Sök i Ratio Lex

Angående anslag till beredande åt lappar inom Enontekis socken af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet

1901-03-08 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1901:42, Angående anslag till beredande åt lappar inom Enontekis socken af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 42.

1

N:o 42.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående

anslag till beredande åt lappar inom Enontekis socken af

Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet;

gifven Stockholms slott den 8 mars 1901.

r •. M; •''.C >i> fn''''41

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag, vill Kongl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen att på

extra stat för år 1902 bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl.

Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län bepröfvande användas till

beredande, i mån af behof, af eftergift i den lappar inom Enontekis

socken åliggande skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896

förskjutna ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de bofastes

egor inom Norge.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bih. till Rikid. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 34 Haft. (N:o 42.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj;t Konungen i Statsrådet d Stockholms slott den 8

mars 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: WDyblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg och

Husberg.

Chefen för civildepartementet statsrådet herr von Krusenstjerna

anförde i underdånighet:

Enligt förordningen'' rörande de lappar, som med renar flytta

emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni

1883 skall i allmänhet skada, som af renar göres å de bofaste tillhöriga

egor, ersättas af den eller dem, genom hvilkas renar skadan

blifvit förorsakad, eller, derest utredning derom ej kan åstadkommas,

af de lappar, hvilka vid tiden för skadans föröfvande uppehållit sig i

distriktet (§ 9). Sedan skyldigheten att ersätta sådan skada blifvit genom

dom eller förlikning faststäld, utbetalas ersättningsbeloppet förskottsvis

af vederbörande landshöfding eller amtman i det rike, der skadan skett,

hvarefter, så vidt betalningsskyldighet ålagts undersåte i det andra

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

KongMaj ds Nåd. Proposition N;o 42.

riket, förskottet skall genom vederbörande landshöfding eller amtman

i detta rike af allmänna medel återgäldas, Sålunda utgifvet förskott

kan hos den betalningsskyldig^ indrifvas på enahanda sätt, som är bestämdt

i fråga om skatter (§ 22).

Uti en till Eders Kong!. Maj:t, år 1895 ipgifven ansökning hade

lapparne i Jukkaejärvi socken af Norrbottens län i underdånighet anhållit,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes efterskänka hvad af statsmedel

uti ifrågavarande afseende för dem förskjutits antingen helt och hållpt

t eller till så stor detl deraf, som etter omständigheterna kunde anses

vara med billighet öfverensstämmande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som

anbefaldes att häröfver afgifva yttrande, meddelade i underdånigt utlåtande

af den 29 februari 1896, att svårighet jemväl mott att hop

lapparne inom Enontekis lappmark utfå de ansenliga ersättningsbelopp

af ifrågavarande art, hvilka desse hade att utgifva, hvarför Eders Kongl,

Maj:ts befallningshafvande dels irån länsmännen i de båda nämnda

lappmarksdistrikten infordrade redogörelser för de åtgärder, som vidtagits

för uttagande af utestående ersättningsbelopp, äfvensom yttrande

angående fortsatt indrifvande af dessa medel, dels ock åt lappfogden

inom länet, uppdrog att i samråd med ofvannämnde länsmän jemte

tillkallade lappförmän eller ordningsmän eller nämndemän af lappallmogen

söka utreda, huruvida någon eftergift i afseende å återbetalningen

af det utestående skadeersättningsbeloppet kunde vara af omständigheterna

påkallad, samt i sådan händelse afgifva förslag, hvilka

bland lapparne dylik eftergift med hänsyn till deras ekonomiska ställning

kunde anses böra medgifvas, äfvensom angående i hvilken män

eftergift kunde böra ega rum.

Den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltade

utredningen verkstäldes, och har Eders Kongl. Maj:ts befallnings-r

hafvande i sitt förberörda utlåtande med stöd af hvad dervid upplysts

yttrat beträffande förhållandena inom Enontekis:

Af svenska staten förskjutna, då ännu utestående skadeersättningar

af ifrågavarande art uppginge till ett sammanlagdt belopp af 22,338

kronor 84 öre, hvaraf det tillhörde lappar inom Enontekis att ansvara

för 15,689 kronor 60 öre. Det vid 1894 års slut utestående motsvarande

beloppet utgjorde 13,784 kronor 85 öre. Enligt hvad Kongl.

Maj:ts befallningshafvande af länsmännens och lappfogdens yttrande

inhemta!, hade lapparne, ehuru de hyst den uppfattningen att de ständigt

till deras nackdel afgjorda skadeersättningsanspråken varit öfyeF*

drifvet höga och stundom helt och hållet obefogad, likväl i allmänhet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 42.

sökt, så långt i deras förmåga stått, genom mindre afbetalningar ä

olika. tider eller genom upplåning af penningar återgälda de af staten

förskjutna beloppen. Endast ett fåtal både dock varit i stånd att betala

hela sin skuld, och för de flesta hade denna ökats genom de årligen

återkommande ersättningskrafveu. Under vintern 1893—1894,

den för lapparne svåraste i mannaminne, då snötäcket efter ihållande

töväder och omedelbart derpå följande stark kyla förvandlats till en

ogenomtränglig isskorpa, hvarigenom renlafven blifvit oåtkomlig, hade

alla årskalfvar samt hälften af de vuxna renarna dött och de qvarlef- *

vande ej kunnat sammanhållas utan spridt sig åt alla håll för att söka

sig föda. Flera bland de mindre bemedlade lapparne hade på detta

sätt förlorat all sin egendom. Då intet funnes hos dessa att taga, vore

det uppenbart, att å dem belöpande andelar i ersättningsbeloppen måste

afskrilvas. Men bland de öfriga lapparne funnes många, hvilka skulle

bringas till armod genom tvångsåtgärder för restbeloppens indrifvande.

Lapparnes utarmande skulle derjemte i hög grad menligt återverka på

socknarnes ekonomi, enär lapparne, enligt öfverenskommelse, sedan

lång tid tillbaka i väsentlig mån bidroge till kommunalutgifterna inom

dessa socknar, der utskylderna, särskildt till den för lapparne och de

bofaste gemensamma fattigvården, vore ytterst betungande. På grund

af hvad sålunda andragits syntes en eftergift i afseende å återbetalningen

° af de utestående ersättningsbeloppen med nödvändighet vara af

förhållandena påkallad, hvaremot någon tvekan kunde råda, i hvilken

mån en dylik eftergift borde ega rum. I detta afseende hade Eders

Kong]. Maj:ts befallningshafvande ansett det hvarken nödigt eller nyttigt,

att det af statsverket förskjutna utestående beloppet i dess helhet afkortades,

enär åtskilliga bland de betalningsskyldige lapparne fortfarande vore

i den ställning, att de kunde betala på dem belöpande andelar, samt det

för öfrigt kunde befaras, att lapparne, i förhoppning att jemväl framgent

erhålla eftergift af ersättningar för de skador deras renar orsakade,

skulle gorå sig skyldiga till liknöjdhet och försumlighet vid bevakningen

af sina hjordar. I det från lappfogden inkomna afkortningsförslaget

hade hemstälts, att af de vid 1894 års slut utestående ersättningsbeloppen

tillhopa 7,257 kronor 47 öre måtte eftergifvas, och skulle

häraf tillgodokomma lappar inom Enontekis 3,848 kronor 23 öre. Då

detta förslag, enligt hvad lappfogden meddelat, uppgjorts med största

hänsyn till hvars och ens betalningsförmåga, hade Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande ansett sig böra tillstyrka bifall till hvad lappfogden

sålunda föreslagit.

Enligt ofvan omförmälda af lappfogden i samråd med vederbörande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

5

kyrkoherdar och länsmän äfvensom ordningsmän, förmän och nämndemän

bland lappallmogen uppgjorda afkortningsförslag skulle inom Enontekis

socken eftergift meddelas 118 personer med belopp vexlande

mellan 51 öre och 150 kronor.

Sedan statskontoret uti infordradt underdånigt utlåtande, under

hufvudsakligt instämmande med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

hemstält, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition

om beviljande för ifrågavarande ändamål af ett anslag till

afrundadt belopp af högst 7,300 kronor, anmälde dåvarande chefen

för civildepartementet i underdånighet ärendet den 17 april 1896 och

yttrade dervid:

Då af hvad i ärendet förekommit torde framgå, att lapparne, hvilkas

existensvilkor under de senaste åren till följd af ogynsamma väderleksförhållanden

varit synnerligen svåra, icke kunde till fullo gälda ifrågavarande

ersättningsbelopp utan att en stor del af dem bringades till

fullständigt armod, syntes statens mellankomst vara nödig för att befria

dem, i mån af behof, från skyldigheten att återgälda nämnda belopp;

och som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig kunna

biträda det af lappfogden uppgjorda afkortningsförslaget såsom upprättadt

med noga tagen hänsyn till de ersättningsskyldiges ekonomiska

ställning, torde samma förslag kunna i hufvudsak följas.

Kongl. Maj:t beslöt att i nådig proposition föreslå Riksdagen att

på extra stat för år 1897 bevilja ett anslag af 7,300 kronor, att användas

till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi och Enontekis socknar,

hvilka deraf vore i behof, af eftergift i dem åliggande skyldighet

att återgälda af statsmedel förskjutna ersättningar för skador, som af

renar förorsakats å de bofastes egor inom Norge.

Riksdagen beviljade det af Kongl. Maj:t äskade anslaget under

uttalande af den tillförsigt, att eftergift af ifrågavarande, lapparne åliggande

ersättningsskyldighet icke komrae att beviljas i andra fall, än

der verkligt behof gjorde det nödvändigt.

Genom nådigt bref den 5 juni 1896 bemyndigade Eders Kongl.

Maj:t sin befallningshafvande att, mot redovisningsskyldighet, i statskontoret

lyfta ifrågavarande anslag å 7,300 kronor samt använda beloppet

på sätt Riksdagen medgifvit; och har statskontoret sedermera

till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande utanordna! anslaget med

undantag af en ännu i statskontoret innestående återstod af 85 kronor

23 öre.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

Nu har lappen Per Gustafsson Blind, å Enontekis lappallmoges

vägnar, uti en till kommunalstämman i Enontekis socken den 15 september

1900 aflåten skrift, som sedermera öfverlemnats till Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, anhållit om kommunalstämmans

yttrande, huruvida icke staten borde, med behjertande af

nämnda lappars nuvarande nödstälda belägenhet, efterskänka en del

af de dem ådömda och af svenska staten förskjutna mycket stora skadeersättningar

till bofaste i Norge, Indika ersättningar då uppginge till

i det allra närmaste 10,000 kronor, förutom hvad lapparne under

sistlidne sommar ålagts att utgifva, hvarvid tillika anförts att, om

dessa skadeersättningar indrefves, följden otvifvelaktigt blefve den, att

största delen af socknens lappar skulle utarmas och falla fattigvården

till last; att lapparne icke ansåge sig böra anhålla om efterskänkande

af de ersättningar, som tillkommit från 1896 års ingång, utan af de

äldre obetalda skadeersättningar, som qvarstode från tiden före nämnda

år, uppgående till sammanlagdt 8,730 kronor 40 öre; samt att, om

deras underdåniga ansökning beviljades, de kunde hoppas på en dräglig

om ock efter nuvarande förhållanden tarflig utkomst; och har korn-- munalstämman på det varmaste tillstyrkt den föreslagna afskrifningsåtgärden

och såsom skäl derför anfört, att socknens lappallmoge allt

sedan det svåra olycksåret 1893—1894 till den grad försvagats i ekonomiskt

afseende, att de, som ännu vore skattdragande, knappast hade

hälften qvar af den renegendom, som de egde före nämnda olycksår,

och de fleste af de på den tiden mindre renegarne nu nedsjunkit till

understödstagare och fattighjon ; samt att, derest nu ifrågavarande återstod

af ersättningarne skulle blifva föremål för indrifning, de nuvarande

skattelapparne skulle icke allenast drabbas af sina egna skade^

ersättningar utan ock nödgas erlägga den andel af ersättningarne, som

belöpte sig på dem, som numera saknade tillgångar, och följden häraf

skulle blifva eu ytterligare ökning af den redan hardt tryckande fattigvårdstungan.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har med

underdånig skrifvelse den 22 sistlidne januari öfverlemnat denna

framställning jemte af Eders Kongl, Majfls befallningshafvande infordrade

yttranden från lappfogden i länet och kronofogden i Törne! fögderi,

af hvilka yttranden inhemtas:

att lappfogden anfört, hurusom den minskning i renmängden, som

flere hvarandra följande ogynsamma betesår medfört, jemte de betydande

skadeersättningar af ifrågavarande slag, som äfven efter år 1896 ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42:

i

tagits, den dryga fattigvårdstungan och ej minst den synnerligen stränga

tillämpningen af den finska gränsspärrningslagen så försämrat lapparnes

i Enontekis ställning, att de fleste af dem numera måste anses fattiga,

i stället för att allmän välmåga förut bland dem rådt, och att Enontekis

lappar syntes hotas af allmän fattigdom, samt att indrifning af

det intill år 1896 uppkomna skadeersättningsbelopp hos de få lappar,

som ännu kunde anses i någon mån ega tillgång till dess gäldande,

utan tvifvel skulle hafva till följd hela lappallmogens i socknen utarmande

och renmängdens sänkning till ett minimum; samt

att kronofogden uti sitt den 30 december 1900 dagtecknade yttrande

meddelat, att Enontekis lappar på sista åren genom olyckor och

andra vidriga förhållanden så gått tillbaka, att fara vore för handen,

att de snart skulle fullständigt gå under; att olyckorna börjat under

vintern 1893—1894, då i följd af svår »flen» från tidigt på hösten omkring

50,000 större och mindre renar dött af svält, hvarefter alla kalfvar,

som födts på våren, äfven omkommit i följd deraf att de svaga

mödrarna icke kunnat lifnära dem; att en ytterst sträng tillämpning

af den finska gränsafspärrningslagen verkat derhän, dels att de allra

flesta från Norge förut inflyttade betalningskraftiga lappar nödgats

återflytta till Norge, efterlemnande ett stort antal medellösa, som

fallit fattigvården till last, dels att de talrika Köngämälappar, som

sedan gammalt alla vintrar betat sina renar på finskt område, nödgats

uteslutande hålla sig inom Enontekis, hvarigenom renlafmarkema

blifvit alltför mycket inskränkta för det antal renar, som måste söka

sin föda inom kommunen, så att renlafven i det närmaste tagit slut;

att renlafvens successiva minskning efter olycksåret 4895 hufvudsakligen

orsakat, att renskötseln derefter ej kunnat repa sig och antagligen

aldrig kunde komma att göra det, synaerligast som lapparne år från

år blefve mer och mer kringskurna under somrarna i Norge, der man

ock med yttersta stränghet ådömde ersättningarna; att lapparne i Törne!

lappmarker innevarande vinter ånyo, i följd deraf att alla betesmarker

vore täckta af flen, hade att kämpa emot mycket stora svårigheter,

hvilkas verkningar man icke kunde beräkna förr än tidigast nästa sommar;

samt att man dröjt med uttagandet af nu ifrågavarande ersättningar,

under förhoppning- att renskötseln skulle gå framåt så pass, att

någon del kunde årligen uttagas utan att förorsaka att alla lappar och

eu del bofasta blefve fattighjon, men att, denna förhoppning ej gått i

fullbordan.

För egen del har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med

åberopande af hvad som i frågan yttrats af länets lappfogde och krono
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

fogden i Torneå fögderi, hvilka båda hade en på långvarig erfarenhet

grundad kännedom om lapparnes ställning, anfört, bland annat, att, då de

ännu utestående oguldna skadeersättningsbeloppen uppginge till ej mindre

än 9,689 kronor 27 öre, lapparne i Enontekis med tanke på omöjligheten

att utgöra dessa belopp utan att blifva alldeles utarmade ansett

sin enda räddning vara, att staten trädde hjelpande emellan uti deras

betryck; att beloppet af de ännu utestående skadeersättningar, som tillkommit

för» år 1896, nu rätteligen uppginge till 7,566 kronor 40 öre; att

frågan om lapparnes försättande uti en dräglig ekonomisk ställning

vore af vigt, icke blott för dem sjelfva, utan ock för staten, för hvars

nordligare trakter deras näring vore betydelsefull; samt att denna

fråga ock hade en humanitär betydelse, som ej finge förbises; och

har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt, att nyssnämnda

belopp, 7,566 kronor 40 öre, måtte af staten efterskänkas.

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet jemväl nu infordrats, har i sitt

utlåtande af den 8 nästlidne februari anfört, att hvad sålunda i ärendet

förekommit enligt statskontorets mening ådagalagt behofvet af att

staten än en gång trädde hjelpande emellan för att lindra Enontekis

lappallmoges betryck. Visserligen afsåge den nu föreslagna eftergiften

hela återstående beloppet af de före 1896 förskjutna skadeersättningarne,

men då af vederbörande lappfogdes och kronofogdes yttranden torde

framgå, att de före nämnda år tillkomna skadeersättningar redan indrifvits

i så stor utsträckning, som ansetts skäligen kunna eg a rum,

samt, för den händelse i något fall den föreslagna eftergiften skulle

visa sig obehöflig, pröfningen häraf torde kunna öfverlemnas åt Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ansåge sig statskontoret ej böra i

annan mån föreslå någon nedsättning i det af Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande till efterskänkande föreslagna beloppet, än att detsamma

— helst, såsom ofvan är nämndt, af det år 1896 beviljade anslaget

ännu återstode 85 kronor 23 öre — afjemnades till 7,500 kronor.

, Statskontoret bär på grund deraf hemstält, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att på extra stat för år

1902 bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvandes bepröfvande användas till beredande, i mån af

behof, af eftergift i den vissa lappar inom Enontekis socken åliggande

skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna ersättningar

för skador, som af renar föröfvats å de bofastes egor inom Norge.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

9

Af hvad handlingarne i ärendet sålunda utvisa torde framgå, ej

mindre att det icke varit möjligt för vederbörande myndigheter att,

utan ett för hela orten olycksbringande skadande af lapparnes hufvudsakliga

förvärfskälla, renskötseln, indrifva något nämnvärdt större belopp,

än som skett, af de Enontekis lappar åliggande skadeersättningarne,

än äfven att detta förhållande icke till någon väsentlig del föranledts

af lapparnes egna åtgöranden utan nästan uteslutande berott på yttre,

oundvikliga eller åtminstone svårundvikliga omständigheter, såsom för

renskötseln högst ogynsamma naturförhållanden, de stora skadeersättningar,

som lapparne äfven på senaste tiden årligen måst utgifva till

de bofaste i Norge, samt de svårigheter, som beredts lapparne i grannländerna.

Dessa omständigheter anser jag göra det för staten nödvändigt

att träda ytterligare hjelpande emellan genom efterskänkande,

så långt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvar behöfligt, af

ännu q var stående fordringar för ifrågavarande förskotterade skadeersättningar.

På grund häraf hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1902 bevilja

ett anslag af 7,500 kronor, att efter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

i Norrbottens län bepröfvande användas till beredande, i mån

af behof, af eftergift i den lappar inom Enontekis socken åliggande

skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna ersättingar

för skador, som af renar förorsakats å de bofastes egor inom

Norge.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkta

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lemna bifall och förordnade, att nådig proposition i

ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

E. K. Almqvist.

fiih. till Riksd. Prof,. IHOP 1 Sand. 1 Afd. 34 Käft

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.