Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embetseller tjensteman, till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken samt till lag om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökning slag en

28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1899:6, Med förslag till lag om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embetseller tjensteman, till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken samt till lag om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökning slag en

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

1

N:o 6.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om ersättning af allmänna medel i vissa fall för

skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman, till

lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken

samt till lag om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och

164 §§ utsökning slag en; gifven Stockholms slott den 30

december 1898.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,

som förorsakats af embets- eller tjensteman;

2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken; samt

3:o) lag om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR''.

L. Annerstedt.

Bih. till Rösa. Prat. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 6 Haft. fN-.o 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Förslag

till

Lag
om

ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,

som förorsakats af embets- eller tjensteman.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Tillgriper och förskingrar embets- eller tjensteman, som enligt 1

kap. utsökningslagen eger att med utsökningsmål taga befattning, penningar,

värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen

fått om händer, skall ersättning för det tillgripna och förskingrade

utgå af allmänna medel.

2 §•

År embets- eller tjenstemannen af domstol förklarad saker till tillgreppet

och förskingringen, skall den, som vill för det tillgripna och

förskingrade erhålla ersättning af allmänna medel, inom sex månader

från den dag, då domstolens utslag meddelades, till Konungens befallningshafvande

i det län, der den brottslige haft sin befattning, ingifva sin

till kammarrätten stälda ansökning om ersättningens utbekommande.

Har embets- eller tjenstemannen aflidit eller rymt, och kan i följd deraf

frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen ej af domstol pröfvas,

skall ansökningen ingifvas inom sex månader från den dag, Konungens

befallningshafvande låtit i allmänna tidningarne kungöra, att brist

yppats i medel eller annat, som den döde eller afvikne i kraft af sin

tjenst haft om händer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

3

Inkommer ej ansökningen inom den tid nu är sagd, hafve sökanden

sin rätt mot kronan förlorat.

3 §.

Har ansökning, som i 2 § afses, till Konungens befallningshafvande

inkommit, åligger det Konungens befallningshafvande att densamma

jemte eget utlåtande till kammarrätten insända; och varde kammarrättens

advokatfiskal i målet hörd.

Pröfvar kammarrätten sökanden hafva visat sin rätt, varde ersättning

honom tillerkänd. I annat fall hänvise kammarrätten sökanden

att efter stämning utföra sin talan vid allmän underrätt i den ort, der

tillgreppet och förskingringen egt. rum.

öfver kammarrättens utslag må ej klagan föras.

4 §•

Varder sökanden hänvisad att sin talan vid allmän domstol utföra,

stånde ock kronan fritt att genom sakens instämmande äska pröfning

af sökandens rätt.

5 §•

Har ersättning enligt denna lag utgått, ege kronan att söka sitt

åter af den eller dem, som äro för det tillgripna och förskingrade ansvarige.

6 §•

Varder embets- eller tjensteman, som förklarats saker till tillgrepp

och förskingring, frikänd i högre rätt, ege kronan söka återvinning af

hvad såsom ersättning enligt denna lag blifvit utbetaldt.

7 §•

Hvad förut i denna lag är stadgadt skall ega tillämpning jemväl

der embets- eller tjensteman, hvarom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar
hvad

han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning

för kommunalutskylder, allmänna afgifter med mera,

influtna bötesandelar, hvilka ej tillkomma kronan, eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.

hvad för fullföljd af talan blifvit nedsatt och å tjenstens vägnar af

honom tagits om händer;

så ock der kronofogde tillgriper och förskingrar andra medel, som

i fögdériets specialräkning skola redovisas eller eljest af honom å tjenstens

vägnar till redovisning emottagits.

I fall, som i denna § sagda äro, skall dock ersättning af allmänna

medel ej utgå för hvad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper

och förskingrar af stadens medel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

5

Förslag

till

Lag
om

ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 11 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

11 §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors, fattigkassors

och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare; kronans,

Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade kassors,

penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,

som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd

hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

tjenstemän för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit.

Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embets- eller

tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker

sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmånsrättstvister,

Indika göras anhängig^ före utgången af december månad 1899.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§

utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,

genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid

utmätningen uppgifvit auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna.

Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pligtig

att genast å landet till domaren och i stad till rätten insända bevis

om utmätningen, innefattande uppgift om beloppet af den fordran, för

hvilken utmätningen egt rum, samt huruvida samma fordran är intecknad

eller icke intecknad äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt

för att tydligt utmärka, hvilken den fordran är, hvarför utmätningen skett.

Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms

försäljning eller hos hvilken, jemlikt 51 § konkurslagen, äskats försäljning

af konkursbos fastighet i den ordning, som om utmätt fast

egendom är stadgad, vare ock pligtig att bevis derom ofördröjligen

insända, å landet till domaren och i stad till rätten.

86 §.

Har borgenär, som sökt utmätning, lemna! gäldenär anstånd med betalningen,

må ej målet derigenom uppehållas utöfver sex månader från

den dag, då utmätningsmannen mottagit de i 54 eller 56 § omförmälda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.

7

handlingar. Fortfar anståndet vid utgången af nämnda tid, vare ansökningen

förfallen och gånge verkstäld utmätning åter.

143 §.

Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma, skola,

utom i fall som i 137 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären

till hända under åtta veckor från den dag borgenären eger rätt att medlen

utfå. Varda medlen ej under den tid eller derefter före ingången af nästföljande

kalendermånad af borgenären lyftade, skola de ofördröjligen af

utmätningsmannen i länets ränteri nedsättas; och ege utmätningsmannen

sedermera att med beviset om nedsättningen till borgenären redovisa.

Der fordringsbevis, som för utmätnings vinnande blifvit af borgenär

aflemnadt, bör efter målets handläggning till honom återställas, skall

handlingen hos utmätningsmannen hållas borgenären till hända under

åtta veckor; och gälle i öfrigt om sådan handling hvad nyss är om

influtna medel stadgadt.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve

ej rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,

der ej på grund af stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre

rätt dertill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det

lyftade eller någon del deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade

om året.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och

försäljning, så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta

egendomen gäldas; kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af

sökanden betalas och må, der den ej vid anfordran gäldas, hos honom utmätas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga

kraft, vare sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen

det äskar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900. Mål, som vid den

tid redan äro anhängiga, skola behandlas efter äldre lag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 15 oktober 1897

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

ClfRISTERSON,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

att — sedan komitén för utredning, huruvida och under hvilka

vilkor statsmagten må kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster,

som kunna varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom felaktig

embetsförvaltning af de myndigheter, hvilka jemlikt 1 kap. utsökningslagen

den 10 Augusti 1877 med utsökningsmål hafva befattning,

med skrifvelse den 24 jannari 1896 öfverlemnat, bland annat, af komiterade

utarbetade förslag till

1) lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för

skada, förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål

har befattning;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

2) lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken; samt

3) lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen

den 10 augusti 1877;

samt Kongl. Maj:t förordnat, dels den 14 februari 1896 att öfverståthållareembetet

och Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande i

länen skulle anbefallas inkomma med underdåniga utlåtanden öfver förslagen,

och dels den 19 sistlidne februari att kammarrätten skulle anbefallas

afgifva underdånigt utlåtande öfver det första af här ofvan

omförmälda förslag; — de sålunda infordrade utlatandena numera afgifvits;

och hemstälde föredraganden i underdånighet, att Kongl. Maj:t

måtte förordna, att öfver förberörda tre lagförslag högsta domstolens

utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom note ur protokollet inhemtas.

Till hvad föredraganden sålunda hemstält täcktes

Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan jemväl af

statsrådets öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Bih. till Rihd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 6 Saft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.

Maj:ts högsta domstol onsdagen den 18 maj 1898.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden Skärm,

Lilienherg,

Huss,

Lindbäck,

Thollander.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 28 oktober 1897, handlingarna

rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till

l:o) lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för

skada, förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål

har befattning,

2:o) lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken, samt

3:o) lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen

den 10 augusti 1877,

mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, företogs

nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt exemplar

af berörda förslag bilagdt detta protokoll.

l:o) Förslag till lag angående ersättning af allmänna medel i vissa

fall för skada, förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål

har befattning.

Mot detta förslag framstäldes inom högsta domstolen följande anmärkningar

:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 6.

11

Vid 1 §.

Justitierådet Skärm yttrade:

»Komitén har begränsat statens ansvarighet för egendom, som

statens tjenare enligt utsökningslagen eller eljest af anledning, som i 7 §

omförmäles, fått om händer, till det fall, att egendomen af statstjenaren

tillgripes och förskingras; hvaraf således följer, att statsansvarighet icke

skulle ega ruin för egendom, som genom annan statstj enarens brottslighet,

eller genom hans vangömmo eller vållande förkommer, eller som

genom olyckshändelse förstöres, under det egendomen befinner sig i

statstj enarens vård. Att staten bör ersätta förlust, som drabbar den

enskilde i följd af statstj enarens oärlighet är väl alldeles i sin ordning;

men det synes kunna ifrågasättas, huruvida ej redan med nu gällande

lagstiftning statens ansvarighet för enskildes egendom, som statens

tjenare under ifrågavarande förhållanden får om händer, i vissa fall

måste anses vara vida mera omfattande än som nu föreslås. Skulle

så befinnas, lärer väl, då nu härom skall lagstiftas, och meningen ju

är, icke att inskränka, utan tvärtom att utvidga statsansvarigheten,

denna i den blifvande lagen böra få större utsträckning än den föreslagna.

Lagen ålägger i vissa fall (komitén hänvisar härom, sid. 56, till

26 kap. 1 §, 30 kap. 5, 18 §§ R. B. och K. F. d. 19 juli 1815) den

enskilde att för fullföljd af talan nedsätta sin egendom i förvar hos

vissa statstj enare, bland andra Konungens befallningshafvande, som ju

är en sådan embetsman, som i förslagets 1 § afses; och förslagets stadganden

om statens ansvarighet skulle således, jemlikt förslagets 7 §,

vara tillämpliga i fråga om eu dylik nedsättning.

Jag har mig ej bekant om något särskildt lagbud för närvarande

finnes rörande statens ansvarighet i ett sådant fall; ej heller har jag

påträffat något rättsfall, då omfånget af denna ansvarighet blifvit af

domstol pröfvadt.

Men om en enskild person, som i följd af lagens bud måst för

fullföljd af talan deponera egendom hos Konungens befallningshafvande,

d. v. s. i landtränteriet, och deröfver fått behörigt, i landskontoret

annoteradt qvitto, derefter skulle begära och visa rätt att återfå depositionen,

lärer han väl ej kunna afvisas med det besked, att den deponerade

egendomen vore förkommen i följd af en numera insolvent

tjensteman vangömmo eller vållande eller genom olyckshändelse. Skulle

den enskilde ej nöjas med dylikt svar utan i domstolsväg vända sig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

mot kronan, såsom efter hans förmenande ansvarig för depositionen,

lärer väl ej kronan med framgång kunna invända, att kronan i ty fall

ej både något ansvar och att i allt fall, då ej visadt vore, att den deponerade

egendomen af den tjensteman, som haft den om händer,

tillgripits och förskingrats, någon ersättning af allmänna medel ej kunde

lemnas. För min del kan jag ej se annat, än att kronan skulle, enligt

allmänna rättsgrunder och jemlikt 12 kap. liandelsbalken, dömas såsom

depositarie att till deponenten utgifva full ersättning för det deponerade.

Detta synes mig alldeles påtagligt, åtminstone i det fall, att depositionen,

såsom nästan alltid är händelsen, utgjorts af penningar. Genom

insättningen i ränteriet och annotationen i landskontoret måste de insatta

penningarne anses hafva ingått i kronans kassor; och kronan

måste säkerligen, utan hänsyn till hvilken minskning dessa kassor undergått

genom någon tjenstemans oärlighet eller vårdslöshet eller genom

olyckshändelse, stå i fullt ansvar för depositionens tillhandahållande till

vederbörande. Men äfven i det fall att depositionen utgjorts af annan

egendom än penningar, h vilket väl numera nästan aldrig inträffar, synes

statens ansvarighet ej höra vara mindre. I likhet med annan depositarie,

bör kronan svara för skada genom vangömmo eller vållande. För

skada genom olyckshändelse svarar visserligen i regeln ej depositarie,

men när, såsom här är förhållandet, deponenten ej sjelf får välja depositarie

utan måste i följd af laghud anförtro sin egendom åt statens

eller dess tjenares vård, synes full rättsgrund finnas för statens ansvarighet

för depositionen jemväl för det fall att den deponerade egendomen

skulle förstöras genom olyckshändelse.

Förslaget inskränker emellertid statens ansvarighet för depositioner

af ofvanomförmälda slag (1 och 7 §§ i förslaget) till allenast det fall

att egendomen tillgripes och förskingras af den statstjenare, som å

tj enstens vägnar fått egendomen om händer, och fritager således staten

från ansvar, då egendomen under depositionstiden på annat sätt förkommit.

Förslaget gör således i detta fall statens ansvarighet mindre

än den, efter mitt förmenande, nu är och bör vara, hvilket väl får

anses rakt strida mot den ifrågasatta lagstiftningens syfte.

Hvad beträffar egendom, som exekutor enligt utsökningslagen

får om händer, anses väl för närvarande staten i regeln derför ej ansvarig.

Dock torde detta ej gälla alldeles utan undantag. Enligt 136

och 137 §§ utsökningslagen skall under vissa förhållanden köpeskillingen

för exekutivt såld fastighet i länets ränteri nedsättas; och tvifvel synes

ej kunna uppstå derom, att staten för dessa depositioner står i alldeles

samma ansvar som för andra sådana. Enligt förslaget skulle emellertid

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

13

statens ansvarighet för sådana medel inskränkas till det fall, att vederbörande

tjensteman, som finge medlen om händer, tillgrepe och förskingrade

dem. Således skulle förslaget äfven härutinnan medföra en

förminskning af statsansvarigheten.

För statens fulla ansvarighet för exekutivt uttagen egendom, så

länge den är i exekutors vård, synas tala kanske ännu starkare skäl

än för statens ansvarighet för depositioner. Då staten genom exekutor

fråntager den enskilde eller omhändertager hans egendom, kan sådant

ej af den enskilde förhindras. Han är skyldig öfverlemna sin egendom

till den exekutor, som enligt lag eller förordnande är behörig att verkställa

exekutionen, och har härutinnan icke ens, såsom i fråga om

depositioner i viss mån eger rum, någon valrätt. (Vid vissa i lag föreskrifna

depositioner kan ju deponenten välja emellan t. ex. Konungens

befallningshafvande och taka händer eller emellan Konungens befallningshafvande

och kronofogde.) När staten genom sina tjenare omhändertager

enskild persons egendom och sålunda sätter honom ur

stånd att sjelf den vårda, synes rättvist, att staten också svarar för

den omhändertagna egendomen, så länge den är i statens eller dess

tjenares vård.

Denna skyldighet för staten synes så mycket billigare, som staten,

hvilken ju har till sitt förfogande nödiga medel för exekutionsväsendets

upprätthållande, pröfvar den säkerhet, exekutor ställer för omhänderfående

medel, väljer exekutor och kontrollerar hans embetsutöfning.

Det är nog sant, att de flesta fall af brist eller balans hos exekutor

uppkommit genom tillgrepp och förskingring å hans sida och att

således förslaget med sitt stadgande om statsansvarighet i detta fall

afhjelper det vigtigaste och mest kännbara behofvet härutinnan. Men

det kan mycket lätt inträffa och har äfven inträffat, att balans hos

exekutor uppstått, utan att den förorsakats genom någon exekutors

oärlighet eller åtminstone utan att sådan kunnat styrkas. Bristen kan

hafva föranledts genom vårdslöshet (penningar kunna hafva tappats

eller förlagts) eller genom olyckshändelse (t. ex. brand eller stöld af

annan person). Att i dessa fall den enskilde skulle afvisas dermed, att

som det ej kunnat visas, att de förkomna medlen blifvit af exekutor

tillgripna och förskingrade, finge den enskilde sjelf vidkännas förlusten,

synes mig väl hårdt och obilligt; allrahelst staten genom att ikläda

sig den vidsträcktare ansvarigheten icke torde behöfva löpa någon nämnvärd

risk. Staten har ju i sin hand att affordra exekutorer betryggande

säkerhet för omhänderfående medel och att genom noggrann och oaflåtlig

kontroll öfver exekutorernas embetsutöfning samt genom före
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

skrift om försäkring af omhändertagen egendom förekomma förlust i

de ganska sällsynta fall då brist hos exekutor förefinnes utan att vara

föranledd af hans tillgrepp och förskingring.

Samma statsansvarighet, som jag för min del anser redan nu ega

rum i fråga om depositioner ''och böra stadgas beträffande exekutionsmedel,

torde af enahanda grund böra gälla äfven i fråga om de medel,

som statstjenare af öfriga i förslaget omnämnda anledningar får om

händer.

Statens ansvarighet i alla dessa fall, hvilken, såsom redan nämnts,

redan nu torde i vissa fall sträcka sig äfven till skada genom olyckshändelse

och som synes mig i regeln höra få dylik omfattning, skulle

således vara alldeles oberoende af felaktighet å statstj enarens sida, och

grundas på statens naturliga förbindelse att svara för den egendom,

som staten tvingar den enskilde att i statens vård öfverlemna. Vid

sådant förhållande kan det ju ej vara rigtigt, äfven om man i öfrigt

måste medgifva lämpligheten att i fråga om statsansvarigheten låta

lagstiftningen fortgå successivt, att genom en särskild lag proklamera

statsansvarighet för skada genom ett visst slag af brottslighet hos dess

tjenare, då sådan ansvarighet af annan grund och i långt större omfattning

eger eller bör ega rum.

För min del är jag derför af den mening, att statens ansvarighet

för egendom, hvarom nu är fråga, bör utsträckas jemväl till skada

genom vangömmo eller vållande och genom olyckshändelse, möjligen

med det undantag, att statsansvarighet “ej bör ega rum i det fall, att

olyckshändelsen varit af sådan beskaffenhet, att den skäligen må antagas

skolat hafva inträffat äfven om egendomen varit i egarens vård.

En sådan utsträckning af statsansvarigheten nödvändiggör emellertid

en väsentlig omarbetning af förslaget.»

Vid 2 och 3 §§.

Justitierådet Thollander anförde:

»Ehuru komiterade i motiven såsom ett oeftergifligt vilkor för inträdandet

af statens ersättningsskyldighet framhållit, att en förbrytelse

af den i § 1 angifna beskaffenhet blifvit på ett tillförlitligt sätt konstaterad,

föreslå komiterade, att en ansökning om ersättning skall kunna

pröfvas och bifallas så snart en allmän domstol, lägre eller högre, förklarat

embets- eller tjenstemannen saker till tillgrepp och förskingring.

Såsom det hufvudsakliga skälet härtill framhålles fördelen för den till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

15

ersättning berättigade att utan för långt dröjsmål kunna utfå sin ersättning.

Utan att underkänna vigten af detta skäl torde man dock

kunna påstå, att staten genom att åtaga sig omedelbar ersättningsskyldighet

i detta fall bereder den, som lidit skada, all den fördel, som

skäligen kan fordras, och att det knappast kan vara lämpligt att, sedan

genom stadgandet i § 1 statens ersättningsskyldighet blifvit bunden

vid viss förutsättning, staten går ännu längre och åtager sig att förskottsvis

.betala denna ersättning, innan förutsättningen för inträdandet

af ersättningsskyldigheten blifvit till fullo ådagalagd. Härtill kommer,

att, äfven om de fall äro temligen sällsynta, då eu embets-eller tjensteman,

som förklarats saker till tillgrepp och förskingring, frikännes i

högre rätt, staten dock, vid möjligen inträffande fall af sådan beskaffenhet,

med all sannolikhet skulle komma att gå förlustig den i förskott

utbetalda ersättningen eller i bästa fall efter rättegång återfå större

eller mindre del deraf. Då olägenheten häraf kunde undvikas och

frågan förenklas, derest såsom vilkor för erhållande af ersättning

lästhölles, att det utslag, hvarigenom en embets- eller tjensteman

blifvit dömd, vunnit laga kraft, anser jag § 2 böra i sådan rigtning

ändras.

De föreslagna bestämmelserna rörande behandlingen af ersättningsanspråk,

som i lagförslaget afses, innebära, att hvarje dylikt anspråk

redan från början skall handläggas såsom en rättstvist mellan den, som

framställer anspråket, å ena sidan och kronan å den andra. Kammarrätten,

som enligt förslaget har att i första hand upptaga anspråket,

intager dervid ställningen af en specialdomstol med befogenhet att med

bindande verkan godkänna eller förkasta anspråket. Häraf är det eu

naturlig följd, att, såsom i förslaget stadgas, rätt till klagan öfver kammarrättens

utslag måste stå öppen så väl för den enskilde parten som

lör kronan, likasom att sådan klagan föres i högsta domstolen. Den

process, som sålunda i en eller två instanser föres mellan den enskilde

och kronan, leder emellertid enligt förslaget icke under alla förhållanden

till afgörande af tvistefrågan* I alla sådana fall, der hvarken anspråkets

befogenhet är fullt styrkt eller dess orättmätighet uppenbar,

skall nemligen enligt hvad i 3 § stadgas frågan af kammarrätten eller

eventuel af högsta domstolen hänskjutas till allmän underrätt. Eu

sådan utgång innebär, att den föregående behandlingen af frågan varit

förfelad och det stundom afsevärda uppehåll, som deraf föranledts,

ändamålslöst. Eu fullständigt ny rättegång måste anhängiggöra^, och

då äfven denna kan komma att fullföljas i högre rätt, kan det inträffa,

att det definitiva afgörandet ej eger rum, förr än frågan behandlats i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

ej mindre än fem instanser. Att under dylika förhållanden en öfver

höfvan lång tid måste åtgå för frågans slutliga pröfning är uppenbart.

Hvad sålunda anförts torde utvisa olämpliglieten af den dubbla behandling

vid specialdomstol och allmän domstol, som enligt förslaget

skulle kunna ega rum. Till undvikande deraf erbjuda sig — för så

vidt man öfverhufvud fasthåller den tvifvelsutan välgrundade uppfattningen

af ersättningsanspråkets natur af en verklig rättsfråga — allenast

två utvägar: att låta frågan under alla förhållanden afgöras af en

speciel domstol, och då naturligen på grundvalen af ett skriftligt och summariskt

förfarande, eller att hänvisa hvarje uppkommen tvist till allmän

domstol. Den förra af dessa utvägar skulle tvifvelsutan i flertalet fall leda

till fullt tillfredsställande resultat. De upplysningar, som vanligen före

frågans anhängiggörande vunnits rörande brottets tillvaro och omfattning,

kunna nemligen i allmänhet antagas erbjuda så tillräckligt material

för frågans bedömande, att någon vidare utredning ej behöfver

ifrågakomma. Såsom i lagförslagets motiv närmare framhålles, kunna

emellertid fall förekomma, der det vore mindre lämpligt att beröfva

parterna möjlighet att under den vanliga rättegångsordningens former

utreda och styrka sina påståenden; och med hänsyn härtill torde det

senare alternativet — tvistens förläggande till allmän domstol — vara

att föredraga. Detta innebär emellertid icke med nödvändighet, att

anspråket redan från början skulle framställas genom anhängiggörande

af rättegång mot kronan. En dylik anordning skulle i alla de fall,

der anspråkets rättmätighet från första stund vore uppenbar och något

bestridande från kronans sida alltså ej kunde förväntas, allenast föranleda

onödig kostnad och tidspillan. Lika naturligt som det i allmänhet

är, att en rättstvist anhängiggöres först då enskild uppgörelse ej

kunnat åstadkommas, synes det i förevarande fall vara, att rättegång

ifrågakommer endast då olika meningar om kronans ersättningsskyldighet

verkligen yppas. Det synes mig derför, att någon form borde

stadgas för erhållande af ett beslut från kronans sida, huruvida fordrad

ersättning må kunna utan domstols åläggande utbetalas, och torde hinder

ej möta att göra det till en skyldighet för den, som anser sig till ersättning

berättigad, att innan han vid domstol anhängiggör sitt anspråk

framställa detsamma för pröfning i nyss angifna hänseende. Beslutanderätten

härutinnan synes mig böra utöfvas af Kongl. Maj:t efter ansökning

ingifven till justitiedepartementet. Till undvikande af oskäligt

dröjsmål med ersättningsfrågans afgörande och deraf följande olägenheter

för kronan, torde viss fatalietid lämpligen kunna stadgas såväl

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kong!. May.ts Nåd. Proposition N:o 6. 17

för anspråkets framställande hos Kongl. Maj:t som för rättegångs anhängiggörande.

Under åberopande af hvad jag nu anfört hemställer jag, att 2 och

3 §§ måtte i öfverensstämmelse dermed omarbetas.»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Lika med justitierådet Thollander och på af honom anförda grunder

anser äfven jag statens ersättningsskyldighet ej böra inträda förr

än det utslag, hvarigenom embets- eller tjenstemannen förklarats saker

till tillgreppet och förskingringen, vunnit laga kraft.

Erfarenheten lärer gifva vid handen, att exekutorer ganska sällan

komma i tillfälle att förskingra annan egendom än penningar. Enär

svårighet vanligen icke möter att få utrönt beloppet af de förskingrade

medlen, torde vid de flesta förskingringsbrott, hvarå lagförslaget har afseende,

ransakningen med den brottslige eller, derest ransakning af

skäl, som i 2 § anges, ej kan ega rum, den inventering eller undersökning,

som skall ligga till grund för utfärdandet af Kongl. Maj^s

befallningshafvandes i samma § antydda kungörelse, i regeln gifva tillräckligt

stöd för den genom brottet skadelidandes anspråk på ersättning

af allmänna medel, så att anspråkets rättmätighet icke med fog kan

dragas i tvifvel. I de fall åter, då vederbörande å kronans vägnar

vare sig i följd deraf, att erforderlig upplysning rörande skadans omfång

icke anses vara förebragt, eller af annan orsak finna framstäld

ansökan om ersättning böra helt och hållet eller delvis afslås, föreligger

en verklig rättstvist, hvilken, särskildt med hänsyn dertill, att den i

allmänhet torde bero på utredning angående värdet af fordringsbevis

eller annan af den brottslige förskingrad lösegendom, synes böra handläggas

af underrätten i den ort, der brottet timat, vid hvilken domstol

omförmälda utredning lättast och säkrast kan åvägabringas. I betraktande

häraf och då de föreslagna bestämmelserna rörande behandlingen

af ersättningsanspråk mot kronan synas, på sätt i justitierådet Thollanders

yttrande närmare utvecklats, leda till allt för stor tidsutdrägt

med frågans afgörande och torde kunna, till båtnad för så väl kronan

som den enskilde, väsentligen förenklas, hemställer jag, huruvida icke

föreskrifterna i ämnet lämpligen må inskränkas derhän: att den ersättningssökande

skall, vid äfventyr att han förlorar sin rätt mot kronan,

inom sex månader från den dag, då laga kraft åkommit domstolens

utslag i ransakningsmålet, eller Kongl. Maj:ts befallningshafvande låtit

i allmänna tidningarne kungöra, att brist yppats i medel eller annat,

som afliden eller rymd embets- eller tjensteman i kraft af sin tjenst

haft om händer, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifva sin till

Bih. titt lliksd. Prat. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 6 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Kongl. Maj:t stälda ansökning om ersättningens utbekommande; att

Kongl. Majt:s befallningshafvande åligger att ansökningen jemte eget

utlåtande till justitiedepartementet insända; samt att Kongl. Maj:t profvar

ersättningsfrågan, med hänvisning för sökanden, derest hans ersättningsanspråk

afslagits eller endast till eu del bifallits, att sin talan, i

den mån Kongl. Majrts beslut dertill föranleder, efter stämning mot

kronan utföra vid allmän domstol i den ort, der tillgreppet och förskingringen

egt rum; och torde af enahanda skäl, som föranledt komiterade

att föreslå en fatalietid af sex månader för ingifvande af ansökan

om ersättning, samma fatalietid, räknad från dagen för Kongl. Maj:ts

beslut, böra stadgas för anhängiggörande af stämningstalan mot kronan.»

Justitierådet Huss instämde med justitierådet Lindbäck.

Justitierådet Lilienberg utlät sig:

»Jag är af samma mening som justitierådet Lindbäck men hem

ställer, om det ej borde bestämdt utsättas, både, såsom kammarrätten

hemstält, till hvilken befallningshafvande ansökningen bör inlemnas,

och hvilket forum, som skall upptaga rättstvisten. I sistnämnda afseende

kunde det annars vara ganska tvifvelaktigt, hvar talan skall

anhängiggöras.

I öfrigt ville jag hemställa, om icke de föreslagna stadgandena,

med afseende å den längre tid, som kan komma att förflyta intill medlens

utbetalande, borde innehålla, att den ersättning, som på ena eller

andra sättet bestämmes, skall omfatta äfven ränta eller dylik godtgörelse,

beräknad från den tid medlen bort vara hos embets- eller tjenstemannen

tillgängliga.»

Justitierådet Skärm, som ansåg sig, för den händelse att hvad han

vid 1 § yttrat om behofvet af förslagets väsentliga omarbetande ej

skulle finnas förtjent af afseende, böra uttala sig rörande förslagets

särskilda bestämmelser, instämde i hvad justitierådet Lindbäck rörande

2 och 3 §§ yttrat.

Vid 4 §.

Högsta domstolen anmärkte, att, derest, såsom vid 2 och 3 §§ hemstälts,

viss fatalietid stadgas för talans instämmande till domstol, torde

rätt till provokatorisk talan för kronan ej behöfva ifrågakomma och

förevarande § alltså böra utgå.

Vid 6 §.

Högsta domstolen anmärkte, att, i händelse dess hemställan, att

ersättningsfrågan ej måtte få upptagas förr än laga kraft åkommit

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kong! Maj:ts Nåd Proposition N:o 6.

19

utslag, hvarigenom förskingringsbrottet konstaterats, godkändes, blefve

deraf en följd att denna § borde utgå.

Justitierådet Thollander anförde vidare:

»Beträffande §§-nas ordningsföljd synes det mig som om, då innehållet

af § 7 innefattar en utsträckning af hvad i § 1 stadgas, förstnämnde

§ bort hafva sin plats i omedelbart sammanhang med § 1.

Derigenom vunnes mera öfverskådlighet, i det att först angåfves hela

omfattningen af den ansvarighet staten iklädde sig, och derefter de former,

under hvilka denna ansvarighet kunde göras gällande.

I afseende å titeln till förevarande lagförslag hemställer jag, att

densamma, såsom onödigt vidlyftig, måtte på lämpligt sätt förkortas.

Orden: »i vissa fall» torde i alla händelser kunna utgå, (jfr »Lag angående

ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade och dömde»)

och kunde titeln möjligen lyda: Lag angående ersättning af allmänna

medel för skada genom brott af vissa embetsmän».

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Angående förenklingen af lagens rubrik synes det mig vara nog,

om deri angåfves, att lagen handlade om ersättning af statsverket för

förskingrade medel».

2:o) Förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken.

Justitierådet Thollander, med hvilken justitierådet Huss instämde,

anförde: Det föreslagna tillägget till denna §, enligt hvilket staten, då

den ersatt egendom, som af embets- eller tjensteman förskingrats, skulle

för sin regressfordran hos den brottslige åtnjuta förmånsrätt, vore, såsom

af motiven framginge, grundadt på den uppfattning, att staten i

och med ersättningens utbetalande borde inträda i samma rättsliga

ställning gent emot brottslingen, som förut intagits af den, till hvilken

ersättningen utgått. Uppenbarligen kunde stadgandet ock endast från

en dylik ståndpunkt anses berättigad! Det kunde emellertid sättas i

fråga, huruvida förslagets genomförande icke i sjelfva verket skulle för

vissa fall bereda staten bättre rätt än som tillkommit egaren af det

förskingrade. Enligt ordalydelsen af de för närvarande gällande och i

förslaget bibehållna bestämmelserna i förevarande lagrum vöre det nemligen

ej hos andra embets- eller tjenstemän än kronans, som enskilda

personer egde förmånsrätt för fordran, som uppkommit genom egendoms

förskingring; och i fråga om vissa af de exekutiva organ, för

hvilkas förskingringsbrott staten enligt hvad nu föresloges skulle ikläda

sig ansvarighet, kunde det med skäl dragas i tvifvelsmål, huruvida de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

borde under uttrycket kronans embete- eller tjensteman inbegripas. Detta

gälde nemligen de i städerna tillsatta exekutorer, hvilka, såsom i allmänhet

antagna och aflönade af stadskommunerna sj elfva, närmast vore

att anse såsom dessa kommuners tjensteman.

Med hänsyn till det sålunda anförda hemstäldes om sådan ändring

i förevarande §, att de särskilda stadgandena om förmånsrätt för den

enskilde målsegandens skadeståndsfordran och för kronans genom skadeståndets

utgifvande uppkomna regressfordran blefve till sin omfattning

fullt öfverensstämmande.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Den lagskipning, som enligt motiven föranledt det föreslagna

tillägget, liar egentligen afsett tillämpningen af denna §:s stadgande

om kronans förmånsrätt för förskingrade uppbördsmedel; och då det

för öfrigt kan befaras, att antagandet af förslaget lätt kan leda till

en sådan lagtolkning, att exempelvis en kronofogde, som på grund af

den honom åliggande ansvarighet för länsmans åtgärder ersatt förskingrade

medel, skulle, i saknad af uttryckligt stadgande om kronofogden

i sådant fall tillkommande förmånsrätt hos länsmannen gå förlustig

sådan rätt, hvilken deremot efter nu gällande lag i dess oförändrade

skick antagligen tillkommer honom, synes det mig lämpligare,

att stadgandet meddelas under den formen, att i 5 § af nästföregående

lagförslag bestämmes, att kronan vid återsökandet af utbetald ersättning

skall ega samma rätt, som målseganden tillkommit».

3:o) Förslag till lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och

164 §§ utsökning slag en den 10 augusti 1877.

Mot detta förslag framstäldes inom högsta domstolen följande anmärkningar

:

Vid 86 §.

Justitierådet Thollander, med hvilken justitieråden Lindbäck, Huss

och Skärm instämde, ansåg att, till meningens förtydligande, efter orden

»utöfver sex månader» borde tillfogas orden »från den dag, utmätningsmannen

mottagit de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar».

Justitierådet Lilienberg anförde:

»Utom det att den tid, från hvilken de sex månaderna böra räknas,

icke finnes angifven, synes förslaget äfven i ett annat afseende

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

21

vara otydligt. Dä deri stadgas, att målet ej må genom det lemnade

anståndet uppehållas utöfver sex månader, stannar man i villrådighet,

huru det skall förfaras i det fall, att målet kunnat bringas till slut

inom sex månader, men till följd af ett kortare anstånd kommit att

uppehållas utöfver denna tid. En förändrad redaktion synes mig derföre

erforderlig, dervid nyssnämnda stadgande borde uteslutas, så att

lagrummet endast innehölle, att, om lemnadt anstånd fortfar vid utgången

af den stadgade tiden, ansökning-en skall vara förfallen och utmätningen

återgå.»

Vid 143 §.

Justitierådet Thollander anförde:

»Beträffande de föreslagna nya bestämmelserna rörande förfarandet

med penningemedel, som utmätningsman för borgenärs räkning uppburit,

angifver förslaget ej hvilken tid skall tagas till utgångspunkt

vid beräknande af de åtta veckor, hvarunder sådana medel skola hos

utmätningsmannen tillhandahållas borgenären. Att, såsom i motiven

antydes, nämnda tidrymd skall räknas från den dag, då medlen först

blifvit för lyftning tillgängliga, kan nemligen ej utan bestämdt stadgande

tagas för gifvet. Mot en dylik regel kan för öfrigt erinras, att

då det jemlik! 116 § utsökningslagen i bill, hvarom här är fråga, beror

af utmätningsmannen att inom vissa gränser bestämma, hvilken dag

medlen tidigast få lyftas af borgenären, denne icke utan meddelande

härom från utmätningsmannen är i tillfälle att beräkna tiden för medlens

öfversändande till ränteriet. Denna olägenhet synes lättast kunna

undgås derigenom, att man läte den föreslagna tiden af åtta Veckor

löpa från den dag, då medlen enligt 116 § senast skulle vara för borgenären

tillgängliga; och hemställer jag, att ett härtill syftande stadgande

måtte införas i första punkten af förevarande §.

Det i tredje punkten af denna §:s första stycke upptagna stadgande

rörande fordringsbevis, som borgenär för utmätnings vinnande

öfverlemna! till utmätningsman, tarfvar, enligt min tanke, en förändrad

affattning, som tydligare än den nu föreslagna angifver, att stadgandet

eger tillämpning allenast då efter utmätningsärendets behandling fordringsbeviset

skall återställas till borgenären, samt att den tid af åtta

veckor, hvarunder beviset i hvarje fall skall tillhandahållas hos utmätningsmannen,

bör räknas från den dag borgenärens rätt att återfå beviset

inträdt. Under alla förhållanden erfordras, derest min hemställan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

i fråga om första punkten godkännes, i sammanhang dermed någon

jemkning i redaktionen af tredje punkten.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitieråden Huss och Skärm

instämde, yttrade:

»Då saknaden af närmare föreskrift angående tiden, från hvilken

de här omförmäla åtta veckor skola löpa, torde kunna gifva anledning

till missförstånd, tillstyrker jag, att §:n i denna del måtte erhålla

sådan förändrad affattning, som utmärker, att sagda åtta veckor skola

beräknas från det borgenären eger rätt att medlen utfå.»

Justitierådet Lilienberg utlät sig:

»Förutom det af andra ledamöter anmärkta förhållande, att bestämmelse

saknas från hvad tid de åtta veckorna skola räknas, i hvilket

afseende särskilda stadganden erfordras hvad influtna medel angår

och beträffande fordringsbevis, som skola återställas, torde äfven böra

erinras, att, genom användande af uttrycket »Lag samma vare» i tredje

punkten, undantages äfven här det fall, som i 137 § sägs, hvilket dock

knappast lärer varit afsedt att undantagas.»

I fråga slutligen om bestämmelsen rörande tiden för den nya lagens

trädande i kraft hemstälde justitieråden Skärm, Huss, Lindbäck

och Ti biländer, att till förebyggande af hvarje tvifvel derom, att äldre

stadganden skulle ega tillämpning å mål, som vid sagda tid vore anhängiga,

ett uttryckligt förbehåll derom måtte meddelas.

Justitierådet Lilienberg yttrade härom:

»Det torde knappast vara nödigt att i afseende å de vid lagens

trädande i kraft anhängiga utmätningsmål bibehålla vare sig det nuvarande

förfarandet, att exekutorerna få hafva medel och fordringsbevis

hos sig qvarliggande, eller fordringsegarnes nuvarande obegränsade rätt

att lemna anstånd med utmätningens fortgång. Endast för det fall,

att borgenär före lagens trädande i kraft lemnat gäldenär anstånd med

betalningen, torde böra stadgas, att detta anstånd icke skall medföra

sådan verkan, som i 86 § sägs, enär borgenärens utmätnifigsansökning

i detta fall icke utan kränkning af hans rätt skulle kunna förklaras

förfallen.»

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

23

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 30 december 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

Claéson,

Dyrssen,

Justitieråden: Carlson,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Högsta domstolens yttrande öfver de enligt statsrådsprotokollet

öfver justitiedepartementsärenden den 15 oktober 1897 till högsta domstolen

remitterade förslag till

1) lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,

förorsakad af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål har

befattning;

2) lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken; samt

3) lag angående ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen

den 10 augusti 1877.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda förslag samt

högsta domstolens deröfver afgifna utlåtande äfvensom öfriga yttranden

i ärendet anförde departementschefen:

»Beträffande det första af de remitterade förslagen — förslaget till

lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, förorsakad

af embets- eller tjensteman, som med utsökningsmål har befattning

— har en bland högsta domstolens ledamöter uttalat den mening,

att statens ansvarighet för egendom, som embets- eller tjensteman

under de i förslaget angifna förhållanden fått om händer, ej borde,

såsom i förslaget skett, begränsas till det fall, att egendomen af statstj

enaren tillgripits och förskingrats, utan kunna göras gällande äfven

der egendomen annorledes vare sig i följd af embetsförseelse eller

olyckshändelse gått förlorad eller skadats medan den stått under statstjenarens

vård. Till stöd härför har hufvudsakligen anförts, att i vissa

fall, på hvilka förslaget skulle ega tillämpning — nemligen då egendom

blifvit för fullföljd af talan eller enligt utsökningslagens bestämmelser

nedsatt i landtränteri — staten redan på grund af gällande

lagstiftning måste anses stå i ovilkorlig ansvarighet för hvad af dess

organer mottagits, samt att i öfriga fall, som af förslaget berördes, rättvisa

och billighet syntes kräfva, att staten, då den genom sina exekutiva

myndigheter fråntoge den enskilde hans egendom, också utan

inskränkning svarade för det omhändertagna, så länge detta vore i

statens eller dess tjenares vård.

I anledning häraf må till en början erinras, att, med hänsyn till

gällande bestämmelser om handhafvande af de till landtränterierna inflytande

medel, hvad der blifvit nedsatt ej lärer kunna hänföras till

sådan, af exekutiv myndighet omhänderhafd egendom, som i förslaget

afses; och torde alltså förslagets bestämmelser ej medföra någon som

helst rubbning i de grundsatser, som kunna anses gälla i fråga om

statens ansvarighet för egendom, som i ränteri insatts.

Hvad åter angår omfattningen af statens ansvarighet för sådan

egendom, som förslaget åsyftar, må väl erkännas, att vissa billighetsskäl

synas tala för statens åtagande af ansvarighet ej allenast för förlust,

som uppkommer genom egendomens förskingring, utan äfven för

skada, som genom annan embetsförseelse eller genom olyckshändelse

åkommer egendomen medan den står under embets- eller tjenstemans

vård; men att tillräcklig anledning för närvarande föreligger att

i lagstiftningen genomföra en så vidsträckt statsansvarighet, synes med

fog kunna dragas i tvifvelsmål. I motsats till förskingringsbrotten,

hvilka enligt sakens natur förutsätta ekonomiskt obestånd hos den

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

brottslige, torde öfriga embetsförseelser, om hvilka här kan blifva fråga,

endast i sällsynta undantagsfall medföra skada af så stor omfattning,

att ersättning ej kan gäldas af den felande sjelf eller öfverordnad

tjensteman, der sådan enligt lag står i ansvarighet för skadan; och att

egendom, som för enskild persons räkning omhänderhafves af exekutiv

myndighet, genom olyckshändelse går förlorad eller tager skada, torde

likaledes vara ytterst sällsynt. Under sådana förhållanden synes något

praktiskt behof af en längre gående lagstiftning än den nu föreslagna

desto mindre föreligga, som ersättning af allmänna medel äfven utan

lagstiftning lärer kunna, der omständigheterna pröfvas böra dertill föranleda,

beredas genom särskildt beviljade anslag. I öfrigt må erinras,

att frågan om statens skyldighet att ersätta förlust, som uppkommit

genom olyckshändelse, måste bedömas efter helt andra grunder än dem,

som i nu'' förevarande förslag vunnit tillämpning. I betraktande af hvad

nu anförts och under erinran tillika, att den framställning från Riksdagens

sida, som föranledt utarbetandet af det nu föreliggande förslaget,

ej afser skada genom olyckshändelse, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t

vid tillsättande af den komité, som uppgjort förslaget, ej funnit komiténs

uppdrag böra omfatta frågan om sådan ansvarighet, anser jag mig ej

böra tillstyrka, att förslaget varder i enlighet med nyssberörda, af endast

en ledamot i högsta domstolen gjorda erinran omarbetadt.

Enligt förslaget skall, så snart en embets- eller tjensteman af domstol

förklarats saker till förskingring af egendom, hvarom här är fråga,

ansökning om ersättnings utbekommande af allmänna medel kunna

pröfvas och bifallas utan hinder deraf, att utslaget ej vunnit laga kraft,

med rätt för kronan att, i händelse embets- eller tjenstemannen i högre

rätt frikännes, söka återvinning af hvad på grund af den lägre domstolens

utslag utbetalts. Härutinnan har förslaget föranledt anmärkning

af högsta domstolen, som ansett statens intresse kräfva, att såsom

vilkor för dess ersättningsskyldighet uppstäldes, att det fällande utslaget

egde laga kraft. Enligt erfarenhetens vittnesbörd inträffar emellertid

högst sällan, att en embets- eller tjensteman, som i lägre domstol

pröfvats saker till förskingring, varder i högre rätt frikänd, och i

allt fall lärer staten i sådan händelse kunna med sannolikhet påräkna

att af sökanden återbekomma det utgifna beloppet. Vid sådant förhållande

synas de olägenheter förslagets bestämmelser skulle för staten

medföra ej vara af afsevärd betydelse. Deremot måste det, på sätt i

förslagets motiv närmare framhålles, anses för målseganden innefatta

en väsentlig förmån, att ersättning kan utgå så snart ett fällande

domstolsutslag föreligger. Tillräcklig anledning torde derför saknas

Bih. till Eiksd. Brot. 1899. 1 Savil. 7 Afd. 6 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

att uti ifrågavarande hänseende frångå den ståndpunkt förslaget intager.

I afseende å de i förslagets 2 och 3 §§ upptagna bestämmelser

angående behandlingen af ersättningsanspråk mot kronan har högsta

domstolen framhållit, att då ersättningsfrågan finge från kammarrätten,

der den enligt förslaget skulle anhängiggöras, fullföljas hos högsta domstolen,

samt i hvardera af dessa instanser kunde hänvisas till allmän

domstol, det slutliga af görandet understundom ej skulle kunna ega rum

förrän frågan genomgått fem särskilda domstolsinstanser; och har

högsta domstolen, till åstadkommande af förenkling härutinnan, hemstält

om sådan ändring i förslaget, att ersättningsfrågan i första hand

komme att behandlas af Eders Kongl. Maj:t i statsrådet och, i händelse

anspråket dervid funnes ej kunna omedelbart bifallas, förvisas till allmän

domstol att efter stämning anhängiggöras. Den åsyftade förenklingen

torde emellertid lämpligen kunna vinnas utan rubbning i det

föreslagna stadgandet om ersättningsanspråkets anhängiggörande i kammarrätten.

Derest nemligen kammarrättens behandling af ärendet —

som enligt förslaget kan utmynna i ett för framtiden bindande ogillande

af anspråket — inskränkes till pröfning af frågan, huruvida ersättningbör

omedelbart tilläggas sökanden eller denne hänvisas till allmän

domstol, synes hinder ej möta att stadga förbud mot klagan öfver kammarrättens

utslag. En dylik anordning, hvilken i samma mån som

frågans omedelbara hänskjutande till Eders Kongl. Maj:ts pröfning är

egnad att afhjelpa de af högsta domstolen anmärkta olägenheter, torde

eg a företräde bland annat derutinnan, att i händelse yppad balans hos en

exekutiv embets- eller tjensteman omfattar, förutom enskilda medel, jemväl

af embets- eller tjenstemannen innehafd kronouppbörd — hvilket enligt

erfarenhetens vittnesbörd i allmänhet är fallet — frågan om den enskildes

rätt till ersättning af statsmedel esomoftast kan vinna handläggning

i sammanhang dermed, att uti det på kammarrättens pröfning

ankommande balansmålet det mot den enskilde begångna förskingringsbrottet

kommer under bedömande, något som uppenbarligen från såväl

målsegandens som det allmännas synpunkt måste anses lämpligt.

Af högsta domstolen har blifvit anmärkt, att viss fatalietid borde

bestämmas för ersättningsanspråks anhängiggörande hos allmän domstol

i de fall, då enligt 3 § frågan dit hänvisades; i sammanhang hvarmed

hemstälts om uteslutande af det i 4 § intagna stadgande om rätt för

kronan att genom stämning till domstol påkalla pröfning af ett dit

hänvisadt ersättningsanspråk. Då emellertid eri bestämmelse, som kan

föranleda talans förlust, ej bör utan tvingande skäl meddelas, samt det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

27

ändamål, som den af högsta domstolen förordade bestämmelsen afser

att fylla — beredande af utväg för kronan att i tid göra gällande

regresstalan mot den brottslige — i lika hög grad uppnås genom det i

4 § införda stadgande, hvilket för öfrigt, på sätt i förslagets motiv erinras,

står i öfverensstämmelse med föreskrifter, som lagstiftningen för

liknande fall redan innehåller, synes förslaget uti ifrågavarande hänseende

böra lemnas orubbadt.

I enlighet med en inom högsta domstolen framstäld erinran torde

den i 2 § upptagna föreskrift om ansöknings ingifvande till Konungens

befallningshafvande böra förtydligas genom uttryckligt angifvande, att

härvid afses befallningsbafvanden i det län, der den brottslige embetseller

tjenstemannen haft sin befattning.

I fråga om förslaget till lag angående ändrad lydelse af 17 kap.

11 § handelsbalken hafva två ledamöter i högsta domstolen anmärkt,

att då, enligt ordalydelsen af de för närvarande gällande och i förslaget

bibehållna bestämmelserna i förevarande lagrum, enskilde personer ej

bos andra embets- eller tjenstemän än kronans egde förmånsrätt för

fordran, som uppkommit genom egendoms förskingring, samt det kunde

dragas i tvifvelsmål, huruvida de af städerna antagna och aflönade

exekutorer vore att till sådana embets- eller tjenstemän hänföra, det

föreslagna tillägget till paragrafen, enligt hvilket kronan i hvarje fall,

då den ersatt egendom, som af embets- eller tjensteman förskingrats,

skulle för sin regressfordran hos den brottslige njuta förmånsrätt, möjligen

skulle under vissa förhållanden bereda kronan bättre rätt än som

tillkommit egaren af det förskingrade.

Enligt, min tanke kan emellertid åt nyssberörda stadgande om enskildes

förmånsrätt hos kronans embets- eller tjenstemän icke skäligen

gifvas en sådan tolkning, att de i städerna tillsatta exekutiva tjenstemän

ej komme att derunder inbegripas. Utsökningsväsendet är till sin

natur en statsangelägenhet, och de personer, som enligt lag dermed

hafva befattning, måste så till vida, oberoende af sättet för deras antagande

och aflönande, anses såsom statens tjenare. Vid sådant förhållande

torde från den af nyssbemälde ledamöter angifna synpunkt

anledning ej föreligga att vidtaga ändring i förslaget.

I förslaget till lag angående ändrad lydelse af vissa §§ i utsökningslagen

synas med anledning af erinringar, som inom högsta domstolen

framstälts, vissa mindre redaktionsjemkningar böra företagas,

hvarjemte sista stycket af 85 § torde böra ändras till öfverensstämmelse

med lagen den 1 juli 1898 angående ändrad lydelse af 86 § utsökningslagen».

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Departementschefen uppläste härefter särskilda i enlighet med hvad

af honom anförts affattade förslag till lag om ersättning af allmänna

medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embets- eller tjensteman,

till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 11 § handelsbalken samt till lag

om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§ utsökningslagen; och hemstälde

departementschefen, att dessa förslag måtte jemlikt § 87 regeringsformen

för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkta

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder lemna bifall; och skulle nådig proposition, af

den lydelse bilagan litt. E. vid detta protokoll utvisar,

till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1899:47 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af embetseller s. 1 i texten