Sök i Ratio Lex

Angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enkeoch pupillkassa

1895-03-08 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1895:39, Angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enkeoch pupillkassa

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

1

N:o 39.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förbättring

i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes

enke- och pupillkassa; gifven Stockholms slott den 8

mars 1895.

Med åberopande af bilagda utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen,

att från och med år 1896 en förhöjning i samtliga från folkskolelärarnes

enke- och pupillkassa vid nämnda års ingång och derefter utgående

enke- och barnpensioner må ega rum i så måtto, att pension för enka skall

utgå med 25 procent af den lön, för hvilken vederbörande skolområde

eller skoldistrikt i afseende å delegares egen pensionering vunnit delaktighet

i folkskolelärarnes pensionsinrättning, pension för enka med ett eller

flera pensionsberättigade barn med 37Va procent, pension för ensamt barn

med I2V2 procent och pension för två eller flera barn med 25 procent,

allt enligt samma beräkningsgrund.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

G. F. Gilljam.

Bih. till Rikta. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. (N:o 39).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Protokoll öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 <• mars

1895.

Närvarande:

Hans excellens herr rninistern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

2:o.

Vidare yttrade departementschefen:

»I skrifvelse den 6 maj 1893 har Riksdagen anfört, bland annat,

hurusom enligt det för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa gällande

reglemente den 15 oktober 1875, pension för ensam enka utginge med 20

procent af den lön, efter hvilken tjensten vore delaktig i folkskolelärarnes

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

pensionsinrättning, för enka med ett eller flera pension sberättigade barn

med SO procent, för ett ensamt barn med 10 procent och för två eller

flera barn med 20 procent af samma lönebelopp. Då delaktighetsbeloppet

från början af år 1892 var lägst 700 kronor, utgjorde pensionen numera

i regeln 140 kronor för ensam enka och 210 kronor för enka med barn,

under det att för redan afgångna folkskolelärares enkor pensioner kunde

vara lägre än 140 kronor. Vid 1890 års slut hade pensioner utgått till

tjugo enkor med blott 80 kronor, till tolf med hvardera 100 kronor och

till tvåhundra trettiofyra med hvardera 120 kronor.

Hos Riksdagen hade i väckt motion framhållits önskvärdheten deraf,

att en utredning verkstäldes huruvida, utan höjning af vare sig statsbidraget

eller delegarnes afgifter, en sådan förbättring i de nuvarande

pensionsvilkoren i nämnda kassa kunde ega rum, att samtliga pensioner

komme att utgå med högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu

vore fallet.

Detta förslag innefattade ett för landets folkskolelärarepersonal redan

mångårigt önskningsmål, om hvars behjertansvärda beskaffenhet blott en

mening torde kunna hysas. Under de sistförflutna åren hade ämnet vid

flera tillfällen bragts på tal af de revisorer, som i följd af Eders Kongl.

Maj:ts uppdrag granskat kassans förvaltning. På allt starkare grunder

både man nemligen ansett sig kunna ifrågasätta, huruvida icke kassans

ställning i sjelfva verket vore betydligt förmånligare, än hvad som efter

de ursprungliga beräkningarna antagits. Då den alltjemt befästa öfvertygelsen

om möjligheten af ett bättre tillgodoseende af efterlefvande enkors

och barns intressen måste, der den icke antingen blefve klarligen vederlagd

eller ock vunne förtjent afseende, hos landets talrika folkskolelärarepersonal

åstadkomma en misstämning, hvilkens befogenhet knappast torde

kunna förnekas, anhöll Riksdagen, som ansåg att den begärda utredningen

icke borde förvägras, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida,

utan höjning af vare sig statsbidraget eller delegarnes afgifter, en sådan

förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och

pupillkassa kunde ega rum, att samtliga pensioner komme att utgå med

högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu vore fallet, samt att

Eders Kongl. Maj:t ville till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill

utredningen kunde föranleda.

Sedan, i anledning af denna Riksdagens framställning, direktionen

öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning anbefalts att låta verkställa den

utredning, som deraf påkallades, samt att dermed jemte eget underdånigt

utlåtande till Eders Kongl. Maj:t inkomma, har bemälda direktion i underdånig

skrifvelse den 19 mars 1894 anmält, att direktionen anmodat pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fessorn A. Lindstedt, som under de senare åren biträdt direktionen med

utredningar af dylikt slag, att undersöka folkskolelärarnes enke- och pupillkassas

ekonomiska ställning; och har direktionen, med öfverlemnande af

det utlåtande, som af Lindstedt härom afgifvits, vidare i ärendet anfört,

hurusom af detta utlåtande inhemtades, att Lindstedt ansett, att under de

förutsättningar, på Indika hans beräkningar grundats, kassans ställning

medgåfve en förhöjning i samtliga från kassan nu och framdeles utgående

enke- och barnpensioner i så måtto, att då för det närvarande, jemlikt

§§21 och 22 i nådiga reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa

den 15 oktober 1875, enkas pension utginge med 20 procent af den

lön, för hvilken vederbörande skolområde eller skoldistrikt i afseende å

delegares egen pensionering vunnit delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning,

enkas med ett eller flera pensionsberättigade barn pension med

30 procent, pension för ensamt barn med 10 procent och pension för två

eller flera barn med 20 procent, allt enligt samma beräkningsgrund, så

skulle häri den ändring kunna vidtagas, att efter enahanda beräkningsgrund

pension för enka blefve 25 procent, för enka med ett eller flera

pensionsberättigade barn 37,5 procent, för ett barn 12,5 procent och för

två eller flera pensionsberättigade barn 25 procent.

Mot giltigheten af de skäl, som i Riksdagens skrifvelse anförts till

stöd för nu ifrågavarande pensioners förhöjning, hade direktionen intet att

erinra.

Huruvida åter förhöjningen lämpligen borde bestämmas efter den måttstock,

som af Lindstedt angifvits, funne direktionen dock underkastadt

någon tvekan.

Lindstedt hade i beräkningarna antagit, att å kassans hittills samlade

kapital, nu lemnande en ränteafkastning, som något öfverstege 4,31 procent,

skulle för framtiden kunna påräknas ränta efter 4,31 procent, hvaremot

han med erkännansvärd försigtighet för det kapital, som härefter komme

att samlas, beräknat samma afkastning allenast efter 3,5 procent.

Det borde dock uppmärksammas, att en omplacering af hela det

nu samlade kapitalet långsamt men säkert försigginge. Detta kapital vore,

såsom kändt, placeradt dels i obligationer, dels i lån till kommuner och

till enskilde; och vore de allra flesta af dessa lån ordnade med årlig

amortering. Då i allmänhet på kassans fordringar icke förekomme längre

amorteringstid än 40 år, föranleddes man således att befara, att senast

inom så många år härefter räntefoten för hela det hittills samlade kapitalet

blefve i afsevärd mån nedsatt. Å andra sidan borde visserligen tagas

i betraktande, dels att den ifrågasatta pensionsförhöjningen, om den komme

till stånd, väl svårligen torde komma att träda i kraft förr än från och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.9.

med 1895 års början, på grund hvaraf kapitalöfverskottet än ytterligare

hunne ökas, så att räntefoten å det då uppsamlade kapitalet må hända

icke behöfde för möjliggörande af den föreslagna pensionsförhöjningen beräknas

högre än till 4,16 procent, dels att å det kapital, som efter 1895

års ingång började att uppsamlas, till en tid åtminstone kunde förväntas

högre ränteafkastning än den af Lindstedt vid hans undersökning påräknade

eller 3,5 procent, i följd hvaraf en tid bortåt årliga kapitalöfverskott

komme att uppstå. Den erfarenhet direktionen haft om räntesatsernas allt

jemt vikande tendens vid första klassens värdepapper gjorde emellertid

att direktionen, såsom redan blivit nämndt, endast med tvekan biträdde

det förslag till förhöjning af pensionerna, som Lindstedt uppstält. Dock

saknade direktionen å andra sidan fullgiltiga skäl att förorda någon viss

lägre siffra såsom den, vid hvilken förhöjningen lämpligen borde stanna.

Direktionen hade slutligen ansett sig böra erinra, att för möjligheten

af den ifrågavarande pensionsförhöjningen förutsattes, att några ofördelaktiga

rubbningar i de förhållanden, som i öfrigt utöfvade inflytande på

kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser, icke inträdde. Om således

det lägsta delaktighetsbeloppet i folkskolelärarnes pensionsinrättning, af

hvilket de från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa utgående pensionernas

storlek vore beroende, skulle komma att höjas, blefve det nödvändigt

att gifva kassan en motsvarande förstärkning genom vare sig höjande

af årsafgifternas proportion till delaktighetsbeloppen eller statsanslagets

ökande.

Af anledning att direktionen sålunda endast med tvekan biträdt förslaget

om höjning af samtliga pensioner med 25 procent, hafva de revisorer,

som granskat ifrågavarande kassas förvaltning under treårsperioden

1891 — 93, i sin den 25 augusti 1894 till Eders Kongl. Maj:t afgifna berättelse

anmält, att då de ansett af stor vigt att få utrönt, huruvida genom

en närmare granskning af Lindstedts utredning denna tvekan kunde vare

sig undanrödjas eller ytterligare stärkas, de uppdragit åt eu bland sig,

amanuensen G. Eneström, att undersöka, i hvad mån nämnda utredning

kunde föranleda till någon framställning från revisorernas sida. Resultatet

af undersökningen hade skriftligen affattats, och intagits såsom bilaga B

till revisorernas berättelse.

Revisorerna ansåge, att genom den af Lindstedt verkstälda utredningen

vore ådagalagdt, att eu höjning af pensionerna med 25 procent kunde ega

rum, utan att vare sig statsbidraget eller afgifterna behöfde höjas. Revisorerna

vore så mycket mera förvissade härom, som alla de skäl, hvilka

hittills anförts mot sannolikheten af en sådan förhöjning, vid närmare

granskning visat sig vara utan afgörande betydelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Då direktionen påpekat, att det redan samlade kapitalet knappast

kunde under all framtid förräntas efter 4,31 procent, ville revisorerna hänvisa

till den i förenämnda bilaga till revisorernas berättelse utförda beräkningen

af kassans ställning, under användande af en räntefot af 4

procent, hvaraf syntes framgå, att denna ställning skulle befunnits vida

fördelaktigare enligt en sådan beräkning, än under de af Lindstedt giorda

förutsättningarna rörande räntefoten. Då nu medelräntan å kassans kapital

under revisionsperioden minskats blott från 4,49 procent till 4,45 procent,

syntes det antagligt, att medelräntan åtminstone ett par tiotal af år komme

att hålla sig högre än 4 procent. Under hela denna tid borde öfverskottet

i kassan år från år ökas, dels genom ränta på ränta å det redan befintliga

öfverskottet, dels genom öfverräntan å de öfriga medlen, så att, om inedelräntan

en gång skulle sjunka under 4 procent, man utan fruktan borde

kunna motse ränteminskningen och i tid vidtaga åtgärder för att hålla

kassan solvent, Att nu underlåta eu förhöjning i pensionerna derför, att

räntan i en obestämd framtid möjligen kunde högst betydligt sjunka, innebure

enligt revisorernas mening en orättvisa mot den nu lefvande generationen

af pensionärer och delegare.

Men om revisorerna således icke tvekade att nu föreslå en höjning af

pensionerna med 25 procent, så vore det icke dermed utsagdt, att förhöjningen

skulle för all framtid fastslås. Revisorerna hade redan antydt,

att, om i en obestämd framtid ränteförhållandena skulle väsentligt försämras,

åtgärder borde vidtagas för att i tid förekomma deras skadliga

inverkningar på kassans solvens, och en sådan åtgärd kunde vara att

minska pensionsförhöjningens belopp. Men det funnes andra mycket närmare

till hands liggande skäl, hvarför revisorerna icke vågade föreslå en

höjning för all framtid. Direktionen hade med rätta framhållit, att lägsta

delaktighetsbeloppets höjande till 800 kronor kunde rubba de utförda beräkningarna,

och en sådan förhöjning under den närmaste framtiden vore

ju ingalunda otänkbar. Icke heller vore det otänkbart, att högsta delaktighetsbeloppet

kunde komma att höjas utöfver 1,000 kronor, och äfven

en sådan ändring skulle tydligen inverka på kassans finansiella förhållanden.

På grund af hvad nu anförts, hafva revisorerna i underdånighet föreslagit,

att till Riksdagen måtte aflåtas en nådig proposition derom, att

samtliga pensioner från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa måtte tillsvidare

få höjas med 25 procent.

I anledning af hvad revisorerna sålunda anfört har direktionen i infordradt,

den 16 nästlidne februari afgifvit, underdånigt yttrande anmärkt,

att revisorerna syntes hålla före, att de gått så långt i försigtighet, som

af omständigheterna påkallats, då de vid sina särskilda beräkningar an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tagit en medelränta af 4 procent såväl för det nu befintliga kapitalet som

för det, hvilket härefter koinme att insamlas, och syntes vid sina betraktelser

öfver räntans nedgång hafva stannat vid förhållandena, sådana dessa gestaltat

sig intill 1893 års slut, i ty att de af den omständigheten, att medelräntan

å kassans kapital under revisionsperioden 1891—1893 minskats blott

från 4,49 till 4,45 procent, funnit det vara antagligt, att medelräntan, åtminstone

ett par tiotal af år, komme att hålla sig högre än 4 procent.

Åt så ljusa förhoppningar vågade direktionen icke hängifva sig. Den

tid, som förgått, sedan professor Lindstedt afgaf sitt utlåtande, hade i en grad,

som man icke kunnat förutse, bekräftat direktionens farhågor om räntans

vidare nedgång, och de förhållanden, som hittills rådt under den nu

löpande treårsperioden, antydde med bestämdhet, att medelräntan för

densamma torde stanna vid ansenligt lägre siffror än för den nästföregående.

Med hänsyn till vigten af nu omhandlade fråga hade det synts direktionen

af intresse att undersöka, till huru stor del de värden, i hvilka

enke- och pupillkassans tillgångar vid slutet af år 1894 voro placerade,

tio år senare, således vid slutet af år 1904, kunde beräknas vara i kassans

ego qvar med oförändrade årliga afkastningar. Härvid hade naturligen

lemnats ur räkningen sådana möjligheter som att direktionen kunde finna

med kassans intresse förenligt, att värdehandlingar afyttrades, eller att

direktionen kunde blifva nödsakad att tvångsvis indrifva lån. Deremot

hade antagits, att uppsägning af obligationer och lån inträdt i alla de

händelser sådant varit medgifvet.

Enligt den förteckning å värdehandlingarna, som för den vid nytt

års ingång skeende inventeringen uppgjordes, hade vid 1894 års slut enkeoch

pupillkassans tillgångar varit sålunda placerade:

i obligationer.................... 1,869,200: —

i kommunallån................................................ 485,900: 28

i öfriga lån............................. 702,161: 50

Summa 3,057,261: 78

Efter ränteaikastningen räknadt hade obligationerna, som sålunda utgjorde

den ojemförligt mest betydande gruppen, varit sålunda fördelade:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

efter 5 procent

* 4 V2 »

»4 »

» 33/4

» 3''/2 »

................ 250,000: —

................ 874,200: —

............... 395,000: —

................ 100,000: —

............... 250,000: —

Tillhopa 1,869,200: —

Härvid borde emellertid ihågkommas, att obligationernas nominella

belopp icke sammanfölle med deras inköpspris, utan att detta beträffande

nästan alla obligationer, som löpte med 4 procent ränta eller derunder,

varit lägre än pari, hvarför den effektiva räntan å kassans obligationsstock

vore betydligt högre, än som obligationernas nominella räntesatser angåfve.

Emellertid visade det sig, att samtliga dessa obligationer, utom de

som löpte med 5 procent ränta och hvilkas belopp uppginge till 250,000

kronor, vore uppsägbar^ före 1904 års utgång. Vid denna tidpunkt skulle

dessutom genom den årligen skeende utlottningen efter proportionel beräkning

den post, som utgjordes af 5 procent-obligationer, hafva nedgått

till 170,000 kronor.

Af kommunallånen, hvilkas belopp vid utgången af år 1894 nådde

485,900 kronor 28 öre, skulle 10 år senare i följd af såväl den årliga

amorteringen som inträdd uppsägningsrätt endast 307,668 kronor 45 öre

kunna påräknas efter nu gällande räntefot, som för dessa lån vexlade mellan

högst 5 och lägst 4 procent.

Af öfriga lån, som vid 1894 års slut utestode till belopp af 702,161

kronor 50 öre, vore den största delen stäld på viss tids uppsägning, vanligen

6 månader. Två betydligare amorteringslån kunde under angifna

närmaste tio åren i sin helhet uppsägas, och endast ett ouppsägbart amorteringslån

funnes, hvarå vid 1904 års slut komme att återstå 79,715 kronor

98 öre. Detta lån löpte med 4 procent ränta.

^Således skulle af kassans hela, vid 1894 års slut fast placerade kapitaltillgang,

utgörande 3,057,261 kronor 78 öre, tio år senare endast ett belopp

af 557,384 kronor 43 öre eller något mera än en >/6 kunna beräknas

hos kassan fortfarande befintligt efter den räntekurs, som för det närvarande

i hvarje särskildt fall gälde. De öfriga ä/6 af detta kapital skulle

innan den angifna tidpunkten hafva hunnit omplaceras och blifvit beroende

af de vexlingar i räntan, som under dessa år otvifvelaktigt komme

att inträda.

Det nu anförda, jemte senare tiders erfarenhet om räntans konstanta

nedgång, visade tillräckligt, huru oviss och enligt direktionens tanke äfven

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ohållbar den af revisorerna uttalade förmodan torde vara, att medelräntan

å kassans kapital för ännu ett par decennier framåt skulle kunna beräknas

öfverstiga 4 procent. Direktionen tilläte sig att i detta afseende framhålla,

hurusom den 6 februari 1895 på börsen i Berlin såldes svenska statens

3 y2 procentobligationer efter en kurs af 102,20 procent och dess 3 procentobligationer

efter en kurs af 97,20 procent. Såvida inga särskilda, till

räntefotens stegring verkande händelser komme att inträffa, syntes man

med afseende på sådana förhållanden snarare se saken i för ljus dager än

motsatsen, om man antoge, att tio år härefter första klassens värdepapper

här i landet lemnade ränta efter 3 ''/2 procent.

Mot de skäl, som Riksdagen i sin skrifvelse den 6 maj 1893 anfört till

stöd för höjning af folkskolelärarnes enke- och pupillkassas pensioner hade

direktionen förklarat sig icke hafva något att erinra.

Men då direktionen enligt sitt utlåtande den 19 mars 1894 funnit sig

endast med tvekan kunna biträda förhöjningens bestämmande i enlighet

med hvad professorn Lindstedt och nu sedermera äfven revisorerna föreslagit,

så hade detta uttalande bestämts helt och hållet efter finansiel hänsyn,

enär direktionen, såsom nyss framhållits, med afseende å den rörlighet,

som kassans placeringar vore underkastade, och å räntans sjunkande tendens,

icke känt sig till fullo öfvertygad, att kassan utan ökning vare sig

af statsbidraget eller af delegarnes afgifter kunde bära de större kostnader,

som en sådan åtgärd måste medföra.

Betraktades åter frågan från synpunkten af pensionärernas behof, tvekade

direktionen icke att på det varmaste förorda, det nådig proposition

till Riksdagen aflätes om pensionernas höjande i enlighet med professorn

Lindstedts förslag; ty direktionen hölle med bestämdhet före, att pensioner

till de belopp, som derigenom komme att fastställas, icke med afseende å

pensionärernas behof och efter för handen varande förhållanden vore större,

än som i de allra flesta fall oundgängligen kräfdes såsom bidrag från pensionskassan

till en nödtorftig bergning.

Erfarenheten torde visa, att endast i undantagsfall en folkskolelärare

kunde af sina lönemedel inbespara öfverskott till tryggande af familjens

ekonomi, och derför utgjorde nog i regeln pensionen den vigtigaste tillgången

för familjens utkomst, i händelse att en delegare i kassan med

döden afginge. Pensionernas värde kunde otvifvelaktigt mycket vexla

efter förhållandena inom de särskilda orterna, en omständighet som hade

fått ett uttryck deri, att för de större städerna och för landsorter med

lifligare industriel förhållanden och deraf orsakade högre lefnadskostnader

delaktighetsbeloppen i regeln öfverstege minimum; men i intet fåll torde

pensionen efter de belopp, som med denna förhöjning afsåges, eller för

l!ih. till Riksd. Prot. 1895. I Sami. 1 Afd. 33 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

ensam enka en summa af lägst 175 och högst 250 kronor samt för enka

med ett eller flera barn af lägst 263 kronor och högst 375 kronor kunna

lemna sina innehafvare tillräckliga medel ens till den nödtorftigaste bergning.

Om det sedan framdeles skulle visa sig, att genom den ifrågasatta

förhöjningen det nu befintliga kapitalöfverskottet komme att försvinna och

brist hota att uppstå, finge man vara beredd att vidtaga särskilda åtgärder

för pensionernas uppehållande antingen genom pensionsafgifternas höjande

eller genom ökadt statsanslag.

Direktionen ville nemligen i pensionärernas sannförstådda intresse bestämdt

afstyrka, att den ifrågasatta förhöjningen, såsom revisorerna hemstält,

bestämdes att utgå endast »tills vidare». En sådan bestämmelse

syntes direktionen hvarken vara rigtig eller lämplig. Den vore ej rigtig,

emedan delaktighet i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa vore obligatorisk

för alla folkskolelärare, som efter kassans inrättande vunnit fast

anställning — endast folkskolelärarinnorna kunde efter behag i kassan

ingå eller icke — och då således de afgifter, som till kassan erlades, vore

tvångsafgifter, som under alla händelser skulle utbetalas, äfven för den

händelse att kassan icke skulle för sin solvens behöfva uttaga dem till

deras fulla belopp, så borde väl också den pensionsrätt, hvartill afgifterna

beredde rättighet, vara lika klar och bestämd samt fri från på konjunkturerna

eller eljest i reglementet icke förutsedda omständigheter beroende

inskränkningar. Och såsom en obehörig inskränkning skulle en dylik bestämmelse

med skäl upptagas.

Direktionen funne den föreslagna bestämmelsen äfven olämplig. Skulle

den leda till praktisk påföljd, så att efter några år pensionerna minskades,

komme den helt säkert att framstå rent af såsom förhatlig. Ty ju torftigare

de ekonomiska förhållanden vore, hvari en samhällsklass befunne sig,

desto mera känbart måste det vara för dess medlemmar att, sedan de inrättat

sitt lefnadssätt efter en högre inkomst, se sig nödsakade att i

följd af minskade tillgångar ålägga sig ytterligare inskränkningar i lefnadsvanorna.

Det ville emellertid synas som om enligt revisorernas egen tanke hela

planen om minskning i pensionerna, derest kassan icke förmådde bära

dem, icke egentligen skulle vara afsedd att utföras, utan att andra utvägar

framför denna borde i sådan händelse anlitas, men äfven om bestämmelsen

skulle komma att finnas mera för syns skull, måste dess införande

i reglementet anses synnerligen otjenligt.

De af professorn Lindstedt och amanuensen Eneström i ärendet verkstälda

utredningar gifva vid handen, att folkskolelärarnes enke och pupill
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

kassas ställning för närvarande är sådan, att en förhöjning af de pensioner,

som skola derifrån utgå, kan under nuvarande förhållanden ega

rum utan förhöjning af vare sig statens bidrag eller delegarnes afgifter

till kassan. Beträffande förhöjningens storlek har denna af Lindstedt,

likasom äfven af Eneström, föreslagits till 25 procent af de belopp, med

hvilka pensionerna från kassan för närvarande utgå. Detta förslag har

visserligen direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, med hänsyn

till den rörlighet, som kassans placeringar vore underkastade, och till

räntesatsernas allt jemt vikande tendens, förklarat sig ur finansiel synpunkt

endast med tvekan biträda. Men å andra sidan har direktionen

förmält sig sakna fullgiltiga skäl att förorda någon viss lägre summa såsom

den, vid hvilken förhöjningen lämpligen borde stanna; och har direktionen,

från synpunkten af pensionärernas behof, på det varmaste förordat

pensionernas höjande i enlighet med Lindstedts förslag. Vid sådant förhållande

och särskilt med afseende derpå, att den förhöjning i pensionernas

belopp, som må blifva besluten, icke lämpligen lärer kunna träda

i kraft förrän från och med 1896 års början, på grund hvaraf kapitalöfverskottet

ytterligare hinner ökas, så att räntefoten å det da uppsamlade

kapitalet torde kunna för möjliggörande af den föreslagna pensionsförhöjningen

beräknas något lägre än enligt Lindstedts förslag, finner äfven jag

mig böra förorda den sålunda föreslagna förhöjningen.

Hvad angår den af revisorerna ifrågasatta bestämmelse, att pensionsförhöjningen

skulle ega rum endast tills vidare, synas mig origtigheten

och olämpligheten af en sådan bestämmelse hafva blifvit af direktionen

fulleligen ådagalagda. Skulle mot förmodan visa sig, att kassan i framtiden

icke kunde bära den nu ifrågasatta förhöjningen, bör man enligt

min åsigt, såsom ock direktionen antydt, för sådant fall vida hellre

tänka på att rätta det sålunda uppkomna missförhållandet mellan kassans

tillgångar och förbindelser genom att antingen höja delegarnes

afgifter eller öka statsbidraget eller ock genom båda dessa utvägar i

förening.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition

föreslå Riksdagen

att från och med år 1896 en förhöjning i samtliga från folkskolelärarnes

enke- och pupillkassa vid nämnda års ingång och derefter utgående

enke- och barnpensioner må ega rum i så måtto, att pension för

enka skall utgå med 25 procent af den lön, för hvilken vederbörande

skolområde eller skoldistrikt i afseende å delegares egen pensionering

vunnit delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning, pension för enka

med ett eller flera pensionsberättigade barn med 37'' 2 procent, pension för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ensamt barn med 12V2 procent och pension för två eller flera barn med

25 procent, allt enligt samma beräkningsgrund. »

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfriga

ledamöter, i nåder gilla : och skulle proposition till

Riksdagen aflåtas af den lydelse bil. B vid detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

C. von Schulzenheim.

Stockholm, Ivar Haeggätröms boktryckeri, 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1895:81 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Mafts proposition till Riksdagen angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärames enkeoch s. 10 i texten
  2. SU 1895:83 Memorial, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren a1 i texten