Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten m. m

1899-02-24 · 105 sidor, varav 101 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 101 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1899:34, Med förslag till lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

1

N:o 34.

Kongl. Majits nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension

af staten m. m.; gifven Stockholms slott den 24februari

1899.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att

dels antaga härvid fogade lag angående civile tjensteinnehafvares

rätt till pension af staten;

dels, med ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om sättet

för bestridande af pensioneringen af så väl embets- och tjenstemän samt

betjente vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjensteinnehafvare vid

postverket, medgifva, att samtlige till poststaten hörande tjensteinnehafvare,

livilka från och med det år, då sådan ny organisation af civilstatens

pensionsinrättning inträder, som i statsrådsprotokollet blifvit

omförmäld, afgå ur tjenst, ega att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen,

- derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor

blifvit behörigen uppfylda, äfvensom att från och med samma tidpunkt

de pensioner, som dittills blifvit tjensteinnehafvare vid postverket beviljade

från civilstatens pensionsinrättning att utgå jemte pension från

postverkets pensionsstat, må i stället utgå från sistnämnda pensionsstat;

dels för bildande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

anförda grunder, af ny enke- och pupillkassa för civilstaten

uppföra å nionde hufvudtiteln såsom ordinarie anslag ej mindre

35,000 kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden

Bih. till liiksd. Prat. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 34.

för nämnda kassa än äfven 9,200 kronor till beredande af frihet från

befordringsafgifter för de till åttonde och nionde pensionsklasserna

hörande delegare i kassan;

dels och — under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad

Kongl. Maj:t i föregående punkter föreslagit — med uteslutande från

riksstaten för år 1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda

anslagen till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor, medgifva,

att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande

behållningar å det till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns

enkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor må användas

till bestridande af derifrån redan beviljade pensioner, samt att hvad

derutöfver kan blifva för samma ändamål erforderligt må af Kongl.

Maj:t af tillgängliga medel förskjutas för att sedermera hos Riksdagen

till ersättande anmälas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Hans Wachtrneister.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

8

Förslag

till

Lag

angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten.

§ 1.

Rätt till pension af staten enligt denna lag tillkommer, med de

inskränkningar och under de vilkor, som här nedan angifvas, hvarje

ordinarie innehafvare af civil befattning, med hvilken är förenad lön å

stat, som blifvit faststäld af Konungen och Riksdagen.

Med civil befattning förstås här hvarje befattning, som icke är

militär, civilmilitär eller uteslutande presterlig.

§ 2.

Från pensionsrätt enligt denna lag undantagas:

a) innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från

arméns pensionskassa, flottans pensionskassa, statens jernvägstrafiks

pensionsinrättning eller telegrafverkets pensionsinrättning;

b) tjensteinnehafvare, som icke eger svensk medborgarerätt.

§ ä.

Pension är antingen hel eller afkortad och utgår med högst 8,000

kronor för år räknadt.

§ 4.

Med hel pension förstås, i de fall der aflöningsförmånerna äro fördelade

i lön och tjenstgöringspenningar, ett lönen motsvarande belopp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Der sådan fördelning ej eger ruin, utgör hel pension den del af lönebeloppet,

hvilken tjensteinnehafvaren icke är skyldig att afstå under

tjenstledighet, som åtnjutes för sjukdom.

Hel pension utgör dock:

för häradshöfding 5,000 kronor;

för förste landtmätare 2,500 kronor; och

för provinsialläkare 4,000 kronor.

§ 5.

Rätt att afgå från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension

inträder:

a) vid 62 lefnads- och 25 tjenstår, deraf 20 år såsom provinsialläkare,

för provinsialläkare;

b) vid 62 lefnads- och 30 tjenstår, som tillbragts vid gymnastiska

centralinstitutet eller vid allmänt läroverk,

för gymnastiklärare;

c) vid 65 lefnads- och 35 tjenstår:

för bevakningspersonalen vid fångvården,

„ landtbruksingeniörer,

„ postvaktbetjente,

„ bevakningspersonalen vid tullverket,

„ tjenstemän och betjente vid skogsstaten,

„ lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af

gymnastiklärare, samt

„ läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke;

d) vid 65 lefnads- och 25 tjenstår:

* för professorer och e. o. professorer vid rikets universitet och

karolinska institutet,

„ professorer vid veterinärinstitutet, tekniska högskolan och

fria konsternas akademi,

„ lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium, samt

„ lärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna;

e) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom chef för jernvägsstyrelsen:

för chefen för j ernvägsstyrelsen;

/) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen

: ,

för chefen för medicinalstyrelsen;

g) vid 67 lefnads- och 35 tjenstår:

för alla öfrige tjensteinnehafvare, här ej särskildt nämnde.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Oberoende af nu stadgade lefnads- och tjenstår inträder rätt till

afgång från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension för tjensteinnehafvare,

som i eller för tjensten ådragit sig skada eller sjukdom af

så svår beskaffenhet, att enligt behörig läkares intyg utsigt icke förefinnes,

att den skadade eller sjuke någonsin kan återvinna tjenstbarhet.

§ 6.

Tjensteinnehafvare, hvilken uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder,

men icke räknar det i fråga om hans befattning bestämda antalet

tjenstår, vare jemväl, derest tjenståren icke understiga 20, berättigad

till afgång från tjensten mot åtnjutande af pension, som dock i sådant

fall utgår med ett i förhållande till det lägre tjenstårsantalet minskadt

belopp. Vid denna förvandling må endast hela tjenstår tagas i betraktande.

Faller det dervid uppkommande pensionsbeloppet mellan två

hela tiotal kronor, afjemnas det till närmast högre tiotal kronor.

Pension, hvarom här sägs, kallas afkortad.

§ t
Skyldig

att från innehafvande tjenst afgå vare den, som uppnått

70 lefnadsår och enligt här ofvan meddelade bestämmelser befinnes vara

till hel pension berättigad.

Sådan skyldighet inträder dock redan efter uppnående af den i

§ 5 stadgade lefnads- och tjenstålder, derest tjensteinnehafvare af sjukdomsfall,

hvilket räckt mer än ett år, varit och fortfarande befinnes

vara förhindrad att bestrida sina tjensteåligganden.

§ 8.

Tjensteinnehafvare, hvilken ännu ej uppnått den i § 5 stadgade

lefnadsålder, men på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte under fem

på hvarandra följande år varit urståndsatt att sjelf bestrida sin tjenst,

vare skyldig att från tjensten afgå, derest genom behörig läkareattest

styrkes, att ingen utsigt förefinnes, att han någonsin kan i tjensteutöfning

åter inträda, och Konungen pröfvar det allmännas fördel kräfva, att

tjensten varder med annan innehafvare besatt.

Har tjensteinnehafvare, hvarom här säges, vid afgång från tjensten

uppnått det antal tjenstår, som i händelse af fulla lefnadsår skulle berättigat

honom till hel pension, utgår hel pension. I annat fall till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

kommer honom afkortad pension, der ej på grund af stadgandet i sista

stycket af § 5 hel pension skall utgå.

§ 9.

Med tjenstår förstås den tid, hvarunder tjensteinnehafvaren i ordinarie

eller extra ordinarie anställning eller på grund af särskildt förordnande

varit verksam i allmän tjenst; och må förty pensionssökande

icke tillgodoräknas den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande

tjenst, så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller

förorsakats af sjukdom, särskildt offentligt uppdrag eller resa för egen

utbildning. Den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller

ferier, ege dock att, utan afdrag, få sig tillgodoräknad den tid, hvarunder

han för enskilda angelägenheter varit tjenstledig, men detta endast

i den mån ledigheten ej öfverstigit en och en half månad under hvarje

kalenderår.

§ io.

Pension utgår från och med månaden näst efter den, hvari pensionär

erhållit afsked från statens tjenst, till och med den månad, hvari

han dör eller pensionsrätten eljest upphör.

Har pensionär efter erhållet afsked blifvit med stöd af 2 kap. 17 §

strafflagen, i stället för till mistning af embete eller tjenst på viss tid,

dömd till fängelse, ege han ej rätt att uppbära pension för den tid,

detta straff varar.

§ 11.

Pension må ej åtnjutas för mer än eu befattning eller utgå samtidigt

med lön af staten eller med pension, hvartill vederbörande på

grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt,

som af staten understödjes.

Genom hvad sålunda är stadgadt sker likväl ingen ändring i den

rätt, som enligt gällande bestämmelser kan under vissa omständigheter

tillkomma chefen för jern vägsstyrelsen att uppbära pension samtidigt

från allmänna indragningsstaten och statens jernvägstrafiks pensionsinrättning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

7

§ 12.

I fråga om påföljd för uraktlåtenhet att lyfta till utbetalning förfallet

pensionsbelopp galle hvad i sådant afseende nu är eller framdeles

må blifva stadgadt om uttagande inom viss tid af medel, som från

statens kassor anordnas.

§ 13.

Pensionsrätt förverkas:

a) af den, som upphör att vara svensk medborgare:

b) af den, som. blifvit afsatt från tjenstebefattning, med hvilken är

förenad rätt till pension enligt denna lag, eller som efter erhållet afsked

blifvit, i stället för till afsättning, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 §

strafflagen;

c) af den, som efter erhållet afsked blifvit dömd förlustig medborgerligt

förtroende.

I de i b) och c) omförmälda fall skall pensionsrätten anses förverkad

vid den tid, domstolens beslut vunnit laga kraft.

§ 14.

Pension enligt denna lag må endast af Konungen beviljas; och

skola törty alla frågor om rätt att komma i åtnjutande af pension,

hvarom i denna lag sägs, underställas Konungens pröfning och afgörande.

§ 15-

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900 och ega tillämpning

på hvar och en, som efter nämnda dag utnämnes till syssla, hvarmed

enligt ofvan angifna grunder pensionsrätt följer; och skall för den skull

allt hvad nu ma vara föreskrifvet i fråga om pensionsrätt, skyldighet

att vid viss ålder afgå från tjenst eller annat med åtnjutande af de å

lönestat uppförda förmåner förenadt vilkor, derest det befinnes strida

mot hvad i denna^lag är stadgadt, icke ega giltighet för sådan tjensteinnehafvare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lisa års riks
dagsskri/velse.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Mafit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari

1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Annerstedt,

VON K RUSENST JERN A,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister

anförde i underdånighet :

Med föranledande af en vid 1889 års riksmöte inom andra kammaren

väckt motion, hvari — under erinran hurusom civilstatens pensionsinrättnings

tillgångar år efter år så högst betydligt ökats, att

samtliga inrättningens fonder och kassor vid 1887 års slut uppgått

till en summa af 11,104,597 kronor 35 öre — yrkande framstälts, att

Riksdagen måtte besluta, att statsbidragen till nämnda pensionsinrättning,

utgörande tillhopa 119,271 kronor, skulle i sin helhet eller till

de delar, som kunde indragas, statsverket besparas och således icke

under år 1890 tillfalla pensionsinrättningen, anhöll Riksdagen i sin den

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

16 maj 1889 aflåtna underdåniga skrifvelse angående regleringen af

utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes låta verkställa en utredning af civilstatens pensionsinrättnings

ställning ocli behof och i sammanhang dermed taga under öfvervägande,

huruvida icke genom förändrade bestämmelser angående samma pensionsinrättning

minskning i statens utgifter för pensionering af civile embetsoch

tjenstemän samt betjente skulle kunna beredas, samt till Riksdagen

snarast möjligt inkomma med det förslag, som af berörda utredning

kunde föranledas.

Den 19 augusti samma år uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt en komité

att verkställa den sålunda begärda utredningen af civilstatens pensionsinrättnings

ställning och behof samt att i sammanhang dermed taga

under öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående

berörda pensionsinrättning äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet

mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i

statens utgifter för pensionering af civile embets- och tjenstemän kunde

beredas.

Efter det komitén tagit del af berättelsen angående civilstatens

pensionsinrättnings ställning år 1888 samt förskaffat sig kännedom om

de omständigheter, hvarunder ej mindre pensionsinrättningen än äfven

allmänna indragningsstaten uppkommit och utvecklats, jemte hvad i

öfrigt för behandling af den till komitén öfverlemnade frågan ansågs

erforderligt, befans det nödvändigt för åstadkommande af den anbefalda

utredningen att erhålla på vetenskapliga grunder uppgjorda beräkningar

öfver pensionsinrättningens behof under följande olika förutsättningar,

nemligen dels om det i § 11 af reglementet för civilstatens pensionsinrättning

förekommande stadgande, att den, som afginge ur tjenst med

åtnjutande åt pension på rikets allmänna indragningsstat, ej egde rätt

att från nämnda pensionsinrättning undfå pension, borttoges, dels om

nämnda § borttoges och pensionsåldern i pensionsinrättningen derjemte

höjdes till 65 år, dels oclc om pensionsinrättningen skulle bestrida pensioneringen

från allmänna indragningsstaten för delegarne i pensionsinrättningen;

och erhöll professorn vid tekniska högskolan A. Lindstedt uppdrag

att verkställa dessa beräkningar.

Af professor Lindstedts i anledning deraf afgifna betänkanden

visade det sig: att pensionsinrättningen, i stället för att, såsom ansetts

sannolikt, ega öfverskott, från och med år 1887 varit i behof af en

ytterligare stadigvarande årsinkomst af 252,864 kronor eller med andra

ord vid 1886 ars slut lidit af en kapitalbrist, uppgående efter 31

procent räntefot till öfver 7,000,000 kronor; samt att den sålunda

Bih. till Piksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 2

Komitén s

föräta uppdrag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förefintliga bristen, approximativt beräknadt, kunde anses hafva föror
-

sakats :

dels till belopp af ........................................................ 2,104,000 kronor

af en år 1877 företagen höjning af samtliga pensionsbeloppen

;

dels till belopp af ........................................................ 646,000 „

af åtskilliga tjenstemäns samtidigt beslutade uppflyttning

i högre pensionsklass ;•

dels till belopp af ....................................................... 1,074,000 „

af nya embetsverks och tjensters upptagande i

inrättningen jemte brefbärarnes upptagande

i åttonde klassen;

och dels till belopp af.................................................. 3,401,000 „

af posttjenstemännens förändrade pensionering,

allt med inbegrepp af upplupna räntor å den vid de särskilda årens slut

befintliga bristen.

Af de verkstälda uträkningarne hade jemväl blifvit ådagalagdt

(sid. 485 pensionskomiténs betänkande):

l:o) att, om civilstatens pensionsinrättning skulle fortsätta sin verksamhet

såsom dittills, dess ställning vid 1890 års slut varit sådan, att

pensionsinrättningen utöfver de inkomster, som då stode den till buds,

behöft en ytterligare årsinkomst af minst 290,000 kronor, att utgå från

och med den 31 december 1891;

2:o) att, om pensionsinrättningen skulle fortfara med sin dittills

varande verksamhet med den förändring att 11 § borttoges ur reglementet,

pensionsinrättningen vid 1890 års slut behöft, utöfver sina dåvarande

inkomster, en ytterligare årsinkomst af 1,070,000 kronor;

3: o) att, om pensionsinrättningen skulle fortfara med sin dittills

varande verksamhet med den förändring att 11 § borttoges och derjemte

pensionsåldern för tjenstemännen faststäldes till densamma som för pensions

åtnjutande från allmänna indragningsstaten, den behöfliga årsinkomsten

utgjort 924,000 kronor;

4:o) att, om i fallet 2:o) tjenstemannapensionerna skolat utgå med de

för allmänna indragningsstaten bestämda belopp, den behöfliga årsinkomsten

utgjort 2,250,000 kronor; samt

5:o) att om i fallet 3:o) pensionsbeloppen blifvit lika med dem å

allmänna indragningsstaten, den behöfliga årsinkomsten utgjort 1,887,000

kronor.

Till grund för samtliga dessa beräkningar hade legat förutsättningarna,

dels att pensionsinrättningen derefter icke såsom delegare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

upptoge innehafvare af nyinrättade tjänster eller hela nya embetsverk

utan att erhålla den tillökning i årsinkomst, som efter verkstäld utredning

befunnes svara mot de nya förbindelserna, dels och att ej heller

upp flyttningar af hela embetsverk eller delar deraf till högre pensionsklass

på andra vilkor finge ifrågakomma.

I underdånig skrifvelse den 7 februari 1891 anmälde komitén, att den

ansåge sig hafva fullgjort uppdraget att verkställa en utredning af pensionsinrättningens

ställning och behof, samt att komitén funne resultatet

af den verkstälda utredningen lägga hinder i vägen för att föreslå åtgärder,

hvilka, såvidt de skulle leda till minskning i statens utgifter

för den civila tjenstemannapensioneringen, ovilkorligen måste än ytterligare

försvåra pensionsinrättningens ställning.

Efter det direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning inkommit

med infordradt underdånigt utlåtande, anmäldes ärendet inför Eders

Kongl. Maj:t den 6 augusti 1891; och fann Eders Kongl. Maj:tdågodt

uppdraga åt komitén att

dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida

pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin nuvarande omfattning

och organisation eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning

af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna

påkallad och i sammanhang dermed i öfrigt föreslå åtgärder till betryggande

af pensionsinrättningens ekonomiska ställning,

dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt, genom omorganisation

och förening af flere eller färre nu befintliga pensionsinrättningar

och indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande

bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civile embets- och

tjenstemän och af deras efterlemnade enkor och barn, ej mindre förenkling

i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande

härför erforderliga penningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter

för sagda pensionering skulle kunna åstadkommas.

Med underdånig skrifvelse den 28 maj 1894 öfverlemnade komitén

Dbetänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile

tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn»; innefattande detta

betänkande följande särskilda delar:

I. historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af statens

civile tjensteinnehafvare;

II. historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af statens

civile tjensteinnehafvares enkor och barn;

III. grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet;

IV. förslag till pensionslag för civilstaten, jemte motiver;

Komitén» anmälan

i und.

skrifvelse d. 7

febr. 1X91.

Komitén» senare

uppdrag.

Komitébetänkandet

af d. DS

maj 189 j.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

V. förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor

och barn, jemte motiver;

VI. plan för afvecklingen af nuvarande pensionsinrättningars förbindelser

m. m.

Iärendet hörde Öfver komiténs betänkande, i dess helhet eller i särskilda delar

vederbörande, deraf, hafva sedermera underdåniga yttranden infordrats från inspektören

öfver försäkringsanstalterna, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

samtliga länen, fullmägtige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning,

direktionen för samma pensionsinrättning, telegrafstyrelsen, direktionen

öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning, generaltullstyrelsen,

medicinalstyrelsen, fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning,

direktionen öfver nämnda pensionsinrättning samt statskontoret;

hvarefter i anledning af statskontorets underdåniga utlåtande sistnämnda

så väl fullmägtige som direktion å nyo blifvit hörda samt generalpoststyrelsen

med underdånigt utlåtande inkommit.

Komitim I komitébetänkandets l:a afdelning lemnas en utförlig framställning

redogörelse. de okka och grunder, som här i landet tillämpats i fråga om

beredande af uppehälle åt ålderstigne och utarbetade civile tjensteinne
a)

Allmänna häfvare i allmänhet (sid. 3—10). Hufvudinnehållet af denna redogörelse

bcsuZmciser. torde kuana så sammanfattas:

att i äldre tider civil tjensteinnehafvare icke egde rätt till pension,

men å andra sidan icke heller var pligtig att vid af ålder eller sjuklighet

uppkommen oförmåga att sköta tjensten derifrån afgå, utan kunde

till sin död bibehålla sysslan jemte dermed förenad aflöning;

att genom nådiga förordningen den 24 januari 1778 uttryckligen

stadgats, att en embetsman vid civilstaten, som uppnått 70 års ålder

samt länge och väl tjenat, kunde, om han det åstundade, få afsked med

hela lönen;

att — då härigenom icke afhjelptes det gamla missförhållandet,

att den afskedstagande fick behålla lönen, under det att efterträdaren

fortfarande måste tjena antingen utan lön eller ock, i händelse han förut

innehaft tjenst, mot den dertill hörande lön, intill dess den från tjensten

afgångne embete- eller tjenstemannens lön blifvit ledig — vid 1809- 1810 årens riksdag beslut fattats, hvarigenom pensionsbeloppen för de

civile embete- och tjenstemän, hvilka erhållit afsked med fulla lönen i

pension, uppfördes å en särskild afdelning af riksstaten, benämnd allmänna

indragningsstaten;

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Majäs Nåd. Proposition N:o 34.

att, i enlighet med Rikets Ständers derom fattade beslut, genom

nådiga brefvet den 25 juni 1818 föreskrifvits, att civile löntagare, som

erhölle afsked, sedan de uppnått 70 år och varit i 30 års oafbruten

tjenst, skulle erhålla pension motsvarande lönens belopp;

att — sedan vid 1823 års riksdag uppmärksamheten blifvit fäst å

angelägenheten deraf, att civile embets- och tjenstemän berättigades att

vid en lägre ålder, än författningarne då bestämde, taga afsked ur rikets

tjenst med löneviikorens oafkortade bibehållande — Kongl. Maj:t, med

godkännande af en af Rikets Ständer gjord hemställan, i nådigt bref

den 12 november 1823 förordnat, att terminen för civile embets- och

tjenstemäns rätt att taga afsked med sina löneförmåner oafkortade skulle

nedsättas från 70 till 65 års ålder, då efter vid pass 40 års tjenstgöring

deras sjuklighet eller försvagade helsotillstånd genom laglig läkareattest

styrktes;

att genom nådigt bref den 16 mars 1858 pensionsbeloppen blifvit

sålunda bestämda, att de tjensteinnehafvare, som uppbure i lön 3,000

rdr eller derunder, skulle undfå hela beloppet i årlig pension, de, som

hade öfver 3,000 rdr, men mindre än 3,750 rdr, finge 3,000 rdr och

de, som hade 3,750 rdr eller derutöfver, finge 80 procent eller £ af hela

lönesumman, dock så att den årliga pensionen ej i något fall finge

öfverstiga 8,000 rdr;

samt att genom beslut vid 1877 års riksdag och nådiga brefvet

den 1 juni samma år förordnats, att, oberoende af hvad då gällande

stadganden innehölle om rätt till pension å allmänna indragningsstaten,

civile embets- och tjenstemän samt betjente, hvilkas aflöning på grund

af reglering, som skett vid 1876 och 1877 årens riksdagar eller vid

följande riksdagar kunde ega rum, vore fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,

berättigades — der ej för särskilda fall andra bestämmelser

vore eller blefve meddelade — att, då de uppnått 65 lefnads- och minst

35 tjenstår, vid afskedstagandet från tjensten å allmänna indragningsstaten

undfå pension till lönens hela belopp.

Jemte dessa allmänna föreskrifter hafva, såsom nyss antyddes, tid

efter annan och merendels i samband med verkstälda löneregleringar

för vissa tjenstemannakårer eller tjenstemän utfärdats särskilda dels af

tjensternas beskaffenhet, dels ock af andra förhållanden påkallade stadganden

angående tjensteinnehafvares rätt till pension vid afgång från

tjenst. Rörande dessa erinrar komitén (sid. 10—36) bland annat:

att genom nådiga kungörelsen den 7 juni 1878 häradshöfding ^förklarats

berättigad att efter fylda 65 lefnads- och 35 tjenstår uppbära

en årlig pension af 5,000 kronor eller 500 kronor mer än den lön, som

b) Speciel a

pensionsbestämmelser.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

enligt vid 1874 års riksdag antagen lönereglering blifvit åt häradshöfding

anvisad;

att, sedan Eders Kongl. Maj:t, enär större delen af tjenstebefattningarne

vid fångvården vore af särdeles mödosam och svår samt kroppsoch

själskrafter hastigt medtagande beskaffenhet och för den skull här

förelåge sådana särskilda förhållanden, som i flere fall föranledt Riksdagen

att medgifva en nedsättning i pensionsåldern under den i allmänhet

antagna, i den till 1882 års riksdag aflåtna statsverkspropositionen

föreslagit, att pensionsrätt måtte tillerkännas en del af bevakningspersonalen

vid fångvårdsanstalterna, nemligen fanjunkare, underofficerare,

vaktmästare, förste vaktkonstaplar samt vaktkonstaplar, äfvensom fånggevaldigerna,

vid uppnådda 60 lefnads-och 30 tjenstår, derest löntagaren

minst 20 år innehaft ordinarie tjenst på fångvårdens stat, Riksdagen

bifallit denna framställning med den ändring, att pensionsrätten finge

inträda först vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjenstår;

att genom beslut vid 1884 års riksdag och nådiga brefvet den 30

maj samma år landshöfding förklarats berättigad att, efter uppnådda 65

lefnads- och minst 35 tjenstår, deraf minst 10 såsom landshöfding, uppbära

en årlig pension af 6,000 kronor;

att förste landtmätare, som vid afskedstagandet tjenat i minst 30

år och under sammanlagdt minst 25 år innehaft viss anställning inom

landtmäteristaten, genom nådiga brefvet den 7 juni 1878 tillagts rättighet

att vid uppnådda 60 lefnadsår undfå pension till belopp af 2,500 kronor

eller 1,000 kronor mer än den i samtidigt faststäld lönestat, upptagna lön;

att, med hufvudsakligt bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit,

1885 års Riksdag medgifvit, att, under förutsättning att kommissionslandtmätarnes

antal hölles inom bestämda gränser, å allmänna indragningsstaten

finge uppföras 48 pensioner till belopp af 1,600 kronor för

hvarje, att af Eders Kongl. Maj:t, i den mån nämnda antal pensionsrum

dertill lemnade tillfälle, tilldelas kommissionslandtmätare, som uppnått 65

lefnadsår och tjenat minst 30 år samt under sammanräknade 25 år innehaft

viss anställning inom landtmäteristaten och under dessa 25 år pröfvades

hafva varit verksamma såsom landtmäteritjenstemän;

att, enligt beslut vid 1875 års riksdag, storskiftes- och afvittringslandtrnätare,

som tjenat 30 år, deraf minst 25 år vid storskiftes- eller

afvittringsverken, skulle vid uppnådda 60 lefnadsår vara berättigad till

en årlig pension af 2,000 kronor;

att på grund af 1876 års riksdagsbeslut genom nådiga brefvet den

2 juni samma år landtbruksingeniör förklarats kunna redan vid 60 års

ålder komma i åtnjutande af pension, såvida han efter minst 30 års

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

anställning såsom landtbruksstipendiat eller landtbruksingeniör befunnes

vara till helsa och kroppskrafter så försvagad, att han icke längre kunde

sin befattning på tillfredsställande sätt utöfva;

att för den egentliga bevakningspersonalen vid tullverket, d. v. s. för

alla dem, som tillhöra kustbevakningen, samt för den stationära tullbevakningen

från och med roddaregraden till och med öfveruppsyningsmän

fortfarande tillämpas i nådiga förordningen den 18 november 1836

meddelade stadganden, enligt hvilka berättigats: l:o) till hel pension

eller åtnjutande af hela ordinarie lönebeloppet ej mindre de, som i och

för tjensten blifvit genom yttre våld eller andra styrkta olyckstillfälligheter

skadade till lemmar och helsa samt dymedelst oförmögne till

vidare tjenstgöring, än äfven de, hvilka efter redlig och trogen tjenst i

sammanräknadt 30 års tid hunnit öfver 60 års ålder; 2:6) till trefjerdedels

pension de, som antingen upphunnit 60 lefnadsår, men icke tjenat

i 30 år, eller tjenat i 30 år, men icke uppnått 60 års ålder; 3:o) till

half pension de, som före uppnådda 60 lefnadsår tjenat i minst 25 år,

och de, som vid en lägre ålder och efter kortare tjenstetid vore till erforderlig

tjenstgöring oförmögne samt tillika utmärkt sig genom skicklighet

och pålitlighet; och 4:o) till en fjerdedels pension de, som efter

kortare tjenstetid funnits till erforderlig tjenstgöring oförmögne, derest

i öfrigt icke skäl förekommit till deras lagliga skiljande från tullverket

utan pensionsförmån;

att — sedan i anledning af en vid 1873 års riksdag väckt motion

om universitetslärares pensionering Riksdagen för sin del medgifvit, att

universitetens professorer och adjunkter samt bibliotekarier och räntmästare

vid hvardera universitetet skulle vara berättigade att, om de

efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde ansökan om afsked, å allmänna

indragningsstaten uppföras till åtnjutande af pension, för professor,

bibliotekarie och räntmästare af 4,500 kronor samt för adjunkt af 2,500

kronor, hvaremot de anslag till emeritilöner, som från statsverket till

universiteten utginge, borde vid inträffande ledighet upphöra — Eders

Kongl. Maj:t den 6 juni samma år faststält detta Riksdagens beslut till

efterrättelse;

att genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2

juni samma år dels vice bibliotekarier vid universiteten medgifvits under

enhahanda vilkor, som för bibliotekarie vid 1873 års riksdag bestämts,

pensionsrätt till belopp af 2,500 kronor, dels ock professorer, e. o. professorer

och adjunkter vid karolinska institutet erhållit rätt att efter

uppnådda 65 lefnadsår vid afskedstagandet ur tjensten å allmänna indragningsstaten

åtnjuta pension till belopp af 4,500 kronor för ordinarie

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 - Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

professor samt 2,500 kronor för e. o. professor och adjunkt; varande

pensionsrätt, lika med den, som sålunda tillkommer professorer vid

karolinska institutet, genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut

år 1886 tillerkänd innehafvaren af den på grund af gåfvobref af f. d.

provinsialläkaren Bottiger upprättade professur vid nämnda institut;

att gymnastiklärare, hvilka antingen vid gymnastiska centralinstitutet

eller elementarläroverk oförvitligen tjenstgjort. i 30 år och uppnått

60 års ålder, jemlikt nådiga brefvet den 16 mars 1858 berättigats att

uppföras på allmänna indragningsstaten med sin fulla lön såsom pension;

att genom sistnämnda nådiga bref, jemfördt med nådiga brefvet

den 11 december 1863, lärare vid rikets elementarläroverk förklarats skola

komma i åtnjutande af enahanda rättighet till pension å allmänna indragningsstaten,

som enligt gällande författningar tillkomme civile embets-

och tjenstemän, till följd hvaraf något anslag till emeritilöner vid

elementarläroverken ej vidare skulle å riksstaten uppföras;

att enligt beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2

juni samma år dels professorer och lektorer vid tekniska högskolan tillerkänts

rätt att efter uppnådd ålder af 65 år och, hvad lektorer e beträffade,

20 års tjenstgöring vid institutet efter afskedstagandet uppbära

pension å allmänna indragningsstaten med de belopp, hvartill deras fasta

löner uppginge, dels ock lektorerne vid de tekniska elementarskolorna

tillerkänts rätt till pension å nämnda stat enligt de grunder, som för

sådan rättighets åtnjutande gälde för lektorer vid de allmänna läroverken

;

att, sedan Eders Kongl. Maj:t i den till 1884 års riksdag aflåtna

statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen medgifva provinsialläkare

rätt att vid fylda 60 år och efter 30 års tjenstgöring i statens tjenst

afgå med pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 4,000

kronor, men Riksdagen fattat det beslut, att provinsialläkare skulle ega

att vid fylda 60 år och efter 25 års tjenstgöring i statens tjenst, af

hvilka 20 år såsom provinsialläkare, afgå med pension till det af Eders

Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, detta beslut blifvit genom nådiga

brefvet den 10 juli 1884 till vederbörlig efterrättelse meddeladt;

att jemlikt nådiga brefvet den 20 juni 1879 professorerne och

lektorn vid veterinärinstitutet erhållit rätt att, då de uppnått 65 års ålder

och, hvad lektorn beträffar, då han i 20 år tjenstgjort vid institutet,

uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill

lönen uppginge;

att lärarne vid akademiens för de fria konsterna läroverk genom

beslut vid 1878 års riksdag och nådiga brefvet den 31 maj samma år

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förklarats berättigade att, då de uppnått 65 års ålder, uppbära pension

från allmänna indragningsstaten med lönens belopp;

samt att lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium och

direktören för detsamma på grund af beslut vid 1884 års riksdag och

nådiga brefvet den 10 juli samma år berättigats att efter uppnådda 60

lefnadsår och minst 20 tjenstår undfå pension från allmänna indragningsstaten

med ett lönen motsvarande belopp.

Bland vilkoren för åtnjutande af de aflöningsförmåner, som finnas

upptagna i de lönestater, hvilka blifvit vid 1876 års riksdag eller sedermera

antagna, förekommer i de flesta fall skyldighet för löntagaren

att vid uppnådd pensionsålder från tjensten afgå; och äfven för en del

andra löntagare finnes sådan skyldighet föreskrifven. För några embetsmän,

nemligen presidenter och ledamöter i hofrätterna och kammarrätten

samt ledamot i krigshofrätten och häradshöfdingar, inträder rätten att

taga afsked med pension vid 65 lefnads- och 35 tjenstår, men förpligtelse

att afgå först vid 70 år, detta dock vare sig den för erhållande

af pension bestämda tjenståldern då är uppnådd eller icke.

Enligt den af komitén (sid. 38—41) lemnade sammanfattning af

gällande bestämmelser i fråga om pensionsrätt samt skyldighet att vid

viss ålder från embete eller tjenst afgå finnes deremot för nedannämnda

tjensteinnehafvare för närvarande ingen lagstadgad förpligtelse till afgång

vid viss uppnådd lefnadsålder, nemligen statsråd, justitieråd, fångvårdens

å ordinarie stat uppförde tjenstemän (utom en del af bevakningspersonalen),

öfverståthållaren, underståthållaren samt tjenstemän vid öfverståthållareembetets

kansli, landshöfdingar äfvensom tjenstemän vid landsstaten,

länsveterinärer, tjenstemän vid stuteristaten, förste landtmätare,

kommissionslandtmätare, storskiftes- och afvittringslandtmätare, tullverkets

tjenstemän med undantag af dem, som tillhöra den egentliga

bevakningspersonalen, professorer, adjunkter, sekreterare, kamererare,

bibliotekarier, vice bibliotekarier och räntmästare vid universiteten, professorer,

e. o. professorer och adjunkter vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet, ämneslärare vid de allmänna läroverken, gymnastiklärare

vid gymnastiska centralinstitutet och de allmänna läroverken, professorer

och lektorer vid tekniska högskolan och veterinärinstitutet, lektorer vid

de tekniska elementarskolorna och Chalmers’ tekniska läroanstalt, lärare

vid farmaceutiska institutet, barnmorskeundervisningsanstalterna samt vid

akademiens för de fria konsterna läroverk, föreståndaren vid veterinärinrättningen

i Skara, läkare och sysslomän vid hospitalen, föreståndaren

för statens meteorologiska centralanstalt, intendenter vid naturhistoriska

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Raft. 3

r) A/gängsskyldighet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

d) Poststaten.r

ptntionering.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

riksmuseum, riksautiqvarien och amanuenser vid vitterhets-, historieoch

antiqvitetsakademien, direktören vid institutet för blinda, musikaliska

akademiens tjensteman samt direktören och lärarne vid samma akademis

konservatorium.

Efter denna sammanfattning af de bestämmelser, som nu gälla

angående flertalet civile tjensteinnehafvares rätt till pension å allmänna

indragningsstaten, och innan jag öfvergår till komiténs utredning rörande

civilstatens pensionsinrättning, anhåller jag, med afseende å den särskilda

ställning postverkets tjensteman intaga i fråga om pensionering,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att bär, med ledning af komiténs

betänkande, få lemna en redogörelse för de olika sätt, hvarpå

denna pensionering egt rum, och anledningarne till deri vidtagna förändringar.

Å postverkets tjenstemän, såsom uppförda på rikets stat,

voro de äldre härofvan meddelade bestämmelserna om rätt till pension

för civile embets- och tjenstemän i allmänhet tillämpliga. De till posttjenstemän

utgående pensioner anvisades derföre också till en början å

allmänna indragningsstaten, men genom nådiga brefvet den 27 mars

1830 blef — i syfte att dymedelst vinna ordning och enkelhet i förvaltningen

— föreskrift meddelad derom, att alla postverkets utgifter,

pensionskostnaderna alltså deri inbegripna, skulle alföras direkt å postmedlen.

Genom berörda nådiga föreskrift afsågs tydligen ingen annan

förändring i dittills vedertaget sätt för posttjenstemännens pensionering

än den, att, då de i afseende å rättigheter och skyldigheter med hänsyn

till pensions åtnjutande fortfarande ansåges likstälde med andra å rikets

stat upptagne civile tjenstemän, postverkets tjenstemän skulle, i den

män de i fråga om lefnadsålder och tjenstetid uppfylt de för pensions

erhållande stadgade vilkor, i stället för å allmänna indragningsstaten

uppföras å postverkets indragnings- eller pensionsstat. I en senare tid kom

emellertid denna uteslutande i syftet af en förenklad bokföring beslutade

förändring i afseende å de statsmedel, från hvilka posttjenstemännens

pensioner borde utgå, att få eu för civilstatens pensionsinrättning synnerligen

stor betydelse.

Sedan vid 1868 års riksdag förslag till postverkets utgiftsstater

för första gången understälts Riksdagens pröfning, anhöll Riksdagen i

sammanhang med anmälan om sitt antagande af dylika stater för år

1869, att, enär det otvifvelaktigt skulle leda till reda och enkelhet, om

postverkets pensions- och indragningsstater blefve från sjunde till nionde

hufvudtiteln öfverflyttade, Kong!. Maj:t. vid aflåtande till nästföljande

riksdag af proposition om statsverkets tillstånd och behof täcktes taga

i öfvervägande, huruvida icke, sedan grunderna för posttjenstemännens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

pensionering blifvit af Kongl. Maj:t. och Riksdagen faststälda, postverkets

pensions- och indragningsstater borde till riksstatens nionde

hufvudtitel öfverflyttas, så att nämnda verk för framtiden blefve från

utbetalning af dylika medel befriadt. I till 1869 års riksdag aflåten

proposition angående postverkets utgiftsstater för år 1870 förklarades

emellertid, att, då den ifrågasatta öfverflyttningen af postverkets pensionsoch

indragningsstater icke lämpligen kunde pröfvas annorledes än i

sammanhang med ett förväntadt, men då ännu ej inkommet förslag till

ny poststadga, Kongl. Maj:t icke vore i tillfälle att framlägga någon

normalstat för postverket, utan endast en stat för år 1870, uti hvilken

berörda pensions- och indragningsstater å sin dittills varande plats

bibehållits.

Någon sådan öfverflyttning till nionde hufvudtiteln af postverkets

pensionsutgifter som den af 1868 års Riksdag begärda kom dock ej

heller senare till stånd, ty efter det generalpoststyrelsen i underdånig

skrifvelse den 9 december 1871 med förslag till postverkets utgiftsstater

för år 1873, såsom dittills varit vanligt, å verkets pensionsstat uppfört

pensioner för fyra till pensioner berättigade kontorsskrifvare, förständigades

styrelsen genom nådiga brefvet den 24 maj 1872, att, då bemälde

fyra tjenstemän, för hvilka å pensionsstaten uppförts pensioner till belopp

af 2,200 kronor för hvardera, vore hvar för sig berättigade att,

efter erhållet afsked, i civilstatens pensionsinrättning uppbära pension

till belopp af 400 kronor, å postverkets pensionsstat borde för hvardera

af dem endast så stor summa uppföras, att den tillsammans med berörda

pension från civilstatens pensionsinrättning uppginge till förstnämnda

pensionsbelopp.

Enligt sålunda meddelad anvisning följdes sedermera i fråga om

pensionering af tjenstemän vid postanstalterna den praxis, att för dylika

tjenstemän, efter det de uppnått den ålder, som jemte stadgad tjenstetid

berättigade dem att afgå med lönens bibehållande, söktes och, såvidt

de fullgjort derför stadgade vilkor, erhölls pension af civilstatens

pensionsinrättning, hvarefter fyllnad i det belopp, de bort såsom statspension

åtnjuta, tillädes dem å postverkets pensionsstat af postmedlen,

från hvilka dessutom underhåll eller pensioner utbetaltes till otjenstbare

eller pensionsberättigade tjensteinneliafvare, som vid afskedstagande! ej

förvärfvat sig rätt till pension från civilstatens pensionsinrättning.

I den nådiga kungörelse, som den 6 december 1878 utfärdades

angående vilkoren för åtnjutande af de från 1879 års början faststälda

nya löneförmåner för generalpoststyrelsen, bland hvilka vilkor äfven

förekom förpligtelse för tjensteman hos styrelsen att, sedan han upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

nått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, afgå från tjensten med oafkortad

lön såsom pension, förordnades, att dylik pension skulle utgå af »samma

medel, hvarifrån pensioner till postverkets tjensteman dittills utbetalts»;

och förfares numera i afseende å pensionering af tjensteman hos generalpoststyrelsen

på det sätt, att för den, som är berättigad till pension från

civilstatens pensionsinrättning, endast återstoden af det honom tillkommande

pensionsbelopp uppföres å postverkets pensionsstat.

Sedan vid 1886 års riksdag ny lönestat för postförvaltare samt

kontrollörer och postexpeditörer blifvit antagen, föreskrefs genom nådigt

bref den 4 juni samma år såsom vilkor för de nya löneförmånernas

åtnjutande, bland annat, att posttjensteman, då han uppnått 65 lefnadsår

och minst 35 år varit i statens tjenst, skulle vara förpligtad att afgå

med pension, hvilken skulle utgå af postmedel, i den mån den afskedade

icke enligt gällande bestämmelser egde erhålla pension från civilstatens

pensionsinrättning; och blefvo, sedan förslag att enahanda bestämmelser

måtte fastställas att gälla i fråga om postverkets vaktbetjentes pensionering

blifvit af generalpoststyrelsen framstäldt och 1889 års Riksdag

förelagdt, sådana bestämmelser genom nådiga brefvet den 31 maj samma

år af Eders Kongl. Maj:t utfärdade.

I komitébetänkandets första afdelning har jemväl i enlighet med

«) Civilstatens den åt komitén i sådant afseende lemnade nådiga föreskrift utförligen

inrättning'' redogjorts för civilstatens pensionsinrättning, dess uppkomst, utveckling

och närvarande ställning; och då en sådan utredning särskildt blifvit af

Riksdagen begärd och frågan i öfrigt med hänsyn till den stora brist,

som, enligt hvad redan här ofvan blifvit erinradt, i pensionsinrättningen

förefinnes, är af den största betydelse, tillåter jag mig nu i underdånighet

anhålla att inför Eders Kongl. Maj:t få återgifva det vigtigaste innehållet

i denna del af komitébetänkandet.

Ehuru redan i en den 19 oktober 1756 aflåten skrifvelse angående

inrättande af arméns pensionskassa Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t

anhållit, att plan till en liknande pensionskassa för civilstaten måtte

utarbetas, och ehuru »projekt till reglemente» för en dylik inrättning

jemväl blifvit vid 1761 års riksdag framlagdt, kunde dock först den 15

november 1826 »reglemente för civilstatens pensionsinrättning'')'') af Kongl.

Maj:t utfärdas. Enligt detta reglementes bestämmelser skulle pensionsinrättningens

tillgångar utgöras af:

l:o) Ränta af inrättningens samlade kapitalfond.

»Till början och grundläggning af en framtida fullständigare pensionsinrättning

för rikets civilstat» hade nemligen redan genom nådiga

kungörelsen af den 29 juni 1798 anslagits en summa af 10,000 rdr bko

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att dertill af statens medel årligen användas, hvarjemte föreskrifvits,

att besparingarne å detta anslag skulle fonderas. Enligt 1823 års riksdagsbeslut

skulle pensionsinrättningen såsom grundfond erhålla nämnda

besparingsfond, hvilken också den 30 juni 1825 med 264,676 rdr 8 sk.

7 rst. bko öfverlemnades af statskontoret till pensionsinrättningen.

2:o) Statsanslagen:

a) 10,000 rdr bko årligen enligt nådiga kungörelsen af den 29

juni 1798.

Mot det att inrättningen fick emottaga den i punkt l:o omförmälda

besparingsfond och detta årliga anslag, ikläddes pensionsinrättningen

förbindelse att ansvara för pensioneringen af dem, som från samma

anslag dittills njutit underhåll.

b) 15,000 rdr bko årligen såsom ersättning för den del af centonalen

af civilstatens löner, som från Vadstena krigsmanshus utgick till

arméns pensionskassa.

c) Den lönebesparing, hvilken under den s. k. vakans- och förslagsliggetiden

dittills tillkommit statsverket.

Vid civila staterna innehölls nemligen för statsverket 2 månaders

lön vid ledighet efter tromän och 3 månaders efter tjenstemän i allmänhet;

och hade denna lönebesparing under de år, som närmast föregingo

pensionsinrättningens stiftande, uppgått till 5- å 6,000 rdr bko årligen.

d) den löneinnehållning, som, då civil embete- eller tjensteman

tog afsked, egde rum för efterträdaren under namn af begrafningshjelp

och hvilken dittills kommit statsverket till godo.

Nämnda besparing å lönerna ansågs desto hellre böra tillgodokomma

pensionsinrättningen, som vid en pensionärs död begrafningshjelp

finge uppbäras från pensionsinrättningen.

3:o) De afgifter, som delegarne sjelfva erlade.

a) årligä afgifter:

4 procent af pensionsbeloppet för delegareklasserna I—VI.

3 procent af pensionsbeloppet för delegareklasserna VII och VIII.

b) befordringsafgifter för klasserna I—VI eller 5 procent af pen
sionsbeloppet

för den klass, till hvilken befordran skett;

c) retroaktiva afgifter.

Jemte det i reglementet uppräknades de »verk och stater», som

skulle tillhöra pensionsinrättningen, bestämdes äfven, att delegarne skulle

indelas i 8 klasser med följande pensionsbelopp:

l:a klassen .................................................. 800 rdr bko

2:a „ ................................................... 600 „ „

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

4:e

klassen ..........................

5:e

11 ........................

......................... 200 „ „

6:e

11 ..........................

.......................... iso „ „

7:e

.......................... 80 „

8:e

11 ..........................

.......................... 60 » »

och skulle hvarje delegare vara förbunden att jemväl deltaga i »civilstatens

enke- och pupillkassa», för hvilken samtidigt faststäldes reglemente.

För att af inrättningen erhålla pension fordrades i allmänhet: att

hafva uppnått 55 års ålder och hafva varit i rikets tjenst 30 år, deraf

minst 20 uti ordinarie syssla vid något af de till pensionsinrättningen

hörande verk och stater, samt att hafva erlagt föreskrifna afgifter. Dock

berättigades delegare, som uppnått 50 lefnadsår och under föreskrifven

tid varit i statens tjenst samt erlagt stadgade afgifter, att, derest han

ville afgå från sin syssla, efter fylda 55 år tillträda pension, så framt

han behörigen fortfore med afgiftens erläggande under de år, som bruste

i sistnämnda ålder.

Enke- och pupillkassan sönderföll i två från hvarandra skilda afdelningar,

nemligen en, hvars fond skulle erhållas genom pensionsinrättningens

andel i ett å riksstatens dåvarande sjunde hufvudtitel

uppfördt anslag, gemensamt för militäre och civile embete- och tjenstemäns

enkor och barn och af hvilken fond alla enkor och barn, som

dittills varit berättigade till pension af statsverket, egde att undfå pension

— civilstatens allmänna enke- och pupillfond — och en annan, hvars

tillgångar skulle samlas genom delegarnes tillskott och från hvilken

pensionsrätt tillkomme endast enkor och barn efter de tjenstemän, som

varit delaktige i civilstatens pensionsinrättning — civilstatens enskilda

enke- och pupillfond.

Under den långa tid, som åtgått för förverkligande af den tanke,

som vid 1756 års riksdag framkastats, hade dock betydelsen af den

nya pensionsinrättningen väsentligen förändrats, särskildt genom de

beslut, som fattats åren 1818 och 1823 angående civile embets- och

tjenstemäns pensionering från allmänna indragningsstaten. Ifrån att

ursprungligen hafva varit afsedd att bereda pensioner åt samtlige tjensteinnehafvare

vid civilstaten, då de af ålder och sjuklighet icke vidare

kunde i tjenst qvarstå, blef denna pensionsinrättning sålunda redan ifrån

början af sin verksamhet inskränkt till att pensionera hufvudsakligen

sådana tjensteinnehafvare, som af en eller annan anledning önskade att

afgå vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna indragningsstaten

bestämda.

I ett den 27 oktober 1826 afgifvet utlåtande anförde också den

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

då fungerande interimsdirektionen, hvilken hade att uppgöra förslag till

reglementen så väl för pensionsinrättningen som för den tillämnade

pensionsanstalten för civile embetsmäns enkor och barn, att »ju färre

deras antal klafve, som vid 55 års ålder (vid hvilken lefnadsålder enligt

det då uppgjorda förslaget pensionsrätt skulle inträda) toge afsked, desto

tillräckligare blefve inrättningens fond och desto säkrare blcfve den i

tillfälle, icke blott att med pensioner förse de afskedstagande, utan ock

att derutöfver upplägga ett öfverskott, som kunde komma enke- och pupillkassan

tillgodo, eller ock i sinom tid öka pensionerna i hvarje klass

efter delegames egen pröfning och godtfinnande».

Dessa tankar funno äfven uttryck dels i det ofvanberörda första

reglementet för civilstatens pensionsinrättning af den 15 november 1826,

hvari stadgades, bland annat, att delegare, som afginge ur tjenst med

bibehållande af hela eller någon del af lönen på rikets allmänna indragningsstat,

ej skulle ega rätt att af inrättningen undfå pension, dels

ock i det samma dag för civilstatens enke- och pupillkassa utfärdade

reglemente, i hvilket bestämdes, att enskilda enke- och pupillfondens

inkomster skulle utgöras af, bland annat, det årliga understöd, som

delegarne i nämnda inrättning med Kongl. Maj:ts tillstånd kunde af

dess tillgångar för enskilda enke- och pupillfonden anvisa.

Enligt sistnämnda reglemente skulle delegare erlägga årlig afgift

till berörda fond med 2 procent af pensionsbeloppet för den pensionsklass,

delegaren tillhörde; och i afseende å de från fonden utgående

pensionsbelopp stadgades, att, då fonden vunnit erforderlig tillväxt,

pension för enka utan minderåriga barn skulle utgöra \ af den pension,

som enligt reglementet för civilstatens pensionsinrättning tillkommit

hennes man, samt för enka med ett eller flere minderåriga barn ^ af

mannens pension, äfvensom att pensioneringen skulle börja, då tillgångarna

med säkerhet medgåfve att bestämma enkepensionerna till 10

procent af männens pensioner. Pensioneringen började år 1830; men

redan i skrifvelse till 1832 års fullmägtige fann Kongl. Magt anledning

framhålla angelägenheten deraf, att delegares enkor och barn måtte

komma i åtnjutande af till minst 25 procent af mannens eller faderns

pensionsbelopp förhöjda pensioner; och fullmägtige beslöto också, med

förhöjande af pensionerna för enka jemte barn till hälften samt för enka

utan barn till i af mannens pensionsbelopp, att enskilda enke- och

pupillfonden skulle såsom tillgång till dessa ökade utgifter erhålla dels

hälften af delegarnes afgifter, dels ock af civilstatens pensionsinrättnings

behållna inkomst ett understöd af 20,000 rdr bko årligen från och

med år 1833; hvilket beslut jemväl erhöll Kongl. Maj:ts stadfästelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘24

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

Då delegarnes årsafgifter till tjenstemannafonden för år 1833 sammanlagdt

icke uppgingo till 20,000 kronor, under det fonden hade att bestrida

dels pensionsutgifter och dels förvaltningskostnader för samma år

med tillhopa nära 30,000 kronor, inses lätt, i hvilken grad nämnda

beslut skulle hämmande inverka på nämnda fonds förkofran. Sedan

det sålunda anvisade bidraget visat sig för ändamålet otillräckligt, bemyndigades

genom nådiga brefvet den 21 februari 1844 pensionsinrättningens

direktion att tills vidare af tjenstemannafondens behållna

räntemedel tillskjuta hvad som för hvarje år kunde erfordras till fyllnad

i pensioneringen från enskilda enkefonden utöfver denna fonds årliga

inkomst; och efter det vid 1844—1845 årens riksdag proposition om

anslag till enskilda enke- och pupillfonden afslagits, samt Kongl. Maj:t

förklarat sig icke finna skäl att i anledning af en utaf 1847 års fullmäktige

derom gjord anhållan hos Riksdagen äska ett statsanslag till

samma fond af 26,500 rdr bko, medgafs genom nådiga brefvet den

9 november 1847, att tjenstemannafondens tillgångar finge än vidare och

intilldess annorlunda i nåder förordnades anlitas till fyllande af hvad som

bruste för pensionsutbetalningarne å enskilda enkefonden.

Samtidigt hade äfven frågan om förhållandet mellan tjenstemannafonden

och enskilda enke- och pupillfonden kommit att utgöra föremål

för öfverläggning inom Riksdagen. I en vid 1847—1848 årens riksdag

väckt motion hade nemligen yrkats, dels att Rikets Ständer ville

hos Kongl. Magt anhålla, att civilstatens pensionsinrättnings tillgångar

och inkomster derefter icke måtte till större eller mindre belopp till

enskilda enke- och pupillfonden disponeras, dels ock att, intill dess

rättelse deruti vunnits, det för pensionsinrättningen dittills utgående

årliga anslag måtte nedsättas med ett belopp, som motsvarade hvad till

enskilda fonden årligen utgått, eller ock alldeles indragas. Då emellertid

omförmälda från tjenstemannafonden utgående årliga bidrag bestredes

af de årsafgifter, som af pensionsinrättningens delegare erlades till

tjenstemannafonden, äfvensom af räntor å fondens samlade kapital,

öfver hvilka medels användande det måste vara bemälde delegare obetaget

att efter godtfinnande förfoga, funno Rikets Ständer motionen icke böra

till någon deras åtgärd föranleda.

Enskilda enke- och pupillfondens behof af understöd från tjenstemannafonden

fortfor dock att stiga i den grad, att 1852 års fullmägtige

sågo sig föranlåtne att af behållna inkomsten å tjenstemannafonden

anslå från och med år 1853 ett årligt belopp af 50,000 rdr bko såsom

bidrag till pensioneringen från enskilda fonden. Detta beslut vann dock

icke stadfästelse af Kongl. Maj:t, som ansåg, att de beräkningar, hvilka

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 34.

legat till grund för beslutet, icke lemnade visshet eller ens gåfve sannolikhet

åt det antagande, att genom de föreslagna åtgärderna — hvilka

jemväl gingo ut på en ökning och förändrad fördelning af delegarnes

årliga afgifter till pensionsinrättningen — alsigten att för all framtid

bringa enskilda enkefonden i en sjelfständig ställning kunde vinnas. I

dess ställe bemyndigade Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 11

juni 1853, i öfverensstämmelse med nådiga brefvet den 9 november 1847,

direktionen att tills vidare af tjenstemannafonden årligen till enskilda

enke- och pupillfonden anvisa för pensioneringen derifrån oundgängligen

erforderligt belopp.

Efter en erinran, hurusom förhållandena blifvit sådana, att rättigheten

att afgå med pension från tjenstemannafonden i allmänhet ickd

kunde begagnas af andra än innehafvare af några vissa slags tjenster

jemte sådana tjenstemän, som egde enskild förmögenhet eller ock annorledes

kunde påräkna fyllnad för sina lefnadsbehof, hvadan det stora

flertalet af delegare, hvilka af sina icke sällan nog inskränkta löneinkomster

till tjenstemannafonden lemnade bidrag, skulle blifva i saknad

af all fördel deraf, om de icke erhölle sådan i form af bidrag till enskilda

enke- och pupillfonden, anhöllo 1857 års fullmägtige om samma

bemyndigande för direktionen, som genom nådiga brefvon den 9 november

1847 och den 11 juni 1853 i detta afseende lemnats; och medgaf,

med bifall härtill, Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 30 december

1858, att hvad utöfver enskilda enke- och pupillfondens inkomster erfordrades

för uppehållande af pensioneringen från denna fond äfven

framgent finge tillskjutas af tjenstemannafondens inkomster; på grund

af hvilket medgifvande sedermera årligen från tjenstemannafonden lemnats

erforderligt, bidrag till enskilda enke- och pupillfonden.

I hvad män sistnämnda fond blifvit beroende af detta tillskott från

tjenstemannafonden framgår bäst deraf, att då enskilda enke- och pupillfondens

hela kapitaltillgång utgöres af 286,178 kronor 34 öre samt delegarnes

bidrag till samma fond år 1897 uppgingo till 183,700 kronor

28 öre, så bestego sig pension,sutgifterna å fonden för samma år till

530,207 kronor 51 öre.

Utom de betydliga årliga tillskotten till enskilda enke- och pupillfondens

pensionsutgifter, hvilka tjenstemannafonden sålunda fått och

alltjemt får vidkännas, hafva jemväl, såsom i professor Lindstedts här

ofvan åberopade betänkanden närmare angifvits, andra omständigheter

bidragit att försämra tjenstemannafondens ställning. Oaktadt inrättningens

grundkapital och statsanslag voro beräknade endast för de verk

och stater, som vid inrättningens stiftande ansågos böra deri deltaga,

Bill. till liiksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 29 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

hvarföre också redan i det utlåtande af den 27 oktober 1826, som, enligt

hvad ofvan anförts, afgafs af pensionsinrättningens interimsdirektion,

med all kraft framhölls vådan för ''pensionsinrättningens bestånd,

derest delegareantalet ökades utan motsvarande tillökning i statsanslagen,

hafva dock sedermera dels nya embetsverk och dels hela nya klasser af

tjensteman vunnit delaktighet utan att i flertalet fall särskilda tillskott

utöfver delegarebidragen erlagts; och der sådana tillskott undantagsvis

kommit inrättningen till del, hafva de icke blifvit efter matematiskttekniska

grunder beräknade. Likaledes har tjensteinnehafvarnes antal

å redan i inrättningen intagna stater kunnat mångdubblas utan att

sådant ledt till ökning af statens bidrag till tjenstemannafonden eller

till någon beräkning, huruvida en sådan ökning af delegareantalet vore

förenligt med pensionsinrättningens bestånd. Genom desse nye delegares

inträde i pensionsinrättningen likasom genom de tid efter annan

beslutade uppflyttningarne af vissa delegare till högre pensioneklasser

ökades visserligen inkomsterna af delegareafgifter, men då denna ökning

icke på långt när motsvarade de nya förbindelser, särskildt i afseende

å enke- och pupillpensioneringen, som inrättningen iklädt sig, kommo

nänmda förhållanden att i ej obetydlig mån, såsom professor Lindstedts

utredning gifver vid handen, försvagande inverka på inrättningens förmåga

att fullgöra dessa förbindelser. Efter komiténs jemväl i detta fall

på professor Lindstedts utredning stödda mening har dock förutom den

allmänna höjning af pensionsbeloppen, hvarom beslut år 1877 fattats,

det särskilda sätt för poststatens pensionering, som, enligt hvad ofvan

anförts, alltsedan år 1872 tillämpats, i synnerhet med denna stats starka

tillväxt, i betydande grad medverkat till pensionsinrättningens nuvarande

ogynsamma ekonomiska ställning; och såsom i detta hänseende belysande

har komitén ur 1892 års fullmägtiges underdåniga berättelse,

af hvilken vissa delar blifvit till komitén öfverlemnade för att tagas i

öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade uppdrag, anfört,

dels hurusom till 53 pensionärer tillhörande postverket, hvilka år 1891

uppburo pensioner från tjenstemannafonden, i pensioner utbetaltes 25,340

kronor, under det att bidragen till nämnda fond från de till ett antal

af 1,326 uppgående delegarne från postverket utgjorde endast 13,007

kronor 91 öre, dels ock hurusom till enkor och barn efter tjensteinnehafvare

vid postverket samma år af enskilda enke- och pupillfonden

utbetaltes 46,315 kronor 91 öre mot en sammanlagd afgift af 32,519

kronor 79 öre. Detta missförhållande mellan pensionsinrättningens utgifter

för och dess bidrag från poststaten komme emellertid, enligt hvad

i den åberopade underdåniga berättelsen erinrats, att väsentligen ökas

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

för hvarje år, i det att bidragen endast långsamt stege, medan utgifterna

ännu under en lång följd af år komme att i mångdubbelt starkare

proportion växa i följd af tillökningen i pensionstagarnes antal.

Derföre hade också fullmägtige, under anförande

att befattningshafvande vid postverket i stadgad ordning varit,

berättigade till statspension å allmänna indragningsstaten, hvithet utgjort

förutsättningen för deras upptagande i civilstatens pensionsinrältning,

att denna deras rätt till full pension af statsmedel icke torde

undergått någon förändring genom föreskriften, att pensionen skulle

direkt påföras postinkomsten, eller, derest någon väsentlig förändring

af poststatens ställning skulle åsyftats, samma stat bort från pensionsinrättningen

uteslutas,

att enligt Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut, uttryckt i

nådiga brefvet till statskontoret den 1 juni 1877, civile embets- och

tjenstemän, hvilkas aflöning vore fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,

i allmänhet förklarats berättigade till pension å allmänna

indragningsstaten, samt aflöningen för befattningshafvande vid postverket

vore på nämnda sätt fördelad,

att det strede mot grunderna för civilstatens pensionsinrättning,

att tjensteman, tillhörande de i inrättningen upptagna verk och stater,

samtidigt tillerkändes pension af inrättningen och af statsmedel,

att det nuvarande sättet för pensionerandet af befattningshafvande

vid postverket rubbat likställigheten mellan delegarne i civilstatens

pensionsinrättning samt undergräft vilkoren för dess bestånd och förmåga

att fullgöra dess reglementsenliga, med stiftelsens grunder förenliga

åligganden,

att andra åtgärder till förbättrande af inrättningens finansiela läge

vare sig genom förhöjning af delegarebidragen eller annorledes, så länge

postverkets ifrågavarande undantagsställning icke blifvit undanröjd,

väsentligen skulle komma att främja ett för inrättningen främmande

syfte utan gagn för dess egentliga ändamål,

och att det således för inrättningen vore en verklig lifsfråga, att

den grundsats, som innehölles i § 11 i reglementet för civilstatens

pensionsinrättning: »Afgå:- någon ur tjenst med åtnjutande af pension

på rikets allmänna indragningsstat, ege ej rätt af denna inrättning undfå

pension», gjordes uttryckligen tillämplig jemväl i afseende å de till inrättningen

hörande delegare af poststaten,

hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, att civilstatens pensionsinrättning

måtte varda befriad från ofvannämnda vidsträcktare pensionering af

befattningshafvande vid postverket, i sammanhang hvarmed fullmägtige

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3i.

för sin del beslutit, att till berörda § 11 skulle göras ett så lydande

tillägg: »Sådan rätt hafve ej heller den, som eljest af statsmedel åtnjuter

honom författningsenligt tillkommande pension».

Sin redogörelse för civilstatens pensionsinrättning har komitén

afslutat med att framhålla, hurusom genom nedsättning af lefnadsåldern

för erhållande af pension från allmänna indragningsstaten till 65

år pensionsinrättningen redan från början kommit i en skef ställning,

hvilken icke genom förändringen af pensionsåldern inom inrättningen

från den ursprungligen afsedda af 60 år till 55 år kunnat väsentligen

rättas, samt hurusom hufvudändamålet med pensionsinrättningen i verkligheten

allt mer blifvit pensionering af delegarnes enkor och barn,

hvarom vittnade dels de från år 1833 utgående och sedan år 1843 årligen

växande bidragen från tjenstemannafonden till enskilda enke- och

pupillfonden, dels den ökning af afgifterna till sistnämnda fond, som

skett jemsides med minskande af afgifterna till tjenstemannafonden,

dels ock slutligen den ofta förekommande höjningen af pensionsbeloppen,

delegares uppflyttning till högre pensionsldass och inträdet af nya

delegare.

Nu gällande nådiga reglementen för civilstatens pensionsinrättning

och för civilstatens enke- och pupillkassa äro begge utfärdade den 23

november 1888.

Enligt det förra utgöras civilstatens pensionsinrättnings tillgångar af:

l:o. Räntan af inrättningens samlade kapitalfond;

2:o. Statsanslagen, som för närvarande äro följande:

a) enligt riksstaten å nionde hufvudtiteln:

pensionsstaten för civile embete- och tjensteman ... kronor 37,500

ersättning för mistade löneinnehållningar

dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar

för pensionering af kommissionslandtmätare jemte

deras enkor och barn

för dito af tjenstemän och betjente vid skogsstaten

och skogsskolorna..................................................

för dito af föreståndare, lärare och betjente vid

tekniska högskolan ..............................................

för dito af embete- och tjenstemän samt betjente vid

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka upp
-

2,246

6,540

7,200: —

9,000: —

3,500: —

Transport kronor 65,986:

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Transport kronor 65,986: —

bära lön på ordinarie stat, äfvensom af deras

enkor och barn .................................................. „ 1,300: —

b) enligt nådiga brefvet den 11 juni 1853 till fyllnad i

ersättningen för ofvanberörda löneinnehållningar

å andra, fjerde, sjette, sjunde och åttonde hufvud
titlarnes

besparingar anvisade .............................. „ 6,985: 5 o

Summa kronor 74,271: 5 0.

3:o. De afgifter, hvilka delegarne sjelfve erlägga;

4:o. Enskilda bidrag, hvarmed inrättningen kan blifva ihågkommen.

De till pensionsinrättningen ingående delegareafgifterna utgöras af

dels en årlig afgift, motsvarande två procent af pensionsbeloppet i den

klass, till hvilken tjensten hör, och dels, inom de sju första klasserna,

befordringsafgift, motsvarande fem procent af pensionsbeloppet. Dessutom

kan i vissa fall förekomma erläggande af retroaktivafgift.

Delegarne äro indelade i nio klasser; och utgör pensionssumman

för delegare i

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

ii

ii

ii

l:a klassen

2:a

dito

3:e

dito

4:e

dito

5:e

dito

6:e

dito

7:e

dito

8:e

dito

9:e

dito

kronor

2,400

ii

1,800

ii

1,500

ii

1,200

ii

900

ii

600

ii

450

ii

300

ii

200

Enligt reglementet för civilstatens enke- och pupillkassa består denna

af två från hvarandra skilda afdelningar, nemligen:

l:o) Allmänna enke- och pupillfonden, hvars tillgångar för det närvarande

utgöras af ett till 45,000 kronor bestämdt, å riksstatens nionde

hufvudtitel uppfördt årligt statsanslag, hvarmed åtföljer förbindelse för

fonden att, i afseende på civile embets- och tjenstemäns enkor och barn,

uppfylla den pensioneringsskyldighet, som enligt nådiga kungörelsen den

29 juni 1798 förut ålegat statsverket; ,

2:o) Enskilda enke- och pupillfonden, hvars inkomster utgöras af:

a) de afgifter, hvilka enligt reglementet delegarne i civilstatens

pensionsinrättning äro pligtige att till denna fond erlägga;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Komiténs förslag

till grunder

för det

civila pension

sv ds endels

ordnande.

Kongl. Maj.is Nåd. ''Proposition N:o 34.

b) det årliga understöd, som delegarne i nämnda inrättning med

Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd kunna af dess tillgångar anvisa;

c) enskilda bidrag, hvarmed fonden kan blifva ihågkommen.

Till allmänna enke- och pupillfonden erläggas inga afgifter, men

till civilstatens enskilda enke- och pupillfond är hvarje delegare förbunden

att erlägga dels en årlig afgift af fem procent af det pensionsbelopp,

för hvilket lian till civilstatens pensionsinrättning bidrager, dels

ock i alla de fall, der enligt reglementet för pensionginrättningen befor

dringsaf gift eger rum, sådan afgift med enahanda belopp.

Då vid 1892 års sammanträde med fullmägtige för delegarne i civilstatens

pensionsinrättning fråga förekom om vidtagande af åtgärder för

upphjelpande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning, fattade fullmägtige

för sin del beslut om vissa ändringar i de för pensionsinrättningen

samt enke- och pupillkassan gällande reglementen i syfte att

derigenom, såvidt möjligt vore, återställa den rubbade jemvigten mellan

inkomster och utgifter. För ett af dessa beslut eller det, som rörde

upphörandet af den särskilda pensioneringen af befattningshafvande vid

postverket, har redan blifvit redogjordt. Under förutsättning af nådigt

bifall till den gjorda hemställan om godkännande af nyssnämnda ändring

i reglementet, hade fullmägtige vidare beslutit: att års- och befordringsafgifterna

till enskilda enke- och pupillfonden skulle höjas med två procent

af det pensionsbelopp, för hvilket afgifter erlades till pensionsinrättningen;

att utdelandet af pensioner till delegares sjukliga döttrar,

hvilka öfverskridit pensionsåldern, borde inskränkas till fall af svårare

sjukdom; att den till redogörarne utgående provision borde nedsättas

och begränsas; samt att rättigheten att från pensionsinrättningen erhålla

pension borde framflyttas från 55 till 60 års ålder; hvarjemte fullmägtige

i sammanhang härmed hemstält, att till enskilda enke- och pupillfonden

måtte få öfverflyttas det nu till allmänna enke- och pupillfonden utgående

anslag å 45,000 kronor, i den mån detta anslag blefve tillgängligt

efter upphörande af redan från allmänna fonden beviljade pensioner

och efter det civilstatens pensionsinrättning godtgjorts för sina förskott

till samma fond jemte ränta derå.

I betänkandets 3:e afdelning har komitén angifvit de grunder, efter

hvilka det civila pensionsväsendet borde ordnas; och då redan genom

den i komiténs underdåniga skrifvelse den 7 februari 1891 lemnade utredning

af civilstatens pensionsinrättnings ställning blifvit ådagalagdt, att

man måste öfvergifva hvarje tanke på att genom dess anlitande i vidsträcktare

grad än förut vinna någon minskning i statens utgifter för

det civila pensionsväsendet, samt denna utredning genom ny, på för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

hållandena vid 1891 års slut grundad undersökning vunnit ytterligare

bekräftelse, har komitén, som ansåge de af 1892 års fullmägtige för

deras del beslutade åtgärder i syfte att dymedelst fylla det behof af en

ökad årsinkomst af omkring 340,000 kronor, som enligt professor Lindstedts

beräkning skulle vid 1893 års slut förefinnas, visserligen vara

eguade att i någon mån upphjelpa, men icke att för framtiden betrygga

pensionsinrättningens ställning, såsom sin åsigt uttalat, att det numera

icke förefunnes så stort behof af pensionering af civile tjensteinnehafvare

vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna

indragningsstaten bestämda, att någon särskild anstalt för sådan pensionerings

bestridande erfordrades, och att det alltså icke kunde vara lämpligt

att för sådant ändamål låta staten bidraga med afsevärda årliga

anslag och delegarne med icke oväsentliga afgilter.

Då komitén jemväl vore af den uppfattning, att civilstatens pensionsinrättnings

andra uppgift eller beredandet af pensioner åt delegarnes

enkor och barn icke kunde ändamålsenligt och betryggande lösas, med

mindre de för enke- och pupillkassan gällande bestämmelser blefve helt

och hållet omarbetade, hvilket i sjelfva verket blefve detsamma som att

skapa en ny kassa, så har komitén på grund af allt detta ansett, att

civilstatens pensionsinrättning icke borde bibehållas. Förändrad anordning

af pensionsväsendet för de civile tjensteinnehafvare, hvilka för

närvarande tillhörde civilstatens pensionsinrättning, borde alltså, enligt

komiténs åsigt, ega rum och dervid iakttagas, att, på samma gång

som behofven af enhet och likformighet i bestämmelserna, billighet i

förvaltningen och trygghet i afseende å pensionsförbindelsemas uppfyllande

tillgodosåges, jemväl erforderlig minskning i statens utgifter

för det civila pensionsväsendet i dess helhet ernåddes. Beträffande det

sistnämnda ändamålet bär komitén framhållit, hurusom detsamma skulle

kunna vinnas dels genom att inskränka statens pensionsförbindelser och

dels genom att öka tjensteinnehafvarnes bidrag för pensionsväsendet i

dess helhet. Komitén har i sådant hänseende funnit uppenbart, att,

hvilka löneförmåner än tjenstemännen tillgodonjöte, derå dock icke kunde,

utan men för statsförvaltningen, för pensionsväsendet göras afdrag i

större mån, än att återstoden blefve tillräcklig för en anständig, om ock

torftig bergning; och då komitén genom de förslag, den framstält, ansett

sig hafva ålagt tjenstemännen det bidragsmaximum, som med nuvarande

aflöningsförhållanden skäligen kunde af dem fordras, skulle, enligt hvad

komitén erinrat, ett öfverskridande deraf kunna framkalla anspråk på

ökade löner, genom hvilkas tillgodoseende visserligen statens utgifter

för pensionsväsendet kunde minekas, men i stället dess utgifter för tjenste
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

männens aflöning sannolikt komma att ökas ocli således i det hela någon

besparing för staten ej skulle vinnas.

Om nämnda bidragsmaximum från tjenstemännen uttoges och i

öfrigt erforderligt statsbidrag vore att påräkna, kunde, fortsätter komitén,

det civila pensionsväsendet ordnas på flera sätt. Ett sådant nära till

hands liggande sätt vore att med upptagande af den tanke, som legat

till grund för inrättande af civilstatens pensionsinrättning, bilda en ny

stor anstalt för pensionering af så väl civile tjensteinnehafvare som deras

enkor och barn, hvars utgifter skulle bestridas dels genom tjenstemännens

bidrag, dels ock i öfrigt af staten. De ändamål, en sådan

anstalt skulle tjena, vore emellertid icke likartade; de beräkningar,

hvarpå en inrättning för pensionering af civile tjensteinnehafvare måste

byggas, blefve också mer invecklade och delvis osäkrare än de, som

borde läggas till grund för en pensionskassa för enkor och barn.

Fördelades åter tjenstemännens bidragsmaximum så, att en mer

eller mindre godtyckligt bestämd del deraf skulle, såsom bidrag till

deras egen pensionering, återgå till staten, som i öfrigt bestrede kostnaderna

för denna pensionering, samt återstoden användas för att med

bidrag af statsmedel besörja pensionering af deras enkor och barn,

komme, efter komiténs mening, en sådan anordning icke att för staten

medföra besparing eller blifva ur annan synpunkt fördelaktig. Ungefärligen

lika mycket, som tillflöte staten genom tjenstemännens bidrag till

egen pensionering, skulle det nemligen, till följd deraf att tjenstemännens

bidrag till enke- och barnpensioneringen i sådant fall blefve för ändamålet

otillräckligt, blifva för staten nödigt att tillskjuta till upprätthållande

af sistnämnda pensionering, och en sådan anordning skulle för

staten alltså icke medföra någon vinst. Då pensionering af statens

civile tjensteinnehafvare hittills i vårt land, liksom i öfriga kulturländer,

ansetts hufvudsakligen vara ett statens åliggande, i det att pensionen

betraktats såsom en del af den ersättning, staten utfäst för fullgörande

af tjensten, så hade också i enlighet med denna uppfattning vid de

senast genomförda löneregleringarne pensionsförmånerna i allmänhet

blifvit på samma gång som löneförmånerna bestämda och tjenstemännen

berättigats att från allmänna indragningsstaten utan utgifter bekomma

pension. Beträffande statens ställning till pensionsväsendet för civile

tjensteinnehafvares enkor och barn anmärker komitén, att staten icke

oväsentligt bidragit till denna pensionering samt att Riksdagen, särskildt

vid fråga om inrättande af elementarlärarnes enke- och pupillkassa,

uttalat, att denna fråga vore af den vigt för det allmänna, att staten

icke borde undandraga sig att lemna det direkta bidrag, som för

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

en sådan inrättning vore oundgängligen nödigt. Kunde också, enligt

komiténs uppfattning, pensionering af civile tjensteinnehafvares enkor

och barn icke anses vara en statens angelägenhet på samma sätt som

pensionering af tjensteinnehafvarne sjelfve, vore dock för staten af vigt,

att en anstalt för pensionering af tjenstemännens enkor och barn funnes

på tillfredsställande sätt upprättad och för framtiden betryggad.

På grund af hvad komitén sålunda anfört har komitén ansett det

vara så väl prineipielt rigtigast som ur rent praktisk synpunkt enklast

och lämpligast att låta det bidragsmaximum, som ansåges böra för det

civila pensionsväsendets upprätthållande åläggas tjenstemännen, uteslutande

användas för pensionering af deras enkor och barn, för b vilket,

ändamål detta bidrag också vore i sin helhet erforderligt, samt låta

staten, med befrielse från bidrag till denna pensionering, i stället uteslutande

bestrida kostnaderna för pensionering af tjensteinnehafvarne.

Minskningen af statens utgifter för det civila pensionsväsendet borde

dock, fortsätter komitén vidare, åstadkommas icke blott genom upphörande

af bidrag till enke- och pupillpensioneringen, utan jemväl och framlör

allt genom införande af strängare pensionsvilkor för tjenstemännen.

Efter att hafva uttalat sig för lämpligheten af utfärdandet af en

allmänt gällande pensionslag, stiftad af Konung och Riksdag samfäldt,

i hvilken lag borde sammanföras alla .det civila pensionsväsendet rörande

bestämmelser, har komitén såsom grundtankar för detta lagstiftningsarbete

angifvit: enhet och likformighet i bestämmelserna, skärpning af

pensionsvilkoren, meddelande af föreskrifter om tjenstetidens beräkning

och om skyldighet att afgå från tjensten vid viss lefnadsålder, pensionsbeloppens

bringande i visst förhållande till aflöningen äfvensom minskning

och jemkning af dessa belopp samt införande af afkortade pensioner.

Pensionskostnaderna borde lämpligast bestridas från ett enda anslag,

det till allmänna indragningsstaten, samt pensioneringen verkställas

genom statskontoret; hvarjemte komitén tillkännagifvit, att någon rubbning

i deras rätt till pension af staten, hvilka blifvit utnämnda innan

den föreslagna lagen skulle träda i kraft, icke vore åsyftad.

Angående Irågan om ordnande af pensionsväsendet för civile

tjensteinnehafvares enkor och barn har komitén, med anslutning till

förut gjorda uttalanden, förklarat sig anse denna fråga icke kunna för

framtiden på annat sätt tillfredsställande och betryggande lösas än

genom bildande af en ny, med hänsyn till nuvarande utsigter för räntefot

och dödlighet på matematiskt-tekniska grunder bygd, under statens

kontroll stående, allenast med tillskott af delegarne uppehållen pensionsBih.

till Jliksd. Prof. 1898. 1 Samt. 1 Afä. 25 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

JConyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

kassa, hvilken, från den nya pensionslagen fristående, borde omfatta

väsentligen samma delegare som dem, för hvilka nämnda lag skulle

gälla. Vidare har komitén, då det för staten vore af synnerlig vigt,

att denna pensionskassa handhades så, att ständig trygghet förefunnes,

att kassan skulle kunna fullgöra sina förbindelser, ansett, att kassan

borde af staten genom en af Eders Kongl. Maj:t utsedd styrelse förvaltas;

vid hvilket förhållande och då staten gjorde delaktigheten i kassan

obligatorisk, förvaltningskostnaderna billigtvis borde af staten bestridas.

Och har komitén tillagt, att icke heller här meningen vore att rubba

den rätt, som tillkomme pensionärer och delegare i nuvarande enkeoch

pupillkassor.

Slutligen har komitén lemnat en redogörelse för den ekonomiska

innebörden af sina framlagda förslag, jemförda med nuvarande bestämmelser.

Enligt komiténs beräkningar skulle, derest ingen ändring i nu

gällande bestämmelser vidtoges, statens årliga kostnader för det civila

pensionsväsendet komma att efter omkring 30 år växa till 3,862,563

kronor. Med tillämpning af de utaf komitén uppgjorda förslag skulle

deremot efter samma tids förlopp denna årliga kostnad nedbringas till

omkring 2,748,000 kronor. Antagandet af nämnda förslag kunde alltså

anses innebära en besparing för framtiden i statens utgifter, hvilken,

delvis begynnande redan vid afYecklingens början, skulle komma att

växa upp till öfver 1,000,000 kronor om året.

Komiténs allmänna

motiv er

till pensionslagen.

a) Hvilka

tjensteflicka/vare

böra

under lagen

inbegripas f

I de allmänna motiver, som åtfölja det i betänkandets 4:e afdelning

intagna förslag till pensionslag för civilstaten, har komitén (sid.

231—244) till en början i fråga om hvilka tjensteinnehafvare, som borde

inbegripas under den nya pensionslagen, uttalat såsom sin mening, att

derunder borde hänföras icke allenast de, som tillhörde civilstatens pensionsinrättning,

utan äfven tjensteinnehafvare vid tullverket och telegrafverket,

hvilka uppenbarligen lika väl som de vid postverket anstälde

vore att anse såsom civile. Tvekan i berörda hänseende kunde deremot,

enligt komiténs mening, råda beträffande flertalet af de tjensteinnehafvare,

som vore anställa vid statens undervisningsanstalter. Då emellertid

så väl ämneslärarne vid de allmänna läroverken som lärarne vid

rikets universitet, oaktadt de fortfarande kunde i vissa fall för sig

åberopa presterskapets privilegier och räknade presterliga tjenstår, i

flera hänseenden och särskildt i fråga om pensionsrätt vore likstälde med

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

civile tjensteinnehafvare, har komitén, då det här endast gälde att ordna

deras pensionsförhållanden, ansett äfven nämnda lärare böra inbegripas

under den nya pensionslagen; och borde hufvudsakligen af samma skäl

jemväl lärarne vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och folkskolelärareseminarierna

lyda derunder.

Oaktadt tjensteinnehafvarne vid statens jernvägstrafik otvifvelaktigt

vore att anse såsom civile, har komitén dock icke funnit lämpligt,

att här upptaga dem. Dels skilde sig nemligen statens jernvägstrafik i

flera afseenden från statens öfriga förvaltningsgrenar och liknade närmast

ett omfattande privat industrielt företag. Dels voro särskilda bestämmelser

nödvändiga i afseende på aflöning och jemväl, på grund af den

oftast mycket utslitande tjenstgöringen, för pensionering, helt olika dem,

som vore erforderliga beträffande andra civile tjensteinnehafvare. Dels

hade också för denna grupp af tjensteinnehafvare redan bildats en särskild

pensionsinrättning, som vid 1892 års utgång vunnit sådan utsträckning,

att den omfattade ej mindre än 5,611 delegare med en kapitaltillgång

af 6,374,390 kronor.

Äfven å några andra civile tjensteinnehafvare har komitén af skäl,

som i den speeiela motiveringen angifvits, funnit den föreslagna pensionslagen

icke böra ega tillämpning.

Oaktadt denna lag således icke skulle komma att gälla alla statens

civile tjensteinnehafvare, har komitén dock, enär, vid det förhållande

att lagen sjelf angåfve dem, för hvilka den icke gälde, tvekan derutinnan

icke kunde uppstå, ansett lagen lämpligen för korthetens skull

böra benämnas Dpensionslag för civilstaten».

Bland de redan förut antydda åtgärderna för beredande af minskning

i statens utgifter för det civila pensionsväsendet vore, enligt komiténs

mening, den otvifvelaktigt verksammaste att höja pensionsåldern

eller med andra ord att förkorta den tid, hvarunder pension finge uppbäras.

Verkan af en dylik åtgärd insåges lätt, då det genom utredning,

som komitén låtit sakkunnig person verkställa, visat sig, att kapitalvärdet,

hänfördt till en ålder af 25 år — den ungefärliga vid inträde

i statens tjenst — af en pension å 1,000 kronor, som skulle utbetalas

från och med fylda 65 år, vore nära dubbelt så stort som kapitalvärdet,

äfvenledes hänfördt till åldern 25 år, af en pension å lika stort belopp,

som skulle utbetalas från och med fylda 70 år. Komitén hade derföre

först tagit i öfvervägande, huruvida någon höjning af pensionsåldern

för nu ifrågavarande tjensteinnehafvare kunde och borde genomföras.

Då af den förut lemnade redogörelsen för gällande bestämmelser

i afseende å tjensteinnehafvares rätt och dermed i flera fall samman
-

bj Pensionsåldern.

s. 36 Kontrollera mot PDF

c) Invaliditetspensionerimg.

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 34.

hängande skyldighet, att vid viss lefnadsålder afgå från tjensten, enligt

hvad komitén erinrat, framgått, att dessa bestämmelser vore skiftande,

syntes det vara af nöden att i flera afseenden vidtaga förändring i dessa

bestämmelser. Sålunda har komitén, på det att staten alltid måtte vara

försäkrad om icke blott pröfvad erfarenhet, utan äfven friska arbetskrafter

vid statsförvaltningen, funnit det vara nödvändigt att för alla

civile tjensteinnehafvare i lagen föreskrifva skyldighet att vid en viss,

om ock för olika förvaltningsgrenar något olika tidpunkt afgå från

tjensten. Att, såsom i de fall, der obligatoriskt afskedstagande nu vore

föreskrifvet, i allmänhet låta tidpunkten derför bero af så väl lefnadsålder

som antal tjenstår vore dock i komiténs tanke icke lämpligt, enär de

civile ^tjensteinnehafvarne vid mycket olika ålder inträdde i statens tjenst

och således vid olika lefnadsålder uppnådde det föreskrifna antalet tjenstår

— några först vid så sen lefnadsålder, att tjensteförmågan då för

länge sedan kunde vara förbrukad. Lefnadsåldern borde derföre, enligt

komiténs åsigt, ensam bestämmas såsom mätare för tjensteinnehafvarens

förmåga af fortsätt tjensteverksamhet och tidpunkten för det obligatoriska

afskedstagandet således häntöras uteslutande till lefnadsåldern.

Tjensteårens antal borde endast inverka på storleken af den pension,

den afskedstagande skulle erhålla.

Efter att hafva med statistiska tabeller visat, hurusom förbättrade

förhållanden i afseende å männens medellifslängd under de senare åren

inträdt. i Sverige, har komitén uttalat den mening att, för vinnande af

besparing i statens utgifter för det civila pensionsväsendet, den lefnadsålder,

da i allmänhet statens civile tjensteinnehafvare skulle vara skyldige

att från tjensten afgå och dermed erhålla rätt till pension, kunde,

utan fara för att förvaltningen deraf skulle taga skada, bestämmas till

70 år. Då emellertid redan nu vissa civile tjensteinnehafvare, hvilka

bestridde tjänster, som vore af mera ansträngande beskaffenhet eller

fordrade större jnått af spänstighet, vore berättigade eller förpligtade

att vid tidigare ålder än de öfrige afgå från tjensten med pension, så

har komitén i enlighet härmed föreslagit, att för vissa sådana, i den

speciela motiveringen närmare om förmälda tjensteinnehafvare skulle föreskrifva

s skyldighet att vid 65 år afgå från tjensten med rätt till pension.

Dock innebure komiténs förslag äfven i afseende å flere af sistnämnda

tjensteinnehafvare en af de förbättrade dödlighetsförhållandena betingad

höjning af den för dem nu föreskrifna pensionsålder.

Utginge man från den regel, att pensionsrätt skulle inträda först

vid tiden för det obligatoriska afskedstagandet, måste dock för tillgodoseendet

af förvaltningens kraf på friska arbetskrafter derifrån göras

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

undantag för det fall, då tjensteinnehafvare till följd af sjukdom, vanförhet

eller lyte blefve oförmögen att vidare bestrida sina tjensteåligganden.

Då det i sådan händelse icke kunde vara till fördel för förvaltningen,

att tjensten under längre tid uppebölles af vikarie, men det å

andra sidan icke läte sig göra att från tjensten skilja en af dylik olycka

drabbad tjensteinnehafvare utan att bereda honom någon pensionsrätt,

har komitén derföre och jemväl af andra i den speciela motiveringen

närmare angifna skäl föreslagit, att tjensteinnehafvare, som drabbats af

sådan svårare invaliditet, skulle vara berättigad att erhålla pension vid

en fem år lägre lefnadsålder än den för obligatoriskt afskedstagande

förutsatta.

Då det numera Unge anses i princip allmänt erkändt, att den, som

genom olycksfall i och för sitt arbete lidit skada, som gjorde honom

oförmögen att sig sjelf försörja, borde i en eller annan form erhålla

understöd af arbetsgivare^ och då giltigheten af denna princip vore

minst lika stor i fråga om staten och dess tjenare som i fråga om den

enskilde arbetsgivaren och hans arbetare, har komitén — under erinran

hurusom i flere andra länder bestämmelser i sådan rigtning blifvit gifna

och att, hvad Sverige anginge, grundsatsen vunnit tillämpning redan i

den här förut åberopade nådiga förordningen den 18 november 1836

angående tullverkets pensionsväsen och jemväl i reglementena för statens

jern vägstrafiks och telegrafverkets af staten understödda pensionsinrättningar,

men att emellertid något allmänt stadgande om pension för de

civile tjensteinnehafvarne i händelse af olycksfall i och för tjensten icke

funnes, hvithet haft till följd, att i sådana fall särskilda framställningar

derom måst hos Riksdagen göras — ansett sig icke böra underlåta att i

det framlagda lagförslaget intaga stadgande äfven om olycksf allspensioner,

såsom till sin princip lika berättigade och af statens eget intresse lika

påkallade som ålderdomspensionerna.

I enlighet med den så väl i vårt lands som i flere främmande

länders pensionsväsen allmänt gällande grundsats, att pension för statskonst

skulle utgå icke blott på grund af viss uppnådd lefnadsålder, utan

äfven med hänsyn till tjenstetiden, bär komitén ansett, att såsom vilkor

för erhållande af det högsta pensionsbelopp, hvartill tjenstemannen kunde

på grund af innehafvande lön blifva berättigad, fortfarande borde föreskrifvas

ett visst större antal tjenstår; men då komitén funnit nödigt, att

i peusionslagen infördes stadgande om ovilkorlig förpligtelse för tjensteinnehafvare,

som uppnått viss lefnadsålder, att, afgå från tjensten, har

komitén tillika, på det att en sådan till afgång förpiigtad tjensteinnehafvare

icke till äfventyrs på grund af bristande antal tjenstår skulle komma

d) Olycksfallspensionering.

e) Af kor tade

pensioner.

s. 38 Kontrollera mot PDF

f) Pension!- teloppen.

KesnMmUt.

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att helt och hållet stå utan pension, föreslagit, att tjensteinnehafvare, som

icke vid afgång från tjensten innehade det för erhållande af hel pension

föreskrifna antalet tjenstår, skulle vara berättigad att erhålla en i mån

af den kortare tjenstetiden afkortad pension, så att »för hvarje år, tjensteinnehafvaren

tjenat, han också intjenat en viss del af den högsta pension,

han för sin tjenst kunde undfå».

I den allmänna motiveringen till lagförslaget har äfven anförts,

att komitén för vinnande af likformighet och rättvisa ansett pensionerna

böra beräknas å den samfälda aflön ingen och icke, såsom nu oftast vore

fallet, utgå med samma belopp som sjelfva lönen, hvars för olika tjenster

vexlande förhållande till aflöningen i dess helhet blifvit bestämdt jemväl

af andra hänsyn än blifvande pensionsrätt, hvarjemte komitén framhållit,

hurusom den genom minskning och jemkning af sjelfva pensionsbeloppen

samt särskildt genom nedsättning af nu gällande pensionsmaximum

jemväl sökt att vinna besparing i pensionsutgifterna.

Slutligen har komitén lemnat den upplysning, att af verkstäld

utredning i ämnet framgått, bland annat, att samtliga de af komitén

föreslagna åtgärder beträffande pensionering af de statens civile tjensteinnehafvare,

för hvilka den nya pensionslagen vore ämnad att gälla,

innebure en framtida minskning med omkring 24 procent i kostnaderna

för denna pensionering enligt nu gällande bestämmelser.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täckts af det anförda finna, utgår det

af komitén framlagda lagförslaget från följande allmänna förutsättningar:

l:o) tjensteinnehafvarnes frihet från afgifter för egen pensionering

mot skyldighet för dem att ensamma vidkännas alla med enke- och

barnpensionering förenade utgifter med undantag af kostnaden för

kassans förvaltning;

2:o) upphörande af vidare tjenstemannapensionering från civilstatens

pensionsinrättning och telegrafverkets pensionsinrättning;

3:o) statens öfvertagande af den framtida pensioneringsskyldighet,

som eljest skolat åligga dels civilstatens pensionsinrättning för tjensteinnehafvare

vid postverket och dels telegrafverkets pensionsinrättning

för de vid detta verk anstälde embets- och tjenstemän samt betjente;

4:o) bibehållande af nuvarande pensioneringssät.t ej mindre för den

vid statens jern vägstrafik anstälda personal än äfven för civile delegare

i arméns och flottans pensionskassor.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Sjelfva lagförslagets grundtankar torde kunna sammanfattas i följandemufvudpunkter:
l:o)

pensionsrätt för en hvar ordinarie innehafvare af civil befattning

med lön å stat, som faststälts af Konungen och Riksdagen;

2:o) pensionsålder i regel 70 år — för vissa tjensteinnehafvare

65 år — dock med rätt för invalid att fem år tidigare än eljest erhålla

pension;

3:o) afgångsskyldighet vid uppnående af den för pensionsrätt bestämda

lefnadsåldern utan afseende å tjensteårens antal;

4:o) fördelning af pensionerna i hela och afkortade, beroende på

huruvida vederbörande uppnått fullt tjenstårsantal eller icke;

5:o) bibehållande af det nu i regel bestämda antalet af 35 tjenstår

såsom vilkor för hel pension, men borttagande af alla för närvarande

gällande bestämmelser om qvalificerade tjenstår såsom pensionsvilkor;

6: o) rätt att vid olycksfall i tj ensten erhålla hel pension utan

afseende å lefnads- och tjensteålder;

7:o) tjenstetidens beräknande enligt vissa i lagen bestämda grunder;

8:o) pensionens beräknande å samtlige tjensteinnehafvaren enligt

ordinarie stat tillkommande aflöningsförmåner; intet minimum, men 6,000

kronor såsom maximum för pensionsbeloppet, hvilket i de fall, der aflöningssumman

icke öfverstege 600 kronor, skulle utgöra 80 procent,

samt för högre aflöningssummor, hvilka indelats i 25 olika serier, skulle

tixeras till ett lika stort belopp för alla inom samma serie fallande

aflöningssummor;

9:o) lagens tillämpning endast på dem, som efter dess trädande

i kraft utnämndes till syssla, med hvilken pensionsrätt enligt de i lagen

intagna stadganden följde.

Sedan jag sålunda antydt innebörden af det föreliggande lagförslaget,

anhåller jag att få öfvergå till ett närmare skärskådande af

detsamma, och täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att i sammanhang

med denna granskning få upptaga de väsentligaste erinringar, som blifvit

af de i ärendet hörda myndigheterna mot detta förslag framstälda.

Komiterade hafva till en början förordat, att de civile tjensteinnehafvare,

hvilka hittills åtnjutit förmånen af statspension utan skyldighet

att derför erlägga särskild afgift, skulle fortfarande vid denna

förmån bibehållas.

Frihet frän

afgift er för

tj en eternell

af v ar nes egen

pensionering.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 34.

En annan uppfattning i detta afseende har emellertid tagit sig

uttryck i särskilda af Riksdagen på senare tiden gjorda uttalanden. Då

sålunda Riksdagen i underdånig skrifvelse den 17 maj 1897 angående

regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel tillkännagaf,

att Riksdagen bifallit en af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning

om rätt till pension å allmänna indragningsstaten för lärarne vid folkskolelärare-

och folkskolelärarinneseminarierna, framhöll Riksdagen tilllika,

att derest, såsom Riksdagen ansåge synnerligen önskvärdt, sådan

förändring i afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken

vidtoges, att de blefve förpligtade att bidraga till sin egen

pensionering, deraf borde följa, att samma skyldighet komme att åläggas

äfven ifrågavarande seminarielärare. Och då Riksdagen i underdåniga

skrivelser den 11 och den 14 maj 1898 yttrade sig i anledning af

särskilda, af Eders Kongl. Maj:t gjorda framställningar rörande dels

lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken och dels lönereglering

för patent- och registreringsverket, förklarade sig Riksdagen

vidhålla sin nyssberörda åsigt rörande tjenstemännens bidragsskyldighet.

Beträffande förevarande vigtiga fråga tillåter jag mig anföra

följande.

Redan i det underdåniga betänkande och förslag angående lönereglering

m. in. vid rikets hofrätter och krigshofrätten, som den 12

december 1874 afgafs, erinrade de för ändamålet förordnade komiterade,

att pensionsrätten vore en af de vigtigaste med fast anställning i statens

tjenst förenade förmåner, hvilken derför också vid de af dem framlagda

förslag till löneregleringar tagits i synnerligt öfvervägande. Att vid denna

förmån fästats enahanda afseende jemväl vid upprättande af öfriga, efter

nämnda tidpunkt afgifna löneregleringsförslag, torde icke lida något

tvifvel. Men förhåller det sig så, torde det å andra sidan vara uppenbart,

att den inskränkning i nämnda förmån, som skulle uppstå, derest

löntagaren nu ålades att sjelf i större eller mindre mån bidraga till

bestridande af kostnaderna för sin pensionering, måste verka motsvarande

minskning i de reglerade aflönings- och pensionsförmånerna och dymedelst

framkalla en ingalunda oberättigad fordran på omreglering

jemväl af afföningsförmånerna, i syfte att det ursprungliga förhållandet

mellan begge dessa förmåner måtte blifva återstäldt. Endast under

den förutsättning att de reglerade afföningsförmånerna skulle kunna

betraktas såsom i och för sig för höga, skulle nemligen en dylik inskränkning

af dem rättvisligen kunna ega rum. Med allt erkännande

af den väsentligt förbättrade ekonomiska ställning, som genom de nya

löneregleringarne beredts åt statens tjensteman, torde dock kunna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 41

anses såsom ganska säkert, att denna förutsättning icke — utom möiJ1^11

} något undantagsfall — är för handen. Under sådana förhalianden

skulle det derföre innebära en verklig obillighet, om staten

åt aflomngen mnebölle någon större eller mindre del till betäckande af

sm kostnad för blifvande pensionering af löntagaren; och denna obillighet

skulle framträda synnerligen påtagligt i alla de fall, der tjenstemnehafvaren

aflede före uppnåendet af pensionsåldern och der afdraget

å löneförmånerna således hvarken skulle komma honom sjelf eller

hans efterlefvande till något det minsta gagn.

Då kostnaden för pensioneringen af desse tjensteman bestrides

direkt af statsmedlen, skulle alltså de bidrag till egen pensionering, som

man ville ålägga tjenstemännen, ingå direkt till statskassan och uppbäras

antingen genom innehållning af pensionsafgiften vid aflöningsmedlens

utbetalning eller ock genom anlitande af annat uppbördssätt.

Det har dock tydligen varit ett sådant mindre praktiskt tillvägagående

man velat undvika genom att vid bestämmandet af aflönings- och

pensionsförmånens inbördes förhållande redan ifrån början så afväga

dessa förmåner, att någon dylik omgång icke skulle blifva erforderlig

Anses nämnda förmåner för stora eller origtigt afvägda, torde alltså

rättelse härutinnan böra eg a rum genom lämpligare åtgärd än att, så

att säga, med den ena handen omedelbart återtaga en del af hvad som

med den andra gifvits.

,™an Påyrkat, att tjenstemännen sjelfva borde förpligtas att

bidraga till sin egen pensionering, har naturligtvis till grund för detta

yrkande legat den i och för sig fullkomligt rigtiga satsen, att hvar och

en bör under sin krafts dagar gorå afsättningar af sina inkomster för

att trygga sitt uppehälle vid den tid då arbetsförmågan sviker, hvilken

sats man ansett böra eg a tillämplighet för statens tjenstemän så väl

som för andra. Det lär emellertid svårligen kunna bestridas, att för-»*

hallandena i detta utseende gestalta sig på ett särskildt sätt, då fråga

ar om pensioner, som af statsverket omedelbart och således utan förmedling

af någon pensionskassa utbetalas till afskedade tjenstemän. På

satt jag nyss framhållit, skulle under sådana omständigheter ett åläggande

för tjenstemännen att till statsverket inbetala vissa pensionsafgifter för

stats\ erket allenast medföra en med ett vidlyftigt redovisningsväsende

förbunden omgång, som kan undvikas, derest, på sätt äfven här i Sverige

måste antagas hafva egt rum, aflöningen bestämmes till det lägre belopp,

hvartill densamma kan begränsas, då hänsyn icke tages till behofvet för

tjenstemännen att bestrida den utgiftspost, som består i afsättningar för

Bih. till liilcsd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

framtida pension. För staten sjelf måste det anses likgiltigt, om löneafdraget

sker en gång för alla''—vid löneregleringen — eller om det

uttages årligen i form af innehållningar vid löneutbetalningarna. Företrädet

bos den senare formen för pensionsbidragens uttagande skulle då

ligga deruti, att den tjenstemannen likasom hvarje annan medborgare

åliggande förpligtelsen att i tid sörja för sitt uppehälle pa ålderdomen

derigenom skulle ställas mera lefvande för honom, äfvensom deruti att

man undveke skenet af en vid jemförelse med öfriga samhällsklasser

obehörigt gynnad ställning för tjenstemännen, hvilkas ålderdomsförsörjning

staten vid en ytlig betraktelse kan synas hafva utan bidrag från

deras sida öfvertagit. Dessa skäl förlora dock större delen af sin vigt,

derest, på sätt komitén föreslagit, tjenstemännen förpligta^ att ensamma

och utan bidrag af statsverket bestrida kostnaderna för sina enkors och

barns pensionering. Om än denna pensionering icke i lika mån som

tjenstemannapensioneringen är ett statsintresse, har staten dock erkänt

den vara ett sådant, då densamma ålagts tjenstemännen som en skyldighet,

hvilken de icke ega undandraga sig, och staten bidrager faktiskt

för närvarande till densamma dels genom direkta anslag, dels och hufvudsakligen

derigenom att större delen af civilstatens pensionsinrättnings

årliga tillgångar användas för enke- och barnpensioneringen. Då, enligt

hvad de verkstälda utredningarna af civilstatens pensionsinrättning gifva

vid handen, de tjensteinnehafvare, som äro eller blifva skyldige att tillhöra

denna pensionsinrättning, måste, ensamt för uppehållandet af pensionsväsendet

för enkor och barn, för framtiden ikläda sig förpligtelse^

hvilka för flertalet komma att taga i anspråk allt hvad de af sina aflöningsförmåner

utan verklig afsaknad kunna för sådant ändamål undvara,

torde man icke behöfva befara, att vederbörande tjensteinnehafvare icke

i tillbörlig mån skola röna den uppfostrande inflytelse, som ligger i

tvånget att göra årliga afsättningar för framtida behof.

Det sagda gäller under förutsättning, att de eventuel bidragen

till egen pensionering skulle, på sätt exempelvis sker i Holland, ingå

direkt till statsverket och således i sjelfva verket utgöra en skatt,

hvilken liksom andra sådana komme att utgöra bidrag till bestridande

af statens utgifter i allmänhet, utan att specielt disponeras för pensionsväsendet.

Annorlunda skulle visserligen förhållandet gestalta sig, om

pensionsafgifterna fonderades och användes såsom tillgång för pensioneringen,

i livilket fall den naturligaste och ändamålsenligaste

anordningen väl blefve den, att en ny pensionskassa bildades, till hvilken

inginge ej mindre tjenstemännens bidrag än äfven ett statsanslag till

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 34.

erforderligt belopp, då i stället anslaget till allmänna indragningsstaten,

i den mån detta användes till pensionering af civile tjensteman, skulle

bortfalla, Med en sådan anordning för de civile tjenstemännens pensionering

blefve, så länge skyldigheten att bidraga till enkors och barns

pensionering är för tjenstemännen obligatorisk och någon löneförhöjning

af denna anledning icke vidtages, utan tvifvel nödvändigt, att staten

äfven bidroge till enke- och barnpensioneringen under form af statsanslag

till den nja enke- och pupillkassan.

Då en nydaning af det civila pensionsväsendet skall ega rum,

lärer under nuvarande förhållanden valet stå mellan dessa båda alternativ:

en utskiftning af pensioneringskostnaden sålunda, att staten ensam

bestrider kostnaderna för tjenstemannapensioneringen och tjenstemännen

ensamma kostnaden för enke- och barnpensioneringen eller ock bildandet

af en ny pensionskassa och en ny enke- och pupillkassa för civilstaten,

båda med bidrag ej mindre af tjenstemännen än af staten.

Komitén har, såsom redan nämndt, uttalat sig för det förra alternativet.

Detta har ock, såsom mig synes, derutinnan ett gifvet företräde framför

det senare, att man vid det förra undgår tillskapandet af en ny, betydande

kassa med deraf följande fondbildning. Med den täflan, som numera i

sådant afseende råder, torde icke sällan svårighet komma att möta för

en fördelaktig placering af en eventuel dylik kassas fonder, och likaså

förefaller det mig icke önskvärd!, att staten utan mera tvingande nödvändighet

vidtager åtgärder, genom hvilka kapital till icke obetydligt

belopp dragés från den allmänna rörelsen och fastläses i en pensionsfond.

Härmed må nu förhålla sig huru som helst; gifvet är, att ett

förslag till en dylik genomgripande förändring af det civila pensionsväsendet,

enligt hvilket detta skulle öfvertagas af en nytillskapad pensionskassa,

måste byggas på en omfattande utredning, hvilken för närvarande

icke föreligger, då komiténs arbete är grundad! på förutsättningen af

tjenstemannapensioneringens bestridande af staten ensam. Väl kunde

i den omständigheten, att Riksdagen vid särskilda tillfällen under den

senare tiden angifvit såsom sin åsigt, att tjenstemännen borde bidraga

till sin egen pensionering, ligga en anledning att återförvisa ärendet

rörande det civila pensionsväsendets omgestaltning till ny komitébehandling,

på det att ett på sagda grund bygdt, i detalj utarbetadt förslag

måtte föreligga såsom alternativ till ett förslag, bygdt på de af komitén

angifna liufvudgrunder. Då emellertid ett sådan tillvägagående skulle

föranleda ett tilläfventyrs ganska långt uppskof med den vigtiga frågans

lösning och, enligt hvad jag redan anfört, öfvervägande skäl synas mig

s. 44 Kontrollera mot PDF

De vid postoch

telegrafverken

anstöt''

de tjensteinnehafvames

pensionering

uteslutande

genom statsmedel

m. m.

Ny utredning

ang. civilstatens

pensionsinrättnings

ställning.

44 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

tala för valet af den af komitén förordade utväg, anser jag mig böra

förorda, att på grundvalen af den redan verkställa, omfattande utredningen

må till innevarande Riksdags pröfning framläggas ett förslag

till ordnande af det civila pensionsväsendet med utgångspunkt från den

förutsättning, att staten ensam bestrider kostnaden för tjenstemannapensioneringen

samt tjenstemännen ensamma kostnaden för pensioneringen

af deras enkor och barn.

Den andra af de förutsättningar, under hvilka komiterade framlagt

sitt förslag till reglering af det civila pensionsväsendet, var den,

att staten skulle öfvertaga den pensioneringsskyldighet, som nu åligger

dels civilstatens pensionsinrättning gent emot tjensteinnehafvarne vid

postverket, dels ock telegrafverkets pensionsinrättning gent emot de

vid detta verk anstälde embets- och tjenstemän samt betjente, äfvensom

att nuvarande pensioneringssätt skulle bibehållas för den vid statens

jern vägstrafik anstälda personal samt för civile delegare i arméns och

flottans pensionskassor.

Den senast verkstälda''utredningen af civilstatens pension sinrättnings

ekonomiska ställning företogs af professor Lindstedt på hösten

1897; och hafva i denna på förhållandena vid 1896 års slut och en

räntefot af 3J- procent grundade utredning (se fullmägtiges underdåniga

utlåtande den 13 november 1897 sid. 13—20) framlagts följande beräkningar.

Pensionsfonder:

Enkepensionsfonden eller kapitalvärdet af utgående pensioner till de vid

nämnda tidpunkt, 1896 års slut, lefvande enkor kronor 4,503,000: —

Barnpensionsfonden eller kapitalvärdet af redan då

eller framdeles utgående pensioner till faderlösa

söner under 21 år och till faderlösa döttrar

under 25 år.................................................................. „ 675,000: —

Sjukliglietspensionsfonden eller kapitalvärdet af beviljade

sjukligbetspensioner, till ogifta döttrar

öfver 25 år .................................................................. „ 280,000: —

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

Delegarepensionsf''onden eller kapitalvärdet af utgående pensioner till

delegare, deri inberäknade posttjenstemän och kassans egna f. d.

tjensteman, ................................................................. kronor 772,000: —

Begrafningshjelp.

För nuvarande pensionärer, kapitalvärde

„ „ delegare, „

„ framtida „ „

Enke- och barnpensioner.

För i tjenst varande delegares enkor och barn,

kapitalvärde ..................................................................

För icke längre i tjenst varande delegares enkor

och barn, kapitalvärde ...........................................

För framtida delegares enkor och barn, kapitalvärde

......................................................................... ...

För nuvarande delegares ogifta döttrar mellan 21

och 25 år, kapitalvärde .......................................

För framtida delegares ogifta döttrar mellan 21

och 25 år, kapitalvärde ..........................................

Sjuklighetspensioner.

För delegares ogifta döttrar öfver 25 år, kapitalvärde

..............................................................................

kronor

36,000: —

11

113,000: —

11

81,000: —

kronor

5,883,000: —

ii

1,014,000: —

ii

7,500,000: —

ii

100,000: —

ii

100,000: —

kronor

645,000: —

Anmärkning. Om denna summa fördelas på aflidne, nuvarande

och framtida delegare, komme på hvardera en tredjedel eller 215,000

kronor.

Tjenstemannapensionering.

För nuvarande delegare, utom posttjenstemän, kapital
-

värde ................................................................................ kronor 960,000: —

För framtida delegare, utom posttjenstemän, kapitalvärde

................................................................................ „ 640,000: —

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Postpensioneringen.

För nuvarande delegare, tillhörande poststaten, kapitalvärde

.................................................................................kronor 2,100,000: —

För framtida delegare, tillhörande poststaten, kapitalvärde

............................................................................ „ 1,400,000: —

Förvaltningskostnader.

Kapitalvärde (pensionskostnad oberäknad).............. kronor 1,600,000: —

Anmärkning. Derest endast fullmägtiges sammanträden skulle bekostas

af kassan, men förvaltningen i öfrigt genom statsmedel, har för

denna utgift antagits ett kapitalvärde af rundt 75,000 kronor.

Inkomster.

Nuvarande delegares årsafgifter, kapitalvärde ......... kronor 2,340,000: —

Framtida „ „ „ ......... „ 4,166,000: —

Nuvarande statsanslaget (74,271 kr.) „ ......... „ 2,122,000: —

Ofriga oregelbundna „ ......... „ 800,000: —

Med tillhjelp af nu anförda kapitalvärden har på följande sätt

beräknats:

Kassansjställning vid 1896 års slut.

Passiva.

Pensionsfonderna, tillsammans ................................. kronor

Kapitalvärdet af begrafningshjelp ........................... „

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare „

n n ii ii k _ ii ii

ii m ii ii i» framtida ,, ,,

Pensionsrätt för ogifta döttrar 21—25 år ............ „

Sjuklighetspensioner för döttrar .............................. „

Tjenstemannapensioneringen .................................... „

Postpensioneringen ...................................................... „

Förvaltningskostnader.................................................. „

6,230,000: —

230,000: —

5,883,000: —

1,014,000: —

7,500,000: - 200,000: —

645,000: —

1,600,000: —

3,500,000: —

1,600,000: —

Summa passiva kronor 28,402,000: —

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

47

Aktiva.

Delegarnes årsafgifter.....

Statsanslaget ...................

Oregelbundna inkomster

Kassans kapital.................

............. kronor 6,506,000: —

......................... „ 2,122,000: —

........................... „ 800,000: —

................ „ 11,304,000: —

Summa aktiva kronor 20,732,000: —

Och skulle alltså enligt denna beräkning vid 1896 års slut aktiva

understigit passiva med ett belopp af..................... kronor 7,670,000: —

För den händelse att kassan afstängdes och afvecklades — hvilket

professor Lindstedt ansett blifva af nöden, derest icke snar hjelp vore

att förvänta — d. v. s. inskränkte sin verksamhet till nuvarande delegare

samt icke upptoge nya delegare eller ens tilläte nuvarande delegare

uppflyttning till den högre klass, som eljest vid befordran skulle

vara fallet, beräknades ställningen blifva följande:

Passiva.

Pensionsfonderna, tillsammans.................................... kronor 6,230,000: —

Begrafningshjelp för nuvarande delegare och pensionärer.

...................................................................... „ 149,000: —

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare „ 5,883,000: —

„ _ „ „ „ f. d. _ „ „ 1,014,000: -

Pensionsrätt för nuvarande delegares ogifta döttrar

från 21—25 år ......................................................... „ 100,000: —

Sjuklighetspensioner för aflidne och nuvarande

delegares döttrar ...................................................... „ 430,000: —

Tjenstemannapensionering för nuvarande delegare „ 960,000: —

Postpensioneringen ............... „ 2,100,000: —

Summa passiva utom förvaltningskostnader kronor 16,866,000: —

Hvaremot svarade först och främst följande

Aktiva.

Årsafgifter af nuvarande delegare............................ kronor 2,340,000: —

Kapital ........................................................................... » 11,304,000: —

Summa aktiva kronor 13,644,000: —

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

% Hvad vidare anginge de »oregelbundna inkomsterna» komrae dessa

i följd af sin natur till väsentlig del att upphöra, och då statsbidraget

icke betydligt öfverstege förvaltningskostnaden, skulle alltså äfven i

sådant fall inkomsterna i längden ej förslå till täckande af utgifterna,

utan slutligen skulle en brist uppstå, hvars kapitalvärde för närvarande

uppginge till något öfver 3,000,000 kronor.

Genom de företagna undersökningarna torde alltså få anses vara

till fullo ådagalagdt, att civilstatens pension sinrättning, icke ens om

dess verksamhet inskränktes till nuvarande delegare, längre kan uppfylla

sin ursprungliga bestämmelse att dels bereda åt sina delegare tillfälle

till tidigare afgång från innehafvande tjenstebefattningar än den

för erhållande af pension från allmänna indragningsstaten bestämda

genom att till dem utbetala årliga pensioner och dels vid delegarnes

frånfälle lemna åt deras enkor och barn det pensionsunderstöd, som med

enke- och pupillkassans stiftande afsetts.

Orsakerna till denna kassans oförmåga synas förnämligast vara

att söka derutinnan, att det hvarken vid pensionsinrättningens stiftande

eller sedermera vid det tid efter annan skeende upptagandet af nya

delegaregrupper eller vid ökandet af delegareantalet inom vissa inrättningen

redan förut tillhörande tjenstemannagrupper, ej heller vid besluten

om förhöjning af pensionsbeloppen ansetts nödigt låta verkställa

tillförlitliga beräkningar öfver de tillskott från statens eller delegarnes

eller beggederas sida, som kräfdes för att sätta pensionsinrättningen i

stånd att uppfylla sina nya eller ökade förbindelser.

I hvad mån delegarnes antal vuxit under de senare årtiondena

framgår deraf, att då hela detta antal vid 1871 års slut utgjorde 2,903,

deraf 2,788 i tjenst varande och 115 pensionärer, uppgick det i oktober

1897 till 4,674, deraf 4,003 i tjenst varande och 671 pensionärer, alltså

en ökning under dessa 26 år af 1,771 delegare. Genom det vid 1897

års riksdag fattade beslutet om inrättande af 75 nya postexpeditörs- och

150 nya postvaktbetjentsbefattningar har delegareantalet från och med

år 1898 ökats med.ytterligare 225 eller till omkring 4,900 personer, af

hvilka inemot tredjedelen tillhöra postverket. Vid kassans grundande

beräknades hela delegareantalet komma att uppgå till 2,105, deraf 176

eller endast en tolftedel tillhörande poststaten.

Jag^ bör vidare erinra, att Eders Kongl. Maj:t i den till innevarande

års riksdag aflatna nådiga proposition angående statsverkets

tillstånd och behof föreslagit inrättande af ytterligare 293 postexpeditörsoch

112 postvaktbetjentbefattningar.

Äfven den vid omreglering af de centrala embetsverken företagna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

indragningen af ett stort antal ordinarie tjenstår ledde dertill, att åldern

för tjenstemännens befordran till ordinarie tjenst eller med andra ord

åldern för deras inträde i pensionsinrättningen framflyttades, hvarigenom

pensionsinrättningen kom att gå i mistning af delegareafgifter för ett

deremot svarande antal år.

Hade alla dessa förändringar föregåtts af eller föranledt till erforderliga

undersökningar, skulle deras resultat naturligen haft till följd,

att så väl staten som delegarne sjelfva nödgats högst betydligt höja sina

bidrag till pensionsinrättningen i dess helhet. Då numera icke kan

vara tänkbart att godtgöra hvad i berörda afseenden brustit, torde det

icke återstå annan utväg till lösning af denna fråga än den af pensionskomitén

föreslagna, d. v. s. att inskränka pensionsinrättningens förbindelser

genom att låta tjenstemannapensioneringen helt och hållet upphöra

samt att ålägga delegarne att, i regel utan bidrag från statsverkets

sida, genom egna tillskott upprätthålla pensioneringen af enkor

och barn.

Härigenom skulle staten visserligen å ena sidan göra den besparing,

som komme att ligga i indragning af de till pensionsinrättningen

nu utgående anslagen, för närvarande 74,271 kronor 50 öre eller, om

anslaget till allmänna enke- och pupillfonden, 45,000 kronor, medräknas,

119,271 kronor 50 öre om året, men å den andra sidan dels gå i

mistning af den minskning i pensionskostnaden, som, om ock i jemförelsevis

. ringa mån, eljest skulle uppstått i de fall, då någon tjensteman

funnit sig böra afgå med pension endast från civilstatens pensionsinrättning,

dels få vidkännas ökade utgifter för posttjenstemännens

pensionering, motsvarande hvad till blifvande pensionärer eljest skolat

utgå från civilstatens pensionsinrättning, dels ock, efter hvad som torde

visa sig blifva nödvändigt, träda bispringande emellan, på det att delegarne

i de begge lägsta pensionsklasserna af civilstatens pensionsinrättning,

hvilka redan nu med hänsyn till deras ringa löneförmåner

befriats från erläggande af befordringsafgifter, måtte kunna förskonas

från _ de _ dryga retroaktivafgifter, som enligt nu framlagdt förslag till

pensionsinrättningens ombildning skulle af dem fordras.

Hvad beträffar delegarne i civilstatens pensionsinrättning, så skulle

dessa, på samma gång de komme att mista den förmån, som måste

anses ligga i möjligheten att, vid tidigare lefnadsålder än den för rätt

till pension af staten bestämda, kunna afgå med pension från pensionsinrättningen,

det oaktadt nödgas icke obetydligt höja sina bidrag till

pensionsinrättningen för att sätta denna i stånd att till delegarnes efterBih.

tillRiksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

lemnade enkor och barn utbetala enahanda pensionsbelopp som de nu

utgående. Enligt det förslag till pensionsinrättningens omdaning, som

föreligger i fullmägtiges redan åberopade underdåniga utlåtande af

den 13 november 1897, skulle nemligen t. ex. en 35-årig tjensteman

(denna ålder utgör enligt professor Lindstedts undersökning, se komitébetänkandet

sid. 488, den ungefärliga medelåldern för inträdet i pensionsinrättningen),

i stället för att han efter nu gällande reglemente bar att

till pensionsinrättningen och enkekassan tillsammans erlägga inträdesafgift

eller s. k. befordringsafgift: i l:a klassen ett belopp af 240 kronor,

nödgas till den nya enkekassan inbetala en retroaktivafgift af 1,344

kronor; i andra klassen resp. 180 kronor och 1,008 kronor; i 3:e klassen

resp. 75 kronor och 840 kronor; i 4:e klassen resp. 60 kronor och 672

kronor; i 5:e klassen resp. 45 kronor och 504 kronor o. s. v., under

det att årsafgiften skulle blifva densamma som nu.

I sin den 13 november 1897 till Eders Kongl. Maj:t, afgifna underdåniga

berättelse angående civilstatens pensionsinrättnings förvaltning

m. m. hafva civilstatens fullmägtige erinrat:

att det af verkstäld utredning visat sig, att pensionsinrättningen,

såsom ett helt betraktad, befunnits för det dåvarande lida af en kapitalbrist

till belopp af omkring 8,000,000 kronor, hvaraf 3,500,000 kronor

kunde anses härröra från den särskilda pensionering af postverkets tjensteman

och vakthetjente, som på senare tid och särskildt genom nådiga

brefvet den 4 juni 1886 ålagts pensionsinrättningen;

att redan 1887 års fullmägtige ansett, att det genom nådiga

brefvet den 4 juni 1886 stadgade sättet för pensionering af befattningshafvande

vid postverket kunde, helst pensionsinrättningens årliga inkomster

syntes betydligt minskas genom räntans nedsättning, komma

att medföra en verklig fara för pensionsinrättningens förmåga att uppfylla

sina egentliga ändamål, hvarföre fullmägtige i underdånighet anhållit,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes för framtiden meddela sådan föreskrift

beträffande sättet för posttjenstemäns pensionering, att tillämpning

af 11 § i reglementet för pensionsinrättningen måtte, äfven hvad

desse tjensteman anginge, bringas till öfverensstämmelse med samma

§:s rätta mening;

att dervid af fullmägtige särskildt framhållits, att beslutet af den

4 juni 1886 om sättet för poststatens pensionering blifvit fattadt utan

att, enligt 62 § i reglementet för pensionsinrättningen, åt fullmägtige

beredts tillfälle att yttra sig i denna fråga, hvilken dock måste anses

angå hufvudgrundema för pensionsinrättningen, hvarjemte såsom stöd

för den uppfattningen att bestämmelsen i 11 § af reglementet vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tillämplig på posttjenstemän, som efter uppnådda 65 lefnads- och 35

tjenstår erhölle afsked med rätt till pension från postverkets indragningsstat,

åberopats, att en sådan tolkning öfverensstämde med nådiga brefvet

till pensionsinrättningens direktion den 21 november 1879, hvari förklarats,

att den omständigheten, att en vid 65 års ålder afskedad posttjensteman

erhållit pension från postverkets indragningsstat, icke borde

för honom medföra den påföljd, att han för åtnjutande af rätt till delaktighet

i civilstatens enskilda enke- och pupill fond skulle vara underkastad

andra vilkor, än om han fått afsked med lönens åtnjutande från

allmänna indragningsstaten;

att den af 1887 års fullmägtige uttalade farhågan, att pensionsinrättningen,

derest fullmägtiges hemställan i afseende å sättet för pensioneringen

af poststaten ej bifölles, förr eller senare skulle blifva urståndsatt

att fullgöra sina förbindelser, öfvergått till visshet, sedan en

af nämnde fullmägtige beslutad fondräkning blifvit fullbordad samt vid

fullmägtiges ordinarie sammanträde år 1892 framlagd;

att 1892 års fullmägtige derföre och af andra skäl ytterligare betonat,

hurusom det för pensionsinrättningen vore en verklig lifsfråga,

att den i 11 § af reglementet omförmälda grundsats gjordes uttryckligen

tillämplig jemväl i afseende å de till inrättningen hörande delegare

af poststaten, i hvilket syfte hemstälts om nådig fastställelse å

uppgjordt förslag till ändrad lydelse af nämnda §;

att fullmägtiges föregående framställningar i ämnet endast afsett,

att pensionsinrättningen skulle befrias från den särskilda och vidsträcktare

pensioneringen af sådana poststaten tillhörande personer, som komme

att tillträda pension, efter det den begärda ändringen af 11 § vunnit

nådig fastställelse; samt

att, då emellertid poststatens pensionering från civilstatens pensionsinrättning

jemväl efter år 1892 fortgått och alltjemt fortginge på

enahanda sätt som förut, hvarigenom pensionsinrättningens ställning till

följd af de ökade förbindelser, som sålunda ådroges densamma, blifvit

alltmera betänklig, fullmägtige funnit det vara angeläget, att pensionsinrättningen

snarast möjligt vunne befrielse från den betungande särskilda

postpensioneringen äfven i hvad anginge de pensioner, som redan

beviljats.

Fullmägtige hafva derföre i underdånighet anhållit, att Eders Kongl.

Magt täcktes föreslå Riksdagen, att den särskilda pensionering af postverkets

tjenstemän och vaktbetjente, som genom nådiga brefvet den 4

juni 1886 blifvit civilstatens pensionsinrättning ålagd, måtte, jemväl

beträffande redan beviljade pensioner, öfvertagas af statsverket; i sam
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Köngl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

manhang hvarmed fullmägtige anmält, att, då en af direktionen föreslagen

ändrad lydelse af 11 § i reglementet för civilstatens pensionsinrättning

syntes i fråga om tydlighet och bestämdhet eg a företräde

framför den lydelse, som af 1892 års fullmägtige ifrågasatts, fullmägtige

för sin del beslutat, att 11 § i reglementet för pensionsinrättningen

skulle erhålla följande ändrade lydelse: »afgår någon ur tjenst med

åtnjutande af pension eller annat underhåll på rikets allmänna indragningsstat

eller eljest af statsmedel, ege ej rätt att af civilstatens pensionsinrättning

undfå eller uppbära pension eller underhåll.»

I det underdåniga utlåtande, som af generalpoststyrelsen den 21

mars 1898 på grund af nådig befallning afgifvits öfver pensionskomiténs

betänkande, har styrelsen, beträffande frågan om fortvaron

af den särskilda ställning poststaten på senare tid kommit att intaga,

då det gällt pensionering af dess tjenstemän och betjente, erinrat,

hurusom bland alla de tjensteinnehafvare, som vore delegare i civilstatens

pensionsinrättning, tjensteinnehafvarne i postverket ensamme

intoge en sådan undantagsställning, enligt hvilken pension utginge i

första rummet från nämnda pensionsinrättning och det vederbörande

tillkommande pensionsbelopp sedermera fyldes af statsmedel; och derest

det visade sig, att de bidrag, tjensteinnehafvarne i postverket genom

årliga utgifter lemnade till tjenstemannapensioneringen vid inrättningen,

tillhopa med belöpande del af statsanslaget icke försloge till de årliga

utgifter, som af nämnda undantagsställning föranleddes för pensionsinrättningen,

har styrelsen funnit det böra rättvisligen erkännas, att delegarne

från andra embetsverk med en del af sina årliga afgifter bidroge

till poststatens pensionering, ett förhållande, som svårligen skulle

kunna försvaras, åtminstone icke med mindre än att alldeles särskilda

omständigheter påkallat detsammas tillkomst och nödvändiggjorde dess

fortvaro.

Sökte man anledningen till att denna undantagsställning för postpersonalen

tillkommit, vore det enligt styrelsens åsigt sannolikt, att densamma,

då frågan år 1872 förelåg, hade sin egentliga orsak i den

mindre goda ekonomiska ställning, som då hotade postverket. Med

1871 års ingång hade nemligen postverket genom posthemmansskjutsens

skiljande från jordbruket samt inskränkning i postverkets rätt att för

postbefordringen anlita gästgifveri-, håll- eller reservskjuts fått för denna

befordring ökade förpligtelser, som antogos komma att verka menligt

på dess finansiela ställning och som, i sammanhang med den redan då

ifrågastälda, vid 1873 års utgång genomförda öfverflyttningen på postverket

af den ordinarie kronobrefbäringen samt efter det ytterligare

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

med utgången af år 1874 för postverket upphört all rätt att för ordinarie

postföring anlita gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, också i verkligheten

under åtskilliga år vållade, att årsinkomsterna icke förslogo till

årsutgiftemas bestridande.

En bidragande orsak till det nådiga beslutet af den 24 maj 1872

antager styrelsen också hafva varit, att civilstatens pensionsinrättning

då allmänt ansågs disponera stora tillgångar utöfver behofvet och för

den skull kunna utan någon som helst olägenhet bära den vidsträcktare

postpensioneringsskyldigheten.

Bestämmelserna i de nådiga brefven den 24 maj 1872 och den

4 juni 1886, hvarigenom stadgats, att pension till tjensteinnehafvare

hos generalpoststyrelsen skulle utgå af postmedel, i den mån den afskedade

icke enligt gällande föreskrifter egde erhålla pension från civilstatens

pensionsinrättning, innebure enligt styrelsens åsigt allenast ett

konseqvent fullföljande af den för postpersonalens pensionering redan

inslagna nya vägen och hade antagligen också tillkommit under den

föreställningen, att bördan väl kunde af civilstatens pensionsinrättning

bäras. Att den uppfattningen då fortfarande var rådande, har styrelsen

ansett så mycket sannolikare, som till och med pensionsinrättningens

egen direktion så sent som år 1888 ännu hyste den föreställningen,

att det ökade åliggandet icke öfverstege pensionsinrättningens krafter;

och erinrar styrelsen såsom bevis härpå, hurusom bemälda direktion,

med föranledande af en af 1887 års fullmägtige beslutad underdånig

hemställan till Eders Kongl. Maj:t om meddelande för framtiden af

sådan föreskrift beträffande sättet för posttjenstemännens pensionering,

att deras undantagsställning komme att upphöra, i underdånigt yttrande

den 8 juni 1888 förmält, bland annat, att »det visserligen icke funnes

någon anledning till farhåga att, äfven med tillämpning af bestämmelserna

i nådiga brefvet den 4 juni 1886, någon svårighet för civilstatens

pensionsinrättning att fullgöra åtagna förbindelser skulle i eu närmare

framtid uppstå.»

Vid fattandet af det Riksdagens beslut, som föranledde det nådiga

brefvet af den 4 juni 1886, anser generalpoststyrelsen möjligt att äfven

den föreställning medverkat, att det funnes anledning söka bespara

postverket utgifter, enär portoafgifterna för inrikes bref och brefkort då

nyligen blifvit nedsatta.

Men om, såsom generalpoststyrelsen ansåge antagligt, nämnda

synpunkter’; varit bestämmande för de beslut, som ledt till ofvan omförmälda

undantagsställning för postpersonalen i pensionsfrågor, då borde,

menar styrelsen, det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida denna undan
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tagsställning rättvisligen fortfarande borde bibehållas, äfven om de anledningar,

som föranledt densamma, icke vidare förefunnes.

Då nu den föreställningen, att civilstatens pensionsinrättning utan

någon svårighet kunde bära den vidsträcktare postpensioneringen, enligt

hvad styrelsen af komitébetänkandet funnit, ostridigt grundat sig på ett

öfverskattande af pensionsinrättningens förmåga i finansielt hänseende

och ett underskattande af de förpligtelser, inrättningen redan förut hade

sig ålagda, har styrelsen såsom sin åsigt uttalat, att det skäl, som för

pensionsinrättningens medverkan till den särskilda postpensioneringen

tilläfventyrs förut med rätta hemtats från inrättningens goda ekonomiska

ställning, numera måste anses sakna all giltighet.

Beträffande åter det andra skälet, som kunnat till denna särskilda

postpensionering gifva anledning, nemligen att hela posttjenstemannapensioneringens

besörjande med postmedel skulle för postverket blifvit

alltför betungande, så anser generalpoststyrelsen detta skäl hafva egt

sin giltighet i medio och slutet af 1870-talet, då alldeles särskilda omständigheter,

enligt hvad ofvan omförmälts, åsamkade postverket skulder.

Numera borde dock icke behöfva befaras, att postverket ej skulle mägta

bestrida pensioneringen af dess tjenstemän och betjente, äfven om erfarenheten

skulle komma att besanna rigtigheten af den beräkning,

komitén anfört rörande den kostnad, hvartill pensioneringen af poststaten

skulle efter trettio år växa.

Skulle, såsom komitén föreslagit, civilstatens pensionsinrättnings

verksamhet för tjenstemäns och betjentes pensionering komma att upphöra,

syntes det styrelsen mest öfverensstämmande med eljest tillämpade

principer, att postverket, som hade egen drätsel, besörjde pensioneringen

af sin personal med postmedlen, liksom också ett sådant tillvägagångssätt

syntes vida enklare och för pensionstagarne beqvämare, än om,

såsom komitén ansett, pensionsutbetalningarne skulle verkställas af statskontoret,

af hvilket verk ett sådant åliggande tydligen icke skulle kunna

utan svårighet besörjas.

Men äfven om civilstatens pensionsinrättning skulle komma att

fortfara med pensionering af tjenstemän och betjente, ansåge styrelsen

af det anförda framgå, att billighet och rättvisa numera borde föranleda

upphörande för framtiden af den särskilda postpensioneringen, helst det

icke borde kunna bestridas, att — då denna saknade motsvarighet i

fråga om andra delegares pensionering och sådan motsvarighet icke

heller för framtiden torde kunna uppstå, enär inrättningens ekonomiska

ställning derför lade bestämda hinder i vägen — öfrige delegare eljest

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

kunde komma att få med sina afgifter bidraga till pensionering af postverkets

tjensteman och betjente.

Då det måste antagas, att så väl beslutet af den 24 maj 1872 —

att posttjenstemän, oaktadt de uppfylt de vilkor, som dittills berättigat

dem till fulla pensionsbeloppets uppbärande af postmedlen, ändock skulle

erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning och endast fyllnadspension

utgå af postmedlen — som senare i samma rigtning fattade

beslut grundat sig på den förutsättning, att nämnda inrättnings ekonomiska

ställning, utan delegarnes alltför stora betungande och utan intrång

i öfrige delegares välfångna rättigheter, medgåfve en sådan utgift,

men det numera och särskilt till följd af den stora utvidgning, postverket

under de senare åren undergått och i jemnbredd hvarmed äfven

dess befattningshafvandes antal vuxit, visat sig vara oförenligt med

pensionsiurättningens bestånd att vidare taga dess tillgångar i anspråk

för en sådan pensionering af posttjenstemännen som den, hvilken nu

eger rum, synes det vara en af så väl billighet som behof påkallad åtgärd

att genom förändrade bestämmelser härutinnan å ena sidan bereda

posttjenstemännen den trygghet i pensionshänseende, hvarpå de lika väl

som andre statens tjenstemän torde kunna göra anspråk, och å den andra

sidan möjliggöra en sådan ombildning af civilstatens pensionsinrättning,

att åtminstone den ena af dess uppgifter ma kunna af densamma på

ett så väl för delegarne betryggande som för staten tillfredsställande

sätt ombesörjas. På grund af det nu anförda anser jag mig böra understödja

fullmägtiges anhållan, att civilstatens pensionsinrättning måtte

befrias från de skyldigheter i afseende å pensionering af tjenstemän

och betjente vid poststaten, som nu åligga nämnda pensionsinrättning,

och detta äfven i afseende å pensioner, som redan blifvit beviljade

sådane tjenstemän och betjente från civilstatens pensionsinrättning.

Beloppet af sistnämnda pensioner utgjorde år 1897 sammanlagdt 30,711

kronor. Befrias pensionsinrättningen från skyldigheten att utgifva dessa

pensioner, torde Eders Kongl. Maj:t framdeles vilja taga i nådigt öfvervägande,

huruvida möjlighet må kunna beredas till lindring i de synnerligen

betungande afgifter, som, enligt hvad jag strax får tillfälle nämna,

skulle utkräfvas af de civile tjenstemännen vid inträdet i den nybildade

enke- och pupillkassan.

Hvad angår den af komitén föreslagna förändringen i pensioneringen

af den vid telegrafverket anstälda personal, i det att staten

skulle öfvertaga den pensioneringsskyldigliet, som nu åligger telegrafverkets

pensionsinrättning gent emot denna personal, så torde genom

de utredningar af på frågan inverkande omständigheter, som föreligga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

i de af fullmägtige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning

och af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning afgifna underdåniga

yttranden, vara tydligen ådagalagdt, att bibehållandet af telegrafverkets

pensionsinrättning skulle medföra väsentliga fördelar så väl för delegarne

sjelfva som, och måhända icke mindre, för statsverket. Den

enerverande och derigenom utslitande tjenstgöringen vid telegraf- och

telefonapparaterna medför med nödvändighet hos den dermed sysselsatta

personalen ett tidigare inträdande af nedsatt arbetsförmåga och

ett tidigare behof af hvila än för civile tjensteinnehafvare i allmänhet.

Och oaktadt telegrafstyrelsen uttalat sin anslutning till komiténs förslagom

upphäfvandet af telegrafverkets pensionsinrättning och telegrafpersonalens

pensionering enligt den föreslagna nya lagen, skulle dock,

äfven enligt telegrafstyrelsens mening, lagförslaget i flera punkter kräfva

undantagsbestämmelser till förmån för telegrafpersonalen.

Vid öfvervägande af hvad å den ena och andra sidan blifvit anfördt

torde det vara svårt att förneka, att ju icke enahanda eller liknande

skäl som de, hvilka med rätta föranledt komiterade att förorda

undantagsställningens bibehållande för personalen vid statens jernvägstrafik,

jemväl tala för det äfven af personalen åstundade bibehållandet

af telegrafverkets pensionsinrättning, hvilken dessutom enligt gjorda

undersökningar synes befinna sig i en så pass betryggad ekonomisk

ställning, att af denna anledning skäl till förändring icke förefinnes.

Komiterades förslag att bibehålla nuvarande pensionsbestämmelser

för de civile delegarne i arméns och flottans pensionskassor synes vara

välbetänkt och torde icke påkalla vidare yttrande.

Såsom allmänna förutsättningar för den nya lagen torde alltså böra

uppställas:

tjensteinnehafvarnes frihet från. afgifter för egen pensionering;

upphörande af vidare tjenstemannapensionering från civilstatens

pensionsinrättning;

postverkets öfvertagande af pensionsinrättningens skyldighet att

utbetala pensioner till posttjenstemän;

bibehållande af så väl statens jernvägstrafiks som telegrafverkets

pensionsinrättningar; samt

bibehållande af nu gällande pensionsbestämmelser för civile delegare

i arméns och flottans pensionskassor.

Då den nya lagen hufvudsakligen skulle komma att ersätta de all
-

Rubrik.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

manna bestämmelser angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension

af statsmedel, Indika nu äro gällande, synes det, med jemväl fästadt afseende

å önskvärdheten att undvika förvexling med de reglementen för

civilstatens pensionsinrättning, som ännu äro och jemväl under en framtid

komma att åtminstone delvis vara i kraft, lämpligare, att lagen benämnes:

T>Lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af statens,

än såsom komiterade föreslagit: »Pensionslag för civilstaten».

Den i § 1 mom. 1 föreslagna begränsningen af pensionsrätten till

»ordinarie innehafvare af civil befattning med lön å stat, som blifvit af

Konungen och Riksdagen faststäld», torde, såsom grundad på de principer,

hvilka hittills i detta hänseende städse tillämpats, böra bibehållas.

Enligt hvad komitén anmärkt, tarfvar dock uttrycket »civil befattning»

en förklaring för att icke missförstås, och då den för sådant ändamål

föreslagna synes vara tillfredsställande, torde detta mom. kunna affattas

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget.

Deremot synes det mig tvifvelaktigt, huruvida den i § 1 mom. 2

införda bestämmelsen om pensionsrätt för vissa professorer och e. o.

professorer vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet

samt för kommissionslandtmätarne, hvilken bestämmelse utgör en afvikelse

från den i föregående mom. uppstälda regeln, bör i den nya

lagen inflyta. De tjensteinnehafvare, hvilka icke på grund af stadgandet

1 mom. 1 komme att inbegripas under lagens bestämmelser, skulle uppenbarligen,

intill dess annorlunda kunde varda i behörig ordning beslutadt,

qvarstå vid den pensionsrätt, som nu må vara dem tillförsäkrad. Och

då samtlige i mom. 2 nämnde tjensteinnehafvare i flera afseenden intaga

en så säregen ställning, att å den ena gruppen af en och å den

andra af en annan anledning nu gällande särskilda pensionsbestämmelser

synas fortfarande böra för dem bibehållas, torde detta mom. ur den

blifvande pensionslagen uteslutas.

Af förut anförda skäl anser jag mig böra förorda, att till de i §

2 från pensionsrätt enligt lagen undantagna grupper af tjensteinnehafvare

jemväl måtte läggas »innehafvare af befattning, som medför rätt

till pension från telegrafverkets pensionsinrättning».

Hvilka tjensteinnehafvare

böra under

pensionsligen

inbegripas t

Lagförslaget

§§ 1 och 2.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Pensiom- I sin allmänna motivering har komitén framhållit den ur besparings
Lagförslaget

synpunkt stora betydelse, som skulle ligga i en förhöjning af den för

§§ 3, 4 och 6. pensionsrätter inträdande bestämda lefnadsåldern; och då statistiken

utvisar, att i vårt land medellifslängden för män under detta århundrade

väsentligen ökats, såsom exempel hvarpå, bland annat, anförts, att af

30-åringar nästan lika många nu uppnådde 70 år, som under åren 1861

—1870 hade utsigt att uppnå 65 år, har komitén ansett sig kunna i §

3 föreslå, att 70 år bestämdes såsom den ålder, då rätt att afgå från

tjensten med pension skulle inträda för de civile tjenstemännen i allmänhet.

En lägre pensionsålder eller 65 år har föreslagits för nedannämnda

grupper af tjenstemän, nemligen för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna,

landtbruksingeniörer, tjenstemän och betjente vid skogsstaten,

bevakningspersonalen vid tullverket med undantag af öfveruppsyningsmän,

kommissarier, assistenter och telegrafister vid telegrafverkets stationer,

lärare vid musikaliska akademiens konservatorium, provinsialläkare

samt läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke.

Undantag från den sålunda uppstäda regeln borde dock enligt §

4 eg a rum så väl i det fall, då en tjensteinnehafvare någon tid före den

stadgade pensionsåldern angrepes af sådan sjukdom, att fortsatt tjenstgöring

antagligen skulle medföra eller påskynda hans död, som ock i

det fall att tjensteinnehafvaren blefve af sjukdom, om än icke lifsfarlig,

vanförhet eller lyte oförmögen att vidare fullgöra sin tjenst. I begge

dessa fall skulle det enligt § 4 vara tjensteinnehafvaren medgifvet att

5 år tidigare, än i § 3 stadgats, afgå från tjensten med pension.

Slutligen borde enligt § 6 rätt till afgång från tjensten med pension

inträda vid hvilken lefnadsålder som helst, derest någon i och för

tjensten lidit sådan kroppsskada, att den för framtiden medförde oförmögenhet

till vidare tjenstgöring.

Såsom den historiska utredningen af pensionsförhållandena ådagalagt,

är inom vårt land den civile tjenstemannens pensionsrätt icke någon

förmån af ny datum. Den torde i sjelfva verket alltid hafva existerat,

om den ock under tidernas lopp förändrat form. Ursprungligen utgjordes

den af rättigheten för tjensteinnehafvaren att till sin död qvarsitta vid

de med tjensten förenade förmåner, äfven om till följd af ålder eller

sjuklighet göromålen måste mot ringa eller ingen godtgörelse bestridas

af person, som på detta sätt önskade meritera sig till ordinarie befattning

och som hoppades att sedermera i sin tur efter vunnen befordran

en gång komma i åtnjutande af enahanda förmån. Efter band som

samhällsförhållandena mera utvecklades, visade sig dock ett dylikt pensioneringssätt

vara mindre tillfredsställande så väl för staten som för den

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition%N:o 34.

enskilde, och anvisandet af särskilda medel för bestridande af pensionskostnaden

blef derföre alltmer af behofvet påkalladt. Rätten att vid viss

ålder afgå med pension ingår för den skull, såsom tidigare erinrats, i

de nyare löneregleringarne såsom en tjensten åtföljande lika oomtvistlig

som värdefull förmån.

Frågan om den tidpunkt, då nämnda rättighet skall inträda, eger

onekligen, så som aflönings- och pensionsväsendet. numera hos oss utvecklat

sig, i de flesta fall mindre betydelse för tjenstemannen än för

det allmänna. Vid bestämmandet af denna tidpunkt torde alltså hufvudsaken

blifva att tillse, det icke genom att framskjuta den alltför mycket

statens behof af fullt arbetsdugliga organ för utförandet af dess mer

och mindre ansvarsfulla och vigtiga värf åsidosättes för vinnande af en

besparing, den der under sådana förhållanden kan blifva ganska tvifvelaktig.

I betraktande häraf och med hänsyn till de erinringar mot komiténs

förslag, hvilka framställe af de i ärendet hörde vederbörande, måste

derföre tvekan uppstå, huruvida det må anses ligga i statens sannskyldiga

intresse att vidtaga en så långt gående förändring i nuvarande bestämmelser

som att till 70 år framflytta rätten att från tjensten afgå med

pension. Äfven om de statistiska siffrorna utvisa en betydlig förhöjning

af medellifslängden, utgör dock detta faktum icke i och för sig tillräckligt

stöd för att nu på en gång med 5 år höja pensionsåldern för de

civile tjenstemännen i allmänhet. Erfarenheten synes mig då vara en

säkrare måttstock i detta hänseende; och denna erfarenhet torde väl

knappt jäfva påståendet, att regeln synes vara den, att, om också vid

65 års ålder verksamhetsintresset och förmågan af ett för kropp eller

själ mera ansträngande arbete förefinnes i någorlunda oförminskad grad,

detta intresse och denna förmåga icke i erforderlig grad äro att påräkna

intill 70 års ålder.

För närvarande och intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, torde

man derföre, i enlighet med hvad [statskontoret ifrågasatt, böra stanna

vid en förhöjning med 2 år af pensionsåldern i allmänhet, alltså bestämma

den till 67 år. Detta anser jag mig så mycket hellre kunna

tillstyrka, som jag i olikhet mot komitén håller före, att icke i något

fall den föreskrifna lefnadsåldern ensam må kunna berättiga till pensions

erhållande, utan att härför skall, liksom nu utom i några få undantagsfall

är bestämdt, fordras jemväl en viss längre tjenstetid, till hvilken

frågas vidare utveckling jag dock torde få anledning återkomma i sammanhang

med granskning af bestämmelserna om tjensteåldern och dess

inflytande på pensionsbeloppet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

En tidigare pensionsålder eller 65 år liar komitén föreslagit för

åtskilliga här förut uppräknade grupper af tjensteinnehafvare. Beträffande

detta förslag har jag, under förutsättning att telegrafverkets personal

bibehålies vid sin nuvarande pensionsställning, endast följande

erinringar att framställa. För provinsialläkare torde den föreslagna

förhöjningen af pensionsåldern med 5 år vara för stor; de synas nemligen

äfven fortfarande böra kunna påräkna pension 5 år tidigare än civile

tjenstemän i allmänhet, alltså vid 62 år, hvaremot den nu såsom vilkor

för tidigare inträdande pensionsrätt meddelade bestämmelsen om 25

tjenstår, deraf 20 års tjenstgöring såsom provinsialläkare, tydligen i

sådant fall bör qvarstå. För en annan grupp af tjenstemän eller de vid

allmänna läroverken anstälde gymnastiklärarne innebär komiténs förslag

en förhöjning af lefnadsåldern med 10 år eller från 60 till 70 år. Då

med afseende å arten af gymnastiklärarens verksamhet äfven denna

höjning synes vara alltför stor, torde någon annan ändring i nu gällande

bestämmelser härutinnan icke böra eg a rum, än att jemväl för gymnastiklärarne

tidpunkten för pensionsrättens inträdande framflyttas 2 år

eller till 62 år.

På grund af de upplysningar, generaltullstyrelsen lemnat angående

beskaffenheten af öfveruppsyningsmännens vid tullverket tjenstegöromål,

lärer den för dem föreslagna undantagsställning böra förfalla och de,

likasom uppsyningsmännen, blifva vid 65 år berättigade till erhållande

af pension.

Utom de tjenstemannagrupper, för hvilka komitén föreslagit pensionsrättens

inträdande vid tidigare lefnadsålder än den i allmänhet

bestämda, synes dock äfven en annan stor grupp af tjenstemän eller de

vid rikets högre och lägre undervisningsanstalter anstälde lärare påkalla

undantagsställning i nämnda hänseende. Sjelf har komitén icke velat

förneka, att desse lärares upptagande bland dem, för hvilka pensionsrätt

vid 65 lefnadsår skulle inträda, borde lända så väl det vetenskapliga

lifvet inom landet som ock undervisningsväsendet i allmänhet till gagn,

men då det ålegat komitén tillse, det icke de föreslagna bestämmelserna

komme att leda till alltför stora utgifter, har i betraktande af den ifrågavarande

personalens stora talrikhet komitén ansett sig hindrad att i sitt

förslag hänföra denna personal till dem, som redan vid 65 lefnadsår

skulle ega att afgå med pension. Enligt nådiga stadgan för elementarläroverken

den 14 augusti 1856 var lärare vid fylda 60 år, sedan han 35

år varit i allmän tjenst och deraf minst 30 vid elementarläroverk anstäld,

berättigad till afsked med åtnjutande af emeritilön eller, om tillgång till

sådan lön saknades, med bibehållande af £ af lönen, då efterträdaren fick

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34

åtnöja^ med Under behandling af en vid 1856—1858 årens riksdag

väckt motion om beredande af pensionsrätt å allmänna indragningsstaten

för dessa lärare uttalade Rikets Ständer den åsigt, att det vore obestridligt,

att elementarlärarens kall i högre grad än de flesta andra tjenster

toge så väl själs- som kroppskrafter i anspråk, hvarföre det vore önskvärd^

om lärarne vid elementarläroverken kunde vid en tidigare ålder

än den för tjenstemän i allmänhet föreskrifna komma i åtnjutande af

tillräckliga pensioner, men då Rikets Ständer på grund af då rådande

förhållanden funne det vara mindre vigtigt, om denna fråga erhölle en

fullt tillfredsställande lösning under då pågående riksmöte, ansåge Rikets

Ständer annat stadgande i detta hänseende då icke erfordras, än att

lärare vid elementarläroverk tillförsäkrades enahanda rättighet till pension,

som tillkomme civile embets- och tjenstemän. På grund af detta

Riksdagens beslut och nådiga brefvet den 16 mars 1858 erhöllo alltså

elementarlärarne rätt till pension antingen vid 70 lefnadsår och 30 års

oafbruten tjenstetid eller ock vid 65 lefnads- och vid pass 40 tjenstår,

derest i senare fallet sjuklighet eller försvagadt helsotillstånd styrktes

genom vederbörlig läkares intyg. Ännu har emellertid den rätt att tidigare

erhålla pension, som vid 1856—1858 årens riksmöte stäldes i utsigt för

desse lärare, icke blifvit dem tillerkänd, utan fortfarande gälla nyssnämnda

bestämmelser. Med bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende

föreslagit, medgaf visserligen 1890 års Riksdag, att samtlige ordinarie

lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken skulle ega rätt och

äfven skyldighet att vid 65 lefnads- och minst 35 tjenstår afgå från

tjensten med pension, samt att gymnastiklärares pensionsrätt skulle

inträda redan vid 60 lefnads- och 30 tjenstår, men detta Riksdagens

beslut har icke kunnat vinna nådig fastställelse, enär det anslöt sig till

en lönestat. för lärarne, hvilken deremot icke blef af Riksdagen godkänd.

Då ej heller senare framlagda förslag till lönereglering för lärarne

vid de allmänna läroverken ledt till något resultat, står alltså frågan

om en tidigare pensionsålder för berörde lärare fortfarande sedan 40

år olöst, under det att folkskolelärarne, som enligt nådiga reglementet

angående folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 november 1866

§ 14 blefvo berättigade till hel pension vid 60 lefnads- och 30 tjenstår,

numera på grund af nådiga kungörelsen den 24 november 1876 ega

denna rätt redan vid 55 lefnads- och 30 tjenstår.

Ett antagande af komiténs förslag, hvarigenom för de vid elementarläroverken

anstälde lärarne skulle gälla de allmänna bestämmelserna i

pensionslagen, innebär, såsom statskontoret erinrat, i sj elfva verket en

skärpning af nu för dem gällande pensionsvilkor, och detta skulle dock

s. 62 Kontrollera mot PDF

Tjenstålder.

Lagförslaget

§§ 5, 6 och 7.

62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

enligt min tanke stå alltför mycket i strid så väl med de äfven inom

Riksdagen i detta ämne uttalade åsigter som ock framför allt med ett

behörigt iakttagande af de vigtiga intressen, de allmänna läroverken

afse att främja. I betraktande af allt detta och då hvad här blifvit

anfördt till förmån för en undantagsställning för lärarne vid elementarläroverken

på det hela taget gäller äfven för lärarne vid universiteten

och öfriga dermed jemförliga högre undervisningsanstalter, anser jag

mig böra för alla dessa lärare med undantag af gymnastiklärarne, om

hvilka redan förut blifvit taladt, förorda pensionsålderns fastställande

till 65 år eller den ålder, vid hvilken redan nu många af dem ovilkorligt

och de öfriga med företeende af intyg om försvagadt helsotillstånd

kunna erhålla pension.

I likhet med en reservant inom komitén har statskontoret uttalat

sig för bibehållande af den nu bestämda pensionsåldern 65 år för postvaktbetj

ente; och uti sitt underdåniga utlåtande har generalpoststyrelsen

erinrat, att, då komitén föreslagit tidigare pensionsålder för innehafvare

af mer än vanligt ansträngande fenster, goda skäl förefunnits för att

bland dessa fenster äfven inräkna postvaktbetjentes. Delande denna

uppfattning, anser jag mig böra tillstyrka pensionsrättens inträdande

för postvaktbetj ente vid 65 år.

Det torde ligga i sakens egen natur, att såsom pensionsvilkor för

den, som till följd af i tjensten ådragen obotlig skada blifvit till vidare

tjenstgöring oförmögen, icke bör uppställas fordran på att viss lefnadsålder

skulle vara uppnådd.

Med några få undantag uppställa nuvarande pensionsbestämmelser

såsom vilkor för pensions erhållande, utom en viss lefnadsålder, äfven

en viss tjenstetid. Enligt komiténs förslag skulle lefnadsåldern ensam

komma att afgöra frågan om pensionsrätter inträdande, under det att

tjenstetidens längd endast skulle komma att hafva inflytande på pensionsbeloppets

storlek eller, såsom lagförslaget uttrycker det, på frågan huruvida

pensionen skulle utgå med helt eller afkortadt belopp. Hvarje tjensteinnehafvare,

som uppnått den för pensionsrätts inträdande bestämda

lefnadsåldern, skulle enligt komiténs mening alltid vara till någon

pension berättigad, äfven om tjenstetiden vore aldrig så kort. Väl må

det vara sant, att tjensteinnehafvarens anspråk på pension vid afskedstagandet

kan anses ökas med hvarje i tjensteutöfning tillryggalagdt år,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

men häraf bör dock icke få dragas den slutsats, att hvarje sådant tjenstår

skulle i och för sig medföra rätt till motsvarande del af den såsom ett

erkännande för lifslångt, pligttroget arbete afsedda pensionsförmån.

Redan för erhållande af en minimipension synes alltså böra såsom vilkor

uppställas icke blott viss lefnadsålder, utan äfven en under längre följd

af år utöfvad verksamhet, d. v. s. en minimitjenstålder. Hvar gränsen

för denna tjenstålder bör sättas, torde kanske'' icke vara så lätt att bestämma,

men då redan för närvarande i ett par fall, nemligen för

tekniska högskolans och veterinärinstitutets lektorer samt för lärarne

vid musikaliska akademiens konservatorium, finnes stadgadt ett antal af

minst 20 tjenstår såsom vilkor för pensions erhållande, har jag ansett

mig böra föreslå detta tjenstårsantal såsom minimum för erhållande af

pension till afkortadt belopp.

För närvarande utgör, kan man säga, 35 tjenstår det för pensionsrättens

inträde faststälda normala antalet; och då det äfven af komitén,

oaktadt den föreslagna höjningen af lefnadsåldern med 5 år, blifvit

såsom sådant bibehållet utom i några få fall, synes mig anledning

icke törefinnas att frångå detta tjenstårsantal såsom regel. Det torde

dock vara gifvet att, der man med särskilt fästadt afseende å tjenstens

ansträngande beskaffenhet funnit sig böra låta pensionsrätt inträda vid

väsentligt tidigare lefnadsålder, än eljest skulle varit händelsen, der

synes det äfven vara anledning för handen att rätta tjenstårens antal

efter det lägre antalet lefnadsår. På grund häraf och då provinsialläkare

och gymnastiklärare skulle fortfarande vid 5 år tidigare lefnadsålder

än flertalet öfriga tjensteinnehafvare erhålla pensionsrätt, torde

jemväl de för denna tidigare pensionsrätts inträdande nu gifna föreskrifter

i afseende å tjenstetidens längd och beskaffenhet böra för dem

qvarstå.

Såsom redan i den lemnade redogörelsen för nu gällande pensionsvilkor

meddelats, är i afseende å tjenstålder intet vilkor fästadt vid den

pensionsrätt, som tillkommer universitetens professorer och adjunkter,

räntmästare, bibliotekarier och vice bibliotekarier, karolinska institutets

professorer, e. o. professorer och adjunkter, tekniska högskolans professorer,

barnmorskelärarne, veterinärinstitutets professorer samt lärarne

vid akademiens för de fria konsterna läroverk. För att desse tjensteinnehafvare

skulle kunna komma i åtnjutande af hel pension enligt

komiténs förslag erfordras en tjenstålder af 35 år; och i afseende å så

väl räntmästare som bibliotekarierna och vice bibliotekarierna svnes mig

denna förändring vara fullt befogad. Beträffande åter de akademiska

lärarne och öfrige här ofvan uppräknade lärare torde väl å ena sidan

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kong/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

skäl förefinnas att icke helt och hållet eftergifva hvarje fordran i afseende

å tjenstetid, men å andra sidan torde den längre förberedelsetiden

för ett värdigt fyllande af de vigtigaste lärareplatserna vid rikets

högsta undervisnings- och bildningsanstalter och den derigenom någon

gång mera mogna lefnadsålder, vid hvilken de i statens tjenst inträda,

kräfva jemkning vid fastställande af det antal tjenstår, som för hel

pension skulle erfordras. Såsom ett lämpligt minimiantal synes för dem

höra bestämmas 25 år, hvilket skulle innebära, att dylik lärare äfven i

det mera sällsynta fall, att han först vid 40 års ålder inträdde i sådan

verksamhet, att den vid tjenstålderns beräkning finge komma honom

till godo, kunde vid uppnådda 65 lefnadsår tillträda den pension, som

nu, utan hänsyn till viss tjenstetid, vid nämnda lefnadsålder skulle

komma honom till del.

I fråga om tjenstålder såsom vilkor för pensions erhållande intaga

cheferna för jernvägs- och medicinalstyrelserna enligt nådiga skrifvelsen

den 15 oktober 1897 och nådiga kungörelsen den 2 september 1898 eu

undantagsställning, som tydligen fortfarande bör för dem bibehållas.

Då någon viss lefnadsålder icke kan bestämmas såsom vilkor för

pension åt den, som genom olycksfall i tjensteutöfning eller för tjenstens

skull ådragit sig obotlig skada af beskaffenhet att hindra vidare

tjenstgöring, torde deraf gifvet följa, att i sådant fall icke heller någon

viss tjenstålder kan såsom vilkor för pensions erhållande uppställas.

Då för närvarande saknas bestämd föreskrift beträffande frågan,

hvilken tid skall i pensionshänseende betraktas vara »tjenstetid» och

såsom sådan grundlägga rätt till pensions erhållande, har komitén i § 7

intagit förslag till bestämmelse härom. Obestridligt torde vara, å ena

sidan, att till tjenstetid, då fråga är om pensionsrätt, icke bör hänföras

annan tid än den, hvarunder vederbörande varit på ett eller annat sätt

verksam för statens räkning eller hvarunder hans arbetskraft åtminstone

stått till statens förfogande, samt, å andra sidan, att semester, ferier

eller af sjukdom förvållad overksamhet icke böra föranleda till afdrag

vid tjenstetidens beräknande. Likaledes synes det vara billigt, att den

som innehar tjenst, med hvilken icke följer rätt till begagnande af

semester eller ferier, må kunna, utan att afdrag derför eger rum, åtnjuta

för helsans eller andra egna angelägenheters vårdande tjenstledighet

under tid, som ungefärligen kan anses motsvara den semesterförmån,

hvaraf andra kunna ega att sig begagna, helst med dylik tjenstledighet

följer skyldighet att sjelf aflöna vikarie. Deremot torde tillräcklig

''anledning saknas, att, på sätt komitén föreslagit, tjensteinnehafvare

skulle kunna, utan afdrag å tjenstetiden, i andra fall åtnjuta

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tjenstledighet ända till tre månader under hvarje år. Utom det att en

sådan bestämmelse kunde, såsom anmärkt bhfvit, leda till oegentligheter,

synes en så vidsträckt förmån icke heller vara af omständigheterna

påkallad. Med afseende å hvad jag sålunda anfört anser jag

mig kunna biträda det förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande §,

hvilket blifvit af statskontoret framstäldt.

Med rätten att vid afskedstagande från tjenst erhålla pension skyldighet till

sammanhänger enligt komiténs förslag i § 8 på det allra närmaste afg^ng frän

skyldighet för den till pension berättigade att från tjensten afgå med Lagförslaget

den pension, hel eller afkortad, som uppnådd tjenstetid medför. Jemlikt § 8

boetämmelserna i nyssnämnda § skulle sd väl rätt som skyldighet att afgå

inträda:

dels och under vissa förutsättningar antingen vid 60 eller 65 års

ålder och

dels under alla förhållanden \*id 70 lefnadsår samt vid svårare

olycksfall i eller för tjensten.

Att på detta sätt låta pensionsrätt och afgångspligt med hvarandra

sammanfalla är i och för sig fullt rigtigt och blir äfven helt naturligt,

då man, såsom komitén, bestämt den höga åldern af 70 år för pensionsrättens

inträdande i de allra flesta fall. Anser man sig deremot

böra uppställa en något lägre lefnadsålder såsom den, vid hvilken pension

må stå den tjensteinnehafvare till buds, som efter lång tjenstetid

känner sig, i saknad af önskvärd spänstighet och arbetsförmåga, vara

i behof af hvila från arbetet, då bör likväl detta kunna ske, utan att

man på samma gång beröfvar sådana pensionsberättigade, som längre

äro i stånd till gagnelig verksamhet, tillfälle att genom fortsatt tjensteutöfning

under ännu någon tid bereda både sig sjelfva och det allmänna

en fördel. Den åter, som uppfylt vilkoren för rätt till afgång från tjensten

med pension och befinnes oförmögen att genom vidare tjenstgöring

gagna det allmänna, bör tydligen icke heller tillåtas att i tjensten

qvarstå, utan skall vara skyldig att afgå. Men äfven långt före den

tid, då pensionsrätt hunnit förvärfvas, kan det, såsom erfarenheten visat,

inträffa, att en tjensteinnehafvare af sjukdom blir för alltid urståndsatt

att tjenstgöra. Då det torde vara af vigt, att äfven för dylikt fall

Bih. till Bifcsd. Vrot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Hel och

itfkortad ''pension.

Lagförslaget

§§ 5, 6 och 10.

66 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

någon allmänt gällande bestämmelse om skyldighet att afgå med pension

kunde komma till stånd, och då faran för missbruk af en sådan

bestämmelse torde kunna anses undanröjd, om såsom vilkor för sådan

skyldighets inträdande föreskrefves, dels att sjukdomen skulle hafva varat

under någon längre tid, såsom t. ex. fem på hvarandra följande år, dels

att genom behörig läkares intyg borde vara ådagalagdt, att utsigt icke

förefunnes, att den sjuke någonsin skulle kunna i tjensteutöfning åter inträda,

dels och slutligen att Konungen skulle pröfva det allmännas fördel

kräfva, att tjensten blefve besatt med annan till dess utöfvande duglig

innehafvare, så synes mig i den nya pensionslagen böra införas stadgande

af nu antydt innehåll.

Pensionslagens bestämmelser om skyldighet att från tjenst afgå

torde alltså böra så affattas, att dylik skyldighet komme att inträda:

a) vid 70 lefnadsår och det för hel pension bestämda antalet

tjenstår;

b) vid 62, resp. 65, resp. 67 lefnadsår och det i hvarje af des^a

fall för hel pension bestämda antalet tjenstår, derest tjensteinnehafvaren

minst ett år varit och fortfarande befunnes vara oförmögen till tjenstgöring;
c)

vid sådant långvarigt och obotligt sjukdomsfall, som härofvan

nämndes, derest alla de angifna förutsättningarne förefunnes.

Enligt komiténs förslag i § 5 skulle pension, allt efter tjenstetidens

längd, utgå såsom antingen hel eller af kortad; och hel pension skulle

enligt §§ 5 och 6 tillkomma:

l:o) i allmänhet den, som vid den för pensionsrätts inträdande

bestämda lefnadsålder räknade 35 tjenstår;

2:o) provinsialläkare, läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke

samt lärare vid musikaliska akademiens konservatorium, som vid berörda

lefnadsålder räknade 30 tjenstår;

3:o) hvar och en tjensteinnehafvare, som i och för tjensten genom

olycksfall lidit sådan kroppsskada, att den för framtiden medförde oförmögenhet

till vidare tjenstgöring, utan afseende å lefnadsålder och tjenstetid.

Af kortad pension skulle enligt § 5 tillkomma tjensteinnehafvare, som

vid den för pensions erhållande stadgade lefnadsålder icke innehade det

för hel pension bestämda antalet tjenstår, vare sig afgången från tjensteu

berodde på egen önskan eller på i lagen stadgad skyldighet.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Den sålunda föreslagna indelningen af pensionerna i hela och

afkortade synes mig, såsom till sin princip rigtig, böra vinna godkännande.

Då emellertid, enligt hvad förut erinrats, vilkoren för erhållande

af rätt till afkortad pension borde icke oväsentligt skärpas, skulle

häraf blifva en följd, att det endast blefve mera sällan som afkortad

pension komme till användning. Detta borde blifva händelsen dels

då tjensteinnehafvare, som uppnått föreskrifven lefnadsålder, icke räknade

det för hel pensions erhållande stadgade antalet tjenstår, men

ändock efter minst 20-årig tjenstetid önskade att få från tjensten afgå,

dels ock då Konungen pröfvade det allmännas fördel kräfva, att en

tjensteinnehafvare, som ännu icke uppnått hvarken den lefnadsålder

eller den tjenstetid, hvilka föreskrifvits såsom vilkor för hel pensions

utgående, borde på grund af otjenstbarhet lemna sin tjenst.

Då komitén bland utvägarne till nedbringande af statens utgifter

för pensionsväsendet ansett sig böra föreslå äfven den direkta eller nedsättning

af pensionernas belopp och då det för vinnande af detta ändamål

visade sig nödvändigt att antaga en annan beräkningsgrund än den

nuvarande för pensionsbeloppens bestämmande, så har komitén, med

afvikande från den vid senare tiders löne- och pensionsregleringar allmänt

följda grundsatsen, att pensionen skulle hänföra sig endast till

lönen, i § 9 mom. 1 föreslagit, att pensionen skulle beräknas i förhållande

till tjensteinnehafvarens alla aflöningsförmåner enligt gällande lönestat.

Der värdet af dessa förmåner icke öfverstege 600 kronor, skulle

pensionen utgå med 80 procent deraf, men i öfrigt enligt särskilt för

detta ändamål uppstäld tariff, upptagande inom 25 olika aflöningsserier

ett för hvarje sådan serie fixeradt pensionsbelopp. Maximipension skulle

utgöra 6,000 kronor.

Ingen af de i ärendet hörde vederbörande har ansett sig kunna

förorda antagandet af den af komitén sålunda föreslagna beräkningsgrunden,

hvilken, såsom tydligen påvisats, skulle medföra väsentliga

oegentligheter af mångahanda slag, och de försök, som af vissa vederbörande

gjorts i afsigt att genom en förändrad uppställning af pensionstariffen

göra densamma mera användbar, hafva endast än ytterligare

ådagalagt vanskligheten af en sådan uppgift. Sjelf har komitén genom

de i § 9 mom. 2 och 3 intagna många och betydande undantagsbestämmelserna

från den i mom. 1 uppstäda regeln gifvit ytterligare stöd åt

Pensions
belopp.

Lagförslaget

§ 9.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

den uppfattning, att pensionslagen icke är rätta platsen för införande

af några specialbestämmelser i afseende å pensionsbeloppen.

Om man fortfarande såsom hittills vid löneregleringarne fäster behörigt

afseende jemväl å pensionsförhållandena, så synes det deremot

vara både lämpligt och möjligt att i pensionslagen fastslå den allmänna

grundsats, enligt hvilken pensionsbeloppen skola utgå; och då det redan

af hvad jag vid frågan om tjensteinnehafvares skyldighet att utgöra

pensionsbidrag för egen pensionering anfört torde hafva framgått, att

en pensionsreglering, som skulle väsentligen inverka på värdet af nu

bestämda pensionsförmåner, rättvisligen icke bör vidtagas utan i samband

med en omreglering jemväl af aflöningsförmånerna, anser jag mig

alltså icke nu kunna tillstyrka någon ändring i pensionsbeloppen, sådana

de framgått ur de regleringar, der aflöningsförmånerna fördelats i lön

och tjenstgöringspenningar. Hvad åter angår pensionsbeloppen i öfriga

fall, så synes mig rigtigast vara att jemväl der tillämpa samma princip

eller clen, att pension bör utgå med så stor del af aflöningsbeloppet, som

den för sjukdom tjenstledige tjensteinnehafvaren icke är skyldig att

till vikariens aflönande afstå.

Da jag icke ansett mig böra förorda de af komitén föreslagna

förändringar i de i sammanhang med vidtagna löneregleringar faststälda

pensionsbeloppen, har jag icke heller ansett tillräcklig anledning förefinnas

att, på sätt komitén föreslagit, nedsätta nuvarande pensionsmaximum

från 8,000 kronor till 6,000 kronor.

Från den härofvan i afseende å pensionsberäkning angifna grunden

påkallas dock i ett par fall undantagsbestämmelser. Oaktadt vid löneregleringen

för häradshöfdingarne lönens belopp faststäldes till 4,500

kronor, blef dock pensionen i enlighet med af Eders Kongl. Maj:t derom

framlagdt förslag vid 1878 års riksdag faststäld till 5,000 kronor.

Då de förhållanden, som påkallade detta undantag från den eljest

gällande regeln, att pensionen icke finge öfverstiga lönens belopp,

fortfarande ega samma betydelse för det allmänna som vid nämnda

pensionsbelopps fastställande, torde häradshöfding äfven framgent få

uppbära pension med 5,000 kronor. Likaledes böra de pensionsbelopp

af resp. 2,500 och 4,000. kronor, som för närvarande tillkomma förste

landtmätare och provinsialläkare, oförändrade bibehållas, oaktadt de

icke obetydligt öfverstiga vederbörandes löner med ålderstillägg, utgörande

för de förre 1,900 kronor och för de senare 2,875 kronor.

Äfven i fråga om desse tjenstemäns pensionsbelopp gälla nemligen nu

samma skäl, som vid tiden för pensionernas bestämmande föranledde

afvikelse från den i allmänhet tillämpade regeln i afseende å pensions

beräknande.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 34.

I § 11 har komitén intagit förslag till bestämmelse om den tid, vftcoren för

hvarunder beviljad pension skulle utgå; och då komitén här endast aj^plmion.

gifvit uttryck åt nu gällande praxis, är härvid intet att erinra. Lagförslaget

I nämnda § har jemväl intagits bestämmelse derom, att beviljad ^ 11—U''

pension skulle genom statskontoret utbetalas. Då emellertid frågan,

genom hvilken myndighet pension skall utbetalas, lika väl som den dermed

nära sammanhängande frågan, af hvilka medel pension bör utgå,

är af beskaffenhet att icke lämpligen böra utgöra föremål för lagstadgande,

torde berörda bestämmelse icke böra här inrymmas.

Komitén har i §12 af gifvit förslag till stadgande, att pension

enligt de i lagförslaget bestämda grunder icke skulle få åtnjutas för

mera än en befattning eller af den, som uppbure pension från anstalt,

som af staten understöddes, ej heller af den, som innehade tjenst med

lön af staten.

Med anledning häraf yttrar statskontoret, som vid granskningen

af denna § jemväl på grund af nådig remiss haft att taga i öfvervägande

en af Riksdagen i underdånig skrifvelse den 7 maj i894 gjord framställning

om vidtagande af åtgärder i samma syfte som de af komitén

här föreslagna, att de sålunda ifrågasatta åtgärderna syntes vara af

behofvet påkallade; och då ett stadgande, affavtadt i öfverensstämmelse

med det af komitén i förevarande § föreslagna, enligt statskontorets

mening skulle vara egnadt att förebygga förening af så väl pension å

allmänna indragningsstaten med lön af statsmedel som pension å samma

indragningsstat med pension från pensionsinrättning, som åtnjöte statens

understöd, så skulle, så vidt det rörde de civile tjensteinnehafvare, å hvilka

förevarande lag skulle komma att tillämpas, det af Riksdagen åsyftade

målet i hufvudsak uppnås genom antagande af en sådan bestämmelse

som den af komitén föreslagna. Statskontoret ansåge sig dock böra

fasta uppmärksamheten å det förhållande, att statsurderstöd kunde i en

eller annan form utgå äfven till sådan pensionsanstalt, som icke afsåge

pensionering af innehafvare af statst j enst, såsom exempel hvarå anförts

det till svenska lärarinnornas pensionskassa utgående bidrag. Enligt

statskontorets åsigt kunde det nemligen icke anses billigt, att, derest

en vid något statens läroverk anstäld lärarinna åtnjöte pension från

nämnda enskilda pensionskassa, denna omständighet skulle utgöra hinder

för henne att komma i åtnjutande af en statspension, till hvilken hon

i annat fall skulle varit berättigad. Så blefve dock händelsen, derest

komiténs förslag i denna § antoges oförändradt, hvarföre det syntes

statskontoret önskligt, att åt stadgandet gåfves sådan lydelse, att deraf

framginge, att det endast vore åtnjutande af pension, som åtföljde an
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3i.

ställning i stats t jemt, som uteslöte från rätt till pension enligt denna

lag; och statskontoret hade tänkt sig, att detta ändamål skulle vinnas

genom följande omredigering: »Pension enligt här ofvan stadgade

grunder må ej åtnjutas för mer än en befattning eller utgå samtidigt

med lön af statsmedel eller med pension, hvartill vederbörande på

grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt,

som af staten understöd]es.»

Då komiténs förslag i denna punkt med den affattning deraf,

som af statskontoret förordats, synes motsvara dermed afsedt ändamål,

torde alltså en bestämmelse i enlighet med ofvan anförda redaktionsförslag

få i den nya lagen intagas.

Enligt nådiga skrifvelsen den 15 oktober 1897 tillerkännes generaldirektören

och chefen för jern vägsstyrelsen rätt att vid viss uppnådd

lefnads- och tjensteålder å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension af 6,000 kronor, dock att, äfven om han är delegare i statens

jernvägstrafiks pensionsinrättning, hans pension icke må sammanlagdt

öfverstiga nämnda summa samt under vilkor ad; det från allmänna indragningsstaten

utgående beloppet skall minskas med hvad han kan

vara berättigad att i pension uppbära från berörda pensionsinrättning.

Ändring i det sålunda förutsatta förhållandet, att chefen för jernvägsstyrelsen

kan under vissa omständigheter uppbära pension dels från

allmänna indragningsstaten och dels från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning,

lärer icke böra ega rum; och bör förty genom hänvisning

till gällande särskilda bestämmelser undantag för detta fall göras från

tillämpning af den i förevarande § innefattade allmänna regel.

Enligt hvad komitén i § 13 föreslagit, skulle pensionär, som

tre på hvarandra följande år underlåtit uttaga sin pension, gå förlustig

densamma äfvensom framtida pensionsrätt, der ej styrktes, att laga

förfall hindrat beloppens uttagande.

I sitt åberopade underdåniga utlåtande har statskontoret, i likhet

med en reservant inom direktionen för civilstatens pensionsinrättning,

förklarat sig anse, att för preskription å pension, hvarom här vore fråga,

borde gälla hvad som nu vore eller framdeles kunde blifva stadgadt

med afseende å outtagna pensioner från statsverket. Beträffande den

tid, inom hvilken den, som efter stat för aflöningar och underhåll m. m.

egde fordran hos statsverket, vore skyldig sådan fordran anmäla, skulle,

enligt hvad statskontoret erinrat, jemlikt nådiga kungörelsen den 4

november 1887 lända till efterrättelse hvad allmän lag innehölle; och

vore, i fråga om preskriptionstid för uttagande af i statskontoret

anordnade medel, i nådiga kungörelsen den 23 september 1834 för
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 34.

ordnadt, att medel, som i statskontoret anordnades, ovilkorligen borde

lyftas inom året efter det, då anordning derå funnes utfärdad, vid

påföljd i annat fall att fråga om betalning af samma medel förfölle.

Deremot funnes icke någon särskild preskriptionstid stadgad för

lyftande af å ränteri anordnade medel, hvadan derom gälde allmän lag.

Då äfven efter min tanke giltig anledning saknas att i fråga om

preskriptionstid för uttagande af statspension afvika från hvad i sådant

afseende är stadgadt om aflönings- eller andra från statens kassor anordnade

medel, torde den här ifrågasatta bestämmelsen böra i nämnda

syfte omredigeras.

I § 14 är af komitén föreslaget, att pensionsrätt skulle förverkas:

а) af den, som upphör att vara svensk medborgare;

б) af den, som dömes sin tjenst förlustig eller till annat straff, hvarmed

följer förlust af medborgerligt förtroende.

Under erinran hurusom i § 26 af gällande reglemente för civilstatens

pensionsinrättning stadgades, dels att om någon för begången

förbrytelse dömdes sin syssla förlustig eller efter erhållet afsked genom

laga kraft vunnet beslut förklarades hafva gjort sig till sådan påföljd förfallen,

skulle han hafva förlorat rättigheten att af inrättningen undfå

pension, dels ock att delegare, som efter erhållet afsked blifvit för begången

förbrytelse dömd medborgerligt förtroende förlustig, skulle hafva,

för den Hd berörda påföljd varade, pensionsrättigheten förlorat, har statskontoret

vidare anfört, att, då de åberopade bestämmelserna innebure

å ena sidan ett fullständigande, som visat sig vara af behof påkalladt,

och å den andra en modifikation, hvilken syntes grundad på billighet,

statskontoret ansåge sig böra hemställa, huruvida icke mom. b i här

omhandlade § borde utbytas mot ett stadgande af hufvudsakligen

samma innehåll som det i § 26 af reglementet för civilstatens pensionsinrättning

förekommande.

Då rätt till pension, hvarom här är fråga, kan sägas vara liktydig

med en tillåtelse att få uppbära viss del af aflöningen efter arbetstidens

slut, synes det mig ligga i sakens natur, att hvarje sådan omständighet,

som skulle för tjensteinnehafvaren hafva medfört förlust för alltid eller

för viss tid af tjenst och dermed förenade aflöningsförmåner, jemväl

bör för pensionären hafva samma påföljd i afsende å pensionen.

Af denna min uppfattning följer, att jag icke kan biträda statskontorets

hemställan, såvidt den afser införande af bestämmelse derom,

att den, som efter erhållet afsked blifvit för begången förbrytelse dömd

till förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, endast under samma

tid skulle förlora rätten att uppbära pension. Genom ett sådant stad
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tjensteman•

kel och underrättelser

för

pensionssökande.

Lagförslaget

§§ 15-18.

Lagens

tillämpning.

Lagförslaget

§ 19.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34

gande skulle den brottslige i och med afskedet försättas i en förmånligare

ställning, än om lian vid sakfällandet qvarstått i tjenst, enär

förlust af medborgerligt förtroende äfven för viss tid enligt gällande

lag alltid medför förlust af innehafvande embete eller tjenst.

Likaledes följer af mitt här ofvan gjorda uttalande, att jag delar

statskontorets åsigt, att denna § bör erhålla sådan affattning, att pensionsrätt

skall anses förverkad äfven af den, som efter erhållet afsked

blifvit förvunnen att hafva i embete eller tjenst begått brott, som, derest

afsked ej mellankommit, skulle för honom hafva medfört embetets eller

tjenstens förlust. Skulle åter i sistnämnda fall brottet vara af den beskaffenhet,

att det för den i tjenst varande endast skulle hafva medfört

mistning af embete eller tjenst på viss tid, synes tiden för pensionsrätter”

förlust icke böra sträckas utöfver den tid, hvarunder han, om

han ännu varit i tjenst, skulle hafva mistat de med tjensten förenade

förmåner. I de fall, der pensionsrätter förlust grundas på domstols

beslut, bör dock denna förlust icke inträda förr än vid den tid, laga

kraft egande beslut föreligger.

I lagförslagets senare del §§ 15—18 har komitén intagit åtskilliga

föreskrifter, afsedda dels att underlätta kontrollen å pensionssökandes

uppgifter om tjenstetid, dels att upplysa pensionssökande om hvad han

för vinnande af sitt syfte har att iakttaga, dels ock att åstadkomma

öfversigt öfver statens förbindelser gent emot de civile pensionärerne

samt att tjena till underlag vid upprättande af pensionsstatistiska tabeller.

Dylika ordningsstadganden synas i allmänhet icke vara af den vigt, att

de böra i sjelfva pensionslagen inrymmas. Visserligen torde der böra

inflyta uttrycklig bestämmelse derom, att pension beviljas af Konungen

och att för den skull alla frågor om pensionsrätt skola före afskeds

beviljande underställas Konungens pröfning och afgörande; men de öfriga

föreskrifter, som i berörda hänseende må blifva erforderliga, torde lämpligen

öfverlemnas åt Eders Kongl. Maj:t att i administrativ väg utfärda.

Den nya lagen lärer böra träda i kraft den 1 januari året näst

efter det, hvarunder den kommer att utfärdas, och, på sätt komitén

föreslagit, vinna tillämpning på alla och en hvar, som efter nämnda

dag utnämnas till syssla, hvarmed pensionsrätt enligt lagen är förenad,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 73

således äfven på den, som efter ansökning vinner transport från en befattning

till annan.

Då bland vilkoren för åtnjutande af de å en stor del lönestater

uppförda förmåner förekomma, i afseende å pensionsrätt, skyldighet att

vid viss ålder afgå från tjenst m. m., åtskilliga bestämmelser, som stå i

strid med de i denna lag intagna, torde det tillika vara nödigt uttryckligen

föreskrifva, att alla dylika stadganden icke skola ega giltighet för

sådan tjensteinnehafvare, som är skyldig underkasta sig den nya lagens

föreskrifter.

Då jag alltså icke kunnat tillstyrka komiténs förslag till pensionslag

för civilstaten i oförändradt skick, har detsamma blifvit i ofvan angifna

mer eller mindre väsentliga delar omarbetadt i den rigtning, mina

förut gjorda uttalanden angifva.

Redan i det föregående har erinrats, hurusom komitén funnit sina CiviUta^n>

undersökningar leda till den slutsats, att civilstatens pensionsinrättning ning* ombudicke

borde bibehållas. nin| m <jn

Komiténs åsigt om obehöfligheten af en särskild pensionsaustalt pupillkassa

för tidigare pensionering af tjensteinnehafvare vid de till civilstatens f°r civilstatenpensionsinrättning

hörande verk och stater har delats af så väl fullmägtige

för delegarne i nämnda pensionsinrättning och denna pensionsinrättnings

direktion som ock statskontoret. Hvad deremot angår komiténs

förslag till förändrade anordningar i afseende å pensionsväsendet för

civile tjensteinnehafvares enkor och barn, så hafva samtlige vederbörande,

som haft att yttra sig öfver detta förslag, funnit sig böra afstyrka detsamma

antingen helt och hållet eller åtminstone i icke oväsentliga delar.

Sålunda hafva fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning

och pensionsinrättningens direktion visserligen, i likhet med komitén,

ansett, att de grunder, på hvilka pensioneringen af enkor och barn nu

bestriddes genom civilstatens enke- och pupillkassa, icke vore lämpliga,

utan borde omarbetas, men på samma gång hafva de uttalat, att ett

sammanförande af de verk och stater, som tillhörde civilstatens pensionsinrättning,

med tjensteinnehafvarne vid tull- och telegrafverken i fråga

om pensionsväsendet för enkor och barn icke skulle vara rättvist mot

dem, som nu hatva delaktighet i civilstatens pensionsinrättnings fonder,

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34. m.

enär ett betydande antal af personalen vid tull- och telegrafverken lefde

under väsentligt olika förhållanden mot civile tjensteinnehafvare i allmänhet.

Å andra sidan hafva icke blott fullmägtige för delegarne i

telegrafverkets pensionsinrättning, utan äfven direktionerna öfver sistnämnda

pensionsinrättning samt öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning

och öfver lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa

ansett sig böra på det bestämdaste motsätta sig den förändring

i afseende å nämnda enke- och pupillkassor, som genom komiténs förslag

åsyftats, enär dessa kassors ekonomiska ställning vore jemförelsevis god

och beredde delegarne större förmåner, än den nya kassan skulle skänka

dem, utan att derför ådraga statsverket särdeles stora utgifter. Hvad

särskildt vidkommer lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa,

så har denna kassas direktion erinrat, hurusom större delen af

det till kassan utgående statsanslag utgjorde det uppskattade värdet af

den på grund af presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 lärarnes

vid de allmänna läroverken enkor och barn tillkommande nådårsrätten,

hvilkens upphörande af Riksdagen (jemför Riksdagens underdåniga

skrifvelse n:o 40 år 1874 angående reglering af utgifterna under

riksstatens nionde hufvudtitel) gjordes till vilkor för statsanslaget och

hvilken nådårsrätt kyrkomötet år 1878 för nämnde lärare frånträdde.

På grund af dessa bestridanden och då någon mera afsevärd besparing

i förvaltningskostnaderna icke syntes vara att påräkna genom

den af komitén förordade sammanslagningen af berörda enkekassor har

icke heller statskontoret ansett sig böra tillstyrka åtgärder, hvilka, utan

att tillskynda delegarne i den nu varande civilstatens enke- och pupillkassa

väsentliga fördelar, skulle försätta delegarne i öfriga här omförmälda

enke- och pupillkassor i eu afgjordt ogynsammare ställning.

Då de vid 1892 års sammanträde med fullmägtige för delegarne i civilstatens

pensionsinrättning fattade beslut, för hvilka jag här ofvan redogjort

och hvilka afse att stärka pension sinrättningens ekonomiska ställning,

enligt statskontorets mening skulle blifva af stor betydelse för

denna pensionsinrättnings framtida bestånd, isynnerhet om en i alla

händelser behöflig minskning af pensionsinrättningens förvaltningskostnader

jemväl blefve vidtagen och all pensionering af tjenstemän derifrån

komme att upphöra, förklarade sig statskontoret anse, att en förändring

af civilstatens pensionsinrättning i sådan rigtning borde kunna med

fördel vidtagas samt att då jemväl borde tillses, huruvida icke åtskilliga

till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, hvilka nu icke egde tillträde

hvarken till civilstatens pensionsinrättning eller annan af staten understödd

pensionskassa, skulle kunna beredas tillfälle att ingå såsom del
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 75

egare i den ombildade kassan. Men alldenstund komiténs förslag till

reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa blifvit uppgjordt under

helt andra förutsättningar och för den skull kräfde en fullständig omarbetning,

hemstälde statskontoret, att det borde öfverlemnas åt fullmägtige

för delegame i civilstatens pensionsinrättning att taga frågan

i förnyadt öfvervägande och derefter till Eders, Kongl. Maj:t inkomma

med ett nytt och i detalj utarbetadt förslag till reglemente för en i det

af statskontoret antydda syftet omdanad civilstatens enke- och pupillkassa,

hvilken utan statsbidrag skulle upprätthållas uteslutande genom

delegarnes afgifter samt såsom grundfond erhålla jemväl den del af

tjenstemannafondens tillgångar, som icke erfordrades för fullgörande af

de förbindelser, hvilka vid tiden för den ombildade kassans trädande i

verksamhet kunde åligga civilstatens pensionsinrättning.

Sedan genom nådig remiss den 23 juli 1897 civilstatens fullmägtige

erhållit befallning att med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört

afgifva föroyadt underdånigt utlåtande och dervid inkomma med förslag

till reglemente för en i enlighet med de af statskontoret angifna grunder

organiserad enke- och pupillkassa för civilstaten, samt direktionen öfver

civilstatens pensionsinrättning undfått nådig föreskrift att, efter det

fullmägtige afgifvit sitt utlåtande, med samma utlåtande jemte eget

underdånigt yttrande till Eders Kongl. Maj:t inkomma, hafva fullmägtige,

som låtit genom professor Lindstedt utföra beräkningar dels angående

civilstatens pensionsinrättnings ställning vid 1896 års slut och

dels angående verkan af vissa till förbättrande af ställningen ifrågasatta

åtgärder, under den 13 november 1897 afgifvit sitt redan här förut omförmälda

förnyade underdåniga utlåtande, hvari jemväl intagits det af

professor Lindstedt afgifna yttrande, för hvilket, så vidt det rör pensionsinrättningens

ställning vid nyssnämnda tidpunkt, en redogörelse här ofvan

blifvit af mig lemnad. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, utvisade

denna beräkning, att, derest kassan blefve afstängd, så att hvarken

nya delegare deri upptoges och ej heller de gamle delegarne finge uppflyttas

till högre klasser, skulle, om eljest inga ändringar i reglementet

förekomme, ändock slutligen uppstå en brist, hvars kapitalvärde vid tiden

för beräkningens verkställande ansetts komma att uppgå till något öfver

3,000,000 kronor.

Professor Lindstedt har i senare delen af sitt yttrande redogjort

för ett förslag till omgestaltning af pensionsinrättningen i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de af statskontoret angifna grunder; och täcktes

Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att derur få återgifva följande.

Förutom borttagande af tjenstemannapensioneringen vore enligt

Prof. Lindstedts

förslag

till ombildning

of civilstatens

pensionsinrättning.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34-

professor Lindstedts mening äfven nödigt att vidtaga andra förändringar

i nu gällande reglemente dels för att icke göra de för den återstående

bristens täckande erforderliga afgifterna alltför betungande, dels för att

befria kassan från förbindelser af mera oberäkneligt inflytande, dels oek

slutligen för att undanrödja vissa nu föreskrifna inskränkningar i pensionsrätten

och bringa reglementet i närmare öfverensstämmelse med reglementena

för andra nyare liknande kassor. Sådana förändringar vore:

l:o) borttagandet af rätt till sjuklighetspension för ogifta • döttrar efter

delegare, som icke redan vid förändringens vidtagande aflidit; 2:6) inskränkning

af pensionsrätten för ogifta döttrar från 25 till 21 år, dock

endast i fråga om framtida delegare samt i fråga om de nuvarande

endast beträffande den höjning af delaktighetsbeloppet, som framdeles

genom uppflyttning till högre klass kunde ega rum; 3:o) borttagandet

af bestämmelsen att, derest ej 15 års afgifter hunnit att af delegare

erläggas, resterande afgifter skulle afdragas å enkans eller barnens

pension; och 4:o) borttagandet af rätt till begrafningshjelp för kassans

manlige pensionärer utom de nuvarande.

I fråga om tjenstemannapensioneringen har professor Lindstedt,

som antoge, att postpensioneringen i alla händelser borde genast upphöra,

utgått derifrån att nuvarande delegare skulle behålla sin rätt till

pension för den klass, han vid det nya reglementets trädande i kraft

tillhörde. Om öfriga ifrågasatta mindre väsentliga ändringar i eller

tillägg till reglementet anmärkes, att de ej hade sådan verkan på resultatet

af beräkningarne, att den kunde tillnärmelsevis beräknas, men att

de vore af betydelse för att skydda kassan mot missbruk.

Beträffande delegarnes afgifter ansåge professor Lindstedt, att de,

i öfverensstämmelse så väl med komiténs förslag som ock med den nuvarande

kassans och flertalet dylika kassors reglementen, borde bestämmas

utan afseende på delegarens civilstånd och fördelas på årsafgifter och

afgifter vid inträdet samt vid sedermera skeende uppflyttning till högre

klass. Enligt komiténs förslag skulle årsafgiften bestämmas till olika

procent af delaktighetsbeloppet allt efter åldern vid inträdet eller vid

upplysningen till högre klass, under det att inträdes- och befordringsafgifterna

borde sättas till samma belopp för alla åldrar. Om också denna

fördelning af afgifterna i visst afseende erbjöde många fördelar, hvilka

af komitén framhållits, funnes dock, efter professor Lindstedts mening,

skäl jemväl för en fördelning, enligt hvilken årsafgiften bestämdes till

en för alla lika procent, men inträdes- och befordringsafgifternas belopp

rättades efter delegarens ålder, och detta så mycket hellre som det

endast skulle gälla en omdaning af kassan utan att väsentligt utvidga

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition No 34.

dess verksamhetsområde till äfven andra kategorier af tjensteman, hvarföre

det kunde vara af betydelse att i möjligaste mån bibehålla likheten med

de redan gifna förhållandena. Då det derjemte vore för förvaltningen

af betydande fördel, att för årsafgiften bibehölles samma procent för

alla åldrar, har professor Lindstedt utgått från detta antagande och i

enlighet dermed undersökt, hvilka inträdes- och befordringsafgifter ytterligare

skulle erfordras, om den procentsats för årsafgiften bibehölles,

som för närvarande gälde.

Sedan denna undersökning gifvit vid handen, dels att för hvilket

delaktighetsbelopp som helst inträdes- resp. befordringsafgiftens eller

med ett gemensamt namn retroaktivaf''giftens belopp borde utgå med en

procent af delaktighetsbeloppet, resp. vid uppflyttning till högre klass af

detta belopps ökning, för hvarje månad, som förflutit sedan delegaren

fylt 21 år, dels ock att årsafgiften borde erläggas intill en uppnådd

ålder af 68 år, så har professor Lindstedt meddelat följande tabell öfver

årsafgiftens och retroaktivafgiftens belopp i olika fall:

Klass.

I.

1

II.

1

III.

IV.

V.

VI.

VII.

VIII.

Delaktighetsbeloppet....

800

600

500

400

300

200

150

100

Årsafgift........................

168

126

105

84

63

42

31: fiO

21

Ålder:

Retroaktiv afgift:

25....................................

384

28S

240

192

144

96

72

48

30....................................

864

648

540

432

324

216

162

108

35....................................

1,344

1,00S

840

672

504

336

252

168

40....................................

1,824

1,368

1,140

912

684

456

342

228

45..................................

2,304

1,728

1,440

1,152

864

576

432

288

50....................................

2,784

2,088

1,740

1,392

1,044

696

522

348

55...................................

3,264

2,448

2,040

1,632

1,224

816

612

408

60...................................

3,744

2,808 j

2,340

1,872

1,404

936

702

468

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Med dessa förändringar i den nuvarande kassans organisation

skulle kassans ställning, motsvarande förhållandena vid 1896 års slut,

blifva följande:

Passiva.

Pensionsfonderna............................................................

Begrafningshjelp för nuvarande pensionärer.........

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare

ii ii n ii ^

Ogifta döttrar från 21—25 år för nuvarande delegare

.......................................................................

Sjuklighetspensioner för aflidne delegares döttrar

Tjenstemannapensionering för nuvarande delegare

Enke- och barnpensioner för framtida delegare...

Förvaltningskostnad för kassan.................................

kronor 6,230,000: —

„ 36,000: —

,, 5,883,000: —

„ 1,014,000: —

1)

11

11

11

7

100,000

215.000

960.000

,500,000

75,000

Summa passiva kronor 22,013,000

A diva.

Årsafgifter för nuvarande delegare ....................... kronor

Års- och retroaktivafgifter för framtida delegare „

Kapital..................................................... „

Summa activa kronor

2,340,000: —

7,500,000: —

11,304,000: —

21,144,0007 —

hvaraf syntes, att ytterligare ett kapitalvärde af 869,000 kronor återstode

att täcka.

För att fylla denna brist funnes enligt professor Lindstedts mening

ingen annan utväg än att höja de nuvarande delegarnes bidrag, alldenstund

de framtida delegarnes afgifter blifvit bestämda till så höga belopp,

att derigenom hela den motsvarande pensionsförbindelsen täcktes. Den

enklaste, om också ej den rättvisaste formen för en dylik tilläggsafgift

vore att för alla de nuvarande delegarne öka den hittills utgående afgiften

af 21 procent af delaktighetsbeloppet till en högre procent. Höjde

man afgiften t. ex. till 30 procent af delaktighetsbeloppet, så att höjningen

skulle blifva 3/7, skulle derigenom activa ökas med ett kapitalvärde

af

3/7 . 2,340,000 == 1,003,000 kronor,

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

således med 134,000 kronor mer, än som vore direkt behöflig! Då det

emellertid af nära liggande skäl vore mindre lämpligt att betunga jemväl

delegarne i de nu varande två lägsta klasserna med en dylik tilläggsafgift,

har professor Lindstedt antagit, att höjningen endast skulle träffa

de sju högsta klasserna, i hvilket fall dess kapitalvärde endast blefve

875,000 kronor och således knappast mer än tillräckligt för att fylla

den anförda återstående bristen.

Förutom en del bestämmelser af mindre betydelse för kassans

ekonomiska ställning återstode det, fortsätter professor Lindstedt, att

angifva de bestämmelser, som erfordrades för att kassan icke skulle

lida förlust genom delegarnes afgång ur kassan eller tjensters uppflyttning

till högre klass eller nya tjensters intagande i kassan m. m., utan

att delegarnes rätt derigenom träddes för nära.

Hvad först anginge de fall, då tjensteman af någon anledning

lemnade den befattning, som medfört delaktighet, så gälde för närvarande

såsom allmän regel, att delegaren i sådant fall egde valfrihet

att qvarstå såsom delegare för enka och barn, under vilkor att han bortföre

att erlägga de sedvanliga afgifterna. Det vore tydligt, att detta

medgifvande innebure en källa till förluster för kassan, alldenstund

naturligtvis endast de gifte begagnade sig af denna rättighet, men de

ogifte i regeln icke fortfore att betala, hvarigenom kassan ginge miste

om deras afgifter. Det vore derföre alldeles nödvändigt att i det nya

reglementet intaga betryggande bestämmelser i detta afseende.

Man hade härvidlag, enligt professor Lindstedts mening, endast

att betrakta följande tre möjligheter: 1) att delegaren afginge ur tjensten,

utan att öfvergå till annan statens tjenst (naturligtvis de fäll undantagna,

då delegaren erhölle pension af statsmedel, i hvilket fall han

bibehölle sin delaktighet under i öfrigt stadgade vilkor); 2) att delegaren

öfverginge från tjenst, som tillhörde kassan, till annan statstjenst, med

hvilken delaktighet i annan enke- och pupillkassa vore förbunden; samt

3) att delegaren öfverginge till annan statstjenst, med hvilken dylik

delaktighet icke vore förbunden.

I det första fallet lemnade delegaren kassan för att öfvergå till

privat tjenst eller för att egna sig åt privatlifvet i öfrigt eller ock i

följd af afsättning från tjensten. Att i dessa fall antingen tvinga honom

att under alla förhållanden, vare sig han vore gift eller ogift, qvarstå

i kassan eller att medgifva enskilda sådana f. d. delegare rätt att mot

den förhöjning af afgifterna, som erfordrades för att hålla kassan skadeslös,

qvarstå i kassan vore icke lämpligt. Den senare utvägen, hvilken

väl skulle vara den enda tänkbara, skulle för öfrigt öka kassans besvär

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Konql. Maj:ts ''Nåd. Proposition N:o 34.

med dessa afgifters indrifvande ocli hvad dermed sammanhängde. Enklast

och följdrigtigast vore utan tvifvel i detta fall att behandla alla lika och

efter de principer, som läge till grund för kassan, således utan afseende

å civilstånd m. m. Deremot ville det synas rättvist, att kassan i alla

dylika fall återbetalte eller, i vissa fall, för familjens räkning disponerade

öfver den del af de redan erlagda afgifterna jemte upplupen ränta, som

kassan, utan att göra förlust, kunde undvara och hvilken utgjordes af

dessa afgifters s. k. matematiska värde. Hvad detta matematiska värde

beträffade, så erhölles dess belopp enligt de för kassan gällande försäkringstekniska

grunder genom följande öfverläggning. Vid den ålder

då utträdet skedde, antoges motsvarande retroaktivafgift vara Ru och

årsafgiften vid tillfället Au. Kapitalvärdet af en årsafgift af 1 krona,

som erlades till fylda 68 år, betecknades med Lu. Då vore kassans skuld

till delegaren lika med kapitalvärdet af den eventuela pensionen till

hans efterlefvande, således lika med retroaktivafgiften Eu tillsammans

med kapitalvärdet af de årsafgifter, han ännu hade att erlägga, d. v. s.

Au . Lu. Delegaren å sin sida häftade i skuld till kassan för dessa

senare afgifter, hvadan kassans skuld till delegaren, efter afdrag af

dennes skuld till kassan, helt enkelt blefve J?„. Det matematiska värdet

vid utträdet ur kassan, hvilket skulle utgöra hvad kassan borde hafva

att återbetala, vore således lika med beloppet af den retroaktivafgift,

delegaren skulle haft att erlägga, om han vid den åldern, då han utträdde,

i stället hade inträdt i kassan. I de undantagsfall, då delegaren

afginge under loppet af de två första åren, d. v. s. innan stadgad

retroaktivafgift kunnat till fullo erläggas, blefve regeln något mera

komplicerad.

Jemväl för de fall, att delegaren öfverginge till statskonst, hvarmed

delaktighet i annan kassa vore förbunden, syntes samma regel,

som nu anförts, böra följas. Deremot borde detta icke vara fallet, i

händelse med den nya statstjensten delaktighet i särskild kassa icke

vore förenad. I detta fall vore enklast och i allmänhet för delegaren

förmånligast, att delegaren vore skyldig att qvarstå i den gamla kassan

i den klass, han vid afgången från sin tjenst tillhörde.

Slutligen återstode de fall att betrakta, då genom reglementsförändring

eller genom upptagande af tjenster i kassan, hvilka förut ej

tillhört densamma, nya delegare inträdde eller höjning af delaktighetsbelopp

egde rum. Då retroaktivafgifterna under här gifna förutsättningar

skulle blifva särdeles betungande, har professor Lindstedt ansett,

att man icke borde följa den praxis, som för närvarande tillämpades

och hvilken för öfrigt under nuvarande förhållande i regel medförde för
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lust för kassan, nemligen att ålägga de vid ändringens trädande i kraft

för handen varande tjensteinnehafvarne obligatoriskt inträde, utan syntes

detta först kunna komma i fråga beträffande deras efterträdare. Då

det emellertid vore antagligt, att flertalet af de gifte dåvarande tjensteinnehafvarne

skulle önska att ingå i kassan, borde detta, då ju deras

fenster tillhörde kassan, icke förmenas dem. Det vore dock äfven i

detta fall tydligt, att de eljest stadgade afgifterna icke för alla fall försloge

till att hålla kassan skadeslös, då man ju icke hade att påräkna

motsvarande afgifter från de ogifte. Det blefve derföre nödvändigt

att för dessa fall fastslå, att delegaren skulle vara skyldig att, utöfver

de eljest stadgade afgifterna, derjemte erlägga den tilläggsafgift, som

kunde pröfvas erforderlig. Vid denna pröfning måste äfven tagas hänsyn

till sökandens helsotillstånd, så att endast friska personer kunde

vinna den ifrågavarande förmånen. Derjemte borde det, i likhet med

förhållandet vid andra anstalter, bestämmas, att delegarens ålder vid

tillfället ej finge öfverstiga 60 år.

Läraren vid Stockholms högskola E. Phragmén och lektorn vid

tekniska högskolan Edv. Jäderin hafva på anmodan af professor Lindstedt.

verkstält granskning af de försäkringstekniska grunderna för det

af professor Lindstedt afgifna yttrandet samt förklarat, att de dervid

icke funnit något som helst vara att anmärka mot dessa grunder, hvarjemte

de instämt i hvad som i öfrigt i samma yttrande anförts.

För egen del hafva fullmägtige anfört, hurusom den verkstälda

utredningen gåfve vid handen, att, derest civilstatens pensionsinrättning

öfverginge till att efter hand blifva uteslutande en enke- och pupillkassa

och den sålunda ombildade kassan öfvertoge fullgörandet af alla

de skyldigheter, som vid tiden för dess trädande i verksamhet ålåge

civilstatens pensionsinrättning i afseende å pensionering af så väl tjenstemännen

som deras enkor och barn, dessa skyldigheter icke kunde af

kassan fullgöras ensamt med civilstatens pensionsinrättnings samtliga

tillgångar. För ändamålet skulle ytterligare erfordras ett icke obetydligt

belopp, och fullmägtige skulle längre fram återkomma till frågan,

huru delegarne borde bidraga till bristens täckande. %

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft.

Sakkunniges

granskning aj

professor

Lindstedts förslag.

Fullmugtiges

yttrande.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Då emellertid civilstatens pensionsinrättnings tillgångar åtginge

för fullgörande af dess förbindelser, vore derifrån någon grundfond för

den ombildade enke- och pupillkassan icke, såsom statskontoret antagit,

att påräkna.

Till följd deraf och vid tillämpningen af grundsatsen att icke

någon del af afgifterna för pensioneringen borde bestridas af statsmedel

skulle ej annan utväg återstå än att pålägga delegarne att sjelfva i

afgifter till kassan erlägga hvad som motsvarade fulla värdet af pensionsrätten

för deras enkor och barn.

Dessa afgifter, beräknade efter försäkringstekniska grunder, blefve,

på sätt i professor Lindstedts beräkningar uppvisats, högst betydande

och måste komma att tungt drabba tjenstemännen, hvilkas aflöningar i

allmänhet icke vore större, än som för en nödtorftig utkomst erfordrades.

För att afgifterna icke skulle blifva än större hade likväl vidtagits den

förändring, att i fråga om framtida delegare pensionsrätten för ogifta

döttrar, hvilken nu fortfore till 25 års ålder, inskränkts till 21 år och

att rätten för ogifta döttrar att äfven efter fylda 25 år kunna erhålla

pension för sjukdom borttagits.

I fråga om sättet för afgifternas utgörande hade fullmägtige ansett

lämpligast, att afgifterna, såsom föreslaget blifvit, fördelades dels i en

inträdes- eller retroaktivafgift och dels i årsafgifter. Uttoges de erforderliga

bidragen uteslutande i form af årsafgifter, hvilka i sådant fall

måste ställa sig mycket höga, skulle dessa, i anseende dertill att utgifterna

för familjen vanligen efter hand tillväxte, blifva alltför betungande.

För dem, som först vid framskriden ålder vunne delaktighet i

kassan eller förhöjning i delaktighetsbeloppet, skulle årsafgifterna blifva

synnerligen höga. Vid tillträdet af en befattning eller uppflyttning i

högre lönegrad kunde tjenstemännen med jemförelsevis mindre svårighet

afstå en gång för alla någon större andel af sin inkomst till grundläggande

af sina efterlefvandes försörjning. En sådan anordning medförde

för tjensteinnehafvaren samma verkan, som om han till en början

komme i åtnjutande af en lägre aflöning än den, som enligt stat åtföljde

hans befattning.

Vid bestämmandet af retroaktivafgifternas storlek skulle hänsyn

tagas icke blott till delaktighetsbeloppet, utan äfven till den lefnadsålder,

tjenstemännen innehade vid inträdet i kassan eller uppflyttning till högre

klass. Derigenom att härvid hela den tillökning i afgift, som betingades

af högre ålder vid inträde eller uppflyttning, lades på retroaktivafgiften

ernåddes den fördel, att årsafgifterna deremot kunde bestämmas uteslutande

med hänsyn till delaktiglietsbeloppens storlek och således blifva

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 34.

lika för alla till samma klass hörande delegare, hvilket jemväl måste

leda till förenkling i förvaltningen.

Till beredande af lindring åt delegarne i och för retroaktivafgifternas

erläggande hade fullmägtige tillika velat förorda afgifternas fördelning

på två år.

Det funnes emellertid ett stort antal tjensteinnehafvare, som icke

kunde vidkännas ett sådant afdrag å sina löner, som erläggande af

retroaktivafgifterna skulle medföra, nemligen de lägst aflönade, hvilkas

knappt tillmätta inkomster försloge endast till de mest oundgängliga

lefnadsbehofven. Redan nu vore delegarne i de begge lägsta pensionsklasserna

med hänsyn till deras ringa löneinkomster befriade från erläggande

af befordringsafgifter, och då det ansetts med billighet förenligt

att befria dem från dessa afgifter, som vore jemförelsevis små,

syntes förhållandena i ännu högre grad påkalla deras förskonande från

de föreslagna dryga retroaktivafgifterna. Då likväl delegarne i öfriga

klasser skulle betala fullt hvad pensioneringen af deras enkor och

barn vore värd, ansåges det icke kunna åläggas desse delegare att erlägga

jemväl de afgifter, som de svagast aflönade borde, men icke

mäktade betala. Så framt pensionsrätt ur ifrågavarande kassa skulle

kunna beredas de sistnämnde för deras familjer, blefve derföre statens

mellankomst alldeles nödvändig. Den hjelp, som kunde komma att

lemnas i detta hänseende, vore naturligtvis att betrakta såsom löneförbättring

uteslutande för de lägst aflönade i och för pensioneringen

af deras familjer, ej såsom anslag till kassan, och fullmägtige hade

antagit, att Eders Kongl. Maj:t icke skulle underlåta taga under öfvervägande,

huruvida anslag af statsmedel kunde ifrågasättas för att bereda

här ifrågavarande tjensteinnehafvare möjlighet att erlägga sina retroaktivafgifter

till kassan.

Med tillämpning af här angifna hufvudgrunder och med bibehållande,

på sätt statskontoret tillstyrkt, af delegarnes indelning i klasser

efter pensionernas olika storlek hade fullmägtige uppgjort det förslag

till förnyadt reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa, som

öfverlemnats.

Fullmägtige hafva derefter redogjort för grunderna till förslagets

bestämmelser i öfrigt, i den mån dessa grunder icke utan vidare förklaring

framginge af bestämmelsernas eget innehåll; och då fullmägtige

på grund af den nådiga remissen ansett sig böra taga i öfvervägande,

huruvida icke åtskilliga till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, som

nu icke vore delegare vare sig i civilstatens pensionsinrättning eller i

annan af staten understödd pensionskassa, kunde erhålla tillträde till

Motiver till del

aj jullmägtige

uppgjorda

reglementsförslaget.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

den ombildade kassan, hafva fullmägtige med anledning häraf föreslagit,

att följande verk och stater skulle till delaktighet upptagas, nemligen

akademien för de fria konsterna, hospitalen, landtbruksakademien, landtbruksstyrelsen

med landtbruksingeniörer, instruktörer och undervisare i

särskilda-,delar af landthushållningen samt fiskeriassistenter, meteorologiska

centralanstalten, musikaliska akademien, nationalmuseum, naturhistoriska

riksmuseum, skogsläroverken,*, veterinärinstitutet samt vitterhets-,

historie- och antiqvitetsakademien, af hvilka hospitalen och veterinärinstitutet

i reglementsförslagets § 2 innefattades under begreppet

medicinalstaten.

Då fullmägtige funnit hittills följda grunder för bestämmande af

den klass, delegare skulle tillhöra, vara i allmänhet lämpliga, hafva fullmägtige

ansett den i gällande reglemente faststälda klassindelning böra

i hufvudsak bibehållas, endast med de förändringar, som betingats dels

af nya delegares upptagande i kassan och dels deraf att de tjensteinnehafvare,

som i afseende å löneförmåner och tjenstemannapension vore

med hvarandra ungefärligen likstälda, borde, så vidt möjligt, sammanföras

i samma klass. Vid granskning af nu gällande klassindelning

hade tillf följd häraf endast följande förändringar ansetts böra ega rum,

nemligen att enligt förslaget skulle flyttas dels postdirektörer, professorer

vid tekniska högskolan, provinsialläkare och sekreteraren vid öfverståthållareembetets

kansli från andra till första klassen, dels advokatfiskal

vid hofrätterna och krigshofrättsrådet från första till andra klassen, dels

barnmorskeläraren i Stockholm, direktörer vid vissa straffanstalter, förste

landtmätare, kronofogdar och myntkamereraren från tredje till andra

klassen, dels häradsskrifvare, lektorer vid tekniska högskolan, postmästare

af andra löneklassen och postkontrollörer af första lönegraden från fjerde

till tredje pensionsklassen, dels jägmästare, postmästare af fjerde löneklassen

och postkontrollörer af andra lönegraden från femte till fjerde

pensionsklasssen samt dels kommissionslandtmätare och postexpeditörer,

nu tillhörande sjette, jemte underläraren vid Ombergs skogsskola, nu

upptagen i sjunde pensionsklassen, till den femte. Af direktörerna vid

länscellfängeiserna, hvilka tjenstemän nu tillhörde femte pensionsklassen,

hade de, hvilkas lön och ålderstillägg understege 1,800 kronor, flyttats

till sjette klassen.

Då det understundom kunde inträffa, att vid verk eller stat, der

tjensteinnehafvarne i allmänhet hade skyldighet att deltaga i kassan,

inrättades ny tjenst, med hvilken delaktighet i kassan icke vore förenad,

hade fullmägtige trott, att det i sådant fall borde tillkomma Eders Kongl.

Maj:t att pröfva, huruvida tjensten borde medföra sådan delaktighet.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kongl. Maj:ts NAd. Proposition N:o 34.

Hade Eders Kongl. Maj:t funnit delaktighet skola ega rum, borde vidare

af fullmägtige bestämmas, hvilken klass tjensteinnehafvaren skulle tillhöra.

Det kunde emellertid hända, att fullmägtiges nästa möte icke

infölle förr än efter någon längre tidrymd. Derföre syntes åt kassans

stvrelse kunna öfverlemnas att besluta om tj enstens klassificering och

detta beslut böra lända till efterrättelse i fråga om den, som sålunda

upptagits till delegare i kassan, innan erforderligt tillägg eller ändring

i reglementet af fullmägtige beslutats, så att, äfven om fullmägtige

möjligen skulle finna den nyinrättade tj ensten lämpligen böra i reglementet

hänföras till högre eller lägre klass än den af styrelsen bestämda,

detta i allt fall icke komme att inverka på den tjensteinnehafvares

rätt, som redan upptagits till delegare och hvilkens ställning

i annat fall måste omregleras genom någon särskild liqvid mellan

honom och kassan.

I reglementsförslaget hade såsom pensionsberättigade betecknats

delegares enka och äkta barn; och hafva fullmägtige, i öfverensstämmelse

med den praxis, som hittills inom kassan blifvit följd, ansett, att

pensionsrätt icke skulle under några förhållanden kunna tillkomma delegares

barn med qvinna, som ej blifvit med honom förenad genom

fullbordadt äktenskap.

_Rätt, att genom utsedde fullmägtige yttra sig och besluta ej blott

angående ändring i reglementet, utan ock beträffande andra pensionsanstaltens

angelägenheter hade äfven statskontoret ansett böra fortfarande

förbehållas delegarne. Detta syntes fullmägtige ock så mycket mer

naturligt, som enligt förslaget pensioneringen skulle hädanefter, utan

annat statsbidrag än till de egentliga förvaltningsomkostnaderna, upprätthållas

uteslutande genom delegarnes afgifter.

Antalet fullmägtige hade emellertid i enlighet med den åsigt, som

vid 1895 års sammankomst uttrycktes, antagits kunna utan olägenhet

minskas till sexton, helst som omfattningen af fullmägtiges göromål

skulle enligt förslaget blifva icke obetydligt mindre än nu. Ytterligare

nedsättning af detta antal ansåges icke vara möjlig utan att uppgifva

det syfte, som med representationen afsåges.

Vid fråga om valkretsarnes bestämmande hade ansetts af vigt att,

med bibehållande af hufvudstaden såsom en särskild valkrets, så begränsa

de öfriga, att de till hvarje valkrets hörande röstberättigade kunde

antagas hafva om der boende valbare delegare den kännedom, som för

erhållande af lämpligt val vore behöflig. Fullmägtige hade derföre icke

velat låta någon valkrets omfatta mer än två län. Att deremot låta

hvart län för sig utgöra en särskild valkrets hade, med den begränsning

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

af fullmägtiges antal, som till förekommande af alltför dryga omkostnader

för mötena funnits nödig, icke varit möjligt utan att derigenom

betaga delegarne den vida vigtigare fördelen att vid hvarje möte hafva

alla valkretsarne representerade. För vinnande af denna fördel och för

att i sammanhang dermed kunna beträffande fullmägtiges sammansättning

erhålla önskvärd kontinuitet hade fullmägtige trott nödvändigt

att uppgifva tanken på att genom särskilda bestämmelser försäkra sig

om erhållande för hvart möte af representanter för olika tjensteklasser.

Detta ansåge fullmägtige ej heller vara af vidare betydelse vid en

anstalt, der, såsom i den förevarande, de intressen, hvilka skulle vid

fullmägtiges möten bevakas, vore för alla delegarne väsentligen lika.

Den hänsyn, som skäligen bort tagas dertill, att delegarne bidroge med

sinsemellan betydligt olika afgiftsbelopp, hade deremot synts höra

föranleda, att vid valen hvarje röstberättigad erhölle en röst för hvart

fullt hundratal af delaktighetsbeloppet i den klass han tillhörde. Då

förslaget vore grundadt på förutsättning, att erforderliga retroaktivafgifter

för 8:de och 9:de klasserna skulle betalas af statsmedel, hade

man ansett rösträtt och valbarhet böra tillkomma endast de sju första

klassernas delegare. En ännu större begränsning af rösträtt och valbarhet

egde för närvarande rum enligt 54 och 55 §§ i det för civilstatens

pensionsinrättning gällande reglemente.

Tiden för fullmägtiges möten hade, med afseende derå att deras

göromål skulle enligt förslaget blifva mindre omfattande än hittills,

ansetts kunna i allmänhet begränsas till femton dagar, men föreskrift

hade tillagts, enligt hvilken Eders Kongl. Maj:t skulle kunna, när

omständigheterna sådant fordrade, lemna tillstånd till mötes förlängning.

Med anledning af bestämmelsen, att fullmägtiges möte ej finge

utan nådigt tillstånd fortvara längre än femton dagar, hade tillika föreslagits

förändradt stadgande i fråga om den tid, inom hvilken förslag

af fullmägtig till ändring i reglementet skulle vara väckt.

Då pensionsinrättningens bekymmersamma ekonomiska ställning

till väsentlig del berott på underlåtenhet att tid efter annan verkställa

undersökningar för utrönande, om kassans tillgångar motsvarade dess

förbindelser, hade pensionskomitén föreslagit, att försäkringstekniska

beräkningar skulle ega rum dels hvart femte år i ändamål att vinna

en noggrann och fullständig utredning öfver pensionsinrättningens tillstånd

och förmåga att fullgöra sina förbindelser och dels årligen angående

beloppen af kassans fonder, samt att dessa beräkningar skulle

iedas och öfvervakas af en bland styrelsens medlemmar, hvilken följaktligen

borde i sådant hänseende eg a särskild fackkunskap.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Vid den granskning, som egnades detta förslag af de år 1895

församlade fullmägtige, anmärktes, att, då fackmännen inom nämnda

område vore ganska få och det måhända icke alltid blefve möjligt att

bland dem finna någon, som med den särskilda fackkunskapen förenade

öfriga för en ledamot af styrelsen nödiga egenskaper och tillika vore

villig och oförhindrad att åtaga sig uppdraget, det syntes fullmägtige

vida lämpligare, att, på förslag af styrelsen, Eders Kongl. Maj:t förordnade

till styrelsens biträde en konsulent, med åliggande att verkställa

ofvan omförmälda beräkningar, att på kallelse öfvervara styrelsens

förhandlingar, dervid han skulle ega rätt att deltaga i öfverläggningarne,

men icke i besluten, samt att till styrelsen eller, om han funne det

erforderligt., hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om de åtgärder,

hvilka han kunde finna, behöfliga eller nyttiga för kassans bestånd och

förkofran.

Fullmägtige ansåge emellertid nu, att de årligen återkommande

beräkningarna angående kassans fonder kunde utan olägenhet undvaras

samt att, om inom styrelsen funnes någon ledamot med nödig fackkunskap

för utförande af försäkringstekniska beräkningar, sådan ledamot

kunde af Eders Kongl. Maj:t till konsulent förordnas, men i öfrigt

anslöte sig fullmägtige till hvad 1895 års fullmägtige anfört.

Då kassan komme att träda i verksamhet, skulle densamma icke

allenast öfvertaga civilstatens pensionsinrättnings alla förbindelser till

dåvarande pensionärer och delegare, utan äfven bestrida de nya och

tillökade göromål, som betingades dels af förändrade grunder för pensioneringen

och dels af det inträde i kassan, som beredts ett stort

antal nya delegare. Att under sådana förhållanden och innan någon

erfarenhet vunnits om det sätt, hvarpå kassans i synnerhet i början af

dess verksamhet mycket skiftande åligganden lämpligast kunde ordnas,

uppgöra någon fast stat för kassan hade fullmägtige ansett icke böra

ske och af sådan anledning i reglementet intagit endast den allmänna

bestämmelsen,. att till biträde vid förvaltningen skulle anställas tjenstemän

och vaktmästare enligt stat, som komme att särskildt uppgöras.

De nu föreslagna års- och retroaktivafgifterna komme att blifva

för delegarne synnerligen betungande, för mången måhända i mycket

hög grad, och ansåges icke kunna ytterligare stegras. Det hade ock

antagits, att kassans förvaltningskostnader skulle bestridas af staten

med undantag af kostnaderna för fullmägtiges sammanträden, hvilka

kostnader delegarne ansetts böra sjelfve vidkännas. Förvaltningskostnadernas

belopp kunde visserligen icke för närvarande tillförlitligen

beräknas, men med afseende å hvad i sistnämnda hänseende anförts syntes

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

vara uppenbart, att desamma under de första åren efter det kassan trädt

i verksamhet icke kunde beräknas till lägre belopp än det, som för

ändamålet nu utginge, med tillägg af arfvode till konsulenten, men med

afdrag af kostnaderna för fullmägtiges sammanträden samt redogörareprovisionerna,

hvilka senare skulle komma att upphöra. För de sista

fem åren både förvaltningskostnaderna efter nyssnämnda afdrag i medeltal

uppgått till 39,840 kronor. Lades härtill konsulentens arfvode, hvilket

icke borde sättas lägre än till 1,500 kronor årligen, skulle det nödiga

bidraget från statsverket uppgå till omkring 42,000 kronor årligen.

Fullmägtige hafva derefter öfVergått till den plan, enligt hvilken

civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för pensionering af tjenstemän

skulle efter hand upphöra samt den ombildade enke- och pupillkassan

öfvertaga fullgörandet af alla de skyldigheter, som vid tiden,

när reglementet trädde i kraft, ålåge civilstatens pensionsinrättning i

afseende å pensionering af så väl tjensteman som deras enkor och barn.

Den förut åberopade utredningen hade ådagalagt, hurusom nämnda

pensionsinrättnings samtliga tillgångar icke försloge till fullgörandet af

dessa förbindelser, ehuru vid beräkningarna förutsatts, att pensioneringen

af tjensteman och vaktbetjente vid postverket komme att inskränkas

till en omfattning, som öfverensstämde med rätta meningen af 11 §

i reglementet för civilstatens pensionsinrättning.

Vid öfvervägande, huru den betydande kapitalbrist, som i allt fall

enligt utredningen förefunnes, skulle kunna täckas, hade fullmägtige

kommit till den åsigt, att för ändamålet borde af dem, som vore delegare

i civilstatens pensionsinrättning, när reglementet för den ombildade

kassan trädde i kraft, årligen lemnas bidrag.

I sådant afseende hade föreslagits, att desse delegare, med bibehållande

af eventuel rätt till tjenstemannapension, skulle till kassan

utgöra, förutom de i reglementet stadgade årsafgifterna, en särskild

tilläggsafgift, motsvarande 3 procent af deras tjenstemannapension från

civilstatens pensionsinrättning eller, hvilket vore detsamma, 9 procent

af deras delaktighetsbelopp i den ombildade kassan. För de lägste

befattningshafvande skulle dock denna tilläggsafgift blifva för mycket

betungande, hvarföre fullmägtige trott skyldigheten att utgifva sådan

böra inskränkas till delegare inom de sju första klasserna. Denna

tilläggsafgift skulle erläggas i oskiljaktigt sammanhang med årsafgiften

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 34. 89

till den ombildade enke- och pupillkassan, men om det delaktighetsbelopp,

hvarmed tjensteinnehafvare ursprungligen inträdt i den ombildade kassan,

blefve förhöjdt, skulle tilläggsafgiften fortfarande beräknas endast å det

ursprungliga delaktighetsbeloppet, så att tjensteinnehafvaren i afseende

å förhöjningen betraktades såsom ny delegare.

Pensioneringen af tjensteman skulle vid denna anordning upphöra

först i mån af de tjenstemäns afgång, hvilka vore delegare den tid, då

den ombildade kassan trädde i verksamhet, och det skulle icke lemnas

åt delegarens eget val att mot befrielse från afgift i och för egen pensionering

afstå från denna pensionsrätt. Härigenom skulle ock undvikas

svårigheten att, derest blott en del ville bibehålla sin eventuela pensionsrätt,

få frågan om anordnandet af denna pensionering löst på tillfredsställande

sätt och utan att nödgas pålägga desse delegare så höga afgifter

för pensioneringen, att deras valfrihet endast blefve skenbar.

Jemväl på ett annat sätt än genom direkta afgifter borde delegarne

lämpligen kunna medverka till fyllande af den befintliga bristen, nemligen

genom att åstadkomma minskning i viss mån af kassans förbindelser.

I detta afseende innefattade förslaget, att delegarne skulle dels

afstå från den hittills med tjenstemannapension förbundna rätten till

begrafningshjelp, deras rätt dock förbehållen, som redan åtnjöte pension,

dels ock medgifva borttagande helt och hållet af den i 33 § af reglementet

för civilstatens enke- och pupillkassa stadgade och för kassan

betungande rätten för delegares ogifta döttrar att äfven efter fylda

tjugufem år under vissa förhållanden komma i åtnjutande af s. k. sjuklighetspension.

Gällande bestämmelser i sistnämnda hänseende skulle

dock tillämpas på dem, som redan vore pensionstagare.

Godkändes denna plan, skulle bestämmelse blifva erforderlig derom,

att pensionering af tjenstemän från civilstatens pensionsinrättning skulle

inskränkas till dem, som vid den tid den ombildade kassans verksamhet

begynte vore pensionstagare eller delegare i inrättningen, och efter deras

afgång upphöra. I sammanhang dermed borde jemväl, enär den ombildade

kassan skulle öfvertaga fullgörandet af tjenstemannapensioneringen, nu

gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning af den 23 november

1888 förklaras skola med undantag af vissa delar upphöra att gälla,

hvarjemte erfordrades stadgande om begrafningshjelpens upphörande

beträffande delegare, som icke redan tillträdt pension från inrättningen.

Af det i förslaget till nytt reglemente intagna stadgande, att reglementet

från det detsamma trädde i kraft skulle ega tillämpning jemväl

på den, som enligt reglementet den 23 november 1888 vore delegare i

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

kassans enskilda enke- och pupillfond, följde, att rätt för sådan delegares

ogifta dotter till den i 33 § af sistnämnda reglemente medgifna s. k.

sjuklighetspension skulle bortfalla. Deremot hade vid stadgandet gjorts

förbehåll, att för dotter efter sådan delegare rätt att uppbära pension

skulle fortfara, tills hon uppnått 25 års ålder eller dessförinnan trädde

i äktenskap.

Jemväl hade bestämmelser intagits i fråga om det sätt, hvarpå

den egentliga afvecklingen af civilstatens pensionsinrättnings förbindelser

skulle försiggå, äfvensom angående den erforderliga tilläggsafgiften.

Det hade af statskontoret blifvit anmärkt, att pensionskomiténs

framställning icke innefattade förslag om användning af möjligen uppkommande

öfverskott å den med civilstatens pensionsinrättning förenade

kapital- och lifränteförsäkringsanstalten, hvarom särskilda bestämmelser

syntes så mycket mera vara af nöden, som, enligt hvad af den utaf

komitén lemnade historiska utredningen framginge, såsom grundfond för

denna anstalt användts två till förvaltning af direktionen för pensionsinrättningen

öfverlemnade donationsfonder. Med anledning häraf ansåge

sig fullmägtige böra meddela, att de å kapital- och lifränteförsäkringsanstalten

uppkommande vinster fördelades å anstaltens delegare år för

år enligt bestämmelserna i anstaltens reglemente, men att, i händelse

anstaltens verksamhet komme att efter hand upphöra, dock slutligen

skulle såsom öfverskott kunna återstå medel, som tillförts grundfonden.

Sådant eller på annat sätt möjligen uppkommet öfverskott syntes

fullmägtige böra tillfalla civilstatens enke- och pupillkassa, enär medlen

då skulle tillgodokomma de civile tjensteinnehafvarnes hustrur och barn

samt följaktligen blifva använda för samma ändamål, för hvilket försäkringsanstalten

verkade.

Hvad särskild! anginge de två donationsfonder, af Tunelds pensionsfond

och Törnqvists donationsfond, hvilka blifvit använda till grundfond

för kapital- och lifränteförsäkringsanstalten, ansåges dessa två fonder,

hvilka ursprungligen gifvits till enskilda enke- och pupillfonden, skola,

så framt försäkringsanstaltens verksamhet upphörde, återfalla till sagda

fond, hvarjemte äfven eljest förefintliga donationsmedel borde öfverlemnas

till den ombildade kassan att förvaltas och användas i enlighet med de

af gifvarne meddelade föreskrifter.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 34.

På sätt redan vore anfördt, kunde den förvaltningskostnad, till

hvilken bidrag måste påräknas från statsverket, skattas till ett belopp

af 42,000 kronor årligen; och hafva fullmägtige hos Eders Kongl. Maj:t

i underdånighet hemstält, att anslag till detta belopp måtte den ombildade

kassan beredas.

Fullmägtige hafva slutligen erinrat,''*dels att, då de beräkningar,

efter hvilka den framlagda afvecklingsplanen blifvit uppgjord, grundat

sig på förhållandena vid 1896 års slut samt det måste befaras, att för

hvarje år, som derefter förflöte, pensionsinrättningens ställning icke

oväsentligt försämrades, möjligheten af nämnda plans genomförande vore

beroende derpå, att pensionsinrättningens omdanande verkstäldes under

den närmaste tiden, så att den nya anordningen kunde snarast möjligt

träda i verket, dels ock att, då den utarbetade planen, såsom ofvan

blifvit anfördt, utginge från den förutsättningen, att pensionsinrättningen

befriades från den år 1886 pensionsinrättningen ålagda särskilda skyldigheten

i afseende å pensionering af tjenstemän och vaktbetjente vid postverket,

planen icke egde tillämpning, derest icke denna särskilda postpensionering

öfvertoges af staten.

Jemte reglementsförslaget har af fullmägtige jemväl öfverlemnats

ett förslag till nådig kungörelse om upphörande efter hand af civilstatens

pensionsinrättnings verksamhet, i hvad den afser pensionering

af tjenstemän m. m.

Mot dessa begge förlättningsförslag har direktionen i sitt underdåniga

yttrande förklarat sig icke hafva något att erinra och jemväl i

allo förordat det af fullmägtige afgifna förslag till afveckling af den

nuvarande pensionsinrättningen och till täckande åt bristen i dess tillgångar.

På det att sjelfva pensioneringen för framtiden måtte kunna bestridas

utan bidrag af statsmedel, hade, erinrar direktionen, delegarnes

afgifter vid inträdet i kassan och vid befordran till högre tjenst betydligt

ökats. Under sådana förhållanden och då pensionskassan således

skulle afstå från de statsanslag, som nu utginge till betydliga belopp,

afsedda för pensionering icke blott af tjenstemän, utan ock af deras

enkor och barn, syntes det skäligt, att åtminstone pensionskassans förvaltningskostnader,

såsom statskontoret förutsatt och äfven fullmägtige

föreslagit, bestriddes af statsverket.

Då förvaltningskostnaderna under de år, då kassans ombildning

skulle pågå, säkerligen komme att stiga ej obetydligt högre än medelbeloppet

för de sista fem åren och desamma äfven för framtiden ej

kunde lägre beräknas, helst antalet i pensionskassan delaktiga verk

Direktionens

öfver pensionsinrättningen

yttrande.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

c^ch stater skulle enligt det nya reglementet betydligt ökas och jemväl af

andra anledningar delegarnes antal alltjemt vore i stigande, har direktionen

hemstält, att ett statsanslag af 42,000 kronor årligen måtte

såsom bidrag till förvaltningskostnaderna beredas den blifvande pensionskassan,

hvaremot de nu för särskilda ändamål civilstatens pensionsinrättning

beviljade statsanslag, tillhopa 74,271 kronor 50 öre, skulle

upphöra att utgå.

Till Eders Kongl. Maj:ts behjertande har direktionen derjemte

hemstält, huruvida icke, på sätt fullmägtige ifrågasatt, genom anslag

af statsmedel kunde beredas lättad utväg för delegare i de två lägsta

pensionsklasserna att erlägga retroaktiva afgifter till kassan. Ett sådant

anslag skulle, enligt en af professor Lindstedt uppgjord beräkning, för

närvarande uppgå till omkring 9,200 kronor årligen, hvilket belopp för

ändamålet syntes böra pensionsinrättningen anvisas.

Slutligen har direktionen fäst Eders Kongl. Maj:ts synnerliga

uppmärksamhet vid hvad fullmägtige i slutet af sitt utlåtande anfört

derom, att det nu atgifna förslaget till pensionskassans omdaning hvilade

på den förutsättning, att eu sådan åtgärd vidtoges under den närmaste

tiden, och att således förslaget, om detta ej kunde ske, förlorade sin

tillämplighet.

Af det nu anförda torde hafva framgått, hurusom det af fullmägtige

uppgjorda regleraentsförslaget utgår från följande allmänna förutsättningar,

nemligen

l:o) att civilstatens pensionsinrättning efter hand öfvergår till att

blifva uteslutande eu enke- och pupillkassa, i det att pensionering af

tjensteman inskränkes till sådana, som vid den tid, då kassans nya verksamhet

inträder, äro pensionstagare eller delegare i civilstatens pensionsinrättning,

och upphör efter deras afgång;

2:o) att den sålunda ombildade kassan öfvertager fullgörandet af

alla de skyldigheter, hvilka vid tiden för kassans trädande i verksamhet

åligga civilstatens pensionsinrättning i afseende å ej mindre tjenstemännen

sjelfva än äfven deras enkor och barn;

3:o) att, enär civilstatens pensionsinrättnings samtliga tillgångar

icke förslå till fullgörande af de i föregående punkt omförmälda skyldigheter,

den nya kassan, jemte det att till densamma öfverlemnas berörda

tillgångar, beredes ytterligare medel derigenom att de, som äro delegare i

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

civilstatens pensionsinrättning, när reglementet för den nya kassan träder

i kraft, dels åtaga sig att årligen utgöra en särskild tilläggsafgift, motsvarande

9 procent af delaktighetsbeloppet, dels ock afstå ej blott från

den med tjenstemannapensions uppbärande förbundna rätten till begrafningshjelp,

utan äfven från den ogift dotter eventuelt tillkommande förmånen

af s. k. sjuklighetspension efter fylda 25 år;

4: o) att pensionsinrättningens omdanande enligt nu föreliggande

lörslag verkställes under den närmaste tiden och den s. k. postpensioneringen

öfvertages af staten;

5:o) att staten bidrager till förvaltningskostnaden medelst ett årsanslag

af 42,000 kronor; samt

6:o) att staten träder emellan, på det att delegare, tillhörande de

två lägsta pensionsklassema. må vinna befrielse från erläggandet afbefordringsafgifter.

Dessa nu angifna förutsättningar synas mig i hufvudsak böra

vinna godkännande och endast i följande delar gifva anledning till särskildt

uttalande från min sida.

Hvad förvaltningskostnaderna angår, har det förutsatts, att dessa,

med undantag af utgifterna för fullmägtiges sammanträden, skulle bestridas

af staten; och fullmägtige så väl som direktionen hafva hemstält,

att ett statsanslag af 42,000 kronor om året måtte för detta ändamål

åt kassan beredas. För den styrelse, som enligt komiténs förslag skulle

handhafva den stora, för den nuvarande civilstaten, telegrafstaten, tullstaten

och lärarne vid elementarläroverken gemensamma enke- och

pupillkassan, beräknades kostnaden, deri inbegripna utgifterna för den

årliga revisionen, till 40,000 kronor. Då kostnaden för den nu föreslagna

kassans revision genom af delegarne sjelfve utsedde revisorer

icke kan anses vara af den beskaffenhet, att den bör drabba statsverket,

och då härtill kommer, att denna kassa skulle få en vida mindre omfattning

än den af komitén föreslagna, kan jag icke föreställa mig annat,

än att förvaltningskostnaden, i den mån den bör af staten bestridas,

skulle kunna något nedsättas under det begärda beloppet. Innan erfarenhet

om göromålens omfattning vunnits, torde visserligen fullt tillförlitlig

beräkning af nämnda utgift icke kunna ske, men för närvarande synes

det mig dock, som skulle anslaget till kassans förvaltning kunna begränsas

till 35,000 kronor.

Lika med fullmägtige anser jag, att de tjensteinnehafvare, hvilka

skulle komma att tillhöra enke- och pupillkassans två lägsta klasser,

icke skulle kunna af egna medel bestrida erforderliga retroaktivafgifter

till kassan; och då de öfrige delegarne tydligen icke kunna anses skyl
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

dige att betacka den brist i kassans beräknade inkomster, som skulle

uppkomma, derest de förre utan något vederlag befriades från utgörande

af nämnda afgifter, torde det icke återstå annan utväg än den, att staten

träder emellan för att bispringa desse sina lägst aflönade tjensteinnehafvare

vid fullgörande af nämnda betalningsskyldighet, hvarföre, i sammanhang

med framställningen om anslag till bestridande af kassans

förvaltningskostnader, jemväl af Riksdagen torde böra äskas det för sistnämnda

ändamål erforderliga anslagsbelopp, utgörande, såvidt detta nu

kunnat beräknas, 9,200 kronor.

Samtidigt med att nämnda begge anslagsbelopp å tillhopa 44,200

kronor blefve å riksstatens nionde hufvudtitel uppförda, skulle från

samma hufvudtitel kunna uteslutas 67,286 kronor, utgörande summan

af de nu till civilstatens pensionsinrättning utgående anslag, hvarförutom

de från hufvudtitlarnes besparingar pensionsinrättningen tillkommande

ersättningar för mistade löneinnehållningar icke vidare skulle komma

att utbetalas. Då dessa ersättningar utgöra tillsammans 6,985 kronor

50 öre, skulle alltså den sammanlagda minskningen i utgifter belöpa

sig till 74,271 kronor 50 öre.

Beträffande det å nionde hufvudtiteln uppförda anslag af 45,000

kronor till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns enkor

och omyndiga barn, hvilket anslag ingår till civilstatens allmänna enkeoch

pupillfond, ega enligt gällande reglemente för civilstatens enke- och

pupillkassa alla till rikets civilstat hörande tjenstemäns i fattigdom

efterlemnade enkor och barn, som enligt nådiga kungörelsen den 29

juni 1798 varit berättigade till pension af det för sådant ändamål afsätta

anslag, att, utan afseende derå om mannen eller fadren varit delegare

i civilstatens pensionsinrättning eller icke, undfå pension af denna

allmänna enke- och pupillfond, när med lagligen upprättad och godkänd

bouppteckning styrkes, att qvarlåtenskapen icke lemnat så stor

kapitalbehållning, att räntan deraf, till tre procent beräknad, uppgår till

lika belopp med pensionen i den klass, hvartill enkan eller barnen höra.

I reglementet är äfven stadgadt, att direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning

skall inom den 15 april hvarje år till Eders Kongl. Maj:t

insända icke allenast de under näst föregående året inkomna ansökningar

om pension af allmänna enke- och pupillfonden tillika med sitt

betänkande öfver desamma, utan ock förslag öfver fondens tillgångar

och utgifter för det löpande året, hvarefter Eders Kongl. Maj:t låter

berörda ansökningar sig föredragas och bestämmer de sökandes pensionsrätt.

Då emellertid det vid 1881 års slut å allmänna enke- och pupillfonden

befintliga öfverskott visade sig otillräckligt att fylla hvad ut
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

öfver årsanslaget erfordrades till uppehållande af fondens pensionering,

bemyndigade Eders Kongl. Maj:t den 5 maj 1882 direktionen öfver

civilstatens pensionsinrättning att af pensionsinrättningens medel förskjuta

hvad till fullgörande af pensioneringen för år 1882 kunde erfordras,

och förklarade Eders Kongl. Maj:t derjemte, att ansökningar till

erhållande af pension från denna fond tills vidare icke komme att mottagas.

Sedan pensionsinrättningens fordran hos allmänna enke- och

pupillfonden på grund af lemnade förskott vid 1886 års slut stigit till

25,341 kronor 83 öre, erhöll pensionsinrättningen under åren 1887—1893

full godtgörelse för denna sin fordran till så väl kapital som räntor;

och hafva, enligt de senast församlade fullmägtiges den 13 november

1897 afgifna underdåniga berättelse, fondens tillgångar, sedan dess skuld

blifvit återbetald, lemnat öfverskott, år 1893 med 12,193 kronor 63 öre,

år 1894 med 14,993 kronor 55 öre, år 1895 med 16,469 kronor 54 öre

och år 1896 med 18,698 kronor 1 öre, eller tillhopa 62,354 kronor

73 öre; utgörande pensionärernas antal sistnämnda år 627 med ett sammanlagdt

pensionsbelopp af 28,146 kronor 50 öre mot 765 för år 1892

med ett pensionsbelopp af 34,859 kronor 33 öre.

I sin den 22 oktober 1892 till Eders Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga

berättelse anförde då församlade fullmägtige, att kapitalvärdet

af de då från denna fond beviljade pensionerna blifvit af professor Lindstedt

beräknadt till omkring 400,000 kronor, i följd hvaraf fondens

öfverflyttande till enskilda enke- och pupillfonden skulle hafva samma

verkan, som om sistnämnda fond vid 1893 års slut erhölle ett anslag af

31,000 kronor årligen. Med afseende härå och då af de embeten och

tjänster, hvilkas innehafvares enkor och barn varit berättigade till pension

å allmänna enke- och pupillfonden, ett ej ringa antal indragits och

af återstoden de flesta blifvit i civilstatens pensionsinrättning upptagna

samt utvägar ej ansåges saknas att på lämpligare sätt än genom de

obetydliga pensionerna från allmänna fonden bereda understöd åt möjligen

i behof varande enkor och barn efter fåtalet af öfriga ifrågavarande

embets- och tjenstemän, anhöllo fullmägtige hos Eders Kongl. Maj:t,

att till civilstatens enskilda enke- och pupillfond finge öfverflyttas det

nu till allmänna enke- och pupillfonden utgående anslag å 45,000 kronor,

i den mån detta anslag blefve tillgängligt efter upphörande af redan

från allmänna fonden beviljade pensioner och efter det civilstatens

pensionsinrättning godtgjorts för sina förskott till samma fond jemte

ränta derå.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 18 maj 1894

förordnat, att uppkommande behållning å allmänna enke- och pupill
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

90

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No H4.

fonden skulle af direktionen särskildt uppläggas och förräntas, intill dess

Eders Kongl. Maj:t fattat beslut i anledning af fullmägtiges sålunda

gjorda hemställan angående fondens användande, hafva 1897 års fullmägtige

i sin här ofvan åberopade underdåniga berättelse anhållit, det

Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att det till allmänna enkeoch

pupillfonden nu utgående anslag, 45,000 kronor, finge jemte derå

upplupna behållningar öfverflyttas till civilstatens enskilda enke- och

pupillfond, i den mån detta anslag blefve tillgängligt efter upphörande

af redan från allmänna fonden beviljade pensioner, samt att anslaget

finge till understödjande af enskilda enke- och pupillfonden användas,

intill dess på grund af den ifrågasatta ombildningen af civilstatens pensionsinrättning

annorlunda bestämdes.

Såsom redan blifvit anmärkt, hafva nya pensioner från allmänna

enke- och pupillfonden icke beviljats sedan år 1882; och derest Riksdagen

genom anvisande af ofvan omförmälda anslagsbelopp å 44,200

kronor möjliggör sådan ombildning af civilstatens pensionsinrättning,

att derigenom pensionsförhållandena för civile tjensteinnehafvares enkor

och barn kunna anses blifva på ett betryggande sätt för framtiden ordnade,

torde någon särskild pensionering af i fattigdom aflidne civile

tjensteinnehafvares enkor och barn icke vidare blifva erforderlig. Till

bestridande af pensionsutgifterna för nuvarande pensionärer äro dock

medel af nöden; och härtill böra tydligen i första rummet användas de

behållningar å ifrågavarande anslag, hvilka uppkommit och hädanefter

uppkomma. Sådana behållningar funnos vid 1897 års slut till samrnanlagdt

belopp af 83,499 kronor 60 öre; läggas härtill behållningarne för

åren 1898 och 1899, hvilka icke torde komma att understiga 42,000

kronor, torde, då i betraktande tages, att pensionärernas antal, som vid

1897 års slut utgjorde 550, allt hastigare förminskas, sålunda befintliga

medel komma att förslå för utgifternas bestridande under en följd af

år. Under förutsättning att det civila pensionsväsendet varder på nu

föreslaget sätt ordnadt, synes derföre skäl icke förefinnas att nu hos

Riksdagen begära anvisande af särskildt anslag till detta ändamål,

utan torde i stället böra äskas Riksdagens medgifvande för Eders Kongl.

Maj:t att af tillgängliga medel förskjuta hvad som utöfver omförmälda

tillgångar å anslaget må blifva af nöden för upprätthållande af pensioneringen

af nu befintliga pensionstagare.

Att för närvarande ingå i någon fullt detaljerad pröfning af regleinentsför

slagets alla bestämmelser torde Eders Kong]. Maj:t icke finna

lämpligt, alldenstund fastställelsen af reglementet i allt fall kommer

att blifva beroende af Riksdagens beslut rörande vissa redan omför
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kong}.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

mälda nödvändiga förutsättningar för genomförande af de föreslagna

förändringarne i civilstatens pensionsinrättnings verksamhet. Jag anser

mig emellertid böra uttala, att det af fullmägtige framlagda förslaget

till reglemente för kassan synes mig vara af beskaffenhet att kunna

i dess bufvudpunkter antagas, dock med sådan förändring i 19 §, att

rätt till delaktighet i kassan skulle anses förverkad jemväl af den,

som efter erhållet afsked blifvit, i stället för till afsättning, dömd till

straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen. Den nuvarande civilstatens pensionsinrättning

skulle alltså ombildas till en enke- och pupillkassa för

civilstaten enligt hufvudsakligen följande grunder:

i afseende d kassans ändamål och delegare,

att kassan skall hafva till ändamål att bereda pensioner åt enkor

och barn efter tjensteinnehafvare, hvilka enligt reglementet äro skyldiga

att vara delegare i kassan;

att skyldighet att deltaga i kassan skall ega rum inom följande

verk och stater, nemligen akademien för de fria konsterna, arméförvaltningen

för dertill hörande civile embets- och tjenstemän, bergsstaten,

civilstatens pensionsrättning samt enke- och pupillkassa, domänstyrelsen,

fångvårdsstyrelsen med fångvårdsstaten, generalpoststyrelsen

med poststaten, hofrätterna med häradshöfdingarne, högsta domstolen,

justitiekanslersembetet, kammarkollegium, kammarrätten, karolinska

mediko-kirurgiska institutet, kommerskollegium, kongl. biblioteket,

kontrollverket, krigshofrätten, landsstaten, landtbruksakademien, landtbruksstyrelsen

jemte landtbruksingeniörer, instruktörer och undervisare

äfvensom fiskeriassistenter, landtmäteristyrelsen med förste landtmätare

och kommissionslandtmätare, länsveterinärstaten, medicinalstyrelsen med

medicinalstaten, meteorologiska centralanstalten, musikaliska akademien,

myntverket, nationalmuseum, naturhistoriska riksmuseum, nedre justitierevisionen,

riksarkivet, skogsläroverken, skogsstaten, statistiska centralbyrån,

statsdepartementen utom utrikesdepartementet, statskontoret,

tekniska högskolan, vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen jemte distriktscheferna, öfverintendentsembetet

samt öfverståthållareembetet;

att ordinarie tjensteinnehafvare vid nu uppräknade verk och stater,

qvinnor undantagna, skola vara skyldige att vara delegare i kassan:

att delegarne med afseende på delaktighetsbeloppen skola indelas

i nio klasser med följande delaktighetsbelopp i hvarje klass, nemligen

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kongl. Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

l:a klassen 800 kronor, 2:a klassen 600 kronor, 3:e klassen 500 kronor,

4:e klassen 400 kronor, 5:e klassen 300 kronor, 6:e klassen 200 kronor,

7:e klassen 150 kronor, 8:e klassen 100 kronor och 9:e klassen 66

kronor 67 öre;

i afseende å de pensionsberättigade samt pensionernas belopp

och fördelning,

att pensionsberättigade skola vara delegares enka, så länge hon

lefver ogift, samt delegares äkta barn, till dess det uppnår 21 års

ålder eller dessförinnan träder i äktenskap;

att pension skall utgå: a) för enka ensam, med delaktighetsbeloppet

för den klass, mannen vid dödsfallet tillhör; b) för enka med

ett eller flera pensionsberättigade barn, med den enka ensam tillkommande

pension, förhöjd med femtio procent; c) för pensionsberättigade

barn, då enka ej finnes: om barnen äro tre eller flera, med den för

enka med barn bestämda pension; om barnen äro två, med den enka

ensam tillkommande pension; om endast ett barn finnes, med hälften

af sist omförmälda pension;

i afseende å afgifter till kassan,

att delegare skall såsom årsafgift erlägga 21 procent af delaktiglietsbeloppet

för den klass han tillhör, intill dess han uppnår 68 års

ålder eller ock derförinnan aflider eller förlorar sin delegarerätt;

att retroaktivafgift skall betalas till kassan för en hvar, hvilken,

efter det han fy It 21 år, erhåller tjenst, som medför antingen skyldighet

för honom att inträda såsom delegare i kassan eller förhöjning af

hans delaktighetsbelopp;

att denna afgift skall beräknas å delaktighetsbeloppet eller den

vunna förhöjningen och utgå med en procent derå för hvarje full

kalendermånad, som förflutit från det delegaren fy It 21 år, till dess

han vunnit delegarerätt eller förhöjning i sitt delaktighetsbelopp;

att retroaktivafgiften skall betalas under två år, räknade från

sistnämnda tidpunkt;

i afseende å delegarnes inseende öfver kassan,

att delegarne skola vara berättigade att genom valde fullmägtige

utse styrelse för kassan, med undantag af ordföranden, hvilken skall

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

af Kongl. Maj:t förordnas, samt revisorer, antaga instruktion för

styrelsen och besluta i andra frågor rörande kassans förvaltning eller

ändringar i reglementet, dock att beslut om ändring i reglementet eller

instruktionen ej må blifva gällande utan att Kongl. Maj:ts fastställelse

derå erhålles;

i afseende d kassans förvaltning,

att kassan skall förvaltas af en styrelse, bestående af en ordförande,

som förordnas af Kongl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka

jemte ett lika antal suppleanter väljas af fullmägtige;

att Kongl. Maj:t på styrelsens förslag inom eller utom densamma

för fem år i sender förordnar en i bedömandet af pensionsfrågor från

försäkringsteknisk synpunkt skicklig och förfaren man (konsulent),

hvilken det skall åligga: att före hvarje lagtima möte af fullmägtige

verkställa en på försäkringstekniska beräkningar grundad fullständig

och noggrann utredning angående kassans tillstånd och förmåga att

fullgöra sina förbindelser, att utföra de öfriga försäkringstekniska beräkningar,

som styrelsen pröfvar erforderliga, samt att till styrelsen eller,

om han finner förhållandena dertill föranleda, hos Kongl. Maj:t göra

framställning om de åtgärder, som han anser vara för kassans bestånd

och förkofran nödiga eller nyttiga;

att kassans räkenskaper och förvaltning skola hvarje år granskas

af tre af fullmägtige utsedde revisorer, af hvilka minst två skola vara

delegare;

att, sedan styrelsen med sin egen och revisorernas berättelse till

Kongl. Maj:t inkommit, Kongl. Maj:t meddelar styrelsen ansvarsfrihet

för dess förvaltning eller låter vidtaga de åtgärder, till hvilka omständigheterna

föranleda;

att kostnaden för fullmägtiges och revisorernas sammanträden

skall utgå af kassans medel, men öfriga förvaltningskostnader bestridas

af staten;

i afseende å öfvergängen från den nuvarande till den nya organisationen,

att kassan skall från den tid, då reglementet träder i kraft, fullgöra,

utom egna förbindelser, jemväl samtliga de skyldigheter i afseende

på pensionering af tjenstemän, hvilka enligt gifna bestämmelser åligga

civilstatens pensionsinrättning;

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att kassan till fullgörande af nämnda åligganden skall eg a dels

att såsom sin egendom mottaga omförmälda pensionsinrättnings samtliga

tillgångar, dels ock, enär dessa tillgångar och kassans enskilda fond

icke äro för ändamålet tillräckliga, att uppbära en särskild afgift af dem,

hvilka, då reglementet träder i kraft, redan äro delegare i kassan; samt

att det i nämnda hänseende skall åligga en hvar sådan delegare,

som tillhör någon af de sju första klasserna och icke enligt äldre stadganden

vunnit befrielse från årsafgift, att årligen till kassan betala en

särskild tilläggsafgift af 9 procent å delaktighetsbeloppet för den klass,

i hvilken han, när reglementet blir gällande, skall erlägga årsafgift,

skolande dock, derest detta delaktighetsbelopp förhöj es, tilläggsafgift

icke utgå för förhöjningen.

Under åberopande af hvad jag nu anfört, får jag alltså i underdånighet

hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition

föreslå Riksdagen att

dels antaga följande

Lag

angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten.

§ 1.

Rätt till pension af staten enligt denna lag tillkommer, med de

inskränkningar och under de vilkor, som här nedan angifvas, hvarje

ordinarie innehafvare af civil befattning, med hvilken är förenad lön å

stat, som blifvit faststäld af Konungen och Riksdagen.

Med civil befattning förstås här hvarje befattning, som icke är

militär, civilmilitär eller uteslutande presterlig.

§ 2.

Från pensionsrätt enligt denna lag undantagas:

a) innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

arméns pensionskassa, flottans pensionskassa, statens jernvägstrafiks

pensionsinrättning eller telegrafverkets pensionsinrättning;

b) tjensteinnehafvare, som icke eger svensk medborgarerätt.

§ 3.

Pension är antingen hd eller afkortad och utgår med högst 8,000

kronor för år räknadt.

§ 4.

Med hel pension förstås, i de fall der aflöningsförmånerna äro

fördelade i lön och tjenstgöringspenningar, ett lönen motsvarande belopp.

Der sådan fördelning ej eger rum, utgör hel pension den del af lönebeloppet,

hvilken tjensteinnehafvaren icke är skyldig att afstå under

tjenstledighet, som åtnjutes för sjukdom.

Hel pension utgör dock:

för häradshöfding 5,000 kronor;

för förste landtmätare 2,500 kronor; och

för provinsialläkare 4,000 kronor.

§ 5.

Rätt att afgå från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension

inträder:

a) vid 62 lefnads- och 25 tjenstår, deraf 20 år såsom provinsialläkare,

för provinsialläkare;

b) vid 62 lefnads- och 30 tjenstår, som tillbragts vid gymnastiska

centralinstitutet eller vid allmänt läroverk,

för gymnastiklärare;

c) vid 65 lefnads- och 35 tjenstår:

för bevakningspersonalen vid fångvården,

„ landtbruk singeniörer,

„ postvaktbetjente,

„ bevakningspersonalen vid tullverket,

„ tjensteman och betjente vid skogsstaten,

„ lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af

gymnastiklärare, samt

„ läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke;

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

d) vid 65 lefnads- och 25 tjenstår:

för professorer och e. o. professorer vid rikets universitet och

karolinska institutet,

„ professorer vid veterinärinstitutet, tekniska högskolan och

fria konsternas akademi,

„ lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium, samt

„ lärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna;

é) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom chef för jernvägsstyrelsen:

för chefen för jernvägsstyrelsen;

/) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen

:

för chefen för medicinalstyrelsen;

g) vid 67 lefnads- och 35 tjenstår:

för alla öfrige tjensteinnehafvare, här ej särskild! nämnde.

Oberoende af nu stadgade lefnads- och tjenstår inträder rätt till

afgång från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension för tjensteinnehafvare,

som i eller för tjensten ådragit sig skada eller sjukdom af

så svår beskaffenhet, att enligt behörig läkares intyg utsigt icke förefinnes,

att den skadade eller sjuke någonsin kan återvinna tjenstbarhet.

§6.

Tjensteinnehafvare, hvilken uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder,

men icke räknar det i fråga om hans befattning bestämda antalet

tjenstår, vare jemväl, derest tjenståren icke understiga 20, berättigad

till afgång från tjensten mot åtnjutande af pension, som dock i sådant

fall utgår med ett i förhållande till det lägre tjenstårsantalet minskadt

belopp. Vid denna förvandling må endast hela tjenstår tagas i betraktande.

Faller det dervid uppkommande pensionsbeloppet mellan

två hela tiotal kronor, afjemnas det till närmast högre tiotal kronor.

Pension, hvarom här sägs, kallas afkortad.

§ 7.

Skyldig att från innehafvande tjenst afgå vare den, som uppnått

70 lefnadsår och enligt här ofvan meddelade bestämmelser befinnes vara

till hel pension berättigad.

Sådan skyldighet inträder dock redan efter uppnående af den i

§ 5 stadgade lefnads- och tjenstålder, derest tjensteinnehafvare af sjukdomsfall,

hvilket räckt mer än ett år, varit och fortfarande befinnes

vara förhindrad att bestrida sina tjensteåligganden.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

103

§ 8-

Tjensteinnehafvare, hvilken ännu ej uppnått den i § 5 stadgade

lefnadsålder, men på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte under fem

på hvarandra följande år varit urståndsatt att sjelf bestrida sin tjenst,

vare skyldig att från tjensten afgå, derest genom behörig läkareattest

stvrkes, att ingen utsigt förefinnes, att han någonsin kan i tjensteutöfning

åter inträda, och Konungen pröfvar det allmännas fördel kräfva, att

tjensten varder med annan innehafvare besatt.

Har tjensteinnehafvare, hvarom här säges, vid afgång från tjensten

uppnått det antal tjenstår, som i händelse af fulla lefnadsår skulle berättigat

honom till hel pension, utgår hel pension. I annat fall tillkommer

honom afkortad pension, der ej på grund af stadgandet i sista

stycket af § 5 hel pension skall utgå.

§ 9.

Med tjenstår förstås den tid, hvarunder tjensteinnehafvaren i ordinarie

eller extra ordinarie anställning eller på grund af särskildt förordnande

varit verksam i allmän tjenst; och må förty pensionssökande

icke tillgodoräknas den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande

tjenst, så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller

förorsakats af sjukdom, särskildt offentligt uppdrag eller resa för egen

utbildning. Den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller

ferier, ege dock att, utan afdrag, få sig tillgodoräknad den tid, hvarunder

han för enskilda angelägenheter varit tjenstledig, men detta endast

i den mån ledigheten ej öfverstigit en och en half månad under hvarje

kalenderår.

§ io.

Pension utgår från och med månaden näst efter den, hvari pensionär

erhållit afsked från statens tjenst, till och med den månad, hvari

han dör eller pensionsrätten eljest upphör.

Har pensionär efter erhållet afsked blifvit med stöd af 2 kap. 17 §

strafflagen, i stället för till mistning af embete eller tjenst på viss tid,

dömd till fängelse, ege han ej rätt att uppbära pension för den tid,

detta straff varar.

«

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kongl. Maj: ts Nåd. Proposition N:o 34.

§ 11.

Pension må ej åtnjutas för mer än en befattning eller utgå samtidigt

med lön af staten eller med pension, hvartill vederbörande på

grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt,

som af staten understödjes.

Genom hvad sålunda är stadgadt sker likväl ingen ändring i den

rätt, som enligt gällande bestämmelser kan under vissa omständigheter

tillkomma chefen för jernvägsstyrelsen att uppbära pension samtidigt

från allmänna indragningsstaten och statens jern vägstrafiks pensionsinrättning.

§ 12.

I fråga om påföljd för uraktlåtenhet att lyfta till utbetalning förfallet

pensionsbelopp gälle hvad i sådant afseende nu är eller framdeles

må blifva stadgadt om uttagande inom viss tid af medel, som från

statens kassor anordnas.

§ 13-

Pensionsrätt förverkas:

d) af den, som upphör att vara svensk medborgare;

b) af den, som blifvit afsatt från tjenstebefattning, med hvilken

är förenad rätt till pension enligt denna lag, eller som efter erhållet

afsked blifvit, i stället för till afsättning, dömd till straff jemlikt 2 kap.

17 § strafflagen;

c) af den, som efter erhållet afsked blifvit dömd förlustig medborgerligt

förtroende.

I de i b) och c) omförmälda fall skall pensionsrätten anses förverkad

vid den tid, domstolens beslut vunnit laga kraft.

i H.

Pension enligt denna lag må endast af Konungen beviljas; och

skola förty alla frågor om rätt att komma i åtnjutande af pension, hvarom

i denna lag sägs, underställas Konungens pröfning och afgörande.

§ 15.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900 och ega tillämpning

på hvar och en, som efter nämnda dag utnämnes till syssla, hvarmed

enligt ofvan angifva grunder pensionsrätt följer; och skall för den skull

allt hvad nu må vara föreskrifvet i fråga om pensionsrätt, skyldighet,

att vid viss ålder afgå från tjenst eller annat med åtnjutande af de å

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lönestat uppförda förmåner förenad! vilkor, derest det befinnes strida

mot hvad i denna lag är stadgadt, icke ega giltighet för sådan tjensteinnehafvare;
rfe/s,

med ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om sättet

för bestridande af pensioneringen af så väl embets- och tjenstemän samt

betjente vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjensteinnehafvare vid

postverket, medgifva, att samtlige till poststaten hörande tjensteinnehafvare,

hvilka från och med det år, då sådan ny organisation af civilstatens

pensionsinrättning inträder, som härofvan blifvit omförmäld, afgå

ur tjenst, ega att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen,

derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor blifvit behörigen

uppföda, äfvensom att från och med samma tidpunkt de pensioner,

som dittills blifvit tjensteinnehafvare vid postverket beviljade från civilstatens

pensionsinrättning att utgå jemte pension från postverkets pensionsstat,

må i stället utgå från sistnämnda pensionsstat;

dels för bildande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut anförda

grunder, af ny enke- och pupillkassa för civilstaten uppföra å nionde

hufvudtiteln såsom ordinarie anslag ej mindre 35,000 kronor såsom bidrag

till bestridande af förvaltningskostnaden för nämnda kassa än äfven 9,200

kronor till beredande af frihet från befordringsafgifter för de till åttonde

och nionde pensionsklasserna hörande delegare i kassan;

dels ock — under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad Eders

Kongl. Maj:t i föregående punkter föreslagit — med uteslutande från

riksstaten för år 1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda anslagen

till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor, medgifva,

att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande

behållningar å det till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns

enkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor må användas

till bestridande af derifrån redan beviljade pensioner, samt att hvad

derutöfver kan blifva för samma ändamål erforderligt må af Eders

Kongl. Maj:t af tillgängliga medel förskjutas för att sedermera hos

Riksdagen till ersättande anmälas.

Hvad föredragande departementschefen i detta

ärende hemstält, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och

skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den

lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hjalmar Rettig.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Raft.

14

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SärU 1899:1 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 s. 42 i texten