Sök i Ratio Lex

Angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor

1895-01-18 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1895:5, Angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .>.

1

N:o 5.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående beredande

af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor; gifven

Stockholms slott den 18 januari 1895.

Sedan med anledning af Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1888 angående

åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor

och en i samma syfte gjord underdånig framställning af ett år 1887 i

Stockholm hållet barnmorskemöte, öfver hvilken framställning kongl. medicinalstyrelsen

afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, Kongl. Maj:t bemyndigat

chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flere

sakkunniga personer, dem lian egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskors

pensionering, afgaf medicine doktorn E. W. Wretlind, enligt

erhållet uppdrag, den 8 november 1888 ett sådant förslag. Efter det utlåtanden

deröfver inhemtats från medicinalstyrelsen, kongl. direktionen öfver

folkskolelärarnes pensionsinrättning äfvensom direktionen för presterskapets

enke- och pupillkassa, och sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, som

funnit frågan erfordra ytterligare utredning, uppdragit densamma åt e. o.

amanuensen i kongl. biblioteket G. Eneström, aflemnade denne den 13

februari 1893 till Kongl. Maj:t underdånigt betänkande om barnmorskekårens

pensionering jemte förslag till reglemente för en ålderdomsunderstödsanstalt

för barnmorskor.

öfver detta betänkande och förslag hafva derefter underdåniga yttranden

afgifvits af samtlige förste provinsialläkare, förste stadsläkarne i

Stockholm och Göteborg, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen och

öfverståthållareembetet äfvensom af medicinalstyrelsen, direktionen öfver

Bill. till Riksd. Vrot. 189Ö. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

folkskolelärarnes pensionsinrättning och kongl. statskontoret; och får Kongl.

Maj:t, under åberopande af innehållet i bilagda utdrag af protokollet öfver

ecklesiastikärenden för denna dag, härmed föreslå Riksdagen att godkänna

följande grunder för inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd

åt barnmorskor:

I) i afseende å anstaltens ändamål:

att anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

och träder i verksamhet med år 1896, skall afse beredande af

ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor, hvilka genom

långvarig och nitisk yrkesutöfning gjort sig af sådant understöd förtjenta;

II) i afseende å kostnadernas bestridande:

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skola bestridas

genom afgifter af kommuner och i deras tjenst anstälda barnmorskor samt

genom fyllnadsbidrag af staten;

att deremot enskildt praktiserande barnmorskor icke skola erlägga

några afgifter till anstalten, utan i stället vidkännas minskning i understödsbeloppet;
III)

i afseende å kommunernas afgifter:

att kommun skall vara skyldig att för hvart år från och med 1895

till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje person,

som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning vid

riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,

samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle sluta med

ören, det skall ökas till närmast högre krontal;

IV) i afseende å barnmorskornas afgifter:

att barnmorska, som efter ingången af år 1896 varit i sådan egenskap

under ett kalenderår eller del deraf med fast årslön anstäld hos en eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 5.

flera kommuner och förvärfvat rätt att räkna samma år såsom helt eller

hälft tjenstår, på sätt här nedan sägs, skall vara skyldig att för det året

erlägga en afgift af 5 kronor, som må innehållas å hennes aflöning och

skall inlevereras till anstalten af den kommun, hos hvilken hon under

året senast varit sålunda anstäld; samt att, om den anställningen var fäst

vid två eller flera kommuner gemensamt, den enligt förenämnda uppgifter

folkrikaste bland dem skall svara för afgiftens inlevererande till

anstalten; och

att en gång erlagd afgift ej må återbekommas;

Y) i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:

att rätt till understöd från anstalten skall, under de vilkor, som i

öfrigt bestämmas, tillkomma i Sverige legitimerade barnmorskor, som antingen

under hvart och ett af de 5 sista kalenderåren närmast före det

år, under hvilket ansökan om understöd inlemnas, utöfvat sitt yrke under

sådana omständigheter, att, enligt hvad här nedan sägs, hänsyn dertill får

tagas vid tjenstårsberäkningen, eller som, derest de under ett eller flera

af de nämnda 5 kalenderåren icke utöfvat sitt yrke på detta sätt, genom

intyg af sin närmaste förman eller annorledes styrka, att sådant icke

härrört af bristande nit eller annan, blott på dem sjelfva beroende anledning;
att

barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten

att utöfva sitt yrke, ej skall ega från anstalten erhålla understöd;

att helt understöd skall utgå med ett belopp af 200 kronor för år

och må tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1896 under anställning

i sådan egenskap med fast aflöning hos en eller flera kommuner

förvärfvat minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års

ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet

blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat minst 30

tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt

55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att

vidare utöfva sitt yrke, må kunna erhålla afkortadt årligt understöd till

följande belopp:

om hon icke efter ingången af år 1896 i egenskap af barnmorska

varit med fast aflöning anstäld hos någon

kommun, .................................................................................. 150 kronor,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

om hon efter ingången af år 1896 under fast aflönad anställning

såsom barnmorska i kommuns tjenst förvärfvat

mindre än 3 tjenstår,................................

................................... 150 kronor

minst

3

»

................................. 155 »

»

6

*

» ...................;.

.................................. 160

»

9

» . ;............. ..................

.................................. 165

»

12

» ................................

............................... 170 » ,

»

15

» ..............................

............................... 175

»

18

» . ......„..........

................................... 180

»

21

»

.............................. 185

»

24

» ...............................

.................................. 190

»

27

» .............W.................

................................... 195

att, derest barnmorska, när hon söker understöd, sedan minst 10 år

tillbaka i sådan egenskap oafbrutet varit med fast årslön af tillhopa minst

200 kronor enligt det beräkningssätt, som nedan angifves, anstäld hos en

eller flera kommuner, och genom intyg af hennes närmaste förman styrkes,

att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel, eller annan

liknande, oförvållad anledning icke vidare är fullt lämplig att sköta sin

tjenst, samt kommunen eller kommunerna af denna anledning besluta

gifva henne afsked, hon må, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknar

minst 30 tjenstår, kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt

understöd till följande belopp:

om hon vid afskedet fylt

55 år,.................................................................. 100 kronor

56 » .................................................................... 110

57 » ..................................................................... 120 »

58 » .................................................................... 130

59 » .................................................................... 140

60 » ............................ 150

61 » .................................................................. 160

62 » ................................................................... 170 » .

63 ,» ................................................i,................. 180 »

64 » ................... 190 » ,

dock så att detta afkortade understöd i intet fall må öfverstiga det, som

barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom eller

vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda

slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men genom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

5

obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt

yrke, må erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor,

om hon antingen förvärfva! minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall

under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten; samt att

hon i den senare händelsen må ega rätt till det angifna understödet oberoende

både af antalet tjenstår och af den omfattning, i hvilken hon utöfva!

yrket under de 5 kalenderåren närmast före det, då ansökan om

understöd inlemnas;

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd

samt redan börjat uppbära sådant, sedermera icke må kunna erhålla rätt

till högre understöd från anstalten;

att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket barnmorska

i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner aflönad med

fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor och verkligen utöfvat yrket,

eller under hvilket hon verkstält minst 30 förlossningar, samt att i den

fasta årslönen må inräknas värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand

dock högst till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor — men icke

den särskilda ersättning af kommunalmedel, som kan hafva tillkommit

barnmorskan för verkstälda förlossningar;

att, om barnmorska, som icke aflönats med minst ofvan angifna årslön,

under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar,

hon må räkna detta såsom hälft tjenstår, men såsom helt i det

fall, att sammanlagda antalet förlossningar under detta och det näst föregående

eller efterföljande kalenderåret uppgått till minst 60, dock att vid

sådan sammanläggning hvarje förlossning icke får mer än en gång tagas i

beräkning;

att vid pröfning af understödsrätten två halfva tjenstår må betraktas

lika med ett helt sådant;

att, om barnmorska under ett kalenderår hvarken af kommun erhållit

minst 200 kronor i fast årslön eller verkstält minst 15 förlossningar,

hänsyn till detta kalenderår ej må tagas vid tjenstårsberäkningen, och att

detsamma må gälla, om hon väl erhållit minst 200 kronor i fast årslön,

men icke under året verkligen utöfvat yrket;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda, anstaltens direktion

må, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska och

efter medicinalstyrelsens hörande, ega att, utan hinder af ofvan föreslagna

bestämmelser rörande såväl aflöning som antal verkstälda förlossningar, för

viss, i hvarje fall bestämd tid meddela rätt till beräknande af hela eller

halfva tjenstår;

att medicinalstyrelsen må, på grund af den verksamhet barnmorska

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

under tiden före år 1896 utöfvat i sitt yrke, bestämma antalet henne för

nämnda tid tillkommande tjenstår, dock att dervid får tagas hänsyn till

hela yrkesutöfningstiden endast för de barnmorskor, hvilka vid 1895

års utgång oafbrutet varit i sådan egenskap sedan minst 10 år tillbaka

med fast årslön anstälda i en eller flera kommuners tjenst, hvaremot för

öfriga barnmorskor hänsyn må tagas blott till yrkesutöfningen under de

30 sista åren före 1896;

att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad, sedermera

under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar erhållit

af kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner eller ock

verkstält minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för hela

det närmast följande kalenderåret;

att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant biträde

under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra deremot

svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30, men mer än

14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det närmast följande

halfva kalenderåret;

att understödstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende,

skall för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skall afföras

från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera

å nyo anmäler sig, det må ankomma på anstaltens direktion att bestämma,

om och i hvilken mån hon åter må inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan Kongl.

Maj:ts tillstånd må ega åtnjuta understödet för den tid, hon är utrikes,

samt att, om understödstagare blifver främmande magts undersåte eller

utan Kongl. Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst, hennes rätt

till understöd skall upphöra;

att understöd skall beräknas för fulla kalendermånader och i regeln

vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd blifvit

barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats berättigad

till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn eller annan liknande,

oförvållad anledning, först med början af månaden näst efter den,

under hvilken hon erhållit afsked från sin tjenst;

att understöd skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken barnmorskan

aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt

att understöd från anstalten icke må för understödstagarens gäld

tagas i mät;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

7

VI) i afseende å utbetalning af understöd:

att understöd utbetalas lialfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare

är boende i landsorten, hon skall vara berättigad att, efter derom

hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om hennes hemvist

samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl. Maj:t kan finna

skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med allmänna posten i

rekommenderadt eller assurera dt tjenstebref eller genom postanvisning

kostnadsfritt sig tillsända och

VII) i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:

att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning, samt att dervid skola i tillämpliga delar och i alla

de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten

kommer att särskilt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt art.

VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning äro gifna för densamma

och dess förvaltning.

I sammanhang härmed vill Kongl. Maj:t — med tillkännagifvande, dels

att, derest dessa grunder af Riksdagen godkännas, Kongl. Maj:t ämnar för

den nya anstalten utfärda särskild! reglemente i enlighet med desamma,

dels att Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget

af de göromål, som tillhöra anstalten, samt dessa göromål lämpliga

fördelning, kommer att till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten,

dels ock, att Kongl. Maj:t, i den mån särskildt bidrag från statsverket till

anstaltens uppehållande blifver behöfligt, kommer att till Riksdagen aflåta

proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt anslag —

föreslå Riksdagen att, i afseende å de under år 1896 uppkommande kostnader

för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor medgifva:

att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som varda

erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens förvaltningsbestyr

och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling af

frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under

nämnda år erforderliga medel må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna af
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gifter icke äro att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott, att antingen

godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under året till anstalten

ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,

anmälas till ersättande af Riksdagen.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott

tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam.

s. 9 Kontrollera mot PDF

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

9

• -i

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18

januari 1895.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

l:o.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam anmälde ej ÅuierJomsunmindre

det förslag till barnmorskors pensionering, hvilket den 8 november baZlwtJL.

1888 afgifvits af medicine doktorn E. W. Wretlind, jemte underdåniga utlåtanden

deröfver af medicinalstyrelsen samt direktionerna öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning och presterskapets enke- och pupillkassa, än äfven det i

Bill. till Rikad. Prut. 18flå. 1 Samt. 1 Afd. ö Höft. 9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

samma ämne den 13 februari 1893 afe. o. amanuensen i kongl. biblioteket

G. Eneström afgifna underdåniga betänkande tillika med de yttranden, som

deröfver inhemtats dels från samtliga förste provinsialläkare äfvensom

förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg, dels från Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länen samt öfverståthållareembetet, dels ock från medicinalstyrelsen,

direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och

statskontoret.

Derefter yttrade departementschefen:

»Genom underdånig petition den 26 september 1887 gjordes af ett i

Stockholm samma år hållet barnmorskemöte hos Eders Kongl. Maj:t framställning

om åtgärder för bildande af en pensionsinrättning för barnmorskekåren.

Dervid framhölls såsom önskningsmål, att barnmorska vid fylda

55 år och efter 25 års utöfning af yrket, vare sig såsom enskildt praktiserande

eller af kommun aflönad, måtte erhålla en årlig pension af 300

kronor, mot skyldighet att sjelf årligen i 25 år erlägga en afgift af 10

kronor eller ock vidkännas ett motsvarande afdrag vid första pensionsutbetalningen.

Öfver denna petition afgaf medicinalstyrelsen underdånigt

utlåtande, hvari petitionens syfte förordades; men innan detta utlåtande

hunnit till Eders Kongl. Maj:t inkomma, upptogs frågan om barnmorskekårens

pensionering till behandling inom Riksdagen, som i skrifvelse den

5 maj 1888 anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag

till eu allmän pensionsinrättning för barnmorskor jemte förslag till de

bidrag från staten, som derför kunde anses behöfliga. I skrifvelsen omnämndes,

att under ärendets behandling innehållet i sagda petition bringats

till Riksdagens kännedom, men att Riksdagen ansett sig icke böra ingå i

pröfning vare sig af lämpligheten af de särskilda bestämmelser rörande

sättet för pensioneringen, Indika i petitionen blifvit föreslagna, eller af

frågan i hvad mån och huru staten borde bidraga till barnmorskornas

pensionering. Deremot framhölls i skrifvelsen, att, då staten en gång åtagit

sig barnmorskeväsendets ändamålsenliga ordnande, staten också borde

sörja för, att barnmorskorna blefve bättre tillgodosedda i ekonomiskt

hänseende och ej behöfde motse att tillbringa sin ålderdom i nöd; blott

på sådant sätt kunde man nemligen begära ett fullt tillfredsställande uppfyllande

af de med yrket förenade pligter och hindra, att dugliga qvinnor

afskräcktes från att egna sig åt barnmorskekallet. För öfrigt vore det

äfven ur samma synpunkt af vigt, att barnmorskorna ej nödgades för utkomstens

skull tjenstgöra allt för långt in på ålderdomen.

Med anledning af dels denna Riksdagens skrifvelse, dels barnmorskemötets

petition täcktes Eders Kongl. Maj:t den 25 maj 1888 bemyndiga

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N;o 5.

chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flera sakkunniga

personer, dem han egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskekårens

pensionering. Sedan medicine doktorn E. W. Wretlind blifvit härtill utsedd,

afgaf denne den S november 1888 ett förslag till reglemente för

svenska barnmorskors pensionskassa med tillhörande motivering. Förslaget

afsåg bildande af en särskild lifränteanstalt för barnmorskekåren, i hvilken

anstalt insättningar borde göras dels af barnmorskorna sjelfva, dels af

staten för barnmorskornas räkning, sa att dessa vid fylda 60 ar och efter

minst 10 års delegareskap skulle kunna erhålla en årlig pension af 200

kronor. Kostnaden för pensioneringen borde till en tredjedel bestridas af

statsverket och till två tredjedelar af barnmorskorna sjelfva.

Öfver detta förslag afgåfvos sedermera underdåniga utlåtanden af

medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning

och direktionen för presterskapets enke- och pupillkassa. Härefter företogs

ärendet till förberedande behandling inom ecklesiastikdepartementet,

och då dervid visade sig, att ytterligare utredning var behöflig, uppdrog

ja<r den 16 juni 1892 åt e. o. amanuensen G. Eneström att verkställa

nämnda0 utredning samt till Eders Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande

och förslag, hvartill densamma kunde gifva anledning. På grund häraf

aflemnade Eneström den 13 februari 1893 till liders Kongl. Maj:t underdånigt

betänkande om barnmorskekårens pensionering jemte förslag till

reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt.

Enligt detta förslag borde för barnmorskekårens pensionering inrättas eu

särskild statsanstalt, från hvilken barnmorskorna skulle i regeln vid fylda

65 år, och sedan de i SO år utöfvat yrket i eu viss omfattning, erhålla

ett årligt understöd af 200 kronor. Kostnaden härför skulle till omkring

två tredjedelar bestridas genom afgifter från kommunerna och till omkring

eu tredjedel genom fyllnadsbidrag af staten. Från barnmorskorna sjelfva

skulle deremot inga afgifter direkt utkräfvas, utan borde det öfverlemnas

åt kommunerna att afgöra, om de kunde och ville af barnmorskorna göra

sig betäckta för hela sitt utlägg eller en del deraf.

Det i betänkandet framstapla förslaget har i hufvudsak lemnats utan

anmärkning af det öfvervägande flertalet bland de myndigheter, hvilka

blifvit deröfver hörda. Särskilt har medicinalstyrelsen med några jemförelsevis

obetydliga förändringar anslutit sig till detsamma, och äfven

statskontoret har blott i eu hufvudsaklig punkt förordat ändring. Statskontoret

har nemligen ansett, att äfven barnmorskorna sjelfva borde direkt

bidraga till understödet, och att i sådana fall, der vederbörligt bidrag från

deras sida icke blifvit erlagdt, ett motsvarande afdrag borde göras vid

understödets utbetalande. A andra sidan har visserligen framkommit ett och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

annat mera genomgripande ändringsförslag, hvarför jag anhåller att få framdeles

redogöra. Helt och hållet afstyrkande uttalanden hafva gjorts af tre länsstyrelser

(i Visby, Karlskrona och Kristianstad), hvilka till stöd för sin uppfattning

anfört, dels att staten öfver hufvud taget icke hade något skäl att föranstalta

om barnmorskekårens pensionering, dels att frågan härom borde

lösas i sammanhang med ett allmänt ordnande af ålderdomsförsörjning för

arbetare och deras vederlikar. Ungefär samma uppfattning har uttalats af

länsstyrelsen i Vesterås, hvilken dock antydf, att ålderdomsunderstöd åt

kommunernas barnmorskor borde anordnas i sammanhang med beviljande

af statsbidrag till deras aflöning.

Hvad som sålunda anförts mot statens ingripande på detta område

synes mig dock icke vara af någon afgörande betydelse. Redan i Riksdagens

skrifvelse antydes med rätta, att staten ur den allmänna helsovårdens

synpunkt har stort intresse af att bereda barnmorskorna utsigt till

ålderdomsförsörjning, och samma tanke har funnit uttryck i betänkandet

samt ytterligare i medicinalstyrelsens och statskontorets utlåtanden. Men

om så är, lärer det icke heller vara lämpligt att sammanbinda denna

fråga vare sig med frågan om arbetsklassens pensionering, vid hvars lösning

helt andra synpunkter måste göra sig gällande, eller med frågan om statsbidrag

till barnmorskors aflöning. Sistnämnda fråga har vid flera tillfällen

bragts å bane inom Riksdagen; men det har visat sig, att meningarna varit

ganska delade om lämpligheten af att bereda statshjelp för aflöning af förlossningsbiträden,

och de i sådant afseende framstälda förslag hafva icke föranledt

någon Riksdagens åtgärd. Af de förhandlingar, som vid 1888 års riksmöte

utmynnade i den då till Eders Kongl. Maj:t aflåtna framställningen

om åstadkommande af en pension sinrättning för barnmorskor, framgår

deremot, att man inom Riksdagen temligen allmänt anslutit sig till

den uppfattning, att staten borde bidraga dertill, att barnmorskorna

finge en mera betryggad ställning med hänsyn till sin försörjning på ålderdomen.

Men om staten sålunda i den allmänna helsovårdens intresse bör medverka

till ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna, torde deraf också följa,

att statens åtgärder i detta syfte böra afse icke blott de i kommuners tjenst

anstälda, såsom förste provinsialläkaren och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län hållit före, utan äfven de enskildt

praktiserande barnmorskorna. De senare äro nemligen ur den allmänna

helsovårdens synpunkt lika nödvändiga som de förra, enär i flera kommuner,

särskilt större städer, inga aflönade barnmorskor finnas. Det

har visserligen blifvit. anmärkt, att detta sistnämnda sakförhållande i

sjelfva verket vore ett missförhållande, och att det icke borde så att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

saga legaliseras genom att bevilja ålderdomsunderstöd åt enskildt praktiserande

barnmorskor; men denna anmärkning torde knappast vara befogad.

Erfarenheten har nemligen otvetydigt gifvit vid handen, att i de större

städerna, der ett tillräckligt antal barnmorskor alltid visat sig vara att

tillgå, barnmorskeväsendet bäst ordnas på sådant sätt, att ingå fast aflönade

barnmorskor anställas, utan kommunen i stället utbetalar ett visst belopp

för hvarje gång, som en barnmorska biträdt någon medellös barnaföderska.

Huru stora betänkligheter man än ur principiel synpunkt må hysa

mot statspensioner åt enskilda klasser af yrkesutöfvare, måste man följaktligen

på nyss anförda grunder låta dessa betänkligheter här fara, och

jag anser således, i enlighet med de flesta för frågans lösning framstälda förslagen

och nästan alla myndigheter, hvilka yttrat sig i ärendet, att rätt till

ålderdomsunderstöd bör kunna tillkomma icke blott de af kommuner aflönade,

utan äfven de enskildt praktiserande barnmorskorna, förutsatt dock att de äro

här i riket legitimerade. Det sista vilkoret kunde visserligen synas öfverflödigt,

då endast i Sverige legitimerade barnmorskor ega rätt att inom

riket utöfva yrket, men för tydlighetens skull torde det dock böra utsättas.

Vid öfvervägande af frågan, på hvad sätt ålderdomsunderstöd skall

kunna beredas åt barnmorskekären, samt under hvilken form staten bör

dertill medverka, ligger det väl närmast till hands att tänka sig understödet

hufvudsakligen bekostadt af barnmorskorna sjelfva och statens åtgärder

inskränkta till ett underlättande af barnmorskornas sträfvan att

genom sjelfhjelp bereda sig en nödtorftig ålderdomsförsörjning. Ett uttalande

i denna rigtning förekom också vid 1888 års riksdag, och samma

tanke ligger till grund för doktor Wretlinds förslag. Men om hufvudändamålet

med statens ingripande på detta område är att åstadkomma en

förbättrad vård åt barnaföderskorna och de späda barnen, sa är det lätt

att inse, att ändamålet icke under den närmaste framtiden i någon nämnvärd

mån vinnes, om kostnaden för understödet skall hufvudsakligen bäras

af barnmorskorna sjelfva. De nuvarande äldre barnmorskorna måste nemligen

på grund af de höga afgifter, de skulle blifva nödsakade att erlägga,

utestängas från utsigt till understöd. Med anledning häraf har också

doktor Wretlind i sitt förslag till reglemente för svenska barnmorskors

pensionskassa förutsatt, att delaktighet i kassan icke skulle tillkomma barnmorskor,

som redan fylt 50 år. Deremot kunde det nog förefalla, som om

man åtminstone i eu icke alltför aflägsen framtid borde genom en af barnmorskorna

sjelfva hufvudsakligen bekostad pensionskassa ernå hvad som

här i främsta rummet afses, nemligen barnmorskeväsendets förbättrande.

Också vill jag ingalunda bestrida, att ju på detta sätt något blefve vunnet,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

men att en väsentlig förbättring skulle komma till stånd, synes mig föga

sannolikt. Någon föreskrift om obligatoriskt inträde i eu sådan kassa lär

nemligen icke kunna komma i fråga, vare sig för de euskildt praktiserande

eller för de lågt aflönade kommunala barnmorskorna, och att ur kassan

utesluta eu barnmorska, som af någon anledning upphör att utöfva yrket,

torde möta betänklighet. Man har således ingen garanti för, att ett afsevärdt

antal barnmorskor skulle inträda i kassan, och icke heller är det

säkert, att kassans förmåner skulle tillfalla blott dem, hvilka ur den allmänna

lielsovårdens synpunkt deraf borde komma i åtnjutande. Denna

sista olägenhet skulle möjligen kunna genom särskilda reglementariska

föreskrifter aflägsnas, men på samma gång blefve då också de administrativa

anordningarna mycket invecklade. Hvad åter angår den första anmärkningen,

tillåter jag mig framhålla, att år 1892 särskilda frågeformulär

utsändes för att utröna, huru stor tillslutning en pensionskassa enligt

doktor Wretlinds förslag skulle erhålla, samt att mindre än hälften af de

medelåldriga och blott omkring hälften af de yngre barnmorskorna förklarade

sig villiga att ingå i en sådan kassa. Man torde deraf kunna

sluta, att äfven bland de barnmorskor, som hädanefter komma att inträda

i yrkets utöfning, blott omkring hälften skulle vara att påräkna såsom

deltagande i en dylik kassa. Vid sådant förhållande anser jag, att den

hufvudsakliga kostnaden för det ifrågasatta ålderdomsunderstödet icke kan

bestridas genom afgifter från barnmorskekåren. Man måste således på

annat sätt söka få denna kostnad betäckt, och då det af ålder ansetts tillhöra

kommunerna att bära de utgifter, som för barnmorskeväsendets

lämpliga ordnande äro behöfliga, synes det, som om kommunerna äfven,

med eller utan ett mindre tillskott från barnmorskornas sida, hufvudsakligen

borde bekosta ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren, under det

att staten dels fastställer de allmänna vilkoren härför och garanterar

understödets rigtiga utbetalande, dels direkt bidrager med ett mindre belopp.

Mot en sådan anordning hafva dock från några håll betänkligheter

framstälts. Dels har man framhållit, att då ingen minimilön finnes faststäld,

något hinder icke möter för kommunerna att af de aflönade barnmorskorna

göra sig betäckta för sina utgifter, hvadan således den hufvudsakliga

kostnaden för understödet ytterst skulle komma att bestridas af

de aflönade barnmorskorna. För att undvika detta missförhållande, har

också föreslagits, att det bidrag till understödet, som kommunerna egentligen

borde lemna, skulle utgå af landstingsmedel. Dels har anmärkts,

att inkasserandet af kommunernas afgifter skulle blifva synnerligen besvärligt

och följaktligen mycket kostsamt och dessutom lätt kunna föranleda

till många tvistigheter. Utan tvifvel måste dessa anmärkningar

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Komjl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 5.

anses i någon män befogade, och äfven jag skulle helst sett. att de för

ålderdomsunderstödet nödiga medlen kunnat anskaffas på ett ur administrativ

synpunkt enklare sätt än det nu ifrågasatta. Men att låta landstingen

bestrida den hufvudsakliga kostnaden lär väl svårligen kunna gå

för sig, och icke heller torde det vara lämpligt, att staten åtager sig denna

kostnad. På grund häraf ansluter jag mig till den i betänkandet uttalade

uppfattningen, hvilken äfven biträdts af flertalet bland de myndigheter,

som i ärendet yttrat sig, nemligen att kostnaden för ålderdomsunderstödet

bör hufvudsakligen bestridas genom afgifter från kommunerna.

Jag har nyss tillåtit mig framhålla, att från barnmorskornas sida

inga större bidrag kunna ifrågasättas, och det gäller nu att undersöka,

huruvida öfver hufvud några bidrag från dem böra direkt utkräfvas. Beträffande

denna punkt hafva olika åsigter gjort sig gällande både

bland förslagsställarne och bland de myndigheter, som i ärendet yttrat

sig. 1887 års barnmorskemöte förordade eu årlig afgift åf 10 kronor,

och enligt doktor Wretlinds förslag skulle årsafgiften utgöra minst 14 kronor

20 öre, men i vissa fall kunna uppgå till vida större belopp. I betänkandet

åter föreslås, att inga afgifter måtte direkt utkräfvas af barnmorskorna

sjelfva, och detta förslag har lemnats utan anmärkning af flertalet

bland de hörda myndigheterna, under det att dock tre förste provinsialläkare

(i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län), tre länsstyrelser

(i Jönköping, Karlskrona och Gefle) samt direktionen öfver folhskolelärarnes

pensionsinrättning hemstält om direkta afgifter från barnmorskorna.

Till detta sistberörda förslag har äfven statskontoret, såsom förut nämnts,

anslutit sig och har statskontoret dervid erinrat:

att barnmorskorna sjelfva förklarat sig villiga att erlägga afgifter;

att det bästa sättet att förebygga, att kommunerna genom minskning

af barnmorskornas löneförmåner skulle bereda sig godtgörelse för utgifterna

till ålderdomsunderstödet, i hvithet afseende från många håll uttalats

farhåga, syntes vara att genom en uttrycklig reglementsbestämmelse

fixera barnmorskornas årsbidrag;

att åt de befarade svårigheterna att af vederbörande barnmorska utbekomma

stadgad årsafgift så mycket mindre kunde tillerkännas afgörande

betydelse, som det i allt fall syntes böra åläggas kommunerna skyldighet

att ansvara och redovisa för de inom kommunerna fast anstälda barnmorskornas

årsafgifter, och, beträffande enskildt praktiserande barnmorskor,

man alltid blefve i tillfälle att vid understöds utbetalande erhålla godtgörelse

för möjligen ogul dna årsafgifter; samt

att nödvändigheten att så mycket som möjligt begränsa statens ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gifter för barnmorskekårens pensionering fordrade en medverkan jemväl å

barnmorskornas sida.

Ehuru jag för min del gerna skulle se, att inga afgifter direkt utkräfdes

af barnmorskorna, utan att kommunerna finge hvar för sig afgöra,

huru stor del af sitt utlägg de ville återbekomma genom afdrag å de aflönade

barnmorskornas löner, så kan jag dock icke underkänna vigten af

de skäl, hvilka statskontoret till stöd för sin uppfattning anfört. Särskildt

i fråga om de af kommuner aflönade barnmorskorna anser jag mig derför

böra i hufvudsak förorda statskontorets förslag. Hvad åter angår de enskilt

praktiserande barnmorskorna, har jag deremot af rent administrativa

skäl svårt att ansluta mig till statskontorets hemställan. Statskontoret

har visserligen framhållit, att i de fall, då afgifter icke blifvit

vederbörligen erlagda, man alltid kan erhålla godtgörelse härför vid

understödets utbetalande. Detta gäller dock blott för sådana barnmorskor,

som verkligen en gång erhålla understöd, och enligt de vilkor

för rätt till understöd, som jag längre fram kommer att föreslå,

skall en betydlig del af de enskildt praktiserande barnmorskorna icke

komma i åtnjutande häraf. Den nu gjorda anmärkningen förfaller visserligen,

om man tolkar statskontorets förslag så, att hvarje ogulden

afgifts verkliga eller matematiska värde borde vid understöds utbetalande

afdragas. Men vid tillämpningen af en sådan anordning skulle af försäkringstekniska

skäl stora svårigheter möta. Eu afgifts matematiska värde

vid den tidpunkt, då understödet börjar utbetalas, är nemligen väsentligen

beroende dels af barnmorskans ålder vid den tidpunkt, då afgiften egentligen

bort erläggas, dels af mortalitets- och afgångsförhållandena inom

barnmorskekåren samt dels af den räntefot, som lägges till grund för de

försäkringstekniska beräkningarna. Skulle man således vid understödets

utbetalande vilja afdraga det matematiska värdet af de oguldna afgifterna,

behöfdes för detta ändamål alldeles särskilda tabeller, för hvilkas upprättande

tillräckligt tillförlitligt statistiskt material ännu ej finnes att tillgå,

och hvilkas användning i hvarje enskildt fall skulle medföra ett särskildt

räknearbete. Jag anser derför, att statskontorets förslag icke kan oförändradt

antagas. Skulle afgifter påläggas äfven de enskildt praktiserande

barnmorskorna, torde man derför vara nödsakad att antingen utkräfva

dem på exekutiv väg eller också föreskrifva, att försummelse vid afgifternas

erläggande medför förlust af rätt till understöd. Ingendera af

dessa anordningar är emellertid enligt min åsigt lämplig, och de med dem

förenade olägenheterna synas äfven på ett mycket enkelt sätt kunna undvikas,

om man å ena sidan afstår från afgifter i fråga om de enskildt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

praktiserande barnmorskorna, men å andra sidan låter dem vidkännas en

motsvarande minskning i understödsbeloppet.

På grund af det nu anförda föreslår jag,

att den hufvudsakliga kostnaden för ålderdomsunderstödet mä bestridas

genom af gifter af kommunerna;

att ett mindre bidrag må erläggas af de i kommuners tjenst anstälda

barnmorskorna; samt ''•* \ '' ‘ dr.

att hvad derutöfver visar sig vara behöfligt må tillskjutas af statsverket.

-''..i;

Om storleken af kommunernas och barnmorskornas afgifter samt om

det sätt, hvarpå statens bidrag enligt min åsigt bör utgå, kommer jag att

framdeles yttra mig i sammanhang med frågan om kostnaden för ålderdomsunderstödet.

Då i fråga om den form, under hvilken staten bör medverka

till åld er domsund erstöd åt barnmorskorna, de förhållanden, till hvilka

hänsyn bör tagas, äro hufvudsakligen likartade med dem, hvilka förefunnos

vid behandlingen af frågan om beredande af ålderdomsunderstöd

åt småskolelärarekåren, så synes mig här en administrativ anordning böra

träffas, liknande den, hvilken jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet

den 10 mars 1892 tillät mig inför Eders Kongl. Maj:t förorda, och hvilken

dels Eders Kongl. Maj:t då täcktes godkänna, dels sedermera äfven Riksdagen

genom sitt beslut visade sig i hufvudsak gilla. Jag föreslår derför,

att för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren må inrättas

en särskild anstalt, hvilken torde böra benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt,

samt att denna anstalt må träda i verksamhet med 1896

års ingång. Mot ett sådant förslag, hvilket äfven i betänkandet finnes

framstäldt och närmare motiveradt, hafva anmärkningar gjorts af fem förste

provinsialläkare (i Jönköpings, Blekinge, Örebro, Jemtlands och Vesterbottens

län) samt en länsstyrelse (i Örebro). Härvid har framhållits, att en

särskild anstalt vore onödig, enär ansökningarna om understöd borde

kunna pröfvas af medicinalstyrelsen, efter vederbörande läkares hörande,

samt penningemedlen förvaltas och understöd utbetalas af landtränterierna

eller af någon särskild person inom hvarje län. Då emellertid medicinalstyrelsen

på anförda skäl, hvilka statskontoret gillat, bestämdt förklarat

sig ej kunna taga befattning med dessa ärenden, hvilka äfven torde befinnas

vara väl främmande för de uppgifter, med hänsyn till hvilka

medicinalstyrelsens organisation blifvit faststäld, och då enligt min åsigt

de ifrågavarande göromålen böra handläggas af en och samma myndighet,

finner jag den nu omförmälda anmärkningen icke böra vinna afseende.

Bih. till Riksd. Prof. 18.95. 1 Sami. I Afd. .5 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 5.

Huru understödsanstalten bör förvaltas, derom torde jag få tillfälle att

senare orda.

Jag öfvergår nu till frågan om de vilkor, hvarunder barnmorskorna

enligt min åsigt böra komma i åtnjutande af understöd från denna anstalt.

Klart är redan på förhand, att dessa vilkor åtminstone för de enskildt

praktiserande barnmorskorna måste i en hufvudsaklig punkt afvika från

dem, som eljest förefinnas inom pensionsinrättningar. Då dessa barnmorskor

nemligen icke innehafva någon tjenstebefattning i vanlig mening,

så kan icke för dem någon föreskrift gifvas om rätt till understöd efter

ett visst antal tjenstår i den mening, man vanligen fäster vid detta ord.

A andra sidan är det dock tydligt, att en barnmorska icke bör erhålla rätt

till understöd blott på grund af uppnådd viss ålder; och då det utan

tvifvel vore önskvärdt, att äfven här de sedvanliga föreskrifterna om rätt

till understöd efter ett visst antal lefnads- och tjenstår måtte komma till

användning, så gäller det att bestämma, hvad som skall förstås med ett

tjenstår för en enskildt praktiserande barnmorska.

Efter en utförligare motivering har i betänkandet uttalats den åsigten,

att med tjenstår bör förstås ett år, under hvilket barnmorskan utöfvat

yrket i en viss omfattning, att nämnda omfattning bör mätas efter det antal

förlossningar, hon under året verkstält, samt att detta antal bör bestämmas

till minst 40, dock så att ett antal af minst 20 förlossningar borde berättiga

till half, och under vissa förutsättningar till hel tjenstårsberäkning.

Mot detta förslag har ur rent principiel synpunkt mer eller mindre

uttryckligt framhållits af sex förste provinsialläkare (i Upsala, Södermanlands,

Jönköpings, Örebro, Kopparbergs och Vesterbottens län) samt af

fyra länsstyrelser (i Upsala, Örebro, Falun och Umeå), att antalet verkstälda

förlossningar icke är något fullt lämpligt mått på det af barnmorskan

verkstälda arbetet, hvarjemte betonats, att någon fullt effektiv

kontroll, huruvida barnmorskan verkligen biträdt vid vederbörligt antal

förlossningar, svårligen skulle kunna komma till stånd. Åt denna senare

invändning kan jag dock ej tillerkänna någon större vigt, då barnmorskornas

dagböcker i regeln böra lemna tillräckligt tillförlitliga upplysningar

om verkstälda förlossningar. Hvad åter angår den första anmärkningen,

är den utan tvifvel i viss mån befogad, alldenstund det måste

medgifvas, att t. ex. en barnmorska, som på egen hand väl och rigtigt

utfört en instrumental förlossning, derigenom bör hafva förvärfvat

en mycket större merit än en annan barnmorska, som i lugn och ro

öfvervakat naturens eget arbete. Hade derför under ärendets behandling

ett antagligt motförslag framkommit, skulle jag kanske icke varit

alldeles obenägen att ansluta mig till detsamma. Men intet af de mot
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

förslag, som blifvit framstälda, är enligt min åsigt att förorda. Ty att,

såsom från ett håll hemstälts, för ett visst år medgifva rätt till tjenstårsberäkning

åt hvarje barnmorska, som genom intyg af sin närmaste förman

styrker, att hon under samma år med nit och skicklighet utöfvat sitt

yrke, synes mig icke böra ifrågakomma, enär på detta sätt dels understöd

skulle kunna tillfalla barnmorskor, som endast i ringa mån arbetat i helsovårdens

tjenst, dels alltför stort spelrum skulle lemnas åt vederbörande

läkares godtycke. Och föga torde saken förbättras, om man inskränkte

sig till att lemna en dylik rätt åt dem, som utöfvade barnmorskeyrket i

kommuner, der inga aflönade barnmorskor vore anstälda. Beträffande slutligen

det särskilda förslag, som blifvit framlagdt af förste provinsialläkaren

i Vesterbottens län, och enligt hvilket inom hvarje ort (d. v. s. större

kommun eller af flera smärre kommuner bestående distrikt) skulle tillerkännas

rätt till tjenstårsberäkning åt så stort antal barnmorskor, som för

orten med hänsyn till folkmängd och ytinnehåll pröfvades vara behöflig!,

så anser jag detta förslag oantagligt, redan derför att, såsom medicinalstyrelsen

med rätta påpekat, en sådan organisation af barnmorskeväsendet,

som i detta förslag förutsättes, är åtminstone under närvarande förhållanden

omöjlig att genomföra inom större delen af riket. Då nu härtill

kommer, att förslaget om tjenstårsberäkningens grundande på antalet

verkstälda förlossningar lemnats utan anmärkning af det öfvervägande

flertalet bland de hörda myndigheterna, deribland särskildt medicinalstyrelsen,

så anser jag mig på goda skäl kunna förorda detsamma.

Hvad angår de i betänkandet föreslagna närmare bestämmelserna om

tjenstårsberäkningen, hafva äfven vid dem vissa erinringar gjorts. Särskildt

har framhållits, att de för rätt till hel eller half tjenstårsberäkning föreslagna

antalen 40 och 20 förlossningar vore alltför höga, enär genom deras

fastställande ganska många nitiska barnmorskor skulle gå miste om utsigt

till understöd. En minskning af dessa tal har derför förordats af sju

förste provinsialläkare (i Upsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Elfsborgs,

Vermlands och Gefleborgs län), förste stadsläkare i Stockholm

och Göteborg, fem länsstyrelser (i Upsala, Jönköping, Malmö, Venersborg

och Gefle), öfverståthållareembetet samt medicinalstyrelsen, direktionen

öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och statskontoret, hvarvid från

olika håll hemstälts om utbytande af talet 40 mot 35, 30 eller 25. Äfven

för min del finner jag önskvärdt, att vilkoren för rätt till tjenstårsberäkning

varda något lindrigare, än i betänkandet föreslagits.

Deremot kan jag icke förorda, att vid beräkning af antalet tjenstår

hänsyn må tagas till sammanlagda antalet förlossningar under eu längre

följd af år eller under hela tjenstetiden, hvarom hemställan gjorts af fem

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

förste provinsialläkare (i Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus,

Elfsborgs samt Örebro län), fyra länsstyrelser (i Nyköping, Göteborg,

Venersborg och Örebro) samt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Till stöd för en sådan hemställan har ur rent principiel

synpunkt anförts, att hvarje förlossning borde betraktas såsom ett arbetsmoment,

och att hvarje dylikt moment förtjenade att vid pröfningen af

rätt till understöd tagas i beräkning. Emellertid torde denna uppfattning

vid närmare begrundande visa sig mindre hållbar. Jag har redan förut

erinrat, att vissa slag af förlossningar borde anses mera meriterande än

andra. Medgåfve man nu rätt till sammanläggning af antalet förlossningar

under en längre följd af år, skulle detta medgifvande hufvudsakligen

lända dem till fördel, hvilka under särskilda år verkstält ett mycket

stort antal förlossningar. Men det torde vara tydligt, att, just på grund

af den relativt korta tid, som under sådana förhållanden egnas åt hvarje

förlossning, ett enskildt arbetsmoment i regeln icke kan hafva haft så stort

värde, som om hela antalet förlossningar varit mera likformigt fördeladt

på en längre tidrymd. Och då enligt min åsigt just det jemna arbetet

i främsta rummet bör berättiga till ålderdomsunderstöd genom statens

medverkan, följer deraf, att jag icke kan förorda den rätt till sammanläggning

af antalet förlossningar under en längre följd af år, om hvilken

nu varit fråga. Deremot synes det mig rigtigt, att vid en rent tillfällig

minskning af praktiken under ett visst år hänsyn tages till den omständigheten,

huruvida ett öfverskott af arbetsmoment kan konstateras under ett

omedelbart föregående eller efterföljande år.

Med hufvudsaklig anslutning till den i betänkandet uttalade uppfattningen,

anser jag alltså, att med tjenstår bör förstås ett kalenderår, under

hvilket barnmorskan utöfvat sitt yrke i en viss omfattning, och att omfattningen

bör mätas efter det antal förlossningar, hon under året verkstält.

Sistnämnda antal finner jag i likhet med medicinalstyrelsen, statskontoret

och flere andra af de hörda myndigheterna lämpligen kunna fixeras till 30.

I öfverensstämmelse härmed håller jag äfven före, att, om barnmorska

under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar,

hon i regeln bör få räkna detta år såsom hälft tjenstår, men

undantagsvis såsom helt tjenstår, om summan af antalet förlossningar

under detta och näst föregående eller efterföljande år uppgått till minst

60, dock att vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke må mer än

en gång tagas i beräkning.

Hvad angår de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, kan det

vid första påseendet lätt förefalla, som om dessa borde få såsom tjenstår

räkna hvarje kalenderår, under hvilket de tjenstgjort. Vid närmare undersökning

visar det sig emellertid, att denna yppfattning icke kan obetin
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

gadt godkännas. Många bland dessa barnmorskor utöfva nemligen yrket

i så ringa utsträckning, att deras tid endast i obetydlig mån för detta

ändamål tages i anspråk, och de kunna derför icke anses i den allmänna

helsovårdens intresse utföra ett så omfattande arbete, att det bör berättiga

dem till ålderdomsunderstöd. De stora olikheterna mellan antalet af kommuner

aflönade barnmorskor inom skilda landsdelar samt lönebeloppen för

dessa barnmorskor ådagalägga också, att barnmorskor anställas, icke alltid

derför att de äro behöfliga, utan af andra, mer eller mindre tillfälliga

anledningar. Så är det t. ex. i Skåne inom mången kommun af ålder vanligt,

att en barnmorska inom densamma finnes, och, då en sådan afgår,

anställes derför en ny, utan att hvarken kommunens folkmängd eller lokala

förhållanden göra en särskild barnmorska behöflig. Också är ofta icke blott

lönen utan till och med hela årsinkomsten så obetydlig, att den icke på

långt när kan räcka till ens för lifvets nödtorftigaste behof. Skulle man

nu endast på grund af den obetydliga lönen gifva en sådan barnmorska

rätt till tjenstårsberäkning, så skulle understödet enligt de bestämmelser,

som jag här efteråt kommer att föreslå, i många fall högst betydligt öfverstiga

hela årsinkomsten — ett förhållande, som icke gerna kan anses annat

än orimligt, och hvilket dessutom lätt kunde gifva anledning till missbruk

af understödsrätten. Ville man åter råtta understödsbeloppet efter inkomsterna,

skulle det blifva allt för ringa för att erbjuda någon verklig hjelp

på ålderdomen.

Med anledning häraf har i betänkandet föreslagits, att endast de i

kommuners tjenst anstälda barnmorskor, hvilka i fast årslön erhålla minst

200 kronor och verkligen utöfva yrket, måtte få rätt till tjenstårsberäkning

på grund af sin anställning. Öfriga barnmorskor i kommuners tjenst

skulle deremot i nämnda afseende likställas med enskildt. praktiserande

barnmorskor och således få rätt till tjenstårsberäkning, blott om de utöfvat

yrket i den förut angifna omfattningen. I den fasta årslönen skulle äfven

få inräknas värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst

till ett belopp af sammanlagdt 7.5 kronor — men icke den särskilda ersättning

af kommunalmedel, som kunnat tillfalla barnmorskan för verkstälda

förlossningar. Dessa förslag, som lemnats utan anmärkning af det öfvervägande

flertalet bland de hörda myndigheterna, anser jag mig äfven för

min del böra förorda.

Jag föreslår således med afseende på sättet för tjenstårsberäkningen:

att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket barnmorska

i sådan egenskap varit, enligt den beräkningsgrund, som nyss angifvits,

af en eller flera kommuner aflönad med. fast årslön af sammanlagdt

minst 200 kronor och verkligen utöfvat yrket, eller under hvilket hon verkstält

minst 30 förlossningar;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

att, om barnmorska, som icke ajiönats med minst nyss angifna årslön,

under ett kalenderår verkstält mindre än 30, men mer än 14 förlossningar,

hon må räkna detta år såsom hälft tjenstår, men såsom helt i det

fall, att sammanlagda antalet förlossningar under detta och det närmast

föregående eller efterföljande kalenderåret uppgått till minst 60, dock att

vid sådan sammanläggning hvarje förlossning icke får mer än en gång

tagas i beräkning;

att vid pröfning af under stödsrätten två halfva tjenstår må betraktas

lika med ett helt sådant; samt slutligen

att, om barnmorska under ett kalenderår utöfvat yrket under andra

förhållanden än de angifna, eller också alls icke praktiserat, hänsyn till

detta år ej må tagas vid tjenstårsberäkningen.

Då emellertid dessa föreskrifter, enligt hvad i betänkandet blifvit framhållet,

i vissa enskilda fall kunna behöfva något modifieras, hemställer jag

äfven, att anstaltens direktion, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda,

må, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska samt

efter medicinalstyrelsens hörande, ega att för viss, i hvarje fall bestämd tid

meddela rätt till beräknande af hela eller halfva tjenstår utan hinder af

de föreslagna bestämmelserna rörande såväl aflöning som antal verkställa

förlossningar.

Hvad angår de barnmorskor, hvilka redan nu utöfva yrket, måste

naturligtvis särskilda svårigheter erbjuda sig, då man enligt nyss föreslagna

grunder skall för dem bestämma antalet tjenstår under den förflutna

tiden. Så är det t. ex. i regeln icke möjligt att få uppgift om antalet

förlossningar, som verkstälts under tiden före år 1881, då dagböcker

först började begagnas, och äfven konstaterandet af löneförmånerna under

den förflutna tiden torde i vissa fall stöta på stora svårigheter. På grund

häraf föreslår jag, i enlighet med betänkandet, att bestämmandet af antalet

tjenstår, som förvärfvats före anstaltens inrättande, må öfverlemnas åt medicinalstyrelsen,

hvilken dervid bör så vidt möjligt söka tillämpa de nu föreslagna

grunderna för tjenst år sberäkning. Då det emellertid synes mig, som

om rätten till tjenstårsberäkning icke borde få oinskränkt utsträckas

retroaktivt, enär på detta sätt flera barnmorskor, som för länge sedan

upphört att praktisera, skulle kunna fordra ålderdomsunderstöd, föreslår

jag, också i enlighet med betänkandet, att endast de barnmorskor, som vid

anstaltens inrättande sedan minst 10 år tillbaka varit i sådan egenskap

oafbrutet anstälda med fast årslön i en eller flera kommuners tjenst, må

få räkna sig till godo hela sin yrkesutöfning, men öfriga barnmorskor blott

yrkesutöfningen under de 30 år, som närmast föregått anstaltens inrättande.

Sedan sålunda grunderna för tjenstårsberäkningen blifvit förslagsvis

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

23

bestämda, följer i ordningen att utreda, huru många tjenstår böra erfordras

för rätt till understöd, och vid hvilken ålder understödet bör utfalla.

I betänkandet har föreslagits, att antalet tjenstår måtte bestämmas

till 30, och att understödsåldern i regeln måtte blifva 65 år, dock så att

understöd må kunna erhållas redan vid fylda 55 år i händelse af obotlig

sjukdom eller vanförhet. Mot förslaget om 30 tjenstår såsom vilkor för

rätt till understöd hafva endast några få af de hörda myndigheterna uttalat

sig, under det att deremot ganska många förklarat den föreslagna

understödsåldern allt för hög. Äfven jag skulle helst hafva sett, att jag

kunnat förorda rätt till understöd vid en tidigare ålder; men, såsom i

betänkandet framhålles, lär detta af ekonomiska skäl icke kunna för närvarande

ifrågasättas, och jag föreslår således, att understöd md kunna

tilldelas barnmorska, som förvärfvat 30 tjenstår och derjemte antingen

uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller

vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke.

I betänkandet föreslås vidare, att understöd må kunna utgå äfven i

två andra fall än de nu omförmälda. Det första fallet afser sådana af

kommuner anstälda barnmorskor, hvilka efter fylda 55 år befunnits vara

af en eller annan anledning mindre lämpliga för sin tjenst; dessa skulle

kunna erhålla understöd, om de under de sista 10 åren oafbrutet varit med

minst 200 kronors fast årslön anstälda i en eller flera kommuners tjenst,

samt om de på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel, eller

annan liknande, oförvållad anledning blifvit mindre lämpliga att fortfarande

tjenstgöra och kommunen eller kommunerna fördenskull beslutat entlediga

dem. Det andra fallet afser barnmorskor, som, innan de fylt 55 år och

förvärfvat 30 tjenstår, genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit otjenstbara;

dessa skulle kunna erhålla ett lägre understöd, om de antingen förvärfvat

åtminstone 20 tjenstår eller ock blifvit otjenstbara genom olycksfall under

yrkesutöfningen. Till dessa förslag, mot hvilka inga väsentliga anmärkningar

framstälts, vill äfven jag för min del förorda bifall, dock med det af

statskontoret föreslagna tillägget, att i det förstnämnda fallet barnmorskans

olämplighet för fortsatt yrkesutöfning bör styrkas genom intyg af hennes närmaste

förman, d. v. s. den läkare, under hvilkens inseende hon närmast lyder.

I fråga om understödsrätten föreslås i betänkandet vidare:

att barnmorska, som blifvit för alltid förklarad, förlustig rättigheten

att utöfva ''sitt yrke, dermed äfven skall förlora sin rätt att från anstalten

erhålla understöd;

att understöd må kunna tilldelas endast sådana barnmorskor, som antingen

under hvart och ett af de sista 10 kalenderåren närmast före det

år, under hvilket ansökan inlemnas, utöfvat sitt yrke under sådana omstän
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

digheter, att hänsyn dertill får tagas vid tjenstårsberäkningen, eller, om så

ej varit händelsen, vederbörligen styrka, att detta icke härrört af bristande

nit eller annan, blott på dem sjelfva beroende anledning; och

att vid bestämmandet af antalet tjenstår icke må inräknas sådana

kalenderår, under hvilka barnmorskan till äfventyrs blifvit för försummelse

eller tjenstefel sakfäld, samt, derest medicinalstyrelsen så finner skäligt,

icke heller sådana kalenderår, under hvilka hon på annat sätt uppfört sig

mindre väl.

Mot det första förslaget har jag ingenting att invända. Det andra

förslaget har tillkommit i syfte att hindra barnmorskor, hvilka sedan en

längre tid tillbaka frivilligt upphört med yrkets utöfvande, från att komma

i åtnjutande af understöd. På samma gång jag anser mig böra gilla

nämnda syfte, håller jag dock före, att detta kan vinnas genom en något

lindrigare bestämmelse, och föreslår derför en sänkning af talet 10 till 5.

Den nu ifrågavarande bestämmelsen torde dock icke böra ega någon tillämpning

på dem, som blifva otjenstbara på grund af olycksfall under yrkesutöfningen.

Beträffande åter det tredje förslaget har statskontoret anmärkt,

att det i vissa fall kan verka allt för strängt och, med hänsyn till den

sista punkten, är ur principiel synpunkt mindre lämpligt. På dessa af

statskontoret anförda grunder anser jag också den bestämmelse, mot hvilken

anmärkning sålunda blifvit gjord, ej böra godkännas.

I fråga om understödets storlek har i betänkandet föreslagits, att beloppet

måtte i regeln bestämmas till 200 kronor, och detta förslag har

lemnats utan anmärkning af nästan alla de i ärendet hörda myndigheterna;

blott två förste provinsialläkare hafva uttalat afvikande meningar så till

vida, att förste provinsialläkaren i Vesterbottens län förordat 300 kronor

och förste provinsialläkaren i Stockholms län 270 kronor, med det förbehåll,

att understödet i intet fall finge öfverstiga den lön, barnmorskan

erhållit. För min del ansluter jag mig till det i betänkandet framstälda

förslag, ehuru med den modifikation, som vid frågan om kostnadens bestridande

blifvit gjord, nemligen att de enskildt praktiserande barnmorskorna

skola vidkännas en minskning, motsvarande ungefärliga värdet af

de afgifter, som af andra barnmorskor blifvit erlagda, samt dessutom med

den inskränkningen, att understödsbeloppet 200 kronor må tilldelas blott

dem, som i afgiftspligtig anställning förvärfvat minst 30 tjenstår. I det

följande kommer jag att föreslå årsafgiftens belopp till 5 kronor, och då

vid verkstäld beräkning värdet af de påräkneliga afgifterna från sådana

barnmorskor, som under anställning i kommuners tjenst förvärfvat minst

30 tjenstår, visat sig i medeltal ungefärligen motsvara en fjerdedel af det

nu föreslagna understödsbeloppet, eller omkring 50 kronor för hvarje un
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5:

derstödsår, så hemställer jag, att understödet för de enskildt praktiserande

barmorskorna må bestämmas till 150 kronor.

Emellertid inträffar det ej sällan, att barnmorskor under någon tid

äro anstälda i kommuners tjenst och under någon tid enskildt praktisera.

Sådana barnmorskor komme alltså att erlägga afgifter under ett större

eller mindre antal år, men kunna i regeln icke under anställning i

kommuners tjenst förvärfva 30 tjenstår. Med afseende på dessa föreslår

jag, att understödsbeloppet må ökas utöfver 150 kronor i ungefärlig

proportion till de erlagda afgifterna. Detta torde enklast ske så, att

man för hvarje tretal tjenstår, som förvärfvats i afgiftspligtig anställning,

ökar understödets belopp med 5 kronor. På detta sätt skulle den, som

under anställning i kommuns tjenst förvärfvat minst 3 men mindre än

6 tjenstår, erhålla 155 kronor o. s. v., samt den, som i sådan anställning

förvärfvat minst 27 men mindre än 30 tjenstår, erhålla 195 kronor. Om

under afgiftspligtig anställning minst 30 tjenstår förvärfvats, borde understödsbeloppet

äfven enligt denna grundsats blifva 200 kronor. Då detta

belopp också enligt det föregående är det högsta, som kan utdelas, föreslår

jag för detsamma benämningen helt understöd, för att skilja det från

de lägre understöden, hvilka jag skulle vilja kalla afkortade understöd.

Men om detta förslag godkännes, så torde deraf äfven böra följa, att

de barnmorskor, som före den 1 januari 1896 varit anstälda i kommuners

tjenst, skola vid bestämmandet af understödets belopp betraktas, som om

de under denna tid voro enskildt praktiserande. Om nemligen anstalten

träder i verksamhet den 1 januari 1896, torde inga afgifter höra påläggas

barnmorskorna för tiden intill 1895 års utgång, och det synes under sådana

förhållanden rigtigast, att de tjenstår, som före år 1896 förvärfvats under

anställning i kommuners tjenst, icke skola berättiga till något särskildt högre

understödsbelopp än det, som tillkommer enskildt praktiserande barnmorskor.

På grund häraf föreslår jag, att helt understöd må bestämmas till 200

kronor för är, samt att sådant understöd må tilldelas barnmorska, som efter

ingången af år 1896 under anställning i sådan egenskap med fast aflöning

hos en eller flera kommuner förvärfvat minst 30 tjenstår, förutsatt att hon

i öfrigt är behörig att komma i åtnjutande af ålderdomsunderstöd;

att deremot'' barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat

minst 30 tjenstår, må under nämnda förutsättning erhålla ett årligt understöd

af 150 kronor, om hon antingen varit hela tiden enskildt praktiserande eller

icke efter 1896 års ingång under fast aflönad anställning i kommuns tjenst

förvärfvat minst 3 tjenstår; samt

att för hvarje fullt tretal tjenstår, som förvärfvats i afgiftspligtig anställning

såsom barnmorska, det ärliga understödsbeloppet må ökas med 5

Bill. till lliksd Vrot. / 8lhr). 1 Sami. 1 Afd. 5 Väft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

kronor, så att det, om minst 21, men mindre än 30 sådana tjenstår blifvit

förvärfvade, må uppgå till 195 kronor.

I det föregående har hemställan blifvit gjord om särskild rätt till

understöd dels för vissa i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, som

fylt 55 år och förvärfvat 30 tjenstår, dels för vissa barnmorskor, som icke

både fylt 55 år och derjemte förvärfvat 30 tjenstår. För de förra hafva i

betänkandet föreslagits årliga understödsbelopp från och med 100 till och med.

190 kronor, allt efter åldern vid af skedet, så att afsked vid fylda 55 år skulle

berättiga till 100 kronor, afsked vid fylda 56 år till 110 kronor, o. s. v

för de senare åter har förordats ett årligt understöd af 10 kronor. Mot dessa

båda förslag hafva inga hufvudsakliga anmärkningar blifvit gjorda, och

äfven för min del tillstyrker jag bifall till desamma. Dock bör i förra fallet

det tillägget göras, att understödet i intet fall må öfverstiga det, som skulle

hafva erhållits enligt det allmänna stadgandet. Eljes skulle den oegentligheten

kunna inträffa, att en barnmorska, som efter 20 års enskild

praktik och 10 års aflönad anställning erhölle afsked på grund af försvagad

helsa vid fylda 64 år, tilldelades ett understöd af 190 kronor, ehuru

hon skulle erhållit blott 165 kronor, om hon blifvit obotligt sjuk.

Med afseende på tidpunkterna, då understödet skulle börja och upphöra,

föreslår jag i öfverensstämmelse med betänkandet, att understödet må beräknas

för fulla kalendermånader och i regeln vidtaga med månaden näst

efter den, i hvilken understöd blifvit barnmorskan tillerkändt, men för barnmorska,

som förklarats berättigad till understöd på grund af försvagad helsa,

bristande syn eller annan liknande, oförvållad anledning, först med månaden

näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin tjenst; samt att

understöd, skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken barnmorska

aflidit eller rätt till understöd förlorats.

Med afseende på vilkoren för understödets fortsatta åtnjutande hemställer

jag i hufvudsaklig enlighet med betänkandet, men med modifikationer,

som blifvit förordade dels af medicinalstyrelsen, dels af statskontoret:

att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad, sedermera

under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar erhållit af

kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner eller ock verkstält

minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för hela det

närmast följande kalenderåret;

att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant biträde

under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra deremot

svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30, men mer än

14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det närmast följande

halfva kalenderåret;

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

27

att understöcLstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende, skall

för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd ej uttagit sitt understöd, skall afföras

från förteckningen å under stödstag are, och att, om hon sedermera d nyo

anmäler sig, det må ankomma på anstaltens direktion att bestämma, om och

i hvilken mån hon åter må inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan Eders

Kongl. Maj:ts tillstånd skall ega att åtnjuta understödet för den tid, hon

är utrikes; samt

att, om understödstagare bäfver främmande magts undersåte eller utan

Eders Kongl. Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst, hennes rätt

till understöd skall upphöra.

Af dessa förslag hafva blott de två första gifvit, anledning till några

anmärkningar från de hörda myndigheterna. Härvid har hufvudsakligen

framhållits, att en understödstagare borde ega rätt att utan inskränkning

enskildt praktisera, helst barnmorskereglementets § 11 uttryckligen ålägger

barnmorska såsom en skyldighet att biträda, så snart hennes hjelp påkallas.

Den sista invändningen förfaller emellertid, om man, såsom i betänkandet

föreslås, vederbörligen ändrar den nämnda paragrafen. Hvad åter angår

sjelfva hufvudanmärkningen, så har i betänkandet med skäl framhållits,

att man här icke i främsta rummet bör se saken ur understödstagarnes,

utan ur den allmänna helsovårdens synpunkt, och att ur denna sistnämnda

synpunkt den föreslagna inskränkningen är berättigad. Till samma uppfattning

hafva bland andra äfven medicinalstyrelsen och statskontoret anslutit

sig.

I detta sammanhang vill jag äfven framhålla önskvärdheten af ett

stadgande, öfverensstämmande med hvad i åtskilliga liknande fall föreskrifvits,

eller att understöd af nu ifrågavarande slag ej må för understödstagarens

gäld tagas i mät.

Beträffande utbetalning af understöd föreslår jag, att understöd må

utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare är boende i

landsorten, hon skall vara berättigad att, efter derom hos anstalten gjord

anmälan, innefattande uppgift om hennes hemvist samt åtföljd af de intyg

och öfriga handlingar, Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva,

från anstalten få understödet med allmänna posten i rekommenderadt eller

assureradt tjenstebref eller genom postanvisning kostnadsfritt sig tillsändt.

I fråga om kostnaden för understödet föreligger i betänkandet en utförlig

beräkning, och skulle enligt densamma hela kostnaden kunna betäckas

med ett årligt anslag af omkring 77,000 kronor. Emellertid har jag i det

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

föregående förordat vissa afvikelser från de förutsättningar, hvilka ligga

till grund för denna beräkning. Jag har nemligen föreslagit:

1) att rätt till helt understöd må tillkomma endast sådana barnmorskor,

som efter 1896 års ingång under fast aflönad anställning i kommuners

tjenst förvärfvat minst 30 tjenstår, under det att öfriga understödsberättigade

barnmorskor skulle erhålla belopp från och med 150 till och

med 195 kronor;

2) att rätt till hel tjenstårsberäkning må tillkomma äfven de enskildt

praktiserande eller lågt aflönade barnmorskor, som under ett kalenderår

verkstält 30—39 förlossningar, och rätt till half tjenstårsberäkning äfven

dem, som verkstält 15—19 förlossningar; samt

3) att å andra sidan en barnmorska, som tillerkänts understöd, icke

skall få lyfta någon del af understödet för ett år, om hon under året näst

förut, ehuru då understödsberättigad, verkstält 30—39 förlossningar, och

att hon skall mista understödet för ett hälft år, om hon under året förut

verkstält 15—19 förlossningar.

Med anledning häraf har jag uppdragit åt e. o. amanuensen Eneström att

verkställa en ny kostnadsberäkning, som nu föreligger afslutad. Denna

kostnadsberäkning, hvilken på samma gång utgör en kontroll på rigtigheten

af de i betänkandet utförda kalkylerna, gifver vid handen, att utgifterna

för ålderdomsunderstödet skulle vara betäckta, om man från och

med år 1896 hade att årligen tillgå ett belopp af omkring 66,000 kronor.

Med afseende på denna kostnadsberäkning måste jag dock till undvikande

af missförstånd uttryckligen betona, att den, på samma sätt som den ursprungliga,

måst i ett par väsentliga punkter grundas på blotta antaganden,

hvilkas giltighet man icke har något medel att nu kontrollera. Dels har

det nemligen icke varit möjligt att för beräkningen erhålla ett tillräckligt

fullständigt statistiskt material, dels skulle icke ens tillgången till ett

sådant material haft någon betydelse för ett af de antaganden, som vid

beräkningen måst göras. Enligt mitt förut framstälda förslag skulle nemligen

de barnmorskor, som efter understödets beviljande fortsätta att praktisera

i en viss omfattning, gå miste om det dem'' tillerkända understödet,

och uppskattningen af den besparing, som härigenom skulle uppstå, måste

naturligtvis grundas på en gissning beträffande antalet af dem, som hellre

afstode från understödet än inskränkte sin praktik. Att här icke är fråga

om något försvinnande litet belopp, framgår deraf, att under år 1891 funnos

bland de barnmorskor, som uppnått 65 års'' ålder, åtminstone 61, hvilka

verkstälde minst 30 förlossningar, och åtminstone 41, hvilka verkstälde 15—-29

förlossningar, så att den summa, som årligen skulle inbesparas, om alla barn
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 5.

morskor hellre afstode från understödet än inskränkte sin praktik, torde böra

uppskattas till mer än 10,000 kronor. Härtill kommer äfven, att, om rätt

till ålderdomsunderstöd enligt de af mig angifna grunder blifver beviljad,

antalet barnmorskor med minst 200 kronors lön antagligen skall ökas,

vare sig så att lönerna verkligen höjas, eller att flera kommuner lörena

sig om samma barnmorska. Det är således klart, att man nu hvarken

kan närmare bestämma, huru stor del af barnmorskekåren skall blifva

understödsberättigad, eller huru stor del af de understödsberättigade skall

verkligen komma att få lyfta sitt understöd.

Såsom jag i början af detta anförande tillät mig framhålla, borde

den nu beräknade kostnaden hufvudsakligen bestridas genom af gifter från

kommunerna. I betänkandet har föreslagits, att sådan afgift i regeln skulle

årligen utgå med 1 öre för hvarje kommunen tillhörande person, dock så att

dels för hvarje barnmorska, som aflönas med minst 200 kronor, en afgift

af minst 25 kronor borde betalas, dels i vissa fall befrielse från afgifts

erläggande skulle kunna medgifvas. På detta sätt skulle enligt verkstad

beräkning inflyta ett belopp, uppgående till omkring Vs af kostnaden för

ålderdoinsunderstödet. Mot sjeltva hufvudförslaget hafva inga anmärkningar

framstälts af de myndigheter, hvilka förordat kostnadens bestridande

genom afgifter af kommunerna. Deremot har från flera håll hemstälts,

att inga undantagsbestämmelser måtte komma till stånd. Särskildt

har statskontoret framhållit, att anledningen till den första undantagsbestämmelsen

skulle bortfalla, om en särskild afgift af barnmorskorna sjeltva

blefve faststäld.

Enligt de bestämmelser, hvilka jag i det föregående förordat, skulle

visserligen något mer än Va af kostnaden för barnmorskornas ålderdomsunderstöd

blifva betäckt, om för kommunerna faststäldes en afgift af 1 öre

för hvarje person. Denna omständighet synes mig dock icke hafva någon

egentlig betydelse för frågan om afgiftens storlek, och i afseende på sättet

för beräkningen af densamma ansluter jag mig derför till det i betänkandet

framstälda förslaget. Deremot anser jag, på de af statskontoret anförda

grunder, att ingen afvikelse i särskilda fall bär göras från detta beräkningssätt,

vare sig så, att afgiften skulle kunna höjas, eller fullständig befrielse

från dess erläggande medgifvas. Då nu rikets folkmängd vid 1893

års slut uppgick till 4,824,150 personer, skulle alltså på detta sätt inflyta

ett belopp af omkring 48,000 kronor årligen.

Hvad angår storleken af den afgift, som årligen borde erläggas af barnmorskorna,

så har statskontoret förordat, att denna måtte bestämmas till 10

kronor. Till stöd härför har statskontoret erinrat, att barnmorskorna sjelfva

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

år^ 1887 förklarat sig villiga att erlägga en sådan afgift, samt att ganska

inånga barnmorskor år 1892 velat ingå i en pensionskassa, der vida större

afgifter skulle blifva behöfliga. Dessa skäl synas mig emellertid icke vara

tillräckliga för att under nuvarande förhållanden motivera en årlig afgift

af 10 kronor från barnmorskornas sida. Det är sant, att barnmorskorna

år 1887 förklarat sig villiga att erlägga en årlig afgift af 10 kronor; men

dervid förutsattes uttryckligen, att en pension af 300 kronor skulle erhållas

redan vid fylda 55 år och efter blott 25 års utöfning af yrket. Det är

också sant, att år 1892 inemot 600 barnmorskor voro beredda att ingå

i en pensionskassa, der årsafgifterna skulle vexla mellan 14 kronor 20 öre

och 50 kronor; men dervid förutsattes, dels att en pension af 200 kronor

skulle erhållas vid fylda 60 år och efter 10 års medlemskap, dels att det

matematiska värdet af de erlagda bidragen i regeln skulle återbetalas åt

barnmorska, som af någon anledning komme att utträda ur pensionskassan.

Enligt det förslag, jag här framstält, skulle deremot i regeln

först vid fylda 65 år ett årligt understöd af 200 kronor kunna erhållas och

för detsamma skulle erfordras att hafva förvärfvat minst 30 tjenstår i afgiftspligtig

anställning. Då härtill kommer, att någon återbetalning af de

en gäng erlagda afgifterna ej torde böra ifrågasättas, så är det klart, att

mitt förslag innebär väsentligen strängare vilkor än de, under hvilka ett

större antal barnmorskor förklarat sig benäget att erlägga åtminstone 10

krono!*. Jag anser derför, att så stor afgift icke lämpligen bör dem affordras,

helst småskolelärarinnorna för egen del erlägga till sitt ålderdomsunderstöd

blott 4 kronor årligen.

Med anledning häraf föreslår jag i stället, att barnmorskornas egen

afgift må bestämmas till 5 kronor. Jag anser mig så mycket hellre böra

tasthalla vid detta förslag, som, enligt hvad jag förut omnämnt, denna

afgift befunnits i medeltal ungefärligen motsvara ett årligt belopp af omkring

50 kronor från och med uppnådd understödsålder, och på grund

häraf de enskildt praktiserande barnmorskornas understödsbelopp föreslagits

att utgå med 150 kronor. Faststälde man deremot en årsafgift af 10 kronor,

skulle denna ungefärligen motsvara ett årligt understödsbelopp af omkring

100 kronor, och man blefve således nödsakad att antingen sänka de enskildt

praktiserande barnmorskornas understöd till 100 kronor, hvilket belopp

enligt min åsigt är alltför ringa för att ur den allmänna helsovårdens

synpunkt medföra något nämnvärdt gagn, eller också höja helt understöd

utöfver det af mig föreslagna beloppet.

Enligt statskontorets förslag borde afgift erläggas af hvarje i kommuns

tjenst anstäld barnmorska. Då emellertid sådana finnas, hvilka enligt mitt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.

förslag icke skulle kunna förvärfva ens ett hälft tjenstår, och då det synes

mig obilligt att pålägga en afgift utan att bereda någon som helst utsigt

till ersättning för densamma, så hemställer jag, att afgift för ett visst av

mä erläggas blott af den barnmorska, som förvärfvat rätt att beräkna samma

år såsom helt eller hälft tjenstår. Då emellertid:, såsom jag förut framhållit,

någon afgift ej gerna kan påläggas barnmorskorna för tiden före år 1896,

och då afgifterna för det året icke kunna debiteras förrän under loppet af

ar 1897, så följer deraf, att från barnmorskorna intet bidrag är att påräkna

under anstaltens första år. Från och med år 1897 åter skulle, under förutsättning

att mitt förslag om direkta afgifter från barnmorskornas sida antages,

utöfver kommunernas afgifter inflyta ett årligt belopp af omkring 8,000

kronor. För att bestrida understödskostnaden skulle således ytterligare

behöfvas ett årligt belopp af omkring 10,000 kronor, och detta belopp

borde dä tillskjutas af statsverket, dock sä att statens bidrag tages i anspråk,

först i den mån det blifver behöfligt. Då nu enligt utförd beräkning kostnaden

bör under det första året betydligt understiga 48,000 kronor och först

omkring år 1905 uppgå till 56,000 kronor, skulle från statens sida något

direkt bidrag till understödskostnaden icke under det första året blifva

nödigt, utan tvärtom en besparing uppstå, hvilken kan tagas i anspråk

för följande år.

Jag har redan i det föregående tillåtit mig föreslå, att för beredande

af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren måtte inrättas en särskild anstalt

under namn af barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt. Till de åligganden,

som skulle tillhöra denna anstalt, borde naturligtvis i första rummet

höra att pröfva understödsrätt och bevilja understöd. För att underlätta

denna pröfning har jag tänkt mig, att, i likhet med hvad förhållandet

redan nu är i fråga om småkolelärarinnorna, hvarje barnmorska skulle

förses med en särskild tjenstgöringsbok, i hvilken årligen antecknades de

omständigheter, hvilka man för understödsrättens pröfning behöfde känna.

Vidare borde anstalten utbetala understöden samt inkassera kommunernas

och barnmorskornas afgifter. Enligt betänkandet borde inkasseringen af

kommunernas afgifter försiggå sålunda, att före juli månads utgång utsändes

till hvarje kommun ett med postförskott belagdt qvitto å den kommunen

påförda afgiften för närmast föregående år. På samma gång jag

biträder detta förslag, dock med någon modifikation hvad Stockholm beträffar,

hemställer jag, att från och med år 1897 äfven barnmorskornas afgifter

mä på samma väg och samtidigt inkasseras. Enligt denna anordning

finge således för hvarje år å barnmorskas lön innehållas ett belopp af

5 kronor, som i rnidten af följande år skulle inlevereras till anstalten.

För detta ändamål erfordras dock närmare föreskrifter, huru förfaras bör,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

om en barnmorska samtidigt eller successivt är under ett kalenderår anstäld

hos mer än en kommun. Med hänsyn härtill föreslår jag, att, om barnmorska

samtidigt är anstäld hos mer än en kommun, den folkrikaste bland

dessa kommuner skall ansvara för inlevererande af hennes afgift, och att,

om hon på skilda tider under loppet af ett kalenderår varit aflönad af olika

kommuner, den kommun, hos hvilken hon under året senast varit i egenskap

af barnmorska anstäld, skall ansvara för afgiften. Vid dr safgiftemas debitering

anser jag de folkmängd supp gift er böra följas, som under det är,

för hvilket af gif terna skola erläggas, biffvit, af statistiska centralbyrån offentliggjorda

till ledning vid riksdagsmannaval. Skulle vid uträkning af kommuns

ärsafgift beloppet sluta med ören, torde det böra ökas till närmast

högre krontal. Utom de nu nämnda göromålen skulle det äfven tillhöra

anstalten att dels efter medicinalstyrelsens hörande pröfva ansökningar om

särskild rätt till tjenstårsberäkning för barnmorska på grund af lokala

förhållanden, dels ock vaka öfver, att de statistiska uppgifter, som till anstalten

inkomma, äro så noggranna som möjligt. Detta sista bestyr bör

särskildt under den första tiden vara ganska magtpåliggande, enär anteckningarna

i tjenstgöringsböckerna till en början torde lemna åtskilligt öfrigt

att önska, och det derför är af vigt, att de kunna kontrolleras efter andra

uppgifter. Härtill kommer, att noggranna statistiska uppgifter äro behöfliga

äfven för de särskilda matematiska beräkningar, hvilka inom kort kunna

blifva erforderliga af en eller annan anledning, i all synnerhet för den händelse

att fråga väckes om ändring af anstaltens reglemente.

För att verkställa de göromål, om hvilka nu är taladt, har i betänkandet

föreslagits tillsättande af tre tjensteman, nemligen en direkör, en

sekreterare och redogörare samt en aktuarie. Direktören skulle pröfva de

inkomna ansökningarna. Sekreteraren och redogöraren skulle dels föredraga

ärendena inom anstalten samt föra protokoll öfver dem och i händelse af

afvikande mening få till protokollet anteckna densamma, dels med biträde af

en extra ordinarie tjensteman besörja afgifternas inkasserande och understödens

utbetalande samt föra räkning öfver anstaltens inkomster och utgifter

äfvensom matrikel öfver understödstagare. Aktuarien åter skulle

granska och komplettera de statistiska uppgifterna samt utföra de behöfliga

statistiska utredningarna och matematiska beräkningarna.

Mot detta förslag till anordning af arbetena inom anstalten hafva

emellertid betänkligheter uttalats af medicinalstyrelsen och statskontoret,

hvilka båda hållit före, att tillräcklig säkerhet för äi’endenas behöriga pröfning

och nödig kontroll öfver penningemedlen derigenom icke skulle ernås.

Samma åsigt har uttalats af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,

som i underdånig skrifvelse den 1 mars 1894 bestämdt afstyrkt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

anordnandet af anstaltens administration på det i betänkandet angifna sätt

och funnit en förvaltning, bildad hufvudsakligen efter mönstret af nämnda

pensionsinrättning, lämpligen kunna ifrågasättas. Styrelsen skulle då bestå

af tre utaf Eders Kongl. Maj:t nämnda ledamöter, deraf en särskildt utsedd

till ordförande; och borde dessutom gälla den föreskriften, att den

tjensteman, som föredroge ärendena, finge, utan rätt att deltaga i besluten,

till protokollet anteckna, om han vore af skiljaktig mening. Äfvenså

kunde enligt direktionens åsigt lämpligen föreskrifvas, att föredraganden

vid förfall för medlem i direktionen kunde för tillfället inkallas såsom beslutande

direktionsledamot. I öfrigt syntes det direktionen, att understödsanstalten

blefve utrustad med tillräckliga arbetskrafter, om vid densamma

anstäldes två ordinarie tjensteman jemte extra biträden.

Såsom i betänkandet är omnämndt, infordrades redan år 1889 underdånigt

utlåtande från direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,

huruvida icke den då ifrågasatta pensionskassan för barnmorskor, hvartill

förslag afgifvits af doktor Wretlind, lämpligen kunde ställas under direktionens

vård; men direktionen ansåg sig icke kunna förorda en sådan åtgärd.

Direktionen fann nemligen doktor Wretlinds förslag hvila på så

väsentligen olika grunder mot dem, som voro tillämpade vid de tre pensionsinrättningar,

hvilka då stodo under direktionens förvaltning, att enligt

direktionens uppfattning någon giltig anledning icke förefans att förena

dessa pensionsinrättningar med den af doktor Wretlind föreslagna. Med

framhållande af den betydliga, år från år växande omfattning, som de af

direktionen förvaltade kassorna vunne, och det stora pekuniera ansvar, som

skötseln af ett då till mera än 9''/2 millioner kronor uppgående kapital

måste medföra, betonades, att den härvid erforderliga tryggheten icke borde

äfventyras genom att åt förvaltningen gåfves eu alltför stor utsträckning

och mångfald, hvarjemte hänvisades till svårigheten att förhindra, det tillsynen

öfver den ena kassan icke otillbörligt inkräktade på den tid, som

erfordrades för att i föreskrifven ordning medhinna till de andra kassorna

hörande göromål, helst vissa arbeten, såsom debitering, uppbörd, räkenskapernas

upprättande m. in., måste inom de särskilda förvaltningarna samtidigt

utföras.

Hvad då anfördes har direktionen i sin skrifvelse den 1 mars 1894

förklarat hafva erhållit ökad kraft och betydelse icke blott genom det

förhållandet, att penningeförvaltningen numera afser ett sammanlagdt belopp

af mer än 13 millioner kronor, utan äfven deraf att skötseln af den

genom nådiga reglementet den 22 juni 1892 inrättade småskolelärares

m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt öfverlemnats åt direktionen. Denna anstalt

kräfde visserligen icke någon vidlyftigare penningförvaltning, men

tull. till Riksd. Prof. 1895. I Hand. 1 Afd. 5 Käft. ö

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

hade ändock medfört ökadt arbete så väl för direktionen som särskildt

för de tjensteman, som vore anstälde vid de under direktionens inseende

befintliga kassor. I mycket anmärkningsvärd grad hade nämnda ålderdomsunderstödsanstalt

visat sig fordra arbete vid ärendenas utredning och

upptog6 derför mycken tid i synnerhet för kamreraren, hvilken det ålåge

att ombesörja ärendenas föredragning. Direktionen hölle före, att det

arbete af samma slag, som skötseln af barnmorskornas ålderdomsund erstödsanstalt

skulle medföra, blefve jemförelsevis ännu mera betungande,

enär man här skulle hafva att taga hänsyn till alldeles nya bestämningsgrunder

och de myndigheter, med hvilka man för denna anstalt hade att

kommunicera, blefve helt andra än de, med hvilka man eljest trädde i

beröring. På grund häraf afstyrkte direktionen, att förvaltningen af nu

ifrågavarande anstalt blefve åt direktionen uppdragen.

En härifrån afvikande mening har emellertid framstälts af en bland

direktionens ledamöter, lektorn Sixten von Friesen, hvilken tänkt sig, att

då den af Eneström föreslagna anstalten, i motsats mot den af Wretlind

ifrågasatta, i åtskilliga hänseenden företedde likheter särskildt med småskolelärares

in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, det kunde finnas ändamålsenligt

att för den nya anstalten taga i anspråk den vana och erfarenhet

vid understödsfrågors behandling, som hos folkskolelärarnes pensionsinrättnings

direktion måste antagas förefinnas. Då, om Eneströms förslag godkändes,

en fond icke skulle för den nya anstaltens räkning uppsamlas och

förräntas, borde ekonomiska klokhetsskäl icke kunna resa sig mot en sådan

utvidgning af direktionens öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning

verksamhetsområde. Direktionens medlemmar vore icke heller af sina

nuvarande göromål inom direktionen så upptagna, att denna utvidgning

behöfde medföra ändrade grunder för direktionens sammansättning. Bemälde

ledamot ansåg derför, att, oaktadt den föreslagna barnmorskornas

ålderdomsunderstödsanstalt kräfde en särskild uppsättning af tjensteman,

hinder dock icke borde möta att, om så skulle finnas önskligt och ändamålsenligt,

öfverlemna vården af denna anstalt till direktionen för folkskolelärarnes

pensionsinrättning.

Statskontoret har åberopat, hurusom, på sätt jemväl i betänkandet

erinrats, de göromål, hvilka redan tillhöra nämnda direktion och dess

tjensteman, i hufvudsak äro likartade med dem, hvarom nu är fråga, samt

att det i betänkandet framlagda reglementsförslaget i flera hufvudpunkter

öfverensstämmer med reglementet för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Statskontoret har äfven hemstält, att sådana anordningar

måtte vidtagas, hvarigenom begge de ifrågavarande ålderdomsunderstödsanstalterna

komme att förvaltas af samma direktion eller sty
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 5. 35

relse och göromålen inom dem bestridas af för dem begge gemensamma

tjensteman.

Genom nådig remiss den 25 maj 1894 anbefaldes direktionen öfver

folk skol el ä. ram es pensionsinrättning att inkomma med underdånigt utlåtande

beträffande de anordningar, som kunde vara beböfliga för att, derest

en för barnmorskor afsedd ålderdomsunderstödsanstalt, hufvudsakligen

bygd på de grunder, som angifvits af statskontoret i dess yttrande öfver

det af Eneström uppgjorda förslaget, komme till stånd, denna anstalt skulle

kunna förvaltas af bemälda direktion och göromålen inom den nya anstalten

till större eller mindre del bestridas af tjensteman, som vore gemensamma

för nämnda anstalt och småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

I det yttrande, direktionen med anledning häraf den 15 sistlidne

augusti afgaf, anföres bland annat att, om än direktionen för folkskolelärarnes

pensionsinrättning kunde finnas skickad att öfvertaga ledningen

och ansvaret för skötseln af en understödsanstalt för barnmorskor,

direktionen dock hölle före, att en sådan anstalts intressen i öfrigt bättre

såges till godo, om det dagliga arbetet dervid lemnaaes åt ett mindre antal

tjensteman, som mera odeladt kunde egna anstalten sin tid och uppmärksamhet

och studera sig in i de utan tvifvel säregna förhållanden, som

med anstalten egde samband, än om detta arbete fördelades på flera tjensteman,

som eljes vore fullt upptagna af arbete vid de af direktionen förvaltade

kassorna. Både för den ostörda gången af de arbeten, som ålå ge

dessa kassors tjensteman, och med hänsyn till den nya anstaltens lämpliga

anordnande kunde direktionen derför icke förorda, att åt gemensamheten

i tjenstemannakrafter vid de båda understödsanstalterna gåfves någon större

eller mera genomgående omfattning.

Direktionen redogör vidare för den vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

använda personal och dess aflöning samt anför i sådant

afseende, att arbetet vid denna anstalt hittills besörjts, förutom af direktionen,

af en kamrerare, en kassör, en bokhållare, en sekreterare och en

vaktmästare, hvilka samtlige, med undantag af bokhållaren, vore anstälde

såsom ordinarie tjensteman vid de kassor, som stode under direktionernas

för folkskolelärarnes pensionsinrättning och elementarlärarnes enke- och

pupillkassa förvaltning. I arfvoden vore anvisade:

åt direktionens ordförande .........................................

................. kr.

400: —

» två ledamöter i direktionen, hvardera 300 kr.

600: —

» kamrerare!! ...............................................................

»

1,000: —

> kassören......................................................................

»

500: —

transport kr.

2,500: —

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

transport kr. 2,500

åt den för anstalten särskilt förordnade bokhållaren ......... » 1,500:

» sekreteraren.................................................................................. » 600:

» vaktmästaren.................................................................................. » 200:

hvarjemte till hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus,

städning, skrifmaterialier m. m. anslagits ........................ > 1,400:

tillhopa kr. 6,200: —

Utaf de vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt sålunda

anstälda personer vore det — frånräknadt vaktmästaren, som mot skälig

ersättning, exempelvis till samma belopp, som han åtnjöte vid nyssnämnda

anstalt, utan olägenhet kunde vidkännas en tillökning i sin underordnade

syssla — endast en tjensteman, nemligen den för understödsanstalten särskilt

förordnade bokhållaren, som enligt direktionens tanke lämpligen

kunde tillika anställas vid ålderdomsunderstödsanstalten för barnmorskor.

Den nuvarande bokhållaren tjenstgjorde tillika såsom extra biträde vid de

tre andra af direktionen förvaltade kassorna; men, om detta uppdrag frånträddes,

kunde han helt visst, jemte bibehållande af bokhållaretjensten

i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, egna icke obetydlig tid

åt skötandet af en tjenst vid den tillämnade nya understödsanstalten.

Såsom direktionen redan i sitt tidigare afgifna underdåniga utlåtande

anfört,'' syntes det direktionen lämpligt, att den nya anstalten försåges

endast med tvenne fast anstälda tjensteman, och skulle, derest denna mening

vunne nådigt afseende, bokhållaren i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

då betros med den tjenst, som vore den andra i ordningen

af de två. Med den första eller kamreraretjensten skulle följa skyldighet

att bereda och inför direktionen föredraga ärendena, affatta protokoll

öfver direktionens beslut och uppsätta derpå beroende expeditioner,

kontrollera debitering och uppbörd, leda och granska understödsbeloppens

^anordnande samt att föra anstaltens hufvudräkenskap och matrikeln öfver

understödstagarne. Otvifvelaktigt skulle denne förste tjensteman såmedelst

komma att erhålla ett betydligt arbete, ehuruväl det till äfventyrs torde

inträffa, att detsamma delade sig ojemnt på årets olika tider. Direktionen

förestälde sig dock, att till en sådan tjenst — hvars innehafvare, med

hänsyn dertill att han äfven skulle ombesörja ärenden, som i de andra

af direktionen förvaltade kassorna ålåge sekreteraren och ombudsmannen,

borde besitta juridisk embetsmannabildning — icke skulle kunna vinnas

en person, som deråt alldeles uteslutande egnade sin arbetskraft, och sådant

skulle, såvidt det af direktionen nu kunde på förhand bedömas, ej heller

vara af behofvet påkalladt. Innehafvaren af denna tjenst syntes höra

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

under denna förutsättning få öfrig så mycken tid, att han genom annat

arbete kunde förskaffa sig den ytterligare inkomst, som möjligen erfordrades

för honom och hans familj. Den lön, som från anstalten borde

honom beredas, ansåge direktionen emellertid icke böra sättas lägre än

till 3,000 kronor med 500 kronors ålderstillägg efter fem års väl vitsordad

tjenstgöring. Den andre tjenstemannen — såsom nu föreslagits tillika

bokhållare i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt och som för

sin tjenst vid den nya anstalten lämpligen borde benämnas kassör — skulle

åter hafva på sitt ansvar det omfattande arbetet med årsafgifternas debitering

och uppbörd, förandet af de vidlyftiga anteckningar, som med afseende

å sättet för barnmorskornas tjenstårsberäkning och i andra, hänseenden

betingades, skötseln af kassan och dess räkenskap, utbetalningen

af understöden m. m. Om också det arbete, som denne tjensteman koinme

att i den nya anstalten utföra, måste blifva mera omfattande och ansvarsfullt

än det, som härrörde från hans tjenst i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

der han, såsom nämndt, uppbure 1,500 kronor i

arfvode, torde vid bestämmandet af hans aflöning böra tagas hänsyn till

arbetet i dess helhet och hans arfvode derför beräknas äfven för den nya

anstalten till 1,500 kronor med ålderstillägg af 500 kronor under samma

vilkor, som för den förste tjenstemannen föreslagits. Hans aflöning blefve

då lika stor med den, soin kassören i de af direktionen förvaltade kassorna

uppbure.

Dessutom blefve i hvarje händelse för den nya anstalten nödvändigt

att särskildt under de första åren ega till sitt förfogande ett icke allt för

knappt tillmätt anslag att bekosta — utom hyra, ljus, ved och andra nödiga

saker — all den hjelp af extra biträden, som kunde blifva af nöden.

I detta hänseende erinrar direktionen, att e. o. amanuensen Eneström ansett

vidare bearbetning af det statistiska material, som för anstalten samlats

och allt framgent borde samlas, så vigtigt, att derför en särskild yrkesstatistiker

borde vid anstalten fast anställas. Särskildt för detta ändamål

äfvensom för andra arbeten, hvilka mera lämpade sig för utförande genom

extra biträden, blefve rätt betydliga anslag af nöden. Lämplig lokal för

den nya anstalten kunde anordnas i pensionsinrättningens hus, der ett större

rum, beläget intill de båda för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

upplåtna, syntes skola blifva för ändamålet passande.^

För organisationskostnader måste naturligen för en gång anslås ett

särskildt belopp. Vid inrättandet af småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

anvisades för enahanda ändamål en summa af i rundt tal

4,300 kronor. Då direktionen af flera skäl och särskildt med hänsyn

dertill att för den nya anstalten skulle i motsats till den nyss nämnda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kong!. Majits Nåd. Proposition N:o 5.

erfordras anskaffande af vidlyftiga så kallade liggare, hvilka i både inköp

och uppläggning torde blifva ganska kostsamma, har direktionen ej vågat

beräkna dessa kostnader till lägre belopp än 6,000 kronor.

Med tillämpning af det sålunda anförda skulle en stat för den tillämnade

nya anstalten erhålla ungefärligen denna omfattning:

arfvode till kamrerare ................................................................ kr. 3,000: —

» » kassör ............................................................................ » 1,500: —

med 500 kronors lönetillägg för dem hvar efter

fem års väl vitsordad tjenstgöring,

> » vaktmästare.................................................................. » 200: —

till hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus, städning,

skrifmaterialier m. m................................................................. » 3,000: —,

hvartill skulle komma de arfvoden, som Eders Kongl. Maj:t täcktes bestämma

för direktionens ledamöter. Den erfarenhet, som vunnes, sedan

anstalten under någon tid förvaltats, torde tilläfventyrs komma att i den

ena eller andra rigtningen ändra dessa beräkningar, som under närvarande

förhållanden kunnat endast approximativt uppgöras, hvadan det syntes

direktionen lämpligt, att definitiv stat för anstalten icke faststäldes, förr

än densamma under några år varit i verksamhet.

Lika med direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning anser

jag, att den nu ifrågasatta anstalten för beredande af ålder do msunder stöd

åt barnmorskor bör erhålla en organisation, väsentligen likartad med nämnda

pensionsinrättning, och delar jag äfven statskontorets åsigt om lämpligheten

deraf, att den nya anstalten förvaltas af samma styrelse, som har vården om

smäskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt sig anförtrodd. Vid denna

förvaltning torde, der icke i följd af de särskilda förhållanden, till hvilka

vid beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor måste tagas hänsyn,

speciella bestämmelser varda af nöden, kunna i tillämpliga delar lända till

efterrättelse enahanda föreskrifter, som enligt art. VII och VIII af reglementet

för folkskolelärarnes pensionsinrättning äro gifna för denna inrättning

och dess förvaltning. Arbetet inom den nya anstalten synes under

den första tiden lämpligen kunna ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det förslag, direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning i sådant

afseende framstält. Med fastställande af definitiv stat för anstalten

lärer dock, på sätt direktionen äfven ansett, böra anstå, intill dess tillräcklig

erfarenhet vunnits. För de första åren torde, i likhet med hvad

som skett i fråga om smäskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

endast böra af Riksdagen äskas medgifvande för ett år i sänder, att Eders

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

39

Kongl. Maj:t må bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens

förvaltningsbestyr varda erforderliga. Ett dylikt medgifvande synes äfven

böra begäras för att bereda medicinalstyrelsen den förstärkning i arbetskrafter,

som under de första åren varder behöflig för behandling af frågor

om bestämmande af barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning för tiden

innan anstalten trädt i verksamhet. Bestridandet af dessa göromål, Indika

torde blifva rätt besvärliga, kan nemligen, enligt hvad jag inhemtat, omöjligen

af medicinalstyrelsen medhinnas utan anlitande af extra biträde, till

hvars godtgörande dock en summa af 3,000 kronor ansetts tillräcklig för

de två första åren, hvarefter sådant biträde torde kunna undvaras.

I det föregående är omnämndt, att till understödskostnadens bestridande

kunde från och med år 1896 påräknas årligen omkring 48,000 kronor

från kommunerna samt från och med år 1897 omkring 8,000 kronor från

barnmorskorna. Då nu enligt verkstäldt öfverslag hela det till understöd för

år 1896 erforderliga beloppet ej bör uppgå till mer än högst 32,000 kronor,

éyttfs under detta år anstaltens ordinarie inkomster vara fullt tillräckliga för

att betacka icke blott utgifterna för understödet, utan äfven förvaltningsoch

organisationskostnaderna, i hvilka senare jemväl torde böra inbegripas

ersättningen till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling af frågor om

barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning under tiden före 1896 års början.

Då emellertid kommunernas afgifter ej kunna beräknas komma anstalten

till hända förr än under loppet af juli månad, torde de dessförinnan behöfliga

medlen böra af Eders Kongl. Maj:t anvisas såsom förskott utaf tillgängliga

statsmedel, att godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under

året till anstalten inflyta, eller, derest mot all förmodan sagda afgifter

skulle befinnas härför otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Skulle, såsom sannolikt är, för hvart och ett af de första åren uppstå

öfverskott, torde detta böra vid årets slut aflemnas till statskontoret för

att der såsom en anstaltens tillgång bokföras och i mån af behof användas

till understödskostnaden för följande år. Längre fram, då antalet understödstagare

blifvit så stort, att bidrag från statens sida varder behöfligt,

torde beloppet af detta bidrag böra på förhand ungefärligen beräknas och

såsom förslagsanslag upptagas i riksstaten.

I enlighet med det anförda hemställer jag:

ej mindre att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna

de af mig nu angifna grunder för inrättande af en anstalt för beredande

af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;

än äfven att Eders Kong]. Maj:t ■— med tillkännagifvande, dels att

Eders Kongl. Maj:t, derest dessa grunder af Riksdagen godkännas, ämnar

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

för den nya anstalten utfärda särskildt reglemente i enlighet med desamma,

dels att Eders Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits

angående omfånget af de göromål, som tillhöra anstalten, samt dessa göromåls

lämpliga fördelning, kommer att till Riksdagen afgifva förslag till

stat för anstalten, dels ock att Eders Kongl. Maj:t, i den mån särskildt

bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande blifver behöflig!, kommer

att till Riksdagen aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill

erforderligt anslag — täcktes, i afseende på de under år 1896 uppkommande

kostnader för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor,

föreslå Riksdagen medgifva:

att Eders Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp,

som varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens

förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för behandling

af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under

nämnda år erforderliga medel inå af Eders hfiongl. Mai;*!?''’ den n sSfpirF-*

flutna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott,

att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under

året till anstalten ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas

härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.»

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter behagade

Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall till

hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält'';

och skulle i öfverensstämmelse härmed proposition till

Riksdagen aflåtas af den lydelse bil. A till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

Hugo Boman.

Stockholm, Ivar Hseggatröms Boktryckeri, 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1895:80 Memorial, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående beredande af ålde?''domsunderstöd åt barmnor s. 1 i texten
  2. Rskr. 1895:79 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor. s. 6 i texten