under det att vid senare inträffande ledigheter förordnanden,

förenade med högre arfvoden, komme att lemnas åt mindre skickliga och

lämpliga vikarier.

Kommitterade ville föreslå vikariearfvodets belopp till en summa af 600

kronor för läsår eller 75 kronor för läsmånad, motsvarande den ordinarie

lärarens kontanta minimilön. Att bestämma vikariearfvodet till högre

belopp syntes ej böra ifrågasättas, då i de flesta fall den ordinarie läraren

finge åtnöjas med denna minimilön. Lägre än denna syntes kommitterade

vikariearfvodet ej heller böra sättas, då på vikarierna stäldes den fordran,

att de skulle vara behörigen examinerade och således hafva undergått

samma jemförelsevis långvariga och dyrbara utbildningskurs som de ordinarie

folkskolelärarne, och lefnadskostnaderna för vikarien vore desamma

som för åtminstone den ogifte ordinarie läraren.

Huruvida det af kommitterade sålunda föreslagna kontanta arfvodet

borde anses såsom tillräcklig godtgörelse i ett för allt åt vikarien, eller

om han ej derjemte borde erhålla någon rätt till de naturaförmåner, som

tillkomme den ordinarie läraren, eller ersättning derför, hade utgjort särskilt

föremål för kommitterades öfvervägande. Att en vikarie, som i regel

endast för kort tid uppehälle en ordinarie lärares tjenst, ej skäligen kunde

göra anspråk på kofoder eller planteringsland eller ersättning derför, syntes

kommitterade uppenbart. Deremot ansåge kommitterade det vara obilligt att

fordra, att en vikarie, som i allmänhet måste antagas vara obekant på

den plats, der han mottoge ett förordnande såsom vikarie, skulle nödgas

sjelf derstädes anskaffa sig lämplig, skolan närbelägen bostad, då sådan

bostad, hvilken vid det förhållande, att vikarien väl i regeln vore ogift,

icke syntes behöfva utgöras af mer än ett rum, i de flesta fall borde

kunna, jemte eldning och städning, hvartill vikarien enligt kommitterades

åsigt äfven borde vara berättigad, utan synnerlig kostnad eller olägenhet

anskaffas af den ordinarie läraren eller af skoldistriktet. På grund häraf

funne kommitterade sig böra förorda, att bestämd föreskrift måtte lemnas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

derom, att, utöfver det kontanta arfvodet, äfven rätt till tjenlig, skolan närbelägen

bostad, bestående af ett rum, jemte eldning och städning, eller

ock skälig ersättning derför, skulle i hvarje fall tillkomma vikarien. Beloppet

af denna ersättning, der sådan undantagsvis kunde komma att utgå,

ansåge kommitterade kunna bero på öfverenskommelse mellan vikarien och

den, som finge sig ålagd skyldigheten att tillhandahålla vikarien bostad

eller lemna honom ersättning derför. Till förekommande af tvistigheter

i de fall, der sådan öfverenskommelse ej träffades, borde dock en bestämd

beräkningsgrund för ifrågavarande ersättning fastställas; och kunde en

summa af 50 kronor för helt läsår i regel anses såsom ett skäligt belopp

i detta afseende, enär, enligt hvad kommitterade fått sig meddeladt, lärarens

förmån af bostad med eldning och städning i skilda delar af landet

uppskattades till detta belopp.

Slutligen hade kommitterade haft att taga i betraktande, huruvida vikarien

borde tillerkännas ersättning eller ej för den resekostnad, som

kunde vara förbunden med antagandet af ett förordnande vid sjukdomsfall

för en ordinarie lärare. Der denna kostnad såsom flerstädes inom

de nordligare delarne af riket, kunde uppgå till icke obetydliga belopp,

syntes det vara obilligt, att vikarien skulle drabbas af densamma, i synnerhet

då, såsom väl oftast vore fallet, förordnandet att under en ordinarie

lärares sjukdom uppehålla dennes tjenst blefve temligen kortvarigt och i

hvarje fall till sin varaktighet ovisst. För sådana fall borde vikarien ega

rätt till ersättning för resekostnaden, hvilken ersättnings belopp dock syntes

böra få bero på öfverenskommelse vederbörande emellan.

Kommitterade ansåge således, att vikariens arfvode borde beräknas efter

600 kronor för läsår, eller 75 kronor för månad, samt vikarien derjemte

tillerkännas rätt att erhålla dels tjenlig, skolan närbelägen bostad, bestående

af ett rum, med eldning och städning, eller ock ersättning derför,

beräknad efter 50 kronor för helt läsår, dels ock efter öfverenskommelse

godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakornme, vederbörande obetaget

att, der af särskilda förhållanden sådant betingades, lemna vikarien högre

aflöningsförmåner än de sålunda föreslagna.

Med afseende derefter å bestämmandet af statens, skoldistriktets och den

ordinarie lärarens bidrag till vikariens aflöning yttra sig kommitterade först

rörande den form, i hvilken statsbidraget borde lemnas. Antingen kunde,

på sätt i de vid Riksdagen framlagda motionerna i ämnet föreslagits, ett

förslagsanslag till visst belopp ställas, till Eders Kongl. Maj:ts förfogande

att enligt de närmare bestämmelser, som af Eders Kongl. Maj:t meddelades,

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 3(1 Haft. ‘1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

af vederbörande länsstyrelser direkt till skolråden utanordnas. Eller också

skulle möjligen ett bestämdt anslag kunna lemnas till fördelning mellan

särskilda sjukhjelpsföreningar, hvilka skulle af lärarne sjelfva inom hvarje

län bildas och hvilka skulle af anslaget erhålla understöd i förhållande till

antalet sjukliga och ålderstigna medlemmar i de särskilda föreningarna.

Slutligen hade äfven framkommit förslag om användande samtidigt af

bada dessa nu angifna sätt, så att af Riksdagen skulle beviljas dels en

bestämd summa, att fördelas pa af lärarne bildade sjukhjelpsföreningar,

dels ett särskildt förslagsanslag, att vid långvariga sjukdomsfall användas

till bekostande af viss del af vikariens aflöning utöfver den tid, för hvilken

bidrag utginge från vederbörande sjukhjelpsförening.

Frågan om obligatoriska sjukhjelpsföreningar vore alldeles ny och

fullkomligt outredd. Att ålägga samtlige folkskolelärare att ingå i sjukhjelpsföreningar

och till dessa erlägga viss årlig afgift, skulle säkerligen

hos folkskolelärarekåren väcka ett berättigadt missnöje. Icke på något område

vore försök i sådan riktning gjordt, och om man skulle här inlåta sig

på dylikt försök, vore med skäl att befara, att kostnaderna för ett sådant

försök, hvars verkningar icke kunde på förhand med säkerhet beräknas,

icke skulle blifva lindrigare för statsverket, än om statsbidraget komme

att utgå direkt till skoldistrikten i enlighet med derför gifna föreskrifter.

Pa sadant sätt borde också långt större reda och enkelhet vid statsbidragets

utgående ernås, än om det skulle utgå i form af bidrag till sjukvårdsföreningar,

i hvilket sistnämnda fall både kontrollen öfver de särskilda

sjukdomsfallen och tillsynen öfver förvaltningen af föreningarna, hvilken

kontroll och tillsyn väl måste öfverlemnas åt folkskoleinspektörerna och

länsstyrelserna inom de särskilda länen, skulle medföra åtskilliga svårigheter.

Vidkommande derefter storleken af de olika bidragen till vikarieaflöningen,

kunde tvekan uppstå, huruvida den ordinarie lärarens bidrag

lämpligast borde utgå med för alla lärarebefattningar lika belopp eller

bestämmas till viss andel af vare sig den ordinarie lönen eller vikariearfvodet.

En lärare, som åtnjöte högre lön, syntes nemligen, frånsedt alla andra

förhållanden, böra kunna afstå ett större belopp till sin vikaries aflöning,

än en lärare med mindre lön. Men vid närmare granskning funnes

denna mening åtminstone i ett stort antal fall icke vara hållbar. Enligt

gällande föreskrifter vore lönen för de ordinarie lärarne bestämd till

ett för alla lika minimibelopp, 600 »kronor, efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring

700 kronor, hvartill staten bidroge med ett visst belopp. Der lärarnes

löner blifvit höjda utöfver detta minimibelopp, hade sådant uppen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

barligen föranledts af särskilda förhållanden, hvilka nödvändiggjort en dylik

lönetillökning, såsom i allmänhet i städerna och särskildt i de större

städerna de derstädes rådande dryga lefnadskostnaderna. Den lönetillökning,

som således på vissa orter visat sig nödvändig och som bestredes af

vederbörande skoldistrikt ensamt utan bidrag af statsmedel, kunde väl icke

antagas vara större, än som af behofvet verkligen påkallats. Om detta

vore fallet, kunde man ej heller uppställa såsom allmän regel, att de folkskolelärare,

som åtnjöte högre löner, kunde afstå större belopp till sina

vikariers aflönande, än lärare å andra orter med lägre löneförmåner. I

de fall, då de ordinarie lärarelönernas olika belopp berodde icke på särskilda

omständigheter å olika orter, utan på personliga förhållanden såsom

ålderstillägg och dylikt, borde naturligtvis icke heller deraf föranledas

olikhet i bidragen till vikariernas aflönande.

Om derför vikariearfvodet bestämdes att utgå med ett vid alla lärarebefattningar

lika minimibelopp, syntes det kommitterade, som om äfven den

ordinarie lärarens bidrag till vikariens aflönande borde fastställas till ett

för alla lika minimibelopp.

Riksdagen hade på anförda skäl i sin skrifvelse i ämnet framhållit,

att förutom läraren eller lärarinnan sjelf äfven vederbörande kommun

borde till någon del vidkännas kostnaderna för undervisningens uppehållande

i folkskolan under den ordinarie lärarens eller lärarinnans sjukdom.

Denna fordran ansåge också kommitterade fullt befogad, men med

kännedom om de dryga kostnader, som många kommuner måste underkasta

sig för folkskoleväsendet, och det missnöje, som på flera orter förspordes

öfver de alltmer växande utgifterna till folkskolan, ett missnöje

som för sjelfva folkskolans framtida välfärd kunde blifva en verklig fara,

borde man, enligt kommitterades åsigt, i allt, som rörde dylika utgifter, förfara

med största varsamhet och söka, då, såsom här, nya utgifter för folkskolan

ifrågasattes, nedbringa dessa till det minsta möjliga belopp, som

kunde finnas förenligt med det mål, man ville med kommunens deltagande

i samma utgifter vinna.

Denna synpunkt hade varit för kommitterade bestämmande, då de

behandlat frågan om den proportion, hvari staten, skoldistriktet och

den ordinarie läraren borde deltaga i vikarieaflöningen. I detta afseende

hade de flesta af de i ärendet hörda myndigheter föreslagit, att staten

skulle åtaga sig två tredjedelar af det till samma aflöning erforderliga belopp

och den återstående tredjedelen lika fördelas mellan läraren och

distriktet, hvilka således skulle bidraga till vikariens aflöning med en sjettedel

hvardera. Denna proportion hade, såvidt dervid afsåges vikariens

kontanta aflöning, synts kommitterade vara ganska väl afpassad, särskildt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

hvad statsbidragets belopp anginge, vid jemförelse med statens bidrag till

den ordinarie lärarens lön, hvilket bidrag utginge med två tredjedelar af

lärarens minimilön. Men utom det kontanta vikaiåearfvodet måste äfven

tagas i betraktande den förmån af bostad, jemte eldning och städning,

eller ersättning derför, äfvensom i vissa fall den godtgörelse för resekostnad,

som borde utöfver det kontanta arfvodet tillkomma vikarien. Frågan

om hvilkendera af de båda parterna, den ordinarie läraren eller distriktet

— ty staten kunde naturligtvis här icke komma i betraktande — skulle

tillhandahålla läraren bostad med eldning och städning eller lemna honom

ersättning derför, äfvensom godtgöra honom hans resekostnad, syntes kommitterade

böra i viss mån inverka på proportionen af bidragen till det

kontanta arfvodet.

Vid besvarandet af förevarande fråga läge det närmast till hands att

antaga, att den ordinarie läraren, som sjelf enligt lag hade sig tillförsäkrad

förmånen af tjenlig bostad och nödigt bränsle af distriktet, skulle lättast

kunna upplåta bostad åt vikarien. Men då man betänkte, att den bostad,

den ordinarie läraren fått åt sig upplåten, vore beräknad endast för honom

och hans familj, och säkerligen i många fall lemnade ganska knappt

utrymme för denna, kunde man finna, att så icke vore förhållandet. I

allmänhet bestode lärarens bostad af två rum och kök. Om läraren, som

i. regel vore gift och hade familj, insjuknade så allvarligt och för så lång

tid, att vikarie för honom måste anställas, vore det tydligt, att stora svårigheter

och olägenheter, särdeles då familjen vore talrik, måste uppstå så

väl för den ordinarie läraren och hans familj, som för vikarien, derest

denne skulle innebo hos den ordinarie läraren. Då dennes sjukdom i de

fall, om hvilka bär vore fråga, mången gång kunde vara af smittosam art,

läte en sådan anordning icke ens tänka sig.

Då den ordinarie läraren vore ogift, blefve förhållandet visserligen

något annorlunda, men detta vore, som sagdt, endast undantagsvis fallet,

och svårligen kunde man göra skyldigheten att tillhandahålla vikarien bostad

beroende af den tillfälliga omständigheten, huruvida den ordinarie läraren

voro gift eller icke.

De svårigheter och olägenheter, som uppstode, derest skyldigheten att

tillhandahålla vikarien bostad ålades den ordinarie läraren, syntes icke

böra uppkomma, om denna skyldighet ålades distriktet. Inom många distrikt

hade kommunen till sitt förfogande lägenheter, som kunde utan

kostnad eller olägenhet upplåtas till bostad åt den vikarierande läraren

och vore för sådant ändamål tjenliga. Der detta icke vore fallet, borde i

allmänhet icke stora svårigheter möta för distriktet att mot måttlig hyra

anskaffa tjenlig bostad åt vikarien. På grund häraf ansåge kommitterade,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 58.

att skyldigheten att tillhandahålla vikarien tjenlig bostad med eldning och

städning eller ock lemna honom ersättning derför, borde åläggas distriktet

och icke läraren. När denna ersättning, som af kommitterade uppskattats i

allmänhet till ett belopp af 50 kronor för helt läsår, måste sättas till

högre belopp, hvilket borde blifva förhållandet åtminstone i de större städerna,

syntes också billigt, att distriktet och icke läraren ålades den ökade

utgift till vikariens aflönande, som derigenom förorsakades.

Hvad åter anginge ersättning för resekostnad, der sådan ersättning

ifrågakomme, ansåge kommitterade dylik ersättning icke rättvisligen böra

gäldas af den ordinarie läraren, då derigenom skulle uppstå obillighet för

vissa lärare gentemot andra, så väl derutinnan att några lärare ålades en

utgift, hvilken andra lärare i motsvarande fall undginge, som äfven derutinnan,

att för de lärare, som måste vidkännas sådan utgift, densamma

komme att utgå till mycket vexlande belopp. Kommitterade ansåge derför,

att äfven denna utgift, i de fall den kunde blifva nödig, borde bestridas

af distriktet.

Om nu distriktet ålades skyldighet att tillhandahålla vikarien bostad

jemte eldning och städning, eller ock lemna honom ersättning derför, äfvensom

att i vissa fall godtgöra honom hans resekostnad, syntes distriktets

bidrag till vikariens kontanta aflöning i stället kunna sättas något lägre,

men den ordinarie lärarens bidrag dertill böra i någon mån höjas. Då

ersättningen för vikariens bostad, med eldning och städning, beräknats till

i allmänhet 50 kronor, syntes detta belopp skäligen kunna afdragas å den

sjettedel af vikariens kontanta lön, som ofvan föreslagits böra af distriktet

utgå, och tilläggas det såsom den ordinarie lärarens bidrag till vikariens

kontanta aflöning föreslagna beloppet 100 kronor.

Kommitterade ville för sin del föreslå, att den ordinarie läraren måtte

tillförbindas att till vikariens aflöning af sin lön afstå ett belopp af 150

kronor för läsår, samt att vikariens kontanta aflöning i öfrigt måtte utgöras

medels bidrag af skoldistriktet och tillskott af allmänna medel sålunda,

att Va af vikariens kontanta minimiaflöning, 600 kronor, eller 400

kronor för läsår, utginge af allmänna medel, och återstoden erlades af

distriktet. Fördelningen af bidragen till vikariens kontanta minimiaflöning

skulle sålunda blifva: staten 73, läraren 7n och distriktet Vi2.

Nu kunde det emellertid inträffa, att vikarie icke kunde erhållas mot

erbjudande af ofvan föreslagna minimiaflöning och öfriga förmåner. På landsbygden

äfvensom i de mindre och jemväl de medelstora städerna skulle

detta ytterst sällan, om ens någonsin ifrågakomma, då dessa aflöningsförinåner

måste anses vara med afseende å förhållandena på landet och i

dylika städer fullt tillräckliga, och, såvidt kommitterade hade sig bekant,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

med nuvarande tillgång på lärarekrafter icke någon svårighet mött att

inom hvilken trakt af landet som helst erhålla lämpliga vikarier, mot erbjudande

af dessa aflöningsförmåner, samt icke någon anledning funnes

att antaga, att tillgången på lärarekrafter framdeles skulle minskas.

Deremot skulle i åtminstone de större städerna icke någon lämplig

vikarie kunna erhållas mot erbjudande af de nu föreslagna aflöningsförmånerna.

Här uppstode då frågan, hvilken eller hvilka af de parter, som

bidroge till vikariens minimiaflöning, skulle vidkännas det belopp, som derutöfver

kunde erfordras för lämpliga vikariers erhållande. Att statsbidraget

till vikariens aflöning skulle utgå med högre belopp än det ofvan föreslagna,

eller ‘b af den kontanta minimiaflöningen, kunde naturligtvis ej ifrågasättas,

då staten till den ordinarie lärarens aflöning icke bidroge med högre

belopp än .Va af dennes minimilön. Således återstode att taga i öfvervägande,

om den ordinarie läraren ensam, eller distriktet ensamt, eller

båda gemensamt borde vidkännas skilnaden mellan minimilönen och det

belopp som till vikarien verkligen utginge. Att ålägga läraren ensam att

gälda denna skilnad vore uppenbarligen obilligt, då denna skilnad kunde,

såsom, t. ex. i Stockholm, uppgå till ganska betydliga belopp. För närvarande

vore också förhållandet i de större städerna, att läraren och distriktet

gemensamt vidkändes kostnaderna för vikariens aflöning, så att

läraren till vikariens aflöning afstode viss del, vanligen en fjerdedel deraf,

och distriktet betalade återstoden. Om läraren tillförbundes att i hvarje

fall afstå en fjerdedel af sin minimilön, 600 kronor, således 150 kronor,

till vikariens aflöning och ett belopp af 400 kronor utginge af statsmedel,

syntes det kommitterade billigt, att hvad derutöfver kunde erfordras till vikariens

aflönande utgjordes af distriktet ensamt, utan bidrag af läraren.

Den med statsbidragets utgående afsedda lättnad för den ordinarie läraren

beträffande hans utgifter till vikariens aflöning i sådana fall, om hvilka

här vore fråga, komme på sådant sätt äfven i dessa distrikt läraren till

godo.

Såsom vilkor för statsbidrags åtnjutande hafva kommitterade föreslagit

följande:

1) den ordinarie läraren eller lärarinnan skall hafva åtnjutit oafbruten

tjenstledighet och vikarie för honom eller henne varit förordnad minst en

månad af folkskolans ordinarie undervisningstid af åtta månader om året;

2) sjukdomen skall vara sådan, att läraren eller lärarinnan derigenom

urståndsättes att vederbörligen sköta sin tjenst, men får icke vara obotlig

eller uppenbarligen sjelfförvållad;

3) sjukdomen måste vara styrkt af läkarebetyg eller, der sådant icke

kan utan alltför stor svårighet eller kostnad anskaffas, genom intyg

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

af vederbörande kommunalnämnds ordförande, dock att äfven i detta

fall läkarebetyg måste anskaffas, då sjukdomen varar längre tid än tre

månader;

4) den ordinarie läraren eller lärarinnan får icke vara berättigad till

hel pension enligt 14 § i gällande pensionsreglemente;

5) vikarien bör, så vidt möjligt, vara behörig att erhålla tjensten såsom

ordinarie;

6) angående vikariens behörighet -och aflöningsvilkor samt den tid,

hvarunder han tjenstgjort, skola i viss form affattade uppgifter lemnas af

skolråden, och böra dessa uppgifter af vederbörande folkskoleinspektör till

riktigheten styrkas.

Hvad beträffade det första af ofvan uppstäda vilkor, ansåge kommitterade

det vara uppenbart, att den ordinarie lärarens sjukdom måste visa

sig hafva en viss varaktighet och det'' till följd deraf föranledda förordnandet

för annan person att uppehålla hans tjenst fortvara någon tid, för

att läraren skulle komma i åtnjutande af understöd, eller åtminstone för

att behof af statsbidrag till vikariens aflöning skulle anses förefinnas. Vid

mera tillfälliga och kortvariga sjukdomsfall kunde nemligen undervisningen

i skolan utan större olägenhet ordnas så, att i stället för den tid,

hvarunder undervisningen till följd af lärarens sjukdom måst af brytas,

skolan fortginge motsvarande tid under ferierna, hvarigenom kostnaden

för vikaries anställande kunde helt och hållet undgås. På landsbygden

skulle dessutom i de flesta fall svårighet uppstå att erhålla lämplig vikarie

för endast några dagar eller en eller annan vecka, och i alla händelser

måste viss tid förgå, innan vikarie kunde anskaffas, hvarför äfven af denna

anledning nyssberörda anordning måste vidtagas vid kortvarigare sjukdomsförfall

för den ordinarie läraren. Skulle i ett eller annat fall en dylik

anordning icke finnas lämplig och svårighet att anskaffa vikarie icke heller

möta, syntes likväl kostnaden för vikariens aflöning, då denne tjenstgjorde

endast någon kortare tid, böra åläggas den ordinarie läraren ensam med

eller utan understöd af skoldistriktet. Dels blefve nemligen i sådant fall

kostnaden för honom icke så känbar, att behof af understöd kunde anses

vara oundgängligen behöfligt, dels undginges derigenom det besvär och

de svårigheter, hvilka i afseende å såväl uppfyllandet af vilkoren för statsbidragets

åtnjutande som å kontrollen i sådant hänseende skulle blifva

oundvikliga, i händelse statsbidrag skulle utgå'' vid hvarje, äfven det kortvarigaste

sjukdomsfall, då vikarie för den ordinarie läraren förordnades;

hvartill komme att en lärare, som lede af så lindrig sjukdom, att densamma

icke utgjorde verkligt hinder för honom att nöjaktigt uppehålla

undervisningen, icke utsattes för frestelsen att söka tjenstledighet för kor
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

tare tider, då han måste antingen ensam betala vikariens aflöning eller ock

genom utsträckt undervisning sjelf ersätta den under hans opasslighet förlorade

undervisningstiden.

Bestämmandet af gränsen för den tidrymd, hvarunder den ordinarie

läraren sålunda icke finge komma i åtnjutande af bidrag till vikaries

aflöning, måste enligt kommitterades åsigt alltid blifva i viss mån godtyckligt.

I alla de vid Riksdagen framlagda motionerna, likasom i nästan

alla de yttranden, som afgifvits .i anledning af Riksdagens i ärendet aflåtna

underdåniga skrifvelse, hade denna tidrymd ansetts kunna skäligen

bestämmas till en månad, dervid i allmänhet endast omnämnts sjukdomsfallets

varaktighet, men i de flesta fall förutsatts och af en och annan

myndighet bestämdt uttalats, att vikarie verkligen varit under samma tid

förordnad att uppehålla tjensten och äfven vederbörligen uppehållit densamma.

Dock hade äfven uttalats den åsigt, att den sålunda ifrågasatta

tiden af en månad vore väl lång, och att rätt för läraren att erhålla bidrag

till vikaries aflöning borde inträda, så snart sjukdomsfallet och det

deraf föranledda vikarieförordnandet varat en tid af minst två veckor.

Skyldigheten för den ordinarie läraren att ensam bestrida vikariens aflöning

syntes emellertid kommitterade icke böra blifva för hvarje särskild

lärare alltför betungande, äfven om tiden, för hvilken denna skyldighet

ålåge honom, bestämdes till en månad. Deremot skulle säkerligen kostnaden

för statsverket blifva i ganska väsentlig mån ökad, i händelse statsbidrag

skulle utgå redan efter två veckors sjukdomsförfall för den ordinarie

läraren och deraf föranledt vikarieförordnande under samma tid,

eller i allmänhet då förordnande af vikarie erfordrades för kortare tid än

en månad. Med afseende härå hade kommitterade funnit en tidrymd af en

månad kunna skäligen fastställas såsom den kortaste tid, hvarunder den

ordinarie läraren måste vara på grund af sjukdom oafbrutet tjenstledig

och vikarie för honom förordnad, för att rätt till bidrag af statsmedel till

vikariens aflöning skulle inträda.

Vidare borde statsbidraget till vikariens aflönande utgå endast för

den tid, för hvilken sådant bidrag till aflönande af den ordinarie läraren

utginge. Enligt kongl. kungörelsen angående lönetillskott af allmänna

medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5 juni

1885 utginge sådant lönetillskott till den ordinarie lärarens eller lärarinnans

aflöning endast för en. tid af åtta månader om året. Der undervisningen

vore anordnad sålunda, att densamma fortginge utöfver åtta

månader om året, erhölles icke något lönetillskott för den Överskjutande

tiden. I öfverensstämmelse härmed borde bidrag till aflönande af vikarie

vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskola utgå endast för sådan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

tid, för hvilken distriktet egde åtnjuta bidrag till den sistnämndes aflöning,

och endast derest den ordinarie läraren för sjukdom åtnjöte oafbruten

tjenstledighet och vikarie för honom tjenstgjort under minst en månad af

denna tid.

Då undervisningen fortginge mer än åtta månader om året, kunde,

såsom på åtskilliga ställen vore fallet, i skolans reglemente eller Oordning

uttryckligen vara angifvet, hvilken del af undervisningstiden vore

att anse såsom öfverläsningstid. I sådant fall mötte icke någon svårighet

att afgöra, huruvida vid inträffad t sjukdomsfall för den ordinarie läraren

eller lärarinnan, sjukdorpen fortginge under sådan tid, att bidrag till vika-,

riens aflöning borde af statsmedel utgå. I många fall lemnades deremot

icke någon anvisning, hvilken del af läsåret vore att anse såsom öfverläsningstid,

och kunde det då vara vanskligt att afgöra, huruvida i ett

visst fall sådant bidrag borde utgå eller ej, derest ej särskilda föreskrifter

i sådant afseende lemnades. Till förekommande af ovisshet i dylika fall

borde bestämmelser meddelas derom, att, då ej särskildt funnes angifvet,

hvilken del åt den årliga lästiden i folkskolan vore öfverläsningstid, såsom

sådan måtte anses den lästid, som öfversköte åtta månader (34 V2 veckor),

räknade från kalenderårets början, således, der undervisningen fortginge

nio månader om året, den sista månaden af höstterminen.

Då den folkskolans .högsta afdelning, som benämndes fortsättningsskola,

icke vore obligatoriskt föreskrifven, och Riksdagen såsom oeftergifligt

vilkor för statsbidrags lemnande till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall

för ordinarie lärare eller lärarinnor, uppstält den fordran, att

bidrag af vederbörande skoldistrikt jemväl borde i hvarje fall utgå, ansåge

kommitterade det redan från denna synpunkt vara olämpligt att ifrågasätta

bidrag af stat och kommun till vikarie för lärare i fortsättningsskola, enär

till äfventyr detta skulle kunna bidraga till att inom något distrikt verka

obenägenhet för sådan skolas anordnande. Den aflöning, som lärare i fortsättningsskola

åtnjöte, vore dessutom för honom en särskild extra inkomst

utöfver hans lön såsom ordinarie lärare, hvarför någon obillighet icke

kunde anses förefinnas deri att, i händelse af sjukdomsfall, han finge ensam

bestrida kostnaden för aflönande af sin vikarie i fortsättningsskolan, under

den tid han sjelf icke kunde derstädes tjenstgöra, helst denna kostnad i

allt fall icke kunde uppgå till synnerligen högt belopp, då statsbidrag till .

aflönande af lärare och lärarinna i fortsättningsskola ej utginge för längre

tid än sex veckor utöfver folkskolans ordinarie undervisningstid och dylik

skola till följd deraf knappast någonstädes vore anordnad för längre tid

än den för statsbidragets utgående i berörda fall bestämda.

Med uttrycket månad kunde afses antingen kalendermånad eller eu

Bill. till Kilcsd. Vrot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 80 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

tid af trettio dagar, oberoende af kalendermånadernas längd. I ofvan anförda

kongl. kungörelse angående lönetillskott m. m. den 5 juni 1885

förekomme uttrycket månad, utan att närmare angåfves, huruvida dermed

afsåges kalendermånad eller en tid af 30 dagar, men i det vid kongl.

cirkulärbrefvet af samma dag till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

fogade formulär för uppgifter, som böra lemnas af skolråden vid ansökning

hos bemälda myndigheter enligt nyssberörda kungörelse, föreskrefves,

att uppgift skulle lemnas om årlig undervisningstid i kalendermånader,

hvarjemte bestämmelse lemnades derom, att för erhållande af lönetillskott

till examinerad icke ordinarie folkskolelärare eller lärarinna erfordrades

bland annat, att han eller hon vore med undervisningen sysselsatt minst

8 kalendermånader af året. Ehuru således i fråga om lönetillskott till

ordinarie folkskolelärare eller lärarinna den årliga lästiden, för hvilken

sådant tillskott finge åtnjutas, beräknades i kalendermånader, och, såsom

ofvan utvecklats, kommitterade ansåge, att endast då sjukdomsfall till minst

en månads tid folie inom först nämnda ordinarie lästid, bidrag af statsmedel

borde till vikariens aflönande utgå, hade kommitterade dock trott, att

vid beräknandet af denna minimitid af en månad, största billighet och jemnhet

skulle ernås, om densamma i hvarje fall bestämdes till 30 dagar,

helst derigenom ernåddes enkelhet och reda vid beräknande af vikariearfvodets

belopp, då detta skulle utgå för annan tid än jemn månad eller

jemna månader.

I sammanhang med bestämmandet af den minimitid, hvarunder en

ordinarie lärares tjenstledighet på grund af sjukdom borde fortfara, för

att berättiga läraren till erhållande af bidrag till vikaidens aflöning, hade

kommitterade tagit under öfvervägande, för huru lång tid sådant bidrag

finge utgå. Dervid vore till en början tydligt, att sådant bidrag icke

finge beräknas för annan tid än den, hvarunder vikarie verkligen varit

förordnad. Då vidare kommitterade funnit sig böra föreslå en så långt utsträckt

minimitid för statsbidrags erhållande som en månad, ansåge kommitterade

billigt, att, då sådant bidrag lemnades, detsamma utginge för hela

den tid, hvarunder vikarien varit förordnad. Att låta statsbidraget utgå

endast för jemna halfva månader, hvarje half månad beräknad till 15

dagar, hvilket från några håll hade yrkats, skulle, enligt kommitterades

åsigt, medföra påtaglig obillighet mot vissa lärare och möjligen innebära

frestelse för en och annan att fördröja återupptagandet af undervisningen

i skolan någon dag eller några dagar längre, än strängt taget kunde vara

nödvändigt, hvarför kommitterade funnit sig icke kunna förorda någon bestämmelse

i sådant syfte.

Från åtskilliga håll både framkastats den tanken, att statsbidrag icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

borde utgå för obegränsad tid; och hade förslag framstäf dels derom,

att en viss maximitid borde bestämmas, t. ex. 4, 5 eller 6 manader, dels

att särskilda föreskrifter borde meddelas för det fall, att den ordinarie

lärarens sjukdom varade längre tid, t. ex. utöfver ett ar. Någon maximitid

för statsbidrags utgående under ett och samma läsår hade kommitterade

icke velat föreslå, med undantag allenast för det fall, att den ordinarie

läraren vore berättigad till afkortad pension, enär kommitterade ansåge, att

statsbidrag till aflönande af vikarier vid sjukdomsfall för ordinarie lärare

borde utgå för hela den tid af åtta månader om året, hvarunder lönetillskott

af allmänna medel utginge till den ordinarie lärarens aflöning,

samt behofvet af sådant bidrag naturligtvis måste blifva allt mer känbart

ju längre lärarens sjukdom varade. Af samma anledning både kommitterade

icke heller trott sig böra ifrågasätta särskilda bestämmelser i syfte

att inskränka den ordinarie lärarens rätt till understöd till vikariens aflöning,

då sjukdomen varade längre tid än ett helt år, helst kostnaden

för staten icke torde blifva genom dylika bestämmelser i någon afsevärd

mån minskad.

Icke blott en sjukdoms längre eller kortare varaktighet, utan äfven

sjukdomens beskaffenhet måste tagas i betraktande vid bestämmandet af

vilkoren för statsbidrags utgående i nu ifrågavarande fall.

Till en början vore tydligt, att sjukdomen måste vara af sådan beskaffenhet,

att densamma verkligen nödvändiggjorde tjenstledighet för den

ordinarie läraren. Om läraren endast lede af ringare opasslighet eller

allmän sjuklighet, hvilken ej utgjorde verkligt hinder för honom att vederbörligen

uppehålla undervisningen i skolan, men han dock önskade erhålla

befrielse från sin undervisningsskyldighet och fördenskull begärde tjenstledighet,

borde han ensam bestrida kostnaderna för sin vikaries aflöning.

Vidare borde enligt kommitterades åsigt uppställas den fordran, att

sjukdomen ej finge vara uppenbarligen sjelfförvållad. I detta afseende

ville kommitterade erinra om ett likartadt förhållande i fråga om småskolelärares

rätt till pension i vissa fall. I § 8 af gällande reglemente för småskolelärares

m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt föreskrefves nemligen, att rätt

till afkortadt understöd tillkomme endast den lärare, som af vederbörande

skolråd och folkskoleinspektör ansåges på grund af försvagad helsa, minskad

syn eller hörsel eller annan liknande oförvållad anledning icke vidare

vara fullt lämplig att skota sin tjenst. En motsvarande bestämmelse syntes

äfven här vara på sin plats. Men då svårighet kunde möta att i

hvarje fall med visshet afgöra, huruvida en sjukdom vore sjelfförvållad

eller icke, vore det lämpligast, att endast vid sådana sjukdomsfall, som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

uppenbarligen vore sjelfförvållade, rätt till bidrag till vikaries aflöning

frånkändes den ordinarie läraren eller lärarinnan.

Slutligen borde statsbidrag till understöd för aflönande af vikarie vid

sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare ej heller utgå, om sjukdomen

vore att anse såsom obotlig. Om detta vore händelsen, borde läraren

ensam bestrida kostnaderna för sin vikaries aflönande. I sådant fall vore

nemligen den ordinarie läraren urståndsatt att någonsin åter inträda i

tjenstgöring och vid dylikt förhållande kunde icke skäligen från lärarens

sida framställas anspråk derpå, att staten och kommunen skulle betungas

med aflönande såväl af den sjuke läraren, som ock, åtminstone till större

delen, af vikarien. Enligt § 15 i reglementet angående folkskolelärarnes

pensionsinrättning den 30 november 1866, sådan samma § lyder i kongl.

kungörelsen den 24 november 1876, vore den folkskolelärare, som genom

obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjenst, berättigad

till afkortad pension redan efter tio ordinarie tjensteår. Ville man nu

tillerkänna sådan lärare rätt till bidrag för vikariens aflönande, så skulle,

derest ifrågavarande lärare drabbats af den obotliga sjukdomen, innan han

uppnatt sagda tjenstetid, uppstå så att säga en rätt till pension vid sidan

af den i gällande pensionsreglemente faststälda, af hvilken i allt fall sådan

lärare aldrig skulle kunna komma i åtnjutande, då enligt § 18 i sagda

reglemente såsom tjenstetid, hvarå rätt till pension grundades, icke finge

räknas den tid, under hvilken tjenstledighet åtnjötes, då denna ledighet

oafbrutet fortfarit under minst ett läsår. Med afseende härå och då icke

ensamt lärarens behof af understöd finge vara bestämmande för rätt till

statsbidrag i nu ifrågavarande afseende, hade kommitterade ansett sig böra

uppställa såsom allmänt gällande vilkor för rätt till statsbidrag till aflönande

af vikare vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare^ att dennes

sjukdom väl skulle vara af så svår beskaffenhet, att densamma verkligen

urståndsätta läraren att vederbörligen sköta sin tjenst, men dock icke finge

vara obotlig.

Sjukdomens beskaffenhet kunde naturligtvis ej styrkas på tillförlitligare

sätt än genom intyg derom af legitimerad läkare. Då emellertid å vissa

orter i nordligaste delarne af riket afstånden mellan den insjuknade lärarens

hemvist och närmaste läkares bostad vore så stora, att kostnaderna

för ett läkarebesök skulle kunna komma att uppgå till kanske högre belopp

än det statsbidrag, som kunde erhållas till vikariens aflöning under

tjenstledigheten, om denna ej i betydlig mån öfverstege en månad, hade

kommitterade funnit sig böra förorda den inskränkning i vilkoret af sjukdomens

styrkande genom läkarebetyg, att, då sådant betygs anskaffande

vore förcnadt med synnerlig svårighet och kostnad, statsbidrag till vika
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

21

riens aflönande finge utgå, dock ej för längre tid än tre månader, om

sjukdomsfallet blifvit styrkt genom intyg af kommunalnämndens ordförande.

Då emellertid sådant intyg tydligtvis icke kunde innebära uppgift

derom, att sjukdomen icke vore uppenbarligen sjelfförvållad eller att såsom

obotlig anse, syntes, då sjukdomsfallet varade längre tid än tre månader,

ovilkorligen böra fordras intyg af läkare enligt hvad förut föreslagits.

Kommitterade hade redan förut antydt, att rätten till statsbidrag till ■

vikaries aflönande vid sjukdomsfall synts kommitterade böra sättas i samband

med den ordinarie lärarens rätt till pension. Enligt § 14 i reglementet

för folkskolelärarnes pensionsinrättning tillkomme rätt till hel

pension hvarje pensionsberättigad folkskolelärare, då han uppnått 55 års

ålder och räknade 30 tjensteår; och enligt § 16 i samma reglemente vore

den, som fylt 50 år och såsom folkskolelärare tjenstgjort minst 25 år, berättigad

att, då han från tjensten afginge, bekomma afkortad pension enligt

vissa närmare angifna bestämmelser. Då en ordinarie lärare vore

berättigad till hel pension enligt förstnämnda §, kunde ej gerna ifrågasättas,

att läraren skulle erhålla bidrag till vikariens aflöning vid inträffadt

sjukdomsfall, och från skolans synpunkt måste det vara en fördel, att en

pensionsberättigad lärare, som af sjukdom för längre eller kortare tid

urståndsattes att sköta sin tjenst, helt och hållet öfverleinnade densamma

i yngre och kraftigare händer.

Deremot hade det synts kommitterade obilligt, att en lärare, som vore

berättigad endast till afkortad pension, ej skulle åtnjuta något bidrag till

aflönande af vikarie vid sjukdomsfall, under det att å andra sidan det

såväl från skolans synpunkt som med hänsyn till kostnaden för staten

och kommunen vore mindre fördelaktigt, om en sådan lärare, hvilken lede

af sjukdom, som för honom nödvändiggjorde längre tids tjenstledighet,

skulle, till följd deraf att bidrag utginge till vikariens aflöning, finna sig

föranlåten att, ehuru helt och hållet eller till väsentlig del oförmögen att

sköta sin tjenst, dock qvarstå vid densamma. Kommitterade hade derför

tänkt sig, att rätt till statsbidrag för vikaries aflönande vid sjukdomsfall

äfven skulle tillkomma sådan lärare, som egde rätt till afkortad pension,

men ej längre än för viss tid, hvilken kommitterade ansett kunna skäligen

bestämmas till fyra månader om året. Om sådan lärare önskade erhålla

tjenstledighet längre tid än fyra månader af året, skulle han deremot för

den Överskjutande tiden ensam bekosta vikariens aflöning, utan tillskott

af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet, derest ej detta funne skäligt

sådant lemna.

Redan i 25 § af folkskolestadgan lemnades den allmänna föreskrift,

att, då ordinarie läraren åtnjöte tjenstledighet, icke, såvidt möjligt vore,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

någon borde till vikarie förordnas, som ej egde den i samma stadga föreskrifna

behörighet att innehafva den ifrågavarande tjensten. Genom kongl.

cirkuläret angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor

vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885 vore förordnadt, att hinder

för utbekommande af statsbidrag icke borde möta deraf, att folkskoleläraretjenst

vid inträffad ledighet eller förfall för ordinarie lärare måst

under någon del af året uppehållas af vikarie, som icke aflagt afgångsexamen

vid seminarium, såvida folkskoleinspektören vitsordade, bland annat,

att examinerad vikarie ej kunnat erhållas, och att vikarien befunnits duglig

samt att full aflöning såsom för examinerad folkskolelärare till vikarien

utgått. En motsvarande bestämmelse ansåge kommitterade böra gifvas äfven

i fråga om rätt till utbekommande af statsbidrag till vikaries aflönande

vid sjukdomsfall för ordinarie lärare.

I afseende å sjukdomens beskaffenhet hade redan uppstälts såsom

vilkor för statsbidrags åtnjutande fordran på läkarebetyg eller i dess ställe

i vissa fall intyg af vederbörande kommunalnämndsordförande. Vidare

fordrades, att staten erhölle största möjliga säkerhet för att äfven i öfrigt

sådana förhållanden vore för handen, att statsbidrag borde utgå. För

sådant ändamål syntes kommitterade lämpligast, att särskilda bestämmelser

meddelades, i syfte att tillförlitliga upplysningar måtte vinnas derom, hur

lång tid tjenstledighet för sjukdom åtnjutits af den ordinarie läraren, för

aflönande af hvars vikarie statsbidrag begärdes, huru stor aflöning vikarien

uppburit, samt att vikarien vore behörigen examinerad eller i annat fall

orsaken dertill, att sådan vikarie icke anskaffats. Uppgifter i nämnda afseende

borde leinnas af vederbörande skolråd vid ansökning om statsbidrags

erhållande och borde dessa uppgifters riktighet vitsordas af folkskoleinspektören,

som jemväl skulle intyga, att tjensten af vikarien behörigen

uppehållits under den tid dennes förordnande varat. Då för närvarande

icke någon föreskrift funnes, att folkskoleinspektörerna skulle underrättas

om förordnande af vikarie vid sjukdomsfall för ordinarie lärare, borde för

att möjliggöra för folkskoleinspektören att kunna vitsorda de uppgifter,

som i ofvan angifna afseenden skulle af skolråden leinnas, bestämmelse

meddelas derom, att, så snart ordinarie lärare på grund af sjukdom erhölle

tjenstledighet och vikarie för honom annorledes än blott tillfälligtvis förordnats,

anmälan derom borde ske hos vederbörande folkskoleinspektör,

med uppgift å vikariens namn och aflöningsvilkor samt den tid, för hvilken

han förordnats.

I fråga om den administrativa anordningen och sättet för statsbidragets

utbetalande ansåge kommitterade lämpligast, att hufvudsakligen samma

förfarande dervid iakttoges, som vid utbetalning af statsbidrag till de

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58. 23

ordinarie lärarnes och lärarinnornas aflöning. Kommitterade hade sålunda

tänkt sig:

att de till aflöning af vikarier för ordinarie lärare och lärarinnor vid

folkskolor utgående bidrag af statsmedel skulle på reqvisitioner af vederbörande

skolråd af de särskilda länsstyrelserna efter verkstäld granskning

af dessa reqvisitioner utbetalas;

att skolrådens reqvisitioner borde åtföljas af uppgifter i föreskrifna

afseenden och liksom dessa vara alfattade i öfverensstämmelse med faststälda

formulär, till hvilka formulär kommitterade också uppgjort förslag;

att reqvisitionerna skulle till länsstyrelserna ingifvas eller med allmänna

posten insändas;

att vid den länsstyrelserna åliggande granskning af dessa reqvisitioner

och uppgifter skulle tillses, att de föreskrifna vilkoren för statsbidrags åtnjutande

blifvit fullgjorda, dervid hinder för utbekommande af statsbidrag

icke borde föranledas vare sig deraf att den ordinarie lärarens eller lärarinnans

sjukdom icke blifvit genom läkarebetyg styrkt, derest visades, att

sådant betyg icke kunnat utan stor kostnad eller svårighet anskaffas, samt

sjukdomen vitsordades genom intyg af vederbörande kommunalnämnds

ordförande, dock att i detta fall statsbidrag ej finge utanordnas för längre

tid än högst tre månader, eller deraf att vikarien icke aflagt afgångsexamen

vid seminarium, såvida folkskoleinspektören vitsordade, att examinerad

vikarie ej kunnat erhållas, samt att vikarien befunnits duglig;

att de skoldistrikten tillkommande statsbidrag borde, om skolrådet i

reqvisitionen begärt att få lyfta beloppet hos vederbörande magistrat eller

kronofogde, genom länsstyrelsens försorg derstädes skolrådet tillhandahållas,

men i annat fall i vanlig ordning från landtränteri utbetalas;

samt att länsstyrelserna skulle i sammanhang med insändande af uppgifter

å utbetalda lönetillskott för ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor

och småskolor före april månads utgång hvarje år till Eders Kongl.

Maj:t inkomma med uppgift å de belopp, som sålunda blifvit för det nästföregående

året till hvarje skoldistrikt af länsstyrelserna utbetalda, och å

antalet lärare, för hvilkas vikarier medlen utgått.

Beträffande tiden, inom hvilken reqvisitionerna från skolråden borde

till länsstyrelserna insändas, hade kommitterade trott det vara ändamålsenligast,

att skolråden lemnades öppet att när som helst under loppet af ett

år insända reqvisitionerna för samma år till länsstyrelserna, men att tillika

föreskrefves, att de reqvisitioner, som icke under året insändts, skulle senast

före utgången af januari månad påföljande år vara till vederbörande länsstyrelse

aflemnade.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Hvad åter anginge utbetalningen till vikarien af dennes arfvode syntes

böra föreskrifvas, att det vikarien tillkommande kontanta arfvodet jemte

ersättning för bostad, der sådan ersättning lemnades, af vederbörande skolråd

förskotterades och till vikarien utbetalades, då förordnandet varade en

månad, omedelbart efter förordnandets slut, samt då förordnandet varade

längre än en månad, för hvarje månad efter dess slut, och då förordnandet

upphörde, hvad derutöfver kunde återstå att till vikarien utgifva.

Då godtgörelse för resekostnad ifrågakomme, borde sådan godtgörelse lemnas

vikarien för resan till tjenstgöringsorten, efter hans ankomst dit, och

för resan derifrån, så snart hans förordnande upphört. Skolrådet skulle

naturligtvis ega att å den ordinarie lärarens lön innehålla så stor del, som

motsvarade dennes bidrag till vikariens aflöning; hvarjemte det borde stå

skolrådet öppet att, såsom ofvan föreslagits, så snart den ordinarie läraren

återinträdt i tjenstgöring, till länsstyrelsen insända reqvisition å statsbidraget

till vikariens aflöning.

Med afseende å de särskilda förhållanden, som i fråga om folkskoleväsendet

förefunnes i Stockholm, syntes böra föreskrifvas, att de stadens

skoldistrikt tillkommande statsbidrag i nu ifrågavarande afseende skulle

af öfverstyrelsen för stadens folkskolor med ledning i tillämpliga delar af

de föreskrifter, som blefve meddelade angående statsbidrags utbetalning i

allmänhet, reqvireras hos statskontoret, sedan Stockholms stads konsistorium

vitsordat att de för statsbidragens erhållande stadgade vilkor blifvit iakttagna,

med enahanda skyldighet för öfverstyrelsen i fråga om utbetalningen

till vikarierna af deras löneförmåner, som kommitterade, enligt hvad här

ofvan nämnts, föreslagit för skolråden i öfriga skoldistrikt.

Slutligen hafva kommitterade behandlat frågan om hvilka kostnader ett

genomförande af det utaf dem framstälda förslag kunde komma att

medföra för statsverket, dervid kommitterade till en början erinrat om hvad

i sådant afseende anförts af de motionärer i frågan vid Riksdagen,

hvilkas motion föranledde Riksdagens skrifvelse i ämnet. Dessa motionärer

hade tänkt sig, att statens bidrag till aflönande af vikarie åt för

sjukdom tjenstledig folkskolelärare lämpligen borde bestämmas till ett belopp

af 50 kronor för månad, hvarjemte de ansågo, att bidrag till vikaries

aflönande icke borde tillkomma den ordinarie lärare, som lede af obotlig

sjukdom, ej heller den, hvars sjukdomsförhinder varit inskränkt till kortare

tid än hel månad. Vidkommande den anslagssumma, som efter den af

motionärerna föreslagna beräkningsgrund skulle erfordras till bestridande

af vikariearfvoden åt alla dem, som sålunda förestode sjuk ordinarie folkskolelärares

tjenst, hade motionärerna förklarat, att de saknat nödigt statistiskt

material för att kunna grunda sitt förslag på så tillförlitliga och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

exakta uppgifter, som de skulle önskat, men att de fått sig meddelade

statistiska uppgifter angående dylika sjukdomsfall inom Skara stift, upprättade

af detta stifts folkskoleinspektörer. Som förhållandena borde gestalta

sig temligen lika annorstädes i riket, hade motionärerna ansett, att

man med uppgifterna för Skara stift kunde leda sig till en någorlunda

tillförlitlig siffra såväl beträffande antalet sjukdomsfall bland rikets samtliga

folkskolelärare och lärarinnor, hvarigenom tjenstens uppehållande

genom vikarie påkallats, som ock beträffande storleken af det statsanslag,

som för det af motionärerna ifrågasatta ändamål skulle behöfvas. Enligt

dessa uppgifter hade inom Skara stift under fem-årsperioden 1885 -1889

bland stiftets 385 ordinarie lärare och lärarinnor antalet sjukdomsfall af

sådan art, att vikarie för längre eller kortare tid behöft anlitas, utgjort

omkring 4 årligen, eller i medeltal 1 procent.

Det anslag, som sålunda för ändamålet af allmänna medel kunde

komma att erfordras, hade motionärerna på grund häraf ansett skola,

äfven om sjukhjelp antoges för helt år utgå för hvar och en beräknad

sjuk, ej behöfva årligen öfverstiga 16,000 kronor, då motionärerna antagit

rikets hela lärarepersonal utgöra omkring 4,000. För den händelse att

emellertid procenten af sjukdomsfall bland rikets samtlige folkskolelärare

möjligen skulle ställa sig något högre än statistiken för Skara stift angåfve,

hade motionärerna föreslagit, att anslaget för säkerhets skull beräknades

till 20,000 kronor samt i staten uppfördes såsom förslagsanslag.

För att ega någon ledning vid frågans bedömande, hade kommitterade

under december månad 1892 anmodat samtliga dåvarande folkskoleinspektörer

att, en hvar för sitt distrikt, från skolråden infordra och före den 1

februari 1893 till kommitterade insända uppgifter för hvart och ett af åren

1887—1892 dels å antalet ordinarie folkskolelärare och lärarinnor inom

hvarje skoldistrikt, dels huru många af dessa lärare och lärarinnor på grund

af sjukdom åtnjutit oafbruten tjenstledighet minst en månad, dels ock

huru lång tid, beräknad i månader, sådan tjenstledighet af sistnämnda

lärare och lärarinnor åtnjutits. Sedan de sålunda infordrade uppgifterna,

med några få undantag, hvilka ej kunde i nämnvärd man inverka pa

resultatet af den kostnadsberäkning, för hvilken ifrågavarande uppgifter

skulle tjena till ledning, inkommit, hade kommitterade låtit öfver dem utarbeta

en öfversigt, af hvilken framginge, att under den tidsperiod, uppgifterna

omfattade, antalet ordinarie folkskolelärare eller lärarinnor, som

på grund af sjukdom åtnjutit oafbruten tjenstledighet en månad eller

längre tid, uppgått till 977 eller i medeltal för hvarje år J63, och att den

sammanlagda tid, hvarunder sådan tjenstledighet af dem åtnjutits, utgjort

4,465 eller i medeltal 744 månader. Då det uppgifna antalet ordinarie

Bill. till liiksd Frot. 18114. 1 Sand. 1 Afd. Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

folkskolelärare och lärarinnor under samma period uppgått till 31,455

eller i medeltal för hvarje år 5,242, skulle, för hvarje fullt tal af 100

lärare och lärarinnor årligen komma något mer än 3 sjukdomsfall, hvart

och ett föranledande tjenstledighet under något mer än 4 månader, eller

om man, såsom i förenämnda af motionärerna i ämnet gjorda beräkning

skett, antoge tjenstledigheten för hvarje lärare fortvara hell läsår, till ett

procenttal af 1,78.

Då emellertid uppgifter från några, dock endast ett ringa fåtal, skoldistrikt

icke ingått samt åtskilliga uppgifter varit så till vida ofullständiga,

att antalet ordinarie lärare inom distriktet icke uppgifvits, utan endast

meddelats, att icke någon lärare under sexårsperioden 1887—1892 för sjukdom

åtnjutit oafbruten tjenstledighet minst en månad, hade kommitterade

från folkskolelärarnes pensionsinrättning begärt uppgifter å antalet ordinarie

folkskoleläraretjenster, för hvilka delaktighet i pensionsinrättningen

åtnjutits under ifrågavarande sexårsperiod. Enligt dessa uppgifter hade

antalet sådana tjenster utgjort för år 1887: 5,076, 1888: 5,188, 1889: 5,271,

1890: 5,349 och 1891: 5,448. För år 1892 hade uppgift å den exakta

siffran icke kunnat erhållas, men om man toge i betraktande att de för

aren 1887 1891 lemnade uppgifterna visade en tillökning af i medeltal

omkring 90 för år, och antoge samma ökning fortgå under år 1892, skulle

för sistnämnda ar antalet blifva 5,538 och medeltalet för sexårsperioden

1887—1892 utgöra 5,312. Att dessa tal vore något högre än de, som

framginge af uppgifterna från skolrådsordförandena, berodde säkerligen,

utom på ofvan angifna orsaker, i väsentlig mån derpå, att åtskilliga af de

tjenster, hvilka vore i pensionsinrättningen delaktiga, längre eller kortare

tider icke varit med ordinarie innehafvare besatta. Vid sådant förhållande

borde man, vid .beräkning af procenttalet för tjenstlediga lärare under

sexårsperioden 1887 1892, rätteligen utgå från ett lärareantal för samma

år af i medeltal 5,312 i stället för 5,242; och komme i sådant fall detta

procenttal att nedsättas till 1,75 för hvarje fullt hundratal lärare, tjenstledigheten

för hvarje lärare beräknad till helt läsår.

Äfven detta procenttal 1,75 vore emellertid säkerligen för högt, likasom

det medeltal tjenstledighetsmanader, 744 om året, under samma sexårsperiod,

som framgatt af de från skolrådsordförandena inkomna uppgifterna

och som lagts till grund för procentberäkningen. Till en början vore

nemligen att märka, att i de genom folkskoleinspektörerna infordrade uppgifterna

upptagits hvarje fall, da tjenstledighet på grund af sjukdom varat

en månad eller derutöfver, äfven om vikarie icke varit förordnad så lång

tid som minst en manad af tjenstledighetstiden, i hvilket fall, enligt kominitterades

förslag, statsbidrag icke skulle utgå. I flera af uppgifterna hade

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58.

vidare tagits i beräkning tjenstledighet under hela läsåret, oberoende deraf,

huruvida läsåret öfverskjutit den tid af 8 månader, hvarunder för sjukdom

beviljad tjenstledighet under minst eu månad enligt kommitterades förslag

borde infälla, för att rätt till statsbidrag skulle inträda. Derjemte ville det

af flera uppgifter synas, som skulle en och annan skolradsordförande lemnat

felaktig uppgift i så måtto, att då af en lärare tjenstledighet åtnjutits ett år

eller derutöfver, vid förvandling till månader ett ar ansetts omfatta tolf

månader d. v. s. beräknats såsom kalenderår i stället för läsår, hvilken felaktighet

ej kunnat med stöd af de inkomna uppgifterna rättas. Vidare

upptoges i dessa uppgifter hvarje fall, då tjenstledighet på grund af sjukdom

åtnjutits oafbrutet en månad eller längre tid af läsåret utan afseende

å sjukdomens beskaffenhet, hvarför möjligen i något fall sjukdomen varit

sådan, att enligt kommitterades förslag statsbidrag icke bort utgå.

Af uppgifterna framginge ej, huruvida bland de upptagna tjenstledighetstiderna

äfven inräknats sådan ledighet, som beviljats till hel eller afkortad

pension berättigad lärare. Anledning förefunnes dock att antaga,

att i åtskilliga fall sådant varit förhållandet, äfven för jemförelsevis lång

tid. Enligt kommitterades förslag skulle statsbidrag till aflönande af vikarie

för lärare, berättigad till hel pension, icke i något fall utgå, och till aflönande

af vikare för lärare, berättigad till afkortad pension, endast för

högst 4 månader af läsåret, hvarför den tjenstledighetstid för pensionsberättigade

lärare, som sålunda kunde vara tagen i beräkning, icke heller

borde här komma i betraktande. Toges alla dessa omständigheter i öfvervägande,

visade sig den för sexårsperioden 1887—1892 funna medeltalssiffran

af 744 tjenstledighetsmånader om året, likasom äfven den beräknade

procent, 1,75, för helt år tjenstlediga lärare, till hvilkas vikariers aflönande

staten skulle bidraga, vara för litig, ehuru icke med någon grad af tillförlitlighet

kunde beräknas, i hvilken man nedsättning i samma siffror borde

ega rum.

Emellertid måste å andra sidan tagas i betraktande den omständighet,

att antalet ordinarie lärare under de senaste åren vant i jemn ökning, och

ehuru man visserligen ej kunde antaga, att denna ökning skulle framgent

fortgå i samma proportion som hittills, kunde man vid beräkningen af

kostnaden för statsverket i nu ifrågavarande fall icke lemna denna omständighet

utan afseende. Då lärareantalet för år 1892 antagits uppgå till

5,538, syntes man hafva skäl att antaga detsamma vid 1898 års slut komma

att uppgå till i rundt tal 5,600, för Indika, efter beräkning af 1,75 °j0 på

grund af sjukdom minst en månad tjenstlediga lärare, ledigheten beräknad

för helt läsår, sammanlagda ledighetstiden skulle uppgå till omkring 784

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

månader för år, motsvarande en kostnad för statsverket af 39,200 kronor,

eller i jemnt tal 40,000 kronor om året.

o Då af ofvan angifva skäl nämnda procent 1,75 vore något för hög,

ansåge kommitterade, att ett anslag å sistnämnda belopp, i hvarje fall och

äfven om ökningen i de ordinarie lärarnes antal skulle visa sig blifva

större, än kommitterade antagit, skulle blifva för år 1894 fullt tillräckligt.

_ Enär de af kommitterade här gjorda beräkningar vore endast approximativa

och naturligtvis kostnadsbeloppet alltid måste komma att för hvarje

ar vexla, syntes i allt fall det belopp, som af statsmedel kunde komma

att ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för ifrågavarande ändamål,

böra utgå i form af ett förslagsanslag, vare sig summan bestämdes till

40,000 kronor eller till något lägre belopp.

Af de myndigheter, som yttrat sig öfver kommitterades förslag, hafva

blott öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och direktionen öfver

folkskolelärarnes pensionsinrättning mot förslaget framstält mera väsentliga

anmärkningar, medan deremot de öfriga antingen i allo förordat förslaget

eller ock blott i mindre hufvudsakliga delar anfört derifrån afvikande meningar.

Då jag nu öfvergår till att närmare skärskåda de i det föregående

framstälda särskilda punkterna af kommitterades förslag, skall jag äfven omnämna

de anmärkningar deremot, som synts mig vara förtjenta att tagas

i betraktande och böra i ett eller annat afseende föranleda jemkning eller

ändring i förslaget.

Bestämmande I likhet med kommitterade anser jag nödigt att, på samma gång bestämfinnas

angående statens bidrag till den aflöning, som vid sjukdomsfall

för ordinarie lärare bör utgå till vikarien,* ett visst minimum för denna aflöning

fastställes. I fråga om den ordinarie lärarens löneförmåner eger ett

sadant förhållande rum, i det att särskilda bestämmelser äro gifna såväl

rörande dessa löneförmåners storlek genom kongl. kungörelsen angående

aflöning åt lärare eller lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 20

januari 1882 och kongl. kungörelsen om förändrad lydelse af § 1 isamma

kungörelse den 5 oktober 1891, som äfven angående det tillskott, som af

statsmedel dertill bör utgå, genom kongl. kungörelsen angående lönetillskott

af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor

den 5 juni 1885 och dit hörande författningar.

Ehuru genom nyssnämnda kongl. kungörelser af den 20 januari 1882

och den 5 oktober 1891 en minimilön blifvit bestämd för hvarje ordinarie

lärare eller lärarinna vid folkskola utan afseende derå, huruvida lönetillskott

af allmänna medel till honom eller henne utgår, finner jag mig dock

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

icke kunna instämma i kommitterades förslag att en minimiaflöning bör bestämmas

för hvarje vikarie för på grund af sjukdom tjenstledig ordinarie

lärare vid folkskola, så snart vikarien varit förordnad viss tid, utan synes

mig sådan minimiaflöning böra fastställas endast för det fall, att bidrag af

allmänna medel utgår till den ordinarie lärarens aflöning. Visserligen

kunde äfven ifrågasättas, att en minimiaflöning i nu ifrågavarande fall borde

bestämmas, endast för den händelse att statsbidrag till vikariens aflöning

äskas, men då de fall torde vara ytterst få, i hvilka, oaktadt lönetillskott

af allmänna medel utgår till den ordinarie läraren, statsbidrag till vikariens

aflöning icke skulle begäras, samt i alla händelser statens intresse af

att icke vikariearfvodets ringa belopp må utgöra hinder för undervisningens

behöriga upprätthållande är lika stort i dessa undantagsfall som eljes,

torde bestämmelserna angående viss minimiaflöning för vikarie äfven böra

gälla för dessa undantagsfall.

I hvad kommitterade föreslagit rörande sättet för bestämmande af denna Såttet f°r

minimiaflöning samt i fråga om storleken af det arfvode och de öfriga"gZTbåamförmåner,

som skola tillkomma vikarien såsom minimiaflöning, finner jag

mig, på de af kommitterade anförda skäl, kunna i hufvudsak instämma.

Enär likväl den ordinarie läraren icke åtnjuter förmånen af städning af

sin bostad eller ersättning derför, synes dylik förmån icke heller böra tillerkännas

vikarien. Då 50 kronor för helt läsår såsom ersättning för förmånen

af bostad med vedbrand för eu stor del af landet torde vara ett

för ringa belopp, synes mig detta belopp böra bestämdt angifvas såsom det

minsta, som skall ifrågakomma, derest öfverenskommelse om högre ''ersättning

ej träffas.

I fråga om bestämmande af statens, skoldistriktets och lärarens bidrag stat™, tMtill

vikariens aflöning tvekar jag icke att förorda kommitterades förslag. De /''r",.en/ biskal

kommitterade till stöd derför anfört synas mig vara fullt giltiga och drag uiivikahar

förslaget i dessa delar vunnit allmän tillslutning af det stora flertalet™"* a^omn9- af de myndigheter, som deröfver yttrat sig.

Såsom vilkor för statsbidrags åtnjutande i nu ifrågavarande fall hafva vilkor för

kommitterade i första rummet uppstält den fordran, att den ordinarie läraren julande!

eller lärarinnan skall hafva åtnjutit oafbruten tjenstledighet och vikarie

för honom eller henne varit förordnad minst en månad af folkskolans ordinarie

undervisningstid af åtta månader om året.

Af de myndigheter, som yttrat sig i detta ärende, har egentligen endast

öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor frainstält invändnin

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

'' Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

gar mot uppställandet af nu nämnda vilkor. Bemälda styrelse har ansett

det vara väl hardt, och i vissa fall medföra oegentligheter att för statsbidrags

åtnjutande fordra, att den ordinarie läraren skall hafva varit oafbrutet

tjenstledig och vikarie för honom förordnad minst en månad af

folkskolans undervisningstid. Att tillförsäkra den ordinarie läraren rätt

att äfven vid det kortvarigaste sjukdomsfall erhålla statsbidrag till vikariens

aflöning, torde emellertid, såsom både kommitterade och åtskilliga af de i

ärendet hörda myndigheterna ansett, medföra ej blott betydligt ökade

kostnader, utan äfven svårigheter med afseende på bidragens ^anordnande.

Ur synpunkten af undervisningens tillbörliga upprätthållande är

det ock angeläget, att icke till följd af dylika kortvarigare tjenstledigheter

ombyte af lärare alltför ofta eger rum. Den gräns, som man i detta afseende

bestämmer, måste naturligtvis alltid blifva i viss mån godtycklig;

men i likhet med såväl kommitterade, som äfven det stora flertalet af de

myndigheter, som blifvit öfver kommitterades förslag hörda, anser jag emellertid

en månad vara en efter förhållandena väl afpassad tidrymd, under

hvilken såväl den ordinarie läraren bör hafva varit tjenstledig, som vikarien

för honom förordnad, för att rätt till statsbidrags erhållande må inträda.

Mot den af kommitterade vidare föreslagna bestämmelse, att tjenstledigheten

och vikarieförordnandet böra infalla under folkskolans ordinarie

undervisningstid af 8 månader om året, har äfven bemälda öfverstyrelse framstält

anmärkningar, öfverstyrelsen anser nemligen kommitterades Anslag

i detta hänseende grunda sig på en oriktig uppfattning af författningarna

om lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor

och småskolor, i hvilket afseende öfverstyrelsen anför, att dessa författningar

såsom vilkor för statsbidrags erhållande stadga, att läraren eller lärarinnan

skall meddela undervisning i skolan minst 8 månader om året, men

att deraf ej framginge, hvarken att det vore för 8 månaders undervisning,

som statsbidraget gåfves, eller att lönetillskott icke erhölles för Överskjutande

tid, der sådan ifrågakommer.

Denna öfverstyrelsens åsigt synes mig emellertid sakna stöd af gällande

författningar rörande folkskolelärarnes löneförmåner. I dessa författningar

skiljes uttryckligen mellan den lön, som bör utgå till läraren

för den ordinarie undervisningstiden af 8 månader om året, och den ersättning,

som beräknas för Överskjutande tjenstgöringstid. Sålunda föreskrifves,

att i de uppgifter, som böra lemnas af skolråden vid ansökning

hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande enligt kongl. kungörelsen den

5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor

vid folkskolor och småskolor, skall redogöras särskildt för vederbörande

lärares årliga lön och särskildt för ersättning för undervisning

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

utöfver 8 månader om året. Likaledes stadgas i kongl. kungörelsen angående

bestämda tider för utbetalning af löner till lärare m. m. dén 18

november 1887 särskilda tider för utbetalandet af den i penningar utgående

lönen och af ersättningen för öfverläsningstid. Om det sålunda icke

är tvifvel underkastadt, att statsbidraget till den ordinarie lärarens aflöning

utgår endast för 8 månaders undervisning, torde icke heller för den vikarierande

läraren kunna ifrågasättas bidrag af allmänna medel för längre tid än

8 månaders tjenstgöringstid om året, utan bör hans ersättning för undervisning

utöfver 8 månader bestridas af vederbörande (ordinarie läraren eller

distriktet) utan statsbidrag.

Kommitterade hafva tänkt sig, att, der undervisningen fortginge längre

tid än 8 månader om året, den ordinarie undervisningstiden skulle räknas från

kalenderårets början, så att i dessa fall den sista delen af höstterminen

skulle anses såsom öfverläsningstid, under hvilken statsbidrag till aflönande

af vikarie vid sjukdomsfall för den ordinarie läraren icke skulle erhållas.

Kommitterade hafva äfven i det af dem uppgiorda förslag till formulär

för de uppgifter, som böra lemnas af skolråden vid ansökning hos Lders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande enligt en ifrågasatt kungörelse angående

aflöning i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna

vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst, intagit eu

bestämd föreskrift för vederbörande folkskoleinspektör att, då det icke finnes

särskildt bestämdt, hvilken del af undervisningstiden är att anse såsom

öfverläsningstid, såsom sådan skulle beräknas den del af undervisningstiden,

som öfverskjuter åtta månader, räknade från kalenderårets början.

Denna åskådning synes mig dock ledande till den oegentlighet, att en

lärare, som på grund af skolans reglemente vore skyldig att meddela denna

utsträckta undervisning, vid sjukdomsfall under den för öfverläsningen särskildt

bestämda tid skulle kunna blifva nödsakad att ensam bekosta sin

vikaries aflöning, äfven om sjukdomsfallet och vikariens förordnande varade

kortare tid än 8 månader eller till och med endast under sjelfva öfverläsningstiden.

Det synes mig vara rättare, att, vare sig i skolans reglemente eller

eljes viss del af undervisningstiden bestämts såsom öfverläsningstid, eller att

någon bestämmelse i sådant afseende icke förefinnes, i nu ifrågavarande

afseende statsbidrag utgår för den tid, hvarunder en vikarie varit för

samme ordinarie lärare förordnad tillhopa åtta månader om året eller kortare

tid, dock minst en månad, men att för den tid vikarieförordnandet

varar utöfver 8 månader om året vikariens arfvode utgöres utan bidrag

af statsmedel.

Vidare hafva kommitterade uppstält såsom vilkor, att sjukdomen skall

vara sådan, att läraren eller lärarinnan derigenom urståndsättes att veder
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

börligen sköta sin tjenst, hvilket vilkor synes mig äfven vara fullt befogad!.

Den af kommitterade i sammanhang härmed föreslagna bestämmelsen

att sjukdomen ej får vara obotlig, hvilken bestämmelse kommitterade

upptagit ur den motion inom Riksdagen, som föranledt dennas skrifvelse i

ämnet till Eders Kongl. Maj:t, torde kräfva ett förtydligande, så att icke

åtskilliga sjukdomar, hvilka visserligen måste anses för obotliga, men likväl

blott för vissa tider eller i mindre afsevärd män hindra lärarens tjenstgöring,

ma kunna upphäfva rätten till statsbidrag. Jag anser denna bestämmelse

lämpligen kunna utbytas mot den föreskrift, att sjukdomen ej får vara af

sådan beskaffenhet, att densamma enligt läkares åsigt urståndsätter läraren

att vidare återinträda i tjenstgöring. Den af kommitterade föreslagna bestämmelsen,

att sjukdomen icke får vara uppenbarligen sjelfförvållad, synes

mig böra utgå, enär denna bestämmelse dels ofta torde blifva svår att

utan obillighet eller orättvisa tillämpa, dels ock synes mig icke vara af behofvet

påkallad.

Den vidare af kommitterade uppstälda fordran, att sjukdomen skall

vara styrkt genom läkarebetyg, synes mig fullt befogad. Likaså instämmer

jag med kommitterade deruti, att möjlighet bör förefinnas att ersätta läkarebetyget

genom annat intyg af tillförlitlig person. Dock synes mig utfärdandet

af dylikt intyg lämpligare böra anförtros åt skolrådsordföranden

än åt kommunalnämndens ordförande, hvilken såsom sådan eljes icke har

någon befattning med skolväsendet och lärarne.

Mot hvad kommitterade vidare föreslagit angående pensionsberättigad

lärares rätt till bidrag till vikaries aflöning vid inträffadt sjukdomsfall, har,

förutom att en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett rätten till

bidrag till vikaries aflönande böra upphöra för pensionsberättigad lärare först

vid 65 års ålder och för pensionsberättigad lärarinna först vid 60 års ålder,

icke någon anmärkning, framstälts af någon annan af de i ärendet hörda

myndigheter än af direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning, men

har denna myndighet härvid framstält åtskilliga anmärkningar, hvilka synts

mig vara förtjenta af närmare beaktande och för hvilka jag derför anhåller

att få något utförligare redogöra.

Direktionen anför till en början, att från ekonomisk synpunkt sedt

sådan rätt kunde ifrågasättas, derest det skulle visa sig, att kostnaden för

det allmänna blefve genom lärarens pensionering högre, än hvad som erfordrades

i bidrag till en vikaries underhåll.

Enligt gällande reglemente utginge hel pension för folkskolelärare med

75 procent af den lön, efter hvilken vederbörande skoldistrikt för lärarens

tjenst vunnit delaktighet i pensionsinrättningen, och som minimilönen numera

vore satt till 700 kronor för år, uppginge hel pension till ett belopp

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

af minst 525 kronor. Men enligt kommitterades förslag skulle statens

bidrag till en vikaries aflöning endast uppgå till ett belopp af högst 400

kronor för år räknad t. I de ganska talrika fall, då för en läraretjenst

delaktighet i pensionsinrättningen vunnits för högre belopp än efter minimilönen,

blefve skilnaden ännu betydligare. Vidare utginge de afkortade

pensionerna enligt den i 16 § af reglementet för pensionsinrättningen gifna

tabell med lägst 63 procent af hel pension, hvilket, efter minimilönen räknadt,

gåfve 331 kronor såsom lägsta afkortade pensionsbeloppet. Efter

högsta medgifna delaktighetsbeloppet eller 1,000 kronor åter blefve af kortad

pensions lägsta belopp 473 kronor. Högsta afkortade pensionen utginge

efter 91 procent af hel pension, hvilket efter minimilönen gjorde 478 kronor

och efter högsta medgifna delaktighetsbeloppet 683 kronor.

Häraf framginge, att kostnaderna för en folkskolelärares pensionering

alltid, då fråga vore om hel pension, och i de flesta fall, då fråga vore om

afkortad sådan, komme att uppgå till högre belopp än statsbidraget till

en vikaries aflöning enligt kommitterades förslag.

Dessutom inträffade det endast i ytterst sällsynta fall, att sedan en

folkskolelärare erhållit pension, denna upphörde i följd af hans återinträde

i tjenst. En sjuk lärares afgång från tjensten med pension innebure således

i de allra flesta fall en mera bestående och af detta skäl äfven mera

kostsam anordning än hans qvarstannande i tjensten med rätt till statsbidrag

för vikaries aflönande vid sjukdomsfall, hvilken sistnämnda anordning

starkt begränsades af alla de vilkor, som kommitterade i sitt förslag

uppstält.

Från skolans synpunkt vore det visserligen i ganska många fall en

fördel, att en pensionsberättigad lärare, som af sjukdom för längre eller

kortare tid urståndsattes att sköta sin tjenst, helt och hållet öfverlemnade

densamma i yngre och kraftigare händer; men direktionen hade ofta varit

i tillfälle att iakttaga, hurusom folkskolelärare, hvilka efter uppnådd pensionsålder

qvarstått i tjenstgöring, erhållit skolrådens erkännande för fortfarande

duglighet och förmåga, hvaraf kunde antagas, att det icke så sällan

skulle inträffa, att en kommun föredroge att återfå en pensionsberättigad

lärare efter kortare eller längre tids sjukdom, framför att se honom ersatt

af ny, okänd och opröfvad lärare. Det saknades till och med icke exempel

derpå, att, sedan en lärare pensionerats, kommunen önskat att han

måtte återtaga sin verksamhet i skolans tjenst. I kommitterades förslag

kunde man spåra eu beräkning, att den sämre ställning beträffande understöd

till vikariens aflönande vid sjukdomsfall, hvari pensionsberättigad

lärare skulle försättas, skulle blifva en maning för sådan lärare att snarast

Bill. till Rikscl Prat. 1894. 1 Samt. 1 A fil. Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

afgå från tjensten. Det berättigade i att grunda förevarande frågas afgörande

pa eu sådan beräkning kunde direktionen icke godkänna.

Om förhållandena vore sådana, att eu kommun egde giltig anledning

att önska, det en till hel eller af kortad pension berättigad lärare skulle

lemna sin tjenst, saknade kommunen redan nu icke utväg att förmå honom

till detta steg; och för öfrigt om nya och kraftigare hjelpmedel borde i

detta syfte åt kommunerna beredas, syntes det direktionen rigtigare, att

detta ernåddes genom lämpliga ändringar i folkskolestadgans bestämmelser,

än att det skulle ske på den omväg, som innehölles i kommitterades

förslag.

Härjemte har direktionen från formel synpunkt funnit den af kommitterade

ifrågasatta anordningen i förevarande afseende icke vara tillfredsställande.

Enligt reglementet för folkskoleläi’arnes pensionsinrättning tillkomme

det direktionen att pröfva, huruvida eu folkskolelärare vore till

pension berättigad eller icke, under det att kommitterade anvisat folkskoleinspektören

såsom den myndighet, hvilken skulle hafva att afgöra,

huruvida en lärares berättigande till hel eller afkortad pension inverkade

pa rätten till understöd för hans vikaries aflönande vid sjukdomfall. Skulle

de af kommitterade föreslagna bestämmelser tillämpas, borde enligt direktionens

mening, i hvarje fall, då fråga vore om understöd till vikarie vid

sjukdomsfall för lärare, som med afseende å lefnadsår uppfylde de i § 1 6 af

pensionsreglementet för afkortad pensions åtnjutande angifna vilkor, eller

då fråga likaledes vore om en lärare, som i samma afseende uppfylde vildren

för hel pensionsrätt, underställas pröfning af direktionen för folkskolelärarnes

pensionsinrättning i den ordning, hvari eljest dylika frågor

af direktionen behandlades. På sådant sätt skulle visserligen vinnas en

formelt rigtig behandling för afgörandet om pensionsrätten, men af flera

praktiska skäl kunde ett sådant tillvägagående icke förordas. Dylika frågor

syntes nemligen kräfva en mera skyndsam behandling, än direktionen skulle

vara i stånd att egna dem. Huru mycket direktionen än beflitade sig om

eu hastig behandling af dylika ärenden, kunde dock genom den lätt inträffade

nödvändigheten af handlingars kompletterande och upplysningars

anskaffande, samt ännu mera om besvärstiden skulle afvaktas, innan frågan

skulle anses definitivt afgjord, uppstå längre dröjsmål, än eu sådan sak

kunde tåla. Hela proceduren blefve således för omständlig och tidsödande,

hvarjemte den säkerligen också väl mycket skulle komma att taga direktionens

tid och krafter i anspråk.

Då således enligt direktionens åsigt de föreslagna bestämmelserna, att

rätten för lärare till hel eller afkortad pension skulle upphäfva eller minska

rätten för honom att vid sjukdomsfall erhålla hjelp af staten till vi
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

karies aflöning, icke koinme att i annat än undantagsfall medföra någon

besparing för det allmänna, då denna anordning icke heller komme att

afgjordt befrämja tillgången af dugligare arbetskrafter inom folkskolelärarekåren,

och då den formelt rigtiga undersökningen af en sjuk ordinarie

lärares pensionsrätt i dessa fall lätt blefve så tidsödande, att hela gagnet

af anordningen i följd häraf kunde blifva om intet, funne sig direktionen

böra stanna vid den mening, att de af kommitterade i förevarande hänseende

föreslagna bestämmelser borde ur förslaget utgå och att förslaget

i öfrigt borde ändras, i hvad detsamma stälts af dessa bestämmelser beroende.

Hvad nu först beträffar den af direktionen mot kommitterades förslag

gjorda anmärkning, att, derigenom att rätten för läraren att vid sjukdomsfall

erhålla bidrag af stat och kommun till vikaries aflöning skulle göras

helt eller delvis beroende af hans rätt till pension, endast undantagsvis

besparing för det allmänna skulle uppstå, har direktionen endast haft tanken

fäst vid den större eller mindre utgiften för statsverket, men lemnat

alldeles åsido, huruvida en sådan anordning skulle för vederbörande skoldistrikt

blifva mer eller mindre fördelaktig i afseende a utgifterna för

skolväsendet. Tydligt är emellertid, att, om det skulle för staten kunna

i åtskilliga fall vara ur ekonomisk synpunkt sedt fördelaktigt, att lärarens

rätt till bidrag i nu ifrågavarande afseende stäldes oberoende af hans

pensionsrätt, ett sådant förhållande i hvarje fall skulle från samma synpunkt

sedt vara för skoldistriktet ofördelaktigt.

Men denna synpunkt, den ekonomiska, lärer icke i förevarande afseende

få anses vara den väsentligaste, utan den här hufvudsakligen bestämmande

synpunkten måste vara hänsynen till skolan och undervisningens

uppehållande derstädes på bästa möjliga sätt. Da en lärare uppnatt

en mera framskriden lefnadsålder, måste man antaga, att hans krafter och

förmåga att fullt tillfredsställande uppehålla undervisningen, äro i aftagande

och icke fullt tillräckliga. Det torde derför ock vara att befara,

att en sådan lärare, på grund af sjuklighet oftare och för längre tider än

en yngre lärare urståndsättes att vederbörligen sköta sin tjenst och derifrån

nödgas begära ledighet. Ett dylikt ofta återkommande behof af

vikarie måste vara för undervisningens jemna fortgång menligt, och såväl

derigenom som genom den ordinarie lärarens minskade krafter och arbetsförmåga

blefve skolans intresse icke pa fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt.

Denna synpunkt har säkerligen äfven varit bestämmande såväl för

de motionärer inom Riksdagen, som ansett lärarens rätt till bidrag för

vikaries aflönande vid sjukdomsfall böra göras beroende af lärarens pensionsrätt,

som äfven för kommitterade, då de föreslagit ofvan omförmälta

bestämmelser i sådant afseende.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

Direktionen har äfven medgifvit, att det från skolans synpunkt i ganska

inanga fall vore en fördel, att en pensionsberättigad lärare, som af

sjukdom för längre eller kortare tid urståndsattes att sköta sin tjenst,

helt och hållet öfverlemnade densamma i yngre och kraftigare händer;

men. direktionen har ansett, att en kommun, som sådant önskade, redan

nu icke saknade utväg att förmå en pensionsberättigad lärare att lemna

sin tjenst, och att, om nya och kraftigare hjelpmedel borde i detta syfte

åt kommunerna beredas, det vore rigtigare att detta ernåddes genom

lämpliga ändringar i folkskolestadgans bestämmelser, än att det skulle ske

pa den omväg, som innehölles i kommitterades förslag, hvari direktionen

trott sig kunna spara en beräkning, att den sämre ställning beträffande

understöd till vikaries aflönande vid sjukdomsfall, hvari pensionsberättigad

lärare skulle försättas, skulle blifva eu maning för sådan lärare att snarast

afgå från tjensten. Utan tvifvel skulle genom ett sådant samband mellan

lärarens pensionsrätt och hans rätt till bidrag till vikaries aflönande vid

sjukdomsfall, som kommitterade och åtskilliga motionärer inom Riksdagen

ifrågasatt, läraren kunna hafva större anledning att söka afsked från sin

tjenst, än om han i afseende a rätten till bidrag i nämnda hänseende likstäldes

med icke pensionsberättigade lärare. Ett dylikt samband torde

enligt min uppfattning, icke heller i och för sig innebära en obillighet,

ehuru jag å andra, sidan håller före, att kommitterade gått väl långt, då

de ansett, att vid tjenstledighet på grund af sjukdom en lärare skulle, så

snart han vore berättigad till hel pension, ensam bekosta sin vikaries aflöning

och, så snart han blifvit berättigad till afkortad pension, åtnjuta

bidrag till vikariens aflöning endast för högst fyra månader om året. Med

afseende å de ° ringa belopp, med hvilka de afkortade pensionerna för

närvarande utgå, synes det mig vara billigt, att jemväl till sådan pension

berättigad lärare ma vid tjenstledighet på grund af sjukdom åtnjuta bidrag

till sin vikaries aflöning lika med icke pensionsberättigad lärare. Och dl

åldersgränsen för inträdet af rätten till hel pension är satt så låg som till

55 år, samt vid denna, enligt hvad erfarenheten visat, läraren i många fall

kan till distriktets fulla belåtenhet sköta sina åligganden, vid hvilket förhållande.

skäl icke torde förefinnas, att, genom att betaga honom rätten till

bidrag tid vikariens aflönande vid sjukdom, gifva honom anledning att taga

afsked från sin tjenst, anser jag, att äfven till hel pension berättigad lärare

bör ega rätt till bidrag till vikariens aflönande vid sjukdomsfall viss tid efter

sagda ålder. Denna tid synes mig skäligen kunna bestämmas till 5 år. Upphörandet

af rätten till statsbidrag i nu ifrågavarande afseende skulle emellertid

i hvarje fall göras beroende deraf, att läraren antingen på egen ansökning

eller också efter derom, utan ansökning af läraren, af vederbörande skol
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kotigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

råd (styrelse) gjord anmälan i vederbörlig ordning förklarats berättigad till

pension. Då nu gällande bestämmelser icke medgifva skolråd rätt att, utan

ansökning af läraren, hos direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning

göra framställning om pröfning af lärarens pensionsrätt, skulle skolråden

medgifvas rätt att, så snart en lärare uppnått 60 års ålder, hos

direktionen göra framställning i sådant syfte. Härigenom skulle det komma

att bero på vederbörande skoldistrikt, huruvida läraren, ehuru berättigad

till pension, äfven efter uppnådda 60 år, fortfarande skulle ega rätt till

bidrag till sin vikaries aflöning vid sjukdomsfall. I händelse skolrådet icke

gjorde framställning om pröfning af lärarens pensionsrätt, skulle sådant

bidrag fortfarande utgå. Men så snart läraren, på framställning åt skolrådet,

förklarats berättigad till hel pension, skulle läraren, vid sedermera

för sjukdom erhållen ledighet, ensam bestrida vikariens aflöning. Genom

en sådan modifikation i de af kommitterade i förevarande afseende föreslagna

bestämmelser skulle äfven de deremot af direktionen i formelt afseende

framstälda anmärkningar förfalla, äfvensom direktionens uttalade

farhåga, att pröfningen af lärarnes pensionsrätt i syfte att få deras rätt

till bidrag af stat och kommun till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall

bestämd, skulle blifva för omständlig och tidsödande samt taga direktionens

tid och krafter väl mycket i anspråk, blifva undanröjd.

I sammanhang med nu af mig omförmälda anmärkningar mot komimtterades

förslag, har direktionen erinrat, att i Eders Kongl. Maj:ts nådiga

reglemente för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt den 22

juni 1892 i § 3 föreskrifves, att skoldistrikt är skyldigt att såsom bidrag

till bestridande af anstaltens utgifter erlägga en årlig afgift af 10 kronor

för hvarje i § 1 af samma reglemente omförinäld lärare, för hvilken skoldistriktet

för samma år utbekommer lönetillskott af allmänna medel, med

undantag allenast för vikarie vid ordinarie folkskolelärare^ en st; och har

direktionen, med förmälan att detta undantag torde vara betingadt deraf

att något lönetillskott af allmänna medel icke hittills för sådan vikarie

utgått, ifrågasatt huruvida ej, derest nu omhandlade förslag blefve antaget,

och således ett annat förhållande i nämnda afseende skulle inträda, det

borde komma under öfvervägande, om icke i sådant fall en ändring i

anförda § 3 af nådiga reglementet för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

borde ske.

Då emellertid, såsom ock de kommitterade, hvilka utarbetat förslaget

till nyssberörda reglemente, framhållit, anledningen till omförmälta undantag

i främsta rummet är deri, att kommunerna erlägga pensionsafgifter till

folkskolelärarnes pensionsinrättning för de ordinarie tjenster, hvilka af

vikarierna uppehållas, hvilket förhållande ju alltid fortfar, äfven om stats
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

bidrag till vikariernas aflönande erhålles, samt då kommunerna icke erhålla

ökade lärarekrafter genom anställande af vikarierna och dessa, såsom examinerade,

ytterst sällan torde komma i fråga att erhålla understöd af nämnda

anstalt, synes mig någon ändring i berörda paragraf icke behöfva föranledas

deraf, att rätt till statsbidrag till aflönande af vikarier i nu frågavarande

fall medgifves de ordinarie lärarne.

Såsom vilkor för statsbidrags utgående till aflöning åt vikarie i nu

föreliggande fall, hafva kommitterade vidare föreslagit, att vikarien så vidt

möjligt bör vara behörig att erhålla tjensten såsom ordinarie. Då, såsom

ock kommitterade framhållit, redan i 25 § af gällande folkskolestadga föreskrifves

att, då ordinarie lärare åtnjuter tjenstledighet, icke, såvidt. möjligt

är, någon bör till vikarie förordnas, som ej eger den i samma stadga

föreskrifna behörighet till tjensten, hafva kommitterade i sitt förslag till

kungörelse i ämnet icke ansett nödigt uttryckligen omnämna, att vikarien

bör så vidt möjligt vara examinerad för att statsbidrag till hans aflöning

må utgå, men -— under erinran derom, att i kongl. cirkulärbrefvet angående

lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor

och småskolor den 5 juni 1885 föreskrifves, att hinder för utbekommande

af dylikt lönetillskott ej bör möta deraf, att folkskoleläraretjenst vid inträffad

ledighet eller förfall för ordinarie lärare måst under någon del af

året uppehållas af vikarie, som icke aflagt afgångsexamen vid seminarium,

såvida folkskoleinspektören vitsordar, att examinerad vikarie ej kunnat

erhållas, att vikarien befunnits duglig, samt att full aflöning såsom för

examinerad folkskolelärare till vikarien utgått, — förklarat sig anse att liknande

bestämmelser äfven i förevarande fall böra meddelas, och äfven i

sitt förslag närmare angifvit hvad kommitterade ansett böra i sådant afseende

stadgas.

Då emellertid af ett par af de myndigheter, som hörts i ärendet, ansetts

önskvärdt, att i blifvande kungörelse i ämnet uttryckligen angåfves,

att vikarien bör vara behörigen examinerad för att statsbidrag till hans

aflöning må utgå, torde en dylik bestämmelse lämpligen böra i den blifvande

kungörelsen i ämnet införas. I hvarje fall torde Eders Kongl. Maj:t,

derest ifrågavarande anslag af Riksdagen beviljas och de af mig nu föreslagna

grunder för anslagets användande af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen

godkännas, framdeles komma att förordna, att hinder för statsbidrags

erhållande i förevarande afseende ej må möta deraf, att vikarien

icke aflagt afgångsexamen vid seminarium, såvida folkskoleinspektören

vitsordar, att examinerad vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits

duglig.

Hvad slutligen angår det af kommitterade uppstäda vilkor, att i

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

viss form affattade uppgifter angående vikariens behörighet och aflöningsvilkor

samt den tid, hvarunder han tjenstgjort, skola åt skolråden lemnas

och dessa uppgifter af vederbörande folkskoleinspektör till rigtigheten styrkas,

är detta vilkor öfverensstämmande med hvad i sådant afseende föreskrifvits

i fråga om utbekommande af lönetillskott till ordinarie folkskolelärare

eller lärarinna och bör äfven här blifva gällande.

Enligt hvad jag förut nämnt, torde till dessa af kommitterade föreslagna

vilkor för statsbidragets utbekommande med de förändringar, som

nu blifvit af mig förordade, böra läggas ytterligare det vilkor, att lönetillskott

af allmänna medel skall utgå till den ordinarie läraren eller lärarinnan

för att statsbidrag till vikarien må utanordnas.

I likhet med hvad Riksdagen medgifvit i fråga om utbetalning af

lönetillskott åt ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor,

torde åt Eders Kongl. Maj:t böra öfverlåtas, att, när omständigheterna

dertill föranleda, i särskilda fall medgifva någon afvikelse från de

vilkor för statsbidragets åtnjutande, som må blifva bestämda, särskildt för

att Eders Kongl. Maj:t må kunna utfärda en sådan föreskrift i fråga om

statsbidrags utgående till aflöning af icke examinerad vikarie, som nyss af

mig omförmälts.

I fråga om den administrativa anordningen och sättet för statsbidragets

utbetalande torde något särskildt yttrande nu icke erfordras.

Enligt de af kommitterade gjorda kostnadsberäkningar skulle det för- Kostnaderna.

slagsanslag, som för ifrågavarande ändamål komme att erfordras, skäligen

kunna hafva för år 1894 bestämts till 40,000 kronor eller något lägre

belopp, dervid kommitterade utgått från den förutsättning, att antalet

ordinarie folkskolelärare och lärarinnor, till hvilkas vikarier statsbidrag i

nu ifrågavarande afseende kunde komma att utbetalas, vid 1893 ars slut

skulle uppgå till i rundt tal 5,600. Antalet sådana ordinarie lärare och

lärarinnor vid 1892 års slut hafva af kommitterade beräknats till 5,538.

Till grund för sina beräkningar hafva, såsom ofvan nämnts, kommitterade

lagt från folkskolelärarnes pensionsinrättning erhållna uppgifter å

antalet ordinarie folkskoleläraretjenster, för hvilka delaktighet i pensionsinrättningen

åtnjutits under femårsperioden 1887—1891. Enligt af mig

från nämnda inrättning infordrade uppgifter har antalet sådana tjenstår

för åren 1892 och 1898 utgjort resp. 5,559 och 5,664. Den af kommitterade

beräknade tillökningen af i medeltal omkring 90 för år, hvilken

siffra framgått af uppgifterna för åren 1887—1891, har sålunda visat sig

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

vara något knapp för åren 1892 och 1893. Men å andra sidan hafva

kommitterade tagit i beräkning alla ordinarie folkskoleläraretjenster, för

hvilka delaktighet i pensionsinrättningen åtnjutits, ehuru sådan delaktighet

beviljats för åtskilliga andra tjenster, än läraretjenster vid egentlig folkskola,

nemligen för tjenster vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor,

småskolelärareseminarierna, Lappmarks ecklesiastikverks skolor, svenska missionssällskapets

skolor och sällskapets för folkundervisningens befrämjande

undervisningsanstalt, så att antalet egentliga folkskoleläraretjenster, för hvilka

delaktighet i pensionsinrättningen åtnjutits, är något lägre, än kommitterade

beräknat, och utgjorde för år 1892 5,516 och för år 1893 5,613.

Då härtill kommer, dels att kommitterade icke tagit i beräkning den

minskade utgift i nu ifrågavarande afseende, som kommer att föranledas

deraf, att alltid ett visst antal tjenster icke är med ordinarie innehafvare

besatt, dels ock att den af kommitterade beräknade procent på grund af

sjukdom minst en månad tjenstledige lärare torde, på af kommitterade

angifna skäl, vara väl hög — hvarför ock kommitterade sjelfva ansett, att,

äfven om ökningen af de ordinarie lärarnes antal visade sig vara större

än hvad kommitterade antagit, ett förslagsanslag af 40,000 kronor skulle

blifva för 1894 fullt tillräckligt — anser jag, att, ehuru något ökade kraf

på detta anslag torde blifva en följd af de af mig föreslagna förändringar

i de af kommitterade angifna vilkoren för statsbidragets åtnjutande, nämnda

belopp skall äfven för år 1895 visa sig vara tillräckligt.

Jag hemställer således i underdånighet, att Eders Kong! Maj:t täcktes

i nådig proposition föreslå Riksdagen,

dels att för sin del besluta

att, derest vid folkskola anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, till

hvilkens aflöning bidrag af statsmedel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter

tjenstledighet och examinerad vikarie för honom eller henne är förordnad

under oafbrutet minst en månad af den faststälda undervisningstiden af

åtta månader om året, vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande

varar, skall åtnjuta arfvode efter minst 600 kronor för åtta månaders undervisningstid

eller 75 kronor för läsmånad, hvarje månad beräknad till 30

dagar, samt förses med tjenlig, skolan närbelägen bostad, bestående af ett

rum, med vedbrand eller ock erhålla ersättning derför, beräknad efter

minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid, äfvensom efter öfverenskommelse

undfå godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer;

att, om enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare

eller lärarinna erhåller ledighet och vikarie för honom eller henne förordnas

på sätt ofvan sägs, är af sådan beskaffenhet, att densamma gör läraren

eller lärarinnan oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst, utan att

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

dock för all framtid hindra hans eller hennes återinträde i tjenstgöring,

samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio års ålder och i

vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, vikariens aflöning

skall utgöras sålunda, att den ordinarie läraren eller lärarinnan af sin lön

afstår ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens kontanta minimiaflöning,

eller 150 kronor för åtta månaders undervisningstid, samt två

tredjedelar af samma minimiaflöning, eller 400 kronor för åtta månaders

undervisningstid, utgå af allmänna medel, och återstoden erlägges af skoldistriktet,

hvilket det jemväl skall åligga att förse vikarien med bostad,

jemte vedbrand, eller ock lemna honom ersättning derför, enligt hvad ofvan

omförmälts, äfvensom att, der så ifrågakommer, godtgöra honom hans

resekostnad;

att, der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet

anskaffas, nyssnämnda bestämmelser i fråga om vikariens aflöning skola,

derest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att

läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att

vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla, ändock att sjukdomens beskaffenhet

icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än

högst tre månader;

att, då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare

eller lärarinna erhållit tjenstledighet, är af sådan beskaffenhet, att läraren

eller lärarinnan till följd deraf är urståndsatt att vidare återinträda i tjenstgöring,

vikariens aflöning skall utgöras af läraren eller lärarinnan utan

tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet;

att ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder och

i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, skall, då, på

grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom eller henne inträder,

ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner; samt

att vikarie, hvars aflöning skall utgå efter ofvan angifna grunder, skall

ega, för hvarje hel månads tjenstgöring efter månadens slut och för Överskjutande

tjenstgöringstid så snart tjenstgöring^! upphört, af vederbörande

skolråd eller skolstyrelse utbekomma den honom eller henne tillkommande

kontanta aflöning, äfvensom, der ersättning för bostad med vedbrand utgår,

sådan ersättning; att godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer,

skall till vikarien erläggas, för resan till tjenstgöringsorten efter

ankomsten dit och för resan derifrån, så snart förordnandet upphört; samt

att skolrådet eller skolstyrelsen skall ega att af den ordinarie lärarens eller

lärarinnans lön innehålla det belopp, hvarmed han eller hon skall till

vikariens aflöning bidraga, samt att utbekomma statsbidraget till samma

Dill, till IUkinl. Prot. 1891. 1 Sand. 1 Afd. .36'' Iläft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

aflöning efter reqvisition och sedan folkskoleinspektören, eller i Stockholm

stadens konsistorium, vitsordat riktigheten af de för statsbidragets erhållande

lemnade uppgifter i den ordning, som af Kongl. Magt kommer att närmare

bestämmas;

dels ock att å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

å 40,000 kronor att i enlighet med ofvan angifna grunder användas

såsom bidrag till aflönande i förenämnda fall af vikarie för sådan lärare

eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra

sin tjenst; med rätt för Kongl. Maj It att i särskilda fall medgifva den

afvikelse från de för statsbidragets erhållande föreskrifna vilkor, som kan

vara af omständigheterna påkallad.

I sammanhang härmed behagade Eders Kongl. Maj:t gifva Riksdagen

tillkänna, att Eders Kongl. Maj:t, under förutsättning att ifrågavarande anslag

af Riksdagen beviljas att för dermed afsedt ändamål i enlighet

med nu föreslagna grunder användas, vill, jemte utfärdande af närmare

föreskrifter i fråga om den administrativa anordningen och sättet

för utbetalningen af statsbidrag i förevarande afseende, meddela bestämmelser

om rätt för skolråd eller skolstyrelse att, då folkskolelärare eller

lärarinna uppnått sextio års ålder, hos direktionen för folkskolelärarnes

pensionsinrättning, ändock att läraren eller lärarinnan icke anmäler sig

önska med pension från tjensten afgå, göra framställning om pröfning af

hans eller hennes pensionsrätt.

Hvad departementschefen sålunda yttrat och hemstält

täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af

statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla och bifalla;

och skulle proposition af den lydelse bilagan till detta

protokoll utvisar till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo: -

C. Tornerhielm.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1894.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.