Sök i Ratio Lex

Angående mosaiske trosbekännares fattigvård

1899-02-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1899:35, Angående mosaiske trosbekännares fattigvård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

1

N:o 35.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående mosaiske

trosbekännares fattigvård; gifven Stockholms slott den 10

februari 1899.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden

för denna dag innehåller, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå

Riksdagen att. medgifva, att hvad i allmänhet är stadgadt angående fattigvård

må gälla äfven i fråga om mosaisk trosbekännare.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Nils Claeson.

Bill. till Pik sd. Irot. 1899. 1 Samt. 1 Åfd. 26 Höft. (N:o 35.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kongl. Höghet Kronprinsen Kegenten i statsrådet å Stockholms

slott den 10 februari 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Aicerhielm,

Wikblad,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claeson,

Dyrssen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Claeson yttrade:

»I nådiga förordningen den 30 juni 1838 angående mosaiske trosbekännares

skyldigheter och rättigheter här i riket föreskrifves i 2 §,

bland annat, att mosaiske trosbekännare böra ensamme underhålla fattiga

af deras egen trosbekännelse, utan att derför kunna undandraga sig andel,

enligt gällande grunder, i afgifter till allmänna fattigvården i den församling,

inom hvars område de äro boende eller ega fastighet.

Uti underdånig ansökning den 25 januari 1897 har mosaiska församlingen

i Göteborg anhållit, antingen att Kongl. Maj:t täcktes förklara,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Majts Nåd. Proposition N:o 35.

att hvad i berörda § af nämnda förordning stadgades rörande mosaiske

trosbekännares skyldighet att ensamme underhålla fattiga af deras egen

trosbekännelse upphört att gälla, eller ock att, i fall Kongl. Maj:t icke

skulle pröfva lagligt meddela en dylik förklaring, Kongl. Maj:t måtte

förordna att stadgandet icke vidare skulle tillämpas.

Till stöd för berörda framställning har af församlingen hufvudsakligen

anförts, att, då ifrågavarande förordning utfärdades, någon ordnad fattigvårdslag

i Sverige, såsom kändt vore, icke funnits. Skyldigheten för häradet

eller socknen att underhålla sina fattiga omförmäldes först i 168(5 års

kyrkolag (kap. ''28 § 5) och deraf hade, enligt församlingens förmenande,

blifvit en följd, att fattigvården ansetts tillhöra icke den verldsligt utan „

den kyrkliga kommunen. I denna omständighet ville församlingen ock

söka förklaringen dertill att uti ifrågavarande förordning, i sammanhang

med förbud för mosaiske trosbekännare att taga någon som helst befattning

med kyrko- och undervisningsärenden, stadgades skyldighet för dem att

ensamme underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse.

Sedan fattigvården stälts på ordnad fot genom nådiga förordningarna

den 25 maj 1847, den 13 juli 1853 och den 9 juni 1871 samt fattigvården

derigenom från att vara en kyrklig angelägenhet öfvergått till en den

verldsliga kommunen åliggande skyldighet, kunde det, fortsätter församlingen.

med fog ifrågasättas, huruvida icke skyldigheten för mosaiske trosbekännare

att ensamme underhålla sina egna fattiga måste anses hafva

upphört, i synnerhet som dels uti ingresserna till samtliga sistberörda

fattigvårdsförördningar stadgats, att alla mot dem stridande föreskrifter

upphäfts, dels ock i de nya ordningar, Kongl. Maj:t den 12 juli 1882 och

den 26 januari 1883 faststält för mosaiska församlingarna i Stockholm

och Göteborg, icke omförmäldes någon obligatorisk fattigvårdsskyldighet

för församlingarna.

Vid uppkomna tvister angående skyldighet för mosaisk församling

att bekosta fattigvård för medlem af församlingen hade visserligen hos de

myndigheter, som hade att tillämpa ifrågavarande stadgande, olika meningar

yppats, huruvida detsamma vore gällande eller icke, men såväl kammarrätten

som högsta domstolen hade i flera af församlingen omförmälda

mål, senast i ett af högsta domstolen den 15 januari 1896 afgjordt, ansett

mosaisk församling fortfarande hafva ifrågavarande fattigförsörjningsskyldighet.

Men icke blott ur formell utan jemväl ur real synpunkt ansåge församlingen

goda skäl tala för bifall till ansökningen. Det torde nemligen

knappast vara öfverensstämmande med nutidens humanitära åsigter samt

med den jemlikhetsställning, som här i Sverige af lagstiftaren välvilligt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

inrymts åt främmande trosbekännare, att en viss grupp af desse, ehuru

liksom landets öfriga inbyggare skyldig att deltaga i utgifterna för den

allmänna fattigvården, derutöfver skulle vara underkastad en särskild

börda, från hvilken andra främmande trosbekännare vore befriade. Skälet

hvarför man önskade, att nämnda börda måtte blifva aflvftad, vore i

främsta rummet ingalunda af ekonomisk art, ehuruväl fattigförsörjningsskyldigheten

i synnerhet för smärre mosaiska församlingar ofta kunde

blifva ganska betungande, utan det hufvudsakliga skälet dertill vore, att

det kändes nedtryckande och icke öfverensstämmande med den sanna frihetens

grunder att uti ifrågavarande afseende en undantagslagstiftning

skulle råda för mosaiske trosbekännare. Dertill komme ock, att, då en

del medlemmar af mosaiska församlingar vore boende å helt andra orter

än der vederbörande församlingar hade sitt säte, svårigheterna och oegentligheterna

för församlingens fattigvård i hög grad ökades, helst de å aflägsen

ort boende fattige af lätt insedda skäl icke kunde vara föremål för den

vid eu sund fattigvård nödiga tillsynen. Afskaffande! af den obligatoriska

fattigförsörjningsskyldigheten skulle, enligt sökande församlingens åsigt,

icke i något hänseende hafva menlig inverkan, i det att den frivilliga

fattigvård, som sedan årtionden tillbaka utöfvats inom de mosaiska församlingarna,

allt fortfarande skulle komma att så handhafvas, att det

endast skulle blifva i sällsynta undantagsfall, som den allmänna fattigvården

skulle betungas af mosaiske trosbekännare.

Öfver berörda framställning, i hvilken jemväl de mosaiska församlingarna

i Stockholm, Norrköping, Kalmar, Oscarshamn, Karlskrona, Malmö

och Sundsvall instämt, hafva öfverståthållarecmbetet samt Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Göteborgs och Bohus, Östergötlands, Kalmar, Blekinge,

Malmö och Vesternorrlands län äfvensom kammarrätten afgifvit

infordrade underdåniga utlåtanden.

Bland dessa myndigheter hafva Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Östergötlands, Kalmar och Vesternorrlands län, sistnämnda myndighet under

förutsättning att berörda stadgande i § 2 af nådiga förordningen den 30

juni 1838 ännu vore gällande, tillstyrkt den ifrågasatta lagförändringen

såsom billig och befogad. Öfverståthållareembetet anser stadgandet hafva

på grund af nådiga förordningarna om fattigvården den 25 maj 1847,

den 13 juli 1853 och den 9 juni 1871 upphört att gälla, hvadan och då

något skäl numera icke förefunnes att hålla ifrågakomna, enligt högre

myndigheters åsigt, fortfarande gällande skyldighet vid makt, öfverståthållareembetet

hemställer, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder låta eu

sådan förklaring komma till stånd, som i den underdåniga framställningen

afsåges. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län har

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

5

öfverlemnat, och dervid förklarat sig instämma uti yttranden, som i ärendet

afgifvits af fattigvårdsstyrelsen och magistraten i Göteborg, hvilka såsom

sin åsigt uttalat, fattigvårdsstyrelsen, att den underdåniga framställningen

borde bifallas på det sätt, att 2 § i förordningen den 30 juni 1838, i

hvad den afsåge mosaiske trosbekännares fattigförsörjningsskyldighet, förklarades

endast böra tillämpas i fråga om behof af fattigvård för mosaiske

trosbekännare, som icke vunnit svensk medborgarrätt, samt magistraten,

att berörda lagrum, i hvad det afsåge mosaiske trosbekännares skyldighet

att ensamme underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse, borde förklaras

icke vara tillämpligt på fattige mosaiske trosbekännare, som vore

svenske medborgare.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län, som anser det vara

allenast en gård af rättvisa och billighet, om mosaiske trosbekännare, som

enligt den om fattigvården i riket gällande förordning hade skyldighet att

bidraga till den allmänna fattigvården inom de kommuner, som de tillhörde,

blefve befriade från att ensamme bekosta fattigvård för egna trosförvandter,

tillstyrker, att framställningen må röna det afseende, att Kongl.

Magt måtte vidtaga åtgärd för att bereda mosaiske trosbekännare befrielse

från den dem nu åliggande skyldighet att ensamme försörja sina trosförvandter

samt rätt för dem att, i enlighet med gällande fattigvårdsförordning

för riket, komma i åtnjutande af den fattigvård, som tillkomme

en hvar svensk undersåte. För sådant ändamål och då rätten till

lagstiftning om fattigvård grundlagsenligt icke tillkomme Kongl. Majt utan

i förening med Riksdagen, ansåge Kongl. Maj:ts befallningshafvande denna

åtgärd böra föranleda en nådig proposition i ämnet till Riksdagen. Jemväl

Kongl. Maj-.ts befallningshafvande i Malmöhus län anser giltig grund numera

icke förefinnas derför att mosaiske trosbekännare skola med afseende

på skyldigheten att underhålla fattiga af deras egen bekännelse vara stälda

olika mot andra främmande trosbekännare, och tillstyrker fördenskull

upphäfvande af hvad härom finnes stadgadt. Fn dylik lagförändring skulle

dessutom, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, icke i

nämnvärd mån inverka på den allmänna fattigvårdens utgifter, eftersom

mosaiska församlingars skyldighet att underhålla sina fattiga icke torde

kunna utsträckas längre än beträffande medlemmar af församlingarna, och

flertalet, af de mosaiske trosbekännare, som folie fattigvården till last, ej

torde befinnas vara att som sådana medlemmar anse.

Slutligen har kammarrätten i sitt afgifna utlåtande anfört, att den

ansåge det ifrågavarande stadgandet i 1838 års förordning, för hvars bibehållande

numera ej torde finnas giltig grund, böra upphäfvas, helst an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

ledning saknades att befara, att derigenom kommunernas fattigvårdstunga

skulle komma att i nämnvärd mån ökas, och tillstyrkte kammarrätten derför

bifall till den underdåniga framställningen. Den af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län gjorda erinran ansåge

kammarrätten desto mindre böra förtjena afseende, som det ifrågavarande

stadgandet i 1838 års förordning hittills ansetts ega tillämpning i fråga

om fattigvård allenast åt sådana mosaiske trosbekännare, hvilka varit medlemmar

af mosaisk församling här i riket, men icke beträffande fattigvård

åt församlingarna icke tillhörande mosaiske trosbekännare, som ej varit

svenske medborgare, såsom framginge, bland annat, af två särskilda mål,

omförmälda i tidskriften Nytt juridiskt arkiv för år 1888 sid. 544 och för

år 1891 sid. 33.

På de i ärendet anförda skäl finner jag det vara med rättvisa och

billighet öfverensstämmande, att den mosaiske trosbekännare enligt 2 § i

förordningen den 30 juni 1838 åliggande särskilda skyldighet att ensamme

underhålla fattiga af deras egen trosbekännelse upphäfves, så att mosaiske

trosbekännarne härutinnan blifva likstälda med öfriga inbyggare i riket.

Det tillkommer emellertid icke mig, utan statsrådet och chefen för civildepartementet

att föreslå någon ändring i nämnda förordning. Innan en

sådan ändring ifrågasättes, torde det dock, med hänsyn dertill att ett

upphäfvande af nämnda bestämmelse berör frågan om kommunernas

åliggande i fattigvårdsafseende, vara erforderligt att inhemta Riksdagens

yttrande, huruvida Riksdagen medgifver, att hvad i allmänhet är stadgadt

angående fattigvård må gälla äfven i fråga om mosaisk trosbekännare.

»

Chefen för civildepartementet, statsrådet von Krusenstjerna yttrade:

»Lika med chefen för ecklesiastikdepartementet finner jag det rättvist

och billigt, att mosaiske trosbekännarne i riket varda befriade från den

dem åliggande skyldighet att ensamme underhålla sina fattiga. Äfvenledes

är jag ense med bemälde departementschef derom att, innan någon

ändring af omförmälda bestämmelse föreslås, bör af Riksdagen äskas ett

medgifvande af det innehåll, som departementschefen ifrågasatt. Lemnas

ett sådant medgifvande, är jag för min del beredd att föreslå Kongl. Maj:t

att upphäfva omförmälda bestämmelse i 1838 års förordning.» ■

Härefter yttrade statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»På

grund af hvad i ärendet förekommit hemställer jag i underdånighet,

att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva, att hvad i

allmänhet är stadgadt angående fattigvård må gälla äfven i fråga om

mosaisk trosbekännare.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

7

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen

Regenten lemna bifall; och skulle proposition till Riksdagen

aflåtas af den lydelse, bilagan till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

Gustaf Korstroll.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1899:50 Utlåtande, i anledning af Kmgl. Maj:ts proposition angående mosaiske trosbékånnares fattigvård. a1 i texten