Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kaj), jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökning slag en samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol

1902-01-24 · 86 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 78 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1902:24, Med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kaj), jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökning slag en samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 24.

1

N:o 24.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till

lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till

lag om ändring i 14 kaj), jordabalken, till lag om ändring

i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse

af 49 § utsökning slag en samt till lag om ändrad

lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol; gifven Stockholms

slott den 24 januari 1902.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemnlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handel

sböeker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Hj. L. Hammarskjöld.

Pilt. till RiM. Prot. 1902. 1 Sond. 1 A fä. 20 Höft. (A:« 24).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Katigt. Nåd. Proposition No 24.

Förslag

Lag

om ändring: i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken

skola upphöra att gälla, samt att 17 och 81 kapitlen äfvensom nedannätnnda

delar af 10, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla följande

lydelse:

1« KAP.

3 §.

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskild! beslut deröfver.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag

slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed

clömes, då ege, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall

förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild

klagan, der han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till

rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller

fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens

behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner

underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.

4 §•

ti) / f < * >

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela

slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, der det kan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Skef det ej, skall, utan

hinder deraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,

der ej, i tvistemål, andra parten yrkar att målet skall hvila i afbidan på

utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt.

»Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen

gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller fyllnadsed

dömas, förrän hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan,

eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.

9 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.

17 KAP.

Om bevisning inför rätta,

i; 1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund

deraf hvad i målet bör hållas för sant.

2 §■

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege

rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta

eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare

vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet

är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

Gör parten sannolikt, att erkännandet vant föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkoipmit genom ,tvång eller förledande, skall erkännandet

vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande, pröfve

rätten med afseende å de skal, som för återkallelse!! åberopas, och öfriga

omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom

återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lenmas utan afseende,

ehvad det återkallas eller icke.

4 §•

I brottmål ege rätten, med hänsyn till hvad i öfrig! förekommit i

målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis må

tilläggas parts erkännande.

5 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa, ege begära stämning å vittnet

hos den, som det eldigt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till

rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart

och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare

ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,

eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift ä parterna och målet äfvensom

tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller

besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.

8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl tillämpning

i fråga om stämning å vittne.

År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå

att han ej är stämd, pligtig att. aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

b §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från och

med tio till och med två hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid

vite ätt inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten hemtas.

I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hemta

vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla

vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller kominer eljest frågan

derom att förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter

eller fällas att utgifva vite.

7 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §•

Eget- den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

1 mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der

han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets

utgång.

Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må han

ändå ej höras såsom vittne. Embets- eller tjensteman eller den, som är

förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan

allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning, vare

dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott, som blifvit emot

honom begånget under utöfningeu af embetet, tjensten eller uppdraget,

afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra talan och annat vittne

ej är att tillgå. 1 fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot två eller

flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af dem må

vittna om det, som blindt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående brottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

:.. i,..,! \ .i,-,,,,.!..;,'';..,, i :

9 §•

Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan i

målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene är den andres

broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i svågerlag i ty att

den ene är eller varit gift med den andres syskon, vare i det mål jäfvig att

vittna; dock må, då fråga är om brott, som blifvit föröfvadt emot två eller

flere, den, som till någon af målsegandena står i det förhållande nu är

sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det, som händt annan målsegande.

Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till målsegande,

hvilken ej förer talan, eller till annan, som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna

i målet, pröfve rätten efter omständigheterna i hvarje särskild^ fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet men sjelf icke eger sådan del i saken, som

enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta

eller skada.

10 §.

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt förtroende,

må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt; dock

må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande förpligtas

att aflägga vittnesmål.

11 §•

Inipn vittne höres, efterfråga rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning

att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet förebringa

den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras, innan

sådan upplysning vunnits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

7

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet

är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten.

om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan dag,

och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet

blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå, å den

dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att vidare rådrum för

sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvig!, pröfve rätten,

då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §.

I •, • i . : *’ 1 . >: ; -t,; > :‘ • i .. ■ *>i '' j . t , . • . . > ; ii i • < - • : •

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist ;

hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken

vittnet stål’ i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag eller

särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad lian på grund af

embete, tjenst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om sådant

höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin

förpligtelse. Ej heller må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i

rättegång eller deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande

höras såsom vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig

förtrodt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: ».Tåg N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i

denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller

förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår

edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom

erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huruvida

vittnet må utan ed höras. Tillätes det, varde vittnet erinradt, att

dess förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig

bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till

vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra inedgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förrän i målet är dömdt, gifve det

strax rätten tillkänna.

16 §■

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller annan

orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess berättelse

genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten förordna, att

parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §.

Äro vittnen liera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, -som senare skall höras.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

9

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena

till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege

rätten förordna om vittnets inkallande.

18 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut

aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga,

pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet

ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf låter sig

rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning,

som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sammanlagdt

belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre

tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt,

skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom

fyra veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom hvad om

urtima oting för ransakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,

eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan beslut, hvarigenom

vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är vittne i häkte

insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan efter

ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hemtadt, skall

sjelf vidkännas hemtningskostnaden. Kallas någon att aflägga vittnesmål

vid annan domstol än den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt

hemvist, och är detta beläget på längre afstånd än fem nymil från det

ställe, der förhöret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig

Bill. till Riksd. Prof. 19U2. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och

åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon

del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Har

rätten, eldigt hvad i 17 § sägs, förordnat om vittnes inkallande, ege rätten

jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem ersättningen till

vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, der allmän

åklagare å tjenstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.

21 §•

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme tilllika,

efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt, i sin bostad. När förhöret hålles

af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

23 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af

annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.

Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas,

ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

11

24 §.

Har rätten jemlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid

annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för

förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande

tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att om

dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan vid

förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde förhöret

instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne

höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller skall i

sådant mal rätten halla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser; åligge

den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den tilltalade,

der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret

instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vittnet

åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att

aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten anledning

förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet eger

skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid

den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller af skälen

för vittnets vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande eger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, der

giltiga skäl visas. Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret

skall hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse

hvad derom är särskildt stadgadt.

O

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ,N:o 24.

27 §.

o

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin

domareed, om han vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner

han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående omständighet,

hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten, huruvida

det må ske. Finnes sökandens rätt bero deraf, att vittnet höres, och

afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller skamlig

gerning, värde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner rätten särskild

omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan, hvars rätt kan vara

beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte rätten genom sökandens.

försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen

skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här

är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars

domvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, der

ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.

30 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning

är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner

det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller

äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. Är den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han skall

till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

31 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande

af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan

rörer, eller nämne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet

kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å embetes vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten

hålla honom dertill medelst vite.

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å embetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne

rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga ed,

att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som

honom i målet lemnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående

ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden derefter lämpad; och må i ty fåll eden afläggas vid den underrätt,

som för den sakkunnige är lägligast.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad

särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden men stanna å deri, som vid målets slut rätten

finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning i

fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst

föremål anlita biträde af sakkunnig-.

* 35 §.

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,

galle derom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så

ock hvad vitsord den i målet eger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

38 §.

15

tinnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten

såsom egare af handlingen eller delegare deri eller på grund af aftal eller

särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skärskådande,

vare, der handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande

målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pligtig

att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare, der handsom

Pai>t åberopas, är upprättad att lända till efterrättelse i något

rättsförhållande, som parten rörer, eller den innefattar meddelande, som i

fråga om något parternas rättsförhållande af endera parten aflåtits till den

andre , eller till någon, som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person

till någondera parten.

39 §.

• j ^eroPar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som tinnes

i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten °ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej der

fråga ar om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att

antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända

innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 | ornförmäler,

till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling

pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.''

År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite

före; dock ma ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

törel agdt.

41 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt

skall ej ega tillämpning å den, som å erabetes vägnar innehar handling

hvilken till bevis i målet åberopas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

42

Den, som jemlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den i

hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.

Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag

af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår

saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten

pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut

om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i

verkställighet lika som laga kraft egande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtiga!’ föremål, som ej lämpligen kan

till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som

jemlikt 34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten

en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten

att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om vittnens

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

17

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten ege

ock, der det tinnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,

och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

46 §.

Är i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till

sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med

ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,

som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,

när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af

medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda

anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller

att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas derigenom, att andra parten med ed

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 1 Sami. ’ 1 Afd. 20 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom att,

om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål.

49 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill

föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller bekräftandet

till en del af det eden angår.

50 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad, ege rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på

grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra

framställning derom sist å den dag, då till eden dömes. År i mål, som blifvit

anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne hofrätten

eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd af

sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle hvad

angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. År

viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom

parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet

vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning

till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats

hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft, sätte

rätten ut ny dag för edgången, derest den part, hvilken eden ålagts, ej

genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag deråt

brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant

mig Gud hjelpe till lif och själ».

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

19

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt

och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

53 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,

der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

54 §.

År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr

än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest blifvit

satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan, och den

domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller

deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol, der

målet blifvit anhängiggjordt.

År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande

i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den omständighet,

hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt; flhner rätten edgång ej böra ega rum, och är i målet

ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afseende,

döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas kan; och

pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda bekräftat.

Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars

mätas kan.

58 §.

Aro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,

eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång deraf

beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;

dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig

medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig

våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska språket,

må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är

särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke

kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

25 KAP.

5 §.

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom undérrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända

till efterrättelse hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

21

i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt

lag må särskild! öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.

Lag samma vare, der i fråga, som rörer fullmägtig eller vittne eller annan,

som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt utslag

meddelat beslut af beskaffenhet att, der det under rättegången gifvits, särskild

klagan varit, tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut,

som, der det under rättegången gifvits, kunnat särskilt öfverklagas,

skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i

hufvudsak en; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i

hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.

7 §•

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt

beslut, deröfver särskild klagan ej är tiflåten, ege han allenast i

sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under

hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom

blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang dermed talan

fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på

frågan om edgången inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver

beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet

komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att

till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §•

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed

eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan

deremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken hofrätt

ändring bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom

hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten sålunda

föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till

efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss

är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant af
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

seende iakttagas bör, värde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt

lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,

varde den af honom meddelad.

30 KAP.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten

instämdt tvistemål skall, der ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos

Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver

hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången

stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt

utslag ansedt.

4 §•

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej

klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,

vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang

med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.

31 KAP.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §•

Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts

hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

23

skäl, att den försutna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka

resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig

förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,

eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som eger laga kraft, bör häfvas, då ege han ock söka resning i

målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,

sökas af annan än den tilltalade, der brottet är sådant, att efter viss

tid straff förfaller i händelse åtal ej egt rum, ej heller der fråga är om

förräderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott

eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen.

3 §•

Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvar Konungen

efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,

huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, der det ej af

Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet

förut handlagt; och ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra,

när skäl dertill äro.

4 §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,

innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan dermed jemförlig

felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl tillåtet

att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig

rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter ty i

3 § är sagdt.

5 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter

förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål/

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,

förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

6 §•

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas

till nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning

särskild undersökning, förordnar Konungen derom.

7 §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats

efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konungen

annorledes förordnar.

8

I brottmål ege ej allmän åklagare i annat hänseende än så vidt angår

ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf söka resning, der

han ej tillika är målsegande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter

vara för handen, att resning bör sökas, ege han derom förordna.

Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de särskilda

stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.

rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock att

hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 Maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Tillika upphäfves förklaringen den 14 Oktober 1892 af allmänna lagens

stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen

den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad i

afseende derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i

visst fall göra sig urtjufva.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Måd. Proposition N:o 24.

25

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse

i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

1903; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

äldre lag tillämpas.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1902. 1 Sami,

1 Afd. 20 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes fränder,

att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att

det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes

arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,

och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och

barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar

barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

27

Förslag

till

Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,

som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

1903; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböeker

och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§

i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,

skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången

af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej

annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

29

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 §

eller 30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör

såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet

såsom lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, der talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas i

rättegångsbalken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i ären
den,

som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 Mars 1899 om handräckning

åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 Mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren

dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,

varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År

fråga om granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flyttbart

föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för ärendets

företagande underrättas, der han ej sjelf skall afhöras eller något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken

dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan

underrättelse.

6 §•

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten dervid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1903; dock skall i ärenden,

som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

31

I r '' ''

Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

hållet inför Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet å Stockholms slott den 11 oktober

1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Ivrusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anförde i

underdånighet:

»I skrifvelse den 23 april 1898 har Riksdagen anhållit, att Eders

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till skärpta ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Dervid

har Riksdagen tillika framhållit, att i samband med dylik skärpning borde,

till förebyggande af alltför stora olägenheter af vittnespligtens fullgörande,

vidtagas åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vittnesbevisnings förebringande. I sådant afseende har Riksdagen ansett

lämpligt att bestämmelser infördes derom, att föreläggande, hvarigenom uteblifvet

vittne vid vite ålades inställelse, skulle vittnet delgifvas, att vittne under

vissa förhållanden skulle vara berättigad! att bekomma förskott å vittnesersättning,

att vittne skulle ega rätt att anföra besvär öfver beslut, hvarigenom

böter eller viten för utevaro vittnet ådömts, samt att. böter af nyssnämnda

slag skulle gå åter, der vittnet visade laga förfall.

Hvad sålunda blifvit af Riksdagen ifrågasatt står, såsom ock i dess

skrifvelse framhållits, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande

stadganden i den år 1897 framlagda propositionen med förslag till lag

angående bevisning inför rätta. Den omständigheten, att sålunda vissa

af de frågor, som i nämnda förslag berördes, nu åter bragts å bane, synes

mig gifva anledning att öfverväga, huruvida icke det i förslaget behandlade

ämne må kunna i sin helhet tagas under förnyad behandling.

Såsom bekant blef berörda förslag af Första Kammaren godkändt men

tillvann sig icke bifall af Andra Kammaren. Den obenägenhet mot förslaget,

som i sistnämnda kammare visade sig, synes, att döma af hvad som förekommit

vid frågans behandling derstädes, haft sin grund i den uppfattning, att med

nuvarande anordning af underdomstolarne och förfarandet derstädes det

ej vore rådligt att i den omfattning förslaget innebar afskaffa de regler,

hvilka tjenat domstolarne till ledning i afseende å bedömandet af förebragt

bevisning, samt att affatta! ngen af förslagets 1 §, som innebar rätt

för domstolen att fritt pröfva verkan af bevisningen, skulle gifva domaren

magt att efter sitt subjektiva tycke afgöra hvad som vore bevisadt i en

rättegång.

Väl torde antydda betänkligheter näppeligen varit grundade, då,

såsom upprepade gånger blifvit framhållet, den föreslagna lagen i afseende

å bevispröfningen hufvudsakligen åsyftade att stadfästa grundsatser, som

redan gjort sig gällande i rättskipningen. Men å andra sidan synes det

ej heller vara oförenligt med förslagets allmänna ståndpunkt att i detsamma

vidtaga sådana jemkningar, att de anförda anledningarna till

missuppfattning undanrödjas. Vid sådant förhållande och med hänsyn

till de väsentliga framsteg förslaget i flera hänseenden innebär synes

mig denna lagstiftningsfråga böra åter upptagas; och har, vid förnyad

granskning af förslaget, detsamma funnits, efter vidtagande af ofvan

antydda jemkningar, kunna i öfrig! lemnas till sitt hufvudsakliga innehåll

orubbadt.

Efter det förslaget senast förevar till behandling hafva emellertid

vissa andra vigtiga delar af processlagstiftningen — nämligen frågorna

om stämning, om invändningar i rättegång och om fullföljd af talan i

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

högre rätt — blifvit föremål för revision; och har dervid i afseende å de

nya bestämmelsernas yttre form och uppställning funnits lämpligt att låta

desamma ingå i rättegångsbalken i stället för de äldre stadganden, som

af dem ersatts. Med hänsyn härtill synes det önskvärdt, att jemväl den

nya lagstiftningen angående bevisning — i stället för att, såsom eldigt de

tidigare förslagen, erhålla formen af en från rättegångsbalken fristående

lag — införlifvas med sagda balk, der den i sådant fall bör inrymmas i

17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehåller emellertid för närvarande, utom lagstadganden

om bevisning, jemväl vissa föreskrifter angående ett helt annat

ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol afgjorts.

Vid omarbetande af kapitlet synes man alltså ej kunna undgå att

till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma till

sitt innehåll stå i närmaste samband med de i rättegångsbalkens 31 kap.

gifna stadganden om återställande af försuten tid och återbrytande af

laga kraft egande dom, samt, på sätt högsta domstolen nyligen i ett der

förehafdt lagärende erinrat, dessa stadganden måste anses föråldrade och

delvis komna ur bruk, har en revision jemväl af 31 kap. ansetts i detta

sammanhang böra företagas, dervid de af lagkomitén och äldre lagberedningen

äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande afgifna

förslag funnits kunna tjena till hufvudsaklig ledning.

1 öfverensstämmelse med hvad nu anförts har inom lagbyrån utarbetats

förslag till lag om ändrad .lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken,

hvilket förslag jag tillåter mig att i underdånighet anmäla;

och har jag dervid att redogöra för de afvikelse!-, hvilka nu föreslagna

stadganden i 17 kap. innebära i förhållande till det för 1897 års Riksdag

framlagda förslaget angående bevisning äfvensom för de hufvudsakliga

grunderna till de föreslagna bestämmelserna i 31 kap.

Till undvikande af den missuppfattning i afseende a domarens ställning

till bevispröfningen, hvartill förut berörda bestämmelse i 1 § af

1897 års förslag förmenats kunna föranleda, har denna bestämmelse utelemnats,

och det förbehåll, som i 2 punkten af samma § var gjordt beträffande

den fortfarande giltigheten af särskilda föreskrifter angående

verkan af visst slag af bevis, har vid sadant förhållande i detta sammanhang

blifvit öfverflödigt. Jemväl den i sista punkten af paragrafen upptagna föreskriften,

att rätten skulle i sin dom angifva de hufvudsakliga skäl, hvarpå

den grundade sin öfvertygelse, har, med afseende å det i 24 kap. 3 §

rättegångsbalken förekommande allmänna stadgandet om rättens skyldighet

att angifva grunderna för dom, ansetts höra utgå.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 20 Raft.

Rättegångs
balken.

17 kap.

1 §•

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

I följd af utelemnande! af regeln om domstolens befogenhet att fritt

pröfva verkan af förebragt bevisning torde det emellertid vara af nöden

att uttryckligt angifva, att vatten vid bedömande af hvad i rättegång skall

hållas för sant har att taga hänsyn ej blott till sådana bevismedel, hvarom

särskilda föreskrifter i 17 kap. meddelas, utan till alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit. Ett stadgande

af detta innehåll har derför i det nya förslaget upptagits såsom 1 §.

I detta sammanhang torde äfven böra framhållas, att de bestämmelser

angående bevisbördans fördelning, som för närvarande äro gifna i

33 § af 17 kap. rättegångsbalken, och hvilka enligt det för Riksdagen

framlagda förslaget varit afsedda att bibehållas, sakna motsvarighet i det

nu föreliggande förslaget, hvilket åter härutinnan öfverensstämmer med

nya lagberedningens år 1889 afgifna förslag i ämnet. Till stöd för uteslutande

af ifrågavarande bestämmelse må här åberopas hvad nya lagberedningen

i sådant afseende anfört:

»Att reglera bevisskyldigheten tillhör enligt beredningens mening

icke förevarande del af lagstiftningen. Vore det möjligt att genom formella,

för alla slag af rättsförhållanden lämpade föreskrifter bestämma,

huru nämnda skyldighet bör mellan parterna fördelas, vore det visserligen

på sin plats att i samband med de processuella reglerna om bevisning

upptaga stadgande i detta ämne. Sådant är emellertid icke möjligt.

Grunden för bevisskyldighetens fördelning kan icke, såsom 33 § antyder,

sökas i partens ställning såsom kärande eller svarande i målet; det är

icke denna egenskap, utan beskaffenheten af det yrkande parten i hvai’je

särskildt skede af rättegången framställer, som i sådant hänseende är afgörande.

Den, som begär förändring i ett förhållande, hvilket faktiskt

består eller hvars behöriga tillkomst är ådagalagd, får icke samma yrkande

bifallet, med mindre de rättsliga förutsättningarne för den påyrkade förändringen

äro för handen. Hvilka dessa förutsättningar äro, derom gifver

den materiella rätten upplysning. Att fordra, det samtliga dessa förutsättningar

skola inför domstolen styrkas, vore i många fall detsamma,

som att vägra rätten erkännande; det är endast vissa af dessa förutsättningar,

hvilkas tillvaro parten behöfver ådagalägga, under det att, beträffande

andra, det måste åligga motparten att styrka att de saknas, om han

påstår det. Hvilka förutsättningar nu äro af ena eller andra slaget, kan

endast en undersökning af de särskilda rättsförhållandenas natur ådagalägga;

först ur en sådan kan en rigtig reglering af bevisskyldigheten framgå.

För processrätten är en sådan undersökning främmande, och rättegångslagen

kan i detta afseende icke gifva annat än en i bästa fall intetsägande,

men möjligen missledande regel.»

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

35

I afseende å erkännandes verkan såsom bevis i brottmål innehöll 3 och 4 §§.

nya lagberedningens förslag i 4 § den regel, att rätten egde, med hänsyn

till hvad i öfrigt i målet förekommit, pröfva hvilken verkan såsom bevis

kunde tilläggas parts erkännande. Häremot anmärkte lagutskottet vid

1893 års riksdag, då nämnda förslag förevar till behandling, att ett erkännande

borde i ringare brottmål i och för sig göra vidare bevisning

öfverflödig, och tillstyrkte lagutskottet förty, att i dylika mål erkännande

skulle, i likhet med hvad som vore regel i tvistemål, gälla såsom fullt

bevis. Med hänsyn till denna anmärkning gafs i 1897 års förslag åt 3

och 4 §§ en i viss mån förändrad lydelse. Denna lydelse synes emellertid

icke utesluta den tolkning, att en anklagad skulle äfven i gröfre brottmål

kunna fällas på sin bekännelse allena, blott ej dess tillförlitlighet af annan

omständighet förringades. Till förebyggande af denna tolkning, som ej

torde varit afsedd, och som, särskilt hvad angår lifssaker, står i bestämd

strid med gällande rätt, har det ansetts erforderligt att i förevarande hänseende

uppdraga en gräns mellan ringare och gröfre brott samt beträffande

de senare uppställa den regel, att erkännande endast i förening med andra

omständigheter i målet kan räknas såsom fullt bevis. 1 detta syfte hafva

3 och 4 §§ blifvit omredigerade, dervid, i öfverensstämmelse med hvad

som enligt förslaget skulle, komma att gälla i fråga om åläggande af

värjemålsed, till gröfre brott hänförts sådana, som enligt lag kunna medföra

straffarbete öfver ett år eller förlust af medborgerligt förtroende.

Att låta domstol, som med anledning af vittnes uteblifvande ådömt 6 §•

vittnet böter, förordna om dessas återgång, der vittnet vid domstolen

visade laga förfall, lärer näppeligen vara förenligt med grundsatsen, att

vittnet bör ega att i högre rätt omedelbart föra klagan öfver bötesbeslutet.

Gåfves nämligen möjlighet för vittnet att för beslutets häfvande anlita

båda dessa utvägar, skulle det kunna tänkas, att frågan samtidigt komme

under pröfning i två olika instanser. Vid sådant förhållande och då

rätt till särskild klagan öfver beslutet synes böra vittnet medgifvas, hafva

bestämmelser om återgång ej blifvit i förslaget upptagna.

De föreskrifter 17 kap. 12 § rättegångsbalken äfvensom förklaringen §•

den 22 Februari 1770 innehålla om domares åberopande till vittne lemnades

af de tidigare förslagen oberörda. Vid omarbetning af nyssberörda

kapitel i lagen måste emellertid nämnda föreskrifter blifva föremål för

granskning. Dervid har det funnits mindre egentligt att, såsom gällande

rätt synes afse, låta domarens af hörande bero af den omständigheten,

huruvida annan bevisning är att tillgå, och alltså, der detta är fallet,

tillåta honom att, fastän till vittne åberopad, deltaga i pröfningen af ett

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sakförhållande, hvarom han utanför domstolen vunnit kännedom; men

enär å andra sidan ett stadgande, som utan förbehåll nxedgåfve part rätt

att till vittne åberopa domstolsledamot, lätt skulle kunna missbrukas i

syfte att från domstolen utesluta en misshaglig ledamot, har, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med lagkomiténs och äldre lagberedningens förslag

samt principbetänkandet, vittnesförhöret gjorts beroende deraf, huruvida

den till vittne åberopade ledamoten sjelf tinner sig ega kännedom

om någon på målet inverkande omständighet.

a‘J §• flen omständigheten, att föreskrifter angående verkan af viftnes
bevisning

i de tidigare förslagen saknats, synes, såsom redan blifvit erinradt,

hafva varit eu hufvudsaklig anledning till farhågan, att domarens

subjektiva uppfattning skulle erhålla allt för stort inflytande vid bedömandet

af förebragt bevisning. För att undanrödja denna farhåga har i

förslagets 29 § upptagits föreskrift, att två vittnen skola anses som fullt

bevis om det, hvari de sammanstämma, der ej omständigheter förekomma,

som förringa tillförlitligheten af deras berättelse. Denna regel torde

öfverensstämma med den tillämpning, som gällande föreskrift om två

vittnens vitsord i senare tider erhållit i rättskipningen, och synes i öfrigt

hvila på så allmängiltiga grunder, att den äfven utan uttryckligt stadgande

skulle komma att af domstolarne tillämpas.

38—41 §§. Enligt de äldre förslagen skulle parts skyldighet att på vederpartens

uppfordran förete handling, sojn kunde antagas lända till upplysning i

målet, ej lida annan inskränkning, än att vissa enskilda meddelanden vore

från edition undantagna; och rätten skulle i hvarje’fall ega att, der så

pröfvades lämpligt, med viten framtvinga skyldighetens fullgörande. Denna

regel har på flere håll väckt betänkligheter. Det synes ej heller kunna

bestridas, att den i nu angifna utsträckning bör under vissa förhållanden

anses såsom alltför betungande, särskildt från den synpunkt, att

hänsyn ej tages till möjligheten, att handlingens företeende kunde,

oberoende af målets utgång, vålla parten skada. Det torde derför vara

rigtigt att inskränka eu dylik ovilkorlig editionspligt till såda,na handlingar,

till hvilka den part, som åberopar dem, har ett af rättegången

oberoende anspråk, eller hvilka på grund af anledningen till deras upprättande

kunna anses särskildt afsedda att stå till tjenst som bevismedel

för den part, som åberopat dem. Beträffande dylika handlingar synes åter

editionspligten böra göras oinskränkt ej mindre för part än äfven för

tredje person.

I sådan riktning hafva stadgandena om editionspligt blifvit omarbetade.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 24.

37

I de tidigare förslagen ingingo bestämmelser angående fullföljd af

talan mot vissa under rättegång meddelade beslut i frågor rörande bevisning.

Sålunda skulle enligt nämnda förslag särskild klagan få genom

besvär föras: då vittne för uteblifvande dömts till böter eller fälts att utgifva

försutet vite; då dömdt blifvit om ersättning till vittne eller sakkunnig

eller till den, som efter rättens föreläggande dit ingifvit skriftlig

handling; då rätten förklarat vittnes vägran att aflägga vittnesmål eller

att besvara framstäf fråga icke vara lagligen grundad eller för sådan

vägran fält vittnet att utgifva vite; samt då vite ådömts den, som undandragit

sig fullgörande af åtaget uppdrag att vara sakkunnig, eller den,

som, utan att vara part i målet, förpligtats att deri förete skriftig handling.

Härjemte innehöllo förslagen en bestämmelse derom, att då part ej

nöjdes med beslut, hvarigenom blifvit dömdt till värjemål- eller fyllnadsed,

skulle i fråga om fullföljd af talan lända till efterrättelse hvad i

sådant hänseende gälde om rättens slutliga utslag i målet. Samtliga dessa

bestämmelser hafva i det nu föreliggande förslaget uteslutits. I det förslag

till ändrad lydelse af, bland annat 16 och 25 kapitlen rättegångsbalken,

som nyligen undergått högsta domstolens granskning, och om

hvars framläggande för Riksdagen jag inom kort torde få göra hemställan,

har nämligen frågan om särskild klagan öfver beslut i rättegången blifvit

i sin helhet upptagen till behandling, i följd hvaraf, under förutsättning

af nämnda förslags godkännande, omförmälda bestämmelser ej böra i 17

kap. inflyta. Skulle åter nyssnämnda förslag ej vinna godkännande, synas

ifrågavarande bestämmelser om talans fullföljd framdeles kunna införlifvas

med de nu föreslagna rättsreglerna om bevisning.

De tidigare förslagens bestämmelser om tolks tillkallande i vissa

fall vid vittnesförhör hafva likaledes här utelemnats, då sådana bestämmelser

ingå i ett särskildt lagförslag om tolks anlitande vid domstol,

hvilket jag har att särskildt denna dag anmäla.

De i 14 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken upptagna föreskrifter

angående s. k. vrångoed, hvilka föreskrifter enligt 1897 års förslag skulle

bortfalla, hafva, såsom ej tillhörande lagstiftningen om bevisning, i nu

förevarande förslag lemnats orubbade.

Enligt 17 kap. 32 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i 31 kap.

förordningen den 20 Januari 1779, gäller i fråga om alla »urbota mål», att,

der den tilltalade antingen fatt befrielseutslag eller ock blifvit fald till

mindre, ännu ej verkstäldt straff än han förtjent, öfverrätt eger att, då

nya skäl och omständigheter förekomma, återupptaga målet, eu regel

hvarifrån undantag göres allenast beträffande statsbrott. Ifrågavarande

stadgande skulle enligt förslaget bortfalla. Redan lagkomité» erinrade,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att det vore lika vigtigt, att en anklagad Unge njuta befrielsedom till godo

i brottmål, som att ett i tvistemål utfärdadt domslut egde bestånd, samt

att förty sattet att få ett brottmål ånyo upptaget borde vara detsamma,

som för ett slikt upptagande af tvistemål vore stadgadt. Rigtigheten

häraf torde ej kunna förnekas, och det nu utarbetade förslaget hvilar derför

på den grundsatsen, att ett genom laga kraft egande dom afgjordt brottmål

i intet fall får återupptagas utan med Konungens tillstånd.

Förslagets bestämmelser i afseende å gränserna för rätten att söka

återställande af försuten tid torde öfverensstämma med de grundsatser,

som iakttagits vid tillämpning af nu gällande stadganden i ämnet. Sålunda

afses här uteslutande försummelse af fatalier i mål eller ärende, som

anhängiggjorts hos domstol eller öfverexekutor, eller af tid, som är stadgad

för anhängiggörande hos sådan myndighet af klander å vissa förrättningar

eller för återvinning enligt utsökningslagen. Att i andra fall, der viss tid

för vidtagande af en åtgärd är i lag föreskrifven och den tid försutits,

lata resning ifrågakomma har ansetts oförenligt med rättssäkerhetens kraf.

Frågan om återställande af försuten tid i administrativa mål och

ärenden har, såsom fallande utom rättegångsbalkens område, här lemnats

oberörd.

Under 2 § inrymmas vilkoren för en laga kraft egande doms återbrytande

på den grund, att en part tror sig kunna med nya skäl ådagalägga,

att målet origtigt afgjorts. Såvidt brottmål angår är rätten att

söka detta slags resning ej obetingadt medgifven i gällande lag. På grund

af stadgandena i 17 kap. 32 § rättegångsbalken torde ett laga kraft

egande utslag ej ens i resningsväg få till den anklagades nackdel återbrytas,

då fråga är om ringare brott i allmänhet, ej heller beträffande

förbrytelser, som äro att hänföra till statsbrott, och slutligen ej heller, då

den, som blifvit dömd till lindrigare straff än han rätteligen förskylt,

redan undergått sagda straff. Förslaget har beträffande de två förstnämnda

undantagen i hufvudsak stält sig på gällande rätts ståndpunkt; såsom

gräns mellan ringare och gröfre brott har dock i detta fall synts lämpligt

att sätta det förhållande, huruvida straff för brottet kan efter viss tid

förfalla. Beträffande åter betydelsen af den omständighet, att den brottslige

redan undergått straff, afviker förslaget från hvad nu gäller. Det

har nämligen ansetts vara för rättskänslan stötande, om en brottsling

skulle undgå ett med rätta förskyldt svårt straff af den anledning, att

han förut endast kunnat öfvertygas om en ringare grad af brottslighet

och utstått ett deremot svarande, måhända högst obetydligt straff. Förslaget

medgifver derför, att resning får af åklagare eller målsegande sökas

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

äfven i sist afsedda fall. Att en dylik befogenhet skulle komma att gifva

anledning till missbruk, torde ej vara att befara.

Från lagkomité^ och lagberedningarnes förslag har i denna §

upptagits föreskrift, att om någon, som blifvit för brott dömd, är afliden,

närmaste anhöriga ega att i hans ställe söka resning.

Enligt gällande rätt skall, då i någon sak resning vunnits på grund

af nya skäl, saken förvisas till den rätt, som sist har dömt deri. Denna

föreskrift har stundom visat sig vara mindre lämplig, särskildt i fall då

saken varit afgjord i högsta domstolen. Beträffande brottmål hafva ock

samtliga föregående förslag inneburit, att den förnyade ransakning, som

resnings beviljande för med sig, borde ega rum vid första domstolen.

Äfven i civila mål torde emellertid beviljande af resning esomoftast nödvändiggöra

en vidlyftig handläggning och bevisföring, hvars förläggande

till underdomstol otvifvelaktigt bäst öfverensstämmer med parternas intressen.

På dessa grunder har i förslaget upptagits föreskrift, att vid

resnings beviljande på grund af nytt skäl, målet skall förvisas till första

domstolen.

Att, i händelse af misskrifning, missräkning eller annan sådan felaktighet

i en laga kraft egande dom, det bör ankomma på Konungen att

meddela åtgärd för felets afhjelpande, har redan tillförene varit i rättskipningen

antaget. Med godkännande af denna grundsats har, för undvikande

af onödig omgång, blifvit i 3 § föreslaget, att rättelse i domen i

hvarje fall skall af Konungen omedelbart meddelas.

Jemväl den i 4 § upptagna föreskrift om resning i det fall, då två

eller flere domstolar, af hvilka någon är behörig att upptaga ett visst mål,

förklarat sig obehöriga, öfverensstämmer med rådande praxis.

Nu gällande bestämmelser om resning innebära åläggande för sökanden

att, i likhet med hvad i vissa fall är för fullföljd af talan föreskrifvet,

fullgöra dom samt ställa borgen för kostnad och skada. Det

förslag till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken, hvilket,

såsom jag ofvan nämnt, nyligen undergått högsta domstolens granskning,

afser att jemväl för nu berörda fall upphäfva ifrågavarande prestanda,

och i enlighet härmed hafva desamma ej heller blifvit i förevarande förslag

upptagna. Äfven föreskrifterna om böter för den, som utan skäl

sökt resning, samt om edgång af den, som på grund af nya skäl vunnit

resning, hafva ansetts lämpligen kunna bortfalla.

Att ansökan om resning i regel ej bör hindra doms verkställande,

är en grundsats, hvars rigtighet ej kan ifrågasättas. Men otvifvelaktigt

kunna fåll förekomma, der resning skulle vara gagnlös, om verkställighet

af domen redan skett, och detta gäller ej mindre i fråga om tvistc- och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kornell. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

utsökningsmål än i brottmål. Det har derför ansetts skäligt att för sådana

fall lemna en utväg öppen att förekomma verkställighet, och då befogenheten

härtill enligt förslaget skall tillkomma högstar domstolen, torde

någon olägenhet af denna anordning ej vara att befara. Upptagandet af

denna regel föranleder emellertid någon ändring i 49 § utsökningslao-en,

dertill förslag blifvit uppgjordt.

Beslut, som innefattar medgifvande af resning enligt 1 eller 2 §,

torde ej heller ovilkorligen böra medföra inställande af verkställighet

å dom, som resningen afser, utan synes jämväl här böra öfverlemnas åt

högsta domstolen att efter omständigheterna förordna. Dock måste uppenbarligen

i de fall, der resning vunnits af en till straff’ dömd, resningsbeslutet

städse medföra inställande af bestraffningen i afvaktan å den

nya dom, som af resningen föranledes.

I sammanhang med de tidigare lagförslagen angående bevisning

framlades för Riksdagen förslag till lagar om ändrad lydelse af 5 kap.

1 § ärfdabalken, om ändring i 14 kap. jordabalken och om ändring i

förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

. Dessa, förslag, hvilka allenast åsyftade vissa, af de ifrågasatta nya

bevisreglerna föranledda jemkningar i nämnda lagrum, hafva ansetts nu

böra i väsentligen oförändradt skick åter upptagas.»

Departementschefen uppläste härefter förut omförmälda under bilagorna

Lätt. L—P vid detta protokoll fogade lagförslag, nämligen förslag till:

l:o) Lag om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken;

2:o) Lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) Lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) Lag om ändring i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar; samt

5:o) Lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen;

och hemstälde departementschefen i underdånighet, att öfver dessa

förslag Högsta Domstolens utlåtande matte för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäla’ genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lemna bifall.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

41

Bil. Iiitt. L.

Förslag

till ■ :

. ''»fl; •*!;,’ »•. - • i ‘>1 ; i . | . * ,•« ; i ) i ’ ■ * \ ■ ■ \ 11 ’ ■ J”K'' .••«!!* tf ''?

Lag

om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken skola

erhålla följande ändrade lydelse:

17 kap.

Om bevisning inför rätta.

1 §• .r ,o.ir.'' , i -

I j ; r i- i;h,r fitf !f * ’i K i ■ 3*; t/ 1, 1 •> . .,‘ .

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund

deraf hvad i målet bör hållas för sant.

2 §•

• ;, , I \ | , .'' j '' i * « ; , 1 . ’ • r / • . • ;■ • • »,• '', , • J . M : » •

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege

rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta

eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Koagl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare

vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet

är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkorjimit genom tvång eller förledande, skall erkännandet

vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande, pröfve

rätten med afseende å de skäl, som för återkallelse!! åberopas, och öfriga

omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom

återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende,

ehvad det återkallas eller icke.

■ - 4 §.

I brottmål skall hvad part inför rätta erkänt emot honom gälla såsom

bevisadt, der ej erkännandets tillförlitlighet förringas af dess egen

beskaffenhet eller af annat förhållande; dock må ej någon allenast på egen

bekännelse dömas saker till gerning, som i lag är belagd med dödsstraff

eller straffarbete öfver ett år eller förlust af medborgerligt förtroende.

5 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa, begäre stämning å vittnet

hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till

rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart

och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare

ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å paiderna och målet äfvensom

tid och oi’t för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller

besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.

8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl tillämpning

i .fråga om stämning å vittne.

År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå

att han ej är stämd, pligtig att aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 24.

43

6 §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från och

med tio till och med två hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid

vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall

vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten hemtas.

I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hemta

vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla

vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan

derom att förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter

eller fällas att utgifva vite.

7 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §.

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der

han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets

utgång.

Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må han

ändå ej höras såsom vittne. Embete- eller tjensteman eller den, som är

förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan

allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning, vare

dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott, som blifvit emot

honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget,

afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra talan och annat vittne

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot två eller

flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af dem må

vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående brottet.

9 §.

Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan i

målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene är den andres

broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i svågerlag i ty att

den ene är eller varit gift med den andres syskon, vare i det mål jäfvig att

vittna; dock må, då fråga är om brott, som blifvit föröfvadt emot två eller

flere, den, som till någon af målsegandena står i det förhållande nu är

sagdt, efter rättens bepröfvande höras om det, som händt annan målsegande.

Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till målsegande,

hvilken ej förer talan, eller till annan, som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna

i målet, pröfve rätten efter omständigheterna i hvarje särskild? fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet* men sjelf icke eger sådan del i saken, som

enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta

eller skada.

10 §.

o

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt förtroende,

må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt; dock

må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande förpligtas

att aflägga vittnesmål.

11 §■

Imj,an vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer an
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.t» Nåd. Proposition No 24.

45

ledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet förebringa

den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras innan

sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet

är lagligen grundadt, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten

om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan dag,

och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet

blifvit strax hördt, å viss dag och, der nfted förhöret skall anstå, å den

dag, till hvilken förhöret uppskjuta, vid äfventyr att vidare rådrum för

sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,

då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess yrke och hemvist; hvad

derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af vittnets

trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken

vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag eller

särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund af

embete, tjenst eller annan befattning får sig bekant; må han ej om sådant

höras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst från sin

förpligtelse. Ej heller må den, som blifvit aiditad att föra parts talan i

rättegång eller deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande

höras såsom vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig

förtrodt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag, N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i

denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller

förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår

edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom

erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huruvida

vittnet må utan ed höfas. Tillåtes det, varde vittnet erinradt, att

dess förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig

bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till

vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det höra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förrän i målet är dömdt, gifve det

strax rätten tillkänna.

16 §•

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller annan

orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess berättelse

genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten förordna, att

parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

47

17 §.

Aro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena

till förhör emot hvarandra.

, 18 §.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege rätten

förordna om vittnets inkallande.

Den, som sålunda skall höras, må vittna å förut aflagd ed; och varde

han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga,

pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet

ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf låter sig

Tätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning,

som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sammanlagdt

belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre

tid än saimnanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt,

skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom

fyra veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom hvad om

urtima ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets höljande,

eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan beslut, hvarigenom

vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är vittne i häkte

insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan efter

s. 48 Kontrollera mot PDF

Kong1. Majzts Nåd. Proposition N:o 24.

48

ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hemtadt, skall

sjelf vidkännas hemtningskostnaden. Kallas någon att aflägga vittnesmål

vid annan domstol ån den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt

hemvist, och är detta beläget på längre afstånd än fem nymil från det

ställe, der förhöret skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig

att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och

åter eller, der jern vägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon

del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Har

rätten, enligt hvad i 18 § sägs, förordnat om vittnes inkallande, ege rätten

jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem ersättningen till

vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, der allmän

åklagare å tjenstens vägnar förer talan, är särskild! stadgadt.

21 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme tilllika,

efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles

af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

23 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af

annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnes
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

förhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas,

ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24 §.

Har rätten jemlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid

annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för

förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande

tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att om

dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan vid

förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde förhöret

instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne

höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller skall i

sådant mål x*ätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser; åligge

den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den tilltalade,

der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret

instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vittnet

åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att

aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten anledning

förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt, eller att vittnet eger

skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid

den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller af skälen

för vittnets vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande eger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, der

giltiga skäl visas. Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret

skall hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

Bill. till Riksd. Prat. 1902. 1 Sami. 1 Afd, 20 Häft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse

hvad derom är särskild! stadgadt.

27 §.

o

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin

domareed, om han vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner

han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående omständighet,

hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten, huruvida

det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres, och

afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller skamlig

gerning, värde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner rätten särskild

omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan, hvars rätt kan vara

beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte rätten genom sökandens

försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen

skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här

är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars

ddmvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, der

ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.

30 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning

är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner

det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar, ej heller

äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom åd ömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han skall

till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

31 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande

af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller

tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det

ämne, frågan rörer, eller namne en eller flere för redbarhet och för skicklighet

i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å embetes vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten hålla

honom dertill medelst vite.

32 §.

Namnes till sakkunnig någon, som icke å embetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag bär att afgifva yttrande i frågan, förorda

rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid räten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga

ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,

som honom i målet lemnats. Eden skall iidedas och afslutas så, som angående

ed af vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande

afgifvet, varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid

den underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad

särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden men stanna å den, som vid målets slut rätten

finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning

i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af

visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

År i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,

galle derom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så

ock hvad vitsord den i målet eger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

38 §.

53

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten

såsom eg are af handlingen eller delegare deri eller på grund af aftal eller

särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller skärskådande,

vare, der handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande

målet, den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke, pligtig

att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare, der handling,

som af part åberopas, är upprättad att lända till efterrättelse i något

rättsförhållande, som parten rörer, eller den innefattar meddelande, som i

fråga om något parternas rättsförhållande af endera parten aflåtits till den

andre eller till någon, som rättsförhållandet förmedlat.

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes

i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej der

fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skal finnes att

antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända

innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,

till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,

pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite före;

dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

förelagdt.

41 §•

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt

skall ej ega tillämpning å den, som å embetes vägnar, innehar handling,

hvilken till bevis i målet åberopas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

42 §.

Den, som jernlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den i

hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.

Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag

åt handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår

saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten pröfvar

skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut om ersättning,

hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.

44 §.

i''.-.1 '' 1. ■'' '' i il: >< • , : i: : i ■

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets utredning

eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej lämpligen kan

till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som

jemligt 34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten

en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten

att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om vittnens

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

55

\

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten ege

ock, der det tinnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,

och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

46 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till

sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med

ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,

som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,

när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af

medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda

anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas eg a säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af

egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller att

sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas derigenom, att andra parten med ed bekräftar

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom att, om han

det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål.

49 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill

föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller bekräftandet

till en del af det eden angår.

50 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller

hos Konungen, till ed dömdt, förordne hofrätten eller Konungen, hvar eden

skall afläggas. Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej

inställa sig vid domstol, galle hvad angående vittne är för dylikt fall i

22 § stadgadt.

51 §.

Är till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är

viss. dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom

parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet

vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning

till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats

hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft, sätte

rätten ut ny dag för edgången, derest den part, som eden ålagts, ej genom

förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag deråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant

mig Gud hjelpe till lif och själ».

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

57

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt

och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege

rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

53 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,

der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

54 §.

År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr

än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest blifvit

satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan, och den

domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller

deråt brister, skall slutligt yttrande i målet ineddelas af den domstol, der

målet blifvit anhängiggjordt.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt; finner rätten edgång ej böra ega. rum, och är i målet

ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afseende,

döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

Bih. till Riksd. Prof. 1002. I Sand. t Afd. 20 Höft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas kan; och

pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda bekräftat.

Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars

mätas kan.

58 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,

eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång deraf

beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;

dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlastig

medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig

våda kunna honom anförtoos.

59 §•

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska språket,

må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skriftning, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skifver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är

särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke

kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

31 kap.

Om resning.

1 §•

Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts

hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

59

skäl, att den förstena tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka

resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig

förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,

eller för klander af skiljedom.

Varder resning beviljad, bestämmer Konungen, huru och inom hvad

tid den, som resningen vunnit, må sin rätt bevaka.

2 §■

Menar part, att på grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som eger laga kraft, bör häfvas, då ege han ock söka resning i

målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,

sökas af åklagare eller målsegande, der brottet är sådant, att efter viss

tid straff förfaller i händelse åtal ej egt rum, ej heller der fråga är om

förräderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott

eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen. År någon* som blifvit för

brott dömd, afliden, ege efterlefvande make eller närmaste skyldeman i den

dödes ställe söka resning.

Beviljas resning, hvarom i denna § sägs, varder målet förvisadt till

första domstolen eller, der det är utsökningsmål, till öfverexekutor; och

ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra, när skäl dertill äro.

3 §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,

innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan dermed jemförlig

felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl tillåtet

att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig

rättelse i utslaget.

4 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera domstolar,

eller ock två eller flere öfverexekutorer, förklarat sig obehöriga att mål

upptaga, och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är

behörig, förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

5 §•

Ansökning eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till

nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning

särskild undersökning, förordnar Konungen derom.

6 §.

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats

efter ty i 1 eller 2 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konungen

annorledes förordnar; dock skall, der någon, som blifvit till straff

dömd, vunnit resning enligt 1 och 2 §, han vara från straffet fri till dess

ny dom fallit.

Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de särskilda

stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.

rättegångsbalken* 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock att

hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 Maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar;

så ock förklaringen den 14 Oktober 1892 af allmänna lagens stadganden

om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen

den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i visst fall

göra sig urtjufva.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse

i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

19 ; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro an
hängiga,

äldre lag tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Körtel. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

fil

Bil. Litt. M.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes fränder,

att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att

det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och hennes

arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,

och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och

barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar

barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 19 ; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Bil. Litt. N.

Förslag

till

Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,

som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari

19 ; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

63

Jill. TAtt. O.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§

i förordningen den 4 Maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall

erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,

skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången

af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej

annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 19 ; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Kil. Kitt. P.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon endast på grund af

domvilla eller annan felaktighet i rättegången hos högre rätt yrkat ogillande

af dom, som eljest bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan

hinder deraf domen i verkställighet såsom lagakraftvunnen, såvidt ej

rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas i

rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 ; dock skall i ärenden,

som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

65

Utdrag af protokollet (if ver lagärenden, hållet uti Kong!.

, Maj:ts högsta domstol torsdagen den "28 no
vember

Idol.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Fluss,

Carlson,

Hellström,

Bohman,

Ramsteot,

Westring,

Grefberg.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 12 december 1900 handlingarna

rörande de till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfverlemnade

förslag till lag om andrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken

jemte dermed sammanhängande författningar cirkulerat mellan

ofvanbemälde ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande berörda förslag under litt. A—E fogade vid detta protokoll.

l:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken.

17 KAP.

4 §•

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitieråden Westring och Hellström

instämde, yttrade:

»Beträffande det bevisvärde, som i brottmål skall tillmätas parts

erkännande, skiljer förslaget emellan de fall, då den brottsliga gerningen

är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver ett år eller förlust af

Bill. till [likså. Prof. 1002. I Smid, 1 Afl, 20 Höft, y

opaginerad Kontrollera mot PDF

f»6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

medborgerligt förtroende, samt då gerningen år belagd med ringare straff,

dervid år att märka, att för uppdragande af denna gräns hänsyn måste

tagas till den för hvarje brott i lag bestämda straffskalan. I fråga om

förstnämnda grupp af brott innefattar bekännelse ej fullt bevis, men, då

högsta straffet icke öfverstiger straffarbete i ett år eller å brottet icke

följer förlust af medborgerligt förtroende, skall hvad den tilltalade erkänt

gälla såsom bevisadt, der ej erkännandets giltighet förringas af dess egen

beskaffenhet eller af annat förhållande. Enär af ett dylikt stadgande skulle

följa, att för vissa brott fängelsestraff under kortare eller längre tid samt

straffarbete intill ett år kunde ådömas på grund af allenast erkännande

såsom innefattande fullt bevis, men att deremot, då fråga vore om gerning,

å hvilken enligt lag kunde följa straffarbete öfver ett år, erkännandet i

och för sig icke utgjorde tillräckligt bevis för ådömande af böter, synes

den föreslagna anordningen icke böra upphöjas till lag.

Enligt nya lagberedningens förslag, hvilket upptogs i den af Kongl.

Maj:t för riksdagen är 1893 framlagda proposition i ämnet, skall i brottmål

domaren i hvarje fäll pröfva verkan af parts erkännande såsom bevis

med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i målet. Af ett sådant stadgande

lär väl blifva följden, att, då fråga är om ringare förbrytelser, hvad

part inför rätta erkänt eger den verkan på domaren, att han anser det vara

bevisadt, så vidt icke förhållandena äro sådana, att erkännandets tillförlitlighet

förringas. Ett stadgande om att erkännande i vissa fall skall

gälla såsom fullt bevis torde derför vid tillämpningen icke medföra annan

verkan än den, som borde följa af beredningens förslag, men detta förslag

öfverensstämmer bättre med den ställning, domaren bör intaga i brottmålsprocessen.

Hvad angår de gröfre brotten, kan beredningens förslag uppenbarligen

ej leda dertill att egen bekännelse, som icke bestyrkes af omständigheterna,

får medföra ett fällande. Tillräcklig trygghet härför torde

finnas i de genom Kongl. brefvet den 13 oktober 1820 gifna föreskrifter

om domarens åliggande vid ransakningar om gröfre brott.

På grund af hvad sålunda anmärkts hemställes att 4 § må erhålla

den lydelse, beredningen föreslagit, dock med den ändring, att hvad i beredningens

förslag upptagits om tvistemål uteslutes till följd af den affattning,

det remitterade förslagets 3 § erhållit.»

Justitierådet Rnmstedt anförde: »I likhet med justitierådet Grefberg

anser jag mig ej kunna förorda upptagandet i lag af den i förslaget beträffande

brottmål uppställa skilnad i afseende å erkännandes bevisvärde.

Ett stadgande sådant som det föreslagna skulle i fråga om svårare brott

med all sannolikhet komma att medföra, att mången gång den brottslige

blefve ostraffad. I saknad af positivt stöd för ett erkännande skulle dom
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kontjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

67

stolen nödgas frikänna den tilltalade, ehuru det brott, för hvilket han

åtalats, ostridigt blifvit föröfvadt och någon som helst tvekan angående

riktigheten af hans erkännande ej förefunnes. Någon fara att åt förevarande

stadgande gifva enahanda innehåll som i 1897 års proposition anser

jag ej vara för handen. Det ligger i sakens natur, att, då fråga är om

gröfre brott, åt ransakningen måste gifvas större fullständighet än eljest

och att, särskild! då brottets verklighet ej är konstaterad eller den anklagade

icke otvifvelaktigt varit i tillfälle att begå det åtalade brottet,

alla dermed sammanhängande omständigheter så noggrant som möjligt

måste undersökas. Och med allt skäl synes kunna förutsättas att, om en

tilltalad obehörigen påtagit sig ett brott — något som för öfrigt ytterst

sällan torde inträffa — vid en sådan undersökning skall uppenbaras en

eller annan omständighet, som förringar tillförlitligheten af hans erkännande.

Jag hemställer alltså, att antingen senare delen af 4 § uteslutes,

eller ock förslaget i denna del erhåller samma innehåll som i nya lagberedningens

förslag till lag angående bevisning inför rätta.»

Justitierådet Carlson utlät sig: »Nya lagberedningens förslag till lag

om bevisning inför rätta innehåller beträffande verkan af erkännande i

brottmål allenast att rätten eger, med hänsyn jemväl till hvad i öfrigt

förekommit i målet, pröfva hvilken verkan såsom bevis må erkännandet

tillkomma.

Någon annan i-egel synes icke kunna uppställas. Emot de nu föreslagna

stadgandena kan anmärkas, att erkännandet i sjelfva verket icke

är mera tillförlitligt, då det afser ett ringare brott än då det afser ett

gröfre. Brottets beskaffenhet är af betydelse så till vida, att anspråken

på fullständighet i undersökningen måste ställas väsentligen lägre i mål

angående obetydliga förseelser än i mål angående grofva brott, och att i

följd häraf, under i öfrigt lika förhållanden, erkännandet i ena fallet kan

medföra den verkan, att undersökningen afslutas, i andra fallet icke. I

detta afseende torde dock icke någon bestämd gräns kunna fastställas

emellan brotten efter de strafflatituder, inom hvilka desamma falla, öfverhufvud

måste ifrågavarande stadgande!! anses innefatta ett underskattande

af erkännandets beviskraft, särskilt för det fall att erkännandet icke

återkallats.

Jag hemställer derför om återupptagande af nya lagberedningens

förslag i denna del; och torde, om så sker, jemväl hvad nya lagberedningen

föreslagit i fråga om erkännande i tvistemål, som ej kan genom

förlikning emellan parterna afslutas, böra vinna godkännande.»

Justitierådet Huss ansåg på de af justitierådet Ramstedt åberopade

skål- senare delen af denna § böra uteslutas.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Kon yl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

5 §.

68

Justitieråden Carlson, Hellström, Bohman, Ramstedt, Westring och

Grefherg förenade sig om följande yttrande:

»Enligt lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i

brottmål skall sådan ersättning utgå bland annat till den, som blifvit

enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne i mål, der allmän åklagare

å tjenstens vägnar förer talan. Uppenbarligen afses härmed icke

uteslutande det fall, som omnämnes i 18 § af förslaget, eller att rätten

förordnar att vittne, som redan blifvit hördt, skall ånyo höras. Fast hellre

förutsätter stadgandet en allmän befogenhet för rätten att i sådana mål

förordna om vittnens inkallande. Denna förutsättning är fullt berättigad

i fjpljd af den ställning domaren intager i vår brottmålsprocess. Också

förekommer, åtminstone vid ransakningar med häktade personer, ganska

ofta att rätten förelägger åklagaren att inkalla vittnen, som af den tilltalade

åberopats eller eljest under ransakning^ blifvit för rätten kunniga.

På det att icke efter den föreslagna lagens utfärdande någon tvekan må

kunna uppstå om rättens befogenhet uti ifrågavarande hänseende, torde

på lämpligt ställe i lagen böra intagas ett stadgande derom, att rätten

eger förordna om inkallande af vittnen i mål, der allmän åklagare å tjenstens

vägnar förer talan.

I mål angående häktad person, der talan föres endast af enskild

part, torde befogenhet likaledes böra tillerkännas rätten att förordna om

inkallande genom offentlig myndighets försorg af vittnen, som af den tilltalade

åberopats.»

11 §•

Justitierådet Carlson anförde: »Hvad andra stycket innehåller derom

att, då åberopadt vittne höres genast utan hinder af gjordt jäf, rätten

skall förelägga den part, som gjort jäfvet, att styrka detsamma å viss

dag vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves,

synes vara öfverflödigt, då ju part är skyldig att förete all sin bevisning

inom tid, som honom af rätten föresättes. Om emellertid ett stadgande

i sådant syfte intages i lagen, torde det böra gifvas sådan affattning, att

det kommer att gälla icke blott för det fall, att anledning förekommer att

jäfvet är grundad^ utan äfven för det motsatta fallet.»

12 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande: •

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Knuff!. Maj:t» Nåd. Proposition No 24.

»De tidigare förslagen hafva innehållit föreskrift att vittnes ålder

alltid skulle i protokollet antecknas. Då upplysning härom ej sällan är

af betydelse för eu rätt uppfattning af vittnesmålet, men det ej lärer

kunna förväntas att sagda uppgift i allmänhet kommer att inflyta i protokollet,

med mindre uttrycklig föreskrift derom gifves, synes det lämpligt,

att eu bestämmelse i det angifna syftet bibehålies.»

18 §.

Högsta domstolen anmärkte beträffande andra stycket af denna §

att hvari der stadgades borde gälla i hvarje fall, da någon, som vittnat i

målet, skall ånyo höras.

20 §.

Högsta domstolen ansåg att stadgandet i andra stycket borde jemkas,

så att deraf tydligen framginge, hvad meningen antagligen vore, att beslut,

som der afsåges, skulle gå i verkställighet såsom laga kraft egande dom.

27 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråd^! Ramstedt, Bohman,

Hellström och Huss förenade sig, yttrade:

»Den regel, som i 27 § föreslås, afser att förebygga ett missbruk,

som fordom ej sällan lärer hafva förekommit, nemligen att domare. åberopades

såsom vittne utan annat syftemål än att domstolen för tillfället

skulle försättas i overksamhet och målets afgörande sålunda fördröjas.

Stadgandet synes derför ej böra erhålla vidsträcktare tillämpning än det

angifna ändamålet oundgängligen krafvel''; och då nämnda missbruk ej kan

föranleda afsevärd olägenhet genom nämndemans åberopande till vittne,

enär annan i hans ställe kan tillkallas, om så skulle behöfvas, så torde

ifrågavarande regel höra inskränkas till att gälla allenast de fall, da ledamot

af öfverrätt eller rådstufvurätt eller ordförande i häradsrätt varder

åberopad såsom vittne.»

Justitierådet (drefberg anförde: »Då skyldighet för någon, som i

rätten sitter, att vittna gjorts beroende allenast af huruvida lian på sin

domareed pröfvar sig veta något, som kan tjena till upplysning i saken,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

samt i fråga om denna skyldighet således icke tagits hänsyn dertill att

parten på annat sätt kan anskaffa sin bevisning, i hvilket senare afseende

förslaget skiljer sig från nu gällande lag, kan det föreslagna stadgandet

föranleda missbruk och onödig tidsutdrägt i de fall, då rätten, om vittnesförhöret

beviljas, ej är domför. Vid detta förhållande kan ifrågasättas

att det uteslutna vilkoret för vittnesförhör med domaren i förslaget åter—

upptages.

Enär afsevärd olägenhet ej gerna kan uppkomma genom att. ledamot

åt nämnd höres såsom vittne, torde, oberoende af huruvida nu gjorda

anmärkning emot förslaget föranleder någon ändring, förslaget gifvas

det innehåll att det icke kommer att afse nämndeman».

Justitierådet Carlson instämde i första stycket af justitierådet Grefbergs

yttrande och hemstälde tillika huruvida det icke borde medgifvas

rätten att, om den till vittne åberopade ledamotens hörande icke vållade

uppehåll med målets handläggning och rätten så funne lämpligt, förordna

om vittnesförhöret utan att hänskjuta frågan till ledamotens eget bepröfvande.

29 §.

Justitieråden Carlson, \Vesping och dref berg hemstälde att, dä ifrågavarande

stadgande icke syntes lemna någon verklig ledning för lagtillämpningen,

men af detsamma skulle kunna dragas slutsatser, genom

1‘vilka krafvel på bevisning komine att ställas allt för högt, stadgandet

måtte uteslutas.

30 §.

Justitierådet Carlson anförde: »Emot första styckets senare de] kan

i formelt. hänseende anmärkas dels att deri icke med tydlighet uttryckes

hvad som lärer vara åsyftadt eller att den tilltalades föräldrar, barn, maka

eller syskon icke må höras upplysningsvis, så vida ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid följa å brottet, och eljest all upplysning i målet saknas,

del*'' ock att ett svagare uttryck än »all upplysning» bort väljas, då väl

alltid någon upplysning föreligger i ett mål af nämnda beskaffenhet.

Med afseende å innehållet erinras, att då den tilltalades närmaste

anförvandter kunna höras såsom vittnen på ed, om de sjelfva och parterna

dertill samtycka, uppenbarligen under samma vilkor bör kunna medgifvas,

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kong!. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

att de höras upplysningsvis, äfven om brottet icke är af nämnda svåra

beskaffenhet. - Men i sjelfva verket bör samtycke af parterne icke i detta

fall vara erforderligt; endast hänsyn till anförvandten kan berättiga ett

uteslutande af detta bevismedel.

Enligt andra stycket kan den, som må höras upplysningsvis, tvingas

endast till inställelse vid rätten. Vill han icke besvara framställa frågor

eller eljest meddela hvad han har sig bekant till upplysning i målet, eger

lian undandraga sig det. Dylik rätt bör enligt min mening icke ifrågasättas

för den, som är jäfvig att vittna allenast på den grund, att han

saknar medborgerligt förtroende. Grundas jäfvet å hans ställning till

målet eller parterne, är det val konseqvent att, då han eger vägra att

vittna, han också må vägra att utan ed lemna upplysningar. Med den

ofullständiga förundersökning, som eger rum i brottmål, som upptagas af

underrätterna på landet och i de mindre städerna, torde det dock vara rätt

betänkligt att proklamera en sådan frihet. Det torde ock förtjena beaktande

att, om tvångsmedel icke stadgas för detta fall, stöd af lag kommer

att saknas för användande af tvångsmedel mot den, hvilken vid sådan

undersökning om groft brott, som rätten har att anställa utan att åtal

väckts, vägrar att lemna upplysningar.

Samma andra stycke innehåller vidare att den, som må upplysningsvis

höras, endast på rättens bud är skyldig komma tillstädes. Allmän

åklagare eller annan part skulle sålunda icke ega instämma någon att

upplysningsvis höras. Det synes mig vara att befara, att häraf i många

fall kommer att vållas uppskof med ransakningen. Föröfrigt förutsätter

lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, att

allmän åklagare eger inkalla personer att upplysningsvis höras.»

33 §.

Högsta domstolen hemstälde, att sista stycket måtte jemkas på sätt

som angifvits i fråga om motsvarande stadgande i 20 §.

38 §.

Justitierådet Grejberg yttrade: »Enligt sista punkten af denna §

är innehafvare.!] skyldig förete af part åberopad handling, som kan antagas

innehålla upplysning i målet, i det fall att handlingen innefattar meddelande,

som i fråga om något parternas rättsförhållande af endera parten

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

»flutits till den andre eller till någon, sura förmedlat rättsförhållandet.

Ett stadgande härom symes äfven böra omfatta de fall att meddelandet

gjorts till part af förmedlaren eller mellan dem, som förmedlat rättsförhållandet.

»

Justitierådet Barn stråt, med hvilken j ustitieråden Carlson och ivältring

instämde, ansåg att, enär stadgandet i slutet af denna § torde böra

afse äfven sådana meddelanden, som aflåtits till part från den, hvilken förmedlat

ett rättsförhållande, någon jemkning i de bär använda ordalagen

vore erforderlig.

40 §.

Justitierådet Grefherg utlät sig: »Då handling, hvarom i 38 och 39

§§ omförmäles, innehafves af annan än part, torde vite ej vara tillräckligt

verksamt medel att framskaffa handlingen med mindre det sättes så högt

att parten, derest vitet blifvit honom förelagdt, ej skulle hafva fördel af

att undanhålla handlingen. Då emellertid en uppskattning af berörda fördel

ofta ej kan ega ruin, då fråga väckes om att handlingen skall företes,

och vite således icke i hvarje fall kan anses såsom lämpligt tvångsmedel,

torde det vara nödigt, att domstol tillcrkännes rätt förordna, att handling,

som innehafves af annan än part, skall tagas i beslag.»

Justitieråden Hellström, Ramstedt och Westring ansågo, att rättens

befogenhet att förelägga vite borde omfatta jemväl det fall att part undandroge

sig att förete sådan handling, som i 39 § afsåges.

43 §.

Högsta domstolen hemstälde, att sista stycket måtte jemkas på sätt

som angifvits i fråga om motsvarande stadgande i 20 §.

44 §.

Justitierådet Westring hemstälde om sådan ändring af redaktionen

att det tydligen framginge att stadgandet, på sätt meningen uppenbarligen

vore, afsåge endast föremål, som lämpligen kunde till rätlen flyttas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

48 §.

78

Högsta domstolen erinrade att i fråga om rätt till särskild klagan

öfver beslut, hvarigenom enligt denna § dömts till fyllnadsed, och sättet

för fullföljd af talan mot sådant beslut uppenbarligen skulle gälla enahanda

bestämmelser som i fråga om värjemålsed, hvadan nu föreslagna

stadganden om fyllnadsed borde föranleda tillägg till vissa bestämmelser i

andra delar af rättegångsbalken.

49 §.

Justitieråden Carlson, Bohman, Westring och Grefberg förenade sig

om följande yttrande:

»I nya lagberedningens förslag till lag angående bevisning inför

rätta innehöll den §, som motsvarade 49 § i nu föreliggande förslag, föreskrift

att rätten vid föreläggande af värjemåls- eller fyllnadsed tillika hade

att, der så lämpligen kunde ske, bestämma huru edens afläggande eller

bristande åt eden komme att i hufvudsaken verka. Häri låg uttryckt den

grundsats, som är kännetecknande för gällande rätts edgångsinstitut och på

hvilken jemväl förslaget är bygdt, nemligen att verkan af eds afläggande

eller bristande åt ed icke är underkastad rättens fria pröfning utan legalt

bestämd, äfvensom att vidare bevisning angående det faktum, som edstemat

rörer, icke får i samma rättegång förebringas. Sedan berörda föreskrift

utgått ur förslaget, synes denna grundsats ej vidare vara med erforderlig

tydlighet uttryckt, och denna brist torde till undvikande af missuppfattning

böra afhjelpas.»

50 §.

Justitierådet Grefberg, medfhvilken justitierådet Hellström var ense,

anförde: »Enligt förslaget skall part, som har att aflägga ed i ett vid

underrätt anhängigt mål, men vistas utom rättens domvärjo, kunna få

tillåtelse att fullgöra edgången vid annan underrätt. I det fall att parten

hindras af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid den rätt,

der målet är anhängigt, torde laga förfall böra anses vara för handen

och rätten ega att när som helst, innan tid att aflägga eden försuttits,

pröfva huruvida omständigheterna äro sådana, att tillåtelse, hvarom nu är

fråga, må medgifvas, men enär dylik tillåtelse kan förorsaka tidsutdrägt

Bih. till Rikad. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och andra olägenheter för vederparten, synes förhållandet ställa sig annorlunda

då allenast det fall är för handen, att inställelse vid den rätt, der

målet är anhängigt, finnes medföra oskälig kostnad, och till följd häraf

böra tydligt angifvas att tillstånd af denna anledning att aflägga eden vid

annan underrätt kan gifvas allenast i sammanhang med edgångsbeslutets

meddelande.»

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråd et Bolnnan instämde,

yttrade: »Enligt föreskrifterna i 50 § skall part, som har att aflägga ed

i ett vid underrätt anhängiggjordt mål, undantagsvis kunna få tillåtelse

att fullgöra edgången vid annan underrätt. Det framgår emellertid ej

med full klarhet, huruvida dylik tillåtelse måste gifvas i sammanhang

med sjelfva edgångsbeslutets meddelande eller om det jemväl efteråt står

part öppet att framställa begäran derom. Ett förtydligande härutinnan

torde vara nödigt; och skulle det senare alternativet vara åsyftadt, synes

det med hänsyn till stadgandet i 53 § att förfallolöst uteblifvande å edgångsdagen

är att anse såsom bristande åt eden, jemväl vara af nöden att

tydligt angifva huruvida de omständigheter, som af part kunna åberopas

till stöd för begäran om edgångs fullgörande vid annan underrätt än den

der målet anhängiggjorts, tillika äro att anse såsom laga förfall för uteblifvande

å af rätten utsatt edgångsdag.»

51 §•

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Hellström instämde,

anförde: »I det fall att underrätt, der målet anhängiggjorts, tillåter att

ed får afläggas vid annan underrätt, torde uttrycklig föreskrift om att vid

edgångsbeslutets meddelande dag för eden skall utsättas icke vara lämplig,

men då sådan tillåtelse ej gifvits synes för undvikande af onödigt uppehåll

med slutligt utslag i mål, deri talan emot edgångsbeslut icke fullföljes,

vara nödigt att, i enligt med hvad nu gällande lag stadgar, viss dag

för edgången alltid skall bestämmas vid edens ådömande.»

31 KAP.

1 och 2 §§.

Justitierådet Grefberg yttrade: »Har stadgad tid försuttits för an
hängiggörande

hos domstol eller öfverexekutor af mål eller ärende, inne
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

75

håller förslaget att resning får eg a rum allenast då målet eller ärendet

varit föremål för offentlig förrättning eller fråga är oro återvinningstalan

enligt utsökningslagen eller klander å skiljedom. Med hänsyn dertill, att

lika giltiga skäl för återställande af försutten tid kunna förefinnas i ett

betydande antal andra fall än de sålunda upptagna, är förslaget icke fullt

tillfredsställande.

Under antagande att resning bör få sökas i de fall, som i förslaget

omförmälas, torde således den allmänna rättsuppfattningen kräfva, att detta

rättsmedel må kunna anlitas i vidsträcktare omfattning, men om man

icke anser skäl föreligga att låta förslaget upptaga alla preklusiva tidsbestämmelser,

synes ett följdriktigt fullständigande af förslaget, sådant

det nu lyder, genom tillägg af uttömmande beskaffenhet näppeligen stå

att finna.

Då man icke velat ansluta sig till nya lagberedningens förslag, enligt

hvilket försutten tid kan återställas endast i sak, som varit vid domstol

anhängiggjord, utan ansett att en lag i ämnet måste hafva en vidsträcktare

omfattning och mera öfverensstämma med gällande rätt, kan i följd af

hvad nu anmärkts ifrågasättas att förslaget med nedannämnda undantag

gifves den lydelse, att derunder kunna inrymmas alla tidsbestämmelser för

anhängiggörande af talan i mål eller ärende, som hör till domstol eller

öfverexekutor. Fara för rättssäkerheten kan ej ligga i en dylik anordning,

enär fråga om resning är beroende på pröfning allenast af högsta instansen

och resning ej kan i frågakomma med mindre synnerliga skäl visas. Om

förslaget affattades i enlighet med hvad sålunda förordats, kotnme andra

punkten af 1 § att helt och hållet bortfalla samt första punkten, som nu

afser tid för bevarande af talan i redan anhängiggjordt mål eller ärende,

att omfatta jemväl tid för anhängiggörandet; dock torde från det sålunda

föreslagna tillägget göras undantag beträffande talan om ansvar för

brott.»

Justitieråd et Carlson anförde: »Enligt förslaget skulle stadgandena

i 31 kap. rättegångsbalken komma att angå resning i mål och ärenden,

som anhängiggöras hos domstol — allmän domstol eller specialdornstol

— eller hos öfverexekutor. Då i öfrigt icke i lag finnas andra bestämmelser

om resning än föreskriften i 18 § regeringsformen, att det tillkommer

högsta domstolen att upptaga och afgöra alla ansökningar att

Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga

tid, som försutten är, vill det synas, som om, efter den föreslagna lagens

utfärdande, resning icke skulle kunna förekomma i mål och ärenden, som

anhängiggöras hos andra myndigheter än de nyss nämnda; bortsedt från

Kongl. Maj:t i statsrådet tillkommande rätt att i mål och ärenden af den

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

beskaffenhet, att Konungen ensam lagstiftar om sättet för deras handläggning

och fullföljd, dispensera från derom meddelade stadganden.

I mål och ärenden, som anhängiggöras hos domstol eller öfverexekutor,

skulle enligt förslaget genom resning kunna återgifvas dels tid,

som försuttits sedan målet eller ärendet anhängiggjorts, och dels tid, som

försuttits för målets anhängiggörande, då fråga är om talan mot offentlig

förrättning, stämning om återvinning eller klander af skiljedom. Om

deremot någon försummat att inom laga tid hos domstol eller ötverexekutor

anhängiggöra mål eller ärende i annat tall än något af de nu

nämnda eller att i utinätningsärende, skiftesärende eller annat ärende, som

handlagts vid offentlig förrättning, företaga någon åtgärd inom laga tid

medan ärendet varit hos utmätningsman, skiftesman eller annan förrättningsman

anhängig!, skulle följderna af en sådan försummelse icke kunna

undanrödjas genom resning.

För min del anser jag gällande lag i båda nu afhandlade hänseenden

medgifva en vidsträcktare tillämpning än förslaget och ega företräde framför

detsamma.»

I afseende å första punkten af 2 § utlät sig justitierådet Grefberg,

med hvilken justitieråden Fluss, Hellström, Bohman och Westring instämde:

»Såsom vilkor för doms återbrytande på grund af nya skäl förutsattes

i gällande rätt att skålen ej varit för den resningssökande parten

kända, medan den tidigare rättegången pågick. Detta vilkor, som tjenar

till att förhindra, det en part afsigtligt undanhåller skäl för att, i händelse

domen går honom emot, kunna åberopa dem såsom anledning till resning,

torde näppeligen böra alldeles uppgifvas; i hvarje fall lärer man kunna

fordra att den resningssökande parten gör sannolikt, att han ej förr afvetat

de skäl, han till stöd för resningsansökningen åberopar. I öfrigt synes

jemväl här böra uttryckligen angifvas att resning ej må beviljas med

mindre synnerliga skäl dertill pröfvas föreligga.»

Justitierådet Carlson anförde: »Genom återgifvande af försutten laga

tid eller häfvande af laga kraft egande utslag skulle, om fråga vore t. ex.

om eganderätt till fastighet eller rätt till inteckning deri, tredje mans i

god tro förvärfvade rätt kunna i hög grad kränkas. Äfven i det fall att

annans rätt än de ursprungliga parternas icke kan komma i fråga, är det

i allmänhet eu betänklig sak att bevilja resning. Om den vinnande parten

varit i god tro, kan han hafva berättigade anspråk att icke beröfvas en

rättighet, af hvilken han på grund af lag eller dom under längre tid ansett

sig vara behörig innehafvare. A andra sidan har den tappande parten

i regeln sig sjelf att skylla för den förlust han lidit. Det får derför

icke anses såsom en ovilkorlig rätt för part att återfå försutten laga tid,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

om han kan visa, att han haft laga förfall att iakttaga densamma, eller

att få laga kraft egande utslag häfdt, om han kan visa nytt skäl, som,

derest det framkommit i målet, skulle föranledt en annan utgång af detta

till hans förmån. Skulle man bestämma, i hvilka fall part är berättigad

till resning, behöfdes en mera detaljerad lagstiftning än den föreslagna.

I stället bär man öfverlemnat åt högsta domaremakten att, efter omständigheterna

i hvarje fall, pröfva såsom skäligt tinnes. Det vore önskligt,

att denna mening tydligare än som skett uttrycktes i lagtexten.»

Beträffande andra punkten yttrade justitierådet Carlson: »Då laga

kraft egande utslag i fråga om ansvar för brott, som i andra punkten afse»,

enligt min mening icke bör kunna till den tilltalades skada ändras

vare sig genom återgifvande af försutten tid att öfverklaga utslaget eller

genom häfvande af utslaget på grund af nytt skäl, hemställer jag, att

innehållet af denna punkt med lämplig förändring upptages i särskild

paragraf såsom undantag från 1 och 2 §§.»

I öfrigt förenade sig högsta domstolens ledamöter om följande yttrande

:

»I 30 kap. 7 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt

lagen den 14 Juni 1901, är stadgadt att allmän åklagare, som ej tillika

är målsegare, i allmänhet icke eger att hos Konungen fullfölja talan i

brottmål i annat hänseende än så vidt angår ansvars- och ersättningsskyldighet

för honom sjelf, utan skall sådan fullföljd ankomma på justitiekanslern.

Enahanda grundsats synes böra gälla i fråga om resningsansökan,

och det vare sig ansökningen är att hänföra under 1 § eller den

är sådan, som afses i de följande §§:na.

Då gällande rätt ej medgifver en afliden persons efterlefvande make

eller skyldeman behörighet att med anlitande af de ordinarie rättsmedlen

få häfd en dom, hvarigenom den aflidna blifvit för brott dömd till ansvar,

vore det mindre lämpligt att nämnda personer skulle ega befogenhet att

i resningsväg få en sådan dom upphäfd; och då någon särskild föreskrift

ej synes erforderlig för beredande af rätt för en afliden» sterbhusdelegare

att erhålla resning i afseende å ersättningsskyldighet, som i brottmålsväg

ådörnts den aflidne, hemställes att sista punkten i första stycket måtte utgå.

Regeln att, der resning beviljas, målet skall förvisas till första domstolen

eller, om det är utsökningsmål, till öfverexekutor, lärer näppeligen

under alla förhållanden vara ändamålsenlig. Visserligen torde, såsom i

motiven framhållits, i de fall då eu vidlyftigare handläggning och bevisföring

i följd af resningen blifver af nöden, sådan lämpligast böra ega

rum vid underdomstol, men der så ej är förhållandet utan saken i sjelfva

resningsärendet blifvit till fullo utredd, synes ett förvisande till underrätt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

af mål, soin varit handlagdt i öfverordnad instans, vara gagnlöst och förty

äfven olämpligt. Då emellertid hvad i det ena eller andra fallet kan vara

ändamålsenligast lärer bäst kunna bedömas vid pröfning af omständigheterna

i det särskilda fallet, synes det böra öfverlemnas åt Konungen att

förordna vare sig han vill sjelf omedelbart i saken döma eller förvisa den

till annan rätt, som förut handlagt densamma.»

3 §•

Då det läte tänka sig att ett utslag kunde finnas uppenbarligen

innefatta misskrifning eller dermed jemförlig felaktighet, utan att i det

skick saken i ansökningsärendet företedde det vore tydligt, huru rättelse

borde ske, ansågo justitieråden Huss, Hellström, Bohman, Ramstedt,

Westring och Grefberg att jemväl i här afsedda fall det borde öfverlemnas

åt Konungen att antingen sjelf meddela erforderlig rättelse eller förvisa

saken till annan rätt, der den förut handlagts, för rättelses vinnande.

Justitierådet, Carlson yttrade: »Då för sådant fel, som hår afses, icke

torde behöfva beviljas resning, om felet varit för parten kändt innan tid

för fullföljd af talan gått till ända, och i motsatt fall resning kan beviljas

enligt 2 §, hemställer jag att 3 § måtte utgå. Härigenom skulle åklagares

och målsegares rätt att för sådant fel söka resning beträffande ansvarsfråga

komma att inskränkas till sådana brottmål, i hvilka resning på

annan grund till den tilltalades skada kan förekomma, hvilket torde vara

riktigt.»

4 §•

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Bohman instämde,

yttrade: »Då såväl domstol som administrativ myndighet kunna hafva förklarat

sig obehöriga att upptaga mål, men förslaget, om domstolen i sådant

fåll är behörig, ej lemnar uttrycklig utväg till rättelse med mindre

målet jemväl anhängiggjorts vid annan domstol, torde någon jemkning af

förslaget erfordras.»

Justitieråden Carlson och Westring hemstälde huruvida icke bestämmelser

i det ämne, hvarom denna § handlar, borde, såsom äldre lagberedningen

föreslagit, meddelas vid omarbetning af det kapitel i rättegångsbalken,

som angår laga domstol, och paragrafen följaktligen utgå.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

79

6 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Föreskriften att, der någon, soin blifvit till straff'' dömd, vunnit resning,

han skulle vara från straffet fri till dess ny dom fallit, synes i vissa

fåll, såsom då straffet består i mistning af embete eller tjenst, kunna

gifva anledning till tvekan i fråga om sättet för dess tillämpande. Med

hänsyn härtill och då förut i denna § medgifvits rätt för Konungen att,

när resning sökts eller beviljats, förordna, att verkställighet af utslag ej

må ega rum, samt Konungen ej lärer underlåta att, då så lämpligen kan

ske, begagna denna rätt i de fall, som i förstberörda stadgande äro afsedda,

torde detta stadgande kunna ur förslaget utgå.»

Öfvergångsstadgandet.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Carlson och Eamstedt

voro ense, yttrade: »Den nya lagstiftning om parts ed, som innehålles

i förslaget, synes böra medföra att stadgandena i 14 kap. 9 och 10

§§ rättegångsbalken om vrångoed upphäfvas.

Lagen om vittnesförhör vid utländsk domstol den 6 mars 1899 afser

endast tvistemål. Genom den hänvisning till sagda lag, som intagits

i 17 kap. 26 § af förevarande förslag, kommer följaktligen vittnesförhör

vid utländsk domstol att kunna ega rum i tvistemål men ej i brottmål.

Deremot skulle i såväl tvistemål som brottmål sådant förhör kunna hållas

utom riket inför svensk beskickning eller konsul. Då någon giltig anledning

att sålunda inskränka möjligheten att i brottmål få vittnen hörda utom

landet ej synes föreligga, hemställer jag att berörda lag må ändras derhän

att, på sätt de äldre förslagen innehållit, jemväl i brottmål vittnesförhör

vid utländsk domstol må kunna ega rum.»

Vidare anförde justitierådet Westring: »Enligt 6 § i lagen om handräckning

åt utländsk domstol den 6 mars 1899 skall, der annan än den,

som i egenskap af vittne blifvit till rätten kallad, uteblifver eller underlåter

att fullgöra hvad af honom äskas, rätten låta dervid bero. Derest

nu införas bestämmelser, enligt hvilka rätten har att i rättegång, som här

i landet föres, medelst vite tillhålla dels sakkunnig att fullgöra sitt uppdrag

dels part eller annan att vid rätten förete handlingar och andra föremål,

torde med hänsyn till innehållet af den utaf Sverige biträdda Haagerkonventionen

af 1896 berörda stadgande böra undergå jemkning, så att

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kont/L Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

dylikt tvång må kunna användas äfven vid sådan handräckning, som i

sagda lag afses.

Genom traktater med vissa främmande makter har svenska staten

förpligta! sig att i brottmål, som är utom riket anhängigt, låta härstädes

anställa vittnesförhör och företaga annan utredning. 1 sammanhang med

det fullständiga ordnande af reglerna om bevisföring inför rätta, som förslaget

innehåller, synes böra meddelas uttrycklig bestämmelse om svensk

domstols skyldighet att i berörda hänseende tillhandagå, enär eljest skulle

kunna inträffa att någon domstol vägrar att lemna biträde.»

Uti detta yttrande instämde justitierådet Carlson.

2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

3:o) Förslaget till lag om ändring i 14 kap. jordabalken.

4:o) Förslaget till lag om ändring i förordningen den 4 Maj 1855

angående handelsböcker och handelsräkningar.

Dessa tre förslag lemnades af högsta domstolen utan anmärkning.

5:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökning slagen.

Högsta domstolen erinrade att detta förslag borde undergå den

jemkning, som föranleddes af den ändrade lydelse lagrummet erhållit

genom lagen den 14 Juni 1901.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

81

bidrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 24 januari 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim.

Statsråden: herr von Ivrusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Westring,

Justitieråden: Huss,

Grefberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde

i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justi tiedepartementsärenden

för den 17 oktober 1900 inhemtade utlåtande öfver de vid

samma protokoll fogade förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse af 17 och 31 kapitlen rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar; samt

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Bih. till Riksd. Prof,. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

:

»Som Eders Kongl. Maj:t behagade af den lemnade redogörelsen

finna, hafva inom högsta domstolen de remitterade förslagen, särskildt

hvad 17 kap. rättegångsbalken angår, endast i mindre väsentliga delar

gjorts till föremål för anmärkningar. Med anledning af de framstälda

anmärkningarna hafva förslagen blifvit öfversedda och jemkade, dervid de

erinringar, om hvilka ett flertal ledamöter i högsta domstolen enat sig, i

hufvudsak blifvit iakttagna.

Sålunda har beträffande erkännandes verkan såsom bevis i brottmål,

med anledning af hvad inom högsta domstolen anförts, i 4 § af 17 kap.

upptagits den med nya lagberedningens förslag väsentligen öfverensstämmande

regel, att rätten eger, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i

målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis må

tilläggas parts erkännande.

Af ett flertal ledamöter i högsta domstolen har yttrats, att efter

den föreslagna lagens antagande tvekan skulle kunna uppstå, huruvida

rätten skulle fortfarande som hittills ega befogenhet att i brottmål förordna

om vittnens inkallande; samma ledamöter hafva i följd deraf hemstält,

att. stadgande i berörda ämne måtte på lämpligt ställe i lagen intagas.

Med anledning häraf har första stycket af 17 kap. 5 § erhållit en i någon

mån jemkad affattning, hvaraf torde otvetydigt framgå, att med den föreslagna

lagen ej åsyftas någon förändring af rättens befogenhet i berörda

hänseende.

Med hänsyn till hvad högsta domstolen erinrat angående 18 § i 17

kap. har den i sista stycket af nämnda § upptagna regeln blifvit jemkad

i syfte att tydligt utmärka, att i hvarje fall, då någon, som vittnat i målet,

åter höres, han må vittna å förut aflagd ed; i sammanhang härmed har

första stycket i samma § blifvit till 17 § Överflyttad!

I 27 § af 17 kap. innehåller det remitterade förslaget föreskrift, att,

om någon, som i rätten sitter, åberopas till vittne, han skall på sin

domareed pröfva, huruvida han vet något, som kan tjena till upplysning

i målet; finner han det, skall han höras såsom vittne och sedan hålla sig

från målet. Vid granskningen af detta stadgande har inom högsta domstolen

uttalats, att missbruk af domares åberopande såsom vittne ej kunde

föranleda afsevärd olägenhet i annat fall, än då fråga vore om ledamot af

öfverrätt eller rådstufvurätt eller om ordförande i häradsrätt, samt att

förty den föreslagna regeln borde inskränkas till att gälla sålunda anförda

fall. Härvid må dock erinras, att det vid talrika häradsrätter är brukligt

att till urtima ting kalla allenast så många nämndemän, som erfordras

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

O

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 8

för att rätten skall vara domför, och att, der endast detta antal kallats,

en nämndemans utträdande ur rätten lätt nog skulle kunna medföra svårigheter,

helst då, såsom å flere orter är förhållandet vid ransakningar

med häktade personer, rättens sammanträde hålles utom domsagan. Med

hänsyn härtill, och då några olägenheter icke torde vara att befara af

den föreslagna regeln, enligt hvilken en nämndeman eger samma rätt

och pligt som en annan domare att pröfva, om han bör för att vittna

i mål afträda ur rätten, har jag ansett rigtigast att behålla denna regel

oförändrad.

Vid granskningen af 40 § i 17 kap. hafva tre ledamöter i högsta

domstolen yttrat den mening, att rättens befogenhet att med viten tillhålla

part att förete handling, som rätten infordrat, borde omfatta jemväl

det i 39 § afsedda fall, då fråga är om handling, till hvars företeende

parten icke är på särskild grund förpligtad. Då emellertid vederpartens

intresse äfven utan ifrågavarande tvångsmedel synes vara fullt tillgodosedt

derigenom, att rätten efter omständigheterna har att pröfva, hvilken verkan

såsom bevis må tilläggas parts underlåtenhet att ställa sig rättens föreläggande

till efterrättelse, och då rätten i sådant hänseende jemväl är

oförhindrad att taga för god vederpartens uppgift om handlingens innehåll,

synes anledning ej finnas att i afseende å ifrågavarande handlingar meddela

den strängare bestämmelse, som af nämnda ledamöter förordats.

Med anledning af högsta domstolens erinran vid granskningen af 48 §

i 17 kap. rättegångsbalken enligt det remitterade förslaget har förslag upprättats

till sådan ändring i rättegångsbalkens bestämmelser angående fullföljd

af talan, att hvad som i detta hänseende är stadgadt beträffande

beslut om värjemålsed blifver gällande äfven i fråga om beslut, hvarigenom

rätten dömt till fyllnadsed.

Vidare hafva, på grund af hvad inom högsta domstolen yttrats angående

49 § i 17 kap., föreskrifter om verkan af eds afläggande eller af

bristande åt ed upptagits i 55 § af samma kapitel.

Beträffande den föreslagna 50 § af 17 kapitlet har inom högsta domstolen

anmärkts, att ej med full klarhet framginge, huruvida part, som

ville begagna sig af den i nämnda § för vissa fall medgifna rätt att fullgöra

edgång vid annan underrätt än den, vid hvilken målet anhängiggjorts,

borde framställa begäran derom före edgångsbeslutets meddelande,

eller om det jemväl senare stode honom öppet att söka sådant tillstånd.

Ett förtydligande härutinnan torde ock vara erforderligt; och då det näppeligen

kan antagas, att stadgandet om rätt att fullgöra edgång vid annan

domstol skulle erhålla synnerlig praktisk betydelse, om för åtnjutande af

nämnda förmån uppstäldes såsom vilkor, att parten framstäit begäran

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

derom innan rätten dömt till ed, men å andra sidan, på sätt inom högsta

domstolen framhållits, den till edgång dömda parten ej bör erhålla tillfälle

att till olägenhet för sin vederpart föranleda tidsutdrägt med målets

slutliga afgörande, har i nämnda § upptagits föreskrift af innehåll, att

part, som på grund af något förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall

räknas, vill erhålla tillåtelse att aflägga eden vid annan domstol, visserligen

eger att söka sådan tillåtelse äfven efter det rätten dömt till edgång, men

dock måste göra framställningen sist å den dag, då edgångsbeslutet meddelas.

Enligt hvad af denna föreskrift tydligt framgår, är deremot part,

som på grund af laga förfall vill fullgöra edgången vid annan underrätt,

oförhindrad att när som helst, innan tid att aflägga eden försutits, begära

tillåtelse dertill.

Beträffande 31 kap. rättegångsbalken har en ledamot i högsta domstolen

anmärkt, att det ville synas, som om, efter den föreslagna lagens

utfärdande, resning icke skulle kunna förekomma i mål och ärenden, om

hvilkas handläggning och fullföljd vore stadgadt i allmän lag, men hvilka

anhängiggjordes hos andra myndigheter än domstol eller öfverexekutor.

Med anledning häraf har i det öfversedda förslaget rubriken till 31 kapitlet

erhållit lydelsen: »Om resning i rättegångs- och utsökningsmål», hvarigenom

det torde'' blifva fullt klart, att de föreslagna bestämmelserna ej angå resning,

som i andra mål och ärenden må kunna förekomma, och att desamma

följaktligen icke kunna åsyfta någon rubbning i hvad om sådan resning

för närvarande må gälla.

Vid granskningen af det remitterade förslagets bestämmelser angående

försuten tids återställande har inom högsta domstolen anmärkts, att den

allmänna rättsuppfattningen torde kräfva användning af detta rättsmedel

utöfver hvad enligt förslaget är medgifvet, samt att redan gällande rätt

tillåter en vidsträcktare tillämpning af detsamma; och har en ledamot

i högsta domstolen, under erinran att fråga om resning är beroende på

pröfning allenast af högsta instansen, samt att resning enligt förslaget ej

kan ifrågakomma, med mindre synnerliga skäl visas, ifrågasatt, att förslaget

skulle erhålla sådan lydelse, att derunder kunde inrymmas alla tidsbestämmelser

för anhängiggörande af talan i mål eller ärende, som hörer

till domstol eller öfverexekutor, med undantag allenast beträffande talan

om ansvar för brott.

Visserligen må erkännas, att, såsom inom högsta domstolen påpekats,

utöfver de fall, i hvilka återställande af tid för talans anhängiggörande

enligt förslaget är medgifvet, ett och annat med dem temligen likartadt

fall skulle kunna anföras. Emellertid lärer det knappast vara möjligt att

på ett uttömmande och följdrigtigt sätt uppräkna de olika tidsbestäm
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

melser, med afseende å hvilka medgifvande af sådan resning som den

ifrågavarande vore tänkbart. Att af denna anledning, på sätt förenämnda

ledamot ifrågasatt, utesluta alla regler angående gränserna för befogenheten

att söka resning vore dock synnerligen betänkligt. Den princip,

som ligger till grund för Ständernas år 1770 i ett särskildt mål afgifna

förklaring öfver 1 § i 31 kap. rättegångsbalken, nemligen att rätten att

återställa försuten tid endast gäller s. k. processfatalier, lärer vara af

alltför stor vigt för att ej bör uttalas. Att märka är äfven, att enligt

det af nya lagberedningen afgifna s. k. principbetänkandet återställande af

försuten tid var medgifvet allenast i mål, som varit vid domstol anhängiggjordt.

Det föreliggande förslaget går alltså vida längre och öfverensstämmer

närmare med den i praxis gällande rättstolkning.

I afseende å första punkten af 2 § har ett flertal af högsta domstolens

ledamöter hemstält, att såsom vilkor för doms återbrytande måtte

stadgas, dels att den resningssökande parten gör sannolikt, att han ej förr

afvetat de skäl, han till stöd för resningsansökningen åberopar, dels ock

att synnerliga skäl till resning pröfvas föreligga. Med den senare delen

af denna hemställan torde hafva åsyftats att förekomma den tolkning, att

part, som funnit ett förut ej kändt skäl, skulle vara ovilkorligen berättigad

till resnings erhållande. Möjligheten af berörda tolkning är måhända

enligt det remitterade förslagets ordalydelse ej alldeles utesluten,

och det torde derför vara önskvärd! att i detta hänseende gifva föreskrifterna

större tydlighet. Detta lärer lämpligast kunna ske genom att, på

sätt en annan ledamot i högsta domstolen hemstält, uttryckligen angifva,

att Konungen efter omständigheterna pröfvar, huruvida resningsansökningen

bör beviljas. Upptages denna regel, lärer det ej vara nödigt att genom

en ovilkorlig föreskrift kräfva bevisning af resningssökande part derom,

att han ej förr afvetat de nya skäl, han till stöd för ansökningen åberopar.

I enlighet med erinringar, som inom högsta domstolen framstälts

vid granskningen af öfvergångsstadgandena i det första af de remitterade

förslagen, föreslås nu dels upphäfvande af stadgandena om vrångoed, dels

ock sådan jemkning i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk

domstol, att, då fråga är om undersökning för utländsk myndighets räkning,

de vanliga tvångsmedlen må kunna användas icke blott mot vittnen,

utan äfven mot andra personer, dock med undantag för part, som blifvit

till rätten kallad.

De föreslagna reglerna om bevisning synas deremot ej med nödvändighet

förutsätta vare sig" den af tre ledamöter i högsta domstolen ifrågasätta,

ändring i lagen om vittnesförhör vid utländsk domstol, att sådant vittnesförhör

jemväl i brottmål skulle kunna ega rum, eller det af två ledamö
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

ter påyrkade utfärdandet af lagbestämmelser angående svensk domstols

skyldighet att i brottmål lemna utländsk domstol handräckning. Fastmera

torde dessa frågor lämpligen kunna upptagas till behandling, sedan lagförslaget

om bevisning blifvit slutligen pröfvadt.

Med hänsyn dertill att, på sätt här ofvan anförts, jemkningar äfven

i 14, 16, 25 och 30 kapitlen rättegångsbalken funnits erforderliga, har

den föreslagna lagen om ändring i rättegångsbalken erhållit förändrad

rubrik och ingress.»

Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna

yttrandet affattade förslagen, nemligen till

i:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utläridsk domstol;

och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte, jemlikt §

87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Statsrådet Westring samt justitieråden Huss och Grefberg åberopade

hvad de vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört i de delar,

der ej genom numera vidtagna ändringar i förslagen de af dem framstälda

anmärkningar kommit att förfalla.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan;

Och täcktes, med bifall till denna hemställan,

Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den

lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm 1902. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.