Sök i Ratio Lex

Angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor

1895-01-29 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1895:29, Angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

1

N:o 29.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående lindring

i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag

af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor;

gifven Stockholms slott den 29 januari 1895.

Uppå derom af Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag gjord

framställning faststälde Kongl. Maj:t den 2 februari 1877 plan för nämnda

sjöars sänkning. Dervid stadgade Kongl. Maj:t att bolaget skulle, utom

de för sjöarnes sänkning och markens torrläggning erforderliga arbeten,

för bibehållande af 7 fots segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal

samt för sjöfartens upprätthållande å samma farled utföra vissa närmare

angifna arbeten, hvarjemte åtskilliga förpligtelse!- i afseende å underhållet

af nämnda segeldjup och öfriga för sjöfartens beqvämlighet bestämda

anordningar ålades bolaget. På det att sjösänkningsbolaget i

en framtid måtte kunna befrias från förpligtelserna i hvad de afsåge

den allmänna trafiken stadgade Kongl. Maj:t vidare att bolaget skulle

insätta i statskontoret 100,000 kronor att af statskontoret göras fruktbärande

för att medelst räntans läggande till kapitalet bilda en fond,

hvaraf den årliga räntan kunde i mån af behof användas till bekostande

af det bolaget ålagda underhållet af segeldjupet i Hjelmaren med mera.

Denna fond egde vid 1893 års slut en behållning af 176,095 kronor

40 öre.

Enligt underdånig skrifvelse den 17 maj 1877 beviljade Riksdagen

Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag, för sänkningen och regleringen

af vattenhöjden i Hjelmaren och Qvismaren samt utförande af

dermed sammanhängande arbeten, ett lån å 2,000,000 kronor att från

Bih. till ltiksd. Prat. 1895. I Sami. I Afd. 23 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

statskontoret utgå med vilkor, utom andra, att å hvarje lyftadt belopp

af lånet skulle årligen till slutet af år 1887 erläggas fem procent ränta

från lyftningsdagen samt för tiden från och med år 1888 årligen erläggas

åtta procent å hela den lyftade lånesumman, hvaraf ränta skulle godtgöras

efter fem för hundra af det obetalda kapitalbeloppet och det öfriga

utgöra afbetalning derå.

Efter det hela lånebeloppet blifvit af bolaget lyftadt, har Riksdagen,

med anledning af särskilda utaf Kongl. Maj:t aflåtna propositioner, enligt

underdåniga skrifvelser den 5 maj 1885 och den 16 maj 1889 beviljat

bolaget vissa lindringar uti vilkoren för berörda statslån, enligt sistnämnda

underdåniga skrifvelse sålunda, att Riksdagen, på vilkor att

Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag förbunde sig att under

tiden till 1895 års slut gälda all annan sin skuld än den till staten,

medgifvit att räntan å bolagets kapitalskuld till staten, 2,000,000 kronor,

för tiden från och med år 1891 nedsattes till fyra procent för år, samt

att anstånd med erläggande af räntan för åren 1886—1895, utgörande

tillhopa 850,000 kronor, finge åtnjutas sålunda, att efter dessa års förlopp

denna ränta lades till lånesumman, hvarefter å det sålunda uppkommande

beloppet, 2,850,000 kronor, vid slutet af år 1896 och följande

år, tills detta belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt, skulle erläggas en

annuitet af sex procent, deraf fyra procent beräknades som ränta å

oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Sjösänkningsbolagets direktion har nu gjort underdånig framställning

om beredande af ytterligare lindring uti vilkoren för ofvannämnda

lån, och vill Kongl. Maj:t, med åberopande af hvad bilagda utdrag af

protokollet öfver civilärenden för denna dag innehåller, härmed föreslå

Riksdagen att, under vilkor att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag

dels till den i statskontoret innestående, till underhållet af segeldjupet

i Hjelmaren med mera afsedda fonden afsätter af egna medel

så stort belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå till

300,000 kronor, dels ock inom 1896 års utgång betalar all annan sin

skuld än den till staten, medgifva

att anstånd med erläggande af den vid 1895 års slut å bolagets

skuld till staten upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000 kronor,

må åtnjutas intill dess kapitalskulden 2,000,000 kronor blifvit till fullo

betald genom erläggande vid slutet af år 1896 och följande år af en

annuitet af sex procent af sistnämnda summa, deraf fyra procent ränta

å oguldna kapitalbeloppet och återstoden afbetalning derå, samt att

ränteskulden 850,000 kronor, hvarå, intill dess kapitalskulden 2,000,000

kronor blifvit sålunda gulden, ingen ränta beräknas, derefter må gäldas

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

genom erläggande af enahanda annuitetsbelopp, deraf likaledes fyra

procent ränta å oguldna beloppet och återstoden afbetalning derå.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

O S C A R.

V. L. Groll.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

1

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 29

januari 1895.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson och

Wersåll.

2:o.

Departementschefen statsrådet Groll anförde härefter:

På derom af Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag gjord

ansökning förklarade Kongl. Maj:t genom nådig resolution den 12 nu ’

1865 att hinder från det allmännas sida icke mötte för nämnda bola

att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med en af öfversten J. A. Sundmark

utarbetad plan verkställa sänkning af berörda sjöar jemte ombyggnad

af Hjelmare kanal, så att, med beräkning jemväl af tillräckligt

Bih. till Riksd. Prat. 1895. 1 Sami. 1 AJä. 23 Häft. 1

''cr<? -

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

djup för segelfarten vid sjögång å Hjelmaren, vattnet sänktes sex fot

under den antagna medelvattenhöjden, men sju fots segeldjup till Hjelmarens

hamnar fortfarande bibehölles, dock att, innan arbetet finge

komma till utförande, fullständig plan för verkställigheten deraf och de

åtgärder, som för segeldjupets framtida vidmakthållande kunde finnas

nödiga och för det allmänna betryggande, skulle till Kongl. Maj:ts

pröfning och fastställelse öfverlemnas.

Med anmälan att till följd af föreskriften uti ofvanberörda nådiga

resolution sjösänkningsbolaget låtit verkställa undersökning för utrönande

af de rubbningar i dåvarande förhållanden och deraf härflytande

enskilda ersättningsanspråk, som genom ifrågavarande sjösänkningar

skäligen kunde för vattenverks- och strandegare derstädes uppkomma,

samt att alla enskild rätt berörande tvistefrågor blifvit, så vidt de kunnat

utgöra laga hinder för sjösänkningen, i domstols väg afgjorda, anhöll år

1874 direktionen för sjösänkningsbolaget genom sin ordförande att Eders

Kongl. Maj:t täcktes meddela fastställelse å en bifogad fullständig plan

för sänkningsarbetets verkställande och de åtgärder, som för vidmakthållande

af 7 fots segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal vore nödiga

och för det allmänna betryggande, hvilken plan blifvit af öfverstelöjtnanten

A. Grafström upprättad med ledning af öfverste Sundmarks

plan och de förslag i ämnet, som afgifvits af vederbörande synerätt,

samt med iakttagande af de genom i ärendet meddelade utslag och

domar gifna föreskrifter.

Efter vederbörandes hörande faststälde Eders Kongl. Maj:t den 2

februari 1877 omförmälaa, af öfverstelöjtnanten Grafström upprättade

plan för Hjelmarens och Qvismarens sänkning att vid arbetenas utförande

lända till efterrättelse. Dervid stadgade Eders Kongl. Maj: t att

bolaget skulle, utom verkställandet af de för sjöarnes sänkning och

markens torrläggning erforderliga arbeten, för bibehållande af 7 fots

segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal samt sjöfartens upprätthållande

å samma farled

delvis ombygga Hjelmare kanal och i sammanhang dermed under

den del af seglationstiden, som kanalen i och för ombyggnaden hölles

stängd, besörja trafiken emellan Hjelmaren och den segelbara delen af

Arboga å utan förhöjning af de i gällande kanaltaxa bestämda fraktafgifter;
fördjupa

segellederna till Örebro och Hjelmarens vigtigaste hamnar,

så att äfven under sjögång 7 fots segeldjup der kunde efter sänkningen

påräknas, och allt framgent bibehålla dessa farleder vid samma

djup;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

verkställa och, intill dess derom annorlunda förordnades, fortfarande

bekosta utprickningen af samma farleder, med undantag af den prickning,

som förut besörjts af Örebro stad;

allt framgent, då segling emellan Essundet och Svartåns utlopp

(det så kallade Öset) af vidriga vindar omöjliggjordes, tillhandahålla

tjenlig ångbåt för kostnadsfri bogsering af segelfartyg öfver den så

kallade Hemfjärden;

inrätta och underhålla en regleringsdam vid Hyndevad samt anskaffa

bostad och bereda aflöning åt en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

der anstäld damvaktare; samt

på det att sjösänkningsbolaget i en framtid måtte kunna befrias

från förpligtelserna, i hvad de afsåge den allmänna trafiken, insätta i

statskontoret 100,000 kronor att af statskontoret göras fruktbärande

för att medelst räntans läggande till kapitalet bilda en fond, hvaraf

den årliga räntan kunde i mån af behof användas till bekostande af det

bolaget ålagda underhållet af segeldjupet i Hjelmaren samt af dambyggnaden

vid Hyndevad och öfriga för sjöfartens beqvämlighet bestämda

anordningar, aflöning af damvaktaren vid Hyndevad med mera

dylikt; Kongl. Maj:t dock förbehållet, såväl att bestämma om fondens

förvaltning och användning som ock att framdeles pröfva och afgöra

huruvida densamma kunde anses för sitt ändamål tillräcklig eller borde

af bolaget ökas.

Enligt Grafströms år 1873 uppgjorda, på då gängse pris grundade

beräkningar skulle verkställigheten af de i den sålunda fastställa planen

afsedda åtgärder erfordra följande kostnadsbelopp, nemligen:

l:o) samtliga erforderliga arbeten vid Hjelma
-

rens utlopp ............................................................................ kr. 335,298:

2:o) ombyggnaden af Hjelmare kanal..................... » 354,291: —

3ro) fördjupningen af farlederna i Hjelmaren...... » 284,133: —

4:o) fördjupningen af hamnarne derstädes............ » 31,274: —

5:o) Qvismaredalens torrläggning ......................... )) 664,689: —-

6:o) diverse extra omkostnader ............................ »_279,198: 34

eller sammanlagdt kr. 1,948,883: 34.

I aidedning af en särskild utaf sjösänkningsbolaget till Eders Kongl.

Maj:t ingifven ansökning i fråga om beredande åt låneunderstöd åt bolaget

för företagets utförande, behagade Eders Kongl. Maj:t uti nådig

proposition den 16 februari 1877 föreslå Riksdagen att, för sänkning och

reglering af vattenhöjden i sjöarne Hjelmaren och Qvismaren samt utförande

af dermed sammanhängande arbeten enligt faststäld plan, be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 29.

vilja sj ösänkningsbolaget ett lån å 2,000,000 kronor, att utgå med

600,000 kronor under 1878, med 300,000 kronor under hvarje af åren

1879, 1880, 1881 och 1882 och med 200,000 kronor under år 1883,

under vilkor: att å hvarje lyftadt belopp af lånet årligen till slutet af

år 1887 erlades fem procent ränta från lyftningsdagen; att för tiden

från och med år 1888 årligen erlades åtta procent å hela den lyftade

lånesumman, hvaraf ränta godtgjordes efter fem för hundra af det obetalda

kapitalbeloppet och det öfriga utgjorde afbetalning derå, samt att

i öfrigt de allmänna stadganden och bestämmelser, som vore af Riksdagen

meddelade i fråga om låneunderstöd för vattenaftappning eller

annat odliugsföretag, skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse

jemväl för berörda lånebidrag. Denna framställning bifölls af Riksdagen

enligt dess underdåniga skrifvelse den 17 maj 1877; och har bolaget

derefter under åren 1878 — 1883 lyftat hela det beviljade statslånet.

Som under arbetets fortgång svårigheter af flerahanda slag för sjösänkningsbolaget

uppstått och kostnaderna visat sig uppgå till betydligt

högre belopp än från början beräknats, anhöll bolaget år 1884 att

Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta framställning att i betraktande

af den större omfattning, som måst gifvas de med sjösänkningsföretaget

förenade arbeten, samt af de stora förmåner, som beredts

det allmänna, Riksdagen måtte bevilja bolaget räntefrihet under

åren 1886, 1887, 1888, 1889 och 1890 å det bolaget beviljade statslånet

samt medgifva framflyttning af amorteringen af lånet, så att densamma

skulle taga sin början först med år 1891, i stället för med år

1888.

Med anledning häraf föreslog Eders Kongl. Maj:t uti nådig proposition

den 20 februari 1885 Riksdagen medgifva att sjösänkningsbolaget

måtte befrias från skyldigheten att gälda ränta å omförmälda

lån för åren 1886 —1890, äfvensom erhålla anstånd med amorteringen

af samma lån, på sätt bolaget begärt, med skyldighet för bolaget att

från och med år 1891 å hela lånesumman årligen erlägga åtta procent,

hvaraf ränta skulle beräknas efter fem för hundra å det obetalda kapitalbeloppet

och återstoden utgöra afbetalning derå.

Denna proposition blef enligt underdånig skrifvelse den 5 maj

1885 endast på det sätt bifallen, att Riksdagen dels för tiden från och

med år 1886 nedsatte räntan å det sjösänkningsbolaget beviljade lån å

2,000,000 kronor till fyra och en half procent för år och dels medgaf

att bolaget finge anstånd med denna räntas erläggande för åren 1886—

1890 sålunda, att efter dessa års förlopp den för desamma upplupna

räntan lades till den beviljade lånesumman, hvarefter å det sålunda

uppkomna beloppet skulle erläggas, vid slutet af hvartdera året

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

1891, 1892, 1893, 1894 och 1895 fyra och en half procent årlig ränta

samt vid slutet af år 1896 och följande år, tills lånet blifvit slutbetaldt,

eu annuitet af åtta procent, deraf fyra och en half procent beräknades

som ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Efter det sjösänkningsarbetet i sin helhet afsynats och den 13

augusti 1888 blifvit af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkändt, inkommo

från 696 egare och innehafvare af jord inom Hjelmarens och

Qvismarens sjösänkningsområde samt delegare i förenämnda, för dessa

sjöars sänkning bildade bolag särskilda till Eders Kongl. Maj:t stälda

skrifter, i hvilka anfördes att, då det varit oafvisligen nödvändigt att

företaga större och mera omfattande arbeten än hvad det ursprungliga

förslaget afsett, detta medfört betydligt ökade kostnader, hvarigenom

dessa, som i det af öfverstelöjtnanten Grafström reviderade förslaget

beräknats till 1,948,883 kronor 34 öre, uppgått till 2,886,903 kronor

93 öre, utan att ens detta belopp kunde anses såsom sänkningskostnadens

slutsumma, då ännu återstode en mängd ersättningar för borttagen

jord med mera, hvilka efter derom i laga ordning tillkomna beslut

icke finge bestämmas förr än efter företagets fullständiga afsilande;

att i följd häraf all anledning vore att befara att den direkta sjösänkningskostnaden

icke skulle understiga 3,000,000 kronor, hvartill borde

läggas den summa, som bolaget fått betala i räntor å lånta penningar

under den tioåriga arbetstiden eller, enligt då senast gjorda bokslut,

1,013,141 kronor 6 öre, då kostnaden i rundt tal kunde beräknas till

4,000,000 kronor; samt att detta bolag, utom skyldigheten att ombygga

alla dammar och broar i Eskilstuna ström, hvartill motsvarighet ytterst

sällan om ens någonsin förekommit vid andra sjösänkningar här i landet,

hade för sjöns reglering måst bygga en särskild och ytterst dyrbar

regleringsdam, bilda segelrännor, ombygga Hjelmare kanal och

flera hamnar för en sammanlagd kostnad af 996,675 kronor 54 öre,

oberäknadt den tryckande skyldigheten, icke blott att allt framgent

underhålla dessa för sjöfarten verkstälda arbeten utan ock att dels i

all framtid kostnadsfritt bogsera de segelfartyg, som passerade den så

kallade Hemfjärden å Hjelmaren och härför hålla en särskild ångbåt,

och dels att utan någon ersättning underhålla en stor del åt sjömärkena

i Hjelmarens farleder; och anhöllo sökandena på grund af hvad

sålunda anförts att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta

framställning att af det Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag

beviljade statslånet å 2,000,000 kronor halfva beloppet eller 1,000,000

kronor, såsom motsvarande de kostnader bolaget fått vidkännas ensamt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

för sjöfartens fortgång på ett större djup än sjön medgåfve, måtte

efterskänkas och afskrifvas.

Med vitsordande att totala sjösänkningskostnaden icke komme att

understiga 4,000,000 kronor och att bolaget, förutom den i statskontoret

insatta fonden för segeldjupets reglerande, måst offra 1,000,000 kronor

för bibehållande af äldre och skapande af nja farleder, instämde bolagets

direktion i hvad bolagsmännen anfört och anhållit samt framhöll

dervid tillika, bland annat, att i september 1888, då direktionens yttrande

afgafs, bolagets skulder kunde beräknas till, förutom upplupna,

ej förfallna räntor, 3,054,602 kronor 63 öre, och tillgångarne — oberäknad^

ofvan omförmälda i statskontoret innestående fond samt bolagets

fastigheter och fiske, hvilka åtminstone för det dåvarande vore afsedda

att bibehållas för det framtida underhållet, samt efter afdrag af ett i

enskild bankinrättning taget kreditiv å 50,000 kronor — till 187,104

kronor 63 öre.

Med anledning af dessa framställningar föreslog Eders Kongl.

Maj:t uti nådig proposition den 22 mars 1889 Riksdagen

att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag måtte erhålla

eftergift å den vid 1890 års slut upplupna, till 450,000 kronor uppgående,

oguldna räntan för åren 1886—1890 å ifrågavarande statslån; samt

att sjösänkningsbolaget derjemte måtte medgifvas den lindring i

betalningsvilkoren för lånet, att å lånesumman, 2,000,000 kronor, skulle

erläggas vid slutet af hvardera året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895

tre och en half procent ränta samt vid slutet af år 1896 och följande

år, tills lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af fem procent, deraf tre

och en half procent beräknades som ränta å oguldna beloppet och

återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Uti underdånig skrifvelse den 16 maj 1889 meddelade Riksdagen

till svar å Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning att Riksdagen

väl funnit giltiga skäl förefinnas att bereda bolaget någon lättnad i de

svårigheter, med hvilka bolaget hade att kämpa, men att Riksdagen

då, likasom år 1885 då fråga om lindring i bolagets betalningsvilkor

senast hos Riksdagen förevarit, ansett en till sin art så väsentlig afvikelse

från ingånget aftal som rent efterskänkande af ett fordringsbelopp,

vara en betänklig åtgärd, hvilken Riksdagen så mycket mindre

kunde godkänna, som det ej syntes vara ådagalagdt att den vore af

nödvändighet påkallad; att Riksdagen förestält sig att det väsentligaste

vore afl bereda bolaget frihet från bördan af statslånet under den tid,

då delegarne vore betungade med utgifter, dels för gäldande af de

skulder, bolaget utöfver statslånet måst ikläda sig för företagets full
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

bördande, och dels för de vunna egoväldenas bringande i det skick,

att de lemnade påräknad afkastning, samt förseende med nödiga byggnader;

att Riksdagen härjemte, med afseende å detta företags dyrhet,

och säregna beskaffenhet, ansett någon nedsättning i räntan under den

för odlingslån gällande billigtvis böra medgifvas; samt att Riksdagen

likväl funnit det vilkor böra för dessa eftergifter från statens sida uppställas,

att anståndstiden behörigen användes till bolagets frigörande

från all annan skuld än den till staten, hvilket förutsatte de dertill erforderliga

medlens uttaxering på delegarne.

Med tillämpning af de sålunda uttalade åsigter biföll Riksdagen på

det sätt Eders Kongl. Maj:ts proposition, att Riksdagen, på vilkor att

Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag förbunde sig att under

tiden till 1895 års slut gälda all annan sin skuld än den till staten,

medgaf:

att räntan å bolagets kapitalskuld till staten, 2,000,000 kronor, för

tiden från och med år 1891 nedsattes till fyra procent för år; samt

att anstånd med erläggande af räntan för åren 1886 —1895, utgörande

tillhopa 850,000 kronor, finge åtnjutas sålunda, att efter dessa

års förlopp denna ränta lades till lånesumman, hvarefter å det sålunda

uppkommande beloppet 2,850,000 kronor vid slutet af år 1896 och

följande år, tills detta belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt, skulle erläggas

en annuitet af sex procent, deraf fyra procent beräknades som

ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Uti de enligt Riksdagens sistberörda beslut gällande vilkor för

ifrågavarande lån har bolaget nu sökt ytterligare lindring.

Uti en den 7 september 1893 till civildepartementet inkommen

skrift har nemligen direktionen för bolaget anfört att de förpligtelser

till den allmänna trafiken på sjön Hjelmaren, som uti nådiga resolutionerna

den 12 maj 1865 och den 2 februari 1877 blifvit med sjösänkningsföretaget

för all framtid förknippade, och hvilka förpligtelser afsåge

sjöfartens bibehållande på Hjelmaren till sju fots djup, ådragit

bolaget betydande uppoffringar för nybyggnad af slussarne vid Notholmen

och Bergkarlsberget i förening med fördjupning af öfre horisontalsträckan

i Hjelm are kanal och af milslånga farleder till sjöns vigtiga

ste hamnar, dessa hamnars ombyggnad samt inrättandet af eu

regleringsdam vid sjöns utlopp. Kostnaderna för dessa arbeten hade

vid bokslutet den i3 mars 1888, då sjelfva sänkningsarbetet ansetts

fullbordadt, uppgått till eif belopp af 996,675 kronor 54 öre, i hvilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

8''

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

summa dock ej inräknats någon del af kostnaden för dammen vid Hyndevad,

hvilken blifvit betydligt dyrare såsom fullständig regleringsdam

i stället för hvad den eljest enligt det första förslaget skolat vara,

enkel skibordsdam med blott några få grundluckor. Nära hälften —

om den ökade kostnaden för regleringsdammen tillädes — mera än

hälften af det beviljade statslånet hade således åtgått till ändamål, som

för hvarje annat sjösänkningsföretag varit fullkomligt okända, och kostnaden

för dessa arbeten, utom dambyggnaden, hade med ej mindre än

342,562 kronor 54 öre öfverstigit hvad i det faststälda förslaget härtill

beräknats.

Dessa kostnader — fortsätter direktionen — skulle dock icke i

och för sig varit så svåra att bära, om icke företagets stora omfattning

kräft en så lång arbetstid, hvilken genom de sig hopande räntorna bidragit

att fördubbla den till 2,000,000 kronor beräknade kostnaden, och

om dermed bolagets förpligtelser till den allmänna trafiken varit fullgjorda,

men nu uppginge verkliga sjösänkningskostnaden den 13 mars

1889, då detta konto alldeles afslutades, med inberäkning af då utbetalda

räntorna, till 4,078,761 kronor 20 öre och förbindelserna till den

allmänna trafiken fortfore i så måtto, att bolaget allt framgent måste

underhålla sju fots segeldjup i sjön, sjömärken och prickar, regleringsdam

med dess dammästare och dennes boställe, bogsering af segelskutor

på Örebrofjärden vid vidriga vindar o. s. v., hvilka åligganden

hindrade bolagets upplösning efter slutadt värf och nödgade detsamma

att, äfven sedan dess öfriga skulder blifvit betalda och statslånet på

jorden omfördt, allt framgent hafva en förvaltning, styrelse och beställningsmän

samt ej obetydlig materiel för att städse vara beredt att fullgöra

dess skiftande funktioner såsom en för trafikens ostörda gång

ansvarig sjöfartsstyrelse för sjön Hjelmaren, der de afgifter, hvilka såsom

muddrings- och prickningspenningar utginge af trafikanterna, icke

komme bolaget till godo utan tillfölle Örebro stad och rederibolag, af

hvilket sistnämnda bolag dock till prickningen erhölles ett litet bidrag

af 643 kronor 50 öre årligen. Men detta bidrag vore beroende på

trafikanternas godvilliga erläggande af den prickningsafgift, rederibolaget

behagade dem påföra, då någon lagfästad taxa härför ej funnes. De

olägenheter, som åtföljde dessa bolagets förpligtelser till trafiken, begränsades

likväl icke härtill. För att kunna utföra sjösänkningsarbetet

hade bolaget nödgats inlösa Rosenholms qvarn och ålfiske, hvilken

egendom kostat bolaget 130,238 kronor 54 öre och nu, bokförd till

65,000 kronor, kunnat till detta pris försäljas, om det icke visat sig

att regleringsdammen vid Hyndevad under flodtid ej kunde så hastigt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

som önskligt och nödigt vore afbörda öfverflödsvattnet ur sjön, såvida

ej fallhöjden der ökades, hvilket åter kräfde att vattenspegeln i den

tätt nedanför belägna Rosenholmsdammen samtidigt sänktes så mycket

som möjligt vore utan att hindra qvarnverkets gång. Detta åter kunde

svårligen ske om denna dam lemnades i främmande händer, hvarföre

bolaget till xmdvikande af ständiga tvdster måste allt framgent bibehålla

nämnda egendom. Det kapital, qvarnverket och ålfisket representerade,

vore väl icke räntelöst, men förblefve dock härigenom fastläst,

hvarjemte bolaget på detta sätt fått tvänne regleringsdammar att

underhålla i stället för en.

Uti nådiga resolutionen den 2 februari 1877 stadgades att, på det

sjösänkningsbolaget måtte, om det så önskade och Kongl. Maj:t funne

skäligt sådant medgifva, kunna, efter fullbordandet åt sjösänkningsarbetena

och slutlig uppgörelse af alla dermed förenade eller deraf

föranledda penningeliqvider, befrias från sina förpligtelser i hvad de

afsåge den allmänna trafiken, bolaget skulle i statskontoret afsätta

100,000 kronor, att der göras fruktbärande mot högsta ränta, som kunde

betingas, och medelst räntans läggande till kapitalet förökas till en fond,

hvaraf årliga räntan kunde i mån af behof användas till underhåll af

segeldjupet, regleringsdammen med mera. Denna fond, om hvars tillväxt

Eders Kongl. Maj:t förbehållit sig rätt att förordna, och till hvars

förökande bolaget vore skyldigt att, när så fordrades, underkasta sig

särskildt tillskott, hade vid 1892 års slut uppgått till 176,318 kronor

4 öre. Från denna fond hade bolaget visserligen under de tre åren

1890—1892 erhållit ett årligt bidrag af 3,000 kronor samt för åren

1893—1895 tillförsäkrats ett sådant af 4,500 kronor, men detta belopp

försloge dock icke ens nu till dessa kostnader, ehuru något drygare

underhåll ännu ej förekommit samt i räkenskaperna underhållskostnaden

för mudderverket, nödig afskrifning af dess värde, byggandet af en

slip för detsamma med mera upptagits å särskilda conti utan att

såsom hädanefter komme att ske — påföras sjöfartsunderhållet. När

dessa utgifter tillädes samt den andel i framtida förvaltningskostnaden

detta på så många spridda punkter fördelade underhåll medförde, samt

framdeles behöfliga reparationer å regleringsdammen och dammästarebostället

tillkomme, blcfve det eventuela bidraget från fonden ännu

mera otillräckligt. Bolaget vågade derföre icke heller upptaga densamma

bland sina tillgångar på annat sätt än innanför linien.

Förhoppningen att genom fondens fortfarande tillväxt bolaget eu

gång skulle kunna frigöras från sina förpligtelser till den allmänna

trafiken vore ännu långt aflägsen och syntes icke heller någonsin kunna

Bill. till Rihd. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Ajd. 23 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

realiseras. Att statsverket skulle öfvertaga detta underhåll vågade bolaget

icke hoppas, och att någon korporation eller något bolag skulle

åtaga sig detsamma utan utsigt att deraf, på Hjelmareintressenternes

bekostnad, skörda en vinst, fullt motsvarande den stora risken, vore

icke heller tänkbart, oafsedt att en uppgörelse derom förutsatte sådana,

för alla eventualiteter betryggande garantier, som icke vore lätta att

anskaffa. Det vore således nästan otvifvelaktigt att, huru än fonden

ökades, sjösänkningsbolaget likväl måste alltjemt fortlefva för fullgörandet

af detta lika ansvarsfulla som kostsamma åliggande.

Det vore just denna utsigt till en ständig fortvaro, dessa på förhand

. nästan oberäkneliga kostnader, som föga mindre än de årliga

taxeringsbidragen verkade nedstämmande inom bolaget, nedtryckte värdet

på den förbättrade, i bolaget ingångna sjösänkningsjorden och fortfarande

likasom hittills skulle ställa dess pris vida under hvad annan,

af sådana allvarliga förpligtelser oberörd men i öfrigt fullt jemförlig

jord, så utom som inom sjösänkningsområdet, i köp betingade, synnerligast

som bolaget, utom dessa allmänna, derjemte hade särskilda ganska

stränga förpligtelser för underhåll af aflopp, uppfångsgrafvar, broar

med mera i Qvismaredalen, hvilka äfven kräfde årliga tillskott, ehuru, hvad

dem anginge, åtminstone en möjlighet funnes att delvis och för kortare

årsföljder få dem emot ersättning öfvertagna af andra.

Den förenkling i administrationen af bolagets angelägenheter, som

efter statslånets omföring på jorden borde inträda, kunde i följd af

denna ständiga vaksamhet på så vidt skilda punkter, som det vidsträckta

underhållet kräfde, icke blifva så omfattande som man förestälde sig,

och. förvaltningen med dess ledare, muddermästare, dammästare, tillsy

ning-s in än öfver sjömärken och farleder med mera korame utan tvifvel

att kräfva årliga tillskott. Att redan nu göra en någorlunda tillförlitlig

beräkning öfver dessa årliga kostnader vore icke möjligt, men syntes

dessa icke böra beräknas till mindre än vid pass 20,000 kronor.

Hittills både bolaget kunnat hålla den årliga taxeringen till 4 å 5

kronor per vinstref, det högsta belopp bolagsmännen ansetts kunna

bära, men detta hade endast kunnat ske derigenom, att andra inkomster

cirka 300,000 kronor för försåld jord och obehöflig materiel —

varit att tillgå till bestridande af bolagets dryga utgifter, hvilka i annat

fall under samma ar kräft en uttaxering af 6 å 7 kronor per vinstref.

När nu de tillgångar, som aterstode, minskades med derifrån hemtad

hjelp till årsutgifterna intill 1896, blefve efter statslånets omföring icke

mycket öfver till bestridande af det årliga underhållet, om detta också

utan extra taxering kunde under de närmast följande åren uppehållas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 29.

11

Men när sedan en sådan blefve oundviklig och annuiteten å statslånet,

5 kronor 41 öre, skulle i första rummet utgå, komme hvad bolaget

kräfde och för hvilket ingen förmånsrätt funnes antagligen att blifva

särdeles svårt att indrifva, synnerligast som en icke ringa del af bolagsjorden

äfven graverades af redan började annuiteter å särskilda lån

från odlingslånefonden. De rika hafreskördar, som med lindrig brukningskostnad

och hjelp af konstgjorda gödningsämnen vunnits de första

åren, började mer och mer försvagas i följd af de på denna mullrika

och kraftiga jord lätt öfverhandtagande ogräsen, hvarföre sättet för densammas

kultur måste förändras, ordnade växtföljder med omsorgsfullt

trädesbruk, höstsäde och gräs införas och, der makt funnes, jorden

dräneras, hvilket allt fordrade ökad dragkraft, väsentligt drygare arbetskostnad

samt nybyggnader af ladugårdar och andra hus, som ett mera

intensivt jordbruk kräfde; och detta allt under det jordens egare skulle

jemte dessa för deras yrke oundgängliga utgifter, lefva uti en ständig

oro att stormar och häftiga islossningar skulle förstöra farleder, sjömärken

och dammar med mera samt deras statslånebörda således ökas

med en extra debitering för dylika, för deras näring alldeles främmande

ändamål.

Dessa omständigheter, hvilkas rätta innebörd icke förut tillräckligt

framhållits, hade förändrat Hjelmaresänkningens karaktär af blott och

bart en torrläggning af sankmarker och stält detta företag utanför all

jemförelse med andra sådana i vårt land. Förpligtelser liknande dem,

som Hjelmaresänkningsbolaget måst åtaga sig, förekomme veterligen

icke vid någon annan sjösänkning i hela Europa, och hvad omfånget

anginge, ansåge direktionen sig böra, sedan äfven den nyvunna jorden

tillkommit och vederbörligen uppmätts, nämna att landet härigenom

vunnit icke blott 15,133 hektar förut vattenskadad och nu till det mesta

redan odlad jord utan ock 3,670 hektar mer eller mindre torrlagd landvinning,

således tillsammans en väsentlig jordförbättring å 18,803 hektar

eller 38,090 tunnland.

Beträffande det resultat, som åsyftats, så hade detta obestridligt

vunnits, och företaget, bättre än man vågat vänta och hoppas, kunnat

ej blott tillfredsställa jordbrukets fordringar utan äfven fylla de hårda

kraf, livilka såväl staten som enskilda verk och inrättningar stält på

detsamma.

Den egentliga vinsten hade dock hufvudsakligen kommit dem till

godo, livilka ej i sjösänkningen deltagit, utan genom de mest ihärdiga

protester ständigt sökt hindra dess utförande, medan den öfver all be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

räkning stora ekonomiska bördan fortfarande ensamt tryckte dem, som

utfört företaget, hvars välgörande verkningar sträckt sig vida utöfver

hvad man beräknat. Sjöfarten på Hjelmaren hade vunnit större trygghet

och garantier, som den förut saknat, Eskilstunaverken, hvilkas dammar

ombygts i mera tidsenligt skick, hade erhållit jemnare vattentillgång,

sedan genom sjöns reglering en bättre hushållning med vattnet

inträdt, och denna reglering hade dessutom skänkt Mälarens strandegare

fördelen att Hjelmarens öfverflödsvatten kunde tidigare afbördas än det

egentliga vårflödet der inträffade. Hjelmare kanal, som vid tiden för

sjösänkningsarbetets utförande på hela sin öfre horisontalsträcka till en

längd af 10,600 meter varit i det största behof af en grundlig uppmuddring,

hade fördjupats och återlemnats till det bolag, som egde

densamma, i ett bättre och väsentligt fördelaktigare skick än det, hvaruti

han befunnits före sjösänkningsarbetet; och någon åtgärd för underhållet

af segeldjupet på denna sträcka hade icke direktionen veterligen

förekommit och komme antagligen ej heller på många år att erfordras.

Örebro stad, hvars dränering genom sänkningen möjliggjorts, hade

vunnit icke blott ett sundare läge utan ock en högst betydligt ökad

varuomsättning, som föranledt Svartåns kanalisering från Skebäcks

hamn upp till staden, hvilken dyrbara anläggning icke kommit till stånd,

derest icke sjösänkningen framkallat en större liflighet i alla affärsförhållanden.

Genom sänkningen hade Eders Kongl. Maj:t och kronan

vid Skebäck i Svartån vunnit ett vattenfall af 240 hästkrafter utan att

bolaget, som skapat detsamma, derför kunde enligt gällande lag erhålla

någon godtgörelse, och denna vattenkraft beräknades ega ett så högt

värde, att Örebro stad, mot erhållande af kronans rätt dertill, ansett

vidare hjelp från det allmännas sida icke erfordras för utförande af

dess kanalarbete. Nödtvånget att bereda vidgadt aflopp i Qvismaredalen

hade der åstadkommit icke blott en båtled till Hjelmaren utan

ock en särskild handelsplats vid Odensbacken i Telgeån, hvarifrån nu

reguliera ån g båtsturer öppnats icke blott på sjöns båda ändpunkter,

Örebro och Skogstorp, utan äfven på Stockholm. Nya hamnar hade

efter sänkningen uppstått vid Hjelmarens stränder och upprensningarne

af Hjelmaresund och Qvislaån till Hjelmarens östligaste ändpunkt öppnat

en ny farled, hvilken ansetts vara af sådan vigt att Oxelösund—

Flen—Vestmanlands jern vägsbolag, som verkstält dess utvidgande till

sju fots djup, fått hela kostnaden derför såsom ren gåfva af statsverket.

I stället för den långa och ytterst svåra färjleden öfver Hjelmaresund

hade sänkningen beredt möjlighet att för en jemförelsevis ringa

kostnad der åstadkomma en för samfärdseln synnerligt vigtig brobygg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

nåd, hvartill ock förslag upprättats, och de som bodde vid sjön Öljarens

stränder kunde nu utan slussbyggnad förena denna sjös vattenspegel

med Hjelmarens och göra den segelbar ungefär en mil in i

Södermanland samt på samma gång torrlägga deromkring befintliga

sankmarker.

Genom denna sjösänkning både dessutom skördats en stor vinst i

sanitärt hänseende. De vid Hjelmarens och Qvismarens stränder förr

så vanliga fross- och tyfusfebrarna hade efter sankmarkernas torrläggning

alldeles försvunnit.

Jemte dessa stora fördelar, som tillskyndats det allmänna och särskilt

de intressen, som rest sig emot sjösänkningsföretaget, borde icke

förbigås den vinst, som tillfallit de jordegare inom sjösänkningsområdet,

hvilka ej i företaget deltagit, och som fått återlösa deras vinstjord.

Det pris, som härför af bolaget betingats eller i allmänhet 800 kronor

för fullgradig hektar kunde måhända synas högt och borde vara fullt

tillfredsställande, men vore dock ganska ringa vid jemförelse med hvad

bolagsmännens egen vinstjord kostat, ty denna stode dem till ett pris

af något öfver 1,100 kronor per fullgradig hektar, oafsedt. den dryga

underhållsskyldighet, som ensamt hvilade på densamma. Denna återlösta

jord och de afsöndringar af vinstjord, som till andra personer

försålts med ett saluvärde af mer än 300,000 kronor, hade redan

tillfört staten och kommunerna en afsevärd tillökning af ny skattskyldig

jord.

Den hjelp, sjösänkningsbolaget. från det allmännas sida erhållit till

utförande af detta arbete, vore det af 1877 års Riksdag beviljade statslånet

å 2,000,000 kronor. Å detta lån hade bolaget i räntor efter den

ursprungliga räntefoten 5 procent till statskontoret successive under åtta

år inbetalt 575,388 kronor 94 öre intill utgången af år 1885, hvarefter,

sedan räntan nedsatts till 4,5 procent samt uppskof med dess erläggande

för åren 1886—1890 beviljats af 1885 års Riksdag, dessa årens

räntor uppdebiterats med tillsammans 450,000 kronor, hvartill, sedan

år 1889 räntefoten nedsatts till 4 procent, ett belopp af 400,000 kronor,

utgörande ränta för åren 1891 — 1895, skulle ytterligare påföras. I följd

häraf komme de räntor, som för det beviljade statslånet redan utgått

eller uppdebiterats innan lånets fördelning på jorden egde rum, att

uppstiga till ett belopp af 1,425,388 kronor 94 öre eller mera än 71

procent af kapitalbeloppet. *

Att utan detta statslån sjösänkningsföretaget aldrig kunnat utföras

vore en obestridlig sanning, likasom ock att, utan de lindringar i de

ursprungliga lånevilkoren, som sålunda tid efter annan beviljats, bolaget

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

svårligen kunnat frigöra sig från sina öfriga skulder. Men det kunde

icke heller förnekas att, med afseende på förpligtelserna till det allmänna,

den börda, som pålagts Hjelmarens och Qvismarens strandegare,

vore vida tyngre än hvad som fordrats af något annat, sjösänkningsföretag

i vårt land.

Efter de förhållanden, som inträdt sedan i följd af Riksdagens år

1889 fattade beslut ytterligare 400,000 kronor i räntor uppdebiterats

vid 1895 års slut, skulle en afskrifning af 450,000 kronor blifva ungefär

38 procent af det räntebelopp 1,425,388 kronor 94 öre bolaget dels

kontant inbetalt, dels fått uppdebiteradt. En sådan eftergift å en så

stor hopad ränteskuld, medgifven ett bolag, som nödgats åtaga sig och

äfven ordentligt fullgjort hvad sannolikt intet annat bolag hädanefter

komme att finnas villigt att åtaga sig, kunde icke med skäl af andra

sjösänknings- och torrläggningsföretag åberopas såsom prejudikat; och

då, såsom redan anförts, en årlig afgäld af 5 kronor för vinstref öfverstege

bolagsmännens bärkraft, hvarför utrymme nedanom detta maximum

måste finnas jemväl för en debitering till underhållet, kunde denna

omständighet väl icke lemnas utan afseende, då så många och så ytterst

vigtiga, såväl publika som privata intressen utsattes för de största faror

i händelse bolaget, genom att alltför hårdt pressas, till sist skulle blifva

oförmöget att fullgöra sina stränga förpligtelser till sjöfarten med mera.

I betraktande häraf och då det måste anses höjdt öfver allt tvifvel

att Riksdagen, som bidragit till utförandet af detta, för våra förhållandan

ovanligt vidt omfattande företag, äfven önskade försätta detsamma

i en sådan ställning, att det fortfarande kunde uppfylla sitt ändamål

och fullgöra de stränga fordringar, som stälts och stäldes på detsamma,

har direktionen, under uttrycklig förklaring att det vilkor beträffande

bolagets enskilda lån, som 1889 års Riksdag fästat vid då medgifna

ändring i sättet för statslånets liqviderande, skulle vederbörligen uppfyllas,

i underdånighet anhållit det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå

Riksdagen att åt de å Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolags

statslån vid 1895 års slut uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, ett

belopp af 450,000 kronor måtte afskrifvas och att vid slutet af år 1896

och följande år å den sålunda reducerade kapitalskulden 2,400,000 kronor,

till dess densamma jemte ränta blifvit återbetald, skulle erläggas en

annuitet af 6 procent, hvaraf 4 procent beräknades såsom ränta och

återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen

anbefalts att häröfver inhemta Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

i Södermanlands, Örebro och Vestmanlands län underdåniga yttranden

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.

15

samt dermed äfvensom med eget underdånigt utlåtande till Eders Kongl.

Maj:t inkomma, hafva nämnda styrelser med underdånigt utlåtande af

den 1 februari 1894 öfverlemnat yttranden i ärendet af Eders Kongl.

Maj:ts bemälde befallningshafvande.

Uti sina berörda yttranden hafva sistnämnda myndigheter tillstyrkt

bifall till ansökningen och dervid, bland annat, andragit:

Eders Kongl. May.ts befallningshafvande i Södermanlands län: att

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som uti ett med anledning

af sjösänkningsbolagets hos Eders Kongl. Maj:t gjorda framställning

om efterskänkande och afskrifning af hälften af ifrågavarande statslån

den 26 januari 1889 afgifvet underdånigt utlåtande ansett mycket bevekande

skäl förefinnas för staten att skänka det betryckta bolaget en

verksam hjelp, motsvarande de utgifter, som bolaget för statsintressets

tillgodoseende måst underkasta sig, ansåge sig böra i nu förevarande

ärende vidhålla den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda

uttryckta åsigten, desto hellre som bolagets ifrågavarande framställning,

jemte det den åsyftade ett långt mindre bistånd af staten än som förut

sökts, tillika inrymde nya, obestridliga sakförhållanden, som ytterligare

belyste bolagets svårt betryckta ställning och den förnämligast verkande

orsaken dertill, nemligen den bolaget för all framtid pålagda

ansvarighet för trafikens uppehållande på Hjelmaren till sju fots djup

och de deraf härflytande högst betydliga kostnader såväl för de redan

fullbordade stora regleringsarbetenas utförande som äfven för deras

årliga vidmakthållande jemte aflöning till derför erforderlig förvaltningspersonal;

att utan statens mellankomst med det understöd, hvilket i

förevarande framställning äskats, det trångmål, hvari bolaget såmedelst

vore försatt, svårligen syntes kunna af detsamma öfvervinnas utan deremot

gifva anledning befara att bolaget icke i längden förmådde fullgöra

sina förbindelser till det allmänna; samt att, beträffande de för

statslånet med derå hopade räntor utgående ovanligt höga annuitetsbelopp,

som drabbade de i företaget deltagande fastigheterna, den fara

för fastighetskrediten icke syntes böra lemnas alldeles ur sigte, som

kunde uppstå, om, såsom antagligt vore, derest icke den äskade eftergiften

beviljades, många af dessa fastigheter, hvilka tillika besvärades

af årlig afgäld för erhållna odlingslån samt andra utskylder och gravationer,

icke förmådde bära alla de bördor, för hvilka de sålunda häftade

och i följd deraf blefve underkastade tvångsförsäljningar med deraf

uppstående förlustbringando kollisioner mellan olika förmånsrättsegare

och menliga återverkan på fastighetsvärdena;

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Mafts Nåd. Proposition N:o 29.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län: att Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid de föregående tillfällen, då Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande haft anledning att yttra sig i fråga

om Hjelmarens och Qvismarens sänkning och det derför bildade bolags

arbeten, städse funnit sig föranlåten framhålla vigten och betydelsen

för landet, orten och jordbruket i allmänhet af detta storartade sjösänkningsföretag,

som inom landet icke egde sin motsvarighet samt i omfattning

och betydenhet icke stode efter ens något utom riket; att Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande särskilt i utlåtanden den 24 december

1884 och den 29 november 1888 fästat uppmärksamhet derå att, i

olikhet med vanligen förekommande vattenafledningsföretag, detta berörde

icke allenast enskild rätt utan ock allmänna intressen, hvilkas

tillgodoseende påkallat arbeten och uppoffringar af bolaget i högst betydlig

utsträckning, och att detta oaktadt det bolaget beviljade lån icke

erhållits på förmånligare vilkor än dem, som gälde för lån, hvilka meddelats

till främjande af vanliga utdikningar och vattenaftappningar af

sänka trakter och sjöar för beredande af odlingsföretag; samt att Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sina omförmälda utlåtanden, hvilka

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven nu åberopade, sökt visa

billigheten och behofvet af de eftergifter, bolaget sökt samt tillstyrkt

bifall till bolagets då gjorda framställningar; och

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län: att

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan i de underdåniga utlåtanden

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 15 december

1884 och den 27 november 1888 afgifvit beträffande sänkningsbolagets

då väckta underdåniga framställningar om vissa lindringar i åtagna förpligtelser

till statsverket haft tillfälle att såsom sin åsigt uttala att ett

frångående af den antagna grundsatsen, att staten endast genom lån

och ej medelst anslag skulle befordra och underlätta odlingsföretag, med

säkerhet skulle framkalla flera dylika anspråk och att af detta och i öfrigt

anförda skäl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde förorda

att odlingsföretaget såsom sådant bereddes förmånen af ett efterskänkande

af någon del af dess skuld till staten; att Eders Kongl.

Mapts befallningshafvande deremot, då det icke vore billigt att den enskilde

jordegaren ålades bekosta arbeten, hvilka icke omedelbart erfordrades

för eller gagnade torrläggningen af hans vattenskadade mark,

samt statens intresse att befordra dylika företag motarbetades om vildren,

såvidt på staten berodde, gjordes för den enskilde så betungande

att han svårligen kunde fullgöra dem, uti sitt sist åberopade utlåtande

— då Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag blifvit ålagdt att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.

på egen bekostnad anordna och vidmakthålla segelled öfver Hjelmaren,

hvarigenom enskilde strandegare för ett för torrläggningen främmande

ändamål fått vidkännas utgifter, hvaraf deras existens äfventyrades —

funnit sig böra såsom rätt och billigt framhålla att staten, till hvars

intresse hörde anordnandet och underhållet af en så betydande allmän

segelled, borde godtgöra bolaget de kostnader, som det för segelledens

anordnande fått vidkännas och som, om räntor medräknades, betydligt

öfverstege en million kronor;'' samt att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ännu bibehölle sin sålunda uttalade åsigt och ansåge att de

jemkningar, Riksdagen enligt underdånig skrifvelse den 16 maj 1889

beslutit i afseende å de för sänkningsbolaget gällande lånevilkor, icke

tillfredsstälde det tillmötesgående, hvarpå bolaget med skäl kunde göra

anspråk.

Med erinran att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti underdånigt

utlåtande den 6 november 1888 för Eders Kongl. Maj:t tillkännagifvit

att alla de för sjöarne Hjelmarens och Qvismarens sänkning faststälda

arbeten blifvit fullbordade på ett i allo berömvärdt och för det dermed

afsedda ändamålet betryggande sätt samt att sjösänkningsbolaget, genom

att utföra arbetena i större omfattning och på ett i tekniskt hänseende

mera fulländadt sätt än den först gillade planen föreskrifvit, sökt på

allt vis tillgodose de af företaget beroende olika intressena, hafva vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen uti sitt ofvanberörda

underdåniga utlåtande af den 1 februari 1894 vitsordat att jemväl

alla bolaget åliggande underhållsarbeten på ett fullt tillfredsställande

sätt utförts. 1 afsende å den nu föreliggande ansökningen hafva

embetsverken framhållit att detta inom vårt land hittills allena stående

företag väl vore förtjent af att erhålla lindring i de lånevilkor, hvilkas

fullgörande ovedersägligen utgjorde en tyngande börda på dem, som

nödgades uppbära de med det vidtomfattande företaget förenade förpligtelser

till den allmänna trafiken, likasom behofvet af en sådan lindring,

såsom i den underdåniga ansökningen anförts, icke syntes kunna förnekas.

Då Riksdagen — yttra embetsverken vidare — redan tvänne gånger

medgifvit afsevärda lindringar i betalningsvilkoren, men dervid betonat

att en till sin art så väsentlig afvikelse från ingånget aftal som

rent efterskänkande af ett fordringsbelopp, enligt Riksdagens åsigt, vore

en betänklig åtgärd, syntes det vara föga utsigt att Riksdagen nu

skulle vara mera benägen att i form af afskrifning bevilja den behöfliga

eftergiften. Onekligen skulle emellertid bolaget beredas afsevärd och

nödig lättnad i fullgörande af sina förbindelser, om tiden för inbetalningen

Bih. till lliksd. Fiol. 1890. ! Barn/. 1 A fil. 23 Uiift. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

af de till betydligt belopp hopade räntorna, hvilkas gäldande skulle

vålla bolaget den största olägenhet, finge framskjutas till dess att, genom

vunnen erfarenhet om den vinst som genom torrläggningen tillförts

bolagsdelegarne, dessa vore bättre i stånd än för närvarande att

fullgöra sina förbindelser. Under tiden borde emellertid afbetalningen

å det ursprungliga lånebeloppet fortgå enligt den af 1889 års Riksdag

faststälda amorteringsplanen.

Med tillämpning af dessa åsigter hafva embetsverken i underdånighet

hemstält det Eders Kongl. Maj:t, i anledning af förevarande ansökning,

täcktes föreslå Riksdagen medgifva att anstånd med erläggande

af den vid 1895 års slut upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000

kronor, finge åtnjutas intill dess ursprungliga kapitalskulden till staten,

2,000,000 kronor, blifvit helt och hållet inbetald genom erläggande vid

slutet af år 1896 och följande år af en annuitet af sex procent å sistnämnda

summa, deraf fyra procent beräknades såsom ränta å ognidna

kapitalbeloppet och återstoden utgjorde afbetalning derå. Ränteskulden,

hvarå under tiden ingen ränta skulle ifrågakomma, skulle enligt embetsverkens

förslag derefter gäldas med enahanda annuitetsbelopp intill

dess summan, 850,000 kronor, blifvit återbetald.

Efter det väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens

underdåniga utlåtande till civildepartementet inkommit, har af

direktionen för sjösänkningsbolaget uti underdånig skrifvelse, som den

9 februari 1894 till civildepartementet ingifvits, ytterligare andragits:

I följd af de utaf Riksdagen förut gjorda uttalandena emot ett

efterskänkande af ett redan fixeradt fordringsbelopp hade direktionen

funnit att anledning vore att befara att den afskrifning, som af bolaget

begärts å den uppdebiterade räntan, icke skulle kunna vinna Riksdagens

bifall, men att deremot den åsyftade lindringen lättare skulle kunna

vinnas om det ursprungliga kapitalbeloppet 2,000,000 kronor med de

derå uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, icke rubbades.

I betraktande deraf — anför direktionen vidare i sin berörda skrifvelse

— att den dryga sänkningskostnaden till en stor del härflöte

från de arbeten, bolaget måst åtaga sig i och för skapandet och underhållet

af långa farleder på 7 fots djup i sjön Hjelmaren, hvilka i förening

med ombyggnader och fördjupning i Hjelmare kanal slukat hälften

af statslånet samt att dessutom flera nya farleder der tillkommit, måste

detta sjösänkningsföretag betraktas icke blott såsom en vanlig torrläggning

af sankmarker, utan ock derjemte såsom ett större kanaliseringsarbete,

afsedt, att bereda ökad och mera tryggad samfärdsel. Den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

nytta sjösänkningen i detta fall tillskyndat det allmänna hade visat sig

i en väsentligt ökad trafik och i följd deraf stigande intägter vid Hjelmare

kanal och vid sjöns äldre samt efter sjösänkningen tillkomna nya hamnar.

Vid alla andra kommunikationsleder tillfölle en väsentlig del af

dessa inkomster det bolag, som bildat och fortfarande underhölle farleden,

då deremot Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag, som

ensamt och i all framtid bure ansvaret för allt underhåll och dertill

skulle ombesörja segelfartygens bogsering med mera icke härför åtnjöte

någon godtgörelse, oaktadt underhållskostnaden, särskild! hvad

muddringen beträffade, växte ju mera trafiken af ångbåtar, synnerligast

bogserångare med åtföljande pråmar, ökades. Det syntes derföre icke

få anses obefogadt om detta sjösänkningsbolag vågade framträda med

anspråk att komma i åtnjutande af någon förmån, liknande dem, som

beviljats för andra kommunikationsleder — exempelvis af enskilda bolag

anlagda och med statslån understödda jernvägar.

I det reglemente, som Riksdagen år 1889 utfärdat för riksgäldskontoret,

vore för försträckningar till enskilda jernvägar, bland annat,

föreskrifvet att beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd

medgifvits, skulle till staten inbetalas sedan genom de stadgade annuitetsliqviderna

all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit

gulden och kapitalet godtgjordt, så att efter nämnda tids förlopp med

annuitetens erläggande fortfores så länge till dess äfven beloppet af

den ränta, med hvars erläggande anstånd medgifvits, blifvit till staten

inbetaldt.

Då ett dylikt medgifvande vid återgäldandet af Hjelmarens och

Qvismarens sjösänkningsbolags statslån syntes kunna anses öfverensstämma

med de principer för låneunderstöd, som af Riksdagen i ofvannämnda

reglemente stadgats, har direktionen i underdånighet anhållit

att Eders Kongl. Maj:t, vid slutlig pröfning af bolagets underdåniga

ansökan, täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke den af direktionen

der föreslagna afskrifning skulle kunna utbyias emot eu hemställan

att de vid 1895 års slut uppdebiterade räntorna 850,000 kronor

finge till statskontoret inbetalas sedan genom annuitetsliqviderna å lånfångna

2,000,000 kronor efter 6 procent, deraf 4 procent ränta, detta

kapital blifvit godtgjordt, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens

erläggande fortfores så länge till dess äfven beloppet af den uppdebiterade

räntan blifvit till fullo inbetaldt.

Såsom ytterligare stöd för en sådan framställning har direktionen

derjemte erinrat att då den säkerhet, som för enskilda jemvägars lån

leninades, vore begränsad till jernvägsanläggningen med alla dertill hö
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

rande byggnader, materiel med mera, staten deremot för dess försträckning

till Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag erhölle yppersta

förmånsrätt i de hemman och lägenheter, som i sjösänkningsföretaget

deltagit, en säkerhet, som väl syntes få anses ännu mera betryggande.

Härefter har statskontoret den 6 mars 1894 i ärendet afgifvit underdånigt

utlåtande och deruti anfört att, om ock hvad till stöd för den

nu förevarande underdåniga ansökningen blifvit anfördt redan blifvit i

någon mån beaktadt vid beviljande af de bolaget tillförene medgifna

lindringar, någon ytterligare lindring i de bestämda lånevilkoren dock

syntes kunna och böra medgifvas just med afseende å de ej oväsentliga

förpligtelser, detta bolag måst ikläda sig utöfver dem, som i allmänhet

vid dylika låns beviljande förekomme och som delvis vore af

den art att de komrne att utgöra hinder för bolaget att upplösa sig.

De framställningar — yttrar statskontoret vidare — som vid tvänne

särskilda tillfällen blifvit hos Riksdagen gjorda i syfte att bereda lindring

i vilkoren för återbetalning af ifrågavarande lån, hade, såvidt de

afsedt befrielse för bolaget från skyldigheten att erlägga upplupna

räntor, för hvilkas gäldande anstånd förut medgifvits, icke vunnit Riksdagens

bifall, af skäl hvilka fortfarande syntes få ega giltighet, hvarföre

ock syntes kunna antagas att en förnyad framställning till Riksdagen

i samma riktning eller om afskrifning, såsom direktionen i sin

första skrift begärt, af 450,000 kronor af de vid 1895 års slut å lånet

uppdebiterade räntor, icke komme att röna framgång.

Beträffande det af direktionen i dess senare skrift framstälda förslaget

erinrar statskontoret att anstånd med räntas erläggande å lån

till enskilda jernvägar finge åtnjutas endast för en tid af högst tre år,

dock icke utöfver ett år från den dag då, enligt Eders Kongl. Maj:ts

bestämmande, jernväg senast skulle vara färdig och för trafik öppnad,

under det att det räntebelopp, som direktionen ifrågasatt att erläggas

först sedan all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit

gulden och kapitalet godtgjordt, afsåge en tid af tio år, hvartill komme

att till enskilda jernvägar beviljade lån skulle, i olikhet med hvad i

förevarande fall vore bestämdt, återgäldas medelst erläggande af en

annuitet motsvarande fem procent å ursprungliga försträckningsbeloppet,

af hvilken annuitet först godtgjordes ränta efter fyra och en half procent

å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgjorde afbetalning derå.

En eftergift i enlighet med direktionens senare hemställan skulle ock i

sjelfva verket för staten medföra större uppoffring än den som uppstode

genom afskrifning nu genast af ofvanberörda belopp, 450,000 kronor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Statskontoret har derföre funnit sig icke kunna förorda någotdera

af de utaf direktionen framstälda förslag.

Såväl vid föregående tillfällen — anför statskontoret härefter —

då lindring i sättet för återbetalning af detta lån blifvit ifrågasatt, som

i nu förevarande framställning hade framhållits att de svårigheter, hvari

bolaget befunne sig, hufvudsakligen vore föranledda af de alldeles särskilda

förpligtelser till den allmänna trafiken på sjön Hjelmaren med mera,

hvilka genom nådiga resolutionerna den 12 maj 1865 och den 2 februari

1877 blifvit förknippade med detta, numera fullbordade sjösänkningsföretag.

Redan vid fastställande af planen för sänkningsföretaget hade

vigten för det allmänna af garantier för ett behörigt fullgörande af

dessa förpligtelser insetts. I sådant syfte och för att på samma gång

göra det möjligt för bolaget att, om det så önskade och Eders Kongl.

Maj:t funne skäligt sådant medgifva, kunna efter fullbordande af sänkningsarbetena

och slutlig uppgörelse af alla dermed förenade eller deraf

föranledda penningeliqvider, befrias från sina förpligtelser i hvad de afsåge

den allmänna trafiken, hade föreskrifvits bildande på bolagets bekostnad

af den uti nådiga resolutionen den 2 februari 1877 omförmälda

fonden för underhåll af segeldjup i Hjelmaren med mera.

Under åberopande af hvad direktionen upplyst i fråga om kostnaderna

för berörda underhåll anser statskontoret det kunna antagas

såsom ostridigt att fonden, hvilken vid 1893 års slut egde en behållning

af 176,095 kronor 40 öre, icke ännu uppnått den storlek, som

för det med densamma afsedda ändamål vore erforderlig. Vid sådant

förhållande och då det ej allenast från bolagets utan äfven från det

allmännas sida måste anses särdeles önskvärdt att fonden snarast möjligt

vunne den storlek, att densamma kunde öfvertaga bolagets förpligtelser

i hvad de afsåge den allmänna trafiken å sjön Hjelmaren,

anser statskontoret åtgärder redan nu böra vidtagas för fondens ökning

i den mån som, efter behörig utredning öfver kostnaderna för underhållet

af segeldjupet med mera, funnes behöflig.

Af hvad i ärendet förekommit anser statskontoret emellertid vara

ådagalagdt att bolaget, som vore skyldigt att, om och när Eders Kongl.

Maj:t pröfvade sådant böra ske, öka fonden, icke vore i stånd att ens

i någon mån fullgöra denna skyldighet och samtidigt verkställa återbetalning-

af statslånet i den ordning som nu vore bestämd. I händelse

föreskrift om fondens ökande till erforderligt belopp blefve meddelad,

syntes derföre någon lindring i sättet för lånets återbetalande

böra bolaget beredas.

Statskontoret anser denna lindring kunna beredas bolaget sålunda,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

att den annuitet, som bolaget enligt 1889 års riksdagsbeslut skulle efter

slutet af år 1896 och vidare årligen erlägga tills lånet med räntor blifvit

guldet, nedsattes från 6 procent till 5 procent, deraf 4 procent fortfarande

borde beräknas såsom ränta. Härigenom komme betalningstiden,

nu bestämd till 28 år 4 dagar, att utsträckas till 41 år 12 dagar

och den årliga annuiteten, som enligt 1889 års riksdagsbeslut belöpte

sig till 171,000 kronor, att utgöra 142,500 kronor och således ej blifva

större än att bolaget jemte densammas erläggande äfven borde kunna

utgöra de tillskott, som erfordrades för höjande af ofvannämnda fond.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer statskontoret i underdånighet

att Eders Kong]. Maj:t täcktes i nåder anbefalla vederbörande

myndighet att efter bolagets hörande afgifva yttrande angående

de med underhållet af segeldjupet i sjön Hjelmaren förknippade kostnader

samt, i händelse Eders Kongl. Maj:t skulle efter sålunda vunnen

utredning finna skäligt förordna om ökning genom bolagets försorg af

den för nämnda underhåll bildade fond, hos Riksdagen göra framställning

derom att bolaget måtte få återgälda det för sjösänkningsföretaget

erhållna statslån med derå för tiden till och med år 1895 oguldna

räntor, eller tillhopa 2,850,000 kronor, på det sätt att vid slutet af år

1896 och följande år, tills detta belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt,

skulle erläggas en annuitet af fem procent, deraf fyra procent beräknades

såsom ränta och återstoden såsom kapitalaf betalning.

Genom nådig remiss anbefaldt att, efter det Hjelmarens och Qvismarens

sjösänkningsbolag lemnats tillfälle att afgifva yttrande i anledning

af hvad statskontoret uti detta ärende anfört, inkomma med förnyadt

underdånigt utlåtande i ärendet, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

med underdånigt utlåtande af den 20 november 1894 öfverlemnat

ett af direktionen för sjösänkningsbolaget afgifvet yttrande äfvensom

en dertill hörande redogörelse för omfånget och beskaffenheten

af det underhåll i sjön Hjelmaren, som för bibehållande af sju fots

segeldjup blifvit Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag ålagdt.

Uti sistnämnda handling har, bland annat, framstälts följande, på ett

redogörelsen bifogadt utgiftssammandrag grundade medelberäkning af

kostnaderna för underhållet sådana dessa hittills varit i medeltal för 6 år:

Hjelmarens reglering.................................. kr. 1,552: 49

Bogsering....................................................... » 241: 67

Prickning....................................... kr. 959: 10

Afgår rederibolagets bidrag ... » 643: 50 oi k.

Transport kr. 2,109: 76

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Transport kr. 2,109: 76

Pejling ................................................................. y> 134: 93

Diverse utgifter................................................. » 25: 98

Muddring, medeltal för 7 år ........ » 3,041: 09

Mudderverksförmannens expektansarfvode... t> 333: 33 5^345. 09.

Enligt hvad i redogörelsen vidare meddelas hade i nämnda summa

icke intagits kostnaden från inventariekontot för mudderverkets grundliga

reparation och underhåll i öfrigt samt slipbyggnaden, tillsammans

10,299 kronor 4 öre. Om denna skulle fördelas på endast 6 år, hvilket väl

vore alltför strängt, skulle här tillkomma ett belopp af 1,716 kr. 50 öre.

Någon andel i kostnaden för ett nybygdt magasin eller i bolagets förvaltningskostnader

och så kallade allmänna kostnader hade ej heller

beräknats. Dessa sistnämnda hade under de gångna åren med deras

uttaxeringar och uppbörd, restantieindrifningar, jordafsöndringar, landvinningsuppgörelser,

köp och arrendeaftal med mera varit ganska

dryga, emot den relativt obetydliga förvaltningskostnad, som efter 1896

års slut borde ifrågakomma. Den i bolagets först ingifna underdåniga

skrifvelse i ärendet förslagsvis beräknade årskostnaden, 20,000 kronor,

afsåge allt underhåll så i Hjelmaren som Qvismaredalen samt all framtida

förvaltningskostnad.

Uti det afgifna yttrandet har direktionen för sjösänkningsbolaget,

under åberopande af förenämnda redogörelse, erinrat att en fullständig

utredning af alla på underhållsfrågan inverkande förhållanden ovilkorligen

kräfde en längre tid än den nu föreliggande frågan om lindring

i statslånevilkoren kunde medgifva. Ty om denna skulle till någon

Riksdagens åtgärd föranleda, måste den föreläggas innevarande års

Riksdag, enär statslånets fördelning på jorden icke kunde uppskjutas

längre än till sommaren 1895.

I enlighet med sjösänkningsbolagets vid ordinarie bolagsstämma

den 30 maj 1894 fattade beslut anhåller direktionen derföre att frågan

om denna utredning måtte från den om lindring i statslånevilkoren

alldeles afskiljas och icke till dennas undanskjutande dermed förknippas.

Beträffande det af statskontoret föreslagna sättet för beredande af

lindring i lånevilkoren anför direktionen att för bolaget såsom en fortlöpande

korporation och de af lånet graverade fastigheterna en sådan

lånekonvertering, då skuldsumman förblefve densamma och årsräntan

likaså, svårligen kunde anses såsom någon hjelp om man verkligen afsåge

att bereda någon lättnad i nuvarande bördor. Under hela den tid

sjösänkningslånet med sin tysta, i gravationsbevisen ej synliga förmånsrätt,

jemte på flere ställen tillika inskjuten sådan för särskilda

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

odlingslån, graverade bolagsmännens fastigheter, kunde dessa icke försäljas

till deras verkliga värden, och oaktadt de ofantliga kostnader,

som ovilkorligen måste i byggnader, jordförbättringar med mera der

nedläggas, qvarstode den misstro till inteckningssäkerheten som dessa

tysta förmånsrätter framkallade och denna verkade förlamande på bolagsmännens

företagsamhet. Under årens lopp minskades visserligen andelen

i kapitalskulden till staten, men annuiteterna vore alltjemt desamma och

svårigheterna att med jordens afkastning bestrida dessa och öfriga utgifter

komme antagligen icke heller att väsentligt minskas. Ur denna

synpunkt kunde en förlängning af amorteringstiden utan någon minskning

i kapitalskulden icke anses vara till förmån för sjösänkningsbolagets

intressenter och ej ens för staten sjelf. Ty så länge statslåneafbetalningen

fortginge, kunde staten af dessa egendomar, hvilka efter amorteringstidens

slut med millioner borde öka det beskattningsbara fastighetsvärdet

i landet, svårligen vinna en, på grund af taxeringsvärdet nämnvärdt

ökad bevillning.

Då således statskontorets förslag blott afsåge en lånekonvertering

på vilkor, som ej kunde bereda sjösänkningsbolaget någon verklig lindring,

har direktionen anhållit att detsamma af Eders Kongl. Maj:t.

måtte lemnas utan afseende.

Deremot uttrycker direktionen den förhoppning att Eders Kongl.

Maj:t skall fästa större afseende vid öfriga myndigheters yttranden i

frågan. Ett bifall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens

förslag skulle — yttrar direktionen — visserligen förlänga

den nu bestämda amorteringstiden med något mera än 8 år, men

medförde likväl en vida större fördel än en direkt afskrifning af 450,000

kronor, då annuiteten derigenom nedsattes från nuvarande 171,000

kronor till 120,000 kronor. Då värdet af eu sådan lånekonvertering

enligt anstälda beräkningar uppginge till omkring 566,544 kronor, således

116,544 kronor mera än den afskrifning af 450,000 kronor bolaget

i sin underdåniga ansökan begärt, så vore, för åtnjutande af denna

förmån, bolaget å sin sida villigt att, dels af sina i sådant syfte redan

gjorda besparingar och behållningar, dels ock genom en ökad uttaxering

under år 1895 för detta särskilda ändamål, afsätta ej mindre nämnda

belopp 116,544 kronor än äfven hvad derutöfver kunde erfordras för att,

sedan den i statskontorets vård lemnade fonden medräknats, årsinkomsten

af ett sammanlagdt kapitalvärde af 300,000 kronor skulle finnas disponibelt

att af vederbörande öfvertagas, för den händelse Eders Kongl.

Maj:t funne skäligt befria bolaget från dess förpligtelser i hvad de

afsåge den allmänna trafiken.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

25

I följd af hvad sålunda och i öfrigt anförts anhåller direktionen

att Eders Kongl. Maj:t täcktes i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

samt landtbruksstyrelsens gemensamma hemställan föreslå

Riksdagen medgifva att anstånd med erläggande af den vid 1895 års

slut å bolagets statslån upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000

kronor, finge åtnjutas intill dess ursprungliga kapitalskulden 2,000,000

kronor blifvit tillfullo inbetald genom erläggande vid slutet af år 1896

och följande år af en annuitet af sex procent af sistnämnda summa,

deraf fyra procent beräknades såsom ränta å oguldna kapitalbeloppet

*bch återstoden utgjorde afbetalning derå; samt att ränteskulden, hvarå

under tiden ingen ränta beräknades, derefter gäldades med enahanda

annuitetsbelopp intill dess summan 850,000 kronor jemväl blifvit återbetald.

Skulle Eders Kongl. Maj:t finna skäligt ^att till Riksdagen göra

sådan framställning och Riksdagen dertill gåfve sitt bifall, förklarar

direktionen slutligen att bolaget å sin sida vore villigt att för sjöfartens

framtida underhåll på sjön Hjelmaren och sjöns reglering afsätta så

stort belopp af sina egna tillgångar att detta tillsammans med den

härför till statskontoret redan lemnade fonden, sådan dennas behållning

befunnes vid 1895 års bokslut representerade ett kapitalvärde af 300,000

kronor, dock med det förbehåll att, intill dess Eders Kongl. Maj:t, efter

bolagets hörande, om detta framtida underhåll annorlunda förordnade,

bolaget, så länge detsamma skulle dermed taga befattning, finge utan

inskränkning eg a att för sagda ändamål använda hela afkomsten af

hvad sålunda särskild! tillskjutits, samt fortfarande, såsom hittills, af

den äldre fonden i statskontoret erhölle det årliga bidrag till underhållet,

som Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bevilja.

För egen del har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti sitt ofvanomförmälda

underdåniga utlåtande af den 20 november 1894 anfört att

styrelsen i likhet med sjösänkningsbolaget ansåge frågan om utredning

af de på underhållet af trafiken i Hjelmaren inverkande förhållanden

icke böra sammanföras med ansökningen om lindring i lånevilkoren,

synnerligas! som någon framställning från bolaget om befrielse i detta

afseende icke förelåge. Den af bolaget afgifna fullständiga redogörelsen

öfver omfånget och beskaffenheten af underhållsåliggandena gåfve

vid handen att, om bolaget skulle befrias från detsamma ålagda eller

af detsamma åtagna förbindelser i berörda afseende, en närmare utredning

i såväl tekniskt som kameralt hänseende vore nödvändig och kräfde

lång tid. Af berörda redogörelse framginge visserligen att utgifterna

under tiden från don 14 mars 1888 till samma dag år 1894 ej uppgått

Bih. till Ililrsd. Prat. 1896. 1 Hund. 1 Afd. ‘23 Hä/t. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

till högre belopp än att de borde kunna bestridas af räntan å underhållsfonden,

om densamma uppbringades till ett kapitalbelopp af 300,000

kronor; men någon visshet att den sålunda ökade fonden vore för sitt

ändamål för framtiden fullt betryggande, syntes ej kunna vinnas utan

en förnyad undersökning rörande hvarje särskildt åtagande. Det syntes

dessutom icke böra lemnas oanmärkt att det med fog kunde ifrågasättas,

huruvida icke något om än ett obetydligt bidrag borde lemnas af dem,

hvilka hade den omedelbara nyttan af den ordnade sjötrafiken i Hjelmaren.

Den af statskontoret ifrågasatta förändringen i lånevilkoren syntes*

styrelsen icke innebära någon afsevärd hjelp åt bolaget, helst då bolagets

förbindelser i afseende å underhållet af farlederna i Hjelmaren

skulle qvarstå utan att blifva i någon mån förändrade. Styrelsen hade

redan i underdånigt utlåtande den 6 november 1888 i anledning af då

väckt fråga om lindring uti lånevilkoren framhållit att detta storartade

och inom vårt land hittills allenastående företag, som på ett berömvärdt

sätt blifvit fullbordadt, otvifvelaktigt vore förtjent af att bedömas på

ett annat sätt än de sjösänkningsarbeten, som i allmänhet understöddes

med statslån; och i anledning af den nu förevarande framställningen

om lättnad i lånevilkoren hade styrelsen samt landtbruksstyrelsen i sitt

gemensamma utlåtande framhållit det behjertansvärda behofvet af en

lindring och i detta hänseende framstält förslag. För sin del funne

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingen anledning att frångå sin förut

uttalade åsigt eller att framställa något annat förslag utan åberopade

detsamma endast med det tillägg, som bolaget numera sjelf föreslagit,

att nemligen bolaget, under förutsättning af bifall till framställningen,

skulle åläggas öka den för underhållet i Hjelmaren i statskontoret innestående

fonden.

Skulle Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen bevilja bolaget den sökta

förändringen i lånevilkoren, borde, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förmenande, derefter den af statskontoret behandlade frågan om

och på hvilka vilkor bolaget kunde befrias från förenämnda underhållsskyldighet

tagas under pröfning.

Slutligen har sjösänkningsbolaget uti en till civildepartementet ingifven

skrift af den 27 innevarande månad lemnat en uppgift å bolagets

skulder utom statslånet samt å de medel, som för dessa skulders

gäldande funnes att tillgå.

Enligt denna uppgift utgjorde bolagets enda återstående skuld vid

bokslutet 1894 180,000 kronor till Örebro sparbank, hvilket kapital

varit fördeladt på tre särskilda skuldebref, stälda att utan rätt till upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

sägning betalas med 60,000 kronor den 1 juni hvardera af åren 1894,

1895 och 1896; och har sparbanken icke velat medgifva någon som

helst ändring härutinnan.

Af denna skuld återstode nu — meddelar bolaget — sedan en

förbindelse å 60,000 kronor den 1 juni 1894 infriats,

kapital....................................................................... kronor 120,000: —

hvaraf den 1 juni 1895 skulle med medel, härtill

redan särskildt i bankinrättning afsätta, betalas » 60,000: —

hvadan således derefter utom räntan, 3,300 kronor,

vid 1895 års slut komme att återstå kapitalskuld

.............................................................................. » 60,000: —

Till betäckande af denna jemte ränta samt till bestridande af förvaltningskostnaderna

med mera och till underhållsfond särskildt för

Qvismaredalen afser bolaget följande tillgångar oberäknad! bolagets

fastigheter:

Utestående fordringar i intecknade skuldebref m. m. kronor 30,000: —

Tillgångar i riksgäldskontorets obligationer ........... » 110,000: —

och ytterligare reqvirerade sådana för...................... »_10,000: —

Summa kronor 150,000: —

samt 1895 års uttaxering, beräknad till..................... » 126,407: 06

Slutsumma kronor 276,407: 06.

Men — anför bolaget — då tillgången i obligationer vore eventuel!,

i händelse bolagets underdåniga ansökan om lättnad i statslånevilkoren

bifölles, afsedd till fonden för segeldjupets med mera underhåll

i Hjelmaren, syntes såsom för sagda ändamål disponibla endast

böra upptagas 156,407 kronor 6 öre, hvilket belopp borde lemna ett

afsevärdt öfverskott, äfven om, i följd af de enskilda bolagsmännens

närvarande stora betryck, eu icke ringa del af 1895 års uttaxering likasom

af den för år 1894, hvarå ännu omkring 30,000 kronor — här

ofvan ej medräknade — återstode oguldna, icke skulle vid 1895 års

slut vara influtna. Några farhågor att bolaget ej den 1 juni 1896

skulle kunna infriä och äfven infriade sill då återstående skuld med

ränta, 63,300 kronor, syntes således icke förefinnas, helst direktionens

medlemmar för förbindelsen till sparbanken ikläd! sig proprie borgen,

en för alla och alla för en.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

De ändringar i vilkoren för det åt sjösänkningsbolaget beviljade

statslån, som åren 1885 och 1889 medgifviits, hafva otvifvelaktigt bidragit

att underlätta företagets fullbordande och möjligheten för delegarne

att bära de derför erforderliga omkostnaderna, hvilka vida öfverstigit de

från början beräknade. Företaget är numera afsynadt och godkändt

samt skall, enligt hvad af vederbörande myndigheter vitsordats, vara

på ett berömvärdt sätt utfördt. Men de betydliga årsbidragen, hvilka,

om den nu gällande planen för statslånets återgäldande skulle bibehållas

oförändrad, med ingången af år 1896 blefve ännu större, tynga

i hög grad på delegarne. Om det än under de första åren efter

den stora vattenafledningen varit dem möjligt att ur rikligare hafreskördar

på de nyvunna markerna förskaffa sig tillgångar till utgifterna,

så lärer det dock allt mer och mer blifva nödvändigt att

öfvergå från ett sådant brukningssätt till ett mera rationelt, på cirkulation

stäldt tillgodogörande af jorden, hvilket i längden lemnar

ett jemnare om ock ej i början så vinstgifvande utbyte; men att

underkasta sig de jemväl härför erforderliga uppoffringarne torde för

många af de till mera än ett tusental uppgående större och mindre

delegarne i företaget blifva förenadt med de största svårigheter om

ens möjligt, så länge de måste vidkännas så betydliga utdebiteringar,

som enligt nu gällande vilkor för statslånet från och med nästa år

måste förestå för gäldande af ränta och amorteringar å detsamma.

Bolaget har ock i ärendet framhållit, hvilka vanskligheter som möta

för fastighetskreditens anlitande i förevarande fall, der marken kommer

att graveras af tysta förmånsrätter till icke obetydliga belopp, och

delegarne att derutöfver tryckas af ovissa förpligtelse!- för det framtida

underhållet med mera. För det allmänna åter är det naturligtvis af

betydelse att den osäkerhet i ekonomiskt afseende, som sålunda för en

längre tid skulle komma att hvila öfver ifrågavarande ort, varder, der

så kan ske, undanröjd.

Jag kan derföre icke finna annat än att en ytt erligare lindring i

vilkoren för statslånet är af omständigheterna synnerligen påkallad, och

tillåter jag mig särskildt påpeka att ifrågavarande bolag, som utfört ett

i sitt slag enastående storverk och dervid måst för befrämjande af

andra enskilda och vissa allmänna intressen ikläda sig förpligtelse!-,

hvilka måhända icke i allo varit fullt betingade af företagets ändamål

och beskaffenhet, icke kommit i åtnjutande af statsanslag, medan sådant

deremot lemnats till andra enskilda företag i vårt land, hvilka till sin

betydelse icke kunna i ringaste mån jemnställas med det nu förevarande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.

Hvad beträffar den form, i hvilken lindringen bör bolaget medgifvas,

synes mig hvad statskontoret härutinnan föreslagit icke innebära

någon verklig lättnad för bolaget, hvaremot jag anser mig böra

biträda hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen

förordat. Härvid synes dock såsom vilkor för lindringens åtnjutande

böra stadgas att bolaget dels till den förut omförmälda fonden för underhåll

af segeldjupet i Hjelmaren med mera afsätter så stort belopp,

att denna fonds tillgångar vid innevarande års utgång komma att uppgå

till 300,000 kronor, dels ock innan 1896 års utgång betalar all annan

sin skuld än den till staten. Hvad beträffar användningen af afkastningen

utaf nämnda fond, torde några särskilda bestämmelser derom

icke böra, på sätt bolaget ifrågasatt, meddelas i sammanhang med nu

förevarande fråga, utan lärer Eders Kongl. Maj:t vilja derom framdeles

efter sig företeende omständigheter besluta.

Jag hemställer alltså att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att, under vilkor att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag

dels till den i statskontoret innestående, till underhållet. af segeldjupet

i Hjelmaren med mera afsedda fonden afsätter af egna medel

så stort belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå till

300,000 kronor,, dels ock inom 1896 års utgång betalar all annan sin

skuld än den till staten, medgifva

att anstånd med erläggande af den vid 1895 års slut å bolagets

skuld till staten upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000 kronor,

må åtnjutas intill dess kapitalskulden 2,000,000 kronor blifvit till fullo

betald genom erläggande vid slutet af år 1896 och följande år af en

annuitet af sex procent af sistnämnda summa, deraf fyra procent ränta

å oguldna kapitalbeloppet och återstoden afbetalning derå, samt att

ränteskulden 850,000 kronor, hvarå, intill dess kapitalskulden 2,000,000

kronor blifvit sålunda gulden, ingen ränta beräknas, derefter må gäldas

genom erläggande af enahanda annuitetsbelopp, deraf likaledes fyra

procent ränta å oguldna beloppet och återstoden afbetalning derå.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i

nåder lemna bifall samt förordnade, att proposition i

ämnet skulle till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

K. K. Almqvist.

5

Bik. till Riksd. Prot. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 23 Höft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.