Sök i Ratio Lex

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22

1899-02-03 · 75 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 4,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 75 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1899:22, Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

1

N:o 22.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag

till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken,

till lag angående påföljd i vissa fall af

parts uteblifvande i brottmål, till lag om ändrad

lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting

den 11 maj 1872, till lag angående ändrad lydelse

af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla

bolag den 28 juni 1895, till lag angående ändrad

lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni

1895 samt till lag angående ändrad lydelse af 24 §

i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet

den 28 juni 1895; gifven Stockholms slott den

3 februari 1899.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kong]. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 17 Häft. (Ar:o 22).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

2:o) lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i

brottmål;

3:o) lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17

maj 1872;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag

och enkla bolag den 28 juni 1895;

5:o) lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag

den 28 juni 1895; och

6:o) lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

L. Annerstedt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

3

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af II kap. rättegångsbalken.

4 '' ’ ■ K / : A 7 ''

Härigenom förordnas, att 11 kap. rättegångsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

11 kap.

Om stämning.

1 §•

Vill man vid underrätt till annan kära i tvistemål, läte honom,

der ej för visst fall annorledes stadgas, till rätten stämmas efter ty

här nedan sägs.

2 §

Vilja flera kära i mål, som dem alla rörer, ege de g^pom en stämning

målet anhängiggöra. Aro flera, som svara skola i samma mål,

må de alla genom en stämning kallas.

3 §.

Stämning till häradsrätt gifves af häradshöfdingen.

Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar

i hans ställe gifva; dock galle allenast häradshöfdingens stämning, der

den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist utom länet.

Förteckning å dem, som äro förordnade att stämningar gifva, skall

nnas anslagen å rättens dörr samt i början af hvarje år af härads
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

höfdingen insändas till Konungens befallningshafvande för intagande i

länskungörelserna.

Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är, eller,

der sådan ej finnes, af rättens ordförande.

4 §•

Förekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som i 13

kap. 1 § sägs, vare det ej hinder för honom att stämning utfärda.

5 §•

Då stämning sökes, gifve käranden skriftligen eller muntligen upp

hvad han i målet påstår och grunden derför; ege ock säga, huru lång

tid han för stämningens kungörande t-arfvar.

6 §•

Stämning skall skriftligen utfärdas och deri utsättas, å hvilken ort

och dag målet skall till handläggning företagas. Utfärdas stämning

till ting, för hvilket tiden ännu ej är bestämd, varde i stämningen

angifvet, å hvilken rättegångsdag under tinget målet skall förekomma.

Gifves stämning efter skriftlig ansökning, skall stämningen derå tecknas.

Är stämning muntligen sökt, skall i stämningen sägas hvad käranden

påstår och grunden derför, efter den uppgift han derom haft.

7 §■

Stämning skall genom kärandens försorg kungöras svaranden medelst

stämningshandlingens öfverlemnande i hufvudskrift eller besannad

afskrift.

8 §•

Kungörande af stämning må ej ske der gudstjenst hålles eller sammankomst

för gemensam andaktsöfning eljest eger rum; ej heller å allmänt

embetsrum under det embete eller tjenst förrättas af den, hvilken

stämningen skall kungöras, utan så är, att stämningen rörer sak, som

han har att för embetet eller tjensten bevaka.

Mellan klockan nio om aftonen och klockan sex om morgonen

vare ej någon skyldig att i sin bostad mottaga stämning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

5

9 §•

Nu är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning

kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos rätten eller

häradshöfdingen i den ort, der han senast var i riket boende, anmält

viss person, som eger att för honom stämning mottaga, eller anvisning

å sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte omständigheter,

som utmärka, att han håller sig undan eller att han har

för afsigt att för framtiden bosätta sig i främmande land; varde stämningshandlingen

införd i allmänna tidningar^ tre gånger, minst fjorton

dagar mellan hvarje gång, och, der så ske kan, i tidning inom den ort,

der han senast i riket bodde, en gång. Derjemte skall, der svaranden

inom riket eger kändt hemvist, stämningshandlingen eller besannad afskrift

deraf fästas å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk, om

sådant tinnes, samt, der han ej har sådant hemvist men eger fastighet

inom riket, tillställas den, som förvaltar fastigheten.

öfver anmälanden angående behörighet att stämning för annan

mottaga skall särskild förteckning föras å landet af häradshöfdingen

och i stad af rätten.

10 §.

Har svarande, som icke veterligen är ur riket faren, å särskilda

dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller ombud,

som eger för honom mottaga stämning, dervid kunnat träffas, och

kan ej heller, vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der

han tjenst eller näring har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller

sådant ombud för honom sig uppehåller: förekomma i öfrigt omständigheter,

som gifva anledning dertill, att han håller sig undan; varde

stämningshandlingen eller besannad afskrift deraf fästad å hans husdörr

och uppläst för hans husfolk, om sådant finnes.

11 §• ''

Der delegare i pskift dödsbo skola stämmas i mål, som boet rörer,

mä stämningen kungöras den, som i boet sitter, ehvad han är delegare

eller syssloman; och svare denne de öfrige för att de utan dröjsmål

erhålla underrättelse om stämningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 22.

12 §.

Skall helt byalag stämmas, och äro byamännen flere än tio, må

stämningen kungöras sålunda, att besannad afskrift af stämningshandlingen

öfverleinnas till en af svarandena att vara för dem alla tillgänglig

samt handlingen derefter, med underrättelse hvilken af svarandena bekommit

afskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å rättens

dörr. Lag samma vare, der eljest flere än tio skola stämmas i mål,

som angår egendom eller rättighet, hvilken är för flera fastigheter

samfäld.

13 §.

I mål angående grufva, som tillhör flere gemensamt, må stämning

å delegarne kungöras grufföreståndaren; och svare denne delegarne för

att de ofördröjligen å stämma eller annorledes erhålla underrättelse

om stämningen.

14 §.

Stämning å konkursbo varde kungjord den, som förordnats att boets

angelägenheter bevaka, eller, der flere äro dertill förordnade, någon

af dem.

15 §.

År stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller

å stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen kungjord

den, som eger att företräda samfundet eller inrättningen, eller, der

flere, hvar för sig eller gemensamt, äro dertill behörige, någon af dem.

Huru stämning skall kungöras, der styrelse för aktiebolag eller registrerad

förening för ekonomisk verksamhet vill kära till bolaget eller

föreningen, derom är särskild! stadgadt.

År ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men

finnes någon, som eger sammankalla dem, hvilka hafva att öfver samfundets

angelägenheter besluta, skall stämningen honom kungöras.

16 §.

Då socken, stad eller annan sådan menighet skall stämmas, värde

stämningen kungjord den person eller myndighet, på hvilken det ankommer

att sammankalla dem, som i afseende å talans utförande i

målet hafva att för menigheten besluta.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majtis Nåd. Proposition N:o 22.

7

17 §.

Skall härad eller tingslag stämmas, varde stämningshandlingen

uppläst i kyrkorna i de församlingar, som till häradet eller tingslaget

höra, samt å rättens dörr anslagen. Stämning å de väghållningsskyldige

i härad, tingslag eller annat väghållningdistrikt skall kungöras vägstyrelsens

ordförande.

18 §.

I mål, deri landsting skall svara, varde stämningshandlingen i

hufvudskrift eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallningshafvande;

och läte Konungens befallningshafvande landstinget å näst

infallande lagtima möte om stämningen underrättas.

19 §.

Der stämning skall kungöras kronan, varde stämningshandlingen i

hufvudskrift eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallningshafvande

i det län, der domstolen är. Skall kronans talan i målet af

annan myndighet bevakas, föranstalte Konungens befallningshafvande,

att underrättelse om stämningen kommer den myndighet tillhanda.

Varder i fall som nyss är sagdt stämningshandlingen af käranden

omedelbart ingifven till den myndighet, som har att talan bevaka, vare

det ock gilt.

20 §.

Skall stämning kungöras någon, som vistas utom det län, der

käranden bor, men inom riket, ege käranden att hos Konungens befallningshafvande

i nämnda län påkalla biträde med kungörandet. Vill

han af sådan rätt sig begagna, gifve till Konungens befallningshafvande

in stämningshandlingen jemte besannad afskrift och förskjute den kostnad

Konungens befallningshafvande finner för ändamålet nödig. Konungens

befallningshafvande sände derefter handlingen och afskriften till befallningshafvanden

i det län, der stämningen kungöras skall; och har denne

att ombesörja, det stämningen kungöres efter ty för hvarje fall är stadgadt,

så ock att till befallningshafvanden i det förra länet öfversända

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

stämningshandlingen tillika med bevis om kungörandet. Vill käranden

sjelf påkalla biträde af befallningshafvanden i det län, der kungörandet

skall ega rum, hafve ock dertill lof.

21 §.

Vistas den, hvilken stämningen kungöras skall, utom riket, ege

käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens

kungörande; dock varde kostnad, som för ändamålet pröfvas nödig, af

käranden förskjuten.

22 §.

* #

Stämning å den, som inom riket vistas, skall kungöras: sist å

åttonde dagen före den för målets handläggning utsatta dag om svaranden

har sitt hemvist i stad, der rätten sammanträder, sist å fjortonde

dagen förut om svaranden eljest har sitt hemvist i det län, der

domstolen är, och sist å trettionde dagen förut om svaranden har sitt

hemvist i annat län inom riket; dock att, der någon, som har sitt

hemvist inom Vesterbottens eller Norrbottens läns lappmark, skall stämmas

till annan domstol än den, inom hvars område han är boende,

stämningen ej i något fall må kungöras senare än å trettionde dagen

före inställelsedagen. Stockholms stad och Stockholms län skola vid

beräknande af stämningstid anses såsom ett län.

Såsom svarandens hemvist vare den ort ansedd, der han är mantalsskrifven.

För den, som ingenstädes är mantalsskrifven, skall stämningstid

räknas så, som om han vore boende å den ort inom riket, der

han med stämningen anträffas.

23 §.

Finnes svaranden utom riket, varde stämningen kungjord, om han

vistas inom Europa, sist å sextionde dagen före inställelsedagen och i

annat fall sist å etthundratjugonde dagen förut.

Har någon, som utom riket vistas, inom riket ombud, som eger

att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, varde, der

stämning kungöres det ombud, stämningstid räknad efter ombudets

hemvist.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

9

24 §.

Varder stämning å delegare i oskift dödsbo kungjord på sätt i

11 § sägs, ege enhvar delegare att med hänsyn till sitt hemvist njuta

här förut stadgad stämningstid, räknad från den dag stämningen delgafs

den, som i boet sitter.

25 §.

Kungöres stämning enligt 9 §, skall kungörandet vara fullbordadt

sist å etthundratjugonde dagen före den i stämningen utsatta dag.

26 §.

Vill någon kungöra stämning, efter ty i 12 § sägs, skall hvad der

är föreskrifvet vara till fullo verkst-äldt sist å sextionde dagen före

instållelsedagen.

27 §.

Delgifning af stämning enligt 13 § skall ske sist å sextionde

dagen före inställelsedagen.

28 §.

För svarande, som i 14 eller 15 § afses, gäjle den i 22 § stadgade

stämningstid, räknad efter den ort, under hvars domstol svaranden

lyder i tvistemål, som angå gäld i allmänhet; dock att kungörande af

stämning enligt sista stycket af 15 § ej må ske senare än å sextionde

dagen före inställelsedagen.

29 §.

Stämning å menighet, som i 16 eller 17 § sägs, varde kungjord

sist å sextionde dagen före inställelsedagen.

Bih. till Rikad. Prot. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 17 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

30 §.

Landsting vare ej pligtigt att ingå i svaromål förr än å trettionde

dagen från den, då landstinget näst efter stämningens kungörande till

lagtima möte sammanträder.

Stämning å kronan skall kungöras sist å trettionde dagen före

inställelsedagen.

31 §.

Om stämningstid i vexelmål är särskildt stadgadt.

32 §.

Vill den, som stämd är, låta stämma käranden igen i samma sak

eller den, som dermed eger gemenskap, vare för genstämningen hälften

så lång tid, som för första stämningen räknas skall efter ty förut är

sagdt, der ej den, som genstämmes, eljest är pligtig att inom kortare

tid svara.

33 §.

Varder ej stämning kungjord på sått i 7 till och med 19 §§ för

hvarje fall sägs, vare ogill, der ej den, å hvilken stämning tagits, ändock

ingår i svaromål.

År stämning kungjord efter ty nyss är sagdt, men har kungörandet

icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden

å den dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att

svaranden den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter. Har

svaranden ej varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt

och inom tid, som för stämnings kungörande gäller, delgifva svaranden

rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet förfallet.

34 §.

Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan mot den, som på

fri fot är, läte honom till rätten stämmas; och galle dervid hvad angående

stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§ samt i 20 och 21

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

11

§§ stadgadt, dock att allmän åklagare är utan särskildt förordnande

berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.

Stämning i brottmål värde svaranden kungjord så tidigt, att han

å förelagd dag kan för rätten sig inställa.

Ej vare i brottmål stämning nödig, der man vill vid rätten väcka

talan mot någon, som sjelf är der tillstädes. Menar någon, som tilltalad

blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt, och vill han förty i målet yrka

ansvar eller skadestånd, må det ske utan stämning, jemväl då vederparten

är genom ombud tillstädes.

35 §.

Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten in

skriftlig ansökning om stämning med uppgift om sitt påstående samt

grunden derför; och varde stämningen å den ansökning tecknad. Om

kungörande af stämning, som hofrätt utfärdat, vare lag som i fråga

om kungörande af stämning till underrätt.

36 §.

Hvad i 8 § samt i 11 till och med 21 §§ är stadgadt i fråga om

stämnings kungörande skall ega motsvarande tillämpning i afseende å

delgifning af domstols beslut.

§ 37.

I nderrätt förordne vissa män, å landet minst en i hvarje socken,

att, då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut,

så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Dessa stämningsmän

gånge inför rätten ed, att de redligen och utan försumlighet skola uträtta

de delgifningsärenden, som åt dem uppdragas. Nämndeman vare

ock stämningsmän utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.

förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade, skall

finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos

häradshöfdingen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

38 §.

Intyg af två stämningsmål!, emot hvilka ej förekommer jäf, som

om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så

verkstäld, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,

som meddelats af kronofogde, stadsfogde eller länsman eller af svensk

konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjensteman. Skriftligt erkännande

om delgifning vare ock, der det är genom intyg af eu ojäfvig

stämningsmål! bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Genom denna lag upphäfvas:

hvad 82 § i resolutionen och förklaringen öfver allmogens allmänna

besvär den 17 september 1723 innehåller derom, att stämningar

skola ställas på första dagen af ting;

68 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär

den 16 mars 1739;

hvad förordningen angående rättegångskostnad för landsfiskalerne uti

de dem anbefalda embetsmål, så ock den rekonvention vederbörande må

hafva, när fiskalerne missbruka sitt embete och rättegången, den 12 oktober

1739 innehåller rörande stämning i rekonventionsmål;

hvad resolutionen den 29 maj 1752 innehåller angående stämning

å menighet;

37 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär

och ansökningar den 29 november 1756;

förordningen angående förändradt stämning,ssätt i vissa fall den

5 april 1871;

förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877;

så ock hvad lag eller särskild författning i öfrigt innehåller mot

denna lag stridande; dock att ändring ej sker i 10 § af förordningen

angående sättet, huru förfaras skall med sådana personers anhållande

och tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade riken Sverige

och Norge samt derefter afvika till det andra, den 1 juni 1819, ej

heller i 18 § af förordningen rörande de lappar, som med renar flytta

emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge den 6 juni 1883.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

13

Hvad förklaringen af allmänna lagens stadgande!! om stämning

den 14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär stämning å

motpart och vittne i samma sak, är berättigad att få dem genom en stämning

inkallade, skall fortfarande gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900; dock att nu

gällande föreskrifter om stäinningstid skola lända till efterrättelse i

mål, deri stämning före nämnda dag delgifvits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 22.

Förslag

till

LAG

angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål.

Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt i vissa brottmål den 8 november 1889 förordnas

som följer:

År i brottmål, som blifvit till underrätt instämdt, åklagare eller

enskild kärande ej å den i stämningen utsatta dag tillstädes, och varder

ej laga förfall visadt, vare käromålet förfallet. Kommer å den dag

åklagare eller enskild kärande tillstädes och visar, att svaranden blifvit

lagligen stämd, men är svaranden borta utan att laga förfall framtes,

ege rätten förordna om hans hemtande eller lägga honom vite före.

Varder han ej samma dag efter hemtning för rätten instäld, döines för

uteblifvande att höta fem kronor eller mera, högst etthundra kronor.

Uteblifver i brottmål svarande utan laga förfall å dag, till hvilken

målet uppskjutits; varder han ej å den dag efter hemtning instäld och

vållas af hans uteblifvande ytterligai’e uppskof, varde fäld till vite, der

sådant är honom förelagdt, eller böte som nyss är sagdt.

Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om uttagande och

om återgång i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning

blifvit fäld, skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna

lag ådömas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kong], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

15

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa

fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17

maj 1872 skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §.

Tarfvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall

sammanträdet fortsättas nästföljande helgfria dagar till dess alla målen

förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.

6 §•

I tingslag, hvarom ofvan sägs, skall, der enligt 12 kap. 1 § rättegångsbalken

eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa

ting, uppskofvet ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre

rådrum erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande

ting. I dessa tingslag skall jemväl i fall, som afses i 12 kap. 2 och

3 §§ rättegångsbalken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt

sammanträde, innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§

stadgas om påföljd af parts uteblifvande från ting.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

*

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla

bolag den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen om handelsbolag och enkla

bolag den 28 juni 1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Angående bolagsmans befogenhet att för bolaget mottaga stämning

är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende gäller

ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall bolaget

kungöras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900,

i 11

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

17

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni

1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:

I i 1 ‘ N 1 > f T t . ’ 1* U • V » : f ■ J f " t*, i '' t"/ Ä*\ii 1'' ■ '' •• • i t 1 ">

Angående styrelseledamots befogenhet att för bolaget mottaga stämning

är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende

gäller ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall

bolaget kungöras.

Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma, fattats, eller

eljest kära till bolaget, kalle aktieegarne till bolagsstämma för val af

ombud att i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses delgifven,

då den blifvit å stämman föredragen; dock vare i fall, som i

inom der stadgad tid

1900.

39 § afses, styrelsens rätt till talan bevarad, om

stämman blifvit utlyst ätt ofördröjligen hållas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Förslag

till

LAG

angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för

ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Härigenom förordnas, att 24 § i lagen om registrerade föreningar

för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 skall erhålla följande ändrade

lydelse: f ,

Angående styrelseledamots befogenhet att för föreningen mottaga

stämning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende

gäller ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall

föreningen kungöras.

Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å sammanträde

fattats, eller eljest kära till föreningen, delgifve stämningen föreningens

revisor eller, der flere revisorer äro utsedde, någon af dem;

och åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen

kalla föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i

den tvist föra föreningens talan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

19

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

å Kristiania slott den 21 Februari 1898

i närvaro af:

Haris Excellens herr statsministern Boström,

Hans Excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna.

Departementschefen statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet

Riksdagens skrifvelse den 13 Maj 1896, deri Riksdagen på anförda skäl

anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till förändrade föreskrifter i afseende på stämningstid och

dermed sammanhängande frågor, i syfte att stämningstiderna, då svaranden

bodde utom staden eller häradet, måtte varda förkortade.

Efter att hafva redogjort för innehållet i berörda skrifvelse, yttrade

departementschefen vidare:

»Såsom Riksdagen ansett, torde en förkortning af stämningstiderna

i vissa fall vara af behofvet påkallad. Med frågan om ändrade bestämmelser

angående stämningstidernas längd sammanhänga emellertid,

på sätt i den af Riksdagen åberopade framställningen af dess justitieombudsman

erinrats, åtskilliga andra frågor, i afseende å hvilka tarfvas

nya eller förändrade föreskrifter. Med anledning häraf och då jemväl

de i öfrigt om stämning gällande stadganden i vissa hänseenden synas

icke fullt lämpa sig för ändrade tidsförhållanden eller ock erfordra fullständigande

eller förtydligande, har jag trott det vara lämpligast att

nu företaga en fullständig revision af lagstiftningen om stämning, der
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

vid jag ansett väsentlig ledning kunna hemtas af lagkomité^ och äldre

lagberedningens förslag i ämnet. Jag har derföre låtit inom lagbyrån

utarbeta förslag dels till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken,

innefattande ny lydelse af 11 kap. och tillägg till 12 kap.,

dels ock till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den

17 maj 1872; och anhåller jag att få i korthet redogöra för grunderna

för dessa förslag.

1 §■ Den sedan gammalt i vår rätt gällande grundsats, att talan i tviste
mål

anhängiggöres genom stämning, är i den föreslagna 1 § i 11 kap.

rättegångsbalken bibehållen. I anledning deraf att för vissa fall, såsom

i afseende å fordringsanspråk i konkurs samt en del vatten rätt sfrågor,

tinnas meddelade bestämmelser om andra sätt för talans anhängiggörande,

har erinran bort göras, att med förevarande stadgande icke

afses att upphäfva verkan af sådana särskilda bestämmelser. Der någon

är tillstädes och medgifver att utan stämning svara ä anspråk, som vid

rätten mot honom väckes, lärer från det allmännas sida hinder ej kunna

möta för målets omedelbara upptagande till behandling. För sådant

fall har alltså stämning ansetts obehöflig.

2 §. Enligt gällande lag må, der flere skola stämmas i samma mål, de

alla genom en stämning inkallas. Denna till parternas beqvämlighet

uppstälda regel har upptagits i 2 §''och fullständigats med en bestämmelse

att, på sätt redan nu utan uttryckligt stadgande förfares, jemväl

flere, som vilja kära i ett mål, må genom en stämning anhängiggöra

detsamma.

3 §. 1 3 § återfinnas bestämmelser om hvem som skall vara behörig

att utfärda stämning. Såsom hittills bör det naturligen tillkomma

häradshöfdingen att meddela stämning till -häradsrätt. I ändamål att

parterna ej må besväras med att för stämnings erhållande ovilkorligen

söka häradshöfdingen, är det emellertid för närvarande honom medgifvet

att förordna biträdande stämningsutgifvare. Detta medgifvande har i

förslaget bibehållits, med föreskrift tillika att förteckning å dem, som

äro förordnade att gifva stämningar, skall till vederbörandes kännedom

finnas anslagen å rättens dörr. Då likväl underrättelse om förordnandet

härigenom i allmänhet icke beredes andra än dem, som bo inom tingslaget,

har allenast häradshöfdingens egen stämning ansetts böra gälla,

derest den, hvilken stämningen skall kungöras, har sitt hemvist utom

tingslaget. Hvad angår befogenhet att utfärda stämning till rådstufvu
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

21

rätt, lärer det med hänsyn till de mellan rikets särskilda stadsdomstolar

rådande olikheter i organisation och arbetssätt icke böra ifrågasättas att

i lagen upptaga uttömmande stadganden om hvem dylik befogenhet

tillkommer, utan synes frågan derom i allmänhet böra för hvarje särskild

domstol bero af faststälda reglementariska föreskrifter eller beslut

af domstolen. I lagen erfordras alltså endast en erinran härom jemte

bestämmelse att, der sårskildt uppdrag ej blifvit någon meddeladt att

å rättens vägnar utfärda stämning, detta åliggande tillkommer rättens

ordförande.

Då stämning endast innefattar en kallelse å svaranden att inför 4 §.

rätten inställa sig för afgifvande af svaromål å kärandens påstående,

torde de omständigheter, som eljest innefatta domarejäf, ej böra utgöra

hinder för stämningsutgifvare att utfärda stämning. Stadgande härom

har influtit i 4 §.

Numera lärer väl vanligen, då stämning sökes, skriftlig stämnings- 5 §.

ansökan aflemnas. För att emellertid mindre skrifkunniga parter icke

matte ådragas särskilda kostnader för stämningsansökans uppsättande,

har det ansetts icke böra förvägras kärande att efter allenast muntlig

ansökan erhålla stämning. Till vinnande af erforderlig reda och fullständighet

torde det böra åligga käranden att, då ansökan göres, jemväl

angifva den grund, hvarå han stöder påståendet. På det att käranden

må hinna kungöra svaranden stämningen så lång tid före inställelsedagen,

som för hvarje fall är stadgad, bör käranden lemnas tillfälle att

säga huru lång tid han för detta ändamål tarfvar; egande i följd häraf

stämningsutgifvaren icke att utsätta målet till handläggning före utgången

af den tid, käranden sålunda för nämnda ändamål skäligen kan

förbehålla sig.

I öfverensstämmelse med hvad nu gäller, föreskrifves i 6 §, att 6 §.

stämning skall skriftligen utfärdas. För närvarande gifves stämning

till häradsrätt till första dagen af ting eller sammanträde, då alltså

parterna i samtliga instämda mål måste infinna sig för att erhålla besked,

å hvilken dag under tinget eller sammanträdet deras mål komma

att till handläggning företagas. Att detta för parterna medför högst

väsentliga olägenheter är uppenbart; och då det, äfven der biträdande

stämningsutgifvare användas, icke torde möta större svårighet för domare

att vidtaga sådana anordningar, att redan i stämningen kan bestämmas

den dag, då målet skall inför rätten förekomma, har i förslaget

intagits stadgande, att denna dag skall i stämningen utsättas. Öfriga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

föreskrifter i 6 § hafva till syfte att åt stämningshandlingen, som utgör

grunden för den följande rättegången, bereda nödig fullständighet.

7 §. I 7 § upptages den allmänna, med gällande rätt öfverensstämmande

regeln, att det åligger käranden föranstalta om stämningens kungörande

för svaranden. Att, der svarandena äro flere, stämningen skall, så vida

ej undantag för visst fall medgifves, kungöras dem alla, lärer klart framgå

af ordalydelsen. I afseende å sättet för kungörandet har det synts

lämpligast, att käranden får behålla hufvudskriften af stämningshandlingen

att inför rätten uppvisas och svaranden således endast bekommer

en besannad afskrift deraf; men för att svaranden redan vid stämningens

mottagande må få tillfälle förvissa sig om stämningshandlingens vigtighet,

bör vid kungörandet hufvudskriften tillika förevisas svaranden.

8 §. För närvarande är såsom regel stadgadt, att kungörande af stäm
ning

må verkställas, ehvar den finnes, hvilken stämningen skall kungöras.

Då detta stadgande, såvidt det innebär allenast att det för kungörande

af stämning ej erfordras att uppsöka svaranden i hans hemvist

utan att kungörandet kan ske, äfven om svaranden träffas å annan ort,

torde få anses öfverflödigt, men detsamma möjligen .skulle kunna föranleda

till det missförstånd, att den, som skall kungöra stämning,

skulle vara berättigad att tilltvinga sig tillträde till plats, som eljest ej

är för honom tillgänglig, har stadgandet ej upptagits. Deremot har det

nu från regeln gifna undantag att kungörande ej må ske i kyrka, hvilken

bestämmelse uppenbarligen afser allenast de tillfällen, då gudstjenst i.

kyrka hålles, i 8 § upptagits och utvidgats, så att skydd mot andaktens

störande genom kungörande af stämning, likasom enligt 11 kap. 1 och

2 §§ strafflagen skydd mot våld och förargelseväckande beteende, skall

tillkomma jemväl dem, som bevista gudstjenst å annat ställe än i kyrka

eller som eljest deltaga i sammankomst för gemensam andaktsöfning,

hvarjemte ansetts nödigt meddela förbud mot störande af offentlig förrättning

genom stämnings delgifvande med någon, som dervid tjenstgör.

Slutligen har, för att freda mot stäinningsbesök nattetid, intagits stadgande

att ej någon är skyldig att å sådan tid mottaga stämning.

9 och 10 §§. Genom förordningen den 5 april 1871 meddelades föreskrifter om

särskild!, stämningssätt för det fall, att svaranden ej kan anträffas med

stämning samt anledning är för handen, antingen att han håller sig

undan eller att han lemna! landet och har för afsigt att bosätta sig på

främmande ort. Dessa föreskrifter hafva, med allenast obetydliga jemkningar,

upptagits i 9 och 10 §§.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

23

I vissa fall, då två eller flere svarande skola ståmmas, och före- 11—14 §§.

målet för den tvist, som genom stämningen skall anhängiggöras, är för

dem gemensamt, har lagstiftaren redan medgifvit undantag från regeln,

att stämning skall genom kärandens försorg en hvar svarande delgifvas,

samt till och med påkallat medverkan från svarandesidan för delgifningen

— allt tydligen i syfte att lätta kärandens besvär med delgifningen

och minska kostnaden derå för den part, som slutligen måste

vidkännas densamma. Bestämmelser af nu angifva innebörd hafva i

förslaget upptagits i 11—14 §§. Der flere delegare i oskift dödsbo skola

stämmas i mål. som boet rörer, må det enligt gällande lag ske genom

stämningens kungörande för den, som sitter i boet; och är denne skyldig

att till de öfriga fortskaffa stämningen. Detta stadgande har upptagits

med sådan affattning, att deraf tydligen framgår, det kungörandet skall

anses vara genom delgifningen med den, som sitter i boet, fullbordadt

i afseende å samtliga dödsbodelegarne. Föreskriften om skyldighet för

den, som sitter i boet, att föranstalta, det de öfriga erhålla underrättelse

om stämningen, afser således endast rättsförhållandet emellan den, som

mottagit stämningen, och de öfriga. Samma stämningssätt, som är

stadgadt i afseende å delegare i oskift. dödsbo, må enligt resolutionen den

29 november 1756 gälla i de mål, som röra bruk, hvilka innehafvas

af en egare eller flera intressenter och drifvas genom syssloman. Denna

föreskrift har ansetts kunna utan fara utvidgas derhän, att förvaltare af

fast egendom i allmänhet skall hafva att för egare, som ej har sitt hemvist

å egendomen, emottaga stämning i mål, som rörer egendomen; och skall

förvaltaren, i likhet med hvad som nyss sagts om den, som mottager

stämning för delegare i oskift dödsbo, hafva skyldighet att underrätta

egaren om stämningen. Ofta hafva klagomål försports öfver svårigheterna

att enligt nu gällande föreskrifter kungöra stämning för delegarne

i en större by eller annan dylik mera omfattande samfällighet.

Tillräcklig trygghet i det fall, som nu nämnts, synes kunna vinnas,

derest afskrift af stämningshandlingen tillställes en af svarandena med

skyldighet för denne att tillhandahålla de öfrige densamma, samt handlingen

derefter, med underrättelse hvilken af svarandena fått sig afskrift^

tillstäld, uppläses i församlingens kyrka och anslås å Rättens

dörr. Enahanda svårigheter, som förefinnas vid stämnings kungörande

för delegarne i en större by, möta ej sällan, då stämning skall kungöras

flere delegare i grufva. Enligt grufvestadgan skall, då två eller flera

personer i samma grufföretag deltaga, alltid finnas en grufföreståndare,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kong!-. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

som val ej eger befogenhet att för delegarne svara men har att sammankalla

dem att öfverlägga om deras gemensamma angelägenheter.

Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt medgifva, att stämning

å flere grufdelegare i mål, som grufvan angår, må med laga verkan

mot delegarne kungöras grufföreståndaren, hvilken alltså har att ansvara

delegarne, för att de erhålla underrättelse om stämningen antingen å

grufstämma eller annorledes.

15—20 §§. De allmänna reglerna om stämnings kungörande tarfva i viss man

komplettering i fråga om korporationer och andra så kallade juridiska

personer, och återfinnas bestämmelser härom i 15—20 §§.

Hvad först angår konkursbon äfvensom bolag, föreningar eller

andra samfund, stiftelser eller andra sådana inrättningar, ligger det i

sakens natur, att stämning bör delgifvas den, som enligt lag, reglemente

eller annat gällande stadgande företräder svaranden. Enligt

16 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag eger, der ej annorlunda

är bestämdt, en hvar delegare i handelsbolag företräda bolaget. 1 detta

och andra fall, då flere hvar för sig ega utöfva representationsrätten,

bör det gifvetvis vara tillfyllest, att stämning delgifves någon af dem,

som hafva sådan rätt. Der åter rätten att företräda svarande, hvarom

här är fråga, tillkommer flere sålunda, att de endast gemensamt ega

utöfva denna rätt, skulle, strängt taget, stämning böra delgifvas dem

alla. Detta har emellertid med skäl ansetts onödigt betungande för

käranden. Af sådan anledning är det enligt 41 § i lagen om aktiebolag

och 24 § i lagen om registrerade föreningar af ekonomisk verksamhet

medgifvet, att kungörande af stämning å aktiebolag eller förening

af nyss nämnda art, hvilka skola företrädas af eu styrelse, må

med laga verkan kungöras hvilken som helst af styrelsens ledamöter.

Dermed öfverensstämmande regler hafva ansetts utan fara kunna meddelas

i afseende å alla nu ifrågavarande arter af svarande. Hvad nyss

omförmälda lagrum innehåller om kungörande af stämning, då aktiebolags

eller förenings styrelse vill kära till bolaget eller föreningen,

har ansetts vara af den speciela natur, att det ej bort här intagas. En

erinran om dessa bestämmelsers fortfarande giltighet har vid sådant

förhållande måst i 16 § göras. För de antagligen mera sällsynta undantagsfall,

då ej någon är satt att företräda samfund, som stämmes, synes

utan olägenhet kunna stadgas, att stämningen må med laga verkan delgifvas

den person, hvilken kan vara satt att sammankalla dem, som

hafva att öfver samfundets angelägenheter besluta.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

25

Stämning å menighet skall enligt resolutionen den 29 maj 1752

kungöras genom uppläsning i kyrkan och anslag å rättens dörr. Då,

hvad först angår socken, stad eller andra sådana menigheter, dessa numera

hafva organiserad förvaltning, så att beslutanderätten i deras

angelägenheter tillkommer antingen de till stämma samlade medlemmarne

af menigheten eller någon representativ församling eller nämnd,

har det nu gällande, onekligen mindre tillfredsställande stämningssättet

ansetts lämpligen kunna utbytas mot föreskrift att stämning å sådan

menighet skall kungöras den person eller myndighet, som eger att till

sammankomst kalla dem, hvilka i afseende å målet hafva att för menigheten

besluta. Deremot har i fråga om härad, tingslag eller dermed

jemförlig menighet, som i allmänhet ej eger lagstadgad representation,

det förut gällande stämningssättet bibehållits. Då länskommunens representation,

landstinget, i regeln icke sammanträder mera än en gång årligen,

har det funnits lämpligast att låta stämning å sådan kommun

med laga verkan kungöras Konungens befallningshafvande, genom hvilken

myndighet framställningar till landstinget i allmänhet befordras.

Som det i många fall torde för dem, hvilka vilja anhängiggöra talan

emot kronan, vara svårt att förskaffa sig kännedom om hvilken myndighet

det är, som har att å kronans vägnar svara i målet, har det

megifvits, att stämning å kronan i hvarje fall må med laga verkan

kungöras Konungens befallningshafvande i det län, der domstolen är,

med skyldighet för befallningshafvande^ derest annan myndighet har

att utföra svaromålet, att draga försorg om att underrättelse om stämningen

kommer den myndighet tillhanda.

Det har icke ansetts kunna ifrågasättas att, såsom i de flesta andra

europeiska länder förekommer, åt offentlig myndighet öfverlemna att

föranstalta om stämnings kungörande för svaranden. I saknad af bestämmelse

af berörda innebörd kan det emellertid vara förenadt med

ganska afsevärda svårigheter och kostnader att få en stämning kungjord

å ort, belägen mera aflägset från kärandens hemvist. Med hänsyn

härtill har i 21 §, för det fall att stämning skall kungöras någon i

annat län än der käranden bor, medgifvits käranden att anlita biträde

af Konungens befallningshafvande, med skyldighet dock för den, som

begär dylikt biträde, att förskjuta den kostnad, som för kungörandet

finnes nödig.

Ännu större svårighet möter naturligtvis, då stämning skall kungöras

någon, som vistas utrikes. Redan nu plägar utrikesdepartementet

Bil,, till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd, 17 Käft. 4

21 §.

22 §.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

23 §.

på begäran tillhandagå med ombesörjande af stämnings kungörande i

sagda fall. Vid sådant förhållande har rätt att af utrikesdepartementet

erhålla biträde i berörda afseende ansetts kunna kärande tillerkännas,

med skyldighet jemväl i detta fall för den, som begär biträde, att förskjuta

den erforderliga kostnaden; och har stadgande härom intagits

i 22 §.

Såsom förut omförmälts, afsåg Riksdagen med sin skrifvelse i förevarande

ämne i främsta rummet, att stämningstiderna måtte för vissa

fall förkortas. Sådant ifrågasattes dock icke beträffande de nu stadgade

stämningstiderna för svarande, som har sitt hemvist inom rättens domvärj

o, nemligen åtta dagar till rådstufvurätt och fjorton dagar till

häradsrätt. Förslagets 23 §, som innehåller hufvudstadgandet rörande

stämningstid, åsyftar ej heller att härutinnan göra annan ändring i gällande

bestämmelser, än att stämningstiden för den, som stämmes till

häradsrätt med tingsställe i stad, der svaranden har sitt hemvist, inskränkes

till åtta dagar. Deremot hafva i öfrigt stämningstiderna väsentligen

förkortats. Med afseende å den utveckling kominunikationsanstalterna

numera vunnit, torde svarande i hvarje fåll utan svårighet

medhinna att å den tid, som enligt förslaget lemnats honom, vidtaga

erforderliga åtgärder för att hans talan må blifva behörigen bevakad.

Den föreslagna affattningen torde med erforderlig tydlighet utmärka,

att, der flere svarande genom en stämning inkallas, stämningstid för en

hvar af dem skall i enlighet med förevarande § beräknas; och lärer

vid sådant förhållande uttrycklig föreskrift ej erfordras derom, att vid

stämnings delgifvande enligt 11 § en hvar sterbhusdelegare må med

hänsyn till sitt hemvist beräkna stadgad stämningstid från den dag

stämningen kungjordes den, som sitter i boet, För närvarande må, då

fråga är om stämning till rådstufvurätt, den vanliga stämningstiden för

den som bor i staden, åtta dagar, förkortas, »der målet ej tål uppskof

och derå förr svaras kan». Denna regel har i de äldre lagförslagen ersatts

af föreskrift, att i vissa slag af mål, hvilkas beskaffenhet påkallar

skyndsammare behandling, svarande, som bodde inom rättens domsaga,

vare sig fråga vore om häradsrätt eller rådstufvurätt, skulle vara skyldig

komma till svars, ändå att stämningen ej kungjordes honom förr än

dagen näst före den, då han skulle inställa sig vid rätten. Af omförmälda

medgifvande i gällande lag lärer numera ytterst sällan någon

begagna sig; och med hänsyn jemväl till stadgandets obestämdhet synes

detsamma ej lämpligen böra bibehållas. Då det å andra sidan icke

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

27

synes möjligt att genom allmänna regler på tillfredsställande sätt angifva,

hvilka arter af mål äro af den beskaffenhet, att förkortning af

den vanliga stämningstiden i afseende å dem lämpligen kan ifrågakomma,

och behof af sådan förkortning icke heller försports i fråga om

andra mål än vexelmål, angående hvilka särskildt stadgande tinnes, har

ej heller lagförslagens berörda bestämmelse upptagits.

I sin förut omförmälda framställning anmärkte justitieombudsmannen,

att nu gällande lag lemnade obestämdt, huruvida delgifningsdagen

och inställelsedagen skulle inräknas i de stadgade stämningstiderna.

Genom det uttryckssätt, som i förslaget användts för beteckning af de

särskilda stämningstiderna, torde tydligt vara utmärkt, att i hvarje fall

delgifningsdagen men ej inställelsedagen skall inräknas.

Af justitieombudsmannen har ifrågasatts, huruvida icke till ledning

för käranden närmare bestämmelser borde meddelas om hvad som i

afseende å beräknande af stämningstid skall anses vara svarandens hemvist,

i hvilket afseende erinrats om den i de äldre lagförslagen upptagna

regeln, att den ort skulle för hemvist anses, der man för sin person

vore mantalsskrifven. Tillräcklig grund synes dock icke förefinnas för

meddelande af sådant stadgande. Att utröna hvar svaranden i hvarje

fall bör anses faktiskt hafva sitt hemvist torde i allmänhet ej vara förenadt

med afsevärd svårighet. Enligt gällande bestämmelser om mantalsskrifniftg

skall i regeln eu hvar vara mantalsskrifven, der han är

bosatt, eller, om han under olika delar af året uppehåller sig inom särskilda

mantalsskrifningsdistrikt, der lian vistas under sådana förhållanden,

att han med afseende å tjenst, verksamhet eller andra omständigheter bör

anses hafva sitt egentliga hemvist, med rätt allenast för den, som eger

fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt och

inom hvartdera af dessa någon del af året vistas samt ej på grund af

tjenst eller verksamhet kan anses hafva sitt egentliga hemvist i någotdera

af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt, att sjelf bestämma

och anmäla inom hvilketdera distriktet han skall mantalsskrifvas. I

allmänhet kommer sålunda hemvistet att sammanfalla med mantalsskrifningsorten.

Att åter för de fall, då någon undantagsvis skall vara

mantalsskrifven å annan ort, än der han faktiskt har sitt hemvist, låta

stämningstiden bestämmas efter mantalsskrifningsorten, skulle ofta vara

obilligt mot svaranden. I sådant hänseende må särskildt erinras, att

för de i rikets tjenst å utländsk ort anstälda personer, hvilka skola vara

mantalsskrifna i Stockholm, åtta dagars tid att bereda sig till svaromål

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

vid samma stads rådstufvurätt vore alldeles otillräcklig. Skulle i något

fall kärande misstaga sig om hvad rätteligen bör anses för svarandens

hemvist, torde, med hänsyn till innehållet i 34 § angående påföljden

af försummelse att i rätt tid kungöra stämning, någon vidare fara för

rättsförlust i följd af dylikt misstag i allmänhet ej förefinnas. Särskild

bestämmelse i förevarande afseende erfordras emellertid beträffande svarande,

som ingenstädes har stadigt hemvist; och torde i fråga om sådan

svarande annan lämplig utväg ej finnas än att låta stämningstiden beräknas

efter den ort, der han med stämning anträffas.

24 §. Utländsk undersåte, som besitter fast egendom i riket, skall i all
mänhet

hafva ett i orten bosatt ombud, som har att, då egaren är frånvarande,

för honom svara i mål rörande fastigheten. När stämning

delgifves sådant ombud, bör skäligen icke beräknas längre stämningstid

än den, som för ombudet gäller; och som det jemväl, der eljest någon,

som vistas utrikes, inom riket har ombud med behörighet att för honom

svara, kan antagas, att ombudet är beredt att utföra talan utan att

först behöfva sätta sig i förbindelse med hufvudmannen, har i 24 §

stämningstiden för nu afsedda fall inskränkts till den kortare, som för

ombudet gäller.

25—30 §§. De föreskrifter om sättet för stämnings kungörande, som äro upptagna

i 9—20 §§, påkalla för vissa fall särskilda bestämmelser jemväl

om stämningstid. Dessa bestämmelser, hvilka återfinnas i 25—30 §§,

innebära i afseende å de flesta fallen en af omständigheterna betingad

förlängning af den vanliga stämningstiden.

32 och 33 §§. Hvad nu är stadgadt angående half stämningstid för genkäromål,

har i 32 § upptagits med ett förtydligande tillägg, hvarjemte i 33 §

till beredande af lättnad vid genstäinning å kärande, som bor utom

rättens område, ålagts sådan kärande att vid stämningens kungörande

uppgifva viss person inom sagda område, hvilken genstämning må med

laga verkan kungöras, vid äfventyr, derest käranden det underlåter, att

svaranden må utan stämning väcka genkäromål, då målet första gången

inför Rätten till handläggning förekommer.

34 §. Nu gällande bestämmelse, att stämning, som icke å stadgad tid

före inställelsedagen kungöres svaranden, är ogill, innebär, såsom af

justitieombudsmannen påpekats, en onödig stränghet mot käranden. I

de fall, då enligt lag den, som vill bevara ett rättsanspråk, har att

inom bestämd tid efter det visst förhållande inträdt instämma sin

vederpart, kan nemligen nyss berörda bestämmelse leda derhän, att,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

29

änskönt nämnda åliggande fullgjorts, käranden likväl går miste om sitt

anspråk, derföre att stämningen icke kungjorts tillräckligt lång tid före

inställelsedagen. Då föreskrifterna om stämningstid uppenbarligen endast

afse att lemna svaranden erforderligt rådrum att bereda sig till

svaromål och inställa sig vid rätten, synes påföljden af underlåtenhet

att iakttaga dessa föreskrifter, ej skäligen kunna sträckas längre än att

svaranden först efter det den stadgade stämningstiden förflutit behöfver

ingå i svaromål. I enlighet härmed skall enligt 34 § stämningen allenast

för det fall, att den ej kungjorts på föreskrifvet sätt, vara ogin,

men deremot kärandens försummelse att iakttaga den stadgade tiden ej

föranleda annan påföljd än''att, derest svaranden ej medgifver att oaktadt

försummelsen ingå i svaromål, ny inställelsedag utsättes sålunda,

att svaranden tillgodonjuter den honom tillkommande beredelsetid från

det han erhöll del af stämningen. År svaranden å den först utsatta

inställelsedagen borta från rätten, måste det naturligen åligga käranden

att delgifva svaranden rättens beslut; och har denna delgifning ansetts

böra ske på sätt och inom tid, som för stämnings kungörande gäller.

I detta fall har rätten följaktligen att iakttaga, det den nya inställelsedagen

ej utsättes tidigare, än att käranden kan medhinna att inom rätt

tid verkställa det förnyade kungörandet.

De bestämmelser, som ansetts erforderliga i afseende å stämning

till underrätt i brottmål, äro upptagna i 35 §. I förevarande afseende

finnes nu endast föreskrifvet, att den som käres till bör genast på

rättens bud till svars komma. Till betryggande af svarandens rätt har

det synts nödigt att äfven i afseende, å brottmål föreskrifva, att, derest

svaranden är på fri fot, han skall på enahanda sätt som i tvistemål till

rätten stämmas. Med de för rättegången i brottmål i öfrigt gällande

grundsatser har det emellertid icke ansetts förenligt att, derest svaranden

ej kan med stämning anträffas, låta stämningen kungöras så som i 9

och 10 §§ för tvistemål stadgas. Att föreskriften om stämning i brottmål

dock ej medför ändring i de speciela stadgande! — 134 § konkurslagen

och 25 kap. 19 § strafflagen — hvilka förutsätta, att svarande

kan dömas till ansvar utan att han blifvit hörd, torde utan uttryckligt

förbehåll vara uppenbart.

I afseende å stämningstid i brottmål har någon förändring i sak

af hvad nu gäller, ej ansetts böra göras. Särskild beredelsetid för

svaromåls afgifvande skulle alltså ej i lag tillförsäkras svaranden utan

han vara skyldig tillstädeskomma, allenast stämningen blifvit honom

35 §.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

kungjord så tidigt, att han kan medhinna att å förelagd dag inställa

sig för rätten.

En följd af den ståndpunkt förslaget sålunda intager är, att från

föreskriften om stämning undantag gjorts för de fall, att man vill väcka

talan emot någon, som redan är vid rätten tillstädes, eller att den,

som är tilltalad, vill väcka rekonventionsanspråk.

36 §. I de mål, som skola genom stämning anhängiggöras i hofrätt så
som

första domstol, lärer det såsom hittills böra tillkomma hofrätten

sjelf att utfärda stämning. Med afseende å de nu gällande formerna

för hofrättsproceduren måste stämningsansökan i sådant mål alltid göras

skriftligen. I öfrigt lära för stämning till hofrätt öfver hufvud samma

regler som för stämning till underrätt kunna gälla. I enlighet härmed

är 36 § affattad.

37 och 38 §§. Enligt 7 § skall det åligga käranden ombesörja, att stämningen

varder svaranden kungjord. Detta stadgande medför, att käranden jemväl

har skyldighet att, der det blifver erforderligt, styrka, att sådant

kungörande egt rum. 1 afseende å det bevis, käranden har att härom

föra, gälla naturligtvis i första haud de allmänna bevisreglerna. I syfte

att bereda käranden lättnad i förandet af bevis om ifrågavarande omständighet,

blef genom förordningen den 10 augusti 1877 stadgande

meddeladt om anställande af stämningsmän, med föreskrift att skriftligt

intyg af två dylika personer skulle gälla såsom fullt bevis om delgifning.

Dessa bestämmelser hafva i 37 och 38 §§ upptagits, hvarjemte,

för att åt dem bereda ökad användning, tillagts dels en bestämmelse

om minimiantalet af de stämningsmän, som å landet skola förordnas,

och dels stadgande om tillhandahållande för allmänheten af förteckningar

å de förordnade. Tillika har stämningsmännens uppdrag utvidgats,

så att det skall komma att omfatta delgifning af alla slags handlingar.

I ändamål att minska kostnaderna för stämnings kungörande

har vidare med två stämningsmäns intyg om delgifning likstälts svarandens

skriftliga erkännande derom, bestyrkt af en stämningsmän.

För att underlätta bevisning om delgifning å ort utom riket har slutligen

åt intyg af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjensteman

jemväl tillerkänts fullt vitsord.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

31

Den nu gällande 10 § af 11 kap. lemnar föreskrift icke blott huru

svarande i brottmål skall till rätten kallas, utan jemväl hvad påföljden

blir, om svaranden ej hörsammar kallelsen, i hvilket sistnämnda hänseende

ytterligare bestämmelser meddelats i lag den 8 november 1889.

Då stadgandena i dessa senare ämnen hafva sin naturliga plats icke i

11 kap. utan i det närmast följande, som innehåller föreskrift om påföljd

af parts utevaro i tvistemål, hafva dylika stadganden ansetts böra

inflyta i en till sistnämnda kap. fogad ny §.

Med afseende å 12 kapitlets innehåll i öfrigt har det ansetts lämpligt

att i berörda § först upptaga bestämmelse för det fall, att åklagare

eller enskild kärande uteblifver i instämdt brottmål, hvarom stadgande

för närvarande saknas. I öfverensstämmelse med hvad redan nu lärer

i praxis iakttagas, har kärandens uteblifvande ansetts böra föranleda, att

den instämda talan förfaller. Detta hindrar naturligtvis icke, vare sig

att enligt 35 § annan, som kan vara behörig att föra talan, upptager

målet, derest svaranden är vid rätten tillstädes, eller att den ursprunglige

käranden ånyo instämmer målet.

Reglerna för det fall, att svaranden uteblifver utan laga förfall,

äro i hufvudsak öfverensstämmande med de nu gällande. Rätten skall

således fortfarande ega att förordna om uteblifven svarandes hemtande.

Den bestämmelse i nu gällande lag, enligt hvilken sådant förordnande

ovilkorligen bör meddelas i gröfre brottmål, har ej upptagits, enär det

synts lämpligt gifva rätten frihet att äfven i sådana fall förfara efter

omständigheterna. 1 enlighet med lagen den 8 november 1889 föreskrifves,

att bötesstraff skall ådömas svaranden för uteblifvandet, så vida

han ej varder genast hemtad till rätten; och har jemväl i afseende

härå den förut gällande skilnaden emellan gröfre och mindre brottmål,

för hvilken tillfyllestgörande grund ej synes förefinnas, borttagits, så att

straff inträder jemväl vid uteblifvande i gröfre brottmål. Slutligen har,

i öfverensstämmelse med hvad för tvistemål gäller, samma bötesstraff

som för uteblifvande vid första rättegångstillfället ansetts kunna stadgas

för det fall, att svarande uteblifver å dag, till hvilken målet uppskjutits,

under förutsättning att häraf ytterligare uppskof vållas och att rätten

ej för uteblifvandet satt särskiidt vite eller annat äfventyr.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

De föreslagna ändringarne i 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj

1872 följa omedelbart af hvad i 11 kap. 6 § rättegångsbalken föreslås

derom, att stämning skall ställas å den dag, då målet skall till handläggning

förekomma, och ej såsom förut i hvarje fall å första rättegångsdagen

af ting eller sammanträde.»

Departementschefen uppläste härefter ofvan omförmälda förslag dels

till lag angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken och dels till

lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872,

af den lydelse bilagan litt. vid detta protokoll utvisar; och hemstälde

departementschefen i underdånighet att öfver dessa förslag högsta domstolens

utlåtande måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler,

genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Magt Konungen i

nåder lemna sitt bifall.

Ex protocollo

Solve Berger.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

33

Förslag

till

LAG

angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken skall i nedan nämnda

delar erhålla följande lydelse:

11. kap.

Om stämning.

1 §•

Vill man vid underrätt till annan kära i tvistemål, läte honom,

der ej för visst fall annorledes stadgas, till rätten stämmas. Medgifver

någon inför rätten att utan stämning svara, vare ock det gilt.

, . '' ■ ‘: liv

2 §•

Vilja flera kära i mål, som dem alla rörer, ege de genom en stämning

målet anhängiggöra. Aro flera, som svara skola i samma mål,

må de alla genom en stämning kallas.

3 §•

Stämning till häradsrätt gifves af häradshöfdingen.

Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar

i hans ställe gifva; dock galle allenast häradshöfdingens stämning, der

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 17 Håft. 5

1

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist utom tingslaget.

Förteckning å dem, som äro förordnade att stämningar gifva,

skall finnas anslagen å rättens dörr.

Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är, eller,

der sådan ej finnes, af rättens ordförande.

u 4 §. i

Förekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som i 13

kap. 1 § sägs, vare det ej hinder för honom att stämning utfärda.

5 §.

Då stämning sökes, gifve käranden skriftligen eller muntligen upp

hvad han i målet påstår och grunden derför; ege ock säga, huru lång

tid han för stämningens kungörande tarfvar.

6 §•

Stämning skall skriftligen utfärdas och deri utsättas, å hvilken ort

och dag målet skall till handläggning företagas. Gifves stämning efter

skriftlig ansökning, varde stämningen derå tecknad. År stämning muntligen

sökt, skall i stämningen sägas hvad käranden påstår och grunden

derför, efter den uppgift han derom haft.

inom;/! . rf fåll!" It- i • f i • i i , rivi i „ ;• ! in / uCm fl i 7

7 §•

tf?''* T,f'': si * t *\n : I %:''!./• / i J •:,»!!• j;''>-

Stämning skall genom kärandens försorg kungöras svaranden; och

varde dervid stämningshandlingen i hufvudskrift förevisad och en besannad

afskrift deraf öfverlemnad.

Kungörande af stämning må ej ske der gudstjenst hålles eller sammankomst

för gemensam andaktsöfning eljest eger rum; ej heller må,

medan offentlig förrättning pågår, stämning kungöras förrättningsman.

Mellan klockan nio om aftonen och klockan sex om morgonen vare

ej någon skyldig mottaga stämning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

35

9 §•

Nu är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning

kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos rätten eller

häradshöfdingen i den ort, der han senast var i riket boende, anmält

viss person, som eger att för honom stämning mottaga, eller anvisning

å sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte omständigheter,

som utmärka, att han håller sig undan eller att han har

för afsigt att för framtiden bosätta sig i främmande land; varde stämningshandlingen

införd i allmänna tidningarne tre gånger, minst fjorton

dagar mellan hvarje gång, och, der så ske kan, i tidning inom den oi’t,

der han senast i riket bodde, en gång. Derjemte skall, der svaranden

inom riket eger kändt hemvist, stäinningshandlingen uppläsas för hans

husfolk, om sådant tinnes, och en besannad afskrift fästas å hans husdörr

samt, der han ej har sådant hemvist men eger fastighet inom riket,

afskrift som nyss är sagd tillställas den, som förvaltar fastigheten.

öfver anmälanden angående behörighet att stämning för annan

mottaga skall särskild förteckning föras å landet af häradshöfdingen och

i stad af rätten.

10 §.

Har svarande, som icke veterligen är ur riket faren, å särskilda

dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att han eller ombud

för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller, vid efterfrågan

hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring har,

säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller:

förekomma i öfrigt omständigheter, som gifva anledning dertill,

att han håller sig undan; varde stämningshandlingen uppläst för hans

husfolk, om sådant finnes, och en besannad afskrift fästad å hans husdörr.

11 §•

Der delegare i oskift dödsbo skola stämmas i mål, som boet rörer,

må stämningen kungöras den, som i boet sitter, ehvad han är delegare

eller syssloman; och svare denne de öfrige för att de utan dröjsmål

erhålla underrättelse om stämningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

12 §.

Skall någon stämmas i mål, som angår hans fasta egendom, och

har han ej der sitt hemvist, må, der någon är satt att egendomen förvalta,

stämningen honom kungöras; och svare han egaren för att denne

utan dröjsmål varder om stämningen underrättad.

13 §.

Skall helt byalag stämmas, och äro byamännen flere än tio, må

stämningen kungöras sålunda, att besannad afskrift af stämningshandlingen

öfverlemnas till en af svarandena att vara för dem alla tillgänglig

samt handlingen derefter, med underrättelse hvilken af svarandena bekommit

afskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å rättens

dörr. Lag samma vai’e, der eljest flere än tio skola stämmas i mål,

som angår egendom eller* rättighet, hvilken är för flera fastigheter

samfäld.

14 §.

I mål angående grufva, som tillhör flere gemensamt, må stämning

å delegarne kungöras grufföreståndaren; och svare denne delegarne för

att de ofördröjligen å stämma eller annorledes erhålla underrättelse om

stämningen.

15 §.

Stämning å konkursbo varde kungjord den, som förordnats att boets

angelägenheter bevaka, eller, der flere äro dertill förordnade, någon

af dem.

16 §.

År stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller

å stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen, der ej för

visst fall är annorledes särskildt stadgadt, kungjord den, som eger att

företräda samfundet eller inrättningen, eller, der flere, hvar för sig eller

gemensamt, äro dertill behörige, någon af dem.

År ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men

linnes någon, som eger sammankalla dem, hvilka hafva att öfver samfundets

angelägenheter besluta, skall stämningen honom kungöras.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 22.

37

17 §.

Då socken, stad eller annan sådan menighet skall stämmas, varde

stämningen kungjord den person eller myndighet, på hvilken det ankommer

att sammankalla dem, som i afseende å målet hafva att för

menigheten besluta.

18 §.

Skall härad eller tingslag stämmas, varde stämningshandlingen

uppläst i kyrkorna i de församlingar, som till häradet eller tingslaget

höra, samt å rättens dörr anslagen. I fråga om stämning å väghållningsskyldige

i distrikt, som ej med härad eller tingslag sammanfaller,

ege hvad nu sagdt är motsvarande tillämpning.

19 §.

I mål, deri landsting skall svara, varde stämningen Konungens

befallningshafvande kungjord; och läte Konungens befallningshafvande

landstinget å näst infallande lagtima möte om stämningen underrättas.

20 §.

Stämning å kronan må kungöras Konungens befallningshafvande i

det län, der domstolen är; och föranstalte Konungens befallningshafvande,

der annan myndighet har att bevaka kronans talan i målet, att underrättelse

om stämningen kommer den myndighet tillhanda.

21 §.

Skall stämning kungöras någon, som vistas utom det län, der

käranden bor, men inom riket, ege käranden att hos Konungens befallningshafvande

i nämnda län påkalla biträde med kungörandet. Vill

han af sådan rätt sig begagna, gifve till Konungens befallningshafvande

in stämningshandlingen jemte besannad afskrift och förskjute den kostnad

Konungens befallningshafvande finner för ändamålet nödig. Konungens

befallningshafvande sände derefter handlingen och afskriften till befallningshafvanden

i det län, der stämningen kungöras skall; och har denne

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

att ombesörja, det stämningen kungöres efter ty för hvarje fall är stadgadt,

så ock att till befallningshafvanden i det förra länet öfversända

stämningshandlingen tillika med bevis om kungörandet.

22 §.

Vistas den, hvilken stämningen kungöras skall, utom riket, ege

käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens

kungörande; dock varde kostnad, som för ändamålet pröfvas nödig, af

käranden förskjuten.

23 §.

Stämning skall kungöras: sist å åttonde dagen före den för målets

handläggning utsatta dag om svaranden har sitt hemvist i stad, der

rätten sammanträder, sist å fjortonde dagen förut om svaranden eljest

har sitt hemvist i det län, der domstolen är, och sist å trettionde dagen

förut om svaranden har sitt hemvist i annat län inom riket; dock att,

der någon, som har sitt hemvist inom Vesterbottens eller Norrbottens

läns lappmark, skall stämmas till annan domstol än den, inom hvars

område han är boende, stämningen ej i något fall må kungöras senare

än å trettionde dagen före inställelsedagen.

Har svaranden sitt hemvist utom riket, varde stämningen kungjord,

om han är boende inom Europa, sist å sextionde dagen före inställelsedagen

och i annat fall sist å etthundratjugonde dagen förut.

För svarande, som ingenstädes har stadigt hemvist, skall stämningstid

räknas så, som om han vore boende å den ort, der han med stämningen

anträffats.

24 §.

Har någon, som utom riket vistas, inom riket ombud, som eger

att för honom svara, och kungöres stämning det ombud, värde stämningstid

räknad efter ombudets hemvist.

25 §.

Kungöres stämning enligt 9 §, skall kungörandet vara fullbordadt

sist å etthundratjugonde dagen före den i stämningen utsatta dag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

39

26 §.

• ''• • • ;: -• »/1!

Vill någon kungöra stämning, efter ty i 13 § sägs, skall hvad der

är föreskrifvet, vara till fullo verkstäldt sist å trettionde dagen före

inställelsedagen; dock att, der någon af svarandena är enligt 23 § till

längre stämningstid berättigad, stämningen skall kungöras så långt förut,

att han den tid tillgodonjuter.

Delgifning af stämning enligt 14 § skall ske sist å sextionde

dagen före inställelsedagen.

28 §.

För svarande, som i 15 eller 16 § afses, galle den i 23 § stadgade

stämningstid, räknad efter den ort, under hvars domstol svaranden

lyder i tvistemål, som angå gäld i allmänhet; dock att kungörande af

stämning enligt sista stycket af 16 § ej i något fall må ske senare än

å sextionde dagen före inställelsedagen.

29 §. .

Stämning å menighet, som i 17 eller 18 § sägs, eller å kronan

varde kungjord sist å trettionde dagen före inställelsedagen.

30 §.

Landsting vare ej pligtigt att ingå i svaromål förr än å trettionde

dagen från den, då landstinget näst efter stämningens kungörande till

lagtima möte sammanträder.

31 §•

Om stämningstid i vexelmål är särskilt, stadgadt.

32 §.

Vill den, som stämd är, instämma genkäromål, som i 10 kap. 1 §

sägs, vare för genstämningen hälften så lång tid, som för första stäm
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 22.

ningen räknas skall efter ty förut är sagdt, der ej den, som genstämmes,

eljest är pligtig att inom kortare tid svara.

33 §.

Har käranden ej sitt hemvist inom rättens område, vare han skyldig

att, då stämningen kungöres, uppgifva viss person inom det område,

den vederparten må genstämning kungöra, der han sådan taga vill.

Sker det ej, ege den stämde att genkäromål utan särskild stämning

väcka, då målet första gången inför rätten till handläggning förekommer.

34 §.

Varder ej stämning kungjord på sätt i 7 till och med 20 §§ för

hvarje fall sägs, vare ogin.

År stämning kungjord efter ty nyss är sagdt, men har kungörandet

icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden

å den dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att

svaranden den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter. Har

svaranden ej varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt

och inom tid, som för stämnings kungörande gäller, delgifva svaranden

rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet förfallet.

35 §.

Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan mot den, som på

fri fot är, läte honom till rätten stämmas; och galle dervid hvad angående

stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§ samt i 21 och 22

§§ stadgadt, dock att allmän åklagare är utan särskildt förordnande

berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.

Stämning i brottmål varde svaranden kungjord så tidigt, att han

å förelagd dag kan för rätten sig inställa.

Ej vare i brottmål stämning nödig, der man vill vid rätten väcka

talan mot någon, som sjelf är der tillstädes. Menar någon, som tilltalad

blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt, och vill han förty i målet yrka

ansvar eller skadestånd, må det ske utan stämning, ändå att vederparten

ej är tillstädes. ‘

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

41

36 §.

Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten in

skriftlig ansökning om stämning med uppgift om sitt påstående samt

grunden derför; och varde stämningen å den ansökning tecknad. Om

kungörande af stämning, som hofrätt utfärdat, vare lag som i fråga

om kungörande af stämning till underrätt.

37 §.

Underrätt förordne vissa män, å landet minst två i hvarje socken,

att, då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut,

så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Dessa stämningsmän

gånge inför rätten ed, att de redligen och utan försumlighet skola uträtta

de delgifningsärenden, som åt dem uppdragas. Kronofogde, stadsfogde,

länsman eller nämndeman vare ock stämningsmän utan särskild!

förordnande, om han det sig åtager.

Förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade, skall

finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos

häradshöfdingen. Hos Konungens befallningshafvande i länet skall sådan

förteckning jemväl föras och allmänheten tillhandahållas; och åligge

det förty å landet häradshöfdingen samt i stad rätten att, då någon

förordnats till stämningsmän eller från befattningen afgått, uppgift

derom till Konungens befallningshafvande insända.

38 §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som

om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så

verkstäld, som intyget innehåller. Skriftligt erkännande om delgifning

vare ock, der det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän bestyrkt,

ansedt såsom fullt bevis om delgifningen. Enahanda vitsord tillkomme

intyg, som af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjensteman

meddelats angående delgifning utom riket.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

12 kap.

8 §•

År i instämdt brottmål åklagare eller enskild kärande ej å den i

stämningen utsatta dag tillstädes, och varder ej laga förfall visadt, vare

käromålet. förfallet.

Kommer å dag, hvartill instämdt brottmål blifvit utsatt, åklagare

eller enskild kärande för rätten och visar, att svaranden blifvit lagligen

stämd, men är svaranden borta utan att laga förfall framtes, ege rätten

förordna om hans hemtande. Varder han ej å den dag efter hemtning

för rätten instäld, dömes för uteblifvande att höta från och med tio

till och med tvåhundra daler.

Uteblifver i brottmål svarande utan laga förfall å dag, till hvilken

målet uppskjutits, och vållas deraf ytterligare uppskof, böte som nyss

är sagdt, der ej särskildt äfventyr är af rätten stadgadt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna §, skola böterna

genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit

ådömda, ej vunnit laga kraft. Visar svaranden innan målets slut, att

han haft förfall och ej kunnat rätten det kungöra, gånge böterna åter.

Genom denna lag upphäfvas:

hvad 82 § i resolutionen och förklaringen öfver allmogens allmänna

besvär den 17 september 1723 innehåller derom, att stämningar

skola ställas på första dagen af ting;

68 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär

den 16 mars 1739;

hvad förordningen angående rättegångskostnad för landsfiskalerne uti

de dem anbefalda embetsmål, så ock den rekonvention vederbörande må

hafva, när fiskalerne missbruka sitt embete och rättegången, den 12 oktober

1739 innehåller rörande stämning i rekonventionsmål;

hvad resolutionen den 29 maj 1752 innehåller angående stämning

å menighet;

37 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär

och ansökningar den 29 november 1756;

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

43

förordningen angående förändradt stämningssätt i vissa fall den

5 april 1871;

förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877;

lagen angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt

i vissa brottmål den 8 november 1889;

så ock hvad lag eller särskild författning i öfrigt innehåller mot

denna lag stridande; dock att ändring ej sker i 10 § af förordningen

angående sättet, huru förfaras skall med sådana personers anhållande

och tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade riken Sverige

och Norge samt derefter afvika till det andra, den 1 juni 1819, ej

heller i 18 § af förordningen rörande de lappar, som med renar flytta

emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni 1883.

Hvad förklaringen af allmänna lagens stadganden om stämning

den 14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär stämning å

motpart och vittne i samma sak, är berättigad att få dem genom en stämning

inkallade, skall fortfarande gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari . . . . ; dock att nu

gällande föreskrifter om stämningstid skola lända till efterrättelse i

mål, deri stämning före nämnda dag delgifvits.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa

fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17

maj 1872 skola erhålla följande ändrade lydelse:

5 §•

Tarfvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall

sammanträdet fortsättas nästföljande helgfria dagar till dess alla målen

förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.

6 §•

I tingslag, hvarom ofvan sägs, skall, der enligt 12 kap. 1 § rättegångsbalken

eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa

ting, uppskofvet ske till nästa sammanträde, eller, om längre rådrum erfordras,

till annat sammanträde under samma eller följande ting. I dessa

tingslag skall jemväl i fall, som afses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken,

å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde, innan

detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd af

parts uteblifvande från ting.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ....

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

45

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti

Kongl. Maj:ts högsta domstol onsdagen den 7

december 1898.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienberg,

Huss,

Afzelius,

WlJKANDER,

Petersson,

Hellström.

••/V • r • ■; > i • Ui ÅT!; *. i. :"*• T - 1 fri . ji r

. i / I > • • t: t : ? ''i$H V''j

Sedan högsta domstolen den 28 mars innevarande år, i närvaro

af justitieråden Glimstedt, Lilienberg, Huss, Afzelius, Wijkander, Petersson

och Hellström, förordnat, att handlingarna rörande förslag till lag

angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken och lag om ändrad

lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fall af

gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 skulle för närmare

granskning emellan bemälde ledamöter cirkulera, samt under den

derefter förflutna tiden justitierådet Glimstedt aflidit, så företogs nu

detta ärende till slutlig behandling; varande lagförslagen bilagda detta

protokoll. i • ■ •<>„

Under granskningen af ifrågavarande förslag framstäldes inom

högsta domstolen följande anmärkningar:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 22.

A. Förslag till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius, Petersson och Hellström

ansågo föremålet för lagen böra, för dennas särskiljande från andra

lagar, som redan gifvits eller framdeles kunde komma att utfärdas angående

ändring i vissa delar af rättegångsbalken, i rubriken närmare

utmärkas antingen genom angifvande af de kapitel i rättegångsbalken,

lagen afser att ändra, eller på annat sätt.

Justitierådet Wijkander yttrade att, för den händelse den af högsta

domstolen vid 12 kap. 8 § gjorda anmärkning vunne afseende, förslaget

lämpligen syntes kunna benämnas »förslag till lag angående

ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken».

11 kap.

1 §•

Då den kallelse å rättsegande, som förekomme i vissa särskilda

slag af mål såsom konkurs- och expropriationsmål jemväl benämndes

stämning, samt angående utfärdande och kungörande af dylik stämning

gälde särskilda föreskrifter, som ej berördes af förevarande lagförslag,

hemstälde justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius och Petersson, att

uttrycket »till rätten stämmas» måtte fullständigas med tillägget »efter

ty här nedan sägs» eller något dylikt.

Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg, Huss

och Afzelius instämde, anförde:

»Såsom departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

anmärkt, har sedan gammalt i vår rätt den grundsats varit gällande,

att talan i tvistemål skall genom stämning anhängiggöras. Då nu något

behof af ändring härutinnan icke försports, utan det fastmera torde för

bibehållande af reda och ordning vid tvistemålens behandling vara af

vigt, att samma grundsats fortfarande utan undantag bibehålies, samt

härtill kommer, att det för ordnandet af arbetet vid underdomstolarne

kan verka synnerligen menligt, om parter skulle tillerkännas rätt att

der inleda rättegång utan att stämning förut uttagits, hemställer jag,

att stadgandet i sista punkten af förestående §, hvilket stadgande, i

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

47

den mån det kan hafva betydelse för parts rätt att utvidga eu redan

anhängiggjord talan, ej har sin plats i detta kapitel, måtte utgå.»

Justitierådet Wijkander yttrade:

»Stadgandet i §:ns andra punkt är hemtadt från lagkomiténs och

lagberedningens förslag till rättegångsbalk. Det motiveras af lagkomitén

dermed, att ändamålet med stämning är att förekomma, att någon

dömes ohörd, samt att således, om någon är tillstädes utan att vara

stämd och förklarar sig det oaktadt vilja svara, stämning är öfverflödig.

Vore det nu så, att stämningen ej hade annat ändamål än det sålunda

uppgifna, så syntes vid stadgandet visserligen intet vara att erinra.

Men stämningen har hos oss inom civilprocessen sedan gammalt haft

sig tillerkänd eu vida större uppgift, den nemligen att utgöra, såsom

det heter i skeppmålabalken af 1667 års sjölag, ''begynnelse och grundval

till följande rättegång’ eller, med andra ord, den handling, hvarigenom

rättegången inledes, och den gräns, hvarutöfver den ej må utsträckas:

och, på de af justitierådet Hellström redan anförda grunder,

anser jag betänkligt att godkänna ett stadgande, hvilket i så väsentlig

mån som det nu föreslagna skulle stå i strid med sagda uppfattning

om stämningens betydelse.

Deremot är, efter mitt omdöme, intet att anmärka mot införande

i lagen af en föreskrift, enligt hvilken käranden skulle ega att i ett

redan anhängiggjort mål, med svarandens begifvande, utan uttagande

af stämning framställa nytt påstående, der domaren pröfvade detsamma

stå i sådant förhållande till det genom stämningen väckta, att de lämpligen

borde i ett sammanhang handläggas och bedömas; och detta så

mycket mindre som en dylik uppfattning om parternas rätt att efter

öfverenskommelse vidga omfånget för en rättegång helt visst redan i

praxis gjort sig gällande. Dock lärer böra erinras, att en sådan lagändring

synes förutsätta en något ändrad affattning af stadgandena i

24 kap. 3 § och 25 kap. 21 § rättegångsbalken.»

*■: vVi ”*) '' «*''» V ; t - .Vf .”il »f . i''-* % ; ’,•>!

2 §•

Justitierådet Hellström yttrade:

»Då hvad första punkten af förestående § innehåller om rätt för

flere kärande att erhålla gemensam stämning är så sjelfkärt, att något

särskildt stadgande derom icke erfordras, torde samma punkt kunna

utslutas; hvarjemte och då stadgandet i andra punkten erhåller be
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

tydelse först, sedan det blifvit fastslaget, att stämning skall vara skriftlig,

och samma stadgande således lämpligast bör hafva sin plats efter

det föreskrift i sådant hänseende meddelats, jag hemställer, att stadgandet

här måtte utgå samt i stället införas i 6 §.»

I afseende å andra punkten var justitierådet Afzelius ense med

justitierådet Hellström.

3 §•

Justitierådet Hellström anförde:

»Den rätt att förordna biträdande stämningsutgifvare, som hittills

medgifvits häradshöfding, har väl åt honom bibehållits, men deremot

har uti förslaget en sådan stämningsutgifvares befogenhet i väsentlig

grad inskränkts. Hitintills har nemligen en biträdande stämningsutgifvares

stämning haft samma giltighet som häradshöfdingens egen stämning;

och då mig veterligen icke någon olägenhet eller fara för rättssäkerheten

deraf försports, synes mig anledning saknas till ändring i

detta förhållande. Tvärtom håller jag före, att en ändring af det i

detta hänseende nu bestående mången gång kommer att vålla afsevärda

svårigheter. Fall torde nemligen kunna inträffa, att en svarandepart,

efter det stämning uttagits men innan den ännu hunnit honom delgifvas,

flyttat utom tingslaget, och i sådan händelse skulle en stämning,

som vid tiden för dess utfärdande varit af behörig person gifven och

således giltig, sedermera blifva utan gällande kraft. Vidare skulle en

part, som ju har rätt att i samma mål genom en stämning få inkallade

såväl flere vederparter som vittnen, allenast af den omständighet, att

en af motparterna eller ett af vittnena hade sitt hemvist utom tingslaget,

nödgas uppsöka häradshöfdingen för att af honom erhålla stämning,

hvilket besvär särdeles i de vidsträckta domsagorna, der häradshöfdingens

bostad kan vara belägen flere dagsresor från domsagogränsen,

kan för en kärandepart föranleda icke blott dryga kostnader utan ock,

der hans talan är beroende af viss stämningstid, förlust af samma talan.

Hvad brottmål angår, så inträffar det ju ofta, att inom ett tingslag

brott eller förseelser, som ej fålla under allmänt åtal, begås af personer

från annat tingslag. I de flesta sådana fall är det af största vigt för

den genom brottet eller förseelsen kränkte att omedelbart efter förbrytelsens

begående erhålla stämning å den brottslige, enär det i motsatt

fall kan vara förenadt med stora svårigheter, om icke omöjligt, att

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

49

anträffa honom för delgifning af stämningen. Skall nu, såsom förslaget

stadgar, den rättskränkte vara nödsakad att uppsöka häradshöfdingen

för erhållande af den erforderliga stämningen, torde i de allra flesta

fall utsigten för honom att erhålla rättslig upprättelse och få den brottslige

befordrad till straff vara ringa.

På grund häraf och då häradshöfdingarne icke torde underlåta att

vid förordnande af stämningsutgifvare tillse, att för ändamålet fullt

lämpliga personer blifva dertill utsedde, hemställer jag, att hvad i förslaget

linnes stadgadt derom, att allenast häradshöfdingens stämning

skall gälla, der den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist

utom tingslaget, måtte ur förslaget utgå; hvarjemte och då något fullt

effektivt sätt att till allmänhetens kännedom meddela underrättelse, om

hvilka till stämningsutgifvare förordnats, icke finnes, förslagets föreskrift

derom, att förteckning å stämningsutgifvare skall finnas anslagen

å rättens dörr, jemväl torde kunna uteslutas.»

Häruti instämde justitierådet Lilienberg med tillägg, att justitierådet

dock ansåg ordningen fordra, att uppgift å dem, som till stämningsutgifvare

förordnats, borde införas i länskungörelserna.

Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Huss och Afzelius

förenade sig, yttrade:

»Stadgandet i denna § angående giltigheten af stämning, som utfärdats

af biträdande stämningsutgifvare, synes mig lämpligen kunna

så utvidgas, att dylik stämning kommer att gälla så snart den, hvilken

stämningen kungöras skall, har sitt hemvist inom länet, i sammanhang

hvarmed lärer böra föreskrifvas att förteckning å biträdande stämningsutgifvare

skall intagas i länskungörelserna.

5 §*

Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg, Huss,

Afzelius och Wijkander instämde, anförde:

»Med hänsyn dertill, att stämningen skall utgöra grundvalen för

den följande rättegången, är det af vigt, att kärandens påståenden och

de till grund derför liggande uppgifter om de faktiska förhållandena i

målet blifva redan i stämningen så fullständigt och redigt som möjligt

upptagna: och då uppenbart är, att sådant i allmänhet kan ske noggrannare,

om berörda påståenden och uppgifter på förhand sammanfattas

i en skriftlig ansökning, ån om de allenast muntligen för stämBih.

till Riksd. Prat. 18H2. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

ningsutgifvaren framställas, samt i öfrigt, på sått departementschefen i

sitt yttrande till statsrådsprotokollet ock anmärkt, redan no skriftlig

stämningsansökning vanligen användes, hemställer jag om den ändring

i förestående §, att såsom regel måtte stadgas att, då stämning sökes,

skriftlig stämningsansökan skall till stämningsutgifvaren aflemnas, samt

att undantag härifrån må medgifva s allenast för det fall, att sökanden

ej sjelf förmår skriftligen uppsätta ansökningen och i följd af medellöshet

saknar utväg att få den genom annan uppsatt.»

6 §.

Då det understundom inträffade, att stämning måste uttagas innan

ännu tingsterminerna vore utsatta, och det i sådan händelse icke vore

möjligt, att, såsom med förevarande stadgande torde få anses vara afsedt,

i stämningen uttsätta viss bestämd dag för målets handläggning,

ansåg högsta domstolen stadgandet för nu antydda fall böra förtydligas.

7 §•

Justitierådet Hellström anförde:

»I det lagrum af gällande lag, som närmast motsvarar förestående

§, eller 7 § af 11 kapitlet rättegångsbalken, finnas noggranna föreskrifter

om det sätt, hvarpå delgifning eller, såsom åtgärden i förslaget benämnes,

kungörande af stämning skall verkställas. Någon motsvarande

föi-eskrift tinnes emellertid icke hvarken i förevarande § af förslaget

eller eljest i detsamma; och då ett sådant stadgande synes icke böra

saknas, samt detsamma lämpligen torde böra förekomma i omedelbart

sammanhang med stadgandena i denna §; hemställer jag, att der måtte

införas stadganden i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i förenämnda

lagrum af gällande lag finnes i anmärkta afseendet stadgadt.

Vidare synes mig det i förevarande § meddelade stadgandet, att

vid stämnings kungörande stämningshandlingen skall i hufvudskrift

svaranden förevisas, lätt kunna föranleda tvister, huruvida kungörandet

egt rum i stadgad ordning, samt särskild! för det fåll, då flere å skilda

orter boende personer skola genom samma stämning kallas, vålla afsevärda

svårigheter; och då man väl får förutsätta, att en vederbörligen

besannad afskrift af stämningen är lika lydande med hufvudskriften,

samt någon olägenhet icke försports af den hittills i allmänhet följda

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Propositian N:o 22.

51

praxis att till svaranden öfverlemna stämningen i hufvudskrift och till

egen säkerhet behålla allenast en afskrift, hemställer jag, att förberörda

stadgande måtte utgå, samt föreskrift i stället meddelas derom, att vid

stämnings kungörande käranden skall till svaranden öfverlemna stämningen

i hufvudskrift eller besannad afskrift.»

Justitieråden IAlienberg, Huss, Afzelius och Wijkander instämde i

justitierådet Hellströms hemställan, att stadgandet i §:n måtte utbytas

mot en föreskrift derom, att vid stämnings kungörande stämningshandlingen

skall till svaranden öfverlemnas i hufvudskrift eller besannad

afskrift.

Justitierådet Petersson yttrade: »Lika med justitierådet Hellström

anser jag bestämmelsen, att vid stämnings kungörande stämningshandlingen

skall i hufvudskrift förevisas svaranden, kunna föranleda tvister,

om kungörandet blifvit rätteligen verkstäldt, och i vissa fall vålla svårigheter

vid delgifningen. Det synes mig emellertid, som skulle bestämmelsen

kunna så inskränkas, att berörda olägenheter undvikas. Om

nemligen den afskrift, som tillställes svaranden, är officielt bestyrkt,

torde något förevisande af den originala stämningshandlingen skäligen

icke böra fordras; är åter afskriften annorlunda styrkt, bör visserligen

svaranden lemnas tillfälle att se originala stämningshandlingen, men

något ovilkorligt stadgande om densammas uppvisande torde ej heller

i detta fall vara af behofvet påkalladt, utan synes svarandens rätt vara

behörigen tillgodosedd genom ett stadgande, att i nämnda händelse

originala stämningshandlingen skall förevisas svaranden, om han det

begär.»

8 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius, Wijkander och Hellström

ansågo bestämmelsen i första stycket af §:n böra förtydligas genom närmare

angifvande af hvad med offentlig förrättning borde förstås; och

erinrade justitieråden i sådant hänseende om det i motsvarande stadgande

af lagkomiténs och lagberedningens förslag använda uttryckssätt,

nemligen att stämning ej finge delgifvas »å allmänt embetsrum, under

det embete eller tjenst förrättas af honom, som stämningen kungöras

skall, utan så är att stämningen rörer sak, den han har att för embetet

eller tjensten bevaka». Sådan bestämmelsen för närvarande vore af
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

fattad syntes den nemligen angifva att t. ex. stamning icke skulle

kunna delgifvas landtmätare under pågående landtmäteriförrättning ute

å marken.

Vidare yttrade justitierådet Hellström:

»Hvad beträffar andra stycket af förestående §, så har det deri

förekommande stadgandet icke någon motsvarighet i nu gällande lag.

Och då behof af ett, sådant stadgande icke på något sätt gjort sig

gällande, torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida detsamma är

behöfligt eller ens lämpligt. Då stadgandet synes mig vara utan nytta,

men deremot lätt kunna blifva ett vapen i hand för den, som vill

hålla sig undan för att undgå stämning, hemställer jag, att detsamma

måtte ur förslaget uteslutas.»

Då någon giltig grund näppeligen torde kunna påvisas, hvarför

den, som under tiden mellan kl. 9 om aftonen och kl. 6 om morgonen

anträffades utom sin bostad, skulle vara frikallad från skyldigheten att

mottaga stämning, hemstälde justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius,

Wijkunder och Petersson, att stadgandet i andra stycket af förevarande

§ måtte så inskränkas, att det komme att gälla allenast då fråga vore

om kungörande af stämning i svarandens bostad.

9 §•

.Justitierådet Hellström anförde:

»Förevarande från förordningen den 5 april 1871 hemtade stadgande

innehåller, utöfver hvad i samma förordning finnes föreskrifvet

om sättet för kungörande af stämning med veterligen ur riket faren

person, ytterligare att stämningen skall, der så ske kan, införas i tidning

inom den ort, der svaranden senast i riket bodde. Då emellertid,

såsom nyss är nämndt, stadgandet afser endast delgifning af stämning

med sådan person, om hvilken man har full vetskap, att han är ur

riket faren, samt vid sådant förhållande någon anledning icke torde

förefinnas till antagande, att stämningen bättre bringas till hans kännedom

derigenom, att den införes i tidningen inom den ort, der han

senast, kanske för lång tid sedan, i riket vistats, utan stadgandet synes

mig utan motsvarande nytta komma att för käranden fördyra och försvåra

den redan förut invecklade proceduren vid stämningens kungörande,

hemställer jag, att ifrågavarande stadgande måtte utgå.»

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 22.

53

10 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Äfven om antagas finge, att med ''ombud’ i förevarande, från

gällande författning i ämnet hemtade § allenast afväges ombud, som

hade s. k. generel fullmakt, syntes stadgandets affattning ej vara fullt

tillfredsställande. Det vore nemligen ingalunda en oomtvistad sak, att

dylik fullmakt medförde befogenhet att med laga verkan för fullmaktsgifvaren

mottaga stämning, utan snarare kunde en motsatt uppfattning

sägas vara den för närvarande rådande. Vid sådant förhållande hemstäldes,

att orden ''ombud för honom’ utbyttes mot ''någon, som eger

att för honom stämning mottaga’, samt att längre ner framför ordet

''ombud'' inskötes ''sådant.''.»

I " '' .>:••. * ; .{ j .. .

11 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»De i förslaget innefattade bestämmelser, hvarigenom för en mängd

fall det medgifves kärandepart att i vanlig ordning delgifva stämning

allenast en af de flere personer, hvilka i saken äro parter eller hafva

att företräda part, medföra uppenbarligen icke någon förändring i afseende

å möjligheten för domstolen att afgöra målet utan att samtliga

parter eller parts representanter iakttagit inställelse. Då det icke lärer

kunna ifrågasättas att mot en uteblifven part eller representant för

part tillämpa de i förordningen den 6 oktober 1882 stadgade påföljder

med mindre den uteblifne bevisligen fått sig stämningen kungjord,

synes det nödigt att lagstiftningen härutinnan på lämpligt sätt fullständigas.

»

12 §• '' '' . '' ;;.iV

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Denna § torde ej kunna vinna tillämpning å andra mål än sådana

som enligt bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken skola handläggas

vid domstolen i den ort, der fastigheten är belägen, d. v. s. mål, som

angå eganderätt, nyttjanderätt och dylikt. Men giltigt skal att i dessa

mål, hvilka i allmänhet äro af ganska stor vigt och ofta kräfva omfattande

utredning, medgifva att stämningen må kungöras annan än

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

fastighetsegaren, synes icke föreligga, då en mängd andra af egendomens

nyttjande och bruk härflytande tvister såsom om fordringar för arbete

eller tjenst, som utgjorts å egendomen, för råämnen eller varor, som

dit lemnats, med mera dylikt, hvilka, tvister i allmänhet äro af vida

mindre vigt än de förstnämnda, fortfarande måste anhängiggöra^ genom

stämning, som skall kungöras egaren sjelf. Att nämnda begge slag af

mål enligt gällande bestämmelser om forum handläggas vid olika domstolar,

torde i det hänseende, hvarom nu är fråga, sakna betydelse;

och hemställes alltså, att förevarande § måtte ur förslaget utgå. Att

härigenom komme att saknas bestämmelse, motsvarande den i resolutionen

den 29 november 1756 gifna angående stämningssätt i mål, som röra

bruk, hvilka innehafvas af flere intressenter och drifvas genom syssloman,

torde ej vara af någon praktisk betydelse, då dylika intressentskap

numera i regel hafva form af bolag, i afseende på hvilka särskilda

föreskrifter äro meddelade.»

16 §•

Justitieråden Huss, Afzelius, Wijkander och Hellström ansågo

olämpligt att bestämmelser i nu till behandling upptagna ämne skulle

finnas splittrade i skilda författningar, och hemstälde derföre, huruvida

icke de om stämning å handelsbolag, aktiebolag eller registrerad förening

i bolagslagarne meddelade föreskrifter kunde till förevarande lag

öfverflyttas och i sammanhang dermed den i samma lagar meddelade

bestämmelse, hvarigenom i fråga om delgifning likstäldes stämning och

annat offentlig myndighets bud, kunde på lämpligt ställe i lagen eller

i särskild författning upptagas i den utsträckning behofvet kräfde.

Justierådet Afzelius tilläde: »Vidkommande §:ns öfriga innehåll är

en lagstiftning utöfver nyss antydda gräns synnerligt vansklig. De

begrepp, med hvilka man här rör sig — ''samfund’, ''förening’, ''inrättning’,

''stiftelse’ — äro till sin legala betydelse icke af lagstiftning eller

praxis faststälda och derföre icke egnade att i och för sig lemna erforderligt

underlag för processuela bestämmelser. Det synes derföre nödigt

att söka uppställa något för de korporativa bildningar, man vill afse,

gemensamt, för den rättsökande allmänheten lättfattligt kännemärke,

äfven om härigenom de föreslagna stadgandenas tillämpningsområde

skulle komma att i någon mån inskränkas.»

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kortgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22. 55

Justitierådet Petersson, med hvilken justitierådet Lilienberq instämde,

yttrade:

»Hvem kärande har att låta kungöra stämning, som är uttagen å

handelsbolag, aktiebolag eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet,

derom finnes särskilda stadganden meddelade i 17 § af lagen

om handelsbolag och enkla bolag, 41 § af lagen om aktiebolag och 24 §

af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Med den

affattning förevarande § i förslaget erhållit skulle dessa stadganden,

såvidt de angå handelsbolag samt det för aktiebolag och registrerade

föreningar vanligast förekommande fall, att annan än bolagets eller

föreningens egen styrelse kärar till bolaget eller föreningen, här intagas,

hvaremot ifråga om nyssnämnda speciela fall allenast en hänvisning

lemnas till hvad som derom särskildt stadgas. Oafsedt att denna

hänvisning, sådan den i förslaget gifvits, lärer vara alltför obestämd,

torde emellertid en dylik affattning af förevarande § vara mindre

lämplig, i det hithörande bestämmelser väl böra återfinnas fullständigt

återgifva antingen å det ena stället eller å det andra men ej i vissa

delar å båda. Då nu en ändring i bolagslagarna desto mindre torde

böra ifrågasättas, som de der gifna bestämmelser, om hvilka nu är

fråga, afse jemväl annat offentlig myndighets bud än stämning, synes

mig ur praktisk synpunkt lämpligast vara, att i förevarande § såvidt

den angår handelsbolag, aktiebolag och registrerade föreningar för ekonomisk

verksamhet allenast hänvisas till hvad derom är särskildt

stadgadt.

Hvad åter angår andra bolag och föreningar äfvensom stiftelser

eller andra sådana inrättningar — hvarmed i förevarande sammanhang

gifvetvis ej kan afses andra sammanslutningar och bildningar än sådana,

som enligt lag eller praxis ega förvärfva rättigheter och ikläda sig

skyldigheter samt inför domstol kära eller svara — synes mig med

hänsyn till de vexlande former, hvarunder dylika sammanslutningar

och bildningar kunna förekomma, lämpligare bestämmelser än de i

förslaget intagna näppeligen stå att erhålla, och har jag således mot

samma bestämmelser intet att anmärka.»

17 §.

Justitieråden Lilienberg och Afzelius ansågo slutorden kunna föranleda

osäkerhet i de fall, då en myndighet, såsom t. ex. i vissa städer

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

drätselkammaren, egde föra talan för menigheten, men icke att träffa

aftal om förlikning. Både detta och utförandet af talan kunde hänföras

till beslut i afseende å målet, och justitieråden hemstålde derföre

om en redaktionsförändring för att närmare angifva hvad med bestämmelsen

åsyftades.

18 §.

Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg och

Petersson instämde, anförde:

»Enligt lagen om väghållningsbesvärets utgörande å landet den 23

oktober 1891 skall inom hvarje väghållningsdistrikt finnas en vägstyrelse,

som har att förvalta vägkassan, verkställa vederbörandes rörande

vägväsendet meddelade beslut och fullgöra öfriga åtgärder, som jemlikt

nämnda lag på styrelsen ankomma. Likaledes skall enligt förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den

26 januari 1894 för häradsallmänning finnas en allmänningsstyrelse,

som i alla frågor rörande allmänningen utöfvar delegarnes beslutanderätt,

der icke i reglemente för allmänningen är annorlunda stadgadt.

Vid sådant förhållande synes mig lämpligt vara, att stämning å väghållningsskyldige

eller delegare i häradsallmänning kungöres vederbörande

styrelses ordförande, på hvilkens åtgärd det sedermera bör ankomma

att tillse, det den stämda korporationen varder vid svaromåls

afgifvande behörigen representerad. Jag hemställer förty att sista

punkten af förevarande § måtte ersättas med ett stadgande i nu angifna

syfte.»

19 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om det yttrande, att,

då stämning skulle kungöras Konungens befallningshafvande, uppenbarligen

annan åtgärd för kungörandet icke borde ifrågakomma, än att

stämningshandlingen ingåfves till den, som hos nämnda myndighet vore

satt att mottaga handlingar i allmänhet; och hemstäldes, att detta till

förekommande af missförstånd måtte tydligare, än som skett, angifvas.

20 §.

Högsta domstolen hemstälde, att åt §:n gåfves en affattning, som

tydligare, ån som skett, utmärkte, att i fall, då annan myndighet än

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

57

Konungens befallningshafvande hade att bevaka kronans talan i målet,

käranden kunde delgifva stämningen vare sig Konungens befallningshafvande

eller berörda myndighet; och hänvisades derjemte till den

under 19 § framstälda anmärkning, hvilken gälde jemväl i afseende å

förevarande §.

21 §.

Justitierådet Hellström, med hvilken justitieråden Lilienberg,

Afzelius och Petersson förenade sig, yttrade:

»Då det för den kärande, som vill begagna sig af den honom enligt

förestående § medgifna rätt att för kungörande af stämning anlita

Konungens befallningshafvande, mången gång torde vara med mindre

besvär och tidsutdrägt förenadt att direkt hänvända sig till Konungens

befallningshafvande i det län, der kungörandet skall ega rum, än

att, såsom förslaget ovilkorligen föreskrifver, ingifva stämningen till

Konungens befallningshafvande i det län, der käranden bor, samt något

skäl att utesluta ett sådant tillvägagående icke torde förefinna,s, hemställer

jag om sådan ändring af denna §, att det lemnas käranden

öppet att, der han så åstundan få i berörda afseende hänvända sig

jemväl till Konungens befallningshafvande i det län, der stämningen

skall kungöras.»

Justitierådet Wijkander, med hvilken justitierådet Huss instämde,

anförde:

»Enligt gällande lag (kongl. förordningen angående stämningsmän

den 10 augusti 1877) äro kronofogdar, stadsfogdar och länsmän icke

skyldige att verkställa delgifning af enskildes stämningar, utan ankommer

på dem sjelfva att åtaga sig sådant uppdrag eller ej. Ett

häremot svarande stadgande återfinnes äfven i förevarande förslag (37 §).

Eftersöker man stadgandets tillkomst, finner man det vara hemtadt ur

lagberedningens förslag till rättegångsbalk, samt att det af beredningen

motiverats allenast dermed att ’det ej kan antagas såsom ovilkorlig

tjenstepligt för kronobetjent att kungöra stämningar i enskildes tvistemål’.

Hvarför detta ej kan antagas, nämnes icke, men skälet dertill

torde vara att söka i det ökade ansvar och tilläfventyrs äfven — ehuru

i mindre grad — i det ökade arbete, som ett sådant åliggande skulle

för berörda tjensteman medföra. Med den grund, hvarpå stadgandet

således får anses hvila, synes emellertid ej fullt instämma att, på sätt

Bih. till Piksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

som i 21 § af förslaget skett, ålägga Konungens befallningshafvande

skyldighet att i vissa fall ombesörja stämnings kungörande för parter

och, såsom förslaget synes afse, jemväl för vittnen, hvilken skyldighet

Konungens befallningshafvande svårligen lärer kunna fullgöra utan att

anlita, kronobetjeningens biträde.

Äfven i annat hänseende synes stadgandet i förevarande § ej väl

öfverensstämma med hvad på annat ställe i förslaget blifvit föreskrifvet.

Förslaget (38 §) angifver nemligen, att intyg af stämningsmän ej kan

anses såsom fullt bevis, med mindre ståmningsmännen äro ojäfvige; och

häraf följer, att Konungens befallningshafvande vid stämnings delgifvande

ej får använda andra än ojäfvige stämningsmän, efter som stämningen

eljest kan blifva ogin. Men för Konungens befallningshafvande finnes,

såvidt jag kan inse, icke någon möjlighet att bedöma, huruvida stämningsmännen

äro ojäfvige eller ej, och detta så mycket mindre, som

man ej kan antaga, att stämningsmännen sjelfve skola i allo hafva sig

bekant, hvad på en uppkommande fråga om deras jäfvighet kan inverka.

Vill man således öfverlemna åt Konungens befallningshafvande

eller annan offentlig myndighet att för den enskildes räkning ombesörja

stämnings delgifvande, synes detta med nödvändighet förutsätta, ätt

ovilkorligt vitsord tillerkännes delgifningsbevis, som utfärdats af de

utaf myndigheten använda stämningsmän — någonting, som dock icke

synes vara att förorda och ej heller, såvidt af motiven kan inhemtas,

vid förslagets affattande ens varit ifrågasatt.

Vid de af mig nu anmärkta förhållanden hemställer jag, att stadgandet

i 21 § måtte ur förslaget utgå.»

22 §.

Justitierådet Wijkander erinrade om hvad af justitierådet vid föregående

§ anförts och yttrade vidare, att justitierådet så mycket mindre

funne förevarande stadgande vara af nöden, som det, enligt justitierådets

tanke, icke kunde antagas annat än att utrikesdepartementet

fortfarande såsom hittills skulle komma att tillmötesgå enskildes framställningar

om biträde vid stämnings delgifvande i de fall, då sådant

lämpligen kunde och borde ega rum.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

59

23 §.

Justitierådet Hellström, med hvilken justitierådet Wijkander förenade

sig, anförde:

»I afseende å de föreslagna stämningstiderna synes mig en oegentlighet

föreligga derutinnan, att från den sedan gammalt gällande och

nu jemväl bibehållna regeln, att kortaste tiden för delgifning af stämning

till häradsrätt skall vara fjorton dagar, undantag gjorts för den

svarande, som stämmes till häradsrätt med tingsställe i stad, der han

har sitt hemvist. Något skäl för detta undantag är icke anfördt och

annat sådant torde icke heller kunna åberopas än att med hänsyn dertill,

att en sådan svarande hade sin bostad i närheten af tingsstället,

han skulle utan svårighet kunna medhinna att inom den föreslagna

tiden vidtaga åtgärder för sin talans bevakande. Härvid är likväl att

märka, att nämnda svarande dock är bosatt utom den domstols domvärjo,

dit han skall stämmas, och att det af sådan anledning torde vara

principielt oriktigt att för honom stadga kortare stämningstid, än som

är för häradets egna innebyggare föreskrifven, då de skola instämmas

till sitt personliga forum. Vidare synes med fog kunna framhållas, att,

då numera torde vara regel att, der härad icke har sitt tingsställe i

stad, sådant är beläget antingen i köping eller inom större stationssamhälle

eller ock å annan mera tätt befolkad ort, en derstädes bosatt

svarande har samma lätthet att infinna sig inför domstolen som den,

hvilken har sitt hemvist i stad, der tingsstället finnes, och att, derest

kortare stämningstid till häradsrätt än fjorton dagar skall för någon

stadgas, sådan bör i främsta rummet tillämpas för den, som är bosatt

inom rättens domvärjo på kort afstånd från eller invid sin ordinarie

tingsstad. Då emellertid en å landet bosatt svarandeparts sålunda på

längre eller kortare afstånd från tingsstaden belägna boningsort icke

lämpligen kan läggas till grund för beräkningen af den stämningstid,

honom bör tillkomma, synes mig den omständighet, att en svarandepart

är bosatt i stad, der ett härads tingsställe är beläget, så mycket

mindre böra tillerkännas någon inverkan på den honom tillkommande

stämningstid, som, på grund af hvad jag ofvan anfört, jag anser det

icke vara med god rättegångsordning förenligt att för en utom en rätts

domvärjo bosatt svarande stadgas kortare stämningstid än för en derinom

boende. På grund häraf hemställer jag om den ändring be
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

träffande de föreslagna stämningstiderna, att kortaste tiden för delgivning

af stämning till häradsrätt måtte i förestående § utan undantag

bestämmas till fjorton dagar.

Enär vidare Stockholms stad, som anses såsom särskilt län, helt

och hållet omslutes af Stockholms län, och det för den, som stämmes

från Stockholms län till domstolen i Stockholms stad eller från staden

till domstol i länet, uppenbarligen icke förefinnes behof af längre stämningstid

än fjorton dagar, torde stadgande införas derom, att vid beräkning

af stämningstid Stockholms stad och Stockholms län må anses

såsom ett län.

Då i förevarande § talas om den ort, der svaranden ’har sitt hemvist’,

afses dermed, enligt hvad motiven gifva vid handen, den ort, der

svaranden faktiskt är bosatt, äfven om denna ort skulle vara en annan

än den, der han är mantalsskrifven. Deremot har den i 10 kap. 1 §

rättegångsbalken förekommande bestämmelse, att svarandens personliga

forum är domstolen i den ort, der han ’sit,t bo och hemvist häfver’,

alltid tolkats såsom afseende domstolen i den ort, der svaranden ärra

antal sskrifven. Att på detta sätt svarandens ''hemvist’ skulle anses

vara ett annat, då fråga är om forum, än då frågan gäller beräkning

af stämningstid, är emellertid uppenbarligen olämpligt; och då ändring

i 10 kap. 1 § rättegångsbalken nu icke bör ifrågasättas, torde således

jemväl vid beräkning af stämningstid såsom svarandens hemvist böra

anses den ort, der han är mantalsskrifven, och särskilda bestämmelser

meddelas för de i motiven antydda fall, då med en dylik uppfattning

stämningstiden med hänsyn till svarandens faktiska vistelseort skulle

blifva för kort.

Slutligen och då den föreslagna affattningen af ifrågavarande §

näppeligen torde, såsom enligt motiven antagits, med erforderlig tydlighet

utmärka att, der flere svarande genom en stämning inkallas, stämningstiden

för en hvar af dem skall i eldighet med förevarande § beräknas,

och än mindre är klar derutinnan, att i fall, som i 11 § afses,

eu hvar sterbhusdelegare eger med hänsyn till sitt hemvist åtnjuta

stadgad stämningstid från den dag, stämningen kungjordes den, som

i boet sitter, hemställer jag, att uttryckliga bestämmelser i dessa hänseenden

må, i likhet med hvad i gällande lag är fallet, i förslaget intagas.

»

Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius och Petersson ansågo, lika

med justitierådet Hellström, dels att vid beräkning af stämningstid

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

61

Stockholms stad och Stockholms län borde anses som ett län; dels att

vid dylik beräkning såsom svarandens hemvist borde anses den ort,

der han vore mantalsskrifven, i hvilken händelse särskilda bestämmelser

borde meddelas för de fall, då, med en dylik uppfattning, stämningstiden

med hänsyn till svarandens faktiska vistelseort blefve för kort;

dels ock att uttryckliga bestämmelser borde gifvas derom, att, der flere

svarande genom en stämning inkallas, stämningstiden för en hvar af

dem skall i enlighet med förevarande § beräknas, och att, i fall som

i 11 § afses, en hvar sterbhusdelegare eger med hänsyn till sitt hemvist

åtnjuta stadgad stämningstid från den dag, stämningen kungjordes

den som i boet sitter.

24 §.

Under erinran af hvad som anförts vid 10 § hemstälde högsta

domstolen, att tillämpligheten af förevarande stadgande måtte inskränkas

till de fall, då den, som vistades utom riket, hade ombud, som icke

allenast egde att för honom svara, utan äfven vore behörig att för

honom mottaga stämning.

29 §.

Med afseende derå att, då stämning blifvit kungjord svarande,

som i 17 eller 18 § omförmäles, det för erhållande af ombud att i

målet svara i regel erfordrades, att särskilt sammanträde med vederbörande

utlystes, ansåg högsta domstolen den i förevarande § stadgade

stämningstid vara för nämnda fall väl knappt beräknad.

32 §.

Enär den hänvisning, som i förevarande § lemnades till 10 kap.

1 § rättegångsbalken, syntes hafva till ändamål att närmare antyda

hvad med genkäromål borde förstås, men hvad derom i nämnda lagrum

förekomme icke vore i sådant hänseende tillfyllest, ville högsta domstolen,

derest det kunde anses nödigt att här gifva närmare bestämmelser

i detta ämne, hemställa, att förevarande § måtte så ändras, att

hänvisningen utbyttes mot ett fullständigare angifvande af genkäromåls

begrepp i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad härom innehölles i

nuvarande 6 § af 11 kapitlet rättegångsbalken.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 22.

33 §.

Högsta domstolen ansåg förevarande stadgande, som saknade motsvarighet

i nu gällande lag, icke vara af något verkligt .behof påkalladt;

och då det dessutom torde för en kärandepart komma att medföra

synnerliga olägenheter, utan att motsvaras af någon afsevärd förmån

för svarandeparten, hemstälde högsta domstolen, att §:n måtte ur förslaget

uteslutas.

34 §.

Högsta domstolen hemstälde, att stadgandet i första punkten af

denna § i så måtto inskränktes, att om svarande, utan att framställa

invändning om möjligen förlupen felaktighet vid stämningens kungörande,

inläte sig i svaromål å densamma, hinder ej borde möta för

sakens vidare handläggning på samma stämning.

35 §.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Wijkander och Petersson hemstälde,

att då stadgandet i sista punkten af tredje stycket syntes strida mot

grundsatsen att ingen må dömas ohörd, berörda stadgande måtte ur

förslaget utgå.

Justitierådet Hellström yttrade:

»Den rätt, som i sista punkten af förestående § tillerkänts eu tilltalad

person att utan stämning väcka talan om ansvar och skadestånd,

synes mig böra begränsas derhän, att han skulle ega att begagna sig

af samma rätt allenast under förutsättning, att den, emot hvilken talan

väckes, vore åtminstone genom ombud vid rätten tillstädes; och hemställer

jag förty, att ifrågavarande punkt måtte i sådant hänseende

ändras.»

Justitierådet Afzelius anförde:

»Såsom bekant behandlas enligt svensk rättegångsordning såsom

brottmål äfven ett fristående skadestånds- eller ersättningsyrkande, der

det grundar sig på en s. k. causa criminalis. 1 följd häraf skulle ock

de i denna § gifna bestämmelser komma att i dylikt fall tillämpas.

Det behof som i egentliga brottmål rättfärdigar en större stränghet mot

svaranden, än i tvistemålen, synes mig emellertid i dessa fall alldeles

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

63

icke vara förhanden; det synes icke rinnas skäl att här förneka svaranden

det tillfälle till förberedelse, hvilket den obligatoriska stämningen

och den längre stämningstiden äro egnade att gifva. Jag hemställer

derföre, huruvida icke i nämnda hänseenden kunde göras undantag för

mål, der talan föres allenast om skadestånd eller ersättning, och dessa

mål härutinnan likställas med tvistemålen.

I öfrigt är jag ense med justitierådet Hellström.»

37 §.

Justitierådet Hellström anförde:

»Att i lag införa ovilkorligt stadgande derom, att stämningsmännens

antal skall utgöra minst två för hvarje socken, synes mig icke lämpligt.

I vissa delar af landet äro nemligen socknarne af så ringa utsträckning,

att nämnda antal stämningsmän ingalunda kan derstädes

anses erforderligt. Den domsaga t. ex., som varit mig anförtrodd,

eller Kinds och Redvägs härads domsaga i Elfsborgs län, består af ej

mindre än femtiotre socknar, och att häradsrätterna derstädes skulle

hafva ovilkorlig förpligtelse att förordna 106 stämningsmän, synes mig

så mycket mer orimligt, som något behof derstädes af ett så stort antal

stämningsmän icke förefinnes. Liknande torde förhållandet vara inom

åtskilliga andra domsagor; och då det dessutom ofta är förenad! med

icke ringa svårighet att erhålla lämpliga personer, villige att åtaga sig

det allt annat än begärliga uppdraget att vara stämningsmän, synes

det mig lämpligast böra åt vederbörande underrätter öfverlemnas att

efter för handen varande förhållanden pröfva, huru stort antal stämningsmän

kan för hvarje särskild ort erfordras. Jag hemställer derför,

att hvad förslaget innehåller derom, att å landet skall förordnas minst

två stämningsmän i hvarje socken, måtte uteslutas.

Hvad beträffar andra stycket af förevarande §, torde med fog

kunna ifragasättas, huruvida deri förekommande stadganden, hvilka icke

hafva någon motsvarighet i nu gällande lag, äro behöfliga eller, om så

skulle vara förhållandet, för sitt ändamål tillfyllestgörande. Innebörden

af samma stadganden är uppenbarligen att söka bereda dem, som af

stämningsmän vilja sig begagna, tillfälle att erhålla kunskap om hvilka

dertill äro förordnade. Då det emellertid för närvarande icke torde

möta svårighet att få kännedom om hvilka personer inom en ort äro

att såsom stämningsmän tillgå, synes mig stadgandena kunna utan

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

olägenhet undvaras. Skulle dock ett offentliggörande i nu förevarande

hänseende anses böra ega rum, så torde under inga förhållanden skyldighet

att hålla förteckning öfver stärnningsrnännen böra påläggas Konungens

befallningshafvande. Då nemligen denna myndighet icke sjelf

verkställer de på densamma ankommande delgifningar, utan låter dessa

ombesörjas af underlydande tjensteman eller betjente, har uppenbarligen

Konungens befallningshafvande intet behof af att för egen del ega kännedom

om stärnningsrnännen inom länet, och icke heller synes det mig för allmänheten

vara af någon nämnvärd nytta, om förteckningar öfver stämningsmännen

finnas hos Konungens befallningshafvande, ity att det för de

allra flesta torde vara med sådana kostnader och besvär förenadt att derstädes

inhemta upplysning, om hvilka äro att såsom stämningsmän tillgå,

att något anlitande af Konungens befallningshafvande i dylikt syfte aldrig

ifrågakommer. Likaledes synes mig den förpligtelse, som förslaget ålägger

häradshöfding, vara utan nytta. Inom de särskilda domsagorna hafva

nog i allmänhet de personer, som behöfva anlita stämningsmän, kännedom

om dessa; men, derest så icke skulle vara fallet, torde domsagoboarne,

särskildt inom de vidsträcktare domsagorna, icke hafva den

lätthet att uppsöka häradshöfdingen, att de vid behof att använda stämningsmän

äro i tillfälle att af häradshöfdingen skaffa sig upplysning

om desamma; och som rättens dörr ju i regel är för allmänheten tillgänglig

blott några få gånger om året, synes mig icke heller ett anslag

der vara till synnerlig nytta.

Om derför öfver hufvud taget något sådant offentliggörande, som

i förslaget afses, kan anses behöfligt, synes det mig som om ett mera

effektivt resultat skulle vinnas, derest allmänheten bereddes tillfälle att

å skilda ställen inom en domsaga erhålla kännedom om stämningsmännen

för orten, och torde i så fall vederbörande länsmän vara mest lämpade

att tillhandagå med dylika upplysningar, ty dels behöfva ju dessa tjensteman

ofta sjelfva använda stämningsmän, dels torde de ej sällan anlitas

af enskilda parter för biträde vid delgifningar och dels äro de, såsom

bosatte å skilda orter inom en domsaga, lättare än häradshöfdingen tillgängliga

för meddelande af de upplysningar, hvarom nu är fråga.

På grund häraf hemställer jag att, derest nu ifrågavarande stadgande

icke anses böra helt och hållet uteslutas, detsamma måtte ändras

i riktning, jag senast antydt.»

Justitieråden Lilienberg och Wijkander förklarade sig dela de af

justitierådet Hellström sålunda uttalade betänkligheter.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

65

Justitieråden Huss. Wijkander, Afzelius och Hellström förenade sig

om det yttrande, att då de bestämmelser, som komme att gälla om

stämnings delgifvande, syntes böra äfven i annat hänseende än det förevarande

erhålla en motsvarande tillämpning i afseende å delgifning af

offentlig myndighets bud i allmänhet, justitieråden hemstälde —

under erinran tillika om hvad justitieråden i sådant syfte redan anfört

vid 16 § — att de föreskrifter, som härutinnan kunde anses erforderliga,

sammanfördes vare sig i en särskild § af denna lag eller ock i en

serskild författning.

38 §.

Justitierådet Afzelius yttrade:

»Då de i 11 kap. 7 § rättegångsbalken meddelade föreskrifter angående

sättet för stämnings delgifning eller kungörande icke upptagits

i förslaget, ega de i denna § innefattade bestämmelser endast betydelsen

af bevisregler. Såsom sådan regel betraktad torde den i 2 punkten

meddelade bestämmelsen knapt vara följdrigtig eller lämplig. När såsom

embetsintyg i allmänhet gäller allenast intyget af två stämningsmän,

synes det oegentligt att tillägga en sådan tjenstemans intyg alldeles

enahanda vitsord i ett särskildt fall; och vidkommande bevisvärdet

af ett skriftligt erkännande synes äfven i förevarande fall höra gälla

den i 17 kap. 1 § rättegångsbalken uttalade regeln, hvilken underkastar

detta domarens fria pröfning. Jag hemställer alltså att denna punkt

måtte utgå.»

Justitierådet Wijkander anförde:

»Beträffande den bevisning, som vid uppkommen fråga, huruvida

stämning rätteligen blifvit kungjord, må tillerkännas vitsord, intager

förslaget en väsentligen afvikande ställning från nu gällande lag. Medan

den senare utgår från antagandet, att allenast fullt bevis må gälla, och

angifver, huru beskaffad den bevisning skall vara, som må för fullt

bevis anses, hvilar förslaget, efter hvad motiven utmärka, på den uppfattningen,

att de allmänna bevisreglerna skola komma till användning,

hvarförutom i 38 § af förslaget angifvas vissa fall, då såsom full bevisning

skall gälla såd-an, som enligt de allmänna bevisreglerna ej kan

så anses.

Det vill emellertid synas som om de allmänna bevisreglerna ej väl

lämpade sig i förevarande hänseende. De förutsätta nemligen, att s. k.

Bill. till liiksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kongl.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

half bevisning — vare sig genom ett vittnes utsago eller genom bindande

omständigheter och liknelser — kan vara åstadkommen — och

att i sådan händelse värjemålsed må ådömas, men ådömandet af edgång

rörande det faktum, att svaranden blifvit stämd eller ej, lärer ej höra

ifrågakomma. Edgång bör ej anlitas i oträngdt mål; och svårligen kan

något behof af edgång anses föreligga i ett fall, der det stått käranden

fritt att på förhand skaffa sig all den bevisning, som erfordras, och der

bristandet åt bevisningen i allmänhet ej medför annan olägenhet än att

käranden nödgas uttaga ny stämning. I och för sig oformligt synes

ock vara att ådöma en svarande edgång, innan man ännu ens vet, om

han blifvit stämd.

Vid sådant förhållande synas nu gällande bestämmelser i denna

del böra lemnas företräde framför förslaget; och detta så mycket hellre,

som det måste anses för en fördel för käranden att redan i lagen finna

tydligen angifven den bevisning, som kan godkännas. Med en sådan

anordning blifver nemligen faran för käranden att misstaga sig om

bevisningens värde så godt som ingen.»

Justitierådet Hellström erinrade, att för den händelse justitierådets

vid 7 § gjorda hemställan vunne afseende, deraf påkallades en omarbetning

af bestämmelserna i denna §. Komme deremot icke några

föreskrifter om sättet för stämnings delgifning att i förslaget intagas,

instämde justitierådet i den af justitierådet Afzelius vid §:n gjorda

hemställan.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Då förslaget, såsom mig synes på goda skäl, hellre än att föreskrifva

en viss form för stämnings delgifvande, velat förordna, huru

intyg derom borde vara beskaffad^ för att kunna och böra af rätten

godkännas, återstår för mig endast att tillse, om icke äfven andra bevis

än de här nämnda, borde i förevarande afseende kunna vara till fyllest;

och jag skulle då vilja hemställa, att äfven intyg af ensamt kronofogde,

stadsfogde eller länsman borde såsom giltigt antagas. I öfrigt förefaller

det mig såsom vore det lämpligare att åt stadgandet gifva den formen,

att de ifrågavarande intygen skulle gälla såsom bevis, än att såsom nu

förklara, att de skola anses såsom fullt bevis, ett uttryck, som icke

heller förekommer i de äldre lagförslagen, och det antagligen af skäl,

att intyget visserligen skulle tagas för godt, men endast såvida det icke

genom annan bevisning blefve vederlagdt.»

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

67

12. kap.

8 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

sDå stadgande^ om böter för svarandeparts utevaro i tvistemål

upptagas i särskild författning, synes det vara mindre lämpligt, att

motsvarande föreskrifter rörande brottmålen ingå såsom en del af sjelfva

rättegångsbalken, och hemställes förty, att samma föreskrifter inrymmas

i en särskild författning.

Hvad angår dessa föreskrifters innehåll synes till en början lämpligt.

vara, att till förekommande af all tvekan uttrycklig bestämmelse,

såsom i nu gällande lag i afseende å vissa brottmål skett, meddelas

derom, att domstolen i brottmål i allmänhet eger, der den finner sådant

lämpligt, lägga svaranden vite före. I fråga åter om den rätt, som enligt

förslaget liksom enligt gällande lag tillkommer domstolen att låta

inställa uteblifven svarande genom hemtning, så synes denna rätt böra

så bestämmas, att domstolen eger, på hvilket stadium af målet som

helst, så snart svaranden förfallolöst uteblifvit och domstolen finner

hans inställande genom hemtning erforderligt, derom förordna, oafsedt

om annan påföljd, såsom vite, varit för svarandens utevaro stadgad.

Om emellertid en dylik hemtningsrätt medgifves domstolen, torde å

andra sidan böra stadgas, att om heintningsbeslutet gifves vare sig å

dag, dertill instämdt brottmål blifvit utsatt, eller å dag till hvilken

det uppskjutsa, och hinner verkställas så snart, att målet å samma dag

kan ånyo förekomma, böter eller vite för utevaro den dagen ej må

svaranden ådömas.»

Justitierådet Afzelius tilläde, att det slag af brottmål, hvarom

justitierådet erinrat vid 35 § i lagförslaget, syntes böra jemväl i det

hänseende, hvarom här vore fråga, behandlas såsom tvistemål, så att

t. ex. hemtning i dylika mål icke borde under något förhållande ifrågakomma.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

B. Förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen

angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting

den 17 maj 1872.

6 §•

Högsta domstolen hemstälde att, till undvikande af missförstånd,

i första punkten emellan orden »nästa» och »sammanträde» insattes ordet

»allmänna», hvarigenom stadgandet i förevarande hänseende skulle erhålla

samma lydelse, som det nu har.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kongl. Mufti Nåd. Proposition N:o 22.

69

Utdrag af protokollet öfver justitiedeparternentsärevden, hållet

inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 3 februari 1899

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr minister^ för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Akerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

Claéson,

Dyrssen,

Justitieråden: Wijkander,

Hellström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kongl. Maj:ts beslut

den 21 Februari 1898 till högsta domstolen remitterade förslag till lag

angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken och till lag om

ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa

fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj 1872.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen

:

»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen

framstälts mot de remitterade förslagen, hafva vissa ändringar i desamma

blifvit vidtagna. 1 afseende å dessa tillåter jag mig att åbe
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

ropa hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt och anser mig nu

endast böra beröra några särskilda inom högsta domstolen gjorda anmärkningar,

hvilka icke funnits böra föranleda sådan ändring, som inom

högsta domstolen blifvit ifrågasatt.

Beträffande 11 kap. 5 § rättegångsbalken — som i sin föreslagna

lydelse lemnar käranden öppet att muntligen eller skriftligen begära

stämning — hafva högsta domstolens fleste ledamöter, under erinran

om vigten deraf, att kärandens påståenden och de till grund derför

liggande uppgifter redan i stämningen upptoges så fullständigt och

redigt som möjligt, hemstält, att såsom regel måtte stadgas, att stämning

skulle sökas skriftligen och undantag härifrån medgifvas endast

för det fall, att sökanden ej sjelf förmådde skriftligen uppsätta ansökningen

och i följd af medellöshet saknade utväg att få den genom

annan uppsatt. Då emellertid ett dylikt stadgande skulle för de talrika

mindre bemedlade parter, som ej äro i stånd att på egen hand

affatta en skriftlig stämningsansökning, medföra kostnader, hvilka de

enligt förslaget likasom enligt gällande lagstiftning kunna undgå genom

anlitande af utvägen att muntligen söka stämning, samt det ej lärer

kunna obetingadt antagas, att yrkanden och sakuppgifter varda i en

skriftlig stämningsansökning affattade med större fullständighet och reda

än i en på grund af kärandens muntliga framställning utfärdad stämning,

har giltig anledning ansetts ej föreligga att härutinnan frångå den

ståndpunkt det remitterade förslaget intager.

Vid 11 kap. 11 § rättegångsbalken har högsta domstolen erinrat,

att då de i förslaget innefattade bestämmelser, hvarigenom för en

mängd fall det medgåfves kärandepart att i vanlig ordning delgifva

stämning allenast en af de flere personer, hvilka i saken vore parter

eller hade att företräda part, uppenbarligen icke medförde någon förändring

i afseende å möjligheten för domstolen att afgöra målet utan

att samtliga parter eller parts representanter iakttagit inställelse, samt

det icke kunde ifrågasättas att mot eu uteblifven part eller representant

för part tillämpa de i förordningen den 6 oktober 1882 stadgade

påföljder, med mindre den uteblifne bevisligen fått sig stämningen kungjord,

lagstiftningen härutinnan borde på lämpligt sätt fullständigas.

Den sålunda framstälda anmärkningen synes åsyfta det förhållande,

att uttryckliga bestämmelser saknas i fråga om förfarandet i sådana

fall, der målet synes icke böra afgöras med mindre svaromål afgifvits,

samt i följd af stämningsmottagarens försummelse att behörigen fort
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

71

ställa stämningen till alla dem, som skola i målet svara, de i 1882 års

förordning angifna tvångsmedel ej kunna komma till användning mot

samtliga parter eller representanter för part. Visserligen lärer det ej

kunna förnekas, att i berörda hänseende* gällande lagstiftning i viss

mån lider af ofullständighet. Frågan om afhjelpande af denna bristfällighet

i föreskrifterna om förfarandet inför rätta står emellertid icke

i nödvändigt sammanhang med den nu föreslagna lagstiftningen angående

stämning, hvilket tydligt framgår deraf, att förslagets regler om

stämnings öfverlemnande till annan än svarande eller till allenast en

af flere, som skola afgifva svaromål, till väsentlig del äro hemtade från

gällande lag. Vid sådant förhållande och då lämpliga stadganden i det

af högsta domstolen antydda ämne ej synas kunna komma till stånd

utan väsentliga rubbningar i vissa delar af rättegångsbalken, hvilka eljest

ej stå i samband med nu förevarande lagstiftning, torde frågan om

dylika stadgandens utarbetande böra tills vidare anstå.

1 fråga om huru stämning skall kungöras handelsbolag, aktiebolag

eller registrerad förening för ekonomisk verksamhet äro föreskrifter

meddelade i de år 1895 tillkomna bolags- och föreningslagarne.

Jemlikt dessa skall stämningen i allmänhet anses lagligen kungjord,

då den delgifvits någon af de personer, hvilka, hvar för sig eller samfäldt,

ega företräda bolaget eller föreningen, dock att i afseende å stämning,

som å aktiebolag eller förening tagits af dess egen styrelse, särskilda

regler äro stadgade. Enligt det remitterade förslaget skulle omförmälda

föreskrifter lemnas orubbade men stadganden i ämnet införas

jemväl ill kap. rättegångsbalken. Den föreslagna 16 § i nämnda kap.

(15 § i den reviderade texten) upptager nämligen en bestämmelse, som

i sig innesluter bolagslagstiftningens regel om särskild bolagsmans eller

styrelseledamots befogenhet att mottaga stämning. Föreskrifterna om

delgifning af stämning, som af aktiebolags eller förenings styrelse tagits

å bolaget eller föreningen, äro deremot ej i förslaget intagna, utan

innehåller förslaget i sådant afseende en hänvisning till förenämnda,

redan gällande stadganden.

Högsta domstolens flesta ledamöter hafva anmärkt såsom olämpligt,

att, på sätt enligt förslaget blefve fallet, nu anförda bestämmelser skulle

finnas splittrade i skilda författningar, och förty hemstält, att de . i bolagslagarne

upptagna bestämmelserna måtte öfverflyttas till 11 kap.

rättegångsbalken. Öfriga ledamöter hafva åter från enahanda synpunkt

förordat, att i nämnda kap. endast hänvisades till bolagslagstiftningen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Ehuru det visserligen vore önskvärdt, om samtliga bestämmelser

beträffande sättet för bolags och föreningars instämmande kunde i

rättegångsbalken sammanföras, äro dock de särskilda, i bolagslagstiftningen

upptagna föreskrifter, till hvilka t förslaget för visst fall hänvisar,

af den detaljerade beskaffenhet och stå delvis i sådant sammanhang

med andra, till berörda lagstiftning hörande stadganden, att de icke

gerna kunna ur sitt nuvarande sammanhang lösryckas. Att åter, såsom

inom högsta domstolen äfven blifvit hemstäldt, låta förevarande § i

rättegångsbalken jemväl i fråga om bolagsmans eller styrelseledamots

behörighet att mottaga stämning hänvisa till bolagslagstiftningen, synes

så till vida mindre lämpligt, som den i berörda hänseende antagna

grundsats bör ega giltighet äfven i fråga om sådana bolag eller föreningar,

å hvilka nämnda lagstiftning ej eger tillämpning, och så till vida måste

upptagas i rättegångsbalken. Deremot torde till afhjelpande af den

oegentlighet, som onekligen ligger deri, att nyssberörda grundsats, i

hvad den angår handelsbolag, aktiebolag och registrerade föreningar,

uttalas å två särskilda ställen i lagstiftningen, bolags- och föreningslagarnes

bestämmelser om stämnings kungörande för bolagsman eller

styrelseledamot böra utbytas mot en hänvisning till rättegångsbalkens

stadganden i detta ämne; och har jag låtit utarbeta förslag till den

ändrade lydelse af nyssnämnda lagar, som häraf föranledes.

Derjemte har med anledning af anmärkning, som inom högsta

domstolen förekommit, den i 11 kap. 16 § rättegångsbalken (15 § i

den reviderade texten) förekommande hänvisning blifvit förtydligad.

I 18 § (17 § af den reviderade texten) har i enlighet med en

inom högsta domstolen framstäld erinran vidtagits den ändring, att

stämning å väghållningsskyldige skall kungöras vägstyrelsens ordförande.

Att, såsom jemväl blifvit hemstäldt, låta en motsvarande regel gälla

i fråga om stämning å delegare i häradsallmänning har deremot ansetts

ej kunna ifrågasättas, då allmänningsstyrelsen ej under alla förhållanden

eger föra delegarnes talan.

I afseende å de bestämmelser, som den föreslagna 23 § af 11 kap.

rättegångsbalken (jfr. 22 och 23 §§ i den reviderade texten) innehåller

rörande beräkning af stämningstid, har högsta domstolen uttalat, att

såsom svarandens hemvist borde i allmänhet vid dylik beräkning anses

den ort, der han vore mantalsskrifven; till stöd hvarför anförts, att den

i 10 kap. 1 § rättegångsbalken förekommande bestämmelse, att svarandens

personliga forum vore domstolen i den ort, der han hade bo och

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

73

hemvist, alltid tolkats såsom afseende domstolen i den ort, der svaranden

vore mantalsskrifven, samt att det vore olämpligt, att svarandens

hemvist skulle vara ett annat då fråga vore om forum än då frågan

gälde beräknande af stämningstid.

Anledningen till att i förslaget ej tagits hänsyn till mantalsskrifningsorten

är att söka uteslutande deri, att, såsom af högsta domstolen

ock antydts, de för vanliga förhållanden afpassade stämningstiderna

med ett dylikt beräkningssätt skulle för vissa svarande blifva otillräckliga.

Detta gäller emellertid företrädesvis sådana personer, som, fastän

de under längre tid uppehålla sig utom riket, dock enligt gällande bestämmelser

skola inom riket mantalsskrifvas, nämligen dem, som äro i

rikets tjenst å utländsk ort anstälda, jemte deras familjer och svenska

betjening äfvensom vissa sjöfarande. Derest alltså, på sätt torde lämpligen

kunna ske, i lagen skiljes mellan delgifning inom och utom riket,

synes hinder ej möta att i fråga om det förra fallet låta den af högsta

domstolen förordade regeln om hemvistets likställande med mantalsskrifningsorten

vinna oinskränkt tillämpning. Hvad åter beträffar delgifning

utom riket lärer mot sjelfva grundsatsen om stämningstidens beräknande

med hänsyn till svarandens hemvist kunna med fog anmärkas,

att densamma lätt kan leda till obillighet mot svaranden i sådana fall,

då denne vid stämningens mottagande befinner sig på betydande afstånd

från boningsorten, i hvilket hänseende särskilt må erinras, att i

sådana fall, der en inom riket boende person under vistelse utomlands

stämmes till domstol i hemorten eller öfverhufvud till svensk domstol,

det i förslaget antagna beräkningssätt tydligen leder till mindre tillfredsställande

resultat. Vid detta förhållande synes stämningstidens längd

vid delgifning utom riket i stället böra göras beroende af hvar delgifningen

eger rum.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts hafva stadgandena i förevarande

§ omarbetats, dervid för vinnande af ökad reda och öfverskådlighet

föreskriften om stämningstidens beräknande vid delgifning

utom riket öfverflyttats till nästföljande §.

I sammanhang dermed att, i enlighet med högsta domstolens hemställan,

den i 29 § föreslagna stämningstid för menigheter blifvit utsträckt

till 60 dagar, har motsvarande förändring ansetts böra vidtagas

i afseende å den i 26 § intagna föreskrift om stämningstid för byamän

och andra delegare i jordsamfällighet; och har vid sådant förhållande

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

det i sistnämnda § upptagna förbehåll om förlängning i visst fall af

stämningstiden funnits kunna utan olägenhet bortfalla.

I afseende å det i 37 § upptagna stadgande, att å landet stämningsmännens

antal skall utgöra minst två för hvarje socken, hafva

några ledamöter af högsta domstolen erinrat, att i vissa delar af landet

socknarne vore af så ringa utsträckning, att nämnda antal ej kunde

anses erforderligt, äfvensom att det ofta vore förenadt med svårighet

att finna lämplige personer, som vore villige att åtaga sig uppdraget

att vara stämningsmän. Att, såsom bemälde ledamöter ifrågasatt, helt

och hållet utesluta ifrågavarande stadgande synes mindre lämpligt, då

det uppenbarligen är af stor vigt, att tillräckligt antal stämningsmän

å hvarje ort förordnas, samt erfarenheten visar, att sådant för närvarande

ej allestädes sker. Deremot har, med hänsyn till föreskriften

om nämndemäns likställighet med särskildt förordnade stämningsmän,

minimiantalet af de förordnade ansetts kunna utan olägenhet nedsättas

till en i hvarje socken, ett antal för hvars fyllande med lämpliga personer

svårighet ej torde möta.

De föreskrifter, som den föreslagna 8 § i 12 kap. rättegångsbalken

innehåller rörande påföljd af parts utevaro i brottmål, hafva

efter omarbetning i den af högsta domstolen angifna syftning upptagits

i ett särskildt lagförslag, vid hvilket förhållande rubriken till hufvudförslaget

kunnat i enlighet med hvad högsta domstolen hemstält förtydligas.

»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgifna

yttrandet affattade förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap.

rättegångsbalken, lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande

i brottmål, lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den

17 maj 1872, lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag

och enkla bolag den 28 juni 1895, lag angående ändrad lydelse

af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 samt lag angående

ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk

verksamhet den 28 juni 1895; och hemstälde departementschefen i

underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes, jemlikt § 87 regeringsformen,

för Riksdagen till antagande framlägga dessa förslag.

Justitieråden Wijkander och Hellström åberopade hvad de vid förslagens

granskning i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari de nu

framlagda förslagen afveke från de af dem uttalade åsigter.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

75

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande departementschefens

hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans Kong].

Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse bilagan

litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

t

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.