Sök i Ratio Lex

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N o 2

58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1902:2, Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N o 2.

1

N:o 2.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om domsagas kansli, till lag om ändrad lydelse af

vissa §§ i konkurslagen, till lag angående ändrad lydelse

af 27 § i lagen om boskilnad den 1 Juli 1898, till lag

om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18

september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och

om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af

egendom i död makes bo, samt till lag angående ändrad

lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen den 4 mars

1862 om tioårig preskription och om år sstämning; gifven

Stockholms slott den 29 november 1901.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

1) lag om domsagas kansli;

2) lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen;

3) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den

1 juli 1898;

4) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock

angående undanskiftande af egendom i död makes bo; samt

Bill. till llilcsd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

5) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen

den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

3

Förslag

till

Lag

om domsagas kansli.

é.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Domare å landet åligger att viss tid, minst två timmar, hvarje

helgfri dag hålla domsagans kansli för rättsökande tillgängligt. Kansliet

skall finnas inom domsagan å ställe, som af domaren bestämmes. Har

domaren erhållit tillstånd att bo utom domsagan, må han dock förlägga

kansliet till sin boningsort.

Underrättelse om stället, der kansliet finnes, och om tiden, då det

på grund af stadgandet i denna § hålles tillgängligt, skall vara anslagen

inom hvarje tingslag å rättens dörr samt meddelas Konungens befallningshafvande,

som har att låta införa tillkännagifvande derom i allmänna

tidningarno och i länskungörelserna en gång i början af hvarje

år samt dessutom minst fjorton dagar innan förändring i något af sagda

hänseenden sker. Å kansliets dörr skall ock finnas anslag om tiden, då

kansliet, enligt hvad nu är sagd t, hålles tillgängligt.

2 §•

I hvarje domsaga skall finnas kanslibiträde, som, efter ty domaren

bestämmer, har att tjenstgöra å kansliet.

Å tid, då kansliet enligt 1 § hålles tillgängligt, skall kanslibiträdet

vara å kansliet tillstädes, der domaren är frånvarande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

3 §•

Kanslibiträdet åligger, när domaren icke sjelf tager befattning

med ärende, hvarom nedan förmäles, att å kansliet, då det hålles tillgängligt

:

emottaga handling, hvilken enligt lag må till domaren ingifvas,

äfvensom vad, anmälan eller annan framställning, som ankommer på

pröfning eller åtgärd af domaren;

emottaga och öppna bref och andra försändelser, stälda till domsagans

kansli; samt

utfärda stämning, såvidt fråga ej är om offentlig stämning å borgenärer

eller om utsättande i stämningen af urtima ting eller af syn

på stället.

Derförutom har kanslibiträdet, der domaren så förordnar, att på

hans ansvar å kansliet, då det hålles tillgängligt, tillhandahålla expeditioner

och andra handlingar, hvilka rättsökande eger att hos domaren

utbekomma.

4 §•

Har kanslibiträdet enligt 3 § emottagit handling, vad eller framställning

eller utfärdat stämning, vare, der ej nedan annorlunda stadgas,

det så gilt, som hade domaren sjelf det gjort.

5 §•

öfver handlingar, vad och framställningar, som af kanslibiträdet

på domarens vägnar emottagas, skall föras diarium; dock vare ej nödigt,

att deri antecknas begäran om utbekommande af expedition, så framt

den genast utlemnas.

Kanslibiträdet åligger att på begäran meddela utdrag af diariet.

Då vad af kanslibiträdet emottages, skall sådant utdrag, ehvad begäran

derom framställes eller ej, utan afgift meddelas; och skall deri tilläggas

erinran att, der vadet af domaren pröfvas lagligt, vadebevis af honom

utfärdas.

6 §‘

Domaren åligger att dagligen eller, der till följd af embetsresa

eller af annan laga orsak hinder derför möter, så snart hindret upphört,

taga del af diariet samt derefter med inkomna ärenden vidtaga

den åtgärd, som på honom ankommer.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Skall enligt lag eller särskild författning sådan åtgärd vidtagas

inom viss tid efter det ärende inkommit, varde tiden räknad från den

dag, domaren egt tillfälle att erhålla kännedom om ärendet. Der åtgärden

skall vidtagas å viss dag, som, då ärendet inkommer, redan är

bestämd, skall på sakegarens eget äfventyr komma, om domaren ej

blifver i tillfälle att om ärendet taga kännedom sa tidigt, att åtgärden

kan å den bestämda dagen vidtagas.

Har i konkursmål tid för aflemnande af skriftligen författade

anmärkningar mot bevakade fordringar blifvit utsatt, och finner domaren

sig förhindrad att sjelf vid den tids utgång till rättens ombudsman

öfversända inkomna anmärkningsskrifter, underrätte derom kanslibiträdet,

som derefter har att om öfversändandet besörja; och åligger domaren

att för hvarje sådant fall meddela kanslibiträdet nödiga upplysningar.

7 §•

År någon förordnad att vara ordförande i egodelningsrätt eller

att eljest såsom domare hålla viss förrättning eller visst slag af förrättning,

må framställning, som angår sådan förrättning, emottagas och

handläggas å domsagans kansli efter ty i denna lag är stadgadt; och

vare det så gilt, som hade den förordnade sjelf det gjort.

Framställning, som sålunda inkommit, skall genom domarens eller

kanslibiträdets försorg meddelas den förordnade.

8 §•

Kanslibiträde förordnas af domaren. Der sådant finnes nödigt, må

domaren ock förordna eu eller flere suppleanter att i den ordning, som

af domaren bestämmes, i kanslibiträdets ställe tjenstgöra.

Förordnande, som här är nämndt, eger domaren återkalla, när så

skäligt pröfvas. Deröfver må klagan ej föras.

Då förordnande meddelas eller upphör, skall anmälan ofördröjligen

göras hos hofrätten samt hos Konungens befallningshafvande, hvilken

har att införa tillkännagifvande derom i länskungörelserna.

9 §.

Till kanslibiträde eller dess suppleant må k förordnas man eller

qvinna, som uppnått myndig ålder och pröfvas för uppdraget lämplig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

10 §.

Kanslibiträde stånde för sin befattning under tjenstemannaansvar.

11 §•

Består domsaga af flera tingslag och är i någotdera särskild domare

förordnad; må han för det tingslag hålla särskildt kansli, der hofrätten

med hänsyn till tiden för förordnandet och öfriga förekommande omständigheter

pröfvar det lämpligen kunna ske.

Hvad om domsagas kansli är stadgadt ege motsvarande tillämpning

å tingslags kansli, hvarom nu är sagdt.

12 §.

Genom hvad i denna lag är stadgadt göres ej inskränkning i

domares skyldighet att i embetsärenden sjelf tillhandagå rättsökande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 2.

7

Förslag

till

Lag

om. ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 7 § 2 mom. samt 69, 71, 73 och 86 §§

konkurslagen, skola erhålla följande ändrade lydelse:

7 § 2 mom.

År sådan ansökning gjord af borgenär; förelägge domaren gäldenären

lämpligen kortaste tid och, der han är aflägset boende, högst

en vecka efter delfåendet, att sig deröfver förklara: och bör sökanden

tillställa domaren bevis öfver delgifvandet sist inom fjorton dagar efter

det föreläggandet meddelades, eller vare ansökningen förfallen, der ej

sökanden styrker, att gäldenären ej anträffas kunnat. Medgifver gäldenären

borgenärens ansökning; förfare domaren såsom i föregående mom.

sagdt är: gör gäldenären jäf emot ansökningen, eller blifver han med

förklaring ute; hänskjutes saken till rätten, och vare lag som i 6 §

2 mom. sagdt är.

§ 69.

På den inställelsedag, som, enligt 14 §, varder genom den offentliga

stämningen för fordringars anmälande bestämd, skola tillstädesvara,

i stad rätt ens ordförande eller annan af rätten dertill utsedd ledamot,

och å landet domaren, att ordet vid förhandlingarna föra, så ock rättens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ombudsman, gode männen och gäldenären; dock må de sednares utevaro

ej hindra ärendets handläggning. Ordföranden uppläse gäldenärens

konkursansökning eller, der egendomsafträdet tvunget är, den

derom förda skriftvexling, jemte beslutet derom, så ock öfriga handlingar,

deraf parterna om saken nödig kunskap få kunna. Derefter

uppgifve hvar borgenär skriftligen sin fordran med den rätt, han påstår:

lägge ock de handlingar in, på hvilka han sin talan grundar, eller afskrifter

deraf, med åtecknadt bevis af rättens betjente eller af två andra

trovärdige män, att de med hufvudskrifterna lika äro. Har borgenär

före inställelsedagen bevakningshandlingar aflemna!, i stad till rätten

samt, å landet, till domaren, varde det ock tillkännagifvet.

Hafva å landet bevakningshandlingar inom sagda tid ingifvits,

men hinder mött för deras föredragande å inställelsedagen, skall genom

domarens försorg meddelas rättens ombudsman underrättelse derom

äfvensom upplysning om borgenärens hemvist, i händelse uppgift derom

innehålles i handlingarna. Finnes sådan uppgift eller är borgenärens

hemvist eljest kändt, åligger ombudsmannen att ofördröjligen på konkursboets

bekostnad med allmänna posten tillsända borgenären underrättelse

derom, att handlingarna icke blifvit å inställelsedagen anmälda

och förty icke kunnat till pröfning upptagas.

71 §•

Vill någon å inställelsedagen närvarande borgenär, god man eller

syssloman, eller ock gäldenären, der han lillstädes är, jäf emot en eller

flera af de bevakade fordringarna göra, eller begär någon af dem rådrum

att sitt beslut derom, efter granskning af handlingarna, fatta;

utsätte då ordföranden dels viss dag inom två veckor derefter, å hvilken

anmärkningarna, skriftligen författade, sednast skola aflemnas till rätten

eller domaren, dels ock, efter samråd med rättens ombudsman, lämplig

ort, hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden skola genom ombudsmannen

parterna tillhandahållas, äfvensom viss dag, minst en och högst

två veckor efter tiden för anmärkningarnas aflemnande, samt lämpligt

ställe för parterna att inför ombudsmannen sammankomma, såsom i 74

§ sägs. Ordföranden bestämme å inställelsedagen tillika viss dag, då

parterna, derest emot bevakad fordran göres jäf, hvarom förlikning ej

träffas kan, hafva att inför rätten sammankomma, i stad inom fjorton

dagar efter sammanträdet inför ombudsmannen och på landet å det

efter nämnda sammanträde först infallande lagtima ting, der urtima

ting ej varder äskadt. Begär någon af parterna för anmärkningars af
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

gifvande och sammanträdet inför ombudsmannen längre tid, än nu sagdt

är, och är saken vidlyftig; då må ordföranden anstånd medgifva, dock

ej utöfver hvad nödigt pröfvas.

Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes

än i nu stadgad ordning framställas.

73 §.

Nu hafva skriftligen författade anmärkningar i föreskrifven lid

inkommit, öfverlemne rättens ordförande eller domaren de skrifter till

rättens ombudsman.

Har borgenär i bevakningsiniaga uppgifvit sitt hemvist eller är

det eljest kändt, åligger ombudsmannen, der jäf mot den borgenärs

fordran gjorts, att ofördröjligen på konkursboets bekostnad med allmänna

posten tillsända honom underrättelse derom, att jäf blifvit

framstäldt, så ock om den ort, hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden

hållas parterna till hända, samt om liden och stället för

sammanträdet inför ombudsmannen.

Sådan underrättelse skall, der borgenär, som för sin rätts bevakande

stält ombud för sig, så begär, i stället tillsändas ombudet.

86 §.

Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen,

i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr

stadgade äro. Ej må sådant yrkande i bevakningsiniaga väckas. Rätten

eller domaren förelägge den, emot hvilken yrkandet framställes, att,

inom viss tid af högst en månad från det han af föreläggandet erhållit

del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma.

Föreläggandet bör borgenären tillställas så, som i lag om stämningstadgas;

åliggande dock borgenär, hvilken förmånen af sådant delgifningssätt

sig tillförsäkra vill, att i bevakningsinlagau uppgifva viss ort inom

riket, der han eller ombud för honom träffas kan. Ilar han det underlåtit,

ege rätten eller domaren förordna, att föreläggandet uti allmänna

tidningarna införas må; och anses i sådant fall borgenären af föreläggandet

undfå del den dag, detsamma sålunda kungöres.

Den, på grund af hvilkens yrkande föreläggandet blifvit meddeladt,

vare pligtig att delgifvandet deraf ombesörja och bevis derom till

rätten eller domaren ingifva inom en månad från den dag, föreläggandet

meddelades. Försummar han det och anmäler han ej hinder, som

Bill. till Itiksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 2.

af rätten godkännes; varde edgångsyrkandet utan afseende lemnadt.

Varder anmäldt förfall godkändt; sätte rätten ut ny tid, hvarinom

bevis öfver delgifvandet inlemnas skall; dervid rätten, om borgenär

eller ombud för honom ej kunnat anträffas å ort, som i bevakningsinlaga

uppgifvits, eger förordna, att föreläggandet, genom dess införande

i allmänna tidningarna, borgenär delgifvas må.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898.

Härigenom förord lins, att 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli

1898 skall erhålla följande ändrade tydelse:

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang

med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid,

som för inställelse i konkursen är i den offentliga stämningen utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, som maken

påstår vara dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen

bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del deraf skall

för sådan gäld fredas, begäre undanskiftande inom tid, som nu är sagd,

eller kåfve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare, der före

konkursen boskilnad blifvit sökt, men skifte ännu ej skeft.

Har å landet ansökning om boskilnad eller undanskiftande blifvit

gjord inom stadgad tid, men hinder mött för ansökningens föredragande

å inställelsedagen i konkursen, skall i fråga om parternas hörande

tillämpas hvad i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk,

som anmälas efter inställelsedagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18 september 1862 huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock

angående undanskiftande af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock

angående undanskiftande af egendom i död makes bo skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom alträd!, och vilja

sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undansätta, göre derom

skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse

utsatt är; och varde, sedan sterbhusdelegarne å andra sidan

samt borgenärerna, på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade

fodringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frågan sig yttra, ansökningen

efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

År å landet ansökning om undanskiftande gjord inom tid, som

nu är sagd, men har hinder mött för ansökningens föredragande å

inställelsedagen i konkursen, skall i fråga om parternas hörande tilllämpas

hvad i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk,

som anmälas efter inställelsedagen.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,

lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen den 4 mars

1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ i förordningen den 4

mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning skola erhålla

följande ändrade lydelse:

n §

Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs, utfärde rätten offentlig

stämning å okända borgenärer, att sist före klockan tolf å viss dag,

näst efter ett år, gifva sina fordringar an: är boet å landet, och äskas

ej urtima ting, då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som

näst efter ett år infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen

ett år före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre

gånger, första gången tio och tredje gången sist fyra månader, innan

den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer,

som å den i 9 § omförmälda förteckning upptagna äro, skola

om stämningen särskildt underrättas; och loge rätten eller domaren

anstalt, att sådan underrättelse varder minst en månad före inställelsedagen

dem meddelad.

På den inställelsedag augifve hvar borgenär muntligen eller

skriftligen sin fordran. Har borgenär före inställelsedagen ingifvit

skriftlig anmälan om fordran, i stad till rätten samt å landet till domaren,

varde det ock tillkännagifvet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Anmälan om fordran må i betaldt bref med allmänna posten till

rätten eller domaren insändas; och skall anmälan, som blifvit sålunda

insänd, anses ingifven å tid, då den emottagits af den, till hvilken sådan

anmälan enligt lag bör aflemnas.

12 §.

Uraktlåter borgenär, den der ej finnes upptagen å omförmälda

förteckning, att sin fordran å den i årsstämningen utsatta inställelsedag

angifva, och varder ej heller förut ingifven anmälan om fordringen då

föredragen efter ty i 11 § är sagdt, hafve borgenären sin talan förlorat

emot gäldenär, som ej visas hafva före inställelsetiden egt eller å

nämnda tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro: och vare gäldenär,

som för sådan fordran sökes, pligtig, der borgenär det äskar, med ed

betyga, att den fordran ej var honom känd före inställelsetidens utgång:

brister han åt eden, eller styrkes annorledes, att han om fordringen

egt kunskap, som sagdt är, betale då sin andel af gälden.

År årsstämning af förmyndare tagen för person, som till myndiga

år kommit, men blifvit under förmyndare stäld; då hafve ock borgenär,

hvarom nu nämndt är, sin talan förlorat, der ej förmyndaren visas

hafva om fordringen egt eller, erhållit vetskap, såsom förut är sagdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

15

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 28 april 1899

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

dels nya lagberedningens med underdånig skrifvelse den 15 november

1890 öfverlemna de förslag till lag angående domsagas kansli, till

lag angående förändrad lydelse af 7 § 2 mom. samt 71, 73 och 86 §§

lconkurslagen den 18 september 1862, till lag angående förändrad lydelse

af 10 § i förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i

makars bo den 18 september 1862 samt till förordning angående skyldighet

för domare å landet att till rättsökande öfversända handlingar

med posten;

öfver livilka förslag rikets allmänna hofrätter efter underlydande

häradshöfdingars hörande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden;

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

dels Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 maj 1896, deri

Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, efter utredning i hvilken

omfattning det kunde tillåtas att handlingar i konkursmål finge i betaldt

bref med allmänna posten till rätten eller domaren insändas, för Riksdagen

framlägga förslag till de lagändringar i berörda syfte, Indika

ansåges böra vidtagas.

Efter att hafva redogjort för innehållet af ifrågavarande handlingar

anförde föredragande departementschefen:

»Hvad i de afgifna underdåniga utlåtandena blifvit vid nya lagberedningens

förslag till lag om domsagas kansli erinradt synes icke

vara af beskaffenhet att föranleda någon rubbning af de grunder, på

Indika detta förslag är bygdt. Vid den granskning, som med hufvudsaklig

ledning af ifrågavarande erinringar företagits, hafva emellertid

vissa jemkningar i särskilda delar af förslaget befunnits önskvärda för

vinnande af större tydlighet eller till undanrödjande af framstälda

betänkligheter emot de föreslagna bestämmelsernas innehåll.

Sålunda synes i 1 § af nya lagberedningens förslag böra meddelas

noggrannare föreskrifter om kungörande af plats och tid för öppenhållande

af domsagas kansli och i 2 § böra förtydligas, att det åligger

kanslibiträde att, der ej domaren annorlunda förordnar, vara å kansliet

tillstädes under den för dess öppenhållande bestämda tid, äfven om

denna ännu ej hunnit kungöras.

Förslagets 3 § innehåller de hufvudsakliga bestämmelserna om

kanslibiträdes göromål och befogenhet. Den senare är enligt ordalydelsen

i beredningens förslag inskränkt till de tillfällen, då domaren icke är

å kansliet närvarande. Häremot har erinrats, att missförstånd och förvecklingar

lätt kunde af en sådan regel föranledas. I sjelfva verket

lärer det icke kunna förnekas, att, när fråga uppstode huruvida kanslibiträdet

rätteligen egt handlägga ett visst ärende, det mången gång

skulle befinnas vanskligt att utreda, om domaren vid tillfället varit

närvarande, eller att det i och för sig är föga ändamålsenligt att låta

kanslibiträdets befogenhet upphöra och återinträda, allt efter som domaren

infinner sig å kansliet eller derifrån aflägsnar sig. Med anledning häraf

torde vara lämpligt att ställa kanslibiträdets befogenhet att, under kanslitiden

å kansliet handlägga ett visst till biträdets verksamhetsområde

hänförligt ärende i beroende allenast af den förutsättningen, att ej

domaren sjelf öfvertager ärendets handläggning.

Hvad angår förslagets bestämmelser derom, hvilka slags ärenden

må af kanslibiträde å domarens vägnar handläggas, hafva i olika rigtningar

betänkligheter uttalats. Med hänsyn ej mindre till vigten af

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

åtskilliga bland de handlingar, hvilka rättsökande eger att hos domaren

utbekomma, än äfven till de mindre stränga kompetensvilkor, som för

anställning såsom kanslibiträde kunna uppställas, torde det också vara

en alltför litet betryggande anordning, att, såsom enligt nya lagberedningens

förslag är händelsen, kanslibiträde har att tillhandahålla de

rättsökande alla sådana handlingar. Lämpligare torde vara att gorå

kanslibiträdes befogenhet i detta hänseende beroende af ett särskildt

förordnande af domaren, som i följd häraf har tillfälle att efter sig

företeende omständigheter afgöra, hvilka handlingars utlemnande kan

åt kanslibiträdet anförtros, och derför ock med fullt skäl kan göras

ansvarig lör kanslibiträdets åtgöranden eller försummelser.

Vidare torde — med anledning af hvad åtskilliga bland de i ärendet

hörda hofrättsledamöter och häradshöfdingar yttrat och med anslutning

till en vid nya lagberedningens förslag fogad reservation — de

föreslagna bestämmelserna om skyldighet för domare att till rättsökande

öfversända handlingar med posten höra utbytas emot föreskrifter om

anställande hos hvarje domare af en kommissionär med uppgift motsvarande

den, som tillkommer de nuvarande kommissionärerna hos åtskilliga

embetsverk. Äfven i de numera ganska sällsynta fall, då domaren

ej är bosatt i stad eller köping eller dermed jemförlig ort, kan hinder

näppeligen möta att i närheten af kansliet finna någon lämplig person,

som är villig att åtaga sig kommissionärskapet. I alla händelser undanrödjas

möjliga betänkligheter i detta hänseende, om, såsom äfven i öfrigt

är ändamålsenligt, domaren kan till kommissionär förordna kanslibiträde

eller dess suppleant. Hvad åter angår kostnaderna för den rättsökande

allmänheten, kommer arfvodet till kommissionärer! uppenbarligen icke

att bestämmas till högre belopp än den godtgörelse, som enligt nya

lagberedningens förslag skulle tillkomma domaren. Den i 3 § upptagna

föreskrift om åliggande för kanslibiträde att besörja om handlingars

försändande med posten till rättsökande lärer alltså kunna utgå, hvaremot

i en särskild § införas nödiga bestämmelser om kommissionär, i

den mån dessa bestämmelser kunna anses vara af civillags natur.

Kanslibiträdets befogenhet att utfärda stämning är i nya lagberedningens

förslag inskränkt till det fall, att ansökning derom gjorts

skriftligen. Då likväl någon klagan icke försports i anledning deraf,

att de personer, hvilka enligt nådiga brefvet den 8 januari 1746 af

domaren må utses till utfärdande af stämning, äro dertill behörige, vare

sig stämningsansökningen är muntlig eller skriftlig, torde skäl saknas

att på angifna sätt inskränka kanslibiträdets befattning i detta hänseende.

I fall deremot, då i stämningen skall utsättas urtima ting ellor, såsom

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 2 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

i vissa vattenrättsmål, syn på stället, föranleder den pröfning, som skall

föregå stämningens utfärdande, att detta bör förbehållas domaren.

Enahanda är förhållandet med offentlig stämning å borgenärer.

Vidare synes kanslibiträdets behörighet böra utsträckas till meddelande

af sådant föreläggande i anledning af borgenärs ansökan om

gäldenärs försättande i konkurs, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen,

b ör borgenären kan det mången gång vara af största vigt att dylikt

föreläggande ofördröjligen meddelas, och den omständigheten, att kanslibiträdet

utfärdat föreläggande, kan tydligen icke utgöra hinder för

domaren att, då ärendet kommer i hans hand, pröfva, huruvida ansökningen

bör upptagas. Till följd af den nu förordade utvidgning af

kanslibiträdes befogenhet lärer nya lagberedningens förslag till ändring

af 7 § 2 mom. konkurslagen kunna förfalla.

Sista stycket af 3 § torde kunna utgå med hänsyn till den förut

antydda ändringen af ordalagen i 2 § af förslaget.

I 4 § lärer böra tydligt uttalas, att kansli biträdets inom gränsen

för dess befogenhet vidtagna åtgärder ej blott när de afse mottagande

af handling eller framställning, utan äfven i fråga om utfärdande af

stämning eller föreläggande äro så gilla, som om de vidtagits af domaren.

Senare delen af samma § äfvensom hela 5 § torde för sammanhangets

skull böra nedflyttas.

I 5 och 8 §§ af beredningens förslag finnes stadgadt, hurusom

handling, hvilken enligt skiftesstadgan skall ingifvas till egodelningsrättens

ordförande, må mottagas och behandlas å domsagans kansli,

ändå att berörda befattning utöfvas af annan än domaren. Dessa stadganden

torde böra få tillämpning äfven i öfriga fall, då någon förordnats

att i domarens ställe hålla viss förrättning eller visst slag af

förrättningar. Att ordinarie domaren skulle i flere fall än enligt beredningens

förslag kunna komma att i viss mån handlägga kansligöromål

för sin vikarie, torde finnas så mycket mindre anmärkningsvärdt, som det

ju alltid star ordinarie domaren fritt att genom kanslibiträdets inkallande

till tjenstgöring befria sig från berörda åliggande. Det torde

knappt . behöfva anmärkas, att för det meddelande till vikarien, som

kan blifva erforderligt, domaren eller kanslibiträdet står i ansvar, allt

efter som den ene eller andre mottagit den framställning, hvaraf meddelandet

påkallas.

.År utöfningen af domareembetet i hela dess vidd uppdragen åt

vikarie, inträder denne tydligen äfven i förhållande till kansliet i domarens

ställe. Jemväl ett sådant förordnande, som innefattar bemyndigande

för den förordnade att i domsaga, som omfattar mera än ett tingslag,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

förestå domareembetet i ett eller annat af tingslagen, torde i allmänhet

näppeligen föranleda några svårigheter i fråga om domsagans kansli.

Att kanslibiträdot kommer att betjena två, kanske tre domare bör nemligen

ej vålla någon olägenhet, då en hvar af dem har sin noga bestämda

befogenhet. Emellertid kunua fall lätt tänkas förekomma, då det både

ur de rättsökandes och ur den ena eller andra domarens synpunkt är

önskligt, att hvardera domaren har sitt eget kansli. Der en dylik anordning

påyrkas af någon utaf domarne, kan det dock tydligen icke

vara lämpligt, att åt dem öfverlemnas att sjelf ve afgöra frågan, utan

lärer denna böra hänskjutas till hofrätten. Bifalles framställningen och

inrättas följaktligen särskildt kansli för ett eller annat tingslag, torde,

med afseende derå att tingslagen inom en domsaga äro i fråga om

rättskipningen af hvarandra alldeles oberoende, svårighet ej möta att å

sådant kansli tillämpa de i denna lag föreslagna bestämmelser.

I motiven till sitt förslag har beredningen framhållit, att med

förslaget ingalunda afsåges att inskränka den nuvarande skyldigheten

för domaren att, när han träffades, emottaga handlingar och framställningar

rörande embetsärenden. Till undvikande af missförstånd torde

O

en dylik erinran böra i lagen intagas.

På sätt omförmäles i beredningens motiv till dess förslag angående

ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen, hade beredningen tagit i

öfvervägande den möjligheten, att en å domsagas kansli före inställelsetiden

i konkurs ingifven bevakningsinlaga icke kunde af domaren anmälas

å inställelsedagen. Att för sådant fall stadga samma förfarande,

som för efterbevakning är föreskrifvet, hade visserligen legat nära till

hands; men med hänsyn till kostnaden för berörda förfarande hade

beredningen funnit betänklighet dervid samt ansett 69 § konkurslagen

böra bibehållas oförändrad, helst det stode borgenär, hvilkens bevakning

under nämnda förhållanden förfallit, öpj^et att genom efterbevakning

anhängiggöra sitt fordringsanspråk.

Den sålunda antydda utvägen att undgå följderna deraf, att en å

kansliet inlemnad bevakningsinlaga icke hinner fortskaffas till domaren

före inställelsedagen, torde näppeligen i och för sig vara tillräcklig för

bevarande af den enskildes rätt. Har en borgenär inom den i offentliga

stämningen utsatta tid å kansliet ingifvit sin bevakningsinlaga, torde

han oftast anse sig hafva fullgjort hvad för fordringens bevakande är

föreskrifvet och icke tänka sig möjligheten deraf, att fordringen ändock

icke anmäles å inställelsedagen. Mången gång skulle han först blifva

medveten om sitt misstag derigenom, att beräknad utdelning ej erhålles

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och den förlust, som sålunda tillskyndas honom, kan dåmera ej alltid

godtgöras.

Den ifrågavarande olägenheten torde emellertid i väsentlig mån

kunna afhjelpas derigenom, att borgenären under ofvan angifna förhållanden

i god tid erhåller underrättelse, att hans bevakning ej kunnat

upptagas. Att ålägga domaren skyldighet att i ämnet meddela sig med

borgenären vore dock tydligen olämpligt. Deremot torde ett dylikt

åliggande icke finnas oförenligt med rättens ombudsmans befattning.

Han intager i viss mån en förmedlande ställning mellan domaren och

rätten å ena samt borgenärerna å andra sidan; och det är, såsom jag

strax får anledning ytterligare erinra, icke ovanligt, att ombudsmannen

sjelfmant eller på anmodan af rätten eller domaren åtager sig bestyr,

liknande det, hvarom nu är fråga. Sedan borgenären genom rättens

ombudsmans försorg erhållit kännedom om hinder, som kan hafva mött

för föredragning af ingilha bevakningshandlingar, ankommer å honom

sjelf att verkställa efterbevakning, dervid han tydligen icke kan komma

i bättre ställning än borgenär, som först efter inställelsedagen ingifvit

sin bevakningsinlaga.

Beträffande 71 och 73 §§ konkurslagen synes nya lagberedningens

förslag icke böra undergå annan ändring, än att till 73 § fogas ett

tillägg i syfte, att borgenär, mot hvars bevakade fordran gjorts jäf,

må erhålla underrättelse derom äfvensom angående vissa omständigheter,

som kunna vara af vigt, derest han vill afgifva svaromål. Betydelsen

för borgenärerna af ett sådant tillägg är ögonskenlig. Lämpligast torde

af skäl, som jag nyss anfört, vara, att skyldigheten att meddela sådan

underrättelse lägges å rättens ombudsman, i synnerhet som det redan

nu vid åtskilliga domstolar är sed, att rättens ombudsman lemnar borgenärer

i konkurs besked, om jäf framstälts mot deras bevakade fordringar.

På sätt i Riksdagens förut åberopade skrifvelse anföres, är det

ingalunda ovanligt, att vissa skrifter och handlingar, hvilka i konkursmål

i behörig tid med posten insändas till domaren, af honom mottagas

och behandlas så, som vore de i laga ordning ingifna. Detta förfarande,

som naturligen är för de rättsökande synnerligen fördelaktigt, åligger

emellertid icke domaren såsom tjenstepligt. Derest förslaget om kommissionärs

anställande hos domaren antages, kan det visserligen synas,

som om något behof af rätt att till domaren insända handlingar med

posten icke vidare skulle vara för handen. Då likväl kommissionärs

anlitande blefve förbundet med någon, om än ringa kostnad, samt,

hvad vissa handlingar angår, plägseden att insända dem med posten

till domaren icke rimligen kan antagas vålla någon svårighet, torde

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

lagstiftning i den af Riksdagen åstundade riktning finnas lämplig, helst

som vissa olägenheter uppenbarligen kunna föranledas deraf, att den

ene domaren i förevarande afseende förfar annorlunda än den andre.

Tydligt är dock, att det icke bör tillåtas part att anlita posten i

alla de fall, då handlingar i konkursmål skola tillställas rätten eller

domaren. I vissa fall, t. ex. då konkurs sökes af borgenär eller gäldenär,

då förklaring öfver borgenärs konkursansökan afgifves af gäldenär,

då borgenärers beslut öfverklagas eller utdelningsförslag klandras, då

ackordsförslag framställes och då nedläggande af konkurs begäres, äro

så vigtiga intressen i fråga eller påkallas så omfattande åtgärder, att

tillfälle bör beredas domaren eller den, som i hans ställe handlägger

ärendet, att af parten sjelf eller af den person, som för parten ingifver

handling, inhemta möjligen erforderliga upplysningar eller åtminstone

att förskaffa sig full visshet derom, att inlagan är af behörig person

atlemnad. Motsvarande behof föreligger äfven, då borgenär efter inställelsedagen

i konkurs bovakar fordran. Deremot torde handlings

insändande med posten ej böra anses hindradt af den omständigheten,

att handlingen föranleder från domarens sida någon åtgärd, hvarom

parten bör taga kännedom.

Samma olägenheter, som, derest förslaget till lag om domsagas

kansli varder antaget, under vissa förhållanden kunna uppstå i fråga

om bevakning af fordi’an i konkurs och som föranleda förut antydda

ändring i 69 § konkurslagen, kunna tydligen inträffa äfven med afseende

å de ansökningar om boskilnad och om undanskiftande, som

enligt 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898 och enligt 9 § i

förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. den 18 september

1862 under konkurs få göras sist å tid, som för inställelse

i konkursen blifvit utsatt. Mot att i enlighet med föreskrifterna om

parternas hörande öfver efterbevakning behandla en dylik ansökning,

hvilken inom stadgad tid inkommit, men ej kunnat å inställelsedagen

föredragas, kunna visserligen anföras samma betänkligheter som mot

att på nämnda sätt förfara med bevakningsinlaga, hvilken inkommit

under enahanda förhållanden. Det kan nemligen icke alltid tagas

för afgjordt, att icke sökanden, hellre än att underkasta sig kostnaden

för efterbevakning, skulle vilja afstå från sitt ifrågavarande anspråk.

Då emellertid det vid 69 § föreslagna förfarande i fråga om

bevakning, hvilket lemnar borgenär öppet att förr eller senare verkställa

efterbevakning, icke är tillämpligt för en ansökan om boskilnad

eller undanskiftande, och då upptagandet af en dylik ansökan i all
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

mänhet måste anses vara af den vigt för sökanden, att kostnadsfrågan

är af underordnad betydelse, torde, i öfverensstämmelse med hvad nya

lagberedningen föreslagit, ansökningen utan vidare åtgärd från sökandens

sida böra upptagas och i fråga om parternas hörande så behandlas,

som beträffande efterbevakning är stadgadt.

Af samma skäl, som föranleda förslaget att part i konkurs bör

tillåtas, i vissa fall, att till rätten eller domaren insända handlingar med

posten, lärer sådant böra medgifvas i fråga om sådan anmälan af fordran,

som påkallas af årsstämning. Införes bestämmelse härom i 11 §

af förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars

1862, lärer emellertid i samma § böra intagas en med stadgandet i 69 §

konkurslagen öfverensstämmande föreskrift om förfarandet å inställelsedagen,

särskildt hvad angår anmälanden, som till rätten eller domaren

inkommit före inställelsedagen.

Jemväl vid årsstämning kan, derest förslaget till lag om domsagas

kansli antages, inträffa, att anmälan om fordran, som före inställelsetidens

utgång ingifvits å kansliet, dock icke kan å inställelsedagen

anmälas. I fråga om årsstämning lärer det emellertid icke vara möjligt

att för delta fall undvika tillämpning af den i förslaget till lag angående

domsagas kansli uttalade regel, att, der åtgärd i något ärende skall

vidtagas å viss dag, på sakegarens eget äfventyr ankommer, om domaren

ej blifver i tillfälle att om ärendet taga kännedom så tidigt, att åtgärden

kan å den dag vidtagas. Som i vissa fall, såsom enligt 62 § i lagen

om aktiebolag den 28 juni 1895 och enligt 44 § i lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet af samma dag, vigtiga rättsverkningar

inträda i och med det, att den i årsstämning utsatta dag

förbi är, kan något sådant förfarande, som föreslagits i andra stycket

af 69 § konkurslagen eller i 27 § af lagen om boskilnad, ej ifrågakomma

beträffande årsstämning. Vid sådant förhållande torde emellertid

vara nödigt att till 12 § i förordningen om årsstämning foga ett tillägg,

innefattande uttryckligt uttalande om påföljden deraf, att anmälan om

fordran, som till domaren ingifvits före inställelsedagen, ej blifvit å densamma

föredragen.

I enlighet med nu uttalade åsigter har jag låtit inom lagbyrån

omarbeta nya lagberedningens förslag till lagstiftning i ämnet och i

sådant afseende upprätta förslag till

l:o) lag om domsagas kansli;

2:o) lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad

den 1 juli 1898;

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

4:o) lag om ändrad tydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid

dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

5:o) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen

om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

beträffande dessa lagförslag torde det tillåtas mig att ytterligare

erinra, ej mindre att administrativa föreskrifter om kommissionär hos

domare på landet i förslaget till lag om domsagas kansli förutsättas

komma att utfärdas, än äfven att skyldighet att hålla kanslibiträde uppenbarligen

icke utan tillökning i nu utgående förvaltningsbidrag lärer

kunna åläggas de nuvarande innehafvarne af sådana domsagor, der ej

minst två tingsbiträden i allt fall ständigt behöfva användas. Till de

åtgärder, som i dessa hänseenden böra vidtagas, utbedjer jag mig att framdeles

få inför Eders Kongl. Maj:t framlägga förslag, i det jag för närvarande

inskränker mig till att uttala den förvissningen, att den årliga

kostnaden för det allmänna icke behöfver öfverstiga det af nya lagberedningen

beräknade belopp 34,800 kronor.»

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag,

af den lydelse bilagorna litt. A—E vid detta protokoll utvisa, bemstälde

han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver desamma

måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note

ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

om domsagas kansli.

1 §•

Domare å landet åligger att viss tid, minst tva timmar, hvarje

helgfri dag hålla domsagans kansli för rättsökande tillgängligt. Kansliet

skall finnas inom domsagan å ställe, som af domaren bestämmes.

Har domaren erhållit tillstånd att bo utom domsagan, må han dock förlägga

kansliet till sin boningsort.

Underrättelse om stället, der kansliet finnes, och om tiden, då det

på grund af stadgandet i denna § hålles tillgängligt, skall vara anslagen

inom hvarje tingslag å rättens dörr samt meddelas Konnngens

befallningshafvande, som har att låta införa tillkännagifvande derom i

allmänna tidningarne och i länskungörelserna en gång i början af hvarje

år samt dessutom då förändring i sagda hänseenden sker. A kansliets

dörr skall ock finnas anslag om tiden, då kansliet, enligt hvad nu är

sagdt, hålles tillgängligt.

2 §■

I hvarje domsaga skall finnas kanslibiträde, som, der ej domaren

annorlunda bestämmer, skall vara tillstädes å kansliet under tid, då det

enligt 1 § hålles tillgängligt.

3 §•

Kanslibiträdet åligger, när domaren icke sjelf tager befattning med

ärende, hvarom nedan förmäles, att å tid, då kansliet hålles tillgängligt,

derstädes på domarens vägnar: _ . .

emottaga handling, hvilken enligt lag ma till domaren mgifvas,

äfvensom vad, anmälan eller annan framställning, som ankommer pa

pröfning eller åtgärd af domaren;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

emottaga och öppna bref och andra försändelser, stälda till domsagans

kansli;

utfärda stämning, såvidt fråga ej är om offentlig stämning å borgenärer

el^er om utsättande i stämningen af urtima ting eller af syn på

stället; samt

i fall, som afses uti 7 § 2 mom. konkurslagen, meddela föreläggande

för gäldenär att afgifva förklaring öfver borgenärs ansökan om

konkurs.

Derförutom har kanslibiträdet, der domaren så förordnar, att på

hans ansvar å kansliet, då det hålles tillgängligt, tillhandahålla expeditioner

och andra handlingar, hvilka rättsökande eger att hos domaren

utbekomma.

4 §•

Har kanslibiträdet enligt 3 § emottagit handling, vad eller framställning

eller utfärdat stämning eller föreläggande, vare det så gilt,

som hade domaren sjelf det gjort.

5 §•

Öfver handlingar, vad och framställningar, som af kanslibiträdet

på domarens vägnar emottagas, skall föras diarium; dock vare ej nödigt,

att deri antecknas begäran om utbekommande af expedition, så framt

den genast utlemnas.

Af diariet eger kanslibiträdet att på begäran meddela utdrag.

Angår sådant utdrag vad, skall tilläggas erinran att, der vadet af domaren

pröfvas lagligt, vadebevis af honom utfärdas.

6 §•

Domaren åligger att dagligen eller, der till följd af embetsresa

eller af annan laga orsak hinder derför möter, så snart hindret upphört,

taga del af diariet samt derefter med inkomna ärenden vidtaga den

åtgärd, som på honom ankommer.

Skall enligt lag eller särskild författning sådan åtgärd vidtagas

inom viss tid efter det ärende inkommit, varde tiden räknad från den

dag, domaren egt tillfälle att erhålla kännedom om ärendet. Der åtgärden

skall vidtagas å viss dag, som, då ärendet inkommer, redan är

bestämd, skall på sakegarens eget äfventyr komma, om domaren ej

Bih. till Biksd. Prof. 1902. 1 Sami 1 Afd. 2 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

blifver i tillfälle att om ärendet taga kännedom så tidigt, att åtgärden

kan å den bestämda dagen vidtagas.

Har i konkursmål tid för aflemnande af skriftligen författade anmärkningar

mot bevakade fordringar blifvit utsatt, och finner domaren

sig förhindrad att sjelf vid den tids utgång till rättens ombudsman

öfversända inkomna anmärkningsskrifter, underrätte derom kanslibiträdet,

som derefter har att om öfversändandet besörja; och åligger domaren

att för hvarje sådant fall meddela kanslibiträdet nödiga upplysningar.

7 §■

År någon förordnad att vara ordförande i egodelningsrätt eller att

eljest såsom domare hålla viss förrättning eller visst slag af förrättning,

må framställning, som angår sådan förrättning, emottagas och handläggas

å domsagans kansli efter ty i denna lag är stadgadt; och vare

det så gilt, som hade den förordnade sjelf det gjort.

Framställning, som sålunda inkommit, skall genom domarens eller

kanslibiträdets försorg meddelas den förordnade.

8 §•

Kanslibiträde förordnas af domaren. Der sådant finnes nödigt, må

domaren ock förordna en eller flera suppleanter att i den ordning, som

af domaren bestämmes, i kanslibiträdets ställe tjenstgöra.

Förordnande, som här är nämndt, eger domaren återkalla, när så

skäligt pröfvas. Deröfver må klagan ej föras.

Då förordnande meddelas eller upphör, skall anmälan ofördröjligen

göras hos hofrätten samt hos Konungens befallningshafvande, som har

att införa tillkännagifvande derom i länskungörelserna.

9 §.

Till kanslibiträde eller dess suppleant må förordnas man eller

qvinna, som uppnått myndig ålder och pröfvas för uppdraget lämplig.

10 §.

Kanslibiträde stånde för sin befattning under tjenstemannaansvar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.

27

11 §■

Vid domsagas kansli skall vara förordnad kommissionär att under

tjenstemannaansvar i ärenden, hvilka handläggas i kansliet, gå den tillhanda,

som honom derom anlitar.

Till kommissionär må kunna antagas kanslibiträde eller dess

suppleant.

De närmare föreskrifterna angående kommissionär meddelas af

Konungen.

12 §.

Består domsaga af flera tingslag och är i någotdera särskild

domare förordnad; må han för det tingslag hålla särskildt kansli, der

hofrätten med hänsyn till tiden för förordnandet och öfriga förekommande

omständigheter pröfvar det lämpligen kunna ske.

Hvad om domsagas kansli är stadgadt ege motsvarande tillämpning

å tingslags kansli, hvarom nu är sagdt.

13 §.

Genom hvad i denna lag är stadgadt göres ej inskränkning i

domares skyldighet att i embetsärenden sjelf tillhandagå rättsökande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ............

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 69, 71, 73, 86 och 142 §§ konkurslagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

69 §.

På den inställelsedag, som, enligt 14 §, varder genom den offentliga

stämningen för fordringars anmälande bestämd, skola tillstädesvara,

i stad rättens ordförande eller annan af rätten dertill utsedd ledamot

och å landet domaren, att ordet vid förhandlingarna föra, så ock rättens

ombudsman, gode männen och gäldenären; dock må de senares utevaro

ej hindra ärendets handläggning. Ordföranden uppläse gäldenärens

konkursansökning eller, der egendomsafträdet tvunget är, den derom

förda skriftvexling, jemte beslutet derom, så ock öfriga handlingar,

deraf parterna om saken nödig kunskap få kunna. Derefter uppgifve

hvar borgenär skriftligen sin fordran med den rätt, han påstår; bägge

ock de handlingar in, på hvilka han sin talan grundar, eller afskrifter

deraf, med åtecknadt bevis af rättens betjente eller af två andra trovärdige

män, att de med hufvudskrifterna lika äro. Har borgenär före

inställelsedagen bevakningshandlingar aflemnat, i stad till rätten samt,

å landet, till domaren, varde det ock tillkännagifvet.

Hafva å landet bevakningshandlingar inom sagda tid ingifvits,

men hinder mött för deras föredragande å inställelsedagen, skola handlingarna

öfverlemnas till rättens ombudsman. Finnes borgenärens hemvist

i handlingarna uppgifvet eller är det eljest kändt, åligger ombudsmannen

att ofördröjligen på konkursboets bekostnad med allmänna

posten tillsända borgenären underrättelse derom, att handlingarna icke

blifvit å inställelsedagen anmälda.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

71 §•

Vill någon å inställelsedagen närvarande borgenär, god man eller

syssloman, eller ock gäldenären, der lian tillstädes är, jäf emot en eller

flera af de bevakade fordringarna göra, eller begär någon af dem rådrum

att sitt beslut derom, efter granskning af handlingarna, fatta; utsäde

då ordföranden dels viss dag inom två veckor derefter, å hvilken

anmärkningarna, skriftligen författade, senast skola aflemnas till rätten

eller domaren, dels ock, efter samråd med rättens ombudsman, lämplig

ort, hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden skola genom ombudsmannen

parterna tillhandahållas, äfvensom viss dag, minst en och högst

två veckor efter tiden för anmärkningarnas aflemnande, samt lämpligt

ställe för parterna att inför ombudsmannen sammankomma, såsom i 74 §

sägs. Ordföranden bestämme å inställelsedagen tillika viss dag, då

parterna, derest emot bevakad fordran göres jäf, hvarom förlikning ej

träffas kan, hafva att inför rätten sammankomma, i stad inom fjorton

dagar efter sammanträdet inför ombudsmannen och på landet å det

efter nämnda sammanträde först infallande lagtima ting, der urtima

ting ej varder äskadt. Begär någon af parterna för anmärkningars afgifvande

och sammanträdet inför ombudsmannen längre tid, än nu sagdt

är, och är saken vidlyftig; då må ordföranden anstånd medgifva, dock

ej utöfver hvad nödigt pröfvas.

Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes

än i nu stadgad ordning framställas.

73 §.

Nu hafva skriftligen författade anmärkningar i föreskrifven tid

inkommit, öfverlemne rättens ordförande eller domaren de skrifter till

rättens ombudsman.

Har borgenär i bevakningsinlaga uppgifvit sitt hemvist eller är

det eljest kändt, åligger ombudsmannen, der jäf mot den borgenärs

fordran gjorts, att ofördröjligen på konkursboets bekostnad med allmänna

posten tillsända honom underrättelse om jäfvets innehåll, om den ort,

hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden hållas parterna till hända,

samt om tiden och stället för sammanträdet inför ombudsmannen.

86 §.

Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen,

i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade

äro. Ej må sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas. Rätten

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj.is Nåd. Preposition N:o 2.

eller domaren förelägge den, emot hvilken yrkandet framställes, att,

inom vise tid af högst en månad från det han af föreläggandet erhållit

del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma.

Föreläggandet bör borgenären tillställas så, som i lag om stämning

stadgas; åliggande dock borgenär, hvilken förmånen af sådant delgifningssätt

sig tillförsäkra vill, att i bevakningsinlagan uppgifva viss

ort inom riket, der han eller ombud för honom träffas kan. Har han

det underlåtit, ege rätten eller domaren förordna, att föreläggandet uti

allmänna tidningarna införas må; och anses i sådant fall borgenären af

föreläggandet undfå del den dag, detsamma sålunda kungöres.

Den, på grund af hvilkens yrkande föreläggandet blifvit meddeladt,

vare pligtig att delgifvandet deraf ombesörja och bevis derom till rätten

eller domaren ingifva inom en månad från den dag, föreläggandet meddelades.

Försummar han det och anmäler han ej hinder, som af rätten

godkännes; varde edgångsyrkandet utan afseende lemnadt. Varder anmäldt

förfall godkändt; sätte rätten ut ny tid, hvarinom bevis öfver

delgifvandet inlemnas skall; dervid rätten, om borgenär eller ombud

för honom - ej kunnat anträffas å ort, som i bevakningsinlaga uppgifvits,

eger förordna, att föreläggandet, genom dess införande i allmänna tidningarna,

borgenär delgifvas må.

142 §. ■

Då i stad rättegångsdag ej är, och någon ej finnes satt att å

rättens vägnar inlagor emottaga, må ansökningar och andra skrifter,

som enligt denna lag skola till rätten ingifva^, aflemnas till rättens ordförande.

Part vare tillåtet att med allmänna posten i bet.aldt bref till rätten

eller domaren insända följande handlingar, nemligen: bevis att borgenärs

ansökan om konkurs blifvit gäldenär delgifven; bevakningsinlaga, såvidt

fråga ej är om efterbevakning; anmärkning emot bevakad fordran;

yrkande att fordran skall med ed fästas; bevis om delgifning af föreläggande,

som i anledning af sådant yrkande meddelats; anmälan att

hinder mött för sagda delgifning eller för edens afläggande; bevis att

eden blifvit aflagd; jäf emot sådant bevis; samt skrift, deri borgenär

bestrider fastställelse af ackord; och skall handling, som blifvit sålunda

insänd, anses ingifven å tid, då den emottagits af den, till hvilken handlingen

enligt lag bör aflemnas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ..........

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konyl. Maj.ls Nåd. Proposition No 2.

31

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898.

Härigenom förordnas, att 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli

1898 skall erhålla följande ändrade lydelse:

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang

med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid, som för

inställelse i konkursen är i den offentliga stämningen utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, som maken

påstår vara dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen

bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del deraf skall

för sådan gäld fredas, begäre undanskjutande inom tid, som nu är sagd,

eller hafve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare, der före

konkursen boskilnad blifvit sökt men skifte ännu ej skett.

Har å landet ansökning om boskilnad och undansättande blifvit

gjord inom stadgad tid, men hinder mött för ansökningens föredragande

å inställelsedagen i konkursen, skall i fråga om parternas hörande tilllämpas

livad i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk,

som anmälas efter inställelsedagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag

till

Lag

om undrad lydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas

skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen huru gäld vid dödsfall

betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt, och vilja

sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre derom

skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse

utsatt är; och varde, sedan sterbhusdelegarne å andra sidan samt

borgenärerna, på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk

sägs, erhållit tillfälle att i frågan sig yttra, ansökningen

efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

År å landet ansökning om undanskiftande gjord inom tid, som nu

är sagd, men har hinder mött för ansökningens föredragande å inställelsedagen

i konkursen, skall i fråga om parternas hörande tillämpas hvad

i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk, som anmälas

efter inställelsedagen.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,

lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ........

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

33

Förslag

till

•• V it. ■ .j v»,.'' ‘‘ ■■*•,/* i : • V '' -‘tf) 1; * j • * Vi* *•

Lag

angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen om tioårig

preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

• M'' ''«T. U'' • - f vV‘ - i •* - . •

•> ‘ ■ A**'' * • *• » ''• ■''•••/ • ■ '' '' , • - J.M>y i''I1 > f M 1 L- • ....

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ i förordningen om tioårig

preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 skola erhålla följande

ändrade lydelse:

11 §•

Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs, utfärde rätten offentlig

stämning å okända borgenärer, att sist före klockan tolf å viss dag,

näst efter ett år, gifva sina fordringar an; är boet å landet och äskas

ej urtima ting, då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som

näst efter ett år infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen

ett år före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre

gånger, första gången tio och tredje gången sist fyra månader, innan

den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska

borgenärer, som å den i 9 § omförmälda förteckning upptagna äro,

skola om stämningen särskilt underrättas; och foge rätten eller domaren

anstalt, att sådan underrättelse varder minst en månad före inställelsedagen

dem meddelad.

På den inställelsedag uppgifve hvar borgenär muntligen eller

skriftligen sin fordran. Har borgenär före inställelsedagen ingifvit skriftlig

anmälan om fordran, i stad till rätten samt å landet till domaren,

varde det ock tillkännagifvet.

Anmälan om fordran må i betaldt bref med allmänna posten till

rätten eller domaren insändas; och skall anmälan, som blifvit sålunda

insänd, anses ingifven å tid, då den emottagits af den, till hvilken

sådan anmälan enligt lag bör aflemnas.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

12 §.

Uraktlåter borgenär, den der ej finnes upptagen å omförmälda

förteckning, att sin fordran å den i årsstämningen utsatta inställelsedag

angifva, och varder ej heller förut ingifven anmälan om fordringen då

föredragen efter ty i 11 § är sagdt, hafve borgenären sin talan förlorat

emot gäldenär, som ej visas hafva före inställelsetiden egt eller å nämnda

tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro: och vare gäldenär, som för

sådan fordran sökes, pligtig, der borgenär det äskar, med ed betyga,

att den fordran ej var honom känd före inställelsetidens utgång: brister

han åt eden, eller styrkes annorledes, att han om fordringen egt kunskap,

som sagdt är, betale då sin andel af gälden.

År årsstämning af förmyndare tagen för person, som till myndiga

år kommit, men blifvit under förmyndare stöld; då hafve ock borgenär,

hvarom nu nämndt är, sin talan förlorat, der ej förmyndaren visas hafva

om fordringen egt eller erhållit vetskap, såsom förut är sagdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari .......

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kong!,. Majis Nåd. Proposition No 2.

35

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj.is

högsta domstol tisdagen den 12 december 1899.

j ■ ''''■;U;f; . . 1''.. ^ 4) Öl'' * ► '' • •• ••• ).''•■ '' '' »''• ;''f •)•.>?? # V •

Andra rummet:

Närvarande:

Justitieråden: Heeslow,

Norberg,

Hellström,

Billing,

Bohman.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 12 sistlidne maj,

handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag om domsagas kansli, till lag om ändrad

lydelse af vissa §§ i konkurslagen, till lag angående ändrad lydelse

af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898, till lag om ändrad

lydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och

om urarfvagörelse, så ock angående undansättande af egendom i död

makes bo den 18 september 1862, samt till lag angående ändrad lydelse

af 11 och 12 §§ i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning

den 4 mars 1862 emellan högsta domstolens ofvanbemälde

ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande förslagen bilagda detta protokoll.

l:o) Förslaget till lag om domsagas kansli:

Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Justitierådet Billing: »Att vid hvarje permanent domstol bör finnas

ett för den rättsökande allmänheten dagligen under bestämd tid öppet

kansli synes vara en så naturlig sak, att det för eu hvar, som ej är med

rådande förhållanden närmare förtrogen, måste väcka undran, huru man

allt hitintills i vårt land kunnat undvara en dylik inrättning vid landtdomstolarne.

Åtskilliga omständigheter hafva emellertid bidragit till

att göra denna brist i vår domstolsorganisation mindre kännbar och i

sjelfva verket torde lyckligtvis de fall ej vara många, då densamma

vållat egentliga rättsförluster. I det icke obetydliga antal domsagor,

der flera rättskunniga biträden finnas anstälda, är ett af dem under

domarens frånvaro så godt som alltid tillgängligt för allmänheten. Vid

eu tidpunkt, då fatalietid går till ända, särskild! vid tiden för vads

erläggande, pläga domarne ej utan tvingande skäl aflägsna sig från

sina vanliga embetslokaler. Jemväl bör beaktas, att domarne i stor

utsträckning med beredvillighet gå allmänheten till banda genom att

mottaga med posten insända framställningar och på samma väg besvara

dem genom öfversändande af begärda bevis och andra handlingar.

Men om än dessa och andra förhållanden äro egnade att göra

saknaden af ett ordnadt kanslisystem vid underrätterna på landet vida

mindre kännbar, än man kunde hafva anledning att förmoda, så skall

det dock icke förnekas, att den nuvarande anordningen ingalunda är

fullt tillfredsställande, framförallt derutinnan att den möjligheten dock

icke är utesluten, att part, utan eget förvållande, kan gå förlustig sin

talan i följd deraf att domaren ej i rätt tid anträffas.

Nu föreliggande förslag afser att råda bot för den anmärkta bristen

genom anordningar, hvilka förmenas varda tillräckligt verksamma utan

att dock i någon högre grad blifva för vare sig domarne eller allmänheten

betungande. Det synes emellertid kunna sättas i fråga, huruvida

icke de föreslagna anorduingarne äro af sådan art, att de å ena sidan

endast i mycket ofullständig mån fylla behofvet af ett domsagekansli,

motsvarande de vid andra embetsverk förefintliga, och, å den andra,

lätteligen kunna föranleda förvecklingar och rättsförluster samt dymedelst

direkt motverka sitt eget syftemål.

För allmänheten är det uppenbarligen af vigt, dels att dagligen

å viss tid någon person finnes att tillgå, som med domares makt och

myndighet kan mottaga anmälanden af alla slag och meddela åtminstone

de vanligast förekommande resolutioner, dels ock att vid kansliet finnes

anstäldt ett fast ombud, en kommissionär, till hvilken den rättsökande

kan med förtroende hänvända sig i sina angelägenheter. Begge dessa

synpunkter äro ock i förslaget beaktade så till vida, som enligt det
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

samma i hvarje domsaga skola finnas såväl kanslibiträde, med uppdrag

att handla å domarens vägnar, som kommissionär, dock att enligt 11 §

dessa befattningar skulle kunna hos en person förenas. Hvad då först

angår sistberörda bestämmelse, så synes den icke vara af beskaffenhet

att böra godkännas. Kanslibiträdets uppgift är att företräda en offentlig

myndighet, domaren, medan deremot kommissionären är enskild parts

ombud; och då det gäller en förhandling mellan den enskilde och

domaren, kunna begge parterna ej rimligen företrädas af en och samma

person. Oformligheten i en dylik anordning faller i ögonen, då man

betänker, att samma person skulle i sin egenskap af kommissionär hafva

att för enskild part bevaka fatalier, t. ex. erlägga vad, och såsom

domarens ställföreträdare vaka öfver och meddela bevis om att fatalierna

blifvit i behörig tid bevarade. För min del måste jag derföre bestämdt

afstyrka ett sådant ordnande af kansliet, att kanslibiträdet tillätes mottaga

uppdraget att tillika vara kommissionär.

Kanslibiträdets åligganden finnas uppräknade i 3 §, och det kan

vid genomläsandet af dessa bestämmelser förefalla, som om de funktioner,

hvilka sålunda uppdroges åt en dagligen tillgänglig person, skulle blifva

allmänheten till stort gagn. Vid en närmare granskning lärer det

emellertid visa sig, att fördelarne äro af mindre betydenhet än man

kunde vara böjd att föreställa sig.

Till en början synes bestämmelsen om åliggande för kanslibiträde

att i anledning af konkursansökning, som af borgenär göres, meddela

föreläggande för gäldenären att afgifva förklaring vara egnad att väcka

betänkligheter. Enligt 10 § 1 mom. konkurslagen skall rätten eller

domaren vägra att upptaga konkursansökning, der den finnes vara till

orätt domstol stöld eller annat hinder för dess upptagande pröfvas vara

för handen. Men en dylik pröfning kan näppeligen anförtros åt ett

kanslibiträde utan några som helst juridiska qvalifikationer. Ifrågavarande

bestämmelse, som icke återfinnes i det af nya lagberedningen

år 1890 utarbetade lagförslag i ämnet, bör derföre enligt min åsigt

alldeles utgå.

Till kanslibiträdets åligganden skulle vidare höra att utfärda stämning,

dock med undantag för vissa fall, som ansetts kunna endast af

domaren personligen handläggas. Då emellertid numera i domsagorna

finnas andra till utfärdande af stämning i vanliga rättegångsmål behöriga

personer än domaren, lärer denna kanslibiträdets befogenhet för

allmänheten vara af jemförelsevis underordnad betydelse, i all synnerhet

om vid kansliet finnes anstäld en kommissionär, till hvilken mera af
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

liigse boende parter kunna hänvända sig för anskaffande af stämningsrcsolution.

Deremot vore det tvifvelsutan en afsevärd fördel, om i

domsaga ständigt funnes att tillgå någon person, som egde behörighet

att utfärda offentlig stämning å borgenärer, då ju i följd af utmätning

eller på annan grund skyndsam handläggning af dylikt ärende ofta kan

vara af största vigt. Men uppenbart är, att vidtagandet af en sådan

åtgärd ej kan få ankomma på en person, å hvars insigter och erfarenhet

så ringa anspråk ställas, som förhållandet enligt förslaget är med

kanslibiträdet.

Detta skulle ytterligare hafva till åliggande att å kansliet tillhandahålla

expeditioner och andra handlingar, hvilka rättsökande ega

att hos domaren utbekomma. Motsvarande stadgande i nya lagberedningens

nyssnämnda förslag har här modifierats sålunda, att det skall

bero på'' domaren att bestämma, huruvida och i hvad mån kanslibiträdet

i detta hänseende må betjena allmänheten, samt, såsom en naturlig

konseqvens häraf, att biträdet dervid skall anses handla på domarens

eget ansvar. Genom dessa modifikationer hafva visserligen åtskilliga

invändningar, som ej utan fog kunde riktas mot nya lagberedningens

förslag, blifvit undanröjda, ity att dels domaren befriats från den stundom

måhända äfventyrliga förpligtelsen att under sin frånvaro lemna äfven

de värdefullaste handlingar i kanslibiträdets händer, dels ock spörsmålet

om hvem, som skall bära ansvaret för de åt kanslibiträdet utlemnade

handlingar, blifvit afgjordt i sjelfva lagen och erhållit den för de rättsökande

mest betryggande lösning. Men å andra sidan ligger det för

öppen dag, att bestämmelsens hela vigt och värde väsentligen förringas,

om det kommer att bero på domarens godtfinnande, hvilka handlingar

under hans egen frånvaro skola hållas tillgängliga. Den rättsökande

kan under sådana förhållanden framdeles som hittills ej vara säker att

vid besök å kansliet utfå sina handlingar, åtminstonejjej då fråga är

om inteckningar eller andra värdehandlingar.

Kanslibiträdets vigtigaste funktion skulle enligt förslaget vara att

å domarens vägnar emottaga handlingar, hvilka enligt lag må till

domaren ingifvas, äfvensom vad, anmälan eller annan framställning,

som ankommer på pröfning eller åtgärd af domaren; och, såsom i det

föregående redan antydts, torde den ifrågasatta lagstiftningens egentliga

kärnpunkt vara att söka i denna bestämmelse, likasom ju ock just i

detta hänseende behofvet af ett domsagekansli företrädesvis gjort sig

gällande. Helt visst skulle ock detta stadgande fylla en lucka i vår

domstolsorganisation, så framt det verkligen innebure, att kanslibiträdet

i allo egde att med samma verkan som domaren sjelf emottaga hand
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

lingar, vad eller framställningar. Så är dock ingalunda förhållandet.

Ehuru 3 § innehåller, att der omförmälda åtgärder af kanslibiträdet

vidtagas »på domarens vägnar» och i 4 § yttermera stadgas, att, der

biträdet enligt 3 § emottagit handling, vad eller framställning eller

utfärdat stämning eller föreläggande, det skall vara lika gilt, som hade

domaren det sjelf gjört, så finner man redan af näst derpå följande

paragrafer, att i många betydelsefulla fall förhandlingen med kanslibiträdet

alldeles icke för den rättsökande har samma effekt, som om

han haft tillträde till domarens egen person. Så skall, enligt 5 §, lagligheten

af erlagdt (eller anmäld t) vad efteråt pröfvas af domaren —

en omständighet, som, i förbigående anmärkt, antagligen måste leda

dertill, att bevis om vad, som erlagts till biträdet, icke kan, såsom eljest

enligt 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall ske, genast tecknas å domen,

och att förty den vädjande för sådant ändamål ånyo måste söka domaren.

Vidare föreskrifves i 6 §, att, der någon på domaren ankommande åtgärd

skall vidtagas inom viss tid efter det ärende inkommit, tiden är

att räkna från den dag, då domaren egt tillfälle att taga kännedom

om ärendet, äfvensom att, der åtgärden skall vidtagas å viss, redan

bestämd dag, på sakegarens eget äfventyr skall komma, om domaren

ej blir i tillfälle att taga kännedom om ärendet så tidigt, att åtgärden

kan å den bestämda dagen vidtagas. Det tillstånd af ovisshet och

osäkerhet, hvari följaktligen den, som hänvändt sig till kanslibiträdet,

ofta måste befinna sig, torde med rätta böra betecknas såsom en betydande

olägenhet och, särskildt då fråga är om eu för fataliers bevarande

nödig åtgärd, kunna de föreslagna bestämmelserna komma att innebära

eu verklig fara för rättsökande. Då t. ex. vad skall erläggas, pröfvar

domaren genast, huruvida den, som anmäler sig för vads erläggande, är

dertill behörig, och i händelse så ej skulle vara fallet, kan gemenligen

rättelse inom behörig tid ske. Men att kanslibiträdet skulle förmå

företaga någon sakkunnig pröfning i detta hänseende får ej förutsättas,

och derigenom kan lätteligen inträffa, att part, som förmenar sig hafva

fullgjort allt hvad på honom ankommer, sedermera, då tillfälle till

rättelse ej mera gifves, finner sig hafva på grund af något formfel förlorat

sin talan.

Efter min uppfattning är alltså anställandet af kanslibiträde med

sådana qvalifikationer och i följd deraf så begränsad befogenhet, som

i förslaget förutsättas, att betrakta såsom ett, otillfredsställande palliativ,

hvarigenom nu rådande olägenheter i allenast mycket ofullständig grad

afhjelpas, men som kan befaras komma att stundom, då det gäller

vigtiga intressen, medföra rättsförlust för allmänheten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på ännu en

annan omständighet, som synes mig vara af den vigt, att den ej bör

förbises. Enligt 10 § skulle kanslibiträde för sin tjenstebefattning vara

underkastad tjenstemannaansvar, och emot denna grundsats i och för

sig kan ej något vara att invända. Men i sin tillämpning torde denna

regel kunna vålla rätt mycken olägenhet. Då förslaget icke innehåller

någon bestämmelse om forum för åtal mot kanslibiträdet, lärer meningen

få antagas vara, att dylikt åtal skall anhängiggöras vid allmän underrätt

och således i regel vid samma domstol, der biträdet tjenstgör. Det

inses emellertid lätt, i hvilken skef och obehaglig ställning domaren,

som har att handlägga och pröfva åtalet, ofta måste råka, i synnerhet

som förhållandena emellanåt kunna vara sådana, att det, helst i frågans

tidigare skede, kan vara tvifvelaktigt, huruvida skulden för den begångna

felaktigheten eller försummelsen är att söka hos biträdet eller

hos domaren sjelf. I sådant faL kan en samvetsgrann domare ej gerna

undgå att känna sig vara moraliskt jäfvig, ehuru han ur rent juridisk

synpunkt ej eger giltig anledning att jäfva sig. Skulle det åter inträffa,

att åtal riktas både emot domaren och biträdet eller alternativt mot den

af dem, som kan under sakens närmare utredning finnas vara för felet

ansvarig, uppstå svårlösta frågor om forum för handläggning af dessa åtal,

hvilka höra under skilda domstolar, men stå i det inbördes sammanhang

att de nödvändigtvis måste gemensamt handläggas.

På grund af hvad nu anförts och då enligt min åsigt för en tillfredsställande

lösning af frågan om kansli vid underrätterna på landet

oundgängligen kräfves, att en juridiskt bildad och med erforderlig kompetens

beklädd person städse finnes å kansliet under expeditionstiden

tillgänglig, anser jag mig icke kunna tillstyrka nu föreliggande förslag;

dock anser jag mig icke böra undandraga mig att deltaga i granskningen

af förslagets detalj bestämmelser.

Deremot hyser jag ej någon tvekan om lämpligheten deraf, att i

hvarje domsaga anställes åtminstone en kommissionär med uppgift att

förmedla beröringen mellan domaren och allmänheten, och redan genom

denna enkla åtgärd torde i sjelfva verket rätt mycket af det, som med

förslaget åsyftats, kunna uppnås.»

Justitierådet Bohman: »Att i hvarje domsaga kunde blifva inrättadt

ett fast kansli, der den rättsökande allmänheten under viss tid hvarje

söckendag hade * tillfälle att, oberoende af domarens frånvaro, inlemna

handlingar m. m., synes mig i hög grad önskvärdt. Äfven om det ej

kan påvisas, att i något större antal fall svårare rättsförlust uppstått i

följd deraf, att domaren, under det han befunnit sig på embetsresa, icke

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

kunnat af den rättsökande med erforderlig'' skyndsamhet anträffas, torde

nemligen i allt fall synnerligen beaktansvärda svårigheter uppkomma

för den rättsökande genom att domaren icke kan dagligen å viss tid träffas

å sin vanliga embetslokal.

För att ett sådant kansli skall i allt väsentligt fylla det afsedda

ändamålet synes mig ej vara nödvändigt, att det der anstälda kanslibiträdet

skall eg a behörighet till domarebefattning. Fordran på juridisk

bildning såsom kompetensvilkor för kanslibiträde skulle äfven tvifvelsutan

medföra kostnader, som ej stode i rimligt förhållande till de fördelar,

som derigenom kunde vinnas.

Jag anser mig på grund häraf böra i hufvudsak tillstyrka det förevarande

förslaget.»

Justitierådet Hellström: »Uti motiven till nya lagberedningens för
slag

till lag om domsagas kansli framhålles såsom det hufvudsakligaste

skälet för tillkomsten af samma förslag, att under nuvarande förhållanden,

då säkerhet icke finnes att, å viss tid och ort träffa domaren eller någon,

som företräder hans ställe, den rättsökande skulle äfventyra icke blott

att få vidkännas tidsförlust och kostnader utan äfven att vifftiea rättis:- heter gmge förlorade, när dessa berodde på iakttagande af fatalietider.

Mig synes emellertid som om de sålunda uttalade farhågorna skulle

vara i hög grad öfverdrifna. I verkligheten torde det nemligen icke

under nuvarande förhållanden möta några svårigheter för den rättsökande

allmänheten att få sina ärenden hos domaren uträttade; och skulle,

hvilket jag håller för osannolikt, vid något enstaka tillfälle hafva inträffat,

att fatalier gått förlorade derför, att domaren ej kunnat anträffas,

torde sådant i lika om ej högre grad böra tillskrifvas den rättsökandes

egen liknöjdhet och försummelse att ej i rätt tid uppsöka domaren som

svårigheten att anträffa denne.

Förhållandena hafva numera utvecklat sig derhän, att aflägset

från domaren boende rättsökande för sina meddelanden med denne ofta,

der så ske kan, anlita allmänna posten eller ock anförtro utförandet af

sina uppdrag åt någon i domarens närhet boende kommissionär. Endast

i vigtigare frågor, då ett personligt sammanträffande med domaren anses

nödigt, iir det som de personligen uppsöka honom; och, utom det att,

enligt gammal sed, häradshöfdingarne när som helst under dagens lopp

äro tillgängliga för personer, som i embetsärende^ besöka dem, torde i

de allra flesta domsagor häradshöfdingarne numera hafva anslagit vissa

timmar dagligen, då de hålla sitt s. k. kansli öppet för allmänheten och då

de sjelf ve, derest icke embetsförrättningar påkalla deras närvaro å annat

Bih. till ltilcsd. Prof. 1202. 1 Samt. 1 Afä. 2 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

håll, äro att med säkerhet träffa. Derjemte draga nog- häradshöfdingarne

i allmänhet försorg derom, att då de i följd af tjensteförrättningar eller

af annan orsak äro borta från hemmen och således icke i tillfälle att å

sina vanliga embetsrum tillhandagå dem, som derstädes infinna sig, det

å deras kanslilokaler finnes någon person att tillgå, som i sådana angelägenheter,

som ej fordra häradshöfdingarnes personliga ingripande, kan

betjena de besökande.

I sistnämnda fall, eller der under häradshöfdingens frånvaro någon

inställer sig å hans embetslokal för att påkalla eu embetsåtgärd af honom

sjelf, hvilket fall väl hufvudsakligen gifvit anledning till förevarande

lagförslag, är emellertid förslaget ingalunda tillfyllestgörande. År man

mån om att bereda de rättsökande full säkerhet att å viss bestämd tid

och ort träffa domaren eller någon dennes ställföreträdare, bör man

också i lika hög grad vara mån om, att dem beredes tillfälle att få sina

angelägenheter fullt ut lika väl tillgodosedda, då de träffa domarens

ställföreträdare som då de träffa domaren sjelf. Kan man ej tillförsäkra

dem en sådan förmån, d. v. s. åt det s. k. kanslibiträdet gifva sådana

qvalifikationer, att det med samma befogenhet som domaren sjelf kan

bedöma och med rättslig verkan afgöra hvarje till dess åtgärd hänskjutet

ärende, synes mig vida bättre att låta de nu rådande förhållandena

förblifva orubbade än att införa någonting nytt, som ej är betryggande.

I detta afseende lemnar enligt mitt förmenande föreliggande

förslag mycket öfrigt att önska, Den befogenhet, som förslaget inrymt

åt kanslibiträdet, eller att utan hvarje pröfningsrätt allenast mottaga

vad och andra på domarens pröfning ankommande framställningar för

att, så att säga, lägga dem på hög till dess domaren i en oviss framtid

kan blifva i tillfälle att sjelf underkasta dem vederbörlig handläggning

och pröfning, synes mig allt annat än tillfredsställande.

I afseende å de brister, som i nu antydda hänseende synas mig

vidlåda förslaget, och den osäkerhet för de rättsökande, som i följ d deraf

är att befara, hänvisar jag till justitierådet Billings anförande; och instämmer

jag uti hvad i samma anförande blifvit såväl i dessa delar som

i öfrigt mot förslaget anmärkt.

Då således, enligt mitt förmenande, en lagstiftning för det ändamål,

förevarande lagförslag afser, icke i allmänhet kan anses vara af

något verkligt behof påkallad, samt förslaget, i hvad angår det enda

här ofvan angifna fail, då en förbättring i nu bestående förhållanden

kan ifrågasättas, ingalunda är tillfyllestgörande, kan jag för min de!

icke tillstyrka, att nu föreliggande förslag lägges till grund för nådig

proposition i ämnet; hvaremot jag i likhet med justitierådet Billing icke

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

har något att erinra mot ett lagstadgande om anställande i hvarje domsaga

af en kommissionär med uppgift att förmedla beröringen mellan

domaren och allmänheten.»

Justitierådet Norberg: »Förevarande förslag åsyftar att afhjelpa

en, efter hvad jag förestält mig, allmänneligen och länge känd och erkänd

brist i lagstiftningen rörande förhållandet mellan våra underdomstol

ar å landet och den rättsökande allmänheten. Med allt erkännande

deraf, att, såsom erfarenheten visat, olägenheterna af denna brist kunnat

i väsentlig mån förebyggas eller minskas genom vederbörande domares

af nit och omtanke frivilligt vidtagna anordningar, lärer det dock ej

kunna förbises, hurusom ämnets vigt fordrar, att den föreliggande frågan

om allmänhetens tillträde hos domaren i embetsärenden varder genom

lag på ett tidsenligt och för skilda orter någorlunda likformigt sätt

reglerad.

Utan tvifvel hade det varit i alla hänseenden förmånligast, om den

föreslagna lagen kunnat grundas på förutsättning, att kanslibiträdet måste

vara i besittning af viss juridisk bildning; och de betänkligheter emot

förslaget, som ur denna synpunkt yppats inom högsta domstolen, äro

i allt fall af den betydenhet, att de ej synas medgifva ett tillstyrkande

af förslaget i dess helhet eller i öförändradt skick. Om man emellertid

vid granskning af förslagets särskilda bestämmelser utgår — såsom vid

förslagets uppgörande skett — från antagandet, att, med hänsyn till omkostnaderna,

utsigt för närvarande ej förefinnes till erhållande af juridiskt

kompetent kanslibiträde i hvarje domsaga, synes mig äfven under

sådan förutsättning böra medgifvas, att de ifrågasatta bestämmelserna

efter någon inskränkning i fråga om kanslibiträdets befogenhet samt

vissa jemkningar i öfrigt skulle lända till beaktansvärdt gagn ej mindre

för domaren, som, befriad från åtskilligt sysslande af nästan mekanisk

art, kunde mera ostörd egna sig åt vigtigare embetsgöromål, än äfven

för de personer, hvilkas ärenden hos domaren, såsom oftast är händelsen,

bestode allenast i handlingars ingifvande eller uttagande, begäran om

bevis med mera dylikt.

Vid sådant förhållande anser jag mig sakna skäl att afstyrka den

föreslagna anordningen af domsagas kansli i andra delar än der området

för kanslibiträdets befogenhet blifvit utsträckt utöfver de gränser,

som enligt mitt omdöme hufvudsakligen betingas deraf, att biträdet

icke får antagas ega behörighet till bestridande af någon juridisk befattning.

»

Justitierådet Herslow: »Vore ringheten af deri nytta, som den föreslagna

anordningen af fast kansli med kanslibiträde skidlc tillskynda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

allmänheten, den enda eller hufvudsakligaste anmärkning, som med fog

kunde framställas mot denna anordning, kunde i betraktande af den

jemförelsevis obetydliga kostnad, som den nya institutionen komme att

medföra, det ändock vara skäl att införlifva densamma med den bestående

domstolsorganisationen. Men nu förhåller det sig så, att, såsom

justitierådet Biliing närmare utvecklat, införandet af kanslibiträde med

så underhaltiga qvalifikationer och så inskränkt befogenhet, som förslaget

uppställer, kan på god grund antagas komma att just i sådana

fall, der behofvet af en dylik inrättning uppgifvits vara störst, lända

snarare till skada än gagn åtminstone för den med lagen mindre förtrogna

allmänheten. Der nemligen för bevakande af viss rättighet något

skall inom utsatt tid hos domaren fullgöras, måste den rättsökande för

närvarande känna sig ovilkorligt uppfordrad att i god tid före fatalietidens

utgång uppsöka domaren i egen person och kan då på samma

gång af domaren erhålla bestämdt besked, huruvida lagens kraf i nämnda

hänseende blilvit behörigen iakttaget. Om något brister, kan detta vanligen

inom fatalietiden kompletteras. Med den föreslagna anordningen

deremot förledes lätteligen den rättsökande, i händelse vid hans besök

å kansliet domaren icke befinner sig derstädes eller i närheten, att

åsidosätta särskilda ansträngningar för domarens uppsökande och låta

bero vid förhandlingen med kanslibiträdet, hvilken omständighet åter

kan hafva till följd att, då domaren blir i tillfälle att granska hvad den

rättsökande iakttagit, den afsedda rättigheten befinnes vara ohjelpligt

förlorad. Den fara för rättsförlust, som förslaget härutinnan innebär —

en fara, som ytterligare ökas derigenom, att domaren, om kanslibiträde

hvarje söckendag finnes att träffa, icke i lika mån, som under nuvarande

förhållanden, torde känna sig manad, att så vidt möjligt undvika företagandet

af embetsresa under tiden för vads erläggande — utgör enligt

min uppfattning en så bestämd och så väsentlig olägenhet, att jag i

likhet med justitieråden Biliing och Hellström anser mig icke kunna

tillstyrka, att ifrågavarande förslag lägges till grund för lagstiftning i

berörda ämne; skolande detta dock icke hindra mig att ingå i granskning

af förslagets detaljer.

Hvad beträffar det ifrågasatta anställandet af kommissionär med

skyldighet att under tjenstemannaansvar gå allmänheten till hända i

vissa uppgifna afseenden, tvekar jag icke att tillstyrka en sådan inrättning,

vare sig förslaget i öfrigt står eller faller.»

I afseende å förslagets särskilda bestämmelser framstäldes följande

anmärkningar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

45

1 §•

På det allmänheten städse måtte kunna ega kännedom om orten,

der kansliet funnes, och de tider, å hvilka det hölles tillgängligt, ansåg

högsta domstolen det vara nödigt, att genom jemkning af bestämmelserna

i andra stycket af denna § tydligt föreskrefves, att ändring i sagda

hänseenden ej finge ske, innan underrättelse derom blifvit i stadgad

ordning kungjord.

3 §•

Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Hellström förenade

sig, yttrade: »Under åberopande af hvad jag ofvan anfört beträffande

åtskilliga delar af denna § anser jag mig här endast böra erinra att, i

händelse, på sätt af mig föreslagits, det moment, som inledes med

orden »i fall, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen», uteslutes, berörda

stadgande i konkurslagen bör undergå en mindre jemkning i öfverensstämmelse

med hvad uti nya lagberedningens förslag i ämnet egt rum.»

Justitierådet Bohman anförde: »Efter vanligt juridiskt språkbruk

innebär uttrycket »emottaga vad» att vad erbjudits och pröfvats lagligt,

men vid jemförelse mellan förevarande § och sista punkten af 5 §

framgår, att berörda uttryck här användes i annan betydelse. Vid

sådant förhållande torde uttrycket böra utbytas mot ordalag, som tydligare

angifva förslagets mening.

Då vadepenningar fått till kanslibiträdet aflemnas och detta dervid

handlat å domarens vägnar, synes en oerfaren rättsökande möjligen

kunna få den föreställningen, att, såsom fallet är när domaren sjelf

emottagit vadepenningarna, vadet är pröfvadt lagligt, så att han, ehuru

han ej kan genast erhålla vadebevis, icke beliöfver före vadetidens utgång

hos domaren förvissa sig om att laga former iakttagits. Till förekommande

af en sådan föreställning och deraf möjligen härflytande

rättsförlust, synes böra stadgas, att kanslibiträdet skall hafva skyldighet

att, när vadepenningar aflemnas, tillställa den vädjande sådant utdrag

af diariet, som i 5 § sista punkten omförmäles, och detta utan att begäran

derom af den vädjande framställes.

Enligt förslaget skall det åligga kanslibiträdet att, i fall som afses

i 7 § 2 mom. konkurslagen, meddela föreläggande för gäldenär att

afgifva förklaring öfver borgenärs ansökan om konkurs. Då emellertid

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

meddelandet af sådant föreläggande bör föregås af pröfning, huruvida

ansökningen är stäld till orätt domstol eller annat hinder för dess upptagande

förefinnes, samt en sådan pröfning ej kan anförtros åt ett

kanslibiträde utan juridisk bildning, torde det moment i förevarande §,

som börjar med orden »i fall, som afses» böra uteslutas.

Derest sådant uteslutande sker, torde 7 § 2 mom. konkurslagen

böra undergå eu mindre jemkning i öfverensstämmelse med hvad nya

lagberedningens förslag i ämnet innehåller.»

Justitierådet Norberg, som instämde i hvad justitierådet Billing

yttrat i fråga om befogenhet för kanslibiträde att utfärda stämning samt

att i visst fall meddela föreläggande för gäldenär att afgifva förklaring

öfver konkursansökan, ansåg bestämmelserna härom böra utgå.

Justitierådet Ilerslow biträdde den redan inom högsta domstolen

gjorda hemställan om uteslutande af det moment i denna §, sojn inledes

med orden »i fall, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen», samt om

deraf föranledd jemkning af hvad i nämnda lagrum finnes stadgadt.

4 §■

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Då i 3 § uttalas, att kanslibiträdet »handlar på domarens vägnar»,

lärer härmed enligt vanligt språkbruk förstås, att han uppträder såsom

domarens ställföreträdare och att följaktligen hans åtgöranden, åtminstone

i regel, ega samma giltighet, som vore de vidtagna af domaren

sjelf. Vid sådant förhållande synes det vara onödigt och mindre lämpligt

att ånyo i en sjelfständig § upprepa denna grundsats, i synnerhet

då ej i omedelbart samband dermed angifvas de inskränkningar, den

allmänna grundregeln är underkastad».

5 §•

Då kanslibiträdet uppenbarligen borde vara ej blott berättigad!,

utan jemväl pligtigt att på begäran meddela utdrag ur diariet, ansåg

högsta domstolen denna mening böra uttryckas tydligare än i förslaget

skett.

7 §’

Af samma skäl, som åberopats för uteslutande af 4 §, ansåg högsta

domstolen, att de i slutet af första stycket förekommande orden »och

vare det så gilt, som hade den förordnade sjelf det gjort», borde utgå.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 2.

Justitierådet Hellström yttrade vidare: »Då det i regel torde inträffa,

att den person, åt hvilken anförtros förordnande att hålla sådan

förrättning, som här afses, är anstäld såsom biträde hos den domare,

till hvilkens tjenstebefattning förrättningen hör, samt den förordnade

således i de allra flesta fall är i tillfälle att sjelf förskaffa sig kännedom

om hvad som å domsagans kansli kan rörande förrättningen hafva

förekommit, hemställer jag, att §:ns sista stycke måtte ändras derhän,

att domaren eller lians kanslibiträde tillförbindes gifva den förordnade

sådant meddelande, som här afses, allenast för det fall, att denne är

boende å annan ort än domaren eller eljest icke i tillfälle att taga del

af det å kansliet förda diariet.»

8 §•

Justitierådet Bohman, med hvilken justitierådet Hellström instämde,

yttrade:

»Då förslaget innefattar uttrycklig bestämmelse att klagan ej må

föras deröfver, att kanslibiträde meddeladt förordnande återkallas, men

motsvarande bestämmelse saknas i fråga om meddelande af sådant förordnande,

kan möjligen deraf dragas den slutsats, att klagan må föras

af den, som är missnöjd med ett meddeladt förordnande. Då denna

tolkning säkerligen icke öfverensstämmer med förslagets mening, bör

den förebyggas genom eu redaktionsförändring.»

9 §•

Justitieråden Her slom, Hellström, Billing och Bohman förenade sig

om följande yttrande:

»Stadgandet i förevarande §, att jemväl qvinna må förordnas till

kanslibiträde, innebär, att qvinna äfven må utfärda stämning. I detta

afseende står emellertid förslaget i uppenbar strid mot stadgandet i 3

§ af den utaf Kongl. Maj:t den It) juli 1899 utfärdade lag angående

ändrad lydelse af 11 kapitlet rättegångsbalken, enligt hvilket stadgande

till stämningsutgifvare må förordnas endast män; och då det ingalunda

synes lämpligt att redan nu göra afvikelse från nämnda nyss promulgerade

lag, samt det jemväl ur andra synpunkter torde vara synnerligen

olämpligt att åt qvinna anförtro sådant uppdrag som att vara kanslibiträde,

hemställes, att hvad förslaget i sådant hänseende innehåller

måtte uteslutas.»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

10 §.

Justitierådet Bohman yttrade: »Då någon bestämmelse om forum

för åtal mot kanslibiträde för tjenstefel ej finnes upptagen i förslaget,

torde meningen vara, att biträdet skall åtalas vid den underrätt, inom

hvars domvärjo felet blifvit begånget. Det skulle således ofta nog

komma att inträffa, att en domare skulle nödgas döma öfver en förseelse

begången af en hans ställföreträdare i tjensten. Detta torde

ingalunda vara lämpligt och det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke

till förekommande deraf det borde stadgas, att kanslibiträde i hvarje

fall skall för förseelse i tjensten svara inför rådstufvurätt.»

Justitierådet Hellström anförde: »Lika med justitierådet Bohman

anser jag det olämpligt, att forum för åtal mot kanslibiträde rörande

fel i tjensten är häradsrätt; men icke heller rådstufvurätt synes mig

lämpligen böra vara rätt domstol för dylikt åtal. Jag håller nemligen

före, att då kanslibiträde i sin tjenst handlar å domarens vägnar följdriktigast

är, att kanslibiträdet för tjenstefel äfven åtalas vid samma

domstol, der domaren, som han företräder, har att för embetsförseelser

svara, d. v. s. i hofrätt. Häremot kunna visserligen med hänsyn till

den ringa kompetens, förslaget fordrar hos kanslibiträdet, befogade anmärkningar

vara att framställa, men synes mig som om sådana anmärkningar

drabba just det felaktiga hos förslaget att ej hos kanslibiträdet

fordra juridisk bildning samt sålunda än ytterligare ådagalägga

den origtiga ståndpunkt förslaget i detta hänseende intager.»

11 §•

Justitierådet Bohman yttrade: »Att tillåta, det samma person, som

i egenskap af kommissionär har att å kansliet tillhandagå rättsökande

med uppdrags utförande, också skall i sin befattning såsom domarens

ställföreträdare ega vitsorda, huruvida stadgad ordning och tid iakttagits

vid uppdragets utförande, synes mig icke tillrådligt. Jag afstyrker

derför den föreslagna bestämmelsen att till kommissionär må kunna

antagas kanslibiträde eller dess suppleant.»

Justitieråden Herslow och Norberg hemstälde på de af justitieråden

Billing och Bohman anförda skäl, att den föreslagna bestämmelsen att

till kommissionär må kunna antagas kanslibiträde eller dess suppleant

måtte utbytas mot ett stadgande, som innebure uttryckligt hinder för

de ifrågavarande uppdragens förenande hos samma person.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majis Nåd. Proposition No 2.

49

2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen.

69 §.

Justitierådet Billing yttrade: »Då å inställel^pagen i konkurs rådrum

begäres för granskning af anmälda fordringar, skola, enligt 71 §

konkurslagen, bevakningshandlingarne under skriftvexlingstiden genom

rättens ombudsmans försorg tillhandahållas parterna, och i följd häraf

öfverlemnar domaren handlingarne eller åtminstone det ena exemplaret

af dem till ombudsmannen. Då nu i det föreslagna andra mom. af 69

§ intagits en bestämmelse, att, derest hinder mött att å inställelsedagen

anmäla bevakningshandlingar, som förut blifvit till kansliet ingifna,

jemväl dessa skola till rättens ombudsman öfversändas, så synes ett

dylikt tillvägagående lätteligen kunna leda till förveckling derigenom,

att dessa handlingar blifva med de i rätt tid anmälda sammanblandade.

1 öfrigt synes ändamålet med de försenade bevakningshandlingarnes

öfversändande vara något oklart, då enligt stadgandets lydelse rättens

ombudsman åligger, ej att fortskaffa handlingarne till borgenären, utan

allenast att meddela honom underrättelse derom att handlingarne icke

blifvit å inställelsedagen anmälda. För undvikande af onödig omgång

lärer lämpligen kunna så anordnas, att bevakningshandlingarne tills

vidare qvarblifva hos domaren; att underrättelse derom, att handlingarne

ej blifvit å inställelsedagen anmälda och att förty, derest fordringsanspråket

fullföljes, efterbevakning är af nöden, genom rättens ombudsman

i den föreslagna ordningen tillställes borgenären; samt att i detta

fall efterbevakning må anses gjord derigenom, att borgenär till domaren

ingifver skriftlig anmälan om sin önskan, att den förut anmälda bevakningen

må såsom efterbevakning behandlas.»

Justitierådet Herslow var ense med justitierådet Billing beträffande

den af honom föreslagna anordningen i afseende å bevakningshandliugar,

som före inställelse dagen ingifvits till kansliet, men icke kunnat å

nämnda dag föredragas.

73 §.

Justitierådet Bohman yttrade: »Att ålägga rättens ombudsman att

lemna borgenär, mot hvars bevakning jäf gjorts, underrättelse om jäfvets

innehåll torde, i betraktande af den ofta förekommande svårigheten

att korrekt återgifva jäfsanmärkningens innehåll och den skada,

Bill. till Riksd. Prof. 1 Band. / Afd. 2 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

ett dervid begånget fel kan medföra, ej vara att tillstyrka. Ombudsmannens

åliggande uti ifrågavarande hänseende bör derför inskränkas

till meddelande om att jäf gjorts, om orten hvarest handlingarne hållas

parterna till hända samt om tiden och stället för sammanträdet inför

ombudsmannen.

För det fall attpUorgenär stält ombud för sig torde underrättelsen

böra tillsändas detta i stället för borgenären sjelf.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Hellström, Norberg

och Herslow instämde, anförde: »Att den redan nu på många håll iakttagna,

gagneliga plägseden, att borgenär, mot hvars bevakning jäf gjorts,

om förhållandet erhåller underrättelse genom rättens ombudsman, varder

i lagen såsom allmänt gällande regel fastslagen, lärer ej kunna anses

annat än såsom synnerligen välbetänkt. Deremot måste jag för min

dol betvifla lämpligheten deraf, att underrättelsen skall angifva jäfvets

innehåll, nemligen för så vidt detta stadgande ej skall anses innefatta

skyldighet för rättens ombudsman att ord för ord återgifva jäfvet. Att

meningen emellertid ej är sådan, framgår af de begagnade ordalagen,

och en dylik skyldighet kunde måhända ock i vissa fall blifva mer än

skäligt betungande för rättens ombudsman. Men att uppdraga åt honom

att i omskrifning och förkortning framställa jäfvet synes kunna hafva

rätt betänkliga följder. Uppenbarligen kommer nemligen i regeln borgenären

att nöja sig med den erhållna redogörelsen och rätta sitt görande

och låtande derefter. Nu visar emellertid erfarenheten, hurusom ofta nog

jäf emot bevakningar äro affattade i så sväfvande och tvetydiga ordalag,

att det, helst för den, som ej besitter ett högre mått af juridisk

insigt och erfarenhet, erbjuder rätt stora svårigheter att gifva dem

deras rätta tydning. I betraktande häraf torde — för den händelse

det ej anses lämpligt att ålägga rättens ombudsman skyldighet att tillställa

borgenär ordagrann afskrift af jäf mot hans bevakning — rådligast

vara att inskränka hans åliggande till att meddela underrättelse

derom, att jäf mot bevakningen förekommit.

Stundom äro jäfsanmärkningar så allmänt hållna, att de icke hänföra

sig till någon viss bevakning, såsom då yrkande göres att olaga

beräknad ränta eller begärd förmånsrätt, som saknar stöd i lag, ej må

godkännas. För sådan händelse torde ifrågavarande stadgande ej vara

afsedt, och det synes derföre lämpligt att genom någon jemkning af

uttrycken tydligt angifva, att underrättelsepligten gäller allenast jäf,

som afser viss bevakning.

Slutligen hemställes, huruvida ej för det fall, att borgenär för

sin rätts bevakande stält ombud, underrättelse om jäf borde meddelas

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 2.

detta i stället för borgenären sjelf. Lämpligheten af eu dylik föreskrift

framträder särskilt i fråga om borgenär, som är boende å utrikes ort.»

3:o) Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om

boskilnad den 1 juli 1898.

Högsta domstolen lemnade detta förslag utan anmärkning.

4:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående

undanskiftande af egendom i död makes bo den 18 september 1862.

Högsta domstolen lemnade detta förslag utan anmärkning.

5:o) Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i

förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

12 §.

Då syftet med den föreslagna ändringen uppenbart vore allenast,

att borgenär, som till domsagans kansli ingifvit anmälan om sin fordran

så sent, att densamma ej kunde blifva å inställelsedagen föredragen,

skulle hafva förlorat sin talan mot gäldenär, som vore i god tro, men

de använda ordalagen innebure, att enahanda påföljd skulle inträffa i

fråga om hvarje än så tidigt anmäld fordran, i händelse den af någon

anledning, t. ex. förbiseende, råkade att icke blifva å inställelsedagen

föredragen, hemstälde högsta domstolen om en redaktionsändring, som

åt den åsyftade meningen gåfve ett tydligare uttryck.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 29 november 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claeson,

Crusebjörn,

Odelrebg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Justitieråden: Hellström,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Högsta domstolens genom no te ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 28 april 1899 inhemtade utlåtande öfver de vid

samma protokoll fogade förslag till:

1) lag om domsagas kansli;

2) lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen;

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad

den 1 juli 1898;

4) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid

dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande

af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

5) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen

om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

:

»Såsom af den lemnade redogörelsen framgår, hafva de anmärkningar,

som inom högsta domstolen af särskilda ledamöter riktats mot

hufvudgrunderna i den föreslagna lagen om domsagas kansli, hufvudsakligen

gått ut derpå, att anställandet af ett kanslibiträde med så ringa

qvalifikationer och så inskränkt befogenhet, som i förslaget förutsättas,

endast i mycket ofullständig grad skulle afhjelpa nu rådande olägenheter,

men kunde befaras komma att stundom, då det gälde vigtiga

intressen, medföra rättsförlust för allmänheten.

Otvifvelaktigt skulle det i flera hänseenden vara fördelaktigt, om

man kunde fordra juridisk bildning såsom kompetensvilkor för kanslibiträdet

och i sammanhang dermed utvidga biträdets befogenhet, men

å andra sidan torde, såsom en ledamot i högsta domstolen yttrat, uppställandet

af en sådan fordran komma att medföra kostnader, som ej

stode i rimligt förhållande till de fördelar, som derigenom kunde vinnas.

I allt fall lärer det med hänsyn till kostnaderna icke finnas någon utsigt

att för närvarande kunna genomföra en lagstiftning i ämnet med

ovilkorlig fordran på sådana qvalifikationer hos kanslibiträdet, Frågan

synes derför endast vara, huruvida icke redan en anordning i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad förslaget innehåller skulle medföra så stort

gagn, att den är förtjent af att vinna godkännande. Att den nuvarande

bristen på bestämmelser i ämnet kan medföra betydande olägenheter,

lärer vara obestridligt och har af nya lagberedningen i motiven till dess

förslag till lag angående domsagas kansli närmare framhållits. Äfven

om dessa olägenheter hittills ej visat sig i något mera afsevärdt omfång,

torde dock de fall, i Indika rättsökande gått förlustiga sin rätt,

derför att domaren ej kunnat anträffas, icke vara så sällsynta, som man

stundom velat påstå.

Såsom framgår af de yttranden öfver nya lagberedningens ofvanberörda

förslag, som på sin tid infordrades från, bland andra, häradshöfdingarno

i riket, hvilkas sakkunskap i denna fråga icke torde kunna

bestridas, hade det långt öfvervägande flertalet af dem icke något utt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

erinra mot förelagets hufvudgrunder, kvilka öfverensstämde med det nu

förevarande förslagets, särskild!, derutinnan att juridisk bildning icke

uppstälts såsom kompetensvilkor för kanslibiträdet. I flera af dessa

yttranden frambölls äfven, att en lagstiftning i den rigtning förslaget

inneböll vore af behofvet påkallad. Så har af åtskilliga härad skofdingar

uttalats, att det icke torde med fog kunna bestridas, att verkligt behof

förefunnes för införande af bestämmelser, hvarigenom visshet bereddes

rättsökande att kunna under bestämd tid hvarje dag å domsagas kansli

träffa domaren eller någon, hvilken egde behörighet att å hans vägnar

emottaga och utlemna handlingar med mera dylikt. Under förhandlingarne

vid innevarande års riksdag angående lagen om vissa ändringar

i rättegångsbalken anfördes ock från skilda håll exempel på rättsförlust,

som tillskyndats parter, derigenom att de i följd af domarens frånvaro

icke kunnat inom lagstadgad tid erlägga vad.

De bestämmelser i det föreliggande förslaget, livilka inom högsta

domstolen väckt betänkligheter såsom egnade att för allmänheten medföra

fara för rättsförlust, synas hufvudsakligen vara dels stadgandet

att lagligheten af vad, som kanslibiträdet mottagit, efteråt skall pröfvas

af domaren, och dels föreskrifterna i 6 §, att der någon på domaren

ankommande åtgärd skall vidtagas inom viss tid efter det ärende inkommit,

tiden är att räkna från den dag, då domaren egt tillfälle att

taga kännedom om ärendet, samt att, der åtgärden skall vidtagas å

viss, redan bestämd dag, på sakegarens eget äfventyr skall komma, om

domaren ej blir i tillfälle att taga kännedom om ärendet så tidigt, att

åtgärden kan å den bestämda dagen vidtagas.

Väl må det medgifvas, att fall kunna inträffa, då, på sätt anmärkt

blifvit, af dessa bestämmelser kan komma att föranledas rättsförlust,

men faran härför torde dock af flera skäl vara ganska ringa. I förslagets

sista paragraf föreskrifves uttryckligen att, genom hvad i förslaget

är stadgadt, ej göres någon inskränkning i domares skyldighet

att i embetsärenden sjelf tillhandagå rättsökande. Man torde derför

kunna antaga att, äfven efter införandet af kanslibiträden, domaren

kommer liksom hittills att, der han ej är af laga förfall hindrad, i allmänhet

dagligen vara tillgänglig för de rättsökande och genast taga

befattning med ärenden, som påkalla någon åtgärd af honom sjelf.

Vidare innehålles i 6 §, att det åligger domaren att dagligen eller, der

till följd af embetsresa eller annan laga orsak, hinder derför möter, så

snart hindret upphört, taga del af det utaf kanslibiträdet förda diariet

samt derefter med inkomna ärenden vidtaga den åtgärd, som på domaren

ankommer. Häraf torde följa, att den ofvan anmärkta föreskriften

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att, derest sådan åtgärd skall vidtagas inom viss tid efter det ärendet

inkommit, tiden räknas från den dag domaren egt tillfälle att taga

kännedom om ärendet, i allmänhet icke kommer att vålla något afsevärdt

uppskof med åtgärdens vidtagande. För öfrigt lärer väl i de

större domsagorna, der domaren har minst två juridiskt bildade biträden,

regeln blifva, att ett af dem förordnas till kanslibiträde; och äfven

beträffande de mindre domsagorna, der sådan anordning ej blifver möjlig,

torde man med allt fog kunna antaga, att domaren tillser, att ej

annan erhåller förordnande som kanslibiträde än den, som är nog förfaren

att kunna nöjaktigt fullgöra de skäligen enkla göromål, som enligt

förslaget skulle åligga sådant biträde. Föreskriften att, der åtgärd skall

vidtagas å viss vid ärendets inkommande redan bestämd dag, det kommer

på sakegarens eget äfventyr, om domaren ej blifver i tillfälle att

om ärendet taga kännedom så tidigt, att åtgärden kan å den bestämda

dagen vidtagas, är dessutom uppenbarligen icke föranledd af någon

bristande kompetens hos kanslibiträdet utan nödvändiggöres deraf, att

domarens embetsförrättningar hållas å olika platser och att det således

stundom måste inträffa, att den åtgärd, som bör vidtagas med inkommande

ärende, skall ske å annan ort än der kansliet är beläget. 1

dylikt fall kan det tydligen lätt inträffa att, äfven om ärendet inkommer

å kansliet inom den bestämda tiden, åtgärden ändock ej kan då

vidtagas. Så måste ju i regel förhållandet blifva, om domai’en vid

ärendets inkommande redan afrest till förrättningsplatsen. Ett stadgande

sådant som det föreslagna blifver derför erforderligt, hvilken

kompetens man än fordrar hos kanslibiträdet.

I betraktande af hvad nu blifvit anfördt, synas de betänkligheter,

som inom högsta domstolen uttalats mot förslagets hufvudgrunder, ej

böra föranleda någon ändring deri.

Med anledning af hvad i öfrigt blifvit inom högsta domstolen

vid de särskilda lagförslagen erinradt, hafva desamma funnits böra i

vissa delar jemkas.

Sålunda har beträffande förslaget till lag om domsagas kansli i 1

§ föreskrifvits, att vid förändring af platsen för kansliet eller tiden, då

det hålles tillgängligt, underrättelse derom skall kungöras minst 14

dagar innan förändringen sker. I 2 § har uttryckligen utmärkts, att

å tid, då kansliet skall hållas tillgängligt, antingen domaren eller kanslibiträdet,

ovilkorligen skall vara der tillstädes.

Då högsta domstolens samtliga ledamöter funnit det icke böra

anförtros kanslibiträdet att i fall, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen,

meddela föreläggande för gäldenär att afgifva förklaring öfver borga;-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

närs ansökan om konkurs, liar stadgandet i 3 § om behörighet för

kanslibiträdet i sådant afseende uteslutits. I sammanhang dermed torde

det, såsom ock i högsta domstolen erinrats, blifva nödigt vidiaga sådan

jemkning i nämnda moment af konkurslagen, att tiden för ingifvandet

af bevis om ansökningens delgifvande med gäldenären skall räknas från

det föreläggandet meddelades och ej från det ansökningen gjordes.

För undvikande af upprepning har ur 3 § uteslutits hvad der uttalats

om att kanslibiträdet handlar på domarens vägnar, hvarjemte i 4

§ tillagts en hänvisning till de i förslaget stadgade undantag från den

i paragrafen uttalade regeln, att kanslibiträdets åtgöranden ega samma

giltighet som vore de vidtagna af domaren sjelf.

I 5 § har i enlighet med gjord anmärkning vidtagits sådan jemkning,

att der tydligen utsäges, att kanslibiträdet är pligtigt att meddela

utdrag af diariet. Med anledning af den inom högsta domstolen uttalade

farhågan, att en oerfaren rättsökande, som aflemnat vadepenningar

till kanslibiträdet, möjligen kunde få den föreställningen, att vadet

vore pröfvadt lagligt, har vidare i 5 § föreskrifvits, att, då kanslibiträdet

mottager vad, utdrag af diariet, ehvad begäran derom framställes eller

ej, skall utan afgift meddelas och deri tilläggas erinran att, der vadet

af domaren pröfvas lagligt, vadebevis af honom utfärdas.

Vid 9 § hafva fyra af högsta domstolens ledamöter ansett, att

stadgandet om qvinnas behörighet att erhålla förordnande såsom kanslibiträde

borde uteslutas. Denna uppfattning kan jag icke dela. I flera

domsagor torde nemligen förhållandet vara sådant, att domaren har

qvinligt skrifbiträde, som förvärfvat nog förfarenhet att kunna tjenstgöra

såsom kanslibiträde eller åtminstone såsom suppleant upprätthålla

befattningen för kortare tider, under det att det ofta skulle vara förenadt

med stor svårighet att anskaffa en för befattningen lämplig

man. Också har det öfvervägande flertalet af häradshöfdingarne icke

haft något att erinra mot ifrågavarande stadgande. Den bestämmelse,

som genom lag den 14 juni innevarande år infördes i 26 kap. 1 § rättegångsbalken

om skyldighet för häradshöfding att skriftligen förordna

någon, hos hvilken vädjas må, då häradshöfdingen ej träffas i sin bostad,

är ock så affattad, att något hinder för häradshöfdingen icke finnes att

lemna detta uppdrag åt qvinna.

Med anledning af de betänkligheter, som inom högsta domstolen

uttalats mot det föreslagna stadgandet, att kanslibiträde eller dess suppleant

skulle kunna förordnas till kommissionär vid kansliet, har jag

ansett nämnda stadgande icke böra bibehållas. Vid sådant förhållande

saknas emellertid anledning att i förevarande lag meddela några be
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kong}. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 2.

stämmelser om anställandet af kommissionär; och liar i följd häraf 11

8 i det remitterade förslaget uteslutits.

Hvad vidkommer förslaget till lag om ändrad lydelse åt vissa §§

i konkurslagen hafva de inom högsta domstolen framstälda anmärkningar

i hufvudsak iakttagits. Då den ändring i 142 § konkurslagen,

som i det remitterade förslaget afses, redan blifvit genomförd medelst,

lag den 5 juli innevarande år, har denna § ur förslaget uteslutits.

Ö Hvad'' af högsta domstolen blifvit anmärkt mot. den föreslagna

lydelsen af 12 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription

och om årsstämning synes enligt min uppfattning icke böra. föranleda

någon ändring i förslaget. Det synes mig nemligen vara i tull

öfverensstämmelse med ändamålet med årsstämnmgsförfarandet, att en

borgenär hvilkens fordran icke blifvit å inställelsedagen föredragen

och således icke omförmäles i det dervid förda protokoll, skall hafva

förlorat sin talan mot gäldenär, som är i god tro. År orsaken dertill

att fordringen icke blifvit föredragen att söka i någon försummelse hos

domaren eller kanslibiträdet, eger borgenären tydligen att kräfva skadestånd

af den försumlige. . , . J„ .

Slutligen tillåter jag mig erinra, att de föreslagna bestämmelserna

om domsagas kansli påkalla upphäfvande af hvad 26 kap. 1 § rättegångsbalken

enligt dess lydelse i lagen den 14 juni 1901 innehaller

om skyldighet för häradshöfding att förordna någon, hos hvilken ma

vädjas, då häradsliöfdingen ej träffas i sin bostad; och torde framdeles

särskild! förslag om sådan ändring af nämnda lagrum fa för Eders

Ivongl Maj:t framläggas, likasom det för genomförande åt Jagen om

domsagas kansli erforderliga anslag torde få i sammanhang med regleringen

af andra hufvudtitelns stat för Eders Kongl. Maj:t anmälas.»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgilna

yttrandet affattade förslag till

*1) lag om domsagas kansli;

2) lag; om ändrad lydelse af vissa §§ i koiikurslagen;

3) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den

1 juli 1898; , , „ i

4) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, sa

ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo; samt .

5) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i forordningen

don 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

och homstäldo departementschefen, att förslagen måtte, jerolikt 87

Bihang till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande

Iramläggas. °

Justitierådet Hellström hänförde sig till hvad han vid ärendets

behandling i högsta domstolen yttrat, i den mån det ej vid förslagens

omarbetning vunnit beaktande.

Justitierådet Westring åberopade det vid förslagens granskning i

högsta domstolen af justitierådet Billing afgifna yttrande i de defar

hvari de nu framlagda förslagen afveke från de i samma yttrande uttalade

asigter.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens

hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans

Maj:t Konungen förordna, att till Riksdagen skulle

aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan

litt. B vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1002.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.