Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket

195 sidor, varav 180 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 180 av 195 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1897:4, Med förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

1

N:o 4.

. J ''■) *i n / u''i i i w; t|iii i..■* • ;■;»»f -'' i r) f •* ■■ 1»! a* ?*. *i > • p •;

Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

förordning angående skyddskoppympningen i riket; gifven

Stockholms slott den 4 december 1896.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens

antagande öfverlemna närlagda förslag till förordning angående skyddskoppympningen

i riket; viljande Kongl. Maj:t derjemte låta till Riksdagens

kännedom komma, att, derest de i detta förslag angifna grunder för skyddskoppympningens

ordnande vinna Riksdagens godkännande, Kongl. Maj:t

är sinnad utfärda vaccinationsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med bifogade förslag till sådant reglemente.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

“!>} I f.l r * J;''l i.R >:>. ui • II

OSCAR.

G. F. Gilljam.

Bih. till Uiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

tm

förordning angående skyddskoppympning^! i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen i

x-iket den 29 september 1853 äfvensom af öfriga mot hvad här nedan

stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

§ I
Mom.

1. a) Hvarje barn skall med skyddskoppor ympas (vaccineras)

före utgången af det på dess födelseår närmast följande kalenderåret,

saframt icke med läkareintyg styrkes, att barnet haft smittkoppor eller ej

kan utan fara för sin helsa ympas.

b) Den, som blifvit vaccinerad, skall under det kalendei’år, då han

fyller tolf år, undergå förnyad ympning (revaccination), derest han icke

baft smittkoppor eller redan blifvit revaccinerad eller enligt läkareintyg ej

kan utan fara för sin helsa ympas eller med hänsyn till kort förut undergången

vaccination fatt af stads-, provinsial- eller extra provinsialläkare

anstånd med revaccination ° sig medgifvet, i hvilket sistnämnda fall revaccinationen

skall försiggå inom tid, som vid anståndets meddelande

bestämmes.

c) Da den ympningsskyldiges helsotillstånd utgör hinder för ympning,

skall denna verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder upphört.

d) I händelse ympning ej slår behörigen an, skall densamma senast

inom ett ar förnyas och, om den äfven då slår fel, efter minst tio månaders

förlopp upprepas under det på sista ympningen närmast följande

kalenderaret. Siar ympningen jemväl då fel, anses personen i fråga oemottaglig

för skyddskoppympning och är ej skyldig att sådan vidare undergå.

e) Efter hvarje verkstäld ympning skall den ympade å utsatt tid och

ställe tillstädeskomma och undei’gå besigtning för utrönande af ympningens

påföljd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 3

Mom. 2. Varder något af hvad här ofvan stadgats ej inom föreskrifven

tid fullgjordt, qvarstår skyldigheten, intill dess den blifvit uppfyld.

Den, som först sedan han öfverskridit det kalenderår, då han fylt tolf år,

blifvit vaccinerad, är dock ej pligtig att förr än tio år derefter undergå

revaccination.

§ 2.

Skyldighet att i de fall, hvarom föregående paragraf handlar, draga

försorg om ympnings och besigtnings verkställande, åligger, då den, som

skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 3.

I afseende på revaccination af dem, som till krigstjenst antagas, gälla

särskild! meddelade föreskrifter.

§ 4.

På lielsovårds- eller kommunalnämndens anfordran skall beträffande

person, som öfverskridit den för vaccination eller revaccination i allmänhet

bestämda åldersgräns, företes intyg, att han blifvit med framgång

vaccinerad och, der fråga är om revaccination, revaccinerad, eller, om så

icke skett, styrkas, att dertill förefinnes giltigt skäl. Fullgörandet häraf

åligger i fråga om person, hvilken ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för allmän eller enskild skola, läro- eller uppfostringsanstalt

vare skyldig att före persons intagning såsom lärjunge vid

anstalten affordra honom eller, om han står under målsman, denne intyg,

att personen i fråga antingen blifvit med framgång vaccinerad och, om den

i § 1 mom. 1 b) angifna åldersgräns öfverskridits, revaccinerad eller är på

grund af någon af de i § ] nämnda omständigheter vid tillfället fri från

skyldighet att undergå ympning; och må utan sådant intyg ifrågavarande

person icke vinna inträde såsom lärjunge vid anstalten, dock med undantag

för skolpligtigt barn, som anmäles till intagning i folkskola eller i

läroanstalt för döfstumma eller blinda; börande sådant barn, om behörigt

intyg ej företetts, genom föreståndarens försorg genast anmälas hos helsovårds-

eller kommunalnämnden i den ort, der barnet är kyrkobokfördt,

och, så snart lämpligen ske kan, med tjenliga medel befordras till ympning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 4.

Såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, om vid anstalten

linnes blott en lärare eller lärarinna, denna. Der liera lärare eller lärarinnor

äro anstälda, skall, om rektor, föreståndare eller styresman för anstalten

ej finnes, såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, vid offentlig*

folkundervisningsanstalt den, som af vederbörande skolråd eller skolstyrelse

fatt sadant uppdrag för hela anstalten eller del deraf sig anförtrodt,

samt vid annan läro- eller uppfostringsanstalt den bland lärarne

eller lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern, och, vid lika tjensteålder,

den, som är till lefnadsåren äldst.

Mom. 2. Föreståndare, hvarom i nästföregående moment sägs, vare

ock skyldig ej. mindre att före slutet af hvarje kalenderår upprätta förteckning

a de i den anstalt han förestår intagna lärjungar, hvilka äro

födda under det elfte föregående kalenderåret, räknadt från det löpande,

än äfven att genast af förteckningen göra utdrag rörande alla till samma

ort hörande lärjungar och sända hvarje sådant utdrag till den kommunala

helsovårdsstyrelsen i den ort, der lärjungarne äro kyrkobokförda,

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkominer:

a) legitimerade läkare;

b) , andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt linnes stadgadt,

inhemta! kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera

äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppor förlopp och kännetecken

jemte kunskap om sättet att föra vaccinationsjournal samt häröfver erhållit

föreskrifna intyg; och

c) dem, hvilka, då denna förordning träder i kraft, ega behörighet

att vaccinera.

Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af ympad person.

I lappmarken vare likväl äfven vaccinatör, som icke är legitimerad läkare,

berättigad att pa nämnda sätt taga vaccin, när skyddskoppympningen der

eljest ej kan upprätthållas.

§ 7.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccination sdistrikt,

inom hvilket erforderligt antal vaccinatörer (vaccinatriser) skall af kommunen

anställas. Varda tva eller flere vaccinatörer anstälda inom en kommun,

. skall åt hvarje vaccinatör anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde

(vaccinationskrets). Beslut om vaccinationsdistrikts fördelning i sådana

områden fattas, efter helsovårdsstyrelsens hörande, i stad af stadsfullmägtige

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 5

eller allmän rådstuga och å landet vid kommunalstämma samt underställes

Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Varder beslutet faststäldt, skall detsamma

införas i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes allmänna kungörelser.

På enahanda sätt förfares vid fråga om ändring eller upphäfvande af

distriktets fördelning i vaccinationskretsar.

Vilja två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra, förena

sig om gemensam vaccinatör, må det ske, om tillstånd dertill lemnas

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då jemväl har att meddela

de särskilda föreskrifter, som pröfvas nödiga för skyddskoppympningens

behöriga handhafvande inom dessa kommuner. Vid gemenskap, som sålunda

blifvit bestämd, skall förblifva, intill dess Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Mom. 2. 1 civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af

medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att vara vaccinatör i den

till hans tjenstgöringsområde hörande kommun eller vaccinationskrets, inom

hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal

lämpliga och till skyddskoppympnings utöfvande behöriga personer ställas

till läkarens förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningen.

Mom. 3. I stad, der blott en stadsläkare är anstäld, skall han vara

vaccinatör för staden i dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar,

inom en af dessa. Har stad i sin tjenst två eller flere stads- eller

stadsdistriktsläkare, skall minst en af dem vara vaccinatör derstädes. Jemväl

i dessa fall skall, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal lämpliga

och behöriga biträden ställas till vederbörande läkares förfogande i enlighet

med hvad i mom. 2 af denna paragraf sägs.

§ B.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccinerat barn, att af detsamma

taga ympämne, om sådant befinnes erforderligt och med ympningens

framgång förenligt. Under enahanda förutsättning må vaccintagning

från barn ej heller vägras annan dertill berättigad vaccinatör i lappmarken.

§ 9.

Från medicinalstyrelsens vaccination skönt or ega vaccinatörer, så ock

andre, som hafva befattning med skyddskoppympningen, att vid behof

reqvirera och i mån af tillgång utbekomma animal vaccin, som skall

lemnas kostnadsfritt åt förste provinsialläkare och med dem likstälde

stadsläkare'' äfvensom åt vaccinatörer. Pålitligt ympämne skall jemväl hos

nämnde läkare hållas vederbörande vaccinatörer kostnadsfritt till banda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

§ 10.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för skyddskoppympningens

utöfvande, blanketter till vaccinationslistor och vaccinationsintyg

ra. in. äfvensom förste provinsialläkares och med dera likstälde stadsläkares

nödiga omkostnader för beredande af tillgång på yrapämne godtgöras

af statsmedel.

§ 11.

Huruledes postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från

vaccinatörer aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras, må

gäldas af allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet

må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition å

sådan, derom är särskildt stadgadt.

§ 12.

Vaccinatör eger åtnjuta arfvode och ersättning enligt följande bestämmelser.

a) För hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga ympningslistorna,

utgår, der ej annorlunda öfverenskommes, af kommunens

medel ett arfvode af 20 öre.

b) För hvarje lyckad vaccination eller revaccination betalas af den

ympade eller hans målsman, mot erhållande af ett utaf vaccinatören utfärdadt

intyg angående ympningen, en afgift af 50 öre; skolande dock

för person, hvilken enligt bevis af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent

eller stadsfogde är fattig eller som, i fall sådant bevis ej företetts, saknar

utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, denna gäldas af den kommun,

i hvilken ympningen egt rum. Intyg att ympning slagit fel samt

huruvida och, i sådant fall, när förnyad ympning skall anställas lemnas

utan afgift.

c) För förnyadt sådant vaccinatörsintyg, hvarom i punkten b) förmäles,

erlägges af den, som begärt intyget, 25 öre. Begär enskild person af

vaccinatör annat intyg, skall intyget af den sökande lösas med 50 öre.

Intyg, som i denna punkt afses, må utan afgift utbekommas under enahanda

vilkor, som för liknande fall stadgas i förordningen angående

expeditionslösen.

d) För inställelse å offentligt utlyst vaccinations- eller besigtningsmöte

utgår, derest vaccinatören är förste provinsialläkare, provinsial-, extra

provinsial- eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 7

i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor, af statsmedel en särskild

ersättning, der platsen för nämnda möte ligger annorstädes än i stad,

hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner sig på längre afstånd

från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i gällande resereglemente,

som är för provinsialläkare bestämd, och i annat fall med fem

kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna reseersättning.

Åt annan vaccinatör å landet skall för hans inställelse å sådant möte,

när platsen derför ligger på längre afstånd än två kilometer från hans

bostad, skälig reseersättning utgå af kommunens medel efter den grund,

som vid vaccinatörens antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma

faststäld.

Har den i punkten b) stadgade afgift icke blifvit till vaccinatören

erlagd inom trettio dagar, sedan hans i samma punkt omförmälda intygom

lyckad vaccination eller revaccination funnits att hos honom tillgå,

eger vaccinatören att å landet, hvartill i detta fall jemväl hänföres stad,

lydande under landsrätt, till kronofogden och i öfriga städer till vederbörande

stadsfogde eller, der stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna

ifrågavarande intyg jemte af vaccinatören till rigtigheten bestyrkt restlängd,

upptagande de ympades och deras målsmäns namn och hemvist

samt de oguldna afgifternas belopp, hvarefter med afgifternas indrifning

och redovisning förfares på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen

är stadgadt; åliggande det utmätningsförrättaren att, när den ympade eller

hans målsman saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande,

derom titan ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter afgiften, likaledes

utan ersättning, skall uttagas hos vederbörande kommun. De i punkten

c) omnämnda afgifter må utmätas i enahanda ordning, som är bestämd

för utmätning af expeditionslösen.

§ 13.

Mom. 1. Målsman, som utan giltigt skäl uraktlåter att efter anmaning

fullgöra hvad honom enligt § 2 af denna förordning åligger, stralfes

med böter från och med två till och med tjugo kronor. Till enahanda

straff vare ock den förfallen, som, sedan han fylt aderton år, utan giltig

orsak underlåter att efter anmaning ställa sig till efterrättelse något af hvad

som föreskrifvits i § 1. Visar sålunda sakfäld person fortfarande försumlighet

eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af ifrågavarande skyldighet, eger

vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förelägga honom viss tid,

inom hvilken, vid vite, berörda skyldighet skall vara fullgjord. Försittes

vitet, eger nämnden att genom nytt vite göra sig hörsammad eller an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

mäla förhållandet hus Kong]. Maj:ts befallningshafvande. Af kommunalnämnd

förelagda viten må tillhopa ej öfverstiga tjugo kronor.

Mom. 2. Den, som ej ställer sig till efterrättelse stadgandet i § 4,

höte två kronor, när ohörsamheten icke är förenad med förseelse, som är

belagd med högre ansvar.

Mom. 3. Vägrar någon att under de i § 8 anförda omständigheter låta

taga vaccin, straffes med böter från och med två till och med femtio kronor.

Mom. 4. Vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning

eller föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt eller med sådan

föreståndare enligt § 5 likstäld person, som utan laga förfall underlåter

att fullgöra hvad honom enligt denna förordning eller särskilda i kraft

af densamma utfärdade föreskrifter åligger, böte, der underlåtenheten icke

enligt allmän lag är belagd med högre ansvar, från och med två till och

med femtio kronor. Låter vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning

sig ej häraf rätta, eger medicinalstyrelsen att, efter förutgången

varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera.

Mom. 5. Visar vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning

vid dess verkställande vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, eller

tager han, utan att vara dertill berättigad, vaccin af ympad person, böte,

der ej straff enligt allmän lag bör följa, från och med två till och med

etthundra kronor.

Mom. 6. Verkställer någon skyddskoppympning utan att vara dertill

berättigad, straffes med böter från och med två till och med tvåhundra kronor.

§ 14.

Mom. 1. Förseelse mot denna förordning eller mot de enligt densamma

meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid allmän

domstol; och gälle, i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares

beslut i dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i brottmål

är förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande helsovårdseller

kommunalnämnd ock att för särskildt fall förordna åklagare.

§ 15.

Öfver de beslut, hvilka det efter denna förordning eller de enligt densamma

meddelade föreskrifter tillkommer Kong! Maj:ts befallningshafvande,

helsovårds- eller kommunalnämnd att meddela, eger den, som anser sin

rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, öfver

Kong!. Maj:ts befallningshafvandes beslut hos Kong!. Maj:t inom den tid,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

som för Överklagande af förvaltande myndigheters och embetsverks beslut

är bestämd, samt öfver helsovårds- och kommunalnämnds beslut bos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande inom den tid, som är bestämd för Överklagande

af kommunalstämmas beslut; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet

till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

§ 16.

Böter och viten efter denna förordning och de i enlighet med densamma

meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de

förvandlas enligt allmän lag.

§ 17-

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen af

denna förordning, utfärdas af Kongl. Maj:t.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock vare

ej någon, som då redan fylt tolf år, pligtig att undergå ^vaccination, och

vare ej heller i afseende å sådan persons vaccinationsförhållanden de i

§ 4 meddelade bestämmelser tillämpliga.

öfver de i läro- eller uppfostringsanstalt intagna lärjungar, som äro

födda år 1886, skall den, som enligt § 5 är att betrakta såsom anstaltens

föreståndare, före den 16 januari 1898 upprätta förteckning, hvaraf han

har att genast sända behöriga utdrag till vederbörande helsovårdsstyrelser.

Bih till Biksd. Prot. 1S97. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

<2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

till

vaccinationsreglemente.

§ I
Skyddskoppympning

må kunna under alla årstider företagas; dock

vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt träffats, icke pligtig att under

andra tider än från början af maj till slutet af augusti månad hvarje år

vid offentligt utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och revaccination,

saframt icke smittkoppor gå i orten eller inom annat med densamma

i lifligare förbindelse stående samhälle. I sådan händelse skall inom den

eller de trakter och för den tid, medicinalstyrelsen med hänsyn till faran

för sjukdomens spridning bestämmer, den offentliga skyddskoppympningen,

utan afseende på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med alla, som infinna

sig för ympnings undergående.

§ 2.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af uppgifter

från presterskapet och vederbörande församlingsföreståndare uppgöra listor,

enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver såväl under närmast

föregående året födda som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende

vaccinationspligtiga personer, dels ock å samma listor anteckna öfriga

personer, som äro skyldiga att undergå vaccination och besigtning;

b) att likaledes i början af hvarje kalenderår med ledning af förteckningar

från presterskapet samt vederbörande församlings- och skolföreståndare

uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver

alla, för hvilka revaccinationspligten under året inträder, äfvensom å samma

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

11

listor anteckna öfriga personer, som äro skyldiga att undergå revaccination

och derpå följande besigtning;

c) att i samråd med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds

ordförande bestämma den ordning, i hvilken skyddskoppympningen och

den derpå följande besigtningen af de ympade böra företagas; skolande

underrättelse om nämnda ordning samt om tid och ställe för ympningen

inom olika trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens

försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt

lemnas allmänheten än äfven af vaccinatören meddelas vederbörande provinisal-,

extra provinsial- eller stadsläkare så tidigt, att han må kunna

komma till städes, om så pröfvas nödigt;

d) att i behörig tid förse sig med ympämne, som på reqvisition utbekommes

från medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller tillhandahålles

hos vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;

dock att vaccinat.ör, som är legitimerad läkare, äfven bör, sedan skyddskoppympningen

inom hans tjenstgöringsområde kommit i gång och så länge

den för året pågår, sjelf söka bereda sig tillgång till vaccin medelst ympning

från person till person, hvarjemte sådan vaccinatör skall uppsamla

vaccin från friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma till

vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;

e) att på vederbörligen angifna tider och ställen med skyddskoppor

ympa alla tillstädeskommande personer, som äro skyldiga att undergå

ympning eller eljest för sådant ändamål anmäla sig;

f) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter verkstäld

ympning besigtiga den ympade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit

samt fördenskull vid ympningens utförande underrätta den ympade,

lians föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

g) att, derest person, som, på sätt i näst föregående punkt sägs, skall

undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid

och plats, genast anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårds- eller

kommunalnämnds ordförande;

h) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af medicinalstyrelsen

faststäldt formulär, huruvida ympningen lyckats eller slagit fel,

samt i senare fallet om och när densamma skall förnyas;

i) att föra noggranna anteckningar öfver alla af honom ympade personer

(vaccinationsjournaler) samt årligen före den 16 september insända

afskrift af dessa journaler till vederbörande pastorsembete i hans tjenstgöringsområde

och, om journalerna innehålla anteckningar rörande person,

som är kyrkobokförd annorstädes, jemväl behörigt utdrag till pastorsembetet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

eller föreståndaren i den församling, der ifrågavarande person är kyrkobokförd.

k) att, derest någon begär förnyadt intyg af beskaffenhet, som i punkten

h) sägs, utfärda sådant intyg med ledning af vaccinafionsjournalen;

l) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds- eller

kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt

formulär, för skyddskoppympningen under året; börande dervid uppgift

särskildt lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat att låta

vaccinera eller revaceinera sig eller till deras omvårdnad hörande ympningspligtige,

hvarvid äfven de senares namn böra utsättas, eller hvilka,

oaktadt sådan uppmaning, hvarom nedan i § 3 mom. 2 sägs, underlåtit

att å kungjord tid och plats inställa sig eller dem till besigtning, dels ock

om hvad med hänsyn till skyddskoppymnningen finnes anmärkningsvärdt

eller anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från helsovårdseller

kommunalnämndens sida; och

m) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar,

hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas af medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna f) g) h) i) k) och m) finnes för

vaccinatör föreskrifvet gäller äfven för öfriga personer, som äro behörige

att vaccinera och hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva

skyddskoppympning; skolande af dem förteckningar å de personer, som

blifvit af dem med framgång ympade, uppgöras enligt af medicinalstyrelsen

faststäldt formulär och årligen före den 1 september afiemnas till

helsovårdsstyrelsen i den ort de ympade tillhöra.

§ 3.

Mom. 1. Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd

åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provinsialläkare blifvit

hörd beträffande kompetensen hos sådana till vaccinatörsbefattning sökande,

som ej äro legitimerade läkare, antaga med viss uppsägningstid erforderligt

antal vaccinatörer, hvar och en med sitt särskilda tjenstgöringsområde, så

ock att, när vaccinatör finnes ej längre böra bibehållas vid sin befattning,

honom entlediga; skolande i såväl ena som andra fallet derom till Kongl.

Maj:ts befallningshafvande sändas underrättelse för att införas i denna

myndighets allmänna kungörelser;

b) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande

i deras tjensteutöfning, gifva dem behöflig del af inkomna för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

teckningar samt tillse, att såväl vaccinatörerne som andra personer, hvilka

gå till handa med skyddskoppympning inom orten, iakttaga hvad dem

åligger enligt detta reglemente och på grund deraf utfärdade föreskrifter;

samt

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse vidtaga

nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande inom

orten samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat, att låta vaccinera

och revaccinera samt till besigtning inställa sig eller till deras omvårdnad

hörande ympningspligtige; skolande nämnden, derest sådant erfordras,

anmäla uraktlåtenhet i berörda hänseende till författningsenlig påföljd

samt taga på nämnden i öfrigt ankommande mått och steg för rättelses

vinnande. Härvid eger nämnden, i händelse af behof, påkalla och

erhålla biträde af kronobetjeningen.

Stadgandet i punkten a) om tillsättning och entledigande af vaccinatör

eger ej tillämplighet i fråga om stadsläkare i stad, der blott en sådan

läkare finnes anstäld.

Mom. 2. Har vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning

hos helsovårdsstyrelsens ordförande anmält, att person, som bort

undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid

och plats, skall ordföranden utan uppskof uppmana den besigtningsskyldige

eller den, som haft att ombesörja hans inställelse, att ofördröjligen

fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

Ordföranden vare ock skyldig att, så snart han genom läkares intyg

fått tillförlitlig kunskap om något sjukdomsfall af smittkoppor i orten,

derom skriftligen underrätta vederbörande pastorsembete eller församlingsföreståndare

med uppgift tillika om den insjuknades namn, ålder och bostad.

§ 4.

Mom. 1. Presterskapet samt inspektörer, föreståndare och lärare vid

undervisnings- eller uppfostringsanstalter böra låta sig angeläget vara att,

i hvad på dem beror, befordra skyddskoppympningen och uppmuntra till

dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter mottagande af vaccinationsjournalerna, utan uppskof och

senast före den 1 oktober i församlingsboken anteckna dem, som i journalerna

uppgifvas vara med framgång vaccinerade eller revaccinerade eller

oemottagliga för skyddskoppympning, så ock att, när tillförlitlig uppgift

att person haft smittkoppor erhållits, derom göra anteckning i församlingsboken;

skolande enahanda anteckningar med stöd af företedt flyttnings
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

betyg eller intyg från vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning

äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken;
b)

att på grund af de i punkten a) omförmälda anteckningar särskildt

i hvarje utfärdadt flyttningsbetyg eller intyg för intagning i läro- eller

uppfostringsanstalt anmärka, om den eller de personer, för hvilka intyget

utfärdats, haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning

eller huruvida de undergått lyckad vaccination och revaccination

eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalerna,

insända dessa till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller

stadsläkare för att bifogas dennes årsberättelse; samt

d) ej mindre att före den 16 januari hvarje år till vederbörande vaccinatör

aflemna dels förteckning å de under närmast föregående kalenderår

inom församlingen födda och dit inflyttade icke vaccinerade barn, som ej

redan aflidit eller haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning

eller utflyttat, dels ock förteckning å de i församlingen

kyrkobokförda ej revaccinerade barn, som äro födda under tolfte kalenderåret

före det löpande och icke aflidit eller utflyttat eller haft smittkoppor

eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning, än äfven att, sedan

skolrådets ordförande enligt gällande folkskolestadga uppgjort förteckning

öfver de under löpande kalenderåret i skolåldern inträdande och vissa äldre

skolpligtiga barn, låta, så snart ske kan, tillställa vaccinatören en lista å

de i samma förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit vaccinerade

eller, om de öfverskridit det kalenderår, hvarunder de fylt tolf år, revaccinerade

och som i båda fallen hvarken haft smittkoppor eller visat sig

oemottagliga för skyddskoppympning; skolande i nu ifrågavarande förteckningar

och lista uppgift tillika meddelas å barnens samt deras fäders,

mödrars eller målsmäns namn och bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet och pastorsembete

föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven om främmande trosbekännares

församlingsföreståndare.

§ 5.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen,

som eger att i öfverensstämmelse med gällande författningar

meddela råd och anvisningar rörande skyddskoppympningens utöfning

samt vidtaga alla de åtgärder för dess behöriga vidmagthållande,

som af styrelsen bero, och i öfrigt, der så erfordras, till Kongl. Maj:ts

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 15

pröfning hemställa hvad styrelsen i detta afseende finner nödvändigt eller

gagneligt.

§ 6.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka deröfver,

att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer och att vederbörande

kommunala helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem med hänsyn till

skyddskoppympningen åligger, för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande

äfven ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga

lämpliga viten. När till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kunskap kommer,

att å någon ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympningen

i ett eller annat afseende förefinnas, skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tillse, att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

§ 7.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial-, extra provinsial- och

stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen stadgas särskilt

i den för dem utfärdade nådiga instruktion.

§ 8.

Der i stad, som ej deltager i landsting, särskilda förhållanden påkalla

undantag från de i detta reglemente meddelade föreskrifter, vill Kongl.

Maj:t, på derom af stadsfullmägtige, efter helsovårdsnämndens hörande,

gjord framställning, taga i öfvervägande, huruvida sådant undantag må

medgifvas; skolande, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse anses

föranleda särskild kostnad, framställningen åtföljas af handlingar, utvisande,

att staden åtagit sig kostnadens bestridande.

Detta reglemente skall träda i kraft den 1 januari 1898, dock hvad

Stockholm beträffar med den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen

om mantals- och skattskrifningens förrättande i denna stad.

CD CD

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4

december 1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr rninistern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre AkErhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam anmälde dels

medicinalstyrelsens detta protokoll bilagda underdåniga skrifvelse den 8

juni 1894 med förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen

i riket, dels infordrade yttranden, som deröfver afgifvits ej

mindre af öfverståthållareeinbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

länen efter vederbörande förste provinsialläkares samt förste stadsläkarnes i

Stockholm och Göteborg hörande, än äfven af domkapitlen, Stockholms

stads konsistorium, hofkonsistorium, direktionerna öfver Stockholms stads

undervisningsverk och nya elementarskolan i Stockholm, öfverstyrelsen för

Stockholms stads folkskolor, direktionen öfver veterinärinstitutet i Stock
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 4.

holm, generalpoststyrelsen och statskontoret, dels ock medicinalstyrelsens

i anledning af dessa yttranden den 17 januari 1896 afgifna, vid detta

protokoll jemväl fogade utlåtande.

Efter att hafva redogjort för dessa handlingars hufvudsakliga innehåll

anförde departementschefen följande:

»Under innevarande år har ett sekel förflutit, sedan den första vaccinationen

utfördes af den engelske läkaren Edward Jenner, hvilkens minne

med anledning deraf under året firats inom många civiliserade länder, deribland

vårt eget, hvarest betydelsen af detta skyddsmedel mot smittkopporna

länge varit insedd och i lagstiftningen framkallat påbud om dess begagnande.

Efterlefnaden häraf har äfven haft till följd, att smittkopporna,

som förut ofta anstalt svåra härjningar bland Sveriges inbyggare, på senare

tid uppträdt mera sällan och mycket lindrigare. Den framställning

jag nyss lemnat visar emellertid, att skyddskoppympningen hos oss icke

är på ett fullt tillfredsställande sätt ordnad. Innan jag yttrar mig om

huru de brister, som vidlåda vårt vaccin ationsväs en de, enligt min åsigt

böra afhjelpas, torde det dock vara lämpligt att kasta en blick på, huru

förhållandena å detta område gestaltat sig inom åtskilliga främmande länder.

I Ungern föreskrifver en lag af den 7 maj 1887 obligatorisk vaccination

af barn under deras första lefnadsår äfvensom revaccination af skolbarn

och lärlingar samt stadgar derjemte i afseende på vuxna personer,

som befinna sig i anstalter, der många menniskor länge äro på en gång

samlade, att anstaltens föreståndare eger låta ympa dem, som icke blifvit

vaccinerade eller under de sist förflutna fem åren haft smittkoppor. Under

koppepidemier kan revaccination påbjudas för såväl dessa som andra vuxna

personer. Ungefär liknande bestämmelser gälla i Rumänien enligt lag

den 5 maj 1875. Inom Italien är, enligt lag den 22 december 1888

samt reglemente den 18 juni 1891, i vissa punkter ändradt genom förordning

den 31 mars 1892. skyddskoppympning obligatorisk för späda barn,

hvarjemte revaccination är föreskrifven för skolbarn af tio till elfva års

ålder. I Storbritannien och Irland är vaccination obligatorisk, men ej revaccination,

utom för militärer. Revaccination tillrådes emellertid alla personer

mellan femton och aderton år samt utföres kostnadsfritt af de allmänna

vaccinatörerna, hvilka måste vara examinerade läkare, som fått

undervisning i konsten att vaccinera. Skyddskoppympningen öfvervakas af

särskilda inspektörer. Den i ämnet gällande lagen inom England är af år

1867 och har undergått några smärre förändringar åren 1871 och 1874.

I Ryssland finnas visserligen föreskrifter om obligatorisk vaccination, men

genomförandet deraf lärer stöta på stora svårigheter. För Finland innefattas

den i detta ämne gällande lagstiftningen i en förordning af den 17

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.J 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

december 1883 samt reglementen af den 15 januari 1884 för vaccinationen

och af den 13 november 1893 för vaccinberedningsanstalten i Helsingfors

stad. Enligt nämnda förordning åligger det vid äfventyr af vite föräldrar,

fosterföräldrar och målsmän att låta vaccinera de i deras vård varande

barn, innan dessa uppnått två års ålder, så framt icke giltiga skäl till ympningens

uppskjutande förefinnas. Skyldigheten att undergå vaccination

gäller äfven för äldre barn och fullvuxna personer, hvilkas vaccination

antingen aflupit utan framgång eller blifvit försummad eller uppskjuten.

Från skyldigheten att undergå vaccination frikallas ej mindre den, som

bevisligen genomgått smittkoppor, än äfven den, hvilken under tre på

hvarandra följande år blifvit vaccinerad, minst två gånger från arm till

arm, men utan påföljd, och sålunda tår anses oemottaglig för vaccin. Revaccination

är obligatorisk endast för dem, som inträda i militär tjenst.

Skyddskoppympningen handhafves genom kommunernas försorg under inseende

och kontroll af statsmyndigheter. Uti Österrike gäller ett vaccinationsreglemente

af den 9 juli 1836, hvilket hufvudsakligen på öfvertygelsens

väg söker främja skyddskoppympningen. För hären har man dock

sedan ar 1886 bestämmelser om obligatorisk vaccination och revaccination.

Äfvenså håller man sedan år 1891 noggrannare hand deröfver att skolbarn

blifva vaccinerade. Inom Schweiz finnes tvångsympning föreskrifven

för ungefär hälften af de till edsförbundet hörande kantoner. I Frankrike

äro föreskrifter utfärdade, enligt hvilka alla rekryter i hären skola vaccineras.

hör befolkningen i öfrigt är deremot någon direkt tvångsympning

ej stadgad; dock skola barn, som intagas i offentliga läroanstalter,

vara vaccinerade, om de ej haft smittkoppor. Nästan detsamma gäller i

Belgien och Nederländerna. I Norge, hvarest i detta ämne en förordning

af den 3 april 1810 ännu länder till efterrättelse, finnes ett liknande indirekt

vaccinationstvang. För Danmark gäller en vaccinationslag af den 4 februari

1871, enligt hvilken en hvar, som ej haft naturliga koppor, skall

vaccineras, innan han uppnått sju års ålder. Rekryter skola revaccineras.

Särskilda bestämmelser angående skyddskoppympningen äro utfärdade af

justitieministeriet den 14 mars 1871 och den 12 maj 1887.

Hvad angår Tyskland, der inom de större staterna tvångsrevaccination

af hären länge varit, genomförd, har genom lag af den 8 april 1874 skyddskoppympning

blifvit allmänt påbjuden för hela riket. Hvarje barn skall vaccineras

före utgången af det på dess födelse närmast följande kalenderåret,

sa framt barnet ej haft smittkoppor. Vidare måste hvarje lärjunge i offentlig

eller enskild undervisningsanstalt, med undantag af söndags- och aftonskolor,

under loppet af det kalenderår, då han fyller tolf år, revaccineras,

savida han ej under något af de sista fem åren haft smittkoppor eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

blifvit med framgång vaccinerad. Ympningen verkställes af särskilda för

ändamålet antagna läkare (Impfärzte), och utom dessa få ej andra än läkare

vaccinera. Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare och skolföreståndare

hafva, vid äfventyr af straff, att ombesörja, att de barn, som äro dertill

pligtiga, undergå ympning.

Under de svåra koppepidemier, som åren 1870 och 1871 rasade i en

stor del af Europa, hade man tillfälle iakttaga, huru mycket lindrigare

farsoten hemsökte trakter, hvilkas invånare till större del vaccinerats, än

sådana orter, der skyddskoppympning försummats eller mindre allmänt

begagnats, äfvensom att sjukdomen drabbade den vaccinerade befolkningen

i vida mindre grad än den ovaccinerade. Särskildt påfallande visade sig

skilnaden mellan farsotens härjningar inom den mindre väl vaccinerade

franska fältarmén och den på samma krigsskådeplats uppträdande tyska

hären, i synnerhet de revaccinerade trupperna. Under nämnda års fälttåg

dogo af smittkoppor inom den franska fältarmén omkring 23,400 man, i

den tyska åter endast 278 man. Dessa fakta föranledde, att man i Tyskland

utsträckte revaccinationstvånget till den civila befolkningen; och allt

ifrån den tiden har Tyskland, ehuru genom sitt geografiska läge i hög

grad utsatt för faran af infektion från länderna i öster, söder och vester,

der smittkopporna esomoftast hafva stor utbredning, att uppvisa ett mycket

ringa antal sjukdoms- och dödsfall i nämnda farsot. Af den officiella statistiken

framgår, att inom hela tyska riket på hvarje million invånare dogo

i smittkoppor:

o

ar

1886 ..

.... 4,2

år 1891 ........

....... 1

»

1887 ..

.... 3,5

» 1892 ........

........ 2,1

»

1888 ..

.. 2,3

» 1893 ........

........ 3,l

»

»

1889 ..

1890 ..

. 4,1

1,2

» 1894 .........

........ 1,7

Huru dödlighetsförhållandena med afseende å smittkoppor i Sverige

och åtskilliga andra länder gestaltat sig, kan inhemtas af två efter officiella

källor uppgjorda tabeller och en grafisk framställning, som jag anhåller

att nu få förete och hvilka torde få såsom bilagor fogas vid dagens

protokoll.

Sedan en år 1884 i Berlin samlad kommission af sakkunniga afgifvit

utlåtande i fråga om skyddskoppympningen, fattade tyska förbundsrådet,

i enlighet med de sakkunniges uttalanden, den 18 juni 1885 bland annat

följande beslut:

I. Angående ympning sfr ägans ställning i fysiologiskt och patologiskt

hänseende.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

1. Genomgåendet en gång af koppsjukdomen förlänar, med sällsynta

undantag, skydd mot att än en gång träffas af denna sjukdom.

2. Ympning med vaccin förmår åstadkomma ett liknande skydd.

3- Varaktigheten af det genom ympning ernådda skyddet mot koppor

vexlar inom vissa gränser, men omfattar i medeltal tio år.

4. För att vinna ett tillräckligt skydd genom ympning erfordras

åtminstone två väl utvecklade ympkoppor.

5. En förnyad ympning är behöflig, sedan tio år från den första

ympningen förflutit.

6. Det relativa skydd, som individen vunnit genom ympning, höjes

derigenom att hans omgifning är ympad, och ympningen medför följaktligen

icke blott individuelt utan jemväl allmänt gagn med hänsyn till

skydd mot faran af koppsjukdom.

7. Ympningen kan under vissa omständigheter vara förenad med

fara för den som ympas. Vid ympning med menniskolymfa är faran för

öfverföring af syfilis, ehuru utomordentligt ringa, dock icke alldeles utesluten.

Af andra ympskador förekomma bevisligen blott tillfälliga sårsjukdomar.

Alla dessa faror kunna genom sorgfälligt utförande af vmpningen

inskränkas till ett så ringa omfång, att nyttan af ympningen oändligt

öfverväger de eventuella skadorna af densamma.

8. Sedan ympningens införande har ej, i afseende på vare sig bestämda

sjukdomar eller dödligheten i allmänhet, förekommit någon vetenskapligt

bevislig ökning, som kan anses såsom en följd af ympningen.

II. Angående allmänt införande af ympning med djurlymfa.

1. Då de med inympning af menniskolymfa under vissa omständigheter

förbundna faror för deras helsa och lif, som skola undergå ympning,

(syfilis,. ervsipelas o. s. v.), kunna, såvidt fråga är om direkt öfverförande

af syfilis eller tillfälliga sårsjukdomar, undvikas genom ympning med djurlymfa,

och då ympningen med djurlymfa på senaste tiden har fullkomnats

derhän, att den kan nästan likställas med ympning med menniskolymfa,

så bör ympningen med djurlymfa, såvidt sig göra låter, träda i stället för

ympningen med menniskolymfa.

2. Det allmänna införandet af ympningen med djurlymfa bör ske

småningom, hvarvid, med tillhjelp af hittills vunna erfarenheter, anstalter

för beredning af djurlymfa böra upprättas i ett antal, som svarar mot det

sannolika behofvet. Så snart en sådan anstalt kan tillgodose behofvet af

djurlymfa, böra de offentliga ympningarna å det ifrågavarande området

utföras med djurlymfa.

3. För anstalternas inrättande och drift gälla följande allmänna bestämmelser:
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

a) Anstalten ställes under ledning af en läkare.

b) Lymfan öfverlemnas kostnads- och portofritt åt ympläkarne.

c) Det är tillåtet att i stället för den så kallade genuina vaccinen begagna

retrovaccin (som erhålles genom ympning af humaniserad lymfa

på kalfvar).

d) Lymfan får ej aflemnas till ympläkarne, förr än de djur, tran

hvilka lymfan tagits, blifvit slagtade och undersökta samt lymfan dervid

befunnits sund. _ .

e) Genom en kommission af sakkunnige skola utarbetas speciella instruktioner

rörande kalfvarnes ålder, förplägning och skötsel, tid och sätt

för lymftagning, metoder för lymfans förvaring och försändande m. in.

Den erfarenhet om den stora nyttan af ett väl ordnadt vaccinationsoch

revaccinationsväsende, som man vunnit särskildt i lyskland och md

ken från andra håll bekräftats, synes mig utgöra en stark maning att, såsom

ock nästan alla i detta ärende hörda sakkunnige förordat, de hos oss

till skydd mot smittkoppsfaran vidtagna anordningar ma göras mera veik

samma och fullständiga genom påbjudande af allmän revaccination, genom

bestämdare stadganden om skyddskoppympningen i allmänhet, genuin

beredande af tillgång på godt och ofarligt ympämne samt genom anordnande

af noggrannare kontroll öfver ympningens behöriga handhafvande.

Hvad medicinalstyrelsen i sådant afseende föreslagit synes mig vara af beskaffenhet

att kunna i hufvudsak tillstyrkas. Vid en och annan punkt

har jag dock några erinringar att framställa.

Från regeln om tiden, när revaccination bör ega rum, hvilken tid enligt

medicinalstyrelsens förslag skulle vara i allmänhet det kalenderår, da

barn fyller tolf år, synes undantag böra göras för det fall, att personen i

fråga kort förut undergått vaccination. Da en första ympning, som lyc

kats väl, anses bereda skydd mot smittkoppor under i medeltal tio ai,

hvarefter en å nyo företagen ympning i de flesta fall slår an, hvilket

anses innefatta bevis för att personen i fråga, derest han ej revaccinerats,

varit mottaglig för smittkoppor, lärer det i allmänhet ej vara behöfiigt

att anställa revaccination förr än tio år efter den första ympningen, och

en undantagsbestämmelse i sådant syfte torde derför vara pa sin plats.

Enär det emellertid i afseende på personer, som vaccinerats, innan de

öfverskridit det kalenderår, då de fylla tolf år, synes mig rigtigast, att i

hvarje förekommande fall särskild pröfning eger rum, om och i hvad man

anstånd med revaccination af nämnda anledning ma medgifvas, hvilket

bland annat kan bero på antalet och beskaffenheten af ärr efter en föregående

ympning, torde det lämpligen kunna öfverlemnas åt städs-, piovinsial-

eller extra provinsialläkare att i sådana fall, pa derom gjord an
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

sökning, meddela beslut. Hvad deremot beträffar de väl icke särdeles talrika

personer, som först efter utgången af det kalenderår, då de fy It tolf

ar, blifvit vaccinerade, torde det kunna vara tillräckligt att stadga, att de

ej äro pligtige att förr än tio år derefter undergå förnyad ympning. Det

skulle visserligen kunnat ifrågasättas, om icke personer, tillhörande sistnämnda

kategori, borde alldeles befrias från skyldighet att revaccineras.

Härtill kunde möjligen skäl hafva förefunnits, derest man haft anledning

antaga, att revaccinationens skyddande kraft icke omfattade längre tidrymd^

än jvid pass tio år, i hvilket tall den, som revaccinerats vid ungefär

tolf års ålder, icke skulle kunna på grund deraf anses för framtiden ega

bättre skydd mot smittkoppor än den, som, utan att hafva blifvit vaccinerad

före uppnåendet af nämnda ålder, det oaktadt gått fri från smittkoppor

och först efteråt vaccinerats. Erfarenheten synes emellertid gifva

vid hand, att revaccinationen, ordentligt utförd, i allmänhet bereder ett

mera omfattande skydd, och af sakkunnige antages revaccinationens skyddskraft

till och med kunna räcka för den ympades hela återstående lifstid.

Vid sadant förhållande torde äfven de, som först vid en senare ålder vaccinerats,

böra vara förpligtade att undergå revaccination. När den, som

skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, synes det böra åligga

hans malsman att draga försorg derom att den omyndige varder behörigen

ympad och besigtigad.

För att fa kännedom om hvilka personer som böra undergå skyddskoppympning,

lärer man fortfarande såsom hittills vara tvungen att anlita

presterskapets hjelp. Emellertid skulle nu, om revaccinationen göres

obligatorisk, erfordras kännedom ej mindre om de vaccinationspligtige än

äfven om de revaccinationsskyldige. Uppgiften å dessa senare skulle enligt

medicinalstyrelsens förslag lemnas af föreståndare för läro- och uppfostringsanstalter.

Häremot har dock med skäl erinrats, att en sådan

uppgift måste blifva ganska ofullständig, då ett betydligt antal barn i

vårt land ej intages i sådana anstalter. Det torde derför, såsom äfven

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län och domkapitlet

i Lund ansett, blifva nödvändigt, att uppgifter af presterskapet lemnas

jemväl angående dem, som inträda i revaccinationsåldern. Fullgörandet

häraf bör i allmänhet ej medföra synnerligen ökadt besvär för pastor,

®om i alla fall enligt nu gällande bestämmelser måste i början af hvarje

år ej mindre upprätta förteckning dels öfver de barn inom skoldistriktet,

hvilka då inträda i den för skolgång bestämda åldern, dels ock öfver de

till distriktet hörande barn, hvilka, ehuru äldre, af någon anledning ej

förut blifvit antecknade bland de skolpligtiga barnen, än äfven till vederbörande

vaccinationsföreståndare aflemna särskild uppgift å de i nyss
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

nämnda förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit med framgång vaccinerade.

Denna uppgift, som fortfarande lärer blifva behöflig, synes böra

äfven framgent af pastor meddelas, men, om, såsom medicinalstyrelsen

föreslagit, vaccinationsföreståndarebefattningarna afskaffas, lernnas till vaccinatören.

Tiden för inträdet i revaccinationsaldern skulle visserligen, enligt

medicinalstyrelsens förslag, i allmänhet infalla fem ar senare än den,

då skolpligten börjar; men de bos skolrådets ordförande förvarade anteckningarna

om de skolpligtiga barnen torde dock lemna god ledning för

uppgörande af förteckning å de barn, som böra undergå revaccination.

Det ökade arbete, som nedlägges å upprättandet af den senare förteckningen,

kommer för öfrigt att motvägas af större lättnad för pastorsembetet

vid införandet i församlingsboken af anteckningar ur vaccinationsjournalerna,

då nemligen i de senare vid hvarje person kan utsättas hans

folionpmmer i församlingsboken.

Alägges pastorsembetena att lemna förteckning öfver revaccinationsskyldige,

kan det synas obehöfligt att äfven skolföreståndare, pa sätt medicinalstyrelsen

föreslagit, skulle förpligtas afgifva sadana förteckningar.^ Da

det emellertid kan befaras, att i de förra förteckningarna kunna någon

gång förefinnas luckor, synes försigtigheten bjuda, att man för att erna en

säkrare kontroll i förevarande hänseende bereder sig tillgång jemväl till

förteckningar af det andra slaget, för bvilkas upprättande afsevärda svårigheter

ej torde möta.

Medicinalstyrelsens förslag att inträde i allmän eller enskild undervisningsanstalt

ej skulle medgifvas någon, som ej företett intyg att lian

vaccinerats och, om han uppnått viss ålder, revaccinerats eller att han på

grund af någon särskild omständighet vore vid tillfället fri från skyldighet

att undergå ympning, synes väl böra uppställas såsom allmän regel; men

derifrån torde dock böra göras undantag för skolpligtigt barn, som anmäles

till intagning i folkskola eller i läroanstalt för döfstumma eller blinda,

emedan eljest mången gång svårigheter och dröjsmål med skolpligtens fullgörande

kunde uppstå. I fråga om sådant barn torde visserligen intyg i

nämnda afseende böra affordras barnets målsman, men, om behörigt intyg

ej företes, synes barnet icke på grund deraf böra förvägras inträde i skola.

Deremot torde för sådant fall lämpligen kunna stadgas, att barnet bör genom

skolföreståndarens försorg anmälas hos helsovårds-^ eller kommunalnämnden

i den ort, der barnet är kyrkobokfördt, och, så snart lämpligen

ske kan, med tjenliga medel befordras till ympning.

Mot medicinalstyrelsens förslag att skolförestfindarne skulle till vederbörande

helsovårdsstyrelse sända restlistor öfver lärjungar, beträffande hvilka

revaccination uraktlåtits, har direktionen öfver Stockholms stads under
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

visningsverk erinrat, att skolföreståndarne genom en sådan åtgärd skulle

komma i den förhatliga ställningen af angifvare, hvilket skulle lända skolans

verksamhet i det hela till skada. Särskildt skulle de enskilda läroverkens

ställning blifva hardt när omöjlig, om sådana restförteckningar för

dem föreskrefves. Om än dessa farhågor synas mig något öfverdrifna,

torde den ifrågasatta föreskriften dock kunna undvaras, då, i händelse

medicinalstyrelsens förslag att vaccinatörerne skulle få till åliggande att i

slutet af hvarje ar lemna de kommunala helsovårdsstyrelserna särskild

uppgift beträffande de personer, hvilka försummat att låta vaccinera eller

revaccinera sig eller under deras malsmanskap stående barn, vinner godkännande,

helsovårdsstyrelserna på denna väg erhålla kännedom om de

försumliga. Komma dertill, såsom antagligt är, vaccinationsmöten att hållas

i skolorna, kan der omedelbart kontrolleras, att de bland lärjungarne, som

äro dertill pligtiga, undergå ympning. Den medverkan från lärarnes sida

till skyddskoppympningens främjande, som man åsyftat vinna genomföreskriften

om restlistors aflemnande från skolorna, synes mig kunna på ett

lämpligare sätt ernås genom att den för presterskapet, nu gällande och

äfven till bibehållande föreslagna bestämmelse, att det bör låta sig angeläget

vara att, i hvad pa detsamma beror, befordra skyddskoppympningen

och uppmuntra till dess begagnande, utsträckes till inspektörer, föreståndare

och lärare vid undervisnings- och uppfostringsanstalter.

o Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle den rätt att vaccinera, som

pa. grund af nu gällande bestämmelser tillkommer andra personer än

legitimerade läkare, upphöra för dem, som icke enligt läkares intyg visat

sig skickliga, att utöfva skyddskoppympning. En sådan bestämmelse anser

jag emellertid ej tillrådlig, dels enär den skulle strida mot en erkänd lagstiftningsprincip,

dels ock emedan, såsom flere af de i ärendet hörda myndigheter

framhållit, da kunde befaras, att åtminstone till en början svårigheter

skulle uppstå att öfverallt fa behöriga personer anstälda såsom vaccinatörer.

Den, som redan förvårfvat rätt att vaccinera, torde derför böra vid denna

rätt bibehållas, savida densamma ej af honom förverkas, hvilket erdigt förslaget

skulle kunna inträffa vid upprepade fall af underlåtenhet att fullgöra

honom såsom utöfvare af skyddskoppympning åliggande skyldigheter. Det

bör ej heller förbises, att enligt medicinalstyrelsens förslag oskickligt utöfvande

af skyddskoppympning skulle medföra straff, och att således deruti

skulle ligga en verksam driffjeder för den, som sysslade med vaccination,

att skaffa sig erforderlig skicklighet. Härtill skulle han dessutom äfven

eljest känna sig manad af sitt eget intresse och vidare få en särskild anledning,

om medicinalstyrelsens förslag angående inrättande af en statsanstalt

för beredande af animal vaccin genomföres och deraf, såsom antagligt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

är, skulle följa ett allmännare användande af animal lymfa vid ympning,

hvilket kräfver större teknisk färdighet hos den som har att verkställa

ympningen.

Under förutsättning att en statsanstalt för beredning af animal vaccin

komme till stånd, skulle enligt medicinalstyrelsens förslag endast legitimerade

läkare ega rättighet att taga vaccin från ympad person. De skäl, som

härför anförts af medicinalstyrelsen, lära få anses fullt giltiga. Då det

emellertid stundom torde kunna inträffa, att det i lappmarken blefve

omöjligt att upprätthålla skyddskoppympningen, om det skulle förbjudas

dervarande vaccinatörer, som ej vore legitimerade läkare, att ympa från

arm till arm, anser jag det blifva nödvändigt att undantagsvis tillerkänna

dessa vaccinatörer sådan befogenhet.

Den tilltänkta statsanstalten för beredande af animal vaccin har medicinalstyrelsen

föreslagit skola inrättas till en början endast i den omfattning,

att ungefär hälften af hela rikets årliga behof af ympämne skulle derifrån

tillgodoses, hvaremot återstoden skulle fyllas genom humaniserad lymfa.

Häremot hafva många af de i ämnet hörda myndigheterna inlagt gensaga.

Dervid har erinrats, att, då staten tvingar befolkningen att undergå ympning,

det äfven är statens skyldighet att alltid tillhandahålla ett godt och

ofarligt ympämne, samt att, då den humaniserade lymfan ej lemnar absolut

garanti mot öfverförandet af farliga sjukdomar, en hvar som påyrkar att

i stället blifva ympad med animal vaccin, hvilkens godhet förut noggrant

kontrollerats, har rätt att få denna fordran uppfyld. Eders Kongl. Majrts

befallningshafvande i Gotlands och Kristianstads län hafva gått så långt,

att de tillstyrkt ett stadgande af innehåll, att vid skyddskoppympning

endast animal vaccin skulle få begagnas. Härtill föreligga dock enligt min

åsigt ej tillräckliga skäl. Från den långa tid, hvarunder ympning i vidsträckt

omfattning hos oss bedrifvits med humaniserad lymfa, känner man

ytterst få fall, då någon svårare sjukdom öfverförts genom vaccinationen.

Den humaniserade lymfan åtnjuter också i Sverige allmänt förtroende,

hvilket för framtiden bör ökas, om det i regeln tillätes endast legitimerade

läkare att taga vaccin af ympad person. Emellertid medgifver jag, att

efter medicinalstyrelsens i de anmälda skrifvelserna gjorda uttalanden om

ympning med vaccin af olika slag det kan vara en berättigad fordran af

den, som skall undergå ympning, att få denna utförd med animal lymfa.

Erfarenheten från andra länder har äfven visat, att ympning med

sådan lymfa vunnit hastig utbredning. Samma år tyska förbundsrådets

beslut om införande af ympning med animal vaccin fattades, eller år 1885,

utfördes af alla vaccinationerna i Tyskland endast 33,07 procent med djurlymfa.

Derpå steg procenten år 188G till 54,18, år 1887 till 68,40, år 1888

Bill. till Bilad. Prut. 1897. 1 Sand. 1 Af, t. 4 Höft. (N:o 4.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

till 77,4, år 1889 till 89, år 1890 till 92,96, år 1891 till 96,84 och år 1892

till 98,5 samt var år 1893 något mindre, eller 98. Enligt en innevarande

år meddelad officiel berättelse om helsovården i Ungern är den animala

vaccinen der allmänt antagen och begagnad inom %0 af landet. I Finland

och Danmark användes numera endast undantagsvis humaniserad

lymfa vid skyddskoppympning. Enligt berättelse för år 1895 från den

kongl. vaccinationsanstalten i Köpenhamn, vid hvilken under nämnda år

2,921 barn ympades med animal vaccin, lemnade dessa ympningar positivt

resultat i mer än 99 procent af alla fall med känd utgång. Enligt uppgifter

från Frankrike och Norge sker äfven der nästan all skyddskoppympning

mad animal vaccin. Af berättelser från vaccininstitutet i Kristiania inhemtas,

att den derifrån lemnade animala vaccinen visat sig mycket hållbar och

lätthandterlig. Vid bakteriologisk undersökning af den färdigpreparerade

lymfan hade någon patogen mikrob ej kunnat anträffas. Erfarenheten vid

bruket af animal vaccin hade äfven visat, att denna vaccin gåfve de vackraste

och reaktionslösaste pustler. I medeltal hade lymfan gifvit utmärkt

anslagsresultat ännu efter två till tre månaders förvaring. Godt anslag hade

äfven inträffat vid ympning med animal lymfa 220, 254, 296, 301, 304,

306, 333 och 371 dagar efter dess skördande. Anslagsprocenten vid alla

kända fall af ympning med animal vaccin hade utgjort:

år 1893 första gången 90,5; vid revaccination 50,3,

» 1894 » » 91,8; » » 64,7,

» 1895 » » 93,0; » » 63,7.

Från Stockholm, der år 1884 inrättades en kalfvaccinanstalt, för hvars

, verksamhet en redogörelse lemnats i medicinalstyrelsens första skrifvelse i

detta ämne, har en liknande erfarenhet vunnits. Enligt Stockholms helsovårdsnämnds

årsberättelser utgjorde af alla i Stockholm vaccinerade de,

som ympades med animal vaccin:

år 1885 ......

.... 45 %

år 1891 .....

...... 90 %

» 1886 .....

...... 59,35 %

» 1892 .....

...... 93 %

* 1887 . ...

..... 826, %

» 1893 ....

...... 92,59 %

» 1888 .....

...... 72,2 %

» 1894 ......

..... 93 %

» 1889 ......

...... 7 2,c %

» 1895 .....

..... 91,87 %.

» 1890 ......

...... 89 %

Nedgången under åren 1888 och 1889 uppgifves hafva berott derpå,

att några kalfvar under hvartdera året lemnat nästan kraftlös vaccin, så

att humaniserad lymfa i stället måst tillgripas. Med sådan lymfa sker

fortfarande i regeln ympningen å allmänna barnhusinrättningen. Eljest

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

användes numera i Stockholm vid skyddskoppympning så godt som uteslutande

animal vaccin. Sedan tekniken vid vaccinanstalten ytterligare

utvecklats, framhålles i berättelsen för år 1893, hurusom stadens vaccinatörer

enstämmigt vitsordat, att den animala vaccin, som under aret tillhandahållits

dem, varit af utmärkt beskaffenhet. T berättelsen för år 1894

heter det deremot, att den animala vaccinen ej visat sig lika god som

under föregående år, utan varit ganska ojemn. Enligt berättelsen för år

] 895 hade beträffande den animala vaccinens beskaffenhet af vaccinatörerna

enhälligt uttalats det omdöme, att den i början af vaccinationstiden varit

utmärkt, men att den fram i juli, såsom det händt äfven under föregående

år, visat sig mindre kraftig. Under åren 1885—1895 ympades i Stockholm

med animal vaccin 41,053 personer, deraf med framgång i 97,28 %

af alla fall med kändt resultat. Förhållandet utvisas närmare af denna

tabell.

År

Med framgång ympade.

Utan fram- gång ympade.

Utgången

okänd.

Summa.

1885

1,450 =

97,8

°lo

33

15

1,498

1886

2,153 =

96,8

%

72

36

2,261

1887

3,354 =

97,9

°io

71

39

3,464

1888

2,980 =

92,3

°!o

250

39

3,269

1889

3,111 =

89,09

%

381

31

3,523

1890

4,345 =

99,3

O''

Jo

32

21

4,398

1891

4,177 =

98,5

°!o

62

18

4,257

1892

4,811 —

98,5

%

71

34

4,916

1893

4,655 =

99,4

°!o

28

31

4,714

1894

4,309 =

98,63

%

60

9

4,378

1895

4,321 =

98,9

°io

48

6

4,375

S:a

39,666 =

97,28

°/o

1,108

279

41,053

I anledning af de anmärkningar, som mot medicinalstyrelsens förslag

om inrättande af en statsanstalt för beredande af animal vaccin framstälts

i vissa öfver förslaget afgifna utlåtanden, och da det syntes mig, att man

hos oss nu, sedan genom den i Stockholm befintliga vaccinanstaltens verksamhet

vägen banats för ett mera allmänt ympande med animal vaccin,

borde kunna taga steget fullt ut och genast anordna den ifrågasätta statsanstalten

så, att den vore i stånd att fylla nästan hela behofvet af ympämne,

anmodade jag medicinalstyrelsen att dels inkomma med yttrande,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

huruvida icke finstalten kunde redan från början anordnas för beredande

af full^tillgång till allmänt användande af animal vaccin och om ej i sådant

fall, såsom flera i ärendet hörda myndigheter antydf, särskilda, arfvoden

åt förste provinsialläkarne för deras befattning med skyddskoppympningon

kunde anses obehöfliga, dels ock uppgifva hvilka ändringar, under nämnda

förutsättning, kunde böra vidtagas i de af medicinalstyrelsen i ämnet uppgjorda

kostnadsberäkningar.

Till svar härå anförde medicinalstyrelsen i skrifvelse den 16 sistlidne

oktober följande. Att redan från början anordna den ifrågasatta anstalten

för beredande af animal vaccin i den omfattning, att humaniserad vaccin

helt och hållet kunde undvaras och endast animal vaccin behöfde användas,

torde i praktiskt hänseende icke möta nämnvärdt stora svårigheter,

äfven om man dervid löpote risk, att vaccinationen tidvis måste afbrytas,

emedan den skördade kalfvaccinen någon gång, såsom erfarenheten visat,

af okänd anledning blefve fullkomligt overksam eller af så dålig beskaffenhet,

att flertalet vaccinationer blefve; resultatlösa, under hvilka omständigheter

det måste vara fördelaktigt att kunna lita sig till ett för handen varande

förråd af humaniserad lymfa. Enligt medicinalstyrelsens beräkningar af det

ärliga vaccinbehofvet för ympningarnas utförande i öfverensstämmelse med

det föreslagna nya vaccinationsreglementet skulle totalsumman af de personer,

för hvilka vaccin komme att erfordras, under närmaste tiden uppgå till

omkring 225,000. Bland Tysklands vaccinanstalter funnes enligt 1894 års

redogörelse icke mindre än atta, hvilka hvar och en. utöfver behofvet för

kalfvarnes ympning, vid den egna anstalten tillverkade vaccin för ett antal

person er uppgående till eller öfverstigande nämnda siffra. Medicinalstyrelsen

hyste emellertid fortfarande den mening, att allmänheten lika litet i

vart land som annorstädes skulle öfverallt finnas beredvillig att öfvergifva

den gamla, sedan hundra ar pröfvade metoden med humaniserad lymfa

för något ^ännu hos oss så okändt som den animala vaccinen, hvilken så

sent som ar 1894 blott användes för omkring 20,000 bland 124,815 rapporterade

vaccinationer, alltså endast i omkring 16 procent af de kända

verkstälda ympningarna. Da medicinalstyrelsen, fullt öfvertygad om att

införandet af animal vaccin endast småningom komme att försiggå i vårt

land, jcke ansett sig böra föreslå större anslag till anstalten, än som för

flera ar framåt kunde antagas vara tillräckligt till dess anordnande och

underhall, hade styrelsen dermed trott sig handla i statens intresse, enär

omkostnaderna för anstaltens anordnande i den omfattning, att animal

vaccin skulle kunna beredas för alla vaccinationspligtiga inom landet, måste

betydligt större, än om anstalten ej tilltoges i större skala, än behofvet

kräfde, och först småningom i mån af behof utvidgades. Skulle det

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

likväl befinnas fördelaktigt, att vaceinanstalten från början anordnades för

beredande af full tillgång till allmänt användande af animal vaccin, hade

medicinalstyrelsen för sin del intet att deremot invända, dock att det i så

fall syntes fördelaktigare, om två mindre anstalter på skilda platser inom

landet anordnades i stället för en större i Stockholm, enär den ena anstalten

då kunde vid behof och, om vaccin någon gång befunnes oduglig,

supplera den andra.

Om, mot hvad medicinalstyrelsen förmodade, användandet af animal

vaccin kunde med ens införas i vårt land, torde det af styrelsen föreslagna

arfvodet till förste provinsialläkarne väl kunna anses ohehöfligt, emedan

nämnde läkares befattning med skyddskoppympningen, utöfver dem nu

åliggande skyldigheter, då skulle inskränka sig till öfversändande af vaccin

i de fall, då vaccinatören af en eller annan anledning ej direkt reqvirerade

den från statsanstalten. Derest ympning med humaniserad lymfa fortfarande

blefve tillåten, syntes deremot icke kunna undvaras vissa vaccindepoter

med särskilda mot arfvode anstälda föreståndare, till hvilka befattningar

förste provinsialläkarne i följd af sin öfriga tjensteutöfning syntes

medicinalstyrelsen mest lämpliga, hvarför äfven redan nu flere af dem

förordnats att uppehålla desamma.

Hvad beträffade de kostnader, som skulle blifva en följd af vaccinanstaltens

anordnande för beredande af full tillgång till allmänt användande

af animal vaccin, aflsåge medicinalstyrelsen det förut beräknade

arfvodet för föreståndaren af 1,500 kronor böra väsentligt höjas, emedan

nämnde tjensteman genom anstaltens ställande på så bred basis måste vara

beredd att egna största delen af sitt arbete åt anstalten. Äfven posterna

för veterinär, ympdjurens underhåll, betjening m. m. kornme samtidigt att

stiga. Med ledning af tillgängliga uppgifter angående kostnaderna vid

utlandets vaccinanstalter ansåge sig medicinalstyrelsen under förutnämnda

förutsättningar kunna uppställa följande kostnadsberäkningar:

Orcjanisationskostnader:

lokalens inredning m. m................................

2 ympbord .........................................................

instrument och möbler m. m.....................

mjölkkärl, kokkärl, täcken, grimmor, rockar

10 dussin handdukar........................................

kr. 1,500

» 200

» 1,500

» 150

» 100

Summa kr. 3,450

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

kr. 1,500: —

» 4,500: —

» 1,000: —

» 300: —

» 1,575: —

»> 1,500: —

» 1 50: —

» 100: —

» 800: —

» 150: —

» 425: —

Summa kr. 12,000: —

Efter detta uttalande af medicinalstyrelsen anser jag det rådligast, att

man för närvarande inskränker sig till inrättande af en statsanstalt för

beredning af animal vaccin i den mindre omfattning, som medicinalstyrelsen

ursprungligen föreslagit. Det synes då äfven blifva nödvändigt att

tills vidare lemna förste provinsialläkarne och måhända äfven med dem

likstälde stadsläkare ett mindre arfvode för deras bestyr med erforderlig

vaccins anskaffning och tillhandahållande åf vederbörande vaccinatörer.

Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, detta arfvode skulle på förhand

bestämmas lika för alla, anser jag deremot ej lämpligt, utan synes frågan

om arfvodets storlek böra årligen göras till föremål för särskild pröfning i

förekommande fall. I den mån den animala vaccinen vinner ökadt förtroende,

lärer dessa läkares besvär såsom vaccindepotföreståndare komma att minskas,

och detta besvär torde slutligen, när ympning med animal vaccin,

såsom väl förr eller senare inträffar, varder allmän, blifva så ringa, att

särskildt arfvode för läkarnes sysslande med att hålla vaccinförråd ej

erfordras.

Beträffande rikets indelning med afseende å skyddskoppympningen

torde böra meddelas något utförligare bestämmelser än de, som innefattas

i medicinalstyrelsens förslag. Sålunda bör enligt min åsigt stadgas, att

hvarje kommun skall utgöra för sig ett vaccination sdistrikt, inom hvilket

erforderligt antal vaccinatörer eller vaccinatriser skall af kommunen anställas,

samt att, om två eller flera vaccinatörer anställas inom en kommun,

åt hvarje vaccinatör skall anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde, hvilket

lämpligen torde kunna benämnas vaccinationskrets. Beslut om vaccinationsdistrikts

fördelning i sådana kretsar synes böra, efter helsovårds
-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

o

Av sunderhåll:

hyra för lokal med rum för betjening......................

en föreståndare och en veterinär .............................

hyra för 100 kalfvar å 10 kronor ...........................

transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan ...........

30 liter söt mjölk 350 dagar å 15 öre litern ...........

betjening och skötsel m. m. .........................................

uppvärmning och belysning ...................................

tvätt- och rengöringskostnader........................................

emballage...........................................................................

inventariers underhåll ....................................................

diverse omkostnader .............................................

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o i.

styrelsens hörande, fattas i stad af stadsfullmägtige eller allmän rådstuga

och å landet vid kommunalstämma. Beslutet lärer böra underställas Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på det att denna myndighet ma kunna

tillse, att ifrågavarande angelägenhet på ett behörigt och ändamålsenligt

sätt ordnas. Dervid synes särskildt i stad, som innefattar flera territoriella

församlingar, böra uppmärksammas, att, der sa ske kan, gränserna för

vaccinationskrets sammanfalla med församlingsgränser. Varder beslutet

faststäldt, torde det böra införas i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

allmänna kungörelser, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad för närvarande

gäller beträffande särskilda helsovårdsföreskrifter för stad eller

dermed likstäldt område. Enahanda tillvägagående som vid distrikts fördelning

i vaccinationskretsar synes böra följas vid fråga om ändring eller

upphäfvande af sådan fördelning.

Skulle två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra, vilja

förena sig om gemensam vaccinatör, synes det böra fa ske, om tillstånd

dertill lemuas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då torde

böra meddela de särskilda föreskrifter, som kunna pröfvas nödiga för

skyddskoppympningens behöriga handhafvande inom dessa kommuner.

dana föreskrifter lära erfordras i fråga om vaccinatörs tillsättande och

entledigande samt möjligen äfven i andra fall, der saknaden af särskilda

bestämmelser skulle medföra svårigheter. Vid gemenskap, som sålunda

blifvit bestämd, synes böra förblifva, intill dess Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle vaccinatör antagas af vederbörande

kommunala helso vårdsstyrelse. Derigenom skulle kunna inträffa,

att i stad, som hade särskild stadsläkare, skyddskoppympningen ej komme

att af denne eller någon annan läkare handhafvas, hvilket uppenbarligen

vore olämpligt. Till förekommande häraf synes böra stadgas, att i stad,

der blott en stadsläkare är anstäld, han skall vara vaccinatör för staden i

dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar, inom en af dessa,

samt att, om en stad har i sin tjenst tva eller flere stadsläkare eller stadsdistriktsläkare,

minst en af dessa skall vara vaccinatör. Der så pröfvas nödigt,

bör erforderligt antal lämpliga och till skyddskoppympning^ utöfvande behöriga

personer ställas till läkarens förfogande att under hans inseende biträda

vid skyddskoppympningen. Sådana biträden torde dock ej böra benämnas

vaccinatörer, emedan denna titel synes för vinnande af bättre reda böra förbehållas

de kommunala tjensteman, som skulle hafva till särskildt åliggande

att hvar för sitt tjenstgöringsområde dels föra förteckningar öfver dem,

som skulle ympas, dels ock verkställa ympningen. Titeln vaccinationsbiträde

skulle möjligen kunna användas såsom en passande benämning på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

en medhjelpare af nu ifrågavarande slag. I Finland begagnas denna titel

för biträdena åt vaccindepoternas föreståndare.

Det arfvode, som skulle tillkomma vaccinatör. har medicinalstyrelsen

föreslagit skola, der ej annorlunda öfverenskommes, utgå med 20 öre för

hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga vaccinationslistorna,

samt med 50 öre för hvarje intyg om lyckad ympning, hvarjemte vaccinatör

i vissa fall skulle ega utfå särskild ersättning för inställelse å vaccinations-

eller besigtningsmöten. Afgiften af 50 öre synes mig emellertid

hellre böra betraktas såsom utgående för sjelfva ympningen än för det

deröfver lemnade intyget, hvilket, såväl som intyg att ympning slagit fel

samt om och när ny ympning skall anställas, torde böra lemnas utan afgift.

Skulle någon begära förnyadt sådant intyg, hvilket emellanåt kunde

hända, om det ursprungligen utfärdade intyget förkommit, synes vaccinatören

vara berättigad till någon godtgörelse för sitt besvär med det förnyade

intygets utfärdande. Denna godtgörelse torde, då intyget kan meddelas

genom ifyllande af tryckt blankett, som bekostas af statsmedel, kunna

lämpligen bestämmas till 25 öre för hvarje sådant intyg. För den antagligen

niera sällan inträffande händelse att enskild person skulle begära att

af vaccinatör fa intyg i något annat afseende, som rör dennes tjenst, synes

sadant intyg böra af den sökande lösas med 50 öre. Beträffande utmätning

af afgifter för sådana expeditioner, som nyss nämnts, samt om rätt

i visst fall att utan afgift bekomma dylik expedition torde kunna meddelas

bestämmelser liknande dem, som gälla i fråga om vanlig expeditionslösen.

Vidkommande afgiften för lyckad ympning synes böra stadgas, att den

skall betalas af den ympade eller hans målsman mot erhållande af vaccinatörens

intyg angående ympningen, men att för person, hvilken enligt bevis

af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent eller stadsfogde är fattig eller

soin, ifall sadant bevis ej företetts, saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens

erläggande, denna skall gäldas af den kommun, i hvilken ympningen

egt rum.. Afgiften torde nemligen kunna betraktas såsom en utgift

för helsovården inom denna kommun, som närmast drager fördel af att de

personer, som der uppehålla sig, äro i allmänhet oemottagliga för smittkoppor.

Da blott ungefär 4,5 procent af kommunens invånare beräknas årligen komma

att undergå skyddskoppympning, samt endast en mindre del af de ympade

kan antagas sakna tillgång att erlägga den ringa afgift, hvarom här är

fråga, torde genom ett stadgande af nu antydd art någon tyngre börda ej

kunna anses lagd pa kommunen. För personer, som åtnjuta fattigvård,

kunde det visserligen ifragasättas, att denna afgift borde drabba den kommun,

der den ympade har hemortsrätt i fattigvårdshänseende; men då sådan

afgift ej under alla förhållanden torde kunna hänföras till fattigvård enligt

s. 33 Kontrollera mot PDF

t

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 4. 33

1 § fattigvårdsförordningen och på grund deraf förklaras skola gäldas af

hemortskommunen, samt den kommun, der ympningen försiggår, enligt

hvad förut är nämndt, kan anses deraf draga nytta för sin helsovård, synes

denna kommun, som väl ock i allmänhet är densamma som den, i hvilken

den person, som ympas, hav hemortsrätt, äfven i detta fall böra vidkännas

afgiften. Härför talar dessutom det praktiska skäl, att man sålunda undviker

en hel del tvister. Hvad den ena kommunen i ty fall får betala för

personer, tillhörande en annan kommun, torde för öfrigt komma att i det

närmaste uppvägas af motsvarande utlägg af andra kommuner än den

förstnämnda.

Derest nyss omförinälda afgift icke blifvit till vaccinatören erlagd inom

trettio dagar sedan intyg om lyckad ympning funnits att hos honom tillgå,

synes afgiften böra få uttagas genom utmätning utan föregående dom eller

utslag. För sådant ändamål torde vaccinatören böra ega att å landet, hvartill

i detta fall äfven skulle hänföras stad, lydande under landsrätt, till

kronofogden och i öfriga städer till vederbörande stadsfogde eller, der

stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna ifrågavarande intyg jemte af

vaccinatören till rigtighetcn bestyrkt restlängd, upptagande de ympades

och deras målsmäns namn och hemvist samt de oguldna afgifternas belopp,

hvarefter med afgifternas indrifning och redovisning torde böra förfaras

på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen är stadgadt, med

åliggande för utmätningsförrättaren att, när den ympade eller hans målsman

saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, derom utan

ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter afgiften torde böra, likaledes

utan ersättning, uttagas hos den kommun, som skall derför ansvara.

Medicinalstyrelsens förslag att de af styrelsen omnämnda afgifter och

ersättningar skulle till vaccinatör utgå endast i det fall, att annorlunda ej

öfverenskommes, synes mig icke vara att förorda i vidsträcktare mån än

hvad angår det arfvode, som skulle af kommunens medel utgå med 20 öre

för hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga vaccinationslistorna.

Arfvodets bestämmande efter nämnda grund medför naturligtvis

den fördelen, att det kommer att stå i direkt förhållande till vaccinatörens

besvär med listornas upprättande, och att vaccinatören af sitt eget intresse

manas att söka få listorna så fullständiga som möjligt. Men å andra sidan

kan ej nekas, att en sådan anordning lätt kan leda till tvister och att särskilda

omständigheter kunna göra det önskligt att få vaccinatörens arfvode

bestämdt på annat sätt. Hvad åter angår de öfriga afgifterna befarar jag,

att ett medgifvande att bestämma om dessa efter öfverenskommelse understundom

skulle leda till försök att nedbringa vaccinatörens godtgörelse

under de angifna beloppen, hvilka synas mig vara så måttligt tilltagna,

Bih. till Riksd. Prof. 1897. / Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

att de ej tala vid någon nedsättning. Beträffande de ersättningar, som

föreslagits skola tillkomma vaccinatör för inställelse å offentligt utlysta

vaccinations- eller besigtningsinöten, synes böra stadgas, att å iandet anstalt!

vaccinatör, som ej är förste provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial-

eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare, skall

för inställelse å sådant möte, när platsen derför ligger på längre afstånd

än tva kilometer från hans bostad, ega bekomma skälig reseersättning af

kommunens medel efter den grund, som vid vac^inatörens antagande eller

sedermera blifvit å kommunalstämma faststäld. Åt vaccinatör, som tillika

är läkare af nyssnämnda slag eller vikarie för sådan läkare, torde för inställelse

å° dylikt möte böra, i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor,

utgå af statsmedel en särskild ersättning, der platsen för nämnda möte

ligger annorstädes än i stad, hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner

sig pa längre afstånd från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i

gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd, samt i annat

fall med fem kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna

reseersättning. Då dessa resors ändamål är likartad! med det, som är afsedt

att främjas genom sådana resor, som af förste provinsialläkare företagas

för utöfvande af tillsyn öfver den allmänna helsovården och livilka

bekostas af förslagsanslaget till bestridande af utgifter för allmän helsooch

sjukvård, synes samma anslag böra få anlitas äfven för nu ifrågavarande

resor, hvilket torde kunna ske utan förhöjning af anslagets nuvarande

belopp. Genom tillägg till gällande läkareinstruktion kan förebyggas,

att dylika resor företagas på ett sätt, som leder till allt för dryga

kostnader, hvarförutom i samma instruktion torde böra inflyta bestämmelse

derom att förste provinsial-, provinsial-, extra provinsial- eller biträdande

provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare må ega att för inställelse å

vaccinations- eller besigtningsmöte i annan egenskap än såsom vaccinatör

åtnjuta ersättning, endast då inställelsen skett enligt förordnande af medicinalstyrelsen

eller Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande.

Jemlikt förteckning, bifogad nådiga förordningen den 5 december

1873 angående upphörande af fribrefsrätten m. m., äro provinsial- och

distriktsläkare, vaccindepotföreståndare och vaccinatörer tillerkända rättighet

att för sina försändelser i tjensteärenden använda tjenstefrimärken och

tjenstebrefkort mot ersättning af allmänna medel. Vidare äro genom nådigt

bref den 20 februari 1874 meddelade följande, ännu gällande bestämmelser:

att försändelser, innehållande vaccinämne eller utgörande reqvisition

dera, ma fortfarande, då de äro stälda till provinsialläkare eller

vaccindepot, för befordran aflemnas till postanstalt, utan att afsändaren är

skyldig att desamma med frimärken förse eller betalning derför kontant

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

erlägga; att dylik försändelse likväl skall inlemnas i öppet och med påskrift”

om innehållet försedt kuvert, som, före afsändandet, af postanstalten

tillslutes och med dess sigill förses; att adressaten skall vara skyldig dylikt

bref utlösa i den ordning, som är stadgad i § 7 af kongl. förordningen

den 5 december 1873; samt att det porto, som å ankomstorten bör sådant

bref påföras, skall utgå med enahanda belopp, som å afgångsorten skulle

hafva utgjorts, derest brefvet blifvit afsändt såsom fullt frankeradt, I fråga

derom huru postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från vaccinatörer

aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras, ma

gäldas af allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet

må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition derå,

torde således i en ny författning om skyddskoppympningen endast behöfva

hänvisas till hvad i dessa hänseenden finnes särskildt stadgadt.

Den i nu gällande vaccinationsreglemente förekommande eller en dermed

likartad bestämmelse om ett särskildt utmärkelsetecken eller annan

lämplig belöning åt dem, som utmärkt sig genom nitisk utöfning af skyddskoppympningen,

synes mig ej böra inflyta i en ny vaccinationsförfattning.

Dylika belöningar torde väl äfven i framtiden komma att utdelas;, men

sådant lärer kunna ske, utan att derom behöfver nämnas något i författningen.

Vid de af medicinalstyrelsen föreslagna straffbestämmelser har jag att

göra den allmänna anmärkning, att straffminima torde vara satta för högt.

Då de böter, som kunna enligt gällande helsovårdsstadga för riket ådöinas,

stanna vid ett lägsta belopp af två kronor, synes mig samma belopp lämpligen

kunna utgöra straffminimum i alla de fall, hvarom här är fråga.

Deremot torde det vara skäl att till två hundra kronor öka högsta bötesbeloppet

på den straffbara handling, som består deri, att någon verkställer

skyddskoppympning utan att vara dertill berättigad. Vid försummadt iakttagande

af något bland de föreslagna stadgandena om undergående af vaccination,

revaccination och besigtning synes föreläggande af vite. böra ega

rum, först när person, som blifvit för sådan underlåtenhet sakfäld, visar

fortfarande försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af

ifrågavarande skyldighet. Vidare torde straff för uraktlåtet fullgörande af

de skyldigheter, som enligt den ifrågasatta författningen skalle pligga

vaccinatörer eller andra utöfvare af skyddskoppympning eller föreståndare

för skolor, läro- eller uppfostringsanstalter eller med sådana föreståndare

likstälda personer, icke böra göras beroende deraf att de fått påminnelse

att uppfylla sina skyldigheter, emedan det väl får förutsättas, att personer

i nämnda ställning skola känna sina pligter så väl, att de ej behöfva derom

erinras, och då de stadganden, som ålade ifrågavarande skyldigheter, lätt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

skulle kunna komma att ignoreras,. om straff för åsidosättande af skyldigheternas

fullgörande i allmänhet éj vore att befara, med mindre särskild

påminnelse erhållits.

För underlåtenhet att på anfordran af vederbörande helsovårds- eller

kommunalnämnd förete intyg öfver undergången ympning eller styrka

giltigt skäl till att ympning ej egt rum finnes i medicinalstyrelsens förslag

någon påföljd ej bestämd. Att sådan stadgas torde emellertid blifva

nödvändigt, emedan eljest föreskriften någon gång kunde komma att sjelfsvaiohgt

trotsas. I tyska lagen är också dylik underlåtenhet belagd med böter

tdl och med 20 mark. Hos oss synes sådan försummelse lämpligen kunna

straffas med böter till belopp af två kronor, när den icke är förenad med

förseelse, som är belagd med högre ansvar.

Af de grunder för skyddskoppympningens ordnande, för hvilka jag

nu redogjort, beröra åtskilliga förhållanden af den natur, att de böra på

den allmänna lagstiftningens väg regleras. Andra åter äro af beskaffenhet

att kunna i administrativ väg fastställas. Hit höra frågor om de tider,

da skyddskoppympning skall företagas, om vaccinatörernas tjenstepligter

samt om vissa åligganden, som med hänsyn till skyddskoppympning^!

tillkomma en del embetsmyndigheter med flere. Bestämmelser härom torde,

der de ej så nära sammanhänga med hvad som rätteligen hör till en af

Konung och^Riksdag gemensamt beslutad författning, att de ej lämpligen

kunna derifrån skiljas, böra sammanfattas i ett särskildt vaccinationsreglemente.

Då emellertid i städer med betydligare folkmängd särskilda förhallanden

kunna påkalla undantag från dessa föreskrifter, synes det böra

lemnas stadsfullmägtige i sådan stad, som ej deltager i landsting, öppet

att, efter helsovårdsnämndens hörande, i ämnet göra underdånig framställning,

som, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse anses föranleda

särskild kostnad, torde böra åtföljas af handlingar, utvisande, att staden

åtagit sig kostnadens bestridande. Oberoende häraf lärer för Stockholm

det nya reglementet böra gälla med den inskränkning, som betingas af nådiga

förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande i denna stad.

I öfverensstämmelse med de af mig uttalade åsigter, har jag låtit inom

ecklesiastikdepartementet utarbeta förslag dels till förordning angående

skyddskoppympningen i riket, dels ock till vaccinationsreglemente.»

Efter att hafva uppläst nämnda författningsförslag, hvilka finnas detta

protokoll bilagda, anförde departementschefen, statsrådet Gilljam vidare:

»Derest de nu upplästa förslagen godkännas, erfordras åtskilliga ändringar

i nådiga instruktionerna för medicinalstyrelsen och för läkare, vidare

i förordningen angående kyrkoböckers förande samt i stadgarna för

rikets allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier, hvarjemte den i

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

nådiga cirkulärbrefvet till konsistorierna den 19 juni 1805 intagna föreskrift,

att, innan någon må till klockaresyssla å landet antagas, han bör

hafva förskaffat sig af läkare vitsordad kunskap om och färdighet i verkställande

af vaccination, torde böra upphäfvas. Dessutom erfordras föreskrifter

angående vilkor för behörighet till skyddskoppympnings utöfvande

af andra än legitimerade läkare m. m. Till dessa frågor anhåller jag att

få framdeles återkomma. Hvad angår de penningemedel, som behöfvas

för genomförande af de tilltänkta förändrade anordningarna i afseende på

skyddskoppympningen, torde det tillåtas mig att derom göra underdånig

framställning vid föredragning af ärenden rörande nästa reglering af åttonde

hufvudtitelns stat.

För närvarande inskränker jag mig till att hemställa, det Eders Kongl.

Maj:t täcktes dels till Riksdagens antagande öfverlemna det af mig nyss

upplästa förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket,

dels ock låta till Riksdagens kännedom komma, att, derest de i detta förslag

angifna grunder för skyddskoppympningens ordnande vinna Riksdagens

godkännande, Eders Kongl. Maj:t är sinnad utfärda vaccinationsreglemente,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det inom ecklesiastikdepartementet

utarbetade, af mig jemväl upplästa förslag till sådant reglemente.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält

behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af

statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla med förordnande

att proposition i ämnet af den lydelse, bilagan

A till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Gustaf Norström.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Tab. 1. Dödsfall i smittkoppor inom

Länder

1889

1890

1891

Invånare

Döds-

fall

Invånare

Döds-

fall

Invånare

Döds-

fall

Sverige ..............................................

4,774,409

2

4,784,981

2

4,802,751

2

Tyska riket............................................

48,699,520

200

49,214,073

58

49,728,626

49

Danmarks städer ..................................

681,451

3

722,244

1

722,244

10

Schweiz ...............

2,944,238

3

2,955,142

32

2,%6,046

26

Nederländerna ....................................

4,505,932

10

4,510,815

1

4,564,565

10

England och Wales...............................

28,247,151

23

29,015,613

16

29,002,526

49

Skottland.............

4,013,029

6

4,003,132

0

4,033,180

0

Irland ................................................

4,808,728

0

4,717,959

0

4,681,248

7

Frankrikes städer...................................

7,468,452

1,418

7.204,254

1,058

7,454,204

1,164

Ungern med Fiurae, Kroatien och Slavonien

Uppgifter sak

nas

Uppgifter sak

las

Uppgifter sak

ias

Italien.............................

29,969,654

13,416

30,158,408

7,017

30,347,291

2,915

Belgien ..........

6,093,798

1,212

6,069,321

636

6,136,444

1,300

Österrike.....................................

omkr. 23,000,000

12,358

omkr. 23,800,000

5,935

omkr. 23,800,000

6,838

Spanien ...............................

» 11,864,000

8,472

» 13,000,000

6,183

d 13,010,464

9,081

Ryska riket (inberäknadt asiatiska Ryssland)

Uppgifter sak

nas

Uppgifter sak

nas

b 112,690,000

96,710

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

39

vissa länder åren 1889—1893.

18 9 2

18 9 3

S u m m a

Invånare

Dödsfall

Invånare

Dödsfall

Antal

år

Invånare

Dödsfall

Antal döds- fall på en

million

invånare

4,806,865

4

4,824,150

25

5

23,993,156

35

1,5

50,243,179

108

50,757,732

157

5

248,643,130

572

2,3

743,431

0

773,270

0

5

3,642,640

14

3,8

2,976,950

35

2,974,473

15

5

14,816,849

111

7,5

4,621,744

53

4,669,578

190

5

22,872,634

264

11,5

29,403,346

431

29,731,100

1,455

5

145 399,736

1,974

13,5

Uppgifter sak

ias

Uppgifter sak

nas

3

12,049,341

6

0,5

4,638,169

0

Uppgifter sak

nas

4

18,846,104

7

0,4

8,149,348

1,209

8,149,348

821

5

38,425,606

5,670

147,6

ornkr. 18,000,000

4,002

omkr. 18,000,000

2,301

2

omkr. 36,000,000

6,303

175,i

30,535,848

1,453

Uppgifter sak

ias

4

121,011,201

24,801

204,9

6,195,355

2,528

6,262,272

2,103

5

30,757,190

7,779

252,9

omkr. 23,800,000

6,087

omkr. 23,800,000

5,819

5

omkr. 118,200,000

37,037

313,8

9,900,480

6,854

8,312,386

5,194

5

» 56,087,330

35.784

638,o

omkr. 115,529,000

111,383

omkr. 116,255,000

80,027

3

» 344,474.000

288,120

836,4

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Tat». 2. I Sverige åren 1870- 1894 i smitt
-

1870

1871

1872

1873

1874

1875

1876

1877

I.

D.

I.

D.

I.

I).

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

1.

D.

Enligt medicinalstyrelsens

årsberättelser:

Stockholms stad................

746

104

776

lil

394

44

1,038

194

4,976

1,206

138

22

14

2

13

3

Stockholms län ..................

120

11

133

18

167

20

362

23

1,654

318

124

31

5

2

2

—

Upsala län ........................

15

4

57

1

17

—

57

5

757

104

86

17

4

—

—

—

Södermanlands län ............

214

25

40

2

18

1

149

37

1,238

180

163

19

77

14

38

1

Östergötlands län .............

759

54

395

42

79

4

778

68

2,643

253

611

84

2

1

31

8

Jönköpings län .................

94

13

37

7

2

—

90

9

158

30

544

68

185

26

4

—

Kronobergs län ..................

15

5

—

—

73

28

160

15

173

17

178

24

107

27

138

45

Kalmar län.......................

376

51

14

3

10

—

102

7

754

117

349

50

8

—

2

—

Gotlands län .....................

151

4

4

—

2

—

7

—

18

3

66

8

73

—

—

—

Blekinge län .....................

—

—

1

—

—

—

—

—

81

7

1,445

310

465

65

5

—

Kristianstads län ..............

40

—

1

1

93

14

147

23

110

9

50

5

40

6

84

8

Malmöhus län.....................

633

58

255

15

745

134

146

22

163

25

118

15

25

2

51

4

Hallands län .....................

25

1

2

—

—

—

7

—

15

3

34

1

8

—

2

—

Göteborgs stad ................

1

182

21

99

5

57

7

52

7

274

43

769

158

164

28

16

1

Göteborgs och Bohus län......

1

Elfsborgs län ....................

46

7

47

1

1

—

7

—

237

32

416

60

387

72

21

1

Skaraborgs län ..................

111

39

5

1

20

—

2

—

29

7

170

32

51

5

3

1

Vermlands län .................

17

—

87

7

35

1

12

—

1,036

93

699

75

200

53

11

1

Örebro län .......................

13

2

8

i

—

—

9

—

230

20

396

59

354

55

276

39

Vestmanlands län ...............

12

1

71

7

12

1

10

2

193

38

42

5

116

18

154

9

Kopparbergs län..................

2

—

8

—

5

1

—

—

251

30

384

41

54

8

250

13

Gefleborgs län..................

37

5

82

7

23

1

278

36

1,195

165

218

26

8

2

47

1

Vesternorrlands län ............

90

4

46

1

37

11

1,021

172

396

66

174

28

7

—

34

5

Jämtlands län.............. ......

3

—

—

—

—

—

102

25

8

i

14

2

—

—

12

—

Vesterbottens län ..............

33

1

—

—

2

—

—

—

7

3

60

10

i

—

5

1

Norrbottens län .................

18

—

18

1

—

—

—

—

20

4

—

—

—

—

—

—

Summa

3,752

410

2186

231

1,792 267

4,536

645

16,616

2,774

7.248

1.150

2.355 385

1,199

141

Enligt statistiska central-

byråns befolkningsstatistik

764

329

346

1,122

4,063

2,019

604

357

Anm. I statistiska centralbyråns pä senare tid afgifna berättelser om befolkningsstatistiken erinras, att nu

läkares utsago i städerna, men mycket ofullständiga å landsbygden, utom i fråga om folksjukdomar eller farsoter och

attest, som^ endast vid ett fåtal af dödsfall i allmänhet å landsbygden företes för, presterskapet. Om de dödsorsaker,

styrelsens årsberättelser.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

41

koppor insjuknade (I.) och döde (D.).

1878

1879

1880

1881

1882

1883

1884

1885

1886

1887

1888

1889

1890

1891

1892

1893

1894

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

I.

D.

1.

D.

I.

D.

I.

D.

1.

D.

f)

13

6

11

1

2

_

_

57

4

_

_

.

_

.

_

1

1

.

8

0

1

2

_

2

1

5

2

_

1

O

5

1

O

28

—

—

—

45

—

4

—

12

—

5

—

—

—

—

—

—

—

3

—

—

—

l

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

5

—

—

—

—

—

—

—

6

—

2

—

—

—

—

—

—

—

4

1

2

—

1

—

—

—

12

—

4

—

16

1

1

1

3

1

46

1

—

—

15

—

80

6

—

—

—

—

4

—

—

—

—

—

—

—

—

—

12

1

5

—

—

—

—

—

1

—

—

—

6

—

9

—

—

—

40

6

26

1

9

—

10

2

13

-

3

—

—

—

4

—

3

1

15

1

—

—

-

—

8

—

3

—

7

—

1

_

1

_

_

—

1

1

21

1

1

3

-

7

—

84

13

43

4

147

42

251

56

39

6

38

5

18

2

1

6

2

1

22

2

381

54

251

32

486

58

337

33

424

55

376

32

17

1

1

—

—

—

35

4

—

-

—

—

—

—

—

—

1

—

—

36

4

—

—

—

—

30

15

25

5

2

—

9

1

1

8

|

_

_

39

3

147

10

130115

2

_

1

_

19

3

_

_

35

4

164

15

3

_

6

—

1

1

_

_

—

—

—

—

_

1

—

—

9

—

72

6

12

4

—

13

—

12

—

6

—

—

—

41

1

1

—

6

—

—

—

—

-

—

-

2

—

—

—

3

—

3

—

13

—

7

1

15

1

18

2

6

—

11

—

5

2

8

—

13

—

—

—

3

—

3

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

1

30

3

8

7

2

9

2

64

8

5

—

—

—

5

—

—

—

i

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

24

10

1

1

—

—

—

—

14

1

1

35

3

80

5

2

280

24

208

15

—

—

—

—

1

—

3

—

8

—

15

—

—

—

241

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

10

2

—

176

19

29

2

34

1

6

—

7

3

145

19

3

—

7

—

6

—

2

—

—

—

—

—

2

—

1

1

3

—

68

3

—

-

82

8

3

—

9

—

20

1

131

26

4

1

1

i

—

—

19

—

—

—-

7

1

35

5

4

2

2

9

1

—

—•

—

—

—

11

—

3

—

13

1

8

2

4

—

—

—

—

—

—

—

4

—

—

—

—

—

2

—

17

—

—

—

—

—

894

91

833

89

569

80

969144 697

90

949106

510 39

|

65

1

30

1 260

1

3

56

7

21

2

23

1

8

1

74

4

352

24

182 17

I

202

144

175

299

159

125

58

4

2

5

9

2

2

2

4

25

21

såsom förr de till denna statistik ingående uppgifter i afseende på dödsorsakerna äro fullständiga och grundade på

våldsamma dödsfall, om hvilka dödsorsaker presterskapet kan enligt regeln lemna uppgifter äfven utan läkares

som varit föremål för läkares behandling, vare sig å landsbygden eller i städerna, lemnas redogörelse i medicinal
Bih.

till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. I Afd. 4 ljuft. (1

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

i

I

i. i v

V <. Cl ("t O V\ v l

i-tla

d-COC

rn t

- • ,

''

; 7 000

j 6000

! 5000

i^OOO

3000

''iOOO

I000

5 00

t { v 1 Vv^ v’

tipp O f.

opaginerad Kontrollera mot PDF

)

KONGL. MEDICINALSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA SKRIFVELSE

DEN 8 JUNI 1894,

MED FÖRSLAG TILL FÖRNYADT NÅDIGT REGLEMENTE

FÖR SK YDDSKOPPYMPNINGEN I RIKET.

STOCKHOLM

IVAR n^GGSTBÖMS BOKTRYCKERI

1894.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Konungen.

JUen utomordentliga betydelse, skyddsympningen mot smittkoppor

eger för ett verksamt bekämpande af nämnda sjukdom, har genom snart

100 års oaflåtliga iakttagelser blifvit så fullständigt bevisad, att det tid
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

tåls ytterst häftiga motståndet mot skyddskoppympningen, eller den s. k.

vaccinationen, numera nästan helt och hållet upphört. Under ganska

lång tid förmådde dock vaccinationens motståndare att i de flesta länder

hindra ett allmännare införande af skyddsmetoden. På få undantag när

hafva Europas stater sålunda först under de senaste decennierna lai*- stadgat om obligatorisk vaccination med straffbestämmelser mot uraktlåtenhet

att fullgöra lagens föreskrifter.

Sverige tillkommer hedern att tidigare än de flesta stater hafva utfärdat

stadgande om allmän skyddskoppympning. Redan genom nådigt

bref den 3 april 1804 föreskrefs på collegii medici förslag, att

landshöfdingarne i riket skulle söka förmå upplyste och nitiske medborgare

att såsom vaccinationsföreståndare hafva inseende öfver vaccinationen,

hvarjemte kyrkoherdarne skulle utse klockare eller andra kunnige

personer att densamma verkställa. Vaccinämne skulle kostnadsfritt

tillhandahållas af provinsialläkarne, hvilka dessutom egde att genom

inspektionsresor utöfva tillsyn öfver vaccinatörerna. Förteckning öfver

de ympade skulle aflemnas till presterskapet och presterskapet derom

rapportera till tabellkommissionen samt å prestbetygen göra anteckning

om verkstäld vaccination. För att bereda tillgång till vaccinämne föreskrefs,

att ympning skulle ständigt fortsättas i Stockholm, Göteborg,

Lund, Karlskrona och Hernösand samt vaccin derifrån tillhandahållas

vid behof. Tid efter annan beviljades dessutom under åren 1804—1806

nödiga medel för underhållande af vaccinationen.

Med nådigt tillstånd utfärdades derefter af collegium medicum den 14

juli 1810 en allmän kungörelse till vaccinationens allmännare och säkrare

befrämjande i riket, innehållande bland annat förbud för andra än läkare

att vaccinera, med mindre intyg om förvärfvad skicklighet i vaccinationskonsten

vederbörligen erhållits. Derjemte föreskrefs, att hvarje

vaccinatör skulle på 7:de till 9:de dygnet efter ympningen anställa besigtning

öfver utgången af densamma och gratis meddela vaccinationsattest;

att hvarje husfader skulle i början af hvarje år till vaccinationsföreståndaren

anmäla de under hans uppsigt stående personer, som icke

haft smittkoppor eller blifvit vaccinerade, hvarefter förteckning öfver

dessa personer skulle af vaccinationsföreståndaren insändas till vederbörande

provinsialläkare, som då egde att befordra desse till vaccination;

att vaccin endast fick tagas från fullt friska barn; samt att hvarje vaccinatör

skulle föra journal efter föreskrifvet formulär, hvilken journal

vid årets slut skulle till vaccinationsföreståndaren insändas för att sedermera

af provinsialläkaren jemte fullständig berättelse till collegium

medicum öfverlemnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Genom denna under nådig autorisation utfärdade kungörelse blef

alltså den princip godkänd, som utgör grundvalen för all helsovårdslagstiftning,

nemligen att, då ett bepröfvadt och oskadligt medel till förbättrande

af allmänna helsotillståndet eller till skydd mot gängse sjukdom

blifvet funnet, så eger ock staten både rätt och pligt att till allmän

och enskild säkerhet påbjuda detta medels begagnande af hvar och

en. Så långt som till tvångsmedels användande mot dem, som icke ville

låta sig vaccinera, ansåg man sig dock ännu icke böra gå, hvarför nådigt

bifall vägrades såväl collegii medici hemställan, att betyg om

vaccination eller genomgångna smittkoppor skulle företes såsom vilkor

för inträde i offentlig skola eller tjenst samt för ingående af äktenskap,

som ock det förslag, som i den på rikets ständers initiativ år 1809 tillsatta

helsovårdskommitténs betänkande den 1 april 1812 framstäldes angående

andra tvångsmedel i samma syfte. I stället stadgades genom

nådigt bref den 9 december sistnämnda år, att belöningar såväl i form

af medaljer som penningeunderstöd skulle utdelas till nitiske vaccinatörer

samt att kollekter finge inom hvarje församling upptagas för befrämjande

af vaccinationen.

Sedan collegium medicum emellertid den 16 november 1812 på

nådig befallning inkommit med underdånigt förslag till nytt vaccinationsreglemente

samt Rikets Ständer, till hvilkas pröfning de i nämnda förslag

ånyo upptagna tvångsåtgärderna hänskjutits, den 11 juli 1815 biträdt

åsigten om behof af dylika åtgärder och bland annat föreslagit ett vite,

lika med mantalspenningarne, för hvarje efter 2 års ålder utan skäligt förfall

ovaccineradt barn, stadfästes den 6 mars 1816 det första nådiga reglemente,

genom hvilket vaccinationen gjordes fullt obligatorisk i hela landet.

Utom åtskilliga redan förut gällande föreskrifter stadgade detta reglemente

skyldighet för hvar och en att undergå vaccination —• barn

under de första 2 lefnadsåren — vid äfventyr af varning å sockenstämma

och slutligen böter från 1 rdr 32 sk. till högre belopp, samt förbindelse

för hvarje kommun att jemte vaccinationsföreståndare äfven antaga vaccinatör,

som af vederbörande läkare blifvit godkänd och som skulle stå

under dennes kontroll.

Uti nådiga förordningen om sockenstämmor och kyrkoråd den

26 februari 1817 uppdrogs åt dessa kommunalmyndigheter bland annat

vaccinationens befrämjande, och sedan ett förslag om inrättande af särskilda

helsovårdskommittéer å landsbygden vunnit nådigt bifall, stadgades

genom nådigt bref den 24 februari 1826, att dessa kommittéer

alltid skulle anses som en afdelning af kyrkorådet, att vaccinationsföreståndarne

skulle vara själfskrifne ledamöter i kommittéerna samt att

opaginerad Kontrollera mot PDF

kyrkorådet skulle ega befogenhet att för försummad vaccination eller

uteblifvande från besigtning ålägga viten från 1 rdr 32 sk. till 10 rdr

b:ko. Dessa föreskrifter förnyades sedan på förekommen anledning i

nådiga kungörelsen den 27 februari 1828. Emellertid synas försummelser

fortfarande hafva begåtts vid tillämpningen af dessa föreskrifter, hvarföre

genom nådiga kungörelsen den 19 januari 1833 anbefaldes, att vaccinationsreglemcntet

af år 1816 med dertill hörande senare föreskrifter skulle

medelst uppläsande från predikstolarne allvarligen inskärpas hos allmänheten,

hvarjemte förordnades, att vaccinationsföreståndarnes förteckningar

å oympade personer skulle förses med vederbörande kyrkoråds intyg om

vidtagna åtgärder mot den tredskande eller försumlige äfvensom med

vitsord rörande vaccinatörens tjenstgöring; kyrkorådet bemyndigades

dessutom att med 1 rdr 32 sk. till 10 rdr b:ko bötfälla den aflönade

vaccinatör, som gjorde sig skyldig till försumlighet. Genom nådiga förordningen

den 29 augusti 1843 om sockennämnder på landet öfverflyttades

sedermera kyrkorådets skyldigheter med afseende på vaccinationen

till denna nya kommunalmyndighet.

Då likväl, oaktadt alla vidtagna åtgärder, mer eller mindre utbredda

epidemier af smittkoppor på grund af bristfällig vaccination fortfarande

esomoftast härjade landet, erhöll sundhetskollegium den 20 januari 1847

nådig befallning att utarbeta ett nytt reglemente angående skyddskoppympningen

i riket. Innan detta hann fullgöras, utbröt emellertid en ny

epidemi, med anledning hvaraf rikets ständer beslöto att i underdånig

skrifvelse af den 26 april 1851 fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet

på behofvet af ytterligare skyddsåtgärder mot farsoten.

Sundhetscollegii underdåniga förslag till ny vaccinationsförordning afgafs

den 15 april 1852 och stadfästes med några mindre ändringar den 29

september 1853.

Detta förnyade nådiga reglemente för skyddskoppympningen i riket

eger ännu i hufvudsakliga delar gällande kraft. Det ansluter sig i det

närmaste till 1816 års reglemente, men föreskrifver skärpta tvångsmedel

till vaccinationens befrämjande dels i form af höjda böter, dels ock

genom bestämmelsen att ingen får i »allmän skola, läro- eller uppfostringsanstalt

intagas, utan att vederbörligen styrkes, att den ifrågavarande

personen antingen haft smittkoppor eller blifvit med framgång

vaccinerad, eller ock att vid ympning, inom högst 5 år förut verkstäld

af dertill behörig person, skyddskoppor icke genom ympning uppkommit».

Reglementet gör det visserligen till en pligt för en och hvar, »som har

tillsyn öfver vaccinationen eller bestyr dermed», att G möjligaste mått

befordra revaccinationen, men föreskrifver icke densamma obligatoriskt,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

oaktadt sundhetskollegium redan i cirkulär af den 16 maj 1839 framhållit

dess nytta och offentligt uppmanat till förnyad ympning samt

nådiga brefvet af den 9 januari 1849 infört obligatorisk revaccination

af alla rekryter i armén.

Mer ån 40 år hafva emellertid förflutit, sedan nu gällande vaccinationsreglemente

trädde i kraft, och redan i denna omständighet synes

väl ligga en giltig anledning att underkasta detsamma förnyad granskning

för att få införda de tillägg och de ändringar, som på grund af nya

tidsförhållanden samt vunnen erfarenhet, så inom som utom riket, kunna

befinnas behöfliga och ändamålsenliga. I utlandet har under senaste

årtionden mycket intresse egnats åt hithörande frågor och stor erfarenhet

vunnits på grund af den nyare lagstiftningen rörande vaccinationen.

Det otillfredsställande skick, hvaruti denna för allmänna helsovården så

vigtiga angelägenhet alltför länge befunnit sig, har också numera i de

flesta af Europas stater fått vika för mera ordnade och tidsenliga förhållanden.

Samtidigt hafva i dessa stater äfven sjuklighets- och dödlighetsförhållandena

i smittkoppor så väsentligt ändrat sig, att statistiken

beträffande denna sjukdom numera måste skilja på tvenne perioder, den

ena före och den andra efter vaccinationens införande i hvarje land.

Den i forna tider fasaväckande dödligheten i smittkoppor har efter införande

af obligatorisk, noga kontrollerad vaccination nedgått till ett

minimum och numera helt och hållet upphört att utöfva något inflytande

på dödlighetstabellerna.

Att förhållandena i vårt land icke varit fullt så gynsamma som annorstädes,

oaktadt vi tidigare än de flesta andra stater fått lagstadgad

obligatorisk vaccination införd, torde icke med fog kunna tillskrifvas

någon brist i sjelfva skyddsmetoden, utan beror på helt andra orsaker.

De koppfarsoter, som alltsedan 1816 varit gängse i riket, hafva dock i

alla händelser varit obetydliga i jemförelse med de epidemier, som härjade

hos oss före vaccinationens införande. Skyddskoppympningens förmåga

att mildra farsoternas karakter och minska deras förödelser, har

icke heller undfallit allmänna uppmärksamheten, såsom synes deraf, att

förtroendet till vaccinationen icke allenast bibehållit sig orubbadt, utan

äfven visat sig ständigt ökas.

Detta oaktadt har vaccinationen emellertid icke kunnat hindra smittkopporna

att tid efter annan uppträda i vårt land både i spridda fall

och såsom farsot, ehuru, tack vare nutida åtgärder till bekämpande af

epidemier, smittan på senare tider icke brukat få den utbredning som

fordomdags. Ympning med skyddskoppor upphäfver dock, såsom erfarenheten

tydligt visat, mottagligheten för koppsmitta, och möjligheten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

för denna senares utbredning i landet skulle alltså vara fullständigt undanröjd,

så snart landets alla invånare, generation efter generation, undergått

sådan ympning. Då detta resultat emellertid icke ännu vunnits,

oaktadt vaccinationen varit obligatorisk hos oss under snart 80 år, bör

det vara af vigt att uppsöka orsakerna härtill, för att sedermera, så

vidt ske kan, få desamma undanröjda.

Enligt medicinalstyrelsens öfvertygelse, stödd på egen erfarenhet

och på inhemtade upplysningar från läkare, hvilka praktiskt handhaft

och öfvervakat vaccinationen i riket, äro dessa orsaker hufvudsakligen

följande:

l:o. Många af landets invånare blifva aldrig vaccinerade.

Genom nådiga brefvet den 3 april 1804 föreskrefs, såsom redan

ofvan blifvit anfördt, att vaccinationsföreståndaren skulle till presterskapet

inlemna förteckningar å de ympade samt presterskapet derom rapportera

till tabellkornmissionen. Af de sålunda samlade uppgifterna finner man,

att vaccinationen till en början rönte ganska stort förtroende hos allmänheten,

så att redan under 1804 mer än 28,000 personer blefvo j7mpade

med skyddskoppor. Men antalet sjunker hastigt under de följande

åren. År 1810 var antalet vaccinerade sålunda endast 16,410, under det

att de lefvande föddes antal uppgick till 78,916. Samma år utfärdades

collegii medici kungörelse med skärpta bestämmelser till vaccinationens

befrämjande, hvilket, likasom ännu mera den år 1816 föreskrifna obligatoriska

skyddskoppympningen, i hög grad bidrog till ökandet af de vaccinerades

antal. Ar 1820 uppgick detsamma sålundaotill 52,867, år 1830

till 67,966, 1840 till 69,313 och 1850 till 104,632. Ar 1853 utfärdades

det förnyade nådiga reglementet för skyddskoppympningen i riket. Antalet

vaccinerade, som detta och närmast föregående år sjunkit till omkring

85,000 om året, steg derpå ånyo och uppgick 1860 till 104,940,

minskades på nytt mot slutet af 1860-talet ända till 81,937 år 1869,

var 1870 ännu 88,738, men steg sedermera på grund af 70-talets svåra

koppepidemi, så att detsamma år 1880 uppgick till 110,075. Under

åren 1890, 1891 och 1892 har antalet vaccinerade utgjort respektive

107,058, 111,094 och 113,946.

Såsom absoluta tal kunna dessa siffror synas ganska ansenliga och

utgöra onekligen också ett talande bevis på allmänhetens förtroende

för skyddsmetoden, enär den ganska jemnt stigande serien i de vaccinerades

antal väl endast i ringa grad kan tillskrifvas de i afseende på

vaccinationen gällande obligatoriska författningarna, hvilka hittills, såsom

sådana, blott undantagsvis torde hafva tillämpats, utan otvifvelaktigt har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

sin grund i den under hvarje ny koppepidemi bekräftade erfarenheten

om vaccinationens stora värde såsom skyddsmedel mot koppsmittan.

Jemföras emellertid ofvannämnda tal med antalet årligen lefvande födda t

barn — hvilket väl torde vara den enda rätta beräkningsgrunden vid

bedömandet af frågan, huruvida vaccinationen kan anses allmänt införd

i riket — så ställer sig förhållandet onekligen något annorlunda. Af

100 lefvande födde hafva nämligen i medeltal 75—80 blifvit äfven under

senare årtionden vaccinerade; med hänsyn till den stora dödligheten

(11 procent) under första lefnadsåret, således före den tid, då barnen i

regel vaccineras, belöper sig visserligen de ovaccinerades antal icke till

några synnerligt stora siffror för hvarje år, men äfven om blott några

tusental årligen af de qvarlefvande förblifva ovaccinerade, är detta tillräckligt

för att med tiden bilda en ansenlig kontingent, som eger full

mottaglighet för koppsmittan och som följaktligen under farsotstider

bidrager till densammas vidmakthållande och utbredning. Exempelvis

torde böra anföras, att ensamt inom en enda stad i Stockholms län med

icke fullt 5,000 invånare funnos vid 1891 års slut 500 personer öfver 2

års ålder, angående hvilka uppgift om vaccination saknades. Af ingångna

rapporter under herskande koppfarsoter har också alltid framgått att

den ojemförligt största delen af koppsmittade bevisligen aldrig varit med

skyddskoppor ympade.

I den svåraste koppepidemi, som efter vaccinationens införande

hemsökt vårt land, nemligen epidemien 1873—1875, hade man äfven

rikligt tillfälle att konstatera detta faktum. Särskildt i Stockholm, der

vaccinationen då, enligt tillgängliga uppgifter, varit under lång tid synnerligt

vårdslösad, uppträdde farsoten i hög grad våldsamt. Under det

dödligheten i smittkoppor 1874 utgjorde för hela landet 93,6 på 100,000

invånare, uppgick samma siffra för hufvudstaden till den för nyare tider

häpnadsväckande summan af 802 på 100,000 invånare. Alla stadens

distriktsläkare framhålla i sina rapporter för nämnda år, att ett mycket

stort procenttal ovaccinerade barn anträffats inom deras verksamhetsområde

samt att smittkopporna just uppträdt bland dessa barn under

synnerligt svåra former och med stor dödlighet. Exempelvis meddelades

från ett distrikt, att af 355 i hemmen vårade koppsjuke 154 varit

ovaccinerade, och från andra håll att af 822 insjuknade 304 befunnits

ovaccinerade.

Äfven den på senaste åren i Göteborg herskande koppepidemien

gifver samma lärdom. I en nyligen afgifven embetsrapport från t. f.

förste stadsläkaren i nämnda stad framhålles nemligen, att vaccinationen

kommunen länge varit synnerligen försummad, så att t. ex. af

inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

16,619 åren 1888—1892 lefvande födda barn endast 5,831 blifvit vaccinerade.

Också visar redogörelsen för farsotens utbredning inom staden, att

sjukdomen med förkärlek sökt sina offer bland de ovaccinerade. Af de

koppsjuka barn, som från hösten 1893 till våren 1894 vårdats å stadens

epidemisjukhus, voro nemligen icke mindre än 68 procent antecknade

såsom med säkerhet ovaccinerade; enligt förste stadsläkarens meddelande

torde dock procenten i verkligheten hafva varit långt större, ehuru

någon visshet härutinnan icke kunnat vinnas på grund af husförhörsböckernas

opålitlighet i fråga om vaccinationen.

Orsaken till att vaccinationen på vissa håll blifvit under senaste

tiden i så hög grad försummad, ligger emellertid icke uti någon afvoghet

hos allmänheten mot skyddsmetoden, utan dels deri, att man på

grund af att jemförelsevis lång tid numera förflutit, sedan vårt land hemsöktes

af någon svårare koppepidemi, förfallit till liknöjdhet i fråga om

sjelfva sjukdomen, dels ock deri, att de föreskrifter i vaccinationsstadgan,

som stödja vaccinationstvånget, ej som sig bör hållas vid makt. Att

allmänheten sjelf utan motvilja underkastar sig vaccinationstvånget, så

snart kraftiga föreställningar göras angående gällande skyldigheter i

nämnda hänseende, torde bäst framgå af senare årens erfarenhet i Stockholm,

der 2,000 öfveråriga barn numera årligen vaccineras på grund af

helsovårdsnämndens uppmaning eller kallelse, hvilka barn annars till

största antalet skulle förblifvit ovaccinerade, icke till följd af föräldrarnes

ovilja mot skyddsmedlet utan blott af glömska och förbiseende å deras

sida. Redan häraf synes, att en skärpning af det nu rådande kontrollsystemet

beträffande vaccinationen i riket torde vara nödvändig, derest

det med skyddsympningen åsyftade resultatet skall kunna vinnas.

En ytterligare omständighet, som medverkar till det hittills otillfredsställande

resultatet med afseende på vaccinationen i vårt land är:

2:o) att icke alla, hvilka antecknas såsom vaccinerade, derföre verkligen

haft skyddskoppor.

Anledningen härtill kan vara af flera slag. Å ena sidan kan ej förnekas,

att många af våra vaccinatörer, af hvilka icke så få, på grund af

otydlighet i det nuvarande reglementet, med sjelftagen rätt befatta sig

med vaccination, visat sig skäligen olämpliga, och att således skärpta fordringar

måste uppställas på vaccinatörerna, derest man vill känna sig

förvissad om, att de besitta den vana och urskiljning, som erfordras för

att med framgång utöfva sitt grannlaga värf. Såsom förhållandena nu

äro, kommer läkaren icke så sällan i tillfälle att iakttaga, hurusom barn

blifvit af oskickliga vaccinatörer ympade och i journalerna antecknade

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

såsom med framgång vaccinerade, ehuru icke det ringaste, eller också

alltför otillräckliga tecken af nyligen genomgångna skyddskoppor kunnat

å dem spåras.

I andra fall hafva barnen, antingen till följd af föräldrarnes liknöjdhet

eller af missförstånd å dessas eller vaccinatörens sida, aldrig efter

verkstäld ympning företetts till besigtning, hvarpå vaccinatören ofta, utan

att hafva sett resultatet af ympningen och i bästa fall på föräldrarnes

otillförlitliga beskrifning, antager, att vaccinationen lyckats. _I begge dessa

fall inträffar således, att mången, som på god tro blifvit upptagen, i

journalen såsom med framgång vaccinerad, likväl i sjelfva verket aldrig

haft skyddskoppor och således, ehuru ympad, med hänsyn till mottagligheten

för koppsmittan befinner sig i alldeles samma förhållande som

de icke ympade.

Att döma af de läkares yttranden, hvilka i första rummet hafva att

öfvervaka vaccinationen, synes det emellertid, som om ännu flere personer

skulle på grund af formella fel i vaccinationsjournalerna eller !

de af presterskapet förda anteckningarne, finnas upptagne såsom vaccinerade

utan att i verkligheten vara det. Af alla brister i vårt nu gällande

vaccinationsreglemente frainhålles ingen så bjert och så samstämmigt

af förste provinsialläkarne, som just den omständigheten, att presterskapet

anförtrotts en väsentlig del af kontrollen å vaccinationsväsendet,

hvarigenom densamma till följd af bristande intresse mestadels blir

illusorisk. Visserligen torde icke bokföringen öfver de vaccinerade på

många ställen skötas så enkelt som i en af residensstäderna i mellersta

SverTge, der, enligt pastors meddelande, »anteckningarne angående vaccinationen,

så långt han kunde minnas tillbaka, tillgått på det sätt, att

en gång om året, vanligen vid husförhören, hvarje i husförhörsboken

upptaget barn, som varit öfver 2 års ålder, antecknats såsom vaccineradt,

oberoende af om det i vaccinationsjournalen fanns upptaget eller ej».

Men äfven annorstädes synes det vara brukligt att utan företedda

intyg göra anteckning om verkstäld vaccination endast på grund af föräldrarues

uppgifter. Synnerligast lärer detta vara fallet vid utfärdande

af flyttningsbevis, hvarefter den oriktiga uppgiften sedermera utan vidare

inflyter i kyrkboken å den nya vistelseorten. Såsom allmänt omdöme

förklaras derföre från de flesta länen, att uppgifterna angående de vaccinerades

antal äro föga tillförlitliga, så att dels många finnas antecknade

såsom vaccinerade, hvilka aldrig ympats, dels åter andra uppgifvas vara

ovaccinerade, ehuru de haft äkta skyddskoppor.

Slutligen finnes ännu en omständighet, hvilken i väsentlig mån med
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

verkat till, att vaccinationens syfte icke i hela dess utsträckning uppnåtts,

nemligen:

3:o) att revaccination i sä ringa grad bedrifves.

Erfarenheten såväl i vårt land som i det öfriga Europa har för

länge sedan ådagalagt, att vuxne personer, som i yngre år blifvit med

framgång vaccinerade, likväl icke så sällan angripas under gängse epidemi

af smittkoppor, ehuru sjukdomen då gemenligen uppträder under

en mildare form (varioloider). Detta är i och för sig numera lätt förklarligt.

Ty lika väl som mottagligheten för smittkoppor liksom för en

del andra smittosamma sjukdomar, hvilka i regel blott en gång angripa

samma person, efter en längre tids förlopp kan återkomma hos vissa

individer, så att de, om de utsättas för smittan, ånjm kunna anfallas

af sjukdomen, lika väl måste ock den skyddskraft mot smittkoppor, som

vaccinen eger, kunna efter en tid förminskas och till sist försvinna. I

dylika fall framkallar en förnyad vaccination ånyo skyddsskoppor, ofta

lika utvecklade som vid första ympningen, och lika skyddande mot smittkoppor

som första gången. Fordran att en gång genomgångna skyddskoppor

i hvarje fall skola för lifstiden skydda den ympade för angrepp

af koppsmitta är således uppenbarligen öfverdrifven och den misstro,

som uttalats mot vaccinationen, derför att äfven vaccinerade personer

stundom insjukna i koppor, obefogad, emedan sådana olycksfall måste

tillskrifvas en felaktig uppfattning af vaccinationens skyddande förmåga,

men icke sjelfva skyddsmetoden, som, rätt tillämpad, helt visst äfven i

dessa fall skulle visat sin verksamhet. Hos oss är revaccinationen obligatorisk

endast inom armén och ifrågakommer bland den öfriga befolkningen

blott undantagsvis. Underlåten revaccination är derföre också mången

gång skulden till inträffade sjukdomsfall och blir på så sätt en

väsentligt bidragande orsak till att koppsmittan ännu icke kunnat utrotas

i vårt land.

Äfven om skyddskoppympningen skulle kunna tänkas få en sådan

utveckling att hvarje samhällsmedlem genom densamma vore befriad från

den utan detta artificiella skydd ytterligt utpreglade mottagligheten för

koppsmitta, så få dock icke dermed alla berättigade fordringar på vaccinationen

anses uppfylda. På samma gång staten, rätt och pligt likmätigt,

påbjuder skyddsmedlets begagnande af hvar och en, ikläder den sig

också förbindelsen att icke blott göra medlet tillgängligt för alla landets

invånare, af hvad vilkor som helst, utan äfven att i möjligaste mån utöfva

kontroll öfver samt ansvara för, att den påbjudna skyddsmetoden

utöfvas på konstförfaret och ett för individens helsa oskadligt sätt. Dess
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

utom tillkommer det äfven staten att i en så vigtig och i den enskildes

rätt ingripande angelägenhet utöfva ett effektivt inseende deröfver, att det

med författningen afsedda syftet, eller skyddets utsträckning till alla,

verkligen vinnes.

Utom en för alla gällande tvång sförfattning, som till allmän och enskild

säkerhet påbjuder vaccinens användning af hvar och en, kräfves

alltså skolade vaccinatörer, som med omdöme och skicklighet utöfva

skyddskoppyinpningen, otadligt vaccinämne, lätt tillgängligt för alla, samt

ett fullständigt och i alla detaljer noga genomtänkt kontrollsystem.

De förändringar och tillägg i gällande nådiga föreskrifter rörande

vaccinationen, hvilka medicinalstyrelsen i sitt härmed öfverlemnade underdåniga

förslag till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning framstält, afse

alla vaccinationsväsendets tidsenliga ordnande i riket efter här ofvan

anförda principer. Medicinalstyrelsen har dock dervid ansett sig i möjligaste

måtto böra följa de redan befintliga föreskrifterna och derför

hufvudsakligen inskränkt sig till att åt vissa stadganden i nu gällande

reglemente gifva mera bestämda uttryck och större räckvidd samt att,

med upptagande af några, tid efter annan tillkomna särskilda bestämmelser

och med tillägg af vissa, såsom nödiga ansedda nya föreskrifter,

ordna författningens uppställning så, att hvar och en, hvilken tillämpningen

deraf i ett eller annat afseende åligger, lätt må kunna inhemta

hvad han har att iakttaga, Det nu öfverlemnade underdåniga förslaget

till reglemente för skyddskoppympningen i riket kan alltså snarare anses

såsom en omarbetning af det nu gällande, än såsom en ny författning

i ämnet.

Efter dessa allmänna underdåniga upplysningar får medicinalstyrelsen

härmed öfvergå till redogörelsen för de särskilda föreskrifterna i det

underdåniga förslaget.

§ I
Mom.

1 a) motsvarar till hufvudsaklig del § 1 mom. a) i nådiga

reglementet den 29 september 1853, endast att tiden, inom hvilken vaccinationen

skall vara verkstäld, blifvit med bestämdare uttryck angifven för

att underlätta kontrollen och bokföringen öfver de vaccinationsskyldige.

Mom. 1 b) är nytt och af behofvet synnerligen påkalladt. Erfarenheten

har, på sätt här ofvan i underdånighet är anfördt, ostridigt ådagalagt,

att vaccinationen icke ovilkorligen och för lifstiden skyddar hvar

och en ympad för koppsmittan. Billigtvis kan man väl icke heller begära

mera af vaccinationen än af sjelfva sjukdomen, mot hvilken den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

skall skydda, och då kändt är, att personer, som genomgått smittkoppor,

stundom angripas för andra, ja till och med tredje gången af smittämnet,

så bör det icke kunna förvåna, att icke heller vaccinens skyddskraft är

absolut, utan att tvärtom efter vaccinationen lika väl som efter genomgångna

smittkoppor enskilde individer efter längre eller kortare tid visa

sig ånyo mottagliga för koppsmittan.

Detta förhållande observerades också ganska snart efter vaccinationens

införande. Det synes väl som om under sådana omständigheter

den logiska följden skulle varit att man genom förnyad vaccination ville

söka ersätta den första ympningens förlorade skyddskraft, men så blef

dock icke fallet. I kampen mot den lika vämjeliga som mördande koppsjukdomen

har hvarje framsteg måst framtvingas under det segaste motstånd.

Mot revaccinationen uppträdde till en början icke blott skyddskoppympningens

fiender, utan äfven många af dess varmaste anhängare.

Så småningom började man dock komma till insigt om, att förnyad

ympning, då den frambringar äkta skyddskoppor, ånyo för en längre tid

upphäfver den efter första vaccinationen återstälda mottagligheten för

smittan, och att revaccinationen följaktligen måste betraktas såsom ett

naturligt appendix till skyddskoppympningen. I de flesta länder sökte

man också att göra sig den vunna erfarenheten till godo genom uppmuntran

till förnyad ympning efter vissa års förlopp, och särskildt i

Tyskland vann revaccinationen understöd af statsmyndigheterna. Så påbjöds

i Wurtemberg redan 1829 tvångsrevaccination af samtlige rekryter

inom armén. Wurtembergs exempel följdes 1834 af Preussen, 1837 af

Hannover, 1840 af Baden och 1844 af Bajern, som dessutom utsträckte

tvånget äfven till alla i kasernerna boende personer. I England är på

samma sätt revaccination af militären obligatorisk (1840) likasom äfven

i Österrike (sedan 1886). Såsom ofvan antyds, har Eders Kongl. Maj:t

genom nådigt bref af den 9 februari 1849 anbefalt, att äfven hos oss

hvarje rekryt bör vid antagandet eller första rekrytmötet undergå revaccination.

Till den civila befolkningen har dock tvångsrevaccinationen ingenstädes

utsträckts, förr än Tyskland år 1875 utfärdade den för hela riket

gällande vaccinationsförordningen, deri äfven allmän revaccination finnes

påbjuden. Äfven den ungerska vaccinationslagen, utfärdad 1887, föreskrifver

numera revaccination af alla skolbarn samt dessutom fakultativt

äfven af vuxne, som befinna sig i anstalter, der många personer på en

gång äro samlade. I Sverige inskränkte sig collegium medieum, vid

utarbetande af förslaget till 1853 års reglemente, till en hemställan, att

Eders Kongl. Maj:t »genom en i reglementet intagen nådig uppmaning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

till alla vederbörande att befrämja revaccinationen måtte gifva en kraftig

väckelse till dess allmännare begagnande». Detta blef äfven Eders

Kongl. Maj:ts nådiga beslut. Erfarenheten har dock sedan dess tillräckligt

visat, att den förhoppning man då hyste, att revaccinationen skulle

komma att anlitas utan annan driffjäder än öfvertygelsen om dess nytta,

icke uppfylts. Tvärtom har man funnit, att ympningen endast undantagsvis

förnyas i vårt land. Vid inträffande koppepidemier har också

regelbundet visat sig, att det stora antalet icke revaccinerade alltid väsentligt

bidragit till sjukdomens spridande bland befolkningen.

Enär revaccinationstvång alltså måste anses vara lika nödvändigt

som vaccinationstvång och författningen utan föreskrift härom onekligen

lider af en betänklig ofullkomlighet, har medicinalstyrelsen icke tvekat

att nu taga steget fullt ut och i sitt underdåniga förslag hemställa om ett

positivt stadgande om revaccinationens allmänna verkställande. Ostridigt

torde väl också vara, att staten eger lika rätt att påbjuda skyddsmedlets

användande vid ena som andra tillfället, om ock större svårigheter ur administrativ

synpunkt kunna befaras uppstå genom anbefallande af allmän

revaccination än vid tillämpningen af vaccinationstvånget. För att emellertid

underlätta sakens genomförande föreslås såsom tid för den obligatoriska

revaccinationens anställande åldern omkring 12 år, d. v. s. den

åldersperiod, då skolpligten brukar inom kort upphöra, men då man ännu

har ungdomen samlad och mera under kontroll än sedan många bland barnen

skingrats till en eller annan yrkesverksamhet. Visserligen anses lefnadsperioden

mellan 16 och 20 år vara den tjenligaste för revaccinationens

allmänna anställande, men genom väljande af en tidigare åldersperiod

vinner man tvifvelsutan mera i fullständighet, än man möjligen förlorar i

intensitet med afseende på skyddsmedlets verkan.

Mom. 1 c) motsvarar med ringa förändring i redaktionen § 1 mom.

b) i nådiga reglementet den 29 September 1853.

Mom. 2 a) och b) hafva sin motsvarighet i andra punkten af § 1

mom. a) samt i § 6 mom. b) i nu gällande reglemente.

§ 2.

De stadganden, som i denna paragraf förekomma, afse blott att närmare

bestämma, huru förfaras bör i de fall, der sjukdom utgör hinder

för vaccination, respektive revaccination inom den tid, som af författningen

angifves.

O Ö

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

§ 3.

Ej så sällan inträffar, att ympningen af en eller annan anledning

icke slår an. Detta kan nu antingen bero på felaktig teknik, på dåligt

vaccinämne m. m. dylikt (skenbar immunitet), eller ock ligger skälet

deri, att den ympade är tillfälligt eller absolut immun för vaccinvirus.

År immuniteten endast skenbar eller tillfällig, så blir resultatet af en

förnyad ympning oftast positivt, om man låter någon tid förflyta mellan

de båda försöken. Stundom inträffar emellertid vid dylik relativ immunitet,

att ympningen äfven misslyckas andra gången, hvarför ett tredje

försök i allmänhet bör göras. Skulle äfven detta utfalla negativt, har

man all anledning att antaga immuniteten vara absolut, och något skäl

att förnya vaccinationen förefinnes då ej.

Englands vaccinationsstadga föreskrifver, att efter misslyckad ympning

denna oförtöfvadt skall förnyas, likaså Ungerns m. fl. staters förordningar.

I England är dessutom påbjudet, att om ett barn blifvit tre gånger

utan framgång vaccineradt, skall intyg lemnas, att barnet ej behöfver vidare

ympas. Enligt tyska vaccinationslagen skall vid misslyckad ympning

denna förnyas senast nästföljande år och i händelse den äfven då misslyckas

under 3:e året, hvarefter vaccinationsskyldigheten upphör. Då

särskild föreskrift om förnyad ympning i de fall, der densamma misslyckats,

synes äfven hos oss nödig, derest åsyftade ändamålet med skyddskoppympningen

skall vinnas, har medicinalstyrelsen i sitt förslag infört

ett stadgande härom, hvarvid det i Tyskland antagna tillvägagåendet,

såsom det enligt styrelsens mening mest praktiska, närmast följts.

§ 4.

Innehåller en allmän föreskrift om föräldrars och målsmäns skyldighet

att vid anfordran framvisa utfärdade vaccinationsintyg, hvilket stundom

torde vara erforderligt för befrämjandet af kontrollen öfver vaccinationsväsendet.

§ 5.

Motsvarar § 2 i nu gällande vaccinationsreglemente, genom hvilken

paragraf åsyftades att dels åvägabringa en behöflig kontroll öfver vaccinationen,

dels framtvinga ympningens verkställande i de fall, der densamma

från början försummats eller der säkert bevis på dess framgång

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

saknades. Erfarenheten har emellertid visat, att det afsedda resultatet

icke vunnits, vare sig att detta berott på bristande intresse från vederbörande

skolföreståndares sida, på den omständigheten att föreskriften

ej intagits i skolstadgarna, eller derpå att osäkerhet synes råda beträffande

paragrafens tillämplighet och räckvidd. I hvilket fall som helst

lärer det vara nödvändigt, att den synnerligen väl behöfliga föreskriften

såväl skärpes som ock gifves bestämdare uttryck.

Genom att ålägga samtlige skolföreståndare i riket att före lärjungens

mottagande göra sig medelst infordrande af vaccinationsbetyg

förvissade om att vaccinationspligten blifvit uppfyld, torde det åsyftade

resultatet säkrast vinnas, utan att derföre några afsevärda olägenheter

beredas skolföreståndarne. Icke heller torde det kunna förorsaka dem

något egentligt besvär att uppgöra och till vederbörande insända listor

å de revaccinationspligtiga barnen samt å dera, som försummat att förete

intyg öfver verkstäld revaccination, eftersom barnens ålder i alla händelser

bör vara dem bekant och företeendet af erforderliga intyg väl

icke med den disciplin, som skall råda i en skola, kan af barnen annat

än i undantagsfall försummas.

Motsvarande anmälningsskyldighet af skolföreståndare och lärare

återfinnes i den tyska och ungerska samt delvis äfven i den österrikiska

och belgiska vaccinationslagen samt synes, enligt tillgängliga aktstycken,

der icke hafva förorsakat några svårigheter eller mötts af något motstånd

från lärarekårens sida. I betraktande af den höga allmänbildning

svenska lärarekåren besitter, torde väl icke heller hos oss något afsevärdt

motstånd vara att befara mot utsträckningen af den kontrollskyldighet

beträffande vaccinationen, som nu redan i mer än 40 år i lag varit

föreskrifven.

§ 6.

Är i hufvudsak samma bestämmelse som i § 4 af nu gällande vaccinationsreglemente,

endast med föreskrifven bestämdare qvalifikation för

dem, som vilja befatta sig med vaccination.

Mot rättighet för andra än läkare att vaccinera hafva många röster

höjts. Man har i detta hänseende hänvisat på förhållandena i en del

främmande länder, der vilkoren för rätt att utöfva skyddskoppympningen

äro mycket stränga.

I England har sålunda alltifrån år 1853, då den obligatoriska vaccinationen

infördes, vaccinatörerna utgjorts af legitimerade läkare; år

1859 skärptes deras qvalifikationer än ytterligare genom föreskriften, att

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

de för vinnande af anställning skulle förete intyg om åtnjuten undervisning

och genomgången examen hos lagligen autoriserad vaccinatör i

konsten att vaccinera, hvilket sedermera ändrats derhän, att den föreskrifna

kursen måste genomgås vid vissa offentliga vaccinationsanstalter

(Educational Vaccinating Stations), som ensamma ega rätt att utfärda

erforderliga betyg. I Tyskland finnas sedan 1885 noggranna föreskrifter

utfärdade beträffande vaccinatörernas qvalifikationer. Endast legitimerade

läkare få befatta sig med vaccination. Under de kliniska studierna

skall särskild undervisning meddelas i vaccinationstekniken, men utomdess

skall hvarje läkare, som enskildt eller offentligt vill utöfva skyddskoppympning,

förete intyg om, att han under minst 2 offentliga vaccinations-

och revaccinationsterminer förvärfvat erforderlig skicklighet i

konsten att uppsamla och konservera vaccin. Sedan 1887 utgör vaccinationen

särskildt examensämne i läkarnes slutpröfning. Äfven i många

andra länder, såsom Österrike-Ungern, Italien, Belgien m. fl., utgöras

vaccinatörerna af legitimerade läkare.

Onekligen erfordras också en väl skolad personal, om vaccinationen

skall uppfylla alla de anspråk man ställer på densamma. Vissa tekniska

felgrepp vid ympningen och än mera under förberedelserna till densamma

gifves ju med mer eller mindre rätt skulden till att icke blott sjelfva

operationen misslyckas, utan ock att vaccinsjukdomen stundom får ett

abnormt förlopp med åtföljande sjukliga tillstånd. På ett riktigt handhafvande

af yinpäinnet måste också utan tvifvel mycken vigt läggas, då

det ju icke finnes någon lymfa, som icke kan utsättas för förorening,

vare sig från orena instrument, från barnets kropp eller annorstädes,

eller som icke kan så oriktigt användas, att ympningen slår fel. Men

äfven oafsedt tekniken och försigtighetsmåtten vid operationen erfordras

alldeles bestämdt medicinska kunskaper för att undvika accidenser vid

vaccinationen, som kunna blifva af ödesdiger verkan för den ympade.

Synnerligast gäller detta vid ympningen från arm till arm. Ty onekligt

är att vid denna metod möjlighet finnes, att den vaccinerade direkt kan

genom vaccinationen ådragas sjukdomar, såsom syfilis, erysipelas samt

en del hudaffektioner m. m., äfven om sådant hos oss ytterst sällan inträffat.

För att undvika detta fordras, då man i vårt land icke gerna

kan undvara den humaniserade lymfan, att vaccinationen utföres af fullt

kompetenta personer, hvilka äro i stånd att upptäcka sådana sjukliga

tillstånd, som kunna sätta andra personers helsa i fara.

Bäst hade således varit, om man hos oss likasom i så många andra

länder kunde inskränka rättigheten att utöfva skyddskoppympningen till

endast läkare, då det måste innebära en viss fara att anförtro densamma

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

åt så föga qvalificerade personer som klockare och barnmorskor, hvilka

nn i regel bekläda vaccinatörsbefattningarna. Men då en sådan inskränkning

i vårt glest bebodda land och med det jemförelsevis ringa antal

läkare, som äro att tillgå i landsorten, icke skulle vara ändamålsenlig,

måste man tvifvelsutan afstå från tanken härpå och fortfarande i regel

betjena sig af icke-läkare såsom vaccinatörer. Detta utesluter emellertid

icke möjligheten att å ena sidan uppställa skärpta fordringar på vaccinatörernas

utbildning, i hvilket afseende medicinalstyrelsen, derest här

ifrågavarande § vinner nådigt bifall, ärnar snarast möjligt inkomma med

underdånig hemställan, eller att å andra sidan tillförbinda tjensteläkarne

att å ort, der de äro bosatte, öfvertaga vaccinationens utöfning, likasom

ock att förbjuda andra vaccinatörer än läkare att ympa från arm till

arm, hvarföre styrelsen i särskilda punkter (§ 8 mom. b och § 9 mom.

b) upptagit dessa önskningsmål i sitt underdåniga förslag.

§ 7.

Ehuru vaccination utan olägenhet kan verkställas hvilken tid på

året som helst, torde dock vara lämpligt att under epidemifria tider

företrädesvis förorda sommarmånaderna såsom obligatorisk vaccinationstermin,

emedan dels vaccinsjukdomen förlöper långsammare under vintern,

dels vissa svårigheter kunna möta, i synnerhet på landet, för vaccinationens

oafbrutna fortgång. Sker detta förordnande i den form, att

vaccinatören förklaras endast under sommarmånaderna vara skyldig att

vaccinera vid utsatta vaccinationsmöten, torde dermed rätta medelvägen

få anses funnen. Att vaccinationsterminen föreslagits skola sluta med

augusti månad beror på orsaker, som längre ned under § 10 komma att

närmare angifvas.

§ 8.

Mom. 1 motsvarar § 7 mom. a i gällande nådiga reglemente. Det

särskiljande i fråga om bestämmelser rörande vaccinationen på landet

och i städerna, som för närvarande eger rum, kan vid den tid, då vaccinationsförordningen

utfärdades, hafva egt fog för sig, men torde numera

få anses obehöfligt och i vissa fall äfven verka förvillande, hvarför detsamma

i föreliggande förslag uraktlåtits. Föreskriften i § 7 mom. b af nu

gällande reglemente, att församlingens klockare företrädesvis bör till

vaccinatör antagas, har äfvenledes ansetts böra utgå, då, enligt läkarnes

åsigt, klockarne icke alltid ega erforderliga förutsättningar att med nödigt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

omdöme utöfva vaccinationen och andra mer än desse lämpliga personer

ofta torde kunna erhållas härför. Detta hindrar emellertid icke att

klockare, som förvärfvat erforderlig kompetens såsom vaccinatörer, dertill

utses af kommunerna, om dessa så finna fördelaktigt. Att åt vaccinationens

närmaste handhafvande bibehålla karakteren af en kommunalangelägenhet,

hvilken likväl är underkastad nödig kontroll, utgör nemligen,

enligt medicinalstyrelsens mening, ett af de väsentligaste vilkoren

för det vigtiga helsoärendets framgång, hvarför styrelsen äfven anser,

att kommunerna sjelfva böra fortfarande såsom hittills genom sina

delegerade för helsovårdsärenden få utse sina vaccinatörer och icke,

såsom i flera länder är brukligt, få sig desamma tilldelade genom medicinalstyrelsernas

försorg.

Momh 2 har sin grund i de åsigter, som af medicinalstyrelsen ofvan

uttalats rörande önskvärdheten af att skyddskoppympningen så vidt

möjligt utöfvas af läkare, hvarigenom dess behöriga handhafvande skulle

betydligt befrämjas. Men föreskriften torde äfven af det skäl vara nödvändig,

att brist på vaccin annars lätt skulle uppstå, derest vaccinatörer,

som icke äro läkare, skulle komma att förbjudas insamla vaccin — en

reform, som icke längre lärer kunna uppskjutas — och så länge icke

animal vaccin i tillräcklig mängd kan kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten.

För närvarande torde det vara undantagsfall, att läkarne

vaccinera andra personer, än sådana som tillhöra familjer, hos hvilka de

äro fästade genom årsackord. Ett sådant förhållande vore i flertalet

andra länder otänkbart och synes icke heller hos oss böra längre tolereras.

Ett vilkorligt åläggande för de läkare, som äro i civil tjenst anstälde,

att åtaga sig vaccinationen, kan visserligen synas ingripande, men

lärer icke kunna vara mera betungande för vårt lands läkare än för utlandets,

synnerligast om kommunerna förständigas att, der så finnes nödigt,

tillhandahålla erforderligt biträde vid skyddskoppympningen. *

Mom. 3 motsvarar § 10 i nu gällande reglemente.

§ 9.

Motsvaras af § 8 i gällande reglemente. Hufvudsakligaste förändringen

i nu framlagda förslag är, att endast legitimerade läkare hädanefter

skola ega rätt att ympa från person till person samt uppsamla

ympämne till fortsatt vaccination. För närvarande finnes föreskrifvet,

att, sedan vaccinationen blifvit börjad, vaccinatören sjelf, vare sig han

är läkare eller icke, skall, helst medelst ympning från person till person,

bereda sig tillgång till vaccinämne, så länge vaccination pågår, äfvensom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

till vederbörande provinsialläkare eller vaccindepotföreståndare insända

det förråd af ympämne, som möjligen kan umbäras.

Af läkarne framhålles emellertid med rätta, att klockare och barnmorskor,

hvilka nu hufvudsakligast handhafva vaccination, svårligen

kunna anses ega nödiga förutsättningar för att bedöma, huruvida de

barn, från hvilka ympämnet tages, äro friska. Då nu allmänt erkännes,

att vissa sjukdomar kunna med lymfan inympas eller genom infektion af

inokulationssnittet eller den brustna pusteln öfverföras, inses lätt, för

hvilken fara man utsätter den vaccinerade genom inympande af vaccin,

som tagits från personer, hvilkas helsotillstånd man icke känner. Största

säkerhet mot en del sjukdomar, som här kunna komma i fråga, vinnes

tvifvelsutan genom användande af animal vaccin, som derföre också på

senare tiden äfven i vårt land kommit mycket i bruk. Men för närvarande

kan man dock icke tänka på att hos oss få animal vaccin uteslutande

använd, då tillräckligt af animal vaccin svårligen torde kunna

anskaffas härför. Fortfarande äro vi derföre nödsakade att i ganska stor

utsträckning använda den huinaniserade lymfan, d. v. s. vaccinämne, som

uppsamlats från andra menniskors skyddskoppor.

Detta är naturligtvis i och för sig fullkomligt oskadligt, derest man

iakttager, att vaccinen tages från fullt friska barn. Men som en persons

helsotillstånd endast kan med säkerhet afgöras af dem, som äro förtrogne

med läkekonstens undersökningsmetoder, bör uppsamlandet af hurnaniserad

lymfa helt och hållet anförtros åt läkare. Att brist på vaccin

härigenom skulle uppstå, torde icke behöfva befaras, derest de föreslagna

bestämmelserna angående läkares skyldighet att vaccinera och

uppsamla vaccin äfvensom det väl behöfliga inrättandet af en anstalt

för beredande af animal vaccin, hvarom i § 16 vidare nämnes, vinna

nådigt bifall.

Genom att på detta sätt anskaffa den erforderliga mängden af

vaccinämne kunde faran af att använda icke-läkare såsom vaccinatörer

väsentligt minskas, då de aldrig finge vaccinera från arm till arm utan

endast med animal vaccin eller med vaccin, som uppsamlats af läkare,

öfriga garantier för dylika vaccinatörers kompetens skulle yttermera erhållas

genom en grundligare undervisning och pröfning, än som nu

fordras.

I mom. f föreskrifves, att vaccination slistorna skola inlemnas till

vaccinationsföreståndaren i början af september. För närvarande finnes

stadgadt, att journalerna skola öfverlemnas, »då ympningen för året är

slutad». Ändringen beror derpå, att den nuvarande bestämmelsen åstadkommit

oreda i bokföringen öfver de vaccinerade, enär vaccinationsjour
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' 22

nalerna nu blifva aflemnade till pastorscrabetena efter den vanliga flyttningstiden

på hösten. Härigenom komma utflyttningsattesterna att sakna

anteckning om under sommaren skedda vaccinationer och inflyttade personer

att i inflyttningsortens husförhörsbok obehörigen antecknas såsom

ovaccinerade. Denna felkälla kan lätt undvikas genom framflyttning af

tiden för journalaflemningen till början af september, då god tid återstår

att före flyttningstiden införa de vaccinerade i husförhörsböckerna. Häraf

lärer emellertid äfven blifva en följd, att vaccinationerna för året i regel

böra vara afslutade med augusti månads utgång, såsom i § 7 äfven

föreslagits, samt vaccinationsåret räknas från september till september.

§ 10.

Motsvarar § 9 i nu gällande reglemente. I förslaget har bestämmelse

intagits rörande beloppet af vaccinatörens ersättning, livilket af

flera skäl visat sig behöfligt, på det att vaccinatören måtte erhålla skälig

ersättning för utöfningen af sitt ofta mödosamma kall. Ersättningens

storlek har beräknats i enlighet med nu vanligast förekommande arfvode

och torde icke kunna anses för högt tilltagen.

§ 11-

De i denna § förekommande föreskrifter återfinnas hufvudsakligen i

§ 11 af nu gällande reglemente. De väsentligaste olikheterna motiveras

af önskan att i möjligaste mån befria presterskapet från skyldigheter,

som icke egentligen tillhöra deras kall och i stället, till väsentlig nytta

för sakens framgång, öfverflytta en del af bokföringen öfver vaccinationen

på den ledamot af helsovårds- respektive kommunalnämnden, som

utsetts att närmast öfvervaka denna helsovårdsangelägenhet. På samma

gång bokföringen torde vinna i tillförlitlighet, derigenom att en särskild

person får uppdrag att sköta densamma, så långt sådant med i vårt land

gällande anordningar för registrering af befolkningen låter sig göra, bör

äfven hans intresse såsom vaccinationsföreståndare ökas för skyddskoppympningen,

hvarpå denna icke kan annat än vinna. Derjemte tillkommer

äfven den bokföring, som, derest medicinalstyrelsens underdåniga förslag

om införande af revaccinationstvång vinner nådigt bifall, måste blifva

erforderlig.

I hufvudstaden, hvarest enligt nådiga förordningen om mantals- och

skattskrifningens förrättande i Stockholm den 27 oktober 1882 rotemännen

i instruktionen af den 12 juni 1888 tillagts vissa skyldigheter i

/

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

afseende på skyddskoppympningen, måste en något olikartad anordning

af bokföringen öfver de vaccinationsskyldige vidtagas, hvarför äfven längre

ned i författningsförslaget föreslås, att vaccinationsreglementet, särskildt

med hänsyn till här ifrågavarande paragrafs bestämmelser, endast i tilllämpliga

delar skall ega gällande kraft i hufvudstaden.

§ 12.

• Motsvarar § 12 i nu gällande reglemente. Den onödiga omvägen af

vaccinationsjournalernas aflemnande genom vaccinatiönsföreståndaren till

kommunalnämnden och derifrån till presterskapet har uteslutits, da helsovårds-kommunalnämnderna

i alla händelser genom de i § 11 mom. g

föreskrifna årsredogörelserna sättas i tillfälle att utöfva tillsyn öfver

vaccinationen. *

Föreskriften att vaccinatörer endast efter förste provinsialläkarens

hörande få af helsovårds- respektive kommunalnämnd antagas, har tillkommit,

på det att inkompetente personer icke må erhålla dylik befattning.

§ 13.

Mom. 1 innehåller enahanda föreskrifter som § 13 af nu gällande

reglemente, endast med de ändringar, som motiveras af ofvannämnda

öfverflyttning af en del bokföringsskyldigheter från presterskapet till

vaccinatiönsföreståndaren.

Mom. 2 har tillkommit på grund af att föreståndarne för mosaiska

och vissa främmande kristna församlingar numera föra egna kyrkoböcker,

hvarför dessa föreståndare böra vara underkastade liknande skyldigheter

i afseende å skyddskoppympningen, som pastorsembetena.

§ 14.

Innehåller samma föreskrift som § 16 i nu gällande reglemente och

synes fortfarande oumbärlig, så vida säkerhet skall vinnas för vaccinationens

upprätthållande.

§ 15.

Ersätter §§ 17 och 18 i nu gällande reglemente. De år 1812 upprättade

och sedermera till antalet ökade vaccindepoterna har i före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

liggande förslag gifvits en något olika karakter mot förut, i det att den

år 1890 inrättade förste provinsialläkareinstitutionen ansetts böra läinpligen

göras fruktbringande äfven för vaccinationen, likasom för öfriga

grenar af allmänna helsovården. Utom det att personer, hvilka på grund

af sin tjenstebefattning måste deltaga i inseendet öfver vaccinationen,

härigenom komma i tillfälle att kraftigare än annars befrämja skyddskoppympningen,

vinnes genom den föreslagna anordningen, att vaccindepoter

komma att finnas i hvarje län inom riket, hvarjemte en numera

alldeles obehöflig klass af tjensteman — vaccindepotföreståndarne —

blifva obehöflige. Då desse äro tillsatte endast på förordnande och förordnandet

när som helst kan indragas, möter i detta hänseende icke

något hinder för den välbehöfliga reformens genomförande, synnerligast

som redan nu en del af förste provinsialläkarne samtidigt tjenstgöra

som vaccindepotfiöreståndare. Den jemförelsevis ringa utgift, som dessa

depoter skulle åsamka statsverket och som väl icke lärer öfverskrida

kostnaderna för de nuvarande depoterna, torde icke böra hindra en anordning,

som utan tvifvel innebär en förbättring af nuvarande förhållanden

och som intimt sammanhänger med öfriga punkter i det föreliggande

förslaget.

§ 16.

Ar ny och af behofvet synnerligen påkallad. Den animala vaccinens

fördelar framför den humaniserade lymfan hafva redan ofvan antydts, äfvensom

att animal vaccin alltmera kommit i bruk såväl i vårt land som i

utlandet. Möjligheten att samtidigt med vaccinämnet äfven sjukdomsfrön

kunna inympas i den vaccinerades organism kan ej, såsom förut framhållits,

helt och hållet förnekas, och detta har också i alla tider utgjort

oppositionens förnämsta vapen mot vaccinationen. Beklagliga fakta föreligga

ock, som bevisa, att smittas öfverförande kan ske på detta sätt.

Mikroskopisk undersökning af lymfan ger oss icke någon klarhet beträffande

dess renhet redan af det skäl, att man icke känner till de normala,

verksamma beståndsdelarne i vaccinen. Hvita och röda blodkroppar,

fibrinfibrer, epitelceller, fettdroppar o. s. v. äro tvifvelsutan accidentella

tillblandningar, ehuru de ständigt äro till finnandes i lymfan, och af alla

de mikroorganismer, som antagits utgöra den verksamma beståndsdelen

i vaccinen, har ännu ingen bestått profvet.

Bland de sjukdomar, som inokulerats med vaccin, märkes i främsta

rummet syfilis. Trots alla ansträngningar har man allt hittills misslyckats

i att mikroskopiskt påvisa syfilissjukdomens smittämne i lymfan.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Ännu betänkligare är emellertid, att äfven den sorgfälligaste undersökning

af ett barn icke alltid kan med absolut säkerhet skydda läkaren

från missgrepp vid ympning från arm till arm, då en hereditär syfilis

ofta kan vara latent. Synnerligast i länder och orter, der syfilis är

starkare utbredd än hos oss, är faran således icke ringa; och för öfrigt

kan redan ovissheten vara egnad att bringa vaccinationen i misskredit.

Allt detta undgår man med säkerhet genom att använda ympämne,

som icke passerat någon menniskoorganism, d. v. s. genom att ersätta

den humaniserade lymfan med vaccin, som utvecklats på djur. Nötkreatur

t. ex. äro fullständigt immuna för syfilis, och den numera så

brukliga kalfvaccinen måste alltså i fråga om denna sjukdom vara fullt

säker. Men äfven andra sjukdomar, som kunna inokuleras, kunna med

visshet uteslutas, om man använder kalfvaccin, då man ju alltid är i

tillfälle att slagta och undersöka kalfven, innan vaccinen utlemnas.

Genom den humaniserade lymfans utbyte mot animal vaccin har

skyddskoppympningen alltså stälts på en ny fast grund, som fullkomligt

betryggar dess bestånd. Försök i denna riktning gjordes redan så tidigt

som 1810, då Galbiati i Neapel genom ympning framkallade koppor hos

qvigor. Metoden fick dock ingen spridning utanför Neapel förr än på

1860-talet, då Negri genom demonstrationer af densamma gjorde den

känd i öfriga delar af Italien. Dernäst blef den öfverförd till Paris

genom doktor Lauoix, som 1864 besökte Neapel för att lära sig ympningsmetoden

och derifrån medtog en på platsen ympad kalf, från hvilken

sedermera ympningen fortsattes till andra kalfvar. Inom kort inrättades

derefter anstalter för animal vaccin äfven i Lyon, Brussel, Rotterdam,

Haag och Utrecht samt mot slutet af 1860-talet i Milano och S:t Petersburg.

Särskildt i Tyskland, der 1865 det första ympinstitutet anlades i

Berlin af doktor Pissin, vann metoden mer än annorstädes allmänhetens

förtroende, synnerligast efter den svåra smittkoppepidemien 1870 72

och sedan en vaccinationskoinmitté 1884 kraftigt uttalat sig för den animala

vaccinen. I hastig följd uppstodo i sagda land nya, mestadels af

staten underhållna ympanstalter. År 1891 voro sålunda dessa statsympinstitut

icke mindre än 25 till antalet, af hvilka 8 i Preussen, 4 i Sachsen,

2 i Wurtemberg och Elsass-Lothringen samt 1 i Bajern, Baden, Hessen,

Mecklenburg-Schwerin, Sachsen-Weimar, Anhalt, Ltibeck, Bremen och

Hamburg, hvilkas ändamål var att kostnadsfritt tillhandahålla vaccinatörerna

i hela landet animal vaccin. Af alla under år 1892 utförda

vaccinationer och revaccinationer verkstäldes också mer än 97 % med

animal vaccin. Äfven i England, som sent velat öfvergifva den ursprungliga

Jennerska metoden, har man slutligen infört animal vaccination jemte

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

den vanliga. År 1881 grundade nemligen högsta helsovårdsmyndigheten

derstädes en anstalt i London för denna slags vaccination.

Tanken på allmänt införande af animal vaccination i Sverige framkastades

visserligen redan på 1870-talet bland läkarne men blef då undanskjuten,

emedan man ansåg saken för outredd och erfarenheten om den

animala. vaccinen för otillräcklig. Först år 1884 inrättades en ytnpanstalt

i Stockholm, hvilken anstalt underhålles af Stockholms kommun

och egentligen är afsedd för hufvudstadens behof, men från hvilken äfven

vaccin i ganska stor mängd försålts till andra orter inom landet. Från

denna anstalt har medicinalstyrelsens vaccinationskontor hittills lyckats

att årligen få inköpa stora qvantiteter vaccin, som fördelats på olika håll.

Men då staten icke lärer kunna begära, att en enskild kommun allt framgent

skall förse andra delar af landet med erforderlig vaccin och detta

än mindre, om nu föreliggande underdåniga förslag till nytt vaccinationsreglemente

skulle vinna nådigt bifall, hvarigenom behofvet af animal

vaccin skulle högst betydligt ökas, så har medicinalstyrelsen ansett sig

böra i underdånighet föreslå inrättandet i Stockholm af en statsympningsanstalt,

beträffande hvars anordnande, underhållskostnader m. in. styrelsen

utarbetat särskildt förslag, som i sammanhang härmed underställes

Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

§ 17.

Denna § öfverensstämmer i hufvudsak med hvad hittills egt rum

och torde icke för öfrigt erfordra någon belysning.

§ 18.

Grundar sig på Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 16 juni 1813/

§§ 19, 20 och 21.

Motsvara §§ 14, 24 och 25 i nu gällande reglemente med de ändringar,

som af förhållandena betingas. För vinnande af öfverensstämmelse

mellan här framlagda förslag och bestämmelserna i nådiga instruktionen

för läkare den 31 oktober 1890 erfordras vissa ändringar i sistnämnda

nådiga förordning, hvarför medicinalstyrelsen vill i särskild underdånig

hemställan afgifva förslag i nämnda hänseende.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

§ 22.

* De hittills af Eders Kong]. Maj:t, på medicinalstyrelsens underdåniga

förslag, utdelade belöningarna till vaccinatörer hafva utgjorts dels af

vaccinationsinstrumenter, dels af penningegåfvor och dels af silfvermedaljer

att bäras på bröstet för dem, som genom vaccinerande af minst 1,000

personer gjort sig om vaccinationen synnerligen förtjente. Dylika belöningar

hafva ganska rikligt utdelats och hafva nog äfven visat sig

ändamålsenliga, så länge det var behöfligt att på öfvertalandets väg befrämja

vaccinationen. Numera torde emellertid deras antal vara ytterst

ringa, som icke äro öfvertygade om vaccinationens gagn; nya tiders

upptäckter hafva framkallat åskådningssätt i hygieniska frågor, som i

mycket äro olika forna tiders, och de luckor, som numera uppstå i den

allmänna vaccinationen, äro icke längre beroende — annat än i undantagsfall

— på allmänhetens obekantskap med dess fördelar, utan vanligen

att tillskrifva liknöjdhet och oföretagsamhet.

Utdelandet af belöningar såsom medel att befrämja vaccinationen

torde derföre numera icke vara så behöfligt som fordomdags, utan borde

nog rätt väsentligt kunna inskränkas. Att tilldela synnerligen förtjente

vaccinatörer medaljer »för befrämjad vaccination» synes likväl fortfarande

böra ske såsom en sällsynt och eftersträfvansvärd utmärkelse. Likaledes

bör det vara till fördel för både vaccinationen och vaccinatörerna, att

lämpliga vaccinationsinstrumenter spridas, hvarför äfven denna form af

belöning synes vara värd att bibehållas. Deremot anser medicinalstyrelsen,

att utdelningen af penningegåfvor saklöst skulle kunna upphöra,

emedan det dels möter oöfvervinneliga svårigheter att bland de talrika,

öfver hela landet spridda vaccinatörerna rättvist fördela de starkt begränsade

medel, som finnas för ändamålet tillgängliga, dels också behofvet

af direkt understöd torde för vaccinatörerna blifva icke oväsentligt

minskadt, derest här föreliggande förslag till reglemente skulle vinna

nådigt bifall, hvarigenom vaccinatörerna borde kunna påräkna skälig

ersättning för det arbete, som af dem komme att utföras.

§ 23.

Motsvarar § 23 mom. a—e i nu gällande reglemente. Medicinalstyrelsen

har dock ansett, att böter och viten för fel och försummelser

i afseende å vaccinationen böra höjas för att medföra åsyftad verkan

och än mera än förut graderas. Det nya stadgandet i andra stycket af

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

mom. 2 angående böter för den, som, utan att vara dertill berättigad,

betattar sig med vaccination, torde icke blott, såsom erfarenheten visat,

vara erforderligt, utan ock, i betraktande af den skada, som kan åstadkommas,

fullt rättvist. «

§§ 24 och 25.

Torde icke erfordra någon belysning.

I sammanhang med underdåniga förslaget till nytt reglemente för

skydd skoppympningen i riket öfverlemnas härjemte, i öfverensstämmelse

med §16 i nämnda förslag, en utredning rörande behofvet och kostnaderna

för en statsanstalt för beredande af animal vaccin.

De fördelar, som den anitnala vaccinen bereder såsom ersättningsmedel

för den humaniserade lymfan, hafva redan ofvan påvisats och bekräftas

till fullo af erfarenheten såväl i utlandet som i vårt eget land.

Farhågor, som stundom uttalas af föräldrar, att sjukdomar kunna genom

ympämne från tilläfventyrs sjuka barn öfverföras på deras egna, föranleda

onekligen vissa svårigheter för ett allmänt införande af ”vaccinationen,

så länge en dylik fara icke kan förklaras ligga utom möjlighetens

gräns. Dessutom, torde staten, om den fordrar ett absolut ymptvång,

äfven vara pligtig att söka bereda den största möjliga trygghet mot

skada till följd af skyddsmedlets användande. Dessa motiv hafva äfven

föranledt det land, i hvilket vaccinationen och revaccinationen för närvarande

finnas fullständigast genomförda, nemligen Tyskland, att på det

kraftigaste arbeta för den humaniserade lymfans utbyte mot animal vaccin.

Genom beslut den 18 juni 1885 påbjöd sålunda tyska förbundsrådet,

mke blott att animal vaccin skulle öfverallt användas, der sådant vore

möjligt, utan. äfven att erforderligt antal ympanstalter skulle anordnas,

på det att animal vaccin för hela landets behof måtte kunna produceras.

Till hvilket resultat detta beslut ledt, synes bäst af den ofvan meddelade

uppgiften ur Tysklands officiella medicinalstatistik, att redan 1891

icke mindre än 25 statsympanstalter voro i verksamhet, från hvilka animai

vaccin utsändts till sådan mängd att nära 97 °/o af de vaccinerade

och revaccinerade ympats med densamma. Sagda år utfördes i Tyskland

1,308,044 vaccinationer och 1,154,599 revaccinationer, hvaraf torde kunna

slutas till de betydliga qvantiteter animal vaccin, som numera årligen

produceras i detta land.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Från Stockholms stads ympanstalt, hvilken började sin verksamhet

1884, hafva under åren 1885—1893 utlemnats följande qvantiteter animal

vaccin, nemligen till:

Stockholm

Landsorten

Med.-styrelsens

vaccin.-kontor

Utlandet

Summa

glas1

rör1

glas

rör

glas

rör

glas

rör

glas

rör

1885.........

401

36

19

_

_

—

—

—

420

36

1886.........

742

48

64

5

385

i

4

—

1,195

54

1887.........

794

56

96

3

240

12

—

4

1,130

75

1888.........

981

49

307

6

300

6

82

7

1,670

68

1889.........

771

91

138

5

386

7

86

—

1,381

103

1890.........

1,046

81

176

2

291

17

—

1

1,513

101

1891........

1,292

77

653

5

274

45

45

5

2,264

132

1892.........

1,843

98

1,000

11

257

34

44

11

3,144

154

1893.........

1,307

131

3,882

542

269

60

2

2

5,460

735

Summa

9,177

667

6,335

579

2,402

182

263

30

18,177

1,458

Under de 10 år anstalten varit i gång har förbrukningen af animal

vaccin således ökats år från år trots det temligen höga pris, hvartill

densamma till enskilde försäljes. Sistlidet år utlevererades sålunda icke

mindre än 5,460 glas och 735 rör, hvarmed, lågt beräknadt, omkring

35,000 personer torde hafva vaccinerats eller revaccinerats. Anspråken

på att animal vaccin användes vid skyddskoppympningen växa ock för

hvarje år, hvilket man svårligen kan förtänka allmänheten under nuvarande

förhållanden, då nästan all vaccin, som erhålles från vaccindepoterna,

insamlats af klockare eller barnmorskor och garantierna för att

densamma är ofarlig följaktligen måste vara otillräckliga. Skall den

ytterst välbehöfliga reformen i vårt vaccinationsvåsende kunna genomföras,

att humaniserad lymfa endast får insamlas af läkare, hvilka kunna

bedöma, huruvida det barn, från hvilket vaccinen tages, är friskt, erfordras

dessutom otvifvelaktigt, att ett yinpinstitut finnes, der vaccin i

stora qvantiteter produceras till kostnadsfri fördelning bland vaccinatörerna,

emedan i annat fall brist på vaccin ganska ofta torde komma

att uppstå. Men att detta yinpinstitut då bör vara en statsanstalt, stående

under medicinalstyrelsens inseende och kontroll, synes vara uppenbart,

då ett motsatt förhållande skulle strida mot hela principen i vårt

1 Hvarje glas räcker för 3 personer och rören för omkring 30.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

vaccinationsväsende, oafsedt risken att vaccin icke skulle kunna när som

helst erhållas från en privat anstalt, och detta kanske just när behofvet

deraf vore som störst, samt äfven oafsedt att det i ekonomiskt afseende

torde blifva fördelaktigare att sjelf producera vaccinen än att tillhandahålla

densamma i andra hand. Dessa skäl synas äfven hafva föranledt,

att alla ympinstitut i Tyskland numera äro statsanstalter.

Till bedömande af kostnaderna för en dylik ympanstalt torde några

utdrag ur 1892 års redogörelse för Tysklands statsympinstitut vara egnade.

Särskildt torde härvid förhållandena i Munchen vara att beakta, emedan

derifrån levereras vaccin till en befolkning, som till antalet någorlunda

motsvarar folkmängden i Sverige. Men dessutom meddelas för jemförelses

skull motsvarande uppgifter från några andra tyska ympinstitut, exempelvis

anstalterna i Berlin, Dresden och Karlsruhe. I

Berlin.

Miinchen..

Dresden.

Karlsruhe.

Mk.

Mk.

Mk.

Mk.

Föreståndaren ....................................

5,200

4,080

,

3,110

Veterinären .........................................

500

208:50

_

1,500

Skrifbiträden ......................................

300

414:75

81:24

Hyra för lokalen ..............................

Ersättning för kalfvar och deras

1,000

—

165

1,500

transport..........................................

1,492

2,446:40

1,010

1,230

Utfodring samt tjenstepersonal ...

1,683:19

2,215:58

947:40

681:22

Rengöring, desinfektion m. m.......

122:85

152:80

| 397:75

22:36

Belysning och uppvärmning .........

164:77

257:63

110:80

Emballage ............................................

923:80

739:93

245:10

116:89

Inventariers underhåll .....................

463:10

77:25

686:39

719:90

Diverse omkostnader.....................

252:41

1,839:36

81:24

—

Summa

12,102:12

12,432:20

3,614:12

8,991:17

I Berlineranstalten ympades under redovisningsåret 102 kalfvar, hvaraf

likväl 6 kasserades på grund af sjukdom; skörden från de återstående

96 kalfvarne uppgick till 379,656 vaccinportioner, hvarje portion beräknad

innehålla vaccin, tillräcklig för en person. Häraf åtgingo emellertid

47,000 portioner till ympning af kalfvar, medan återstoden 332,656

portioner utlemnades för vaccinationsändamål. Fördelas driftkostnaderna

12,102 mk 12 pf. på dessa 332,656 portioner, finner man alltså, att produktionskostnaden

för hvarje portion belöper sig till 37 pfennige.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

I Miinchen ympades 139 kalfvar, af hvilka 3 kasserades. De utlemnade

vaccinportionernas antal uppgick till 427,257 stycken. Fördelade

på driftkostnaderna för året 12,432 mk 20 pf. visa sig kostnaderna per

portion vid denna anstalt uppgå till ungefär 30 pfennige.

I Dresden skördades vaccin från 51 kalfvar. Någon jemförelse angående

kostnaderna för producerandet af vaccinen vid denna anstalt kan

ej med ledning af den lemnade redogörelsen uppställas, emedan vaccinen

försändts i rör af olika storlekar och uppgift saknas beträffande vaccinmängden

i hvarje rör.

I Karlsrulie slutligen skördades vaccin från 35 kalfvar. De utlemnade

vaccinportionerna uppgingo till 128,829, hvadan kostnaderna för

hvarje portion här belöper sig till nära 70 pfennige.

Vid ympanstalten i Stockholm kunna icke några exakta beräkningar

göras beträffande kostnaderna derstädes för produktionen af animal vaccin,

emedan i räkenskaperna för anstalten hvarken upptagits någon ersättning

till föreståndare och veterinär eller för lokalen m. m. Beräknas

emellertid de direkta utgifterna i förhållande till mängden utlevererad

vaccin, så befinnes det, att hvarje vaccinportion, tillräcklig för en person,

kostat anstalten i medeltal under åren 1885—1893 omkring 10 15 öre.

År 1893 utgjorde de vigtigaste utgifterna vid anstalten följande:

Vaccinglas-flaskor.................................................................................. kr. 477: 77

Mjölk........................................................................................................... » 232: 20

Biträden.................................................................................................... 8 208:

Expediering af vaccin........................................................................... 8 160:

Hyra för kalfvarne ................................................................................. ® 140:

Pappaskar................................................................................................. 8 105: 82

Lymfrifningsmaskin................................................................................. 8 85: 53

Vaccinationsbestick................................ 8 4U: öv

Diverse omkostnader.............................................................................. £ 234: 43

Summa kronor 1,634: 14

Kostnaderna för en statsympanstalt äro naturligtvis helt och hållet

beroende af den utsträckning, i hvilken den animala vaccinen kan komma

att vinna användning inom landet. Enligt befolkningsstatistiken födas

årligen i Sverige omkring 135,000 lefvande barn, af hvilka emellertid

10 ä 11 procent aflida redan under första lefnadsåret och följaktligen,

enligt bruket hos oss, icke annat än undantagsvis hinna att vaccineras.

De vaccinationspligtiges antal kan således årligen beräknas till i det

närmaste 125,000. Vidare aflida af alla lefvande födda barn i medeltal

nära 30 procent före uppnådda 12 ä 13 år. Med ofvan anförda siffra

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

pa de föddes antal till grund skulle alltså vid inträdet i revaccinationsåldern

återstå ungefär 95,000 barn att revaccinera. Lägges slutligen

härtill antalet årligen revaccinerade rekryter vid armén, så torde totalsumman

af de personer, för hvilka vaccin, enligt det förslag till ändrade

bestämmelser rörande vaccinationen, som af medicinalstyrelsen i underdånighet

framlagts, skulle årligen behöfva anskaffas, uppgå till i det närmaste

225,000.

Af skäl, som redan ofvan angifvits, kan man emellertid icke tänka

på att få den animala vaccinen uteslutande använd vid vaccinationerna

i vårt land, åtminstone icke ännu på ganska lång tid. Sådant

torde icke heller vara nödvändigt, derest förbud finnes för andra än

läkare att uppsamla humaniserad lymfa. Att beräkna huru stor procent

af de årligen vaccinations- och revaccinationspligtige skola komma att

ympas med animal vaccin är emellertid ytterst vanskligt; men äfven

med skyldig hänsyn dertill att läkarne hos oss hittills föga befattat sig

med vaccinationen och vaccinämnes samlande samt att de vaccinatörer*

hvilka icke äro läkare, torde böra förbjudas att ympa från arm till arm,

lärer inan väl näppeligen behöfva antaga, att mer än högst 50 procent

af vaccinationerna till en början komma att ske med animal vaccin.

Enligt denna beräkning, som emellertid af naturliga skäl icke kan blifva

annat än sannolikhetsberäkning, skulle alltså ympanstalten i Stockholm

från början blott behöfva anordnas för en produktion per år af höest

110,000 å 115,000 vaccinportioner.

Med samma beredningssätt och utspädning af den från kalfvarne

skördade lyinfmassan, som på senare tiden allmänt införts vid de tyska

ympanstalterna, skulle för vinnande af detta antal vaccinportioner endast

behöfva användas ungefär 40 kalfvar om året. För att hafva större visshet,

att vaccin icke skall behöfva tryta, torde dock antalet vaccinerade kalfvar

böra beräknas något högre, exempelvis till 50 om året eller ungefär en

kalf i veckan. Dessa kalfvar skulle, såsom vid Stockholms stads yrnpmngsanstalt

sker, anskaffas hos slagtare i staden mot hyra af 10 kronor

per stycke. Utfodringen af ympdjuren, hvilka hvart och ett måste qvarhållas

vid^ anstalten under en vecka, bör vara ganska riklig, hufvudsaklig11

bestående af söt mjölk, möjligen med tillsats af något mjöl, såsom

i Tyskland flerstädes är vanligt. I allmänhet beräknas åtgången af mjölk

till 12 k 15 liter för hvarje kalf dagligen. Här i Stockholm består utfodringen

af 10 k 12 liter oskummad pasteuriserad mjölk om dagen.

Lokal för anstalten torde åtminstone för de första åren kunna erhallas

inom en ändamålsenligt anordnad och noga isolerad byggnad å

veterinärinstittuet, hvilken anordning synes så mycket fördelaktigare,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

som anstalten på så sätt kunde ställas under ständig tillsyn af veterinär,

utan att kostnaderna derför behöfde blifva så synnerligen afsevärda.

Äfven omkostnaderna för skötsel af djuren, betjening o. s. v. borde härigenom

något kunna reduceras, intill dess man hunnit få någon erfarenhet

om anstaltens behof. Utgifterna för stallets iordningställande m. m.

å lämplig plats vid veterinärinstitutet hafva beräknats komma att uppgå

■ till omkring 3,000 kronor.

Under ofvannämnda förutsättningar skulle organisationskostnaderna

och det årliga underhållet af ympningsanstalten förslagsvis komma att

uppgå till följande belopp:

OrganisationsJcostnader:

Lokalens inredning m. m................................................................ Kr. 3,000: —

1 ympbord ............................................................................................. » 75: ■—

Instrumenter och möbler in. m.................................................... » 1,250: —

Mjölkkärl, kokkärl, täcken, griminor, rockar........................... » 75: —

5 dussin handdukar ........................................................................... » 50: —

Kronor 4,460: —

o 7

Arsunderhåll:

Föreståndare och veterinär ............................................................ Kr. 1,000: —

Hyra för 50 kalfvar ä 10 kronor ................................................ » 500: —

Transport af kalfvar 2 gånger i veckan.................................... » 150: —

15 hektoliter söt mjölk 350 dagar ä 15 öre litern............... » 787: 50

Betjening och skötsel m. m. k 1 krona per dag .................. » 350: —

Uppvärmning och belysning.................................. » 50: —

Tvätt och rengöringskostnader ...................................................... » 50: —

Emballage ............................................................................................. » 500: —

Inventariers underhåll........................................................................ » 100: —

Diverse omkostnader............................................. » 312: 50

Kronor 3,800: —

De för vaccinationens befrämjande nu disponibla tillgångar utgöras af:

Behållning från år 1893 ............................................................... Kr. 10,285: 45

hvarjemte det årliga statsanslaget utgör................................. » 7,700: —

Af statsanslaget hafva hittills, jemlikt nådiga brefvet den 27 november

1874, årligen brukat utdelas:

Arfvode för vaccindepotföreståndare .......................................... Kr. 3,700: —

D:o till biträde vid vaccinationskontoret........................... » 400: —

Understöd åt ålderstigne vaccinatörer ..................-................... » 150: —

Kronor 4,250: —

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

hvadan sålunda till diverse utgifter, såsom inköp af animal vaccin,

blankettryck, resekostnader m. in. samt till belöningar åt vaccinatörer

årligen återstått en summa af 3,450 kronor.

Enligt det förslag till vaccinationsväsendets ordnande, som af medicinalstyrelsen

ofvan framlagts, skulle en del inbesparingar kunna göras

å dessa ordinarie utgiftsposter, emedan dels arfvoden åt vaccindepotföreståndarne

(3,700 kr.) upphörde att utgå, om depoterna i deras nuvarande

form blefve indragna, dels penningebelöningar åt vaccinatörerna

icke längre korame att utdelas. Den behållning å vaccinationsfonden,

som tvifvelsutan kommer att förefinnas, äfven sedan belöningarna för

åren 1893 och 1894 till vaccinatörerna utgått, skulle dels kunna användas

till betäckande af organisationskostnaderna för den animala vaccinationsanstalten,

dels till ökadt blankettryck med mera, som lärer blifva

en nödvändig följd af vaccinationsväsendets omdaning. Något särskildt

anslag för täckande af dessa utgiftsposter skulle alltså med denna anordning

icke blifva behöfligt.

Hvad de årliga utgifterna angår, hemställer medicinalstyrelsen, i

förhoppning att det hittills utgående statsanslaget ännu någon tid skall

visa sig tillräckligt, oaktadt de omkostnader, som måste blifva en följd

af här föreslagna reformer i vaccinationsväsendet, i underdånighet att

följande utgiftsstat måtte från och med det år, då nytt vaccinationsreglemente

kan bestämmas att träda i kraft, blifva beträffande slutsumman

i nåder faststäld, nemligen:

7 a

Arfvode åt 24 förste provinsialläkare ä 100 kronor

Arfvode för biträde vid vaccinationskontoret..............

Årsanslag för animala revaccinationsanstalten ..........

Understöd åt behöfvande vaccinatörer ...........................

Belöningar åt vaccinatörer..................................................

Diverse utgifter......................................................................

....... Kr. 2,400: —

....... » 500: —

...... » 3,800: —

...... » 150: —

....... » 700: —

....... » 150: —

Kronor 7,700: —

och hemställer tillika, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder besluta:

dels att detta statsanslag måtte få anses såsom reservationsanslag,

så att möjligen under ett år uppkommande besparingar må få disponeras

för kommande års utgifter, emedan kostnaderna för vaccinationens underhållande

ovilkorligen måste vexla rätt betydligt under olika år, beroende

såväl på den större eller mindre utgift produktionen af den

animala vaccinen kan komma att betinga, som ock på de belopp, som

komma att utbetalas för belöning af vaccinatörer;

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

dels att nu gällande bestämmelser på grund af nådiga bref den 8

februari 1855, den 16 maj 1873 och den 27 november 1874 angående

upprätthållandet af vaccindepoter i riket måtte upphäfvas från och med

den dag, då nytt vaccinationsreglemente, i enlighet med medicinalstyrelsens

underdåniga förslag, beslutes skola träda i kraft;

dels slutligen anbefalla medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder för

inrättande af en animal vaccinationsanstalt, för hvilket ändamål behållningen

å vaccinationsfonden må få i första rummet användas samt att

meddela närmare föreskrifter beträffande densammas skötsel och arbetsordning.

Underdånigst:

AUG. ALMÉN.

D. M. Pontin. G. Bolling. R. A. Wawrinsky.

A. J, Bruzelius.

Stockholm den 8 juni 1894.

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖRSLAG

till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen i riket,

afgifvet den 8 juni 1894.

Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes

Konung, göre veterligt: att Vi, med anledning af en utaf Vår medicinalstyrelse

gjord framställning, funnit godt att, med upphäfvande af nådiga

reglementet den 29 september 1853, nådiga kungörelsen den 20 mars

1874 samt öfrige mot detta Vårt nådiga reglemente stridande föreskrifter,

stadga som följer:

Kap. 1.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Mom. 1. Det åligger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän att

a) dels låta med skyddskoppor ympa eller, som det vanligen kallas,

vaccinera hvarje till deras omvårdnad hörande barn, före utgången af

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

det på dess födelseår följande kalenderåret, för så vidt icke med läkareattest

kan styrkas, att barnet haft smittkoppor;

b) dels ombesörja, att barnet undergår förnyad ympning (revaccination)

under det år, inom hvilket det fyller 12 år, för så vidt detsamma

icke haft smittkoppor eller redan tidigare blifvit revaccineradt; och

c) dels tillse, att barnet efter hvarje verkstäld ympning blifver å

utsatt tid och ställe af vaccinatören besigtigadt för utrönande af ympningens

resultat.

Mom. 2 a) Skyldigheten att vaccineras respektive revaccineras gäller

äfven i afseende å personer, hvilka öfverskridit ofvan angifna åldersgränser,

utan att hafva haft smittkoppor eller blifvit med framgång

vaccinerade respektive revaccinerade.

b) I afseende å revaccination af dem, som till krigstjenst antagas,

gälla särskildt meddelade föreskrifter.

§ 2.

Har med läkares intyg styrkts, att barn, som är vaccinationspligtigt

(§ 1) icke kan utan fara för dess helsa med skyddskoppor ympas, skall

sådan ympning med åtföljande besigtning verkställas inom ett år efter

det att sjukdoinshindret upphört.

§ 3.

Slår ympning icke behörigen an, skall densamma senast inom ett år

förnyas, och om deri äfven då slår fel, ännu en gång, inom tredje året,

upprepas.

§ 4.

Föräldrar, fosterföräldrar och målsmän vare pligtige att på vederbörande

vaccinationsföreståndares (§ 8 mom. 3) anfordran förete intyg

öfver att de under deras vård stälda barn blifvit med framgång ympade

(§ 9 e) eller ock tillfälligt eller för all framtid derifrån befriade.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt vare

skyldig att före lärjunges emottagande infordra genom vederbörande

målsman intyg, att personen i fråga blifvit med framgång vaccinerad

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

respektive revaccinerad, derest icke vederbörligen styrkes, att lärjungen

haft smittkoppor eller lagligen blifvit från ympning befriad; och må utan

sådant intyg lärjungen icke vid läroanstalten emottagas.

Mom. 2. Föreståndare, hvarom ofvan sägs, vare likaledes skyldig

att uppgöra och före den 1 januari hvarje år till vederbörande vaccinationsföreståndare

insända förteckning å de lärjungar vid skolan eller

anstalten, hvilka under näst påföljande år blifva revaccinationspligtige

(§ 1 mom. 1 b), äfvensom att senast en månad före läsårets slut till

vederbörande vaccinationsföreståndare insända förteckning öfver dem

bland fjorårets vaccinationspligtige lärjungar, rörande hvilka icke föreskrifna

intyg om revaccination företetts.

§ 6.

Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerade läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt kommer

att i nåder stadgas, inhemtat kunskap i konsten att vaccinera äfvensom

förvärfvat insigt om äkta skyddskoppors förlopp och kännetecken samt

häröfver, jemte att de ega kännedom om vaccinationsjournals förande,

erhållit föreskrifna intyg;

c) de hvilka före detta erhållit behörighet att vaccinera och dertill,

enligt läkares intyg, visat sig skicklige.

§ 7.

Mom. 1. Skyddskoppympningen må under alla årstider kunna företagas;

dock vare vaccinatör (§ 8 mom. 1) under tider, då smittkoppor

icke äro inom landet gängse, endast pligtig att från början af maj till

slutet af augusti månad hvarje år vid offentligt utlysta vaccinationsmöten

(§11 c) verkställa vaccination och revaccination.

Mom. 2. Då smittkoppor äro gängse, skall deremot den offentliga

vaccinationen och revaccinationen, utan afseende på årstid, oafbrutet

fortsättas med alla, som sig för ympnings undergående infinna.

§ 8.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket bildar ett särskildt vaccinationsdistrikt,

inom hvilket en eller flere vaccinatörer skola af helsovårdsmyndigheten

derstädes anställas, dock med rättighet för angränsande

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

kommuner att, med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, sig om

en gemensam vaccinatör förena.

Till vaccinatör kan äfven qvinna (vaccinatris) antagas.

Mom. 2. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af

medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig uppdraget att vara vaccinatör

i den kommun, inom hvilken han är bosatt; börande dock, der

så pröfvas nödigt, erforderligt antal vaccinatörer ställas till läkarens förfogande

att under hans inseende vid skyddskoppympningen biträda.

Mom. 3. Kommunens helsovårdsmyndighet åligger att årligen utse

en bland sina ledamöter att i egenskap af vaccinationsföreståndare hafva

närmaste tillsynen öfver skyddskoppympningen inom kommunen.

Kap. 2.

Yaccinatörens åligganden.

§ 9-

Yaccinatörens åligganden äro:

a) att med ledning af de utaf vaccinationsföreståndaren årligen uppgjorda

listor (§ 11 a och b) med skyddskoppor ympa alla inom hans

distrikt befintliga personer, hvilka enligt detta nådiga reglemente äro

sådan ympning underkastade eller som för vaccinations undergående sig

hos honom anmäla;

b) att för sådant ändamål i behörig tid förse sig med vaccinämne,

som på reqvisition tillhandahålles kostnadsfritt af vederbörande förste

provinsialläkare; dock att vaccinatör, derest han är legitimerad läkare,

bör, sedan vaccinationen inom hans distrikt kommit i gång och så länge

den för året pågår, sjelf bereda sig tillgång till vaccin medelst ympning

från person till person;

c) att, derest han är legitimerad läkare, uppsamla vaccin från friska

och dertill lämpliga barn samt insända densamma till vederbörande förste

provinsialläkare;

d) att på 7:e till 9:e dagen efter verkstäld ympning besigtiga den

vaccinerade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit samt för

den skull vid vaccinationens utförande underrätta den vaccinerade, dess

föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

e) att efter verkstäld besigtning utan särskild ersättning utfärda

intyg, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, huruvida ympnin
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

gen lyckats eller slagit fel, i hvilket senare fall densamma skall på föreskrifvet

sätt (§ 3) förnyas;

f) att å de af vaccinationsföreståndaren uppgjorda listor öfver vaccinationspligtige

noggrant införa föreskrifna anteckningar öfver alla af honom

ympade personer (vaccinationsjournal) samt årligen under första hälften

af september månad till vederbörande vaccinationsföreståndare öfverlemna

dessa listor;

g) att hos vaccinationsföreståndaren ofördröjligen anmäla alla vaccinerade,

hvilka af en eller annan anledning icke blifvit å utsatt tid och

ställe besigtigade; samt

h) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar,

hvilka med hänsyn till skyddkoppympningens verkställande af medicinalstyrelsen

utfärdas.

Hvad här ofvan finnes föreskrifvet gäller i tillämpliga delar

äfven för öfriga personer, som äro behöriga att vaccinera och som, utan

att vara till vaccinatörer antagna, utöfva skyddskoppympning; skolande

af dem listor, i öfverensstämmelse med de under f) omnämnda, föras

öfver af dem ympade personer samt årligen under första hälften af september

månad till vederbörande vaccinationsföreståndare aflemnas.

§ 10.

Vaccinatör eger, derest icke annorlunda är mellan honom och kommunen

öfverenskommet, att, efter verkstäld och lyckad vaccination eller

revaccination, af den ympade, dess föräldrar eller målsman, uppbära en

ersättning af 50 öre; skolande denna ersättning för erkändt medellöse

af kommunen godtgöras.

Kap. 3.

Vaccinationsföreståndarens åligganden.

§ 11.

Vaccinationsföreståndarens åligganden äro:

a) att i början af hvarje år med ledning af uppgifter från presterskapet

(§ 13, c) uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt

formulär, öfver såväl inom vaccinationsdistriktet under nästföregångna

år födda som dit inflyttade, ännu ovaccinerade barn, så ock å samma

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

listor anteckna de barn, som af en eller annan anledning icke blifvit

under föregående år vaccinerade eller å hvilka ympningen skall förnyas

(§ 3);

b) att likaledes i början af hvarje år med ledning af de från skolföreståndarne

inkommande förteckningar (§ 5 mom. 2) uppgöra listor,

enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver revaccinationspligtige

under året äfvensom å samma listor anteckna de barn, som, ehuru

redan föregående år revaccinationspligtiga, likväl icke af en eller annan

anledning blifvit revaccinerade eller å hvilka ympningen skall förnyas

(§ 3);

c) att före februari månads utgång öfverlemna ofvannämnda listor

till vederbörande vaccinatör samt i samråd med denne bestämma den

ordning, i hvilken skyddskoppympningen och den derpå följande besigtningen

af de ympade bör inom vaccinationsdistriktet företagas, hvarom

kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt skall, genom

föreståndarens försorg, ske, med uppgift på tid och ställe för vaccinationen

inom olika trakter af distriktet, och hvarom vederbörande provinsial-,

extra provinsial- eller stadsläkare bör så tidigt underrättas, att

han dervid må kunna tillstädeskomma, om så nödigt pröfvas;

d) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande

i tjensten samt tillse, det såväl dessa som andra personer, hvilka

med skyddskoppympningen sig befatta, iakttaga hvad, enligt detta reglemente

eller på grund af detsamma utfärdade föreskrifter, dem åligger;

e) att efter anmälan af vaccinatör om barn, som icke å utsatt tid

och plats instälts till besigtning (§ 9, g), uppmana dessa barns föräldrar

eller målsmän att ofördröjligen fullgöra sin skyldighet i detta afseende;

f) att granska och med sitt namn underteckna från vaccinatörer inkomna

vaccinationsjournaler, hvilka derefter före september månads utgång

till vederbörande pastorsembete öfverlemnas; samt

g) att vid hvarje års slut enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär

till vederbörande helsovårdsmyndighet i kommunen ingifva redogörelse

för vaccinationen och revaccinationen under året, hvarvid uppgift

bör särskildt lemnas dels beträffande de barn, hvilkas föräldrar eller

målsmän utan laglig grund uraktlåtit att dem till vaccination respektive

revaccination befordra eller, oaktadt anmaning af vaccinationsföreståndaren,

försummat att å utsatt tid och plats dem till besigtning inställa,

dels om hvad med hänsyn till vaccinationen inom kommunen finnes anmärkningsvärdt

eller från helsovårdsinyndighetens sida i ett eller annat

afseende kan påkalla åtgärd.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kap. 4.

Helsovårds- och kommunalnämnders samt presterskapets åligganden.

§ 12.

Helsovårds- och kommunalnämnder åligger:

a) att, efter vederbörande förste provinsialläkares hörande beträffande

de sökandes kompetens, antaga och efter skedd uppsägning entlediga

vaccinatörer inom deras respektive kommuner samt, såväl i ena

som andra fallet, insända underrättelse derom till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

för förste provinsialläkarens meddelande;

b) att på grund af vaccinationsföreståndarens årsberättelser (§ 11, g),

vidtaga nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande

inom kommunen samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat,

att låta med skyddskoppor ympa och till besigtning inställa under

deras vård varande personer; börande nämnden, der sådant erfordras,

anmäla uraktlåtenhet i ofvannämnda afseende till författningsenlig påföljd

(§ 23) äfvensom genom föreläggande af lämpligt vite (§ 23) söka

förmå tredskande att fullgöra föreskrifterna rörande vaccinationen och

revaccinationen.

§ 13.

Mom. 1. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter inhändigande af vaccinationsjournalerna (§ 11, f), med

ledning af desamma, ofördröjligen och senast inom åtta dagar uti

husförhörsboken anteckna de under vaccinationsåret med framgång ympade

personer; skolande enahanda anteckning med stöd af företedt prestbevis

eller vaccinations- respektive revaccinationsintyg (§ 9, e) äfven

göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingen;

b) att derefter senast före december månads utgång insända vaccinationsjournalerna

till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller

stadsläkare att bifogas årsberättelsen till förste provinsialläkaren för

den åtgärd, som på denne ankommer;

c) att i början af januari månad hvarje år till församlingens vaccinationsföreståndare

aflemna förteckning å de under nästföregående år

födda och inflyttade ovaccinerade barn jemte föräldrarnes namn och

adress;

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

d) att i allt, hvad på detsamma beror, befordra skyddskoppympningen

och understödja dess noggranna öfvervakande.

Mom. 2. Hvad i detta reglemente är för pastorsembetet föreskrifvet,

gäller i tillämpliga delar äfven om församlingsföreståndare.

Kap. 5.

Beredande af tillgång på vaccinämne.

§ 14.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccination förrättat, att af

ympad person taga vaccinämne, då sådant finnes erforderligt och med

ympningens framgång förenligt.

§ 15.

Det åligger hvarje förste provinsialläkare äfvensom stadsläkare, som

äro eller framdeles kunna i nåder förklaras vara med dem likstälde, att

sjelfve eller genom annan legitimerad läkare ansvara för underhållandet

af god vaccin samt fördenskull icke allenast tillhålla vederbörande läkare,

som skyddskoppympning utöfva, att uppsamla och utan dröjsmål insända

vaccinämne (§ 9, c), utan äfven sjelf söka, genom att oafbrutet underhålla

vaccinationen, hålla pålitligt ympämne i tillräckligt förråd för att

vid reqvisition kunna dermed förse vederbörande vaccinatörer (§ 9, b).

§ 16.

I ändamål att än mera betrygga tillgången på godt vaccinämne har

en särskild anstalt för beredande af animal vaccin i Stockholm inrättats

under omedelbart inseende af medicinalstyrelsen ; och ega vederbörande,

hvilka med vaccinationen hafva befattning, att, vid inträffande behof af

ympämne, sådant från denna anstalt reqvirera och i mån af tillgång

erhålla.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kap. 6.

Kostnadsersättningar.

§ 17-

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar och regler för

vaccinationens utöfvande, blanketter till vaccinationslistor (§ 11, a och b)

och vaccinationsintyg (§ 9, e) in. m., äfvensom förste provinsialläkarnes

omkostnader för beredande af tillgång på ympäinne samt kostnaderna

för statens ympningsanstalt i Stockholm godtgöras af de under medicinalstyrelsens

förvaltning stälda medel.

§ 18.

För sändande af vaccinämne må portofrihet begagnas i öfverensstämmelse

med nådiga brefvet den 16 juni 1813 och enligt bestämmelser,

som generalpoststyrelsen eger utfärda.

Kap. 7.

Inseendet öfver skyddskoppympningen.

§ 19.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer

medicinalstyrelsen, som eger att i öfverensstämmelse med för densamma

gällande instruktion meddela råd och anvisningar rörande vaccinationens

utöfning samt vidtaga alla nödiga åtgärder för skyddskoppympningens

behöriga vidmagthållande.

§ 20.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka

öfver, att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer, att vederbörande

nämnder fullgöra dem enligt detta reglemente åliggande skyldigheter,

äfvensom att vederbörande polismyndighet och kronobetjente

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

lemna det biträde, som för vaccinationens befrämjande kan på dem ankomma;

för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven ega,

att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga viten. När genom

vederbörandes anmälan eller på annat sätt till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

kunskap kommit, att å någon ort missförhållanden med hänsyn

till skyddskoppympningen i ett eller annat afseende förefinnas, skall

Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillse, att tjenliga åtgärder för dessas

undanrödjande vidtagas.

§ 21.

Förste provinsialläkares, provinsialläkares, extra provinsialläkares

och stadsläkares åligganden i afseende på skyddskoppympningen angifvas

i den för dem utfärdade nådiga instruktionen af den 31 oktober 1890

med de ändringar, som genom nådig kungörelse af denna dag blifvit

deri vidtagna.

Kap. 8.

Belöningar och ansvarsbestämmelser.

§ 22.

För att uppmuntra till en nitisk utöfning af skyddskoppympningen,

vilje Vi, på underdånigt förslag af medicinalstyrelsen, grundadt på vederbörandes

anmälan, tilldela den, som i sådant afseende sig särskildt

utmärker, ett hederstecken: »för befrämjad vaccination» eller annan lämplig

belöning, i den mån tillgängliga medel det medgifva.

§ 23.

Mom. 1. Föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän äfvensom andra,

som hafva barn under sin vård och hvilka utan laga förfall (§§ 2 och 3)

underlåta att äfven efter anmaning fullgöra, hvad dem enligt § 1 af

detta reglemente åligger, straffes med böter, högst 20 kronor. Den sålunda

försumlige eller tredskande eger vederbörande helsovårdsmyndighet

i kommunen förelägga viss tid, inom hvilken, vid vite af högst 50 kronor,

den uraktlåtna skyldigheten skall vara fullgjord. Försummas äfven detta,

eger helsovårdsmyndigheten att genom höjda viten göra sig hörsammad.

7

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Mom. 2. Vaccinatör eller vaccinationsföreståndare äfvensom föreståndare

för skola, läro-, eller uppfostringsanstalt, som försummar något

af hvad honom enligt detta reglemente eller särskilda i enlighet med

detsamma utfärdade föreskrifter åligger, straffes med böter från och med

10 till och med 50 kronor. Låter vaccinatör sig ej häraf rätta, eger

medicinalstyrelsen att, efter förutgången varning, fråntaga honom rättigheten

att vaccination utöfva.

Samma bötesansvar vare för en hvar, som bevisligen vägrar att

under de i § 14 anförda omständigheter låta taga vaccinämne eller

som, utan att dertill vara berättigad, verkställer skyddskoppympning.

Mom. 3. Förfar vaccinatör vid skyddskoppympningens utöfvande

vårdslöst, böte, der ej straff enligt allmän lag bör å förseelsen följa,

från och med 5 till och med 100 kronor.

§ 24.

Böter och viten efter detta reglemente och de i enlighet med detsamma

meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa. Saknas tillgång

till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de förvandlas

enligt allmän lag.

§ 25.

Mål angående förseelser mot detta reglemente eller mot de enligt

detsamma meddelade föreskrifter lyda under allmänt åtal och skola anhängiggöras

på sätt i nådiga helsovårdsstadgan för riket den 25 september

1874 för andra förseelser mot helsovårdsföreskrifter finnes stadgadt.

Detta reglemente gäller i tillämpliga delar och med den inskränkning,

som af nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande

i Stockholm den 27 oktober 1882 betingas, äfven för hufvudstaden

samt länder till efterrättelse från och med den

18

Det alle som vederbör

opaginerad Kontrollera mot PDF

KONGL. MEDICINALSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA SKRIFVELSE

DEN 17 JANUARI 1896,

1 ANLEDNING AF INKOMNA YTTRANDEN ÖFVER STYRELSENS FÖRSLAG TILL

FÖRNYADT NÅDIGT REGLEMENTE FÖR SKYDDSKOPPYMPNINGEN

I RIKET.

STOCKHOLM

Isaac Maecus’ Boktk.-Aktiebolag

1890.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse med anledning

af de särskilda yttranden, som af Kongl. Maj:t

infordrats öfver Styrelsens förslag till nytt

vaccinationsreglemente1).

Till Konungen.

Sedan Medicinalstyrelsen i und. skrifvelse af den 8 juni

1894 inkommit med detaljeradt förslag till förnyadt nådigt

reglemente för skyddskoppympningen i riket, har Eders Kongl.

Maj:t häröfver infordrat underdåniga utlåtanden ej mindre af

samtlige E. K. M:ts Befde, efter vederbörande förste provincialläkares

hörande, samt öfverståthållareembetet, efter förste stadsläkarens

i Stockholm hörande, än ock af samtlige domkapitel,

Stockholms stads konsistorium, hofkonsistorium, direktionen

öfver Stockholms stads undervisningsverk, Nya Elementarskolans

direktion, öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor samt direktionen

öfver veterinärinstitutet, E. K. M:ts generalpoststyrelse

och statskontoret;

och har E. K. M:t derefter, sedan samtliga dessa yttranden

inkommit, velat genom nådig remiss den 5 sistlidnc aug.

lemna Medicinalstyrelsen tillfälle att yttra sig i anledning af

hvad dessa myndigheter i ärendet anfört.

Såsom väl var att vänta i en fråga af sådan art som

den af Medicinalstyrelsen här förebragta, hafva synnerligen

skiftande meningar, såväl klander som instämmanden, blifvit

i de remitterade handlingarna uttalade. Då Medicinalstyrelsen

nu går att i underdånighet besvara de inlägg, som gjorts

mot förslaget, anser Styrelsen det derför vara nödvändigt, för

vinnande af öfversigt, att i vissa hufvudpunkter sammanföra

de gjorda anmärkningarna, hvarvid Styrelsen i hufvudsak följt

samma uppställning, som i Medicinalstyrelsens ofvan omnämnda

underdåniga förslag af den 8 juni 1894 iakttagits.

De föreslagna grunderna i allmänhet.

Såsom af Medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse af

den 8 juni 1894 torde framgå, har Styrelsen med det framlagda

förslaget afsett dels att ställa skyddskoppympningen i

i riket på mera fast och säker grund, än hvad hittills varit

'') Detta förslag, afgifvet den 8 juni 1894, finnes jemte motivering infördt

i Hygiea. Bd LYI sid. 485.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

fallet, dels att garantera ympningens effektivitet och minska

faran för infektion genom såväl skärpta kompetensvilkor

för vaccinatörerna som beredande af otadligt ympämne samt

slutligen att skärpa och förenkla kontrollen öfver skyddskoppvmpningén;

i korthet sagdt, Styrelsen har med sitt förslag

sökt att, i hvad på den ankommer, åvägabringa, att de kraf

blifva tillfredsstälda, hvilka nutiden ställer på en lagstiftning

angående vaccinationen, nämligen l:o) en tvångsförfattning,

som påbjuder ej endast ympning, utan äfven i vissa fall förnyelse

af densamma samt allmän revaccination; 2:o) en skolad

ymppersonal; 3:o) ett tadelfritt ympämne samt 4:o) ett betryggande

kontrollväsende.

Af de myndigheter, hvilka mer eller mindre utförligt yttrat

sig om det underdåniga förslaget i dess helhet hafva de

allra flesta förklarat sig i hufvudsak instämma i de föreslagna

allmänna grunderna. Endast några få hafva i detta hänseende

yttrat sig afstyrkande.

E. K■ M:ts Bef:de i Upsala län finner de af förste provincialläkaren

i samma län föreslagna grunder för skyddskoppympningens

ordnande innebära afsevärda fördelar framför de

af Medicinalstyrelsen ifrågasatta och instämmer derför i nämnde

läkares yttrande, som hufvudsakligen går ut på, att vaceinationsväsendet,

hvilket numera ovilkorligen kräfver en omorganisation

i vårt land, skall helt och hållet fråntagas kommunalmyndigheterna

och i stället, likasom så småningom all sjukvård

och framför allt alla skyddsåtgärder mot de smittsamma

sjukdomarna samt de smittsjukas vård, läggas i statens händer

för att uteslutande handhafvas af dess tjenstemän, d. v. s.

tjensteläkarne. »Tjensteläkaren skulle träda i kommunalnämndsledamoten-skyddsympningsföreståndarens

ställe, handhafva vården

och bära ansvaret för skyddsympningen, biträdd af skolade

och, der så är nödigt, med bidrag af staten aflönade

ympare.» Dessa ympare skulle lämpligast väljas inom folkskolelärarekåren

och deras utbildning ske under lärotiden, desto

hellre som undervisning i helso- och sjukvårdslärans grunder

blifvit uppsatt som ett önskningsmål vid folkskolelärareundervisningen.

Åt kommunalnämnderna skulle endast öfverlemnas

bestyret att efter anmälan af tjensteläkaren vidtaga lagliga

åtgärder, för att tredskande måtte till ympning befordras.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län har vid granskning

af förslaget funnit så många väsentliga, (här nedan under de

särskilda §§ närmare angifna) ändringar i sak böra deri vidtagas,

att antagas måste, att förslaget i dess helhet synes

E. K. M:ts B ef: de oantagligt, ehuru detta icke i det afgifna

utlåtandet direkt uttalas. Derjemte har E. K. M:ts Bef:de i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

samma län ansett sig böra påpeka, att reglementsförslaget

»jemväl i språkligt hänseende synes vara ganska bristfälligt

och derför äfven härutinnan torde kräfva en rätt grundlig revision».

Öfverståthållareembetet, som icke tinner sig kunna eller

böra inlåta sig på pröfning af de hygieniska skäl, som må föranleda

förändring i nu gällande bestämmelser rörande skyddskoppympningen,

biträder emellertid de af förste stadsläkaren

i Stockholm uttalade yrkanden om vissa undantagsbestämmelser

för Stockholms stad samt anser för öfrigt den af Medicinalstyrelsen

föreslagna rullföring af vaccinerade och revaccinerade

personer äfvensom kontrollen deröfver blifva alltför vidlyftig

och tidsödande för samtliga dervid medverkande såväl myndigheter

som särskild! anstälde personer, hvarför Ö.-E. hemställer,

att förslaget icke måtte i det skick, hvari det nu föreligger,

fastställas.

Dessutom har af en ledamot inom Vexiö domkapitel reservationsvis

yrkats, att förslaget måste afstyrkas, för så vidt

det afser en utvidgning af vaccinationstvånget.

De föreslagna speciela bestämmelserna.

§ 1 mom. 1 a).

Förste provincialläkaren i Vpsala län, med hvilken E. K.

M:ts Bef:de i länet instämmer, anser det ej böra föreskrifvas

för slcogarnes och fjellens bebyggare, att barnen skola ympas

före utgången af andra kalenderåret, hvilket han antager skola

blifva ytterst svårt att efterlefva och hvilket ej heller torde

få anses nödvändigt, då faran för smittans utbrott och spridning

bland dem är ringa. Föreskrifterna böra lämpas efter

befolkningens af yttre förhållanden betingade förmåga att rätta

sig efter dem. Ett uppskof intill 3:dje eller 4:de året torde

för ofvan nämnda befolkning kunna utan fara lemnas.

Förste provincialläkaren i Vesternorrlands län hemställer,

att stadgandet bör skärpas, i syfte att föräldrar eller målsmän

ovilkorligen och vid vite, såsom t. ex. vid beväringsmönstringarna,

skola infinna sig med barnen på den utsatta mötesplatsen

för att vaccineras.

Förste stadsläkaren i Stockholm befarar, att den föreslagna

förändringen med afseende på tiden, inom hvilken barnen

skola vara vaccinerade, torde, isynnerhet i början, komma

att föranleda oro hos många föräldrar, som icke vilja låta

vaccinera sina barn i späd ålder. Då detta emellertid ej torde

innebära någon verklig fara för barnen, anser han dock icke,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

att af denna anledning någon anmärkning bör riktas mot förslaget,

helst som stadgandet, från annan synpunkt sedt, skulle

blifva af nytta, särskildt för Stockholm, emedan kontrollen

öfver de ovaccinerade skulle kunna bölja ett helt år tidigare,

hvilket vore mycket lämpligt.

§ 1 mom. 1 b).

Förste provmcialläkaren i Stockholms län betviflar nyttan

af allmän revaccination och söker af statistiska uppgifter från

Stockholm samt genom en jemförelse mellan dödlighetsförhållandena

i smittkoppor uti några af tyska rikets stater och Sverige

vinna stöd för sin åsigt. Under smittkoppsepidemien i Stockholm

1873—1875 bidrogo enligt hans beräkningar de revaccineradej

militärerna lika väsentligt till sjukdomens spridning

som den icke revaccinerade civila befolkningen. Uti tyska

rikets städer medgifver han, att dödligheten i smittkoppor

efter vaccinations- och revaccinationstvångets införande 1875

visserligen varit ytterst obetydlig och betydligt lägre än i

öfriga stater på kontinenten, men jemföras förhållandena i

Sverige med de tyska, finner man, att dödligheten hos oss

varit ännu lägre än i Tyskland. Häraf vill han draga den slutsatsen

att tvångsrevaccination är obehöflig och afstyrker följaktligen

förslaget i denna punkt. I stället förordar han en

föreskrift om, att vid hotande spridning af smittkoppor Medicinalstyrelsen

skulle ega att anbefalla revaccination i den utsträckning

omständigheterna påfordrade, samt att det derefter

skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse eller lokala helsovårdsmyndighet

att bringa påbudet till allmänhetens kännedom

och efterlefnad. Han föreslår alltså att i stället för punkt b)

i förslagets första § mom. 1 en ny § måtte intagas, så lydande:

»Då fall af smittkoppor yppas på en ort eller eljest fara för deras

utbredning derstädes är för handen, bör hvar och en, som har

tillsyn öfver vaccinationen eller bestyr dermed, låta sig angeläget

vara att befrämja förnyad ympning med skyddskoppor

(revaccination). Har sådan farsot utbrutit, skall i den utsträckning

Medicinalstyrelsen anvisar revaccination verkställas, och

må dervid ingen undandraga sig densamma, då vederbörande

helsovårds- eller kommunalnämnd dertill kallar»; samt att i

§ 23 intages straffpåföljd för uraktlåtenhet att vid dylika tillfällen

låta revaccinera sig.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län finner hvad förste provincialläkaren

sålunda anfört ganska beaktansvärdt, och tillstyrker

dessutom, att åt bestämmelsen om revaccination, derest

en sådan skall föreskrifvas, den affattning bör gifvas, att icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

revaccination ovilkorligen skall ske vid en viss ålder, äfven

om personen helt kort tid förut hlifvit första gången vaccinerad.

E. K. M:ts

satta föreskriften om obligatorisk revaccination, om ock ur

sanitär synpunkt önskvärd, likväl icke vara lämplig, enär skyddskoppympningen

ännu icke torde hos vårt folk vunnit det allmänna

förtroende, att detsamma skulle vara villigt att underkasta

sig tvånget att årligen låta revaccinera närmare 100,000

barn i skolåldern med en kostnad af inemot 50,000 kronor.

Följden af en dylik föreskrifts genomförande skulle derför antagligen

blifva ett ofta upprepadt fällande till böter och viten,

hvarigenom äfven skyddskoppympningen af de späda barnen

skulle komma att lida och göras förhatlig. I den mån tillgången

på animal vaccin ökas och fullt skolade vaccinatörer

kunna utbildas, kunde revaccination stadgas för de i statens

skolor intagna lärjungar och tvånget steg för steg införas.

Skulle åter en koppepidemi uppstå, bör med allt skäl genom

någon central reserv-vaccindepot tillfälle till revaccination beredas

dem, som frivilligt anmälde sig, och torde vid dylika

fall vaccination böra påbjudas af helsovårdsnämnd eller annan

myndighet, men då ock verkställas på allmän bekostnad.

Förste provinciallälcaren i Kalmar län anmärker, i likhet

med E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län, det olämpliga uti,

att barn, hvilkas vaccination försummats, måhända ända till

dess att skolåldern inträder, ovilkorligen skola revaccineras vid

12 års ålder, d. v. s. efter endast 5 års förlopp, och önskar

särskild bestämmelse beträffande dylika fall.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län ifrågasätter,

huruvida ej åldern för revaccinationen bör sättas något tidigare

än till 12 år, emedan just vid denna tid ett stort antal

barn, särskildt gossar, utgå ur folkskolan. Dessutom föreslår

han att ordet »tidigare» i här förevarande punkt ersättes med

orden »inom 5 år», i likhet med hvad tyska vaccinationslagen

föreskrifver.

E. K. M:ts Bef:de i Norrbottens län anmärker, att i förslaget

revaccinationstvånget uttalas såsom gällande alla barn,

livilka uppnå 12:te året, medan deremot de föreskrifter, som

bestämma sättet för åstadkommande af förteckningar öfver de

revaccinationspligtige, endast afse barn, som tillhöra skolor

samt läro- eller uppfostringsanstalter.

Domlcapitlet i Strengnäs förklarar sig hysa vissa betänkligheter

mot införande af obligatorisk revaccination, och Domkapitlet

i Vexiö finner sig icke kunna tillstyrka nådigt bifall

till densamma. Dessutom hafva inom domkapitlen reservationer

afgifvits af 11. H. ärkebiskopen, som afstyrker nådigt bifall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

till hvad i afseende å revaccinationen blifvit föreslaget utöfver

nu gällande stadganden, samt af rektor Jacobson i Visby,

hvilken anser, att revaccinationen hör verkställas under det

kalenderår, då den revaccinationsskyldige fyller 21 år, hvilken

åldersperiod han af utredningen finner derför tjenligast, synnerligast

som härigenom den fördelen vinnes, att hvarje manlig

individ, som enligt värnpligtslagen sagde år skall undergå

mönstring, samtidigt härmed kan vaccineras. Skulle detta

förslag icke kunna genomföras, afstyrker reservanten tvångsrevaccinationen

såsom, enligt hans åsigt, obehöflig.

§ 1 mom. 1 c).

Förste provitteialläkaren i Stockholms län anmärker, att

genom nu föreslagna redigering af förevarande punkt besigtning

för utrönande af ympningsresultatet endast föreskrifves

för barn, men att dylik besigtning måste anses lika nödvändig

för personer, hvilka öfverskridit vaccinationsåldern och hvilka

enligt mom. 2 a) af § 1 äfven böra i vissa fall ympas, föreslår

derför ett tillägg till sistnämnda punkt (se nedan).

Slutligen anhåller Göteborgs domkapitel, i enlighet med

förslag af pastorerna i Göteborgs territoriela församlingar, att

till § 1 mom. 1 må läggas ännu en punkt d) af följande

lydelse: »dels mottaga och för framtida behof vid inskrifning

i skola, läro- eller uppfostringsanstalt, vid beväringsmönstring

o. s. v. förvara af vaccinatör (§ 9 e) utfärd adt intyg».

§ 1 mom. 2 a).

Af E. K. M:ts Bef:de i Kronobergs, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Elfsborgs och Norrbottens län, samt

af Domkapitlet i Göteborg och förste provincialläkaren i

Kronobergs, Kalmar och Falu län påpekas, att genom otydlig

redigering af förevarande punkt den uppfattning skulle kunna

göra sig gällande, att alla personer i riket, hvilka öfverskridit

12 års ålder och icke förut blifvit vaccinerade, skulle förpligtas

att låta ympa sig samt att, då detta icke torde vara

meningen, uttryckligen bör utsägas i reglementet, att föreskriften

om revaceinationsskyldigheten ej eger tillämpning

på sådana, som vid den tid, då reglementet träder i tillämpning,

öfverskridit den i § 1 mom. 1 b) angifna ålder.

Dessutom anmärker E. K. M:ts

att föreskrift saknas för person, som i förevarande punkt afses,

att efter verkstäld ympning inställa sig hos vaccinatören

för besigtning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

§ 2.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län gör den erinran,

att § 2 medgifver uppskof med ympning för barn, som icke

utan fara för dess helsa kan ympas, men att samma medgifvande

torde böra lemnas äfven vaccinationspligtig äldre

person. För öfrigt anmärkes, att § 4 talar om intyg, som

skulle kunna utfärdas derom, att barn blifvit för all framtid

från vaccination befriadt, men att en så långt utsträckt befrielse

ej omnämnes i § 2, som endast talar om uppskof med

vaccinationen. Sistnämnda anmärkning framställes äfven af

E. K. M:ts Bef:de i Hallands och Kristianstads län.

Förste ''provincialläkaren i Upsala län kan ej finna, hur

det kan blifva möjligt för skogarnes och fjellens bebyggare

att anskaffa sjukbetyg för ett sjukt barn från den kanske 15

—20 mil aflägset boende läkaren för att uppvisa på skyddskoppympningsmötet.

Derför torde vara obilligt att utfästa

vite för denna nödtvungna uraktlåtenhet att skaffa läkarebetyg.

Ett af 2 personer utfärdadt intyg öfver att barnet vid tillfället

varit sjukligt anser han böra vara nog för dessa trakter.

§ 3.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser, att då felslagen

ympning oftast torde, der immunitet ej föreligger, bero

på felaktig teknik eller dålig vaccin, borde det vara nog med

en förnyad ympning. Äfven anmärkes, att orden »inom tredje

året» borde utbytas mot »innan tredje årets utgång», då hinder

för den tredje ympningens verkställande äfven inom andra

året väl icke behöfver uppställas.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län erinrar, att

föreskrifterna i § 3 återfinnas i de flesta nyare vaccinationslagar

och äfven torde vara af behofvet påkallad, samt framkastar

förslag om, att den, som 3 år i rad blifvit utan framgång

ympad, skall såsom vaccinerad antecknas för att ej komma

med på listan öfver ovaccinerade.

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län föreslår, att ordet

ympning, hvarmed tydligen endast afses ympning första gången,

bör utbytas mot ett annat uttryck, på det misstydning

ej må kunna ske.

Slutligen har E. K. M:ts Bef:de i Hallands län, beträffande

den formela affattningcn af förslagets tre första paragrafer,

och på det att större tydlighet och öfverskådlighet i redaktionen

skulle vinnas, hemstält att §§ 2 och 3 måtte intagas

i mom. 1 af § 1; att mom. 2 a) af § 1 göres till § 2 och

mom. 2 b) af § 1 till § 3.

2

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

§ 4.

M E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings och Jemtlands län

framhålles, att här föreslagna stadgande synes kunna utgå,

då anteckning om ympningen skall göras i husförhörsboken

och intygens förvarande inom fattiga och kanske ofta flyttande

familjer är temligen vanskligt.

T. f. förste provincialläkaren i Kronobergs län anser

äfven annat vaccinationsintyg än prestbetyget vara öfverflödigt,

utom i de fall, der vaccination ej slagit an och personen i fråga

följaktligen blifvit befriad från ytterligare vaccinering. Särskild!,

revaccinationsintyg synes deremot vara nödigt.

Äfven förste provincialläkaren i Vestmanlands län och

förste stadsläkaren i Stockholm uttala den förmodan, att vaccinationsintygen

ofta skola förkomma, hvarför föreskrift om

utfärdande vid påfordran af nya intyg af presterskapet (rotemännen)

hör intagas i § 4.

Domkapitlet i Göteborg anser Medicinalstyrelsen hafva

genom den föreslagna § 4 tagit ett steg i den rätta rigtningen

för ernående af en mera betryggande kontroll, än den presterskapets

anteckningar kunna gifva, men föreslår ett tillägg i §

4 af följande lydelse: »skulle sådant intyg hafva förkommit,

erhålles nytt hos vaccinationsföreståndaren mot 50 öres lösen».

§ 5 mom. 1.

E. K■ M:ts Bef:de i Stockholms län »bestrider icke, att

föreståndare för enskild skola eller läroanstalt kan åläggas den

här stadgade skyldigheten», men anser nödigt, att en gräns

uppdrages för hvad i detta fall räknas till läroanstalt och

detta med afseende å både elevantal och undervisningens omfattning,

då väl icke den, som i sitt hem mottager några få

elever, kan hänföras under denna paragraf, lika litet som föreståndaren

för t. ex. en pianoskola, en skrifskola m. fl. dylika

anstalter. Länsstyrelsen finner för öfrigt hela stadgandet olämpligt,

om det än motsvaras af en ungefär lika lydande bestämmelse

i det nuvarande reglementet. Tiden för inskrifning i

skola behöfver nämligen icke sammanfalla med den årstid,

förslaget angifver såsom den normala för vaccinationens verkställande.

Och om det än må vara rigtigt, att vederbörande

skolföreståndare utöfvar kontroll i nu ifrågavarande afseende

och för den skull tillhåller föräldrar och målsmän att aflemna

föreskrifna intyg, bör dock icke barnets skolgång i afvaktan

på denna skyldighets fullgörande uppskjutas.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län anser det blifva alltför

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

betungande för skolföreståndarne att »infordra» sådant intyg,

som i momentet afses och föreslår derför den ändring i stadgandet,

att ingen må i skolan intagas, utan att undergången

vaccination (revaccination) af vederbörande målsman styrkes.

Men på det att icke föreskrifterna om den obligatoriska folkundervisningen

härigenom må till sin kraft försvagas, föreslås,

att uppgift å dem, livilka i brist af vaccinationsintyg afvisats

från folkskolan, skall inom viss tid af föreståndaren meddelas

skolrådets ordförande, med skyldighet för denne att om förhållandet

göra anmälan hos vederbörande helsovårdsmyndighet,

hvilken det då tillkommer att anmana målsmännen att

anskaffa intygen. ..

T. f. förste provincialläkaren i Östergötlands lan ilragasätter

behöfligheten af de särskilda intygen, då prestbetyget

väl bör innehålla anteckning om vaccination; samma invändning

göres äfven af t. f. förste provincialläkaren i Jönköpings

län, som tillika föreslår, att momentet bör börja på följande

sätt: »Föreståndare för såväl offentlig som privat skola o. s. v.»

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län anser de särskilda

intygen blott behöfva omfatta bevis om revaccination,

såvida prestbetygen fortfarande komma att innehålla anteckning

om vaccination.

Förste provincialläkaren i Kalmar län finner förvägrandet

af ett ovaccineradt skolpligtigt barns inträde i folkskola

stå i bestämd strid med folkskolestadgans bestämmelser om

obligatorisk skolgång, hvarför momentet icke, enligt honom,

blir tillämpligt på folk- och småskolor. Det synes honom, som

om särskilda bestämmelser lämpligen bort föreslås för skolor

med och utan skoltvång, i hvilket hänseende han beträffande

det förstnämnda slaget af skolor föreslår, att »vederbörande

läkare» skall vara skyldig att efter barnets inskrifning i skolan

infordra målsmans intyg om vaccination m. m., derest

sådant icke redan vid inträdet företetts, hvaremot i annan

skola eller läroanstalt föreståndaren skall vägra inträde för

den, som icke företer vederbörligt vaccinationsintyg. Detta

förslag anser sig F. K M:ts Bef:de i Kalmar län emellertid

icke kunna biträda, utan tillstyrker för sin del bestämmelsen

om vilkorligt förbud mot lärjunges emottagande vid läroanstalt

hvilket förbud i föreliggande förslag »blifvit med fullt fog utsträckt

till samtliga läroanstalter».

Äfven förste stadsläkaren i Stockholm uttalar tvekan

rörande befogenheten och lämpligheten att förvägra barn, som

icke blifvit vaccinerade, tillträde till folkskolan, alldenstund

undervisningens begagnande der är obligatorisk, men gillai

deremot bestämmelsens tillämpning på öfriga skolor. Under

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

hänvisning till en Sundhetskollegii underdåniga skrifvelse den

21 oktober 1872 och med tillämpning af deri uttalade principer

tillstyrker han, att i folkskolorna barnen finge, åtminstone

i koppfria tider, intagas, äfven om de vore ovaccinerade,

men att det skulle åligga skolföreståndarne att hos kommunens

helsovårdsmyndighet snarast möjligt anmäla de ovaccinerade

barnen. På denna myndighet ankomme då att befordra

dem till vaccination.

Denna mening har äfven upptagits af öfverstyrelsen för

Stockholms folkskolor, som i denna punkt afgifvit samma yttrande

som förste stadsläkaren i Stockholm.

Domkapitlet i Strengnäs finner uttrycket »föreståndare»

vara otydligt, när det gäller undervisningsanstalt, hvarå gällande

folkskolestadga har afseende. Äfven Domlcapitlet i Lund

finner uttrycket olämpligt och valdt endast i syfte att med

ett enda ord beteckna flere olika subjekter för de i § 5 omförmälda

åligganden. Dessutom anser samma domkapitel åliggandet

för skolföreståndarne att »infordra» vederbörliga intyg,

som saknas, blifva en nog besvärlig skyldighet, derest dermed

afses, att han i de fall, då läijunges målsman icke personligen

inställer sig, skulle nödgas i ärendet skriftligen meddela sig

med denne.

Domkapitlet i Vcsteras finner uttrycket »skolföreståndare»

alltför allmänt och föranledande ovisshet angående räckvidden

af detsamma, anseende Domkapitlet det i § 5 omförmälda

åliggandet böra inskränkas till rektorer vid statens allmänna

läroverk, folkskolelärareseminariet och vid sådana läroverk för

flickor, som åtnjuta anslag af statsmedel.

Göteborgs domkapitel, finner hela mom. »oantagligt» såsom

stridande mot folkskolestadgans § 37 om obligatorisk skolgång

och föreslår att detsamma må få följande lydelse: »Föreståndare

för skola, läro- eller uppfostringsanstalt vare skyldig

att vid lärjunges emottagande infordra genom vederbörande

målsman intyg, att personen i fråga blifvit med framgång

vaccinerad, resp. revaecinerad, derest icke vederbörligen styrkes,

att lärjungen haft smittkoppor eller lagligen blifvit från

ympning befriad, samt att inom en månad efter intagning

af lärjungar till vaccinationsföreståndaren lemna fullständiga

och af hvarje klassföreståndare för sin klass med laga ansvar

enligt af K. Medicinalstyrelsen faststäldt formulär upprättade

uppgifter på dem, som icke företett vederbörligt vacänationsbetyg.

Med föreståndare för slcola förstås den lärare eller

lärarinna, som har Öfvermseendet öfver ett skolhus.»

Domkapitlet i Hernösand hemställer, att ingen förändring

i nu gällande bestämmelser beträffande skolans skyldigheter 1

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

afseende å vaccinationsväsendet måtte ske, enär dels de före

slagna åliggandena för skolföreståndarne, särskildt hvad folkskolorna

beträffar, skulle komma att medföra alltför mycket

besvär, dels föreskrifterna skulle hafva till följd att åtskilliga

barn ej kunde i skola intagas, möjligen äfven att vissa föräldrar,

för att undandraga sig skyldigheten att hålla barnen

i skola, skulle vägra att låta ympa dem, hvarförutan ingen

kontroll på detta sätt skulle kunna ega rum beträffande de

barn, som undervisas i hemmet eller i privata skolor.

Domkapitlet i Visbi/ anser stadgandet i fråga icke böra

öfver hufvud taget afse * jemväl rektorer vid rikets allmänna

läroverk, enär detta vore att, oafsedt det ökade besväret, öfveiflytta

inträdessökandens skyldighet på rektor, som endast med

mycken svårighet skulle kunna anskaffa de erforderliga intygen.

§ 5, mom. 2.

E. K. M:ts

tvekan huruvida ifrågavarande bestämmelser skola kunna tilllämpas.

Ty om det ock icke torde medföra någon afsevärd

olägenhet för skolföreståndarne att i afseende å de lärjungar,

som tillhöra den kommun, hvarinom läroanstalten är belägen,

afgifva till vederbörande vaccinationsföreståndare de påfordrade

förteekningarne, lärer nog ett motsatt förhållande komma att

ega rum i fråga om lärjungar från främmande, ofta ganska

aflägsna hemorter, enär i regel upplysning saknas om vaccinationsföreståndarnes

namn och adress, till hvilka förteckningarna

skola sändas

E. K. M:ts Bef:dc i Kalmar län föreslår, att tidsbestämmelsen

»före den 1 januari hvaije år» bör återgifvas med »före

utgången af hvarje kalenderår», på det att icke misstydning

må ske beträffande den årsklass förteckningarna skola omfatta.

Dessutom anmärkes, att förslaget icke angifver hur vaccinationsföreståndaren

skall förfara i anledning af de mot slutet åt

läsåret inkomna förteckningarna öfver sådana revaccinationspligtige

lärjungar, som ej företett intyg om undergången revaccination,

då uppenbart är, att de ej kunna hinna upptagas

å de ordinarie listorna, som uppgöras i februari månad. Antingen

bör alltså tiden för förteckningarnes insändande ändras

eller ock stadgas, att vaccinationsföreståndarne i hithörande

fall skola tillställa vaccinatörerna ett supplement till den först

uppgjorda listan.

E. K. M:ts

cinationsföreståndare» bör utbytas mot »vaccinatör», hvarjemte

anmärkes, att föreskrift saknas om att målsman, sedan lärjunge

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

en gång mottagits vid läroanstalt, skall till skolföreståndaren

insända bevis om lärjunges revaccination.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län uttalar »såsom säkert»,

att här ifrågavarande moment, »långt ifrån att i tydlighet och

bestämdhet hafva företräde framför det nuvarande stadgandet,

gifver ökade rika anledningar till osäkerhet ifråga om dess

tillämplighet och räckvidd». Derest lagbudet i öfrigt skulle

finnas lämpligt, hemställer E. K. M:ts Bef:de, att »detsamma

åtminstone måtte affattas på sådant förändradt sätt, att innebörden

deraf blifver lättfattlig». Momentets otydlighet skulle

enligt E. K. M:ts Befrdes åsigt dels bestå deri, att icke tydligt

uttalas, att lärjunge, som icke uppvisar intyg om revaccination,

skall »från skolan skiljas», dels i att icke några medel

bestämmas, hvarigenom skolföreståndare skall kunna framtvinga

hörsamhet för lagbudet; derjemte anser E. Iv. M:ts Bef:de

»egendomligt» att skolföreståndarnes listor, hvilka enligt förslaget

skola insändas till vaccinationsföreståndarne före hvarje

års början, likväl skola omfatta de lärjungar, som äro revaccinationspligtige

först året efter det nästföljande, således exempelvis

listorna, som afgifvas före den 1 jan. 1895, afse de vaccinationsskyldige

för år 1896.

T. f. förste provineiallälcaren i Östergötlands län föreslår

att efter orden »vederbörande vaccinationsföreståndare» för

förtydligande bör tilläggas »i den kommun, der läroanstalten

är belägen» samt att »vaccinationspligtige» utbytes mot »revaccinationspligtige».

T. f. förste provineiallälcaren i Kronobergs

län anser momentet öfverflödigt, tillräckligt vore om

skolföreståndare vid hvarje vårtermins slut påminde de revaccinationssbyldige

om följden af uraktlåten revaccination. Förste

provineiallälcaren i Kalmar län föreslår, i öfverensstämmelse

med sin i anledning af § 5 mom. 1 uttalade åsigt, att

i folk- eller småskola vederbörande skolläkare skall insända

uppgift å de revaccinationsskyldige och öfver dem, som icke

företett intyg om undergången revaccination, samt att i öfriga

skolor föreståndaren för skolan skall ombesörja, att eleverna

blifva revaccinerade. Att insända de i mom. 2 omnämnda

förteckningar på olika tider synes honom i alla händelser icke

lämpligt. Sistnämnda anmärkning framställes äfven af förste

provineiallälcaren i Gotlands län. T. f. förste provincialläkaren

i Elfsborgs län anser det tillägg böra göras att skolföreståndare

bör under höstterminen infordra intyg om undergången

revaccination. Förste provineiallälcaren i Vestmanlands

län och t. f. förste provineiallälcaren i Örebro län anse

ett förtydligande af uttrycket »vederbörande» erforderligt, och

förste provineiallälcaren i Vestemorrlands län föreslår att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

revaccinationen må försiggå i skolans lokal. Förste stadsläkaren

i Stockholm anser de af skolföreståndarne fordrade förteckningarna

komma att i hufvudstaden blifva af mycket ringa

värde till följd af de derstädes vanliga, täta ombytena af bostad.

Om listorna linge afgifvas efter aprilflyttningarna och

vaccinationen tillätes ske i sjelfva skolorna under lärarnes

uppsigt öfver barnen, skulle deremot listorna blifva till nytta.

Ifrågasättas kan dock, huruvida ej rotemännen borde i Stockholm

anlitas för kontrollen öfver revaccinationen.

Upsala domkapitel yrkar, att den föreslagna »nya, högeligen

betungande» bördan icke måtte blifva de ecklesiastika,

utan vederbörande kommunala eller civila myndigheter med

deras organ för helsovården pålagd, hvarjemte domkapitlet

erinrar om att skolläkaren snarare än läro verk srektorn synes

vara rätta mannen att i förevarande afseende samarbeta med

vaccinationsföreståndaren. Strengnäs domkapitel föreslår att

tiden »före den 1 januari» ändras till »före den 1 februari»,

emedan »en pastor» icke förrän den 1 febuari fått fullständig

kännedom om in- och utflyttade. Lunds domkapitel finner

kontrollen öfver revaccinationen ofullständig, emedan icke alla

barn undervisas i skola, hvarjemte de i senare delen af momentet

föreskrifna förteckningarna synas domkapitlet öfverflödiga.

Göteborgs domkapitel anser, att momentet bör hafva

följande lydelse: »Föreståndare, hvarom ofvan sägs, vare likaledes

skyldig att låta uppgöra och före den 1 februari hvarje

år till vederbörande vaccinationsföreståndare insända förteckningar

såväl å de lärjungar vid skolan eller anstalten, hvilka

under ingångna året blifva rovaccinationspligtige (§ 1 mom. 1 b),

som ock öfver dem bland fjorårets revaccinationspligtige lärjungar,

rörande hvilka icke föreskrifna intyg om revaccination

företetts». Hernösands domkapitel finner här föreslagna åligganden

böra lemnas åt vaccinationsföreståndaren. Visby domkapitel

föreslår, att skolläkarne, der sådane finnas anstälda,

skola verkställa revaccineringen, hvarigenom onödigt skrifveri

och större säkerhet skulle vinnas. Der läkare icke finnas anstälda,

torde det böra tillkomma vederbörande skolstyrelser,

eller om sådana icke finnas, skolföreståndarne att uppgöra de

erforderliga förteckningarne, ■ hvilka böra insändas icke till

vaccinationsföreståndaren utan till »ortens» helsovårdsnämnd.

Orden »före läsårets slut» torde dessutom böra ändras till »före

vårterminens slut». En reservant inom domkapitlet yrkar, att

domkapitlets förslag angående skolläkare måtte utsträckas till

offentliga läroverk, inklusive folkskolor, men att det ålågges

vederbörande skolföreståndare att tillse, det vaccination och

revaccination fullständigt genomföres
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

anser äfvenledes de i mom. 2 föreslagna förteckningarna böra

tillkomma skolläkarne att uppgöra. De föreslagna restlängderna

öfver icke revaccinerade synas direktionen från skolans

sida olämpliga, då skolan derigenom skulle få en ytterst förhatlig

ställning af angifvare, hvarför denna punkt afstyrkes.

Öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor hemställer, att

här förevarande skyldighet för skolföreståndare att anteckna

de revaccinationspligtige får, hvad hutvudstaden angår, bortfalla,

enär förteckningarne säkerligen skulle blifva af tvifvelaktigt

värde och synnerligen ohandterliga. I stället föreslås,

att listornas utarbetande skulle tillkomma rotemännen, hvarigenom

vunnes, att äfven barn, som undervisas i hemmen,

blifva medtagne. Deremot anser öfverstyrelsen föreskriften,

att skolföreståndarne skola afgifva förteckning öfver lärjungar,

som försummat att förete intyg öfver fullgjord revaccinationspligt,

blifva af värde ur kontrollsynpunkt, dock att sådana

förteckningar böra lemnas i början af hvarje termin, på det

att de må kunna befordras till revaccination, medan de ännu

äro qvar i skolan.

Öfver hela § 5, »såsom innehållande principielt origtiga och

till sina följder skadliga bestämmelser», har slutligen E. K.

M.ts Bef:de i Elfsborgs län lemnat ett afstyrkande utlåtande,

då det nämligen för staten är »af minst lika stor vigt att tillse,

det barn genom undervisning i skolorna uppfostras till nyttiga

statsborgare, som att hålla hand deröfver, att anledningar till

koppsmitta undanrödjas genom vaccination», då vidare Medicinalstyrelsens

uttalande, att de i § 5 mom. 2 föreslagna förteckningarnes

uppgörande icke skulle förorsaka skolföreståndarne

något egentligt besvär, väl kan anses hafva giltighet i

afseende på folkskollärarne, men deremot icke för föreståndarne

för de allmänna läroverken och specialskolorna, och då slutligen

det af Medicinalstyrelsen föreslagna tillvägagåendet skulle

skapa ett system af oefterrättlighet, enär dels förteckningarna

skulle blifva ytterst otillförlitliga, dels icke komma rätte vaccinationsföreståndare

tillhanda, hvarjemte E. K. M:ts Bef:de

under beklagande förklarar sig icke kunna inse nyttan och nödvändigheten

af vissa punkter i förslaget I stället för Medicinalstyrelsens

bestämmelser har E. K. M:ts Bef:de framlagt

ett annat förslag, enligt hvilket, i dess hufvuddrag relateradt,

det såsom tjenstepligt skulle åläggas folkskolelärare att tillse,

det vaccinationsskyldigheten blefve fullgjord såväl i afseende

på barn, som intages i skolan, som ock beträffande barn, hvilket

under lärotiden uppnådde den ålder, att det borde revaccineras.

För den skull borde folkskoleläraren af ordföranden

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

i skolrådet erhålla uppgift ur kyrkoböckerna beträffande vaceinationsförhållandena

för att med ledning deraf införa anteckning

om barnet i skolans hufvudbok. Vidare skulle vaccinations-

och besigtningsmöten utlysas i skolan, vid hvilka möten

läraren skulle tillhålla alla vaccinationspligtige barn att infinna

sig samt sjelf föra de nödiga anteckningarna. Kontrollen öfver

folkskolelärare i här förevarande afseende skulle utöfvas af

folkskoleinspektörerna medelst granskning af anteckningar i

hufvudboken. Vidkommande de allmänna läroverken och specialskolorna

skulle föreskrifvas, att prestbevisen, som erfordras

för inskrifning i dessa skolor, äfven skulle innehålla vitsord

om vaccination, hvarefter de för folkskolorna stadgade föreskrifterna

skulle tillämpas med den förändring allenast, att

tillsynen öfver stadgandenas efterlefnad skulle utöfvas af eforus

eller inspektor samt vid specialskolorna af skolstyrelsen.

§ 6.

Förste provinciallälcaren i Kalmar lån befarar, att föreskriften

i punkt c) till en början skall komma att medföra en

betänklig brist på vaceinatörer i landtkommunerna. »Det torde

nämligen vara endast i undantagsfall, som en läkare kan gifva

en vaccinatör på landet intyg om visad skicklighet», då läkarne

högst sällan blifva i tillfälle att se vaccinatörerna vaccinera.

Hemställer derför, att tillägget: »och dertill enligt läkares

intyg visat sig skicklige» måtte utgå, då det icke är möjligt

att på en gång ernå alla fördelar och vaccinatörernas rekrytering

med nya, bättre skolade personer får väntas inträda

så småningom. Vaccination af privata vaceinatörer borde förbjudas

utom beträffande läkarne.

Furste provinciallälcaren i Malmöhus län finner deremot

intet att mot § 6 erinra, ehuru önskligt hade varit, om tillfälle

äfven bereddes läkarne att inhemta närmare kännedom

om såväl vaccinationstekniken som om det lämpligaste tekniska

tillvägagåendet vid tillvaratagande af vaccin.

lörste stadsläkaren i Göteborg anser förslagets tyngdpunkt

ligga i vaccinationens öfvertagande, såvidt möjligt, af

läkare, och skulle helst önskat, att rättigheten att vaccinera

uteslutande tillkommit dem, hvilket möjligen till en början

skulle vållat svårigheter, men nog ej oöfvervinneliga i betraktande

af den nuvarande tillgången på läkarekrafter och med

hänsyn till den ökning, som framtiden håller i utsigt. Äfven

t. f. förste provindalläkaren i Göteborgs län uttalar sig för

önskvärdheten att här, liksom i så många andra länder, rättigheten

att vaccinera kunnat inskränkas till endast läkare eller

3

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

åtminstone kontrollen anförtrotts åt dem, men finner att åtminstone

på landsbygden en sådan inskränkning ännu icke

kan genomföras. Men i städerna, der äfven faran är större,

synes honom steget böra tagas fullt ut och rättigheten att

vaccinera endast tillkomma läkare.

T. f. förste provinciallälcaren i Jemtlands län förklarar

rättigheten att vaccinera helt och hållet böra förbehållas åt

läkarne, såsom ensamt kompetente dertill. Ingenting väcker,

enligt hans förmenande, sådant misstroende till vaccinationen,

som att den på ett eller annat sätt origtigt handhafves, hvilket,

enligt hans erfarenhet, icke sällan sker, såsom då, oafsedt

de fall der ympningen misslyckas, genom bristande insigt i

aseptiken, renlighet och noggranhet hos vaccinatören, eczematösa

och rosartade åkommor med åtföljande tebersjukdomar

spridts genom vaccinationen. Dylika olyckshändelser få helt

och hållet läggas den till last, som verkstält ympningen. I

städer med egna tjensteläkare borde intet hinder möta, att

vaccinationen utöfvades ensamt af dem eller andra läkare, men

på landsbygden torde nog ännu andra personer få tillsvidare

vaccinera vid sidan af läkarne. De föreslagna försigtighetsmåtten

kompensera dock i icke obetydande mån faran häraf;

synnerligast måste man noga hålla på det i punkt c) uppstälda

vilkoret.

Strengnäs domkapitel uttalar önskvärdheten deraf, att

föreskrift gifves, att de, som för närvarande äro skyldiga

att vaccinera och hvilka icke kunna förete läkares intyg om

skicklighet, skola vara skyldiga att genomgå förnyad undervisning.

§ 7.

T. f. förste provinciallälcaren i Gefleborgs län föreslår,

att i mom. 1 orden: »inom landet» utbytas mot »inom länet

eller grannlänen», enär annars samtliga vaccinatörer faktiskt

skola vara pligtige att året om hålla vaccinationsmöten, eftersom

smittkoppor nästan hvarje år förekomma någonstädes inom

landet. I moment 2 böra äfven orden: »inom länet eller

grannlänen» inskjutas mellan »äro gängse».

Förste provindalläkarne i Vesterbottens och Norrbottens

län, med hvilka E. K. M:ts

anse, att vaccinatörerna i lappmarkerna ej höra befrias från

skyldigheten att äfven under vintern verkställa vaccination

och revaccination, emedan lapparne vid denna tid lättare anträffas

och resorna för vaccinatörerna då äro jemförelsevis lätta.

Förste stadsläkaren i Stockholm påpekar, att enligt vunnen

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

erfarenhet det visat sig lämpligast att i hufvudstaden börja

den offentliga vaccinationen redan i mediet af april, hvarefter,

med ett uppehåll från mediet af juli till slutet af augusti eller

början af september, fortsättes till mediet af oktober. Hemställer

derför, att den ordinarie vaccinationstiden bestämmes för

Stockholm till tiden den 15 april—den 15 oktober.

§ 8 mom. 1.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län hemställer, att ordet:

»helsovårdsmyndighet», såsom kunnande gifva anledning till

olika tolkning måtte utbytas mot »helsovårdsnämnd» samt en

förklaring på lämpligt ställe i reglementet införas, att .hvad

som är stadgadt rörande helsovårdsnämnd gäller för kommunalnämnd,

der helsovårdsnämnd ej finnes.

Göteborgs domkapitel föreslår följande tillägg till momentet:

»Äro inom ett vaccinationsdistrikt vaccinatörerna flere,

anvisas åt hvar och en af dem hvar sitt bestämda vaccinatörsområde,

hvilka områden i stad med mer än en kyrkoförsamling

så böra ordnas, att deras gränser sammanfalla med

kyrlooför samling ames.»

§ 8 mom. 2.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län förmodar att, derest

i civil tjenst anstäld läkare må anses pligtig att mottaga uppdrag

som vaccinatör, ehuru hans fidlmagt eller förordnande

iclce innehåller, att han är skyldig underkasta sig utsträckt

tjänstgöringsskyldighet, så lärer väl detta endast bero derpå,

att hvaije legitimerad läkares skyldigheter såsom sådan anses

kunna af E. K. M:t bestämmas och förändras. Föreslår på

den grund, att uttrycket »I civil tjenst anstäld läkare» utbytes

mot: »Legitimerad läkare, som icke är vid armén eller flottan anstäld».

Medicinalstyrelsens på goda grunder uttalade önskningsmål,

att vaccination så vidt möjligt bör utöfvas af läkare skulle

härigenom befrämjas, synnerligast som privatläkare skulle ännu

mindre än tjensteläkare hafva anledning att undandraga sig

uppdraget.

Förste provincialläkaren i Kalmar län mottsätter sig i

synnerligt aggressiv ton Medicinalstyrelsens förslag beträffande

tjensteläkarnes skyldighet att deltaga i vaccinationens utöfning

i den kommun, inom hvilken han är bosatt, »dels emedan en

tjensteläkares lika litet som andra tjenstemäns pligter af visst

slag väl icke kunna inskränkas till en viss del af hans tjenstgöringsområde

i öfrigt, dels emedan tjensteläkarens vaccina
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

tionsbefattning skulle enligt det underdåniga förslaget blifva

en alldeles särskild tjenst bredvid hans läkaretjenst och dels

emedan uppdraget kan gälla till och med ort, som icke hör

till distriktet.» Dessutom anser han det nedsättande för läkaren

att stå under vaccinationsföreståndarens tillsyn samt att

uppbära samma aflöning som andra vaccinatörer. Förslaget

möter dessutom andra hinder, såsom att tjensteläkarens skyldigheter

kunna komma i konflikt med hans uppdrag såsom

vaccinatör, hvarjemte vaccinationen icke kommer att genom

anordningen befrämjas, emedan förslaget meddelar stadsläkarne

»befrielse från all befattning med vaccinationen», hvarigenom

vaccinationen i stället kommer att skadas. »Nedlägges vederbörlig

omsorg om de blifvande vaccinatörernas utbildning och

en fullständig kalfvaccinanstalt inrättas, så behöfvas inga läkare

till vaccinatörer», så mycket mindre, som enligt hvad förste

provincialläkaren tillåter sig att inför E. K. M:t insinuera,

Medicinalstyrelsens mening med förslaget väl hufvudsakligen

varit att söka bespara staten utgifter och icke så mycket omsorgen

om vaccinationen och dess ofarliga utöfning. Då förste

provincialläkaren slutligen anser de i momentet omnämnde

vaccinationsbiträdenas ställning till läkaren oklar, hemställer

han, att tillägget: »börande dock .... biträda» må få utgå.

Förste provincialläkaren i Gotlands län anser en viss

motsägelse förefinnas mellan föreskrifterna i förslaget och instruktionen

för provincialläkare af den 31 oktober 1890 § 31

beträffande nämnde läkares skyldigheter i afseende å vaccinationen,

men anser dock sjelf anmärkningen icke hafva någon

verklig betydelse. Häri instämmer E. K. M:ts Bef:de i Gotlands

län.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinr/e län hyser vissa

betänkligheter mot momentets föreskrift. Läkarne genomgå

icke hos oss såsom i England och Tyskland någon undervisning

i skyddskoppympning, hvarför tillfälle borde beredas

tjensteläkarne att under en erfaren läkares ledning deltaga i

vaccinationen. Huru önskvärdt det än vore, att vaccinationen

sköttes af läkare, torde nog svårigheter ej sällan möta en provincialläkare

på landet att på förhand bestämma vaccinationsmöten,

då han stundom måste företaga tjensteresor på flere

dagar.

Förste provincialläkaren i Malmöhus län befarar, att

förslaget icke utan viss motsträfvighet låter sig genomföras,

enär han känner »huru trögt det ofta går att förmå vissa

läkare fullgöra en del nya åligganden». Han föreställer sig

derför, att vaccinationerna nog fortfarande komma att till hufvudsaklig

del förrättas af icke-läkare, hvarför också blott ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

\

fåtal skulle behörigen insamla vaccin, »någonting, hvari också

förvisso de fleste läkare sakna öfning». Uppstode då brist på

vaccin, komme nog en och annan vaccinatör, som icke är läkare,

att falla för frestelsten att sjelf uppsamla vaccin, och man

vore tillbaka ungefär på den gamla ståndpunkten.

T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län

påpekar, att många tjensteläkare äro bosatta i städer med

egna läkare och föreslår en något ändrad lydelse af momentet:

»I civil tjenst ... der han är bosatt eller, derest han som

civil tjensteläkare är bosatt i stad, försedd med egen läkare,

i den af kommunerna inom tjensteområdet, som ligger hans

station närmast; börande dock ...» I samma anda uttala

sig också förste provincialläkaren i Skaraborgs län och t. f.

förste provincialläkaren i Gefleborgs län, hvilken senare föreslår

följande lydelse: »Med undantag af förste provincialläkare,

må ej i civil tjenst anstäld läkare ... i den kommun inom

sitt tjensteområde, i hvilken han är bosatt eller, derest han

som provincialläkare är bosatt i stad, försedd med egen stadsläkare,

den af kommunerna inom tjensteområdet, som ligger

hans station närmast.»

Förste provincialläkarne i Vestemorrlands och Vester - bottens län med hvilken senare E. K. M:ts Bef:de i länet

instämmer, befara, i likhet med hvad ofvan i några utlåtanden

uttalats, att på landsbygden tjensteläkarens pligter såsom provinsialläkare

och vaccinatör stundom kunna råka i konflikt

med hvarandra, hvarför de afstyrka momentet i dess nuvarande

form.

Förste provincialläkaren i Norrbottens län föreslår följande

ändrade lydelse: »I civil tjenst anstäld läkare skall, såvida

ej han derifrån af Medicinalstyrelsen befrias eller såvida

ej inom kommunen finnes annan legitimerad läkare, som vill

åtaga sig vaccinationens verkställande, vara vaccinatör inom

den kommun . . .» Genom denna förändring skulle vinnas,

att en hälsovårdsmyndighet ej skulle genom underlåtenhet att

välja läkaren till vaccinatör kunna befria honom från denna

skyldighet. Denna anmärkning finner E. K. M:ts Bef:de i

länet vara välgrundad.

Slutligen förklarar Visby domkapitel det icke vara »lämpligt

och tillbörligt» att ställa en stor mängd af landets läkare

under uppsigt och tillsyn af vaccinationsföreståndare, hvilka

utsetts af myndigheter, mestadels bestående af allmogemän.

§ 8 mom. 3.

Bibehållandet af vaccinationsföreståndare-befattningen afstyrkes

af E. K, M:ts Bef:de i Södermanlands, Östergötlands,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Malmöhus och Hallonds lön samt Eif förste provincialläkarnc

i Upsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Hallands och Örebro län, såsom skäl hvarför

i hufvudsak anföres: att vaccinationsföreståndarne hittills utvecklat

ytterst ringa eller rättare ingen verksamhet samt att

intet skal finnes antaga, det de i framtiden skola visa mera

nit för vaccinationen; att af vunnen erfarenhet finnes anledning

antaga, att i ett flertal kommuner, der kommunalnämnden

är sammansatt af med skrifgöromål icke förtrogna personer,

det torde blifva förenadt med stora svårigheter att finna

någon, som är villig och lämplig att öfvertaga de bestyr, hvarom

här är fråga; att uppdraget mestadels skulle komma att skötas

motvilligt och utan behörig noggrannhet samt med ständiga

personalförändringar, hvarjemte vaccinationsföreståndarens åligganden

utan olägenheter skulle kunna fördelas mellan den

lokala helsovårdsmyndigheten och vaccinatören, hvilken senare

genom att få sådana göromål på sin andel, skulle blifva ännu

mera intimt förbunden med vaccinationsväsendet, samt förtrogen^

ej endast med det tekniska i yrket, utan också med

göromålens rätta handhafvande och skötsel, hvarigenom hans

intresse för vaccinationen till fromma för saken skulle tillväxa.

I sistnämnde hänseende är dock K. K. M:ts

Jönköpings län af motsatt mening, af det skäl, att det skulle

vara mindre lämpligt att låta vaccinatörer i stället för vaccinationsföreståndarne

uppsamla eller från de legitimerade läkare,

som utöfva skyddskoppympning, mottaga listor (§ 9) öfver af

dem ympade personer, samt emedan en uppsigt öfver vaccinatörens

verksamhet torde vara behöflig. Utöfver momentets

innehåll föreslår samme E. K. M:ts Bef:de, att uppgift å den

inom kommunen utsedde vaccinationsföreståndaren bör före den

15 januari årligen insändas till länsstyrelsen för att i länskungörelserna

införas.

Af t. f. förste provineialiäkaren i Kopparbergs län samt

förste provineialiäkaren i Vesternorrlands län, med hvilken

senare E. K. M:ts Bef:de i länet förenar sig, framhålles, att

det icke alltid är säkert att den lämpligaste personen finnes

-inom nämnden», hvarför hemställes, att bestämmelsen om att

vaccinationsföreståndaren skall utses bland nämndens ledamöter

måtte få utgå.

§ 9 a.

Förste provineialiäkaren i Kalmar lim hemställer, att

ordet »distrikt» i denna likasom i följande punkt må utbytas

mot »vaccinationsområde», emedan enligt § 8 mom. 1 med

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

distrikt menas hela kommunen och båda begreppen icke sammanfalla.

Med hänvisning till förslaget att vaccinationsföreståndarebefattningen

måtte indragas föreslår E. K. M:ts Befria i

Hallands län en förändrad redaktion af såväl denna som följande

punkter i § 9.

•.{;%»"! ; ... |.; •• . , i\ .,»1! , '' t i.j *: • * t * JT

§ 9 b.

Af E. K. M:ts Ref:dr: i Jönköpings, Vexiö, Gotlands,

Kristianstads, Elfsborgs och Vestmanlands län, af förste provincialläkarne

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Örebro och Vestmanlands

län samt af Skara och Visby domkapitel hemställes på olika

skäl, att den ifrågasatta statsanstalten för animal vacoin redan

från början måtte inrättas så, att den kan med ympämne

förse hela riket, samt att följaktligen såväl punkt b) som c)

af § 9 måtte dels omredigeras, dels utgå ur förslaget. Bland

yttranden i förevarande fråga torde följande få anföras:

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län anför, att då vissa

sjukdomar kunna inympas med vaccinämne, som tagits från

andra menniskors skyddskoppor, och följaktligen genom användande

af dylikt vaccinämne den vaccinerade utsattes för

fara, ifall vaccinen tagits från icke frisk person, det alldeles

oeftergifligt bör i lag stadgas, att vid skyddskoppympning^

endast må användas animal vaccin.

T. f. förste provincialläkaren i Östergötlands bin anser

att, då animal vaccin redan kommit i bruk i vårt land och

för hvarje år rönt ökad efterfrågan och då genom förslagets

antagande möjligheten att erhålla sådan vaccin underlättas,

obenägenheten mot användning af humaniserad lymfa antagligen

kommer att ökas, helst allmänhetens fruktan för infektion af

smittsamma sjukdomar på senare tider i hög grad tilltagit och

säkerligen ej kommer att tillräckligt minskas genom den garanti

mot smittas öfverförande genom koppympning, förslaget

afser att vinna genom det välbetänkta stadgandet af förbud

för icke-läkare att ympa från person till person. Under sådana

förhållanden anser han det i hög grad önskvärdt, att kalfvaccinanstalten

genast från början sättes i stånd att producera

dylik vaccin i så stor mängd, att den humaniserade lymfan

blefve obehöflig och uteslutande användning af animal vaccin

kunde påbjudas.

T. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län är på

grund af sin erfarenhet öfvertygad, att den på sina ställen

rådande motviljan mot vaccination härleder sig från fruktan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

för infektion i följd af ympningen. Att de i förslaget angifna

mått och steg komma att minska faran härför, är otvifvelaktigt,

men deremot torde de icke komma att minska motviljan

mot den liumaniserade lymfan. Och erkännas måste

att, trots det att det underdåniga förslaget kringgärdat användningen

af sådan lymfa med en stark skyddsmur, denna

mur likvisst lemnar luckor öppna för angrepp; icke ens läkare

kunna lemna garanti mot smittas öfverförande genom ympning

med humaniserad lymfa. Förslaget lemnar derför ej

fullt säkra garantier för ympämnets tadelfrihet; för att komma

detta åstad erfordras, att den föreslagna statsympanstalten

sättes i stånd att utdela animal vaccin till så stor mängd,

att humaniserad vaccin blefve obehöflig.

Förste provincialläkaren i Kalmar län anser icke heller

att Medicinalstyrelsens förslag innebär »den fullständiga garanti

för» (mot?) »sjukdoms öfverförande som eftersträfvas»,

äfven om den humaniserade lymfan endast insamlas af läkare.

Latenta sjukdomsförhållanden kunna icke ens med den sorgfälligaste

undersökning upptäckas och några upplysningar angående

föräldrarnas antecedentia kunna icke gerna af dessa

begäras, då ändamålet »endast är vaccintagning från barnet».

I detta hänseende synes honom barnmorskorna hafva bättre

utsigter att undgå faran att taga vaccin af barn med heriditär

syfilis, emedan de hafva flera tillfällen än läkarne att få

kännedom om familjerna och deras sjukdomsförhållanden. Den

föreslagna anordningen innebär äfven i fråga om verksamhet

»mycket mindre garanti än nuvarande förfaringssätt. Den humaniserade

lymfan är pålitlig, om ympningen sker från arm till

arm eller om lymfan uppsamlats på glas samma dag eller dagen

förut, men den konserverade lymfan måste på grund af långvarig

förvaring anses opålitlig. Under förvaring försämras nämligen

vaccinen; redan under första veckan blir den tvifvelaktig

och efter 3 å 4 veckor är den oduglig. En å två små föga

utvecklade pustler kunna uppstå, om hvilkas skyddande kraft

man intet vet, men vaccinatören, som blott erhåller betalning

vid lyckad vaccination, kommer att förklara många barn vaccinerade,

hvilkas vaccination icke är mycket värd. Garanti

»för» (mot?) sjukdoms öfverförande erhålles fullständigt genom

användning af animal vaccin, men skyddet blir säkrare med

ympning från arm till arm, hvaremot ympning med konserverad

vaccin är en dålig metod. Den animala vaccinen håller

sig äfven pålitlig längre än den humaniserade och förmår sålunda

allena att samtidigt på ett så tillfredsställande sätt, som

för närvarande är möjligt, uppfylla alla fordringar på ett godt

och ofarligt vaccinämne. Äfven om kostnaderna för en kalf
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

vaccinanstalt, afsedd för alla, som skola vaccineras, ökas med

100 procent mot de af Medicinalstyrelsen beräknade kostnaderna,

vore detta en ytterligt liten utgift för ett helt land i

jemförelse med de vunna fördelarne, och utgiften antager

förste provincialläkaren hafva varit enda skälet, hvarför Medicinalstyrelsen

icke beräknat vaccinproduktionen tillräckligt stor.

Förste provincialläkaren i Norrbottens län framhåller,

att vaccinatörerna i länet för att vaccinera lapparnes barn

måste sträfva omkring till lägren på långa afstånd, och att de

säkerligen skulle blifva urståndsätta att med kraft bedrifva

vaccinationen, derest de icke hade tillåtelse att vaccinera från

arm till arm; han föreslår derför att det undantag från bestämmelsen

i § 9 b) måtte meddelas, att i Lappmarken äfven

vaccinatör, som icke är läkare, skulle lemnas tillstånd att ympa

från person till person. Mot detta förslag ställer sig emellertid

E. K. M:ts Bef:de i länet tveksam. Frågan beror emellertid

på, huruvida animal vaccin kan utan att förlora sin kraft

underkastas långväga transport under årets olika tider eller

förvaras längre tid. E. K. M:ts Beftde, som saknar nödiga

tekniska insigter i detta afseende, vägar derför icke fälla något

bestämdt omdöme om förslaget.

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län föreslår, att

efter orden »vederbörande förste provinicalläkare» skall insättas

orden »och med dem likstälde stadsläkare».

Folkskoleinspektören J. Wockatx, hvars yttrande öfver

förslaget af Upsala domkapitel infordrats, anmärker slutligen,

att icke någorstädes något direkt förbud uttalats för andra

än legitimerade läkare att ympa från person till person, hvarför

han hemställer om ändring häri.

§ 9 mom. c)—h).

Förste provincialläkaren i Kalmar län anser, att den i

punkt c) omnämnda leveransen af vaccin icke är »af natur

att kunna åläggas läkarne såsom en tjenstepligt». »Då åläggandets

innebörd är af ekonomisk natur, såsom föreslaget för

att bespara staten kostnad för underhåll af en fullständig

kalfvaccinanstalt, har det utan tvifvel natur af en extra beskattning.

»

Uttrycket i punkt d): »att på 7:de till 9:de dagen» anser

en reservant inom Visby domkapitel böra ändras till: »att på

7:de, 8:de eller 9:de dagen . . .»

Förste provincialläkaren i Vesternorrlands län hemställer

att de i punkt e) omnämnda vaccinationsintygen skola, då de

gälla personer tillhörande annan kommun, öfverlemnas till för
-

4

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

samlingens pastor för öfversändande till vederbörande pastorsembete,

på det att intygen må blifva företedda och ej förkomma.

E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län anser det vara oegentligt,

att vaccinationsåret räknas från september till september,

under det att de uppgjorda vaccinationslistorna afse vaccinationsskyldige

under angifvet helt kalenderår, samt föreslår för

vinnande af angifvet syftemål med Medicinalstyrelsens förslag,

att vaccinatören i stället ålägges att inom medlet af september

insända ett utdrag ur journalen, omfattande dittills under

året med framgång ympade personer. Samma mening uttalas

äfven af E. K. M:ts

Beträffande samma journaler, omnämnda i punkt f), hemställer

E. K. M:ts Bef:de i Jemtlands län, att anteckning bör

i dem göras jemväl om meddelad befrielse från ympning;

t. f. förste provincialläkarne i Göteborgs och i Örebro län,

att vaccinatören ålägges uppgöra vaccinationsjournalerna i 2

ex., af hvilka det ena exemplaret bör, enligt den förre, i 10 år

förvaras i tjensteläkarens arkiv, efter det att nödiga anteckningar

skett i läkarens liggare öfver de ovaccinerade, enligt

den senare stanna hos vederbörande helsovårdsmyndighet till

framtida upplysning; förste provinsialläkaren i Vesternorrlands

län, att vaccinatören skall hos sig förvara en förteckning

öfver alla vaccinerade och revaccinerade, hvarur utdrag

vid behof kan erhållas; samt slutligen Göteborgs domkapitel,

att efter ordet »vaccinationsjournal» inskjutes följande tillägg:

»upprätta särskild journal såväl öfver dem, hvilka han vaccinerat,

utan att de kunnat återfinnas å hans listor, som ock

öfver dem, hvilka han vaccinerat under de tider af året, då

han icke innehar bemälda listor, börande i dessa särskilda

journaler noggrant utsättas barnets födelsedag, föräldrarnes

namn, deras bostad vid barnets födelse samt den nuvarande

bostaden.»

Förste stadsläkaren i Stockholm hemställer, att i hufvudstaden

vaccinationsjournalerna ej må behöfva insändas förr än

efter den 15:de oktober samt att de blott skola omfatta de

barn, som inställas till vaccination.

T. f förste provinsialläkaren i Örebro län föreslår vidare,

att sista stycket i § 9 utgår, alldenstund de extra ordinarie

vaccinatörer, hvarom här är fråga, antagligen framdeles såsom

hittills blifva odisciplinerade hjelptrupper, som komma att ställa

till mera oreda i bokföringen än göra verkligt gagn för sjelfva

saken. Såsom icke af helsovårdsmyndighet antagne till vaccinatörer,

ej heller såsom sådane anmälde hos förste provincialläkaren

tyckas de »sakna fotfäste i det underdåniga reglementet.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

E. K. M:ts Bef:de i Vesterbottens län önskar slutligen,

att bland vaccinatörens åligganden må intagas någon bestämmelse

om skyldighet för honom att inom distriktet företaga

resor åtminstone inom de nordliga vidsträckta länen.

§ 10.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län hemställer, att orden

»erkändt medellöse» utbytas mot något med gällande fattigvårdsförordning

mera öfverensstämmande uttryck.

E. K. M:ts

bör tillerkännas fribrefsrätt, eller, om detta icke anses lämpligt,

att han bör förklaras berättigad att för vaccination af

person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet, uppbära ersättning

med t. ex. 60 öre, på det att han må erhålla godtgörelse

för postporto. Föreslår i vaccinationens intresse, att

ersättning för vaccination af erkändt medellöse, kyrkoskrifne

inom annan kommun, skall utgå af staten
E-

K- M:ts

ning af 50 öre för liten, då längre resor förekomma, hvilka

icke kunna i vissa glest befolkade län undvikas. Föreslår, att

reseersättning bör tillerkännas vaccinatör, då resan öfverskrider

något visst antal mil.

Förste provineialläkarne i Malmöhus och Göteborgs län

med hvilka vederbörande länsstyrelser instämma, finna ersättningen

skäligen liten, isynnerhet som den blott utgår för

lyckad ympning, och revaccination ganska ofta misslyckas.

Samma mening uttalas af förste provincialläkaren i Gotlands

län, hvilken föreslår att betalningsinskränkningen enligt § 10

blott måtte gälla för vaccinations- resp. revaccinationsp%%e,

men att för öfrige revaccinationer vaccinatören skulle ega att

undfå sin ersättning, oafsedt om ympningen »lyckats» eller ej.

T. f. förste provincialläkaren i Södermanlands län anser

det mera vara med billighetens fordringar öfverensstämmande,

om ersättningen bestämmes att utgå efter hvarje verkstäld

vaccination eller revaccination, den må vara lyckad eller icke,

alldenstund orsaken till ympningens misslyckande ej alltid

ligger hos vaccinatören och arbetet för denne i hvarje fall är

detsamma.

T. /. förste provineialläkarne i Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs och Örebro län föreslå, att vaccinatörerna, såsom

ersättning för ökadt arbete med vaccinationen och för att

mera intresseras för densamma skola erhålla viss fast aflöning

eller arvode, proportionell mot antalet inregistrerade vaccinationspligtige,

utom den dem tillkommande afgiften för vaccineringen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Förste provinciallälcarne i Kalmar, Skaraborgs och Vester - norrlands län finna den föreslagna ersättningen visserligen tillräcklig

för vanliga vaccinatörer, men deremot alldeles för ringa

för läkarevaccinatörer. Den förstnämnde förklarar, »att den

föreslagna ersättningen står i strid med de ersättningsförmåner,

som blifvit tillförsäkrade civile läkare i statens tjenst uti den

af E. K. M:t i nåder gillade och faststälda taxan af den 31

oktober 1890». Förste provincialläkaren i Skaraborgs län anmärker,

att i Tyskland läkarne ersättas med 0,6 o — 1 mark,

utan att de ega skyldighet att uppsamla vaccin, samt att, om

biträde lemnas läkaren att förrätta vaccinationen, biträdet väl

torde blifva den, som uttager ersättningen för förrättningen,

ehuru läkarens skyldighet att uppsamla vaccin ändock qvarstår.

§ 11-

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län m. H., hvilka föreslagit,

att vaccinationsföreståndarebefattningen måtte indragas

(se ofvan § 8 mom. 3), hemställer i öfverensstämmelse härmed,

att af § 11 endast mom. e) bibehålies efter den omredigering,

att föreståndarens skyldighet öfverflyttas på helsovårdsmyndighetens

ordförande.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län uttalar såsom ett önskningsmål,

att § 11 »affattas i sådana ordalag, att vaccinationsföreståndarens

åligganden både med erforderlig fullständighet

och klarhet kunna derur inhemtas». Med afseende härå föreslås

beträffande mom. a) och b): att vaccinationsföreståndarens

skyldighet att i faststälda formulär införa de vaecinationspligtige

må, till undvikande af onödigt besvär, öfverflyttas på

»vederbörande», hvilka för den skull böra fa formulären sig

tillstälda. Endast de öfveråriga barn, som äro vaccinationspligtige,

skola införas af vaccinationsföreståndaren. I § bör

äfven tydligt utsättas, att på formulären äfven de barn skola

upptagas, hvilka, ehuru ympade, icke derefter blifvit besigtigade.

^f°m; e) anser E. K, M:ts Bef:de böra uteslutas. I mom. f)

bör införas föreskrift om, att vaccinationsföreståndaren, innan

han aflemnar journalerna till pastorsembetet, skall derur göra

för årsberättelsen nödiga anteckningar samt med ledning af

samma journaler upprätta förteckning öfver de barn, hvilkas

ympning under året försummats eller å hvilka ympningen skall

förnyas.

Förste provinciallälcaren i Stockholms län anser att då,

enligt § 1 i förslaget andra än barn synas kunna vara vaccinationspligtige,

man bör till punkt a) tillägga »äfvensom möjligen

andra personer, hvilka redan hunnit högre ålder utan att styrkas

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

kan, det de antingen haft smittkoppor eller blifvit med framgång

vaccinerade».

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län saknar i §

11 den nuvarande vigtiga föreskriften, att äfven förteckning å

ovaccinerade skall ingå till tjensteläkaren, hvarigenom dennes

kontroll omöjliggöres. Samma anmärkning göres äfven af t. f.

förste provincialläkaren i Elfsborgs län, som dessutom befarar,

att det åtminstone till en början skall på landsbygden möta

svårigheter att åstadkomma en så rask expedition, som §§ 9

och 11, punkterna f) förutsätta.

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län föreslår att

för fullständighetens skull orden »och församlingsföreståndare

(13 mom. 2)» inskjutas efter orden »presterskapet (13 mom. 1)»

i punkt a) samt att uttrycket »inkommande» i punkt b) ändras

till »inkomna».

Förste stadsläkaren i Stockholm anser § icke kunna tilllämpas

i Stockholm, då dels antalet vaccinationspligtige der

lägger hinder i vägen för listornas uppgörande, dels rotemännen

öfvertagit den roll, som författningsförslaget anförtrott

åt presterskapet.

Strengnäs domkapitel föreslår följande ändringar i § 11

nämligen i punkt a): »att i början af hvarje år med ledning

af vaccinationsdistriktets födelsebok samt uppgifter från presterskapet

(§ 13 c) etc____»; att i punkt c) tiden »före februari

månads utgång» utsträckes till »före mars månads utgång»

samt i punkt f) tiden »före september månads utgång» tillbakaflyttas

till »före den 15 september».

Göteborgs domkapitel hemställer slutligen: att i slutet af

punkt a) tillägges: »skolande, der vaccinatörerna äro flere, en

särskild lista uppgöras för hvarje vaccinatörsområde»; att i

slutet af punkt b) tillägges: skolande likaledes, der.vaccinatörerna

äro flere, särskild lista uppgöras för hvaije vaccinatörsområde»;

att böljan af punkt c) sålunda förändras: »att före

den 15 april öfverlemna ofvannämnda listor till vederbörande

vaecinatör samt____bör inom ifrågavarande vaccinatörsområde

företagas ....»; samt att punkt f) får följande lydelse: »att

granska och med sitt namn underteckna från vaccinatörer och

andra personer, hvilka med skyddskoppympning sig befatta,

inkomna vaccinationsjournaler, hvarvid han har att tillse, att

vid hvarje vaccineradt barns namn återfinnas de uppgifter om

bostad, folio i församlingsboken o. s. v., som i uppgifterna från

presterskapet (§ 13 c) antecknats, och derefter före oktober

månads utgång till vederbörande pastorsämbete öfverlemna

journalerna».

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

§ 12.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser, att tiden för

uppsägningen af vaccinatör bör bestämmas till minst 6 månader.

E. K. M:ts

bestämmelsen angående uppsägning såsom »fullkomligt menlös»,

men dock kunnande »föranleda tvister», icke torde böra

tillvinna sig E. K. M:ts nådiga bifall. Stadgandet att underrättelser

om förändringar i vaccinationspersonalen skola genom

vederbörande länsstyrelse insändas till förste provincialläkare

anser E. K. M:ts Bef:de kunna ändras derhän, att dylik underrättelse

bör »öfverstyras» direkt till förste provincialläkaren.

Samma mening uttalas af E. K. M:ts

och Hallands län, hvilken sistnämnda länsstyrelse derjemte

hemställer att, derest vissa af vaccinationsföreståndarens skyldigheter

öfverflyttas på helsovårds- eller kommunalnämnden, föreskrift

härom må i § 12 inflyta, samt föreslår några formella

ändringar i punkt b).

Förste provincialläkaren i Vesterbottens län önskar, att

vederbörande tjensteläkare och icke förste provincialläkarne

skola höras angående sökande vaccinatörers kompetens; och

Göteborgs domkapitel föreslår slutligen, att den kommunala

helsovårdsmyndighen skall i början af hvarje år hos pastorsembetet

anmäla »de vaccinationspligtiga barn, som haft smittkoppor».

§ 13.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län beklagar, om det

skulle anses oförenligt med presterskapets åligganden att fortfarande

göra anteckning om vaccination å prestbetygen, något

som länsstyrelsen anser framgå ur förslaget. En sådan ändring

skulle framkalla ovilja hos allmänheten och leda till trakasserier,

när nya vaccinationsintyg erfordrades.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslår, att för hvarje

församlingsmedlem må i församlingsboken antecknas icke blott,

att han blifvit vaccinerad eller haft smittkoppor, utan äfven

om lian blifvit revaccinerad eller från ympning framgent betriad.

I så fall erfordras emellertid ändring i de vid nådiga förordningen

den 6 aug. 1894 fogade formulär till församlingsbok

m. m. I fråga om punkt c) af mom. 1 föreslår samme E. K.

M:ts Bef:de, att der förekommande tidsbestämmelse må angifvas

till den 16 januari samt att förteckningarna må lemnas

till vederbörande vaccinatör och ej till vaccinationsföreståndaren.

Förste provincialläkaren i Stockholms län hemställer att

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

§ 13 mom. 1 c) måtte erhålla följande lydelse: »att i början

af januari månad hvarje år .... barn jemte föräldrarnes namn

och adress äfvensom å öfriga enligt husförhörsboken ovaccinerade

personer. Det föreslagna tillägget afstyrkes emellertid af

vederbörande länsstyrelse såsom alltför besvärande för presterskapet

och icke medförande praktiskt gagn åtminstone framdeles,

sedan kontrollsystemet hunnit blifva verksamt. Ofvan

refererade tillägg till punkt c) förordas äfven af förste provin - ciallälcame i Ootlands och Kopparbergs län.

Förste stadsläkaren i Göteborg önskar, att punkt c) måtte

förtydligas med den föreskrift, att i förteckningarna icke få

upptagas de barn, som dött eller utflyttat. Samma önskan

uttalas äfven af förste provincialläkaren i Vestrnanlands län

med den olikhet likväl, att han föreslår en särskild uppgift

från presterskapet om sådana ovaccinerade, som utflyttat eller

aflidit.

Förste provincialläkaren i Vester norr lands län anser

onödigt, att pastorsembetet skall få behålla vaccinationsjournalerna

ända till slutet af december månad, och föreslår, att de

ofördröjligen må insändas till tjensteläkaren, som då får förr

använda dem.

Upsala domkapitel yrkar, att presterskapet måtte befrias

från afla åligganden beträffande vaccinationen, samt erinrar

derom att, hvad uppgifter rörande revaccination beträffar, vaccinationsföreståndaren

kan hos vederbörande mantalsskrifningsförrättare

få kännedom om de revaccinationspligtige utan att

anlita presterskapets handräckning. Äfven Hernösands domkapitel

erinrar, att det vore i hög grad önskligt, om presterskapet

kunde skonas från det arbete, som enligt förslaget skulle

tillkomma detsamma.

Strengnäs domkapitel föreslår, med hänsyn till folkrikare

pastorat, att orden »inom åtta dagar» i mom. 1 a) utbytas mot

»före den 1 oktober» samt orden »början af januari månad» i

mom. 1 c) mot »före den 1 mars». Äfven Kalmar clomlcapitel

önskar tidsbestämningen i mom. 1 al förlängd och föreslår,

att tiden sättes till en månad efter inhändigande af vaccinationsjournalerna.

Visby domkapitel föreslår inskjutandet af orden: »eller

målsmännens» efter ordet »föräldrarnes» i mom. 1 c).

Göteborgs domkapitel instämmer i den af stadens pastorer

uttryckta önskan, att presterskapet måtte befrias från afl befattning

med vaccinationsangelägenheterna och föreslår, då en

bättre kontroll öfver vaccinationen än den nuvarande utan

tvifvel är behöflig, tre utvägar, utom Medicinalstyrelsens förslag,

för vinnande af detta ändamål. Bästa sättet vore att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

bygga helt och hållet på Medicinalstyrelsens i § 4 och § 9

mom. e) föreslagna bestämmelser om särskildt intyg för hvarje

vaccinerad person. Blefve sådana intyg alltid utfärdade, kunde

dels »vaccinationsföreståndaren, sjelf eller genom sundhetspolis,

tid efter annan i hemmen göra sig förvissad om, huruvida de

små barnen i allmänhet vore försedda med dylika intyg» dels

skulle vaccinationen kunna kontrolleras vid barnens intagande

i skola, såsom § 5 mom. 1 föreskrifver, och vid tiden för

revaccination i enlighet med § 5 mom. 2 samt slutligen vid

konfirmationsundervisningen, då vederbörande prest skulle till

vaccinationsföreståndaren insända förteckning öfver de lärjungar,

som icke företett intyg om revaccination. Skulle E. K.

M:t ej finna skäl att fästa nådigt afseende vid detta förslag,

hemställer domkapitlet att, på grund af de säregna förhållanden,

som äro rådande i större städer, specialstadgar, lämpade

efter de olika förhållandena, måtte utfärdas åtminstone för

Stockholm och Göteborg och möjligen för andra städer, som

hafva mer än en kyrkoförsamling. En tredje utväg vore att

föräldrar och målsmän ålades icke blott att låta vaccinera sina

barn utan jemväl att vid vite inom åtta dagar efter besigtningen

å pastorsexpeditionen förete vaccinationsbetyget för införande

i församlingsboken, hvarjemte pastor skulle före febr.

månads utgång hvarje år lemna vaccinationsföreståndaren uppgift

å alla vaccinationspligtige, som icke företett vederbörligt

intyg. Först om intetdera af dessa förslag är antagligt, kan

domkapitlet, med vissa ändringar som i hufvudsak redan under

de särskilda §§ angifvits, tillstyrka Medicinalstyrelsens förslag.

Beträffande specielt § 13 hemställes om vissa ändringar: mom.

1 a) bör lyda på följande sätt: »att efter inhändigande af

vaccinationsjournalerna (§11 f), med ledning af desamma uti

församlingsboken anteckna de under vaccinationsåret med framgång

för första gången ympade personer, hvarvid iakttages

att, om vaccineradt barn befinnes hafva flyttat till annan församling,

pastorsembetet i den församling, dit barnet flyttat,

om den skedda vaccinationen skall underrättas; skolande enahanda

anteckning äfven göras med stöd af företedt prestbevis

eller vaccinationsbetyg (§ 9_e>; mom. 1 c) bör börja sålunda:

»att före den 15 mars hvarje år till vederbörande vaccinationsföreståndare____»
-

§ 14.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser denna, äfven

i nu gällande reglemente förekommande bestämmelse föråldrad

samt förklarar det vara »ett våld mot det vaccinerade barnet

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

att öppna dess koppor och deraf taga vaccin för ett för barnet

främmande ändamål», så mycket mer som denna åtgärd »antagligen

inverkar skadligt på vaccineringens skyddande förmåga».

Förste provincialläkaren i Yestemorrlands län anser, att

satsen: »då så finnes erforderligt etc.» saklöst kan utgå, liksom

ock satsen: »som vaccinationen förrättat», då läkaren väl ej

lärer taga vaccin i onödan, lika litet som han gör det, der han

ej finner det vara lämpligt.

Förste stadsläkaren i Stockholm föreslår, att vaccin icke

må få uppsamlas från barn, som ej uppnått en ålder af ett

hälft år, då man ej förr kan säkert bedöma, om medfödd syfilis

förefinnes eller ej. T. f. förste provincialläkaren i Fala län

föreslår i samma syfte 4 månader.

§ 15.

Flere förste provindalläkare hafva anmärkt, att § 15

synes ålägga förste provincialläkaren i de olika länen att sjelf

vara vaccinatör. Detta synes dem utgöra en orimlig fordran.

Nämnde tjensteman har under första hälften af året att hopsamla

och handlägga en mängd expeditioner; under sommaren

skall han verkställa sina inspektionsresor i länet och affatta

berättelse deröfver och dessemellan har han att sköta de löpande

expeditionerna, göra tjensteresor och tjensteförrättningar, afgifva

infordrade yttranden öfver mångt och mycket samt sköta praktiken

inom sitt distrikt. Lemnas honom flere tidsödande uppdrag

än dessa, vore fara värdt, att detta skulle blifva till

skada för den gilla och ordentliga gången af de göromål, dem

han fått omhänder. Derför föreslås, att förste provincialläkaren

befrias från skyldigheten att sjelf förrätta vaccination samt att,

i händelse vaccindepoten med dermed förbundna göromål öfverlemnas

åt honom, det måtte föreskrifvas, hvem skötseln af

depoten åligger under de tider, då han är stadd på sina inspektions-

och tjensteresor: exempelvis biträdande provincialläkaren.

Förste provincialläkaren i Kalmar län söker i en mycket

vidlyftig, på siffror stödd utläggning bevisa, att förste provincialläkaren

icke heller kan finna tid att tjenstgöra såsom vaccindepotföreståndare,

hvaremot han till stort gagn för vaccinationen

icke torde »undandraga sig att förmedla den animala

vaccinens utdelande till vaccinatörerna».

Förste provincialläkaren i Malmöhus län anser visserligen,

att de i § 15 föreskrifna åligganden i hufvudsak harmoniera

med förste provineialläkareinstitutionens uppgift, men befarar

5

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

dock, att svårigheter stundom skola uppstå för anskaffande af

tillräcklig mängd vaccin.

Förste stadsläkaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida skyldig

hänsyn tagits till läkaren, då i förslaget inrymmes förpligtelse

för honom att fullgöra det tidsödande arbetet med

vaccinämnets uppsamlande.

T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län

befarar äfvenledes svårigheter för förste provincialläkarne att

kunna efterkomma föreskrifterna i § 15, emedan det ej kan

anses gifvet, att de af kommunen utses till vaccinatörer i de

städer, der de äro bosatta. Anser, att dä säkerligen krafvet

på humaniserad vaccin kommer att alltmer minskas, förrådet

af ympämne skall blifva lätt att fylla, äfven om här föreslagna

förpligtelser för förste provincialläkaren bortfaller.

T. f. förste provinciallälcaren i Örebro län förutsätter, att

endast animal vaccin skall användas och förordar i öfverensstämmelse

härmed en omredigering af § i den rigtning, att

förste provincialläkaren skall i mån af behof förse sig med

ympämne från centralanstalten, hvarvid ingen annan må vara

berättigad att derifrån utfå detsamma kostnadsfritt.

Förste provincialläkaren i Vestmanlands Icin förordar en

föreskrift, att förste provincialläkarne skola i stället för stadsläkare

handhafva vaccinationen i residensstäderna, hvarigenom

de, så länge humaniserad vaccin kommer att behöfva användas,

skulle lättare och utan mellanhänder kunna ordna vaccinationen,

såsom § 15 föreslår, i synnerhet som man ej kunde lita på

att läkarne på landet komme att insända vaccin, såvida de ej

också vore ovilkorligen skyldige att vara vaccinatörer. »En

sådan föreskrift skulle dock vara i det nya reglementets anda

och skulle gifva läkarne ökad erfarenhet om och intresse för

avccinationen.»

T. f. förste provincialläkaren i Kopparbergs län anser,

att stadsläkarne i residensstäderna äro lämpligare att fungera

såsom vaccindepotföreståndare för hela länet än förste provincialläkarne.

Samma mening uttalas äfven af t. f. förste provinsialläkaren

i Gefleborgs län, som tillägger, att om stadsläkarne

»mot förmodan på skäl som af Medicinalstyrelsen godkännas

skulle vilja undandraga sig att vara vaccinatör inom staden

och vaccindepotföreståndare för länet», så funnes i den biträdande

provincialläkaren en tjensteläkare, som vida bättre än

förste provincialläkaren passade för dessa befattningar. »Och

skulle äfven han anföra giltigt förhinder, så finnes antagligen

på de flesta platser någon yngre obefordrad läkare, som med

nöje gör sig känd och grundlägger en enskild praktik.» Äfven

förste provincialläkaren i Vesterbottens län hyser samma åsigt

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

om stadsläkarnes lämplighet såsom vaccindepotföreståndare,

men anser en ersättning af 100 kronor för lågt tilltagen.

Af E. K. M:ts Befrde i Malmöhus län framhålles slutligen,

att hela § är otillfredsställande, emedan »hvarken den,

som använder vaccinen, eller den, som vaccinerar, är i tillfälle

att bedöma, från hvilken person vaccinen hemtats, och

om så olyckligt inträffar, att genom vaccinen smittsam sjukdom

öfverförts, varder det omöjligt att afgöra, hvem som bär ansvaret

för felet eller försummelsen».

§ 16-

Nästan enstämmigt hafva af dem, hvilka yttrat sig öfver

förslaget i dess helhet, uttalats den önskan och förhoppning

att anstalten för beredande af animal vaccin genast från böljan

måtte anordnas i den omfattning, att humaniserad vaccin helt

och hållet kunde undvaras och endast animal vaccin användas.

Flere hafva i mer eller mindre häftig ton uttalat sitt ogillande

öfver, att Medicinalstyrelsen blott och bart af ekonomiska, skäl,

efter hvad de antaga, föreslagit en kalfvaccinanstalt för beredande

af endast 50 procent af det verkliga behofvet vaccin.

Några afstyrka till och med hvarje skärpning af vaccinationstvånget,

innan animal vaccin tillhandahålles alla vaccinationsoch

revaccinationspligtige. Andra förorda upprättandet af två

eller flere anstalter för beredande af animal vaccin samt ett

lagstadgande, som förbjuder ympning från arm till arm, medan

deremot några få rekommendera én försigtigare öfvergång till

animal vaccin. Af en del förste provincialläkare befaras brist

på vaccin till följd af inskränkningen i rättigheten att uppsamla

ympämne samt förordas en något större anstalt än den

Medicinalstyrelsen beräknat, oaktadt de anse faran af ympämnets

uppsamlande genom läkare vara nästan ingen.

Direktionen för veterinärinstitutet har efter infordrande

af yttrande från institutets lärarekollegium förklarat, att det

ej synes vara omöjligt att å institutets område lemna behöflig

plats för uppförande af en särskild byggnad för vaccinationsanstalten

och hemställer derför om nådigt medgifvande att för

ändamålet få upplåta dylik plats. Men då direktionen anser

det vara af synnerlig vigt, ej blott att anstalten så anordnas,

att äfven annat ympmaterial mot infektionssjukdomar kan der

beredas, än äfven att den veterinär, som kommer att anställas

såsom föreståndare för anstalten och hvars tid nog ej kommer

att af dess skötsel blifva fullt upptagen, jemväl måtte anställas

såsom extra lärare vid institutet med fast arvode å dess stat,

hemställer direktionen: att anstalten måtte få så anordnas, att

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

der äfven kan beredas annat ympmaterial mot infektionssjukdomar

än vaccin samt att föreståndaren för anstalten måtte

fä anställning såsom extra lärare vid institutet med arvode å

dess stat till belopp af 2,000 kronor årligen förutom ersättning

såsom anstaltens föreståndare jemte expeditionsbiträden, föreslagen

till 2,400 kronor, eller sammanlagdt årligen en aflöning

af 4,400 kronor med den tjenstgöringsskyldighet, som af direktionen

kan komma att bestämmas.

Beträffande årsunderhållet för en dylik anstalt synes den

af Medicinalstyrelsen förslagsvis uppgifna summan, 3,800 kr.,

institutets lärarekollegium för lågt tilltagen. Under antagande

af att 110,000 portioner animal vaccin skulle årligen kunna

levereras, har lärarekollegiet, i stället för Medicinalstyrelsens

förslag, uppgjort följande resumé öfver driftkostnaderna vid

anstalten:

kronor

1) Veterinären jemte expeditionsbiträden .............. 2,400: —

2) Hyra för 75 kalfvar å 10 kr............................ 750: _

3) Transport af kalfvar 2 ggr å 1,5 o pr gång och kalf 225: —

4) 15 liter söt mjölk 525 dagar å 15 öre pr liter 1,181: 2 6

5) Betjening och särskild skötsel (jemte fri bostad) 1,000: —

6) Uppvärmning och belysning............................ 200: _

7) Tvätt och rengöringskostnader ........................ 100: —

8) Emballage ..................................................... 500: _

9) Inventariers underhåll ................................... 500: _

10) Diverse omkostnader......................................... 293: 75

samt i särskilda punkter motiverat hvarje förhöjning.

§ 18.

Generalpoststyrelsen hemställer, under hänvisning till E.

K. M:ts nådiga förordning den 5 dec. 1873 angående upphörande

af fribrefsrätten samt nådiga Brefvet den 20 febr.

1874 angående frankeringsfrihet för bref från vaccinatörer, att

§ 18 må erhålla följande lydelse:

»För postförsändelser innehållande vaccin eller reqvisition

derå, hvilka af vaccinatören afsändas till läkare, som tillerkänts

tjenstebrefsrätt, eller till vaccindepot, må åtnjutas frankeringsfrihet

på sätt och vilkor, som omförmälas i nådiga brefvet till

Generalpoststyrelsen den 20 februari 1874»,

hvarvid särskildt uttrycket: »läkare, som tillerkänts tjenstebrefsrätt»

användts med tanke på att enligt § 15 i Medicinalstyrelsens

förslag äfven andre läkare än provincialläkare skulle

komma att taga officiel befattning med skyddskoppympningen.

Dessutom föreslår Göteborgs domkapitel, att § 18 må

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

börja sålunda: »För sändande af vaccinämne samt listor, journals-

och betygsblanketter må portofrihet . . . .»

§ 19.

E. K. M:ts

§ alltför obestämda samt befarar, att Medicinalstyrelsen af

desamma kunde finna anledning att ingripa i andra myndigheters

embetsförvaltning eller meddela föreskrifter för myndigheter,

som icke lyda under Styrelsen. Såsom afslutning af

§ föreslås derför följande tillägg: »som af styrelsen bero, samt

i öfrigt, der så erfordras, till E. K M:ts nådiga pröfning hemställa,

hvad styrelsen i berörda afseende finner gagneligt eller

nödvändigt.»

§ 20.

E. K. M:ts Bef.rle i Hallands län anser vederbörande

förste provincialläkare snarare än länsstyrelsen böra vaka öfver,

att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer, hvarvid

han, i händelse en kommuns helsovårdsmyndighet underlåter

att utse vaccinatör, eger att hos länsstyrelsen göra anmälan

derom. I öfverensstämmelse härmed föreslår E. K. M:ts Bef:de

att orden i § 20: »att alla kommuner ega tillräckligt antal

vaccinatörer» måtte utgå.

§ 22.

T. f. förste provindalläkaren i Östergötlands län anser,

att hädanefter inga belöningar åt vaecinatörerna behöfva ifrågakomma,

emedan det måste förutsättas, att de erhålla tillräcklig

aflöning. Han föreslår derför, att hela § 22 utgår. Samma

mening uttalas äfven af Vishy domkapitel, hvaremot förste

provindalläkaren i Vesternorrlands län anser, att icke ens

penningebelöningarne böra indragas.

§ 23.

Mot mom. 1 anmärkes af E. K. M:ts Bef:de i Stockholms,

Kalmar, Kristianstads och Hallands län samt af Visby

domkapitel att, då enligt § 1 mom. 2 skyldighet att låta sig

vaccineras eller revaccineras gäller äfven personer, som öfverskridit

minderårighetens gräns, bör äfven stadgandet rörande

ansvar för försummelser eller tredska utsträckas till sådana personer.

'' Vidare anmärkes mot samma moment åt E. K. M:ts

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bef:de i Jönköpings, Gotlands, Elfsborgs, Vestmanlands,

Jemtlands och Norrbottens län samt af Visby domkapitel,

att rättigheten för kommunal helsovårdsmyndighet att genom

höjda viten till obegränsadt belopp göra sig hörsammad synes

stå i väl bjert motsats till den i helsovårdsstadgan stadgade

inskränkningen i nämnde afseende, hvarför en omarbetning

af momentet i detta afseende torde erfordras.

Särskildt hemställer dessutom E. K. M:ts Bef:de i Malmöhus

län, att det minsta bötesbelopp, till hvilket må dömas,

måtte utsättas; E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län »kan icke

underlåta att påpeka» att någon påföljd för försummad besigtning

af vaccineradt barn »icke någonstädes finnes i förslaget

ens omnämnd, än mindre genom lagbud stadgad», men hemställer

likafullt, att tvångsåtgärder i anledning af dylik försumlighet

icke må ifrågakomma, då de oftast icke skulle medföra

åsyftadt ändamål, »i det vid den besigtning, som först efter

längre tid såmedelst blefve framtvingad» sällan skulle kunna

utrönas, huruvida barnet haft äkta skyddskoppor; Skara clomJcapitel

anser, att ett visst maximum, t, ex. 75 kronor bör

bestämmas för de bötesbelopp, hvarmed helsovårdsmyndighet

eger att göra sig hörsammad; Göteborgs domkapitel föreslår,

att momentet må bölja sålunda: »Föräldrar, fosterföräldrar

eller målsmän äfvensom andra, som hafva barn under sin vård

och hvilka utan laga förfall (§§ 2 och 3) underlåta att fullgöra,

hvad dem enligt § 1 mom. a) b) c) af detta reglemente

åligger, böte 2 kronor 50 öre. Underlåte de äfven efter anmaning

fullgöra dessa åligganden, straffes med högre böter,

högst 20 kronor. Den . . . .»

Beträffande mom. 2 af § 23 synas ansvarsbestämmelserna

för vaccinatörer, vaccinationsföreståndare och lärare E. K.

M:ts Bef:de i Stockholms län väl stränga, då ansvaret skulle

inträffa, så snart en försummelse egt rum. Länsstyrelsen

föreslår derför, att ansvar af böter bör inträda först när vederbörande

efter erhållen anmaning fortfarande underläte att

fullgöra något åliggande. Vesterås domkapitel afstyrker böter

för försumlige skolföreståndare. Nya Elementarskolans direktion,

som väl finner de för skolföreståndare föreslagna åligganden

väl behöfliga ur kontrollsynpunkt, anser dock straffpåföljden

för en försummelse, som endast kan bero på en

ursäktlig glömska, alltför sträng, och hemställer derför, att

en erinran må föregå bötespåföljden. Slutligen hemställa äfven

t. f. förste provincialläkarne i Örebro och Jemtlands län,

att ansvarsbestämmelse för försummelser af de vigtiga uppgifter,

som tillkomma pastor och församlingsföreståndare, måtte

införas i momentet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

É. K. M:ts

icke ansvar bör i mom. 3 stadgas för vaceinatör, som icke är

läkare, derest han utan vederbörandes dertill lemnade medgifvande

tager vaccinämne af ympad person. Direkt förbud

för andra än läkare att vaccinera från person till person påyrkas

äfven af några folkskoleinspektörer, hvilkas yttrande infordrats

af Upsala domkapitel.

Slutligen anmärker E. K. M.ts Bcf:dc i Norrbottens län

att helsovårdsmyndigheterna äfven borde få sig tillerkänd befogenhet

att vid fall af erkänd försummelse jemväl fälla till

föresätta viten, hvarigenom en vidlyftig åtalsprocedur kunde

i många fall undvikas och vaccinationstvånget kraftigare häfdes.

§ 24.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län anser det i nu

gällande reglemente begagnade uttrycket »kommunens fattigkassa»

böra bibehållas och icke, såsom föreslagits, utbytas mot

»kommunens kassa».

§ 25.

Visby domkapitel hemställer, att antingen en ny §, motsvarande

det nuvarande reglementets § 23 g), må upptagas,

enär § 25 icke tydligt innebär hänvisning äfven till helsovårdsstadgans

§ 41, eller ock att orden »lyda under allmänt

åtal» utgå, hvarigenom uttrycket »anhängiggöras» finge en

vidare betydelse och hänvisade både på lielsovårdsstadgans §

40 och § 41.

Slutligen föreslår förste stadsläkaren i Stockholm, det bestämmelsen,

att det föreslagne nya reglementet skall »i tilllämpliga

delar och med den inskränkning, som af nådiga förordningen

om mantals- och skattskrifningens förrättande i

Stockholm den 27 oktober 1882 betingas, äfven för hufvudstaden»

vara gällande, måtte, då vissa föreskrifter i förslaget

skulle komma att möta svårigheter i praktiken, så till vida

ändras, att ett medgifvande för Stockholm och andra större

städer intoges att i den ordning § 24 helsovårdsstadgan för

riket den 25 sept. 1874 bestämmer få »besluta angående årstiden

för vaccinationens verkställande i koppfria tider samt

kontrollen öfver vaccination och revaccination och hvad dermed

eger sammanhang».

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Efter sålunda sammanfattad redogörelse för de hufvudsakliga

anmärkningar, som gjorts mot Medicinalstyrelsens preliminära

förslag till förnyadt reglemente för skyddskoppympningen

i riket, får Styrelsen nu i underdånighet anföra de

motskäl, som enligt Styrelsens mening kunna framställas mot

vissa af dessa anmärkningar, äfvensom afgifva yttrande angående

de ändringar i Styrelsens förslag, hvartill de remitterade

handlingarna torde gifva anledning.

I allmänhet gälla de framstälda anmärkningarna endast

detaljer i förslaget. Med ytterst få undantag hafva nämligen

alla, som yttrat sig öfver dess liufvudgrunder, instämt med

Medicinalstyrelsen icke blott deri, att en omorganisation af

vårt nuvarande vaccinationsväsende är oundgängligen behöflig,

utan ock att de principer, som lagts till grund för det underdåniga

förslaget, böra dervid tillämpas.

En afvikande mening har af förste provincialläkaren i

Upsala län uttalats särskildt mot Medicinalstyrelsens i motiveringen

till § 8 mom. 1 föreslagna grundsats, att åt vaccinationens

närmaste handhafvande bör bibehållas karakteren af

en kommunalangelägenhet, hvilken likväl är underkastad nödig

kontroll; i stället önskar han, att vaccinationsväsendet, likasom

så småningom all helso- och sjukvård, skall fråntagas kommunalmyndigheterna

och läggas i statens händer. En dylik omorganisation

af vårt helsovårdsväsende enligt tyskt mönster torde

emellertid möta bestämda hinder ej blott i gällande lagstiftning

utan ock i den svenska nationalbarakteren, hvarför det

allra minst kan vara lämpligt, att ett så vigtigt helsovårdsärende

som vaccinationen ensamt reformeras i denna rigtning.

Enligt Medicinalstyrelsens åsigt skulle icke heller en sådan

åtgärd blifva till gagn för sjelfva saken, emedan skyddskoppympningen

för att blifva allmänt införd är i behof af kommunalmyndigheternas

intresse och understöd, hvarpå icke med

visshet torde kunna räknas, om samma myndigheter beröfvades

all egentlig befattning med denna lielsovårdsangelägenhet.

De många anmärkningar mot förslagets grunder, hvilka

framstälts af E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län, komma i de

fall, der de förtjena afseende, att längre fram upptagas till

granskning under de särskilda punkterna, hvarför de här förbigås.

Deremot har Styrelsen icke kunnat till besvarande

upptaga samma länsstyrelses anmärkning om förslagets brister

»i språkligt hänseende», då icke närmare angifvits, hvari dessa

brister bestå.

öfverståthållareembetets farhågor, att den föreslagna rullföringen

af vaccinerade och revaccinerade personer äfvensom

kontrollen deröfver skall blifva alltför vidlyftig och tidsödande

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

för dervid medverkande myndigheter m. fl., anser Medicinalstyrelsen

icke vara befogade, emedan, enligt erfarenbeten från

de länder, der liknande rullföring redan användes, densamma

icke i praktiken kommer att ställa sig synnerligen mera besvärlig

än den nu föreskrifna, men deremot blifver för det åsyftade

ändamålet betydligt mera pålitlig ocb effektiv. Att vissa undantagsbestämmelser

erfordras för Stockholms stad bar Medicinalstyrelsen

redan i sitt underdåniga förslag visat; i hvilken utsträckning

dessa undantagsbestämmelser böra ocb kunna medgifvas

får Styrelsen tillfälle att längre fram närmare beröra.

Likaledes kommer den af en ledamot inom Vexiö domkapitel

gjorda invändningen mot hvarje ytterligare utvidgning af vaccinationstvånget

att längre ned under § 1 mom. 1 b) bemötas.

§ 1 mom. 1 a).

Mot denna punkt har förste provincialläkaren i TJpsala

län anmärkt, att skogarnes ocb fjellens bebyggare svårligen

kunna få sina barn vaccinerade så tidigt som före utgången

af andra kalenderåret efter barnens födelse. Hvaruti svårigheterna

skulle bestå, har emellertid icke närmare angifvits;

ej heller har från andra skogs- och fjelltrakter med samma

slags befolkning som den, från hvilken förenämnda förste provincialläkare

hemtat sin erfarenhet, försports några svårigheter

att bringa barnen till vaccination inom den nu i vaccinationsreglementet

föreskrifna tiden, som ju endast obetydligt skiljer

sig från den af Medicinalstyrelsen föreslagna. Att, såsom

förste provincialläkaren påpekar, faran för koppsmittas utbrott

och spridning i skogsbygderna är ringa, torde nog till viss

grad vara rigtigt; dock visar erfarenheten från 1893 års koppepidemi

i Ockelbo distrikt, att äfven motsatsen kan inträffa

samt att ett uppskof med skyddskoppympningen »intill 3:djo

eller 4:de året» icke ens för dylika bygder är tillrådligt. Under

sådana förhållanden och då dessutom i en allmän förordning

icke är möjligt att så individualisera, som förste provincialläkaren

i Upsala län förordar, kan Medicinalstyrelsen

icke tillstyrka någon ändring af momentet i angifvet syfte.

Icke heller kan Medicinalstyrelsen instämma i förste provincialläkarens

i Vesternorrlands län förslag att genom skärpta

bestämmelser tvinga föräldrar eller målsmän att ovilkorligen inställa

de vaccinationsskyldige barnen på utsatta vaccinationsmöten.

Enligt förslaget skola barnen vaccineras före utgången

af det på deras födelseår följande kalenderåret och revaccineras

under det år, inom hvilket de fylla 12 år, allt vid straffpåföljd

enligt § 23, om sådant underlåtes. Om blott ymp
6
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

ningen blir verkstäld inom den föreskrifna tiden, hafva föräldrar

och målsmän dermed fullgjort sin pligt enligt vaccinationsförordningen,

men att dessutom föreskrifva, att ympningen

ovilkorligen måste ske på viss, utsatt dag, torde vara att utsträcka

bandet på den individuela friheten onödigt långt. Af

opportunitetsskäl lära väl också föräldrar och målsmän endast

undantagsvis komma att försumma vaccinationsmötena, sedan

allmänheten funnit, att ett uteblifvande derifrån blott förorsakar

ökadt besvär. Oaktadt det måste vara synnerligen önskvärdt,

att barnen mangrant inställas på den utsatta mötesplatsen

för att vaccineras, torde alltså ett bestämdt tvång i detta

afseende icke behöfva eller böra föreskrifvas.

Den ändring i nuvarande förhållanden, som förslagets §

1 mom. 1 a) afser att införa, nämligen att göra vaccinationsperioden

beroende icke direkt af lefnadsåldern, utan af kalenderåret,

har i regel mötts af gillande, då förslaget är egnadt att

betydligt underlätta den formela ordningen i afseende å vaccinationen

samt kontrollen öfver förordningens efterlefnad, utan

att i helsovårdsliänseende gifva anledning att väcka några

betänkligheter. Förste stadsläkarens i Stockholm farhågor, att

förändringen torde komma att föranleda oro hos föräldrar,

hvilkas barn äro födda i slutet af ett kalenderår och alltså

måste vaccineras i en tidigare ålder, än som enligt nuvarande

reglemente är nödvändigt, synas icke böra tillmätas stor betydelse,

då allmänheten nog vänjer sig ganska snart vid den

ringa olikheten mot förutvarande förhållanden. Någon fara

för barnen innebär icke heller vaccinationen under en tidigare

åldersperiod, såsom erfarenheten från andra länder med vaccinationstvång

tillräckligt ådagalagt, i hvilket hänseende torde

särskildt få påpekas, att i England varit lag alltsedan 1867,

att alla barn skola vaccineras före fylda 3 månader.

§ 1 mom. 1 b).

Mot den af Medicinalstyrelsen föreslagna allmänna revaccinationen

uppträder förste provincialläkaren i Stockholms län

och söker medelst siffror från Stockholms stad samt genom

en jemförelse mellan dödligheten i smittkoppor i några tyska

stater efter tvångsvaccinationens införande samt i Sverige

ådagalägga gagnlösheten af revaccination vid viss ålder. Med

siffror hemtade från Sundhetskollegii årsberättelser 1873—1875

vill han visa, att under den smittkoppsepidemi, som nämnda

år härjade vårt land insjukningsprocenten för Stockholms revaccinerade

militär var föga mindre än för den civila, icke

revaccinerade befolkningen, eller i förra fallet 3,5 7 °/0> i senare

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

fallet 4,4 2 %. »Hvar hafva vi då den stora nyttan af revaccination

vid en viss ålder?» utbrister förste provincialläkaren

med anledning af detta förhållande.

Dömer man ensamt af ofvan anförda procenttal, så nödgas

man onekligen instämma i förste provincialläkarens pessimistiska

uppfattning af revaccinationens nytta, men går man

återigen till en granskning af det använda statistiska materialet

måste slutsatsen blifva en helt annan. Förste provincialläkaren

har nämligen till jemförelse uppstält å ena sidan Stockholms

stads befolkning, uppgående i medeltal för åren 1873—1875

till 138,936 personer med 6,152 smittkoppfall, å andra sidan

garnisonens truppstyrka, utgörande vid samma tid i medeltal

3,667 man med 120 insjuknade. Han har alltså här jemfört

tvenne befolkningsgrupper med hvarandra, hvilka, på grund

af den ofantliga skilnaden i numerär, äro enligt statistiska

begrepp sins emellan inkomparabla, samt, hvad ännu betänkligare

är, användt ett material, som till följd af talens obetydlighet

å ena sidan är alldeles värdelöst. Genom dessa, för

en person med någon vana vid statistiska arbeten anmärkningsvärda

grundfel har förste provincialläkaren sjelf beröfvat

sina slutsatser all giltighet.

Men äfven förutsatt att hans siffermaterial vore användbart

eger detsamma ändock af annat skäl icke en skymt af

värde såsom bevisningsmaterial mot revaccinationens nytta.

I samma publikation, ur hvilken förste provincialläkaren hemtat

sina ofvan anförda siffror, finnes nämligen äfven angifvet

skälet, hvarför jemförelsevis så många smittkoppfall kunnat

förekomma bland den revaccinerade militären. Å sid. 41 af

1874 års underdåniga berättelse angående helso- och sjukvården

i riket anför Sundhetskollegium följande: »På ett par

undantag när voro de sjuke revaccinerade vid regementena kort

tid före insjuknandet — men de voro vaccinerade från glas och

utan positivt resultat; intet enda fall af smittkoppor förekom, då

den sjuke blifvit vaccinerad från arm till arm eller der vaccineringen

lyckats.» Och kollegium tillägger vidare: »Under koppepidemien

voro två kurser sjukvårdssoldater hitkommenderade,

19 man i hvardera kursen; vid hitkomsten vaccinerades dessa

från arm till arm (15 med positivt resultat). Bland alla dessa,

hvilka dock nästan dagligen voro i beröring med koppsjuke,

inträffade icke ett enda fall af smittkoppor.»

Genom dessa, af förste provincialläkaren, egendomligt

nog, med tystnad förbigångna, men för bedömande af hans

uppgifters värde särdeles vigtiga upplysningar får det af honom

så starkt betonade förhållande att 3,2 7 % af den revaccinerade

militären vid Stockholms garnison insjuknat i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

smittkoppor, sin tillräckliga förklaring. Med rätta synes alltså

förste provincialläkaren bort hafva modifierat sitt ofvan citerade

uttalande på följande sätt: Hvar hafva vi månne den

störa nyttan af revaccination vid en viss ålder, då oduglig

vaccin användes? Derigenom hade detsamma åtminstone kommit

att stå i öfverensstämmelse med angifna fakta.

Förste provincialläkarens ena exempel på revaccinationens

gagnlöshet är således utan all betydelse för frågans bedömande.

Han är emellertid icke stort mera lycklig i valet af bevismedel,

när han för vinnande af sitt syfte framdrager förhållandena

i Tyskland gent emot Sverige. Efter att med citerande

af tyska officiela handlingar hafva visat, att dödligheten

1 smittkoppor i de tyska städerna sjunkit till en obetydlighet

efter införande af den obligatoriska revaccinationen samt att

intet annat af de störa kulturländerna, icke ens England med

dess utmärkta och strängt tillämpade vaccinationslag, kan i

detta afseende mäta sig med Tyskland, framhåller han, att

Sverige emellertid utan revaccination kan framte siffror, som

tidtals till och med äro lägre än Preussens, något som enligt

hans åsigt bevisar revaccinationens obehöflighet i vårt land.

Särskildt framdrager han såsom exempel härpå åren 1889—

1891, då dödlighetssiffran i smittkoppor skall i Sverige, enligt

hans beräkning, endast hafva nått upp till 0,04 på 100,000 eller

2 dödsfall om året på 4,700,000 invånare, under det att Preussen

ungefär samtidigt hade en smittkoppdödlighet af 0,12 på

100,000 invånare. Äfven synes han anse det förhållandet, att

under åren 1886—1889 i Sveriges städer endast förekommit

2 dödsfall i smittkoppor på en medelfolkmängd af 842,931

personer, vara ett bevis på, att vårt land intager en fördelaktigare

ställning i fråga om dödligheten i smittkoppor än t. ex.

Tyskland.

Här torde i förbigående böra påpekas, att förste provincialläkarens

uppgift i hans bil. 3, hvarpå ofvanstående beräkningar

grundas, nämligen att 1889—1891 skulle hafva förekommit

2 smittkoppdödsfall årligen i Sverige, icke öfverensstämmer

med de officiela uppgifterna i Medicinalstyrelsens

årsberättelser, lika litet som de i samma bilaga anförda siffrorna

för närmast föregående år. I stället för uppgifna 5, 9,

2, 2 och 2 dödsfall under resp. åren 1887—1891 förekommo

nämligen endast 3, 7, 2, 1 och 1 fall, således 14 dödsfall på

5 år i stället för de af förste provincialläkaren uppgifna 20

fallen. Någon annan betydelse hafva dock icke dessa origtiga

sifferuppgifter för här föreliggande fråga, än att af de rätta

siffrorna i än högre grad än af de origtiga framgår huru sällsynta

smittkopporna varit i Sverige under de angifna åren.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Att under sådana omständigheter och med ett material af 14

(20) dödsfall vilja draga statistiska slutsatser, hvilka ställas

i jemförelse med förhållandena i länder med långt rikligare

material, lemnar endast ett nytt exempel på förste provincialläkarens

ofvan påpekade »art de grouper les chiffres», men

bevisar naturligtvis i sak ingenting. Ännu mindre torde ett

material af två (säger 2) dödsfall på 4 år kunna vara användbart

för statistiska beräkningar.

Icke heller får man af den omständigheten, att Sverige

icke på länge varit hemsökt af någon allvarlig smittkoppsepidemi,

draga den slutsatsen att samma lyckliga förhållande

alltjémt skall komma att fortfara. Bästa beviset, huru vanskligt

det är att invagga sig i dylika förhoppningar, lemnar erfarenheten

från åren 1873—1875, då vårt land efter en jemförelsevis

lång period af lugn härjades af en smittkoppsepidemi,

som i häftighet nästan nådde upp till de förvaccinatoriska

epidemierna, oaktadt skyddskoppympningen, om ock lamt öfvervakad,

varit obligatorisk ända sedan början af århundradet.

Den remission, som efter denna svåra epidemis slut inträdde

och som förste provincialläkaren i Stockholms län synes betrakta

såsom konstant, är icke annat än en regelbunden företeelse,

som inträffar efter hvarje mera svårartad epidemi. Att

remissionen denna gång blef så tydlig och långvarig, berodde

i icke ringa mån derpå, att landets befolkning, uppskrämd af

farsotens häftighet, lät till flere hundratusental revaccinera

sig, hvarigenom en stor del af nationen gjordes immun mot

smittkoppor. Verkan af denna mass-revaccination har emellertid

småningom upphört att göra sig gällande, och tecken

saknas derför icke heller, att sjukdomen börjar finna jordmånen

beredd för nya besök, såsom framgår af de senaste årens

ökade sjuklighet och dödlighet i smittkoppor.

I stället för den af Medicinalstyrelsen föreslagna revaccinationen

vid viss ålder förordar förste provincialläkaren i

Stockholms län, att vid utbrott af smittkoppor Medicinalstyrelsen

skall, derest sjukdomen hotar antaga större spridning, ega

att anbefalla revaccination i den utsträckning omständigheterna

påfordra, hvarefter det skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse

eller lokala helsovårdsmyndighet att bringa befallningen

till verkställighet. Oafsedt att genom en dylik anordning

revaccinationen i de flesta fall skulle komma för sent för att

skydda de för smittan mottagliga samt mången gång blifva

alltför lamt satt i verket, måste Medicinalstyrelsen emellertid

äfven af det skäl motsätta sig förste provincialläkarens förslag,

att det åsyftade ändamålet icke derigenom skulle vinnas.

Genom vaccination blir menniskan endast för viss tid

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

immun mot smittkoppor. Samma är i många fall förhållandet

med den revaccincrade. Med full säkerhet kunna icke alla

blifva för all framtid skyddade äfven genom en förnyad ympning.

Läkare, hvilka oftare än andra äro utsatta för koppsmitta,

bruka derför icke heller förlita sig på en revaccination,

utan upprepa gerna operationen, när tillfälle bjudes. Om vi

således här, likasom i fråga om alla andra hygieniska åtgärder,

endast kunna utlofva ett relativt skydd, är dock derför

icke skäl att förkasta detta. Ty om en person ånyo blifvit

mottaglig för koppsmitta, kan det icke vara honom likgiltigt,

om han befinner sig i en omgifning, som helt eller till större

delen är immun mot sjukdomen, ifall denne skulle uppträda,

eller om han genom samvaro med personer, liksom han sjelf

mottagliga för smittan, utsätter sig för faran att infekteras.

Genom allmän revaccination gör man icke blott flertalet menniskor

immuna mot koppsmitta, utan man tillämpar äfven

principen att genom minskning af de för smitta mottagliga

individernas antal undanrycka farsoten så mycket mark, att

hon öfver hufvud icke längre kan få fast fot hos befolkningen,

äfven om en och annan skulle finnas, som icke vore absolut

immun mot smittkopporna. Det är mot denna princip förslaget,

som af förste provincialläkaren i Stockholms län framlagts,

bryter; det skydd, detsamma vill uppresa mot sjukdomen

är endast skenbart och kan icke i någon mån ersätta

den allmänna, om ock relativa immuniteten.

Tyskland har endast i 20 år haft allmän revaccination

obligatoriskt införd, men icke för ty hafva de mest glänsande

resultat vunnits. Oaktadt landet vid gränserna ständigt hotas

af smittämnen, importerade från de illa vaccinerade grannländerna

Ryssland. Österrike, Frankrike m. fl., och följaktligen

hvarje år måste utkämpa strider mot lokala epidemier i gränsprovinserna,

intager detsamma likväl, såsom ofvan anförts,

högsta rangen uti här ifrågavarande hänseende bland kulturstaterna

i Europa. Till och med England, som långt före

Tyskland införde obligatorisk vaccination, är numera öfverträffadt,

hvilket, enligt allmänna meningen, icke beror på andra

orsaker, än att revaccinationen der är endast fakultativ.

Också hafva Sveriges läkare vid flere tillfällen uttalat

sig för önskvärdheten af rovaccinations utöfvande hos oss mera

allmänt än nu sker. Samtlige sakkunnige, med undantag af

ofvannämnde förste provincialläkare, hvilkas utlåtande afE. K.

M:t infordrats rörande Medicinalstyrelsens förslag till nytt

vaccinationsreglemente, hafva äfvenledes tillstyrkt vaccinationstvångets

utsträckande till revaccinationen. Bland uttalanden

af detta slag torde några få anföras:

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

»Den vigtigaste nyheten i det nu föreliggande förslaget

är också, att revaccination i likhet med hvad är fallet i Tyskland

och Ungern, har upptagits såsom obligatorisk. I Tyskland

har man haft tillfälle att konstatera revaccinationens

gagn, särskildt i afseende på armén.» De fakta, som derifrån

meddelas, äro sådana, att man med desamma för ögonen »ej

kan annat än tillstyrka införandet af obligatorisk revaccination».

(T. f. förste provincialläkaren i Blekinge.)

Förslaget om obligatorisk revaccination torde nog inom

icke sakkunniga kretsar komma att möta motstånd. »Kongl.

Medicinalstyrelsens motivering af stadgandet bör emellertid

kunna öfvertyga en hvar om dess lämplighet och nödvändighet,

hvarom hos den sakkunnige icke något tvifvel torde vara

till finnandes.» (F. provincialläkaren i Gotlands län.)

»Förslaget om införandet af revaecinationstvånget utgör en

af de väsentligaste ändringarne vid jemförelse med nu gällande

vaccinationsreglemente. Nödvändigheten af en sådan reform

torde också vara allmänt insedd och bör helsas med odeladt

bifall.» (F. provincialläkaren i Malmöhus län.)

»Ur många synpunkter lämpligt, synes det jemväl vara

att till folkskoleåldern förlägga revaccinationen, hvars obligatoriska

införande, äfven med erkännande af de administrativa

svårigheter, som dess realiserande antagligen kommer att

medföra, vunnen erfarenhet med bestämdhet fordrar.» (F.

stadsläkaren i Göteborg.)

»Till vaccination måste revaccinationen vara ett nödvändigt

bihang, utan hvilken ingen fullt säker immunitet vinnes.»

(T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län.)

»En synnerligen stor fördel hos det ifrågavarande förslaget

torde vara, att revaccinationstvång deruti föreskrifves.» (T. f.

förste provincialläkaren i Elfsborgs län.)

»Mom. 1 b) af första § föreskrifver en obligatorisk revaccination

under det år, inom hvilket barnet fyller 12 år. Denna

nya bestämmelse är synnerligen vigtig och af behofvet påkallad

och kan icke längre få saknas i vaccinationsreglementet,

då det är ett obestridligt faktum, att vaccinationen endast

för en begränsad tidrymd utgör ett säkert skydd mot

koppsmitta och att i kopptider de icke revaccinerade utgöra en

icke obetydlig procent af de i smittkoppor insjuknade. Häraf

framgår som en gifven följd, att revaccinationen lika väl som

vaccinationen är nödvändig för ett effektivt skydd emot smittkoppor.

» (T. f. förste provincialläkaren i Jemtlands län.)

»En stor brist i vårt nu gällande reglemente är, att revaccinationen

ej är obligatoriskt föreskrifven. Då det är en

vetenskapligt afgjord sak, att det skydd, som vaccinationen

opaginerad Kontrollera mot PDF

4G

medför, ej varar för hela lifvet, utan är inskränkt till en tid

af omkring 12 år, men att förnyad vaccination, då den framkallar

äkta skyddskoppor, verkar lika skyddande mot smittan

som första gången, är revaccinationstvång lika nödvändigt som

vaccinationstvång, och enda möjligheten att befria samhället

från smittkoppor är att få obligatorisk revaccination införd.»

(Förste provincialläkaren i Yesterbottens län.)

På grund af de skäl, som ofvan anförts, kan Medicinalstyrelsen

alltså icke för sin del gilla det ändringsförslag till

§ 1 mom. 1 b), som af förste provincialläkaren i Stockholms

län framlagts.

Af E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län har anmärkts, att

åt bestämmelsen uti här ifrågavarande punkt den affattning

bör gifvas, att icke revaccination ovilkorligen skall ske vid eu

viss ålder, äfven om personen helt kort tid förut blifvit första

gången vaccinerad. Då det emellertid torde komma att höra

till mycket sällsynta undantag, att §§ 2 och 3 i förslaget,

hvilka äro de som handla om uppskof med vaccinationen, behöfva

tillämpas, och då i alla händelser äfven i ogynsainmaste

fall minst 8 år komma att förflyta mellan begge ympningarna,

synes anmärkningen icke böra föranleda en ändring, som skulle,

snart sagdt, omöjliggöra all kontroll öfver dem, som försummade

revaecinationen.

Emot de af E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län uttalade

betänkligheterna, att vårt folk änuu icke hunnit fatta sådant

förtroende till vaccinationen, att det skulle vara villigt underkasta

sig tvånget att årligen låta revaecinera närmare 100,000

barn i skolåldern med en kostnad af inemot 50,000 kronor, vill

Medicinalstyrelsen framhålla erfarenheten dels från vårt eget land,

der det städse visat sig, att allmänheten vid koppepidemier

massvis skyndat att anlita skyddskoppympningen, hvilket väl

icke torde antyda brist på förtroende för metoden, dels från

Tyskland, der befolkningen, sedan den efter någon tid hunnit

vänja sig vid de nya föreskrifterna, villigt underkastat sig det

med revaecinationen förenade besväret. Egendomligt vore väl

äfven, om det svenska folket icke under 90 års tid skulle

hunnit fatta förtroende för en skyddsmetod, som vid så många

tillfällen afhållit från vårt land ett af mensklighetens värsta

gissel.

Att, såsom t. f. förste provincialläkaren i Blekinge län

ifrågasätter, bestämma en tidigare revaccinationsålder än 12

år, synes icke lämpligt af det skäl, att nämnda ålder befunnits

vara den tidigaste, då de i späda barnaåren vaccinerade visat

sig i regel ånyo mottagliga för ympning. Men ännu mindre

kan det af rektor Jacobson i Yisby gjorda förslaget om upp
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

skof med revaccinationen till värnpligtsåren förordas, då enligt

denna plan mer än hälften af befolkningen, nemligen alla

qvinnor, skulle gå fria från all kontroll, huruvida de fullgjort

sin revaceinationspligt eller ej. Dessutom har Medicinalstyrelsen

velat undvika att pålägga den vuxna befolkningen ett tvång,

som för densamma måste medföra långt större besvärligheter

än för barnen, hvarförutom torde böra tagas i betraktande, att

det alltid är bos ungdomen, som farsoten finner den gynsamrnaste

marken för sin första utveckling och hvarifrån hon

sedan vidare utbreder sig till de äldre åldersklasserna.

Den anmärkning E. K. M:ts Befide i Norrbottens län

gjort mot förslaget, nemligen att revaccinationstvånget gäller

alla barn, som uppnå tolfte året, medan deremot de föreskrifter,

som bestämma sättet för åstadkommande af förteckningar öfver

de revaccinationspligtige, endast afse barn, som tillhöra skolor

samt läro- eller uppfostringsanstalter, är visserligen beaktansvärd,

men då de allra flesta barn i vårt land vid 12 års ålder besöka

en eller annan skola, har Medicinalstyrelsen icke velat

för det fåtals skull, som åtnjuter undervisning på annat sätt

eller möjligen redan lemnat skolan, afstå från de väsentliga

fördelar, som kunna vinnas genom revaccinations-listornas uppsättande

och revaccinationens verkställande i skolorna. De 12- åriga barn, som icke blifvit uppförda på någon skolas lista,

tillhöra för öfrigt merendels de burgna klasserna, inom hvilka

föräldrarna nog af öfvertygelse om åtgärdens nytta och utan

tvång komma att i regeln låta revaccinera sina barn. Genom

företeende af vaccinationsintyg (se § 4) kan sedermera, der så

af vederbörande äskas, dessa barns revaccination styrkas.

§ 1 mom. 1 c).

Den anmärkning, som med anledning af denna punkt

framstälts af förste provincialläkaren i Stockholms län, nemligen

att besigtningsskyldigheten föreskrifvits endast för barn,

under det att mom. 2 a) förutsätter ympning af äfven äldre

personer, lärer icke för praktiska förhållanden vara af någon

betydelse. Någon retroaktiv verkan af det nya reglementet

har icke varit tilltänkt, såsom förste provincialläkaren synes

förutsätta, och ett försummande af vaccinationen eller revaccinationen

i så många år, att en person uppnår myndig ålder,

innan han af den kontrollerande myndigheten bringas till

vaccination, lärer väl svårligen med det nya kontrollsystemet,

annat än i ytterst sällsynta undantagsfall, komma att inträffa

— åtminstone bör icke af lagen sjelf ett sådant åsidosättande

af dess föreskrifter förutsättas. Det tillägg förste provincial
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

läkaren föreslår till mom. 2 a) är således ur praktiskt syfte

obehöfligt, men kan möjligen i formelt afseende vara berättigadt,

hvarför detsamma iakttagits i det nu framlagda, af Medicinalstyrelsen

utarbetade ändringsförslaget.

Den af Göteborgs domkapitel föreslagna nya punkten under

§ 1 mom. 1 synes Medicinalstyrelsen endast vara ett korollarium

af föreskriften i § 4, hvarför reglementet ej torde böra

belastas med denna bestämmelse, som lämpligare kan få sin

plats bland de råd och anvisningar, hvilka Medicinalstyrelsen

i enlighet med § 19 skall utfärda.

§ 1 mom. 2 a).

Det missförstånd, för hvilket ifrågavarande punkt från

fleres sida varit föremål, synes antyda, att punkten icke blifvit

så klart och tydligt affattad, som nödigt är. Att bestämmelsen

i fråga endast afser framtida förhållanden och icke är

ämnad att verka retroaktivt, borde visserligen vara uppenbart

redan deraf, att ingen möjlighet torde förefinnas att i ett slag,

efter det att nya reglementet trädt i kraft, ympa samtliga,

säkerligen till mer än 3 millioner uppgående personer i Sverige,

hvilka öfverskridit åldersgränsen 12 år, utan att hafva blifvit

revaccinerade eller haft smittkoppor. För att emellertid undgå

hvarje missförstånd, torde punkten böra så affattas, att

deraf med bestämdhet framgår, det i fråga om personer,

hvilka öfverskridit 12 års ålder, revaccinationstvånget är inskränkt

till sådane, hvilka enligt mom. 1 b) bort revaccineras,

efter det att nya reglementet trädt i kraft, men för hvilka

sådant blifvit försummadt.

E. K. M:ts Befides i Hallands län anmärkning sammanfaller

med det påpekande, som af förste provincialläkaren i

Stockholms län gjorts under mom. 1 c), och har der fått sitt

besvarande.

§ 2.

Anmärkningen beträffande denna §, att endast barn, men

icke vaccinationspligtig äldre person genom densamma medgifves

rätt till uppskof med ympningen, derest denna icke

utan helsofara kan verkställas, synes Medicinalstyrelsen oväsentlig,

då dels af ofvan angifna skäl sällan torde inträffa, att

en »äldre» person hädanefter befinnes ovaccinerad, dels ännu

mera sällan sådana förhållanden torde vara för handen, som

hos vuxna göra ett uppskof med ympningen för afsevärd tid

nödvändig på grund af helsoskäl. Ett förtydligande af § i före
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

slaget syfte medför emellertid icke heller några olägenheter

och kan derför tillstyrkas.

Deremot synes förste provincialläkarens i Upsala län förslag,

att läkares intyg skall utbytas mot intyg af tvenne andra

personer, hvilka emellertid icke förmå bedöma behofvet af

ett uppskof med vaccinationen, lemna rum för den anmärkning,

att på så sätt säkerligen många barn skola förblifva

ovaccinerade, emedan det icke torde möta svårigheter att ännu

i våra dagar finna personer, hvilka äro öfvertygade om att

alla möjliga obetydliga åkommor utgöra en kontraindikation

mot vaccinationen. Skulle ett barn dessutom under så lång

tid som 1 ä 2 år vara behäftad med sådan sjukdom, att det

för den skull icke kan utan helsofara ympas med skyddskoppor,

torde väl läkare någon gång under tiden hafva rådfrågats

för detsamma, och af samma läkare således intyg om behofvet

af ympningens uppskjutande kunna utan svårighet erhållas.

Man torde för öfrigt kunna vara öfvertygad om att ådömande

af vite icke skall förekomma, derest verkliga hinder för anskaffande

af vederbörligt intyg kunna visas hafva varit för

handen. Någon »obillighet» synes således icke förefinnas i

den föreslagna bestämmelsen.

§ 3.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser ympningens

upprepande en gång böra vara tillräcklig; skulle ympningen

äfven då slå fel, torde detta bero på immunitet för vaccinen

och förnyad ympning alltså vara gagnlös. Häremot vill Medicinalstyrelsen

invända, att exempel finnas på äfven tillfällig

immunitet, som först efter längre tid försvunnit, så att barn,

som utan framgång vaccinerats 1 ä 2 gånger med verksamt

ympämne, tredje gången kunnat få fullt utvecklade vaccinkoppor.

Nyare vaccinationsreglementen föreskrifva derför, att

misslyckad ympning bör upprepas tvenne gånger, innan absolut

immunitet antages vara för handen. Med hänsyn jemväl till

hvad erfarenheten lärt rörande den tillfälliga immuniteten, har

Medicinalstyrelsen afsett att låta i det närmaste 1 år förflyta mellan

den andra och tredje ympningen, på det att immuniteten (om

sådan förefinnes) må hinna försvinna; deremot må ympningens

förnyande första gången ske tidigare, emedan misslyckandet

kunnat bero och väl äfven oftast beror på felaktig teknik eller

overksam vaccin, i hvilket fall intet skäl finnes att uppskjuta

förnyandet af vaccinationen. Häraf framgår, att Medicinalstyrelsen

icke kan för sin del godkänna E K. M:ts Befcdes

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

förslag att utbyta uttrycket »inom tredje året» mot orden »innan

tredje årets utgång».

Att, såsom t. f. förste provincialläkaren i Blekinge län

föreslår, låta den, som 3 gånger blifvit utan framgång ympad,

antecknas såsom vaccinerad, synes Medicinalstyrelsen vara

oegentligt och äfven obehöfligt, då särskild rubrik bör inryckas

uti vaccinationsjournalen för här ifrågavarande barn, hvarigenom

förekommes att de ånyo uppföras på vacciuationslistan.

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län har förutsatt, att

uttrycket ympning i denna § endast afser ympning första

gången, och föreslår derför ordets utbyte mot ett annat.

Detta är emellertid beroende på en missuppfattning. Med

ympning förstås här såväl vaccination som revaccination. Just

i senare fallet är det, som felslåendet oftast inträffar, beroende

på att den första ympningen dervid fortfarande utöfvar sin

verkan och gör barnet tillfälligt immunt; en förnyad revaccination

ett eller två år senare gifver deremot ofta positivt resultat,

utvisande att den första vaccinationen numera förlorat

sin skyddskraft och behöfver förnyas. Skulle § 3 endast gälla

för den första ympningen, vore den alltså ogiltig just i de

fall, då den bäst behöfde tillämpas. För undvikande af dylik

missuppfattning har Medicinalstyrelsen ansett ett förtydligande

af § 3 erforderligt och fördenskull föreslagit, att orden »vid

vaccination eller revaccination» tilläggas före ordet »ympning».

Slutligen vill Medicinalstyrelsen med anledning af det

förslag till omkastning af de särskilda punkterna i de tre första

§§, som af E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslagits, anmärka,

att Styrelsen icke kan finna, att större tydlighet och

öfverskådlighet i redaktionen derigenom skulle komma att

vinnas. Den uppställning af föreskrifterna rörande föräldrars

och målsmäns skyldigheter, som iakttagits i § 1—4, synes

Medicinalstyrelsen fullt så redig, som länsstyrelsens motförslag,

hvarför densammas bibehållande förordas.

§ 4-

Mot den i denna § föreslagna skyldigheten att vid anfordran

förete de af vaccinatören lemnade vaccinationsintygen

göras flere invändningar, såsom att intygen äro onödiga, då

anteckning om ympningen skall göras i husförhörsboken, att

de blott behöfvas för sådane, som befriats från ympning samt

för de revaccinerade, att de lätt förkomma o. s. v. Då Medicinalstyrelsen

emellertid af mångårig erfaren) vet, huru anteckningarne

i husförhårsböckerna angående vacc iationen skötas,

hvarpå äfven anförts exempel i den unde: 1 .niga skrifvelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

den 8 juni 1894, anser Styrelsen det vara väl behöfligt

för kontrollen öfver vaccinationsväsendet, att bär föreslagna

bestämmelse bibehålies. Förvarandet af vaccinationsintygen

torde väl icke vara förenadt med större besvär och svårigheter

än förvarandet af prestbetyg ra. m., och skulle något

intyg hafva förkommit, torde ett nytt sådant mot någon

ersättning kunna utfås hos vaccinatören eller utan lösen bekommas

af presterskapet genom utdrag ur husförhör sboken.

Hvilken vigt från annat håll lägges på dessa vaccinationsintyg

synes för öfrigt af Göteborgs domkapitels utlåtande,

hvari Medicinalstyrelsens förslag i här förevarande afseende

särskildt förordas.

§ 5 mom. 1.

Mot denna punkt hafva anmärkningar i flere afseenden

framstälts. Redan de första orden i momentet, nämligen uttrycket

»föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt»,

anses olämpliga, såsom föranledande ovisshet angående uttryckets

räckvidd. Göteborgs domkapitel föreslår derför såsom

tillägg till momentet följande definition: »med föreståndare

för skola förstås den lärare eller lärarinna, som har öfverinseendet

öfver ett skolhus.»

Medicinalstyrelsen kan visserligen icke för sin del finna,

att några väsentliga svårigheter skulle komma att i verkligheten

yppa sig vid tolkningen af uttrycket: föreståndare förskola,

läro- eller uppfostringsanstalt, men har dock alltid varit

betänkt på att föreslå en bestämd definition på detsamma, på

det att icke, såsom för närvarande är fallet, en del föreståndare

för allmänna skolor skulle af en eller annau anledninganse

sig fritagna från uppdraget att medverka vid skyddskoppympuingens

behöriga handhafvande. Huruvida denna definition

bör inflyta i sjelfva reglementet, synes emellertid Medicinalstyrelsen

tvifvelaktigt. Lämpligare torde nämligen vara,

att densamma, för undvikande af reglementets öfverlastande

med detaljer, intages i de råd och anvisningar, hvilka enligt

§ 19 skola meddelas och hvilka äfven böra tjena till ledning

lör skolföreståndarne, i hvad desamma hafva att med vaccinationsväsendet

taga befattning. Medicinalstyrelsen har emellertid

för sin del icke annat än denna formela invändning att

göra mot att en närmare bestämmelse i angifvet syfte intages

i sjelfva reglementet, hvarför styrelsen också, för den händelse

E. K. M:t skulle finna sådant behöfligt, infört i det bifogade

ändringsförslaget, ehuru inom klammer, en utförlig definition

å uttrycket skolföreståndare.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Det af t. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län, efter

mönster af tyska vaccinationslagen, föreslagna uttrycket: »föreståndare

för såväl offentlig som privat skola» kan möjligen

synas ega något företräde framför det af Medicinalstyrelsen

använda, hvarför det äfven, ehuru med andra ord, upptagits

i det omarbetade förslaget.

Vidare hafva tvifvel uttalats rörande befogenheten och

lämpligheten af momentets föreskrifter, emedan enligt desamma

barn, som icke blifvit vaccinerade, skulle förvägras tillträde till

folkskolan. Ja, Göteborgs domkapitel finner hela momentet

oantagligt såsom stridande mot folkskolestadgans § 37 om

obligatorisk skolgång, och E. K. M:ts Befide i Elfsborgs län

söker med väl mycken skärpa och under framhållande, att

folkundervisningen är minst lika vigtig som åtgärderna mot

koppsmittas spridning, bevisa obilligheten af att barn genom

föräldrars vårdslöshet beröfvas fördelen af skolundervisning.

Medicinalstyrelsen, som visst icke underskattar nyttan af

allmän folkundervisning, kan emellertid icke finna, att denna

i någon mån sättes i fara genom ett upprepande af hvad

E. K. M:t redan i nu gällande vaccinationsreglemente föreskrifvit.

Från några håll har visserligen ifrågasatts, att den

nu gällande bestämmelsen: »ingen må i allmän skola, läroeller

uppfostringsanstalt intagas, utan att vederbörligen styrkes,

att den ifrågavarande personen antingen haft smittkoppor

eller blifvit med framgång vaccinerad», icke skulle ega tilllämpning

på folkskolan, emedan ofvannämnde föreskrift icke

finnes omnämnd i folkskolestadgan såsom vilkor för intagning

i skolan. Denna tolkning af E. K. M:ts föreskrift synes emellertid

vara föga hållbar. Med långt mera rätt borde nämligen

den slutsats kunna dragas, att enär E. K. M:t i nådiga stadgan

den 20 januari 1882 angående folkundervisningen i riket

icke fritager folkskolan från den redan i 30 år då gällande

föreskriften i § 2 af nådiga vaccinationsreglementet rörande

samtliga allmänna skolor, något undantag uti ifrågavarande afseende

icke heller afsetts. Egendomligt hade väl äfven varit,

om de skolor, i hvilka den långt öfvervägande pluraliteten af

andets barn åtnjuter undervisning, skulle varit fritagna från

den för skyddskoppympningen så ytterst vigtiga kontrollen,

under det att öfriga offentliga skolor haft en dylik skyldighet

sig ålagda. Resultatet hade med all säkerhet blifvit detsamma

öfver hela riket, som nu i Göteborg och Stockholm —

de kommuner inom hvilka ofvannämnda tolkning af folkskolestadgan

hufvudsakligen tillämpats — nämligen att massor af folkskolebarn

vid tillfälliga undersökningar befunnits ovaccinerade,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

till stor fara för icke blott sjelfva skolan, utan för hela samhället.

Då hvarje barn i vårt land enligt såväl nu gällande som

det af Medicinalstyrelsen föreslagna vaccinationsreglementet

ovilkorligen måste vaccineras, är det svårt att förstå, huru bestämmelsen,

att barn, som ändock befinnas ovaccinerade och

derför icke få mottagas i skolan, förrän de blifvit ympade med

skyddskoppor, skall kunna användas såsom förevändning för

barnets befrielse från skolgång eller kunna anses utgöra hinder

för åtnjutande af skolundervisning. Enligt Medicinalstyrelsens

mening måste E. K. M:ts nådiga förordningar alla

åtlydas, den ena lika väl som den andra, och skulle alltså ett

barn, som på grund af föreskriften om obligatorisk skolgång

anmäles i en skola, dervid befinnps i följd af föräldrarnes

vårdslöshet icke vara vaccineradt, lärer väl följden deraf böra

blifva, icke den, att barnet förbjudes skolgång, utan i stället,

att det snarast möjligt befordras till vaccination. Det uppskof

med skolgången, som skulle uppstå genom att barnet icke

finge mottagas vid läroanstalten, förrän det blifvit vaccineradt,

kan ju endast blifva af mycket kort varaktighet, då väl både

skolföreståndaren och vederbörande helsovårdsmyndighet få antagas

vara intresserade för, att E. K. M:ts nådiga föreskrifter

efterlefvas, och då skyddskoppympningen enligt § 7 må under

alla årstider kunna företagas samt vaccin aldrig kommer att

brista vid den föreslagna anstalten för beredande af animal

vaccin. Sannolikt torde väl äfven antalet af de barn, som vid

anmälan till skolgång befinnas ovaccinerade, framdeles blifva

jemförelsevis ringa, endast hvarje myndighet, som enligt reglementet

har att medverka vid skyddskoppympningens handhafvande

gör sin pligt, och allmänheten på så sätt uppfostras till

laglydnad.

Den anmärkning, som framstälts mot att skolföreståndaren

skall »infordra» sådant intyg, som i momentet afses, anser

Medicinalstyrelsen icke vara af någon reel betydelse, då lärjunge

väl endast undantagsvis kommer att intagas i skola,

utan att målsman personligen anmäler barnet eller utan svårighet

är att anträffa. För undvikande af missförstånd torde

dock möjligen uttrycket »infordra» böra utbytas mot »affordra»,

då meningen icke, såsom på ett håll antydts, varit att ålägga

skolföreståndarne en vidlyftig brefvexling med resp. målsmän.

Utom denna och några ytterligare formella rättelser samt

möjligen äfven tillägget af den ofvan omnämnda definitionen

skolföreståndare, anser alltså Medicinalstyrelsen, på grund af hvaå

ofvan anförts, ingen annan ändring af momentet erforderlig, än

att bestämmelse inskjutes derom, att uppgift å de barn, livilka

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

i brist af vaccinationsintyg tillfälligt afvisats från skolan, skall

hufvudsakligen i likhet med hvad som föreskrifves i Ungerns

vaccinationsförordning, inom viss tid, exempelvis 14 dagar efter

skolterminens början, af föreståndaren meddelas kommunens

helsovårdsmyndighet, på det att barnen må snarast möjligt

blifva vaccinerade.

Att för öfrig t det sätt, hvarpå Medicinalstyrelsen velat

hafva saken ordnad, i allmänhet "mötts af gillande, framgår af

de remitterade handlingarna. Så förklarar sig E. K. M:ts Bef:de

i Kalmar län icke kunna biträda sin förste provincialläkares

anmärkning »mot det i § 5 förekommande vilkorliga förbud

mot lärjunges emottagande vid läroanstalt, hvilket förbud, såvidt

angår offentlig undervisningsanstalt, redan stadgas i gällande

reglemente för skyddskoppympningen och i förevarande

förslag blifvit med fullt fog utsträckt till samtliga läroanstalter».

Af andra yttras: »De i § 5 mom. 1 intagna skärpta

bestämmelserna om skolföreståndares kontroll öfver icke vaccinerade

barn äro i hög grad nödvändiga, då § 2 i nu gällande

reglemente synes hafva råkat i glömska (t. f. förste provincialläkaren

i Blekinge län). »Äfven de föreslagna förändringarna

till åstadkommande af ökad kontroll, så att om möjligt alla

vaccinationspligtige verkligen blifva vaccinerade, förefalla mig

praktiska och tilltalande» (förste provincialläkaren i Malmöhus

län). »Enligt mitt förmenande ligger detta förslags styrka i

att skärpta och koncisare bestämmelser införts i fråga om

skolföreståndares skyldigheter gent emot vaccinationen och revaccinationen»

(förste provincialläkaren i Hallands län). »Att

vaccinationsförhållandena bland folkskolornas barn lemna åtskilligt

öfrigt att önska, torde ej nog ofta kunna framhållas . . .

Under sådana förhållanden och då derjemte mången gång bristande

intresse från vederbörande skolföreståndares sida synes

förefinnas, så torde skärpta bestämmelser vara på sin plats»

(förste stadsläkaren i Göteborg). »Mot första momentet af

nämnda paragraf» (§ 5) »är intet att anmärka, såvida revacciuation

kommer att anbefallas, dock torde K. M:ts uppmärksamhet

böra fästas derpå, att § 23 mom. 3 af gällande stadga

för rikets allmänna läroverk omredigeras i öfverensstämmelse

med det nya reglementet för skyddskoppympningen» (rektor

vid Upsala allmänna läroverk). Mot de i förslagets § 5 och

§ 23 föreslagna skyldigheter och ansvarsbestämmelser för skolföreståndare

synas mig »inga invändningar kunna göras af den

art, att de skulle kuuna berättiga ett underdånigt afstyrkande

af meranämnda förslag» (rektor vid Hudiksvalls allmänna läroverk).

»Några större svårigheter för genomförandet af de utaf

K. M:t föreslagna skärpta bestämmelserna torde icke föreligga,

opaginerad Kontrollera mot PDF

00

åtminstone icke med afseende på de mindre läroverken» (rektor

vid Norrtelje allmänna läroverk). Jag får »beträffande de

punkter, som hafva afseende på föreståndare för skola, läroeller

uppfostringsanstalt vördsamt förorda, att de föreslagna

bestämmelserna måtte, såsom varande nyttiga och lämpliga, af

Högvördiga Domkapitlet tillstyrkas» (rektor vid Enköpings

allmänna läroverk). Äfven de flesta domkapitlen i riket så

t. ex. Linköpings, Skara, Strengnäs, Yexiö, Göteborgs, Kalmar

och Karlstads domkapitel hafva antingen direkt tillstyrkt de

i § 5 mom. 1 föreslagna bestämmelserna eller förklara sig åtminstone

ej hafva något att emot desamma erinra. Samma

är slutligen förhållandet med direktionen öfver Stockholms stads

undervisningsverk äfvensom Nya Elementarskolans direktion.

§ 5 mom. 2.

Mot de i här förevarande punkt uttalade principer, enligt

hvilka skolföreståndarnes medverkan skulle anlitas äfven för

genomförande af revaccinationen, hafva en del anmärkningar framstälts,

gående ut derpå, att dels de ecklesiastika tjenstemännen

borde alldeles befrias från denna »högeligen betungande börda»,

dels de föreslagna kontroll-listorna skulle, såsom öfverflödiga,

strykas ur förslaget, dels också hela momentet ogillas, emedan

icke alla 12-åriga barn kunde genom skolorna befordras till

revaccination.

Denna sista anmärkning eger naturligtvis i viss mån giltighet.

På grund af rådande förhållanden i vårt land finnes

emellertid ingenstädes bättre än i skolorna tillfälle att samla

de i revaccinationsåldern inträdande barnen och utöfva kontroll

öfver ympningens verkställande. Visserligen är det sannolikt

att på så sätt en del barn, hvilka antingen åtnjuta undervisning

i hemmen eller på grund af sjukdom o. d. icke bevista

någon skola, undandragas all revaccination. Med de jemförelsevis

få fall, då detta torde inträffa, kunna dock, såsom redan

ofvan framhållits, icke ur sanitär synpunkt vara af någon synnerlig

betydelse.

Skolföreståndarne åläggas onekligen genom föreskrifterna

i § 5 ett ökadt arbete, men huruvida detta kan betraktas såsom

»högeligen betungande», anser Medicinalstyrelsen åtminstone

tvifvelaktigt. Det antal barn, som inträder i revaccinationsåldern,

kan icke, fördeladt på hvarje särskild skola, vara synnerligen

stort hvarje år, och för öfrigt lära väl i de flesta skolor förteckningar

ändock uppgöras öfver eleverna, upptagande deras

födelseår m. m., hvarigenom arbetet med listornas affattande

betydligt underlättas. Att, såsom från vissa håll föreslagits,

8

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

ålägga Skolläkarne de skyldigheter med afseende på vaccinationen,

som anförtrotts åt skolföreståndarne, torde stranda derpå,

att endast ett fåtal af landets skolor antagit särskilde

skolläkare, hvarjemte förslaget äfven synes Medicinalstyrelsen

opraktiskt af det skäl, att skolläkaren långt mindre än skolföreståndaren

eger den personalkännedom och den myndighet

bland lärjungarne, som erfordras för utöfvande af den kontroll

som afsetts. Dessutom lärer väl icke skolläkaren, der sådan

i enlighet med E. K. M:ts nådiga stadga för de allmänna läroverken

finnes anstäld, kunna vägra att vara föreståndaren behjelplig

vid utöfvande af kontrollen öfver en för skolan så vigtig

sanitär angelägenhet som vaccinationen, derest en anmodan

derom skulle från rektors sida framställas.

Af E. K. M:ts Befide i Södermanlands län har tvekan

uttalats, huruvida det alltid kan blifva möjligt för skolföreståndarne

att sända de påfordrade förteckningarne till vederbörande

vaccinationsföreståndare, enär i regel Upplysning saknas

om dennes namn och adress i de fall, att lärjungen tillhör en

anhan kommun än den, inom hvilken läroanstalten är belägen.

Men denna anmärkta svårighet lärer väl i verkligheten icke

blifva så synnerligen stor, enär en försändelse, under adress

»Vaccinationsföreståndaren» i en viss kommun, alltid torde

kunna från ortens postanstalt vidare befordras. I regel torde

för öfrigt lärjungarne från främmande kommuner komma att

revaccineras samtidigt med dem, som tillhöra den kommun,

inom hvilken läroverket är beläget, synnerligast om, såsom

oftast torde blifva förhållandet, revaccinationen eger rum i

skolans lokaler, Ett misstag i afseende å vaccinationsföreståndarebs

adress blefve i så fall utan betydelse, synnerligast

som skolförestån daren skall på grund af företedda intyg kontrollera,

att fevaccination i hvarje fall egt rum.

Mot dessa sistnämnda intyg hafva äfvenledes anmärkningar

framstälts, nämligen dels att de voro obehöfliga, dels äfven

olämpliga, då skolan derigenom skulle få en ytterst förhatlig

ställning af angifvare. Sistnämnda invändning, hvilken förekommer

i direktionens öfver Stockholms stads undervisningsverk

utlåtande, har emellertid icke biträdts af andra skolstyrelser.

Nya Elementarskolans direktion, äfvensom vederbörande rektorer

och domkapitel hafva uti ifrågavarande hänseende icke

haft något att mot förslaget invända, och öfverstyrelsen för

Stockholms folkskolor förklarar sig för sin del anse föreskriften

blifva af värde ur kontrollsynpunkt.

Att kontroll-listorna stundom kunna blifva obehöfliga,

medgifves villigt, framför allt i det fall, att revaccinationen eger

rum i sjelfva skolan och under skolföteståndarens tillsyn; men

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

då det omöjligen kan förutses, i hvilka speciela fall de kunna

komma att behöfvas eller ej, torde icke föreskriften om desamma

kunna undvaras.

Beträffande öfriga detaljer i momentets affattande kafva

förslag framlagts om ändring af tidsbestämmelsen »före den 1

januari hvarje år» tilldels: »före utgången af hvarje kalenderår»,

dels: »före den 1 februari hvarje år». Äfven om den i

Medicinalstyrelsens förslag valda tidsbestämmelsen icke lärer,

utan synnerligen god vilja att misstolka, kunna på detta ställe

törstås så, som af E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län blifvit

gjordt, vill Medicinalstyrelsen villigt erkänna, att uttrycket:

»före utgången af hvarje kalenderår», i den ordställning detsamma

i förevarande moment fått, är tydligare än det af

Medicinalstyrelsen föreslagna och således äfven att föredraga.

Deremot synes den af några domkapitel föreslagna framflyttningen

af tiden till den 1 februari hvarken vara erforderlig

eller att förorda, emedan det uppgifna skälet, att »en pastor»

icke före den 1 januari fått fullständig kännedom om in- och

utflyttade, icke har någon betydelse för här afsedda skollistor

samt tiden för revaccinationslistornas uppgörande mångenstädes

skulle blifva alldeles för kort, om primäruppgifterna icke behöfde

inlemnas förrän den sista januari.

Med afseende å tidpunkten för insändandet af förteckningar

öfver de lärjungar, hvilka icke företett intyg om revaccination,

bar Medicinalstyrelsen deremot af praktiska skäl ansett

en ändring behöflig i den rigtning, som af det bifogade ändringsförslaget

närmare framgår.

Den anmärkning, som af E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län

vidare gjorts, att det icke finnes angifvet, huru vaccinationsföreständaren

skall förfara med de i slutet af läsåret insända

kontrollförteckningarna, synes bero på ett förbiseende, emedan

derom stadgas i § 11 mom. b) och g). Äfven torde E. K. M:ts

Bef:des i Elfsborgs län anmärkning, att tydlig föreskrift saknas

derom, att lärjunge, som icke uppvisar intyg om revaccination,

skall »frän skolan skiljas», näppeligen erfordra någon gensaga,

då det ingalunda varit afsigten att tillgripa dylika ytterlighetsätgärder

för att genomdrifva revaccinationen, synnerligast som

skolföreståndare nog torde hafva andra verksamnia medel i sin

hand att kpona framtvinga hörsamhet för gifna lagbud. Ingen

bland de skolföreståndare, som yttrat sig i ärendet, hafva heller

uttalat något tvifvel angående möjligheten att med lindrigare

magtmedel, än dem E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län förutsatt,

tillämpa de föreslagna bestämmelserna.

Att i reglementet införa den af några tjensteläkare föreslagna

bestämmelsen, att revaccinationen ovilkorligen skall

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

verkställas i skollokalerna, synes Medicinalstyrelsen olämpligt,

enär dylika ordningsföreskrifter torde böra fä sin plats i de af

Styrelsen utfärdade anvisningarne och råden. Likaledes lärer

den af öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor gjorda invändningen

mot kontrollförteckningarne förlora det mesta af sin

betydelse, derest revaccinationen ordnas så, som ofvan antydts,

d. v. s. företages inom sjelfva skollokalen.

Beträffande slutligen det af E. K. M:t,s Bef:de i Elfsborgs

län framstälda förslaget till kontrollsystem måste Medicinalstyrelsen,

äfvenledes under beklagande, förklara, att Styrelsen

icke kan inse i hvad mån de oväsentliga skiljaktigheter från

Medicinalstyrelsens bestämmelser, som förekomma i detsamma,

kunna vara egnade att befordra kontrollen öfver vaccinationen.

Att från föräldrarne öfverflytta till skolrådets ordförande skyldigheten

att förete vaccinationsintyg för de barn, hvilka nyintagas

i skolan, möter möjligen inga andra svårigheter, än att derigenom

ännu ett detaljuppdrag med afseende på vaccinationen

lägges på presterskapet, men redan detta synes Medicinalstyrelsen

vara en reform, hvars tidsenlighet torde vara ganska

tvifvelaktig. Såväl skolrådens ordförande, som folkskoleinspektörerna

och — biskoparna lära väl också betacka sig för den

kontrollskyldighet, som E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län vill

pålägga dem och som synes vara temligen främmande för deras

egentliga verksamhet.

§ 6.

Endast få och oväsentliga anmärkningar hafva framstälts

mot denna §. Förste provincialläkarens i Kalmar län farhågor,

att brist på vaccinatörer skall uppstå i landtkommunerna, derest

mom. c) antages oförändradt, synas Medicinalstyrelsen alldeles

obefogade, emedan för närvarande redan finnas ett mycket stort

antal skolade ympare, hvilka utan svårighet torde kunna erhålla

läkares intyg om skicklighet, och för öfrigt lämpliga

personer nog torde vara villiga att utbilda sig till vaccinatörer

under mellantiden, innan det nya reglementet träder i kraft.

Skulle förste provincialläkarens utsago vara rigtig, att läkarne

endast i undantagsfall egde någon kännedom om vaccinatörernas

duglighet, vore detta mycket att beklaga, emedan det skulle

bevisa, att tjensteläkarne icke fullgjort de åligganden, som

enligt nådiga instruktionen af år 1890 § 31 tillhöra dem. Men

lyckligtvis är erfarenheten i detta afseende icke alls så dålig:

äfven om förste provincialläkaren i Kalmar län möjligen sjelf

förbisett sina skyldigheter såsom provincialläkare, hvilket man

af hans egendomliga uttalande kunde känna sig frestad att

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

antaga, visa dock de till Medicinalstyrelsen årligen inkommande

vaccinationssammandragen, att så icke på andra håll varit fallet.

Medicinalstyrelsen hyser derföre icke ringaste fruktan, att ;cke

äfven mom. c) af § 6 skall kunna med lätthet tillämpas.

Föreskriften att de personer, hvilka för närvarande ega

behörighet att utöfva skyddskoppympning, skola med läkares

intyg styrka, att de ega skicklighet att vaccinera för att fortfarande

bibehålla samma rättighet, har synts Medicinalstyrelsen

nödvändig, icke blott derföre att en del vaccinatörer uppenbarligen

visat sig sakna den erforderliga kompetensen, utan

äfven af det skäl att under nuvarande förhållanden många

personer anse sig sjelfva behöriga att vaccinera, hvilkas rätt

dertill är mer än tvifvelaktig och hvilkas skicklighet mycket väl

behöfver undergå en sakkunnig pröfning, i synnerhet som anspråken

på vaccinatörernas insigter, genom föreliggande förslag,

äro ämnade att högst väsentligt skärpas.

Lika med förste provincialläkaren i Malmöhus län anser

Medicinalstyrelsen önskligt, ja nödvändigt, att äfven läkarne

beredas tillfälle att inhemta närmare kännedom om såväl vaccinationstekniken

som om gällande föreskrifter i afseende å skyddskoppympningen

m. m. Medicinalstyrelsen hänvisar beträffande

förhållandena i utlandet i nämnde hänseende till hvad Styrelsen

yttrat härom i den underdåniga skrifvelsen d. 8 juni 1894.

Men likasom all annan läkareundervisning bör äfven undervisningen

i vaccination ske vid de medicinska läroverken, men icke

handhafvas eller ledas af ett administrativt embetsverk sådant

som Medicinalstyrelsen. Styrelsen hyser ock den förhoppning,

att nämnda läroverk, derest vaccinationen kommer att åläggas

vissa läkare såsom tjenstepligt och i öfrigt framdeles mer än

hittills tagas om hand af läkarne, skola finna sig manade att

bereda desse tillfälle att under de kliniska studierna erhålla

undervisning i vaccination med hvad dertill hörer.

På grund af'' att den anmärkning från några håll framstälts,

att i § 9, som handlar om vaccinatörernas skyldigheter,

icke tillräckligt tydligt uttalats att vaccinatörer, som icke äro

läkare, vore förbjudna att taga vaccin af ympad person, har

Medicinalstyrelsen ansett föreskrift i nämnda syfte böra såsom

särskildt moment i här förevarande § inflyta.

§ 7.

Den önskan, som af t. f. förste provincialläkaren i Gefleborgs

län uttalats, nämligen att orden: »inom landet* utbytas

mot: »inom länet eller grannlänen» synes endast grunda sig

derpå, att ordet »gängse» i samma moment tagits i felaktig

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

och alltför vidsträckt bemärkelse, hvarför den ändring, som

föreslagits, icke torde egentligen vara erforderlig. För vinnande

af större tydlighet beträffande här ifrågavarande bestämmelser

har dock Medicinalstyrelsen till någon del omarbetat den föreslagna

paragrafen i den vigtning, som af t. f. förste provincialläkaren

önskats.

Deremot synes det Medicinalstyrelsen icke behöfligt, att

en omredigering af § företages i sådant syfte som af E. K.

M:ts Bef:de jemte resp. förste provincialläkare i Vesterbotteps

och Norrbottens län äfvensom förste stadsläkaren i Stockholm

föreslagits, emedan § 7 äfven i nuvarande affattning icke lägger

något hinder i vägen att genom öfverenskommelse tillförbinda

de enligt § 8 mom. 1 antagne vaccinatörer att fortsätta vaccinationen

under de tider, gom på grund af lokala förhållanden äro

lämpligast.

§ 3,

Huru det af Medicinalstyrelsen i denna och några andra

§§ använda uttrycket »kommunens helso värdsmyndighet» kan

gifva anledning till olika tolkning, är för Styrelsen ofattligt,

enär gällande helsovårdssfadga tydligt angifver, huru helsovårdsmyndigheten

skall vara sammansatt i hvarje kommun, samt

mer än en »kommunens helsovårdsmyndighet» icke finnes i

någon kommun i riket, så att missförstånd derigenom kan uppstå.

Möjligen torde dock ordet »myndighet» i denna § böra

utbytas mot »styrelse», såsom i språkligt afseende rigtigare och

lämpligare, likasom Medicinalstyrelsen på andra ställen utbytt

uttrycket »kommunens helsovårdsmyndighet» mot orden »helsovårds-

eller kommunalnämnd».

Ändringsförslaget i afseende å mom. 1, framstäldt af

Göteborgs domkapitel, synes Medicinalstyrelsen icke antagligt

af det skäl, att deri förekommande ordningsföreskrifter, såsom

alltför detaljerade för sjelfva reglementet, snarare synas höra

till de råd och anvisningar, hvilka i anledning af reglementet

lära komma att erfordras.

Såsom väl var att förutse, har den af Medicinalstyrelsen

i mom. 2 föreslagna skyldigheten för de civile tjensteläkarne,

att i vissa fall vara vaccinatörer, mött lifligt motstånd hos en

del af nämnde läkare. I likhet med förste provincialläkaren i

Malmöhus län känner Medicinalstyrelsen väl, »huru trögt det

ofta går att förmå vissa läkare fullgöra en del nya åligganden».

Men skall den reform, som med Styrelsens förslag afses, nämligen

att småningom öfverföra vaccinationen från klockare och

barnmorskor i läkarnes händer, kunna genomföras, och ett för
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

sök i denna rigtning han icke längre uppskjutas, måste början

göras med tjensteläkarne.

Såsom ifrig, stundom måhända alltför ifrig tolk för den

motsatta äsigten har i synnerhet förste proviucialläkaren i

Kalmar län uppträdt. Att han dervid förbisett och missförstått

Medicinalstyrelsens uttalanden i såväl förslaget, som

motiven för detsamma, torde måhända få tillskrifvas denna

hans alltför öfverdrifna ifver. Likaså torde deruti få sökas anledningen

till de uppenbara öfverdrifter, hvartill han gör sig

skyldig vid framhållandet af de svårigheter, som uppresa sig

mot Medicinalstyrelsens förslag.

Främst blaiid dessa svårigheter ställer han, i likhet med

åtskilliga andra förste provincialläkare, som uttalat sig i frågan,

att tjensteläkarnes tid skulle alltför mycket tagas i anspråk af

vaccinationen, så att sjukvården i distriktet derigenom skulle

blifva försummad. Härvid är att märka, att enligt K. M:ts förslag

läkaren icke skulle vara skyldig att åtaga sig vaceinatörbefattningen

för större område inom läkaredistriktet än den

kommun, inom hvilken han är bosatt; att vaccinationen således

i flesta fall torde kunna medhinnas på några få vaccinationsmöten;

samt att, derest uppdraget ändock skulle taga alltför

mycket tid i anspråk, läkaren eger till sin disposition biträdande

vaccinatörer, hvilka i brådskande fall och i händelse af sjukresa,

som icke bör uppskjutas, kunna verkställa ympningen i hans

ställe. Med kännedom om det jemförelsevis ringa antalet vaccinationer,

som årligen förekomma i de allra flesta af våra landtkommuner,

är Styrelsen alltså öfvertygad om, att vaccinationen

visst icke skall lägga hinder i vägen för tjensteläkarne att

med omsorg sköta sjukvården inom distriktet1) och genom föreskriften

om anställande af biträdande vaccinatörer har Styrelsen

velat förekomma alla sådana konflikter i läkarnes tjensteUtöfning,

som af förste provincialläkaren befaras. Liknande

konflikter kunna för öfrig! lika lätt uppstå mellan andra tjensteläkarens

pligter, ehuru sådant ytterst sällan lärer förekomma.

Men förste provincialläkaren förnekar äfven E. K. M:ts

rätt att tillförbinda tjensteläkarne att å ort, der de åro bosatta,

öfvertaga vaccinationens utöfning, dels emedan en tjensteläkares

pligter af visst Slag icke kunna inskränkas till en viss del af

hans tjenstgöringsområde i öfrig t, dels emedan tjensteläkarens

vaccinationsbefattning skulle blifva en alldeles särskild tjenst

bredvid hans läkaretjenst. Hvarpå förste provincialläkaren stöder

'') Exempelvis torde få anföras, att inom ofvannämnde förste provincialläkarens

eget sjukvårdsdistrikt, Kalmar provincialläkaredistrikt, vaccinerades

är 1894 inom 1 kommun G personer, inom 9 kommuner 10—50, inom 4 kommuner

50—80, i 1 kommun 117 samt i 1 kommun 194 personer.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

denna sin uppfattning af tjensteläkarens ställning, har han

icke uppgifvit; åsigten synes dock något egendomlig, i synnerhet

för en person, som i likhet med honom sjelf utgör ett

exempel på, hurusom en tjensteläkares (här förste provincialläkares)

pligter (beträffande länet) kunnat af E. K M:t i vissa

afseenden (nämligen beträffande skyldigheterna såsom provincialläkare)

inskränkas till en viss del af tjenstgöringsområdet

(pro vincialläkaredistriktet).

Särskildt synes förste provincialläkaren vara obehagligt

berörd deraf, att tjensteläkaren i egenskap af vaccinatör skulle

underordnas vaccinationsföreståndaren, utöfva sin befattning

under dennes tillsyn, redovisa för honom, tillgodonjuta lika

arvode som andra vaccinatörer m. m. Ehuru Styrelsen icke

kan inse, hvaruti det »nedsättande och motbjudande» skulle

ligga för en samvetsgrann vaccinatör, att en kommunens förtroendeman

öfvervakade vaceinationsväsendet inom hans distrikt,

så; är Styrelsen likväl af andra skäl, som längre fram komma

att anföras, villig att föreslå tjensteläkarens befrielse från denna

»nedsättning i hans embetsvärdighet». Beträffande vaccinationsarvodets

tillräcklighet kommer Styrelsen i tillfälle att äfvenledes

längre fram (under § 10) uttala sin åsigt.

Slutligen anför förste provincialläkaren ännu ett skäl mot

momentets föreskrift, nämligen att Medicinalstyrelsens afsigt att

dermed befrämja vaccinationen icke skulle vinnas. Den »befrielse

från all befattning med vaccinationen, som mom. 1 meddelar

stadsläkarna», hvilka nu genom nådiga instruktionen för

läkare § 48 äro inom sin kommun ansvariga för skyddskoppympningens

behöriga handhafvande, måste nämligen »innebära

beträffande vaccinationens befrämjande i städerna en alldeles

motsatt verkan», emedan befolkningens antal i städerna är ej

obetydligt större än i de landtkommuner, i hvilka någon tjensteläkare

bor. Medicinalstyrelsen har sig icke bekant på hvad

grund förste provincialläkaren antager, att ofvannämnda åliggande

för stadsläkare skulle upphäfvas af bestämmelsen i §

6 mom. 1, men kan icke förklara hans yttrande på annat sätt,

än att han måste anse stadsläkare icke vara att räkna bland

»i civil tjenst anstälde läkare». På annat sätt synes icke hans

påstående om stadsläkares »befrielse från all befattning med

vaccinationen» kunna förstås; Medicinalstyrelsen kan dock af

uppenbara skäl icke dela hans uppfattning af stadsläkares

ställning och finner således icke heller anledning att ingå på

någon vederläggning af hans på falsk grund bygda bevisföring.

Beträffande samme förste provincialläkares följande uttalande

under § 8 vill Styrelsen endast såsom obefogad tillbakavisa

den mindre tillständiga insinuation, han tillåter sig,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

då han antager, att i Styrelsens utlåtande till E. K. M:t skulle

ligga en annan, underförstådd mening, än den Styrelsen direkt

uttalat. Något vidare svar på detta mindre hofsaimna uttalande

anser Medicinalstyrelsen icke erforderligt.

Icke heller torde Styrelsen behöfva till besvarande upptaga

förste provincialläkarens frågor rörande vaccinationens organisation

i utlandet och läkarnes ställning till skyddskoppympning^!

m. m., enär Styrelsen anser det tillhöra honom sjelf att derom

göra sig underkunnig i den tillgängliga literäturen, men icke

Styrelsen att i ett till E. K. M:t stäldt utlåtande undervisa

förste provincialläkaren i dylika, allmänt kända förhållanden.

Endast beträffande frågan, huruvida utlandets tjensteläkare samtidigt

äro vaccinatörer eller icke, anser sig Styrelsen böra lemna

några upplysningar, hemtade ur officiela berättelser. I England

är det sålunda regel, att tjensteläkarne äfven antagas till

vaccinatörer, för så vidt de genomgått den derför erforderliga

kursen. I Tyskland voro enligt senaste uppgifter alla vaccinatörer

antagne bland tjensteläkarne i: Bayern, BVaunschweig,

Sachsen-Altenburg, Sachsen-Koburg-Gotha, Anlialt, Lippe, Hamburg

och Elsass-Lothringen; vaccinatörerna till öfvervägande antal

äfven tjensteläkare i: Preussen, Baden, Hessen, storhertigdömet

Sachsen, Mecklenburg-Strelitz, Sachsen-Meiningen, Schwarzburg-Sondershausen,

Schwarzburg-Rudolstadt, Reuss och Bremen.

I konungariket Sachsen voro af 417 ympningsläkare 104

tjensteläkare, i Wurtemberg 64 bland 123. Något tvång för de

tyska tjensteläkarne att antaga vaccinatörsbefattning har hittills

icke erfordrats, emedan de dels af pligtkänsla, dels för inkomstens

skull med tacksamhet emottaga dessa tjenster. I den af tyska

regeringen år 1885 sammankallade vaccinationskomitén föreslogs

visserligen af några staters ombud, att tjensteläkarne

skulle obligatoriskt åläggas att vara vaccinatörer, men komiténs

flertal ansåg dock ett dylikt påbud obehöfligt, emedan erfarenheten

visat, att tjensteläkarne ändock användes för näinnde

förrättning. I enlighet med komiténs förslag affattade äfven

regeringen sitt beslut i denna punkt på följande sätt: »Das

öffentliolie Impfgeschäft ist vorzugsweise den beamteten Aerzten

zu ilbertragen».

Bland öfriga anmärkningar mot momentet vill Medicinalstyrelsen

endast upptaga följande till besvarande.

Att i civil tjenst anstälde läkare icke skulle vara pligtige

mottaga uppdrag såsom vaccinatörer, derest sådant i ett förnyadt

nådigt vaccinationsreglemente föreskrifves, har E. K.

M:ts Bef:de i Hallands län förutsatt, på den grund att läkarnes

fullmagter icke innehålla, att de äro skyldige underkasta sig

utsträckt tjenstgöringsskyldigliet. Det må visserligen vara rig
9
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

tigt, att fullmagterna icke innehålla en sådan föreskrift, men

i stället tinnes i den af K, X. M:t beslutade nya regleringen

af provineialläkarestaten den 31 okt. 1890 intaget såsom första

vilkor för åtnjutande af der omförmälda aflöningsförmåner, »att

provincialläkare skall vara underkastad såväl den vidsträcktare

tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åligganden som ....

kunna varda föreskrifna». Och skulle E. K. M:t alltså i nåder

anbefalla de afsedda och för ändamålets vinnande nödiga förändringarna

i instruktionen för provincialläkare i de punkter,

som röra deras befattning med skyddskoppympningen, lärer af

§§ 42 och 48 punkt 1 och 2 2:o i nämnde instruktion följa, att

äfven extra provincialläkare samt stads- och stadsdistriktsläkare

hafva att ställa sig den nya anordningen till efterrättelse. Att,

såsom E. K. M:ts Bef:de föreslagit, ålägga hvarje legitimerad

läkare, som icke är vid armén eller flottan anstäld, skyldigheten

att, oaktadt de ej uppbära ersättning af staten, antaga viss tjenst,

synes Medicinalstyrelsen deremot icke lämpligt.

Af förste provincialläkaren i Gotlands län framhålles, att

en viss motsägelse råder mellan förslagets föreskrifter och § 31

i 1890 års läkareinstruktion. Förste provincialläkaren synes

emellertid härvid hafva förbisett, att i förslagets § 21 antydes

vidtagandet af vissa ändringar af nämnde instruktion till öfverensstämmelse

med de nya anordningarna rörande skyddskoppympningen.

En omredigering af momentet påyrkas från flere håll af

den orsak att en del provincialläkare äro bosatta i kommuner

(städer), som icke tillhöra hans distrikt, och som hafva egna

läkare för helsovården anstälde. Ehuru ett val af provincialläkaren

till vaccinatör å sådan plats kan utan svårighet undvikas

genom vädjan till Medicinalstyrelsen, som enligt momentets

nuvarande affattning skulle ega rätt att, der giltiga skäl

anföras, befria provincialläkaren från uppdraget, torde dock en

ändring af moment i afsedt syfte kunna obetingadt förordas.

Att, såsom från Norrbottens län föreslagits, fråntaga de kommuner,

i hvilka tjensteläkare finnes bosatt, den för andra kommuner

medgifna rättigheten att sjelfva välja vaccinatörer, synes

deremot, ehuru önskligt det hade varit att än kraftigare befordra

den med momentet afsedda reformen, icke fullt förenadt

med billighet och rättvisa.

Mot tredje momentet i § 8 hafva talrika röster höjts icke

blott bland dem, som offieielt uttalat sig i frågan, utan äfven

på möten mellan läkarekårens medlemmar och i medicinska

tidskrifter. Bibehållandet af vaccinationsföreståndarne anses

nämligen både obehöfligt och otidsenligt, synnerligast som deras

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

åligganden utan olägenheter kunna öfvertagas dels af de kommunala

helsovårdsmyndigheterna sjelfva, dels af vaccinatörerna.

Med anledning häraf får Medicinalstyrelsen i underdånighet

anföra, att äfven Styrelsen ursprungligen varit af samma åsigt.

Då emellertid i de yttranden, som från en del med vaccinationsväsendet

i vårt land särskildt förtrogne läkare, före förslagets

utarbetande inom Styrelsen, enskild! infordrades rörande

bristerna i nuvarande reglementet, ingenstädes gjordes någon

anmärkning mot vacoinationsföreståndareinstitutionen, blef StjTrelsen

tveksam, huruvida denna institution lämpligen kunde

utan vidare borttagas, och ansåg sig derföre böra tills vidare

bibehålla den i sitt förslag. Sedan nu i de officiela utlåtanden,

som afgifvits, en annan mening ganska allmänt gjort sig

gällande, har Medicinalstyrelsen icke vidare någon anledning

att yrka på här ifrågavarande tjenstemäns bibehållande för

framtiden, utan anser sig obetingadt böra instämma i det gjorda

yrkandet, att desamma måtte, såsom icke längre behöflige, indragas.

Under sådana förhållanden torde icke annat yttrande angående

öfriga mot momentet gjorda inkast erfordras, än att

vaccinationslistor från private vaccinatörer icke ovilkorligen

behöfva, såsom E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län synes

hafva förutsatt, insändas till kommunernas antagne vaccinatörer,

emedan de lika väl kunna direkt inlemuas till vederbörande

helsovårdsmyndighet, hvarigenom det befarade obehaget

för de legitimerade läkarne undvikes.

§ 9.

Skulle förslaget om upphäfvande af vaccinationsföreståndareinstitutionen

af E. K. M:t gillas, torde § 9 behöfva ej

obetydligt omarbetas. Det mesta af vaccinationsföreståndarens

åligganden, nämligen hufvudsaken af det som under § 11

mom. a)—c) och f)—g) uppräknas, torde då böra öfverflyttas

på vaccinatören.

Beträffande de mot § 9 i dess nuvarande form framstälda

anmärkningarna vill Medicinalstyrelsen anföra följande:

Den vigtigaste invändning, som gjorts, är onekligen, att

ympning med humaniserad lymfa fortfarande för vissa fall bibehållits,

oaktadt samtidigt ifrågasatts, att staten_ skulle inrätta

en anstalt för animal vaccin. Ganska enstämmigt har yrkats,

att nämnde anstalt genast från början skulle tilltagas i så stor

skala, att all ympning med humaniserad lymfa kunde upphöra,

ja rent af förbjudas. De skäl, som förmått Medicinalstyrelsen

att icke föreslå en dylik åtgärd, komma längre fram under §

opaginerad Kontrollera mot PDF

6(3

16 att närmare angifvas. Här torde endast böra upptagas de

anmärkningar, som framstälts mot §:s öfriga innehåll och härvid

förnämligast invändningarna mot föreskriften, att inga andra

än legitimerade läkare skulle få ympa från arm till arm eller

uppsamla ympämne från de vaccinerade barnen.

Äfven i detta fall är det förste provincialläkaren i Kalmar

län, som hyllar en ffån Styrelsens förslag afvikande mening,

ehuru han denna gång är ensam om att förfäkta densamma!

Han anser förslaget icke innebära den fullständiga garanti mot

sjukdoms öfverförande, som eftersträfvas, emedan Jatenta sjukdomsförhållanden

icke ens med den sorgfälligaste undersökningkunna

upptäckas och några upplysningar angående föräldrarnes

antecedentia icke gerna kunna för en sådan saks skull soni

vaccintagning begäras. Barnmorskorna synas honom derföre

lämpligare såsom vaccinatörer än läkarne, emedan de bättre än

desse ega kännedom om förekomsten af syfilis bland familjerna.

Detta senaste uttalande symes Medicinalstyrelsen ganska

egendomligt. Förste provincialläkaren tyckes anse, att syfilitiske

familjefäder, ty i öfvervägande flertalet fall är det genom

männen, som syfilis införes i familjerna, hellre anförtro sig åt

barnmorskorna, än de söka bot för sin sjukdom hos läkaren.

Om detta möjligen är förste provinsialläkarens i Kalmar län

personliga erfarenhet, så öfverensstämmer denna dock icke med

andra läkares. Ty visst är, att det finnes få sjukdomar, för

hvilka den angripne numera är sä benägen att hos den till

tystlåtenhet förbundne läkaren söka råd, soin just syfilis.

Senast under _ innevarande år har till Medicinalstyrelsen

inrapporterats ett fall, som utgör ett talande exempel på motsatsen

till förste provincialläkarens ofvan uttalade påstående.

Barnmorskan i en socken i Upsala län vaccinerade den 22 sisthdne

juni 4 barn med ympämne, som hon tagit från ett barn

i samma socken, der hon sjelf bodde. Från ett af dessa barn

togs sedermera ympämne åt 23 barn och från dessa vaccinelades

ytterligare 27 barn. Efter slutad vaccination erfor barnmorskan,

att modern till det första barnet troddes vara behäftad

med syfilis, hvilket denna äfven vid förfrågan erkände

Extra provincialläkaren i distriktet hade 2 år förut insändt

henne till Upsala kurhus, på grund af att hon blifvit smittad

af sm sedermera blifvande man, hvilken några år förut äfvenledes

vårdats å kurhuset i Upsala. På grund af lyckosamma

omständigheter synes någon spridning af syfilissmittan genom

vaccineringen denna gång icke hafva skott, men detta kan åtminstone

icke skrifvas barnmorskan till förtjenst, hvilken icke

ens utfrågade den närboende modern om hennes helsotillstånd,

innan hon använde barnets vaccinlymfa. Hade läkaren i detta

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

fall varit vaccinatör, skulle uppenbarligen icke det missgrepp

inträffat, som nu för mer än 50 barn kunnat blifva ödesdigert.

Äfven i det fall att tjensteläkaren icke skulle vara underkunnig

om syfilis’ förekomst inom en familj i den kommun, der

han sjelf är bosatt, förefinnes väl emellertid ofantligt mycket

större säkerhet, att han med sin undersökningsvana skall kunna

hos barnet i en sådan familj upptäcka ett eller annat sjukdomstecken,

som varnar honom för att taga vaccin från detsamma,

än att detta skall lyckas för en i sjukdomars diagnosticerande

fullkomligt okunnig barnmorska. Sant är att absolut

säkerhet mot misstag icke heller genom MedicinalstjuMsens

förslag kan garanteras; men genom förbud för andra än läkare

att uppsamla vaccin eller att ympa från arm till arm har

dock Styrelsen, för att citera en äldre och erfarnare embetsbroder

till förste provincialläkaren i Kalmar län, nämligen t. f.

förste provincialläkaren i Jönköpings län, »kringgärdat användningen

af humaniserad lymfa med en stark skyddsmur», som,

om den än lemnar luckor öppna för angrepp, likvisst är den

mest tryggande, så länge man på skäl, som af Styrelsen längre

fram skola andragas, måste förutsätta, att humaniserad lymfa

kommer att användas vid sidan af den animala vaccinen.

Andra läkare och myndigheter, hvilka yttrat sig i frågan,

hafva ock uppfattat förslaget. på detta sätt. Några af dessa

yttranden torde här få anföras: »Största värdet» (i Medicinalstyrelsens

förslag) »ligger dock, synes mig, i de för allmänhetens

betryggande vidtagna åtgärder, nämligen öfverfiyttandet

på läkarne af den ömtåliga förrättningen med ympandet från

arm till arm och ympämnes uppsamlande från de vaccinerade

....» (förste provincialläkaren i Stockholms län). Förslaget i

fråga »innebär också en beaktansvärd förbättring vid jemförelse

med det mycket otillfredsställande sätt, på hvilket enligt

gällande reglemente vaccinen nu uppsamlas» (förste provincialläkaren

i Malmöhus län). Genom förslagets antagande skulle

»befrämjas det af Medicinalstyrelsen på goda grunder uttalade

önskningsmålet, att skyddskoppympningen så vidt möjligt må

utöfvas företrädesvis af läkare» (K. Bef:de i Hallands län).

»Förslagets tyngdpunkt ligger tvifvelsutan, i hvad rörer bestämmelserna

om skyddskoppympningens och dermed förenade

åliggandens öfvertagande, såvidt möjligt, af läkare; detta så

mycket önskvärdare, som ympningens behöriga handhafvande

skulle främjas i samma mån, som arbetet öfverlemnades till

personer, hos hvilka såväl omdöme och skicklighet, som intresse

och samvetsgrannhet måste förutsättas. Med kännedom

om barnmorskors sätt att handhafva vaccinationen, torde det

väl icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida dessa må anses

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

ega erforderliga förutsättningar att med nödigt omdöme utöfva

densamma. Lika litet torde det väl icke heller vara tvifvel

underkastadt, att det dåliga resultatet af skjuldskoppympningen

delvis måste tillskrifvas dessa föga qvaliiicerade personer, som

dessutom mången gång icke låta sig angeläget vara att genom

afsyning i behörig tid förvissa sig om vmpningens resultat

samt ej heller söka affatta sina redogörelser med den tillförlitlighet

och tydlighet, som gifvetvis måste erfordras. Frånseende

möjligheten att uppställa skärpta fordringar på blifvande

vaecinatörer och ehuru läkare i tjenst, i enlighet med det föreliggande

förslaget, icke eger rättighet att undandraga sig uppdraget

att vara vaccinatör, hade det dock tvifvelsutan varit

högeligen Önskvårdt, om rättigheten till skyddskoppympningens

utöfvande uteslutande tillkommit läkare» (förste stadsläkaren i

Göteborg). »Såsom ytterligare störa fördelar hos det föreliggande

förslaget anhåller jag vidare att i underdånighet få

framhålla, att genom dettas antagande vaccinationen komme

att, så mycket som förhållandena i vårt glest bebodda land det

tillåta, anförtros åt läkarne; att åt dem uteslutande öfverlemnas

rättigheten att insamla humaniserad lymfa och att ympa från

arm till arm; ....» (t. f. förste provincialläkaren i Elfsborgs

län). En obligatorisk skyldighet för tjensteläkarne att vara

vaecinatörer i de kommuner, der de äro bosatte, »skulle vara

i det nya reglementets anda och skulle gifva läkarne ökad

erfarenhet och intresse för vaccinationen» (förste provincialläkaren

i Yestmanlands län). »Rättigheten att vaccinera borde

vara helt och hållet förbehållen åt läkarne. Endast desse äro

dertill fullt kompetente. Och i sjelfva verket väcker enligt

mitt förmenande ingenting sådant misstroende till vaccinationen,

som att den på ett eller annat sätt origtigt handhafves, och

att så icke så sällan sker, har jag haft tillfälle erfara, då, för

att icke tala om att vaccinationen stundom helt och hållet misslyckats,

genom bristande insigt i aseptiken, renlighet och noggrannhet

hos vederbörande vaecinatörer eczematösa och rosartade

åkommor med åtföljande febersjukdomar spridts genom

vaccinationen. Dylika olyckshändelser få icke förekomma och

måste helt och hållet läggas den till last, som verkstält ympningen

.. .. Förbudet för andra än läkare att ympa från arm

till arm och att uppsamla humaniserad lymfa kompenserar

dock i någon eller, rättare sagdt, i icke obetydande män faran

att anförtro vaccinationsbestyret åt dertill mindre qvalificerade

personer» (t. f. förste provincialläkaren i Jemtlands län).

Förste provincialläkaren i Kalmar län ogillar emellertid

Medicinalstyrelsens förslag, att hädanefter alla vaecinatörer, som

icke äro läkare, skola förbjudas att ympa från arm till arm,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

äfven af det skäl, att den liumaniserade lymfan icke skulle

tåla vid förvaring, utan redan efter en vecka vara tvifvelaktig

och efter 3 å 4 veckor oduglig. Den af läkarne uppsamlade

lymfan, som komme att utlemnas till vaccinatörerna, skulle

således i regel vara utan skyddskraft; men som vaccinatörerna

blott erhålla betalning vid lyckad vaccination, skulle de komma

att förklara många barn vaccinerade, hvilkas vaccination icke

är mycket värd, hvarigenom skyddskoppympningen i vårt land

skulle utsättas för den största fara.

Medicinalstyrelsen kan icke annat än uttala sin stora förvåning

öfver dessa af förste provincialläkaren framkastade påståenden.

Vore desamma rigtiga, skulle våra vaccindepoter i

alla tider hafva varit utan ändamål, eftersom vaccin, hvilken

icke varit mer än en vecka gammal, endast undantagsvis torde

hafva kunnat från dem utlemnas. Men lyckligtvis äro förste

provincialläkarens åsigter om den liumaniserade lymfans ringa

hållbarhet icke grundade på verkliga fakta. Uppsamlad flytande

i kapillarrör (fioler) eller torkad på glasskifvor eller benspetsar

håller sig vaccinen verksam i månader, ja, vid god och ändamålsenlig

förvaring i åratal, såsom mångfaldiga försök visat.

Till yttermera bestyrkande af denna uppgift bifogas härhos

ett yttrande i frågan af vaccinatören i Stockholms stads 4:de

vaccinationsdistrikt, bygdt på mångårig erfarenhet om den

humaniserade lymfans egenskaper och hållbarhet. (Bil.)

Huru skulle det väl också varit möjligt att under andra

förhållanden uppehålla vaccinationen år från år i vårt land, der

vaccinationen i regel ligger nere hela vintern för att på våren

återupptagas med tillhjelp af den från vaccindepoterna utlemnade,

under liera månader der förvarade lymfan. Huruvida

den humaniserade lymfan i fråga om hållbarhet är underlägsen

den animala vaccinen, torde ännu vara en öppen fråga, sonr

möjligen dock i den närmaste framtiden skall finna sin lösning

genom den af tyska regeringen nyligen nedsatta komitén för

utarbetande af förbättrade metoder för animal vaccins beredning

och förvaring.

För öfrigt får Medicinalstyrelsen beträffande § 9 anföra

följande: Ett undantag för lappmarkernas vacciuatörer, sådant

som förste provincialläkaren i Norrbottens län påyrkat, men

mot hvilket E. K. M:ts Befide i samma län stält sig tveksam,

synes icke vara att förorda, då lagstiftningen genom dylikt

medgifvande skulle få ett sken af godtycklighet, som icke kunde

försvaras på grund af de lappländske vaccinatörernas större duglighet

eller skicklighet. Behofvet af den ifrågasatta undantagsbestämmelsen

blifver för öfrigt ganska ringa, derest en anstalt

för animal vaccin skulle komma till stånd, hvarifrån äfven

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

vaccinatörerna i Lappmarken kunde förses med ympämne i tillräcklig

mängd, innan de begåfvo sig på väg att uppsöka de

kringvandrande lapparne.

Då de i mom. c) omnämnda vaccinförsändelserna kunna

ske portofritt, torde icke den af förste provincialläkaren i

Kalmar län gjorda invändningen mot leveransen åt vaccin,

såsom varande en »extra beskattning» af tjensteläkarne, förtjena

något afseende.

Anmärkningen af E. K. M:ts Bef:de i Södermanlands och

Kalmar län mot föreskriften i mom. f), att vaccinationslistorna

skola af vaccinatörerna insändas under första hälften af sept.

månad, kan för den, som icke har sig bekant huru dessa

vaccinationslistor skola anordnas, synas befogad; i praktiken

kommer dock den skenbara oegentligheten, som blifvit nödvändig

på grund af att presterskapet före oktoberflyttningarna

äro i behof af uppgifter angående årets vaccinationer, icke att

medföra några olägenheter, derest de anvisningar rörande listornas

förande, som af Medicinalstyrelsen skola meddelas, noggrannt

följas. Det ökade besväret med journalutdragen torde

derföre kunna besparas vaccinatörerna. Deremot har det Ursprungligen

äfven varit Medicinalstyrelsens afsigt att, såsom

af några förste provincialläkare föreslagits, vaccinationsjournalerna

skola föras i tvenne exemplar, af hvilka det ena (utgörande

ett slags anteckningsbok) stannar för framtida behof i vaccinatörens

arkiv, under det att det andra exemplaret sändes till

vederbörande pastorsembete.

Att förbjuda personer, som, utan att vara till vaecinatörer

antagna, likväl enligt § 6 äro berättigade att vaccinera, att

utöfva skyddskoppympning, hvilket af t. f. förste provincialläkaren

i Örebro län föreslagits, skulle visserligen i hög grad

bidraga till reda och ordning inom vaccinationsväsendet-, men

synes dock outförbart, då derigenom ett stort antal läkare,

hvilka genom sin legitimation berättigats till full utöfning af

läkekonsten, skulle i sin privata praxis förnekas rätten att

vaccinera.

Öfriga anmärkningar, såsom bland annat, E. K. M:ts Bef:des

i Vesterbottens län hemställan, att vaccinatören måtte åläggas

att företaga resor, åtminstone inom de nordliga vidsträckta

länen, synas Styrelsen vara rena ordningsfrågor och alltså höra

till det område, hvaröfver vederbörande helsovårdsmyndigheter

sjelfya ega att besluta eller, som lämpligast behandlas i af

Medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar för skyddskoppympningens

utöfning, hvarför de icke torde här behöfva

filt granskning upptagas.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

§ io.

Emot det af E. K. M:ts Bef:de i Hallands lan gjorda

förslaget, att vaccinatörerna skulle åtnjuta fribrefsrätt för att

kostnadsfritt kunna meddela underrättelse om skedd vaccination

af person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet, eller

i annat fäll förhöjd ersättning för förrättningen, torde kunna

invändas, att vaceinatör, enligt Medicinalstyrelsens förslag att

ordna vaccinationen, icke eger skyldighet att afsända dylikt

meddelande, då person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet,

men tillfälligtvis befinnande sig derstädes, icke kan finnas upptagen

å hans vaccinationslista. I dylika fäll tillkommer anmälningsskyldigheten

den vaccinerades målsman, som för undvikande

af obehaget att genom helsovårdsmyndighets försorg

anmälas till författningsenlig påföljd torde medelst föreskrifvet

vaccinationsintyg (§ 9 mom. e) hos vederbörande styrka, att

barnet blifvit ympadt, derest lian ej föredrager att med vaccinatören

öfverenskomma, att denna öfvertager bestyret med anmälan.

Eåd i detta afseende har Medicinalstyrelsen ansett

äfven böra intagas i de af Styrelsen utfärdade anvisningarna

till reglementets efterlefnad. Deremot synes det Medicinalstyrelsen

icke lämpligt, att i fråga om medellöse, kyrkoskrifne

utom vaccinationsdistriktet, staten öfvertager kommunernas

ersättningsskyldighet för de verkstälda vaccinationerna.

Att, såsom E. K. M:ts Befrde i Yesterbottens län föreslagit,

tillerkänna vaceinatör utom vaccinationsafgiften äfven

reseersättning för längre resor, synes Medicinalstyrelsen både

billigt och rättvist, hvarför Styrelsen i underdånighet tillstyrker,

att för dylika, sällsynta fall en bestämd reseersättning må utgå

af kommunens medel efter den grund, som vid hans antagande

eller sedermera kunnat å kommunalstämma hafva bestämts.

Den föreslagna ersättningen af 50 öre för hvarje lyckad ympning

kan dock Styrelsen icke finna för ringa, enär besväret

för vaccinatören, derest han på allmänna vaccinationsmöten,

som i god tid kungjorts, utför förrättningen, ej kan anses större,

än att det bör vara fullt godtgjordt med den för närvarande

brukliga ersättningen af 50 öre för person. Skulle emellertid

denna ersättning utgå för hvarje fall, äfven der ympningen

misslyckats, fruktar Medicinalstyrelsen, att derigenom en premie

skulle blifva satt på oskickligheten och vårdslösheten, emedan

det för mindre samvetsgranna vaccinatörer skulle vara en fördel

att få förnya ympningen och uppbära nytt arvode för densamma.

Såsom § 10 nu finnes affattad, bör den deremot blifva

en sporre för vaccinatören att alltid med omsorg utföra förrättningen.

10

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Något skäl att sätta ersättningen liögre för läkare än för

icke läkare torde icke föreligga, synnerligast som en sådan åtgärd

skulle fullkomligt omöjliggöra den välbehöfliga reformen

att få läkare anstälde såsom vaccinatörer. För ringa torde

ersättningen icke heller för dem få anses, allra minst som utom

vaccinationsafgiften ersättning såsom för öfriga tjensteförrättningar

torde, vid det förhållande att förrättningen ålägges dem

som tjenstepligt, böra, derest förrättningen sker utom läkarens

bostad, tillkomma dem af staten. Att, såsom förste provincialläkaren

i Kalmar län anfört, den föreslagna ersättningen skulle

stå i strid med de ersättningsförmåner, som blifvit tillförsäkrade

civile läkare i statens tjenst uti den af E. K. M:t i nåder

gillade och faststälda taxan af den 31 oktober 1890, kan

Styrelsen icke finna, då, enligt nådiga Brefvet till Medicinalstyrelsen

af ofvannämnda dag, den af E. K. lVT:t utfärdade

taxan gäller ersättningar, utom för sjukvård, blott för de tjensteförrättningar,

som verkställas enligt samma dag utfärdad instruktion

eller myndighets uppdrag, och således icke utan särskilt

beslut kan tillämpas på förrättningar, som sedermera

blifvit tjensteläkarne ålagda.

Skulle slutligen de åligganden, hvilka enligt Medicinalstyrelsens

ursprungliga förslag tillkommo vaccinationsföreståndarne,

till hufvudsaklig del öfverflyttas på vaccinatörerna, bör

nog äfven en viss ersättning, hvars storlek kunde, enligt i

förslaget närmare angifven grund, göras beroende af de vaccinationspligtiges

antal, på sätt föreslagits af förste provincialläkarne

i åtskilliga län, tillerkännas vaccinatörerna utom den

dem tillkommande afgiften för sjelfva ympningen.

För öfrigt torde beträffande här förevarande § endast behöfva

framhållas, att i det bifogade ändringsförslaget till reglemente

densamma blifvit af praktiska skäl nedflyttad bland öfriga

i kap. 5 förekommande bestämmelser angående kostnadsersättningar

för skyddskoppympningens utöfvande.

§ 11-

Derest vaccinationsföreståndarebefattningen indrages, skulle

naturligtvis hela kap. 3 såsom sådant komma att utgå och dess

särskilda punkter, mer eller mindre förändrade, öfverflyttas till

andra kapitel och paragrafer. De väsentligaste anmärkningar,

som framstälts mot kapitlets nuvarande innehåll, förlora härigenom

sin betydelse, då de just afse en dylik omredigering.

Några smärre invändningar mot innehållet i § 11 qvarstå dock

och torde erfordra ett kortfattadt svar.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Såsom på åtskilliga andra ställen i sin vidlyftiga kritik

af Medicinalstyrelsens förslag har E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs

län äfven här, då han beträffande mom. f) påyrkar ett

tillägg om, att nödiga anteckningar för den blifvande årsberättelsen

skola göras, innan journalerna aflemnas till pastorsembetet,

vidrört en detalj, hvilken tillhör de på grund af § 19

utfärdade anvisningarna, men som icke egnar sig till upptagande

i sjelfva reglementet.

De få personer, hvilka, såsom förste provincialläkaren i

Stockholms län påpekar, möjligen kunna uppnå högre ålder,

än som i § 1 omförmäles, utan att hafva blifvit vaccinerade,

torde icke behöfva upptagas å de listor, som i början af hvarje

vaccinationsår uppgöras, utan kunna med större fördel införas

sedermera, efter det de blifvit befordrade till vaccination.

Anmärkningen, att anteckning af ovaccinerade barn icke

blifvit föreskrifven, saknar befogenhet, enär af journalerna genast

framgå, huru många och hvilka af de å listorna uppförda barnen

under året icke blifvit vaccinerade.

Beträffande öfriga detaljanmärkningar synas flertalet icke

vara af beskaffenhet att böra upptagas, under det att andra

tillhöra ordningsföreskrifterna, men icke sjelfva reglementet.

§ 12-

Äfven denna § fordrar någon omarbetning, derest en del

af vaccinations föreståndarens åligganden skola direkt utöfvas af

helsovårdsmyndigheten. Sålunda måste i första hand de under

§11 punkt d) och e) upptagna göromål öfverflyttas på nämnde

myndighet, hvarjemte äfven några andra, med anledning af

meromnämnda förändring erforderliga detaljbestämmelser torde

höra här intagas.

Huruvida bestämmelsen om uppsägningstid för vaccinatörerna

kan anses vara så »menlös», som E. K. M:ts Bef:de i

Elfsborgs län förmenar, derom torde olika meningar råda, såsom

häst synes af andra länsstyrelsers yttranden rörande samma

fråga. Äfvenledes synes det vara tvifvelaktigt, huruvida det

må anses lämpligt, att tiden för uppsägningen i reglementet

bestämmes lika för alla orter t. ex. till 6 månader, såsom E. K.

M:ts Bef:de i Jönköpings län föreslagit. Mera praktiskt torde

nämligen vara att bestämmandet af uppsägningstidens längd

öfverlemnas åt kommunerna sjelfva, hvilka i detta afseende

äro mest kompetenta att fastställa den lämpligaste tidslängden.

Då afsigten varit att, såsom § 20 visar, fortfarande anlita

länsstyrelsernas biträde vid utöfvande af kontrollen öfver skyddskoppympuingen

och de kommunala helsovårdsmyndigheternas

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

befattning dermed, synes det icke vara utan ändamål, att meddelanden

om förändringar rörande vaecinationspersonalen bringas

till vederbörande länstyrelsers kännedom, hvarför förslaget att

utesluta den i § 12 mom. a) intagna föreskriften härom icke

kan förordas.

Äfvenså synes förste provineialläkarens i Vesterbottens län

förslag, att vederbörande tjensteläkare och icke förste provincialläkarne

skola höras angående de vaecinatörers kompetens,

som icke äro läkare, olämpligt på den grund, att dels tjenstelälcarne

i allmänhet sjelfva torde vara vaccinatörer, dels förste

provincialläkaren, såsom E. K. M:ts Bef:des biträde i helsovårdsfrågor,

bör vara närmast att yttra sig i dylika angelägenheter.

Förslaget af Göteborgs domkapitel, att anmälan årligen

skall göras hos pastorsembetet om de vaccinationspligtiga barn,

hvilka haft smittkoppor, kan Medicinalstyrelsen icke finna innebära

någon fördel, men väl medföra ökadt besvär för helsovårdsmyndigheten,

hvarför detsamma afstyrkes.

§ 13.

Då bestämmelserna i mom. 1 a) synas på några håll

hafva så uppfattats, att pastorsembetena icke skulle hädanefter

ega skyldighet att göra anteckning om vaccination å prestbetygen,

oaktadt i samma punkt just talas om dylika anteckningar,

vill Medicinalstyrelsen föreslå att, för undvikande af

missförstånd, den nuvarande föreskriften härom i gällande reglemente

§ 13 a) må bibehållas.

Den af E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslagna

ändringen i de vid nådiga förordningen den 6 aug. 1894 fogade

formulär till församlingsbok m. m. anser sig Medicinalstyrelsen

böra obetingadt tillstyrka, ehuru Styrelsen icke ansett

det tillkomma sig att i detta ärende göra underdånig hemställan.

På samma grunder, som af E K. M:ts Bef:de i Stockholms

län blifvit anförda, kan Styrelsen icke för sin del förorda

det tillägg i mom. 1 c), som af förste provincialläkaren

i Stockholms län m. fl. föreslagits. Icke heller kan Styrelsen

finna den af förste provincialläkaren i Vestemorrlands län föreslagna

ändringen beträffande tiden för vaccinationsjournalernas

insändande till vederbörande tjensteläkare i annan mån behöflig,

än att hvarje tidsbestämmelse i detta afseende uteslutes, enär

ingen anledning finnes antaga, att journalerna skola qvarhåilas

i pastorsembetena längre än erforderligt.

Den af förste stadsläkaren i Göteborg och förste provin
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

cialläkaren i \’estmanlands län uttalade önskan, att i de i

mom. c) omnämnda förteckningar icke måtte upptagas äfven

barn, som redan dött eller utflyttat, anser Styrelsen vara

beaktansvärd, hvarför tillägg i detta syfte gjorts i det bifogade

reglementsförslaget.

Upsala m. fl. domkapitels yrkande, att presterskapet måtte

befrias från alla åligganden beträffande vaccinationen, skulle

Styrelsen med största beredvillighet velat tillstyrka, derest någon

möjlighet funnes, att på annat sätt erhålla kännedom om de

vaecinationspligtiga barnen. De af Göteborgs domkapitel för

detta ändamål angifna utvägarna äro nemligen långt ifrån tillfredsställande.

Följden af domkapitlets i första hand föreslagna

utväg, skulle gifvetvis blifva, att allt lemnades vind för våg,

enär »sundhetspolis» endast finnes i ett ytterst ringa fåtal

af landets kommuner och vaccinationsföreståndarne icke lära

kunna påläggas det dryga arbetet att gå ur hus i hus för att

granska vaccinationsintygen. Först när barnen nått skolåldern,

komme alltså kontrollen att börja; i följd häraf skulle med all

säkerhet den praxis snart utbilda sig, att barnen icke vaccinerades,

förrän de skulle anmälas till skolan, och barnen blefve

således i regel lemnade utan skydd mot smittkopporna under

just den åldersperiod, då de äro mest mottagliga för sjukdomen.

Huruvida ett bättre sakernas tillstånd skulle inträda,

derest »specialstadgar, lämpade efter de olika förhållandena»

flnge utfärdas för de större städerna, synes Medicinalstyrelsen

äfvenledes ganska tvifvelaktigt. Med säkerhet skulle åtminstone

ej det af domkapitlet uttalade önskningsmålet vinnas:

befrielse för presterskapet från all befattning med vaccinationsangelägenheterna.

Ännu mindre tilltalande är emellertid den,

uppenbarligen efter engelskt mönster föreslagna tredje utvägen,

att barnens målsmän skulle vid vite åläggas att inom åtta

dagar efter besigtningen förete vaccinationsintygen å pastorsexpeditionen.

Hvad som i ett tätt befolkadt land som Engand,

med dess till ytvidden i regel mycket små kommuner,

kan utan svårighet ske, lärer nemligen hos oss med våra

ofantligt vidsträckta socknar icke vara ens möjligt, åtminstone

icke praktiskt att efterlikna. Så länge vi, i saknad af särskildt

registreringsverk, äro för bokföring af befolkningen hänvisade

till de ecklesiastika myndigheterna, så länge torde det också

beklagligtvis blifva nödvändigt att bibehålla det från vaccinationens

första tider för densamma använda kontrollsystem, som

äfven nu af Medicinalstyrelsen föreslagits.

Under sådana förhållanden synes det Medicinalstyrelsen

hvarken lämpligt eller behöfligt att särskildt för revaccinationen

indraga i systemet ännu en klass af tjensteman, nemligen,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

såsom Upsala domkapitel föreslagit, mantalsskrifningsförrättarne

i de särskilda kommunerna, hvarigenom bokföringen blott skulle

blifva ännu mera komplicerad än annars, utan att antagligen

vinna i noggrannhet och tillförlitlighet.

De af Strengnäs och Kalmar domkapitel föreslagna ändringarna

i §:s tidsbestämmelser torde endast delvis kunna utan

olägenhet vidtagas. Genom vaccinationsjournalernas öfversändande

direkt från vaceinatören till pastorsembetet göres så stor

tidsvinst, att de från början föreslagna orden »inom 8 dagar»

numera kunna, såsom af Strengnäs domkapitel önskas, utbytas

mot tidsbestämmelsen »före den 1 oktober». Deremot kan

ett så långt uppskof med de i mom. c) omnämnda utdragen

ur församlingsboken, som föreslagits, icke förordas, emedan upptecknandet

af årets vaccinationspligtige i erforderliga grupper

då icke skulle före vaccinationens början kunna öfverallt medhinnas.

Ett uppskof med de omnämnda förteckningarnas insändande

torde dessutom icke vara erforderligt, om listornas

utarbetande påbörjas i god tid innan föregående års slut. Öfriga

rörande § 13 ifrågasatta ändringar, torde, där de äro

möjliga att vidtaga, höra till ordningsföreskrifterna för vaccinationens

utöfning.

§ 14.

Den uppfattning af vaccintagningens skadliga inverkan,

som förste provincialläkaren i Kalmar län hyser, är, visserligen

liksom andra af de åsigter lian beträffande vaccinationen

uttalat, originell, men har, såvidt Medicinalstyrelsen är bekant,

icke minsta stöd i faktiska förhållanden. Förste porvincialläkarcn

har uppenbarligen, såsom äfven framgår af hans citat

ur professor F Ilig ges lärobok i hygien, råkat ut för obehaget

att missförstå betydelsen af ett främmande ord, i detta fall

tyska ordet »Entwickelung». Genom att gå tillbaka till de

källor, från hviika Fliigge såväl som andra författare hemtat

sin erfarenhet rörande förhållandet mellan vaccinens skyddskraft

och vaccinpustlernas antal, nemligen de undersökningar,

som å engelska koppsjukhus häröfver anstälts, skulle förste

provincialläkaren emellertid kunnat undgå detta misstag. Han

skulle då funnit, att med »Entwickelung» icke menas pustlernas

fullständiga mognad till rufva, såsom han synes antaga, utan

blott att ympningen, enligt vanliga uttryckssättet, »slagit an».

Fl tigg es fordran på »Entwickelung von vier Pusteln» får

således icke tolkas så, att han anser nödigt, att 4 pustler få

gå till full mognad, utan betyder i stället, att han finner önskyärdt,

att af de vid ympningen gjorda insticken eller snitten

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

4 »slå an» och »utvecMas» till pustler. Att så varit Fltigges

mening framgår för öfrigt af sammanhanget med den omedelbart

före de citerade orden omnämnda fordran i tyska förordningen,

att minst 2 pustler skola vara utvecklade, för att

ympningen skall af vaccinatören kunna förklaras »lyckad». Tv

denna fordran har uppstälts på grund af beslut i 1885 års

ofvan omtalade tyska vaccinationskomité, af hvars diskussion

s. 138—154, framgår, att ordet »Entwickelung» måste tagas

i den af Medicinalstyrelsen angifna bemärkelse.

Hvad för öfrigt det påstående angår, som förste provineialläkaren

framkastat, nemligen att genom pustlernas öppnande

»deras skyddande verksamhet störes just vid det stadiet, då

denna måste uppfattas vara som bäst i gång och pustlernas

fulla utveckling» (mognad?) »inskränkes», hvarför ett dylikt

öppnande af dem skulle inverka skadligt på vaccineringens

skyddande förmåga, så är detta helt och hållet bygdt på en

obevisad teori, som motsäges af alla hittills observerade fakta.

Förklaringen att genom öppnande af pustlerna »ett våld

mot det vaccinerade barnet» begås, synes Medicinalstyrelsen

vara att drifva ömsintheten till det otillbörligas gräns, då

genom åtgärden barnet hvarken lider skada eller förlust. Hos

den nation, hvilken brukar anses mest af alla sky alla obehöriga

ingrepp i den enskilde individens frihet, äro till och

med böter stadgade för den som hindrar vaccinatören att taga

vaccin från ett barns arm (Englands Yaccination Act, 1871

§ X). Hur skulle det dessutom vara möjligt, så länge animal

vaccin icke kommit i allmänt bruk, att kunna uppehålla vaccinationen,

derest rättigheten att skörda vaccin icke vore i lag

medgifven?

Öfriga anmärkningar mot § torde, såsom varande ordningsfrågor,

få öfverlemnas till Medicinalstyrelsens bepröfvande

vid meddelandet af de erforderliga föreskrifterna till vaccinationens

utöfning.

§ 15.

Beträffande föreskriften i denna § har den missuppfattning

i allmänhet gjort sig gällande, att förste provincialläkarne

ovilkorligen skulle åläggas vara vaccinatörer i de städer, der

de äro bosatte. Något sådant har emellertid icke varit Medicinalstyrelsens

afsigt, såsom synes af Styrelsens yttrande under

§ 8. Men för att förste provincialläkarne må kunna ständigt

vara försedda med ett tillräckligt förråd af god vaccin, har

Styrelsen ansett önskligt, att de äfven sjelfva, i likhet med

andra läkare och i den mån tiden det medgåfve, förrättade

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

vaccination och uppsamlade vaccin inom det område, der de

utöfvade sin öfriga sjukvård. För att än tydligare klargöra

detta liar Styrelsen i det nya här bifogade förslaget omredigerat

ifrågavarande § i ordalag, som ej torde lemna rum för

misstolkning.

Skulle förste provincialläkarne tidvis vara alltför strängt

upptagna af sina dubbla tjenstebefattningar, såsom provincialläkare

och förste provincialläkare, för att kunna fullgöra sina

åligganden enligt vaccinationsreglementet, hafva de i sina biträdande

provincialläkare lämplige ersättare, hvilka i enlighet

med provincialläkareinstruktionens § 2 mom. 1 torde kunna

temporärt förordnas att verkställa nämnda till den preventiva

sjukvården hörande tjensteförrättningar. I den mån användningen

af animal vaccin blir mera allmän, hvithet icke torde

dröja synnerligt länge, minskas också förste provincialläkarnes

arbete med underhållandet af vaccin och inskränkes deras åtgöranden

i nämnda afseende hufvudsakligen till förmedlande

af vaccinens utdelning bland vaccinatörerna.

Härmed anser sig Medicinalstyrelsen äfven hafva besvarat

förste provincialläkarens i Kalmar län öfverdrifna framställning

af de svårigheter, som uppresa sig mot efterlefnaden af

föreskrifterna i § 15. Att ingå på en vederläggning af de

sifferuppgifter angående mängden vaccin, som förste provincialläkarne

skulle nödgas anskaffa, (exempelvis ensamt för Kalmar

län beräknad till 5,130 glas, för hvilkas anskaffning skulle

åtgå 9 timmars dagligt arbete under 4 månader) anser Medicinalstyrelsen

vara alldeles onödig möda, då de fälla på sin

egen orimlighet och för öfrigt äro byggda på fullkomligt origtiga

förutsättningar. Mot förste provincialläkarens yttrande,

att staten icke skulle billigtvis kunna utan ersättning som för

extra förrättning ålägga förste provincialläkarne andra göromål

än dem, som nu finnas bestämda i nådiga instruktionen,

vill dock Medicinalstyrelsen inlägga en gensaga med påpekande

af, att genom nya regleringen af provincialläkarestaten, som

äfven gäller för förste provincialläkare, en sådan rättighet för

staten förefinnes, hvarom förste provincialläkaren i Kalmar län

icke borde vara okunnig.

Att med det system Medicinalstyrelsen föreslagit brist på

vaccin stundom skall uppstå, såsom förste provincialläkaren i

Malmöhus län befarar, anser Styrelsen icke antagligt, då vid

dylika fall vaccin endast behöfver reqvireras från vaccinanstalten

i Stockholm. I t. f. förste provincialläkarnes i Kopparbergs

och Gefleborgs län förslag att stadsläkarne i residensstäderna

skulle förordnas till vaccindepotföreståndare kan Styrelsen

icke instämma af det skäl, att nämnde läkare ^äro

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

kommunaltjenstemän och icke anstälda i statens tjenst eller

ens delvis atlönade af staten. Likaledes torde icke heller de

biträdande provincialläkarne böra antagas till ordinarie innehafvare

af befattningen, då de i allmänhet torde mera tillfälligt

innehafva sina tjenster, och då dessutom förste provincialläkarne

genom sin embetsställning synas Medicinalstyrelsen

mera än andra läkare lämpliga att förestå vaccindepoterna.

Med afseende å E. K. M:ts Bef:des i Malmöhus län anmärkning,

att tillfälle, enligt Styreisans förslag, skulle saknas

att bedöma, från hvilken person vaccinen hemtats, och vid fall

af försummelse afgöra, hos hvem felet läge, har Medicinalstyrelsen

endast att hänvisa till nu gällande anvisningar för

dylika fall, hvilka taga erforderlig hänsyn till sådana af

E. K. M:ts Bef:de ifrågasatta eventualiteter och antagligen äfven

komma att i hufvudsakligen oförändrad form bibehållas.

§ 16.

Såsom ofvan blifvit nämndt, har Medicinalstyrelsen fått

uppbära mycket klander, derför att den af Styrelsen föreslagna

kalfvaccinanstalten icke tilltagits i så stor skala, att all ympning

genast från början kunde företagas med animal vaccin.

Ett uttryck å sid. 20 af den tryckta motiveringen till Styrelsens

vaccinationsförslag, att ännu så länge »animal vaccin i

tillräcklig mängd icke kan kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten»,

har gifvit anledning till det antagande, att Styrelsen

enbart af ekonomiska skäl beräknat vaccinanstalten för en produktion

af endast 50 procent af det verkliga behofvet vaccin.

Villigt medgifves, att ekonomiska skäl icke varit utan inverkan

på denna beräkning, emedan Styrelsen ansett det vara dess

skyldighet, att icke från början anlägga anstalten i större

skala än behofvet kunde anses kräfva, hvarigenom onödiga kostnader

kunde besparas statsverket. Men derförutom finnas

naturligtvis äfven andra, ännu mera bestämmande skäl, hvilka

i den ändock alltför vidlyftiga motiveringen förbigåtts, emedan

Styrelsen ansåg sig berättigad antaga, att hvar och en, men

framför allt svenska läkarekåren skulle af sig sjelf förstå desamma

Af inkomna utlåtanden finner Styrelsen emellertid, att endast

ett fåtal af de läkare, som afgifvit yttranden, insett skälen för

Styrelsens varsamma tillvägagående, hvarför Styrelsen tillåter

sig att i underdånighet här upptaga desamma.

Genom oaflåtligt fortsatta försök vid de tyska vaccinanstalterna

hafva onekligen metoderna för den animala lymfans

producerande och ändamålsenliga förvaring så förbättrats,

att man numera kan med skäl hysa förhoppning om att den

il

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

animala lymfan framdeles skall kunna helt och hållet ersätta den

humaniserade. Ännu i dag möta emellertid många svårigheter och

vidlåda stora ofullkomligheter ympningen med animal vaccin.

Ett bevis härför lemnar bland annat det förhållande, att läkarne

vid Tysklands kalfvaccinanstalter fortfarande måste tid efter

annan reqvirera humaniserad lymfa från central-vaccinanstalten,

för att uppfriska den animala lymfan. Ett annat bevis är, att

det af ännu oförklarad anledning stundom inträffat, att lymfan

från en regelrätt vaccinerad kalf antingen slår helt och hållet

fel eller åtminstone lemnar mycket dåligt resultat, utan att

man haft skäl att af pustleruas utseende och beskaffenhet på

förhand förmoda något dylikt.

Denna den animala lymfans varierande hållbarhet jemte

dess nyckfullhet gör, att man svårligen, förr än metoderna för

dess producerande blifvit bättre utarbetade, kan våga grunda

vaccinationen på uteslutande animal vaccin. När den meromnämnda

vaccinationskomitén var samlad i Berlin 1885, höjde

sig också endast en röst i denna församling för omedelbart

obligatoriskt införande af animal vaccin. Oaktadt, snart sagdt,

alla ledamöterna voro varma vänner till metoden, måste de

dock medgifva faran af ett dylikt beslut, och med 12 röster

mot 1 beslöto de följande resolution: »die allgemeine Einfuhrung

der Impfung mit Thierlymphe ist aUmählig durchzufiihren».

En blick på den utveckling vaccinationen med animal vaccin

lätt i Tyskland visar också tydligt, huru välbetänkt detta varsamma

beslut, som sedermera äfven antogs af tyska regeringen,

var. Samma år komitén var samlad, eller 1885, utfördes

nemligen endast 33.07 pct af alla vaccinationerna i landet med

animal vaccin; år 1886 var procenten, trots regeringens uttalade

sympati för metoden, 54.18, steg 1887 till 68.10,1888

till 77.4, 1889 till 89, 1890 till 92.06, 1891 till 96.84, 1892

till 98.5 och var 1893 något mindre, eller 98. Häraf synes,

att den animala vaccinen tillvunnit sig ett mycket stort förtroende,

utan att påbud om dess obligatoriska användande behöft

utfärdas, men äfven att, trots vaccinanstalternas mer än

tillräckliga antal och storlek, en del vaccinatörer och vaccin ationspligtige

dock fortfarande föredraga den humaniserade lymfan

framför den animala. Exempelvis vaccinerades ännu år

1891, enligt den officiela berättelsen, icke mindre än 60,659

personer med humaniserad lymfa.

Redan af ofvan anförda skäl har Medicinalstyrelsen icke

tilltrott sig att föreslå E. K. M:t det vågsamma försöket att,

såsom vissa af E. K. M:ts Bef:de och några förste provincialläkare

yrkat, påbjuda obligatoriskt användande af animal lymfa.

Men oafsedt produktionsmetodernas ofullkomligheter har Medi
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

cinalstyrelsen äfven anledning förmoda, att hvarken allmänheten

eller vaccinatörerna skulle med odeladt bifall emottaga ett förbud

att använda den vaccin, vid hvilken de äro vana och för

hvilken de sedan långa tider tillbaka fått förtroende. Hvad

skulle väl också gifvas för skäl att förbjuda eller, _så att säga,

ställa under interdikt vaccintagning från ett friskt, blomstrande

barn, med typiska vaccinpustler, hvilka smärtfritt skördas

af en i tekniken erfaren och med familjens helsotillstånd

väl bekant läkare?

Särskildt för våra vaccinatörer skulle helt visst den plötsliga

öfvergången från humaniserad till animal lymfa blifva en anledning

till många obehag och förtretligheter. Ty nekas kan ej,

och det har ej heller från mest kompetenta håll förnekats, att

användningen af animal lymfa fordrar rätt betydligt större

teknisk färdighet än den gamla metoden. I Tyskland har

man derföre också öfverallt gjort den erfarenheten, att under

första åren efter öfvergången till animal vaccin å en ort antalet

misslyckade ympningar der väsentligt ökats, hvilket icke kunnat

bero på vaccinens beskaffenhet, enär med samma vaccin erhållits

så olika resultat af olika vaccinatörer, att de misslyckade

ympningarna vexlat mellan ^ öch 20 procent i förhållande

till samtliga vaccinationer. Sådant kan endast bero

på rent personliga förhållanden, oaktadt i Tyskland alla vaccinatörer,

såsom varande fullt utbildade läkare, borde vara kompetenta

att väl utföra en så enkel operation som vaccinationen.

Lägges slutligen härtill, att den animala vaccinen, som

under god förvaring kan, enligt erfarenheten i Tyskland, hålla

sig fullt verksam i 3 månader och deröfver, hastigt förstöres,

om den utsättes för sommarvärmens höga temperatur, samt

att från många håll påvisats, att ros-sjukdom och septiska

processer oftare uppträda’ i ympsåren efter den animala vaccinen

än efter den humaniserade, så torde icke vara oantagligt,

att den animala lymfan ännu en tid kommer att hafva många

motståndare i vårt land och icke på långt när skall vinna det

hastiga förtroende, som förutsatts af en del bland dem, hvilkas

yttrande i frågan af E. K. M:t infordrats. Medicinalstyrelsen

har så mycket större skäl för en dylik uppfattning, som vaccinåtgången

vid Stockholms stads anstalt, ehuru tidtals rätt betydlig,

dock icke annat än tillfälligtvis, på grund af hotande

koppfarsot, varit i någon mån afsovärd i betraktande af det stora

antalet vaccinationer i vårt land.

Då Medicinalstyrelsen alltså, för att få någon grund för

sina beräkningar af kostnaderna för en vaccinanstalt, från början

uppskattat procenten af de årliga vaccinationerna med animal

lymfa till hälften af alla verkstälda ympningar, antager Styrelsen

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

sig dervid hafva snarare beräknat för högt än för lågt. Skulle

Styrelsen emellertid misstaga sig häri och den animala lymfan,

sedan den börjat beredas vid en statsanstalt, få en oförmodadt

stor användning, skall detta bereda Styrelsen så mycket större

tillfredsställelse, som Styrelsen, långt ifrån att missunna hälften

af nationen den animala vaccinens fördelar, såsom i ett utlåtande

blifvit an ty dt, för sin del obetingadt förordar en småningom

skeende öfvergång till allmänt användande af animal

lymfa.

Vänder sig Medicinalstyrelsen härefter till de mot Styrelsens

beräkning af kostnaderna för en vaccinanstalt af veterinärinstitutets

direktion och lärarekollegium gjorda anmärkningar,

anser sig Styrelsen böra förutskicka den upplysning, att den

uppgjorda planen för anstalten samt kostnadsberäkningen för

densamma hufvudsakligen grundar sig dels på ett af föreståndaren

för veterinärinstitutet år 1881 afgifvet memorial angående

inrättandet af en anstalt för reproduktion af animal

vaccin, dels på enskilda muntliga meddelanden under våren

1894 af nämnde föreståndare samt af föreståndaren för Stockholms

stads vaccinanstalt.

Institutets lärarekollegium, som säger sig af Medicinalstyrelsens

förslag hafva funnit, att Styrelsen »förutsätter, att

lokal för den tilltänkta anstalten skulle tillsvidare kunna beredas

inom någon af veterinärinstitutets förutvarande byggnader»,

påpekar, att någon sådan lokal icke finnes å institutet

för närvarande tillgänglig, men att tomt för anstalten skulle

kunna beredas inom institutets område. Härmed har lärarekollegiet

emellertid helt och hållet instämt i hvad Styrelsen

afsett. 1 sitt underdåniga förslag har Medicinalstyrelsen ingenstädes

förutsatt, att lokal skulle kunna beredas inom någon

af institutets nuvarande byggnader’ af det skäl att Styrelsen

af institutets föreståndare fått den upplysning, att institutet i

stället sjelft vore i behof af ökadt utrymme. Deremot har

Styrelsen, efter inhemtade upplysningar, velat föreslå, att en

enkel byggnad finge för ändamålet uppföras å institutets område

för en kostnad af 8,000 kr., hvilken summa torde för

anordnandet af en sådan provisorisk anstalt för reproduktion

ensamt af animal koppvaccin hafva varit till fyllest, men som

naturligtvis måste blifva alldeles otillräcklig, derest, såsom

lärarekollegiet föreslår, hänsyn vid byggnadens uppförande

skulle komma att tagas till möjligheten af anstaltens framtida

användande äfven för beredande af animalt ympmaterial mot

andra infektionssjukdomar.

I samband med denna vidlyftiga framtidsplan och med

anledning af Medicinalstyrelsens i förslaget uttalade, icke all
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

deles ogrundade förhoppning, att någon af de vid institutet

anstälde veterinärer skulle befinnas villig att mot en måttlig

ersättning öfvertaga ledningen af vaccinanstalten, söker lärarekollegiet

emellertid äfven att vinna en, såsom det nog vill

synas, väl behöflig förstärkning i lärarekrafterna vid institutet.

Kollegiet föreslår nemligen, att vaccinanstaltens föreståndare,

som med biträden skulle aflönas med 2,400 kr,, dessutom skulle

anställas såsom extra lärare vid institutet med aflöning såsom

sådan af 2,000 kr. eller tillhopa 4,400 kr.

Vid det förhållande att dylika dryga vilkor blifvit uppstälda

för medgifvandet att å institutets tomt fä uppföra en

tillfällig byggnad för vaccinanstalten, kan Medicinalstyrelsen

emellertid icke vidblifva sitt underdåniga förslag i denna punkt,

hvilket förslag till hufvudsaklig del blifvit uppgjordt med

tanke på, att statsverket skulle besparas ökade utgifter, intill

dess erfarenhet vunnits i huru stor skala anstalten för framtiden

skulle behöfva tilltagas.

Äfven med utsigt att kostnaderna för densamma skola

komma att ställa sig icke obetydligt högre, nödgas Medicinalstyrelsen

alltså att, med frångående af sitt ursprungliga kostnadsförslag,

uppgöra en på annan grund fotad beräkning att

underställas E. K. M:ts nådiga pröfning. Medicinalstyrelsen

finner sig dertill föranlåten icke minst af den omständigheten,

att sammanslagningen af en anstalt för beredande af koppvaccin

med lokaler, hvarest ympmaterial mot andra infektionssjukdomar

och mot djursjukdomar samtidigt skulle beredas,

hvarken synes Styrelsen ofarlig eller egnad att ingifva allmänheten

förtroende för den animala vaccinen, hvarjemte torde

vara nöd"ändigt, att föreståndaren för vacciuanstalton antages

af Medicinalstyrelsen och endast på förordnande tills vidare,

på det att ombyte af föreståndare må utan uppskof kunna

ske, derest sådant af en eller annan orsak skulle befinnas erforderligt.

Och slutligen torde frågan om erhållande af anslag

åt en extra lärare vid veterinärinstitutet, i den ordning denna

fråga nu blifvit väckt, icke kunna till någon åtgärd föranleda.

Beträffande Medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar för

öfrigt har kollegiet i afseende å organisationskostnaderna egentligen

ingenting annat att anmärka, än att kollegiet anser, att

anstalten ej bör anordnas provisoriskt, utan från början fullständigt

iordningställas, hvarigenom naturligtvis kostnaderna

skulle blifva betydligt högre än som föreslagits. Deremot gör

kollegiet flera höjningar i det beräknade årsunderhållet. På

grand af jemförelse med vaccinanstalterna i Danmark och

Norge kommer kollegiet till det antagande, att hvarje portion

vaccin skulle fordra 6.5 öre i produktionskostnad och ymp
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

anstalten i dess helhet alltså, under förutsättning att 110,000

portioner skulle årligen kunna produceras, draga en driftkostnad

af i rundt tal 7,150 kr. i stället för af Styrelsen beräknade

3,800 kr.

Till denna högre summa kommer lärarekollegiet hufvudsakligen

genom att höja utgifterna för anstaltens föreståndare,

för ympdjuren och deras underhåll samt för betjeningen. Att

föreståndaren måste, derest anstalten skall från början anordnas

sjelfständigt, erhålla en högre aflöning, än som af Styrelsen

föreslagits, under förutsättning att någon af de vid veterinärinstitutet

anstälde veterinärer skalle vid sidan af sin Öfriga

verksamhet åtaga sig denna bisyssla, är uppenbart. Tvifvelaktigt

synes deremot, att denna höjning måste stiga till den

af lärarekollegiet äskade summan, 2,400 kr. Skulle veterinär

icke kunna för lägre aflöning anskaffas, torde intet hinder förefinnas,

att såsom i Tyskland är brukligt, ställa en läkare i

spetsen för anstalten samt särskildt aflöna en veterinär för den

erforderliga besigtningen af ympdjuren. Härigenom torde, för

så vidt veterinärernas aflöningsanspråk verkligen skulle befinnas

vara så oväntadt stora, som af lärarekollegiet förutsattes, någon

besparing kunna göras.

Vidare har lärarekollegiet ökat de af Styrelsen beräknade

ympdjurens antal från 50 till 75 pr år, hvarigenom en höjning

i driftkostnaden åstadkommits från 500 kr. till 750 kr., oberäknadt

den större underhållskostnaden för dessa ympdjur.

Kollegiet förmodar, och detta med rätta, att Medicinalstyrelsen

»baserat sina beräkningar på de i Tyskland gällande förhållandena»,

och förklarar anledningen till, att så stora qvantiteter

vaccin åt gången vinnas vid detta lands anstalter, vara dels

den, att den s. k. ytmetoden der användes, dels att större djurbegagnas

vid ympningen. Emedan ytmetoden lemnar en vaccin,

som »icke visat sig ega fullt samma goda egenskaper som den

efter s. k. stick- och snittmetoden vunna vaccinen», samt svårighet

torde möta att hos oss anskaffa annat än kalfvar för

ympningarna, anser kollegiet sig böra höja de erforderliga

ympdjurens antal till 75.

Häremot tillåter sig Medicinalstyrelsen invända, att anmärkningen

mot den i Tyskland efter ytmetoden skördade vaccinen,

enligt Styrelsens åsigt måste anses obefogad, då denna vaccin

icke blott beträffande de vunna resultaten kan fullt jemföras

med annan animal vaccin, utan äfven i afseende å hållbarhet

visat sig öfverlägsen annorstädes beredd lymfa. Exempelvis

vill Styrelsen i sistnämnda hänseende anföra att, enligt officiella

meddelanden, den tyska vaccinen visat sig oförändradt

verksam i 3 månader och deröfver, då deremot enligt uppgift

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

från svenska läkare, som användt animal vaccin från Stockholms

stads anstalt, vid hvilken stick- och snittmetoden nu

lärer vara tillämpad, denna vaccin i regel icke visat sig användbar

mer än högst 6 veckor. Någon anledning att ovilkorligen

använda den jemförelsevis dyrare snittmetoden synes Styrelsen

alltså icke i de af lärarekollegiet förebragta invändningarna

förefinnas.

Att på några få platser i Tyskland större djur användas

vid ympningarna, har Styrelsen sig väl bekant. Men de beräkningar

Styrelsen gjort angående mängden skördad vaccin

hafva icke baserats på resultat, som vunnits vid de anstalter,

der dylika djur användts, utan vid sådana, der liksom hos

oss kalfvar ympats. För öfrigt har den af lärarekollegium

lemnade uppgiften, att vid »flere af de tyska anstalterna större

djur 1 å If år gamla», skulle användas, synts Medicinalstyrelsen

icke så litet vilseledande, då enligt senaste officiella

redogörelse för vaccinanstalterna i Tyskland endast 3, d. v. s.

anstalterna i Stuttgart, Karlsruhe och Canstatt, användt ympdjur,

som varit öfver 1 år gamla, under det att af de öfriga

anstalterna 21 användt 2—15 veckor gamla kalfvar och 1 anstalt,

nemligen Hamburgs, kalfvar af 2—4 månaders ålder.

Lärarekollegiets kritik af Medicinalstyrelsens beräkningsgrunder

rörande det erforderliga antalet ympdjur (kalfvar) visar

sig således icke vara bygd på tillräcklig sakkännedom och kan

följaktligen icke föranleda någon ändring af den ifrågavarande

utgiftsposten.1) Af intresse för denna fråga är en redogörelse

för det antal vaccinportioner, som utsändas från de tyska anstalter,

hvilka till storlek äro jemförliga med den af Medicinalstyrelsen

föreslagna. I Weimar utlemnades t. ex. år 1892

från 22 kalfvar, 3—5 veckor gamla och vägande 42—67 kg.,

57,600 portioner, sedan af skörden tillräckligt aftagits för anstaltens

eget behof. I Frankenberg ympades 39 kalfvar, af hvilka

emellertid 2 sedermera visade sig odugliga; ålder; 3—4 veckor;

kroppsvigt: i medeltal 65 kg.; utlemnade vaccinportioner:

106,245. I Bernburg skördades vaccin från 48 kalfvar af i

allmänhet 3 veckors ålder och utlemnades omkring 125,000

portioner. I Halle med 65 kalfvar i 2 — 4 veckors ålder och

en vigt af 30—80 kg. skördades 203,472 och utlemnades 170,439

vaccinportioner; och i Kassel med 68 ympdjur af mestadels

4 veckors ålder och i medeltal 57.5 ''kg:s vigt utlemnades

283,862 vaccinportioner.

’) Det af kollegiet m. fl. påpekade tryckfelet å sid. 31 af Medicinalstyrelsens

skrifvelse den 8 juni 1894 i afseende å produktionskostnaderna för

vaccin vid utländska anstalter har visat sig bero på felaktig utskrifning af

det underdåniga betänkandet.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Häraf torde framgå, att Medicinalstyrelsens beräkning att

med 50 kalfvar kunna producera så mycket vaccin, att 110,000

portioner kunna utlemnas till förbrukning, icke är »oantaglig»,

endast de bästa metoderna och det rigtiga arbetssättet tilllämpas

vid anstalten.

En Ökning i utgiftsposten för betjening blifver onekligen

en gifven följd deraf, att särskild vaktare måste anställas, i

och med detsamma anstalten icke kan anordnas i samband

med annan inrättning, hvars betjening kunde lemna erforderligt

biträde. Deremot synas öfriga förhöjningar, hvilka uppenbarligen

endast tillkommit, på det att slutsumman må blifva

den förut beräknade, eller 7,150 kr., vara godtyckligt tilltagna.

Efter hvad sålunda blifvit anfördt och under förutsättning

att Medicinalstyrelsen i anledning af de invändningar, som nu

gjorts mot förslaget att å Veterinärinstitutets tomt få anordna

den tillämnade vaccinaustalten, nödgas förhyra en för ändamålet

lämplig lokal, får Styrelsen med ändring af de i underdåniga

skrifvelsen den 8 juni 1894 uppgjorda förslagen till

organisationskostnader och årsunderhåll, i stället meddela följande

beräkningar af nämnda kostnader, nämligen:

Organisationskostnader.

Lokalens inredning m. m............................

... kr.

1,000: —

2 ympbord ...................................................

200: —

Instrument och möbler m. m......................

1,250: —

Mjölkkärl, kokkärl, täcken, grimmor, rockar .

75: -

5 dussin handdukar ................................

* tf

50: —

Kronor 2,575

Årsunderhåll.

Hyra för lokal med runa för betjening ..........

Föreståndare och veterinär.............................

Hyra för 50 kalfvar å 10 kronor ....................

Transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan ..

15 liter söt mjölk 350 dagar å 15 öre litern .

Betjening och skötsel m. m............................

Uppvärmning och belysning ............................

Tvätt och rengöringskostnader .........................

Emballage ............................................

Inventariers underhåll .................................... .

Diverse omkostnader .....................

kr.

n

n

n

n

n

n

n

n

1,000

2,000

500

150

787

1,000

100

50

500

100

312

BO

50

Kronor 6,500

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Beträffande några af dessa poster torde Styrelsen få lemna

följande upplysningar:

Kostnaden för lokalens inredning har ansetts kunna nedsättas

till 1,000 kr., då det ej längre är fråga om nybyggnad,

utan endast om inredning af förhyrd lägenhet. Lokalen, hvilken

bör bestå af ett kalfstall samt ett eller möjligen två arbetsrum

äfvensom 1 rum och kök för vaktaren, torde kunna erhållas

för eu årlig hyra af 1,000 kronor.

Föreståndaren för anstalten, hvilken, derest en veterinär

anställes för öfvervakande af ympdjurens helsotillstånd, torde

lämpligen böra vara läkare, har förslagsvis ansetts kunna aflönas

med 1,500 kr., hvilket skulle utgöra 15 kr. för hvarje

arbetsdag, eller 30 kr. i veckan, då en dag i veckan anslagits

till djurens ympning och en annan dag för vaceineps uppsamling.

Till veterinärens aflöning har anslagits 500 kr.,

hvilket torde vara fullt tillräckligt för hans arbete. I Köpenhamn

aflönas visserligen föreståndare och veterinär med tillhopa

2,400 kr., men för denna lön skall läkaren äfven

ombesörja vaccination af barn vid anstalten. I Kristiania

har föreståndaren och hans assistenter tillsammans endast

1,600 kr.

För betjening vid anstalten torde kostnaderna svårligen

kunna sättas lägre än 1,000 kronor, derest särskilda personer

skola behöfva anställas derför. I vaktarens löneförmåner torde

dessutom böra ingå fri bostad, bestående af 1 rum och kök.

Någon särskild post för inkomster af försåld vaccin har

Styrelsen icke ansett sig böra upptaga, då vaccin torde böra

utlemnas kostnadsfritt till alla förste provincialläkare och af

kommunerna anstälde vaccinatörer och erfarenhet saknas, huruvida

allmänheten kan komma att i någon nämndvärd mån begagna

sig af privata vaccinatörer. De obetydliga summor, som

på detta sätt möjligen kunna inflyta, torde emellertid emot

redovisningsskyldighet böra få disponeras af föreståndaren för

anstaltens underhåll.

Öfriga poster i förslaget torde icke erfordra någon belysning.

§ 18-

Mot den af Generalpoststyrelsen föreslagna redaktion af

§ 18 har Medicinalstyrelsen för sin del intet annat att anmärka,

än att uttrycket »vaccindepot» torde böra utbytas mot

»Medicinalstyrelsens vaccinationskontor», emedan vaccindepoterna

enligt förslaget komma att indragas.

12

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

§ 19.

De farhågor, som af E. K. M:ts Bef:de i Malmöhus län

uttalats, att Medicinalstyrelsen kunde finna anledning af ordalagen

i här förevarande § att ingripa i andra myndigheters

embetsförvaltning eller meddela föreskrifter för myndigheter,

som icke lyda under Styrelsen, synas Medicinalstyrelsen så

mycket mindre befogade, som E. K. M:t redan förut i nådiga

instruktionen den 2 november 1877 för Medicinalstyrelsen § 10

lemnat Styrelsen samma uppdrag, som här blott återupprepas.

Så vidt Medicinalstyrelsen har sig bekant, hafva icke heller

några klagomål försports, att Styrelsen på grund af nämnde

instruktion, eller de många nådiga förordningar, i hvilka enahanda

föreskrift, som här klandras af E. K. M:ts Befide, finnes

meddelad, företagit sig att ingripa i andra myndigheters embetsförvaltning;

Styrelsen antager för sin del att äfven i framtiden

dylika klagomål komma att uteblifva. På grund af den gjorda

anmärkningen har Styrelsen emellertid vidtagit en formell

ändring i §:s redaktion.

§ 20.

Förslaget att E. K. M:ts Bef:de skulle befrias frän skyldigheten

att vaka öfver att kommunerna tillsätta tillräckligt

antal vaccinatörer, kan ej af Medicinalstyrelsen förordas, emedan

det synes Styrelsen tvifvelaktigt huruvida annan myndighet

skall kunna lika verksamt uppträda mot en försumlig eller

tredskande kommun. Skulle denna tillsyn emellertid komma

att öfverlemnas åt förste provineialläkarne, torde särskildt föreskrift

derom icke vara erforderlig, då enahanda skyldighet redan

nu synes åligga dem enligt § 12 i nådiga instruktionen den

31 oktober 1890.

Föreskriften om skyldighet för kronobetjening att lemna

lokalmyndigheterna det biträde som kan erfordras för vaccinationens

befrämjande, har Styrelsen ansett lämpligen böra uppflyttas

bland bestämmelserna angående helsovårds- och kommunalnämndens

åligganden.

§ 22.

Beträffande de invändningar, som gjorts mot förslaget att

för vissa särskilda fall bibehålla utdelandet af belöningar för

befrämjad vaccination, anser Medicinalstyrelsen på skäl, som

i underdåniga skrifvelsen den 8 juni 1894 anförts, att dessa

inkast icke böra föranleda någon ändring i §:s lydelse.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

§ 28.

Anmärkningen beträffande bristen på straffbestämmelser

för personer, som öfverskridit minderårighetens gräns, anser

Medicinalstyrelsen med hänvisning till det yttrande, som ofvan

afgifvits i anledning af liknande anmärkning mot § 1 mom.

1 c), vara af föga betydelse; rättelse i angifvet syfte torde

emellertid kunna af formella skäl förordas.

Vidare synes det Medicinalstyrelsen, som om de invändningar,

hvilka gjorts mot helsovårdsmyndigheternas föreslagna

rätt att genom vitesbestämmelser och »höjda viten till obegränsadt

belopp» göra sig hörsammad, icke i verkligheten skulle

ega någon betydelse. Denna rätt eger nämligen helsovårdsnämnd

redan genom helsovårdsstadgans § 23 och äfvenledes,

ehuru för andra fall än som här afses, genom samma stadgas

§ 6, utan att någon nämnd, Styrelsen veterligt, missbrukat

densamma. Att denna rätt i detta speciella fall utsträckes

äfven till helso vårdsmyndighet på landet synes, att döma af

hittills vunnen erfarenhet, vara väl af nöden. Skulle E. K. M:t

emellertid finna erforderligt, att någon begränsning göres i

kommunalnämndernas befogenhet att ålägga och höja viten,

bifogas i underdånighet förslag till ändrad lydelse af § 23

mom. 1 i sådant syfte (§ 22 mom. 1 i ändringsförslaget).

Det »påpekande» E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län ansett

sig böra göra, grundar sig på ett dubbelt misstag af länsstyrelsen.

Å ena sidan har E. K. M:ts Bef:de misstagit sig i,

att påföljd för försummad besigtning af vaccineradt barn icke

skulle finnas ens omnämnd, ty sådan stadgas redan i första

punkten af § 23 mom. 1. Och å andra sidan irrar sig länsstyrelsen,

då den, af obekantskap med vaccinationens detaljer,

förklarar efterbesigtningen ändamålslös, ty förhållandet är, att

en van vaccinatör utan svårighet bör utaf de färska vaccinärrens

utseende kunna bedöma, huruvida ympningen slagit an

eller ej.

Mot E. K. M:ts Bef:des i Stockholms län förslag, att ansvar

enligt mom. 2 bör inträda först när vederbörande etter

erhållen anmaning fortfarande underlåter att fullgöra något

åliggande, har Medicinalstyrelsen intet att invända. Mot förslaget,

att ansvarsbestämmelser äfven för pastor måtte införas

i momentet, vill Styrelsen blott anmärka, att för försumlighet

från presterskapets sida allmänna strafflagen torde vara tilllämplig.

Att vaccinatör, som icke är läkare, icke får ympa från

arm till arm, synes Medicinalstyrelsen, med all tydlighet framgå

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

af § 9 inom. b) och c), hvarför ett upprepadt förbud deremot

icke lärer erfordras; deremot torde ansvar böra, såsom E. K.

M:ts Bef:de i Kalmar län föreslagit, stadgas för vaccinatör,

som ehuru icke läkare, tager vaccinämne af ympad person.

§ 24.

Det uttryck: »församlingens fattigkassa», som i nu gällande

reglemente användes i den mot § 24 i föreliggande förslag

svarande § 22, f), har i senare förordningar, som beröra helsovården,

exempelvis nådiga helsovårdsstadgan för riket och nådiga

förordningen angående minderårigas användande i arbete vid

fabrik, handtverk eller annan handtering utbytts mot uttrycket:

»kommunens kassa». I Öfverensstämmelse härmed har Medicinalstyrelsen

ansett lämpligast att äfven i föreliggande helsovårdsförordning

använda det på senare tider brukliga uttrycket.

§ 25.

Den af Visby domkapitel framstälda anmärkningen mot

§ 25 synes Medicinalstyrelsen vara utan betydelse, då det af

domkapitlet uttalade önskemålet, äfven med den affattning §

nu har, är tillräckligt tydligt vunnet. Enär emellertid vaccinationsreglementet

såsom varande en belsovårdsförfattning bör

bringas i så nära öfverensstämmelse med gällande helsovärdsstadga,

som möjligt är, har Styrelsen ansett lämpligt att i

ändringsförslaget upptaga bestämmelserna i helsovårdsstadgans

§§ 40 och 41 och i sådant syfte omredigerat § 25 i det ursprungliga

förslaget.

Af förste stadsläkaren i Stockholm har hemställan gjorts,

att för större städer i riket måtte medgifvas att i den ordning

§ 24 helsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 bestämmer

få besluta angående årstiden för vaccinationens verkställande

i koppfria tider samt kontrollen öfver vaccination och

revaccination och hvad dermed eger sammanhang. Beträffande

rättigheten att vaccinera under andra tider än månaderna maj

—augusti har förklaring redan af Medicinalstyrelsen afgifvits

under § 7, hvarför den gjorda hemställan, hvad nämnde del

af densamma beträffar, icke torde behöfva ånyo här upptagas.

Rörande framställningen om särskilda kontrollanordningar för

de större städerna får Styrelsen i underdånighet anföra följande:

Såsom skäl för den gjorda hemställan anföres, att antalet

af de i Stockholm årligen födda samt af de vaccinations- och

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

revaccinationspligtige torde göra det till en omöjlighet för

helsovårdsnämnden att ålägga en bland sina ledamöter att i

egenskap af vaccinationsföreståndare uppgöra de föreskrifna

vaccinationslistorna, samt att barnens fördelning i vaccinationsdistrikt

skulle blifva i det närmaste ändamålslös på grund af

de ofta skeende bostadsombytena. De af öfverståthållareembetet

utfärdade föreskrifter den 23 januari 1855 rörande skyddskoppympningen

i hufvudstaden hafva af dessa skäl icke på

länge tillämpats, utan i stället har helsovårdsnämnden på eget

bevåg infört ett annat kontrollsystem, bestående hufvudsakligen

deri, att endast de barn, som frivilligt instälts till ympning,

antecknas i journalerna, hvarefter dessa journaler sändas till

cirkulation bland rotemännen, hvilka i mantalsböckerna göra

nödiga anteckningar, som sedan vid personens flyttning äfven

öfverflyttas till den nya roten. Strax efter aprilflyttningarna

hvarje år lemna rotemännen med ledning af dessa anteckningar

listor på de inom de särskilda rotarna då boende barn, som

under närmast förflutna år skolat vaccineras, men ej blifvit

såsom vaccinerade antecknade. Efter dessa restlistor låter då

helsovårdsnämnden inkalla de försumliga till vaccination, hvarefter

anteckning sedermera göres för dessa barn i mantalsböckerna.

Detta kontrollsystem önskar förste stadsläkaren nu

lagbundet åtminstone för Stockholm.

Medicinalstyrelsen, som har systemet sig väl bekant, vill

visst icke förneka, att detsamma visat sig för ändamålet lämpligt,

om ock många barn på detta sätt blifva alltför sent

vaccinerade. Det är emellertid på samma gång ytterst besvärligt

och tidsödande samt på grund deraf förenadt med icke

obetydande kostnader. Kunde samma resultat vinnas med

mindre arbete eller kostnad, borde detta onekligen vara en fördel,

icke minst för den kommun, som har att bestrida utgifterna

för kontrollen. Och kunde slutligen resultatet ernås pa

samma väg, som beträdts inom öfriga kommuner i riket, vore

det äfven en vinst för enheten inom lagstiftningen.

Den första anmärkning, som af förste stadsläkaren tramstälts

mot Medicinalstyrelsens förslag att ordna kontrollen öfver

vaccinationsväsendet, är, att antalet vaccinations- och revaccinationspligtige

i Stockholm är så stort, att det måste blifva omöjligt

för en vaccinationsföreståndare att uppgöra de töreskrifna

listorna. Genom det af Medicinalstyrelsen upptagna förslaget

att indraga vaccinationsföreståndarens befattning, har emellertid

denna anmärkning förlorat sin betydelse; fördeladt på flere

vaccinatörer, bör arbetet med listornas ordnande icke blifva

synnerligen betungande, framför allt om en del af de medel,

som nu utgifvas för de ofvan omnämnda kallelserna till vacci
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

nation, i stället användes till aflöning af biträden åt vaccinatörerna

vid listornas uppsättande.

Enligt Stockholms kelsovårdsnämnds årsberättelse för 1894

vaccinerades nämnda år sammanlagdt 4,707 barn. Antages enligt

vanlig beräkning de i revaccinationsåldern befintliga barnens

antal då hafva uppgått till omkring 3,500, skulle alltså antalet

på listorna upptagna personer belöpt sig i rundt tal till 8,200.

Har vidare hvarje rote i Stockholm sin särskilda vaccinatör,

hvilket ur flera synpunkter bör vara fördelaktigt, skulle på hvar

och en af de 21 vaccinatörerna komma i medeltal ej fullt

400 barn, hvilkas namn väl icke torde möta afsevärd svårighet

att på praktiskt sätt ordna och inskrifva. Exempelvis

anser sig Styrelsen böra meddela, att enligt inhemtade upplysningar

från Berlin, der liksom i alla kommuner i Tyskland

listor Öfver alla vaccinations- och revaceinationspligtiga barn,

på sätt Medicinalstyrelsen äfven för vårt land föreslagit, i

början af hvarje år uppgöras, inga svårigheter mött att på

dessa listor uppföra de till mer än 60,000 uppgående ympningspligtiga

barnen.

Då det torde för frågan vara af intresse att tillse, huru

vaccinationskontrollen, byggd på samma system som af Medicinalstyrelsen

föreslagits, ordnats i ett af Europas största samhällen,

der man i mer än 15 år haft tillfälle pröfva systemets

duglighet, tillåter sig Medicinalstyrelsen att härom lemna några

meddelanden från Tysklands hufvudstad.

Hvarje polisdistrikt i Berlin bildar sitt särskilda vaccinationsområde

med egen vaccinatör. I början af hvarje år upprättas

listor öfver de inom distriktet boende vaccinationspligtiga

barnen, hvarvid namnen uppskrifvas i alfabetisk ordning.

För att förekomma trängsel å vaccinationslokalerna samt underlätta

föräldrarnas besvär med att hålla ordning på de lokaler,

dit de skola vända sig för att få barnen vaccinerade, utsändas

före vaccinationsterminens början kallelsekort till hvarje familj

med vaccinationspligtigt barn, å hvilket kort icke blott finnes

angifvet bestämd dag, då barnet bör inställas, utan äfven

vaccinatörens namn och platsen der ympningen sker, hvarjemte

vissa delar af förordningen finnas å kortet aftryckta. Detta

kort, som är försedt med samma nummer, under hvilket barnet

finnes upptaget å vaccinationslistan, gäller äfven som inträdeskort,

samt måste derför företes vid inställelsen, hvarigenom

uppsökandet af barnets namn å listan blir synnerligen lätt.

Kan barnet af ett eller annat skäl icke inställas på den bestämda

dagen, erhålles nytt kort af vaccinatören med utsatt,

passande inställelsedag. Af Berlinermyndigheterna prisas mycket

denna anordning icke blott derför, att större reda derigenom

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

vunnits, utan också emedan många föräldrar, som utan denna

påminnelse skulle glömt bort sina skyldigheter, deraf erhålla

den mången gång erforderliga impulsen till fullgörande af

lagens föreskrifter.

I hufvudsak synes ett dylikt anordnande af vaccinationen

böra med fördel kunna införas i Stockholm. Sedan rotemännen

i början af året till vederbörande vaecinatörer insändt

förteckningar öfver de vaccinationspligtige barnen, inför vaccinatören

eller hans biträde barnen i alfabetisk ordning och under

särskildt nummer å journalblanketten, hvarefter å färdigtryckta

kort insättas barnets namn och nummer, dag och timme, då

barnet bör inställas, samt vaccinationsdistrikt och byrålokal.

Detta kort tillställes föräldrarna under den adress, som af

rotemannen uppgifvits. Skulle föräldrarna ändock på grund

af ändrad bostad vid aprilflyttningen inställa barnet å lokal,

der barnet icke finnes å journalen upptaget, kan anteckning

om det distrikt, der barnet rätteligen bort vaccineras, med tillhjelp

af uppgiften å kallelsekortet göras i journalen, hvarefter

barnets namn strykes å den första listan, sedan denna inkommit

till helsovårdsnämnden. Inställes barn å ovigtig vaccinationsbyrå,

utan att kallelsekort kan företes, hänvisas deremot föräldrarne

till den rote, i hvilken de vid årets början blifvit

antecknade. Efter slutad vaccination sändas journalerna på

vanligt sätt till cirkulation bland rotemännen för vidtagande

af nödiga anteckningar. Utan tvifvel skall befolkningen ganska

snart blifva så invand vid detta enkla förfaringssätt, att

jemförelsevis få skola underlåta att på bestämd tid inställa

sina barn. Härigenom besparas helsovårdsnämnden en stor

del af de ytterst besvärliga, till mer än 2,000 om året uppgående,

ofta upprepade och för de kallande tjenstemännen

såväl som för de kallade familjerna ytterst förhatliga anmaningar

att låta vaccinera sina barn.

Förrän försök gjorts med en dylik eller annan lika enkel

anordning, synes det Medicinalstyrelsen icke lämpligt, att för

Stockholm eller andra kommuner andra undantag medgifvas,

än som betingas af gällande föreskrifter rörande mantals- och

skattskrifningens förrättande; hvarför Medicinalstyrelsen med

hänsyn tillika till den fara, som uppstår för hela landet, derest

kontrollen öfver vaccinationen skulle i de större städerna slappt

utöfvas, hvarpå just Stockholm under den svåra epidemien

1873—75 och Göteborg för kort tid sedan gifvit ett otvetydigt

bevis, i underdånighet afstyrker bifall för närvarande till den

af förste stadsläkaren i Stockholm gjorda hemställan.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Sedan Medicinalstyrelsen sålunda i hufvudsak genomgått

och besvarat de anmärkningar, som i de remitterade handlingarna

framstälts mot Styrelsens den 8 juni 1894 afgifna

underdåniga förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen

i riket, får Styrelsen slutligen till nådig pröfning

återställa detta förslag med de ändringar i detsamma,

som af formella skäl äfvensom på grund af de gjorda anmärkningarna

och i anledning af hvad Medicinalstyrelsen ofvan

anfört, synts erforderliga.

Derjemte och då Medicinalstyrelsen af angifna skäl nödgats

omarbeta sitt kostnadsförslag å den af Styrelsen föreslagna

anstalten för reproduktion af animal vaccin, hvarvid det för

anstaltens underhåll erforderliga beloppet behöft väsentligt

höjas, får Styrelsen, då härigenom det för närvarande utgående

statsanslaget för vaccinationens befrämjande skulle blifva otillräckligt,

med ändring af sin hemställan i ofvan omförmälda

underdåniga skrifvelse, anhålla:

att ett årligt anslag af 10,500 kronor må ställas till

Styrelsens förfogande att användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med nedan angifna förslag till utgiftsstat, men

med rätt för Styrelsen att öka en utgiftspost, om minskning

kan ske å en annan, samt att, derest en besparing något år

skulle uppstå, få reservera densamma till ett annat är, då

utgifterna för skyddskoppympningens uppehållande möjligen

komme att öfverskrida årsanslaget.

Beträffande Öfriga punkter i Medicinalstyrelsens underdåniga

förslag af den 8 juni 1894, anhåller Styrelsen att de

måtte i nåder oförändradt bifallas, hvarjemte Styrelsen hemställer,

att följande utgiftsstat må, på ofvan angifvet sätt,

fastställas att varda gällande från och med det år, då nytt

vaccinationsreglemente kan föreskrifvas träda i kraft, nämligen:

Utgiftsstat för skyddskoppympningen.

Arfvode åt 24 förste provincialläkare .............. kr. 2,400: —

Arfvode för biträde vid vaccinationskontoret ... „ 500: —

Årsanslag till vaccinanstalten i Stockholm ...... „ 6,500: —

Understöd åt åldrige, behöfvande vaccinatörer ... „ 150: —

Belöningar åt vaccinatörer................................ „ 700: —

Diverse utgifter ...... „ 250: —

Summa kronor 10,500: —

Underdånigst:

Aug. Almén.

Edw. Edholm. D. M. Pontin. G. Bolling. R. A. Wawrinsky.

A. J. Bruzelius.

Stockholm den 17 jan. 1896.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Bil.

Till Kongl. Medicinalstyrelsen.

På anmodan af referenten för vaccinationsärenden i K.

Medicinalstyrelsen att afgifva yttrande angående min erfarenhet

om den humaniserade lymfans hållbarhet får jag meddela

följande:

Innan jag likväl framställer min egen erfarenhet och derpå

grundad åsigt rörande ofvannämnda fråga, torde det tillåtas

mig att anföra några auktoriteters på vaccinationens område

åsigter och erfarenhet.

Bohn (Königsberg) anser, att en med noggranhet upphemtad,

flytande humaniserad lymfa kan bibehålla sig verksam

i åratal, men är vanligen redan efter månader af mycket tvifvelaktigt

värde. Han omtalar, att på Hittebarnshuset i Petersburg

har »mit dem schönsten Erfolge» användts 6 mån. gammal

mellan glasplattor förvarad lymfa.

Muller (Berlin) använde 1869 en tio år gammal mellan

glasplattor intorkad lymfa med utmärkt resultat.

Schulz (Berlin) uttalar såsom sin erfarenhet, att den

torra lymfan och den omsorgsfullt framstälda glycerinlymfan

kunna bibehålla sig verksamma i månader, ja, till och med år;

och att den rena, i kapillärrör förvarade lymfan kan förblifva

brukbar i veckor.

Pfeiffer (Weimar) har med fullständig framgång användt

8 år gammal, torr lymfa.

Layet (Bordeaux), en ifrig anhängare af ympning med

animal lymfa, yttrar med afseende på den humaniserade lymfans

hållbarhet, att, om den förvaras i kapillärrör, den bibehåller

till och med i åratal sin virulens och kan sändas långt

bort utan att förlora i verksamhet.

Hvad nu angår min egen erfarenhet, så går den i samma

rigtning som ofvannämnda auktoriteters. De resultat, som jaghär

nedan vill anföra, hafva erhållits med flytande lymfa, ren

eller glycerinblandad, innesluten i kapillärrör, förvarad på kallt

ställe och skyddad för ljuset.

1888 och 1884 anstälde jag en serie försök för att utröna

den humaniserade lymfans hållbarhet. Lymfans ålder vexlade

mellan 4£ och 6| mån. och fann jag den fullständigt verksam.

Stamlymfan för den allmänna vaccinationen inom 4:e

distriktet under 1884 upphemtades d. 15/9 och s/10 1888

och användes i början af april 1884 (= 6|—6 mån. gammal).

Sedermera har jag flerfaldiga gånger ympat med lymfa

från ett föregående år och med utmärkt resultat.

I maj 1894 ympade jag 6 barn med lymfa, upphemtad

13

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

på hösten 1892 och gingo alla ympsticken till och lemnade

ovanligt vackra koppustler.

För några år sedan lemnade jag på begäran af prof.

Groth några rör lymfa att sändas till en person, bosatt i Kapstaden,

och enligt en tid efteråt erhållet meddelande hade

lymfan visat sig verksam och lemnat godt resultat.

På grund af ofvanstäende får jag såsom min åsigt uttala:

att humaniserad lymfa, upphemtad från normala, väl utvecklade

koppustler och omsorgsfullt förvarad, bibehåller sin fidla

vimlens i många månader, ja, till och med i ett par år.

Stockholm den 4 nov. 1895.

D. J. E. Lagergren

med. lie.

Förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppyinpningen

i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen

i riket den 29 september 1853 äfvensom af öfriga

mot hvad här nedan stadgas stridande föreskrifter, förordnas

som följer:

Kap. I.

Skyddskoppympningens verkställande m. m.

§ I
Mom.

1. Det åligger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän

att ombesörja

a) att hvarje till deras omvårdnad hörande barn varder

med skyddskoppor ympadt (vaccineradt) före utgången af det

på dess födelseår närmast följande kalenderåret, så framt icke

med läkareintyg kan styrkas, att barnet haft smittkoppor;

b) att barn, som blifvit sålunda ympadt, undergår förnyad

ympning (revaccination) under det kalenderår, inom hvilket

det fyller tolf år, derest icke barnet haft smittkoppor eller

redan tidigare blifvit med framgång revaccineradt; och

c) att barnet efter hvarje verkstäld ympning blifver å

utsatt tid och ställe besigtigadt för utrönande af ympningens

påföljd.

Mom. 2 a). Skyldighet att vaccineras så ock revaccineras

äfvensom att efter skedd ympning inställa sig för besigtning

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

åligger äfven person, som öfverskridit den i mom. 1 b) omnämnda

åldersgräns, så framt icke behörigen styrkes, att personen

haft smittkoppor eller blifvit med framgång vaccinerad

eller, der fråga är om re vaccination, revaccinerad; dock vare

ej någon, som, der detta reglemente träder i kraft, redan

öfverskridit ofvan angifna åldersgräns, pligtig att undergå revaccination.

b) I afseende å revaccination af dem, som till krigstjenst

antagas, gälla särskildt meddelade föreskrifter.

§ 2.

Har med läkares intyg styrkts, att vaccinations- eller

revaccinatiospligtig person icke kan utan fara för helsan med

skyddskoppor ympas, skall sådan ympning jemte föreskrifven

besigtning verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder

upphört.

§ 3.

Slår vid vaccination eller revaccination ympningen icke

behörigen an, skall densamma senast inom ett år förnyas och,

om den äfven då slår fel, upprepas under nästföljande år efter

sista ympningsförsöket.

§ 4.

Föräldrar, fosterföräldrar och målsmän vare pligtige att

på vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds anfordran

förete intyg öfver att de under deras vård stälda barn, hvilka

öfverskridit den för vaccination eller revaccination föreskrifna

åldersgränsen, blifvit med framgång ympade eller, om så med

något af barnen icke skett, styrka, att barnet antingen haft

smittkoppor eller på grund af någon annan af de i föregående

§§ anförda omständigheter är vid tillfället fritt från skyldigheten

att undergå ympning.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för allmän eller enskild skola,

läro- eller undervisningsanstalt vare skyldig att före persons

intagning såsom lärjunge vid anstalten affordra honom eller,

om han står under målsman, dennes intyg, att personen ifråga

antingen blifvit med framgång vaccinerad och, om den i § 1

mom. 1 b) angifna åldersgräns öfverskridits, revaccinerad eller

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

är på grund af någon af de omständigheter, om hvilka i § 1

mom. 2 a) samt §§ 2 och 3 namnes, vid tillfället fri från

skyldigheten att undergå ympning, och må utan sådant intyg

ifrågavarande person icke mottagas såsom lärjunge vid anstalten.

Om de skolpligtige barn, rörande hvilka sagda intyg icke

företetts, göre föreståndaren inom fjorton dagar efter lästerminens

början anmälan hos helsovårds- eller kommunalnämnden

i den ort barnet tillhör.

[Såsom föreståndare enligt denna § anses, derest vid anstalten

linnes blott en lärare eller lärarinna, denne, men eljest

den, som är satt till rektor, föreståndare eller styresman för

anstalten, och, om någon sådan funktionär ej finnes, den bland

lärarne eller lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern,

och, vid lika tjensteålder, den, som är till lefnadsåren äldst.

Vid ofientlig folkundervisningsanstalt, hvarest rektor eller föreståndare

ej finnes, skall dock, när flere lärare eller lärarinnor

äro der anstälde, såsom föreståndare enligt denna § för hela

anstalten eller del deraf anses den, som fått sådant uppdrag

sig anförtrodt af vederbörande skolråd eller skolstyrelse.]

Mom. 2. Föreståndare, hvarom i nästföregående moment

sägs, vare ock skyldig ej mindre att före utgången af hvarje

kalenderår till vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd

insända förteckning å de i den anstalt han förestår intagna

lärjungar, hvilka under det nästa derpå följande kalenderåret

blifva revaccinationspligtiga, än äfven att, senast en månad

efter det undervisningen i anstalten under kalenderåret börjat,

affordra hvarje derstädes befintlig under fjoråret revaccinationspligtig

lärjunge intyg om undergången revaccination samt, i

händelse någon af dessa lärjungar ej företer sådant intyg, senast

två månader efter slutet af berörde anmaningstid hos

helsovårds- eller kommunalnämnden i den ort lärjungen tillhör

skriftligen anmäla förhållandet.

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerad läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt

finnes stadgadt, inhemtat kunskap och vunnit skicklighet i

konsten att vaccinera äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppor

förlopp och kännetecken jemte kunskap om sättet att

föra vaccinationsjournal samt häröfver erhållit föreskrifna intyg.

c) dem, hvilka, då detta reglemente träder i kraft, ega

behörighet att vaccinera och som, enligt läkares intyg, visat

sig dertill skickliga.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af

ympad person.

§ 7.

Mom. 1. Skyddskoppympning må kunna under alla årstider

företagas; dock vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt

träffats, icke pligtig att under andra tider än från början

af maj till slutet af augusti månad hvarje år vid offentligt

utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och revaccination,

så framt icke smittkoppor äro på orten eller å annan med

densamma i lifligare förbindelse stående ort gängse.

Mom. 2. Hafva smittkoppor utbrutit under förhållanden,

om hvilka i nästföregående moment nämnes, skall inom den

eller de kommuner och för den tid, Medicinalstyrelsen med

hänsyn till faran för sjukdomens spridning eger att bestämma,

den offentliga vaccinatoinen och revaccinationen, utan afseende

på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med alla, som infinna

sig för ympnings undergående.

§ 8.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccinationsdistrikt,

inom hvilket en eller flere vaccinatörer skola

af kommunens helsovårdsstyrelse anställas, dock må två eller

flere kommuner, som gränsa intill hvarandra, ega att, med

K. M:ts Befides tillstånd, förena sig om en gemensam vaccinatör.

Till förrättande af skyddskoppympning kan äfven antagas

qvinna (vaccinatris).

Mom. 2. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på

skäl, som af Medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att

vara vaccinatör i den till hans tjenstgöringsområde hörande

kommun, inom hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas

nödigt, erforderligt antal vaccinatörer ställas till läkarens

förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningeif.

Kap. 2.

Vaccinatörers åligganden.

§ 9.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af

uppgifter från presterskapet och vederbörande församlingsföre
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

ståndare uppgöra listor, enligt af Medicinalstyrelsen faststäldt

formulär, öfver såväl under närmast föregående året födda,

som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende ovaccinerade

barn, dels ock å samma listor anteckna öfriga vaccinationspligtiga

barn, som icke ännu blifvit ympade, eller å hvilka

ympningen enligt § 3 skall förnyas;

b) att likaledes i början af hvarje kalenderår med ledning

af de från skolföreståndarne till lielsovårds- eller kommunalnämnden

insända förteckningar uppgöra listor, enligt af Medicinalstyrelsen

faststäldt formulär, öfver alla under året revaccinationspligtige

äfvensom å samma listor anteckna dem, som,

ehuru förut revaccinationspligtiga, icke ännu blifvit revaccinerade

eller å hvilka ympningen enligt § 3 skall förnyas;

e) att i samråd med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds

ordförande bestämma den ordning, i hvilken

skyddskoppympningen och den derpå följande besigtningen af

de ympade bör företagas; skolande underrättelse om nämnda

ordning samt om tid och ställe för vaccinationen inom olika

trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens

försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat

lämpligt sätt meddelas allmänheten än äfven af vaccinatören

lemnas vederbörande provincial-, extra provincial- eller stadsläkare

så tidigt, att han må kunna komma tillstädes, om så

pröfvas nödigt;

d) att på sålunda angifna tider och ställen med skyddskoppor

ympa alla tillstädesvarande personer, som finnas upptagna

å de i punkterna a) och b) omhämnda listor eller som

eljest anmäla sig för ympnings undergående;

e) att för nämnda ändamål i behörig tid förse sig med

vaccinämne, som på reqvisition tillhandahålles kostnadsfritt

från Medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller från vederbörande

förste provincialläkare och med dem likstälde stadsläkare;

dock att vaccinatör, som är legitimerad läkare, äfven

bör, sedan vaccinationen inom hans tjenstgöringsområde kommit

i gång och så länge den för året pågår, sjelf söka bereda

sig tillgång till vaccin medelst ympning från person till person,

hvarjemte sådan vaccinatör skall uppsamla vaccin från

friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma till

vederbörande förste provincialläkare eller med sådan likstälde

stadsläkare;

f) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter

verkstäld ympning besigtiga den ympade för utrönande huruvida

skyddskoppor uppkommit samt fördenskull vid ympningens

utförande underrätta den ympade, hans föräldrar eller målsman

om tid och ställe för besigtningen;

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

g) att derest vaccinations- eller revaccinationspligtig person

icke å utsatt tid och ställe infunnit sig till besigtning

ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårdseller

kommunalnämnds ordförande;

h) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af

Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, huruvida ympningen

lyckats eller slagit fel, samt i senare fallet om och när densamma

skall förnyas;

i) att föra noggranna anteckningar öfver alla af honom

ympade personer (vaecinationsjournaler) samt årligen före den

16 september insända afskrift af dessa journaler till vederbörande

pastorsembete;

k) att, derest förnyadt vaccinationsintyg begäres, utfärda

sådant intyg med ledning af vaccinationsjournalen;

l) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds-

eller kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af

Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, för vaccinationen och

revaccinationen under året; börande dervid uppgift särskild!

lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat att

låta vaccinera eller revaecinera sig eller under deras målsmanskap

stående barn, hvarvid äfven de senares namn bör

utsättas, eller oaktadt anmaning underlåtit att å utsatt tid och

ställe inställa sig eller dem till besigtning, dels ock om hvad

med hänsyn till vaccinationen tinnes anmärkningsvärd! eller

anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från

helsovårds- eller kommunalnämndens sida; och

m) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och

anvisningar, hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas

af Medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna f) g) h) i) k) och m)

samt senare delen af punkten e) finnes föreskrifvet, gäller

äfven för öfriga personer, som äro behörige att vaccinera och

hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva skyddskoppympning;

skolande af dem förteckningar å de personer,

som blifvit af dem ympade, uppgöras i enlighet med de af

Medicinalstyrelsen för vaccinatörer faststälde formulär och årligen

före den 1 september aflemnas till vederbörande helsovårds-

eller kommunalnämnd å den ort de ympade tillhöra.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kap. 3.

Helsovårds- och kommunalnämnders samt presterskapets

åligganden.

§ 10.

Helsovårds- eller kommunalnämnd åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provincialläkare

blifvit hörd beträffande de sökandes kompetens antaga

med viss uppsägningstid erforderligt antal vaccinatörer samt,

derest flere vaccinatörer finnas anstälda inom kommunen, fördela

tjenstgöringsområdet dem emellan, så ock att dem entlediga;

börande i såväl ena som andra fallet derom till K. M:ts

Bef:de insändas underrättelse för att tillställas förste provincialläkaren;
b)

att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers

förhållande i tjensten samt tillse, att såväl desse som

andra personer, hvilka befatta sig med skyddskoppympning

inom orten, iakttaga hvad dem åligger enligt detta reglemente

eller på grund deraf utfärdade föreskrifter; och

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse

vidtaga nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens

befrämjande inom orten samt allvarligt tillhålla dem, som sådant

försummat, att låta vaccinera och revaccinera samt till

besigtning inställa sig och under deras målsmanskap stående

barn; skolande nämnden, derest sådant erfordras, anmäla uraktlåtenhet

i berörda hänseende till författningsenlig påföljd

äfvensom genom föreläggande af lämpligt vite söka förmå

tredskande att fullgöra sin skyldighet. Härvid eger nämnden,

i händelse af behof, påkalla och erhålla biträde af kronobetjeningen.

Har vaccinatör hos helsovårds- eller kommunalnämndens

ordförande anmält, att person, som bort undergå besigtning

på sätt i § 9 f) omförmäles, icke för sådant ändamål å utsatt

tid och plats infunnit sig, skall ordföranden utan uppskof uppmana

personen i fråga eller, om han står under målsman,

denne att ofördröjligen fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

§ 11.

Mom. 1. Presterskapet bör låta sig angeläget vara att,

i hvad på detsamma beror, befordra skyddskoppympningen och

uppmuntra till dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

a) att, efter inhändigande af vaccinationsjournalerna utan

uppskof och senast före den 1 oktober uti församlingsboken

anteckna dem, som i journalerna uppgifvas vara med framgång

vaccinerade eller revaccinerade; skolande enahanda anteckning

med stöd af företedt flyttningsbevis eller intyg från vaccinatör

äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken;
b)

att på grund af de i punkt a) omförmälda anteckningar

särskildt anmärka i hvarje utfärdadt flyttningsbevis, huruvida

den eller de i detsamma upptagna personer undergått

vaccination och revaccination eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalema,

insända dessa till vederbörande provincial-,

extra provincial- eller stadsläkare för att bifogas dennes årsberättelse;

samt

d) att före den 16 januari hvarje år till vederbörande

vaccinatör aflemna förteckning å de under närmast föregående

kalenderår inom församlingen födda och dit inflyttade ovaccinerade

barn, som ej redan aflidit eller utflyttat, med uppgift

tillika å föräldrarnes eller målsmännens namn och bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet

och pastorsembetena föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven

om främmande trosbekännares församlingsföreståndare.

Kap. 4.

Beredande af tillgång på vaccinämne.

§ 12-

Ingen må vägra legitimerad läkare, som förrättat vaccination,

att af ympadt barn taga vaccinämne, om sådant befinnes

erforderligt och med ympningens framgång förenligt.

§ 13.

Det åligger hvaije förste provincialläkare eller med sådan

likstäld stadsläkare att sjelf eller genom annan legitimerad

läkare tillhandahålla vederbörande vaccinatörer pålitligt vaccinämne

samt att fördenskull icke allenast tillse, att de läkare,

som utöfva skyddskoppymning uppsamla och utan dröjsmål

till honom insända vaccin, utan äfven sjelf bidraga att oafbrutet

underhålla vaccinationen för att derigenom än mera

betrygga tillgången på godt ympämne.

14

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

§ 14-

Från Medicinalstyrelsens vaccinationskontor ega vederbörande

vaccinatörer, så ock andre, som hafva befattning med

skyddskoppympningen, att vid behof reqvirera och i mån af

tillgång utbekomma animal vaccin, som skall lemnas kostnadsfritt

åt förste provincialläkare och med dem likstälde stadsläkare

äfvensom åt vaccinatörer.

Kap. 5.

Kostnadsersättningar.

§ 15.

Yaccinator eger, der ej annorlunda öfverenskommes, uppbära

arvode enligt följande bestämmelser:

a) för hvarje person, som vederbörligen uppförts å de

årliga vaccinationslistorna, på sätt i § 9 a) och b) sägs, utgår

af kommunens medel ett arfvode af 20 öre;

b) för hvarje på grund af lyckad vaccination eller revaccination

utfärdadt sådant intyg hvarom i § 9 h) och k)

förmäl es, erlägges af den ympade eller hans målsman en afgift

af 50 öre; skolande dock för personer, som åtnjuta fattigvård

eller eljest sakna utmätningsbar tillgång till afgiftens

erläggande, denna gäldas af kommunen;

c) för hvaije inställelse å offentligt utlyst vaccinationseller

besigtningsmöte utgår, derest vaccinatören är förste provincialläkare,

provincial-, extra provincial- eller biträdande

provincialläkare eller vikarie för sådan läkare, i enahanda ordning

som vid läkares tjensteresor, af statsmedel en särskild

ersättning efter den klass i gällande resereglemente, som är

för provincialläkare bestämd, så framt platsen för nämnda

möte ligger på längre afstånd från läkarens bostad än två

kilometer, men i annat fall utgår denna ersättning med 5

kronor i dagtraktamente, utan rätt för läkaren att beräkna

reseersättning. Åt annan vaccinatör å landet må i dylika fall

reseersättning utgå af kommunens medel efter den grund, som

vid hans antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma

faststäld.

För den i punkten b) omförmälda afgift må utmätning

ega rum utan föregående dom eller utslag.

§ 16.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för

skyddskoppympningens utöfvande, blanketter till vaccinations
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

listor och vaccinationsintyg m. m. äfvensom förste provincialläkarnes

och dermed likstälde stadsläkarnes omkostnader för

beredande af tillgång på ympämne, så ock kostnaderna för

den under Medicinalstyrelsen stäida statsanstalten i Stockholm

för reproduktion af animal vaccin med det dertill hörande

vaccinationskontoret godtgöras af de under Medicinalstyrelsens

förvaltning stäida medel för skyddskoppympningens befrämjande.

§ 17.

För postförsändelser innehållande vaccin eller reqvisition

derå, hvilka af vaccinatörer afsändas till läkare, som tillerkänts

tjenstebrefsrätt eller till Medicinalstyrelsens vaccinationskontor,

må frankeringsfrihet åtnjutas på sätt och vilkor, som omförmälas

i nådiga brefvet till Generalpoststyrelsen den 20

februari 1874.

Kap. 6.

Allmänna bestämmelser.

§ 18.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer

Medicinalstyrelsen, som eger att i öfverensstämmelse

med gällande författningar meddela råd och anvisningar rörande

vaccinationens utöfning samt vidtaga alla de åtgärder

för skyddskoppympningens behöriga vidmagthållande, som af

Styrelsen bero, och i öfrigt, der så erfordras, till K. M:ts pröfning

hemställa hvad Styrelsen i detta afseende finner nödvändigt

eller gagneligt.

§ 19-

K. M:ts Bef:de skola, hvar inom sitt län vaka deröfver,

att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer och att

vederbörande helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem enligt detta

reglemente åligger, för hvilket ändamål K. M:ts Befide äfven

ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga

viten. När till K. M:ts Befides kunskap kommer, att å någon

ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympningen i

ett eller annat afseende förefinnas, skall K. M:ts Befide tillse,

att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

§ 20.

Beträffande förste provincialläkares, provincial-, extra provincial-

och stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen

stadgas särskildt i den för dem utfärdade nådiga

instruktionen.

§ 21.

Den, som utmärkt sig genom nitisk utöfning af skyddskoppympningen,

kan, sedan Medicinalstyrelsen, på vederbörandes

anmälan, derom hos K. M:t väckt förslag, tilldelas ett särskildt

hederstecken: »för befrämjad vaccination» eller annan lämplig

belöning.

§ 22.

Mom. 1. Föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän, hvilka

utan laga förfall uraktlåta att äfven efter anmaning fullgöra,

hvad dem enligt § 1 mom. 1 af detta reglemente åligger,

straffes med böter från och med fem till och med tjugo kronor.

Till enahanda straff vare ock den förfallen, som utan

giltig orsak underlåter att äfven efter anmaning ställa sig till

efterrättelse föreskriften i § 1 mom. 2 a). Den sålunda försumlige

eller tredskande eger vederbörande helsovårds- eller

kommunalnämnd förelägga viss tid, inom hvilken, vid vite,

som af kommunalnämnden må sättas till högst tjugo kronor,

den uraktlåtna skyldigheten skall vara fullgjord. Försummas

äfven detta, eger helsovårdsnämnden att genom höjda viten

göra sig hörsammad och kommunalnämnden att anmäla förhållandet

hos K. M:ts Bef:de.

Mom. 2. Vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympningen

äfvensom föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt,

som, oaktadt erhållen påminnelse underlåter

att fullgöra, hvad honom enligt detta reglemente eller särskilda

i kraft af detsamma utfärdade föreskrifter åligger, straffes

med böter från och med tio till och med femtio kronor. Låter

vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympningen sig

ej häraf råtta, eger Medicinalstyrelsen att, efter förutgången

varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera.

kamma bötesansvar vare för en hvar, som vägrar att under

de i § 12 anförda omständigheter låta taga vaccinämne

eller som, utan att dertill vara berättigad, verkställer skyddskoppympning.

Mom. 3. Visar vaccinatör eller annan utöfvare af skydds
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

koppympning vid dess verkställande vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet, eller tager han, utan att vara dertill

berättigad vaccinämne af ympad person, böte, der ej straff

enligt allmän lag hör å förseelsen följa, från och med fem till

och med ett hundra kronor.

§ 23.

Böter och viten efter detta reglemente och de i enlighet

med detsamma meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och

viten, skola de förvandlas enligt allmän lag.

§ 24.

Mom. 1. Förseelse mot detta reglemente eller de enligt

detsamma meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol,

der särskild sädan är inrättad, men eljest hos poliskammare

och, der sådan icke finnes, vid allmän domstol; och gälle, i

fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i

dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i brottmål är

förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande

helsovårds- eller kommunalnämnd ock att för särskildt fall

förordna åklagare.

Öfver de beslut, hvilka det enligt detta reglemente tillkommer

K. M:ts Bef:de, helsovårds- eller kommunalnämnd att

meddela, eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller

obehörigen inskränkt, att anföra besvär öfver K. M:ts Bef:des

beslut inom den tid, som för öfverklagande af förvaltande

myndigheters och embetsverks beslut är bestämd, samt öfver

helsovårds- och kommunalnämnds beslut hos K. M:ts Bef:de

inom den tid, som är bestämd för öfverklagande af kommunalstämmas

beslut ; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet

till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen

förordnadt.__

Detta reglemente skall lända till efterrättelse från och

med den 1 januari 1897, dock hvad Stockholm beträffar med

den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen om

mantals- och skattskrifningen i denna stad.

15

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:68 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Konql. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen i rik s. 7 i texten