Sök i Ratio Lex

Angående anslag af allmänna medel till döfstimskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn

1896-02-14 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1896:39, Angående anslag af allmänna medel till döfstimskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

1

)

N:o 39.

w

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anslag af

allmänna medel till döfstimskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt

öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn; gifven

Stockholms slott den 14 februari 1896.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokoll öfver

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att för sin del medgifva,

att döfstumskoldistrikt, hvars skolstyrelse finner lämpligt att på

distriktets bekostnad till enskild undervisningsanstalt öfverlemna sinnesslött

döfstumt barn, som är mottagligt för undervisning, må uppbära för hvarje

sådant barn lika stort årligt statsbidrag, som enligt kungörelsen angående

anslag af allmänna medel till dömstumskolor den 31 maj 1889 skulle

hafva tillkommit distriktet, om barnet varit intaget i af distriktet anordnad

skola; dock under vilkor, att de lärare, som äro anstälda vid

den anstalt, dit barnet blifvit öfverlemnadt, hafva den behörighet, som

i lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889 är föreskrifven,

och att vederbörande inspektör finner barnets vård och undervisning

tillfredsställande;

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 1 Afl. 26 Haft. (N:o 39.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

samt att nu ifrågakomma statsbidrag må utgå af förslagsanslaget

till befrämjande af döfstumundervisningen.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t, förblifver Riksdagen

med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam

'' . . v>; - A

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konr/l. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

3

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maji

Konunqen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari

1896.

Närvarande:

. i ,.

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt.

36:o

Departementschefen, statsrådet Gilljam anförde:

I det protokoll öfver ecklesiastikärenden, som är bilagdt Eders

Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen år 1889 angående ordnandet

af döfstumundervisningen i riket, yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

bland annat:

Med tystnad torde icke böra förbigås den omtvistade frågan om

det ovilkorliga särskiljande till på annan ort belägen undervisningsanstalt

af de döfstumma barn, som undervisades efter talmetoden, från

dem, som undervisades efter annan metod. Komitén, som hade att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

utarbeta förslag till döfstumundervisvisningens ordnande, hade principielt

uttalat sig för eu dylik skilsmessa. Anledningen härtill vore,

att, enligt komiténs åsigt, de döfstummas böjelse att — trots alla lärarens

ansträngningar att förhindra sådant — då de under lofstunderna såge

sina kamrater begagna teckenspråket, använda detta för dem tilltalande

och lättvindiga meddelelsemedel, och att derigenom deras egen utveckling

i talet skulle väsentligen hämmas. Då emellertid det icke kunde

anses vara tillräckligt ådagalagdt, i hvad omfattning talundervisningen

kunde tillämpas, och följaktligen ej heller, till hvilken omfattning skilda

skolor, ordnade för de olika metoderna, kunde blifva erforderliga, ansåge

sig komitén icke böra föreslå något omedelbart steg i denna retning.

Komitén måste erkänna, att det icke skulle vara med klok hushållning

förenligt, om, i samma stund den föreslagna nya organisationen

trädde i tillämpning, skilda skolor inrättades, af hvilka måhända inom

kort den ena skulle finnas allt för stort tilltagen, den andra åter för

inskränkt. På grund häraf hade komitén uttalat den mening, att en

tids ytterligare erfarenhet vore nödig, innan ovilkorlig skyldighet ålades

vederbörande skoldistrikt att anordna dylika särskilda skolor, och att

under tiden endast borde fordras, att undervisningen efter de olika

metoderna meddelades i skilda lokaler. Det torde vara allmänt bekant,

hvilket ogillande af fackmän å detta område hade uttalats mot

komiténs nyssberörda förslag till uppskof. En revervant mot komiténs

betänkande hade yrkat, att distrikten måtte, så fort ske kunde, befrias

från skyldigheten att draga försorg om de tecknande barnen, och att

dessa barn genom statens försorg måtte erhålla undervisning å institutet

å Manilla jemte ett annat dylikt, som borde anordnas på derför

lämplig plats. Ännu omfattades denna reservantens åsigt af en och

annan döfstumlärare.

Under de tio år, som förflutit, sedan komiténs betänkande afgifvits,

hade åtskillig erfarenhet inhemtats rörande döfstummas undervisning,

dels uteslutande efter talmetoden i derför särskildt afsedda skolor,

och dels efter de skilda metoderna i en och samma skola. Dervid

hade, så vidt departementschefen kände, hvarken i förra fallet ernåtts några

afgjordt fördelaktigare resultat eller i senare fallet talundervisningen

blifvit afsevärdt lidande. I utlandet, likasom hos oss, hade man iakttagit,

att de talande döfstummas oförmåga att med örat uppfatta såväl

sina kamraters som sitt eget tal medfört fel och olater vid deras tal,

hvarför man påpekat nödvändigheten att utöfva någon kontroll, då de

döfstumma talade med hvarandra. Departementschefen kände ock, att

i vårt land åtskilliga af dem, som ifrigast stridt för en ovilkorlig skils
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kotigl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

messa, betydligt jemkat sina åsigter. Trots allt detta måste dock erkännas,

att tillräcklig utredning ännu saknades för att afgöra, huruvida

icke skilda skolor erfordrades, om undervisningen efter talmetoden i full

mån skulle komma till heders. Särskildt skulle ett sådant afskiljande

från tallinien böra gälla de efter teckeumetoden undervisade. Det förefölle

departementschefen vara af stor vigt, att denna fråga åtminstone

tills vidare hölles öppen, och att skoldistrikten lemnades full frihet att

hvar för sig äfven i detta hänseende besluta. Meddelades undervisning

efter de olika metoderna under samma tak, borde dock fordras, att vederbörliga

åtgärder vidtoges, på det att talundervisningen icke måtte

blifva lidande på en sådan anordning.

En följd af sistberörda frågas ännu outredda skick vore ock, att

departementschefen åtminstone för det dåvarande måste motsätta sig

de från vissa håll framstälda anspråken, att staten ensam skulle åtaga

sig ansvaret för de tecknande barnens undervisning. Han gjorde det så

mycket mera, som det ytterst obestämda procentförhållandet emellan

de talande och de tecknande gjorde det alldeles omöjligt att beräkna

vidden af de uppoffringar, som från det allmännas sida för sådant fall

skulle erfordras. Dermed ville han icke förneka, att ju icke i en framtid,

om vunnen erfarenhet tydligen visade, att sådant kunde vara af

gagn för undervisningen i dess helhet, staten torde böra åtaga sig att

på särskildt sätt medverka för de tecknandes undervisning.

Sedan lagen om döfstumundervisningen den 31 maj 1889 utkommit,

hafva hittills de särskilda skoldistrikten sörjt hvart och ett för alla

sina döfstumma barns undervisning, efter hvilken metod än denna meddelats,

och undervisningen har, så vidt mig är bekant, medfört så goda

resultat, som billigtvis kunnat begäras. Emellertid torde den erfarenheten

hafva vunnits, att undervisningen af de tecknande barnen blir

för skoldistrikten jemförelsevis dyr.

Med anledning deraf har styrelsen öfver institutet för döfstumma

i Hjorted, hvilket, numera, sedan de särskilda skoldistrikten öfvertagit

undervisningen af sina döfstumma barn i af distrikten sjelfva upprättade

skolor, ej har utrymme för sin verksamhet, erbjudit sig att på vissa

vilkor öfvertaga undervisningen af sådana sinnesslöa döfstumma barn,

som befinnas mottagliga för undervisning i döfstumskola. Härigenom

skulle institutet, hvilket är grundadt genom frivilliga sammanskott och

donationer till främjande af döfstumma barns undervisning, och som

för närvarande utom byggnader på egen grund eger donerade fonder

till ett belopp af 33,000 kronor, fortfarande kunna verka i döfstumundervisningens

tjenst, på samma gång som det minskade kostnaderna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

för döfstumundervisningen i de skoldistrikt, som ville sända ifrågavarande

barn till institutet för att der undervisas och uppfostras. Men

en förutsättning för att skoldistrikten skola kunna bereda sig någon

lättnad i omkostnaderna för de döfstumma barnens undervisning genom

att sända en del af dem till institutet i Hjorted är, att skoldistrikten

för hvart och ett af dessa barn erhålla lika stort bidrag af statsmedel,

som om barnen undervisades i distriktets egna skolor. För att utverka

detta har styrelsen öfver döfstuminstitutet i Hjorted i skrifvelse till

Eders Kongl. Maj:t inkommit med underdånig anhållan, att Eders Kongl.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva en sådan förändring i kongl.

kungörelsen angående anslag af allmänna medel till döfstumskolor den

31 maj 1889, att det högre statsbidraget, 250 kronor för hvarje barn

för år räknadt, måtte tillförsäkras döfstumskola, anordnad af skoldistrikt,

äfven i det fall, att skolstyrelsen finner lämpligt att på distriktsskolas

bekostnad till undervisning och uppfostran inackordera de sinnesslöa

döfstumma barn, som äro mottagliga för undervisning, vid institutet för

döfstumma i Hjorted eller vid annan enskild döfstumskola.

Som stöd för sin underdåniga anhållan yttrar styrelsen i nämnda

skrifvelse, att det vid den grundläggande undervisningen alltid visade

sig, att af eu grupp nyintagna elever några vore sinnesslöa och till följd

deraf urståndsätta att kunna följa med sina bättre begåfvade kamrater.

Då de således icke kunde undervisas tillsammans med dessa, måste vid

hvarje distriktsskola en särskild afdelning bildas för de sinnesslöa döfstumma

barnen, och särskilda lärare anställas för dem. Men emedan

antalet af dessa sinnesslöa i allmänhet ej beräknades större än omkring

10 % af de intagna, blefve följden, att denna afdelning sönderfölle i flera

mindre afdelningar med endast några få elever i hvarje, hvilket gjorde

det nödvändigt antingen att för dem anskaffa jemförelsevis flera lärare

än för de mera begåfvade, i hvilket fall misshushållning med lärarekrafter

uppstode och undervisningen fördyrades, enär en lärare, ehuru han samtidigt

ej kunde undervisa mer än en klass, lika väl kunde undervisa en

större med 10 å 12 barn som en mindre med halfva detta antal och

derunder, eller ock att i ekonomiskt intresse inskränka lärarekrafterna

så mycket som möjligt, så att en och samma lärare finge undervisa flera

mindre afdelningar, i hvilket fall hans tid och krafter för mycket splittrades,

och hvarje afdelnings eller elevs undervisning i samma grad försummades.

Med anledning häraf och på grund af föreskriften i § 13 mom. 5

af lagen angående döfstumundervisningen, att det särskildt borde tillse,

att icke undervisningen å tallinien blefve lidande derigenom, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

dess lärjungar obehörigen sammanfördes med lärjungarne å de öfriga

linierna, hvilket uppenbarligen säkrast förekommes derigenom, att de

svagast begåfvade barnen, som hänfördes till teckenlinien, undervisades

i särskild anstalt, hade styrelsen för döfstuminstitutet i Hjorted i augusti

månad 1894 ingått till styrelsen öfver andra döfstumskoldistriktet med

förfrågan, huruvida denna funne lämpligt och med sina intressen förenligt

att mot en årlig afgift af 300 kronor för hvarje elev vid institutet

i Hjorted inackordera sina sinnesslöa, bildbara elever. Sedan styrelsen

öfver nämnda skoldistrikt med anledning deraf ingått till Eders Kongl.

Maj:t med underdånig förfrågan, om det högre statsbidraget, 250 kronor

för elev, kunde påräknas för distriktets sinnesslöa barn, som på distriktsskolans

bekostnad åtnjöte undervisning och underhåll vid enskild döfstumskola,

hade Eders Kongl. Maj:t på grund af ordalydelsen i ofvan

berörda kongl. kungörelse ej kunnat medgifva, att ett statsbidrag af 250

kronor för elev vid sådant fall erhölles.

Att en önskan att lätta undervisningen vid åtminstone vissa distriktsskolor

genom att från dem afskilja de sinnesslöa döfstumma barnen

för öfrig!, förefunnes, derom vittnade följande uttalande af styrelsen i

fjerde döfstumskoldistriktet i den förklaring, som åtföljde dess till Elfsborgs

läns landsting framlemnade förslag till byggnader för döfstumskolan

i Venersborg: För D-liniens barn, som utgjorde ett ringa fåtal

och måste undervisas enligt teckenmetoden, hade styrelsen tänkt sig

mera provisoriska anordningar. Rörande D-barnen hyste nemligen styrelsen

en ej ogrundad förhoppning, att de komme att öfvertagas af

staten för att undervisas i särskilda skolor, synnerligast som behofvet

af en sådan anordning gjorde sig känbart inom alla distrikt samt framställning

härom redan blifvit inom Riksdagen väckt.

Den här åsyftade motionen hade visserligen icke vunnit Riksdagens

bifall, men, om erfarenheten gåfve vid handen, att dömstumskoldistrikten

icke lämpligen kunde omhändertaga de sinnesslöa döfstumma barnen,

torde styrelsen öfver de särskilda döfstumskoldistrikten icke underlåta

att ingå till Eders Kongl. Maj:t med förnyad framställning i ämnet.

I den öfvertygelsen, att det för döfstumskoldistrikten måste blifva

afsevärdt billigare att inackordera de döfstumma sinnesslöa barnen i enskild

anstalt, utan att någon ökad uppoffring å statens sida derigenom

behöfde ifrågakomma, hade styrelsen för institutet i Hjorted vågat inkomma

till Eders Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att Eders

Kongl. Maj:t måtte aflåta till Riksdagen nådig proposition i det här ofvan

angifna syftet.

Beträffande berörda af styrelsen öfver institutet för döfstumma

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

Hjorted gjorda anhållan hafva utlåtanden inhemtats från skolstyrelserna

i de särskilda döfstumskoldistrikten.

Skolstyrelsen i första distriktet förordar bifall till berörda anhållan,

enär det af styrelsen för institutet i Hjorted föreslagna sättet

att skilja de bildbara sinnesslöa döfstumma från distriktets skolor och

åt annan anstalt öfverlemna deras uppfostran syntes vara enkelt och

för distrikten blifva särdeles billigt utan att kräfva ökad uppoffring

från statens sida, hvartill korarae, att, genom bestämmelser angående

lärarekrafter med mera såsom vilkor för det ifrågasatta statsbidragets

åtnjutande, dessa barns undervisning och uppfostran uti nämnda institut

eller annan dermed jemförlig läroanstalt borde kunna blifva fullt motsvarande

hvad som i sådant afseende eljest kunde dem beredas.

Skolstyrelsen i andra distriktet har den 16 sistlidne oktober inkommit

till Eders Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse, hvari

skolstyrelsen — med erinran, att skolstyrelsen den 25 januari samma år

gjort hemställan hos Eders Kongl. Maj:t, huruvida skolstyrelsen kunde

påräkna årligt bidrag med 250 kronor för hvarje barn, som på skolstyrelsens

bekostnad kunde blifva intaget vid institutet för döfstumma i

Hjort-ed, men att Eders Kongl. Maj:t vid föredragning af detta ärende

förklarat, att det ifrågasatta bidraget af statsmedel under ofvan angifna

förutsättning ej kunde medgifvas — vidare yttrar, att det för skolstyrelsen

fortfarande framstode som ett vigtigt önskningsmål, att skoldistrikten

måtte kunna, med åtnjutande af det angifna årliga bidraget,

träffa en sådan anordning som den uti skolstyrelsens underdåniga

skrifvelse den 25 januari 1895 föreslagna och genom hvilken anordning

flera distrikt skulle kunna uti en anstalt sammanföra sina

sinnesslöa elever. Genom en sådan anordning skulle skoldistrikt undgå

de olägenheter, som under nuvarande förhållanden måste uppstå, nemligen

att antingen de sinnesslöa, hvilka icke lämpligen kunde undervisas

på samma gång som de öfriga eleverna, måste indelas uti allt för

små afdelningar, som fordrade särskilda lärarekrafter, en anordning, som

blefve uti ekonomiskt afseende synnerligen betungande, eller ock att

yngre och äldre åldersklasser sinnesslöa sammanfördes uti en undervisningsklass,

hvilket skulle menligt inverka på elevernas undervisning.

Deremot skulle å andra sidan genom den föreslagna anordningen undervisningen

kunna för de sinnesslöa bedrifvas på ett mera tillfredsställande

sätt, i det att denna uti lämpligt stora klasser omfattade ett större antal

elever af likartad begåfning. Den ifrågasatta anordningen måste dessutom

för skolstyrelsen framställa sig såsom desto mera praktisk och önskvärd,

då en sådan anstalt, utan nya byggnadskrav erbjöde sig uti Hjorteds

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

forna döfsturainstitut, hvilket ur flera synpunkter — genom värdefulla

åbyggnader, sund belägenhet samt icke obetydliga donationsfonder —

måsto anses motsvara de yttre anspråk, som kunde ställas på en sådan

anstalt. Under sådana förhållanden hade skolstyrelsen icke tvekat att

hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig hemställan, att Eders Kongl.

Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder, för att uti nådiga kungörelsen

den 31 maj 1889 måtte göras sådan ändring, att årligt statsbidrag af

250 kronor måtte af skoldistrikt få åtnjutas äfven för döfstumt barn,

som på distriktets bekostnad åtnjöte underhåll och undervisning uti

sådan anstalt som den nu antydda.

Derjemte har skolstyrelsen i andra distriktet uti det från den infordrade

underdåniga utlåtandet på uti skrifvelsen den 16 sistlidne

oktober anförda skäl förordat bifall till den framställning, hvarmed

styrelsen öfver institutet för döfstumma i Hjorted till Eders Kongl.

Maj:t inkommit.

Skolstyrelsen i tredje distriktet instämmer i hvad af styrelsen

öfver institutet i Hjorted föreslagits rörande framställning till Riksdagen,

i händelse sådan kunde anses vara erforderlig för medgifvande af det

högre statsbidragets utgående för det uppgifna ändamålet.

Skolstyrelsen i fjerde distriktet anför, att den, hvilken ej kunde

annat än biträda den åsigt, som styrelsen öfver institutet i Hjorted uttalat

i det afseende, hvarom bär är fråga, vågade i likhet med nämnda

styrelse framhålla det känbara behofvet af att de sinnesslöa, Indika

antoges vara bildbara, utgallrades ur distriktsskolorna och förlädes i

särskilda för dem afsedda skolor. Den utväg styrelsen öfver institutet

i Hjorted föreslagit för vinnande af ifrågavarande syfte, torde väl kunna

användas under förutsättning, att tillräcklig kontroll utöfvades öfver de

anstalter, som emottoge dylika barn, men mera betryggande för dessa

barns undervisning och vård syntes dock vara, att staten direkt droge

försorg om dem och exempelvis för detta ändamål ombildade några af

anstalterna för öfveråriga döfstumma, hvilka anstalter förfogade öfver

en med detta slags undervisning förtrogen lärarepersonal. På grund

af hvad sålunda blifvit anfördt, vågade skolstyrelsen underdånigst hemställa,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke åtgärder borde vidtagas, för att de bildbara sinnesslöa döfstummas

undervisning och vård öfvertoges af staten, men att, derest Eders Kongl.

Maj:ts ej funne detta lämpligt, Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder villfara

styrelsens öfver döfstuminstitutet i Hjorted underdåniga anhållan.

Skolstyrelsen i femte distriktet har funnit den föreslagna anord
Bili.

till Bifcsd. Prof. 1896. 1 Sand. 1 Afd. 26 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ningen synnerligen fördelaktig såväl för staten som för distrikten och

skänker derför densamma sitt lifliga förord.

Skolstyrelsen i sjette distriktet önskar framgång åt det af styrelsen

öfver döfstuminstitutet i Hjorted framstälda förslaget, som syntes

på ett lyckligt sätt lösa frågan om de sinnesslöa döfstummas undervisning.

Skolstyrelsen i sjunde distriktet hyser på anförda skäl den öfvertygelsen,

att för teckenmetodens utveckling liksom äfven för sinnesslöa

döfstummas isolering från de i egentlig mening bildbara barnen särskilda

skolor behöfdes. Huruvida de enskilda döfstumskolorna kunde

och borde för ändamålet begagnas, derom vågade skolstyrelsen ej uttala

sig, då den^ ej kände, hur många elever dessa kunde mottaga, ej

heller om de läge så till, att alla distrikten utan allt för stora kostnader

kunde till dem sända sina teckenelever. Styrelsen tilläte sig endast

att såsom kärnpunkt vid denna frågas lösning framhålla nödvändigheten

af att de skolor — enskilda eller statens — som vore eller komme

att blifva inrättade för tecken^ndervisningen, läge eller komme att förläggas

beqvämt för alla distrikten, samt att vid dem utrymme bereddes

för rikets samtliga teckenelever. Af Hjorteds enskilda döfstumskola

kunde andra distriktet och till äfventyrs äfven närgränsande distrikt

hafva gagn, men alldeles icke sjunde distriktet; och kunde de enskilda

skolorna ej mottaga mer än en del, måste distrikten för återstoden inrätta

teckenklasser, hvilket inverkade rubbande på talundervisningen

och, ehuru teckenklasserna då komme att räkna ett mindre antal elever,

blefve dessa klasser ej för distrikten synnerligen billigare.

Af såväl den skrifvelse rörande förändring af kongl. kungörelsen

den 31 maj 1889, hvarmed styrelsen öfver döfstuminstitutet i Hjorted

till Eders Kongl. Maj:t inkommit, som af de underdåniga utlåtanden,

som med anledning deraf blifvit från skolstyrelserna i de särskilda

döfstumskoldistrikten infordrade, framgår, att under tiden från år 1889,

då döfstumskolväsendet fick sin nuvarande anordning, den erfarenhet

vunnits, att undervisningen af sinnesslöa döfsturama barn, som äro bildbara,

blir för de särskilda distrikten jemförelsevis dyr. Derför synes

ock den meningen, att det vore en fördel, om distrikten hade tillfälle

att sända dylika barn till särskildt för dem afsedda skolor, blifva allt

mer rådande.

En af skolstyrelserna förmenar, att dylika skolor borde helst upprättas

af staten, enär man derigenom kunde hafva större trygghet för

att undervisningen blefve tillfredsställande. Det synes mig dock, som

om man genom bestämmande af vissa vilkor för erhållande af stats
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

understöd skulle kunna vinna erforderlig säkerhet för att sinnesslöa

döfstumma barn erhölle fullt nöjaktig undervisning äfven uti enskilda

skolor. För öfrigt skulle sannolikt statens utgifter för undervisningen

af de barn, hvarom bär är fråga, blifva långt större, om den skulle

upprätta särskilda skolor derför, än om den understödde enskilda skolor,

som ville åtaga sig den bär ifrågavarande undervisningen.

En förutsättning för att döfstumskoldistrikten skola få någon

minskning i utgifterna för döfstumskolväsendet genom att sända de

sinnesslöa döfstumma till enskilda skolor, är, såsom af styrelsen öfver

döfstuminstitutet i Hjorted framhållits, att de för sådana barn erhålla

lika stort statsbidrag som för dem, hvilka undervisas i distriktets egna

skolor.

De flesta skolstyrelserna hafva derför förordat den af styrelsen

öfver döfstuminstitutet i Hjorted bos Eders Kongl. Maj:t gjorda underdåniga

anhållan.

Endast skolstyrelsen i sjunde distriktet bar ej tillstyrkt bifall till

nämnda begäran. Huruvida de enskilda döfstumskolorna kunde och

borde för ändamålet användas, derom vågade nemligen, såsom bär ofvan

anförts, sagda skolstyrelse ej uttala sig, då den ej kände, huru många

elever dessa kunde emottaga, ej heller om de läge så till, att alla distrikten

utan allt för stora kostnader kunde till dem sända sina teckenelever.

Med anledning af hvad skolstyrelsen i sistnämnda distrikt anfört,

torde jag få fästa uppmärksamheten derpå, att det nu ej är fråga om

att vidtaga några definitiva anordningar för de sinnesslöa döfstumma

barnens undervisning, utan att det endast gäller att tillförsäkra skoldistrikt,

som frivilligt vilja öfverlemna dylika barn till döfstuminstitutet

i Hjorted eller till annan enskild döfstumskola för att der uppfostras

och undervisas, rätt till lika stort statsbidrag, som nu utgår till barn,

som underhållas och undervisas i distriktsskola. Derigenom, att en sådan

rätt beviljas, kommer icke endast det distrikt, som vill begagna

sig af döfstuminstitutet i Hjorted, att få lättnad i sina utgifter för

döfstumundervisningen, utan nämnda institut blir satt i tillfälle att fortfarande

få använda sina byggnader och donationer till det ändamål,

för hvilket de äro afsedda. Dertill kommer, att en sådan anordning, hvarom

här är fråga, ej medför några ökade utgifter för staten. Skulle döfstuminstitutet

i Hjorted icke kunna mottaga alla döfstumma sinnesslöa barn,

som anmälas till intagning der, eller skulle skoldistrikt, som ej ville i

egna skolor låta undervisa sådana barn, ej för afståndet kunna utan

allt för stora kostnader sända dem till Hjorted, torde annan enskild

skola finnas benägen att för dem anordna undervisning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Beträffande de vilkor, som böra fastställas, för att för döfstumt

sinnesslött barn, som intoges i Hjorted eller annan enskild döfstumskola,

lika stort statsbidrag måtte utgå, som för barnet skulle hafva

utbetalts, om det varit intaget i distriktsskola, torde man vid deras

bestämmande böra hafva till ögonmärke, att barnen måtte få lika god

vård och. undervisning i den enskilda skolan som i distriktsskolan. Det

synes mig derför billigt och lämpligt, att stadgande meddelas derom,

att, om skoldistrikt låter undervisa sinnesslöa döfstumma barn i döfstuminstitutet

i Hjorted eller i annan enskild döfstumskola, det eger rätt

att uppbära för hvarje sådant barn ett årligt statsbidrag af 250 kronor,

så vida undervisningen i nämnda läroanstalter handhafves af lärare med

samma kompetens, som är föreskrifven för lärare i distriktsskola, samt

vederbörande inspektör finner undervisningen tillfredsställande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva:

att döfstumskoldistrikt, hvars skolstyrelse finner lämpligt att på

distriktets bekostnad till enskild undervisningsanstalt öfverlemna sinnesslött.

döfstumt barn, som är mottagligt för undervisning, må uppbära för

hvarje sådant barn lika stort årligt statsbidrag, som enligt kungörelsen

angående anslag af allmänna medel till döfstumskolor den 31 maj 1889

skulle hafva tillkommit distriktet, om barnet varit intaget i af distriktet

anordnad skola; dock under vilkor, att de lärare, som äro anstälda vid

den anstalt, dit barnet blifvit öfverlemnadt, hafva den behörighet, som

i lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889 är föreskrifven,

och att vederbörande inspektör finner barnets vård och undervisning

tillfredsställande;

samt att nu ifragakomna statsbidrag må utgå af förslagsanslaget

till befrämjande af döfstumundervisningen.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

tillstyrkt, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle

nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse,

bilagan B vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Al/red Zimmerman.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.