Sök i Ratio Lex

Angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873

1896-01-31 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1896:21, Angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Mag''ds Nåd. Proposition N:o 21.

1

N:o 21.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ett

tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873; gifven

Stockholms slott den 31 januari 1896.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för denna

dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att

lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 skall erhålla ett tillägg genom en

ny § med ordningsnummer^ 18 af följande lydelse:

I den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger riksbanken

vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp

af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara lagligt betalningsmedel

i förhållande till statens kassor, utvexladt mot guldmynt eller riksbankens

sedlar.

Om inlösen af vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver

eller brons finnes särskilt stadgadt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.

nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Claes Wersäll.

Bih. till Riksd. Prat. 1896. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari

1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Bostköm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkekhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i underdånighet:
Vid

1895 års riksdag gjordes i två lika lydande motioner hemställan,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande till Riksdagens antagande af sådant tillägg till nu gällande

lag den 30 maj 1873 om rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgades

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet

med guld eller riksbankens sedlar.

Dessa motioner hade sitt närmaste föranledande i ett af bankofullmäktige

till bankoutskottet vid 1894 års riksdag afgifvet yttrande. Bankoutskottet,

som fäst sin uppmärksamhet vid det sedan längre tid pågående prisfallet å

silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och dermed

sammanhängande förhållanden, hade nemligen begärt fullmäktiges yttrande,

huruvida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla någon

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

ändring i 6 § af det för banken gällande reglementet eller om någon ändring

i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara påkallad.

Med anledning häraf anförde fullmäktige i sitt berörda yttrande:

»Då fullmäktige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att först

och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande, som

måste anses vara af betydelse att afgörande inverka på de framstälda spörsmålens

bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl

vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla med

guldmynt livilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är jemnt delbart

med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16 af bankoreglementet.

Intet kan anses riktigare eller naturligare, än att staten i viss mån använder

nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling till och invexling från allmänheten

af sitt skiljemynt, och så lär väl, till beqvämlighet för så väl staten

som allmänheten, äfven i andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt

stadgande och de deraf beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med

nödvändighet — synes det fullmäktige — ett annat lagbud såsom komplement,

hvilket bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant

påfordras från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket

är liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta

hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmäktige veterlig^

något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon bestämmelse

angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken riksbanken skulle

hafva att hänvända sig med anmodan om invexling. "Visserligen föreskrifver

en kongl. förordning af den 31 december 1875 § 1, att i rikets landtränterier,

utom i Stockholm, Göteborg och Malmö, en hvar eger att få hvilket

som helst belopp af sådana mynt, som, jemlikt § 14 af lagen om rikets mynt

den 30 maj 1873, till följd af nötning endast till statens kassor äro lagligt

betalningsmedel, vexladt emot lika stort belopp samma slags gångbara mynt,

så som ock att få hvilket som helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt

vexladt med guldmynt; men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning

synas gifva vid handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens

beqvämlighet och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i

Stockholm, Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,

uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig

pålagd, och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af medel

för ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor. I hvarje

fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet erkänd eller stadgad,

och det synes dock vara just der, som en dylik bestämmelse bort hafva

sin plats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och Norge,

hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska väsentliga delar

lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken ålagdt att vid

sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla hvarje belopp skiljemynt,

som för detta ändamål inlemnas, men deremot är statskassan enligt § 11 i

myntlagen af 1873 skyldig att med guld inlösa hvarje belopp skiljemynt,

som nationalbanken begär. Vid sådant förhållande har också nationalbanken

erhållit rätt att i sin så kallade metallfond, motsvarande metalliska kassan

hos oss, inräkna sitt förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen

af 1875 likaledes statskassans åliggande att till en hvar vid anfordran

med guld invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya

banklagen af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl

in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar,

får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande sådant i

den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af staten lemnas till

banken, krediteras statskassan på ett särskilt konto, i bankens balansräkning

kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot bankens förråd af dylikt mynt

upptages bland dess tillgångar till sitt nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande

i § 16 myntiagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse deri

lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen är

förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma utgifna myntrepresentativet,

sedlarne, har derigenom blifvit ålagd samma skyldighet äfven

för det andra slaget af myntrepresentativ med laglig kurs inom landet,

nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet. Men öfver detta senares

belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes förhållande till dess metallvärde,

har riksbanken icke någon som helst kontroll; den har blott skyldighet

att inlösa med guld hvilka mängder, som än erbjudas, och det är uppenbart,

att, om vid vissa tillfällen det af staten utlemnade beloppet deraf

skulle komma att i betydligare mån öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet

snart skall strömma till riksbankens kassor med fordran på invexling mot

guld. Staten har derigenom erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens

tillgångar, som uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och

ordalag och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosamma

regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt särskilda

och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.

Derigenom kan äfven fullmäktiges kontroll öfver riksbankens förvaltning och

framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån vridas ur deras hand,

och det kan inträffa, att fullmäktige nödgas se den valuta, som skall utgöra

garanti- och invexlingsfond för de utelöpande sedlarne, undanryckas detta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ändamål för att inlösa statens skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken

icke eger någon som helst bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmäktiges svar å den framstälda

frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar statens

skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet

med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret för att

bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara för riksbankens

trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan. Men äfven i

detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huruvida ett sådant bokföringssätt

kan vara principielt riktigt, enär riksbankens sedlar skola enligt

sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till inlösningsfonden icke

bör räknas annat än hvad som är guld och ej blott en fordran, betalbar i

guld. Riktigast synes derför vara, att det stadgande i bankoreglementets

§ 6, som medgifver att bankens behållning af konventionssilfvermynt får

inräknas i metalliska kassan till ett belopp, motsvarande i af denna kassas

hela belopp, borttages och metalliska kassan således beräknas allenast till

hvad den verkligen utgör i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom

riksbanken skulle nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet

af ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande

af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är

med nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra

möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets

§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får grundas,

enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet att vid anfordran

invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde med guld, denna tillgång

väl icke bör anses af mindre god beskaffenhet än de i löpande räkning

med utländska banker och bankirer placerade valutor.

Slutligen anhålla fullmäktige få anföra, att under nuvarande förhållanden

och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade

öfverhödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras på riksbankens

bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke allenast sättet för bokföringen

af silfvermyntet, utan äfven och ännu mera det värde, hvartill det

rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt sjunkande pris gör skilnaden

mellan silfvermyntets metall- och pregelvärde snart sagdt för hvarje dag allt

större och följaktligen beräkningen af dess exakta värde icke endast oviss,

utan äfven för uppskattningen af riksbankens tillgångar af allt större betydelse.

»

Detta fullmäktiges utlåtande bragtes till 1894 års Riksdags kännedom,

i dot bankoutskottet då intog detsamma i sitt memorial n:o 8, angående

verkstäld granskning af det för riksbanken gällande reglementet. Såsom af

samma memorial framgår, stannade bankoutskottet visserligen i det beslut

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 21.

att då endast meddela Riksdagen underrättelse om hvad uti ifrågavarande

ärende förekommit, men uttalade sig derjemte på följande sätt:

»Någon gensaga mot fullmäktiges sålunda i en vitalfråga för riksbanken

gjorda uttalanden lär icke kunna göras. Men fastän utskottet sålunda

erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må erhålla lagstadgad

skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld till fulla pregelvärdet,

är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det skick frågan nu föreligger,

icke kunnat gå i författning om framläggande vid innevarande riksdag af

förslag till lagändring i antydd riktning, då utskottet i sådant afseende saknar

grundlagsenlig befogenhet. Att åter enbart i bankoreglementet införa

sådana stadganden, som af fullmäktige berörts, kunde väl låta sig göra, men

då de bestämmelser, som ingå i bankoreglemente!, icke kunna erhålla betydelse

annat än med afseende på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan,

eller statens skyldighet att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva

sväfvande, samt de nya stadgandena behöfva afTattas olika, allteftersom sådan

skyldighet är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att nu föreslå

någon ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och detta så mycket

hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten nu blifvit

fäst å den af fullmäktige ådagalagda bristen eller ofullständigheten i myntlagen,

frågan redan vid nästa riksdag skall bringas å bane och då en lösning

af densamma i sin helhet ernås.»

I underdånig skrifvelse den 26 april 1895 har Riksdagen, med erinran

om hvad sålunda förekommit, vidare anfört, hurusom det varit i syfte att

medverka dertill, att denna länge förbisedda vigtiga fråga blefve föremål lör

pröfning, som förberörda, vid 1895 års riksdag behandlade motioner blifvit

väckta; och hade motionärerna dervid iklädt sin hemställan den form som

skett, enär de ansett det lämpligast, att det tillägg till myntlagen, som fordrades

för att uttryckligen stadga statens skyldighet gentemot riksbanken

att invexla silfverskiljemynt, måtte utarbetas genom Eders Kongl. Maj:ts

åtgörande och att i sammanhang dermed toges under öfvervägande, hvilka

åtgärder från statsverkets sida erfordrades för att bringa denna invexlingsskyldighet

till utförande. Vid behandlingen af berörda motioner hade det

framhållits, att man såsom en utgångspunkt syntes böra erinra sig, att den

uppkomna frågans innebörd vore af formel och alldeles icke af faktisk natur.

Det gälde nemligen icke att öfverväga, huruvida en skyldighet borde öfverflyttas

från riksbanken på staten eller huruvida en ny skyldighet borde

åläggas denna senare. Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa sitt

silfverskiljemynt syntes vara oförneklig och oskiljaktigt förenad med den

genom nuvarande myntlag statsverket ensamt tillagda rätt att utmynta silfverskiljemynt.

En härifrån skiljaktig uppfattning skulle leda till uppenbara

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

orimligheter. Statsverket skulle t. ex. vid uppkommet penningebehof kunna

låta utmynta silfverskiljemynt till så stort belopp, att skilnaden mellan

pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningskostnaden gåfve den

äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna det för ändamålet utmyntade

silfret till riksbanken med fordran på inlösen mot guld. Att en sådan

åtgärd skulle under de antagna förhållandena vara utförbar kunde inses, då

man besinnade, att silfret nu mera nedgått så mycket i värde, att efter de

kurser, som noterats i början af år 1895, ett enkronemynt innehållit för

ungefär 42 öre silfver, hvartill vid beräkningen af statsverkets utgifter för

framställandet af ett sådant myntstycke syntes böra läggas allenast en kostnad

af omkring 2 å 3 procent. I nu gällande myntlag funnes icke statsverkets

berörda, oeftergifliga skyldighet att invexla sitt silfverskiljemynt uttryckligen

stadgad, och det vore i hufvudsakligt syfte att få denna formella

bristfällighet undanröjd, som de ifrågavarande motionerna tillkommit.

Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle kunna

föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, vore myntlagens §

16, hvilken vore så lydande:

»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i Göteborg

och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af sådana

mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, utvexladt

mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock att få

hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt utvexladt mot

guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes, å hvilka andra ställen

dylik utvexling skall ega rum.»

Att denna § dock icke finge tolkas på sådant sätt, att den derstädes

åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken få

skiljemynt utvexladt mot guld skulle anses vara tillerkänd jemväl statsverket,

framginge, enligt Riksdagens åsigt, ej mindre af hvad ofvan påvisats

om de orimligheter, som deraf skulle uppkomma, utan äfven af sielfva myntlagens

allmänna innebörd. Ett genomläsande af denna lag i dess helhet —

och icke blott af ett lösryckt stadgande i densamma — samt de förhandlingar,

som föregingo lagens antagande, gåfve nemligen en bestämd uppfattning,

att man genom berörda lag afsett att reglera allenast förhållandet

mellan, å ena sidan, allmänheten samt, å den andra, statsverket och riksbanken,

men icke derjemte förhållandet mellan dessa båda senare inbördes.

I ett med anledning af de förenämnda, vid 1895 års riksdag behandlade

motionerna afgifvet yttrande hade bankofullmäktige, med hänvisande

till hvad de i sitt ofvan omförmälda, till 1894 års Riksdags bankoutskott

afgifna yttrande anfört om vigten för riksbanken, att den ifrågavarande in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 21.

vexlingsskyldigheten blefve på ett tillfredsställande sätt ordnad, uttalat sig

för en lösning af frågan i den riktning, motionerna angifvit.

På de skäl, som sålunda utvecklats och eljest blifvit af bankofullmäktige

i deras ofvan omförmälda yttrande anförda, har Riksdagen hos Eders

Kongl. Maj:t anhållit om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande

af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj 1873 om rikets

mynt, att derigenom uttryckligen stadgades statens skyldighet gent emot riksbanken

att vid anfordran invexla silfverskiljemynt med guld eller riksbankens

sedlar.

I häröfver den 17 juni 1895 afgifvet underdånigt utlåtande anför

myntdirektören, hurusom i så väl myntkonventionen mellan de tre skandinaviska

länderna som de särskilda konventionsländernas myntlagar funnes

tydliga stadganden om hvardera statens skyldighet att från allmänheten inlösa

sitt silfvermynt till hvilket belopp som helst. På intet sätt förminskades

denna skyldighet för svenska statsverket derigenom, att i § 16 af myntlagen

invexlingen uppdragits åt riksbanken, ty dessutom föreskrefves i samma

§, att det genom särskilda stadganden skulle bestämmas, å hvilka andra

ställen dylik vexling skulle ega rum. Visserligen hade hittills sådant uppdrag

lemnats endast åt vissa landtränterier, dit riksbanken svårligen kunde

hänvända sig för erhållande af valuta för skiljemynt, men, derest Eders

Kongl. Maj:t funne lämpligt föreskrifva, att jemväl statskontoret (eller annan

i hufvudstaden befintlig statskassa) skulle hafva dylik vexlingsskyldighet sig

ålagd, syntes det myntdirektören lika litet kunna förvägras riksbanken som

någon annan bank att derstädes få invexla skiljemynt till hvilket belopp

som helst. Man skulle häremot kunna invända, att en dylik operation vore

af föga gagn för riksbanken, enär statskontoret sannolikt åter skulle i

banken invexla skiljemyntet. Men i Riksdagens förut omförmälda skrifvelse

betonades särskildt på der anförda skäl, att § 16 i myntlagen borde tolkas

på sådant sätt, att den åt »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken få skiljemynt

invexladt mot guld icke finge anses vara tillerkänd jemväl statsverket,

och under sådant förhållande förfölle anmärkningen, emedan statskontoret

icke utan riksbankens medgifvande kunde åter invexla skiljemyntet. Om

denna uppfattning, hvilken äfven delades af myntdirektören, vore riktig,

skulle för ändamålets vinnande någon ändring af myntlagen icke vara behöflig,

utan endast en af Eders Kongl. Maj:t utfärdad föreskrift angående

hvilken statskassa, som den ifrågavarande invexlingsskyldigheten skulle påläggas.

Myntdirektören erkände dock, att, för undanrödjande af all ovisshet

rörande statsverkets och riksbankens inbördes skyldigheter och^rättigheter i

berörda hänseende, det vore synnerligen önskligt, att i sjelfva myntlagen infördes

en bestämmelse, hvarigenom staten åtoge sig att i sista hand inlösa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition^Nio 21.

äfven det silfverskiljemynt, som i riksbanken från allmänheten invexlats. En

sådan bestämmelse vore af så mycket större vigt, som detta mynt, hvilket

tillförene upptagits till endast 90 procent, alltsedan år 1887 i riksbankens

metalliska kassa upptoges till fulla pregelvärdet och kunde utgöra ända till

en femtedel af densamma, oaktadt myntet, såsom ofta anmärkts, endast hade

ett metallvärde, som vida understege det nominella.

För att afgöra, hvilka åtgärder till följd af den ifrågasatta ändringen

i myntlagen skulle från statens sida behöfva vidtagas, syntes det myntdirektören

vara skäl att tillse, så väl under hvilka omständigheter riksbanken

skulle komma att fordra invexling af silfverskiljemynt som ock i huru stor

omfattning invexlingen möjligen komme att ega rum. Så länge man följde

den grundsatsen, att silfverskiljemynt icke utmyntades till större belopp, än

rörelsens verkliga behof fordrade, kunde riksbankens förråd af dylikt mynt

svårligen stiga utöfver det belopp, som erfordrades för utvexlingen till allmänheten.

Riksbankens hela behållning af silfverskiljemynt varierade mellan

3,000,000 kronor och 1,000,000 kronor, och så snart den närmade sig sistnämndasumma,

förspordes klagomål öfver att allt för litet silfvermynt utlemnades

från myntverket. Denna behållning erfordrades alltså till största delen

för den dagliga vexlingsrörelsen vid riksbankens hufvudkontor och de många

afdelningskontoren. Det kunde således under vanliga förhållanden icke ifrågakomma,

att staten skulle behöfva öfvertaga eller inlösa någon del af förenämnda

vexlingskassa. Sådant skulle endast kunna hända, derest denna

kassa af en eller annan anledning komme att väsentligt ökas, hvilket kunde

ske antingen derigenom, att allmänhetens behof af rörelsemedel för den mindre

handeln afsevärdt minskades, hvaraf följden blefve en större tillströmning

af skiljemynt till banken, eller ock derigenom, att vid myntverket utmyntades

och derifrån utvexlades ett vida större belopp af silfvermynt, än rörelsen

kunde använda. I båda fallen skulle riksbanken nödgas inlösa det på

sådant sätt uppkomna öfverskottet och kunde då möjligtvis begära att för

detsamma af statsverket erhålla ersättning i guldmynt eller riksbankens sedlar.

Föga sannolikt vore det emellertid, att rörelsen skulle kunna undvara någon

betydligare del af det nu utelöpande silfvermyntet. Såsom bevis härför framhåller

myntdirektören, att knappast något annat land med ordnadt myntväsen,

i förhållande till folkmängden, hade ett så ringa belopp af silfverskiljemynt

i cirkulation. Om riksbankens behållning af sådant mynt inberäknades,

uppginge allt i rörelsen varande svenskt silfvermynt till 18,030,000

kronor, hvilket utgjorde 3 kronor 75 öre för hvarje individ af landets befolkning,

under det att i Norge erfordrades 3 kronor 6G öre, i Danmark 8

kronor 95 öre, i Tyskland 8 kronor 30 öre och i England icke mindre än

Bill. Ull Rilcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

10 kronor 80 öre för hvarje innebyggare. Utmyntningen hade alltså hittills

varit ganska måttlig; och det vore ingen anledning befara, att något af det

nu i omlopp varande silfvermyntet skulle blifva öfverflödigt.

Den myntverket enligt § 30 i nådiga instruktionen af den 8 december

1876 tillkommande skyldighet att sprida silfverskiljemynt genom fraktfri

afsändning af sådant till alla delar af landet kunde, enligt myntdirektörens

mening, så mycket mindre medföra myntning af större belopp, än rörelsen

fordrade, som det städse iakttoges, att, så länge riksbankens förråd dertill

lemnade tillgång, något nytt mynt icke tillverkades, utan, för stärkande af

myntverkets vexlingskassa, gammalt sådant i stället hemtades från riksbanken.

Endast när bankens tillgång på någon myntvalör betydligt reducerats,

företoges för statsverkets räkning myntning af det för tillfället behöfliga beloppet

silfvermynt. Till ytterligare säkerhet för att icke silfvermyntningen

skulle blifva alltför stor understäldes förslaget om beloppet Eders Kongl.

Maj:ts pröfning, innan myntningen företoges. Yisserligen kunde man tänka

sig, att, då härom ingen föreskrift funnes meddelad i instruktionen för myntverket,

silfvermyntningen någon gång skulle kunna verkställas, utan att dessförinnan

Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande för dess utförande blifvit begärdt.

Till förekommande häraf hade det synts myntdirektören, som om ett

tillägg till nämnda instruktion i berörda syfte icke skulle vara alldeles obehöfligt.

Af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge emellertid myntdirektören det

vara ådagalagdt, att riksbankens förråd af silfvermynt icke vore större, än

som för utvexlingen vid bankens många kontor vore behöflig!, äfvensom

att denna utvexlingskassa icke i någon afsevärd mån kunde ökas,

vare sig genom inströmning till banken af en del af det i cirkulationen

varande silfvermyntet eller derigenom att rörelsen genom alltför

stor silfvermyntning blefve belastad med mera mynt, än den kunde behålla.

Myntdirektören har derföre förklarat sig icke kunna inse, under

hvilka omständigheter det skulle inträffa, att riksbanken behöfde begagna

sig af den medgifna rättigheten, för så vidt icke banken till följd af

en oförmodad minskning af dess guldmyntkassa måste begagna hvarje

medel till densammas stärkande, äfven med uppoffring af sin vexelkassa.

I alla händelser ansåge myntdirektören, att statskontoret i allmänhet egde

tillräckligt stor fordran af riksbanken för att dermed inlösa det erbjudna

silfvermyntet; och hvartill en på sådant sätt verkstäld utvexling skulle gagna

banken, vore svårt att förstå, då guldbehållningen icke derigenom ökades.

Under sådant förhållande skulle, enligt myntdirektörens förmenande, ett tilllägg

till lagen om rikets mynt, hvarigenom riksbanken tillerkändes rättighet

att, mot aflemnande till statskontoret, eller någon annan af Eders Kong].

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

Maj:t bestämd statskassa, af i banken uppsamladt silfverskiljemynt, bekomma ersättning

med guld eller riksbankens sedlar, för staten hafva sa ringa praktisk

betydelse, att någon åtgärd åtminstone icke behöfde på förhand vidtagas

för att bringa denna invexlingsskyldighet till utförande. För den händelse

Eders Kong], Maj:t icke desto mindre funne nödigt, att för framtiden en

statens invexlingsfond bildades, hemstälde myntdirektören, huruvida icke härtill

kunde lämpligen användas den behållning, som uppkomme på tillverkningen

af skiljemynt.

Riksdagen hade i sin nu ifrågavarande skrifvelse visserligen icke framhållit

något behof af en bestämmelse angående invexling af annat mynt än

silfvermynt, men äfven om invexlingen af bronsmyntet icke kunde sägas

vara af någon större betydelse för riksbanken, hade det dock synts myntdirektören,

till förekommande af all osäkerhet angående tolkningen af myntlagens

§ 16, vara önskligt, att enahanda bestämmelser blefve gällande för

bronsmynt som för silfvermynt.

På grund af nu anförda skäl har myntdirektören ej mindre tillstyrkt

bifall till Riksdagens begäran om framläggande till Riksdagens antagande af

sådant tillägg till nu gällande myntlag, att derigenom uttryckligen stadgades

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemynt

med guld eller riksbankens sedlar, än äfven för egen del föreslagit,

att i det mynt, som enligt detta tillägg skulle blifva föremål för inlösen,

jemväl bronsmynt inbegrepes.

Vidare anför myntdirektören, att, då till följd af föreskriften i myntlagens

§ 17 i riksbanken invexlades silfvermynt af norsk och dansk pregel

jemte det svenska, det säkerligen vore af stor fördel för riksbanken, om

detta mynt, utan att särskiljas, blefve af staten inlöst, men att, enär banken,

i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts medgifvande i nådigt bref till fullmäktige

den 12 september 1879, fortfarande såsom hittills syntes kunna på

statens bekostnad återsända det ifrågavarande silfvermyntet till Korge och

Danmark, det vore fullkomligt obehöflig^ att statens invexlingsskyldighet

gentemot riksbanken utsträcktes äfven till det främmande konventionsskiljemyntet.

Dessutom erinrar myntdirektören derom, att det af riksbanken årligen

invexlade och genom dess försorg utsorterade norska och danska silfvermyntet

uppginge till det betydliga beloppet af till 1 million kronor, hvarföre

det för den statskassa, som finge i uppdrag att inlösa silfvermynt från

riksbanken, skulle blifva förenadt med stor olägenhet och mycken svårighet

att öfvertaga bestyret med utsorteringen och återsändningen af det ifrågavarande

myntet. Enär detta skulle kunna blifva oundvikligt, derest icke i

det föreslagna tillägget undantag gjordes för skiljemynt med norsk eller dansk

pregel, har det synts myntdirektören vara lämpligast, att tillägget finge plats

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

i en särskild § efter § 17 i lagen om rikets mynt; och har myntdirektören,

som tillika ansåge det vara önskligt, att vederbörande statskassa befriades

från besväret med skiljemyntets uppräknande och att mindre belopp än 500

kronor icke borde af densamma mottagas, föreslagit, att § 18 måtte erhålla

följande lydelse:

»För i riksbanken invexladt svenskt skiljemynt, uppräknadt i poster

om 500 kronor, eger riksbanken att vid anfordran af statsverket bekomma

ersättning med guldmynt eller riksbankens sedlar. Hvilken statens kassa,

det tillkommer att verkställa sådan invexling, bestämmes af Konungen.»

På grund af nådig befallning har jemväl statskontoret den 24 december

1895 afgifvit underdånigt utlåtande och deruti anfört, hurusom, på sätt

vid ärendets föregående behandling blifvit anmärkt, förevarande frågas innebörd

vore endast formel. Statsverkets skyldighet att vid anfordran till pregelvärdet

inlösa det för kronans räkning utmyntade skiljemyntet hade nemligen,

så vidt statskontoret kände, aldrig blifvit bestridd, om ock tider gifvits,

exempelvis närmast efter mynttecknens utsläppande, då statens förmåga att

fullgöra denna sjelfklara skyldighet varit otillräcklig. I det betänkande, som

den 13 augusti 1870 afgifvits al utsedde komiterade beträffande öfvergång

till ett nytt myntsystem med guld såsom värdemätare och hvilket betänkande

hufvudsakligen lagts till grund för myntreformens genomförande vid 1873

års riksdag, framhölles visserligen nödvändigheten för hvarje land, som

ville grunda sitt myntsystem på guld såsom ensam värdemätare, att med

afseende å det till skiljemynt utpreglade silfver- och kopparmyntet tillämpa

den grundsats, att dessa skiljemynts metallvärde icke obetydligt understege

deras pregelvärde, på det man kunde blifva förvissad att få behålla sitt

skiljemynt och att detta icke till följd af någon tillfällig rubbning af metallprisen

kunde blifva föremål för enskild spekulation. Men då detta mynt

sålunda skulle i rörelsen mottagas till ett värde, öfverstigande det af den i

detsamma innehållna metallen, vore det, enligt komiterades åsigt, klart, att

detta skiljemyntets i viss mån fingerade värde i främsta rummet måste uppehållas

genom detsamraas ovilkorliga inlösning till pregelvärdet af den, som

egde rättighet att sådant mynt utpregla, hvilken rättighet borde vara Eders Kong].

Maj:t och kronan förbehållen. Rättigheten att låta slå mynt hade ock hos

oss städse betraktats såsom ett så kalladt regale och Konungens rätt dertill

vore enligt nu gällande grundlag bibehållen oförkränkt. Den förpligtelse,

utöfvandet af denna rättighet medförde, hade ock blifvit erkänd i § 16 af

myntlagen äfvensom i nådiga kungörelsen den 31 december 1875. Om således

genom en mot andemeningen stridande bokstafstolkning statsverket

skulle, exempelvis vid uppkommet penningebehof, på sätt i Riksdagens skrifvelse

omförmäldes, låta utmynta silfvermynt till så stort belopp, att skilna
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

den mellan pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningskostnaden

gåfve den äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna det för ändamålet

utmyntade silfret till riksbanken med fordran på inlösen mot guld, så

och derest riksbanken, som endast borde tjena som en förmedlare vid inoch

utvexling från allmänheten af statens mynt och skiljemynt och icke såsom

förläggare för staten, likväl skulle, på grund af bestämmelserna i myntlagen,

anse sig böra inlösa ifrågavarande silfverskiljemynt mot guld, kunde,

enligt statskontorets förmenande, statens penningebehof icke derigenom tillfredsställas,

enär riksbanken för ett sådant tvångslån antagligen komme att

genast fordra betalning genom inlösen i något af de rikets landtränterier,

hvilka vore skyldiga att dels vid anfordran, dels ock efter någon viss tid,

högst tre veckor, vexla silfverskiljemynten mot guldmynt.

På grund åt hvad sålunda blifvit anfördt funne visserligen statskontoret

det föreslagna lagstadgandet, åtminstone under nuvarande förhållanden, icke

vara af något verkligt behof påkalladt, men enär de öfriga till myntkonventionerna

hörande länder redan egde motsvarande stadganden, genom hvilkas

införande medelst en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag äfven

hos oss en formel bristfällighet skulle undanrödjas, ansåge sig statskontoret

icke böra afstyrka ifrågavarande lagstadgande, hvilket för fullständighetens

skull jemväl syntes böra omfatta inlösen af bronsmynt, hvarför guld i utbyte

äfven kunde fordras.

Hvad deremot anginge det af myntdirektören väckta förslag, att, till

ytterligare säkerhet mot en alltför stor silfverutmyntning, fråga om beloppet

af sådan utmyntning borde underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning, innan

myntning företoges, ansåge statskontoret, att, enär den hittills verkstälda

silfvermyntningen enligt den nya myntlagen hos oss varit sparsammare än i

åtskilliga andra länder, af hvilka exempelvis för tyska riket ett maximibelopp

af 10 riksmark för hvarje individ af hela rikets befolkning blifvit genom

lag bestämdt, anledning saknades för det ifrågasatta tillägget till gällande

instruktion för myntverket, hvartill förslag dessutom icke nu förelåge.

Beträffande myntdirektörens förslag att, derest det ifrågasatta tillägget

till gällande myntlag blefve antaget, statskontoret skulle ombesörja vexlingen

från riksbanken, har statskontoret anfört, att, enär jemlikt nådiga kungörelsen

den 30 december 1893 en hvar — och således äfven riksbanken — redan

egde att i myntverket till inlösen förete skadade svenska myntstycken af

silfver eller brons, samt de till statens kassor inkommande svenska mynteller

skiljemyntstycken, hvilka i förhållande till dessa kassor vore lagligt

betalningsmedel, men enligt gällande föreskrifter icke åter finge sättas

i omlopp, borde till myntverket för inlösen öfverlemnas, syntes äfven ifrågavarande

inlösningsbestyr lämpligast böra verkställas af myntverket, der den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

fackkunskap funnes vara att tillgå, hvilken för bestyrets behöriga utförande

oundgängligen erfordrades. Då med den varsamhet i utmyntningen, som

hittills iakttagits, invexlingsbeloppen i vanliga fall antagligen blefve jemförelsevis

små och kunde bestridas af myntverkets nuvarande tillgångar, vore

bildandet af någon särskild fond för ändamålet näppeligen erforderlig, utan

syntes, derest vid något tillfälle nödiga medel till invexlingen hos myntverket

skulle saknas, statskontoret böra erhålla Eders Kong]. Maj:ts bemyndigande

att af för händer varande medel till myntverket förskottsvis anordna erforderligt

belopp, som borde af myntverket ersättas, så snart dess tillgångar sådant

medgåfve. Frågan angående hvilken eller hvilka statens myndigheter eller

kassor skulle verkställa invexlingen från riksbanken hade dock synts statskontoret

vara af beskaffenhet att icke böra göras till föremål för stadgande

i myntlagen, enär denna fråga endast innefattade en verkställighetsåtgärd,

om sättet för hvars utförande det borde, enligt statskontorets åsigt, tillkomma

Eders Kongl. Maj:t att efter förhållandena vid olika tider ensam bestämma.

Under förutsättning att statskontorets sålunda uttalade åsigter vunne

nådigt afseende, hemställer statskontoret, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till

Riksdagen aflåta proposition derom, att lagen om rikets mynt den 30 maj

1873 måtte erhålla ett tillägg genom en ny § med ordningsnummern 18 af

ungefär följande lydelse:

»I den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger riksbanken

vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp

af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara lagligt betalningsmedel

i förhållande till statens kassor, utvexladt mot guldmynt eller riksbankens

sedlar.

Om inlösen af vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver

eller brons m. m. finnes särskildt stadgadt.»

Derjemte har statskontoret såsom sin uppfattning uttalat, att, derest ett

dylikt lagstadgande kommer till stånd, Eders Kongl. Maj:t lärer meddela

de särskilda föreskrifter, som för detsammas bringande till verkställighet

erfordras, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad statskontoret i sitt

ifrågavarande utlåtande antydt.

På sätt så väl af Riksdagen som af statskontoret blifvit erinradt, är

den föreliggande frågans innebörd endast formel. Statens skyldighet gent

emot riksbanken att invexla skiljemynt torde vara ostridig, ehuru något uttryckligt

lagstadgande härom icke finnes meddeladt. Då emellertid det icke

kan förnekas, att genom det af Riksdagen ifrågasatta tillägget till myntlagen

en formel bristfällighet skulle blifva undanröjd, tvekar jag icke att förorda

detsamma; och torde, i enlighet med hvad de hörda myndigheterna föreslagit,

berörda bestämmelse för fullständighetens skull böra omfatta så väl brons
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

■Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 21.

mynt som silfvermynt. Beträffande stadgandets affattning synes mig den af

statskontoret föreslagna formulering böra vinna godkännande.

Af hvad de hörda myndigheterna anfört synes mig otvetydigt framgå,

att några särskilda åtgärder för mötande af de anspråk på invexling af

skiljemynt, som gent emot statsverket kunna från riksbankens sida framställas,

icke för närvarande äro af behofvet påkallade; lärande Eders Kongl. Maj:t

framdeles vilja fatta beslut beträffande frågan, åt hvilken eller hvilka bland

statens kassor den ifrågavarande invexlingsskyldigheten bör uppdragas.

Såsom jag förut nämnt, har myntdirektören föreslagit, att i instruktionen

för myntverket skulle införas bestämmelse derom, att fråga om verkställande

af utmyntning af skiljemynt skulle hvarje gång underställas Eders Kong].

Maj:ts pröfning. Äfven om någon praktisk olägenhet icke skulle vara att

befara genom saknaden af bestämmelser i dylikt syfte, kan det likväl, enligt

min mening, icke anses egentligt, att åt en underordnad myndighet är

uppdragen rättigheten att efter eget bepröfvande utsläppa myntrepresentativ

i den allmänna rörelsen till huru stor myckenhet som helst och sålunda —•

teoretiskt taget — hafva makt att till obegränsadt belopp skuldsätta statsverket.

Lika med myntdirektören och en reservant i statskontoret anser jag

den, åtminstone på de senare åren, städse iakttagna praxis, att myntdirektören

understält Eders Kong], Maj:ts pröfning frågan om utmyntning af skiljemynt,

böra fastslås genom erforderligt tillägg till instruktionen; och torde det tillåtas

mig att vid annat tillfälle få underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning förslag

till dylikt tillägg.

Bland de riksbankens kassatillgångar, å hvilka sedelutgifning får grundas,

upptages i gällande bankoreglemente, 5 § 1 mom., metallisk kassa och i

samma reglemente, 6 §, bestämmes, att såsom metallisk kassa skall beräknas

ej blott guldmynt och omyntadt guld, utan ock i Sverige, Norge och Danmark

i öfverensstämmelse med konventionen den 27 maj 1873 pregladt silfvermynt;

och framgår af bestämmelsen i sista stycket af 6 §, att dylikt silfvermynt

icke får ingå i den metalliska kassan till större belopp än en femtedel

af denna kassa i dess helhet. 1 förut omförmälda, till bankoutskottet vid

1894 års riksdag afiåtna skrifvelse hafva bankofullmäktige medgifvit, att

silfvermyntets upptagande i den metalliska kassan vore principielt oriktigt,

och derföre förordat, att bestämmelsen härom uteslötes ur bankoreglementets

6 §; men fullmäktige hafva på samma gång föreslagit, att riksbankens

konventionssilfvermynt i stället upptoges bland de i reglementets 5 § 1 mom.

angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får grundas. I anledning

häraf anser jag mig böra erinra derom, att, då frågan om öfverflyttande på

riksbanken af landets hela sedelutgifning inför Eders Kongl. Maj:t af mig

den 24 innevarande månad anmäldes, jag jemväl uttalude mig angående

bankofullmäktiges nyssnämnda förslag ocli dervid anförde, att ur principiel

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

synpunkt silfvermyntet icke heller väl försvarade sin plats bland de tillgångar,

å hvilka sedelutgifningen finge grundas; att det syntes mig angeläget,

att, om riksbanken skulle erhålla uteslutande sedelutgifningsrätt, grunderna

för denna rätt faststäldes så, att de icke lemnade rum för anmärkning; samt

att jag derföre ansett riktigast att taga steget fullt ut genom att från de

valutor, som finge utgöra underlag för sedlarne, alldeles utesluta silfvermyntet,

helst någon afsevärd olägenhet för riksbanken icke syntes böra derigenom

uppstå; i öfverensstämmelse hvarmed det af mig vid nämnda tillfälle

framlagda förslag till lag för Sveriges riksbank äfven är affattadt.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen

att för sin del besluta, att lagen om rikets mynt den 30 maj 1873

skall erhålla ett tillägg genom en ny § med ordningsnummern 18 af följande

lydelse:

3)1 den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger riksbanken

vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp

af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara lagligt betalningsmedel

i förhållande till statens kassor, utvexladt mot guldmynt eller riksbankens

sedlar.

Om inlösen af vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver

eller brons finnes särskildt stadgadt.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält,

deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade

Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och skulle nådig

proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan

Titt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Adolf von Hof sten.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1896.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:38 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 21 angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. a1 i texten