Sök i Ratio Lex

Angående tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889

1895-03-22 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1895:42, Angående tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

1

;3S!8*!Ö ’

it f>v

ob ce

N:o 42. dbi

.0881 $3m Öl rrab

\iiu nick*b''i< ''liv illa

Joirs

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående tillägg till

lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889;

gifven Stockholms slott den 22 mars 1895.

"*a> jiili i Vi cl! Mit'' II-..h . jww Of

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens

yttrande öfver bifogade förslag till förordning angående tillägg till lagen

angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen. ,<

i’ i ■!Rl;•" : i-,1. : , ''.i..:-.'' -J.Åbi ; : J jo »m.* öf ,!ilvh h '' ■och-jnudlil

OSCAE.

V. L. Groll.

I

Bih. till Riksd. Prat. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 911 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Förslag

till förordning angående tillägg till lagen angående skydd

mot yrkesfara den 10 maj 1889.

V v '')■''.) ■ V. .i. ‘;\ ’•> ■; ... .. .. I \\

ktY iv-V'' iv\v ViW x.\>oH v

Härigenom förordnas att lagen angående skydd mot yrkesfara den

10 maj 1889 skall erhålla följande tillägg:

• •*:.>? 1 ‘ • !■ ) 15 h vill-'' *: z i # t { i

13 §.

Hvad i denna lag stadgas skall ock gälla om sådan i 1 § omnämnd

industriel rörelse, som af staten eller kommun idkas, ändå att rörelsen

icke idkas såsom näring; dock att stadgandet i ändra punkten af andra

stycket i 6 § samt föreskrifterna i 8, 9, 10 och 12 §§ icke skola ega

tillämpning å dylik rörelse, som af staten idkas, utan skola i stället i

afseende å sådan rörelse gälla följande bestämmelser:

a) Derest af arbetsföreståhdare gjord framställning i det afseende,

hvarom nämnes i andra stycket af 6 §, icke af yrkesinspektören godkännes,

varde frågan af denne hänskjuten till Kongl. Maj:ts pröfning.

b) Der yrkesiuspektör anser viss anordning i de afseenden, hvarom

i 2 § stadgas, böra vidtagas, och sådan anordning icke, efter tillsägelse

till arbetsföreståndaren, genomföres, skall yrkesinspektören derom göra

anmälan hos den myndighet, hvilken öfver rörelsen har öfverinseende,

hvarefter denna myndighet har att, efter omständigheterna, antingen

vidtaga åtgärder för anordningens genomförande eller ock underställa

ärendet Kongl. Maj:ts pröfning.

■!) V-/

r _ *

•••i [In

Hvad sålunda stadgats träder i kraft den

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

,i

ilo g nr. 08öj. [j

*oniu£>oiod

i u;, i! -''.''butun-Hiriol'' au;

:.V. ii voiljlr^bijvhii* 1

.r- •

: { X i r. mix i biv

; .[• Hr t . ; ''»''ii!1 > h ■ ru! JgriO/! -T -HM- rrv, '':i\ V •

I) !•. ,r.7;- tv b .»slnfabbi ••bf tHL''«;giutt''|riT};!fii i"vgi;i

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

i i-iii''1 1895. wiJ.y -■''! ‘b-;T*b Jo.! :

l;i hölXM :■

Oii

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhadpt,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson och

Wersåll.

l:o.

ecu m, v'': : - - .v-h '' ''• '' _ ;• _;// "

Efter gemensam beredning med cheferne för justitie-, landt.försvars-,

sjöförsvars-, finans- och ecklesiastikdepartementen anförde chefen

för civildepartementet statsrådet Groll i underdånighet:

Uti underdånig skrifvelse den 10 maj 1894 har Riksdagen anfört

att de författningsförslag i ämnet, hvilka föregått, lagen angående skydd

mot yrkcsfara den 10 maj 1889, enligt Riksdagens åsigt utan tvifvel

afsett. att bereda tillämpning för de ifrågasatta skyddsföreskrifterna

jemväl å industriel rörelse, som för statens eller kommuns räkning bedrefves,

så att äfven sådan rörelse skulle vara. underkastad inspektion.

För rigtigheten af denna uppfattning talade otvetydigt såväl sj elfva

affattningen af de bestämmelser rörande den ifrågasätta författningens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

tillämpningsområde, som innehölles i första paragrafen af Eders Kongl.

Maj:ts till 1889 års Riksdag aflåtna förslag i ämnet, som åtskilliga under

ärendets beredning gjorda uttalanden. Likaledes saknades, eldigt

Riksdagens förmenande, hvarje anledning till antagande att den förändring

i hufvudsakligen redaktionelt syfte, som nämnda paragraf i

Eders Kongl. Majrts förslag undergått vid förslagets behandling af lagutskottet

vid 1889 års riksdag, och hvilken förändring af såväl Riksdagen

som Eders Kongl. Maj:t godkänts, skulle afsett att från det för

lagen utstakade tillämpningsområde utesluta företag, der staten eller

kommun uppträdde såsom arbetsgivare. Att, på sätt inom Riksdagen

anförts, tvekan härutinnan kunnat uppstå måste Riksdagen emellertid

finna förklarligt i betraktande deraf att gällande lag i ämnet uttryckligen

angåfve sig afse allenast sådana i lagens första paragraf uppräknade

industriella yrken, hvilka bedrefves såsom näring. För att undanrödja

denna tveksamhet syntes ett tillägg till förevarande lag vara erforderligt;

och Riksdagen ansåge sig följaktligen böra hemställa att Eders Kongl.

Maj.t ville framlägga förslag om tillägg till lagen angående skydd mot

yrkesfara den 10 maj" 1889 i syfte att bestämmelserna i samma lag

måtte förklaras i tillämpliga delar gälla jemväl för industriel rörelse,

som för statens eller kommuns räkning idkades, ändå att idkandet icke

skedde såsom näring.

Till följd af härå erhållen nådig remiss har kommerskol legitim med

eget underdånigt utlåtande åt den 21 augusti 1894 öfverlemnat infordrade

yttranden i ämnet från dåvarande yrkesinspektörerne i riket,

hvilka uttalat sig för ett tillägg till förenämnda lag i det af Riksdagen

angifna syfte. För egen del har kommerskollegium anfört att, med

den affattning 1 § af lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot

yrkesfara erhållit, finge sådana industriella rörelser, som bedrefves för

statens eller kommuns räkning, anses i allmänhet undantagna från

lagens tillämpningsområde, men att detta förhållande emellertid, på sätt

Riksdagen framhållit, näppeligen varit vid lagens stiftande afsedt. Och

då det syntes lämpligt att bestämmelserna uti ifrågavarande lag iakttoges

äfven hvad beträffade de i lagens 1 § omförmälda industriella

rörelser, som för statens eller kommuns räkning bedrefves, samt med

hänsyn till dessa rörelsers väl jemförelsevis ringa antal något i nämnvärd

mån hämmande inflytande å yrkesinspektörernes verksamhet i

öfrigt icke sjmtes vara att befara deraf att bestämmelserna i lagen

angående skydd mot yrkesfara blefve gällande jemväl i afseende å

sistnämnda industriella rörelser, helst yrkesinspektionens arbetskrafter

komme att från och med år 1895 icke oväsentligt ökas, funne kolle
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

gium sig icke hafva något att erinra mot den ifrågasatta utsträckningen

af lagens tillämpningsområde. Kollegitim förbisåge visserligen icke

ätt, derest bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara vunne

tillämpning äfven beträffande för statens eller kommuns räkning bedrifna

industriella rörelser, sådana fall kunde inträffa, som att af två

arbetsställen, å hvilka arbetet bedrefves ungefärligen på enahanda sätt

och i lika omfattning, samt der behofvet af skydd för arbetarne sålunda

måste anses i samma grad förefinnas, det ena arbetsstället, der staten

eller kommun vore arbetsgivare, blefve underkastadt yrkesinspektionen,

men deremot icke det andra, der arbetet bedrefves af enskilde, ehuru

icke såsom näring; men då äfven under nuvarande förhållanden liknande

fall kunde inträffa, der tillämpningen af ifrågavarande lag blefve

beroende af huruvida arbetet bedrefves såsom näring eller ej, ansåge

kollegium sig icke med anledning af den nådiga remissen böra ifrågasätta

någon utvidgning af lagens tillämpningsområde beträffande andra

än för statens eller kommuns räkning bedrifna industriella rörelser.

Kollegium hölle vidare före, dels att vid meddelande af föreskrift derom

att lagen angående skydd mot yrkesfara skulle ega tillämpning jemväl

beträffande industriella rörelser, som för statens eller kommuns räkning

bedrefves, undantag för vissa af samma lags bestämmelser, på den

grund att de icke skulle vara i hvarje fall tillämpliga uti ifrågavarande

hänseende, icke syntes erforderligt, dels ock att den ifrågasatta utsträckningen

af lagens tillämpningsområde lämpligast borde erhålla formen

af ett tillägg till lagen och sålunda icke ske genom ändring af någon

af lagens särskilda paragrafer.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har kollegium tillstyrkt

att genom eu författning om tillägg till lagen den 10 maj 1889 angående

skydd mot yrkesfara måtte förordnas att bestämmelserna i nämnda

lag skulle vara tillämpliga jemväl beträffande deri afsedda industriella

rörelser, som idkades för statens eller kommuns räkning, ändå att

idkandet icke skedde såsom näring.

Vidare hafva infordrade underdåniga utlåtanden i ärendet afgifvits

af fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, jernvägsstyrelsen,

telegrafstyrelsen och myntdirektören, hvarjemte fullmäktige i

riksbanken, hvilka lemnats tillfälle att afgifva yttrande i ärendet såvidt

anginge den industriella rörelse, som af Sveriges riksbank idkades,

tillika inkommit med utlåtande.

Dervid har fångvårdsstyrelsen i afseende å den gren af statsförvaltningen,

som står under styrelsens öfverinseende, anfört att, långt

ifrån att vilja fritaga staten från skyldighet att i fråga om industriella

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 42.

företag, der staten vore arbetsgifvare, vidtaga sådana i lagen angående

skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 föreskrifna anordningar, som

med hänsyn till arbetets beskaffenhet vore nödiga för att skydda deri

anstälde arbetares lif och helsa, vore styrelsen tvärtom af den mening

att staten härutinnan borde tjena de enskilde arbetsgifvarne som föredöme

och att det alltså vore statens pligt att, äfven utan särskilda

lagbud, bereda dylikt skydd åt den personal, som vid dess verkstäder

och arbetsställen sysselsattes. I enlighet med denna åskådning hade

ock styrelsen, allt sedan nämnda lag trädde i kraft, funnit sig böra i

de mellan styrelsen och enskilde arbetsentreprenörer ingångna, af Eders

Kongl. Maj:t i nåder faststälda kontrakt om fångars sysselsättande intaga

uttrycklig bestämmelse derom att entreprenören vore skyldig vidtaga

de anordningar och i öfrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som i samma lag funnes gifna; och hade styrelsen vid sådant

förhållande ingenting att invända mot, om ett så beskaffad! tillvägagående

skulle varda för likartade fall uti omförmälda lag genom bestämd

föreskrift till iakttagande anbefaldt.

Hvad deremot anginge — anför styrelsen vidare — yrkesinspektörernes

ställning till statens industriella verk och inrättningar, syntes

frågan derom vara af ganska vexlande beskaffenhet. Å ena sidan borde

det visserligen betraktas som en fördel för staten att kunna begagna

sig af desse inspektörers råd och anvisningar, der så pröfvades lämpligt;

och erfarenheten hade ock visat att vissa af statens inrättningar

sjelfva påkallat ett sådant biträde. Men å andra sidan syntes det vara

hvarken nödigt eller nyttigt att genom ett direkt lagstadgande ovilkorligen

binda staten vid en inspektion af den beskaffenhet, som i lagen

angående skydd mot yrkesfara afsåges. Den kontroll, som härigenom

skulle vinnas, borde ej vara nödig i fråga om statens inrättningar, vid

hvilka i allmänhet funnes tillgång på sakkunnige befattningshafvande

med en teknisk utbildning, fullt jemförlig med den, som af yrkesinspektör

fordrades; och beträffande särskildt det förvaltningsområde, som

stode under styrelsens ledning, tilläte sig styrelsen erinra att fångvårdsanstalterna

voro anordnade enligt af Eders Kongl. Maj:t pröfvade

och faststälda förslag samt att hvarje vigtigare fråga om ändring eller

utvidgning af redan faststälda anordningar understäldes Eders Kongl.

Maj:ts pröfning; att mera omfattande aftal med enskilde entreprenörer

om fångars sysselsättande ej inginges utan Eders Kongl. Maj:ts nådiga

fastställelse; och att i nådiga instruktionen den 22 november 1877 till

styrelsens biträde vore anvisade dels en arkitekt för tillsyn å fångvårdens

byggnader och behandlingen af förekommande byggnadsåren
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongt Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

den, dels ock en läkare i och för frågor rörande helsovården, hvarjemte

vid alla fång vårdsanstalter funnes anstälde särskilda läkare och

vid de större fängelserna jemväl arbets före ståndare. Vidare ville styrelsen

erinra om de vid fängelserna årligen återkommande inspektioner

af styrelsens ordförande och ledamöter, af Eders Kongl. Maj:ts justitiekansler

och Riksdagens justitieombudsman samt om de besigtningar,

som, för utrönande af hvarje fängelses behof af byggnads- och underhållsarbeten,

årligen af sakkunnige män förrättades och i sin ordning

läge till grund för påföljande års af Eders Kongl. Maj:t faststälda stater.

Härvid ansåge sig styrelsen ock böra framhålla, hurusom styrelsen, på

det fängelsernas behof måtte vid dessa årliga besigtningar underkastas

allsidig pröfning, meddelat förständigande för vederbörande läkare att,

derest han ansåge något dylikt byggnadsarbete vara af nöden i sanitärt

syfte, derom vid besigtningen göra anmälan, äfvensom styrelsen

tillsett att till sagda besigtningar jemväl kallades personer med den

qvalifikation, som i brandordning förutsattes för deltagare i brandsyn.

Vid nu anförda förhållande och då det icke torde kunna visas att

yrkesinspektörs ingripande skulle utgöra någon garanti för att statens

intressen bättre tillgodosåges än hvad nu vore fallet, måste styrelsen

anse sådan inspektion öfver de inom fängelserna förekommande arbetsföretag

icke vara af behofvet påkallad.

Ett dylikt ingripande i statens förvaltning syntes ock styrelsen,

åtminstone i hvad anginge fångvården, kunna medföra ganska väsentliga

olägenheter. Om det redan i allmänhet torde få anses obestridligt

att främmande viljor ej utan stor risk för det helas bestånd kunde

införas i eu ordnad administration, finge detta i fråga om en förvaltning

af den inom sig slutna beskaffenhet som rikets fångvård anses än

farligare. Visserligen vore det sannt att en del fångar användes i

industrielt arbete, men detta arbete syntes, på grund af sin särskilda

egenskap af ådömdt straff, svårligen kunna göras beroende af en yrkesinspektörs

fria förfoganden, utan att hufvudändamålet med samma arbete

måste löpa fara att förryckas.

Allra minst kunde styrelsen finna lämpligt att fängelsearbetet skulle

blifva föremål för bestämmanden af helsovårds- och kommunalnämnder,

provinsial-, stads- eller distriktsläkare, hvilka befnttningshafvande dock

enligt lagens 5 § kunde af yrkesinspektör påkallas såsom biträde vid

inspektionen, eller att sådan inspektör skulle vara befogad att, der han

så kunde finna nödigt, mot fängelseadministrationen anlita polismyndighets

hjelp. Styrelsen hade någon erfarenhet af de kraf, hvilka kommunala

myndigheter ansåge sig oförhindrade att uppställa, der gäldan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

det af dermed förenade utgifter ålåge staten; och jemväl i fråga om

yrkesinspektörs ingripande hade i ett särskildt fall samma erfarenhet

upprepats. Det måste emellertid vara oformligt att, då gränserna för

tillåtna utgifter af Eders Kongl. Maj:t med hänsyn till befintliga tillgångar

för en förvaltningsgren bestämdes, yrkesinspektör och kommunala

myndigheter vunne bemyndigande att föreskrifva utgifter, hvilka

icke kunde göras, utan att afsedd jemnvigt i förvaltningens ekonomi

blefve mer eller mindre störd.

Hvad anginge den i lagens 8 § inspektören medgifna rätt att i

vissa fall mot yrkesidkare begära Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

föreläggande eller förbud samt lagens bestämmelser om böter,

om allmän åklagares åtalsrätt m. m., ansåge sig styrelsen ej behöfva

framlägga de af Riksdagen delvis redan beaktade skäl, som talade mot

dessa stadgandens tillämplighet å statens tjenstemän. I motsats till

kommerskollegium ville emellertid styrelsen framhålla nödvändigheten

deraf att, i händelse lagen komme att få den utsträckta tillämpning,

Riksdagen åsyftat, bestämmelser, sådana som de ofvan anmärkta, uttryckligen

på antydt sätt begränsades.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, funne styrelsen sig ej

ega anledning tillstyrka ett tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara

af den beskaffenhet, Riksdagen i sin skrifvelse föreslagit. Om det

oaktadt Eders Kongl. Maj: t skulle finna godt framlägga ett lagförslag

i den föreslagna rigtningen och hvarje statens fångvårdsanstalt dermed

ock, på grund af deruti bedrifvet arbete, blefve stöld under inspektion

af yrkesinspektörer, för hvilkas eniga uppfattning af likartade förhållanden

i olika fängelser ingen säkerhet syntes gifvas, tilläte sig styrelsen,

för att det oaktadt nödig likformighet i möjlig mån måtte kunna

inom fångvårdsanstalterna tillvaratagas, i underdånighet hemställa det

täcktes Eders Kongl. Maj:t vid affattningen häraf bestämma att yrkesinspektörs

myndighet gent mot statens industriella verk och inrättningar

begränsades derhän att han i sin verksamhet ej egde anlita annat

biträde än de vid inrättningen anstälde befattningshafvande; att, der

anmärkning vid inspektion förekommit, yrkesinspektören hade att härom

göra anmälan hos det centrala embetsverk, hvarunder inrättningen

lydde; samt att, i händelse nämnda myndighet skulle finna sådan anmälan

ej föranleda åtgärd, inspektören egde att, vare sig genom besvär

öfver myndighetens beslut eller genom en direkt underdånig framställning

i ärendet, draga detsamma under Eders Kongl. Maj:ts nådiga

pröfning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

Arméförvaltningen har — med erinran att under dess intendentsoch

civila departement icke lydde några industriella verk, som kunde

blifva föremål för tillämpning af lagen den 10 maj 1889 angående

skydd mot yrkesfara, och att nämnda lag bestode, oafsedt den i dess

1 § gifna definitionen å industrielt yrke, hufvudsakligen af tvenne delar,

af hvilka den ena innehölle de egentliga bestämmelserna angående de

åtgärder, som af yrkesidkare skulle vidtagas till skydd för arbetspersonalens

lif och helsa, under det att i den andra delen inrymdes

föreskrifter för öfvervakandet af förutnämnda bestämmelsers efterlefnad

samt angående ansvar för och beifrande af yrkesidkares öfverträdelser

af desamma — vidare anfört att, då det uppenbarligen icke vore staten

värdigt att egna mindre omsorg åt sina arbetares skyddande mot

yrkesfara än eu enskild arbetsgifvare, armé förvaltningen hade intet

att erinra mot att den ofvan angifna förra delen af ifrågavarande lag,

hvilken del hufvudsakligen innefattades i 2 §, tillämpades på de under

artilleri- och fortifikationsdepartementen lydande industriella verk och

rörelser, helst Riksdagen, som sjelf nu tagit initiativ i denna angelägenhet,

utan tvifvel vore villig att anslå medel för vidtagandet inom

ifrågavarande verk af de säkerhetsåtgärder, som icke redan blifvit utförda,

men vid en kommande inspektion tilläfventyrs kunde varda ansedda

såsom erforderliga. Helt annorlunda stälde sig, enligt arméförvaltningens

åsigt, frågan med afseende å lagens senare del och de deri gifna bestämmelserna

angående yrkesinspektörernas och Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes åligganden och befogenhet gentemot yrkesidkare.

Ifrågavarande föreskrifter afsåge tydligen att förekomma, det en arbetsgivare

på grund af vare sig ekonomiska hänsyn, vårdslöshet eller okunnighet

utsatte sina arbetare för större fara under deras verksamhet för

hans räkning, än hvad som i följd af arbetets beskaffenhet vore oundvikligt.

Ekonomiska hänsyn kunde utan tvifvel i detta afseende utöfva

ett stort inflytande på enskilde yrkesidkare, hvilka drefve sin rörelse

såsom näring, och det syntes vara tillätet att antaga just denna omständighet

vara en bidragande orsak till att 1 § af förenämnda lag erhållit

sin nuvarande lydelse. En statens tjensteman åter, som fått den

närmaste ledningen af en för kronans räkning bedrifven industriel rörelse

sig anförtrodd, hade icke något personligt intresse att undandraga

sig utförandet af sådana anordningar till skydd mot yrkesfara, som

vore i lag föreskrifna eller eljest kunde finnas erforderliga, och ej heller

kunde antagas att den högre myndighet, under hvilken tjenstemannen

i egenskap af yrkesidkare lydde, icke skulle i detta liksom i andra fall

ställa sig gällande författning till efterrättelse. Om således gentemot

lUh. till ltiksd. Prut. 181)5. 1 Sami. 1 Afd. 311 Saft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 42.

enskilde arbetsgivare ett sådant yttre tvång, som läge i yrkesinspektörernes

öfvervakningsrätt och i den stadgade påföljden för underlåtenhet

att efterkomma samme inspektörers föreskrifter, stundom kunde vara

erforderligt, så syntes deremot, enligt arméförvaltningens förmenande,

ett dylikt behof från här behandlade synpunkt icke föreligga, när verkstadschefen

vore tjensteman, i förevarande fall alltid officer. Lika litet

syntes det vara att befara det en statens tjensteman, åt hvilken ledningen

af industriel rörelse blifvit anförtrodd och som städse vore

underkastad tillsyn af vederbörande högre myndighet, skulle af vårdslöshet

underlåta att för de under honom lydande arbetarnes skyddande

mot yrkesfara vidtaga erforderliga åtgärder, så snart kännedom om

dessas beskaffenhet blifvit af honom eller vederbörande myndighet

vunnen. För att emellertid förekomma möjlig okunnighet härutinnan

— den tredje och sista af ofvan angifna anledningar till försummelse

att träffa behöfliga anordningar af här ifrågavarande slag — syntes det

vara önskvärdt att den som chef för industriel rörelse anstälde officeren

erhölle rättighet att vid behof påkalla vederbörande yrkesinspektörs

biträde för ordnande af här berörda förhållanden och att dervid af inspektören

bekomma de råd och upplysningar, som denne på grund af

sin omfattande erfarenhet inom här ifrågavarande område otvifvelaktigt

vore bäst i stånd att lemna. Arméförvaltningen hade härmed sökt visa

obehöfligheten af att en officer, som vore kommenderad att leda en

under arméförvaltningen lydande industriel rörelse och hvilken väl vid

tillämpningen af lagen om skydd mot yrkesfara vore att anse som den

ansvarige yrkesidkaren, underkastades deri stadgad straffpåföljd för

underlåtenhet att efterkomma samma lags föreskrifter; i samband dermed

kunde arméförvaltningen icke underlåta att i underdånighet framhålla

jemväl olämpligheten af att dylika stadganden gjordes gällande mot

officer, som både personligen och i egenskap af chef för industriel inrättning

stode direkte under militär myndighet och hvilken således

kunde vid behof genom de kraftiga medel, som erbjödes af disciplinstadgan

och strafflagen för krigsmagten, återföras till sin tjenstepiga
På

grund af det sålunda anförda kunde arméförvaltningen icke

finna det behöfligt eller ens lämpligt att lagen angående skydd mot

yrkesfara den 10 maj 1889 i sin nuvarande lydelse och i sin helhet

tillämpades på sådana för statens räkning idkade industriella rörelser,

som lydde under artilleri- och fortifikationsdepartementen, hvaremot

arméförvaltningen, jemväl på ofvan angifna skäl, i underdånighet tillstyrkte

att i det förslag till författning, som, jemlikt Riksdagens ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

tryckta önskan, kunde varda för Riksdagen framlagdt i syfte att utsträcka

tillämpningen af alla eller vissa bland bestämmelserna i förenämnda

lag till industriella rörelser, som idkades för statens eller kommuns

räkning, ändå att idkandet icke skedde såsom näring, matte,

beträffande de under arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartement

lydande industriella verk och inrättningar, i hufvudsak föreskrifvas

att 2, 3 och 4 §§ af lagen angående skydd mot yrkesfara

den 10 maj 1889 skulle i tillämpliga delar vara gällande; att myndighet,

som enligt tjenstgöringsreglementet för armén egde att öfvervälta

verksamheten vid sådan industriel rörelse, skulle tillse att vid denna

de i 2 § af sagda lag omförmälda åtgärder blefve vidtagna; samt slutligen

att den såsom omedelbar ledare af dylik rörelse kommenderade

officeren skulle ega att vid behof anlita vederbörande yrkesinspektör

för erhållande af råd och upplysningar angående hithörande frågor.

Till sist har. arméförvaltningen, i sammanhang med det nu anförda,

i underdånighet anhållit att de åtgärder, som, utöfver de redan vidtagna,

kunde befinnas erforderliga för beredande af skydd mot yrkesfara

vid de under artilleri- och fortifikation sdepartementen lydande industriella

rörelser, icke måtte anbefallas förr än utredning blifvit verkstäld

beträffande de kostnader, som kunde varda förbundna med utförandet

af sålunda behöfliga anordningar, och de för betäckande af sagda

kostnader erforderliga medel blifvit af Eders Kongl. Maj:t anvisade.

Marinförvaltningen har, efter varfschefernas vid flottans stationer

hörande och med hufvudsaklig anslutning till hvad varfschefen i Stockholm

yttrat, i underdånighet anfört att det vore utom all fråga att

arbetare, som vore anstälde i statens tjenst, borde beredas samma skydd

mot fara i arbetet som de, hvilka utförde arbeten åt enskilde näringsidkare.

Hvad flottan beträffade, så ålåge det vederbörande myndigheter

och förmän på grund af gällande reglementen att sörja för manskapets

sanitära välbefinnande i allmänhet och sålunda äfven att vidtaga

nödiga åtgärder till förebyggande att manskap och arbetare lede

men till följd af sin sysselsättning och för undvikande åt olycksfall vid

arbete; och om det vid den efter en olyckshändelse obligatoriska krigsrättsundersökningen

skulle visa sig att någon försummelse i afseende

å lämpliga skyddsåtgärders vidtagande varit till den uppkomna skadan

vållande, syntes vederbörande förman icke kunna undgå straff för denna

försummelse. Härvid syntes jemväl böra erinras att flottans varf, der den

ojemförligt mest omfattande delen af flottans industriella rörelse bedrefves,

vore stälda under ledning af ansvariga chefer, förordnade af Eders

Kongl. Maj:t, med af Eders Kongl. Maj:t jemväl förordnade tekniskt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

bildade departementschefer till biträde vid de särskilda detaljerna samt

att öfriga inrättningar vid stationerna jemväl hade sina ansvarige chefer,

. hvilka samtliga i tekniskt och ekonomiskt afseende stode under

marinförvaltningen såsom flottans öfverstyrelse i berörda hänseenden.

Vid sådant förhållande måste, enligt marinförvaltningens tanke, den inspektion

och kontroll, som vid flottan utöfvades, anses vara mera betry£oan<de

än den, hvilken vid enskilda näringsidkares industriella anstalter

utöfvades af de jemlikt lagen den 10 maj 1889 tillsatta yrkesinspektörer,

hvilka såsom regel endast kunde vara i tillfälle att med längre

mellanrum besöka en och samma anstalt. Emellertid innehöll ifrågavarande

lag i 2 § åtskilliga bestämmelser beträffande de tekniska anordningarna

vid mekaniska inrättningar m. m., afseende att förebygga

fara vid arbete, hvilka bestämmelser syntes kunna hafva full tillämplighet

äfven vid statens industriella verk; och marinförvaltningen ansåge

ej heller något hinder från flottans sida föreligga för utfärdande

af en nådig föreskrift i berörda syfte. Att deremot utsträcka författningens

tillämplighet på flottan derhän att jemväl dess verkstäder skulle

ställas under inspektion af utomstående inspektörer, funne marinförvaltningen,

såsom ofvan anförts, obehöfligt samt för öfrigt olämpligt.

Två af marinförvaltningens ledamöter hafva vid ärendets handläggning

uttalat en från flertalets afvikande mening enligt afgifven reservation

af följande lydelse:

»Genom den nådiga remissen anse vi vara marinförvaltningen anbefaldt

att yttra sig, huruvida, för den händelse ifrågavarande lag förklarades

skola i tillämpliga delar gälla äfven för den af kronan vid

flottans stationer, särskildt varfven derstädes, bedrifna industriella rörelse,

denna skulle deraf lida men eller hinder. Att intet hinder möter

för att lagens bestämmelser beträffande anordningar till skyddande af

arbetarnes lif och helsa anbefallas till efterlefnad jemväl å flottans varf

och vid den industriella rörelse, som i öfrigt å stationerna förefinnes,

och att ett sadant anbefallande skulle vara till gagn för den industriella

verksamhet, hvilken nu är i fråga, derom äro vi ense med flertalet.»

»Deremot kunna vi icke inse olämpligheten af att till den för flottan

bedrifna industrien utsträcka den i lagen stadgade allmänna yrkesinspektionen.

Det torde härvid så mycket mindre kunna sägas vara fråga

om införande af en ny princip, som verkstäderna vid flottans stationer

väl redan äro underkastade en med den nu ifrågakomna likartad inspektion,

nemligen den, som jemlikt 16 § af Kongl. förordningen den 18

november 1881 angående minderåriges användande i arbete vid fabrik,

handtverk eller annan handtering, helsovårdsnämnd eller af denna ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

13

sedd person eller af Kongl. Maj:t förordnad inspektör eger att utöfva

öfver efterlefvandet af förordningens föreskrifter. Hvad som bör tillses

är allenast att ifrågasatta utsträckningen af lagens om yrkesfara

giltighet sker, på sätt Riksdagen jemväl afsett, i tillämpliga delar. I

sådant hänseende bör framhållas att det icke torde låta sig med ett

ändamålsenligt bedrifvande af t. ex. verksamheten å flottans varf förena

att, på anmälan af yrkesinspektör, vederbörande Konungens befallningshafvande

enligt § 8 i lagen skulle ega att föreskrifva anordningar

inom varfvens verkstäder. Befogenheten dertill bör, liksom eljest i

varfven rörande tekniska ärenden, tillhöra marinförvaltningen, som är

flottans tekniska och ekonomiska öfverstyrelse. Men häraf följer att

anmälan af yrkesinspektör, hvarom sägs i samma §, jemväl bör ske

hos nämnda embetsverk.»

»För vår del finna vi oss alltså oförhindrade att i underdånighet

tillstyrka att lagen om skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 måtte

förklaras skola ega tillämplighet jemväl å industriel rörelse, som för

flottans räkning bedrifves, dock att i fråga om sådan rörelse dels anmälan,

hvarom sägs i § 8 af lagen, skall ske hos marinförvaltningen,

dels ock den befogenhet, som enligt samma § tillagts Konungens befallningshafvande,

i tillämpliga hänseenden tillkomma nämnda embetsverk.

»

Jernvägsstyrelsen har i sitt yttrande anfört att styrelsen för sin del

icke hade någonting att erinra emot den ifrågastälda lagförändringen

under den form, hvari kommerskollegium tillstyrkt densamma, och detta

så mycket mindre, som styrelsen förestälde sig att det samarbete emellan

yrkesinspektörerne och föreståndarne för statens jern vägars verkstäder,

som genom förändringen skulle uppstå, borde för bådadera medföra ett

ganska väsentligt gagn samt förhindra att en allt för olika praxis vid

tillgodoseendet af verkstadspersonalens skydd under arbetet gjorde sig

gällande inom statens och enskildes verkstäder.

Telegrafstyrelsen har förmält sig dela den af kommerskollegium uttalade

mening ej mindre hvad anginge lämpligheten deraf att lagen

angående skydd mot yrkesfara tillämpades jemväl på sådana i lagen afsegla

industriella rörelser, som idkades för statens eller kommuns räkning,

ändå att idkandet icke skedde såsom näring, än ock hvad anginge

den föreslagna formen för denna bestämmelses införande genom ett

tillägg till lagen ifråga.

Myntdirektören har jemväl instämt i kommerskollegii utlåtande samt

till stöd för sin mening ytterligare anfört att det visserligen kunde

tagas för gifvet att vid alla statens verkstäder så mycken försigtighet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

iakttoges och så ändamålsenliga anordningar för arbetarnes skyddande till

lif och helsa gjordes, som erfarenheten derstädes visat vara behöfliga,

men att det dock icke lede tvifvel att en yrkesinspektör genom sin

större erfarenhet angående hvad som i allmänhet borde iakttagas skulle

kunna påvisa brister, hvilkas afhjelpande kunde vara af stor nytta för

ändamålets befrämjande, hvarjemte den likformighet i afseende å skyddsanordningar

vid statens verkstäder och vid de enskilda, som genom det

ifrågasatta lagtilläggets antagande skulle uppkomma, icke vore utan sin

stora betydelse. Under sådant förhållande och då staten eller kommun

i egenskap af arbetsgifvare syntes böra föregå enskilda arbetsgifvare

med godt föredöme i afseende å de mest lämpliga anordningar för beredande

af skydd för de vid industriella yrken sysselsatte arbetarne mot

faror för lif och helsa vid arbetet; då vidare, genom den ifrågasatta

utsträckningen af tillämpningsområdet, föreståndare för statens och kommuners

verkstäder skulle erhålla samma förmåner som enskilda arbetsgifvare,

att af yrkesinspektörerne bekomma råd i skyddsfrågor; och då

slutligen arbetare, anstälde vid statens eller kommuners industriella etablissementer,

kunde hafva berättigade anspråk på att komma i åtnjutande

af samma skyddsförmåner, som deras kamrater vid enskilda verkstäder,

måste den af Riksdagen ifrågasatta utvidgningen af yrkesinspektörernes

verksamhetsområde betraktas såsom i allo välbetänkt och ändamålsenlig.

Slutligen hafva fullmäktige i riksbanken, beträffande den rörelse, som

kunde sägas drifvas af riksbanken vid dess sedeltryckeri och pappersbruk,

meddelat att i tryckeriet hvarken föreståndare eller den öfriga

personalen vore anstäld i riksbankens tjenst, utan att den förre vore

närmast jemförlig med entreprenör, med hvilken kontrakt om arbetet

vore upprättadt, hvartill komme att i nämnda tryckeri äfven finge med

fullmäktiges begifvande utföras arbeten för annan än riksbankens räkning,

samt att, i fråga om Tumba bruk, detta visserligen sköttes för

riksbankens räkning af särskild! anstäld förvaltare och uteslutande af

riksbanken atlönad personal, men att åtskilliga af dess tillverkningar

till allmänheten försåldes. Då under dessa förhållanden fullmäktige

ansett § 1 i lagen om skydd mot yrkesfara vara äfven med sin nuvarande

lydelse tillämplig ifråga om riksbankens industriella inrättningar,

funne fullmäktige, livad riksbanken vidkomme, ej något förtydligande

tillägg till ifrågavarande lag nödigt, om ock fullmäktige naturligtvis ej

hade något att erinra emot att ett sådant i ofvanberörda syfte lemnades.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår att icke någon af de i

ärendet hörda myndigheterna haft något att erinra deremot att de delar

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

af ifrågavarande lag, hvilka innehålla bestämmelser om åtgärder till

arbetarnes skyddande, förklaras skola tillämpas jemväl å statens industriella

verk. Deremot hafva olika meningar uttalats i fråga om tillsynen

å dessa bestämmelsers efterlefnad. Medan nemligen kommerskollegium,

jernvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen och myntdirektören förordat att lagen

i sin helhet och således äfven dess bestämmelser i sistnämnda afseende,

enligt hvilka denna tillsyn skall utöfvas af yrkesinspektörerne, tillämpas

å statens industriella verk, hafva deremot fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen

och marinförvaltningen motsatt sig att de under dem lydande

industriella rörelser ställas under yrkesinspektörernes tillsyn.

För min del har jag så mycket mindre något att invända mot en

föreskrift, hvarigenom ifrågavarande lags bestämmelser om åtgärder

till arbetares skyddande göras tillämpliga jemväl å industriel rörelse,

hvilken idkas af staten eller kommun, som man med allt skäl synes kunna

fordra att staten och kommunen skola lika väl sörja för sina arbetares

skyddande mot olycksfall i arbetet som den enskilda arbetsgifvaren.

Hvad derefter beträffar frågan om tillsynen å efterlefnaden af lagens

skyddsbestämmelser, så utöfvas enligt lagen, såsom redan nämnts, denna

tillsyn af yrkesinspektörerne. Dessa böra meddela yrkesidkaren upplysningar

och råd i fråga om arbetarnes skyddande mot yrkesfara, men

ega icke att meddela yrkesidkaren några för honom bindande föreskrifter

om vidtagande af skyddsanordningar, utan der yrkesinspektören finner

någon viss skyddsanordning erforderlig, men sådan anordning icke af

yrkesidkaren vidtages, har, enligt hvad i lagens 8 § stadgas, yrkesinspektören

att derom göra anmälan hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

hvilken, efter yrkesidkarens hörande, eger ålägga denne att vidtaga

anordningen vid äfventyr, förutom i lagen bestämd straffpåföljd, att den

föreskrifna anordningen på hans bekostnsd vidtages genom polismyndighetens

försorg. Dessutom eger enligt nyssnämnda § Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande att, om det visar sig att synnerlig fara är för handen,

förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af

vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder, till dess den föreskrifna anordningen

vidtagits.

Hvad af fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen och marinförvaltningen

anförts synes mig icke innefatta giltiga skäl att undandraga

statens verkstäder yrkesinspektörernes tillsyn — och detta så mycket

mindre som yrkesinspektörerne i allmänhet måsto antagas besitta eu

vidsträcktare erfarenhet om de lämpligaste anordningarne till arbetarnes

skyddande än föreståndarne för dessa verkstäder. Deremot synes det

mig icke lämpligt att den befogenhet att föreskrifva skyddsanordningar

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

och meddela förbud mot arbetets fortsättande m. m., som i allmänhet

tillkommer Eders Kongl. Maj:ts befallninghafvande, jemvälutsträckes tillstatens

verkstäder. Det synes mig lämpligare att frågan huruvida af yrkesinspektör

såsom behöfliga ansedda skyddsanordningar, hvilka icke omedelbart,

efter tillsägelse till verkstadens föreståndare, vidtagas, böra

genomföras hänskjutes, i stället för till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

till den myndighet, under hvilken verkstaden lyder, eller, derest

denna myndighet finner sig icke böra eller af brist på medel dertill

eller af annan anledning icke kunna föreskrifva anordningarnas genomförande,

till Eders Kongl. Maj:t.

Undantages alltså 8 § från tillämpning å statens verkstäder, komma

i följd deraf 9, 10, och 12 §§, hvilka innehålla bestämmelser om straff

för underlåtenhet att efterkomma af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

på grund af 8 § meddeladt föreläggande eller förbud, om åtal

för dylik underlåtenhet samt om forum och böters förvandling m. m.,

icke heller att i afseende å statens verkstäder ega tillämpning.

Äfven i ett annat afseende synes mig en jemnkning i lagens föreskrifter

vara beträffande statens verkstäder erforderlig. I andra stycket

af lagens 6 § stadgas nemligen att för bevarande af yrkeshemlighet

må från inspektion af yrkesinspektör undantagas viss del af

fabrik, verkstad eller annan arbetslokal samt att, om af yrkesidkare i

sådant afseende gjord framställning af yrkesinspektör icke godkännes,

frågans pröfning skall af yrkesinspektören hänskjutas till Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande. Då de förhållanden, hvilka inverka på pröfningen

af en dylik fråga rörande statens verkstäder, lämpligen synas

mig böra omedelbart af Eders Kongl. Maj:t bedömas, anser jag för

dessa verkstäder en jemkning i detta syfte böra ske i lagens antydda

bestämmelse.

I öfrigt synas mig lagens bestämmelser böra tillämpas jemväl å

industriel rörelse, som staten idkar. Jag anser sålunda icke att, på

sätt fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, något undantag för fångvårdsanstalterna

behöfves från bestämmelsen i lagens 5 § att helsovårds- och

kommunalnämnder samt provinsial-, stads- och distriktsläkare äro pligtige

att lemna yrkesinspektör det biträde, som af hans tjensteåligganden

kan påkallas. Den antydda bestämmelsen innefattar nemligen, såsom

ordalagen tydligen gifva vid handen, allenast en skyldighet för dessa

nämnder och läkare att lemna biträde, då sådant begäres, men ingalunda

någon befogenhet för dem att meddela några föreskrifter; deras

rätt i detta afseende är bestämd genom de för dem gällande stadgar

och instruktioner. Skulle det befinnas nödigt att uttryckligen stadga

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

att yrkesinspektörerne icke, hvad fångvårdsanstalterna angår, ega begagna

biträde af ifrågavarande nämnder och läkare, utan allenast af

de personer, som innehafva befattning vid dessa anstalter, kan sådant

ske genom ett tillägg till yrkesinspektörernes instruktion, hvilken i allt

fall torde i ett eller annat hänseende böra undergå någon förändring,

derest till lagen göres ett tillägg i det syfte, hvarom nu är fråga.

I afseende å de industriella rörelser, som idkas af kommunerna,

synes mig anledning icke förefinnas att i något afseende göra undantag

från lagens bestämmelser. Hvilken myndighet eller person skall

i afseende å dylik rörelse anses såsom yrkesidkare i lagens mening

och förty vara skyldig att ansvara för iakttagandet af meddelade föreskrifter

om skyddsanordningar eller dylikt, lärer icke kunna genom

uppställande af en allmän regel afgöras, utan måste bero på bedömande

af förhållandena i hvarje särskildt fall.

I enlighet med de åsigter, jag nu uttalat, har jag låtit inom civildepartementet

uppgöra ett förslag till förordning angående tillägg till

lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, hvilket, förslag

jag nu anhåller att få uppläsa.

Sedan föredragande departementschefen uppläst detta förslag, hvilket

finnes detta protokoll bilagdt, hemstälde Statsrådet att Kong!. Maj:t

täcktes, innan förslaget slutligen pröfvades, genom nådig proposition

inhemta Riksdagens yttrande deröfver.

Till denna hemställan behagade Hans Maj:t

Konungen lemna bifall samt förordnade att i följd

häraf nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas

så lydande som bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Sölve Berger.

Bih. till Riksd. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 36 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.