Sök i Ratio Lex

Angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen

1897-03-26 · 34 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1897:54, Angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 54.

i

N:o 54.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående anslag

till verkställande af undersökning för anläggning af

statsbana från Gellivare till norska gränsen; gifven Stockholms

slott den 26 mars 1897.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag vill Kongl. Maj:t, härmed föreslå Riksdagen

att, till verkställande af undersökning och upprättande af förslag till

anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning mot

Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000 kronor,

med rätt för Kongl. Maj:t att redan under innevarande år af tillgängliga

medel förskjuta beloppet. ■

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

I‘ : i'' • ; '' ! <. ’i i ■ t | oMi .1 '' i ! (j-, |/. - /I

E. von Krusenstjerna.

Bih. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 44 Haft. f.N:o 54.J

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Koncession af

år 1882 å

jernväg Luleå

—norska

gränsen.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet d Stockholms slott den 26 mars

1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anförde:

Genom nådig resolution den 8 december 1882 beviljade Eders

Kongl. Maj:t enskilda personer rättighet att anlägga och till allmänt

begagnande mot afgift upplåta jernväg af 1,435 meters spårvidd från

lämplig punkt å norska gränsen i närheten af sjön Wassijaure till

Luossavaara och Kiirunavaara jernmalmfält och derifrån genom Gellivare

malmfält och distrikt fram till Luleå stad; och erhöllo samma

personer genom resolution den 16 juni 1883 koncession å fortsättning

af banan inom Norge till Ofotens fjord. Vidare faststäldes af Eders

Kongl. Maj:t dels den 18 april 1884 plan för jernvägsanläggningen

mellan Luleå och Gellivare och dels den 23 april 1888 plan för sträckningen

emellan Gellivare och Luossavaara.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 54.

Sedan koncessionen blifvit öfverlåten å ett utländskt bolag, men Statens inköp

detta icke kunnat fullgöra i koncessionen föreskrifna vilkor om banans a* puleä—

fullbordande inom viss tid, blef under år 1891, i öfverensstämmelse jernväg,

med Riksdagens på Eders Kongl. Maj:ts framställning fattade beslut,

hela den ifrågavarande jern vägsanläggningen, hvaraf handel en Luleå—

Boden var fullbordad samt delen Boden—Gellivare så långt hunnen, att

transport af gods derå kunde utan fara ega rum, medan å linien Gellivare—Luossavaara

endast mindre betydande arbeten å en kortare sträcka

blifvit utförda, af svenska staten inköpt. Genom statens försorg har

derefter sträckningen till Gellivare blifvit fulländad.

Sedan derpå i maj 1892 enskilda personer anhållit om koncession Riksdagen,

å anläggning af jernväg mellan Luossavaara och Wassijaure, aflät Riks- , 9^Jra™8d9esn

dagen den 19 april 1893 till Eders Kongl. Maj:t en skrifvelse, deri

Riksdagen, med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och

ekonomiskt hänseende, som, på sätt Riksdagen i dess skrifvelse närmare

utvecklade, hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens

län måste anses ega, anhöll att, innan koncession meddelades

å jernväg inom sagda län af annan än lokal betydelse, Riksdagen måtte

lemnas tillfälle yttra sig i frågan.

Sist omförmälda koncessionsansökan blef sedermera af sökandena

återkallad.

Nu hafva uti en den 17 augusti 1896 till Eders Kongl. Maj:t in- Ansökan om

gifven skrift landshöfdingen P. J. Bråkenhielm, grosshandlaren G. E. koncussl°n å

ö ° ° . jernväg Gelli
Broms,

kammarherren C. Cedercrantz, vice häradshöfdingen Knut Till- varo—norska

berg och vice häradshöfdingen C. J. Ljunggren anhållit om tillstånd grttnRenatt

i enlighet med en ansökningen bilagd plan få anlägga en för allmän

trafik afsedd jernväg af 1,435 meters spårvidd från Gellivare öfver

Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i närheten af

sjön Wassijaure; och hafva sökandena anmält, att de samtidigt hos

norska regeringen anhållit om koncession å byggande af jernväg

från den punkt vid riksgränsen, der linien inom Sverige slutar, till

Ofoten fjord.

Den uppgjorda planen öfverens stämm er beträffande sträckningen

Gellivare—Luossavaara med den ofvannämnda af Eders Kongl. Maj:t

den 23 april 1888 faststälda plan och beträffande sträckningen Luossavaara—

Wassijaure med den vid ofvan omförmälda i maj 1892 ingifna

koncessionsansökan fogade plan. Jernvägen utgår enligt denna plan

från Gellivare station, framgår först i nordvestlig sedermera i hufvudsakligen

nordlig rigtning öfver bland andra Kaitum och Kalix elfvar,

passerar Kiirunavaara och Luossavaara malmfält, öfvergår Rautusjoki

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

eif, dragée vidare utmed Alajärvi sjö fram till Torne träsk, hvarest

banan kröker emot vester, följer sedermera södra kusten af Torne träsk,

öfvergår bland andra Abiskojoki eif samt framkommer slutligen straxt

söder om sjön Wassijaure till riksgränsen. Längden är 247,6 kilometer,

förutom sidospår å stationer och hållplatser.

Uti sin underdåniga ansökan hafva sökandena anfört:

Med stöd af den utredning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

lemnat öfver ifrågavarande, Eders Kongl. Maj:ts pröfning förut understöda

byggnadsförslag, hade sökandena beräknat kostnaden för sträckan

Gellivare—Luossavaara till 4,019,990 kronor och kostnaden för sträckan

Luossavaara—Wassijaure till 10,900,000 kronor eller kostnaden för hela

den svenska linien till 14,919,990 kronor. Detta kapital jemte hvad

för jernvägsföretagets utförande i öfrigt beräknats åtgå hade blifvit

stäldt till sökandenas förfogande af bankinstitut, hvilka förmåtts härtill

af öfvertygelsen att företagets ekonomi i hvarje fall vore tryggad genom

den malmfrakt från Luossavaara och Kiirunavaara grufvor, som

väntades komma att uppstå.

För att sålunda kunna utgöra basis för ett jernvägsföretag af

nämnda omfattning, borde gifvetvis dessa grufvor vara af betydande

mägtighet och godhet. Sådant vore ock förhållandet. På grund af de

uppmätningar, som verkstälts dels år 1875 genom Sveriges geologiska

undersökning och dels år 1896 af geologen Hjalmar Lundbohm och

fil. doktor W. Petersson, hade beräknats, att Luossavaara och Kiirunavaara

malmberg tillhopa innehölle ofvan jord 250 till 300 millioner ton

malm och för hvarje fots afsänkning under jordytan omkring 700,000

ton malm, allt af rik jernhalt. Vid sådant förhållande syntes malmfrakten

ensam tillräcklig att trygga företagets bestånd.

Medan malmen från Gellivare grufvor, hvilka vore belägna omkring

21 mil från Luleå och 28 mil från Ofoten, hade sin naturliga utfrakt

öfver det närmare liggande Luleå, hade malmen från Luossavaara och

Kiirunavaara grufvor, belägna omkring 31 mil från Luleå och 18 mil

från Ofoten, sin naturliga utfraktshamn vid sistnämnda plats. Det vore

alltså klart att för exploiterandet af Luossavaara—Kiirunavaara grufvorna

en förbindelse endast med Ofoten skulle vara tillfyllest och att

bandelen Gellivare—Luossavaara icke vore nödvändig för ifrågavarande

ändamål. Men då otvifvelaktigt Norrbottens utveckling i hög grad

befrämjades, derest en sammanbindningsbana mellan Bottniska viken

och Vesterhafvet erhölles, och på samma gång grufvornas administration

i väsentlig mån underlättades genom en förbindelse med det sven
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Konfjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

ska jernvägsnätet, hade sökandena ansett koncessionsansökningen böra

omfatta äfven föreningslinien Gellivare—Luossavaara.

Såsom förut erinrats, hade Eders Kongl. Magt tillförene genom

nådig resolution den 8 december 1882 medgifvit byggandet af en bana

från Luleå öfver Gellivare samt Luossavaara och Kiirunavaara malmfält

till riksgränsen i vester. De förhållanden, under hvilka koncession nu

söktes å den ännu ofullbordade delen af samma bana, vore emellertid

af beskaffenhet att i flere afseenden ställa det ifrågasatta företaget i

annan dager än det år 1882 sanktionerade. Medan 1882 års koncession

innehades af utländingar, hvilka enligt koncessionen icke kunde rubbas

i sin besittning af jernvägen under 40 år efter det jernvägen öppnats;

medan utländingar vid den tiden besutte Gellivare malmberg och snart

visste förskaffa sig en betydande andel i Luossavaara—Kiirunavaara

malmfält, hade nu utländingar icke någon del i vare sig jernvägen eller

grufvorna. Svenska staten egde nära hälften af den förut koncessionerade

jernvägen. Och om Eders Kongl. Magt tilläte banans fortsättande,

Lomme Eders Kongl. Maj:t tvifvelsutan att förbehålla staten rätt

att tidigare inlösa den nya banan, hvarigenom staten blefve ensam

egare af hela den vigtiga banan från Luleå vesterut till riksgränsen,

en bana, om hvilken man med afseende å det synnerligen goda ekonomiska

resultatet af den redan bygda delen — Gellivarebanan -—

torde ega grundad anledning antaga, att den skulle lemna en tillfredsställande

afkastning.

Till ytterligare belysning angående de skäl, som talade för banans

färdigbyggande till Ofoten, erinrades vidare att, såsom förut nämnts,

Luossavaara och Kiirunavaara malmfält innehölle en myckenhet värdefull

jernmalm. Men all denna naturens rikedom låge nu utan användning

och nytta vare sig för det allmänna eller för grufegarne, som å

grufföretaget nedlagt och alltjemt nedlade betydliga kapital. För fosterlandsvännen

måste det emellertid helt visst vara ett önskningsmål, att

den dag snart måtte komma, då dessa landets naturliga hjelpkällor

blefve till gagn för dess innebyggare, och skedde så, genom att en

planmessig grufdrift komme till stånd, blefve det ej ringa kapital, som

komme att tillföras landet. Grufvornas årliga afkastning kunde antagas

komma att utgöra omkring en million ton jernmalm. Försäljningssumman

derför skulle i landet införa cn summa penningar, som efter

nu gällande pris torde böra beräknas till omkring sju millioner kronor.

Den förbättring i vår handelsbalans, som sålunda vunnes, skulle

naturligtvis blifva ännu större, derest inländska rederiers intressen mera

än hittills kunde tillgodoses vid malmens forsling sjöledes till utlandet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 54.

Sveriges fraktfart hade under de sista decennierna blifvit långt efter

den utveckling, de öfriga näringarna uppnått, och detta icke blott i

fråga om fraktfarten i främmande vatten utan till och med beträffande

transporten af våra egna exportvaror. Så t. ex. kunde för malmexporten

från Luleå, beräknad till omkring 500,000 ton om året, lämpliga

fartyg icke inom landet erhållas, utan transporten måste verkställas

af främmande fartyg. Att kunna öfvertaga denna transport, hvilken

sysselsatte ett stort antal ångare under de fyra skeppningsmånaderna

juni, juli, augusti och september, då Luleå hamn vore isfri, vore ju ett

önskvärdt mål. Men då någon användning för den ångbåtsflotta, som

för sådant ändamål måste anskaffas, icke kunde med säkerhet beräknas

för årets öfriga månader, kunde för närvarande något inländskt kapital

för ett dylikt företag icke anskaffas. Om deremot samma ångbåtsflotta,

hvilken under förstnämnda fyra månader användes för exporterandet

af 500,000 ton jernmalm från Luleå, under återstående delen af

året koncentrerade sin verksamhet på exporterandet af malm från Ofoten,

så vore uppenbart, att ett rederiföretag af nämnda omfattning skulle

lemna sina delegare en afsevärd inkomst och följaktligen lätt kunna

åstadkommas, synnerligast om samarbete kunde vinnas med norska

rederier. Inkomsten på ifrågavarande malmutfrakt kunde beräknas i

millioner kronor. Men ett fraktföretag, som egde en så fast grund

som det nyss beskrifna, skulle helt visst icke stanna vid exporten af

endast de nämnda qvantiteterna malm. Det skulle blifva mägtigt att

dag för dag utveckla sin rörelse och öfvertaga andra frakter såväl till

som från den skandinaviska halfön samt såmedelst gifva anledning till

en uppblomstring af den nordiska sjöfarten.

För Norrbottens län, som genom en jernväg från Gellivare till

Ofoten finge ständig förbindelse med isfri hamn vid Vesterhafvet, skulle

ifrågavarande bana vara af vidtgående betydelse. Den förbindelse med

mellersta och södra Sverige, som erhållits genom norra stambanans

framdragande till Boden, hade visserligen tillskyndat länet stora fördelar,

men kunde dock icke fylla beliofvet af kommunikationsleder.

Länets stora utsträckning — nära en fjerdedel af hela riket — och

saknaden af några i egentlig mening segelbara floder gjorde att de

tillgångar, länet egde, i det hela taget icke kunde tillgodogöras, utan

att kommunikationerna inom länet ökades, så att de mera blefve länets

olika delar till nytta. Och norra stambanan utgjorde icke eu transportled,

som med fördel kunde begagnas för den stora industrien eller den

som å verldsmarknaden hade sin hufvudsakliga afsättning; dertill måste

frakten till söderut belägna utfartshamnar blifva alltför betungande. Då

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

tillika möjligheten att kunna sjöledes från länets egna hamnar utfrakta

dess produkter vore afskuren under 7 till 8 månader af året., återstode

endast att åt vester söka bereda länet transportförbindelser.

En dylik naturlig utfartsväg måste förr eller senare brytas. Norrbottens

kultur och ekonomi skulle genom en sådan väg få ett uppsving,

som den, hvilken haft tillfälle att närmare komma till insigt om denna

landsändas resurser, lätt kunde fatta. Härvid afsåges icke så mycket

Norrbottens skogar, hvilka visserligen genom förbättrade kommunikationer

skulle få ett ökadt värde, men hvilka redan nu tack vare länets

många elfvar och der inrättade flottleder kunde göras fruktbärande.

Förnämligast afsåges de stora sträckor af odlingsbar mark, som Norrbotten

erbjöde, en mark, som i allmänhet endast erfordrade afdikning

för att varda det lämpligaste fält för jordbruk och boskapsskötsel,

enkannerligen det senare. Här skulle alltså kunna uppstå en mejerD

handtering af storartade dimensioner, mägtig att föda en mångtalig

befolkning. Härjemte vore det bekant, att Norrbotten af malmer och

mineralier egde hopade skatter — Luossavaara och Kiirunavaara vore

endast enstaka länkar i den kedja af malm- och mineralförande berg,

som der rymdes — och geologerna, hvilka ännu icke hunnit tillfyllest

utforska länets fyndigheter, hyste stora tankar om den framtid, som

en gång på grund af bergens rikedom skulle uppstå för Norrbotten

och derigenom för Sverige. Uti sina myrar egde Norrbotten ett billigt

brännmaterial, hvilket man hoppades en gång skulle genom teknikens

framsteg blifva användbart för industrien och i afsevärd mån ersätta

de på grund af Norrbottens aflägsna läge alltför dyrbara stenkolen.

En förädling af Norrbottens jernmalmer inom länet skulle då blifva en

möjlighet.

Af det vidsträckta länet, i areal innehållande omkring 1,100 qvadratnymil,

utgjordes större delen eller mera än tre fjerdedelar af kronan

tillhörig mark, och den föreslagna jernvägsliuien löpte uteslutande å

kronans jord. Den skure bland andra vattendrag Kalix, Rautusjoki och

Abiskojoki elfvar, hvilka hvar för sig egde en betydande, men nu obegagnad

drifkraft, deröfver kronan hufvudsakligast hade förfoganderätten.

Afl denna statsegendom skulle i sammanhang med eu af banan föranledd

uppblomstring af olika industrier inom Norrbotten få ett väsentligt

ökadt värde.

Den kolonisation af Norrbotten, som otvifvelaktigt skulle uppkomma

genom den ifrågasatta jernvägsförbindelsen och den deraf på skilda

arbetsområden framkallade verksamheten, skulle säkerligen sträcka sina

följder utöfver eu stor del af riket. Särskild! vore att hoppas, att den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

i ett visst fall skulle lända till gagn för hela fosterlandet; den skulle

nemligen efter all sannolikhet komma att verka såsom en mägtig afledare

för emigrationen. I detta afseende åberopades till jemförelse

följande sitfror angående den folktillströmning, som till en del af länet

egt rum genom den grufdrift som idkades af aktiebolaget Gellivare

malmfält. Detta bolag sysselsatte omkring 2,000 arbetare. Inräknades

dessas familjer, skulle antalet af dem, som sålunda direkt berodde af

bolaget, uppgå till omkring 5,000 personer, hvarförutom antalet af dem,

som indirekt hade sin utkomst genom bolagets rörelse, uppgåfves till

likaledes omkring 5,000 personer. I staden Luleå och Gellivare kommun

hade invånareantalet under de sista fem åren stigit med respektive

43 och 56 procent, och endast under 1895 hade antalet mantalsskrifne

personer i Gellivare kommun stigit med 10 procent. Dessa

siffror utmärkte en kolonisation af afsevärda dimensioner; och exploiterandet

af Luossavaara- och Kiirunavaaragrufvoma skulle i och för sig

säkerligen erfordra användningen af ännu större arbetskrafter.

Under detta århundrade hade finska språket vunnit så stor terräng

i Norrbotten, att man der kunde å vissa håll färdas stora sträckor utan

att påträffa andra än finsktalande innebyggare. För rikets enhet borde

ett sådant sakernas tillstånd icke lemnas opåaktadt. Den genom rörelsen

vid Gellivaregrufvorna föranledda kolonisationen hade redan visat

sig utöfva ett verksamt inflytande till förmån för riksspråket. Och en

än mera ökad inflyttning af sydsvenskar, livilka stode på en högre

bildningsgrad än den i dessa afskilda nejder födda befolkningen och

hade sina sympatier oskiljaktigt fästade vid Sverige, skulle utan tvifvel

kraftigt bidraga till det svenska språkets och den svenska odlingens

utvidgning och förkofran i våra nordliga gränsbygder.

Slutligen förtjenade det nämnas, att den ifrågasatta jernvägsförbindelsen

äfven skulle blifva af betydelse i politiskt afseende. I hvad

mån den dervidlag komme att spela en mera betydande rol tilltrodde

sökandena sig emellertid icke att rätt bedöma; endast så mycket ville

sökandena framhålla:

att eu genom denna bana påskyndad kraftig utveckling af svensk

industri och svensk kultur i Norrbotten skulle skänka riket en styrka

i denna gränsprovins, som riket nu saknade,

samt att den samfärdsel och det utbyte, som genom ifrågavarande

bana skulle uppstå mellan brödrafolken, komme att fastare tillknyta

banden dem emellan.

Den hufvudsakligaste invändning, som anförts mot jernvägsbyggnaden,

vore den, att den deraf föranledda exporten af jernmalm skulle

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

9

medföra en allmän sjunkning af jernmalms- och jernpriserna och derigenom

inverka menligt på den nuvarande jernhandteringen i Sverige.

Denna invändning vore enligt sökandenas åsigt obefogad.

Visserligen vore det sannt, att priserna å jernmalm och jern under

de sista 20 åren undergått en högst betydande reduktion, och att under

samma tid åtskilliga stora malmdeposita börjat exploiteras, hvilka förut

icke varit tillgängliga för verldsmarknaden. Men att göra prisfallet till

en följd af den ökade malmbrytningen i och för sig ansåges icke vara

rätt. Skälen till prisfallet läge i den väsentliga förbättring, som under

senare tiden vunnits i jernhandteringens teknik, i de alltmer förbättrade

kommunikationerna samt i de väsentligt nedsatta frakterna. Dessa tre

omständigheter tillsammans hade på kontinenten och i England medfört

en betydlig minskning af produktionskostnaden för jern, hvaraf

blifvit en oundviklig följd att jernpriset sjunkit.

I öfrigt förtjenade det betonas, hurusom jernets historia under de

sista decennierna visade, att verldsmarknadens behof af jernmalm stigit

i en förvånande grad. Medan jernmalmskonsumtionen år 1873 utgjorde

i Europa och Amerika sammanlagdt omkring 33 millioner ton, uppvisade

år 1893 en konsumtion af omkring 56 millioner ton, det vill säga

en ökning under 20 år af omkring 70 procent. Med den bestämda

tendens till ökning, som jernmalmskonsumtionen sålunda egde, skulle

marknadspriset på jern icke i någon nämnvärd grad kunna rubbas derigenom

att. på årsmarknaden utbjödes ytterligare 1,000,000 å 1,200,000

ton — den största qvantitet som skulle kunna om året utfraktas på en

enkelspårig bana från Luossavaara till Ofoten.

Ett annat skäl, som anförts emot en export af malmerna från

Luossavaara och Kiirunavaara, vore, att dessa vore så rika, att de derför

med framgång skulle kunna konkurrera med de förnämsta malmer

å marknaden. Väl vore det sannt, att dessa malmer vore rika; och på

den grund hoppades sökandena att för dem erhålla plats å verldsmarknaden.

Men den öfverprocent af jern, malmerna beräknades innehålla, vore

högst behöflig för att utjemna den högre kostnad, som måste nedläggas

å malmerna vid deras brytning i ett arktiskt klimat och för deras

transporterande till konsumtions-centra från de aflägset belägna grufvorna.

Och om tidpunkten nu icke vore lämplig för malmernas bringande i

marknaden, när skulle väl sådant en gång ske? Skulle man kanske

vänta till dess tekniken nått ännu större fulländning och å marknaden

infört äfven andra mera välbelägna, men för sina oarter för närvarande

ej användbara malmer? Liksom fosforhalten på sin tid ansetts utgöra

en för malmens användning hinderlig oart, men nu så långt ifrån utUih.

till Itiksd. Prat. J8U1. ! Sand. I A/t/. 44 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

gjorde ett hinder, att eu hög fosforhalt under vissa förhållanden till

och med räknades såsom en fördel, skulle väl äfven den tid kunna

väntas, då förekomsten i jernmalm af titan eller andra nu såsom oarter

räknade ämnen icke förringade malmens värde. Den moderna teknikens

sträfvan ginge just ut på att utjemna dylika olikheter.

Äfven hade farhågor uttalats derför, att fosterlandet skulle lida

skada, derigenom att dess malmskatter förslösades genom export till

främmande land. Den redan gjorda beräkningen att Luossavaara och

Kiirunavaara tillhopa innehölle ofvan jord 250 å 300 millioner ton och

att sålunda med en årlig export af 1,000,000 å 1,200,000 ton två å tre

sekler skulle åtgå, innan brytning under jord behöfde ifrågakomma,

borde emellertid i detta afseende kunna lugna äfven den mest betänksamme.

Ehuruväl Gellivare vore beläget på längre afstånd från Ofoten än

från Luleå, kunde man dock tänka sig, att egarne af Gellivaregrufvorna

vid vissa tillfällen, såsom under vintern, då Luleå hamn vore stängd

af is, eller under tider af stark efterfrågan å deras malmer, skulle vilja

exportera öfver Ofoten. Som emellertid svenska statsverkets vinst å

Gellivarebanan skulle kunna härigenom förminskas, hade sökandena i

sina kalkyler icke heller tagit en dylik export i beräkning. Och såsom

en garanti mot en sådan vinstminskning för svenska statsverket föresloges

att, om Eders Kongl. Maj:t täcktes bevilja den sökta koncessionen,

Eders Kongl. Maj:t såsom vilkor för densammas åtnjutande behagade

föreskrifva, att någon malmexport från Gellivare till Ofoten icke

finge ega rum, med mindre till svenska statsverket i förskott erlades

den förlorade vinst, som efter Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande genom

exporten öfver O foten uppstode. På sådant sätt ansåges all fara i berörda

hänseende undanröjd.

Då det tillika kunde ifrågasättas, att exploiterandet af Luossavaara

och Kiirunavaara jernmalmsgrufvor skulle leda till minskning i malmbrytningen

vid Gellivare, meddelades, att sökandena hyste grundad förvissning

derom, att ett samarbete mellan egarne af de olika grufvorna

skulle komma till stånd på sådana vilkor, som uteslöte farhågan för en

dylik minskning af malmbrytningen vid Gellivare.

Derest det nu ifrågasatta jernvägsföretaget komme till utförande,

hade man sålunda grundad anledning att såsom följder deraf hoppas

uppå ett höjande af kapitaltillgången i riket; ett mägtigt uppsving af

den inhemska rederirörelsen; tillfälle till arbetsförtjenst för tusentals

personer; en icke oväsentlig höjning af statsegendomens värde; ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

11

kraftigt framåtskridande i snart sagdt hvarje hänseende för rikets

nordligaste och största provins och särskilt ett utbredande och betryggande

af den svenska kulturen derstädes; och slutligen ett nytt

föreningsband med broderriket. Mot dessa obestridliga fördelar hade

man åter att väga endast obestämda farhågor om ett för den svenska

jernindustrien ogynsamt prisfall å jern på verldsmarknaden eller ogrundade

bekymmer för ett bortslösande af den svenska jordens mineralrikedom.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hyste sökandena den förhoppning,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes finna skäl bifalla deras ansökan;

och liemstäldes tillika att, om koncessionen meddelades, sökandena

måtte berättigas öfverlåta densamma å ett aktiebolag med en styrelse bestående

uteslutande af svenske och norske män.

Skulle emellertid Eders Kongl. Maj:t finna, att Gellivare icke för

närvarande borde medelst jernväg förenas med Vesterhafvet, inskränkte

sökandena sin ansökan till erhållande af koncession å bandelen Luossavaara—Wassijaure,

hvilken jernväg skulle erhålla endast lokal betydelse;

och vore sökandena villige att underkasta sig det koncessionsvilkor, att

sammanbindningsbanan Gellivare—Luossavaara skulle af dem byggas,

derest Eders Kongl. Maj:t inom tio år härefter så bestämde.

Öfver ifrågavarande ansökan hördes till en början väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som i underdånigt utlåtande den 2 oktober 1896

anförde hufvudsakligen:

I förslagen vore ej de tekniska bestämmelserna fullständigt upptagna,

men af en bifogad ritning »å normalsektioner för bandelen

Luossavaara—riksgränsen» inhemtades, att följande mått vore afsedda

att tillämpas, nemligen:

för spårvidden.................................................................................... 1,435 meter.

» syllarne, skrädda på två sidor, en längd af ..................... 2,4 »

» och en tjocklek af ................................................................. 0,16 »

» ballastens krönbredd ................................................................. 3,o »

)) » djup från syllens öfverkant till balansplan ... 0,52 »

(så kallad amerikansk sektion)

» banvallens krönbredd................................................................ 5,o »

» jordskärnings bottenbredd i balansplan .............................. 7,4 »

» bergskärnings bottenbredd i balansplan .................. 4,8 å 5,2 »

» tunnelns bottenbredd................................................................ 5,2 »

» » höjd öfver balansplan ......................................... 5,5 »

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens

utlåtande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

således med afseende på tunnel något större än å den för statens jernvägar

norr om Ångermanelfven fastställda sektionen, hvarjemte af profilen

framginge, att största lutningen och minsta krökningsradien skulle

mellan Gellivare och Luossavaara blifva respektive 10 %o och 320 meter,

men mellan Luossavaara och norska gränsen respektive 12,5 %0

och 300 meter.

Styrelsen hade ej något att erinra mot dessa mått. Endast 3

stationer vore upptagna, nemligen vid Killinge, vid Luossavaara och

vid riksgränsen. Emot den beräknade anläggningskostnaden gjordes

ej någon anmärkning. Vid granskning af ritningar och förslag hade

styrelsen funnit bland annat:

att skenvigten i förslaget upptagits till 25 kg. för meter, men

borde höjas till 32 kg., hvilket den beräknade kostnaden jemväl medgåfve,

likasom den äfven vore tillräcklig för en uteglömd, men nödvändig

reparationsverkstad,

att å ritningarna angifvits 6 mötesplatser mellan Gellivare och

Luossavaara, men i förslaget upptagits 7,

att mellan Luossavaara och riksgränsen angifvits enligt ritningarna

13 mötesplatser, som dock ej i förslaget funnes beräknade,

att hägnad, som ej inginge i förslaget, här torde kunna undvaras,

samt

att antalet vaktstugor borde ökas.

Beträffande ifrågavarande jernvägs nytta och nödvändighet delade

styrelsen till hufvudsaklig del de af sökandena framstälda åsigterna

rörande de fördelar, som vore att förvänta af en utsträckning af

Luleå—Gellivarebanan till riksgränsen med fortsättning inom Norge

till Ofotenfjorden. Otvifvelaktigt skulle den derigenom fullbordade

tvärbanan kraftigt bidraga till höjande af värdet af ortens jordegendom,

som nästan uteslutande tillhörde staten, till ökande af kapitaltillgången

i riket, till möjliggörande af en bergsbruksrörelse inom Norrbotten

med deraf följande ökad befolkning och odling, samt till främjande af

en snabbare utveckling af öfriga för värf sgren ar i denna aflägsna landsdel,

hvars mineralrikedomar icke kunde tillgodogöras ens der de redan

vore fullt kända, än mindre till fyllest utforskas inom det ofantliga fjellområdet

utan stödet af jernvägsförbindelser med kusten.

Denna jernvägs stora vigt vore för öfrigt redan så allmänt insedd,

att den icke kräfde ytterligare bevis. Den allmänna opinionen i öfre

Norrland hade länge med fog betecknat förbindelsen mellan Bottenoch

Vesterhafvet såsom en lifsfråga för landets nordligaste del och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54. 13

äfven af sådan vigt för hela riket att med dess fullbordande icke längre

borde uppskjutas.

Med denna uppfattning både styrelsen tillförene i underdåniga utlåtanden,

bland andra den 13 november 1882 och den 19 november

1892, funnit giltiga skäl föreligga att förorda bifall till då framstälda

ansökningar om koncession å anläggning af hela eller viss del af

Luleå—Ofotenbanan med samma plan som den nu framlagda för delen

Gellivare—riksgränsen, och styrelsen hade i sistnämnda utlåtande derjemte

förklarat sig anse att, då staten redan öfvertagit den östra delen

af denna tvärbana, det vore fördelaktigt, om hela banan blefve af staten

bygd och trafikerad.

Äfven styrelsens chef hade i detta ärende förut, i egenskap af

Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens län, i underdånigt

utlåtande den 10 oktober 1889 angående sökt förlängning i

arbetstiden för sagda jernväg såsom sin åsigt framhållit, att denna bana

i flera hänseenden vore synnerligen egnad att utgöra eu stambana, till

följd icke blott af dess stora vigt för den landsdel, den genomlöpte,

och de exempellöst rika malmtillgångar, den berörde, utan isynnerhet

i följd af dess egenskap att i sitt fullbordade skick blifva en vigtig

internationel förbindelseled mellan broderianden och de båda hafven,

eu betydelse, som i framtiden komme att väsentligen ökas, när de

svenska och finska jernvägsnäten en gång blefve sammanknutna.

Den erfarenhet, som efter tiden för ofvan anförda utlåtandens afgifvande

vunnits rörande följderna af den först meddelade koncessionen

och af Luleå—Gellivarebanans förvärfvande åt staten, hade endast

kunnat stärka den af styrelsen ofvan uttalade åsigten, att lämpligaste

sättet för den nu ansökta jernvägens åvägabringande vore, att den

anlades för statens räkning.

Till följd af den ifrågavarande jernvägens ofvan antydda natur

kunde dess politiskt-nationella och strategiska betydelse icke undgå att

vid koncessionsfrågans bedömande framträda på ett sätt, som jemväl

ådagalade önskvärdheten af att staten måtte blifva egare af banan och

såsom sådan komma att genomföra de åtgärder och de trafikaftal med

andra länders jernvägsförvaltningar m. m., som för en dylik jernvägsanläggning

och för dess ostörda drift, jemväl i händelse af krig, vore

behöfliga.

I den händelse det emellertid icke skulle finnas lämpligt att omedelbart

låta vidtaga åtgärder för utförande af ifrågavarande jernväg såsom

statsbana, ansåge sig styrelsen på ofvan anförda grunder ega giltig

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

anledning att ånyo förorda att den sökta koncessionen blefve beviljad,

derest det visades, att en norsk bana från Ofoten till riksgränsen kunde

komma till stånd.

Då bland koncessionsvilkoren i främsta rummet borde intagas

rättighet för staten att, när den så önskade, till sig lösa jern vägen till

det pris, som motsvarade livad jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel

enligt räkenskaper, som Eders Kongl. Maj:t godkände, kostat

koncessionshafvarne med tillägg af ränta efter 5 procent om året men

med afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lenmat, så torde

koncessionens beviljande endast komma att blifva en öfvergångsform,

som påskyndade banans utförande och säkerligen äfven det ofvan uttalade

önskemålet af dess öfvergång i statens ego, såsom fallet varit

med den östra delen af tvärbanan från Luleå till Gellivare.

I den händelse Eders Kongl. Maj:t täcktes bevilja den sökta koncessionen,

skulle derigenom, såvidt af den bifogade planen framginge,

åt sökandena bland annat öfverlåtas de redan utförda jernvägsarbetena

vester om Gellivare, hvilka utgjordes af en ofullständigt terrasserad

jernvägslinie till Ladnivara hemman af omkring 20 kilometers längd,

hvilka arbeten i och för statens inköp af Luleå—Ofotenbanans svenska

del uppskattades till och, såvidt styrelsen hade sig bekant, betaltes

med en summa af 350,000 kronor, hvartill komme stenarbetena till

bron öfver Kaitum eif vid Killinge, hvilkens värde vore styrelsen obekant.

Ehuru nämnda värden under den förflutna tiden till högst väsentlig

del torde hafva förminskats genom bristande underhåll och öfverbyggnadens

bortförande, kunde det likväl ifrågasättas, huruvida icke

dessa byggnader borde af sökandena lösas till deras uppskattade nuvarande

värden. Men då i betraktande toges, att nämnda byggnader

icke för närvarande egde och ej heller för framtiden kunde få något värde

för statsverket, derest de icke för den afsedda jernvägen komme till

användning, och då jernvägen, äfven om densamma nu koncessionerades,

sannolikt förr eller senare komme att af staten inlösas mot den del

af anläggningskostnaden, som vid inlösandet icke amorterats, förordades,

att meranämnda arbeten finge af sökandena öfvertagas utan

lösen.

För koncessionens beviljande föresloges, förutom öfriga vid beviljande

af jernvägskoncessioner vanliga vilkor, följande bestämmelser,

nemligen:

att skenvigten skulle ökas till minst 32 kg. för meter,

att största syllafståndet blefve 0,75 meter, men vid skarfvarna

0,61 meter,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

15

'' att alla trummor och broar grundlädes till ett djup af minst 1,8

meter under markens yta,

att minsta dimension å afloppstrummor bestämdes till 0,6 x 0,6 meter,

att till de broar, som föreslagits att hvälfvas, hvalfven borde slås

af foghuggen granit i cementbruk, äfvensom att för de broar, hvilkas

öfverbyggnad ej vore närmare angifven, sådan af jern eller stål borde

anbringas, der de icke komme att utföras som hvälfda broar,

att broarnas öfverbyggnad er konstruerades med sådan styrka, att

de kunde uppbära de belastningar, som vid statens jernvägar numera

vore föreskrifna,

att rullande materiel borde anskaffas till ett värde af minst 5,000

kronor för kilometern,

att nödig reparationsverkstad vid banan anlades inom svenskt

område,

att vaktstugor anlades till ett antal af minst tre på 11 kilometer,

att, utom de föreslagna stationerna, en mindre anhaltstation borde

uppföras vid Kalasluspa, afsedd för den nu visserligen fåtaliga, men

tillväxande befolkningen i Kalix elfs öfre dalgång,

att vid stationerna skulle anläggas mötesspår af minst 330 meters

längd inom fripålarne, äfvensom att mötesplatser af samma längd

anordnades på lämpliga punkter, så att de, med inberäkning af de föreslagna

stationerna, komme att ligga på högst 15 kilometers afstånd

från hvarandra,

att svenska statsverket skulle vara berättigad! att inlösa ifrågavarande

jernväg med tillhörigheter och trafikmateriel mot ett penningebelopp,

som motsvarade hvad jernvägen enligt räkenskaper, som Eders Kongl.

Maj:t godkände, kostat koncessionshafvarne med tillägg af fem för

hundra om året, men med afdrag af den nettoinkomst, banan under

tiden lemnat, samt

att arbetet med jernvägen skulle börjas före den 1 januari 1898

samt derefter så bedrifvas, att jernvägen i sin helhet, äfven hvad

anginge trafikmaterielen, derest öfverenskommelse om banans trafikerande

med annan jernvägs materiel icke träffats, vore färdig att för trafik

upplåtas senast den 1 oktober 1902.

Uti infordrad! underdånigt utlåtande af 28 oktober 189G har vidare

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län yttrat:

Att förevarande jern vägsförbindelse, afsedd att blifva en fortsättning

af Luleå—Gellivare jernväg samt att utsträckas till hamn vid

norska kusten, egde en sällsynt stor betydelse, läge i öppen dag, och

Kongl. Maj:ts

befallningshafvande»

utlåtande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

sökandena hade i den underdåniga framställningen angifvit de skilda

hänseenden, i hvilka denna betydelse framträdde. Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande delade i det väsentliga de åsigter, som af sökandena

härutinnan uttalats. Det kunde enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning icke betraktas annorlunda än såsom en

högst afsevärd fördel att de rika tillgångar af jernmalm och andra

värdefulla mineral, hvilka förefunnes inom länets öfre fjällbygd och

hvilka nu läge utan användning och utan gagn för någon, blefve tillgodogjorda,

helst detta torde kunna ega rum utan att den industri,

som redan uppstått i Gellivare, genom den uppkommande ytterligare

bergverksrörelsen behöfde lida inskränkning. Denna ökade bergshandtering

med deraf följande ökad tillgång på kapital inom riket samt

på tillfällen till arbete och utkomst för en mängd af landets invånare

vore emellertid icke den enda fördel, som den ifrågasatta jernvägen

kunde väntas medföra. Påtagligt vore att genom denna ett verksamt

medel skulle blifva gifvet till utveckling af de många andra förvärfsgrenar,

för hvilka Norrbotten hade rika förutsättningar men hvilka, så

länge detta vidsträckta land vore i saknad af nödtorftiga kommunikationer,

icke kunnat komma till uppblomstring. En förbindelseled sådan

som den nu ifrågavarande, sträckande sig midt igenom länet och förmedlande

kommunikationen till alltid öppen hamn vid Vesterhafvet,

skulle, helst när den genom norra stambanans förlängning komme i förbindelse

med finska jernvägsnätet, mägtigt befordra denna landsdels

tilltagande i odling och befolkning och dermed bereda åt denna del af

riket en styrka, som den nu saknade.

Eders Kongl. Majds befallningshafvande, som alltså vore lifligt

öfvertygad om önskvärdheten deraf att förevarande jernväg, måtte

snarast möjligt blifva bygd, funne ej heller någon betänklighet vid

att jernvägen komme till stånd på det sätt, som nu vore satt i fråga,

nemligen såsom enskild jernväg. Från ett och annat håll hade uttalanden

framkommit, att denna jernbana, der den skulle byggas, ovilkorligen

borde blifva statsbana. En sådan uppfattning kunde Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande icke dela. Det ville ock synas uppenbart

att, der koncession medgåfves, vilkoren vid densamma borde kunna

erhålla sådan affattning, att de, jemte det staten förbehölles rätt att

när som helst öfvertaga banan, jemväl i öfrigt betryggade de intressen,

som från olika synpunkter kunde i afseende å denna jernbana för staten

förefinnas.

Klart vore att, om staten ville sjelf bygga denna bana, Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde hafva något att häremot

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

17

i och för sig erinra, förutsatt dock dels att banan, om den skulle byggas

af staten, komme till stånd lika fort, som om koncession nu gåfves å

densamma, dels att den icke, ifrågasatt såsom statsbana, komme att i

någon män verka till undanskjutande af den ytterst vigtiga frågan om

norra stambanans fortsättande ofvan Boden. Hvad sistnämnda jernvägsföretag

beträffade, funnes ingen anledning, att detsamma skulle

kunna åvägabringas annorledes än genom statens omedelbara åtgärd,

och Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande hoppades lifligt, att frågan

om norra stambanans fortsättande skulle af Eders Kongl. Maj:t kunna

i den allra närmaste tiden föreläggas Riksdagen. Vore Riksdagen då

i tillfälle att på en gång åtaga sig de dryga uppoffringar, som skulle

föranledas af ett samtidigt byggande inom länet af båda de omförmälda

dyrbara jernvägarne, vore sådant visserligen högst ”glädjande. Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande tilltrodde sig emellertid icke att

ifrågasätta något dylikt utan funne sig böra förorda den lösning, som

enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning snarast

kunde förverkliga båda de betydelsefulla företagen, den lösning alltså

enligt hvilken norra stambanans fortsättande gjordes till en statens

omedelbara angelägenhet, medan deremot jernvägen från Gellivare finge

koncession såsom enskild. Troligt vore för öfrigt, att ett sådant tillvägagående

skulle visa sig vara bästa sättet att realisera deras önskningar,

hvilka på en gång eftersträfvade sistnämnda jernvägs snara

tillkomst, samt att den måtte blifva statsbana.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort vissa

erinringar i fråga om de vilkor, som för koncessionen borde föreskrifvas.

Vidare har, enligt nådig remiss, jernvägsstyrelsen den 21 december

1896 afgifvit yttrande i ärendet och deruti anfört:

Den föreslagna jernvägen jemte dess fortsättning i Norge afsåge

att förbinda det svenska statsbanenätet med Ofotenfjord i Norge och

komme sålunda att bilda en synnerligen vigtig länk i en ny mellanriksbana,

hvilken icke blott satte öfre Norrland i förbindelse med en

hela året om isfri hamn å Norges vestkust utan äfven förenade Vesterhafvet

och Bottniska viken med hvarandra. Skulle vidare, såsom jernvägsstyrelsen

vågade antaga, stambanan genom öfre Norrland under

de närmaste åren komma att framdragas från Boden till Kalix eif samt

vidare till riksgränsen mot Finland, komme den nya mellanriksbanan

att på samma gång bilda en sammanhängande jern vägsförbindelse från

Norges vestkust genom Norrbottens län till Finland, hvars jeruvägsnät

i en snar framtid torde utsträckas till riksgränsen.

Mitt. till lliksd. Prot. 1807. I Rami. 1 Afd. 44 Häft.

Jernvägsstyrelsens

utlåtande.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Såsom en länk i denna internationella förbindelseled och med den

stora betydelse, banan dessutom egde för Norrbotten och medelbart

äfven för hela landet, måste den nu ifrågasatta jernvägen tillmätas en

sådan vigt, att man med all säkerhet kunde förutse, det en dylik jernväg

förr eller senare komme till stånd.

Men samma skäl, som talade för banans anläggning, samma skäl

ådagalade ock angelägenheten af att banan blefve svenska statens tillhörighet.

Jemväl för det fall att sjelfva byggandet af banan skulle

anses kunna anförtros åt enskilda svenske män, måste för den skull

redan vid dess anläggning från statens sida noga tillses, att de fordringar,

staten numera uppstälde för att en jernväg skulle vara fullt

statsbanemessig, icke i något afseende blefve eftersatta; hvarförutom

till fullo måste tillgodoses de särskilda anspråk, som borde ställas på

denna bana, med hänsyn dertill att en af banans uppgifter — till en

början dess hufvudsakligaste — blefve att förmedla exporten af malmer

från de lappländska gruffälten.

Utgående från denna synpunkt hade styrelsen ansett sig böra i

detta fall ingå i en granskning af den ingifna planen, jemväl i dess

tekniska delar.

Denna granskning hade gifvit anledning till flere anmärkningar,

och dessa vore — särskilt med hänsyn till de tunga malmtransporter,

som å banan skulle verkställas — af en så betydelsefull art, att planen

syntes styrelsen icke kunna godkännas.

I detta hänseende anmärktes först att, efter hvad banans profil

utvisade, å flere ställen förekomme en stigning af 1 på 80, deraf en i

rigtning mot riksgränsen, till en längd af icke mindre än 3,400 meter.

Dylika stigningar, som på ett ytterst menligt sätt inverkade på den

högst vigtiga frågan om banans trafikförmåga, borde icke finnas å en

jernväg sådan som den ifrågasatta, i det att starkare stigning än 1

på 100 der svårligen kunde medgifvas.

Vidare upptoge planen ett ganska stort antal kurvor med 300

meters radie, synnerligast å bansträckan Luossavaara—riksgränsen. Så

skarpa kurvor, hvilka äfven de i hög grad minskade trafikförmågan,

kunde ej godkännas, utan borde minsta krökningsradien i regel vara

500 meter.

Då på denna bana komme att framföras tyngre rullande materiel

än den hittills å statsbanorna använda, blefve det äfven nödvändigt att

åt jernvägens broöfverbyggnader gifva en derefter lämpad bärighet.

Vidare måste full öfverensstämmelse förefinnas mellan den rullande

materielens tyngd och spåröfverbyggnadens bärförmåga. För sådant

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

ändamål vore det emellertid nödvändigt, att banan belädes med skenor

af 40 kg. vigt per meter, att syllarne erhölle en längd af 2,7 meter,

hvilket. i sin ordning medförde en större krönbredd för banvallen än

den beräknade, samt att syllafståndet vid skarfvarne bestämdes till

45 om. och i öfrigt till högst 80 cm.

Slutligen hade planen icke upptagit mötesplatser till sådant antal,

som för trafikens obehindrade gång vore behöfligt. Med hänsyn till

den synnerligen stora malmtrafik, som å ifrågavarande bana vore att

förvänta, torde nemligen böra iakttagas, att största afståndet emellan

två mötesplatser eller från en sådan till närmaste jernvägsstation icke

öfverstege 10 kilometer.

Af hvad sålunda blifvit anmärkt rörande den ingifna planen framginge,

att banan, om den anlades enligt samma plan, icke skulle komma

att i fullbordadt skick framstå såsom statsbanemessig, och att för den

skull planen måste i väsentliga delar omarbetas, dervid möjligheten att

på vissa ställen erhålla en fördelaktigare sträckning särskilt syntes böra

tagas i noggrant öfvervägande.

Ny undersökning i de trakter, banan vore afsedd att genomgå,

syntes för den skull böra företagas; och då tungt vägande skäl kunde

anföras för att banan redan från första början blefve statens tillhörighet

och således, i stället för att af staten efter färdigbyggandet inlösas,

anlades genom statens omedelbara försorg, ansåge sig styrelsen

böra, med anledning af den nådiga remissen, och med hänsyn jemväl

dertill att det syntes styrelsen vara af vigt, att frågan om jernvägens

byggande icke undanskötes, ifrågasätta, att styrelsen af Eders Kongl.

Maj:t erhölle i uppdrag att låta verkställa den nya undersökningen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anhöll styrelsen, som

således icke kunde till den underdåniga ansökningen, i det skick den

förelåge, tillstyrka nådigt bifall, att Eders Kongl. Maj: t täcktes bemyndiga

styrelsen att för statens räkning låta verkställa undersökning för

anläggning af jernväg från Gellivare till norska gränsen vid Wassijaure,

äfvensom för dessa undersökningars utförande samt upprättande af erforderliga

ritningar och kostnadsberäkningar, till styrelsens förfogande

mot redovisningsskyldighet ställa ett belopp af intill 40,000 kronor,

hvilket belopp styrelsen på grund af uppgjorda förslagsberäkningar

ansåge för ändamålet tillräckligt.

Med anledning af dessa utlåtanden inkommo sökandena den 21

sistlidne januari med en ny skrift i ärendet, deruti sökandena förklarade

sig icke hafva något att invända mot de af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagna ändringarne i de tekniska bestämmelserna för

Skrift af

koncessionsaökandena.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

banan, men deremot, i anledning af hvad jernvägsstyr elsen i sådant hänseende

anmärkt, gjorde följande erinringar:

Jernvägsstyrelsen hade anmärkt, att flere lutningar af 1 på 80

förekomme, hvilka menligt inverkade på banans trafik förmåga, samt

förklarat sig icke vilja godkänna en brantare lutning än 1 på 100.

Enligt de åberopade profilkartorna förekomme icke på bandelen Gellivare—Luossavaara

någon lutning brantare än 1 på 100, och på bandelen

Luossavaara—Wassijaure förekomme endast tre lutningar brantare

än 1 på 100, nemligen en mellan 317,6 km. och 320,3 km. å 2,680 m.,

en mellan 322,7 km. och 323,8 km. å 1,080 m. och en mellan 435,3

km. och 438,7 km. å 3,400 meter. Af dessa lutningar, hvilka samtliga

hölle 1 på 80, ginge de två förstnämnda i rigtning med den tunga

trafiken och inverkade derför icke i nämnvärd grad menligt på banans

trafikförmåga. Att ändra dessa två lutningar till 1 på 100 hade beräknats

komma att kosta 86,000 kronor för den förra och 11,000 kronor

för den senare. Då de fördelar, som skulle vinnas genom dessa lutningars

ändring till 1 på 100, icke motsvarade ökningen i kostnaderna,

åtminstone icke för den förra lutningen, hemstäldes, att Eders Kongl.

Maj:t behagade här tillåta användandet af 1 på 80. Skulle emellertid

Eders Kongl. Maj:t finna, att lutningarna borde ändras till 1 på 100,

hvilket kunde ske utan att ändra liniens hufvudrigtning, vore sökandena

villiga att göra detta. Den tredje lutningen med 1 på 80 ginge i

rigtning mot den tunga trafiken. Att ändra denna lutning till 1 på

100, hvilket kunde ske utan att ändra liniens hufvudrigtning, ökade i

väsentlig grad banans trafikförmåga, och sökandena ansåge de 50,000

kronor, som ändringen beräknades kosta, vara väl använda, hvadan de

vore villiga att verkställa denna ändring.

Deremot kunde sökandena icke biträda jern vägsstyrelsens åsigt,

att den stora och tunga malmtrafiken skulle fordra så stor Jcrökningsradie

som minst 500 meter. Enligt sökandenas mening vore det i

främsta rummet en stor hastighet, som nödvändiggjorde stora krökningsradier.

Och någon stor hastighet skulle vid malmtransporterna icke

komma i fråga. De hade derför ansett 300 meter vara en tillräckligt

stor krökningsradie för denna bana; och terrängen vore, särskildt mellan

Abiskojoki och riksgränsen (km. 414 — km. 448,6) så kuperad, att

en genomgående ökning af krökningsradierna till 500 meter skulle medföra

ganska betydande kostnader, utan att medföra motsvarande fördelar.

En krökningsradie på 300 meter förekomme på de flesta af

våra svenska banor, äfven å stambanorna, der snälltåg användes. Och

då anspråk på större hastighet än snälltågens icke på lång tid, om ens

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

någonsin, komme att ställas på de tåg, hvilka skulle trafikera ifrågavarande,

hufvudsakligast för godstrafik afsedda bana, syntes jernvägsstyrelsens

anmärkningar mot krökningsradierna icke böra tillmätas vidare

betydelse. Sökandena hemstälde derföre, att Eders Kongl. Maj:t

ville medgifva, att kurvor med 300 meters radie finge användas. Men

det vore sökandenas afsigt att, om koncessionen meddelades, vid liniens

renstakning söka utvidga kurvorna till 500 meters radier, der detta

lämpligen kunde ske; och de hoppades derigenom i ganska stor utsträckning

kunna tillmötesgå jernvägsstyrelsens önskan, att minsta krökningsradien

i regel borde blifva 500 meter.

Jernvägsstyrelsens öfriga förslag ansåge sökandena sig kunna godkänna,

då de alla tjenade till att öka banans soliditet, utan att kostnaderna

för förbättringarna blefve alltför betungande. Enligt en bilagd,

af kapten Ole W. Lund uppgjord promemoria, hade samtliga af jemvägsstyrelsen

föreslagna ändringar, med undantag af dem, som afsåge

krökningsradierna, beräknats kunna utföras för en kostnad af 1,074,900

kronor.

I den underdåniga ansökningen hade sökandena framhållit, att

Luleå vore den naturliga utfartshamnen för malmen från Gellivare och

Ofoten för Kiirunavaaras och Luossavaaras malmer, och hade derför

icke tänkt sig, att någon malmtrakt vare sig från Gellivare till Ofoten

eller från Kiirunavaara och Luossavaara till Luleå skulle ifrågakomma.

Vid sådant förhållande kunde ifrågasättas, huruvida den utomordentligt

starka byggnad, som jernvägs styreis en påfordrade, vore af behofvet

påkallad beträffande sträckningen Gellivare—Luossavaara eller om det

icke i fråga om denna del af jernvägslinien kunde vara tillräckligt att

uppfylla de tekniska anspråk, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppstälts. Härigenom skulle en besparing af icke mindre än 381,200

kronor vinnas. Denna fråga understäldes emellertid helt och hållet

Eders Kongl. Maj:ts nådiga afgörande, så att, derest Eders Kongl. Maj:t

skulle finna samma byggnadssätt böra tillämpas i fråga om jernvägen

i dess helhet, sökandena vore villige att ställa sig en sådan bestämmelse

till efterrättelse.

Oaktadt denna jernväg vore belägen helt och hållet ofvan polcirkeln

och framdroges nästan uteslutande genom ett fjelland, skulle

densamma, derest väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt jernvägsstyrelsens

förslag, på sätt sökandena medgifvit, blefve tillämpade, med

afseende å soliditet i byggnadssätt och trafikförmåga komma att öfverträffa

icke blott samtliga enskilda jernvägar i riket, utan äfven våra

statsbanor. Den kunde väl sålunda med fullt skäl sägas blifva i ett

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

statsbanemessigt skick. Banan ginge dessutom i en linie, som, så

mycket terrängförhållandena medgåfve, närmade sig den räta linien

mellan de bestämmande punkterna. Vid sådant förhållande och då ur

ortintressets synpunkt någon anmärkning mot den föreslagna rigtningen

af banan icke framstälts, hade jernvägsstyrelsens hemställan att få

undersöka, huruvida icke en bättre sträckning för banan skulle kunna

erhållas, antagligen berott antingen deraf, att styrelsen icke vågat

hoppas, att de af styrelsen föreslagna förändringarna i banans byggnad

skulle med den nuvarande sträckningen kunna genomföras utan alltför

stor kostnad, eller ock derpå, att styrelsen på grund af obekantskap

med terrängförhållandena tänkt sig att, äfven om något afgörande hinder

mot jern vägens byggande i den föreslagna linien icke mötte, ändock

ett ännu gynsammare läge för jernvägen måhända skulle kunna utfinnas.

Det förra af dessa alternativ ansåges redan med hvad förut anförts

vara vederlagdt. I fråga om banans läge vore den af sökandena

föreslagna sträckningen efter deras förmenande den bästa, som kunde

uppsökas. Linien Gellivare—Luossavaara företedde högst oväsentliga

böjningar och lutningar, och jernvägsstyrelsens förhoppning på erhållande,

i stort sedt, af en bättre linie, ansåges derför icke afse denna

del af banan, utan bandelen Luossavaara—Wassijaure.

Denna senare linie ginge först i mycket gynsamma lutningar

samt med tillfredsställande rak linie ned till sjön Alajärvi på denna

väg upptagande en sträcka af 26 km. Derefter följde banan södra

stränderna af sjöarne Alajärvi och Torne träsk till Abiskojoki eif.

Under denna väg af 82 kilometer eller mera än halfva linien Luossavaara—Wassijaure

vore de svårigheter, som för byggandet skulle öfvervinnas,

jemförelsevis små, emedan jernvägen ströke utmed vattendrag

af lika nivå och dessas stränder erbjöde särdeles gynsamma terrängförhållanden.

Men vid Abiskojoki började svårigheterna, i det jernvägen

derifrån och till riksgränsen, under en sträcka af 34,6 kilometer,

hade att höja sig 150 meter. På riksgränsen vid Wassijaure öppnade

Kölen ett pass, beläget endast 520 meter öfver hafvet, medan bergsryggen

norr och söder derom snabbt höjde sig upp till 750 å 800

meter. Då man vid lösandet af problemet om rätta sträckningen af

denna bana hade gifvet, att denna af naturens nyck bildade port på

alpväggen oundgängligen måste uppsökas, och detta vore lika insedt

i Norge — der linien Viktoriahamn—Wassijaure icke blott eu gång

vore af regeringen faststäld, utan man äfven nedlagt icke obetydligt

arbete på liniens ena hälft — måste man komma till klar insigt derom,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

att den af sökandena föreslagna luden vore den enda rätta, ett resultat,

hvartill ock utan undantag alla de undersökningar ledt, som snart under

15 år verkstälts. I ett starkt kuperadt land bildade sjöarnes stränder

och floddalarne den naturliga, ibland den enda möjliga terrängen för

anläggandet af jernvägar. Om tillika de vattendrag, af hvilka man i

sådant afseende ville begagna sig, ginge i ungefär samma rigtning som

den, i hvilken man önskade draga en jernväg, borde icke ens någon

tanke på att frångå denna regel ifrågakomma. Så vore det ock i detta

fall. Man kunde icke afvika vester om Alajärvi eller söder om Torne

träsk, man stötte då genast på fjellen. Icke heller kunde man ifrågasätta

att gå på andra sidan af Torne träsk. Utom det att terrängen

der vore mycket oländigare, skulle denna väg påtagligen blifva väsentligt

längre. Återstode då att vesterut följa Rautusjokis eller Kalix floddalar.

Dervid skulle man emellertid nödgas draga jernvägen upp till

en höjd af omkring 800 meter för att derefter åter sänka den ned till

samma trakt i Abiskojokis floddal, der den af sökandena föreslagna

linien funnes dragen; det vill säga linien skulle blifva mycket längre

och lutningarna oerhördt mycket brantare.

Sökandena ansåge derföre, att den af dem föreslagna linien vore

den gynsammaste, ja, öfver hufvud taget den enda praktiskt utförbara.

Då sökandena alltså vore villiga att i hufvudsak ställa sig till

efterrättelse jernvägsstyrelsens förslag till tekniska ändringar i den

ingifna planen för jernvägsbyggnaden samt ett uppskof med ärendets

afgörande för verkställandet af ny undersökning angående jernvägens

sträckning af angifna grunder syntes ändamålslöst, anhölle sökandena,

att hvad jernvägsstyrelsen i dessa afseenden anfört måtte finnas icke

utgöra hinder för nådigt bifall till koncessionsansökningen.

Slutligen har t. f. chefen för generalstaben uti infordradt utlåtande

af den 1 sistlidne februari till en början erinrat derom:

att ju mindre ett område vore bebodt och kultiveradt samt försedt

med kommunikationer, desto mindre lämpade det sig för utförande af

större militära operationer,

att i samma grad ett lands gränstrakt vore så beskaffad, som nyss

vore sagdt, i samma grad vore detta land tryggare för större anfallsföretag

öfver denna gräns,

att ju större trygghet ett land egde uti sitt gränsområdes olämplighet.

för fiendtliga anfallsföretag, desto svagare krafter behöfde beräknas

för detta områdes försvar, samt

att ju svagare ett lands befolkningsnumerär och följaktligen äfven

dess stridskrafter vore i förhållande till landets ytvidd, af desto större

T. f. chefens

för generalstaben

utlåtande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

vigt och betydelse vore att icke nödgas till försvaret af en aflägset

belägen gränstrakt afdela en betydligare del af dessa stridskrafter,

hvarigenom den öfriga delen af det vidsträckta landet i otillbörlig grad

blottades.

Häraf följde åter, fortsätter t. f. chefen,

att ju mer en förut otillgänglig gränstrakt bebygdes, kultiverades

och försåges med kommunikationer i olika rigtningar, och ju mer

dess slumrande rikedomar framlockades i ljuset och tillgodogjordes

genom dess utvecklade kommunikationsväsen, desto mer förlorade

denna gränstrakt sin förutvarande karakter af en slags tryggande

barriére mot grannlandet, ty desto flera till anfallsföretag lockande

operationsmål erbjöde sig, och med desto större krafter kunde dessa

företag utföras,

att i samma mån gränsområdet gjordes inbjudande till och, så att

säga, förbereddes för betydligare fiendtliga anfallsföretag, i samma mån

blefve de till försvaret af denna trakt förut beräknade stridskrafterna

otillräckliga för sitt ändamål, samt

att i samma mån en aflägsen gränstrakt för sitt försvar kräfde en

större del af ett vidsträckt lands stridskrafter, i samma mån framträdde

skarpare nödvändigheten dels att möjliggöra dessa ökade krafters

koncentrering och verksamhet, så att de icke förgäfves droges från

öfriga delar af landet, dels att så omskapa härordningen, att reservformationer

kunde upprättas till ersättning för de till gränstrakten

förskjutna stridskrafterna, så att icke hjertat af landet, der dock dess

öde afgjordes, otillbörligt blottades på försvar.

Tillämpadt på frågan om försvaret af vårt nordliga gränsområde

— öfre Norrland — innebure det ofvan sagda, att — i den mån vår

härordning vunne hjelplig stadga samt vårt flytande och fästa försvar

erhölle den utveckling, som med hänsyn till våra gränsers hittills varande

beskaffenhet beräknats erforderlig — vi borde kunna hysa grundad förhoppning

att en gång förmå med framgång möta en vare sig öfver

hafvet eller öfver vår nordöstra gräns anfallande fiende med för de

särskilda eventuella krigsskådeplatserna tillbörligen afpassade delar af

våra samverkande stridskrafter till lands och sjös, men att i samma

mån öfre Norrlands kommunikationsväsen utvecklades, dess befolknings

antal och välstånd ökades och dess rikedomar tillgodogjordes, i samma

mån måste större delar än förut af våra stridskrafter så till lands som

sjös afses för denna aflägsna landsdels försvar.

Redan Luleå—Gellivarebanans tillkomst, hvarigenom först de norrbottniska

malmfältens rikedomskällor började få afsevärd betydelse,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

hade ökat krafvel! på åtgärder för öfre Norrbottens försvar, i det bland

annat större krafter än som förut beräknats måste härför afses. Det

vore ock en af hufvuduppgifterna för 1892 års förbättrade härordning

att i nämnda afseende tillgodose behofvet åtminstone i första hand.

Men genom att blott skapa en något så när tillräcklig numerisk styrka,

afsedd att mottaga första stöten af eu på denna krigsskådeplats inträngande

fiendtlig bärafdelning, kunde icke försvarsåtgärderna varda

tillbörligen tillgodosedda. Vår nordligaste arméfördelnings vidsträckta

förläggning måste helt naturligt kräfva synnerligen lång tid för dess

mobibsering och koncentrering norrut. För att vinna den erforderliga

tiden och bereda skydd för försvarskrafternas koncentrering måste

otvifvelaktigt de närmast gränstrakten befintliga trupperna snarast möjligt

kunna uti en starkt befäst ställning bjuda tillräckligt kraftigt motstånd,

derest icke fiendtliga afdelningar skulle hinna inkastas i vårt land

i akt och mening att störa denna koncentrering, och borde denna

ställning tydligen vara belägen tillräckligt långt från sjelfva gränsen

för att icke falla i fiendens hand, innan mobiliserad besättning hunne

uti densamma inläggas, men dock tillräckligt långt norrut för att utgöra

åtminstone ett indirekt skydd för den till de norrbottniska rikedomskällorna

ledande jernvägen. Frågan om beredandet af en sådan

befästning i Norrland hade helt naturligt fått ökad betydelse genom

norra stambanans med åtföljande landsvägs eventuella fortsättning öster

om Lule eif.

Det torde emellertid vara klart att, om våra till öfre Norrbottens

försvar afdelade stridskrafter skulle kunna fylla sitt värf och verkligen

skydda de rikedomskällor, på hvilka man så gerna ville bygga hoppet

om Norrlands framtida utveckling, måste de, om möjligt, framskjutas

närmare gränsen, alltså icke obetydligt framför den fasta ställning,

hvarom nyss vore nämndt och som i första hand måste finnas till för

att trygga koncentreringen. Denna befästnings roll blefve då i andra

hand att utgöra den fortifikatoriskt befästa hjelpbasen för vår norra

härafdelnings operationer. Och härför vore den förvisso fullt ut lika

nödvändig som för sin förstnämnda uppgift. Skulle det nemligen

lyckas vår norra härafdelning att hinna oantastad uppmarschera i öfre

Norrland i skydd af Lule eif, utan att vid denna funnes en redan i

fredstid anlagd befästning, kunde det svårligen låta sig göra att med

hopp om framgång framskjuta försvaret närmare nordöstra gränsen, då

till tryggande af den obefästade hjelpbasen och af etapplinien mot

fiendtliga företag från sjösidan — så framt icke vår flotta genom flytande

materiel och minförsvar i förening rent af beherskade BottenhafBih.

till ltiksd. Prat. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 44 Uäft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

vet — så stor styrka af den opererande härafdelningen måste afdelas

att allt för svaga krafter återstode till att närmare gränsen möta den

inbytande fienden. Befästningars uppgift deremot vore ju att frigöra

de opererande trupperna genom att bereda möjlighet för svagare och

mindre utbildade afdelningar att med befästningarnas hjelp fylla sekundära,

hufvudoperationerna understödjande uppgifter. Men skapandet af

dylika s. k. andra liniens eller reservformationer mägtade icke vår härordning

utan åtskilliga förändringar i vår nu gällande värnpligtslag och

utan ökade kostnader åstadkomma.

Det ville derför synas, att utvecklingen och tillgodogörandet af

Norrbottens rika resurser med nödvändighet kräfde en jemsides gående

utveckling af försvarsväsendet, derest vi icke skulle löpa fara att göra

vårt för fiendtliga krigsföretag förut föga lämpade nordligaste län till ett

lika lockande mål för en fiendtlig anfallsoperation som till en för utförandet

af en sådan väl förberedd krigsskådeplats, på samma gång som

ett långsammare tillgodoseende af krafven på försvarsåtgärderna skulle

göra dessa i samma mån otillräckligare för sitt ändamål som landsdelens

utveckling ginge snabbt.

Utgående från denna uppfattning, hade t. f. chefen derför anstalt

en undersökning om hvilka olägenheter och hvilka fördelar för Norrlands

försvar som Luleå—Gellivarebanans fortsättning till norska gränsen,

för att der sammanbindas med en norsk bana till Ofotens isfria hamn,

kunde komma att medföra.

Olägenheterna vore af såväl politisk som strategisk art. Såsom i

det föregående angifvits hade redan Luleå—Gellivarebanans tillkomst

medfört rubbningar i och uppstält kraf på våra försvarsanordningar,

hvilka kunde verka till ett försvagande af landets försvar i dess helhet,

utan att vår militära utveckling hittills varit af beskaffenhet att förmå

utjemna detta beklagliga förhållande. Utsträcktes nu banan till en isfri

hamn vid norska kusten, hade ett nytt politiskt och på samma gång

strategiskt mål för en anfallsoperation öfver vår nordöstra gräns tillkommit.

Vore nu gränsområdet allt fortfarande så beskaffad! som tillförene,

d. v. s. lämpade det sig icke för anfallsföretag med större stjuka,

än vi sjelfva mägtade att samtidigt med fiendens gränsöfverskridande

koncentrera inom detta område, så vore tydligen faran af det nya politiska

och strategiska målet för en fiendtlig operation mindre, och vi

kunde jemförelsevis lugnt hängifva oss åt tillfredsställelsen öfver den

storartade utveckling i ekonomiskt hänseende, som den nya kommunikationsleden

borde för Norrland medföra. Men — såsom redan vore påpekadt

— i samma män en landsdels rikedom växte och befolkningen

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

ökades, i samma mån gjorde sig behofvet af kommunikationer i olika

rigtningar gällande, och då vi omöjligen mägtade förhindra att väganläggningar,

hvilka framkallats af befolkningens behof, tillika underlättade en

öfverlägsen fiendtlig härafdelnings framträngande, på samma gång de

försvårade en underlägsen försvarsst.yrkas uppgift, så vore tydligt, att

det ofvannämnda politiska och strategiska målet för en anfallshärs operationer

blefve så mycket farligare som det sjelft i sin ordning framkallade

en sådan omdaning af gränsområdet, att dettas beskaffenhet underlättade

i stället för försvårade de strategiska operationer, genom hvilka

ifrågavarande mål af en fiende eftersträfvades. Redan nu vore nemligen

färdiga eller under anläggning derå från nordöstra gränsen till Gellivare

och i samband därmed till Öfver-Lideå (Boden) ledande vägar, och

helt naturligt vore att en parallelt med nämnda gräns löpande fortsättning

af Luleå—Gellivarebanan skulle framtvinga ännu flera vägar,

ledande äfven till de nordligare belägna rika malmfälten, vid hvilka,

till följd af jernvägen, i en snar framtid stora befolkningscentra sannolikt

komme att uppstå.

En fara af strategisk art hade man äfven funnit deruti, att genom

Luleå—Gellivarebanans fortsättning till en isfri hamn på norska kusten

möjlighet bereddes en fiende att låta en derstädes landsatt styrka intränga

i öfre Norrbotten till samverkan med en öfver vår nordöstra

gräns inbrytande härafdelning. Om än t. f. chefen ansåge sig icke

höra underlåta att äfven omnämna ett dylikt företag såsom tänkbart,

syntes honom dock faran häraf icke vara af alltför afsevärd betydelse

dels på grund af de svårigheter och den risk, som med en sådan landstigningsoperation

vore förenade, dels emedan en jernväg sådan som

den ifrågavarande med lätthet kunde i händelse af behof göras oanvändbar

för längre tid, om härför erforderliga åtgärder vidtoges redan

vid dess byggande. Att Viktoriahamns befästande ytterligare skulle

trygga mot här antydda fara, läge emellertid i öppen dag.

De fördelar för Norrbottens försvar, eu jernbana Luleå—Ofoten å

andra sidan kunde medföra, hade framhållits hufvudsakligen vara, dels

att den skulle utgöra en förträfflig tillförselväg för vår i Norrbotten

opererande härafdelning, i synnerhet om Östersjökusten blefve blockerad,

dels att genom nämnda bana möjlighet vore beredd för norska trupper

att öfverföras till Norrbotten antingen för att der uppmarschera tillsammans

med de svenska försvarskrafterna eller för att under ett något

senare stadium af kriget operera mot en från nordöstra gränsen framträngande

anfallshärs högra flank eller förbindelser. Utan att vilja

bestrida att sådana krigslägen vore tänkbara, då dessa fördelar verk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

ligen kunde dragas af den ifrågavarande jernbanan, ansåge dock t. f,

chefen, att man icke borde på sådana lösa grunder antaga, att den

ifrågavarande jernbanan vore likbetydande med ett afsevärdt tillskott i

kraft vid försvaret af öfre Norrland.

Å ena sidan kunde det ju visserligen vara en sanning att, om vår

för närvarande enda jernvägsförbindelse genom nedre Norrland, hvilken

på flera ställen ginge i farligt nära granskap till hafvet, skulle af

fienden afbrytas, jernbanan Luleå—Ofoten, i förbindelse med sjökommunikation

från Trondhjem, möjligen under särdeles gynsamma omständigheter

kunde tänkas använd såsom en nödfallsetapplinie för de i

öfre Norrland opererande trupperna, likasom ock att norska linietrupper,

derest de af en eller annan anledning icke genast vid krigets början

på de naturligaste jernbanorna öfverförts till norra Sverige, skulle, likaledes

under gynsamma omständigheter, kunna från Trondhjem transporteras

sjöledes till Viktoriahamn och derifrån på den ifrågasatta jernvägen

antingen till Boden för att der tillsammans med svenska trupper

uppmarschera, eller till Gellivare för att från nämnda ort operera i

fiendens flank eller mot hans förbindelser. Toge man å andra sidan i

betraktande att, äfven om utgångspunkten inom Sverige för denna förbindelselinie

såsom etappväg icke förlädes sydligare än till Östersund,

den likväl från nämnda ort öfver Trondhjem och Ofoten till öfre Norrbotten

skulle erhålla en utsträckning af omkring 1,500 kilometer, hvaraf

mer än hälften på hafvet, samt att denna kombinerade jernvägs- och

vattenlinie omvexlande genomginge de båda förenade rikena, hvarför

tjensten å densamma måste bestridas af såväl svenska som norska

tjenstemän, så insåges lätt hvilka snart sagdt oöfverstigliga svårigheter,

som reste sig mot att på denna väg anordna en något så när tillfredsställande

trupptransport- och etapplinie. Dessutom torde samma svaghet

vidlåda nämnda förbindelselinie som norra stambanan, nemligen att lätt

kunna afbrytas. Sjöförbindelsen Trondhjem-—Ofoten kunde nemligen

ingalunda kallas trygg. Jernvägen Luleå—Gellivare—Ofoten gånge derjemte

under större delen af sin sträckning i nordvestlig rigtning jemnlöpande

med finska gränsen och på ett afstånd från denna af 90 till

130 kilometer, hvadan den lätt kunde blifva utsatt för afbrytningsförsök

från detta håll. Visserligen utgjordes ännu de mellanliggande landsdelarne

af ödemarker, men det torde dock å ena sidan vara af de

faktiska förhållandena ådagalagdt, att vägförbindelserna mellan de i

ekonomiskt afseende betydelsefullaste orterna vid gränsen och i den

trakt, den ifrågavarande jernbanan vore afsedd att genomgå, kunde

väntas stadigt tillväxa och å andra sidan vara tydligt, att banans tryg
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

29

gande genom trupper måste föranleda till en alltför betänklig splittring

af den mot fiendens hufvudkrafter opererande härafdelningen, derest

icke denna kunde frigöras från omsorgen om operationsbasens och förbindelseliniernas

tryggande.

Beträffande den ifrågasatta banans användning såsom operationslinie

i ändamål att hota fiendens flank eller förbindelser, så talade

häremot samma skäl, som blifvit anförda mot dess begagnande såsom

etapplinie, hvartill komme frånvaron af en långs jernvägen löpande

landsväg — en brist som dock antagligen under tidernas lopp blefve

afhjelpa

Hvad slutligen anginge fördelen af tvärbanans förmåga att försvåra

en effektiv blockad af Sveriges kuster, så insåges lätt, att denna förmåga

i väsentlig mån minskades, om en fiendtlig eskader hade tillfälle att

operera i farvattnen utanför Norges vestkust.

Luleå—Ofotenbanan skulle alltså, enligt t. f. chefens mening, möjligen

under vissa omständigheter kunna komma att anlitas såsom hjelptransport

— eller hjelptillförsellinie vid öfre Norrlands försvar, men vid

sådana tillfällen endast i särdeles lyckliga fall mägta fylla rollen af

vare sig trupptransport- eller etapplinie.

Förutom de båda nu nämnda fördelarne, hvilka Luleå—Gellivarebanans

utsträckning till norska kusten i undantagsfall kunde medföra,

borde utan tvifvel tilläggas ytterligare en fördel, hvilken dock

endast småningom kunde göra sig märkbar, nemligen den tillökning i

folkmängd och sålunda äfven i tillgång på stridbara värnpligtige, som

malmfältsrikedomarnas tillgodogörande genom den ifrågavarande tvärbanan

kunde antagas skola framkalla.

Då t. f. chefen mot hvarandra vägde ofvan angifna militära olägenheter

och fördelar af den ifrågavarande tvärbanan Luleå—Ofoten, måste

de förra anses öfvervägande. Af denna uppfattning följde dock ej,

att de militära betänkligheterna vore af så afgörande betydelse, att de

i och för sig borde förhindra anläggandet af en jernväg, hvilken beräknades

tillföra vårt land så stora fördelar i ekonomiskt hänseende som

remisshandlingarna angåfve. Det tillkomme icke t. f. chefen att afväga

de ekonomiska fördelarna mot de militära olägenheterna, utan fastmer

att utgå från de förras afsevärda betydelse såsom bevisad och dervid

tillse genom hvilka åtgärder de militära betänkligheterna i möjligaste

grad kunde öfvervinnas. Om än dessa åtgärder kunde förefalla mer

eller mindre afskräckande, måste dock t. f. chefen framhålla dem och

tillika betona, att möjligheten för oss att försvara vårt nordliga gräns
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

område vore beroende af att — i den mån detta område förvandlades

till en för större fiendtliga anfallsföretag allt mer lockande krigsskådeplats,

hvartill en mellanriksbana Luleå—Ofoten i väsentlig grad komme

att bidraga — sådana åtgärder till vårt försvarsväsendes utveckling

blefve i sinom tid vidtagna.

Dessa åtgärder syntes t. f. chefen vara:

1) I möjligaste mån påskyndad anläggning och fullbordan af en

fästning, så belägen att den dels skyddade de å norra stambanan,

undantagsvis ock å den ifrågavarande mellanriksbanan, transporterade

försvarstruppernas urlastning, dels tjenade till tryggad förrådsort å

hjelpbasen för den uti gränstrakten opererande försvarsstyrkan, dels

i händelse af denna härafdelnings tvungna återtåg kunde tjena densamma

till repli- och operationsfästning, dels tryggade föreningspunkten

mellan de båda nämnda jernvägarne och så många landsvägar som

möjligt, och dels slutligen i högsta möjliga grad uppfylde de taktiska

fordringar, som på en fästning måste ställas —- med ett ord den fästning,

till hvars påbörjande Eders Kongl. Maj:t af innevarande års Riksdag

äskat medel.

2) Sådan utveckling af vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten opererande

försvarshärens flank och rygg genom flytande materiel och

minlinier så vidt möjligt tryggades mot hafvet.

3) Erforderlig ökuing af fästningsartilleritrupperna samt uppsättning

i krigstid af reservformationer af öfriga vapen för att tjena till

besättningstrupper i landets fästningar och öfriga förberedda fasta

positioner samt till skydd för de å de särskilda krigsskådeplatserna opererande

häraf delningarnas förbindelselinier, sålunda ersättande de till

förstärkning af härafdelningen å den nordliga krigsskådeplatsen erforderliga

linietrupper, hvilket mål icke kunde vinnas utan att på fullt

effektivt sätt såsom reservbefäl tillgodogöra oss och i fred för sitt värf

nöjaktigt bereda de bildade elementen bland de värnpligtige samt äfvenledes

redan i fred anskaffa hela den utrustning, som för reservformationerna

erfordrades.

4) Byggandet af en inre jernvägsförbindelse mellan öfre Norrbotten

och mellersta Sverige, hvarigenom icke allenast skulle möjliggöras

en hastigare och säkrare transport af de för den norra krigsskådeplatsen

erforderliga trupperna, utan ock en fullt tryggad jernvägsetapplinie

beredas åt dessa trupper.

Visserligen kräfdes stora offer för att bringa dessa förslag till

verkställighet, men ehuru de i tid borde uppmärksammas och så vidt

möjligt förberedas, behöfde de ej alla genomföras på en gång utan i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 54.

mån af Norrbottens utveckling. Dock torde den vigtigaste och derför

ock af t. f. chefen i första rummet nämnda åtgärden — nemligen fullbordandet

af den genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till

innevarande års riksdag föreslagna fästningen i Norrland — vara af

beskaffenhet, att böra och kunna redan nu i erforderlig grad påskyndas.

Det syntes t. f. chefen nemligen att, om den jernvägsanläggning, för

hvilken nu koncession söktes och som gjorde fästningens snara fullbordan

om möjligt ännu oeftergifligare än förut, i hufvudsak hölle hvad

den lofvade, så borde åstadkommandet af de härför behöfliga medlen

icke möta allt för stora svårigheter.

På grund häraf hemstälde t. f. chefen att Eders Kongl. Maj:t.

täcktes vid beslutet om beviljande af den sökta koncessionen taga hänsyn

till nödvändigheten af att den genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga

proposition till innevarande års riksdag föreslagna fästningsbyggnaden

i Norrland komme till stånd jemsides med den ifrågavarande jemvägsanläggningen;

och har derjemte t. f. chefen gjort framställning

om meddelande af vissa bestämmelser i tekniskt hänseende i afseende

å ifrågavarande banas utförande.

Sedermera hafva sökandena inkommit med en underdånig skrift

af den 24 februari 1897 af följande innehåll:

»Uti sitt den 1 februari 1897 afgifna underdåniga yttrande öfver

den af undertecknade hos Eders Kongl. Maj:t gjorda ansökning om

koncession å byggandet af jernväg från Gellivare öfver Luossavaara

och Kiirunavaara malmfält till Wassijaure vid riksgränsen mot Norge

har t. f. chefen för Eders Kongl. Maj:ts generalstab framhållit, att den

utveckling af Norrbotten, som skulle föranledas af nämnda jernväg,

med nödvändighet kräfde en jemsides gående utveckling af Norrbottens

försvarsväsende och att förty vid beslutet om beviljande af den sökta

koncessionen hänsyn borde tagas härtill.

Med anledning häraf och då det är af största vigt för Luossavaara

—Kiirunavaara aktiebolag, egare af Luossavaara och Kiirunavaara malmfält,

att bolaget snart erhåller den ifrågavarande utfartsvägen från

malmfälten till Ofoten, så att bolaget blir i stånd att utöfva sin rörelse,

har bolaget, efter hvad vi erhållit i uppdrag att hos Eders Kongl.

Maj:t anmäla, beslutat att i den mån bolaget det förmår bidraga till

utvecklingen af Norrbottens försvarsväsende. Och har bolaget för det

ändamålet anslagit två millioner kronor, att utgå under åren 1898—1902

med en femtedel eller 400,000 kronor den 1 september hvarje år, under

förutsättning att behörigt tillstånd att omedelbart bygga nämnda utfartsväg

meddelas de koncessionssökande före den 1 juni 1897.

Skrift af

koncessionssökandena.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Departements
chefens
yttrande.

Vi hemställa för den skull i underdånighet att, om Eders Kongl.

Maj:t behagade bevilja den sökta koncessionen, Eders Kongl. Maj:t

täcktes föreskrifva att, innan arbetet å jernvägsanläggningen finge påbörjas,

innehafvarne af koncessionen skola till Eders Kongl. Maj:t aflemna

en af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag utfärdad förbindelse

att i omförmälda ordning till statsverket erlägga ett sammanlagdt belopp

af 2,000,000 kronor att användas för sådana ändamål, som af Eders

Kongl. Maj:t och Riksdagen kunna pröfvas för det fasta försvaret i

Norrbotten lämpliga.»

Af den nu lemnade redogörelsen för hvad i ärendet förekommit

framgår, att hufvudsakliga ändamålet med anläggandet af ifrågavarande

jernväg är att bereda en möjlighet för tillgodogörandet af de malmtillgångar

vid Luossavaara och Kiirunavaara, hvilka nu till följd af

brist å kommunikationer ligga oanvända. Den i ärendet förebragta

utredningen gifver vid handen, att å ena sidan dessa malmtillgångar

äro högst betydande, och hvad sökandena anfört angående verldsmarknadens

behof af jernmalm torde å andra sidan ådagalägga, att samma

malms utsläppande i marknaden, äfven till den största utsträckning

sökandena ifrågasatt, icke bör kunna utöfva någon menligare inverkan

på vår öfriga inhemska bergsmannanäring, i allt fall icke sådan att

derur kan hemtas någon anledning att staten skulle ega befogenhet att

förhindra tillgodogörandet af dessa malmrikedomar.

Hänsynen till att dessa, svenskar tillhöriga, malmtillgångar må

kunna tillgodogöras och till den vinst, Norrbotten och medelbart hela

landet derigenom skulle tillskyndas, gör det alltså önskligt, att den ifrågasatta

jernvägsförbindelsen kommer till stånd, alltid förutsatt att nödiga

säkerhetsåtgärder ur militär synpunkt vidtagas, samt att derjemte

trygghet ernås för att de nuvarande trafikinkomsterna å statsbanan

Luleå—Gellivare icke genom tillkomsten af nu ifrågavarande jernväg

varda förminskade.

Då den blifvande trafiken å banan till öfvervägande del komme

att utgöras af malmtransport från Luossavaara och Kiirunavaara och

banans ekonomiska resultat således helt och hållet blefve beroende deraf

att denna malmtransport blir en verklighet, kunde det ifrågasättas, om ej

försigtigheten bjöde, att de enskilda sjelfve finge bygga banan, under

förutsättning dock att staten tillförsäkrade sig rätt att, när staten så

önskade, blifva egare till banan samt att i sådant hänseende bestäm
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

33

melser meddelas i syfte att i fråga härom svårigheter ej må kunna från

något håll uppställas. Antagligen skulle ock till fördel för egarne af

de nyssnämnda malmfälten jern vägsanläggningen i sådant fall förr

komma till stånd.

På sätt redan Riksdagen uti sin förut omförmälda skrifvelse af den

19 april 1893 ansett, tala dock politiska och militära skäl för, att eu

sådan bana som den ifrågavarande, hvilken genomgår en gränsprovins,

redan från början eges af staten och att således dess anläggning sker

genom statens försorg, och detta så mycket hellre, som svårigheter väl

torde möta att meddela bestämmelser fullt effektiva att förhindra en

eventuel inblandning från utlandet, derest, när fråga om inlösen af

banan uppkomme, utländskt kapital vore i densamma intresseradt.

Naturligt synes ock att, då svenska staten funnit sig manad att

inlösa banan Luleå—Gellivare, samma skäl, som talade för detta inköp,

i om möjligt än högre grad, förefinnas, att nämnda banas fortsättning

mot Vesterhafvet äfven befinner sig i statens ego. Om än, såsom

förut är antydt, banans rentabilitet blifver beroende af transporten af

malm från fyndigheter, som tillhöra enskilde, lärer dock ej möta svårighet

att med dem träffa sådan öfverenskommelse, att en malmtransport

i tillräcklig omfattning kommer till stånd; och tydligen måste en dylik

öfverenskommelse alltid hafva blifvit tillvägabragt, innan den föreslagna

banbyggnaden kan taga sin början.

Såsom jag förut omförmält, har emellertid jern vägsstyrelsen ansett,

att den för jernvägens anläggning uppgjorda planen icke kan i dess

nuvarande skick fullt godkännas, utan hemstält om bemyndigande att

låta verkställa förnyad undersökning för anläggningen. Visserligen

hafva sökandena sedermera förklarat, att de i flera hänseenden äro beredde

att ställa sig till efterrättelse de af jernvägsstyrelsen ifrågasatta

ändringar i samma plan. Men det återstår i allt fall, att "undersökning

å marken genom någon statsmyndighets försorg icke någonsin

egt rum. Icke heller hafva uppgörelser med norska myndigheter angående

den blifvande trafikens ordnande m. m. hunnit komma till stånd.

Vid sådant förhållande och då det i denna grannlaga angelägenhet är

önskvärdt, att Riksdagen redan i frågans närvarande skede beredes tillfälle

att angifva sin ståndpunkt, anser jag för närvarande någon annan

åtgärd i förevarande ärende icke böra vidtagas, än att Eders Kong].

Maj:t må hos Riksdagen begära anslag till verkställande af en förnyad

undersökning med det af jernvägsstyrelsen i sådant afseende beräknade

belopp af 40,000 kronor.

IM. till Riktat. Prat. 18U7. 1 Sami. 1 Af,i. U Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att,

till verkställande af undersökning och upprättande af förslag

till anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning

mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000 kronor,

med rätt för Eders Kongl. Maj:t att redan under innevarande år af

tillgängliga medel förskjuta beloppet.

Denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder

gilla samt förordnade, att proposition i ämnet af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till

Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.