Angående mosaiske trosbekännares fattigvård
1899-02-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1899:35, Angående mosaiske trosbekännares fattigvård
Dokumentets text
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
1
N:o 35.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående mosaiske
trosbekännares fattigvård; gifven Stockholms slott den 10
februari 1899.
Under åberopande af hvad bilagda utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag innehåller, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att. medgifva, att hvad i allmänhet är stadgadt angående fattigvård
må gälla äfven i fråga om mosaisk trosbekännare.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Nils Claeson.
Bill. till Pik sd. Irot. 1899. 1 Samt. 1 Åfd. 26 Höft. (N:o 35.)
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen Kegenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1899.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Aicerhielm,
Wikblad,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claeson,
Dyrssen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Claeson yttrade:
»I nådiga förordningen den 30 juni 1838 angående mosaiske trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket föreskrifves i 2 §,
bland annat, att mosaiske trosbekännare böra ensamme underhålla fattiga
af deras egen trosbekännelse, utan att derför kunna undandraga sig andel,
enligt gällande grunder, i afgifter till allmänna fattigvården i den församling,
inom hvars område de äro boende eller ega fastighet.
Uti underdånig ansökning den 25 januari 1897 har mosaiska församlingen
i Göteborg anhållit, antingen att Kongl. Maj:t täcktes förklara,
3
Kongl. Majts Nåd. Proposition N:o 35.
att hvad i berörda § af nämnda förordning stadgades rörande mosaiske
trosbekännares skyldighet att ensamme underhålla fattiga af deras egen
trosbekännelse upphört att gälla, eller ock att, i fall Kongl. Maj:t icke
skulle pröfva lagligt meddela en dylik förklaring, Kongl. Maj:t måtte
förordna att stadgandet icke vidare skulle tillämpas.
Till stöd för berörda framställning har af församlingen hufvudsakligen
anförts, att, då ifrågavarande förordning utfärdades, någon ordnad fattigvårdslag
i Sverige, såsom kändt vore, icke funnits. Skyldigheten för häradet
eller socknen att underhålla sina fattiga omförmäldes först i 168(5 års
kyrkolag (kap. ''28 § 5) och deraf hade, enligt församlingens förmenande,
blifvit en följd, att fattigvården ansetts tillhöra icke den verldsligt utan „
den kyrkliga kommunen. I denna omständighet ville församlingen ock
söka förklaringen dertill att uti ifrågavarande förordning, i sammanhang
med förbud för mosaiske trosbekännare att taga någon som helst befattning
med kyrko- och undervisningsärenden, stadgades skyldighet för dem att
ensamme underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse.
Sedan fattigvården stälts på ordnad fot genom nådiga förordningarna
den 25 maj 1847, den 13 juli 1853 och den 9 juni 1871 samt fattigvården
derigenom från att vara en kyrklig angelägenhet öfvergått till en den
verldsliga kommunen åliggande skyldighet, kunde det, fortsätter församlingen.
med fog ifrågasättas, huruvida icke skyldigheten för mosaiske trosbekännare
att ensamme underhålla sina egna fattiga måste anses hafva
upphört, i synnerhet som dels uti ingresserna till samtliga sistberörda
fattigvårdsförördningar stadgats, att alla mot dem stridande föreskrifter
upphäfts, dels ock i de nya ordningar, Kongl. Maj:t den 12 juli 1882 och
den 26 januari 1883 faststält för mosaiska församlingarna i Stockholm
och Göteborg, icke omförmäldes någon obligatorisk fattigvårdsskyldighet
för församlingarna.
Vid uppkomna tvister angående skyldighet för mosaisk församling
att bekosta fattigvård för medlem af församlingen hade visserligen hos de
myndigheter, som hade att tillämpa ifrågavarande stadgande, olika meningar
yppats, huruvida detsamma vore gällande eller icke, men såväl kammarrätten
som högsta domstolen hade i flera af församlingen omförmälda
mål, senast i ett af högsta domstolen den 15 januari 1896 afgjordt, ansett
mosaisk församling fortfarande hafva ifrågavarande fattigförsörjningsskyldighet.
Men icke blott ur formell utan jemväl ur real synpunkt ansåge församlingen
goda skäl tala för bifall till ansökningen. Det torde nemligen
knappast vara öfverensstämmande med nutidens humanitära åsigter samt
med den jemlikhetsställning, som här i Sverige af lagstiftaren välvilligt
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
inrymts åt främmande trosbekännare, att en viss grupp af desse, ehuru
liksom landets öfriga inbyggare skyldig att deltaga i utgifterna för den
allmänna fattigvården, derutöfver skulle vara underkastad en särskild
börda, från hvilken andra främmande trosbekännare vore befriade. Skälet
hvarför man önskade, att nämnda börda måtte blifva aflvftad, vore i
främsta rummet ingalunda af ekonomisk art, ehuruväl fattigförsörjningsskyldigheten
i synnerhet för smärre mosaiska församlingar ofta kunde
blifva ganska betungande, utan det hufvudsakliga skälet dertill vore, att
det kändes nedtryckande och icke öfverensstämmande med den sanna frihetens
grunder att uti ifrågavarande afseende en undantagslagstiftning
skulle råda för mosaiske trosbekännare. Dertill komme ock, att, då en
del medlemmar af mosaiska församlingar vore boende å helt andra orter
än der vederbörande församlingar hade sitt säte, svårigheterna och oegentligheterna
för församlingens fattigvård i hög grad ökades, helst de å aflägsen
ort boende fattige af lätt insedda skäl icke kunde vara föremål för den
vid eu sund fattigvård nödiga tillsynen. Afskaffande! af den obligatoriska
fattigförsörjningsskyldigheten skulle, enligt sökande församlingens åsigt,
icke i något hänseende hafva menlig inverkan, i det att den frivilliga
fattigvård, som sedan årtionden tillbaka utöfvats inom de mosaiska församlingarna,
allt fortfarande skulle komma att så handhafvas, att det
endast skulle blifva i sällsynta undantagsfall, som den allmänna fattigvården
skulle betungas af mosaiske trosbekännare.
Öfver berörda framställning, i hvilken jemväl de mosaiska församlingarna
i Stockholm, Norrköping, Kalmar, Oscarshamn, Karlskrona, Malmö
och Sundsvall instämt, hafva öfverståthållarecmbetet samt Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus, Östergötlands, Kalmar, Blekinge,
Malmö och Vesternorrlands län äfvensom kammarrätten afgifvit
infordrade underdåniga utlåtanden.
Bland dessa myndigheter hafva Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands, Kalmar och Vesternorrlands län, sistnämnda myndighet under
förutsättning att berörda stadgande i § 2 af nådiga förordningen den 30
juni 1838 ännu vore gällande, tillstyrkt den ifrågasatta lagförändringen
såsom billig och befogad. Öfverståthållareembetet anser stadgandet hafva
på grund af nådiga förordningarna om fattigvården den 25 maj 1847,
den 13 juli 1853 och den 9 juni 1871 upphört att gälla, hvadan och då
något skäl numera icke förefunnes att hålla ifrågakomna, enligt högre
myndigheters åsigt, fortfarande gällande skyldighet vid makt, öfverståthållareembetet
hemställer, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder låta eu
sådan förklaring komma till stånd, som i den underdåniga framställningen
afsåges. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län har
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
5
öfverlemnat, och dervid förklarat sig instämma uti yttranden, som i ärendet
afgifvits af fattigvårdsstyrelsen och magistraten i Göteborg, hvilka såsom
sin åsigt uttalat, fattigvårdsstyrelsen, att den underdåniga framställningen
borde bifallas på det sätt, att 2 § i förordningen den 30 juni 1838, i
hvad den afsåge mosaiske trosbekännares fattigförsörjningsskyldighet, förklarades
endast böra tillämpas i fråga om behof af fattigvård för mosaiske
trosbekännare, som icke vunnit svensk medborgarrätt, samt magistraten,
att berörda lagrum, i hvad det afsåge mosaiske trosbekännares skyldighet
att ensamme underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse, borde förklaras
icke vara tillämpligt på fattige mosaiske trosbekännare, som vore
svenske medborgare.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län, som anser det vara
allenast en gård af rättvisa och billighet, om mosaiske trosbekännare, som
enligt den om fattigvården i riket gällande förordning hade skyldighet att
bidraga till den allmänna fattigvården inom de kommuner, som de tillhörde,
blefve befriade från att ensamme bekosta fattigvård för egna trosförvandter,
tillstyrker, att framställningen må röna det afseende, att Kongl.
Magt måtte vidtaga åtgärd för att bereda mosaiske trosbekännare befrielse
från den dem nu åliggande skyldighet att ensamme försörja sina trosförvandter
samt rätt för dem att, i enlighet med gällande fattigvårdsförordning
för riket, komma i åtnjutande af den fattigvård, som tillkomme
en hvar svensk undersåte. För sådant ändamål och då rätten till
lagstiftning om fattigvård grundlagsenligt icke tillkomme Kongl. Majt utan
i förening med Riksdagen, ansåge Kongl. Maj:ts befallningshafvande denna
åtgärd böra föranleda en nådig proposition i ämnet till Riksdagen. Jemväl
Kongl. Maj-.ts befallningshafvande i Malmöhus län anser giltig grund numera
icke förefinnas derför att mosaiske trosbekännare skola med afseende
på skyldigheten att underhålla fattiga af deras egen bekännelse vara stälda
olika mot andra främmande trosbekännare, och tillstyrker fördenskull
upphäfvande af hvad härom finnes stadgadt. Fn dylik lagförändring skulle
dessutom, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, icke i
nämnvärd mån inverka på den allmänna fattigvårdens utgifter, eftersom
mosaiska församlingars skyldighet att underhålla sina fattiga icke torde
kunna utsträckas längre än beträffande medlemmar af församlingarna, och
flertalet, af de mosaiske trosbekännare, som folie fattigvården till last, ej
torde befinnas vara att som sådana medlemmar anse.
Slutligen har kammarrätten i sitt afgifna utlåtande anfört, att den
ansåge det ifrågavarande stadgandet i 1838 års förordning, för hvars bibehållande
numera ej torde finnas giltig grund, böra upphäfvas, helst an
-
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
ledning saknades att befara, att derigenom kommunernas fattigvårdstunga
skulle komma att i nämnvärd mån ökas, och tillstyrkte kammarrätten derför
bifall till den underdåniga framställningen. Den af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län gjorda erinran ansåge
kammarrätten desto mindre böra förtjena afseende, som det ifrågavarande
stadgandet i 1838 års förordning hittills ansetts ega tillämpning i fråga
om fattigvård allenast åt sådana mosaiske trosbekännare, hvilka varit medlemmar
af mosaisk församling här i riket, men icke beträffande fattigvård
åt församlingarna icke tillhörande mosaiske trosbekännare, som ej varit
svenske medborgare, såsom framginge, bland annat, af två särskilda mål,
omförmälda i tidskriften Nytt juridiskt arkiv för år 1888 sid. 544 och för
år 1891 sid. 33.
På de i ärendet anförda skäl finner jag det vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att den mosaiske trosbekännare enligt 2 § i
förordningen den 30 juni 1838 åliggande särskilda skyldighet att ensamme
underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse upphäfves, så att mosaiske
trosbekännarne härutinnan blifva likstälda med öfriga inbyggare i riket.
Det tillkommer emellertid icke mig, utan statsrådet och chefen för civildepartementet
att föreslå någon ändring i nämnda förordning. Innan en
sådan ändring ifrågasättes, torde det dock, med hänsyn dertill att ett
upphäfvande af nämnda bestämmelse berör frågan om kommunernas
åliggande i fattigvårdsafseende, vara erforderligt att inhemta Riksdagens
yttrande, huruvida Riksdagen medgifver, att hvad i allmänhet är stadgadt
angående fattigvård må gälla äfven i fråga om mosaisk trosbekännare.
»
Chefen för civildepartementet, statsrådet von Krusenstjerna yttrade:
»Lika med chefen för ecklesiastikdepartementet finner jag det rättvist
och billigt, att mosaiske trosbekännarne i riket varda befriade från den
dem åliggande skyldighet att ensamme underhålla sina fattiga. Äfvenledes
är jag ense med bemälde departementschef derom att, innan någon
ändring af omförmälda bestämmelse föreslås, bör af Riksdagen äskas ett
medgifvande af det innehåll, som departementschefen ifrågasatt. Lemnas
ett sådant medgifvande, är jag för min del beredd att föreslå Kongl. Maj:t
att upphäfva omförmälda bestämmelse i 1838 års förordning.» ■
Härefter yttrade statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»På
grund af hvad i ärendet förekommit hemställer jag i underdånighet,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva, att hvad i
allmänhet är stadgadt angående fattigvård må gälla äfven i fråga om
mosaisk trosbekännare.»
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
7
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen
Regenten lemna bifall; och skulle proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan till detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Gustaf Korstroll.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- LU 1899:50 Utlåtande, i anledning af Kmgl. Maj:ts proposition angående mosaiske trosbékånnares fattigvård. a1 i texten