Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken

1900-01-19 · 116 sidor, varav 111 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 111 av 116 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1900:24, Med förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

I

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

N:o 24.

w » . * 0 >

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap.

4 och 11 §§ handelsbalken; gifven Stockholms slott den

19 januari 1900.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete; och

2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Riksd. Prot. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. It) Iläft. (N:o 24.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, och bär

lian ej uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig skadan,

vare i de fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att

utgifva ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Såsom arbetare skall enligt denna lag anses jemväl arbetsförman.

2 §•

Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgivare,

. der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld

verksamhet, nemligen:

1) sågverks- eller brädgårdsrörelse;

2) upptagning af is eller torf;

3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, bruksrörelse eller annan verksamhet,

som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster

och ej är att anse såsom handtverk;

4) fabriksrörelse;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller

qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning,

att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;

6) boktryckeriverksamhet;

7) tillverkning af explosiva varor;

8) skorstensfejareverksamhet;

9) flottning;

10) lastning eller lossning af varor;

11) jernvägs- eller spårvägstrafik;

12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande al

väg- eller vattenbyggnad;

13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring

eller taktäckning;

14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller

kloakledningar.

Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som

härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.

I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring

till jordbruk.

3 §.

Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 §

omförmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig

enligt 1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen

af den verksamhet.

4 §•

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning åt den skadades

arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona i

sjukhjelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess den

skadade blifvit, från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld eller

olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre hundra

kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans

minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet visat sig

medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan;
3:o)

om olycksfallet inom två år medfört döden:

a) begrafningshjelp med sextio kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af etthundratjugu

kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en

årlig lifränta af sextio kronor från dödsfallet till dess det uppnått

femton års ålder; dock att lifränta icke utgår till enka, när äktenskapet

slutits efter olycksfallet, och att, der lifräntor till efterlefvande skulle

sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i förhållande till

hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så

länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

5 §•

1 mom. Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta

enligt denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i

riket bosatta. För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag

berättigad är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Från hvad i detta mom. är föreskrifvet eger Konungen, under förutsättning

af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst

land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.

2 mom. För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff

eller tvångsarbete, må han ej uppbära lifräntan.

6 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp

för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta i förskott

för hvarje kalenderqvartal å qvartalets första dag, utan återbetalningsskyldighet

i händelse under qvartalet rätten till lifräntan skulle upphöra

eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.

7 §■

Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från

kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag

af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbetaren

på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

annat sätt än i 9 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp och

lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva,

afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan

eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättningsskyldighet

åligger arbetsgifvaren.

Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af

olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

8 §•

Den, som är berättigad till ersättning enligt denna lag, vare ej

deraf hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan gorå''gällande den rätt

till skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom

enligt allmän lag eller särskild författning; dock att. arbetsgifvaren må

från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna

lag utgår.

År annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren,

sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe

berättigad att uttaga skadeståndet för så vidt motsvarande ersättning

enligt denna lag utgår.

9 §•

Konungen eger meddela försäkringsanstalt, som pröfvas erbjuda

nödig säkerhet och i öfrigt vara på tillfredsställande sätt anordnad,

tillstånd att genom försäkring öfvertaga arbetsgifvares i denna lag

stadgade ersättningsskyldighet med den verkan, att arbetsgifvaren, så

långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldigheten fri. Till

följd af försäkring i sålunda erkänd försäkringsanstalt ege anstalten, beträffande

de försäkrade ersättningsbeloppen, enligt de i 7 och 8 §§

stadgade grunder göra afdrag för utbetaldt skadestånd eller söka sitt

åter af arbetsgifvaren eller annan, som kan till utgifvande af skadestånd

förbindas.

Tillstånd, hvarom i denna § sägs, kan af Konungen återkallas.

10 §.

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra

döden eller annan påföljd, som i 4 § är sagd, åligge det arbetsgifvaren

eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller kom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mun, arbetsföreståndaren att om olycksfallet ofördröjligen göra skriftlig

anmälan hos polismyndigheten i orten, med bifogande, på arbetsgifvarens

bekostnad, af läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet

och den skadades tillstånd. År den skadade af arbetsgifvaren

försäkrad på sätt i 9 § afses, skall uppgift derom och om

försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter om

anmälans innehåll meddelas af Konungen.

Då anmälan skett om olycksfall, hvarom nu är sagdt, eller sådant

olycksfall eljest kommit till polismyndighetens kännedom, skall denna

så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet; dock att, der

anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade förklaring

att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter, att ersättning

enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras allenast om

polismyndigheten finner sådan nödig.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet kronofogden, i

Stockholm öfverståthållareembetet och i öfriga städer magistraten eller,

der sådan ej finnes, stadsstyrelsen. Kronofogden åligge att ofördröjligen

aflemna de inkomna handlingar^ äfvensom, der undersökning hållits,

protokoll deröfver till Konungens befallningshafvande.

11 §■

Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och öfverenskomma

ej heller parterna att hänskjuta tvist om ersättningen till

slutligt afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust,

ersättningskrafvet hos domstol anhängiggöras inom två år från olycksfallet

eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom

samma tid från det döden inträdde.

12 §.

Tvist om ersättning enligt denna lag skall anhängiggöras vid allmän

underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes,

har sätt bo och hemvist.

År sådan tvist anhängiggjord, infordre rätten eller domaren protokoll

och öfriga handlingar, som i 10 § omförmälas. Rätten ege,

der så nödigt pröfvas, från kommerskollegium inhemta yttrande, huruvida

det arbete, hvari den skadade var stadd, är sådant, som i denna

lag afses, samt hos kommerskollegium och medicinalstyrelsen äska

gemensamt utlåtande, i hvad mån viss kroppsskada skall anses åstadkomma

nedsättning af arbetsförmågan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller

angår tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten, på kärandens

yrkande, förordna, att ett skäligt belopp, i senare fallet ej understigande

hvad svaranden medgifvit, skall utbetalas till käranden i afräkning

på hans fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas

i samma ordning som slutligt utslag.

Har rätten förordnat om förskottsbetalning efter ty nu är sagdt

eller genom slutligt utslag ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge

sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

13 §.

Inträder, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols

eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, synnerlig

förändring i den skadades tillstånd, må inom två år från ersättningens

bestämmande talan om jemkning i ersättningen medelst stämning anhängiggöras.

Rätt domstol för sådan talans upptagande är den underrätt,

som dömt om ersättningen, eller, der ersättningen bestämts af

skiljemän eller genom aftal, allmän underrätt i den ort, der olycksfallet

inträffat. Jemkning må ej afse ersättning, som belöper på tiden före

den dag, då stämningen delgafs svaranden; sökes jemkningen af den

ersättningsskyldige, må den ej heller verka rubbning i rätten till ersättning,

som före sagda dag förfallit till betalning.

14 §.

Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, skall utdelningen

för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda

beloppet af räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i

konkursen bestämd är eller å hvilken betalning dessförinnan får uppbäras,

och af den lifränta, som enligt 6 § förfaller före nämnda dag,

jemte laga ränta derå.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd försäkringsanstalt

finnes, utdelningen för räntans kapitalvärde ej af arbetaren

lyftas, utan skall med det belopp, som å kapitalvärdet utgår, genom

konkursförvaltningens försorg åt arbetaren inköpas lifränta i sådan anstalt;

finnas flere erkända anstalter, ege arbetaren gifva anvisning, i

hvilken anstalt lifränta!) skall inköpas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

15 §.

Försummar den ersättningsskyldige att vid anfordran betala lifränta,

som förfallen är, ege räntetagaren, der hans fordran grundar sig

på skriftligt aftal eller på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor

söka förklarande, att lifräntans kapitalvärde skall vara till betalning

förfallet. Visas ej inom viss af öfverexekutor förelagd tid,

högst åtta dagar från föreläggandets delgifniug, att den förfallna lifräntan

jemte laga ränta derå och ersättning för kostnader till belopp,

som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, blifvit gulden, skall öfverexekutor

ålägga gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans

kapitalvärde den dag, då betalning sker, och af den lifränta,

som enligt 6 § förfaller före nämnda dag, jemte laga ränta derå. Beträffande

dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors beslut

gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är stadgadt; dock

att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt, domstolen

allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvarefter sökanden

eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.

Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen

uttaga. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd

försäkringsanstalt finnes, hvad å lifräntans kapitalvärde influtit ej af

arbetaren lyftas, utan skall dermed genom öfverexekutors försorg inköpas

lifränta efter ty i 14 § är för der afsedda fall föreskrifvet.

16 §.

Nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse eller flyttar han utrikes

eller öfvergår rörelsen på annan i följd af dödsfall eller genom öfverlåtelse

eller sättes rörelsen under liqvidation, må lifräntetagare, hvilkens

fordran grundar sig på skriftligt aftal eller på laga kraft egande slutligt

beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande för arbetsgifvaren eller

för hans sterbhusdelegare att för lifräntan hos öfverexekutor ställa pant

eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs. Försämras den

stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt äska ställande af ny

säkerhet. Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är

ingången såsom för egen skuld.

Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga

gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde

den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som enligt

6 § förfaller före nämnda dag, jemte laga ränta derå.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 24.

Beträffande handläggning af mål, som i denna § afses, och klagan

öfver öfverexekutors beslut, så ock i fråga om uttagande och

användning af hvad gäldenären förpligtats utgifva vare lag som i 15 §

är sagdt.

17 §■

Med lifräntas kapitalvärde förstås i 14, 15 och 16 §§ det belopp,

hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt.

Finnes ej erkänd försäkringsanstalt, skall kapitalvärdet efter en

räntefot af tre och en half för hundrade om året uppskattas med användande

af den dödlighets- och lifslängdstabell för riket, hvilken af

vederbörande myndighet sist blifvit utgifven, innan denna lag trädt i

kraft.

18 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty

ej för gäld i mät tagas.

19 §.

Aftal om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas,

eller om hänskjutande af tvist angående ersättningen till slutligt afgörande

af skiljemän vare emot ersättningstagaren utan verkan, så framt

det ej skriftligen slutits efter olycksfallet eller, då fråga är om begrafningshjelp

eller om lifränta åt skadad arbetares enka eller barn, efter det

den skadade afled.

Afser aftal att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en

gång erläggas visst belopp, vare det aftal ej gällande, utan så är att

lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om året.

20 §.

Försummar arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven

ordning göra anmälan, hvarom i 10 § är sagdt, bete från och med

fem till och med två hundra kronor. Meddelar någon i sådan anmälan

mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes med böter från och med

tjugufem till och med ett tusen kronor, der ej å förseelsen straff är i

allmänna strafflagen utsatt.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Bi/i. till liikml. Piot. 1900. 1 Sam!. 1 Af,t. 18 ljuft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

21 §.

Genom denna lag upphäfvas bestämmelserna i lagen angående

ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, i

hvad de afse skyldighet för jernvägs egare eller innehafvare att utgifva

ersättning, då i följd af jernvägs drift arbetare eller arbetsförman, som

är stadd i jernvägens tjenst eller arbete, under förrättandet deraf varder

dödad eller skadad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902, men eger ej tillämpning

i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola

erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,

eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods

afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens

uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda

under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött

hafva, så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares

dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan

begrafningshjelp, för sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller

under samma tid, jemlikt särskild lag, förfallen lifränta, som det enligt

nämnda lag åligger gäldenären att med anledning af timadt olycksfall i

arbete utgifva.

11 §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors,

fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare;

kronans, Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade

kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,

som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd

hos dem innestår, så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

tjensteman för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit.

Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embete- eller

tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker

sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början

belöpande sjukhjelp eller efter konkursens början, jemlikt särskild lag,

förfallande lifränta, som det enligt nämnda lag åligger gäldenären att

med anledning af timadt olycksfall i arbete utgifva.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl Maj:ts A ad. Proposition N:o 24.

In

O

i (

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 30 december

1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Anner&tedt,

von Krusenstjerna,

Claeson,

Dyrssen.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anförde i underdånighet chefen för civildepartementet statsrådet von

Krusenstjerna:

Då jag nu går att för Eders Kongl. Maj:t framlägga ett nytt förslag

till lagstiftning med syfte att för arbetare lindra följderna af de

olycksfall, Som drabba dem i arbetet, torde det tillåtas mig att till en

början erinra om det väsentligaste af hvad i fråga om sådan lagstiftning

här i riket förekommit.

Redan i skrifvelse den 11 maj 1884 anhöll, med anledning af enskild

motionärs framställning, Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes

låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnande

af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kanyl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring

åt arbetare och med dem jemförliga personer, samt derefter göra de

framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till

hvilka förhållandena kunde föranleda. Sedan eu i anledning häraf den

3 oktober samma år i nåder förordnad komité — den s. k. arbetareförsäkringskomitén

— till fullgörande af sitt uppdrag efter hand aflemuat

åtskilliga i ämnet verkstälda utredningar och upprättade författningsförslag

— af hvilka senare ett ledt till utfärdande af lagen angående

skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 — täcktes Eders Kongl.

Maj: t, efter vederbörandes hörande, genom nådig proposition den 12 mars

1890 inhemta Riksdagens yttrande öfver ett, med ledning af arbetareförsäkringskomiténs

motsvarande förslag och deröfver afgifna utlåtanden,

inom civildepartementet upprättadt förslag till förordning angående försäkring

för olycksfall i arbetet. Detta förslag hvilade, liksom komitéförslaget,

på den grundsatsen, att inom vissa industriela rörelser arbetare

skulle vara på arbetsgifvarnes bekostnad tvångsförsäkrade mot

olycksfall i arbetet hos en af staten upprättad riksförsäkringsanstalt, hos

hvilken äfven frivillig försäkring emot olycksfall i arbete kunde tagas, men

skilde sig från komitéförslaget hufvudsakligast derutinnan, att enligt

regeringsförslaget den obligatoriska försäkringen omfattade allenast

kroppsarbetare, medan komitéförslaget föreskref försäkring af jemväl

öfriga hos ifrågavarande arbetsgifvare anstälda personer, att i det

förra förslaget, i motsats emot det senare, ersättningsbeloppen voro

bestämda utan afseende på den aflöning, som skadad person uppburit,

samt att enligt det förra förslaget arbetsgifvare, som på tillfredsställande

sätt sörjt för beredande af ersättning åt arbetarne vid blifvande

olycksfall, kunde fritagas från försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Riksdagen, som jemte den nådiga propositionen förehade till pröfning

en enskild motion, deri hemstälts om antagande enligt § 87 regeringsformen

af lag i öfverensstämmelse med arbetareförsäkringskomiténs

förslag i ämnet, ansåg sig emellertid icke kunna godkänna någotdera

af nämnda förslag.

Inom civildepartementet blef derefter det för Riksdagen framlagda

förslaget i vissa delar omarbetadt, dervid afseende fästes dels vid den

inom Riksdagen uttryckta önskan att den blifvande lagstiftningen i ämnet

måtte erhålla civillags natur, dels ock vid de inom det särskilda

utskott, som handlagt ärendet, uttalade åsigter om den större eller

mindre lämpligheten af vissa detaljbestämmelser; hvaremot dåvarande

departementschefen icke ansåg sig kunna biträda utskottets åsigt, att

man vid en lagstiftning om arbetsgifvares skyldighet att ansvara för

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

15

skada, som genom olycksfall träffar arbetarne i arbetet, borde — allenast

med den afvikelse att skadeståndets belopp skulle vara på förhand bestämdt

— följa samma väg, som redan beträdts genom lagen angående

ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, och

således, med uppgifvande af försäkringsprincipen, ålägga arbetsgifvarne

omedelbar ersättningsskyldighet i förhållande till arbetarne.

Då det sålunda omarbetade förslaget den 17 oktober 1890 inför

Eders Kongl. Maj:t föredrogs, behagade, i öfverensstämmelse med Statsrådets

hemställan, Eders Kongl. Magt i nåder förordna, att högsta

domstolens utlåtande öfver detsamma skulle, för det ändamål § 87

regeringsformen omförmäler, inhemtas.

Inom högsta domstolen biträdde två ledamöter de hufvudgrunder,

hvarpå förslaget var bygdt, men öfrige fem ledamöter, som i granskningen

deltogo, funno sig böra afstyrka detsamma, dervid åberopande

hufvudsakligen, att den ifrågasatta lagen ej vore af civillags natur, utan

borde i annan ordning behandlas, att tillförlitlig utredning saknades om

behofvet af någon lagstiftning i förevarande afseende, att ur privaträttsliga

synpunkter ej kunde härledas någon skyldighet för arbetsgivare

att genom försäkring på förhand vidkännas utgifter, på grund afhvilka

åt arbetare kunde vara beredd trygghet att i händelse af olycksfall

utbekomma godtgörelse för den genom olycksfallet honom tillskyndade

skadan, samt att obligatorisk försäkring måste verka i viss mån förslappande

på arbetsgivares benägenhet att genom särskilda, med kostnad

förenade anordningar söka förekomma olycksfall.

Vid ärendets förnyade föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den

31 januari 1891 förklarade emellertid, på anförda skäl, dåvarande

chefen för civildepartementet, att han icke af hvad inom högsta domstolen

erinrats emot införande af obligatorisk olycksfallsförsäkring funnit

sig manad att frånträda den hufvudsakliga uppfattning af ämnet,

hvilken han förut uttalat. Och täcktes i enlighet med departementschefens

hemställan, sedan de närvarande justitieråden åberopat hvad de

yttrat vid granskning inom högsta domstolen af det dit remitterade

förslaget, Eders Kongl. Maj:t, på tillstyrkan af Statsrådets ö fråga

ledamöter, besluta att genom nådig proposition för Riksdagen till antagande

framlägga förslaget allenast med några mindre väsentliga, af

högsta domstolens utlåtande i vissa enskildheter föranledda jemkningar.

Det särskilda utskott, till hvilket den nådiga propositionen, liksom

arbetareförsäkringskomiténs äfven vid denna riksdag af enskild motionär

framburna förslag, öfverlemnades för förberedande behandling, afstyrkte

bifall till båda förslagen och yttrade i sådant afseende hufvudsakligen:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kong!. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 24.

att för obligatorisk försäkring ej kunde åberopas rättsgrunder, utan

allenast lämplighetsskäl; att äfven dessa vore föga öfvertygande, då

åtminstone i vårt land erfarenheten ej syntes tala för obligatorisk försäkring;

att utskottet dock ej ville förneka, att särskilda lagstadganden

kunde vara jemväl i vårt land erforderliga till närmare bestämmande

af skyldigheten till skadestånd för de vid viss näringsdrift förekommande

olycksfall; att samhället icke skulle förlora derpå, att hvad den rättänkande

arbetsgifvaren redan nu erkände såsom en moralisk förpligtelse

erhölle karakteren af en rättslig skyldighet, som äfven den mindre grannlaga

arbetsgifvaren måste fullgöra; att en lagbestämmelse om arbetsgifvares

ersättningsskyldighet otvifvelaktigt skulle kraftigare än något

annat medel befrämja och utveckla den enskilda försäkringsrörelsen

och dermed till vidsträcktare kretsar sprida försäkringens förmåner;

att upprättandet af ett statens embetsverk sådant som den föreslagna

riksförsäkringsanstalten icke vore tillrådligt, då denna anstalts kostnader

syntes lika oberäkneliga som dess förvaltningsuppgifter och förbindelser;

samt att, hvad särskilt anginge arbetareförsäkringskomiténs förslag, de

emot den nådiga propositionen anförda betänkligheter måste anses ytterligare

skärpta i följd af den i detta förslag upptagna bestämmelsen, att

ersättning skall utgå i visst förhållande till arbetslönen, genom hvilken

bestämmelse svårlösta tvister ofta skulle förorsakas och en odräglig

tunga åläggas arbetsgifvaren.

Bland de fjorton reservanterna inom utskottet yttrade tre, att enligt

deras uppfattning 1886 års lag om ansvarighet för skada i följd

af jernvägs drift, till hvilken lag utskottets motivering tydligt hänvisade

såsom en förebild för den blifvande lagstiftningen, icke utan ganska

betydande modifikationer kunde utsträckas till något större antal näringsgrenar;

och att sålunda vid en dylik utsträckning hänsyn måste tagas

till arbetsgifvarnes förmåga att fullgöra hithörande förpligtelser, hvadan

anspråken på den lagstadgade ersättningen borde hållas inom ganska

måttliga gränser, framför allt så, att ersättningen bestämdes till vissa

belopp för olika slag af olycksfall. Fyra andra reservanter åter ansågo,

med någon inbördes olikhet i uppfattningen, att utskottet bort bestämdare

uttala, att ett nytt förslag i ämnet borde grundas på principen

om arbetsgifvares ansvarighet. Sedan ärendet blifvit till utskottet återremitteradt,

hemstälde utskottet, att Riksdagen, under uttalande, bland

annat, af den åsigten, att lagstiftningen i ämnet borde hvila på samma

grunder som 1886 års lag, måtte afslå propositionen och motionen.

Det sålunda förordade uttalandet blef emellertid icke inom någondera

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 17

kammaren godkändt. Deremot afslogos propositionen och motionen af

båda kamrarne.

Frågan om införande af lagstiftning med syfte att skydda arbetare

emot följderna af olycksfall i arbetet hade alltså äfven denna gång fallit.

I motsats häremot blef arbetareförsäkringskomiténs genom särskild nådig

proposition för samma Riksdag framlagda förslag till lag om sjukkassor

af Riksdagen antaget, hvarefter författning i ämnet den 30

oktober 1891 utfärdades.

Samma dag anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t ej mindre Riksdagens

skrifvelse den 13 maj 1891 i anledning af Eders Kongl. Maj:ts

nådiga proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall i

arbete, än äfven arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om ålderdomsförsäkring

jemte de öfver detta förslag afgifna utlåtanden.

Dervid blef af dåvarande chefen för civildepartementet — under

åberopande af anmärkningar, som mot sistnämnda förslag framstälts

af deröfver hörda myndigheter och andra, samt på i öfrigt anförda

skäl — framhållet, att frågan om lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen

då ännu icke kunde anses hafva vunnit tillräcklig utredning,

och att denna försäkring likasom äfven olycksfallsförsäkringen

möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen grundas

på invaliditetsprincipen. På Statsrådets hemställan behagade derefter

Eders Kongl. Maj: t i nåder uppdraga åt en komité att efter utredning

af hithörande förhållanden inkomma med underdånigt yttrande i ämnet

och de lagförslag, hvartill utredningen funnes böra föranleda.

Den sålunda tillsatta komitén — vanligen kallad nya arbetareförsäkringskomitén

— aflemnade den 30 mars 1893 ett af motiv och

utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring för beredande

af pension vid varaktig oförmåga till arbete. Detta förslag var grundadt

på den, redan vid komiténs tillsättande, af departementschefen antydda

invaliditetsprincipen och innefattade bestämmelser om obligatorisk försäkring

af alla hos arbetsgifvare anstälda biträden i handel, näring eller

yrke, arbetsförmän, arbetare och med dem jemförliga arbetstagare —

med undantag, bland annat, af dem, som ej fy It 18 år eller h vilkas årliga

aflöning öfverstege 1,800 kronor — i en central statsanstalt mot hvarje varaktig

oförmåga till arbete, vare sig denna oförmåga härrörde af ålderdom,

af olycksfall i arbetet eller af annan orsak. Försäkringen skulle således

i sig innefatta jemväl ålderdomsförsäkring och olycksfallsförsäkring;

endast öfvergående oförmåga till arbete lemnades af densamma oberörd

och förutsattes blifva föremål för sjukkassors och med dem jemförliga

anstalters verksamhet. Med invaliditetsförsäkringen var förenad hustrn
Ilih.

till Rifott. Prat. mot). 1 Sami. 1 Afd. IH lliift. ■'')

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

Ronyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och barnpensionering. Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas

genom pensionsafgifter, olika inom tre pensionsklasser och erlagda delvis

af arbetsgivaren, delvis af arbetaren. Pensionernas belopp voro

stälda i visst beroende af den tid, hvarför pensionsafgifter erlagts.

Förslaget blef, sedan fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar

och andra för ämnet intresserade föreningar eller enskilde

lemnats tillfälle att sig yttra samt Eders Kongl. Maj:ts samtliga

befallningshafvande äfvensom kommerskollegium äfgifvit infordrade underdåniga

utlåtanden, genom nådig proposition förelagdt 1895 års Riksdag

utan andra mera väsentliga förändringar, än att staten skulle åtaga

sig kostnaden för hustru- och barnpensioneringen och arbetsgifvarnes

bidrag med motsvarande belopp nedsättas, att vissa mindre arbetsgivare

tillerkändes ersättning af allmänna medel för de af dem hvarje år

erlagda pensionsafgifter, samt att vid sidan af den obligatoriska försäkringen

en frivillig försäkring anordnades.

Omförmälda nådiga proposition blef emellertid icke antagen af

Riksdagen, som i skrifvelse den 10 maj 1895, med anmälan härom,

anhöll, att Eders Kongl. Maj:t behagade taga frågan under förnyad

pröfning samt, efter vidtagande af erforderlig utredning, för Riksdagen

framlägga det förslag, Eders Kongl. Maj:t kunde finna påkalladt.

Med anledning häraf utarbetades inom civildepartementet, med biträde

af särskildt förordnade sakkunnige, nytt förslag till lag angående

försäkring för beredande af pension eller lifränta. Detta förslag skilde

sig från det för 1895 års Riksdag framlagda, bland annat, derutinnan,

att arbetsgifvarnes skyldighet att bidraga till försäkringen borttogs och

ersattes med motsvarande bidrag af statsmedel, att enahanda statsbidrag

skulle utgå äfven till den frivilliga försäkringen, att barnpensioneringen

uteslöts, och att pension icke i någon händelse skulle uppbäras före

fylda 50 år, äfven om invaliditet inträdde tidigare. I afseende särskildt

å sistnämnda ändring yttrade jag, vid ärendets föredragande

inför Eders Kongl. Maj:t den 31 december 1897 och den 21 februari

1898, att olägenheten deraf skulle i väsentlig mån minskas, derest

äfven i vårt land, liksom numera vore fallet i ett flertal civiliserade

stater, genom lag stadgades skyldighet för arbetsgivare att lemna understöd

vid olycksfall, som drabba arbetstagare under arbete i vissa

yrken, samt att ett dylikt stadgande, hvarigenom en ej obetydlig tunga

komme att påläggas arbetsgifvarne, syntes böra föranleda, att dessa

befriades från deltagande i kostnaderna för den allmänna pensioneringen.

Vid sistnämnda tillfälle täcktes Eders Kongl. Maj:t, med bifall till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !2é.

min af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställan, besluta att

genom nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga omförmälda, i

anledning af förekomna underdåniga erinringar något jemkade, förslag

till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta.

Icke heller denna nådiga proposition vann emellertid Riksdagens

bifall. Den blef väl, med vissa af särskildt utskott förordade ändringar,

i princip antagen af Andra Kammaren, men hade redan dessförinnan

af Första Kammaren med stor pluralitet afslagits, hvilket beslut, att

döma efter den förda diskussionen, hufvudsakligen föranledts af motvilja

emot den obligatoriska försäkringens princip och af farhågor för

tyngden af de förpligtelse^ livilka staten genom en sådan försäkrings

införande skulle åtaga sig.

På grund af hvad sålunda vid skilda tillfällen förekommit, torde

det för närvarande icke kunna tillstyrkas att ånyo upptaga frågan om

invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Fastmera synes man i afseende

härå böra afvakta den måhända icke synnerligen aflägsna tidpunkt, då

insigten om en dylik försäkrings betydelse kan hafva fullständigare

genomträngt de olika lagren af vårt folk och då en långvarigare och

rikare erfarenhet inom utlandet, än den som för närvarande kan åberopas,

må hafva vederlagt nu hysta tvifvelsmål och farhågor.

Om sålunda ett mera omfattande lagstiftningsarbete till betryggande

af arbetarnes ekonomiska ställning måste för någon tid uppskjutas,

utgör detta icke något hinder emot att, på sätt äfven inom

Riksdagen yrkats, omedelbart söka lösa den jemförelsevis enkla

och fristående frågan om arbetarnes skyddande emot de ekonomiska

följderna af olycksfall, som träffa dem i arbetet. Lagstiftningsåtgärder

i detta syfte voro, såsom förut antydts, afsedda att vidtagas, äfven om

det senast framlagda förslaget angående pensionsförsäkring vunnit

Riksdagens godkännande, och äro så mycket mera af behofvet påkallade,

då utgången blifvit den motsatta och alltså en i följd, af olycksfall

i arbetet oför arbetare icke vid någon ålder har rätt till pension

sig tillförsäkrad. De omständigheter, i livilka eu sådan arbetare befinner

sig, äro, i jemförelse med öfriga fall al invaliditet, måhända allra

mest ömmande. Hans oförmåga att genom arbete försörja sig. och de

sina har icke, såsom den vid ålderns annalkande inträdda invaliditeten,

varit en följd af naturens ordning och måst äfven med den lägsta

grad af eftertanke förutses; den har förorsakats genom en olyckshändelse

och kanske drabbat arbetaren sa tidigt, att lian icke rimligen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

kan förutsättas hafva gjort afsevärda besparingar, allraminst sådana,

som skulle kunna förslå till hans uppehälle under en måhända lång

återstående lifstid eller, om han i följd af olycksfallet aflider, till understöd

åt hans enka och ouppfostrade barn. Å andra sidan fordrar

billigheten uppenbart att, när arbetsoförmåga vållats af olycksfall i arbetet,

arbetsgifvaren skall bidraga till dess godtgörande, medan något

motsvarande ingalunda i lika grad kan sägas i afseende å en förbindelse

för vare sig staten eller arbetsgifvaren att lemna understöd vid

invaliditet, som af annan anledning uppkommit.

På sätt af den historiska redogörelsen framgår, upptogs också af

Eders Kongl. Maj:t allra först och oberoende af arbetareförsäkringsfrågan

i dess helhet spörsmålet om beredande på arbetsgifvarens bekostnad

af ersättning åt arbetare, som genom olycksfall i arbetet blifvit

oför. Då de förhoppningar om att samtidigt kunna lösa jemväl frågan

om invaliditets- och ålderdomsförsäkring, hviska, sedan förslag om olycksfallsförsäkring

1890 och 1891 fallit, föranledde frånträdande af den ursprungliga

planen att genom särskild lagstiftning trygga arbetarne emot

olycksfall, numera visat sig åtminstone icke under den närmaste tiden

kunna gå i uppfyllelse, torde grundad anledning föreligga att återvända

till denna plan.

Ett ytterligare stöd härför kan hemtas från den omständigheten,

att under de senaste åren i flere utländska stater lagar om ersättning

vid olycksfall i arbete kommit till stånd.

Sålunda har i Norge den 23 juli 1894 utfärdats »Lov om Ulykkesforsikring

for Arbeidere i Fabriker in. v.», i Finland den 5 december

1895 »lag angående arbetsgifvares ansvarighet för kroppsskada, som

drabbar arbetare», i England den 6 augusti 1897 lag till förbättring af

rättsordningen beträffande ersättning till arbetare för skador, som de

ådragit sig i arbetet, i Danmark den 7 januari 1898 »Lov om Arbejderes

Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfmlde i visse Virksomheder»,''i

Italien den 17 mars 1898 lag om olycksfall i arbete samt i Frankrike den

9 april 1898 lag beträffande ansvarigheten för skada, som drabbar arbetare

i arbetet. Dessutom kunna nämnas Rumäniens gruflag den 20 april / 2

maj . 1895 samt för Österrike lag den 20 juli 1894 om olycksfallsförsäkringens

utsträckande till åtskilliga, i den äldre lagen af den 28 december

1887 ej upptagna yrken. I Schweiz synes under innevarande

år enighet hafva inom representationen vunnits om grunderna för ett

förslag till lag om olycksfallsförsäkring, hvilket lagförslags slutliga behandling

dock blifvit uppskjuten. I Tyskland föreligger ett regeringsförslag

om utvidgande af den för närvarande på lagar af den 6 juli

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

1884, den 28 maj 1885, den 5 maj 1886, den 11 juli 1887 och den

13 juli 1887 grundade olycksfallsförsäkringen. I Nederländerna och

Belgien hafva regeringarna under år 1898 framlagt förslag i ämnet,

grundade i det förra landet på försäkringspligt och i det senare på

arbetsgifvarens ersättningsskyldighet. Jemväl i Ryssland (1893) och

Spanien (1894) hafva hithörande officiela förslag utarbetats.

Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig att, när frågan om särskildt beredande

af ersättning åt arbetare vid olycksfall i arbetet förut var under behandling

i vårt land, olika meningar yppade sig i afseende å den hufvudsakliga

grund, hvarpå en lagstiftning i detta syfte borde hvila. Medan

arbetareförsäkringskomiténs förslag och i anslutning dertill de nådiga propositionerna

till 1890 och 1891 årens Riksdagar afsågo införande af obligatorisk

olycksfallsförsäkring, uttalades såväl inom högsta domstolen som i

Riksdagen den åsigt, att en blifvande lagstiftning i ämnet borde grundas

på omedelbar ersättningsskyldighet för arbetsgivare i förhållande till

skadad arbetare eller hans efterlefvande. Samma meningsskiljaktighet

har framträdt äfven i utlandet. Vid förhandlingarne inom särskilda stater

om införande af lagstiftning i syfte att bereda ersättning vid olycksfall

i arbete hafva de båda åsigterna brutit sig emot hvarandra. Af

de bestående lagstiftningarne hafva också några valt den ena, några

den andra grunden.

Vid dessa förhållanden torde det böra tagas i förnyadt öfvervägande,

på hvilkendera af de båda möjliga hufvudprinciperna en blifvande lagstiftning

i vårt land bör grundas.

Arbetareförsäkringskomitén, hvilken, såsom förut nämnts, stannade

vid att förorda obligatorisk olycksfallsförsäkring, anförde emot utvägen

att genom eu lag af privaträttslig natur ålägga arbetsgifvare ersättningsskyldighet

för den ekonomiska skada, som föranledes af olycksfall i

arbete, hufvudsakligen följande:

För att en dylik lag skulle lemna arbetsklassen åsyftad hjelp, måste

arbetsgifvaren i regel och i första hand göras ersättningsskyldig för

olycksfall, som i arbetet inträffa, på samma gång honom ålades att i de

undantagsfall, der han icke ansvarade för skadan, styrka de omständigheter,

som från denna ansvarighet fritoge honom, öfverflyttades icke

bevisskyldigheten sålunda på arbetsgifvaren, vore med en dylik lag

föga vunnet. Svårigheterna att på fullt rättvist sätt bestämma, när

ersättningsskyldighet icke borde inträda, vore emellertid särdeles betydande,

likasom det måste anses oegentligt att, såsom dock i allmänhet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skett, dylika bestämmelser af civilrättslig natur infördes endast för

vissa arbetsaftal eller för vissa industrier. En lag af ifrågavarande art

borde dessutom lemna noggranna bestämmelser om ersättningens storlek

vid olika påföljd af skada, sörja för att ersättningsfrågorna blefve

så snabbt som möjligt afgjorda samt förebygga, att arbetsgifvarne genom

enskild uppgörelse med arbetarne undandroge dem den lagstadgade ersättningen.

Men äfven om dessa förhållanden kunde på ett nöjaktigt

sätt och utan kränkning af någondera partens berättigade intressen

regleras, blefve alltid den utväg, hvartill en dylik lag i sista hand hänvisade,

nemligen rättegång mellan arbetsgifvare och arbetstagare, synnerligen

motbjudande och till sitt resultat i flere hänseenden otillfredsställande.

Rättegångar i hithörande frågor, som berörde så ömtåliga

intressen, bidroge helt säkert till söndring och bitterhet emellan de olika

samhällslagren, och olägenheten af dylika rättstvister blefve för arbetaren

så mycket kännbarare, som ersättningsfrågornas slutliga afgörande

kunde komma att kräfva en ansenlig tid. Ifrågavarande anordning

erbjöde icke heller någon trygghet för ersättningens utbekommande.

Äfven en förut vederhäftig arbetsgifvare kunde, i synnerhet om ersättningarne

skulle utgå under en längre period, blifva urståndsatt att fullgöra

hvad honom åligger.

Jag har tillåtit mig att utförligt citera detta arbetareförsäkringskomiténs

uttalande, emedan det synts mig innefatta en mycket fullständig

redogörelse för de skäl, som kunna anföras emot den deri kritiserade

anordningen. Det faller visserligen genast i ögonen, att en stor del

af dessa skäl kunna genom lämpliga detaljbestämmelser bringas att åtminstone

i hufvudsak förfalla. Alltid lärer dock återstå, att tillämpningen

af en ansvarighetslag måste i flere eller färre fall leda till

rättegång emellan arbetsgifvare och arbetare, samt att genom en

sådan lag fullständig säkerhet icke kan beredas arbetare att verkligen

utbekomma den ersättning, hvartill han är berättigad.

Å andra sidan är icke heller det motsatta systemet — den obligatoriska

försäkringen — fritt från betänkligheter. Förut har anförts, hurusom

inom högsta domstolen och Riksdagen emot detta system erinrats, bland

annat, att giltig rättsgrund saknades att ålägga arbetsgifvaren att genom

erläggande af försäkringspremier vidkännas utgifter för beredande af ersättning

i anledning af framtida och ovissa olycksfall; att hvarje särskild

arbetsgifvares intresse att söka förekomma olycksfall förminskades derigenom,

att följderna af olycksfallen genom försäkringen fördelades på alla

försäkringspligtiga arbetsgifvare; samt att inrättandet af en riksförsäkringsanstalt

i flera afseenden vore förenadt med oöfverskadligt, ansvar för det

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

allmänna. Härtill kan läggas, dels att vid behandlingen af de framlagda

förslagen till invaliditets- och ålderdomsförsäkring framträdt en stark obenägenhet

emot samlande i en statsanstalt af betydande försäkringsfonder,

dels ock att genom inrättande af en statsanstalt för obligatorisk olycksfallsförsäkring

lätteligen kunna framkallas missuppfattningar beträffande

grunden för arbetarnes rättigheter samt ideligen ökade anspråk på det

allmänna, nemligen hos arbetsgifvarne anspråk på försäkringsafgifternas

nedsättande, hos arbetarne anspråk på ersättningarnes höjande och

på ersättningsrättens utsträckande till allt flere fall. Möjligheten

af ekonomiska tvister emellan staten och arbetarne är icke synnerligen

mycket att föredraga framför utsigten till rättegångar mellan dessa

och arbetsgifvarne; i Tyskland och Österrike, der den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

vunnit sin högsta utbildning, visar erfarenheten, att

tvisterna om olycksfallsersättning äro synnerligen talrika och för de senaste

åren uppgå till Vo—Vs af antalet anmälda olycksfall. Hvad slutligen

angår den fördelen, att genom obligatorisk olycksfallsförsäkring fullständig

säkerhet för ersättningarnes utfående åstadkommes, så kan — då

antalet fall, i hvilka ersättning till följd af arbetsgifvarens insolvens ej

kan utbekommas, helt säkert utgör ett fåtal, som ännu mera förminskas

i den mån arbetsgifvarne af sitt eget intresse manas att taga frivillig försäkring

— ifrågasättas, om denna fördel står i riktigt förhållande till det

medel, som för dess vinnande skulle användas, eller samlandet i en enda

anstalt af eu försäkringsfond, tillräcklig för uppfyllande af alla ersättningsanspråk;

enligt en officiel fransk beräkning skulle sålunda det ersättningsbelopp,

som i följd af den ersättningsskyldiges insolvens ej kommer att

utgå, allenast utgöra högst en procent af ersättningarnes summa.

Såsom nämnts äro också åtskilliga af de nyaste utländska lagarna

och lagförslagen i ämnet grundade på arbetsgifvares ansvarspligt i stället

för obligatorisk försäkring. Så är händelsen med de nya franska och

engelska lagarna samt beträffande ringare skada jemväl deri finska lagen,

äfvensom de ryska, spanska och belgiska lagförslagen. Den italienska

lagen föreskrifver visserligen försäkring, men lemnar för enskilda

arbetsgifvare valet fritt mellan statsanstalten och godkända enskilda

försäkringsanstalter samt medgifver dessutom vissa undantag från försäkringspligten;

dä påföljden, om någon arbetsgifvare olofligen underlåter

att taga försäkring, är, jemte betydande böter och viten, skyldighet

att utgifva ersättning för inträffadt. olycksfall, kommer detta system

att intaga en mellanställning och, praktiskt sedt, att i viss mån

närma sig eu anordning, enligt hvilken arbetsgifvaren i första hand

är ersättningsskyldig, men kan genom försäkring befria sig från sin

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ersättningsskyldighet. Något liknande kan sägas äfven i afseende

på den finska lagens bestämmelser om arbetsgifvares skyldighet att

försäkra arbetarne emot svårare olycksfall. Den danska lagen föreskrifver

försäkring med rätt för arbetsgivare att välja anstalt, men

stadgar för det fall, att försäkring ej tagits, endast den påföljd, att

arbetsgivaren är pligtig att sjelf utgifva ersättningen; denna lag h vilar

alltså i verkligheten snarast på ansvarspligtens princip.

Med stöd af sålunda anförda förhållanden och icke minst i anledning

af de betänkligheter, som inom Riksdagen vid skilda tillfällen

uttalats emot obligatorisk försäkring, har jag ansett ett nytt förslag i

ämnet böra upprättas på grundval af arbetsgifvarens ansvarspligt, men

med förebyggande, så vidt möjligt, af de olägenheter, som påvisats kunna

vara förbundna med tillämpning af en sådan princip. I sistnämnda

hänseende har jag först och främst funnit faran derför, att i följd af

arbetsgifvares insolvens arbetaren går miste om den ersättning, hvartill

han är berättigad, böra minskas genom bestämmelser om rätt för

ersättningstagare att i vissa fall uttaga kapitalvärdet af lifränta, hvartill

han är berättigad. I samma riktning kommer det att verka, om

arbetsgivare beredes tillfälle att genom försäkring i en anstalt af pröfvad

vederhäftighet befria sig från de med ersättningspligten förenade

risker och bördor, af hvilket tillfälle han har all anledning att begagna

sig; på detta sätt ernås, praktiskt sedt, närmelsevis samma resultat,

som om man, efter föredöme särskildt af den danska lagen, ålagt

arbetsgifvaren försäkringspligt med rätt att välja försäkringsanstalt.

Dessutom synes mig förmånsrätt för ersättningsfordringar lämpligen

kunna, åtminstone i viss utsträckning, medgifvas.

Vidare böra vigtiga orsaker till tvister och deraf härflytande rättegångar

undanrödjas derigenom, att undersökning hålles till fastställande

af inträffad olyckshändelses beskaffenhet, och att ersättningens

belopp göres oberoende af utredning om den skadades löneförhållanden

samt fixeras till vissa summor vid dödsfall och vid hvarje grad af oförmögenhet

till arbete, hvilken sistnämnda anordning, på sätt inom Riksdagen

påpekats, är af nöden jemväl för begränsande af arbetsgifvares

ersättningssky 1 dighet.

Slutligen är af väsentlig betydelse att, till förebyggande af de

med en långvarig rättegång förknippade olägenheter, föreskrifter lemnas

icke blott derom, att första domstols utslag, hvarigenom ersättning tillerkänts

arbetare, genast går i verkställighet, utan äfven i den riktning,

att domstol eger före målets slutliga afgörande förordna om förskottsersättnings

utgifvande; dessa föreskrifter äro tydligen äfven egnade

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att afhålla arbetsgivare!! från ett obefogadt bestridande af arbetarens

anspråk och från fullföljande af en rättegång, deri underrättens utslag

är till förmån för denne.

I enlighet med nu antydda grunder har jag — efter att Eders

Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga beslut den 31 december 1897

och den 2 september innevarande år bemyndigat mig att såsom sakkunnige

tillkalla dels konstituerade revisionssekreteraren, ledamoten af

Riksdagens Andra Kammare C. A. Lindhagen och försäkringsinspektören,

professoren A. Lindstedt, dels öfverdirektören, ledamoten af Riksdagens

Andra Kammare grefve H. E. G. Hamilton och häradshöfdingen,

ledamoten af Riksdagens Första Kammare C. B. Hasselrot jemte

t. f. byråchefen för lagärenden revisionssekreteraren K. H. L. Hammarskjöld

— med biträde af de sålunda förordnade låtit utarbeta förslag

till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst omförmälda

lagförslag af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, yttrade han

vidare:

I förslagets 1—3 §§ uttalas de allmänna förutsättningarne för

arbetsgifvares ersättningsskyldighet.

Samtliga dessa förutsättningar kunna i hufvudsak härledas från

den gemensamma grunden, att arbetsgifvaren skall ansvara för den så

kallade yrkesfaran, d. v. s. vara skyldig'' att ersätta sådana skador, som

kunna anses hafva sin egentliga orsak i den af honom idkade verksamhetens

farliga beskaffenhet. Häraf följer först och främst den

begränsning att, såsom redan i de nådiga propositionerna åren 1890 och

1891 var fallet, ersättning tillerkännes allenast kroppsarbetare, emedan

det egentligen endast är desse, för hvilka yrkets farlighet kan hafva

någon afsevärd betydelse, liksom det ock är kroppsarbetarne, som i

främsta rummet äro i behof af de förmåner den nya lagstiftningen

åsyftar att bereda. På sätt af särskilda utskottet vid 1890 års riksdag

framhållits, böra emellertid med de egentliga arbetarne likställas arbetsförmän;

eu uttrycklig föreskrift härom upptogs redan i det år 1890

till högsta domstolen remitterade förslaget och lenmades af högsta

domstolen utan anmärkning, hvarefter den bibehölls i nådiga propositionen

till 1891 års Riksdag.

Vidare måste arbetsgifvarens ersättningsskyldighet inskränkas till

hvad man plägar kalla »olycksfall i arbetet»; på grund af hvad inom

högsta domstolen anmärktes emot detta, i det 1890 remitterade förslaget

förekommande uttryck, och då (lön ändring, som för att til 1 -

Ilih. till infall, prof. mot). 1 Samt. 1 Aftl. IS Haft. '' 1

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mötesgå denna anmärkning infördes i 1891 års förslag, synes lätteligen

kunna föranleda en alltför stor utsträckning af ansvarigheten, har

i det nu uppgjorda förslaget noggrannare angifvits, hvilka olycksfall

ersättningsskyldigheten gäller.

Att skada, som arbetaren uppsåtligen ådragit sig, icke i något fall

kan innefattas under arbetsgifvarens ersättningsskyldighet, är uppenbart.

Mera tvifvelaktigt är, huruvida ersättningsskyldigheten bör vara

utesluten äfven när skadan förorsakats genom vållande af den skadade

sjelf. Betydelsen af det afgörande, som härutinnan träffas, beror

väsentligen derpå, huru bevisskyldigheten fördelas. I ett mycket stort

antal fall torde det nemligen vara omöjligt att utreda, huruvida vållande

ligger den skadade arbetaren till last eller icke. Då enligt grunderna

för den ifrågasatta lagstiftningen arbetsgifvaren måste anses vara

på grund af arbetsförhållandet förbunden att — inom vissa gränser —

hålla arbetaren skadeslös för den minskning i arbetsförmåga, som i följd

af arbetets farliga beskaffenhet inträder, framstår såsom det principielt

riktiga att, på sätt äfven af praktiska hänsyn kräfves, lägga bevisbördan

på arbetsgifvaren. Tager man vederbörlig hänsyn till denna fördelning

af bevisskyldigheten, synes billigheten fordra, att arbetsgifvaren befrias

från ersättningsskyldighet åtminstone när groft vållande å arbetarens

sida föreligger. I följd af sakens natur kommer det nemligen ofta, när arbetaren

uppsåtligen vållat skadan, att vara omöjligt att ådagalägga mera,

än att skadan måste hafva vållats antingen uppsåtligen eller genom grof

vårdslöshet. Äfven bortsedt härifrån skulle det föga öfverensstämma med

rättvisans fordringar, om arbetsgifvaren blefve ersättningsskyldig jemväl

när arbetaren underlåtit de enklaste försigtighetsmått eller visat uppenbar

ohörsamhet emot de till hans egen säkerhet af arbetsgifvaren meddelade

föreskrifter. Å andra sidan torde man icke böra gå så långt,

att man fritager arbetsgifvaren från ansvarighet jemväl när arbetaren

gjort sig skyldig till lindrigt, vållande. Det är nemligen ej möjligt

att af arbetaren fordra en ständigt vaken försigtighet att undgå de

med arbetet förenade faror, och detta så mycket mindre, som vanan

att vistas och arbeta under farliga förhållanden helt naturligt ofta

verkar i viss män sofvande på arbetarens vaksamhet i detta hänseende.

För öfrigt skulle, om arbetsgifvarens ersättningsskyldighet vore beroende

deraf, att arbetaren icke gjort sig skyldig till någon grad af

vållande, en sådan regel sannolikt gifva anledning till talrika tvistigheter

och rättegångar.

Den föreskrift, som på grund af det nu anförda blifvit i förslaget

upptagen, eller att arbetsgifvaren ansvarar, såframt det ej visas, att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

olycksfallet af arbetaren vållats uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet,

eger fullständig motsvarighet i 1886 års lag om ansvarighet för

skada i följd af jernvägs drift, äfvensom i de äldre regeringsförslagen.

En sådan föreskrift återfinnes också i vissa utländska lagar, särskilt

den finska och den danska.

I fråga derom, å hvilka slag af verksamhet den nya lagstiftningen

om arbetsgifvares ersättningsskyldighet skall ega tillämpning, . är i

främsta rummet afgörande den farlighet, som kan anses vara i allmänhet

förenad med hvarje särskild verksamhetsart. Denna synpunkt

kan emellertid icke vara den enda, som kräfver beaktande. Man

måste äfven fästa afseende vid andra omständigheter, och detta så

mycket mera, när fråga är om ett första införande af ersättningsprincipen

i vidsträcktare tillämpning, hvilket förhållande tydligtvis påkallar

en viss försigtighet. Sålunda torde det först och främst icke kunna

anses tillrådligt att lägga bördan af ersättningspligten och hvad dermed

sammanhänger på andra enskilda arbetsgifvare — enskilda personer,

bolag eller föreningar af olika slag — än sådana, hvilka såsom yrke

utöfva någon af de farliga verksamhetsarterna och sålunda kunna

antagas vara i tillfälle att bedöma risken och att genom lämpliga åtgärder

trygga sig emot densamma. Hvad åter angår staten och kommunerna

såsom arbetsgifvare, finnes tydligen icke någon motsvarande

anledning att uppställa en sådan inskränkning; desse arbetsgifvares

ekonomiska bärkraft är också otvifvelaktig, och omsorgen om skadade

arbetares välfärd ligger dem ännu närmare än en enskild arbetsgifvare.

Vidare böra af särskilda anledningar undantagas skogshandtering

och jordbruk, äfvensom sådan verksamhet, hvilken idkas såsom binäring

till jordbruk. Beträffande skogshandteringen torde vara tillräckligt att

erinra derom, att densamma ofta bedrifves genom så beskaffade ackordsarbeten,

att det är synnerligen tvifvelaktigt, hvilken person rätteligen

är att betrakta såsom arbetsgifvare, samt under sådana naturliga förhållanden,

att en tillämpning af nödiga föreskrifter angående anmälan

och undersökning om inträffade olycksfall blefve så godt som omöjlig.

Hvad åter angår jordbruket och dess binäringar är att märka, dels att

arbetarne i dessa näringar ofta användas äfven för hushållet och andra

utom den egentliga näringen fallande göromål, hvilket förhållande,

såsom af erfarenheten från Tyskland bekräftas, lätteligen skulle föranleda

talrika tvister om rätten till ersättning för olycksfall i arbetet, dels ock

att en förpligtelse till utgifvande af kontanta ersättningar skulle för de

mindre jordbrukarue vara mycket betungande och för båda parterna

afgjordt ofördelaktigare än den af praktiska hänsyn påkallade anordning,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att skadad arbetare erhåller vissa naturaförmåner af bostad, pJanteringsland

m. m. och fortfarande användes mot den arbetslön, som motsvarar

hans nedsatta arbetsförmåga. Dessa omständigheter synas vara af

beskaffenhet att, i den män ersättning öfver hufvud bör tilläggas jordbruksarbetare,

föranleda ganska invecklade specialbestämmelser, och

det torde icke finnas tillräcklig anledning att i afvaktan derpå, att enighet

om sadana bestämmelser kan vinnas, undanskjuta lösningen af frågan

om ersättning till skadade industriarbetare.

Äfven de i rederirörelse anstälda arbetarne synas böra i förevarande

lagförslag lemnas å sido. För sjöfolket finnas, som bekant, redan

understöds- och pensionsanstalter i sjömanshusen och handelsflottans

pensionsanstalt, hvarförutom sjölagen innehåller bestämmelser om redares

och befälhafvares skyldighet att bereda vård och vissa andra förmåner

åt skadad sjöman. Vidare skulle äfven här tydligen möta väsentlig

svårighet att tillämpa allmänna föreskrifter om anmälan och undersökning.

Hufvudsakligen i anledning af dessa förhållanden fann också

arbetareförsäkringskomitén nödigt att i en särskild författning sammanföra

bestämmelserna om beredande af olycksfallsersättning åt sjöfolk.

Sådana bestämmelser blefvo icke heller upptagna i de nådiga propositionerna

om olycksfallsförsäkring till 1890 och 1891 årens Riksdagar. Äfven

enligt de nådiga propositionerna åren 1895 och 1898 angående pensionsförsäkring

voro sjömännen uteslutna från den obligatoriska försäkringen.

Också beträffande jernvägspersonal kunde det ifrågasättas att hänvisa

frågan om arbetsgifvarens ersättningsskyldighet till speciallagstiftning.

En. sådan finnes, som bekant, redan i lagen om ansvarighet

för skada i följd af jernvägs drift. En samtidig tillämpning af nämnda

lag och af den nu ifrågasätta kan emellertid, då den förra i väsentliga

delar hänvisar till de allmänna skadeståndsgrundsatserna i strafflagen,

icke anses vålla några särskilda svårigheter. Å andra sidan skulle

sådana, om jernvägstrafiken uteslötes ur den nu ifrågasatta lagen,

lätteligen uppkomma, icke minst till följd deraf att någon bestämd gräns

mellan jernvägsbyggnadsverksamheten, hvilken i allt fall måste medtagas,

och jernvägstrafiken näppeligen kan uppdragas. För öfrigt är

att märka, att 1886 års lag enligt allmänt antagen tolkning endast

angar skada i följd af verksamhet, som afser jernvägsfordons förflyttande

på banan medelst ångkraft, och hvad dermed står i omedelbart

sammanhang, och att samma lags tillämpningsområde alltså skulle i

olika riktningar behöfva väsentligen utvidgas för att jernvägspersonalen

skulle i afseende på rätt till ersättning blifva likstäld med arbetare

inom industrien i allmänhet. Skada i följd af jernvägstrafik var också

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

föremål för ersättning enligt de äldre förslagen om olycksfallsersättning,

oaktadt vid tiden för dessa förslags framläggande 1886 års lag redan

var gällande.

Jemväl i öfrigt står det nuvarande förslaget i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med nämnda äldre förslag beträffande de verksamhetsarter,

å hvilka de ifrågasatta bestämmelserna skola eg a användning.

De vidtagna ändringarne i 1891 års förslag afse egentligen endast

större tydlighet och bättre öfverensstämmelse med den inom lagstiftningen

i öfrigt använda terminologien samt äro således hufvudsakligen

af redaktionel beskaffenhet. Beträffande sådana ändringar må anmärkas,

att med byggnadsverksamhet i det nya förslaget förstås endast sådan

verksamhet, som utöfvas af byggmästare och med dem jemförliga personer,

hvaremot de verksamhetsarter, som utgöra hjelpmedel för uppförande

af ett hus eller utförande af en väg- eller vattenbyggnad särskilt

uppräknas, i den mån de kunna anses i allmänhet vara af

mera farlig beskaffenhet, samt att de verksamhetsarter, som i afseende

på arbetsgifvarens ansvarighet skola vara med fabriksrörelse likstälda,

blifvit noggrannare angifna.

Såsom ofvan nämnts, skall enskild arbetsgivare vara ersättnmgsskyldig

endast om han såsom yrke ntöfvar någon af de i lagen angifna

verksamhetsarter na. Härmed är emellertid ännu icke afgjordt, till hvilka

arbeten en sådan arbetsgifvares ansvarighet sträcker sig. Ifrågavarande

regel innehåller nemligen i och för sig icke något derom, huruvida arbetsgifvaren

är ersättningsskyldig allenast för olycksfall, som inträffar

inom sj elfva den såsom yrke utöfvade verksamheten, eller äfven för

olycksfall i annat arbete, hvilket han låter verkställa. I afseende å

denna fråga torde till en början vara klart, att ersättningsskyldigheten

icke bör sträcka sig längre än till nyssnämnda verksamhet och hvad

dermed eger sammanhang. Visserligen kunde det synas vara af praktiska

skäl påkalladt att utsträcka arbetsgifvarens ansvarighet derhän,

att en för ifrågavarande verksamhet anstäld arbetare vore berättigad till

ersättning, äfven om han skadas i annat arbete, hvartill han. af arbetsgifvaren

tillfälligtvis användes; på detta sätt skulle man nemligen undgå

den möjligen uppkommande svårigheten att bestämma, hvilka af de sysslor,

som arbetaren på arbetsgifvarens tillsägelse fullgör, äro hänförliga till

arbetsgifvarens yrkesverksamhet. Helt säkert skulle det dock verka i hög

grad stötande, om t. ex. en bruksarbetare, som någon dag sysselsattes

i skördearbete, vore för olycksfall i detta arbete ersättningsberättigad,

medan deremot öfriga skördearbetare icke åtnjöte motsvarande förman;

dessutom skulle i många fall, då arbetsaftalets innehåll vore i denna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

del obestämdt, framkallas tvist derom, för hvilket slag af verksamhet

en skadad arbetare hufvudsakligen varit anstäld. Af motsvarande skäl

torde man icke ens böra i allmänhet ålägga arbetsgifvaren ersättningspligt

för olycksfall i sådant arbete, som står i sammanhang med den

af honom såsom yrke idkade farliga verksamheten, utan endast i det

fall, att detta arbete är hänför ligt till någon verksamhet, som, när den

drifves yrkesmessigt, medför ersättningsskyldighet. För nämnda begränsningar

af ansvarigheten talar äfven, att arbetsgifvaren icke annat

än i afseende på farlig verksamhet kan anses skyldig att iakttaga särskild

vaksamhet till förebyggande af olycksfall, samt, framför allt, att

den egentliga rättsgrunden för arbetarens ersättningsanspråk utgöres af

arbetets farliga beskaffenhet.

Då staten och kommunerna äro skyldiga att gifva ersättning för

olycksfall i hvarje af dem idkad farlig verksamhet, finnes uppenbarligen

icke något behof att beträffande dessa arbetsgifvares ersättningsskyldighet

särskildt uttala en regel, svarande emot den för enskilda arbetsgivare

uppstälda.

Såsom redan förut antydts, är det praktiskt nödvändigt att i en

lag med så vidsträckt tillämpningsområde som det nu ifrågasatta inskränka

arbetsgivarens ansvarighet till visst mått. En verksam begränsning

af ersättningsbeloppen måste också erkännas vara med billighet

och rättvisa öfverensstämmande. Arbetsgifvaren skall vara betalningsskyldig,

oafsedt att ett olycksfall icke kan tillskrifvas något förvållande

af vare sig honom sjelf eller någon, för hvilkens görande och låtande

han ansvarar, och till och med i det fall, att bevislig vårdslöshet ligger

den skadade till last, om blott denna vårdslöshet icke kan betecknas såsom

grof. I betraktande häraf är det endast rimligt, att skadan på visst

sätt fördelas mellan arbetsgifvaren och arbetaren, och att den förre alltså

icke förpligtas att under alla förhållanden ersätta hela skadan. Vid

bestämmande af den riskfördelning, som sålunda är påkallad, måste lagstiftaren

emellertid tillse, att det sociala ändamål icke förfelas, som med

ersättningsskyldighetens föreskrifvande är åsyftadt. Arbetsgifvaren bör

derföre betala minst så mycket, som kan antagas förslå till nödtorftigt

underhåll åt den skadade eller, om han i följd af olycksfallet aflidit,

åt hans efterlefvande hustru och barn. Men längre synes man icke

heller kunna med skäl och fog utsträcka den ersättningsskyldighet, som

oberoende af allmänrättsliga skadeståndsregler ålägges arbetsgifvaren.

Det torde ock förtjena att framhållas att, om alltför tunga bördor lädes

på industrien och dennas utveckling sålunda hämmades, icke någon

skulle derpå blifva mera lidande än arbetare, hvilka utsattes för faran

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att drabbas af arbetslöshet eller att se arbetslönerna nedsatta i följd af

bristande konkurrens om arbetskraften.

I båda parternas intresse måste vidare de närmare bestämmelserna

om ersättningsbeloppen så afpassas, att tvister och rättegångar

såvidt möjligt undvikas, och att binder ej läggas i vägen för begagnande

af möjligheten att genom försäkring öfverflytta den arbetsgifvaren

ålagda ansvarigheten på en vederhäftig och i öfrigt tillfredsställande

försäkringsanstalt.

De angifna synpunkterna leda först och främst dertill, att i lagen,

såvidt möjligt, fixeras de ersättningsbelopp, som vid olika slag af skada

skola utgå, och att desamma sålunda hvarken få bero på fri uppskattning

i hvarje särskilt fall eller ställas i visst förhållande till de aflöningsförmåner,

som skadad arbetare åtnjutit. Endast på sådant sätt

kan man nemligen å ena sidan förebygga, att talrika rättegångar om

ersättningsbeloppet uppstå, och å den andra vederbörligen begränsa

arbetsgifvarens ansvarighet samt bereda honom en lätt tillgänglig utväg

att, till säkerhet äfven för arbetaren, genom försäkring befria sig

från densamma, Hvad särskildt det sistnämnda angår, ligger det i

öppen dag, att försäkring skulle i hög grad försvåras,, om beloppet af

den ersättningssumma, som i särskilda fall under jemförelsevis lätt

konstaterade förutsättningar skall utgå, icke vore på förhand begränsad!

Emot den omedelbara förmånen för den ersättningsskyldige deraf,

att ersättningen icke kan öfverskrida ett visst mått, svarar, att den

lika litet nedsättes till följd deråt, att skadan i ett visst fall skulle vara

godtgjord äfven med ett mindre belopp. Att ersättningen är fixerad

och icke blott till sitt maximum bestämd, kan ej heller sägas vara obilligt

mot den ersättningsskyldige, och detta så mycket mindre, som en

försäkringsgifvare i allt fall endast med svårighet skulle kunna vid försäkringspremiernas

fastställande fästa afseende vid möjligheten deraf,

att ersättningen i enstaka fall kunde komma att utgå med lägre belopp.

I enlighet med hvad nu blifvit anfördt hafva i förslagets 4 §,

under nära anslutning till de äldre regeringsförslagen, upptagits bestämmelser

om ersättning i tre olika fall, nemligen sjukhjelp för tiden till

dess den skadade blifvit återstäld eller varaktig invaliditet konstaterats

eller döden inträdt, lifränta till den skadade vid total eller partiel invaliditet

samt, när olycksfallet medfört döden, begrafningshjelp äfvensom

lifräntor åt den aflidnes enka och minderåriga barn. Sjukhjelpen,

lifräntan till den skadade vid total invaliditet samt begrafningshjelpen

äro fullständigt fixerade. Lifräntorna till enka och minderåriga

barn utnå naturligen endast i den mån sådana efterlefvande finnas och

O o

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

äro sålunda i viss mån obestämda, hvarförutom, då dessa lifräntors sammanlagda

belopp skulle i följd af de lifränteberättigades antal öfverstiga

en viss summa, proportionerlig nedsättning till denna summa skall

ega rum. Hvad slutligen angår lifräntan till skadad arbetare vid partiel

invaliditet, skall afseende fästas vid graden af invaliditet, så att

lifräntan står i samma förhållande till den vid total invaliditet utgående

lifräntan, som den inträdda nedsättningen i arbetsförmågan

till fullständig förlust af densamma. Till minskande af den obestämdhet,

som härigenom oundvikligen uppkommer, och af svårigheten att

afgöra, när invaliditet skall anses total, är i en senare § förutsatt, att

Konungen utfärdar föreskrifter att tjena såsom ledning vid invaliditetsgradens

bedömande. För anledningen dertill, att vissa ersättningar utgå

i form af lifränta, skall något längre fram redogöras.

Jemväl i en annan riktning än den nu omtalade erfordras af

delvis motsvarande skäl en riskfördelning emellan arbetsgifvaren och

arbetaren. Den förres ersättningsskyldighet bör nemligen icke inträda,

förrän viss tid — den såkallade vänte- eller karenstiden — efter olycksfallet

förflutit utan att den skadade blifvit återstäld. För en bestämmelse

i denna syftning tala jemväl särskilda praktiska grunder af omisskännlig

vigt. Arbetarens intresse att sorgfälligt söka undvika olycksfall

hålles genom ett stadgande om vänte- ''eller karenstid vid makt, och

faran för liknöjdhet hos honom i detta hänseende såväl som för benägenhet

att genom vårdslöshet fördröja kroppskadas botande förminskas

i väsentlig mån. Om med afseende på understöd vid inträffad

skada arbetarne äro under första tiden hänvisade till lokala, på ömsesidighetens

grundval bildade eller åtminstone af arbetarne sjelfva eller

deras förtroendemän förvaltade kassor, framkallas en ur alla synpunkter

önskvärd, inbördes kontroll, särskildt också hvad beträffar

iakttagande af nödig försigtighet i arbetet.

Hvad angår skador, som fullständigt botas före utgången af vänteeller

karenstiden, och som alltså medfört blott en jemförelsevis hastigt

öfvergående sjukdom eller invaliditet, är det vidare uppenbarligen mycket

önskvärdt, om man kan helt och hållet undvika en så omständlig

undersökning, som bör läggas till grund för bestämmande af arbetsgifvarens

ersättningsskyldighet. Dessutom är det af vigt, att rättegångar

mellan arbetsgivare och arbetare åtminstone ej af helt obetydliga

anledningar må uppstå. De fördelar, hvilka i senast angifna

hänseenden, liksom beträffande lindring af arbetsgivarens ansvarighet,

kunna genom föreskrifvande af en icke alltför knappt tilltagen karenstid

beredas, äro så mycket mera afsevärda, som, enligt de af arbetare
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 24.

33

försäkringskomitén meddelade och i öfrigt tillgängliga statistiska uppgifter,

de olycksfall, som medföra svårare följder än en kortare tids

sjukdom eller invaliditet, utgöra allenast en ringa del af hela antalet

olycksfall i arbetet.

Arbetareförsäkringskomitén hade föreslagit en karenstid af två

veckor efter olycksfallet, hvilken tid emellertid, med anledning af de

emot komitéförslaget framstälda erinringar, i de nådiga propositionerna

till 1890 och 1891 årens Riksdagar utsträcktes till sextio dagar. Någon

giltig anledning att nu göra ändring i den sålunda förlängda karenstiden

torde icke vara för handen. Visserligen kunde de skäl för

förlängningen, hvilka hemtats från svårigheten för en försäkringsanstalt,

hvars verksamhet sträcker sig öfver hela riket, att inskrida

och öfva nödig kontroll redan kort tid efter inträffa dt olycksfall, synas

förfalla, när fråga är om omedelbar ersättningsskyldighet för arbetsgifvaren.

Detta är emellertid till god del endast skenbart händelsen.

Åt arbetsgifvarne bör, såsom redan förut antydts, beredas utväg att

genom försäkring i någon enskild anstalt befria sig från risken, och

det måste förutsättas, att de i sitt eget intresse ofta begagna sig

åt denna utväg. Har detta skett, kommer tydligen i många fall

den enskilda försäkringsanstalten att stå inför väsentligen samma svårigheter

i angifna hänseenden, som skulle varit förenade med en statsanstalts

verksamhet. I allt fall måste de förut angifna skälen för nödvändigheten

af en icke alltför kort karenstid anses hafva erhållit förökad

vigt, när ersättningsskyldigheten omedelbart ålagts arbetsgifvarne.

Med afseende å sjelfva ersättningsbeloppen öfverensstämmer det nu

upprättade förslaget i hufvudsak med den nådiga propositionen till 1891

års Riksdag, hvilken proposition skilde sig från den föregående egentligen

endast derutinnan, att enligt denna blott tre fjerdedelar af det för

vuxen manlig arbetare beräknade belopp skulle utgå till qvinna eller

till man under aderton år, medan 1891 års förslag uppstälde allenast

den motsvarande regel att, om den, som träffats af olycksfallet, icke

fylt aderton år, ersättningen för tiden till dess han uppnått denna

ålder skulle på angifna sätt reduceras.

Äfven denna inskränkning i den fullständiga likställigheten mellan

olika arbetare har nu i enkelhetens intresse fått falla. Vidare har beloppet

af den begrafningshjelp, som utgår när olycksfall förorsakat den

skadades död, blifvit väsentligen förhöj dt till beredande af en mera

afsevärd hjelp i den ofta äfven i ekonomiskt hänseende brydsamma ställning,

som genom dödsfallet uppkommit. Vigtigare är emellertid, att

den ersättning, som i händelse af fullständig invaliditet skall utgifvas,

Rih. till Jtilcsd. Prof. 1200. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

blifvit nedsatt, hvilket medför, att äfven vissa andra ersättningsbelopp

i motsvarande mån förminskas.

Beträffande denna nedsättning må till en början erinras derom att,

såsom redan ofvan framhållits, arbetsgifvarens ersättningsskyldighet

icke bör sträckas utöfver hvad för den skadade arbetarens uppehälle är

oundgängligen nödvändigt. Ersättningsbelopp, som kunde vara drägliga

för arbetsgifvaren, när hans utgifter för deras bestridande inskränkte

sig till premiebetalning i en för ändamålet inrättad statsanstalt,

som icke beräknar någon vinst och hvars förvaltningskostnader

gäldas af allmänna medel, blifva mera betungande, då arbetsgifvaren

endast har valet mellan att sjelf stå risken och att taga försäkring i

en enskild anstalt.

Enligt arbetareförsäkringskomiténs förslag skulle vid fullständig

invaliditet utgå årlig ersättning med 60 procent af den skadades årliga

arbetsförtjenst, hvilken skulle beräknas till högst 1,600 och lägst 400

kronor; ersättningen skulle således utgöra högst 960 och lägst 240

kronor. Vid partiel invaliditet skulle betalas högst och endast i svårare

fall 50 procent af arbetsförtjensten, alltså vid högsta arbetsförtjenst

800 och vid lägsta arbetsförtjenst 200 kronor. Emot komiténs

förslag erinrades från arbetsgifvares sida, att dem icke borde åläggas

att försäkra sina arbetare till högre belopp än det af komitén föreslagna

minimum för arbetsförtj ensten eller 400 kronor, börande den

arbetare, som hade högre förtjenst, sjelf bestrida kostnaderna för sin

försäkring utöfver nämnda minimum, samt af kommerskollegium, att

de af komitén föreslagna minimum och maximum för arbetsförtj enstens

beräkning vore för höga och lämpligen borde nedsättas till respektive

300 och 1,200 kronor. I det af Eders Kongl. Maj:t för 1890

års Riksdag framlagda förslag upptogs derefter ersättningen för fullständig

invaliditet till 360 kronor åt vuxen manlig arbetare och till

270 kronor åt qvinna eller åt man under aderton år samt för partiel

invaliditet till högst respektive 300 och 225 kronor, hvilka ersättningsbelopp

med ofvan nämnd förändring bibehöllos i 1891 års förslag. På

grund af dessa förhållanden synes man träffa det rätta, om man i en

lag angående arbetsgifvares ersättningsskyldighet bestämmer det för alla

arbetare, äfven män under aderton år och qvinnor, lika skadeståndsbeloppet

vid total invaliditet till 300 kronor, motsvarande på en gång den

högsta ersättning, som enligt de nådiga propositionerna kunde vid partiel

invaliditet utgå, och den af kommerskollegium antagna minimiarbetsförtjensten.

De arbetare, hvilka hafva afsevärdt större arbetsförtjenst

och för hvilka invaliditetsersättningen derför kan synas vara

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

alltför knappt tillmätt, ega i följd af sin högre inkomst tillfälle

att genom särskild olycksfallsförsäkring bereda sig ökadt understöd.

Att det föreslagna beloppet icke är för lågt tilltaget, bestyrkes deraf,

att det betydligt öfverstiger medelbeloppet af den pension, som genom

obligatorisk försäkring enligt Eders Kongl. Maj:ts till 1895 och 1898 årens

Riksdagar framlagda förslag kunnat till och med inom högsta pensionsklassen

beredas. Erinras må ock, att de olycksfallsförsäkringar, som

hittills i talrika fall blifvit af arbetsgivare för arbetarnes räkning tagna,

åtminstone oftast till beloppet väsentligen understiga sådana försäkringar,

som skulle erfordras för fullständigt betäckande af arbetsgifvarnes

ansvarighet enligt den föreslagna lagen äfven efter nu förordade

nedsättning af ersättningsbeloppen. Nedsättningen af ersättningsbeloppet

vid total invaliditet uppväges dessutom i viss mån deraf,

att ersättningen för partiel invaliditet kan sättas helt nära till detta

belopp. _ .

Att efter nu omförmälda förändring af ersättningsbeloppet för

stadigvarande total invaliditet den såsom sjukhjelp utgående summan,

en krona dagligen, kommer att utgöra betydligt mera än invaliditetsersättningen

för motsvarande tid, synes icke böra väcka någon

betänklighet. Redan enligt de äldre förslagen kunde samma skiljaktighet

uppkomma mellan sjukhjelpen och ersättningen för varaktig partiel

invaliditet. Också kan det af flera skäl endast anses önskvärdt, att

det kommer att ligga i arbetsgifvarens intresse att så snart som möjligt

få faststäldt, huruvida stadigvarande invaliditet blifvit en följd af

olycksfallet. .

I sammanhang med den nedsättning af ersättningsbeloppet, lör

hvilken nu redogjorts, har jemväl en annan ändring’ i 1891 ars föislag

vidtagits, nemligen att nu uteslutits den i detta förslag förekommande

bestämmelsen om förhöjning i ersättningen för fullständig invaliditet,

när den skadade har barn under femton år. För ett sådant uteslutande

talar särskildt det förhållandet, att försäkring helt visst skulle

i följd af ifrågavarande bestämmelse komma att ställa sig afsevärdt

dyrare för arbetsgifvaren. Härtill kommer, att det näppeligen kan

anses lämpligt, om, såsom enligt anförda bestämmelse lätteligen kunde

inträffa, ersättningen vid fullständig invaliditet öfverstege sammanlagda

beloppet af hvad en arbetare, som blifvit delvis oförmögen till arbete,

kan med sin återstående arbetskraft förtjena och af hvad lian erhåller

i ersättning för olycksfallet. ... . ,

Ersättning för varaktig invaliditet, som till följd af olycksfall i arbetet

inträdt, kan tänkas utgå antingen en gång för alla eller i form af lif
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ränta. Detsamma är förhållandet med det understöd, som, då den skadade

i följd af olycksfallet aflidit, tillkommer hans efterlefvande. Den

förra anordningen medför i båda dessa fall vissa fördelar. Först och

främst minskas derigenom den faran, att den ersättningsberättigade till

följd af arbetsgifvarens insolvens går miste om större eller mindre del

af ersättningen. Dessutom kan utbekommandet af en större summa på en

gång i vissa fall vara för den ersättningsberättigade af synnerligen stort

värde, emedan han derigenom sättes i stånd att börja sådan ny verksamhet,

hvartill de förändrade omständigheterna kunna gifva anledning. Oaktadt

dessa förhållanden har, såsom förut nämnts, i förslaget upptagits

föreskrift om erläggande af lifränta. Detta har föranledts dels af hänsyn

till arbetsgivare^ för hvilken det ofta är icke blott till fördel, utan

af väsentlig betydelse, att han ej nödgas på en gång erlägga en större

summa, dels ock deraf att särskildt med ersättningen till skadad arbetare

afses det socialt vigtiga ändamålet att under hans återstående lifstid

skydda honom mot att komma i nöd eller falla fattigvården till last,

hvilket ändamål lätteligen skulle förfelas, om han på en gång utfinge

ersättningen till fri disposition. Faran derför, att lifränta i följd af

arbetsgifvarens framtida insolvens går förlorad, kan genom lämpliga

bestämmelser i väsentlig mån förminskas, och olägenheten för den ersättningsberättigade

deraf, att han ej utfår ett kapital, hvarmed han

kunde börja en ny verksamhet, torde ej kunna komma i betraktande

emot den skada för det allmänna och arbetsgifvaren, som skulle uppstå,

om den senare tvunges att, genom utbetalande af ersättning en gång

för alla, beröfva sig de för hans redan existerande rörelse erforderliga

medel.

I öfrigt torde vid förevarande § böra anmärkas, att slutbestämmelsen

i det med 2:o betecknade stycket — hvilken bestämmelse eger

motsvarighet i båda regeringsförslagen om olycksfallsförsäkring — syftar

på sådana, möjligen förekommande fall, då det bestrides, att en varaktig

förlust eller minskning af den skadades arbetsförmåga blifvit på

tillförlitligt sätt utrönt, men detta sedermera af vederbörlig myndighet

pröfvas hafva varit fallet.

Samtliga förslagen angående olycksfallsförsäkring innehöllo, att utländsk

undersåtes enka och barn icke egde rätt till ersättning, såframt de

ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta. Den omständigheten,

att nu ifrågavarande lag ålägger arbetsgifvaren omedelbar ersättningsskyldighet,

synes icke föranleda annat, än att en sådan bestämmelse

äfven nu införes. Fast mera torde vid densamma böra, efter förebild af

nämnda förslag och bland dem särskildt de nådiga propositionerna till

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

1890 och 1891 årens Riksdagar, fogas ett stadgande, att lifränta ej må uppbäras

för tid, hvarunder den till lifräntan berättigade är bosatt utom riket.

Nu antydda föreskrifter hafva upptagits i 5 § af förslaget. Icke någondera

af dem är emellertid ovilkorlig. För att, då svenska arbetare blifvit

skadade under arbete i utlandet, de sjelfva eller deras efterlefvande må

kunna äfven i Sverige åtnjuta de ersättningar, som dem af den utländska

lagstiftningen tillerkännas, har det föreslagits, att Konungen

eger, under förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare

i visst land och för ersättningstagare, som i samma land äro

bosatta. Ömsesidigheten förutsätter tydligen icke, att de ersättningar,

som enligt den utländska lagstiftningen skola utgå, äro af samma storlek

och allmänna beskaffenhet som de i den svenska lagen föreskrifna.

Tillräckligt är, om t. ex. de belopp, som på grund af en i utlandet

gällande obligatorisk försäkring utfalla, få uppbäras äfven af bär i riket

bosatta ersättningstagare. Uttryckssättet är vidare så valdt, att binder

ej möter att medgifva undantag från allenast en del af ifrågavarande

inskränkningar i rätten till ersättning, samt att sådant medgifvande kan

lemnas äfven utan föregående internationelt aftal.

I förslagets 6 § återfinnas bestämmelser om tidpunkten, då de olika 6 §.

ersättningarne äro förfallna till betalning. Att begrafningshjelp bör

utbetalas omedelbart efter dödsfallet, torde af lätt insedda skäl vara

påkalladt, Sjukhjelpsersättningen utbetalas lämpligast för hvarje kalendervecka

på lördagen, som är den vanliga aflöningsdagen. Lifränta

åter skall, till undvikande af besvär och kostnader, utbetalas för en

längre period, nemligen kalenderqvartalet. I sammanhang härmed är

det i lifräntetagarens intresse föreskrifvet, att utbetalningen sker förskottsvis

och att, om rätten till lifräntan under qvartalet af oförutsedd

anledning upphör, återbetalningsskyldighet icke eger rum. Sistnämnda

föreskrifter medföra tydligen icke att, när under ett qvartal minderårigs

rätt till lifränta skall upphöra i följd deraf att han uppnår femton

års ålder, räntan likväl skulle erläggas för hela qvartalet.

I 7 och 8 §§ gifvas bestämmelser angående de förhållanden, som 7 och 8 §§.

uppkomma, då skadad arbetare är i följd af olycksfallet berättigad att

erhålla annan ersättning än den i förevarande lag honom tillerkända.

I sådant afseende kunna flere olika fall förekomma.

Har arbetaren genom försäkring i en eller annan form — derunder

inbegripet inträde i en understödskassa — beredt sig rätt till ersättning

för olycksfallet, beröres arbetsgifvarens betalningsskyldighet i och

för sig icke deraf, lika litet som af den skadade arbetarens ekonomiska

förhållanden i allmänhet. Tvärtom kan det, på sätt redan

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

blifvit antydt, sägas vara vid bestämmande af de fixa ersättningsbeloppen

förutsatt, att arbetare med högre aflöning skola genom särskilda anordningar

kunna förskaffa sig ersättning utöfver det minimum, som lagen

förpligta!'' arbetsgivare att betala. Från regeln, att det för arbetsgivares

ersättningsskyldighet är utan betydelse, om arbetaren på nu ifrågavarande

sätt tillförsäkrat sig ytterligare ersättning, bör emellertid af

praktiska skäl ett undantag göras. Det är tydligen af största vigt för

arbetarne, att sjukkassor och med dem jemförliga inrättningar vinna

största möjliga utbredning. Särskildt erfordras dylika anstalter för att

skadade arbetare må under den förut omtalade karenstiden komma i åtnjutande

af nödigt understöd. För närvarande är det, som bekant,

ganska vanligt, att ifrågavarande kassor erhålla större eller mindre

bidrag af arbetsgivare och i följd häraf vida tidigare, än eljest skulle

varit möjligt, komma till önskvärd stadga. För att detta lyckliga förhållande

må fortfara, äfven efter det arbetsgivare fått sig ålagd skyldighet

att utgifva ersättning för olycksfall, har det befunnits lämpligt

att — i öfverensstämmelse med lagen angående ansvarighet för skada

i följd af jernvägs drift — medgifva arbetsgivare, genom hvilkens bidrag

dylik kassa blifvit helt och hållet eller till väsentlig del bildad,

rätt att tillgodoräkna sig det understöd, som till skadad arbetare från

kassan utgår. Billigheten häraf lärer, äfven om kassan ej helt och

hållet bildats genom arbetsgivarens bidrag, vara obestridlig. Ifrågavarande

kassor utgifva understöd äfven i andra fall, än då olycksfall,

hvarför arbetsgivaren ansvarar, inträffat, och hvad för sådana olycksfall

af dem utbetalas utgör allenast en ringa del af de ersättningar, som de

öfver hufvud hafva att vidkännas. Arbetsgivarens bidrag kan följaktligen

antagas mer än väl förslå till bestridande af de understöd, som kunna

komma att räknas honom till godo. Det är för öfrigt att märka, att

enligt den föreslagna affattningen arbetsgivaren, äfven sedan han

lemnat vederbörligt bidrag till understödskassan, fortfarande står i ansvar

för det i lagen föreskrina ersättningsbeloppets erläggande och

befrias endast i den mån motsvarande understöd verkligen från kassan

utbetalas, samt att han å viss ersättning, som lagen ålägger honom att

utgifva, får tillgodoräkna sig allenast hvad för samma ändamål och samma

tid ur understödskassan utgår.

Kommer den skadade arbetaren omedelbart på grund af lag eller

särskild författning i åtnjutande af ersättning eller understöd i följd

af olycksfallet, föreligger uppenbarligen icke någon anledning att låta

honom derjemte oafkortadt uppbära skadestånd enligt förevarande lag. Å

andra sidan bör emellertid icke arbetsgivaren befrias från den ansvarighet,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2å

som enligt denna lag åligger honom. Regeln blifver derför här densamma

som i fråga om understöd från kassa, hvilken helt och hållet eller till

väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren, eller att arbetsgifvaren

eger göra afdrag för det emot viss ersättning svarande skadestånd

eller understöd, som verkligen utgår. Detsamma bör gälla i

afseende på understöd, som utgår på grund af speciel utfästelse åt

arbetsgifvaren; en sådan utfästelse kan nemligen åtminstone icke utan

stöd i särskilda omständigheter tolkas på det sätt, att det utfästa

understödet skulle utgå jemte den i lagen föreskrifna ersättningen.

Deremot kan fattighjelp af nära till hands liggande skäl icke hänföras

till sådant understöd, som arbetsgifvaren eger afräkna på den honom

till utgifvande ålagda ersättningen. '' .. , .„

I lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift

återfinnes en uttrycklig bestämmelse, att arbetsgifvaren befrias från ersättningsskyldighet

i den mån skadan varder ersatt på grund deraf,

att den skadade blifvit på arbetsgifvarens bekostnad försäkrad emot

olycksfall. Enligt nu förevarande lag kan, under vissa förutsättningar,

försäkring hafva eu ännu längre gående verkan till arbetsgifvarens förmån,

nemligen att han helt och hållet befrias från ansvarighet. Aro

de särskilda förutsättningarne härför icke för handen, torde det äfven

utan uttryckligt stadgande vara af innehållet i 7 § klart, att arbetsgifvaren

befrias i den mån ersättning till följd af den på hans bekostnad

tagna försäkringen verkligen utgår.

Att en skadad arbetare, som uppburit ersättning enligt förevarande

lag, ei deraf är hindrad att göra gällande rätt till ytterligare skadestånd,

har ansetts höra särskildt uttalas, då tvekan eljest möjligen

kunnat uppstå, huruvida sådant ytterligare skadestånd i något fall kan

utkräfvas hos arbetsgifvaren. Deremot har det synts vara främmande

för denna lag, under hvilka förutsättningar den, som på annan grund

är förpligtad att med anledning af olycksfall i arbetet utgifva skadestånd

eller understöd, eger göra afdrag för hvad den skadestånds- eller understödsberättigade

uppburit såsom ersättning enligt denna lag. I sammanhang

härmed har lemnats å sido jemväl frågan om arbetsgifvarens rätt att,

när han utgifter ersättning enligt denna lag, få på sig öfverlåtet den

skadades anspråk på godtgörelse af annan ersättningsskyldig eller att,

äfven utan sådan öfverlåtelse, i den skadades ställe göra detta anspråk

gällande. Dessa spörsmål lära i praktiken komma att utan synnerlig

svårighet lösas med ledning af allmänna rättsgrunder och de ifrågavarande

anspråkens särskilda natur.

Redan i det föregående har i olika sammanhang framhalhts, att 10 $.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

arbetsgifvaren bör kunna genom försäkring mera eller mindre fullständigt

befria sig från den risk, som den föreslagna ersättningsskyldigheten

är egnad att för honom medföra. För detta ändamål kan

han anlita skilda utvägar. Han kan försäkra sig emot risken utan att

denna dock upphör att fortfarande omedelbart hvila på honom, d. v. s.

försäkra sig emot den ekonomiska förlust, som åsamkas honom när

han i följd af inträffadt olycksfall har att utgifva ersättning. Denna

utväg kraf ver uppenbarligen icke någon lagstiftningsåtgärd. Om

för ifrågavarande, med återförsäkring närmast jemförliga försäkringsform

genom enskild företagsamhet upprättas anstalter, finnes icke för

lagstiftningen någon anledning att uppställa särskilda vilkor för dessa

anstalters verksamhet. — Arbetsgifvaren kan också på sitt ansvar olycksfallsförsäkra

arbetaren, i hvithet fall det, såsom nyss nämnts, torde vara

tydligt, att arbetsgifvaren får räkna sig till godo hvad på grund af försäkringen

verkligen utbetalas för det ändamål hvartill och för den tid

hvarunder arbetsgifvaren är betalningsskyldig. — Slutligen bör tillfälle

äfven beredas arbetsgifvaren att genom försäkring helt och hållet befria

sig från ansvarighet på grund af förevarande lag och i sitt ställe

sätta en annan betalningsskyldig, nemligen försäkringsgifvaren. Nödiga

iöreskrifter i denna riktning äro upptagna i 10 § af förslaget.

Då här är fråga om en befogenhet för arbetsgifvaren att utan samtycke

af den eventuel fordringsegaren, arbetaren eller hans efterlefvande,

öfverflytta ansvarigheten på en annan gäldenär såsom ensam

betalningsskyldig, erfordras tydligen en såvidt möjligt fullständig trygghet,

att försäkringsanstalten är vederhäftig och i öfrigt på tillfredsställande

sätt anordnad. En sådan trygghet torde på grund af förhållandenas

\ exlande natur icke kunna astadkommas annat än genom en

med afseende på hvarje särskild försäkringsanstalt verkstäld pröfning,

hvilken af flera skäl bör förbehållas Konungen och ej öfverlemnas åt

någon underordnad myndighet. Det tillstånd, som Konungen efter

sådan pröfning meddelar försäkringsanstalt att öfvertaga arbetsgivares

ansvarighet med den verkan, att arbetsgifvaren befrias från densamma,

bör kunna när som helst återkallas, men genom återkallelse rubbas

naturligen ej den ansvarsfrihet, som arbetsgivare genom redan slutet

försäkringsaftal beredt sig.

Utan tvifvel skulle det vara i enkelhetens intresse fördelaktigt, om

försäkring af nu ifrågavarande slag endast finge tecknas på sådant sätt,

att arbetsgifvaren befriades från hela sin ansvarighet i dess olika riktningar.

Då emellertid genom en föreskrift härom försäkringens användande

sannolikt skulle i väsentlig mån försvåras, har möjligheten af

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

41

partiel försäkring lemnats öppen. Vid meddelande af tillstånd kunna

emellertid, der så finnes nödigt och lämpligt, inskränkande vilkor och

förbehåll i detta afseende uppställas.

Till förebyggande af tvister och rättegångar angående arbetsgifvares

ersättningsskyldighet är, såsom redan ofvan antydts, af vigt, att

omedelbart efter olycksfallet en officiel undersökning derom anställes.

I 9 § af förslaget föreskrifves derföre, att sådan undersökning skall

genom polismyndighetens försorg hållas. Då det uppenbarligen vore

olämpligt att framtvinga polisundersökning äfven då arbetsgifvaren

eller någon, som eger befogenhet att med laga verkan företräda honom,

sjelfmant vitsordar, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter

att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, har för sådant

fall undantag medgifvits. Visserligen är det tänkbart, att arbetsgifvaren

sedermera återkallar sitt erkännande och att i följd häraf anledningen

till och förloppet vid olycksfallet måste blifva föremål för särskild

utredning vid domstol. Den omständigheten, att arbetsgifvaren

till undvikande af undersökning afgifvit förklaring att olycksfallet är

af beskaffenhet att medföra ersättningsskyldighet enligt förevarande lag,

innebär emellertid en stark presumtion derför, att olycksfallet verkligen

är af sådan beskaffenhet. Då härtill kommer, att i afseende på

frågan, om den skadade uppsåtligen eller genom groft vållande föranledt

olycksfallet, bevisskyldigheten ligger å arbetsgifvaren, torde

något missbruk från dennes sida icke vara att befara, 1 alla händelser

innehåller lagen ett tillräckligt verksamt korrektiv, då enligt densamma

polismyndigheten eger rätt att, der den så finner nödigt, hålla undersökning,

äfven om arbetsgifvaren afgifvit sådan förklaring, som nyss

är nämnd.

År arbetsgifvarens ansvarighet genom försäkring Överflyttad på

någon försäkringsanstalt, ankommer det tydligen på försäkringsvilkoren,

huruvida arbetsgifvarens förklaring angående olycksfallets beskaffenhet

eger någon som helst rättsligt bindande verkan emot försäkringsanstalten.

En viss faktisk betydelse kommer denna förklaring i alla

händelser att erhålla. Då för öfrigt polismyndigheten är berättigad att

hålla undersökning, i händelse arbetsgifvarens förklaring icke finnes

vara tillfyllestgörande, synes tillräcklig säkerhet förefinnas derför, att

frågan om olycksfallets beskaffenhet icke skall komma att sakna nödig

utredning.

Undersökning, hvarom nu är taladt, skall af polismyndigheten i

orten hållas, så snart den erhållit kännedom om olycksfall, som medfört

eller skäligen kan antagas medföra döden eller så långvarig sjukBih.

till lUktd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

dom eller invaliditet, att ersättning enligt denna lag kan ifrågakomma.

Till förebyggande deraf att undersökning likväl af tillfälliga anledningar

uteblifver, är det i förslaget ålagdt arbetsgifvaren, eller i visst fall

arbetsföreståndaren, att bos polismyndigheten göra skriftlig anmälan

om inträffadt olycksfall. Vid denna anmälan skall fogas ett angående

den skadade utfärdadt läkarebetyg, som arbetsgifvaren har att på sin

bekostnad anskaffa. Vidare skall, derest arbetsgifvarens . ansvarighet

är Överflyttad på försäkringsanstalt, i anmälan lemnas uppgift om denna

vigtiga omständighet. Beträffande i öfrigt innehållet af anmälningsskriften,

liksom med afseende å förfarandet vid undersökningen, torde

bestämmelser böra i administrativ väg meddelas. Sådana bestämmelser

kunna särskildt vara erforderliga till ordnande af förhållandet mellan

den i förevarande lag stadgade undersökningen och sådan undersökning,

som eljest må vara föreskrifven.

Sedan olycksfall inträffat, ega, med vissa till arbetarens förmån

stadgade ytterligare inskränkningar, för hvilka längre fram skall

redogöras, parterna frihet att med hvarandra träffa öfverenskommelse

angående ersättning åt den skadade. Likaså är, när den skadade i

följd af olycksfallet aflidit, derefter aftal möjligt angående begrafningshjelp

eller lifränta till hans enka eller barn. Under samma förutsättningar

kan äfven bestämmandet af ersättning hänskjutas till skiljemän,

vare sig genom sådant skiljeaftal, som afses i lagen den 28 oktober

1887, eller i annan ordning. Kan tvist emellan arbetsgifvaren och arbetaren

icke på något af dessa sätt slitas, återstår endast, att den senare

gör sitt ersättningskraf gällande vid allmän domstol. En ovilkorlig

föreskrift om skiljemäns anlitande skulle, om skiljemännens beslut

finge öfverklagas, ofta endast föranleda kostnader och tidsutdrägt,

samt, om vid skiljemännens beslut skulle förblifva, vara icke blott

principielt oriktig, utan äfven i praktiskt hänseende synnerligen betänklig.

När enighet om valet af skiljemän icke kan vinnas, måste

nemligen åtminstone en sådan utses af offentlig myndighet, och denna

skulle lätteligen blifva utsatt för misstanken att härvid gynna den ena

parten. Någon möjlighet att hänvisa tvister af ifrågavarande art till särskilda

domstolar lärer ej heller i vårt land vara för handen. Till lättnad för

den, som vill yrka ersättning, kan allenast medgifvas (12 § 1 mom.) rätt

för honom att för målets anhängiggörande välja emellan allmänna underrätten

i den ort, der olycksfallet inträffat, och i den ort, der svaranden

har sitt bo och hemvist. Af dessa domstolar kan än den ena, än den

andra vara fördelaktigare att anlita, särskildt med afseende på lättadt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 43

åstadkommande af bevisning och till vinnande af ett skyndsamt slut

i saken.

För talans anställande vid domstol har (11 §), i likhet med hvad

i lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift egt rum, föreskrifvits

en ganska kort preskriptionstid, räknad från olycksfallet. Det

vore utan en sådan föreskrift fara värdt, att utredningen om verkliga

förhållandet blefve i följd af en längre tids förlopp i väsentlig grad försvårad,

och att de ersättningar, för hvilka arbetsgifvaren häftade, vuxe

till ansenliga belopp, innan han ens erhållit kännedom om ersättningsanspråken.

Då emellertid i följd af skadad arbetares genom olycksfallet

förorsakade död nya ersättningstagare med sjelfständig rätt komma att

stå emot arbetsgifvaren, har det befunnits riktigast att med. afseende

å dessa ersättningstagares kraf låta ny preskriptionstid löpa från tiden

för dödsfallet. Emot en sådan anordning torde icke några afsevärda

praktiska betänkligheter möta. Det lärer nemligen endast ytterst sällan

vara händelsen, att ett dödsfall, som inträffar längre tid efter olycksfallet,

verkligen kan anses utgöra en följd af detta. I de äldre förslagen

hade man på grund af detta förhållande ansett sig kunna föreskrifva,

att dödsfall föranledde ersättning endast om det inträffade inom ett

år efter olycksfallet. En sådan föreskrift synes emellertid icke stå väl

tillsammans med den princip, hvarpå förevarande lagförslag hvilar, utan

framstå såsom en obehörig inskränkning i arbetsgifvarens ersättningsskyldighet.

Till följd häraf torde man icke heller böra genom en från

olycksfallet räknad preskription afskära kraf på grund af dödsfall, som

först efter viss tid inträffat.

Då en kort preskriptionstid för anhängiggörande af ersättningstagarens

anspråk emot arbetsgifvaren stadgas, ligger den fara nära till

hands, att den förre kan komma att försitta denna tid, emedan han

förlitar sig derpå, att ett understöd, som arbetsgifvaren, utan bindande

utfästelse,” faktiskt tilldelar honom, kommer att fortfarande utgå. Till

undanrödjande af denna fara har det föreslagits att, när arbetsgifvaren

i anledning af olycksfallet eller dödsfallet utgifvit sådant understöd, som

i förevarande lag afses, preskriptionstiden skall räknas först från det

att sådant understöd upphör och ersättningstagaren alltså får kännbar

anledning att genom rättegång göra sitt anspråk gällande. Helt säkert

kommer denna bestämmelse att verka* derhän, att arbetsgifvarne blifva

angelägna att, till ömsesidig säkerhet, upprätta bindande överenskommelser

om ersättningarnes belopp.

I 12 § 2 och 3 mom. meddelas vissa föreskrifter om rättegången

i ersättningsmål. Hit hör först att, så snart saken blifvit instämd,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

13 §.

rätten eller domaren skall infordra anmälningsskriften med dervid fogade

handlingar samt protokoll öfver undersökning, der sådan hållits.

Domstolen får sålunda genast till sitt förfogande, bland annat, äfven

läkarebetyget och den förklaring om olycksfallets egenskap att böra

föranleda ersättning, hvilken kan vara af arbetsgifvaren eller å hans

vägnar aflemnad. Vidare kan domstolen, då fråga uppstår, huruvida

det arbete, deri den skadade var sysselsatt, är sådant, som i förevarande

lag afses, inhemta utlåtande derom från kommerskollegium såsom

den i detta hänseende särskildt sakkunniga centralmyndigheten. Vigtigast

äro emellertid de redan förut antydda bestämmelser, som åsyfta att

för den ersättningsberättigade minska olägenheterna af möjligt dröjsmål

med tvistens slutliga afgörande, och som innebära, dels att domstolen

under vissa förutsättningar kan förskottsvis tillerkänna den ersättningsberäftigade

ett skäligt eller af motparten medgifvet belopp, dels ock

att slutligt utslag, derigenom betalningsskyldighet ålagts svaranden,

genast går i verkställighet utan hinder deraf, att det ej vunnit laga kraft.

Såsom ofvan angifvits, äro de följder ett olycksfall medfört — döden,

längre tids sjukdom eller mer eller mindre fullständig invaliditet —

bestämmande för arten och beloppet af de ersättningar, som af olycksfallet

föranledas. Enligt sakens natur är det emellertid ofta omöjligt att

vid den tidpunkt, då ersättningskrafvet varder genom domstols eller

skiljemäns beslut eller genom parternas öfverenskommelse faststäldt —

hvilket fastställande af nära till hands liggande skäl bör snarast möjligt

eg a rum — med fullständig visshet afgöra, hvilken påföljd olycksfallet

är egnadt att medföra. På grund häraf bör i båda parternas intresse

beredas tillfälle att, om efter ersättningens fastställande förändring inträder

i de dervid antagna följderna af olycksfallet, erhålla jemkning

i ersättningen. Då, på sätt förut nämnts, efter dödsfall ny preskriptionstid

börjar löpa, erfordras uppenbarligen icke någon rätt till jemkning,

när förändringen består deruti, att den skadade till följd af olycksfallet.

aflider, utan endast för de fall, att den skadade, i strid emot hvad man

förut antagit, varder invalid, och att den antagna invaliditetsgraden

ökas eller minskas. Af praktiska grunder bör ifrågavarande rätt ej medgifvas,

när förändringen i den skadades tillstånd är allenast af mindre

betydelse. Icke heller vore det lämpligt att låta jemkningen medföra

rätt för arbetaren att erhålla tillägg till en redan till utbetalning förfallen

ersättning, eller för arbetsgifvaren att åtnjuta nedsättning i hvad

såsom förfallet redan af honom utbetalts eller bort utbetalas. Häraf följer,

att då — såsom i vissa fall är möjligt — efter aftal mellan parterna

i stället för lifränta erlagts visst belopp för en gång, någon rätt till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

45

jemkning icke eger rum. Samma regel om inskränkning af jemkningens

verksamhet medför äfven, att någon bestämmelse om viss preskriptionstid

för sökande af jemkning icke kan anses erforderlig. I lagen

omtalas endast jemkning efter stämning till domstol, men detta utgör

tydligen icke något hinder för parterna att sluta aftal om jemkning

eller att öfverlemna jemkningsfrågas afgörande till skiljemän. Dylika

överenskommelser kunna nemligen enligt vanliga regler med full verkan

slutas, äfven om icke i den skadades tillstånd inträdt någon sådan förändring,

som enligt lagen skulle kunna gifva anspråk på jemkning

af den förut bestämda ersättningen.

Bestämmelser i nu angifna riktning hafva upptagits i 13 §, som

tillika innehåller en hänvisning till de i 12 § 3 mom. i ersättningstagarens

intresse meddelade stadganden om rätt för domstolen att föreskrifva

erläggande af förskottsersättning och om omedelbar verkställighet

af första domstols utslag.

I en lag, som, i likhet med den förevarande, ålägger arbets- 14—17 §§.

gifvarne ersättningsskyldighet utan att underkasta ''dem försäkringstvång,

erfordras, såsom ofvan framhållits, föreskrifter afsedda att så

vidt möjligt trygga ersättningstagarne emot följderna af ersättningsgifvarnes

oförmåga eller tredska att fullgöra sina förbindelser. Att

sådana föreskrifter dock icke upptagits i lagen om ansvarighet för skada

i följd af jernvägs drift, kan förklaras deraf, att innehafvarne af

jernvägar kunnat förutsättas utan vidare erbjuda tillräcklig säkerhet,

och får således icke blifva föremål för efterliknande, när det är fråga

om arbetsgivare i vidt skilda ställningar. En särskild anledning att

gifva föreskrifter i nämnda syftning ligger för öfrigt, såsom förut

sagts, deri, att vissa ersättningar enligt förevarande lag alltid skola

utgå i form af lifränta, hvilket förhållande ökar faran för ersättningstagaren

att i följd af arbetsgifvarens insolvens gå miste om

den honom tillkommande ersättningen. Äfven för det fall, att arbetsgifvarens

ansvarighet öfverflyttats på en försäkringsanstalt, har det i

allmänhet befunnits påkalladt att gifva ifrågavarande bestämmelser

tillämpning.

Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, måste

tydligen ersättningstagaren för hvad han ännu icke uppburit ingå såsom

fordringsegare i konkursen. I arbetsgifvarens konkurs torde härvid,

på sätt redan förut antydts, ersättningstagaren böra åtnjuta förmånsrätt,

i den mån medgifvandet af eu sådan kan stå tillsammans med andra allmänna

intressen och sär skil dt med upprätthållandet af fastighets- och

affärskrediten. Beredningen af frågan om införandet af sådan förmåns
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

rätt lärer emellertid tillhöra justitiedepartementet. Hvad åter angår

sättet att, när försäkringsanstalt, på hvilken arbetsgifvarens ansvarighet

är Överflyttad, kommit på obestånd, förskaffa ersättningstagaren säkerhet

för att utfå sin fordran, synas samma grundsatser, som i fråga om

lif-, lifränte- eller kapitalförsäkring i allmänhet böra uppställas, äfven

här lämpligen kunna vara bestämmande. Det skulle således också för

den försäkring, som i förevarande lag omförmäles, vara tillräckligt,

om i den allmänna försäkringslagstiftningen infördes nödiga bestämmelser

till förmån för lif-, lifränte- och kapitalförsäkringstagare. I

sådant afseende torde det tillåtas mig att erinra derom, att enligt ett

af särskilda i nåder utsedda komiterade upprättadt förslag till lag om

försäkringsanstalter, hvilket för närvarande är föremål för Eders Kongl.

Maj:ts pröfning, skola i offentligt förvar finnas nedsatta värdehandlingar,

motsvarande regleringsfond och försäkringsfond för lif-, lifränteoch

kapitalförsäkringar, hvilka värdehandlingar, när försäkringsgifvaren

utgöres af ett aktiebolag, utgöra pant för försäkringstagarnes

fordringar. För öfrigt skulle, äfven om någon allmän försäkringslagstiftning

i denna riktning icke komme till stånd, en särskild föreskrift

om förmånsrätt för fordran på grund af försäkring, hvarigenoiii

arbetsgifvarens ansvarighet öfverflyttats på försäkringsanstalten, i allt

fall näppeligen vara af nöden. Såsom vilkor för tillstånd åt försäkringsanstalt

att meddela sådan försäkring kan nemligen föreskrifvas, att anstalten

genom deposition eller annorledes säkerställer ersättningstagarnes

kraf.

Om på grund af hvad nu blifvit anfördt icke några bestämmelser

om förmånsrätt i konkurs böra upptagas i förevarande lag, erfordras

deremot stadganden, dels efter hvilket belopp utdelning för fordran å

lifränta skall beräknas, dels huru förfaras skall med det belopp, som

å fordringen utdelas. Beträffande det förra är det ty^dligt, att de i

117 § 3 mom. konkurslagen och 128 § utsökningslagen stadgade

grunder för beräkning af icke förfallen fordran ej kunna leda till

ett emot lifräntetagarne rättvist och billigt resultat. Hvad lifräntetagaren

har att fordra måste i främsta rummet vara det belopp, som

behöfves för att åt honom i en enligt 10 § af Konungen auktoriserad

(erkänd) anstalt inköpa en sådan lifränta, som han till följd af arbetsgifvarens

obestånd förlorat; finnes icke någon erkänd anstalt, måste

fordringen beräknas med användande af en närmast före det denna lag

trädt i kraft utfärdad officiel dödlighets- och lifslängdstabell samt, framför

allt, efter en väsentligen lägre räntefot än den i konkurslagen och utsökningslagen

antagna. Eljest skulle det beräknade kapitalvärdet af lif
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

räntan blifva allt för lågt för att motsvara sitt ändamål. I 17 § hafva

derför upptagits särskilda bestämmelser om beräkning af lifräntas kapitalvärde,

hvilka bestämmelser skola ega tillämpning icke blott vid den

ersättningsskyldiges konkurs, utan äfven i öfriga fall, då lifräntetagaren

är, oberoende af öfverenskommelse, berättigad att fordra kapitalvärdets

utbetalande.

Hvad derefter angår förfarandet med den utfallande utdelningen

för lifränta, skulle det stå i strid emot syftet med förevarande lagstiftning,

om lifräntetagaren alltid egde lyfta densamma till fri disposition.

Vigtigaste anledningen dertill, att ersättning skall utgå i form af lifränta,

är nemligen beträffande invaliditetsersättning den, att man velat

sätta den invalide arbetaren ur stånd att, genom dispositioner

öfver ett kapital, för framtiden beröfva sig det understöd, som lagen

afser att bereda honom. Också är det, såsom längre fram skall nämnas,

i allmänhet förbjudet att aftala om lifräntans utbytande emot eu

utbetalning för en gång. I konseqvens härmed stadgas i 14 § att, i

händelse erkänd försäkringsanstalt finnes och möjlighet således är förhanden

att utan vidare pröfning inköpa en lifränta, som kan anses betryggande,

det belopp, som i konkurs utdelas å fordran för lifränta åt

skadad arbetare, icke skall åt honom utbetalas, utan i stället användas

till inköp åt arbetaren af lifränta i erkänd anstalt. I fråga om ersättningar

åt enka och barn har deremot icke någon motsvarande regel

funnits behöflig. Att dessa ersättningar utgå i form af lifränta, beror

nemligen i väsentlig mån på hänsyn till arbetsgifvarens intresse att ej

behöfva på en gång utbetala ett större belopp, hvilket intresse efter inträffad

konkurs tydligen icke vidare kräfver beaktande.

Jemväl den nu omtalade föreskriften, huru med lifräntas utfallande

kapitalvärde skall förfaras, eger enligt förslaget motsvarande tillämpningnär

kapitalvärdets utbetalande är af annan anledning än konkurs föreskrifvet.

För lifräntetagaren kan det förutsättas vara af största vigt, att han

i rätt tid bekommer förfallen lifränta, och han skulle tydligen i hög grad

betungas, om han nödgades gång efter annan för lifräntans utkräfvande

anställa rättegång eller lagsökning. I betraktande häraf har det ansetts

nödigt att bereda lifräntetagaren ett kraftigt verkande medel att bryta

den ersättningsskyldiges tredska. För sådant ändamål föreskrifves i 15

§ att, om den ersättningsskyldige försummar att vid anfordran betala

eu förfallen lifräntepost, öfverexokutor, på begäran af lifräntetagaren,

skall förelägga den ersättningsskyldige att inom viss tid betala den förfallna

lifräntan jemte ränta och ersättning för kostnader, vid äfventyr

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

att li från tans kapitalvärde förklaras till betalning förfallet och genom

ofverexekutors försorg uttages. Uppenbart är, att lifräntetagaren, om

nan icke vill begagna sig af den sålunda anvisade utvägen att framtvinga

kapitalvärdets erläggande, kan inskränka sig till att i vanlig

lagsöknmgsväg uttaga den förfallna lifränteposten.

Genom bestämmelserna i 16 § erhåller lifräntetagaren vidare ett

medel att bereda sig fortfarande trygghet för lifränta^ utbekommande,

da ersattmngsskyldig arbetsgivare nedlägger sin rörelse eller flyttar

utrikes eller då rörelsen öfvergår på annan innehafvare eller sättes

under liqvidation. Förfarandet härvid svarar nära emot det i 15 8

stadgade. Allenast den skilnad eger rum, att enligt 16 § öfverexekutor

i forsta hand förelägger den er-sättningsskyldige att ställa pant eller

. oré?eri 16r lifräntans fortsatta utbetalande. Att omständigheter, hvilka

i sa hög grad som de nämnda förringa fordringsegarens säkerhet att

vederbörligen utfå hvad han har att fordra, för honom skola medföra

ratt att begära pant eller borgen, vid äfventyr att fordringen eljest

omedelbart utkräfves, är uppenbarligen af behofvet påkalladt och saknar

ingalunda motstycken i den gällande lagstiftningen.

Andamålet med förevarande lag kräfver tydligen att fordran på

ersättning enligt densamma ej kan öfverlåtas och förty ej är föremål

för utmätning. I 18 § uttalas denna regel, af hvilken enligt 35 8

konkurslagen utan vidare följer, att sådan ersättningsfordran icke heller

kan tagas i anspråk såsom tillgång i ersättningstagarens konkurs. En

motsvarande bestämmelse återfinnes, som bekant, i 12 8 af gällande las

om sjukkassor. ö ö

Redan förut har antydts, att friheten att aftala om ersättning, som

i anledning af olycksfall skall utgifvas, eller om ersättningsfrågas hänskjutande

till skiljemän funnits böra i arbetarnes intresse inskränkas.

Ersättnmgstagaren bör ej vara bunden af öfverenskommelse, som slutits

innan ersättningsfrågan blifvit aktuel genom inträffandet af det olycksfall

eller dödsfall, på grund hvaraf ersättningen skall utgå. En ytterligare

inskränkning i aftalsfriheten är enligt förslaget (19 §) den, att endast

skriftliga aftal skola vara för ersättnmgstagaren bindande. Detta

foranledes närmast deraf, att endast ett skriftligt aftal kan gifva ersättmngstagaren

tillfälle att utan omgång göra sin rätt gällande, särskildt

genom lagsökning eller genom sådant förfarande, som i 15 eller 16 8

omförmäles, vid hvilket förhållande det ansetts billigt och praktiskt

lämpligt, att han ej är bunden af muntligt aftal och att den ersättnmgsskyldige

alltså får intresse af att sörja för slutna överenskommelser

skriftliga affattande. Slutligen förklaras, af förut antydda skäl,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

äfven skriftligt och efter olycksfallet slutet aftal ogiltigt, för så vidt

det afser ersättande af lifränta åt skadad arbetare med en utbetalning

en gång för alla; undantag härifrån medgifves endast då lifräntan

skulle uppgå till visst mindre belopp, motsvarande högst 20 procents

invaliditet, och sålunda å ena sidan ersättningen icke utgör någon väsentlig

del af hvad arbetaren för sitt uppehälle behöfver, å andra sidan

dess periodiska utbetalande och uppbärande ofta skulle medföra jemförelsevis

stort besvär.

I 20 § bar upptagits en bestämmelse om bötesansvar för arbetsgifvares

eller arbetsföreståndares försummelse att om inträffadt olycksfall

göra föreskrifven anmälan i öfverensstämmelse med förevarande lag

och särskildt gifna bestämmelser. Beträffande påföljden deraf, att någon

mot bättre vetande i anmälan meddelar oriktiga uppgifter, hafva

allmänna strafflagens bestämmelser om svikligt förfarande ansetts tillräckliga.

Närmare föreskrifter angående anmälan och undersökning, äfvensom

bestämmelser till ledning vid bedömande af invaliditetsgraden, skall

det enligt 21 § ankomma på Konungen att meddela. Hvad sistnämnda

bestämmelser angår torde böra påpekas, dels att, såsom af det valda

uttryckssättet framgår, desamma ej skola lända till ovilkorlig efterrättelse

eller utesluta afvikelser i särskilda fall på grund af deri förekommande

egendomliga förhållanden, dels ock att, i enlighet med hvad i 4

§ förutsättes, uppskattningen af den invaliditet, som en kroppsskada,

t. ex. förlusten af ett finger eller en band, anses medföra, skall uttryckas

i bråkdelar (procenttal) af fullständig invaliditet.

Slutligen må beträffande öfvergångsbestämmelsen anmärkas, att

ifrågavarande lag enligt vanliga privaträttsliga grunder icke kan medföra

rätt till ersättning i anledning af ett olycksfall, som inträffat före

lagens trädande i kraft. Strängt taget skulle den icke heller eg a tillämpning

i fråga om olycksfall, som träffar arbetare, under det han

ännu är anstäld på grund af ett före samma tidpunkt slutet aftal. Ett

undantag i denna riktning har emellertid icke ansetts behöfligt, då

arbetsaftalen endast sällan äro för längre tid bindande.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,

att öfver ifrågavarande förslag till lag angående ersättning för

skada i följd af olycksfall i arbete högsta domstolens utlåtande måtte,

Bth. till Riksd. Frat. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 1H Uäft. 7

20 §.

21 §.

Öfvergångs
bestämmelsen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet

inhemtas, samt att Eders Kong]. Maj:t behagade uppdraga åt

chefen för justitiedepartementet att bereda och för Eders Kongl. Maj:t

förelägga frågan om införande, i större eller mindre utsträckning, af

förmånsrätt för fordran, som i nämnda lagförslag afses.»

Till hvad föredragande departementschefen sålunda

hemstält behagade, på tillstyrkan jemväl af

Statsrådets öfrige ledamöter, Hans Maj:t Konungen i

nåder lemna bifall.

Ex protocollo:

E. K. Almqvist.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

51

Bilaga.

Förslag

till

Lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall

i arbete.

1 §•

Har arbetare, sysselsatt i verksamhet, som i denna lag afses, drabbats

af olycksfall i följd af sjelfva arbetet eller eljest under inflytande

af de särskilda förhållanden, under hvilka arbetet bedrifves, vare arbetsgifvaren

pligtig att utgifva ersättning enligt de i denna lag stadgade

grunder, der ej arbetaren uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf

vållat olycksfallet.

Såsom arbetare skall enligt denna lag anses jemväl arbetsförman.

2 §.

Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgivare,

der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet,

nemligen:

1. sågverks- eller brädgårdsrörelse;

2. upptagning af is eller torf;

3. grufdrift, sten- eller kalkbrytning, bruksrörelse eller annan

verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets

alster och ej är att anse såsom handtverk;

4. fabriksrörelse;

5. skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller

qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning,

att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;

6. boktryckeriverksamhet;

7. tillverkning af explosiva varor;

8. skorstensfejareverksamhet;

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

9. bergnings- eller dykerirörelse;

10. flottning, transport medelst pråmar eller lastning eller lossning

af varor;

11. jernvägs- eller spårvägstrafik;

12. byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af

väg- eller vattenbyggnad;

13. bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring

eller taktäckning;

14. utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller

kloakle dningar.

Ersättningsskyldigheten omfattar olycksfall i arbete, som tillhör

utöfningen af arbetsgifvarens yrke, eller i annat, till någon här ofvan

nämnd verksamhet hänförligt arbete, deri arbetsgifvaren för yrkets behof

sysselsätter arbetare.

I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring

till jordbruk.

3 §•

Sysselsätter staten eller kommun arbetare i arbete hänförligt till

någon i 2 § nämnd verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig

enligt 1 § för olycksfall i det arbete.

4 §-

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades

arbetsförmåga under mer än sextio dagar: 1 krona i sjukhjelp för hvarje

dag från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet intill dess den

skadade blifvit återstäld eller arbetsförmågans förlust eller minskning

funnits vara för framtiden bestående eller döden inträdt;

2:o) om olycksfallet funnits medföra för framtiden bestående förlust

eller minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å 300

kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot arbetsförmågans

minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen efter

olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då arbetsförmågans förlust

eller minskning funnits vara för framtiden bestående; dock: att lifränta

ej utgår för tid, hvarunder sjukhjelp derefter må hafva utbetalts af

arbetsgifvaren;

3:o) om olycksfallet medfört döden:

a) begrafningshjelp med 60 kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af 120

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kronor från dödsfallet, och till hvarje minderårigt barn en årlig lifränta

af 60 kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton års ålder;

dock att lifränta icke utgår till enka, när äktenskapet slutits efter olycksfallet,

och att, der lifräntor till enka och barn skulle sammanlagdt

öfverstiga 300 kronor, de skola, i förhållande till hvad å en hvar lifräntetagare

belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till

dylik nedsättning fortfar.

5 §•

Utländsk medborgares enka och barn ege ej rätt till lifränta enligt

denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.

För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad

är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Från hvad i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under förutsättning

af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst land

och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.

6 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp

för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta i förskott

för hvarje kalenderqvartal å qvartalets första dag, utan återbetalningsskyldighet

i händelse rätten till lifräntan skulle under qvartalet upphöra.

7 §•

Skall, då arbetare drabbats af olycksfall, i följd deraf från kassa,

som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag af

arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, må från begrafningshjelp,

sjukhjelp eller lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren

att utgifva, afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma

ändamål från kassan utbetalts för tid, hvarunder ersättningsskjddighet

åligger arbetsgifvaren.

Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd eller till fattighjelp

ej hänförligt understöd, som i följd af olycksfallet utgår enligt allmän

lag eller särskild författning eller på grund af arbetsgifvarens utfästelse.

8 §.

Den, som undfått ersättning enligt denna lag, vare ej deraf hindrad

att göra gällande rätt till ytterligare skadestånd af arbetsgifvaren eller

annan, som enligt allmän lag eller särskild författning kan dertill förbiudas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

9 §•

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra

sådan påföljd, som i 4 § sägs, åligge det arbetsgifvaren eller, om den

skadade var sysselsatt i arbete hos staten eller kommun, arbetsföreståndaren

att om olycksfallet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos

polismyndigheten i orten, med bifogande på arbetsgifvarens bekostnad

af läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och

den skadades tillstånd. År den skadade af arbetsgifvaren försäkrad i

sådan anstalt, som i 10 § afses, skall uppgift derom och om försäkringsbeloppen

i anmälan intagas.

Då anmälan sålunda skett eller olycksfall i arbete eljest kommit

till polismyndighetens kännedom, skall denna så fort ske kan hålla

undersökning om olycksfallet; dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens

behörigen undertecknade förklaring att olycksfallet inträffat

under sådana omständigheter, att ersättning enligt denna lag skall utgifvas,

undersökning erfordras allenast, om polismyndigheten finner sådan

nödig. De inkomna handlingarna äfvensom, der undersökning hållits,

protokoll deröfver skola ofördröjligen aflemnas, å landet eller i stad, som

lyder under landsrätt, till Konungens befallningshafvande i länet, i

Stockholm till öfverståthållareembetet och i öfriga städer till magistraten.

10 §.

Konungen eger meddela försäkringsanstalt, som pröfvas erbjuda

nödig säkerhet och i öfrigt vara på tillfredsställande sätt anordnad,

tillstånd att genom försäkring öfvertaga arbetsgifvares i denna lag stadgade

ersättningsskyldighet med den verkan, att arbetsgifvaren, så långt

försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldigheten fri. Genom

försäkring i sålunda erkänd försäkringsanstalt inträder anstalten beträffande

de försäkrade beloppen i arbetsgifvarens rätt att göra afdrag för

skadestånd efter ty i 7 § sägs.

Tillstånd, hvarom ofvan sägs, kan af Konungen återkallas.

11 §•

Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och

öfverenskomma ej heller parterna att hänskjuta tvist om ersättningen till

afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans förlust, ersättningskrafvet

efter stämning anhängiggöras inom två år från olycksfallet

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom samma

tid från det döden inträdde. Har den ersättningsskyldige i anledning

af olycksfallet eller dödsfallet utgifvit understöd, som i denna lag

afses, varde dock tiden, hvarinom ersättningstalan skall anhängiggöras,

räknad från det att sådant understöd senast utgafs.

12 §.

Tvist om skadeersättning enligt denna lag skall instämmas till

underrätten i den ort, der olycksfallet inträffat eller den, som sökes, har

sitt bo och hemvist.

År sådan tvist instämd, infordre rätten eller domaren protokoll och

öfriga handlingar, som i 9 § omförmälas. Uppstår fråga, huruvida det

arbete, hvari den skadade var sysselsatt, är sådant, som i denna lag

afses, ege rätten, der så nödigt pröfvas, inhemta yttrande i ämnet från

kommerskollegium.

Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller

angår tvisten allenast ersättningens belopp, må rätten, på kärandens

yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp och i senare fallet

att hvad svaranden medgifvit skall utbetalas till käranden i afräkning

på hans fordran; dylikt beslut gånge genast i verkställighet, och klagan

deröfver må ej föras annat än i sammanhang med hufvudsaken. Slutligt

utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts svaranden, gånge

i verkställighet utan hinder deraf, att utslaget ej vunnit laga kraft.

13 §.

Inträder, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols

eller skiljemäns beslut eller genom aftal bestämd, synnerlig förändring

i den skadades tillstånd, må jemkning i ersättningen sökas

efter stämning till den underrätt, som dömt derom, eller, der ersättningen

bestämts af skiljemän eller genom aftal, till domstol, som i 12

§ 1 mom. sägs. Jemkning må endast afse ersättning, som förfaller

till betalning efter den dag, då stämningen delgafs svaranden.

Angår tvisten framstäldt yrkande om högre ersättning än den förut

bestämda, skall hvad i 12 § 3 mom. är stadgadt ega motsvarande tilllämpning.

14 §.

Afträdes den ersättningsskyldiges egendom till konkurs, skall utdelningen

för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter räntans kapitalvärde

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må, derest erkänd försäkringsanstalt

finnes, utdelningen ej af arbetaren lyftas, utan skall med

det belopp, som å fordringen utgår, genom konkursförvaltningens försorg

åt arbetaren inköpas lifränta i sådan anstalt; finnas flere erkända

anstalter, ege arbetaren gifva anvisning, i hvilken anstalt lifräntan skall

inköpas.

15 §.

Försummar den ersättningsskyldige att vid anfordran betala lifränta,

som förfallen är, ege räntetagaren, der hans fordran grundar

sig på skriftlig handling, hos öfverexekutor söka åläggande för den

ersättningsskyldige att genast utgifva lifräntans kapitalvärde. Gäldas

ej inom tid, som af öfverexekutor förelägges, den förfallna lifräntan

jemte ränta och ersättning för kostnader till belopp, som af öfverexekutor

i föreläggandet utsättes, skall öfverexekutor förklara kapitalvärdet

till betalning förfallet. Beträffande dylikt måls handläggning och klagan

öfver öfverexekutors beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning

för gäld är stadgadt.

Det förfallna kapitalvärdet läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, skall med hvad sålunda influtit

genom öfverexekutors försorg inköpas lifränta efter ty i 14 § är för

der afsedda fall föreskrifvet.

16 §.

Nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse eller flyttar han utrikes

eller öfvergår rörelsen på annan i följd af dödsfall eller genom öfverlåtelse

eller sättes rörelsen under liqvidation, må lifräntetagare, hvilkens

fordran grundar sig på skriftlig handling, hos öfverexekutor söka föreläggande

för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan

ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen sägs;

ställes ej inom förelagd tid sådan säkerhet, skall öfverexekutor förklara

lifräntans kapitalvärde till betalning förfallet.

I fråga om dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors

beslut, så ock beträffande kapitalvärdets uttagande och användning

vare lag, som i 15 § sägs.

17 §•

Med lifränta^ kapitalvärde förstås i 14, 15 och 16 §§ det belopp,

hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Finnes ej erkänd försäkringsanstalt, skall kapitalvärdet efter en

räntefot af tre och en half för hundrade om året uppskattas med användande

af den dödlighets- och litslängdstabell för riket, hvilken af

vederbörande myndighet sist blifvit utgifven, innan denna lag trädt i kraft.

18 §.

Rätt till skadeersättning enligt denna lag kan ej ötverlåtas och må

förty ej för gäld i mät tagas.

19 §.

Aftal om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas,

eller om ersättningsfrågas hänskjutande till skiljemän vare emot ersättningstagaren

utan verkan, der det ej skriftligen slutits efter olycksfallet

eller, der aftalet angår begrafningshjelp eller lifränta till skadad arbetares

enka och barn, efter det den skadade afled.

Afser aftal att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en

gång erläggas visst belopp, vare det aftal ej gällande, utan så är att

lifräntans belopp skulle understiga 60 kronor om året.

20 §.

Försummar arbetsgivare eller arbetsförestundare att i föreskrifven

ordning göra anmälan, hvarom i 9 § är sagdt, böte från och med 5

till och med 200 kronor.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

21 §.

Konungen utfärdar föreskrifter till ledning vid bedömandet, i hvad

mån olika kroppsskador skola anses åstadkomma nedsättning af arbetsförmågan.

Närmare bestämmelser om anmälan och undersökning, som i 9 §

omförmälas, meddelas ock af Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19...... men eger ej tillämpning

i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

Bill. till lli/csd. Blot. 1000. 1 Sami. 1 Afl!, 18 Haft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 10 februari 189.9

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde

i underdånighet chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt

:

»Genom nådigt beslut den 30 sistlidne december täcktes Eders

Kongl. Maj:t, i sammanhang med förordnande att högsta domstolens utlåtande

skulle inhemtas öfver ett inom civildepartementet upprättadt förslag

till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete,

uppdraga åt chefen för justitiedepartementet att bereda och för Eders

Kongl. Maj:t förelägga frågan om införande, i större eller mindre utsträckning,

af förmånsrätt för fordran, som i nämnda lagförslag afses.

Redan i det yttrande, som af chefen för civildepartementet vid

ärendets föredragning nämnda dag afgafs, har framhållits, att några

särskilda bestämmelser om förmånsrätt för de ersättningsfordringar,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

som enligt ifrågavarande lagförslag tillkomma en genom olycksfall i

arbetet skadad arbetare eller hans efterlefvande, icke torde vara erforderliga

för det fall, att, såsom lagförslaget medgifver, ersättningsskyldigheten

genom försäkringsaftal öfverflyttats från arbetsgifvaren till en

försäkringsanstalt. Det är således endast för de ersättningar, som det

omedelbart på grund af lagens stadgande åligger någon att utgifva,

som förmånsrätt bör beredas, dervid emellertid, såsom i omförmälda

yttrande påpekats, nödig hänsyn måste tagas till upprätthållandet af

fastighets- och affärskrediten samt till andra allmänna intressen.

I 4 § 17 kap. af handelsbalken stadgas förmånsrätt för, bland

annat, arbetares aflöning för viss tid tillbaka. Med sådan aflöning

synes böra likställas dels den begrafningshjelp, som enligt den ifrågasatta

lagen om ersättning för olycksfall i arbetet tillkommer en genom

olycksfall dödad arbetares efterlefvande, dels ock de för skadad arbetares

eller hans efterlefvandes underhåll afsedda periodiska understöd —

sjukhjelp och lifränta — som enligt samma lag skola utgå föröden

sistförfluten tiden. Då ifrågavarande ersättningar icke kunna uppgå till

mera afsevärda belopp, lärer det ej möta någon betänklighet att för desamma

medgifva förmånsrätt i samma klass, deri lönefordringar äro upptagna,

samt alltså framför afgäld af fast egendom, förlagsinteckning, fastighetsinteckning

m. m. Deremot skulle det uppenbarligen vara med de

största vådor förenadt, om man tillerkände samma förmånsrätt jemväl åt

den fordran å lifräntas kapitalvärde, som lifräntetagaren i följd af arbetsgifvarens

konkurs erhåller. Detta kapitalvärde — hvilket naturligen i

olika fall har olika storlek, beroende, utom på lifräntans belopp, hufvudsakligen

på lifräntetagarens ålder — kan nemligen uppgå till så

mycket, att öfriga förmånsberättigades anspråk lätteligen skulle helt

och hållet undanträngas, hvilket skulle medföra ej blott en oförskyld

förlust för enskilda, utan äfven en allvarsam rubbning af förlags- och

fastighetsinteckningskrediten. Fordran å lifräntas kapitalvärde torde

derföre ej skäligen kunna erhålla bättre förmånsrätt än näst före de i

12 § af förutnämnda kapitel omförmälda utskylder. Från den förmånsrätt,

hvarmed dessa utskylder nu utgå, synes det allmänna kunna afstå,

i den mån det erfordras ''för vinnande af det socialt vigtiga ändamålet,

att trygga arbetare och deras efterlefvande mot de ekonomiska följderna

af olycksfall i arbetet.

I enlighet med nu uttalade uppfattning har jag låtit upprätta förslag

till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågavarande

lagförslag, af den lydelse bil. litt. A vid detta protokoll ut
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

visar, hemstälde han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande

öfver detta förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

61

Bilaga litt. A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola

erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar

eller varor till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods

afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens

uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda

under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva,

så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares

dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begrafningshjelp

eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller

lifränta, som det enligt lag åligger gäldenären att i anledning af timadt

olycksfall i arbete utgifva.

§•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors,

fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare;

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 24.

kronans, rikets ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade

kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,

som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd

hos dem innestår, så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

tjenstemän för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst, emottagit.

Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embets- eller

tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom söker

sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å ännu icke upplupen lifränta, som det

enligt lag åligger gäldenären att i anledning af timadt olycksfall i

arbete utgifva.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

63

Utdrag af protokollet öfver lagärenden hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 23 november 1899.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Hersloiv,

Carlson,

Billing,

Bohman,

Ramstedt,

Westring.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 19 sistlidne april,

handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag angående ersättning för skada i följd

af olycksfall i arbete samt till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och

11 §§ handelsbalken mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter

cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande

förslagen under litt. A och B bifogade detta protokoll.

l:o) Förslaget till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall

i arbete.

Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade:

Justitierådet Westring: »Genom den omgestaltning, det industriela

arbetet under senare tider undergått, hafva de i industriens tjenst sysselsatte

arbetare i väsentligt högre grad än förut var fallet blifvit utsatte

för faran att drabbas af skador i följd af olycksfall i arbetet. Det

åligger gifvetvis arbetsgifvaren att genom ändamålsenliga anordningar

söka förebygga dylika olyckor; och särskilda föreskrifter härom hafva

blifvit hos oss meddelade genom lagen angående skydd mot yrkesfara

den 10 maj 1889 jemte flera andra författningar. Derest arbetsgivare

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

åsidosätter sina förpligtelser härutinnan, blir han enligt allmänna rättsgrundsatser

ansvarig för den härigenom uppkomna skadan. Nu ifrågasättes

i det remitterade förslaget att i afseende å sådana yrken, i hvilka

fara för olycksfall i arbete kan anses i större omfattning föreligga,

stadga skyldighet för arbetsgifvaren att ersätta arbetare genom sådant

olycksfall åsamkad kroppsskada, jemväl för det fall att försummelse i

fullgörande af gifna föreskrifter eller annat fel icke ligger arbetsgifvaren

till last, en skyldighet, från hvars fullgörande arbetsgifvaren icke

skall kunna genom aftal med arbetaren befria sig. Ett sådant stadgande

anser jag svårligen kunna härledas ur det privaträttsliga förhållandet

emellan arbetsgifvare och arbetare. Deremot synas mig

nationalekonomiska och socialpolitiska grunder kraftigt tala för att den

skada, som''drabbar arbetare i följd af den farliga gestaltning produktionen

i en mängd yrkesgrenar numera erhållit, bör ersättas af deDna

produktion och att arbetsgifvaren såsom representant för produktionen

får i första hand bära denna likasom öfriga utgifter derför. Och då

staten har i sin hand att bestämma de vilkor, under hvilka en näring

får drifvas, må den således ock vara berättigad att i afseende å

berörda yrken ålägga arbetsgifvarne ansvarighet i omförmälda hänseende.

Den nu angifna åskådningen skulle konseqvent leda derhän, att ansvarigheten

finge formen af ett försäkringstvång, hvarigenom densamma

skulle öfverflyttas från den enskilde arbetsgifvaren till produktionsgrenen

i dess helhet. En sådan form skulle ock, på sätt vid denna

frågas föregående behandling upprepade gånger blifvit framhållet, i

många hänseenden medföra stora fördelar framför den omedelbara ansvarspligten,

särskild! derutinnan att arbetarne skulle beredas full trygghet

för utfående af dem tillkommande ersättning. Men då, såsom departementschefen

i sitt anförande till statsrådsprotokollet närmare utvecklat,

äfven försäkringstvånget är förenadt med ganska afsevärda

olägenheter, saknas icke skäl för antagande af den i förslaget följda

grundsats, enligt hvilken väl i främsta rummet ålagts arbetsgifvaren

omedelbart ansvar för de skador, som drabba hans arbetare i följd af

olycksfall i arbetet, men honom medgifvits att genom försäkring befria

sig från detta ansvar. Derest ansvarigheten så ordnas, synes dock

staten icke böra stanna vid att hänvisa arbetsgifvaren till de enskilda

försäkring sanstalt er, som må finnas eller kunna väntas uppstå. Detta

möter betänkligheter ur olika synpunkter. Arbetsgifvaren drabbas, genom

anlitande af sådan anstalt, af bidrag till den vinst och den förvaltningskostnad,

som anstalten måste för sin egen del beräkna, något

som icke synes vara med billighet öfverensstämmande. Arbetarne kunna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i första rummet blitva lidande derigenom att sådan anstalt blir insolvent.

Äfven om faran härför genom sträng statskontroll kan minskas,

lärer den ej kunna fullständigt förebyggas. Men derjemte kan det, såsom

erfarenheten visar, lätt inträffa, att dylika anstalter ohehörigen

vägra utgifva ersättning och således utan skäl föranleda rättegång,

något som svårligen kan genom åtgärder från statens sida motverkas.

Försäkringen torde derföre böra ombesörjas af en statsanstalt, som

drifves utan beräkning af vinst och hvars förvaltningskostnader bestridas

af statsmedel. Under förutsättning att en dylik anstalt kommer

till stånd har jag således icke något att invända emot en lagstiftning,

bygd på de hufvudgrunder, som innefattas i förevarande

förslag.»

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde:

»För genomförande af en lagstiftning, enligt hvilken arbetarne inom

vissa farligare yrken tillförsäkras rätt att vid olycksfall i arbetet på

arbetsgifvarens bekostnad erhålla någon ersättning för den uppkomna

skadan, tala såväl exemplen från utlandet som äfven den uppfattning

om hvad i detta hänseende med rätt och billighet öfverensstämmer,

som hos oss i senare tider alltmer gjort sig gällande och som fått ett

särskildt uttryck i den ganska omfattande försäkring mot dylik skada,

som på frivillighetens väg redan kommit till stånd. Huruvida ett sådant

mål lämpligast kan vinnas genom obligatorisk arbetareförsäkring eller

genom att ålägga arbetsgifvaren en omedelbar ansvarspligt är emellertid

en såväl här som annorstädes lifligt omtvistad fråga, som endast

genom erfarenheten torde kunna vinna sin fullständiga lösning. Vid

dessa förhållanden synes den i förevarande lagförslag beträdda väg vara

den rätta. Visserligen uppställes i detsamma den omedelbara ansvarspligten

som regel, men å andra sidan medgifver förslaget arbetsgifvaren

att å försäkringsanstalt öfverflytta hela ansvarigheten. En lagstiftning

i denna riktning lemnar arbetsgifvaren tillfälle att använda den

af de båda formerna för ersättningsskyldighet, som han på grund af

särskilda omständigheter må anse för sig förmånligast; och all anledning

förefinnes till antagandet att äfven arbetarens rätt och bästa härvid

blir tillgodosedt. För att bereda arbetsgifvaren en sådan valrätt

erfordras emellertid ej blott lagens medgifvande dertill, utan äfven inrättandet

af sådana försäkringsanstalter, på hvilka enligt lagen ansvarspligten

må öfverflyttas. Såvidt jag har mig bekant, finnes icke nu

hos oss någon anstalt, beredd att i allo öfvertaga den enligt förslaget

arbetsgivare åliggande ersättningsskyldighet. Genom försäkring i redan

befintlig anstalt torde dock arbetsgifvaren kunna förvissa sig om

Bih. till Riksd. Prot. IDOL). 1 Sami. 1 A/d. 18 Uä/t. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kongl. 34aj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

godtgörelse för en ej oväsentlig del af hvad han skulle nödgas utgifva,

och med den omfattning, försäkringsrörelsen härstädes redan

vunnit, kan ej gerna finnas någon tvekan derom att, i händelse förslaget

upphöjes till lag, försäkringsanstalter inom kort komma att uppstå,

kompetenta att i förevarande afseende träda i arbetsgifvarens ställe.

Att för sådant ändamål anordna en statsanslag kan jag för min del ej

anse erforderligt eller ens tillrådligt. Mot inrättandet af en sådan

anstalt, afsedd att öfvertaga ansvaret för all i följd af olycksfall i arbete

utgående ersättning, hafva under frågans tidigare skeden kraftiga

skäl blifvit anförda. Att dessa skäl skulle förlora i styrka derför att försäkringen

i den ifrågasatta statsanstalten ej skulle vara obligatorisk synes

ej sannolikt. Snarare torde en sådan anordning gifva anledning till

ytterligare anmärkningar. I anledning af hvad som anförts till stöd

för inrättande af en statsförsäkringsanstalt må äfven erinras, att i försäkringsanstalter,

bygda på ömsesidighetens grund, någon vinst ej

ifrågakommer och att någon särskild anledning ej synes föreligga att

från deltagande i försäkringsanstalts förvaltningskostnad fritaga den

arbetsgifvare, som vill begagna sig af fördelen att genom försäkring

vinna befrielse från honom eljest åliggande ansvarsskyldighet. Äfven

om den möjlighet icke är utesluten, att en af staten kontrollerad försäkringsanstalt

kan blifva insolvent, synes dock risken derför vida

mindre än faran, att en arbetare, som för utfående af sin ersättning

har att hålla sig till arbetsgifvaren, af en eller annan anledning ej kan

komma i åtnjutande af sin rätt. Då det står arbetsgifvaren öppet att

välja mellan de båda alternativen, omedelbar ansvarspligt eller försäkring,

bör det följaktligen ej kunna anses lända arbetaren till skada,

om arbetsgifvaren väljer försäkring, låt vara i enskild anstalt. På

dessa skäl anser jag mig kunna tillstyrka godkännande af de hufvudgrunder,

på hvilka förevarande lagförslag är bygdt, dock med uttalande

af önskvärdheten deraf, att lagen ej kommer att träda i kraft

förr än möjlighet är arbetsgifvare beredd att genom försäkring i godkänd

anstalt från sig afvända den särskildt för arbetsgifvare med

ett fåtal arbetare ganska afsevärda risken af en omedelbar ansvarspligt.

»

Justitierådet Billing: »Att arbetsgifvaren skall blifva ersätta ings
skyldig

för skada, som i följd af olycksfall under arbetet drabbar hos

honom anstäld arbetare, äfven om icke någon som helst vårdslöshet

eller försummelse ligger arbetsgifvaren till last, är, om man bortser

från den på undantagsförhållanden beroende lagen angående ansvarighet

för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886, äfvensom vissa

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

bestämmelser i sjölagen, att betrakta såsom en nybildning på privaträttens

område, hvilken näppeligen kan sägas stå i öfverensstämmelse

med hittills allmänneligen vedertagna rättsgrundsatser. Häraf lärer

emellertid icke med nödvändighet följa, att densamma i och för sig

och principielt saknar berättigande, äfven ur enbart juridisk synpunkt

betraktadt, och för min del anser jag det på goda grunder kunna ifrågasättas,

huruvida icke arbetsgifvares ansvarighet för olycksfall, som af

arbetet härledas, bör, ej blott i förhållande till hans egna arbetare

utan äfven gentemot tredje man, utsträckas längre än enligt rättspraxis

hittills skett. Deremot synes det mig svårligen kunna på rent privaträttsliga

grunder försvaras, att, såsom med föreliggande förslag åsyftas,

fastslå ansvarsskyldighet allenast för sådana arbetsgivare, som idka

fabriksrörelse eller annan dermed jemförlig industriel verksamhet, under

det att dylik ansvarighet icke skulle förekomma inom andra verksamhetsområden,

der fara i arbetet ingalunda är utesluten eller i afsevärd,

om ens någon grad mindre än i vissa af dem, på hvilka lagen skulle

komma att ega tillämpning.

De praktiska olägenheter, som vidlåda det i förslaget följda system

— ansvarighet utan försäkringspligt —, hafva under frågans föregående

behandling blifvit så ofta och utförligt framlagda, att jag saknar anledning

att nu dertill återkomma. Jag kan dock ej helt och hållet

förbigå hvad jag anser vara förslagets svagaste punkt, nemligen den

ringa grad af säkerhet, som förefinnes för att arbetaren eller hans

efterlefvande familj i verkligheten skall utbekomma sin rätt, i händelse

arbetsgifvaren varder insolvent. Af skäl, hvilkas giltighet jag ingalunda

vill bestrida, har nemligen åt fordran å lifräntas kapitalvärde ej

kunnat beredas bättre plats i förmånsrättsordningen än enligt 11 § i

17 kap. handelsbalken, och huru föga betryggande en dylik förmånsrätt

i sjelfva verket är, derom talar den dagliga erfarenheten ett tydligt

språk.

Huru betydelsefulla de invändningar än äro, som från såväl teoretisk

som praktisk synpunkt kunna framställas emot förslaget, anser jag mig

emellertid, med hänsyn till frågans vigt och nuvarande läge samt de

stora svårigheter, som mött och säkerligen på grund af sakens egen

natur alltid måste möta vid hvarje försök till densammas lösning, icke

ega tillräckligt skäl att afstyrka det nu framstälda förslaget, dock under

förutsättning att, till betryggande af ej mindre arbetarnes än arbetsgifvarnes

rätt, genom statens försorg eu statsanstalt inrättas för ombesörjande

af arbetsgifvarnes riskförsäkring.»

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Justitieråd et Herslow: »Redan tvenne gånger förut, nemligen dels

till högsta domstolens protokoll den 17 december 1890 vid granskning

af ett till högsta domstolen remitteradt förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete, dels ock i en i ’Tidsskrift for Retsvidenskab’

1891 intagen uppsats, har jag utförligt yttrat mig till försvar för den

grundsats, att arbetsgifvare inom den med egentlig fara förenade industrien

bör i förhållande till sina arbetare ansvara för olycksfall i

arbetet, och att denna ansvarighet naturligen resulterar i skyldighet

att ersätta uppkommen skada, hvaremot det efter tyskt mönster ifrågasatta

försäkringstvång är godtyckligt och obilligt samt, såsom egnadt att

borttaga det intresse, arbetsgifvaren eljest skulle hafva i vidtagande

af möjliga försigtighetsmått, i sjelfva verket ofördelaktigt äfven för

arbetarne. Hänvisande till mina berörda yttranden, har jag mot de

hufvudgrunder, hvarpå det nu ifrågavarande lagförslaget är bygdt,

icke något annat att anmärka, än att det af skäl, som redan blifvit

inom högsta domstolen anförda, vore högeligen önskvärd!, att en statsanstalt

upprättades för handhafvande af den försäkring, medelst hvilken

arbetsgifvaren skulle ega att afbörda sig sin ansvarighet. Visserligen

kan det äfven sättas i fråga, huruvida skälig hänsyn till angelägenheten

att söka förekomma olycksfall, hvilken angelägenhet är fullt ut så

vigtig som omsorgen om beredande af ersättning för redan uppkommen

skada, medgifver rättighet för arbetsgifvaren att genom försäkring frigöra

sig från mer än en del af den risk, som enligt förslaget eljest

skulle hvila ä honom, men af rent praktiska skäl synas betänkligheterna

i detta afseende böra få förfalla.»

I öfrigt gaf förslaget anledning till följande anmärkningar:

1 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt, Bohman,

Billing och Carlson förenade sig, yttrade: »Under det att i rubriken

skiljes emellan olycksfallet eller den skadegörande tilldragelsen (att

en arbetare kommer med benet in i en farlig maskin, att en ångpanna

exploderar) samt sjelfva skadan eller den för arbetaren häraf omedelbart

uppkomna effekten (att benet afslites, att brännsår uppstår), synes

i denna paragraf ordet olycksfall skola beteckna antingen en sammanfattning

af begge de nämnda begreppen eller ock allenast sjelfva skadan.

Jemväl å andra ställen i förslaget återfinnes en sådan oegentlighet i

uttryckssättet. Då rubrikens terminologi synes vara den riktiga, hemställer

jag, att denna följdriktigt användes i hela lagen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 24.

Den närmare bestämning af ersättningsskyldighetens omfattning,

som i denna paragraf gifvits, synes mig lemna rum för en tolkning,

som antagligen ej varit afsedd och som skulle allt för mycket inskränka

denna skyldighet. Då sålunda i första hand det vilkor för ersättningsskyldighetens

inträdande uppställes, att arbetaren varit ''sysselsatt’ i

verksamhet o. s. v., kan detta föranleda till det antagande att sådan

skyldighet skall ega rum endast i det fall att olycksfallet inträffar under

det arbetaren är stadd i verklig arbetsutöfning, medan deremot arbetare,

som skadas under tillfällig rast, skulle blifva utan ersättning. Och

stadgandet derom att olycksfallet skall hafva inträffat i följd af ''sjelfva''

arbetet eller eljest under inflytande af de ''särskilda'' förhållanden, under

hvilka arbetet bedrifves, kan möjligen anses innebära, att under lagens

bestämmelser skola hänföras allenast olycksfall, som uppstå omedelbart

i följd af det arbete den skadade arbetaren eller hans kamrater vid

tillfället haft för händer eller som kan tillskrifvas de för ett visst

etablissement egendomliga förhållanden, medan deremot olycksfall i

följd af arbetets allmänna gång eller anordning eller af de förhållanden,

som äro karakteristiska för det ifrågavarande yrket i allmänhet eller för

alla med mera invecklade apparater bedrifna yrken, skulle vara uteslutna.

Att så snäft begränsa lagens omfattning kan uppenbarligen icke vara

lämpligt. Ersättning synes böra tillkomma en hvar, som längre eller

kortare tid varit såsom arbetare anstäld i ersättningspligtigt yrke och

derunder drabbats af skada i följd af något olycksfall, hvilket kan härledas

från yrkets drift.»

Justitierådet Herslow instämde i hvad justitierådet Westring anmärkt

dels deremot, att ordet »olycksfall» i förslaget brukats i två

skilda bemärkelser, dels ock mot det i denna § begagnade uttrycket

»sysselsatt», hvilket uttryck syntes medföra en säkerligen icke afsedd

inskränkning af ersättningsskyldigheten. Vidare ansåg justitierådet Herslow,

att den konstlade och för olika tydningar utsatta bestämningen

»i följd af sjelfva arbetet eller — —----bedrifves» lämpligen

och utan fara för missförstånd kunde utbytas mot det enklare uttrycket

»i följd af arbetet.»

2 §■

Justitierådet Carlson anförde: »I förslaget göres arbetsgifvares ersättningsskyldighet

för skada, som drabbar hans arbetare i följd af

olycksfall i arbetet, beroende af arten och omfattningen af den verksamhet,

som af arbetsgifvaren utöfvas. Eu efter sådana grunder be
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

stämd gräns emellan ersättningsskyldige och icke ersättningsskyldige

arbetsgivare måste naturligtvis blifva ganska godtycklig och, hvad

värre är, mycket osäker. Det torde icke kunna undvikas, att på detta

sätt vissa klasser af arbetare uteslutas från en förmån, som bort tillkomma

dem lika väl som andra, och att det för stora grupper af såväl

arbetsgivare som arbetare blir omöjligt att på förhand förvissa sig om

sina skyldigheter eller rättigheter uti ifrågavarande hänseende.

Jag har velat påpeka detta förhållande, men tilltror mig icke ingå

i detaljerad granskning af förslaget i denna del.

På ett par frågor, hvilka sammanhänga med lagstiftningen på

andra områden, vill jag dock fästa uppmärksamhet. Den ena gäller,

huruvida det icke vore lämpligt stadga, att all grufdrift, som utöfvas

på grund af inmutning enligt grufvestadgan, medför ersättningsskyldighet,

den andra, huruvida de i flottningsstadgan omnämnda tvungna

föreningar för gemensam lösflottning i allmän flottled kunna anses utöfva

flottning såsom yrke och sålunda falla under den föreslagna lagen

eller icke».

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Bland de i denna § uppräknade yrken, å hvilka lagens bestämmelser

skola tillämpas, förekomma äfven bergnings- eller dykerirörelse, flottning

samt transport medelst pråmar. Det synes i vissa fall kunna inträffa,

att i dessa yrken sysselsatta arbetare äro att anse såsom sjömän. Då

emellertid ifrågavarande lag icke skall gälla beträffande sjöfolk i allmänhet

samt ett undantag från denna regel icke synes för nu ifrågavarande

fall påkalladt, hemställes om sådan ändring i förslaget, att de

uti omförmälda yrken anstäjda arbetare skola hänföras under den nya

lagen, allenast så vidt de ej äro att anse såsom sjömän.

Förslaget omfattar vidare arbetare i jernvägstrafik. I fråga om

ersättning för skada, som i följd af olycka vid jernvägstrafiken kan

drabba dervid anstälda arbetare, finnas redan nu bestämmelser i lagen

angående ansvar för skada i följd af jernvägs drift. Af 7 och 8 §§

framgår, att meningen är, det sist nämnda bestämmelser skola fortfarande

gälla jemte den nya lagen. Då det icke kan anses lämpligt att

i särskilda lagar meddelas olika bestämmelser om samma sak, synes

det vara oundgängligen nödvändigt att, när förevarande lag träder i

kraft, den äldre lagen upphör att gälla i afseende å den personal, som

den nya lagen kommer att omfatta.»

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt och Bohman

instämde, yttrade vidare: »Genom stadgandet i första stycket af denna

paragraf har enskild arbetsgifvares ansvar blifvit begränsadt till det

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fall, då han såsom yrke utöfvar någon af de i paragrafen uppräknade

verksamhetsgrenar, såsom skäl hvarför anförts, att i allmänhet arbetsgifvaren

endast i sådant fall kan antagas vara i tillfälle bedöma risken

af arbetet och genom lämpliga åtgärder trygga sig mot densamma.

Förutom detta skäl, som jag finner synnerligen beaktansvärdt, kan

ytterligare åberopas att arbetets bedrifvande såsom yrke i allmänhet

utgör en förutsättning för att arbetsgifvaren skall kunna genom försäkring

skydda sig mot oberäkneliga utgifter i följd af den ansvarighet,

som ålägges honom. Jag har således intet att invända emot den omförmälda

regeln, men finner deremot icke tillräckligt skäl anfördt för

det undantag från sagda regel, som må innehållas i andra stycket af

denna paragraf. Detta något dunkla stadgande synes delvis utgöra

ett upprepande af hvad redan i 1 § och första stycket af 2 § är sagdt

och är naturligtvis i sådan mån öfverflödigt. I den mån stadgandet

innehåller något nytt, torde detta vara, att den, som drifver ett ersättningspligtigt

yrke, skall vara skyldig utgifva ersättning jemväl för skada

i följd af olycksfall, som inträffar under ett för hans räkning ut.fördt

till yrkets drift ej hörande tillfälligt arbete, i fall nemligen detta senare

arbete verkställes för yrkets behof och är hänförligt till sådan verksamhet,

som yrkesmässigt bedrifven skulle vara ersättningspligtig. Jag

har ej kunnat finna giltig anledning, hvarför enligt en sådan regel

t. ex. en bagare, som i anledning af ett tillfälligt behof leger någon att

ur sjön upptaga ett stycke is till användning i bageriet, skall blifva

ersättningsskyldig, under det att den, som eljest tillfälligtvis låter verkställa

isupptagning, icke har sådan skyldighet, eller hvarför en klädesfabrikant

skall blifva ersättningsskyldig, om han, utan att anlita någon

särskild entreprenör, uppför en för fabrikens drift erforderlig byggnad,

den må vara af huru ringa omfattning som helst, under det han undslipper

ansvar, derest det är ett större boningshus, han sålunda bygger.

Undantag från regeln om ansvarighetens inskränkning till den

yrkesmässiga driften synes mig icke påkalladt utom möjligen för det

fall, att ett arbetsföretag, ehuru icke hörande till något af arbetsgifvaren

drifvet yrke, likväl i och för sig är af den större omfattning, att

de emot ansvarighetens tillämpning jemväl i afseende å tillfälliga företag

ofvan åberopade skäl icke kunna anses gällande, såsom om en

person, hvilken ej drifver byggnadsverksamhet såsom yrke, sjelf företager

ett större byggnadsarbete. Men ansvarigheten bor då inträda

oberoende af huruvida den, som företager arbetet, tillika drifver något

ersättningspligtigt yrke, för hvars behof arbetsprodukten är afsedd.

Jag hemställer alltså, att det ifrågavarande andra stycket antingen helt

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och hållet utgår eller ock utbytes emot ett stadgande i sist angifna

riktning.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Carlson var ense,

anförde: »Stadgandet i paragrafens andra stycke att ersättningsskyldigheten

omfattar olycksfall i arbete, som tillhör utöfningen af arbetsgifvarens

yrke, utgör, såsom justitierådet Westring redan anmärkt,

endast ett onödigt och följaktligen olämpligt upprepande af en förut

tillräckligt tydligt uttalad grundsats. Den i senare delen af samma

stycke meddelade bestämmelse, hvarigenom ersättningsskyldigheten utsträckes

till olycksfall i annat, till någon i det föregående nämnd verksamhet

hänförligt arbete, deri arbetsgifvaren för yrkets behof sysselsätter

arbetare, synes icke heller vara af beskaffenhet att böra bibehållas.

Sysselsätter nemligen arbetsgifvaren regelmässigt och stadigt

sina arbetare i dylikt arbete, lärer detta rätteligen böra anses tillhöra

utöfningen af hans yrke, och i sådan händelse innefattas bestämmelsen

redan i det föregående. För det fall åter att arbetsgifvaren allenast

tillfälligtvis, ehuru visserligen för sitt yrkes behof, låter förrätta arbete,

som tillhör utöfningen af annat ersättningspligtigt yrke, saknas, efter

mitt förmenande, giltig grund att ålägga honom mera än hvarje annan

enskild person ersättningsskyldighet af den art, som med förslaget afses.

Jag hemställer derföre, att andra stycket af § 2 må utgå.»

3 i
Justitierådet

Westring, med hvilken justitieråden Ramstedt och Bohman

instämde, yttrade: »Ehuru sådant ingalunda tydligen framgår af ordalydelsen,

lär stadgandet i denna paragraf skola innebära, att staten

och kommunerna skola blifva ersättningsskyldiga jemväl vid rent tillfällig

användning af arbetare. Samma skäl, som, enligt hvad vid 2 §

angifvits, tala för att enskild arbetsgifvares ansvarighet icke bör omfatta

mera än den yrkesmässiga driften och möjligen enstaka arbetsföretag

af större omfattning, synas mig nödvändigt påkalla, att statens

och kommunernas ansvarighet på motsvarande sätt begränsas. Jag

hemställer alltså, att staten och kommunerna måtte blifva ersättningspligtiga,

endast i det fall att arbetet drifves i sådant omfång eller

under sådana förhållanden i öfrigt, att, det för enskild person skulle

medföra ersättningspligt.»

Justitierådet Billing anförde: »Då i § 2 den vigtiga begränsning

gjorts i fråga om enskild arbetsgifvares ansvarighet, att densamma

inträder endast då verksamheten utöfvas ''såsom yrke’, så finner detta

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sin naturliga förklaring derutinnan, att för sådant fall arbetsgifvaren

dels bättre är i stånd att vidtaga erforderliga anstalter till yrkesfarans

förebyggande eller minskning, dels ock, då fråga är om viss, stadigverksamhet,

lämpligen kan och jemväl bör försäkra sin risk. Men om

således från förslagets ståndpunkt tillräcklig anledning icke ansetts

föreligga att göra enskild person ersättningspligtig för olycksfall, som

inträffar i tillfälligt, icke yrkesmässigt af honom bedrifvet arbete, så

synes enahanda grundsats böra vinna tillämpning jemväl å staten och

kommunerna. På grund häraf tillstyrker jag, att § 3 måtte så affatta^,

att ersättningspligt för stat och kommun kommer att förefinnas allenast

då verksamheten är stadigvarande eller eljest bedrifves på ett med

yrkesmässig utöfning jemförligt sätt.»

Justitierådet Carlson yttrade: »Derest staten eller kommun annorledes

än för eget behof utöfvar sådan verksamhet, som omförmäles i

2 §, i den omfattning att, om verksamheten utöfvades af enskild person,

densamma skulle för honom medföra ersättningsskyldighet, bör naturligtvis

sådan skyldighet äfven åligga staten eller kommunen. Man

skulle kunna utsträcka ersättningsskyldigheten äfven till verksamhet, som

af staten eller kommun utöfvas för eget behof och sker i stor omfattning.

Verksamhet af ringa omfattning såsom t. ex. sådant sysslande med

väglagning, torfupptagning, husreparationer m. m., som förekommer vid

mindre fattiggårdar, bör i hvilket fall som helst lemnas åsido.»

4 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitierådet Billing instämde,

yttrade: »Då sjukhjelp utgår med belopp, som för dag räknadt är högre

än den högsta lifräntan, är det af vigt, att den tidpunkt, då sjukhjelpen

skall öfvergå till lifränta, är klart bestämd. Meningen torde vara, att

öfvergången skall ske, så snart det faktiska förloppet så gestaltat sig,

att det egentliga sjukdomsstadiet upphört och varaktig invaliditet åt

viss beskaffenhet inträdt. Detta synes mig ej vara fullt tydligt uttryckt

med de valda ordalagen. I sådant hänseende kan anmärkas, dels att

det i slutet af 1 mom. förekommande uttrycket ''arbetsförmågans förlust

eller minskning’, hvarmed afses den varaktiga invaliditeten, synes

hänföra sig till och således böra betyda detsamma som den förut i

stycket omförmälta Väsentliga ned sättningen af den skadades arbetsförmåga’,

hvilket uttryck åter afser det egentliga sjukdomstillståndet,

och dels att användningen af ordet ''funnits’ å ett ställe i 1 mom. och

två ställen i 2 mom. kan gifva anledning till den uppfattningen att,

liih. liii lliktd. IVot. 1UUO. 1 .Sami. / Af A. IH lläft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2d.-

i händelse af tvist, gränsen skall vara ej den tid, då ofvan antydda

förändring af tillståndet kan konstateras, utan den, då något för parterna

bindande förklarande härom meddelats eller åtminstone läkares

intyg eller annan sådan utredning om förändringen föreligger.

Slutbestämmelsen i 2 inom., hvilken hemtats från de äldre förslagen,

synes genom den ändrade affattning, som åt hufvudregeln nu gifvits,

vara alldeles öfverflödig och bör derföre uteslutas, desto mera som den

kan gifva anledning till missförstånd i olika riktningar.

Hvad angår 3 mom. erinras att, äfven om det kan anses principielt

riktigt, att arbetsgivare skall utgifva ersättning i anledning af ett

genom olycksfall i arbete föranledt dödsfall, huru lång tid efter olycksfallet.

döden än må hafva följt, dock praktiska skäl tala för en sådan

begränsning, som i de äldre förslagen upptagits, eller att ersättning

utgår, allenast om dödsfallet inträffat inom viss ej allt för lång tid efter

olycksfallet. Ett verkligt orsakssammanhang emellan olycksfallet och

ett längre tid derefter inträffadt dödsfall torde endast ytterst sällan

kunna påvisas. Men möjligheten att arbetsgifvaren kan förpligtas att

jemväl efter en längre tids förlopp utgifva ersättning åstadkommer i

allt fall för honom eu betänklig osäkerhet och är egnad att afsevärdt

försvåra försäkringen, hvarjemte den lätt kan förleda den aflidnes efterlefvande

till anställande af en ofta för alla parter onyttig eller skadlig

rättegång.

Att, såsom meningen antagligen är, vid dödsfall lifränta skall utgå

jemväl till oäkta barn, bör tydligare utmärkas.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad äldre förslag innehålla,

synes böra stadgas, att lifränta i anledning af dödsfall ej skall utgå till

barn, som födes i ett efter olycksfallet ingånget äktenskap, derest icke

barnet är före olycksfallet afladt, och ej heller till oäkta barn, som

aflats efter olycksfallet.

Den i slutet af 3 mom. stadgade begränsningen af lifräntornas sammanlagda

belopp till 300 kronor bör naturligtvis gälla, ej blott då både

enka och barn lefva efter, utan äfven då de efterlefvande endast utgöras

af barn, hvilket emellertid ej af ordalagen tydligen framgår.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »Det i 4 § för rätt till sjukhjelp

uppstälda vilkor, att olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den

skadades arbetsförmåga under mer än sextio dagar, synes i fråga om tidsbestämmelsen

ej fullt stämma öfverens med föreskriften, att sjukhjelp

eller lifränta skall utgå från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet.

I förstnämnda tidrymd torde nemligen, helst olycksfallet kan

inträffa redan på morgonen, böra inberäknas äfven den dag, då olycks
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fallet timade, och utgången af nämnda tidrymd infaller således å femtionionde

dagen efter olycksfallet. För öfrigt kan i följd af denna tidsbestämning

tvekan uppstå för det fall, som väl låter tänka sig, särskildt

om skadan träffat inre delar, att arbetsoförmågan icke inträdt omedelbart

efter olycksfallet, I anledning häraf hemställes om någon jemkning i

det här begagnade uttryckssättet.

Då sjukhjelp enligt förslaget utgår allenast i den händelse att

olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades arbetsförmåga,

får väl meningen antagas vara, att sjukhjelpen icke skall utgå längre

än till dess nedsättningen i arbetsförmågan upphör att vara väsentlig.

Osäkert är emellertid, om denna mening framgår af de använda uttrycken,

att sjukhjelp skall utgifvas intill dess den skadade blifvit återstod

eller arbetsförmågans förlust eller minskning funnits vara för framtiden

bestående. Hvad särskildt angår sistnämnda uttryck, hvilket återfinnes

i det med 2:o betecknade stycket utan samband med förbehållet

om väsentlig nedsättning af arbetsförmågan, synes dermed kunna afses

äfven en ganska lindrig grad af invaliditet. Sjukhjelp kan då komma

att utgå till dess den skadade blifvit återstäld, hvilket kan tydas, som

fullt frisk eller arbetsför, eller till dess visshet vunnits, om någon mindre

grad af invaliditet kommer att qvarstå, hvilket måhända inträffar först

långt efter det den skadade kunnat återupptaga sitt arbete. Ett förtydligande

af hithörande bestämmelser synes mig alltså vara önskvärdt.

I öfrigt biträder jag hvad justitierådet Westring anfört såväl beträffande

användningen af ordet »funnits» i 1 och 2 mom. som äfven

rörande 2:dra momentets slutbestämmelse och 3 mom. utom i fråga om

upphäfvandet af ersättningsskyldigheten vid dödsfall, som inträffa viss

tid efter olycksfallet.»

Justitierådet Boliman ansåg i likhet med justitierådet Westring de

använda ordalagen ej tydligt angifva den tidpunkt, då sjukhjelpen skulle

öfvergå till lifränta, och biträdde i öfrigt hvad justitierådet Westring

vid denna § anmärkt.

Justitierådet Herslow fann den i slutet af mom. 2 intagna bestämmelsen

att lifränta icke under något förhållande skulle utgå för tid,

hvarunder sjukhjelp redan blifvit utbetald, vara öfverflödig'' och derföre

höra uteslutas; hvarjemte justitierådet instämde i hvad justitierådet Westring

anmärkt i afseende å denna paragrafs tredje moment.

5 §.

Justitieråden Westring, Ramstedt, Bohman, Billing och Carlson ansågo,

att till de i denna paragraf upptagna fall, i hvilka lifränta ej

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

finge af dertill eljest berättigad uppbäras, borde läggas det, att lifräntetagaren

underginge frihetsstraff eller tvångsarbete.

Justitierådet Herslow yttrade: »För tid, hvarunder ^räntetagare

xxndergår frihetsstraff eller tvångsarbete, synes icke någon lifränta böra

till honom utgå, åtminstone icke derest han hvarken är gift eller har

barn.. Särskild! i det fall, att det är staten, som är den betalningsskyldige,

torde det vara olämpligt, att en endast för lifräntetagarens

uppehälle afsedd lifränta xxtgår, när han af nämnda anledningar underhålla

på allmän bekostnad.»

6 §•

Justitieråden Bohman, Carlson och Herslow ansågo, att föreskrift

borde meddelas om orten, hvarest ersättningen finge uppbäras.

7 och 8 §§.

Justitierådet Westring yttrade: »Hvad i första stycket af 7 § stadgas

derom, att rätt till afdrag skall tillkomma arbetsgifvaren, endast i den

mån ersättning från kassa redan till den ersättningsberättigade utbetalts,

synes medföra olägenheter i flera hänseenden. Den ersättningsberättigade

torde lätt kunna förskaffa sig ersättning både från arbetsgifvaren och

från kassan, om han blott iakttager den försigtigheten att först vända

sig emot arbetsgifvaren. Äfven utan att göra sig skyldig till oredlighet

kan den ersättningsberättigade, genom att med förbigående af

kassan uttaga sin ersättning af arbetsgifvaren, eludera stadgandet om

arbetsgifvarens rätt till afdrag. Att förekomma sådana oegentligheter

genom stadgande, som inskränkte den ersättningsberättigades rätt emot

kassan eller som medgåfve arbetsgifvaren att inträda i hans sagda rätt,

lärer ej kunna gå för sig, enär härom måste gälla de särskilda för hvarje

kassa antagna bestämmelser. På grund häraf och då billigt synes vara

att arbetsgivare, som på här ifrågakomna sätt sörjt för sina arbetare,

medgifves den förmånen, att arbetaren eller hans efterlefvande hänvisas

att i. första rummet söka ersättning af kassan, hemställer jag om sådan

ändring i detta stycke, att arbetsgifvarens ersättningsskyldighet begränsas

till hvad som ej af kassan utgår. Hans skyldighet skulle således

inträda, endast i den män arbetaren eller hans efterlefvande enligt

förevarande lag äro berättigade till ersättning i annat hänseende

eller med större belopp, än hvad som gäller om ersättning från kassan,

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 77

eller ock till följd af kassans insolvens ej kunna utfå livad derifrån tillkommer

dem.

På sätt i motiven antydes, bör enahanda rätt till afdrag, som medgifvits

i nu omförmälda fall, tillkomma arbetsgifvare, då han låtit på

sin bekostnad olycksfallsförsäkra arbetaren, ehuru detta ej skett på sådant

sätt att den omedelbara ersättningspligten derigenom upphört. Då

detta emellertid ej framgår af lagtexten, synes uttrycklig bestämmelse

härom böra här införas.

I andra stycket af 7 § samt 8 § meddelas föreskrifter för det

fall, att arbetare i följd af olycksfall, jemte hvad honom tillkommer

enligt denna lag, eger att på grund af allmän lag eller särskild författning

eller ock arbetsgifvarens särskilda utfästelse utbekomma skadestånd

eller till fattighjelp ej hänförligt understöd.

Beträffande till en början hvad som utgår på grund af allmän

lag eller särskild författning synes det, för att kunna bedöma lämpligheten

af här ifrågavarande regler, vara nödvändigt att först gorå sig

reda för i hvilka fall arbetaren på nämnda grund är berättigad till

skadestånd eller understöd. Hvad härmed i främsta rummet afses är

den skyldighet att gälda skadan, hvilken det enligt allmänna rättsgrundsatser

åligger den, som genom brottsligt eller eljest rättsstridigt

förfarande må hafva vållat olycksfallet, hvartill sluta sig de fall, då

det åligger annan än den felaktige att svara för dennes fel, t. ex. då

fartygsredare enligt 8 § sjölagen åligger att ansvara för skada, åstadkommen

genom fel af befälliafvaren eller besättningen, eller jernvägs

egare enligt 2 § i lagen angående ansvar för skada i följd af jernvägs

drift har ansvarighet för skada, som vållas genom jernvägsbetjeningens

fel. Derutöfver finnas, mig veterligen, endast följande stadganden, som

kunna hit hänföras, nendigen: 1) stadgandet i 3 § af lagen angående

ansvar för skada i följd af jernvägs drift om skyldighet för jernvägs

egare att ansvara för kroppsskada, som i följd af jernvägens drift drabbar

jern vägens egna arbetare; 2) sjölagens bestämmelser om redares

skyldighet att sörja för sjömän, som skadats under tjenstgöring; 3)

föreskriften i 6 § legostadgan derom att husbonde skall vårda tjenstehjon,

som sjuknar, med rätt till afdrag å lönen för läkarelön och läkemedel;

4) hvad 4 § i förordningen angående fattigvården innehåller

derom att husbonde skall ansvara för försörjning af arbetare och deras

familjer under den tid arbetsaftalet gäller; 5) kungörelsen den 25 januari

i842 angående skyldighet för den, som begagnar arbetskommendering

af arméns eller flottans manskap, att ersätta sådant manskap

i anledning af kroppsskada, som ådragitR det under arbetet; hvarjemte

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

möjligen skulle kunna ifrågasättas att hit hänföra 6) föreskriften i förordningen

angående utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 september

1859, att hammarsmeds- och masmästarekassor skola fortfarande

af delegarne förvaltas och för kassornas ändamål användas, och 7) särskilda

af Kongl. Maj:t faststälda reglementen för pensionsanstalter vid

statens verk. Vid bifall till högsta domstolens under 2 § gjorda hemställan

skulle all fråga om samtidig tillämpning af förevarande lag samt

de under 1) och 2) omförmälda stadganden förfalla. Då arbetare i de

industriela yrkena icke pläga vara lagstadda, lärer den omnämnda

paragrafen i legostadgan ej komma till användning vid sådana olycksfall

i arbete, som afses i förevarande lag. Detsamma lärer blifva fallet

med 4 § i förordningen angående fattigvården, enär denna ålägger

husbonden skyldighet att sörja för arbetaren allenast under den tid

arbetsaftalet gäller och denna tid i regeln ej lärer öfverstiga den s. k.

karenstiden, hvarunder enligt förevarande lag arbetsgifvaren ej har

någon ersättningsskyldighet. Begagnandet af arméns och flottans manskap

till arbetskommenderingar hos enskilda har numera alldeles upphört,

och den derom utfärdade författningen eger ej annan betydelse än

att tjena till ledning vid bestämmande af den ersättning, som genom

särskilda beslut af Kongl. Maj:t plägar tilldelas dem, hvilka under arbete

vid statens jernvägsbyggnader ådragit sig kroppsskada. I händelse

den nya lagen antages, kommer naturligtvis i sistnämnda fall icke

att utgå annan ersättning än den, som stadgas i samma lag. Hvad

angår de under 6) och 7) omförmälda kassor, bör den omständigheten, att

arbetare är berättigad till understöd från sådan kassa, icke medföra

minskning i arbetsgifvarens ersättningsskyldighet enligt förevarande

lag, med mindre sådant fall föreligger, som omförmäles i första stycket

af 7 §. Detta synes ock vara förslagets mening, ehuru den måhända

kunde behöfva något tydligare uttalas. Vid uppställande af regler för

de kollisionsfall, som uppkomma derigenom, att olycksfall för arbetaren

medför anspråk jemväl enligt annat stadgande än den föreslagna

lagen, behöfver man således taga hänsyn allenast till först omförmälda

allmänna grundsats angående rätt för den, som lidit skada i följd af

annans rättsstridiga handling, att bekomma ersättning derför antingen

af gerningsmannen eller annan, som må vara för hans fel ansvarig.

Härvid är att märka, att sådan rätt kan förefinnas antingen emot arbetsgifvaren

eller emot annan person. Närmare bestämmelser angående

denna rätt till skadestånd återfinnas i 6 kap. strafflagen. Detta

kapitel gäller väl direkt allenast om skada i följd af brott, men torde

böra analogisk tillämpas jemväl i fråga om skada, som vållats af rättsstridig

handling, hvilken ej är belagd med straff.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Ko>igl. Mojna Nåd. Proposition No 24.

79

Hvad nu de föreslagna bestämmelserna i förevarande hänseende

angår, har enligt ordalydelsen af andra stycket i 7 § arbetsgifvarens

rätt att göra afdrag icke, såsom i första stycket är fallet, gjorts beroende

deraf, att godtgörelse på grund af annat stadgande redan kommit

arbetaren till godo, utan synes kunna göras gällande, så snart rätt

till sådan godtgörelse förefinnes. Sålunda skulle, derest arbetsgivare!!

vållat olyckan, hans ansvarighet i första hand bedömas efter strafflagen

och endast i den mån, som den arbetaren enligt sådan grund

tillkommande ersättning understiger hvad enligt förevarande lag utgår,

denna senare lag tillämpas; och derest tredje man är ansvarspligtig

enligt strafflagen, skulle arbetaren nödgas först hos denne utsöka hvad

af honom kan utfås och af arbetsgifvaren erhålla endast hvad derutöfver

må arbetaren enligt förevarande lag tillkomma. Detta kan icke

vara lämpligt och är måhända ej heller åsyftadt, enär 8 § i strid häremot

förutsätter, att ersättning i första hand utgått enligt förevarande

lag. Å andra sidan synes det icke lämpligt att gifva arbetaren ovilkorlig

rätt att välja emellan tillämpning af förevarande lag eller de

allmänna bestämmelserna. I afseende å förhållandet emellan arbetsgivaren

och arbetaren eller dennes efterlefvande synes ersättningsskyldigheten

alltid böra i första hand regleras af förevarande lag.

För det fall att det är arbetsgifvaren, som är ansvarig enligt strafflagen,

synes derföre icke erfordras annan bestämmelse, än att den ersättning

arbetaren eller de efterlefvande på sådan grund ega utfå skall minskas

med hvad dem i motsvarande hänseende tillkommer enligt förevarande

lag. I den händelse åter att tredje man är ersättningsskyldig enligt

strafflagen, synes en arbetaren tillagd valrätt i fråga om sättet att utkräfva

hvad honom tillkommer lätt kunna föranleda dertill, att lian förskaffar

sig ersättning för samma sak af både arbetsgifvaren och tredje

mannen. Det torde nämligen ofta vara förenadt med ganska stora

svårigheter för den af de begge ersättningsskyldige, mot hvilken ersättningskraf

sist väckes, att få kännedom om och styrka, det ersättning

redan af den andre utgifvits. På sådant sätt äfventvras jemväl

den regressrätt emot tredje mannen, som ovilkorligen synes böra tillerkännas

arbetsgifvaren för hvad han utgifvit. I förevarande hänseende

erinras jemväl, att enligt strafflagens bestämmelser, i händelse skadan

medfört döden, ersättning till efterlefvande för förlust af försörjning

utgår, allenast då dessa komme att genom dödsfallet sakna nödigt

underhåll. Donna förutsättning kan svårligen anses föreligga, då de

efterlefvande enligt förevarande lag äro berättigade till lifränta. Derest

nämnda regel ej undergår någon modifikation, skulle således i berörda

opaginerad Kontrollera mot PDF

8Ö

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

fall de efterlefvande ej hafva någon rätt till försörjningsbidrag af tredje

mannen och följaktligen jemväl arbetsgifvaren sakna regressrätt emot

denne, hvilket uppenbarligen vore obilligt. Med anledning af hvad

sålunda anmärkts, hemställes, att, för det fall att ersättningsskyldighet

enligt strafflagen åligger tredje man, följande grundsatser vinna tillämpning:

Arbetaren eller de efterlefvande hafva att i första hand

vända sig emot arbetsgifvaren för uttagande af den ersättning, som

enligt förevarande lag tillkommer dem. Förmår ej arbetsgifvaren fullgöra

sin skyldighet, ega de ersättningsberättigade af tredje mannen

utfå bristen, i den mån denne enligt allmänna grunder är ersättningspligtig.

Så vida arbetaren eller hans efterlefvande enligt strafflagen

äro berättigade till ersättning i annat hänseende eller till högre belopp

än som utgår enligt förevarande lag, ega de omedelbart att af tredje

mannen utfå öfverskottet. För hvad arbetsgifvaren enligt förevarande

lag utgifvit eger han regressrätt emot tredje mannen. Denna rätt

begränsas af hvad i. allmänhet gäller om tredje mannens ersättningspligt,

dock att, der fråga är om ersättning i följd af dödsfall, den omständigheten

att de efterlefvande ega att af arbetsgifvaren uppbära

ersättning enligt förevarande lag ej skall utgöra hinder för arbetsgifvarens

regressrätt.

Hvad derefter angår den arbetsgifvaren tillerkända rätt till afdrag

för hvad som utgår på grund af arbetsgifvarens utfästelse, lärer en

sådan utfästelse, derest den skall innehålla annat än tillförsäkran om

uppfyllande af de genom lagen arbetsgifvaren ålagda förpligtelse!-,

knappast kunna tänkas, med mindre arbetsgifvaren skulle vilja antingen

bereda arbetarne större förmåner än lagen medgifver dem eller inskränka

de af lagen stadgade förmånerna. I förra fallet bör något

afdrag uppenbarligen icke ega rum, i senare fallet bör aftalet vara

ogiltigt. Jag hemställer alltså, att detta stadgande helt och hållet

uteslutes».

Justitierådet Ramstedt anförde: »I 7 och 8 §§ beröras de för
hållanden,

som kunna uppstå deraf att den skadade arbetaren eller

hans efterlefvande i följd af den honom tillskyndade skadan hafva rätt

till annan ersättning än som betingas af förevarande lag.

Hvad då först angår det fall, att ersättning skall utgå från kassa,

som bildats ensamt af arbetsgifvaren eller, med eller utan bidrag åt

denne, utaf arbetarne sjelfve, gillar jag med den af justitierådet Westring

föreslagna modifikation den ståndpunkt förslaget härutinnan intager.

Beträffande åter det fall, att ersättning tillkommer den skadade

eller hans efterlefvande på grund deraf att annan person varit vållande

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 24.

till skadan, så och då dennes skadeståndspligt uppenbarligen icke bör

inskränkas af den anledning, att den skadade eller lians efterlefvande

på annan grund ega utbekomma godtgörelse för den uppkomna skadan,

men å andra sidan den skadade eller hans efterlefvande ej böra ega

att för samma ändamål uppbära dubbel godtgörelse, ligger det utan

tvifvel nära till hands att för nu angifna händelse medgifva arbetsgifvaren

befrielse från eller lindring i hans ersättningspligt enligt förevarande

lag. Då emellertid syftemålet med denna lag, att utan tidsutdrägt

bereda den skadade eller hans efterlefvande ep säker ersättning

för liden skada, på detta sätt lätt skulle omintetgöras, synes under

alla förhållanden ersättning böra i främsta rummet utgå enligt densamma,

men arbetsgifvaren, i den mån så ske kan, beredas godtgörelse

för hvad han sålunda har att utgifva. I tillämpningen ställer sig denna

grundsats väsentligen olika allt efter som arbetsgifvaren sjelf eller

tredje man såsom vållande till olyckan är skadeståndspligtig. I förra

fallet må arbetsgifvaren vid gäldande af skadeståndet njuta afdrag för

hvad han enligt denna lag utgifvit eller, om skadeståndet redan blifvit

af honom erlagdt, innehålla motsvarande andel af ersättningen enligt

denna lag. Äfven om tredje man är skadeståndspligtig, bör naturligtvis

arbetsgifvaren ovilkorligen vara berättigad att innehålla så mycket

af den honom åliggande ersättning, som den skadeståndspligtige redan

utgifvit. Men till meddelandet af eu sådan föreskrift bör man ej inskränka

sig. Arbetsgifvarens rätt till lindring i ersättningsskyldigheten

skulle då lätteligen blifva illusorisk, fullständigt beroende som den

vore af den skadades eller hans efterlefvandes vilja att göra sina anspråk

på skadestånd gällande. För arbetsgifvaren blefve det äfven

svårt att veta om och än mera att leda i bevis att den skadeståndspligtige

utgifvit någon ersättning. Den utväg står då öppen att låta

rätten till skadestånd öfvergå på arbetsgifvaren i den mån ersättning

blifvit af honom gulden. Deraf skulle emellertid efter mitt förmenande

uppstå nästan olösliga svårigheter. I fråga om rätten till skadestånd

skulle finnas två målsegande, hvilkas ömsesidiga rätt ej var noga begränsad,

utan förändrades allt efter som tiden skred framåt och arbetsgifvaren

fullgjorde allt flera af de honom åliggande utbetalningarna.

Annan utväg synes då ej återstå än att göra arbetsgifvarens betalningsskyldighet

beroende deraf att den ersättningsberättigade antingen visar

sig genom anställande af rättegång, utsökande af honom tilldömdt

skadestånd eller annorledes hafva vidtagit hvad på honom ankommer

för utfående af skadestånd eller ock öfverlåter sin rätt til] skadeståndet

på arbetsgifvaren, som dock i sistnämnda händelse ej må af skadeDih.

till Rikad. Prof. 1UU0. 1 Band. 1 Afd. J8 Haft. J1

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ståndet behålla mera än som motsvarar hvad han har att enligt denna

lag utgifva. En sådan anordning synes äfven så mycket lämpligare,

som den skadade arbetaren eller hans efterlefvande endast i jemförelsevis

sällsynta fall torde kunna påräkna att af den till olyckan vållande

erhålla högre godtgörelse än de ega utbekomma af arbetsgifvaren. —

Då jag i det föregående talat om skadestånd, har jag endast afsett

godtgörelse som utgår för enahanda ändamål, hvarför enligt förevarande

lag ersättning skall gäldas. Till den i andra hänseenden såsom t. ex.

för sveda och värk utgående vedergällning må arbetsgifvaren ej hafva

någon rätt. — I den mån förslaget icke är bygdt på de af mig nu

angifna grunder, hemställer jag, att detsamma måtte i öfverensstämmelse

dermed ändras.

Vidkommande slutligen öfriga i förslaget afsedda fall, då arbetsgifvaren

skulle åtnjuta lindring i den honom enligt detsamma åliggande

ersättningsskyldighet, biträder jag hvad justitierådet Westring derom

yttrat.

För den händelse att hvad jag sålunda förordat icke vinner bifall,

anser jag mig böra i afseende å lydelsen af nu förevarande bestämmelser

göra några erinringar. På sätt redan blifvit inom högsta domstolen

framhållet, kan åt stadgandet i andra stycket af 7 § gifvas den

tolkning, att arbetsgifvare må å den ersättning, han har att gälda, njuta

afdrag, allenast rätt till skadestånd eller annat i nämnda stycke afsedt

understöd förefinnes och således oberoende af om understödet utsatt

eller ej. Om, på sätt jag är böjd att antaga, denna tolkning emellertid

icke är åsyftad, utan stadgandet bör anses innebära, att afdrag ej

må ske, med mindre skadestånd eller understöd redan utbetalts, framgår

deraf, att enligt förslaget i denna del icke arbetsgifvaren, utan den

skadade arbetaren sjelf må hos tredje man göra gällande rätten till

dylikt skadestånd. Härmed synes bestämmelsen i 8 § ej väl stämma

öfverens. Då i nämnda paragraf föreskrifves, att den, som undfått ersättning

enligt denna lag, ej är deraf hindrad att göra gällande rätt

till ytterligare skadestånd, kan nemligen häraf dragas den slutsats, att

han ej må uttaga den del af skadeståndet, som motsvarar hvad han i

ersättning af arbetsgifvaren redan uppburit, hvilket åter i de fall, då

icke arbetsgifvaren, utan tredje man är skadeståndspligtig, medför det

resultat, att arbetsgifvaren, som ej får njuta afdrag för annan del af

skadeståndet än som redan utbetalts, går miste om den fördel, förslaget

genom den i 7 § andra stycket upptagna bestämmelse velat bereda

honom.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Bohman och Carlson

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

instämde, utlät sig: »Då ordalagen i § 7 mom. 1 kunna gifva anledning

till den mindre lämpliga och antagligen icke åsyftade tydningen,

att rätt till afdrag skulle tillkomma arbetsgifvaren blott för det fall att

vid den tidpunkt, då lians betalningsskyldighet inträdt, bidrag från kassa

faktiskt redan blifvit till arbetaren utbetaldt, hemställes, att detta moment

måtte omredigeras och bringas till närmare öfverensstämmelse

med motsvarande stadgande (4 §) i lagen den 12 Mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift.

I öfrigt anser jag mig böra vid förevarande §§ erinra:

att det, till förekommande af missförstånd, torde vara tillrådligt att,

på sätt i lagen angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift

skett, införa uttrycklig bestämmelse derom, att arbetsgifvaren åtnjuter

befrielse från sin ersättningsskyldighet i den män ersättning utgår till

arbetaren på grund af försäkring, som på den förres bekostnad tagits;

att, då den omständigheten att arbetsgifvaren är ersättningspligtig

icke rimligen bör — hvad med förslaget ej heller torde afses — verka

till förringande af den skadeståndspligt, som enligt lag kan åligga tredje

man, den der varit till skadan vållande, § 8- synes böra, till förekommande

af hvarje tvekan i nämnda hänseende, omredigeras;

samt att, enligt min åsigt och i analogi med hvad i nyss åberopade

lag iakttagits, i denna lag- icke utan fara för misstydningar och

förvecklingar kunna undvaras närmare bestämmelser i fråga om arbetsgifvares

rätt till regress emot tredje man, som finnes vara till skadan

vållande.»

Justitierådet Herslow yttrade: »Enligt min åsigt är det af praktiska

skäl lämpligast att, såsom i förslaget finnes stadgadt, arbetsgifvaren i

händelse af olycksfall, hvarför han är ersättningsskyldig, förbindes att

omedelbart gälda ersättningen, äfven om någon annan likaledes kan

vara pligtig dertill. Eljest skulle dels den till ersättning berättigade

möjligen komma att alltför länge sakna nödig hjelp, dels ock den

för arbetsgifvaren afsevärda olägenhet inträffa, att viss preskriptionstid,

räknad från olycksfallet eller, der döden följt, från dödsfallet,

icke kunde utan undantag bestämmas för anställande af ersättningskraf

mot arbetsgifvaren. Men derest olycksfallet vållats af annan än arbetsgifvaren,

bör den senare icke blott, såsom 2:dra momentet i förslagets

7 § innehåller, ega rätt att räkna sig till godo hvad den, som vållat

skadan och således jemlikt allmän lag är ersättningsskyldig, redan kan

ha^va utgifvit till upprättande af skadan, utan äfven, när denne icke fullgjort

sin skadeståndsskyldighet, i öfverensstämmelse med föreskriften i

såväl 8 § sjölagen som 11 § i lagen angående ansvarighet för skada

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i följd af jernvägs drift, vara berättigad till regress mot honom för hvad

arbetsgifvaren måst erlägga. Härvid bör naturligtvis i det fall, att arbetare

i följd af olyckan ljutit döden, den omständighet, att arbetsgifvaren

är pligtig att omedelbart bispringa hans enka eller barn, lika

litet befria den brottslige från att i sista hand öfvertaga skadeståndsskyldigheten,

som t. ex. den omständighet, att ett hus, hvilket blifvit

genom eldsvåda förstördt, varit brandförsäkradt, frikallar den, som vållat

eldsvådan, från att hålla vederbörande försäkringsinrättning skadeslös,

sedan denna guldit försäkringsbeloppet. Detta synes redan framgå af

det i 6 kap. 8 § strafflagen förekommande stadgande, att den, som af

brottet lidit skada, är målsegande, men torde för undvikande af missförstånd

böra i lagen uttryckligen angifvas.

Hvad angår den föreslagna rätten för arbetsgifvaren att å ersättningsskyldigheten

räkna sig till godo sådant skadestånd eller till fattighjelp

ej hänförligt understöd, som i följd af olycksfallet utgår enligt

särskild författning, så lärer denna rätt, såvidt jag kan förstå, icke

kunna komma att ega tillämpning i mer än två fall, nemligen då genom

tjenstefel af redares eller jernvägsinnehafvares folk skada till person

tillskyndas arbetare, som äro sysselsatte i annan arbetsgifvares rörelse,

hvilket lätteligen kan inträffa vid t. ex. bergnings- eller dykeriföretag,

flottning, transport medelst pråmar, lastning eller lossning af varor,

jernvägstrafik m. m. Enligt speciallagar — sjölagen och lagen angående

ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift — är i de två

uppgifna fallen, om skadan åstadkommits genom fartygsbefälhafvares

eller besättnings fel i tjensten, redaren eller ock, derest skadan vållats

genom tjenstefel af den vid jernväg anstälda personal, jernvägsinnehafvaren

skyldig att upprätta skadan. 1 denna skyldighet, hvad särskilt

beträffar jernvägsinnehafvare, inträder naturligtvis icke någon

förändring, äfven om, såsom förut vid 2 § i förslaget blifvit hemstäldt,

lagen om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift upphör att gälla

i det afseende, hvarom förevarande lagförslag handlar; ty detta förslag

angår uteslutande arbetsgifvarens skadeståndsskyldighet i förhållande

till hans eget folk och berör således icke den ansvarighet, som åligger

jernvägsinnehafvare gent emot alla dem, livilka icke äro anstälda vid

hans jernväg. På grund af denna senare ansvarighet bör ersättningsskyldigheten

för skada, som jernvägspersonalens fel i tjensten ådrager

tredje man, stanna å jernvägsinneliafvaren, äfven om den skadade, såsom

arbetare i något af de yrken, hvilka i förevarande förslag afses, berättigas

att för skadestånds vinnande hålla sig jemväl till sin arbetsgivare.

Följaktligen torde detta lagförslag böra så affattas, att i de

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

två omförmälda fallen arbetsgifvaren i förhållande till redaren eller jernvägsinneliafvaren

berättigas icke blott till sådant afdrag, som 2:dra momentet

i förslagets 7 § tillerkänner honom, utan äfven till regress för

hvad han enligt förslaget måst förskjuta.

Lika med justitierådet Westring anser jag, att de i slutet af nämnda

moment förekommande orden »eller på grund af arbetsgifvarens utfästelse»

böra uteslutas.

I det fall, hvarom Leta momentet af förslagets 7 § handlar, torde

arbetsgifvaren böra ega rätt icke allenast till sådant afdrag, som förslaget

tillägger honom, utan äfven, derest understödet från kassan icke

utgått innan arbetsgifvaren fullgjort sin ersättningsskyldighet, till regress

mot kassan för sin utgift, så långt understödet förslår. Denna rätt

torde icke kunna betagas honom genom något af delegarne i kassan,

sedan han lemnat sitt bidrag, mot hans vilja fattadt beslut; hvaremot,

i händelse bidraget lemnats till en kassa, hvars reglemente redan då

utesluter sådan rätt för arbetsgifvaren, som nyss är nämnd, reglementet

i detta afseende lärer böra lända till efterrättelse.

Jag mstämmer i justitierådet Westrings anmärkning om behofvet

af uttryckligt stadgande derom, att arbetsgivare, som låtit på sin bekostnad

försäkra arbetaren för olycksfall, eger rätt till afdrag, oaktadt

försäkringen icke är af sådan beskaffenhet, att den medför arbetsgifvarens

befrielse från ersättningsskyldighet.

Mot innehållet af 8 § har jag icke något att erinra.»

9 §.

Justitierådet Westring yttrade: »Denna § bör, såsom afhandlande

proceduren, nedflyttas näst efter nuvarande 10 §, hvars innehåll är af

materielt rättslig art.

Meningen med stadgandet i första stycket lärer vara att, så snart

olycksfall medfört eller skäligen kan antagas medföra väsentlig nedsättning

i arbetsförmågan under mera än 60 dagar, varaktig invaliditet

eller döden, anmälningsskyldighet skall inträda, oberoende deraf huruvida

den arbetsgifvaren i sådana fall enligt regeln åliggande ersättningsskyldighet

i det föreliggande tillfället på grund af arbetarens förhållande

möjligen är utesluten. Till tydligare uttryckande af denna mening

hemställes, att ordet ''påföljd’ utbytes mot ''skada eller dylikt uttryck.

Då inom samma ort, i regeln finnas flere polismyndigheter, den

ena öfverordnad den andra, samt det, särskildt med hänsyn till den

polismyndigheten enligt andra stycket åliggande skyldighet att, i visst

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fall utan anmälan hålla undersökning, icke lärer böra åt arbetsgifvaren

öfverlemnas att välja emellan dessa olika myndigheter, synes det nödvändigt

att bestämmelse meddelas, till hvilken polismyndighet anmälan

skall göras.

Början af andra stycket bör förtydligas derhän att, jemväl i det

fall att olycksfall kommit till polismyndighetens kännedom annorledes

än genom arbetsgifvarens anmälan, undersökning icke skall verkställas

med mindre den af olycksfallet vållade skadan varit af sådan beskaffen

het, som i första stycket sägs.

Enligt hvad motiven gifva vid handen, skall den i andra stycket

omförmälda ''förklaring’ vara att anse allenast såsom ett bevismedel

mot arbetsgifvaren, icke såsom en utfästelse af honom. Det synes dock

icke lämpligt att tillåta inställande af polisförhör allenast på den grund,

att ett sådant bevismedel föreligger, utan bör vilkoret derför vara, att

arbetsgifvaren eller, der hans ansvarighet öfvertagits af försäkringsanstalt,

denna anstalt afgifvit bindande utfästelse att i öfverensstämmelse

med förevarande lags bestämmelser ansvara för den genom olycksfallet

uppkomna skada, som i anmälningen afses.

Stadgandet i sista punkten af andra stycket bör ej i sin nuvarande

lydelse bibehållas, med mindre den myndighet, till hvilken arbetsgifvaren

har att ingifva sin anmälan, i hvarje fall blir en annan än den, till

hvilken enligt samma stadgande handlingarne skola öfverlemnas.»

Justitieråden Ramstedt, Bohman, Billing, Carlson och Her slo w instämde

i hvad justitierådet Westring anfört om lämpligheten af att 9 §

finge sin plats efter nuvarande 10 § samt att i 9 § uttryckligen angåfves,

till hvilken polismyndighet der omförmälda anmälan borde ingifvas.

10 §.

Justitierådet Westring anförde: »Derest, i enlighet med den förut

gjorda hemställan, staten inrättar en anstalt för försäkring af arbetare

emot olycksfall, lärer arbetsgifvaren icke böra kunna befria sig från

den omedelbara ansvarigheten, med mindre han i sagda anstalt försäkrat

sina arbetare, och bör till förekommande af invecklade uppgörelser,

som för arbetarne skulle medföra allt för stora svårigheter,

sådan försäkring afse arbetsgifvarens hela ansvarighet enligt förevarande

lag. Tillfälle bör äfven lemnas arbetsgivare, som ej försäkrat, att, efter

det olycksfall inträffat och medfört varaktig invaliditet eller döden,

genom inköp i statsförsäkringsanstalten befria sig från den omedelbara

ansvarigheten. Vid bifall till denna hemställan bör hvad i åtskilliga af

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

de följande paragraferna sägs om erkänd försäkringsanstalt gälla om

statsförsäkringsanstalten.

Sista punkten i första stycket af 10 § afser det fall att arbetaren

eller hans efterlefvande, förutom försäkringsbeloppet, på annan grund

eg a rätt till ersättning för den genom olycksfallet uppkomna skada.

Beträffande då först det fall att olycksfallet medfört rätt till pension

eller understöd från annan kassa, synes denna omständighet icke böra

hafva något inflytande på de genom försäkringen uppkomna rättsförhållanden,

och sådan torde jemväl förslagets mening vara. Deremot

skall enligt förslaget, derest arbetsgifvaren eller tredje man enligt allmänna

grunder är ersättningspligtig i förhållande till arbetaren eller

de efterlefvande, försäkringsanstalten ega rätt till afdrag efter ty i 7

§ sägs. På sätt vid 7 § anförts, är det ovisst, huruvida den här afsedda

bestämmelsen i andra stycket af 7 § medför att afdrag må ega

rum, så snart arbetaren eger rätt till skadestånd af arbetsgifvaren eller

tredje man, eller om dertill fordras att sådant skadestånd redan utbetalts.

Att arbetaren bör hafva rätt att af försäkringsanstalten utfå försäkringsbeloppet

utan att betungas med skyldighet att först söka ut sin

rätt af den, som kan vara vållande till skadan, synes emellertid uppenbart.

Å andra sidan bör naturligtvis arbetaren ej undfå dubbel ersättning.

Med anledning häraf och med anslutning till hvad som yttrats

vid 7 § hemställer jag om den ändring af ifrågavarande stadgande, att

arbetarens rätt till utfående af försäkringsbeloppet må lemnas alldeles

orubbad deraf att arbetaren eller de efterlefvande enligt allmänna bestämmelser

ega rätt till skadestånd af arbetsgifvaren eller tredje man,

men att rätten till skadestånd öfvergår på försäkringsanstalten, i den

mån samma rätt motsvaras af anstaltens förpligtelser emot arbetaren.»

Justitierådet Ramstedt yttrade: »Då eu anordning, enligt hvilken

den ersättningsbeiättigade skulle nödgas för utfående af ersättningsbeloppet

vända sig till såväl arbetsgifvaren som en försäkringsanstalt,

måste anses för den förstnämnde medföra understundom ganska afsevärda

olägenheter samt i viss mån försvåra en rättvis disposition af

de i 7 § afsedda ersättningsbelopp, som må tillkomma den skadade eller

hans efterlefvande, synes eu försäkring endast för det fall böra medföra

frihet för arbetsgifvaren från ersättningsskyldighet, att försäkringen

är så tagen, att i det konkreta fallet, ersättningen i dess helhet utbetalas

af försäkringsanstalten. En ändring i denna riktning bör icke

kunna anses innebära någon egentlig försämring af arbetsgifvarens ställning,

då han i allt fall är oförhindrad att genom en partiel försäkring

i viss mån skydda sig för följderna af olycksfall.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Har försäkringsanstalten öfvertagit arbetsgifvarens ansvarighet, bör,

i händelse hvad jag vid 7 och 8 §§ föreslagit vinner godkännande,

anstalten i fråga om skadestånd, som i följd af olycksfallet bör utgå,

intaga samma ställning, som eljest arbetsgifvaren, då tredje man är

skadeståndspligtig».

Justitierådet Billing erinrade, att, i händelse hvad han ofvan hemstält

beträffande inrättandet af en statsförsäkringsanstalt vunne afseende,

häraf naturligen föranleddes ändring såväl i förevarande § som i dem

bland de efterföljande, der fråga vore om »erkänd försäkringsanstalt».

Justitieråden Bohman och Billing förenade sig i hvad justitierådet

Westring yttrat rörande lämpligheten deraf att försäkringen skall, för

att emot arbetaren vara gällande, afse hela ansvarigheten, icke blott

viss del deraf, äfvensom i fråga om rättsförhållandena för det fall, att

försäkringsanstalt öfvertagit risken men tredje man tinnes vara skadeståndspligtig.

Justitierådet Carlson yttrade: »I likhet med justitierådet Westring

anser jag att försäkring, hvarom här är fråga, bör omfatta hela arbetsgifvarens

risk. Derjemte bör så ordnas, att ersättningen kommer att

utbetalas och tillfalla arbetaren oberoende deraf, huruvida den rörelse,

som af arbetsgifvaren utöfvas och vid försäkringens tagande uppgifvits,

befinnes falla under 2 § eller icke. Slutligen torde böra stadgas, att

de belopp — utom skadestånd —, livilka arbetsgifvaren, om han sjelf

svarat för ersättningsskyldigheten, egt afdraga från ersättningen, äfven

i det fall, att försäkringsanstalt öfvertagit ersättningsskyldigheten, skola

komma arbetsgifvaren till godo.»

Justitierådet Herslow ansåg att, derest sådan försäkring, som lagstiftaren

erkände såsom fullgod, egt rum, försäkringsanstalten borde

inträda icke blott i den afdragsrätt, som kunde tillkomma arbetsgifvaren,

utan äfven i dennes rätt till regress. En sådan förmån för anstalten

kunde icke annat än verka till minskande af den afgift, arbetsgifvaren

hade att för försäkringen erlägga, och för arbetaren samt tredje man

borde det vara likgiltigt, huruvida skadeståndet betalades af arbetsgifvaren

eller försäkringsanstalten.

11 §•

Justitierådet Westring anförde: »För det fall att ersättning skall

utgå af kassa, som till väsentlig del bildats genom bidrag af arbetsgifvaren,

eller arbetaren är på arbetsgifvarens bekostnad försäkrad i

annan anstalt än sådan, som i 10 § afses, skulle, enligt hvad vid 7 §

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

af mig hemstälts, arbetaren eller hans efterlefvande, i den mån ersättning

tillkommer dem af kassan eller anstalten, icke ega emot arbetsgifvaren

göra anspråk på motsvarande ersättning, med mindre kassan

eller anstalten blir ur stånd att fullgöra sin skyldighet. För denna

händelse erfordras en förlängning af den här stadgade preskriptionstiden.

:?

Justitieråden Billing och Herslow förenade sig om följande yttrande:

»Då aftal om tvistens hänskjutande till skiljemän skäligen icke bör inverka

på frågan om preskription för annat fall, än att parterne icke

förbehållit sig rätt att genom stämning klandra skiljemannabeslutet, men

detta icke med stadgandets föreslagna lydelse synes vara tillräckligt

tydligt uttryckt, hemställes om jemkning af ordalagen i nu angifna syfte.

Enär det otvifvelaktigt mången gång skulle blifva tvistigt och svårt

att afgöra, huruvida understöd, som af arbetsgifvaren utan föregående

aftal lemnats åt den skadade eller hans efterlemnade familj, vore af

sådan beskaffenhet, som i lagen afsåges, hemställes, att sista punkten

i 11 § må utgå.»

12 §.

Justitierådet Ramstedt, med hvilken justitierådet Bohman instämde,

anförde: »Då det låter tänka sig att, ehuru anhängig tvist gäller allenast

ersättningens belopp, svaranden ej medgifvit utbetalning af någon viss

summa eller ock att den ersättning, han förklarat sig vilja utgifva,

uppenbarligen är allt för liten, synes det äfven för detta fall böra stå

domstolen öppet att förskottsvis förordna om utbetalning af ett skäligt

ersättningsbelopp.»

I öfrig! förenade sig Högsta Domstolens ledamöter om följande yttrande:

»Det torde böra tydligare uttryckas att, såsom helt säkert är

åsyftadt, såväl förskottsbeslutet som slutligt utslag skola gå i verkställighet

såsom laga kraft egande dom. Å andra sidan bör det, särskild!

med hänsyn till svårigheten att från ersättningstagaren återbekomma

hvad han må hafva erhållit för mycket, medgifvas arbetsgifvaren

att utan afvaktan af målets slutliga afgörande öfverklaga beslut, hvarigenom

förskottsbetalning ålagts honom.»

13 §.

Justitierådet Westring yttrade: »I konseqvens med hvad vid 4 §

förordats beträffande ersättning i anledning af dödsfall hemställes, att

Bill. till Rikfd. Prat. 11)00. 1 Band. 1 Afd. 18 Haft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

rätt till jemkning må ega ram, endast i händelse förändringen i den

skadades tillstånd inträder inom viss ej allt för lång tid efter olycksfallet

eller efter det bestämmelse om ersättningen meddelats.

Stadgandet om laga domstol för anställande af jemkningstalan i

det fall, att den förutvarande ersättningen blifvit bestämd genom aftal

eller skiljemannadom, synes innebära, att valrätt skulle förefinnas emellan

domstolen i den ort, der olycksfallet inträffat, och domstolen i orten,

der arbetsgifvaren bor. För det fall att det är arbetsgifvaren, som

söker jemkning, synes det icke böra sålunda tillåtas honom att i strid

emot den vanliga regeln tvinga arbetaren att svara vid kärandens

personliga forum. Jag hemställer alltså om sådan ändring af förevarande

stadgande, att valet måtte komma att stå emellan den ort, der olyckan

timat, och den, der svaranden bor.

Enligt andra punkten af första stycket synes rätt till jemkning

vara utesluten i hvarje fall, då ersättning bestämts att utgå med visst

belopp en gång för alla och detta belopp redan blifvit guldet. Följaktligen

skulle, derest arbetsgivare efter aftal med skadad arbetare till

honom såsom full ersättning utbetalt visst belopp, under uttrycklig förutsättning

att skadan varit öfvergående eller kommeatt för framtiden medföra

endast ringare men, och det sedermera visar sig att olycksfallet medför

döden eller varaktig invaliditet af svår art, rätt till jemkning ej

eg a rum. Derest jemkningsrätt öfver hufvud skall medgifvas, synes en

dylik inskränkning i densamma ingalunda lämplig. Det ifrågasatta stadgandet

torde böra inskränkas till det fall, att ersättningen blifvit bestämd

att utgöras af lifränta till skadad arbetare.

När fråga är allenast om förhöjning af förut bestämd ersättning,

lärer det icke vara af verkligt behof påkalladt att medgifva ersättningstagaren

förmånen af att erhålla förskottsersättning under tiden till dess

tvisten blifvit slutligen pröfvad. Sista stycket af denna paragraf torde

alltså böra utgå.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »I fråga om forum instämmer jag

med justitierådet Westring.

På de af justitierådet Westring beträffande andra punkten i första

stycket anförda skäl hemstälies om sådan ändring i detta stadgande,

att jemkning endast må afse ersättning, som belöper å tiden efter den

dag, då stämningen delgafs svaranden. Vidtages denna ändring, kommer,

i händelse arbetaren tillförsäkrats ett visst belopp såsom full ersättning

för den honom tillskyndade skadan, han att för tiden efter

stämningens delgifvande kunna erhålla ersättning för den ökade nedsättning

af arbetsförmågan, förändringen i hans tillstånd medfört.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 24.

91

Beträffandet andra stycket är jag ense med justitierådet Westring.»

Justitieråden Bohman, Billing och Herslow biträdde hvad justitierådet

Westring yttrat angående viss kortare preskriptionstid för anställande

af talan om jemkning äfvensom rörande paragrafens sista stycke; och

förenade sig i öfrig! om följande anmärkning:

»Stadgandet i första stycket om forum för jemkningstalan i det

fall, att ersättningen ursprungligen bestämts af skiljemän eller genom

aftal, synes vara tvetydigt och torde böra förtydligas derhän, att i sagda

händelse talan skall anhängiggöra^ antingen vid underrätten i den ort,

der olycksfallet inträffat, eller ock vid svarandens personliga forum.»

Justitierådet Carlson yttrade: »Den omständigheten, att ersättningen

till skadad arbetare blifvit bestämd till visst kapitalbelopp i stället för

lifränta, synes mig icke böra betaga arbetaren rätt att vinna jemkning

sålunda, att honom tillerkännes, utöfver nämnda ersättning, lifränta å

ett mot den ytterligare minskningen i arbetsförmågan svarande belopp,

att utgå från och med nästa kalenderqvartal efter stämningens delgifning.

Icke heller torde skadad arbetare, som försutit den i 11 § föreskrifna

tid för talans anställande, böra vara deraf förhindrad att väcka

påstående om ersättning enligt de i förevarande paragraf stadgade grunder

för sådan minskning i arbetsförmågan, som inträdt efter utgången af

berörda tid.»

14 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing

och Herslow instämde, yttrade: »Enligt 17 § förstås med lifräntas kapitalvärde

det belopp, hvarför dylik ränta kan inköpas i erkänd försäkringsanstalt.

Detta värde blir dock naturligtvis olika allt efter den tid,

från hvilken lifräntan beräknas skola utgå. Då lifräutetagaren i regeln

icke lärer vara i stånd att för lifräntans kapitalvärde ställa sådan säkerhet,

som i 56 § konkurslagen afses, torde i allmänhet, äfven om tillgångar

finnas, utdelning för hans fordran ej komma att ske förr än

sedan konkursen någon tid fortgått. Skulle nu utdelningen beräknas

allenast å det belopp, som, då utdelningen sker, åtgår att inköpa lifränta

till stadgadt belopp för den derefter kommande tiden, skulle lifräntetagaren

blifva obehörigen lidande, i det lian icke finge någon utdelning

för hvad som belöper på den förutgående tiden, under hvilken

konkursen fortgått. Beräknas åter utdelning efter lifräntans värde vid

konkursens början och fordringen till fullo utgår, kommer, derest hela

beloppet användes att vid tiden för utdelningen inköpa lifränta, denna

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 24.

att blifva större än den rätteligen bör vara, Lämpligast synes derföre

vara att lifräntetagare i hvarje fall tillerkännes rätt att sjelf uppbära

de lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan utdelning

för hans fordran i dess helhet kan ega rum, att kapitalisering sker med

beräkning af lifräntans utgående från den tid, då utdelning för fordringen

i dess helhet eger rum, samt att, der fråga är om lifränta åt

skadad arbetare, detta kapitalvärde af konkursförvaltningen användes

till inköpande åt arbetaren af lifränta, Då antagas kan, att lifräntetagare

utan allt för stora svårigheter skulle kunna uppfylla föreskrifvet

vilkor för lyftning före den allmänna utdelningen af de särskilda lifränteposterna,

skulle med den förordade anordningen jemväl den fördel

vinnas, att lifräntetagaren undsluppe att under tiden från konkursens

början till den allmänna utdelningen vara i mistning af sin ränta.))

Justitierådet Ramstedt anförde: »Den i första stycket uppstälda

regeln, att utdelning för fordran å lifränta skall ske efter räntans

kapitalvärde, synes innebära, att räntetagarens hela fordran skall kapitaliseras,

således äfven de vid konkursens början förfallna ränteposter,

som då tilläfventyrs må vara oguldna. Att döma af förslagets innehåll

i öfrigt och de i sammanhang med detsammas framläggande ifrågasatta

ändringarna i 17 kap. handelsbalken synes emellertid en sådan

tolkning icke hafva varit åsyftad, utan torde meningen vara, att utdelning

för redan förfallna ränteposter skall utan kapitalisering ske omedelbart

till den ersättningsberättigade. Ett förtydligande af förslaget i

denna riktning är i så fall erforderligt.

I likhet med justitierådet Westring anser jag lifräntetagare i hvarje

fall böra tillerkännas rätt att i konkurs sjelf uppbära ett belopp, motsvarande

de lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan

utdelning för hans fordran i dess helhet kan ega rum. För sådant

ändamål kan antingen åt hithörande stadganden gifvas det innehåll,

justitierådet Westring föreslagit, eller ock bestämmas, att kapitalisering

skall ske af den vid konkursens början ännu icke till betalning förfallna

lifräntefordran, samt att, i fråga om lifränta åt skadad arbetare,

denne af det honom tillkommande belopp ej sjelf må lyfta mer, än som,

der konkurs ej uppstått, förfallit till betalning under tiden till dess

utdelning för hans fordran eger rum, och återstoden användas till inköp

af lifränta. En bestämmelse i sist angifna riktning synes mig vara att

föredraga. Direkt anledning saknas nemligen att göra kapitalisering

af lifränta åt skadad arbetares enka och barn, hvilka sjelfva ega uppbära

hvad dem tillkommer, beroende af tiden för utdelningen. Äfven

undvikas lättast tvekan och osäkerhet i tillämpningen, särskildt för det

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fall att gäldenären i förskott utbetalt någon del af den efter konkursens

början förfallna lifränta eller på grund af föreskrifterna i 7 § är berättigad

till afdrag å denna del af skulden.

Under alla förhållanden synes böra föreskrifvas, huru förfaras skall

i händelse skadad arbetare, hvars bevakning af lifräntas kapitalvärde

blifvit godkänd, veterligen aflider innan lifränta åt honom iqköpts. Då

hans anspråk på lifränta genom dödsfallet upphört, synes någon utdelning

för tiden derefter icke böra ske, och detta så mycket mindre

som i följd af den skadades död hans enka och barn i sin ordning

kunna erhålla rätt till lifränta, hvilken rätt de äfven torde vara oförhindrade

att i konkursen göra gällande.»

Justitierådet Carlson ansåg lika med justitierådet Ramstedt, att utdelning

i konkursen bör ske efter lifräntans kapitalvärde vid konkursens

början, och att skadad arbetare bör ega rätt att af utdelningen uppbära

de belopp, hvilka, derest konkurs ej inträffat, skolat till honom

utbetalas före den tid, då lifränta från försäkringsanstalt kan åt honom

inköpas, hvaremot återstoden af utdelningen skall användas till inköp

af sådan lifränta.

15 §.

Justitierådet Westring yttrade: »Enligt förslagets ordalydelse skall

sådan talan, som i 15 § afses, ovilkorligen anhängiggöras hos öfverexekutor.

I många fall kan emellertid saken vara af den beskaffenhet,

att den enligt de allmänna grunderna för utsökningsförfarandet ej kan

pröfvas af öfverexekutor, utan måste till domstol hänvisas. Under domstols

handläggning kan saken komma äfven genom återvinningstalan.

Vid sådant förhållande kan det uppenbarligen icke anses lämpligt att

i strid emot vanliga regler förbjuda omedelbart anhängiggörande vid

domstol af anspråk, som kan hos öfverexekutor göras gällande. Häraf

följer åter, att icke lifräntetagarens rätt öfver hufvud bör vara beroende

deraf att fordringen grundar sig å skriftlig handling. Enligt utsökningslagen

är detta ett vilkor, för att anspråket skall få i exekutiv väg

pröfvas, men detta behöfver ej här utsägas, likasom det ej heller

erfordras någon erinran derom att de för exekutivprocessen i allmänhet

gällande regler skola tillämpas, då talan af förevarande art anställes

hos öfverexekutor. Deremot måste en nödvändig förutsättning för

stadgandets tillämpning vara, att lifräntan blifvit genom dom eller aftal

jemväl till beloppet faststäld.

Den föreslagna proceduren med ett preliminärt betalningsföreläggande

synes vara onödigt invecklad och kunna medföra oskäligt

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

långt uppskof med betalningen. Dessutom möta svårigheter att, då

saken handlägges vid domstol, tillämpa ett sådant förfaringssätt. För

att lifräntetagaren må få rätt att uttaga kapitalvärdet i anledning af

arbetsgifvarens försummelse, synes derföre vara tillräckligt att en förfallen

räntepost icke betalts inom viss kort tid, t. ex. åtta dagar, efter

anfordran.

I anslutning till hvad vid 14 § anförts kemställes, att i förevarande

fall skall hos arbetsgifvaren uttagas dels summan af de intill tiden för

liqviden förfallna lifränteposterna med ränta, hvilken summa i hvarje

fall bör komma lifräntetagaren omedelbart till godo, dels ock lifräntans

kapitalvärde vid liqvidstiden, hvilket värde, då fråga är om lifränta till

skadad arbetare, användes till inköpande af lifränta åt honom, men i

annat fall öfverlemnas till lifräntetagaren.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »Då anledning saknas att förvandla

anspråk på lifränta till rätt att utbekomma lifräntans kapitalvärde med

mindre detta värde äfven, såvidt möjligt, omedelbart uttages och hela

det i 15 § upptagna förfarandet således närmast är att anse såsom en

sammanhängande verkställighetsåtgärd, synes mig utgifvandet af lifräntas

kapitalvärde icke under annan form än vid fråga om återvinning

böra tillhöra domstols pröfning. Härför talar äfven den omständighet,

att i visst fall räntetagaren ej skulle eg a att sjelf förfoga öfver det

som inflyter, ett förbehåll som svårligen kunde blifva effektivt om betalningsfrågan

finge afgöras af domstol. I den i slutet af första stycket

meddelade hänvisning till hvad om lagsökning för gäld är stadgadt

torde således böra göras den inskränkning att, der öfverexekutor anser

talan tvistig, densamma ej må hänvisas till domstol, utan skall omedelbart

ogillas.

Enligt 12 § skall underrätts beslut om utgifvande af lifränta gå

i verkställighet utan binder deraf att beslutet ej vunnit laga kraft. Det

ligger då med hänsyn till de i 15 § första punkten använda ordalagen

nära till hands att antaga att, om den enligt sådant beslut ersättningsskyldige

underlåter att ställa sig detsamma till efterrättelse, lifräntetagaren

skulle ega påkalla tillämpning af sistnämnda paragraf. Då sådant

ej bör ifrågakomma och sannolikt icke heller torde vara åsyftadt,

hemställes, att förslaget i denna del förtydligas.

Öfverexekutors beslut uti ifrågavarande ärende bör innehålla ej

blott ett principielt förklarande, att kapitalvärdet är till betalning förfallet,

utan beloppet af detta kapitalvärde. Derförutan måste verkställigheten

af beslutet i hög grad försvåras likasom äfven parterne sättas

ur stånd att redan på detta stadium få frågan om kapitalvärdets stor
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

lek pröfvad. Då de i förslaget använda ordalagen synas kunna medföra

ett annat förfarande, hemställes om jemkning härutinnan.

Derest hvad jag i fråga om lifränta åt skadad arbetare vid 14 §

förordat vinner bifall, torde i nu förevarande fall af kapitalvärdet å

sådan ränta ej böra till inköp af lifränta användas mer än som vid

tiden för inköpet — hvilket ej torde kunna ske förr än visshet vunnits,

att öfverexekutors beslut hvarken i besvärsväg eller genom återvinningstalan

kommer att upphäfvas — återstår efter afdrag af dessförinnan

förfallna ränteposter, hvilka senare böra till arbetaren sjelf utbetalas.

Har efter det öfverexekutors inslag meddelades men innan lifränta

åt skadad arbetare blifvit inköpt, lifräntetagaren veterligen aflidit, bör,

i enlighet med hvad vid 14 § blifvit af mig tillstyrkt, fordringsanspråket

anses förfallet utom i den del, som åtgår till betalning af upplupen

lifränta, samt hvad derutöfver uttagits återställas till den ersättnings
-

pligtige.» . , .

Justitieråden Boliman, Billing, Carlson och Herslow instämde med justitierådet

Westring och förenade sig vidare om följande yttrande. »I mal af

förevarande beskaffenhet torde öfverexekutor eller domstol icke kunnafastställa

betalningsskyldigheten till visst belopp, utan torde den betalningsskyldige

böra åläggas utgifva dels de lifräntebelopp, hvilka förfallit och

vidare förfalla till betalning intill dess lifräntekapitalet erlägges och kan

utbetalas till ersättningstagaren eller användas till inköp af lifränta åt

honom, jemte ränta derå från förfallodagarne, dels ock kapitalvärdet af

lifräntan vid denna tid efter viss tariff. Lifräntekapitalet bör icke få

utbetalas till ersättningstagaren eller användas till inköp af lifränta så

länge den betalningsskyldige eger rätt till klagan eller talan om återvinning

vare sig mot ifrågavarande beslut eller den dom, genom hvilken

den ursprungliga lifräntan blifvit faststäld.»

16 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing,

Carlson och Herslow förenade sig, yttrade: »I fråga om behörig myndighet

för anställande af här ifrågakomna talan, proceduren dervid samt

fordringens uttagande hänvisas till de i nämnda hänseende vid 15 §

framstälda anmärkningar.

I ändamål att största möjliga säkerhet må vinnas, synes böra löreskrifvas,

dels att, der borgen ställes, denna skall skall vara ingången

såsom för egen skuld, och dels att lifräntetagaren skall ega att vid

möjligen inträffande försämring af den stälda säkerheten fordra ny sådan.»

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Justitierådet Ramstedt anförde: »Hvad jag vid 15 § erinrat beträffande

underrätts icke lagakraftvunna beslut samt om innehållet af öfverexekutors

utslag rörande uttagande af lifräntas kapitalvärde har äfven

vid 16 § sin tillämpning.

I fråga om säkerheten är jag ense med justitierådet Westring.»

19 §•

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman och Herslow

förenade sig, yttrade: »Då frågor om ersättning enligt förevarande

lag synas ganska väl lämpa sig att afgöras af skiljemän, men ett hänskjutande

af dylika frågor till sådant afgörande skulle i väsentlig mån

motverkas genom stadgandet om ogiltighet af hvarje före olycksfallet

ingånget. aftal derom, hemställer jag, att nämnda stadgande, till stöd

hvarför tillfyllestgörande skäl ej anförts, ur förslaget uteslutes.»

Justitierådet Ramstedt anförde: »Då i andra stycket talas om att

i stället för lifränta skall på eu gång erläggas visst belopp, kan vid en

sammanställning af detta uttryck med stadgandet i första stycket möjligen

dragas den slutsats, att, om aftal rörande ersättning åt skadad

arbetares enka och barn afser icke utbekommande af begrafningshjelp

eller lifränta, utan ersättningens bestämmande till visst belopp att utgå

för en gång, detta aftal skulle blifva emot ersättningstagaren gällande

ehuru det slutits under tiden mellan olycksfallet och den skadades död.

Ett sådant missförstånd kan genom en obetydlig jemkning af ordalagen

undvikas.

Enligt förslaget skola i fråga om beloppet af årlig lifränta åt skadad

arbetare parterne efter olycksfallet ega fullständig aftalsfrihet. Deremot

bestämmer detsamma, att aftal, som innehåller, att i stället för lifränta

åt den skadade skall på en gång erläggas ett visst belopp, ej är gällande,

med mindre lifräntans belopp skulle understiga sextio kronor om

året. Häraf följer att, om i två alldeles likartade fall ersättningen genom

öfverenskommelse bestämmes ena gången till femtio kronor om året

och den andra till något visst belopp, hvaraf årliga räntan uppgår till

mer än femtio kronor, aftalet väl i det förra men icke ovilkorligen i

det senare fallet skulle blifva bindande. En bestämmelse, som kan medföra

ett sådant resultat, torde ej böra godkännas, så mycket mindre

som densamma äfven synes kunna kringgås. Om, jemte det visst belopp

utbetalas, arbetsgifvaren förbinder sig att utgifva en mindre årlig

lifränta, lärer nemligen en sådan öfverenskommelse enligt förslaget icke

olifva utan verkan. Vill man förhindra att skadad arbetare under annan

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

97

form än årlig lifränta erhåller ersättning för varaktig invaliditet, synes

detta lämpligast kunna ernås genom att, i analogi med föreskrifterna i

14—16 §§ stadga, att aftal om ersättningens utgående med visst belopp

för en gång, i händelse erkänd försäkringsanstalt finnes, ej är gällande

med mindre beloppet användes för inköp i sådan anstalt af lifränta åt

den skadade.

Mot bestämmelsen i andra stycket kan för öfrigt erinras, att enligt

detsamma aftal om ersättningens utgifvande med visst belopp på en

gång ej skulle blifva gällande vare sig mot arbetaren eller arbetsgifvaren.

Då stadgandet enligt motiven tillkommit af hänsyn till arbetaren,

synes anledning saknas att sålunda lemna arbetsgifvaren öppet att

under vissa förhållanden återtaga hvad han en gång utgifvit eller innehålla

hvad han förbundit sig att utgifva.»

Justitierådet Billing utlät sig: »I händelse justitierådet Westrings

vid 15 § gjorda, af mig biträdda hemställan vinner afseende, lärer anledning

saknas att göra giltigheten af aftal, hvarom i första stycket af

denna § sägs, beroende deraf, att detsamma blifvit skriftligen affattadt.»

Justitieråden Westring, Carlson och Herslow instämde med justitierådet

Billing; och anförde justitierådet Carlson vidare: »Vill man öfver

hufvud förbjuda aftal, hvarigenom skadad arbetares rätt till lifränta utbytes

mot visst kapitalbelopp, synes det vara nödvändigt att göra detta

förbud oberoende af lifräntans storlek. Eljest frestar man arbetaren

att vid uppgörelse om ersättningen sätta sina anspråk på lifränta så

lågt, att denna sedermera kan utbytas mot visst kapitalbelopp; hvarjemte

man uppmuntrar till kringgående af lagen genom fingerade aftal

om lifräntans belopp.

Det ifrågavarande förbudet torde vidare böra kompletteras genom

stadganden, att betalning af lifräntebelopp mera än t. ex. en månad

före förfallodagen icke gäller och att den betalningsskyldige icke i något

fall eger rätt till qvittning.»

20 §.

Då i åtskilliga fall den, som i anmälan om olycksfall mot bättre

vetande lemnade oriktig uppgift, icke torde kunna straffas enligt allmän

strafflag, men nämnda förfarande kunde medföra afsevärda olägenheter,

hemstälde högsta domstolen, att eu i dessa fall tillämplig straffbestämmelse

för uppsåtligt meddelande af oriktig uppgift måtte här

intagas.

Bih. till Riksd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Äfd. 18 Raft.

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

21 §.

Högsta Domstolens ledamöter förenade , sig om följande yttrande:

»Med stadgandet i första stycket af denna paragraf afses att, enligt hvad

i vissa främmande länder förekommer, gifva den högsta administrativa

myndigheten befogenhet att meddela föreskrifter huru domstolarne i

förekommande fall skola tillämpa gällande lag. Ett sådant den administrativa

myndighetens ingripande i domstolarnes verksamhet är dock

alldeles stridande emot de i vår rätt antagna grunder för förhållandet

emellan administrationen och lagskipningen. Derest närmare föreskrifter

uti ifrågavarande hänseende skola anses erforderliga, böra de derföre i

lagen intagas.

Hvad angår det i andra stycket af denna paragraf upptagna stadgandet

om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser om

polisundersökning i anledning af olycksfall i arbete, följer det af allmänna

grundsatser, att Konungen eger gifva närmare instruktion för

de tjenstemän, hvilka skola hålla undersökningen. Detta behöfver således

ej här uttalas. Skall det åter anses nödigt att, särskildt i afseende

å polisundersökning i förevarande fall, meddela bestämmelser

angående enskilda personers medverkan dervid, innefattar detta ett

ämne, i afseende hvarå föreskrifter böra i allmän lag gifvas. Ifrågavarande

stadgande torde alltså böra antingen uteslutas eller ock utbytas

mot positiva föreskrifter i sist nämnda hänseende.»

2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§

handelsbalken.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Bohman, Billing

och Herslow instämde, yttrade: »Då lifränta skall utbetalas förskottsvis

för viss tidsperiod utan återbetalningsskyldighet i händelse rätten till

lifräntan skulle under perioden upphöra, synes stadgandet i slutet af

4 § angående lifränta böra gifvas det innehåll, att förmånsrätt tillerkännes

lifräntetagaren för de lifränteposter, som under de sista tre

månaderna före konkursens början förfallit till betalning. Enligt 4 §

synes utan fara förmånsrätt kunna medgifvas jemväl ej mindre för de

lifränteposter, som förfalla under konkursens lopp innan utdelning af

kapitalvärdet kan ega rum, än äfven för sjukhjelp, som skall utgå under

konkursens fortgång. Med förmånsrätt enligt 11 § skulle då utgå

allenast lifräntas kapitalvärde, beräknadt på sätt vid 14 § i förslaget

till lag angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete

blifvit förordadt.»

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kongl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

99

Justitierådet Ramstedt anförde: »Med justitierådet Westring är jag

ense derom, att förmånsrätt enligt 4 § bör tillerkännas ^räntetagare

för den lifräntepost, som under de tre sista månaderna före konkursens

början förfallit till betalning, samt att förmånsrätt enligt samma paragraf

bör kunna medgifvas äfven för sådan sjukhjelp, som skall utgå

under konkursens fortgång.

Förmånsrätt efter 11 § skullei då tillkomma kapitalvärdet af den

vid konkursens början ännu icke förfallna lifränta. År före konkursen

bestämdt, att i stället för lifränta skall utgå ersättning med visst belopp

att betalas i en eller flera poster, lärer enligt de föreslagna bestämmelserna

förmånsrätt för sådan ännu icke gulden fordran ej förefinnas.

Då emellertid denna fordran är jemförlig med fordran å kapitalvärdet

af lifränta, synes, under förutsättning att densamma ej förfallit

viss ej för kort tid före konkursen, förmånsrätt derför enligt 11 § böra

ega rum.»

Justitierådet Carlson utlät sig: »I fastigketskreditens intresse vore

det högeligen önskligt att de i 17 kap. 4 § stadgade förmånsrätter i

hvad de afse fast egendom inskränktes i stället för att, såsom nu föreslagits,

utsträckas.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan annan anmärkning, än att af dess

lydelse icke med tydlighet framgår, att lagändringen afser endast sådan

fordran, som grundar sig på den föreslagna lagen angående ersättning

för skada i följd af olycksfall i arbete.»

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff''.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 januari 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius,

Justitieråden: Thollander,

Westring.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde

chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:
Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden

för den 30 december 1898 och note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 10 februari 1899 inhemtade utlåtande öfver

de vid nämnda protokoll fogade förslag till lag angående ersättning

för skada i följd af olycksfall i arbete samt till lag om ändrad lydelse

af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen:

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes af den lemnade redogörelsen

finna, har icke någon egentlig anmärkning emot förslagens hufvudgrunder

inom högsta domstolen förekommit. Fast mera hafva samtlige

i granskningen deltagande ledamöter ansett sig kunna förorda, att lagstiftningen

om ersättning för skada, som genom olycksfall i arbete

tillskyndas arbetare, grundas på den i förslagen antagna principen om

arbetsgifvarens omedelbara ersättningsskyldighet, samt att rättighet tillerkännes

arbetsgifvaren att genom försäkring öfverflytta sin ansvarighet på

försäkringsanstalt, som blifvit af Konungen godkänd. Tvenne ledamöter

hafva emellertid såsom vilkor för förstnämnda princips antaglighet uppställt,

att för försäkring af nyssnämnda beskaffenhet genom statens försorg

upprättas en statsanstalt, och äfven en tredje ledamot har funnit

upprättandet af en sådan anstalt vara högeligen önskvärdt.

Utan tvifvel skulle också en dylik åtgärd vara i vissa afseenden

till fördel för såväl arbetsgivare som arbetare. Emot densamma tala

emellertid, på sätt redan inom högsta domstolen blifvit påpekadt, hufvudsakligen

samma skäl, som under frågans tidigare skeden blifvit anförda

emot inrättandet af en statsanstalt för obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Särskildt om, såsom af en ledamot inom högsta domstolen bestämdt

påyrkats och otvifvelaktigt ligger närmast till hands, den ifrågasatta

statsanstalten skulle drifvas utan beräkning af vinst och få sina förvaltningskostnader

ersatta genom statsanslag, är det uppenbart, att

näppeligen någon enskild anstalt för försäkring af motsvarande art

skulle kunna bestå jemnsides med statsanstalten. Denna skulle derföre

antagligen komma att upptaga nästan all försäkring enligt den nya

lagen och sålunda, enligt hvad man torde kunna förutsätta, erhålla en

omfattning, som icke synnerligen mycket skilde sig från förhållandet

enligt en på principen om obligatorisk försäkring grundad lagstiftning.

Hvad angår arbetarnes intresse att åtnjuta den fullständiga säkerhet

för ersättningarnes utbekommande, som endast en statsanstalt

kan erbjuda, torde jag få åberopa hvad inom högsta domstolen

anförts derom, att risken för en af staten kontrollerad enskild

försäkringsanstalts insolvens är vida mindre än faran att en

arbetare, som för utfående af ersättning har att hålla sig till arbets
gifvaren,

af en eller annan anledning ej kan komma i åtnjutande af

sin rätt, och att följaktligen, då arbetsgifvaren har valet emellan försäkring

och omedelbar ansvarspligt, försäkring i en enskild anstalt åtminstone

ej kan anses lända arbetaren till skada. Att för beredande

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

åt arbetsgifvarne af tillfälle till försäkring icke någon statsanstalt behöfver

upprättas, bekräftas på ett afgörande sätt af erfarenheten från

Finland, der förhållandena torde vara nära jemförliga med de hos oss

rådande. Enligt den finska lagen den 5 december 1895 angående arbetsgivares

ansvarighet för kroppsskada, som drabbar arbetare, är

arbetsgivare, med vissa vilkor och inskränkningar, förpligtad att taga

försäkring antingen hos sådan försäkringsanstalt i Finland, som genom

statens föranstaltande kan varda inrättad, eller hos enskild försäkringsanstalt,

som godkänts af finska senaten. Oaktadt sålunda upprättandet

af en statsanstalt var uttryckligen förutsatt såsom en möjlig utväg, har

icke någon sådan anstalt kommit till stånd. Deremot tecknades redan

första året ifrågavarande lag var i kraft, eller år 1898, försäkring enligt

densamma af icke mindre än elfva enskilda försäkringsanstalter, deribland

sex på ömsesidighet grundade. Man synes derföre ingalunda

behöfva befara, att arbetsgifvarne skulle komma att sakna utväg till

försäkring, eller att ej till deras förmån en tillräckligt liflig konkurrens

mellan särskilda försäkringsanstalter skulle göra sig gällande. För att

emellertid nödigt rådrum må beredas såväl åt nu bestående försäkringsbolag

att vidtaga de förändringar i rörelsen, hvilka af den nya lagen

må påkallas, som ock åt arbetsgifvarne att i mån. af behof grunda

ömsesidighetsanstalter för försäkring enligt samma lag, torde det vara

lämpligt att, på sätt äfven inom högsta domstolen blifvit ant.ydt, något

uppskjuta lagens trädande i kraft.

De inom högsta domstolen vid särskilda delar af de remitterade

lagförslagen framstälda anmärkningar hafva i åtskilliga fall funnits

föranleda jemkning af desamma; och anhåller jag att nu få inför Eders

Kongl. Maj:t framlägga de sålunda jemkade lagförslagen.»

Sedan föredragande departementschefen uppläst omförmälda lagförslag,

yttrade han vidare:

»Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit erinradt,

har åt 1—3 §§ af förslaget om ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete gifvits en i viss mån förändrad affattning, hvarmed afses

å ena sidan att klarare uttala, för hvilket slag af olycksfall en arbetsgivare

är ansvarig, och å andra sidan att beträffande såväl staten och

kommunerna som de enskilde arbetsgifvarne begränsa ansvarigheten

till olycksfall i arbete, tillhörande utöfningen af den verksamhet, i följd

af hvars idkande ersättningsskyldighet åligger arbetsgivaren. Af motsättningen

mellan de i 2 och 3 §§ använda uttryck torde med full

tydlighet framgå, att staten och kommunerna, hvilka enligt sakens

natur icke kunna anses bedrifva någon verksamhet »såsom yrke», äro

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

underkastade ersättningsskyldighet enligt den föreslagna lagen, när

de utöfva någon i 2 § omförmäld verksamhet på sådant sätt och i

sådan omfattning, att de objektiva kännetecknen på yrkesdrift äro för

handen. Att å andra sidan en ekonomisk förening, oafsedt att den

icke åsyftar någon omedelbar vinst för föreningen, kan anses såsom

yrke utöfva den verksamhet, för hvars idkande den är bildad, torde

icke lida något tvifvel.

Högsta domstolens samtlige ledamöter hafva i fråga om 2 § hemstält.

, att de i bergnings- eller dykerirörelse, flottning eller pråmtransport

anstälda arbetarne, hvilka i vissa fall vore att anse såsom sjömän,

måtte hänföras under den nya lagen allenast för så vidt detta icke

vore händelsen. Den sålunda framstälda anmärkningen har synts böra

föranleda ändring i förslaget beträffande bergnings- eller dykerirörelse

och pråmtransport, i fråga om hvilka verksamhetsarter den antydda

kollisionen med de sjörättsliga bestämmelserna mera regelmässigt kan

ega praktisk betydelse. Då det emellertid icke blott vore stötande,

om bland de i nämnda verksamhetsarter under väsentligen lika förhållanden

anstälde arbetarne några vore berättigade till ersättning enligt

den föreslagna lagen, medan andra vore från rätt till sådan

ersättning uteslutna, utan äfven skulle medföra afsevärda praktiska

svårigheter, om i hvarje förekommande fall en arbetares egenskap af sjöman

måste göras till föremål för pröfning, torde det vara lämpligast

att hänvisa frågan om samtliga ifrågavarande arbetares anspråk till

blifvande särskild lagstiftning om olycksfallsersättning åt sjömän och

med dem jemförliga personer. Hvad åter angår flottningen, torde användandet

af fartyg icke hafva väsentligen större betydelse inom denna

verksamhetsgren än inom åtskilliga andra i 2 § upptagna, med afseende

å hvilka en motsvarande inskränkning af ersättningsskyldigheten

enligt förevarande lag icke blifvit ifrågasatt eller skäligen kan ifrågasättas.

Vid 2 § har vidare af högsta domstolens samtlige ledamöter anförts,

att, då i fråga om ersättning för skada, som i följd af olycka

vid jernvägstrafiken kunde drabba dervid anstälda arbetare, bestämmelser

redan nu funnes i lagen angående ansvar för skada i följd af

jernvägs drift, och enär det icke kunde anses lämpligt, att i särskilda

lagar meddelades olika bestämmelser om samma sak, det syntes vara

oundgängligen nödvändigt, att, när förevarande lag trädde i kraft, den

äldre lagen upphörde att gälla i afseende på den personal, som den

nya lagen komrne att omfatta. Då ersättningsskyldigheten enligt lagen

om ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift hvilar på alldeles

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

samma grund som enligt det nu förevarande lagförslaget, måste nämnda

enhälligt framstälda anmärkning anses vara af afgörande vigt, ehuru

den sålunda oundvikliga ändringen af det remitterade förslaget är egnad

att under vissa förutsättningar medföra någon försämring af en vid jernväg

anstäld arbetares rätt. Det erforderliga stadgandet har såsom en

särskild paragraf — 21 — införts i slutet af förevarande lagförslag.

I 4 § har, förutom vissa hufvudsakligen redaktionela jemkningar,

vidtagits den af högsta domstolens fleste ledamöter förordade ändring, att

skadad arbetares död skall föranleda ersättning endast om den inträffat

inom viss tid efter olycksfallet. Deremot hafva icke några nya stadganden

angående förutsättuingarne för efterlefvande barns rätt till ersättning

blifvit upptagna. Med hänsyn till det sätt, hvarpå motsvarande

föreskrifter i fattigvårdsförordningen tillämpas, är det redan enligt

det remitterade förslagets ordalydelse otvifvelaktigt, att jemväl oäkta

barn eger rätt till ersättning, och något förtydligande i sådant hänseende

har derföre icke synts vara af nöden. Hvad åter vidkommer

de inom högsta domstolen ifrågasatta bestämmelserna, att lifränta i

anledning af dödsfall ej skall utgå till barn, som födes i ett efter olycksfallet

ingånget äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt,

eller till oäkta barn, som aflats efter olycksfallet, har en dylik begränsning

af rätten till ersättning ansetts vara af alltför ringa praktisk betydelse,

helst då, efter nyss omförmälda jemkning af det remitterade

förslaget, för skyldigheten att utgifva lifränta till barn förutsättes, att

den skadade inom kort tid efter olycksfallet aflidit.

Hvad vid 5 § anmärkts derom, att lifränta icke bör få uppbäras

för tid, hvarunder lifräntetagaren undergår frihetsstraff eller tvångsarbete,

har föranledt, att vid nämnda § fogats ett tillägg i denna

syftning.

Tre ledamöter af högsta domstolen hafva vid 6 § uttalat den uppfattning,

att bestämmelse borde meddelas om orten, hvarest ersättningen

finge uppbäras. En uttrycklig föreskrift i detta ämne, hvilken enligt

sakens natur måste komma att hufvudsakligen innebära, att betalning

skall ske å den ort, der den ersättningsskyldige har sin affärslokal

eller sitt hemvist, torde emellertid näppeligen vara behöflig och skulle

lätt komma att medföra, att den ersättningsskyldige undandroge sig

att genom ersättningens tillsändande visa ersättningstagaren det tillmötesgående,

som eljest i de flesta fall kan förväntas.

Ur 7 § har, med anledning af hvad deremot blifvit inom högsta

domstolen erinradt, uteslutits bestämmelsen om rätt till afdrag för sådant

till skadestånd eller fattighjelp ej hänförligt understöd, som i följd

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

af olycksfall utgår enligt allmän lag eller särskild författning eller på

grund af arbetsgifvarens utfästelse. I öfrigt hafva nämnda § och den

dermed nära sammanhängande 8 § jemkats i syfte att, på samma gång

åt den ersättningsberättigade beredes tillfälle att utan omgång uttaga

ersättningen, förebygga, att han på olika håll erhåller full ersättning

för samma sak och att arbetsgifvaren går miste om den regressrätt, som

bör tillkomma honom. Det har dock icke synts tillrådligt att för sådant

ändamål, på sätt blifvit inom högsta domstolen ifrågasatt, inskränka

en enligt allmän lag eller särskild författning skadeståndspligtig tredje

mans ansvarighet i förhållande till den skadade, så att denna ansvarighet

skulle omfatta allenast hvad som icke kan uttagas hos arbetsgifvaren.

En sådan inskränkning skulle nemligen innebära en alltför stor

afvikelse från allmänt gällande rättsgrundsatser. I stället hafva upptagits

sådana bestämmelser, att arbetsgifvaren efter att hafva tillsagt

den skadeståndsskyldige inträder i den skadades rätt till skadestånd, för

så vidt detta motsvaras af ersättning, som enligt den föreslagna lagen

från arbetsgifvarens sida verkligen utgår, och att arbetsgifvaren oberoende

af dylik tillsägelse är berättigad till afdrag för det mot ersättningen

enligt den föreslagna lagen svarande skadestånd, som redan

blifvit af den skadeståndspligtige erlagdt och till hvars uppbärande

någon rätt derföre icke kan af arbetsgifvaren förvärfvas. Till följd af

dessa bestämmelser behöfver å ena sidan arbetsgifvaren ej befara, att

arbetaren uttager full ersättning icke blott af honom utan äfven af den

skadeståndspligtige samt derigenom omintetgör regressrätten emot

denne, och kan å andra sidan den skadeståndspligtige, när han ej mottagit

någon tillsägelse från arbetsgifvarens sida, betala skadeståndet

till den skadade utan att efterforska, huruvida denne möjligen har rätt

till ersättning af sin arbetsgivare; efter tillsägelse åter är arbetsgifvaren

tydligen ansvarig för följderna af den skadeståndspligtiges vägran

att utbetala till den skadade sådant skadestånd, hvarpå arbetsgifvaren

gjort anspråk.

I första stycket af det remitterade förslagets 10 §, hvilken i öfverensstämmelse

med gjord hemställan fått byta plats med samma förslags

9 §, har slutbestämmelsen något jemkats med anledning af den nya

lydelse, som 8 § erhållit. Högsta domstolens fleste ledamöter hafva

ifrågasatt, att försäkring skulle medföra den i förslaget förutsatta särskilda

verkan endast när försäkringen omfattar arbetsgifvarens hela ansvarighet

enligt den föreslagna lagen. En lagbestämmelse i denna riktning

har emellertid icke ansetts böra i förslaget intagas. Då det för minskande

af olycksfallsfreqvensen är önskvärd!, att arbetsgifvaren jemväl af

Dih. till lliksd. Prat. IDOG. I Sami. 1 A/d. 1H Haft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ett omedelbart ekonomiskt intresse manas att vidtaga anordningar till

förebyggande af olycksfall och till inskränkande af inträffade olycksfalls

skadliga verkningar, kan det till och med, såsom af en ledamot inom

högsta domstolen blifvit i afseende på förslagets allmänna grunder

erinradt, ifrågasättas, om en arbetsgifvare bör kunna genom försäkring

frigöra sig från hvarje ersättningsskyldighet. Äfven om

man af praktiska skäl finner sig böra bortse från dessa betänkligheter

mot ett påbud om fullständig försäkring, återstår dock, att det

i många fall, särskildt i sådana, som i 7 §, första stycket, afses, kan

vara synnerligen påkalladt, att arbetsgifvaren försäkrar allenast risken

att nödgas utgifva ersättning af ett visst slag, t. ex. lifränta, och fortfarande

sjelf bär förpligtelsen att utgifva annan ersättning, som kan

ifrågakomma. Olägenheterna för ersättningstagaren af att möjligen nödgas

på flere håll söka ersättning torde, på sätt redan vid förslagets remitterande

till högsta domstolen af föredragande departementschefen antyddes,

kunna på ett tillfyllestgörande sätt förebyggas genom lämpliga vilkor och

förbehåll vid meddelande af tillstånd åt försäkringsanstalt att teckna

försäkring af nu ifrågavarande art.

Till det jemkade förslagets 10 § (svarande emot 9 § i det remitterade

förslaget) har fogats ett bestämdt uttalande, hvilken polismyndighet är

behörig att mottaga anmälan om olycksfall och att hålla undersökning

om förloppet. För så vidt de sålunda föreslagna stadgandena afvika från

motsvarande föreskrifter i nådiga kungörelsen den 24 januari 1896 angående

beredande af kännedom om olycksfall i arbete, torde, efter det att

förevarande lagförslag blifvit slutligen godkändt, vissa för vinnande af

öfverensstämmelse erforderliga ändringar i nämnda kungörelse böra vidtagas.

Hvad 21 §, andra stycket, i det remitterade förslaget innehåller

om befogenhet för Konungen att meddela närmare bestämmelser om undersökning

har på grund af högsta domstolens anmärkning uteslutits

såsom öfverflödigt och möjligen vilseledande, hvaremot hit öfverflyttats

stadgandet, att närmare föreskrifter om anmälan meddelas af

Konungen.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit vid 11 §

erinradt, bär sista punkten uteslutits, hvarjemte bestämmelsen om skiljeaftal

inskränkts till att gälla blott för det fall, att skiljedomen icke får

öfverklagas. I 12 § har dels förtydligats, att domstols beslut, hvarigenom

förordnats om förskottsbetalning eller slutlig betalningsskyldighet ålagts

svaranden, skall gå i verkställighet på samma sätt som en laga kraft

egande dom, samt att, när tvisten angår ersättningens belopp, det af

svaranden medgifna beloppet allenast utgör minimum för förskottet, dels

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ock medgifvits svaranden rätt att särskild! öfverklaga beslut om förskottsbetalning.

Enligt det remitterade förslagets 21 §, första stycket, skulle

Konungen ega att utfärda föreskrifter till ledning vid invaliditetsgradens

bedömande. Detta stadgande har i enlighet med högsta domstolens hemställan

fått utgå, såsom möjligen föranledande missförstånd beträffande omfattningen

af domstolarnes pröfningsrätt. I stället har i 12 § upptagits en

bestämmelse om rätt för domstolarne att i förekommande fall från kommerskollegium

och medicinalstyrelsen inhemta gemensamt utlåtande i

fråga om graden af invaliditet. För att inhemtande af sådant utlåtande

icke alltför ofta må blifva nödvändigt, äfvensom till beredande

af erforderlig ledning för skiljemän och för parterna sjelfva, torde det

vara lämpligt, att åt nämnda embetsverk uppdrages att offentliggöra

en sammanställning af sådana grunder för invaliditetens bedömande,

hvilka enligt erfarenhetens vittnesbörd i allmänhet äro de riktiga. En

sådan åtgärd kan uppenbarligen icke föranleda det antagande, att domstolarne

skulle vara bundna af den allmänna anvisningens innehåll.

Högsta domstolens fleste ledamöter hafva beträffande de föreslagna

stadgandena i 13 § om jemkning af förut bestämd ersättning hemstält,

bland annat, att för rätten till jemkning måtte stadgas viss kort preskriptionstid,

att bestämmelsen om förskottsersättning måtte uteslutas och

att jemkningsrätt måtte medgifvas äfven då ersättning utgått med visst

belopp en gång för alla. Hvad sålunda blifvit hemstäldt har föranledt

ändring i det remitterade förslaget. Rätt att söka jemkning i en

redan till betalning förfallen ersättning har emellertid medgifvits allenast

ersättningstagaren; det skulle nemligen uppenbart vara med afsevärda

praktiska svårigheter förenad!, om den ersättningsskyldige egde återfordra

en redan utbetald ersättning. I anledning af hvad inom högsta

domstolen blifvit anfördt om obilligheten deraf, att arbetaren skulle kunna

tvingas att svara vid arbetsgifvarens personliga forum, och med fäst

afseende på angelägenheten att förebygga de förvecklingar, som kunna

af en rätt att välja forum framkallas i sådana fall, då talan kan anställas

såväl från den ena som från den andra sidan, har för den händelse,

att ersättningen icke bestämts af domstol, tvist om jemkning blifvit

genom en ovilkorlig föreskrift hänvisad till allmän underrätt i den

ort, der olycksfallet inträffat.

Hvad 14 § innehåller om beräkning af lifräntetagares fordran i

den betalningsskyldiges konkurs har, i anledning af framstälda anmärkningar

och med anslutning till bestämmelserna i 117 § konkurslagen

och 128 § utsökningslagen, förtydligats, dervid en bestämd skilnad

blifvit gjord mellan den framtida lifräntans kapitalvärde och de lif
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition N:o 24.

ränteposter, som enligt 6 § förfalla före den för kapitalvärdets beräkning

bestämmande dagen. Af den nya affattningen följer, att, såsom med

sakens natur öfver ensstämmer, det sammanlagda belopp, som tillkommer

fordringsegaren, är mindre, jn tidigare under konkursen betalning

sker. De föreslagna ändringarne i 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken

medföra utan vidare, att jemlikt 55 och 56 §§ konkurslagen lifräntetagaren

eger lyftningsrätt med afseende å de lifränteposter, som jemte

lifräntans kapitalvärde tillkomma honom och ej stått inne så lång tid

före konkursen, att förmånsrätt för dem icke eger rum.

Enligt det remitterade förslaget kan, då den ersättningsskyldige

försummar att vid anfordran betala förfallen lifränta, honom åläggas att

genast utgifva lifräntans kapitalvärde. Såsom ytterligare förutsättning

härför har dock uppstälts, att den förfallna lifräntan, jemte ränta och

kostnader, icke heller erlägges inom viss af öfverexekutor förelagd tid.

Högsta domstolens fleste ledamöter hafva funnit den föreslagna proceduren

med ett preliminärt betalningsföreläggande vara mindre lämplig

och i stället ifrågasatt, att kapitalvärdet skulle kunna utsökas, när

en förfallen räntepost icke betalts inom viss kort tid, t. ex. åtta dagar,

efter anfordran. En bestämmelse af sistnämnda innehåll torde emellertid

lätteligen komma att medföra alltför stor stränghet emot den

ersättningsskyldige och utsätta honom för oförskyld rättsförlust; å

andra sidan skulle den ersättningsskyldige utan all risk kunna fördröja

betalningen intill utgången af den bestämda tiden efter anfordran,

hvilket i sj elfva verket skulle innebära en rubbning af stadgandet

om förfallotid för lifränta. Ifrågavarande anmärkning bär derför

allenast föranledt, att ett maximum blifvit bestämdt för den tid, som i

föreläggandet skall utsättas. Till följd deraf, att det preliminära betalningsföreläggandet

sålunda blifvit bibehållet, hafva de inom högsta domstolen

jemväl yrkade förändringarne, att talan om kapitalvärdets uttagande måtte

få omedelbart hos domstol anhängiggöras och att sådan talan skulle kunna

föras äfven utan stöd af skriftligt fordringsbevis, icke kunnat vidtagas.

I stället har — med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit

anfördt om olämpligheten deraf, att domstol meddelar preliminärt betalningsföreläggande

— vid hänvisningen till stadgandena om lagsökning

för gäld fogats sådant tillägg, att, när målet blifvit såsom tvistigt till

domstol förvisadt, domstolen icke i något fall har att utfärda sådant

föreläggande, utan endast skall, efter pröfning af framstälda invändningar,

utlåta sig om betalningsskyldigheten; pröfvas invändningarne

vara ogrundade, ankommer det sedan på sökanden att hos öfverexekutor

anmäla målet till fortsatt handläggning. För öfrigt har förevarande

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

paragraf blifvit något jemkad, dels till förebyggande af rättsförlust för

den ersättningsskyldige genom verkställighet af icke lagakraftvunna

beslut, dels ock till vinnande af öfverensstämmelse med den förändrade

lydelse, som 14 § erhållit.

I 16 § har, med anledning af högsta domstolens utlåtande, upptagits

den föreskrift, att borgen, som i denna § afses, skall vara ingången

såsom för egen skuld, der den icke ändock af lifräntetagaren godkännes;

hvarförutom jemkningar, svarande emot de i nästföregående

§§ vidtagna, varit af nöden.

Då för sådan talan, som afses i 15 eller 16 §, fortfarande uppställes

den förutsättning, att lifräntetagarens fordran grundar sig på

skriftlig handling, saknas anledning att, såsom af ett flertal inom högsta

domstolen blifvit under förutsättning af ändring i nämnda §§ yrkadt, utesluta

den i 19 § upptagna föreskriften, att aftal om ersättning, för att gälla

emot ersättningstagaren, skall slutas skriftligen. — Hvad derefter angår den

af tre ledamöter gjorda hemställan, att skiljeaftal måtte kunna med

verkan emot ersättningstagaren slutas redan före olycksfallet eller dödsfallet,

torde mot en sådan ändring af det remitterade förslaget kunna

med skäl anföras, att, om man också icke behöfde från arbetsgifvarnes

sida befara det missbruk, att en för arbetarne ogynnsam sammansättning

af skiljedomstolen afsigtligen betingades, dock lätteligen skulle

hos arbetaren uppkomma den föreställningen, att ett sådant missbruk egt

rum och att skiljedomstolen vore partisk för arbetsgifvaren. På sätt redan

vid förslagets remitterande till högsta domstolen antyddes af föredragande

departementschefen, kunde dylika misstankar lätteligen uppstå, så ofta

någon skiljeman skulle utses af offentlig myndighet. De praktiska fördelarne

af den ifrågasatta anordningen torde icke vara tillräckligt betydande

för att uppväga dessa olägenheter. — Det i paragrafens andra

stycke upptagna förbudet emot aftal om liträntas ersättande med en

viss summa en gång för alla torde, äfven om detsamma möjligen, på

sätt af tvenne ledamöter inom högsta domstolen befarats, utan allt för

stor svårighet kan kringgås, dock vara tillräckligt för sitt vigtiga ändamål

att motverka en möjlig benägenhet hos arbetaren att för ett genast

utfallande vederlag, som ofta nog skulle snart förslösas, afstå sin rätt

till framtida understöd.

I 20 § har, med anledning af högsta domstolens hemställan, upptagits

en straffbestämmelse för uppsåtlig! meddelande af oriktig uppgift

i anmälan om olycksfall, hvilken straffbestämmelse emellertid enligt

vanliga grunder skall komma till tillämpning endast i det fall, att förseelsen

icke är i allmänna strafflagen med ansvar belagd.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken

har, i anledning af de erinringar, som af högsta domstolens fleste

ledamöter blifvit dervid framstälda, och med nära anslutning till de i

14 § af den föreslagna lagen om ersättningsskyldighet vidtagna ändringar,

blifvit i viss mån jemkadt. Uppenbarligen bör periodisk ersättning

icke i något fall utgå längre än intill den dag, som är bestämmande

för beräkningen af lifräntas kapitalvärde. Med hänsyn härtill,

och då den omständigheten, att lifräntas kapitalvärde lyftes tidigare

eller senare och att inträdet af nämnda dag sålunda påskyndas eller

försenas, icke bör kunna hafva någon inverkan till minskande eller

ökande af det belopp, som skall utgå med bättre förmånsrätt, har det

icke funnits lämpligt att, såsom inom högsta domstolen ifrågasatts,

medgifva förmånsrätt enligt 4 § för lifränteposter, som förfalla under

konkursen. Icke heller i fråga om sjukhjelp har det ansetts tillrådligt

att utsträcka förmånsrätten enligt nämnda § utöfver konkursens början.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,

att förenämnda jemkade lagförslag måtte, enligt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.»

Statsrådet herr von Krusenstjerna anförde:

»I hvad föredragande departementschefen yttrat och hemstält instämmer

jag till alla delar.

Vid det tillfälle — den 30 december 1898 — då förevarande lagärende

af mig inför Eders Kongl. Maj:t föredrogs, fanns ännu icke

tillgång till nyare statistiska uppgifter, med ledning af hvilka en på den

senaste tidens erfarenhet grundad uppskattning kunde företagas beträffande

omfattningen af de förbindelser, som genom den föreslagna

lagen åläggas arbetsgifvarne. Eders Kongl. Maj:t hade emellertid genom

nådigt bref den 1 juli 1898 anbefalt kommerskollegium att beträffande

vissa industrier och andra yrkesgrenar, hufvudsakligen desamma, som i de

till högsta domstolen remitterade lagförslagen afses, föranstalta om en

statistisk utredning i fråga om förekomsten inom riket af olycksfall i

arbetet och rörande det understöd, som de skadade och deras familjer

kunnat påräkna. Resultatet af den sålunda anbefalda utredningen, hvars

utförande uppdrogs åt förste aktuarien Hj. Gullberg, föreligger nu i en åt

denne författad redogörelse, på hvilken det torde tillåtas mig att i

underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Redogörelsen grundar sig hufvudsakligen på inhemtade uppgifter

från arbetsgifvarne, hvilka synas hafva med beredvillighet och intresse

tillmötesgått undersökningsförrättarens begäran om upplysningar. Det

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

bearbetade materialet, som afser förhållandena under år 1897, omfattar

8,578 skilda »arbetsställen» med sammanlagdt 284,829 arbetare och arbetsförmän.

Antalet uppgifna olycksfall uppgår till 8,506, hvilken siffra emellertid,

såsom undersökningsförrättaren anmärker, af lätt insedda skäl

sannolikt är något för låg särskildt beträffande lindrigare olycksfall,

hvilka det naturligen i många fall varit svårt eller omöjligt för arbetsgifvaren

att vid uppgifternas insändande fullständigt erinra sig eller

erfara. På sätt var att vänta, befinnes olycksfallsfreqvensen vara betydligt

större vid arbetsställen med talrika arbetare än vid sådana, der

endast få arbetare sysselsättas, och är antalet skadade qvinnor, både

absolut och relativt, synnerligen lågt. Någon beräkning af den relativa

olycksfallsfreqvensen bland minderåriga och fullvuxna har icke kunnat

verkställas, men det kända antalet olycksfall, som drabbat arbetare

under 18 års ålder, utgör allenast en mycket ringa procent af hela

olycksfallsantalet. Bland de af olycksfall drabbade arbetarne uppgifvas

något mera än hälften hafva varit gifta. De genom olycksfall dödade

hafva efterlemna! barn under 15 år till ett sammanlagdt antal af

131. Inom skilda verksamhetsgrenar är olycksfallsfreqvensen mycket

olika, högst vid varf och skeppsbyggeri- med 87,22 olycksfall på 1,000

arbetare, lägst inom beklädnadsindustrien, der motsvarande siffra uppgår

allenast till 3,65 per mille. Fördelningen af olycksfall i sådana, som

haft dödlig utgång, sådana, som medfört varaktig förlust eller minskning

af arbetsförmågan, och sådana, hvaraf allenast en öfvergående

invaliditet följt, har, hvad de tre senare kategorierna angår, helt

naturligt i åtskilliga fall kunnat lemna rum för tvekan. I allmänhet

synas de af undersökningsförrättaren härvid tillämpade grunder förtjena

fullt godkännande. Dock torde antalet olycksfall, som medfört

stadigvarande fullständig oförmåga till arbete, möjligen hafva beräknats

alltför lågt. Detta kan med eu viss sannolikhet slutas redan af en jemförelse

mellan siffrorna för olycksfall med dödlig utgång och för

olycksfall, hvaraf fullständig eller partiel invaliditet blifvit följden,

och bekräftas genom en granskning af de meddelade uppgifterna om

skadans beskaffenhet. Ett till äfventyrs förekommande misstag i nämnda

hänseende saknar emellertid uppenbarligen afsevärd betydelse för bedömande

af den ifrågasatta lagstiftningens ändamålsenlighet och verkningar.

Det uppgifna antalet olycksfall, som skulle medföra rätt till

ersättning enligt denna lagstiftning, utgör: 129 olycksfall, som medfört

döden, 9 olycksfall, som medfört fullständig varaktig invaliditet, 486

olycksfall, som medfört partiel varaktig invaliditet, och 363 olycksfall,

som medfört öfvergående invaliditet under mera än 60 dagar efter

s. 112 Kontrollera mot PDF

J

112 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

olycksfallet, deraf 150, efter hvilka invaliditeten varat mera än 90

dagar. Från dessa siffror böra emellertid i följd deraf, att i det reviderade

förslaget icke upptagits bergnings- och dykerirörelse eller pråmtransport,

rätteligen afdragas respektive 2, 0, 1, 6 och 3 olycksfall.

Söker man på grund af de anförda sifferuppgifterna beräkna de

utgifter, som den föreslagna lagen är egnad att medföra — vid hvilken

beräkning det för jemförelse med förhållandena enligt äldre förslag och

enligt utländsk lagstiftning är tjenligt att bortse från nyssnämnda afdrag

— måste det tydligen noga fasthållas, att resultatet endast kan

blifva approximativt riktigt. Det är först och främst osäkert, i hvad

mån det år, som ifrågavarande statistiska redogörelse afser, kan

betraktas såsom typiskt i fråga om freqvensen af olycksfall med olika

påföljder — hvilken, enligt erfarenheten från utlandet, äfven för ett

ganska stort område är mycket vexlande — och huruvida alltså

nämnda års olycksfallsfreqvens öfverensstämmer med medeltalet för en

längre tidsföljd. Vidare saknas icke anledning att befara, att alltför få arbetsställen

och arbetare indragits under observation och att olycksfallens

antal varit större samt deras följder stundom svårare, än vid undersökningen

utrönas kunnat. I vissa speciela afseenden äro uppgifterna

dessutom ofullständiga.

Sålunda kan i följd af uppgifternas beskaffenhet sjukhjelpens belopp

icke exakt beräknas. Antager man emellertid, att sjukdagarne i

medeltal uppgå till 70, när de uppgifvas hafva öfverstigit 60 men icke

90, och till 110, när de öfverstigit sistnämnda tal, kommer man till en

siffra af 9,630 kronor. Härvid har dock sjukhjelpen vid olycksfall,

som efter mera än 60 dagars sjukdom visat sig medföra döden eller

ständig invaliditet, måst lemnas å sido. Begrafningshjelpen uppgår till

7,740 kronor, lifräntan åt minderåriga barn till 7,860 kronor samt lifräntan

åt enkor, under förutsättning att bland de dödade männen funnits

omkring samma procent gifta som bland de skadade i allmänhet,

9,000 kronor. Lifräntan för fullständig invaliditet är 2,700 kronor och

för partiel invaliditet, om den uppskattas i medeltal till 2 3 af total,

97,200 kronor, af hvilka båda siffror dock, i enlighet med hvad redan

anmärkts, den förra möjligen bör icke obetydligt ökas på den senares

bekostnad. Samtliga lifräntebelopp äro beräknade för fullt år, ehuru

naturligen lifränta icke utgår för hela det år, hvarunder olycksfallet

inträffat, utan i medeltal sannolikt icke ens för halfva året. Det är

vanskligt att beräkna den minskning i utgift, som uppkommer på det

sätt, att lifräntor till efterlefvande reduceras, emedan de eljest skulle

sammanlagdt öfverstiga 300 kronor, eller derigenom, att lifränta af

någon anledning i förtid upphör att utgå eller afbrytes. Bortser man

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

emellertid såväl härifrån som från Öfriga antydda ofullkomligheter i beräkningen,

finner man, att det sammanlagda årliga belopp, som enligt

den föreslagna lagen motsvarar första årets olycksfall, uppgår allenast

till omkring 135,000 kronor.

Om man emellertid inskränker sig till att hvarje år betala de ersättningar,

som derunder förfalla, innefattar ett sådant förfarande, såsom

erfarenheten af den på en motsvarande grund bygda tyska lagstiftningen

om olycksfallsförsäkring allt kraftigare bestyrker, ett obehörigt och till

och med farligt undanskjutande till framtiden af den börda, som den

närvarande tiden borde bära, Lifräntornas kapitalvärde bör nemligen

täckas genom betalningar eller afsättningar för det år, hvarunder olycksfallen

timat., eller genom årligen lika, på medeltalsberäkning grundade,

motsvarande afsättningar. I annat fall komma utgifterna visserligen under

de första åren, då antalet lifräntetagafe ännu icke hunnit blifva synnerligen

stort, att vara jemförelsevis obetydliga, men måste de sedermera

stiga så mycket högre genom tillägg af belopp, motsvarande räntorna

på de fonder, som rätteligen bort vara samlade genom inbetalningar eller

afsättningar för tidigare år. Redan efter omkring 17 år kommer den

nödiga årliga utgiften enligt samstämmande, af flere sakkunniga män

gjorda uppskattningar att uppgå till lika mycket, som efter medeltalsberäkning

från början skulle hafva varit tillräckligt såsom fast utgift;

efter hand stiger den sedan ytterligare ända till 170 procent af nämnda

belopp, hvarefter den högre summan för all framtid kommer att erfordra^.

Tydligen skulle, om på detta sätt den närvarande tidens industri lättades

på framtidens bekostnad, en sådan i sig sjelf oriktig anordning lätteligen

medföra, att ersättningsbördan framdeles blefve alltför tung, till

följd hvaraf antingen staten finge träda emellan eller ock ersättningskrafven

måste väsentligt reduceras.

Såsom af det nu anförda framgår, bör man förutsätta, att kapitalvärdet

af lifränta, till följd af försäkring eller i annan form, afsättes

för samma år, hvarunder olycksfallet inträffat. I allt fall kan den ersättningsskyldiges

af olycksfallet härflytande förbindelse sägas omfatta

äfven kapitalvärdet af den framtida lifräntan. För att finna verkliga

värdet af de ersättningsskyldiges förpligtelser måste man således kapitalisera

de förut angifna lifräntebeloppen. För eu noggrannare sådan

kapitalisering möter, bland annat, det hinder, att uppgifter saknas om

lifräntetagarnes ålder då lifräntorna taga sin början. Emellertid torde

man, utan alltför stor fara för misstag, kunna verkställa kapitaliseringen

genom att multiplicera lifränta åt den skadade med 15, lifränta åt enka

med 17 och lifränta åt minderårig med 8, på hvilket sätt den sammanBih.

till Riksd. /‘rot. 1000. / Sami. 1 Afd. 18 lliift. 1",

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 24.

lagda årliga ersättningssumman befinnes motsvara omkring 1,730,000

kronor.

Denna siffra är emellertid, af förut antydda anledningar, troligen alltför

låg. Detta bestyrkes af en sammanställning med arbetareförsäkrings - komiténs beräkningar och med förhållandena i utlandet. Då den ojemförligt

vigtigaste ersättningsposten, lifräntan vid varaktig invaliditet,

hvilken lifränta enligt förevarande förslag utgör högst 300 kronor, i

arbetareförsäkringskomiténs förslag liksom i de flesta främmande lagar

är bestämd till högst 60 procent af den skadades — verkliga eller

på visst sätt beräknade — arbetslön, har man att vid sådan jemförelse

antaga 500 kronor såsom beräknad årslön för här afsedda arbetare.

Arbetareförsäkringskomitén fann, på grund af då föreliggande statistiska

uppgifter, att medelpremien för den af komitén förordade obligatoriska

olycksfallsförsäkringen borde utgöra IV4 procent af arbetslönen,

det vill säga för en arbetslön af 500 kronor 6 kronor 25 öre. Premiesumman

för det antal arbetare, som den senaste statistiken omfattar,

skulle således uppgå till mellan 1,700,000 och 1,800,000 kronor eller

till nästan samma belopp, som det genom förut angifna beräkning funna.

Vid första påseende synes denna öfverensstämmelse innebära ett vittnesbörd

om riktigheten af nämnda beräknings grundvalar. Då det emellertid

icke är osannolikt, att ifrågavarande komité, hvilken delvis var

hänvisad till begagnande af vissa i Tyskland på grund af ett otillräckligt

statistiskt material gjorda uppskattningar, beräknat den nödiga medelpremien

alltför lågt, kan snarare den slutsats dragas, att de årliga

kostnader, som den ifrågasatta lagen är egnäd att medföra, antagligen

öfverstiga 1,800,000 kronor. Ännu högre komma tydligen premierna

för försäkring i enskilda försäkringsanstalter att ställa sig, då genom

dessa premier ytterligare åtminstone anstalternas förvaltningskostnader

måste betäckas. I Finland, der större delen af arbetsgifvarens risk måste

försäkras i enskild anstalt, uppgick också under år 1898 medelpremien,

med afdrag för de ömsesidiga anstalternas reserverade medel, till P/3

procent af den reducerade arbetslönen, hvilket efter beräkning af 500

kronors lön motsvarar en medelpremie af 8 kronor 33 öre och för

285,000 arbetare en summa, i rundt tal, af 2,400,000 kronor. För Norge

och Österrike samt för de tyska industriela yrkessamfunden har medelpremien

beräknats till nästan samma procent af arbetslönen som för

Finland.

I enlighet med det nu anförda torde arbetsgifvarnes förbindelser enligt

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

den föreslagna lagen icke kunna med säkerhet beräknas motsvara mindre än

2 till 21 2 millioner kronor årligen. Denna summa utgör emellertid endast

delvis en tillökning i arbetsgifvarnes nuvarande utgifter. Först och främst

böra afräknas de ersättningar, som för närvarande i följd af olycksfall i

jern vägs drift utbetalas till de vid jernvägen anstälde arbetare och arbetsförmän;

dessa ersättningar uppgå som bekant till ansenliga belopp.

Vidare bidraga arbetsgifvarne redan nu i högst väsentlig mån till beredande

af erforderligt understöd åt skadade arbetare och deras familjer.

Af förberörda statistiska redogörelse framgår, att år 1897 arbetsgifvarne

— jernvägarne frånräknade — för sådant ändamål lemnat till beloppet

kända kontanta bidrag, uppgående till nära 850,000 kronor. Fn stor

del af dessa bidrag, likasom af de icke sällan förekommande utgifter

och understöd, som icke till visst belopp uppgifvits, torde komma att

bortfalla i följd af den föreslagna lagens trädande i kraft. Så är i

allmänhet fallet med de af arbetsgifvarne erlagda premierna för arbetarnes

olycksfallsförsäkring, hvilka premier utgjorde öfver 350,000 kronor,

och dessutom med åtskilliga andra utgifter. En annan del af bidragen,

nämligen hvad som inbetalas till sjuk- och begrafningskassor

eller med dem jemförliga inrättningar — omkring 320,000 kronor —

kommer ofta att bereda arbetsgifvarne den förmånen att få från ersättningarne

enligt den föreslagna lagen afdraga motsvarande understöd,

som utgå från dessa inrättningar. Äfven i fattigvårdsbördan lärer

någon lättnad kunna förväntas, särskildt för de arbetsgifvare, som

hafva egen fattigvård.

På grund af nu antydda förhållanden synes man kunna påräkna,

att vårt lands industri och dermed jemförliga näringar skola kunna

utan egentlig svårighet bära de bördor, som af den föreslagna lagen

blifva en följd. Åtminstone lika tunga förpligtelser hafva pålagts näringsidkarne

i åtskilliga andra länder, äfven i sådana, bvilkas ekonomiska

bärkraft ingalunda öfverstiger Sveriges, och några menliga verkningar

deraf hafva icke veterligen försports. Fast hellre synes erfarenheten

— framför allt från Tyskland, der arbetareförsäkring tidigast och i

största utsträckning genomförts — bekräfta, att en såvidt möjligt tryggad

ställning för arbetarne utgör en vigtig förutsättning för industriens

sunda utveckling och för ett framgångsrikt deltagande i den mellanfolkliga

täflingskampen.»

Justitierådet Westring åberopade hvad han vid förslagens granskning

inom högsta domstolen yttrat, i den mån det ej vid förslagens

omarbetning vunnit beaktande.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens

hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan,

Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas proposition i ämnet, af den lydelse

bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm, Iv. L. Beckmans Boktr., 1900.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SärU 1900:2 Särskilda Utskottets Memorial N:o 2 s. 1 i texten
  2. SärU 1900:1 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 1 s. 1 i texten
  3. LU 1900:2 Memorial, angående öfverlemnande till särskilda utskottet af en till lagutskottet hänvisad motion. a1 i texten