Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen

14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1901:8, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 8.

1

N:o 8.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen; gifven

Stockholms slott den 21 december 1900.

.''»it »

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 4

kap. 11 § strafflagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konnngs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

L. Annerstedt.

jBill. till Riksd. Prof. 1901. / Sami. / Afd. 8 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Der lagen utsätter särskildt straff för den, som ånyo begår brott,

skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige

till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo

verkstäldt, till särskildt straff för återfall dömas, der den straffade, sedan

verkställigheten afslutades och innan det nya brottet föröfvades, under eu

tid af tio år hvarken begått gerning, som i förhållande till det förra brottet

utgör återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning. Vid tillämpning

af hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvarje gerning, som innefattar

stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill, i förhållande till annan sådan

gerning anses utgöra återfall.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ti.

3

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartémentsärenden, hållet inför

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d

Stockholms slott fredagen den 20 april 1000

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern BostköM,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagekheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Waciitmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet:
Riksdagens

skrifvelse den 15 Maj 1898, deri Riksdagen, i anledning af

framställning af dess justitieombudsman, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes

låta utreda, huru de med nu gällande lagstiftning angående återfallspreskription

förenade olägenheter lämpligast kunde undanrödjas, samt för

Riksdagen framlägga förslag till lagändring i sådant syfte.

Härvid anförde departementschefen:

»De föreskrifter gällande lagstiftning innehåller rörande återfallspreskription

äro upptagna i 4 kap. 11 § strafflagen. Enligt nuvarande

lydelse af denna § gäller såsom regel, att, derest vid återfall i brott tio

är förflutit sedan straffet för det tidigare brottet blef till fullo verkstäldt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

särskilt återfallsstraff ej skall ådöinas. Från denna regel stadgas emellertid

undantag för det fall, att den brottslige under de tio år, hvilka närmast

föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som i lag är belagdt med

förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant brott undergått bestraffning.

I sin till 1898 års Riksdag afgifna embetsberättelse bär Riksdagens

justitieombudsman fäst uppmärksamheten å vissa brister, som enligt hans

uppfattning vidlådde ifrågavarande föreskrifter. Justitieombudsmannens

anmärkningar åsyfta emellertid hvarken sjelfva grundsatsen om fastställande

af en tidsbegränsning för tidigare brotts verkan till straffskärpning

vid återfall eller det sätt, hvarpå berörda grundsats blifvit i gällande lag

tillämpad, utan afse endast det i lagen upptagna undantag från regeln om

återfallspreskription. I afseende härå har justitieombudsmannen i främsta

rummet erinrat, att ifrågavarande undantagsstadgande medförde den proeessuella

olägenheten, att under ransakning angående ett brott af beskaffenhet

att kunna medföra återfallsstraff fråga kunde uppstå om undersökning

rörande ett tidigare brott, hvilket i anseende till åkomrnen preskription

ej kunde föranleda bestraffning utan lades gerningsmannen till

last allenast i afsigt att återupplifva återfallsverkan af ännu äldre förbrytelser.

Vidare har af justitieombudsmannen anmärkts, att stadgandet

i straffrättsligt hänseende medförde, att brottslingar i väsentligen lika fall

blefve bedömda efter helt olika grunder, i hvilket afseende såsom exempel

anförts, att om en person, som straffats för tredje resan stöld men derefter

under tio år förhållit sig väl, sedermera beginge ett‘ obetydligt bedrägeribrott

och derefter föröfvade snatteri, sistnämnda brott skulle bedömas

såsom fjerde resan stöld, hvaremot samma brott, om det föregått bedrägeriet,

vore belagdt med vanligt snatteristraff. Slutligen har justitieombudsmannen

framhållit, att i de fall, då personer, som två eller flora gånger

straffats för brott, hvilket kunde medföra återfallsstraff, sedermera efter

inträdd återfallspreskription gjorde sig skyldiga till två eller flere nya återfall,

ifrågavarande stadgande, såsom ett anfördt rättsfall utvisade, gåfve

anledning till olika meningar derom, huruvida det första af de nya återfallen,

i händelse detsamma vore belagdt med vanfrejdspåföljd, kunde återupplifva

återfallsverkan hos de tidigare brotten; i sammanhang hvarmed

justitieombudsmannen sökt påvisa, att de åsigter, som härutinnan gjort

sig gällande, hvar för sig ledde till otillfredsställande resultat, i ty att

frågan, huruvida återfallsstraff skulle ådömas eller icke, kunde komma att

bero af det för graden af straffbarhet oväsentliga förhållande, huruvida det

brott, för hvilket återfallsstraff kunde eg a rum, infallit före eller efter ett

annat, med vanfrejdspåföljd belagdt brott.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Med hänsyn till de sålunda anmärkta bristerna i gällande bestämmelser

om återfallspreskription har justitieombudsmannen funnit en omarbetning

af dessa bestämmelser erforderlig; och har justitieombudsmannen

på anförda skäl ansett följande grundsatser dervid böra iakttagas: att i

strafflagen upptaget brotts verkan att medföra särskildt straff vid återfall

i regeln begränsades till tio år, räknade från det straffet för samma brott

blifvit till fullo verkstäldt; att från berörda regel gjordes undantag förfall,

i hvilka den brottslige under omförmälda tid af tio år antingen föröfvade

eller delvis straffades för i strafflagen upptaget brott, som sjelf!

kunde verka förhöjning i straff vid återfall, eller ock föröfvade eller helt

och hållet eller delvis straffades för brott af den beskaffenhet, att för sådant

brott stadgadt straff icke på grund af bestämmelserna i 5 kap. 14 §

strafflagen kunde genom tilländagåendet af viss tid förfalla; samt att sedan

återfallspreskription hindrats derigenom att, på sätt nyss nämnts, brott af

viss beskaffenhet under den stadgade preskriptionstiden föröfvats eller bestraffats,

liv preskriptionstid räknades från afbrottet i den förra.

I likhet med justitieombudsmannen har enligt den nu anmälda skrifvelsen

Riksdagen ansett det vara af vigt, att 4 kap. 11 § strafflagen, till

undvikande af de olägenheter som af detta lagrums nuvarande lydelse

kunna förorsakas, erhåller förändrad affattning, och funnit den af justitieombudsmannen

angifna rigtningen för lagstiftningens omarbetning vara

förtjent af beaktande.

Riksdagen har alltså uttalat den uppfattning att, derest undantag

från den allmänna regeln om återfallspreskription befunnes nödiga, dessa

endast borde hänföra sig till något förhållande, som inträffat under de tio

närmaste åren efter det förra brottets bestraffning, hvarjemte Riksdagen

funnit under öfvervägande böra komma den af justitieombudsmannen framkastade

tanken att annorledes än som nu skett fastställa de brottsarter,

hvilka skulle ega verkan att afbryta återfallspreskriptionen, dervid Riksdagen

dock erinrat, att åt stadgandet borde gifvas eu sådan affattning, att

oj brott utom strafflagens område komme att utöfva inverkan på afgörande

af frågan om återfallspreskriptions inträdande. Härförutom har emellertid

Riksdagen ansett det böra undersökas, huruvida öfver hufvud några undantag

från regeln angående återfallspreskription vore påkallade af giltiga

grunder, eller om icke åt sjelfva begreppet återfall skulle gifvas ett efter

inre grunder mera afpassadt innehåll, derigenom att regeln om återfallspreskription

gjordes undantagslös.

Att, på sätt justitieombudsmannen och i anslutning till honom sedermera

Riksdagen anmärkt, gällande lagbestämmelser om återfallspreskription

lida af otydlighet och äfven i öfrigt medföra vissa olägenheter och oegent
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S.

ligheter, lärer ej kunna förnekas. De anmärkningar, hvartill lagstiftningen

i ämnet gifvit anledning, torde emellertid hänföra sig uteslutande till det

stadgade undantaget från regeln om återfallspreskription. Det ligger under

sådana förhållanden nära till hands att, på sätt Riksdagen hemstält, taga

i öfvervägande, huruvida nämnda undantagsföreskrift öfver hufvud hvilar

på giltig grund eller tilläfventyrs skulle utan olägenhet kunna, med bibehållande

af hufvudregeln, upphäfvas. En dylik åtgärd lärer emellertid ej

vara att förorda. Att lagen i fråga om vissa brott stadgar särskilt straff

för återfall, har i allmänhet sin grund i det erfarenhetsrön, att företrädesvis

dessa brott vanemessigt föröfvas och att återfall här mer än eljest

häntyder på en inrotad brottslig benägenhet, som måste med särskild!

kraftiga medel bekämpas. Grunden till stadgandena om återfallspreskription

lärer åter vara att söka i den uppfattning, att om efter ett brotts

bestraffande eu längre tid förflutit utan att brottslingen gjort sig skyldig

till återfall, ett sedermera af honom begånget nytt brott får anses närmast

framgå ur särskilda tillfälliga motiv och icke utgöra ett uttryck för den

fortfarande benägenhet för brott, som utmärker vaneförbrytaren. Men om

så är fallet, lärer det ock vara uppenbart, att den omständigheten, att eu

viss tid förflutit efter fullbordandet af straffet för ett begånget brott, icke

i och för sig bör kunna föranleda återfallspreskription, utan att det tillika

måste uppställas såsom eu ovilkorlig fordran, att gerningsmannen under

denna tid afhållit sig från gerningar, som i förhållande till det förra

brottet äro att anse såsom återfall. Att låta återfallspreskription tillgodokomma

jemväl brottslingar, som under preskriptionstiden gjort sig skyldiga

till återfall men på ett eller annat sätt undandragit sig straff —

hyilket skulle blifva följden deraf, att regeln om återfallspreskription

gjordes undantagslös — lärer alltså näppeligen vara förenligt med återtallspreskriptionens

grundtanke och skulle för öfrigt kunna medföra det

för eu naturlig rättsuppfattning föga tilltalande resultat, att ett mot slutet

af preskriptionstiden begånget brott, som efter utgången af nämnda tid

åtalades i sammanhang med ett nytt brott af samma slag, koinme att bestraffas

vida strängare än detta senare.

Vid affattande! af bestämmelser rörande återfallspreskription lärer

man sålunda icke kunna undgå att taga hänsyn till återfall, som inträffat

under preskriptionstidens lopp men blifvit ostraffadt; och då straffet för

sådan! återfall kan jemlikt 5 kap. 14 § strafflagen vara förfallet vid den

tid, då fråga, huruvida återfallspreskription inträda föreligger till pröfning,

lärer det ej låta sig göra att undvika den af justitieombudsmannen antydda

processuella olägenheten, att undersökning stundom måste vid domstol

anställas rörande ett brott, hvars bestraffande ej är i fråga, något

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

KongI. Maj sfs Nåd. Proposition N:o 8.

som emellertid ingalunda bildar ett inom rättskipningen allenastående förhållande,

utan kan förekomma äfven under andra omständigheter, såsom

vid fråga om skadestånd på grund af brottslig gerning eller i mål rörande

falsk angifvelse.

Deremot torde de brister justitieombudsmannen i öfrigt anmärkt vid

nu gällande stadgande om återfallspreskription kunna väsentligen afhjelpas,

derest åt stadgandet gifves ett i viss mån ändradt innehåll. Berörda

brister bero hufvudsakligen deraf, att förhållanden, som inträffat efter preskriptionstidens

slut, i vissa fall hindra preskriptionsregelns tillämpning.

Om, i enlighet med justitieombudsmannens af Riksdagen omfattade mening,

ifrågavarande lagbud afmattas så, att allenast hvad som inträffat under preskriptionstidens

lopp kommer i betraktande vid afgörande af frågan, huruvida

preskription inträdt, torde de af justitieombudsmannen påvisade straffrättsliga

oegentligheter vara undanröjda och den af honom anmärkta otydlighet

jemväl afhjelpt. En dylik anordning lärer ock bättre än nu gällande

regler öfverensstämma med återfallspreskriptionens väsende.

1 likhet med justitieombudsmannen har Riksdagen vidare ifrågasatt,

huruvida icke de arter af brott, hvilka skulle afbryta preskriptionen, kunde

bestämmas annorlunda än i gällande lag. Hvad justitieombudsmannen i

detta hänseende föreslagit — att sådan verkan skulle tillmätas hvarje brott,

för hvilket straff icke kunde på grund af o kap. 14 § strafflagen förfalla —

synes emellertid icke vara att förorda. Med grunderna för återfallsskärpningen

lärer, såsom justitieombudsmannen ock framhållit, öfverensstämma,

att återfallspreskriptionen afbrytes allenast genom sådana omständigheter,

hvilka häntyda på en fortfarande benägenhet för det slags

brott, hvarom fråga är, eller dermed jemförliga förbrytelser. Från denna

synpunkt kunna de nu gällande bestämmelserna ej anses fullt lämpliga;

men äfven justitieombudsmannens förslag måste härutinnan betecknas såsom

otillfredsställande. Att, såsom gällande lag, låta återfallspreskriptionen

af brytas af hvarje slags brott, som är belagdt med förlust af medborgerligt

förtroende, är tvifvelsutan mindre befogad!,, då flere af de brott, som härvid

kunna komma i betraktande — såsom exempelvis brott enligt 8 och

16 kapitlen strafflagen — äro fullkomligt artskilda från de förbrytelser,

för hvilka återfallsstraflf kan ifrågakomma, och icke kunna berättiga till

några som helst slutsatser i fråga om gerningsmannens benägenhet för

sistnämnda slags brott. Men en dylik anmärkning kan med lika fog riktas

mot justitieombudsmannens förslag, enligt hvilket egenskapen att afbryta

återfallspreskription skall tillkomma — förutom en stor del af nyssberörda

vanfrejdande brott — äfven åtskilliga andra, förbrytelser, hvilka uppenbarligen

äro af ganska ringa betydelse, då det gäller att bedöma, huru
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kontjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

vida en persons återfall i tjufnadsbrott eller andra med återfallsstraff belagda

förbrytelser är att anse såsom beroende hufvudsakligen på tillfälliga

bevekelsegrund^’ eller på inrotad benägenhet för brott af den art, hvarom

fråga är. Öfver hufvud synes tillräcklig anledning ej föreligga att i förevarande

afseende taga hänsyn till andra brott än sådana, som i förhållande

till det tidigare brottet äro att anse såsom återfall. Väl är det uppenbart

att — likasom en persons tidigare uppförande i allmänhet bör komma i

betraktande vid bestämmande af straffet för ett af honom begånget brott —

det måste tillkomma domstolen att, oberoende af stadgande!™ om straffskärpning

vid återfall, fästa särskild vigt vid förbrytelser af svårare beskaffenhet

och framför allt vid gerningar, som kunna anses i någon män

beslägtade med det föreliggande brottet; men för ett behörigt iakttagande

häraf synas de strafflatituder lagen innehåller i allmänhet erbjuda fullt

tillräckligt utrymme. Enligt min tanke böra alltså gällande rättsregler om

afbrott i återfallspreskription förändras derhän, att preskriptionshindrande

verkan tillägges hvarje slags återfall i det tidigare brottet — vare sig

återfallet är af beskaffenhet att medföra vanfrejdspåföljd eller ej — men

inga andra förbrytelser.

Varder preskription afbruten genom återfall, är det tydligt att, såsom

ock justitieombudsmannen hemstält, ny preskriptionstid bör räknas

från återfallet. Följes detta före den nya preskriptionstidens utgång af

straff, som tillfullo verkställes, kommer uppenbarligen all fråga om det

tidigare brottets återfallsverkan att förfalla, då det senare brottet i sådant

fall i och för sig kan komma att verka till återfallsstraff för ånyo begånget

brott. Skulle åter straffet för det senare brottet af en eller annan

anledning afbryta,s, lärer ny preskriptionstid böra räknas från det afbrottet,

egde rum.

Bestraffning af brott, som ej är att anse såsom återfall i det tidigare

brottet, synes ej böra föranleda afbrott i preskriptionen. Till stöd

för en motsatt uppfattning har af justitieombudsmannen och andra framhållits,

att sådan bestraffning kan utgöra ett fysiskt hinder för återfall

i brott; men tillräckligt skäl synes ej föreligga att åt nämnda omständighet

tillmäta större betydelse än åt andra förhållanden, som äro egnade

att skydda mot frestelse till återfall eller eljest afhålla derifrån.

De grundsatser jag nu förordat torde enklast kunna uttryckas derigenom,

att i 4 kap. 11 § strafflagen upptages en föreskrift af innehåll

att, änskönt straff för ett brott blifvit till fullo verkstäldt, ett sedermera

begånget brott a,f samma slag ej må medföra återfallsstraff, derest den

brottslige under någon efter det förra straffets fullbordan infallande tidrymd

af tio år hvarken föröfvåt gerning, som i förhållande till det tidigare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

brottet är att anse såsom återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning;

dervid emellertid till förebyggande af missförstånd torde böra

tydligt utmärkas, att hvarje tillgreppsbrott, äfven om det icke skall såsom

återfall straffas, i förhållande till ett tidigare tillgreppsbrott afbryter

återfallspreskription. I öfverensstämmelse härmed har jag låtit inom lagbyrån

uppgöra förslag till ändrad lydelse af nyssberörda lagrum.»

Efter uppläsande af omförmälda lagförslag, af den lydelse bilagan

litt. B vid detta protokoll utvisar, hemstälde departementschefen i underdånighet,

att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det

ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

Pilt. till Piksd. Prof. 1801. 1 Sond.

1 Afd. 8 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

K (mai. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Bil. Litt. B.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 4 kap. II § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Der lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott,

skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige

till fullo undergått det för förra brottet ådöinda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo

verkstäldt, till särskildt straff för återfall dömas, der den straffade under

en tid af tio år hvarken hade begått gerning, som i förhållande till det

förra brottet utgör återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning.

Vid tillämpning af hvad sålunda år föreskrifvet, skall hvarje gerning, som

innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill, i förhållande till

annan sådan gerning anses utgöra återfall.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition No 8.

11

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 1 maj 1900.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienbekg,

Lindbäck,

Wijkandee,

Petersson,

Cassel.

Expeditionschefen Quensel föredrog i underdånighet:

note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 20 nästlidne

april, utvisande, att Kongl. Maj:t i nåder förordna!, att högsta domstolens

utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhemtas

öfver ett inom lagbyrån upprättadt förslag till lag angående ändrad lydelse

af 4 kap. 11 § strafflagen; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Petersson fann det vara önskvärd!, att, till förekommande

af eljest möjligt missförstånd, den tidpunkt, hvarifrån den i första punkten

af andra stycket omförmälta tid af tio år skulle räknas, blefve på något

sätt angifven; och ansåg derjemte, att, om vid återfall, som inträffat inom

preskriptionstiden, straff ådömts men icke blifvit till någon del verkstäldt,

ny preskriptionstid borde räknas från domens dag. I anledning häraf ansåg

justitierådet, att ifrågavarande punkt af förslaget borde gifvas sådant innehåll,

att om, då det nya brottet begicks, tio år förflutit, sedan straffet för

det förra brottet blef till fullo verkstäldt, särskildt straff för återfall ej

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

finge ådöraas, utan så vore, att den brottslige under nämnda tid gjort sig

saker till gerning, som i förhållande till det förra brottet vore att anse

som återfall, och det nya brottet skett inom tio år efter det sagda gerning

föröfvades eller straff derför ådömdes eller till någon del verkstäldes.

Justitierådet Lindbäck ansåg, att stadgandet i första punkten af

andra stycket, såsom detta stadgande vore affattadt, icke fullt tydligt angåfve

den mening, som enligt motiven vore åsyftad, eller att till särskildt

straff för återfall icke finge dömas, der den brottslige under någon tidrymd

af tio år sedan straffet för det förra brottet var till fullo verkstäldt

och intill dess återfallet egde rum hvarken begått gerning, som i förhållande

till det förra brottet utgjorde återfall, eller för sådan gerning undergått

bestraffning.

Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Cassel ansågo i likhet med

justitierådet Lindbäck önskvärdt, om förslaget närmare, än som skett,

kunde ansluta sig till de i motiven använda ordalag.

Ex protocollo

Aug. von ffartniansdorff.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 8.

13

j,-! r (i<; li sfTr.ll fåll»liii-w-tv lU.fefc-fiiii

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott fredagen den 21 december 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otteb,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Justitieråden: Norberg,

Carlson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 20 april innevarande år inhemtade utlåtande öfver

det vid samma protokoll fogade förslag till lag angående ändrad lydelse

af 4 kap. 11 § strafflagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen, att den inom högsta domstolen anmärkta otydligheten

syntes på lämpligaste sätt undanrödja^, om i lagen angåfves såväl begynnelsepunkten

som slutpunkten för den period, inom hvilken den tid af tio år,

hvarunder den straffade hvarken begått återfall eller för återfall bestraffats,

skulle infalla,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Föredragande departementschefen uppläste häruppå det sålunda jemkade

förslaget och heinstälde, att detsamma måtte, jemlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter

biträdda hemställan behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse

bilagan litt. D. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Au<j. von Hartmansdorff.

Stuckholm 1901. Kungl. Boktryckeriet. 1’. Å. Norstedt k Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.