Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ocker

1901-02-01 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,9 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1901:40, Med förslag till lag angående ocker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong!. May. ta Nåd. Proposition N;o 40.

1

X:o 40.

Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående ocker; gifven Stockholms slott den 1 februari

1901.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående

ocker.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bill. till Rikad. Prof. 1901. I Sami. I Afd, 32 Höft. (No 40.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Förslag

till

LAG

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt

angående påföljd deraf, att någon tager eller låter förskrifva sig större

ränta än sex för hundrade om året, förordnas som följer:

1 §•

Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd

111 ed. gälds. betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller

lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,

hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde

anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskommelsen har sken af

aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker

straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor

eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt.

Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste

vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan öfverlåter

större del af fordringen än efter lag skall utgå.

2

Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning

öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 40.

blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde

vid anståndets beviljande.

3 §•

År af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt 2 § honom

ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen utfärdats,

öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen

genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet,

söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvartill

gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom

sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna

egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas,

njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för

en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.

4 §•

öfverträder någon det föi''bud lag för vissa fall innehåller mot att

taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,

skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt ega tillämpning, ändå att ocker som

i 1 § afses ej är öfvadt.

5 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 Februari 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 7 Maj 1898, deri Riksdagen anhållit, att

Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom förändrad lagstiftning

ocker lämpligast kunde förhindras, samt för Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill den verkstälda utredningen kunde gifva anledning;

öfver hvilken framställning Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande

afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrifvelse och

utlåtanden, yttrade departementschefen:

»Ännu under första hälften af 1800-talet visade räntelagstiftningen

i så godt som alla europeiska länder i sina allmänna grunddrag enahanda

ståndpunkt, hvilken kännetecknades förnämligast deraf, att

en viss gräns var faststäld för den vid försträckning tillåtna räntan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Detta system hade bland annat till syftemål att skydda gäldenären

emot fordringsegarens vinningslystnad, i det att nemligen öfverträdandet

af den faststftlda gränsen straffades såsom ocker. Småningom inträdde

emellertid en förändrad uppfattning angående detta systems

lämplighet från den allmänna hushållningens synpunkt och denna förändrade

uppfattning ledde omsider derhän, att under 1850- och 1860- talen frihet i ränteaftal inom de flesta europeiska länder helt och hållet

eller i betydlig omfattning genomfördes. I Frankrike hafva dock

nyssberörda äldre grundsatser vidhållits, utom beträffande handelsförhållanden.

Inom de länder, som fullständigt genomförde grundsatsen om

frihet i ränteaftal, upphörde i allmänhet allt straffrättsligt ingripande

mot ockret, I sjelfva verket trodde man, att den lifligare konkurrens

af kapitalet, som väntades skola följa af räntans frigifvande, skulle

göra ockerlagar obehöfliga. Det visade sig emellertid snart, att dessa

förhoppningar ej uppfyldes. Ockret tog i stället mångenstädes en större

utsträckning än någonsin, och redan få år efter det ocker upphört att

vara straffbart blefvo klagomålen öfver dess tillväxt särskilt i vissa

länder så starka, att man der åter införde straff mot ocker. I följd af

räntans digifvande hade likväl den forna grundvalen för ockerbegreppet

gått förlorad, och det blef derför nödvändigt att efter andra grunder bestämma

hvad som vore att anse för ocker. De nya bestämmelser, som i

sådant afseende upptogos i Österrikes och Tysklands lagstiftning och som

sedermera införts jemväl i Ungerns, åtskilliga schweiziska kantonera samt

i Norges och Finlands strafflagstiftning, skilja sig från det forna ockerbegreppet

deri, att man ej uteslutande fäster sig vid den betingade

räntesatsens storlek, utan ser till af talets beskaffenhet öfver hufvud,

särskildt till långifvarens syfte och tillvägagående samt till de omständigheter,

som föranledt gäldenären till aftalets ingående. Hvad som i

öfrigt särskildt utmärker lagstiftningen i de länder, som tillegnat

sig detta nya ockerbegrepp, är benägenheten att utsträcka begreppets

tillämpning till andra aftal än försträckningsaftalet. På somliga håll

har man dock stannat vid att tillämpa det på alla kreditaftal, men i

Tyskland och en del schweiziska kantoner har det utsträckts att gälla

alla ömsesidigt förpligtande förmögenhetsaftal, och detsamma är förhållandet

i det strafflagsförslag, som för närvarande är under behandling

i norska stortinget,

I Sverige har utgångspunkten för nu gällande räntolagstiftning

varit densamma som i förut omförmälda lagstiftningar. Fn ligt 9 kap.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

6 § handelsbalken i 1734 års lag var det förbjudet att taga eller låta förskrifva

sig större ränta än sex- för hundrade om året äfvensom att taga

ränta på ränta, och förbudets öfverträdande medförde förlust af hela

räntan och böter till belopp af en tiondedel af hufvudstolen. I detta

system gjorde emellertid förordningen den 13 September 1864 en

väsentlig rubbning, i det att förbudet att taga mer än sex procent ränta

upphäfdes vid försträckning, som, utan pantsäkerhet i fast egendom, lemnats

på viss tid, ej öfverstigande sex månader. Härigenom blef alltså

inom ganska vida gränser full frihet lemnad åt en försträckningsgifvare

att betinga sig huru stort vederlag som helst. Att denna frihet kan af

en hänsynslös borgenär missbrukas till att afvinna gäldenären oskäliga

fördelar, är oförnekligt, och att så understundom äfven sker, häri

senare tid gång efter annan trädt i dagen, ehuruväl den i anledning

af Riksdagens skrifvelse företagna utredningen gifver vid handen, att

det egentligen är i hufvudstaden samt ett par andra af rikets större

städer, som ockerhandteringen funnit utöfvare. Att ett fullt verksamt

botemedel mot nu berörda missförhållanden är att finna i straffbestämmelser

liknande dem, som upptagits i förenämnda främmande lagstiftningar,

kan naturligen ej med visshet påstås, så mycket mindre som, på

sätt i Riksdagen framhållits, de bevisregler, hvilka för närvarande äro gällande,

kunna lägga hinder i vägen för dylika straffbestämmelsers kraftiga

användning. I hvarje fall torde emellertid, då återinförande af

ett räntemaximum för de kortvariga lånen ej lärer ifrågakomma, en

lagstiftningsåtgärd i det syfte Riksdagen angifvit näppeligen kunna genomföras

på annan grundval än den, som Riksdagen efter föredöme i den

tyska lagstiftningen förordat; och, såsom Riksdagen anmärkt, torde redan

den omständigheten, att den som gör sig skyldig till ocker hotas af

straff, ej vara utan betydelse. Upptagandet, af detta nya ockerbegrepp

i den svenska rätten synes kunna genomföras utan rubbning af de

ännu bestående inskränkningarne i rätten att taga ränta.

I enlighet med den uppfattning jag nu uttalat har jag låtit inom

lagbyrån utarbeta förslag till lag angående ocker; och anhåller jag att i

korthet få redogöra för förslagets hufvudsakliga bestämmelser.

Såsom redan blifvit antydt, kännetecknas det i den nyare utländska

strafflagstiftningen införda ockerbegreppet i främsta rummet deraf, att

man tager väsentlig hänsyn till omständigheterna vid aftalets ingående.

Det förutsättes nemligen å gäldenärens sida egenskaper eller förhållanden,

som göra honom oförmögen att rätt tillvarataga sina intressen, samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

hos försträckningsgifvaren en vinningslystnad, som begagnar sig af gäldenärens

stallning till att afvinna honom oskäliga fördelar. I öfverensstämmelse

med denna uppfattning af ockrets karakter innehåller förslagets

1 § bestämmelser om straff för den, som vid försträckning eller

beviljande af anstånd med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål,

oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga

förmögenhetsförmåner, hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter

omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta. Om de utfästa förmånerna

skola utgå under namn af ränta eller af kapitalrabatt, provision,

kommissionsarvode eller dylikt bör naturligen vara utan betydelse,

äfvenså om de betingas för kontrahentens egen eller för annans räkning.

Någon anledning att följa exemplet från de lagstiftningar, som utsträckt

ockerbegreppets tillämpning till alla ömsesidigt förpligtande

förmögenhetsaftal, torde för den svenska rättens del ej föreligga. Lämpligheten

af ett så omfattande ingrepp i aftalsfriheten är högeligen omtvistad,

och förhållandena här i riket torde ej gifva orsak att för närvarande

upptaga detta spörsmål. Förslaget har derför inskränkts till

att gälla försträckningsaftalet samt aftal om anstånd med gälds betalning.

Dock har härvid tagits hänsyn dertill, att ockraren ej sällan

söker dölja aftalets verkliga natur genom att gifva detsamma sken af

ett annat aftal, och förslaget har derför affattats så, att det ej är aftalets

form utan dess verkliga syfte, som är afgörande för straffbestämmelsens

tillämplighet.

I andra stycket af 1 § har intagits bestämmelse om straff äfven

för den, som förvärfvar en genom ocker tillkommen fordran med vetskap

om dess beskaffenhet samt derefter gör gällande större del af fordringen

än efter lag skall utgå. Denna bestämmelse afser i första hand

att träffa de ofta förekommande fall, då den egentlige långifvaren använder

en annan person såsom mellanhand för aftalets afslutande och

derefter låter fordringen å sig öfverlåtas.

Då de förbrytelser, hvarom här är fråga, i utpreglad grad hafva

sitt ursprung i egennytta och vinningslystnad, har det funnits lämpligt

att höja maximum för bötesstraffet utöfver det enligt allmänna

strafflagen regelmessiga maximibeloppet. Vid sidan af bötesstraffet har

stälts fängelsestraff från och med en månad till och med ett år, hufvudsakligen

af hänsyn dertill, att i förslaget icke, såsom i några främmande

lagar är fallet, stadgas särskilda straffskalor för svårare former af

brottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

§■ I fråga om den inverkan ett aftals giltighet röner deraf, att det

finnes innefatta ocker, utgår förslaget från den grundsats, att ockraren

icke bör njuta någon fördel af sin brottsliga handling och att förty aftalet

är ogiltigt i hvad det innefattar bestämmelse om ränta eller annat vederlag,

som af gäldenären utfästs. Denna regel öfverensstämmer med hvad

9 kap. 6 § handelsbalk^! innehåller angående de civilrättsliga följderna

af att taga högre ränta än enligt nämnda lagrum tillätes. Deremot

synes pant eller annan säkerhet, som lemnats borgenär, böra häfta för

hvad gäldenären är pligtig att utgifva. Hvad i sådant hänseende må

vara aftaladt beröres alltså icke af förslaget. De föreslagna bestämmelserna

göra icke rubbning i gällande stadganden om rätt för den,

som innehar löpande skuldebref eller dermed jemförlig fordringshandling,

att njuta betalning oberoende af invändning, som rörer tidigare

innehafvares rätt. Följaktligen är t. ex. den, som i god tro förvärfvat

ett löpande skuldebref, ej underkastad de i 2 § upptagna bestämmelser.

§■ Har gäldenären i anledning af ett aftal af den i 1 § angifna beskaffenhet

antingen vid aftalets ingående fått vidkännas kapitalrabatt

eller ock sedermera erlagt någon betalning under namn af ränta, provision

eller dylikt, torde, såsom en följd af det i 2 § föreslagna stadgande,

borgenären ej böra ega rätt att annorledes än i afräkning å

kapitalskulden behåll:! hvad sålunda erlagts samt, derest beloppet af de

utaf gäldenären gjord# betalningar öfverstiger kapitalskulden, öfverskottet

böra återbäras till den, som utgifvit detsamma. På grund af

den svenska rättens nyss omförmälta regler beträffande order- eller

innehafvarepapper kan det emellertid inträffa, att den som uppburit

fordringen varit lagligen berättigad att erhålla betalning enligt förskrifningens

lydelse, och der så är fallet, kan tydligen återvinningstalan

ej anställas emot honom. Derför synes i ett dylikt fall gäldenären

böra tillerkännas rätt att söka ersättning för den sålunda lidna

förlusten hos den, som varit dess verkliga upphof, d. v. s. ockraren. T

följd af samma grundsats synes gäldenären, om han i anledning af ett

aftal, som innefattar ocker, utgifvit annan egendom än penningar och

han af en eller annan grund ej kan återfå denna egendom, vara berättigad

till ersättning af ockraren för dess värde. Stadganden af nu

angifna innehåll hafva upptagits i förslagets 3 §.

§• Då förslaget ej afser att upphäfva det för vissa fall ännu bestående

förbudet att taga mer än sex procent ränta, ej heller förbudet att taga

ränta på ränta, kan det inträffa, att den som gör sig skyldig till ocker

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

9

enligt 1 § i förslaget, på samma gång öfverträder förstberörda stadganden.

Det torde med anledning häraf vara af nöden, att de civilrättsliga

verkningarne af lagens öfverträdande blifva desamma i begge

fallen, och i förslagets 4 § har derför intagits en föreskrift derom, att

hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt skall ega tillämpning på de i 9 kap. 6 §

handelsbalken afsedda fall, ändå att ocker som i 1 § afses ej öfvats.»

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag,

af den lydelse bilagan Lätt. A vid detta protokoll utvisar, hemstälde

han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget

måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note

ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

Bih. till Riksd. Prof. 1001. 1 Sami.

1 Afd. 32 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Bil. Litt. A.

Förslag

till

LAG

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt

derom, att den som tager eller låter förskrifva sig större ränta

än sex för hundrade om året eller som tager ränta på ränta skall

hafva förbrutit hela räntan och höta tiondedelen af hufvudstolen åt de

fattiga, förordnas som följer:

1 §•

Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd

med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd

eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,

hvilka raärkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna

kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskominelsen har

sken af aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning,

för ocker straffad med böter från och med tjugufem till och med ett

tusen kronor eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen

straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste

vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan

öfverlåter större del af fordringen än efter lag skall utgå.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

2 §.

11

Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning

öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst

blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde

vid anståndets beviljande.

3 §•

Är af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt 2 § honom

ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen utfärdats,

öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen

genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom

guldet, söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom,

hvartill gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans

hand genom sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot

lösen utlemna egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att

den ej kan återställas, njute gäldenären ersättning för sin förlust efter

egendomens värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för

en för hvad enligt denna § skall gäldas.

4 §•

öfverträder någon det förbud lag för vissa fall innehåller mot att

taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,

eller tager någon ränta på ränta, skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt

ega tillämpning, ändå att ocker som i 1 § afses ej är öfvad!.

5 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän

strafflag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti

Kong!. Maj:ts högsta domstol torsdagen den 8 november

1900.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråd en Lilienberg,

Huss,

Carlson,

Thollander,

Bohman,

Cassel.

Sedan högsta domstolen den 7 sistlidne mars, i närvaro af ofvanbemälde

ledamöter jemte justitierådet Wijkander, förordnat, att handlinlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag angående ocker skulle mellan högsta domstolens

ledamöter cirkulera, företogs nu detta ärende till slutlig behandling,

dervid justitierådet Wijkander var af sjukdom hindrad att närvara; varande

förslaget bilagdt detta protokoll.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Den moderna ockerlagstiftningens grundtanke är, att begreppet

ocker ej får likställas med öfverskridandet af en viss räntesats, utan bör

fattas såsom ett missbrukande af en persons utaf trångmål, oförstånd eller

lättsinne beroende oförmåga- att vid ett aftals ingående rätt tillvarataga

sina intressen. En hufvudanmärkning, som kan rigtas emot detta ockerbegrepp,

är, att det torde vara synnerligen vanskligt att noggrant fastställa

detsamma. Man finner också, att de främmande lagstiftningar, hvilka

upptagit detta begrepp, ej hafva förmått gifva det den tydlighet och noggranna

begränsning, som man eljest kräfver af definitionen å ett brott,

utan i väsentlig grad måst öfverlemna åt domarens fria pröfning att afgöra,

när gränsen mellan det tillåtna och otillåtna är öfverskriden. Samma

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

anmärkning kan rigta* äfven mot nu föreliggande, efter föredöme i berörda,

främmande lagstiftningar utarbetade lagförslag. Af de moment,

hvilka, enligt förslagets 1 §, i förening skulle konstituera straffbart ocker,

är hvart och ett för sig så obestämdt och sväfvande, att det näppeligen

förmår gifva någon fast stödjepunkt för bedömandet af frågan, om brott

föreligger. 1 snart sagdt hvarje fall måste afgörandet häraf i hög grad

blifva beroende af individuel uppfattning.

Att detta är en brist hos förslaget lärer icke kunna förnekas, och

denna brist synes särskildt göra sig gällande, om man tager hänsyn till

beskaffenheten af det ocker, som uppgifves hafva förekommit här i landet.

I sitt med anledning af Riksdagens skrifvelse i ämnet afgifna underdåniga

utlåtande meddelar nemligen öfverståthållareembetet beträffande det ocker,

som drifves i hufvudstaden, att »procentarnes kunder oftast äro unge

män, hvilka icke ega någon förmögenhet eller afsevärda inkomster genom

arbete, men i slägtskaps- eller andra förbindelser hafva sådant stöd, att

de kunna antagas ega utsigt att i nödfall genom andras tillskyndan blifva

räddade från ruin». Det lärer ej vara lätt att angifva, efter hvilka grunder

man skall beräkna »skälig ränta», ifall försträckningsgifvarens utsigt att

återfå det försträckta kapitalet är af så oviss art, som under angifna förhållanden

måste vara fallet. Fastmera kan det ifrågasättas, om den nu

föreslagna straffbestämmelsen öfver hufvud vore möjlig att tillämpa på

ett dylikt försträckningsaftal. Och skulle det visa sig, att lagen vore

kraftlös just i fall af denna art, hvilka ju mest upprört den allmänna

meningen och närmast synas hafva föranledt Riksdagens framställning i

ämnet, skulle detta säkerligen såra,, det allmänna rättsmedvetandet vida

mera än det nuvarande tillståndet. A andra sidan, om domstolarne skulle

i den allmänna meningen söka- det stöd för sin pröfning, hvilket lagen i

följd af sin obestämdhet ej förmådde gifva, och af sådan anledning ett

och annat mera uppseendeväckande fall blefve straffadt, oaktadt detsamma

icke mera än andra, som lemnades ostraffade, folie under lagens ordalydelse,

vore detta lika litet tillfredsställande eller öfverensstämmande med

en rigtig uppfattning angående domaremaktens pligter och ställning.

Ej heller torde, såsom man stundom uttalat, kunna förväntas, att

ett straffbud, hvars tillämpning vore så osäker, skulle förmå verka .afskräckande

på ockrets utöfvare, helst, på sätt jemväl inom Riksdagen

blifvit arifnärkt, det är all anledning befara, att med de hos oss gällande

bevisregler ockraren på grund af bristande bevisning oftast komme att

ga straffa.

Den anmärkta obestämdheten i ockrets begrepp skulle vidare lätt

kunna gifva anledning till obefogade anklagelser. Hos en gäldenär, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Ko nål. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

allenast mot hög ränta kunnat förskaffa sig penningar, kunde lätt nog

framkallas en grundlös föreställning, att han varit utsatt för ocker, och i

allt fall kunde han af utsigten att slippa ifrån all räntebetalning låta

förleda sig att anställa åtal.

De betänkligheter, som i anmärkta hänseenden möta mot den ifrågasatta

lagstiftningen, ökas ytterligare, då man tager i betraktande de civilrättsliga

påföljder, som ocker skulle medföra. Särskild! må i detta hänseende

erinras, att de i 3 § föreslagna stadgandena om gäldenärs återvinningsrätt,

synas, åtminstone såvidt angår fast egendom, vara egnade

att medföra osäkerhet i eganderätten och deraf följande fara för rättsförluster.

Hvad nu anförts har väl till större delen sin giltighet äfven beträffande

de länder, som redan upptagit liknande bestämmelser mot ocker,

och det kunde derför förefalla, som om dessa betänkligheter ej borde

verka mera afskräckande hos oss. än der varit fallet. Men oafsedt att i

de länder, hvilka härutinnan gått i spetsen — Tyskland och Österrike —,

reglerna för bevisföringen mera än hos oss möjliggöra lagens tillämpning,

får det ej förbises, att anledningarna till lagstiftningsåtgärder mot ocker

der framträdt vida starkare, än hvad fallet är här i landet. Det är väl

bekant, att det varit ockrets förhärjande utbredning särskilt på landsbygden,

som nödgat nyss omförmälta länders lagstiftare att, i trots af

alla betänkligheter, tillgripa åtgärder, hvilkas vådor dock varit till fullo

insedda. Men den i anledning af Riksdagens framställning företagna utredningen

visar dess bättre, att ocker ej förekommer i större utsträckning

här i riket och på landsbygden är så godt som okändt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, att förevarande

lagförslag icke måtte göras till föremål för nådig proposition till Riksdagen.»

Justitieråden /Tass och Carlson ansågo sig dessutom böra fästa

uppmärksamheten derå, att förbudet mot att i vissa fall taga eller låta

förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året och att taga ränta

på ränta numera vore olämpligt, samt att, om i nya lagen intoges ett

undantagslöst stadgande derom, att, derest någon toge ränta på ränta,

hvad i 2 och 3 §§ i förslaget vore stadgadt skulle ega tillämpning, detta

möjligen skulle kunna föranleda högst betänkliga påföljder för det fall,

att hypoteksförening eller dylik inrättning hädanefter skulle, med stöd af

reglemente och innehållet i förskrifning, godtgöra sig ränta å'' förfallen

ränteliqvid.

Ex protocollo

Au g. von Hartrnansdorff.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

15

Utdrag af protokollet öfver jmtitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å

Stockholms slott den 1 Februari 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krcsenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Hosberg,

Justitieråden: Herslow,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Högsta domstolens utlåtande öfver det genom Kongl. Maj:ts beslut

den 8 februari 1900 till högsta domstolen remitterade förslag till lag angående

ocker.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»I

den skrifvelse, deri Riksdagen anhållit om framläggande af

lagförslag till stafvande af ocker, har Riksdagen, under hänvisning till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

KongL Maj:ts .Nåd. Proposition N:o 40.

de i Tyskland gällande lagstadganden i ämnet, förmält sig anse det för

ocker kännetecknande höra sökas i den omständighet, att försträckningsgifvare

begagnade sig af lånesökandes nödstälda belägenhet, lättsinne eller

oerfarenhet på sådant sätt, att försträckningsgifvarens prestation jemte

den risk, för hvilken han utsatte sig, ej stode i rimligt förhållande till de

fördelar han sig betingade. I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed

är ock det remitterade förslaget affattadt.

I fråga om den grundtanke, hvarå förslaget sålunda är bygdt, har

högsta domstolen framstält åtskilliga erinringar, med stöd af hvilka högsta

domstolen hemstält, att förslaget icke måtte göras till föremål för nådig

proposition till Riksdagen.

Mot förslaget — likasom mot dess förebilder i främmande lagstiftning

— har sålunda i främsta rummet anmärkts, att åt ockerbegreppet

ej gifvits den tydlighet och noggranna begränsning, som man eljest kraf de

af definitionen å ett brott, utan i väsentlig grad blifvit öfverlemnadt åt

domarens fria pröfning att afgöra, när gränsen mellan det tillåtna och

otillåtna vore öfverskriden.

Hvad sålunda blifvit anmärkt torde dock ej innebära något afgörande

skäl mot förslagets genomförande. I många andra fall har man,

hos oss såväl som annorstädes, funnit nödigt att i lagen upptaga straffbud,

hvilka i fråga om gränserna för sin tillämplighet lemna ett temligen

vidsträckt utrymme åt domstolarnes omdöme och urskilning. I detta afseende

må exempelvis erinras om vår strafflags bestämmelser rörande vissa

fall af oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer, om det i 13 § af

strafflagens 18 kap. upptagna stadgande rörande der afsedda sedlighetsbrott,

om bestämmelsen angående trolöshet mot hufvudman samt om vissa af de

i 16 kap. upptagna straffbestämmelser rörande ärekränkning. Att vid

tillämpningen af dessa lagbud eller andra dermed jemförliga saknaden af

fasta och påtagliga kännetecken å de brott, som åsyftas, skulle i vårt land

hafva vållat väsentligare olägenheter eller vådor, lärer ej kunna med fog

påstås; och någon anledning att i fråga om de nu föreslagna straffbestämmelserna

befara ett annat förhållande torde ej föreligga. Väl är det uppenbart

att, der gränsen mellan det straffbara och det icke straffbara i viss

mån gjorts beroende af lagskipare^ fria pröfning, en synnerlig varsamhet

vid lagens tillämpning är af nöden; men från denna synpunkt torde, med

hänsyn till erfarenhetens vittnesbörd, någon grundad betänklighet ej möta

att åt de svenska domstolar^ anförtro en pröfning sådan som den, hvarom

här är fråga. Snarare torde då kunna befaras, att domstolarne vid handhafvande

af de föreslagna bestämmelserna skulle ledas af en alltför långt

drifven försigtighet. Men den omständigheten, att sagda bestämmelser

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

sålunda tilläfventyrs ej koimne att träffa andra fall af brottslighet än de

mest uppenbara och otvifvelaktiga, kan ej innefatta giltigt skäl att helt

och hållet afstå från ingripande från lagstiftningens sida, der sådant eljest

linnes af omständigheterna påkalladt.

Hvad särskildt angår det slag af ocker, som företrädesvis här i riket

förekommit — nämligen försträckningar till lättsinnige unge män utan

förmögenhet eller afsevärda inkomster — har högsta domstolen anfört, att

försträckningsgifvarens utsigt att återfå det försträckta kapitalet vore så

oviss, att ifrågasättas kunde, huruvida den föreslagna straffbestämmelsen

öfver hufvud här kunde vinna tillämpning. Enligt hvad erfarenheten utvisar

inträffar emellertid vid nämnda slags försträckningar esomoftast, att

långifvaren betingar sig förmåner, hvilka, äfven om största möjliga hänsyn

tages till den med försträckningen förenade risk, måste anses högeligen

öfverdrifna, ett förhållande, som bäst bevisas deraf, att dylik utlåningsrörelse,

trots alla dermed förenade obehag, kan erbjuda lockelse, till och

med för personer, hvilka med hänsyn till lelnadsstä Ilning och förmögenhetsförhållanden

näppeligen skulle kunna väntas hågade att dermed taga befattning.

Att sålunda i fall af nyss angifna art, hvilka just äro de som

i vårt land framkallat frågan om lagstiftningens ingripande, förslagets bestämmelser

måste anses tillämpliga, synes mig stå utom allt tvifvel.

Högsta domstolen har vidare erinrat, hurusom med de hos oss gällande

bevisregler anledning vore att befara, det ockraren på grund af

bristande bevisning oftast komme att gå straffri.

Onekligen lärer, såsom jemväl vid frågans föregående behandling

blifvit framhållet, i många fall svårigheten att prestera tillfyllestgörande

bevisning komma att utgöra hinder för den ifrågasatta lagstiftningens tilllämpning.

Då emellertid i åtskilliga under senare tider inträffade fall

kunnat konstateras ej allenast att ocker egt rum utan ock af hvem det

föröfvats, torde, i händelse nämnda lagstiftning kommer till stånd, utsigt

ej saknas att kunna till laga näpst befordra en eller annan af ockrets utöfvare.

En mera afsevärd fördel synes dock, på sätt af Riksdagen betonats,

ligga deri, att genom sjelfva straffbudet ockerhandteringen än kraftigare

än för närvarande brännmärkes i den allmänna meningen, en omständighet,

som utan tvifvel skulle komma att verka afhållande på åtskilliga

af dem, som eljest kunde känna benägenhet att egna sig åt nämnda

handtering.

Den inom högsta domstolen uttalade farhågan, att eu ockerlagstiftning

sådan som den nu föreslagna skulle på grund af sin obestämdhet

gifva anledning till obefogade anklagelser, torde någon större betydelse

näppeligen böra tillmätas. Åtminstone lärer i Tyskland, der en dylik

Bih. till Piksd. Prof. 1001. 1 Sami. 1 Afd. 32 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

farhåga jemväl vid ockerlagens tillkomst gjorde sig gällande, densamma

sedermera hafva visat sig ogrundad.

Hvad slutligen angår högsta domstolens erinran, att de i förslagets

3 § upptagna stadgande! om gäldenärs återvinningsrätt skulle kunna medföra

osäkerhet i eganderättsförhållanden, torde böra framhållas, att, såvidt

rörer lös egendom, någon dylik osäkerhet ej lärer vara att befara, då

enligt gällande lag och praxis förvärf i god tro här i erforderlig grad

skyddas. Beträffande åter fast egendom ligger det visserligen icke helt

och hållet utom det tänkbaras område, att de föreslagna återvinningsbestämmelserna

skulle kunna komma till användning. Uppenbarligen måste

emellertid sådant komma att höra till de största sällsyntheter; och den

aflägsna möjligheten, att en öfverlåtelse af fastighet kunde af här ifrågavarande

anledning komma att återgå, torde, i jemförelse med de flerehanda

omständigheter, som eljest kunna föranleda ogiltighet af dylik öfverlåtelse,

icke kunna anses ega nämnvärd betydelse från den allmänna rättssäkerhetens

synpunkt.

I betraktande af hvad nu blifvit anfördt har jag ansett de mot

ifrågavarande lagförslag af högsta domstolen uttalade betänkligheter, hvilka

till hufvudsaklig del redan tagits i betraktande såväl inom Riksdagen som

vid förslagets utarbetande, ej innefatta tillräcklig anledning att låta förslaget

falla. Deremot torde med anledning af en erinran, som inom högsta

domstolen framställa, hvad förslaget innehåller rörande påföljd deraf att

någon tager ränta på ränta böra uteslutas.»

Departementschefen uppläste härefter det sålunda jemkade lagförslaget

och hemstälde, att detsamma måtte jéinlikt § 87 regeringsformen Riksdagen

till antagande föreläggas.

Justitierådet Westring åberopade hvad högsta domstolen anfört.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens

hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans

Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse

bilagan litt. B. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm 1901. Kung!. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1901:41 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ocker. s. 19 i texten