Sök i Ratio Lex

Angående ändring af bestämmelserna om statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och arbetshem för sinnesslöa

1902-03-21 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1902:76, Angående ändring af bestämmelserna om statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och arbetshem för sinnesslöa

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kong!. Maj:fs Nåd. Proposition N;o 76.

1

N:o 76.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ändring

af bestämmelserna om statsunderstöd åt uppfostringsanstalter

för sinnesslöa barn och arbetshem för sinnesslöa;

gifven Stockholms slott den 21 mars 1902.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

medgifva, att i afseende å de för beviljande af understöd från anslaget

till uppfostringsanstalter för sinneslöa barn gällande grunder må

vidtagas de ändringar, att dels understöd för barn, intaget i sådan uppfostringsanstalt,

må åtnjutas under högst åtta år utan afseende å huruvida

barnet är intaget i försöksafdelning eller egentlig skolafdelning, dock att,

så snart barn befunnits obildbart eller oförmöget till vidare utveckling,

understöd för barnet ej vidare må erhållas, dels ock till arbetshem för

sinnesslöa årligt understöd till nu stadgadt belopp må utgå för hvarje i

arbetshemmet intagen sinnesslö elev, som genomgått en med statsbidrag

understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, intill dess sådan elev

anses kunna öfverlemnas till enskild vård eller tjenst eller befinnes kunna

utan det skydd och den ledning, som åtnjutes i arbetshemmet, bibehålla

de färdigheter och goda seder, eleven under sin utbildning förvärfvat.

Bill. till lliksd. Prof. 1602. 1 Sami. 1 Afd. 63 lluft. (N:o 16.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 76.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

Nils Claeson.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 76.

3

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj :t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21

mars 1902.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von (Utter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriieim,

Statsråden: herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Pal ander,

Hammarskjöld.

Departementschefen, statsrådet Claeson, yttrade:

»Uti Eders Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse angående anslag af all-Ang. ändring

manna medel åt uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och åt arbetshem0^’„a™”ei''

för sinnesslöa den 28 maj 1897 stadgas, bland annat, såsom vilkor för statsunderstöd.

åtnjutande af statsunderstöd åt uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn:

att sådan anstalt skall bestå af två afdelningar, profklassen och den anstalter för

egentliga skolafdelningen; att barns ålder vid intagningen ej får understiga barnlek

sex år och ej öfverstiga tolf år; att, så snart barn befunnits obildbart eller«''^e^<m för

oförmöget till vidare utveckling, det skall skiljas från anstalten; samt att slnnessloabarn

får qvarstanna i profklassen högst två år och i den egentliga skolafdelningen

högst sex år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

I särskilda underdåniga ansökningar hafva nu tretton med statsmedel

understödda uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn i Stockholms, Upsala,

Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Vermlands, Örebro, Yestmanlands och Gefleborgs

län genom dessa anstalters föreståndarinnor eller föreståndare samt

ordförande eller vice ordförande i anstalternas styrelser anhållit om sådan

ändring i omförmälda vilkor, att proftiden för abnormt barn, för hvilket

statsunderstöd erhölles, blefve utsträckt till högst fyra år.

Såsom stöd härför hafva sökandena anfört följande: Den angifna proftiden

af högst två år hade man vid kungörelsens utfärdande ansett i

hvarje fall tillräcklig för utrönande af huruvida ett abnormt barn vore

bildbart eller icke. Erfarenheten från äldre anstalter för sinnesslöa barns

uppfostran visade emellertid, att denna bestämda maximitid i många fall

vore otillräcklig. Det hade nämligen icke sällan inträffat, att barn, som

under de första två åren knappast gjort några märkbara framsteg i den

förberedande skolan och följaktligen kunnat anses obildbara, efter ytterligare

ett par års undervisning börjat tillgodogöra sig densamma och att

man under tiden hos dem lyckats uppspåra vissa praktiska fallenheter,

hvilkas utbildning kunnat sätta dessa elever i stånd att bidraga till framtida

utkomst. Det skulle varit hardt, om tillfälle icke gifvits att med

sådana barn göra dessa fortsatta försök, utan man nödgats återsända dem

till hemmen såsom ohjelpliga.

I särskild till Eders Kongl. Maj:t stäld skrift hafva föreståndarinnan

för Johannesbergs idiotanstalt samt ordföranden i styrelsen för samma

anstalt förklarat, att ifrågavarande framställning, hvilken tillkommit på

förslag af nyssnämnda föreståndarinna, endast afsåge möjligheten af utsträckt

proftid för abnormt barn, utan att den till högst sex år nu bestämda

tiden i den egentliga skolafdelningen derigenom inskränktes; och

har från två uppfostringsanstalter, nämligen Örebro läns och Gefleborgs

läns, framställningen biträdts under uttrycklig förutsättning att nu stadgade

tid beträffande den egentliga skolafdelningen bibehölles oafkortad.

Öfver ifrågavarande framställning hafva infordrade underdåniga utlåtanden

afgifvits af öfverståthållareembetet samt Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs och Gefleborgs län

äfvensom af styrelserna för vederbörande uppfostringsanstalter för sinnesslöa

i länen. Af dessa myndigheter hafva endast Eders Kongl. Majrts

befallningshafvande i Kopparbergs län och styrelsen för Dalarnes idiothem

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

afstyrka nådigt bifall till framställningen; samtliga de öfriga hafva antingen

tillstyrkt nådigt bifall till framställningen, eller förklarat sig icke hafva

något att erinra deremot eller instämt i dess syfte. Dervid har dock af

styrelsen för idiotanstalten i Hessleholm anmärkts, att en utsträckning af

proftiden till fyra år skulle förändra uppfostringsanstalterna till asyler

och att det vore bättre söka få verkliga asyler till stånd än att delvis förändra

gällande bestämmelser angående sinnesslöa barns utbildningskurs,

om hvilka bestämmelsers lämplighet man näppeligen ännu kunnat förvärfva

sig fullständig erfarenhet; men har styrelsen, då den ansett ökadt

statsbidrag, under hvilken form det än gåfves, vara välbehöfligt, ej velat

motsätta sig den underdåniga framställningen. Såsom skäl för sitt afstyrkande

hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs

län och styrelsen för Dalarnes idiothem anfört, att enligt deras uppfattning

en tid af två år i allmänhet vore tillräcklig för utrönande af huruvida

bildbarhet förefunnes eller icke samt att den föreslagna utsträckningen af

tiden för qvarstannandet i profklassen skulle medföra, att flere af dem,

för hvilka inträde i profklassen söktes, komme att af brist på utrymme

afvisas.

På grund af nådig remiss har jemväl medicinalrådet J. G. Schuldheis,

som enligt förordnande utöfvar inspektion öfver de med bidrag af statsmedel

understödda uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och arbetshem

för sinnesslöa, den 8 januari 1902 afgifvit underdånigt utlåtande i

ärendet. Han har dervid i hufvudsak anfört följande.

Den erfarenhet, som åberopats af det öfvervägande flertalet föreståndare

och föreståndarinnor för de med statsmedel understödda uppfostringsanstalterna

för sinnesslöa barn och som vitsordats af de flesta

styrelser för samma anstalter, nämligen att en proftid af två år stundom

kunde visa sig otillräcklig, öfverensstämde till fullo med hvad Schuldheis

vid sina inspektioner inhemtat och iakttagit beträffande denna fråga. Att

en utsträckning af proftiden — exempelvis till fyra år — från denna

synpunkt kunde vara önskvärd, om än blott för ett jemförelsevis ringa

antal barn, syntes honom således vara otvifvelaktigt.

Emellertid skulle den ifrågasatta utsträckningen af proftiden helt

säkert icke fullständigt afhjelpa de af sökandena åsyftade missförhållandena;

ty för utrönande af sinnesslöa barns bildbarhet vore eu tidrymd af

fyra år i sjelfva verket lika godtyckligt vald som den nuvarande, och det

lede intet tvifvel, att man i en del fall ännu efter fyra år kunde stanna

tveksam, huruvida fortsatta bemödanden för ett abnormt barns utbildning

lönade sig eller ep Samma förhållande skulle ock helt visst kunna in

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 76.

tråda, hvilken tid man än faststälde för pröfning af de sinnesslöas bildbarhet.

Om och när en sådan inträdde, vore nämligen beroende på så

många okända eller ofullständigt kända och i alla händelser oberäkneliga

omständigheter, att hvarje försök att fixera proftiden till vissa år eller

inom vissa åldersgränser måste medföra — i större eller mindre utsträckning

— sådana olägenheter, som de af sökandena öfverklagade. För en

del barn kunde redan förflyttningen från ett fattigt och dåligt hem till

anstalten, med dess bättre hygieniska förhållanden och omsorgsfullare vård,

vara nog att inom en förvånande kort tid göra dem tillgängliga för uppfostran

och undervisning. Fn del andra skenbarligen icke sämre utrustade

barn gjorde åter, trots under åratal fortsatta omsorger och bemödanden,

inga nämnvärda framsteg, utan att man dock på grund häraf kunde våga

utesluta möjligheten af ett uppvaknande. Vidare vore att märka, att de

sinnesslöa barnens utveckling ej sällan, och stundom utan påtaglig anledning,

skedde ojemnt och ryckvis, så att, exempelvis just vid slutet af

en två- eller fyraårsperiod, ett afbrott i utvecklingen kunde inträffa, utan

att detta behöfde innebära en stadigvarande obildbarhet. Särskild! hos

fallandesjuka sinnesslöa torde dylika afbrott i utvecklingen och perioder

af stillastående eller tillbakagång snarare vara regel än undantag. Med

hänsyn till dessa omständigheter kunde man med skäl antaga, att en förändring

af bestämmelserna angående proftid i den rigtning, sökandena

önskade, icke skulle komma att medföra afsedt gagn i nämnvärd utsträckning.

Å andra sidan skulle ifrågavarande förändring, om än måhända i ett

afseende i någon mån gagnelig, likväl i andra afseenden, hvilka ej af

sökandena berörts, medföra en stegring af vissa svårigheter, som blifvit en

följd af nu gällande bestämmelser angående proftid.

Det hände enligt Schuldheis’ erfarenhet ej så sällan, att sinnesslöa

barn redan kort efter intagningen i en uppfostringsanstalt visade sig utan

svårighet kunna följa med undervisningen i den egentliga skolafdelningen.

Med dessa barn förfores under nuvarande förhållanden på ettdera af följande

två sätt:

Antingen begärdes redan från första terminen statsanslag för barnet

såsom elev i den egentliga skolafdelningen, hvarigenom barnet ginge miste

om statsanslag i egenskap af elev i profklassen under två år och dermed

i regeln äfven om två års vistelse å anstalten. Detta blefve uppenbarligen

till skada för barnet, ty, äfven om en i rent intellektuelt hänseende relativt

väl begåfvad sinnesslö elev under den sexåriga kursen i den egentliga

skolafdelningen kunde bibringas ett tillräckligt mått af teoretiskt

vetande, så vore dock åtta år en tid, som för visso ej tålde någon afprut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 76.

ning, om man åsyftade eu verklig uppfostran, med varaktiga resultat efter

skoltidens slut.

Eller ock begärdes i barnets välförstådda intresse under de två första

åren anslag för barnet såsom profelev, hvarvid vederbörande gerna sökte

bibehålla barnet i profklassen under denna tid, åtminstone i något ämne,

ehuru dess utveckling i det hela hänvisade det till den egentliga skolafdelningen.

Härigenom upprätthölles, åtminstone i någon män, fiktionen

att barnet vore profelev, så att det sedermera under ytterligare sex år

kunde erhålla anslag som elev i den egentliga skolafdelningen och på detta

sätt komma i åtnjutande af den åttaåriga uppfostran, som 1897 års kungörelse

väl afsett att tillförsäkra alla bildbara sinnesslöa barn. Men äfven

om andemeningen i kungörelsen vore denna och Schuldheis på grund

deraf ansett sig böra tillstyrka statsanslag för dylika profelever, måste det

dock gifvetvis vara ganska pinsamt både för anstalternas styrelser att begära

och för inspektören att tillstyrka anslag för elever, hvilkas rätt till

sådant understöd icke vore oomtvistlig från formel synpunkt.

Det hände vidare ej sällan, att en till uppfostringsanstalt nyinkommen

sinnesslö elev redan från början visade sig sådan, att anstaltens personal

rätt snart komme till insigt om att någon förhoppning om bildbarhet

ej förefunnes. I de flesta fall blefve en sådan elev naturligtvis,

såsom befunnen obildbar och oförmögen till vidare utveckling, i enlighet

med gällande föreskrift från anstalten skild, utan att statsunderstöd begärts.

Stundom förelåge dock så synnerligen ömmande omständigheter,

såsom då barnet utom anstalten icke kunde påräkna något skydd eller

ens mensklig behandling, att vederbörande funne sig af den enklaste medkänsla

för barnets hopplösa belägenhet manade att söka i det längsta

qvarhålla det under anstaltens skyddande hägn för att bevara det från

en eljest viss undergång. Äfven i ett och annat sådant fall hade Schuldheis,

efter samråd med vederbörande styrelse och föreståndarinna, ansett

sig kunna tillstyrka statsanslag, ehuru icke utan samma pinsamma känsla,

som nyss antydts. Bestämmelsen om en proftid af högst två år syntes

nämligen gifva stöd åt ett sådant förfarande, då ju, äfven om ingen förhoppning

om bildbarhet syntes föreligga, likväl möjligheten af en sådan

icke kunde uteslutas. Ifrågavarande bestämmelse vore således egnad att

paralysera föreskriften att, så snart barn befunnes obildbart. och oförmöget

till vidare utveckling, det skulle skiljas från anstalten, samt möjliggjorde,

ja uppmuntrade i viss mån till qvarhållande å uppfostringsanstalterna

onödigt länge af, efter allt att döma, obildbara sinnesslöa och till understödjande

med statsmedel af sådana. Detta skulle väl knappast i och för

sig vara att anse såsom något ondt — om icke, såsom af åtskilliga af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

dem, hvilka i ärendet blifvit hörda, påpekats, de nuvarande utrymmesförhållandena

å uppfostringsanstalterna vore sådana, att en förlängd vård

af obildbara sinnesslöa nödvändigtvis komme att förhindra intagandet af

barn, som på förhand kunde antagas vara mera bildbara. Af dessa öfverskrede

under nuvarande förhållanden ganska många tolfårsåldern under

den långa tid, som de efter ansöknings ingifvande finge vänta på plats,

och förlorade derigenom hvarje möjlighet att komma i åtnjutande af uppfostran

med understöd af statsmedel.

De svårigheter med afseende å fixerandet af begreppet profelev och

vid bedömandet af huruvida och huru länge en profelev kunde anses berättigad

till understöd af allmänna medel, hvilka sålunda yppat sig vid

den praktiska tillämpningen af nuvarande bestämmelser rörande proftid,

skulle säkerligen göra sig gällande i afsevärdt större omfattning, derest

proftiden, såsom sökandena föreslagit, blefve utsträckt till fyra år. Vid

en sådan anordning läge helt visst frestelsen nära till hands att utsträcka

proftiden för så många barn som möjligt till den faststälda maximitiden.

Uppenbarligen skulle detta blifva till gagn för barnen, då hvarje utsträckning

af tiden för anstaltsvistelsen gifvet måste räknas såsom en vinst för

deras utbildning. Men å andra sidan blefve härigenom begreppet profelev

ännu mera sväfvande och fiktivt än nu stundom vore fallet, och antalet

profelever, hvilka rätteligen vore att hänföra till kategorien skolelever,

komme att, troligen rätt betydligt, ökas. Vidare skulle sådana

obildbara sinnesslöa, som nu stundom af särskilda skäl och med stöd af

föreskriften, att barn finge qvarstanna i profklassen högst två år, onödigt

länge blifva qvar i anstalterna, komma att, af samma skäl och på samma

grunder, bibehållas å anstalten med åtnjutande af statsanslag ända till

fyra år. Faran af att, såsom i ärendet antydts, genom proftiden s utsträckning

till fyra år de nuvarande uppfostringsanstalterna skulle i viss mån

få karaktären af asyler, kunde väl för närvarande synas ligga temligen

fjerran, men blefve helt visst ganska öfverhängande, i den mån utrymmesförhållandena

blefve förbättrade.

Schuldheis trodde sig alltså hafva ådagalagt, att den lilla fördel, som

i ett afseende skulle vinnas genom bifall till ifrågavarande framställning,

i andra afseenderx skulle gifva anledning till större olägenheter än som

vore förenade med den nuvarande ordningen. Enligt hans uppfattning

kunde en fullständig och i allo tillfredsställande lösning af den fråga,

hvarom den underdåniga framställningen handlade, icke vinnas genom en

förändrad fixering af proftidens längd utan endast genom att alldeles

upphäfva nu gällande bestämmelser om profklass och egentlig skolafdelning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kong!. Maj:ts bäd. Proposition N:o 76.

För eu sådan åtgärd talade, utom hvad Schuldheis förut anfört, ännu

en omständighet. Styrelsen för Smålands idiothem hade i det af densamma

afgifna underdåniga yttrande i ärendet framhållit, att bildbarheten

med afseende på allmän och mera teoretisk undervisning hittills syntes

hafva utgjort den bestämmande grunden för bedömande af de abnorma

barnens rätt till statsunderstöd, under det att påvisandet af praktiska

fallenheter, enligt styrelsens uppfattning, jemväl borde utgöra tillräcklig

grund för tillstyrkande af statsanslag. Såvidt Schuldheis vid sina inspektioner

erfarit, rådde i sjelfva verket bland representanterna för uppfostringsanstalterna

för sinnesslöa barn en viss villrådighet beträffande arten af

den bildbarhet, som erfordrades för erhållande af statsunderstöd för eleverna.

Denna villrådighet torde i ej oväsentlig mån hafva sin grund i

uttrycken profklass och egentlig skolafdelning i 1897 års kungörelse, hvilka

uttryck enligt den uppfattning, som å anstalterna gjort sig gällande, väl

ensidigt syntes åsyfta elevernas bildbarhet i rent teoretiska ämnen. Denna

uppfattning hade troligen utöfvat sitt inflytande ej blott vid bedömande

af bildbarheten utan äfven i viss mån vid undervisningens anordnande,

ehuru vederbörande dervid, såsom sökandena antydt och styrelsen för

Smålands idiothem tydligare uttalat, visst icke varit öfvertygade om att

mottagligheten för teoretisk undervisning borde vara i så öfvervägande

grad bestämmande. Erfarenheten torde nämligen hafva lärt dem, att många

barn, som i profklassen eller den egentliga skolafdelningen vore temligen

omöjliga, likväl kunde göra goda, stundom till och med utmärkta framsteg

i vissa praktiska färdigheter eller, om de törhända äfven härutinnan

vore mindre väl begåfvade, åtminstone kunde vänjas vid snygghet, hyfsning

och goda seder samt en viss grad af ordning, lydnad, disciplin och sjelfbeherskning,

det vill säga visa sig mottagliga för uppfostran i mera inskränkt

bemärkelse. Beträffande detta icke ringa antal barn, hvilkas bildbarhet

dock icke gerna syntes böra förnekas, blefve emellertid sådana

uttryck som profelev och skolelev i viss mån oberättigade benämningar

och deras rätt till anslag af allmänna medel i profklassen eller den egentliga

skolafdelningen mera eller mindre formelt omtvistlig.

Äfven från denna synpunkt syntes det således önskvärdt, att bestämmelserna

om profklass och egentlig skolafdelning alldeles finge falla.

Denna indelning vore konstlad och utan motsvarighet i de faktiska förhållandena

och hade derför förorsakat så mycken tvekan, osäkerhet och

begreppsförvirring i flere afseenden, att dess bibehållande vore att anse

såsom ett hinder för den vidare utvecklingen af vården om bildbara

sinneslöa. Något skäl att bibehålla ifrågavarande bestämmelser eller att

införa nya liknande, syntes icke föreligga. Af den »öfversigt af andesvage
Bill.

till Rihsd, Prut. 190''2. / Sami. I A fri. Uii Jhift.

**

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

väsendets utveckling och nuvarande ståndpunkt», som särskilda af Eders

Kong!. Maj:t förordnade komiterade i sitt år 1894 afgifna utlåtande lemnat,

framginge icke, att någonstädes i utlandet viss maximitid föreskrifvits för

de sinnesslöa barnens vistelse i försöksafdelning. Deremot uppgåfves i berörda

öfversigt, att i Danmark, hvarest vården om sinnesslöa stode på en

mycket hög ståndpunkt, vistelsen i försöksklassen (att en sådan måste

finnas å hvarje uppfostringsanstalt för sinnesslöa, vore sjelfklart) stundom

vore kort, men i regeln utsträcktes till ett eller flere år, hvarefter följde

en förberedande klass och derpå två parallelklasser, en teoretisk och en

praktisk. Erfarenheten från vårt land häntydde, så vidt Schuldheis kunde

döma, med bestämdhet på att en sådan anordning af undervisningen vore

i sina hufvuddrag den lämpligaste, förutsatt att den teoretiska och den

praktiska undervisningen på det senare stadiet ej alldeles uteslöte hvarandra.

Att i en författning angående anslag af allmänna medel åt sinnesslöa

meddela iöreskrifter om viss anordning af särskilda afdelningar syntes

emellertid ej blott onödigt utan äfven egnadt att framkalla olägenheter.

De svenska uppfostringsanstalterna vore nämligen för närvarande hvarandra

så pass olika, särskildt med afseende på elevantalet, att någon likformighet

i nu ifrågavarande hänseende icke torde vara möjlig att åstadkomma.

Ä större anstalter följde af sig sjelft en större specialisering och noggrannare

begränsning af olika afdelningar, under det att å mindre anstalter,

med exempelvis tjugu elever eller färre, en sådan specialisering och

begränsning icke vore praktiskt möjlig att i detalj genomföra. Men äfven

oafsedt dessa omständigheter kräfdes å ifrågavarande anstalter ett visst mått

af frihet vid undervisningens anordnande, enär elevernas ofta ensidiga

eller egendomligt disharmoniska fallenheter, de nyckfulla afbrotten i deras

utveckling med mera gifvetvis omöjliggjorde en stadigvarande och skarpt

begränsad indelning i klasser och afdelningar.

Blefve bestämmelserna om profklass och egentlig skolafdelning upphäfda,

skulle väl, hädanefter som hittills, i vissa fall tvekan uppstå om

lämpligheten att göra fortsatta försök till uppfostran och utbildning af

elever, som gjort föga eller inga framsteg, men denna svårighet kunde

under inga förhållanden undvikas, hvaremot den fördel vunnes, att man

dels hade större frihet än nu vid bedömandet af bildbarheten, dels icke

skulle hafva någon anledning att, på grund af eu ren fiktion eller af medlidande,

begära eller tillstyrka understöd af allmänna medel för profelever,

som i sjelfva verket tillhörde kategorien skolelever eller vore, praktiskt

sedt, obildbara. Den redan nu förefintliga föreskriften, att, så snart barn

befunnits obildbart eller oförmöget till vidare utveckling, det skulle skiljas

från anstalten, innebure utan tvifvel en fullt betryggande garanti mot

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

obildbara sinnesslöa barns bibehållande vid statsanslag. Denna föreskrift

blefve till och med mera effektiv, om bestämmelserna om profklass bortfölle.

Schuldheis hade nämligen aldrig funnit föreståndare, föreståndarinnor

eller styrelser obenägna att utskrifva, efter allt att döma, obildbara

elever annat än, som han flere gånger anmärkt, just på grund deraf att

bestämmelserna, att barn finge qvarstanna i profklassen högst två år, synts

gifva stöd för det berättigade i att qvarhålla sådana barn någon gång, då

andra omständigheter än bildbarhet gjort qvarhållandet önskvärd!. Det

otillräckliga antalet platser och de många ansökningarna, som ej kunde

beviljas förr än efter lång tid, gjorde äfven, att vederbörande i regel så

snart som möjligt och utan anmaning utskrefve obildbara eller mindre

lofvande elever, i synnerhet som dessa naturligtvis utgjorde den tyngsta

bördan i personalens i och för sig ansträngande och ofta otacksamma

arbete. Skulle emellertid, mot förmodan, från anstalternas sida någon benägenhet

yppa sig att obehörigen söka statsanslag för obildbara sinnesslöa,

torde med skal kunna förväntas, att inspektören för de med allmänna medel

understödda uppfostringsanstalterna för sinnesslöa barn icke underläte att

beifra sådan benägenhet så kraftigt, som gällande författningar gåfve fog för.

Härjemte påpekade Schuldheis, att föreskriften uti ifrågavarande kungörelse

derom att obildbart barn skulle skiljas från anstalten syntes kunna

tolkas så, att den komrne i strid med en annan föreskrift i samma kungörelse,

nämligen den att i anstalt, der till vård mottoges äfven obildbara

sinnesslöa — något som faktiskt egde rum å ett par af allmänna medel

understödda uppfostringsanstalter — dessa ej finge inräknas bland dem,

för hvilka statsunderstöd söktes.

På grund af hvad Schuldheis sålunda anfört hemstälde han: att den

af representanter för åtskilliga uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn

gjorda underdåniga framställning om sådan ändring i 1897 års kungörelse,

att proftiden för abnormt barn, för hvithet statsunderstöd erhölles, blefve

utsträckt till högst fyra år, icke måtte vinna bifall; att emellertid Eders

Kongl. Maj:t, för ett fullständigt afhjelpande af de olägenheter, hvilka

uppstått vid tillämpningen af nu gällande bestämmelser uti samma kungörelse

om profklass och egentlig skolafdelning, täcktes, med upphäfvande

af nämnda bestämmelser, meddela föreskrift af innehåll, att understöd af

allmänna medel ej finge åtnjutas under längre tid än åtta år eller sexton

lästerminer för hvarje elev i uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn och,

om så ansåges nödigt, att vid sådan anstalt skulle finnas eu försöksafdelning

för utrönande af elevens bildbarhet med afseende pa teoretisk undervisning,

praktiska fallenheter och uppfostran i öfrigt; samt att föreskriften

derom att, så snart barn befunnits obildbart eller oförmöget till vidare

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kong1. Majds Nåd. Proposition N:o. 76.

utveckling, det skulle skiljas från anstalten, måtte, för så vidt denna föreskrift

kunde anses innebära en motsägelse mot annan föreskrift i kungörelsen,

ändras derhän, att understöd af allmänna medel ej finge för

sådant barn begäras.

I förenämnda nådiga kungörelse den 28 maj 1897 föreskrifves vidare,

att från förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn må

från och med år 1898 utbetalas till arbetsbem för sinnesslöa ett årligt

understöd af 100 kronor att utgå under högst fem år för hvarje i arbetshemmet

intagen sinnesslö elev, som genomgått sådan uppfostringsanstalt

för sinnesslöa barn, som i samma kungörelse omförmäles.

I underdånig ansökning, dagtecknad i oktober 1901, har styrelsen

inom föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm anhållit, att Eders

Kong! Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej en utsträckning af

tiden för åtnjutande af anslag till elev vid arbetshem för sinnesslöa kunde

ega rum utöfver den nu faststälda tidrymden af fem år. Till stöd härför

har anförts följande: Den tid, under hvilken anslag finge beräknas för

dem, som den 1 januari 1898 vunnit inträde vid sådan anstalt, vore nu

snart tilländalupen, och vederbörande styrelser för arbetshemmen, hvilka

saknade medel att utan statsunderstöd underhålla der intagna elever, måste,

derest utsträckning af tiden för anslags erhållande ej kunde åstadkommas,

vara betänkta på att återbörda en del af eleverna till deras hem eller till

respektive kommuner. Då uti förenämnda komitébetänkande af år 1894

föreslagits, att tiden för anslagets åtnjutande måtte begränsas till fem år,

både. såsom skäl derför andragits, att längre tidrymd än denna utöfver

lärotiden i skolorna, hvilken i allmänhet skulle utgöra åtta år, då ej

syntes behöfva bestämmas för att befästa den utveckling af själsförmögenheterna

och det mått af arbetsskicklighet, som under skoltiden kunnat

bibringas de andesvaga. Den förhoppning, som komiterade sålunda uttalat

angående de sinnesslöas utveckling, hade emellertid icke motsvarats af

verkliga förhållandet. Ty om än en och annan elev uppnått sådan färdighet,

att han i afsevärd grad kunde bidraga till sitt uppehälle, för den

händelse att arbetet utfördes under uppsigt och ledning af arbetshemmets

personal, vore detta deremot ingalunda förhållandet med dem, som återvände

till egna hem eller omhändertoges af kommuner, der de saknade

nödig omvårdnad, uppsigt och ledning. Än mindre kunde det, med stöd

af den erfarenhet, som under de nu sedan år 1894 gångna åren vunnits,

sägas, att hos eleverna i allmänhet befästes sådan utveckling af själsförmögenheterna,

att de icke längre vore i behof af understöd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kong!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 76.

I deri underdåniga ansökningen hafva styrelserna för åtskilliga med

statsmedel understödda anstalter för sinnesslöa instämt.

Uti infordrade underdåniga utlåtanden hafva öfverståthållareembetet

samt Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Kristianstads, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Vermlands, Yestmanlands och Gefleborgs län

utan anförande af andra skäl än dem, som i den underdåniga framställningen

åberopats, samt utan förbehåll tillstyrkt eller förklarat sig icke

hafva något att erinra emot bifall till framställningen.

I samma riktning hafva Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande i

Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Skaraborgs och Örebro län yttrat

sig i de af dem på grund af nådig remiss afgifna utlåtanden i ärendet.

Sålunda har Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län

hemstält, att, i afbidan derå att i lagstiftningsväg kraftigare åtgärder än

hittills vidtoges för omvårdnad af sinnesslöa, som öfverskridit skolåldern,

tiden för nu ifrågavarande statsanslags åtnjutande måtte utsträckas till tio

år i de särskilda fall, då Eders Kongl. Maj:t kunde finna omständigheterna

dertill föranleda. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands

län har tillstyrkt bifall till den underdåniga framställningen under förutsättning,

att derigenom ej utrymmet vid arbetshemmen komme att inkräktas

och således antalet af de elever, som kunde erhålla inträde dit,

att nedbringas. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län

har förklarat sig dela den i den underdåniga ansökningen uttalade uppfattning,

att tiden för åtnjutande af anslag i arbetshem borde utsträckas,

och har derjemte med hänsyn till de faror och olägenheter i sedligt

hänseende, som vållades af att vuxna idioter af båda könen vistades i

samma anstalt, hemstält, att i sammanhang med föreliggande fråga måtte

tagas i öfvervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas i syfte att

större, för flere län afsedda gemensamma arbetshem, särskilda för manliga

och särskilda för qvinliga idioter, blefve upprättade. Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Skaraborgs län har särskildt framhållit, att utvecklingsmöjligheten

hos de sinnesslöa vexlade betydligt och att detsamma

gälde om utsigterna för dem att utom arbetshemmen genom kommuners

eller andras försorg erhålla nödigt stöd och erforderlig handledning samt

att många af dem, måhända de fle3ta, aldrig uppnådde sådan utveckling,

att de kunde med full säkerhet antagas vara mftgtiga att reda sig på egen

hand utan stöd och ledning af arbetshemmet; och borde med hänsyn

härtill all begränsning af tiden för statsunderstöds åtnjutande helst upphäfvas,

hvilken åtgärd icke torde blifva i afsevärd mån betungande för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7(>.

statsverket. På grund häraf har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Skaraborgs län hemstält, att arbetshem för sinnesslöa måtte få utan begränsning

till visst antal år åtnjuta statsunderstöd för hvarje i hemmet

intagen sinnesslö, som icke vid vederbörlig inspektion funnes hafva uppnått

sådan utveckling och arbetsskicklighet, att han antoges kunna utan

stöd af arbetshemmet reda sig på egen hand. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Örebro län har ansett en tidsutsträckning af ett, högst

två, år nyttig och af behofvet påkallad samt på grund deraf tillstyrkt

bifall till den underdåniga framställningen.

Deremot hafva Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Stockholms,

Jönköpings och Kopparbergs län i afgifna underdåniga utlåtanden förklarat

sig anse, att framställningen icke borde till någon Eders Kongl.

Maj:ts åtgärd föranleda. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms

län har dervid framhållit, att, om sinnesslö elev efter genomgången

skolkurs och femårig kurs vid arbetshem icke vore i stånd att utan sakkunnig

uppsigt och ledning bidraga till sitt uppehälle, utsigt näppeligen

funnes, att detta förhållande skulle ändras genom förlängd vistelse vid

arbetshemmet, hvadan, med nu gällande principer, den underdåniga framställningen

icke syntes böra till någon åtgärd föranleda; hvaremot, i betraktande

af de sinnesslöas vanlottade ställning och svårigheterna för

kommunerna att utan statsunderstöd bereda medellösa sinnesslöa en något

så när dräglig existens, det väl kunde anses förtjent att tagas under öfvervägande,

huruvida icke staten borde, med brytande af den hittills följda

principen, för framtiden lemna åtminstone något understöd för medellösa

sinnesslöas hållande i arbetshem äfven efter det deras arbets- och förvärfsförmåga

nått den utveckling, hvaraf densamma vore mägtig. Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har ansett, att undervisningen

vid arbetsheminen borde anordnas mera praktiskt, så att den komrae att

omfatta äfven jordbruksarbete, ladugårds- och trädgårdsskötsel m. in., hvarigenom

utsträckning af anslagstiden icke skulle blifva i någon högre grad

af behofvet påkallad, samt att, då uti landet funnes omkring 8,000 sinnesslöa,

men å anstalterna vore intagna blott omkring 800, det vore mera

behöfligt, att plats å anstalterna bereddes för flere sinnesslöa, än att tiden

för åtnjutande af anslag till i arbetshem redan intagna elever utsträcktes.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har såsom skäl

för sin åsigt, att ifrågavarande ansökning icke borde till någon Eders

Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, anfört, att större kraf på statens hjelpsamhet

för de sinnesslöas utbildning ej skäligen borde ifrågasättas, att

den föreslagna åtgärden möjligen skulle försvåra tillträdet till arbetshemmen

för de elever, som genomgått skolafdelningen, samt att den i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 76.

ansökningen åberopade erfarenheten icke kunde anses vara af sa obestridlig

och allmängiltig beskaffenhet, att ändrade bestämmelser uti ifrågavarande

hänseende redan nu vore af nöden.

På grund af nådig remiss har medicinalrådet Schuldheis den 25 februari

1902 afgifvit underdånigt utlåtande jemväl i detta ärende och dervid

anfört i hufvudsak följande.

Vid bedömande i hvad mån förevarande underdåniga ansökning förtjenade

afseende syntes hufvudsaklig vigt ligga på att afgöra, huruvida

de sinnesslöas vistelse i arbetshem, såsom i förenämnda komiterades underdåniga

betänkande syntes vara afsedt, skulle betraktas såsom ett slags

fortsättnings- eller afslutningskurs för de bildbara sinnesslöa och alltså

såsom ett led i deras utbildning, afsedd att befästa den utveckling af själsförmögenheterna

och det mått af arbetsskicklighet, som under skoltiden

kunnat bibringas dem, eller om icke arbetshemmen snarare borde betraktas

såsom stadigvarande tillflyktsort för de sinnesslöa, hvilka, efter erhållen

uppfostran och utbildning i teoretiska skolämnen och praktiska färdigheter,

icke ansåges kunna lemnas utan sakkunnig ledning och tillsyn.

Om den förra uppfattningen vore rigtig, syntes någon väsentlig invändning

icke kunna göras mot de bet änkligheter, som föranledt hd ers

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och Kopparbergs län att

under denna förutsättning afstyrka bifall till den underdåniga ansökningen,

hvaremot, under samma förutsättning, den utsträckning af tiden för

anslags åtnjutande i arbetshem med ett, högst tva ar, som förordats af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, eller med fem år,

som tillstyrkts af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands

län, icke torde vara af behofvet påkallad. För befästande af den under

skoltiden vunna utbildningen hos sådana elever, som öfver hufvud kunde

anses lämpade för framtida vård utom anstalt, vore utan tvifvel en tid af

fem år efter skoltidens slut i regeln fullt tillräcklig. De undantag, som i

detta hänseende möjligen kunde förekomma, vore, så vidt Schuldheis kunde

döma, så fåtaliga, att han icke ansåge sig kunna för deras skull förorda

någon förändring af gällande bestämmelser.

Betraktad såsom enbart ett led i de sinnesslöas utbildningskurs hade

emellertid, enligt Schuldheis’ erfarenhet, vistelsen i arbetshemmen betydelse

endast för ett mycket ringa antal elever. Äfven efter femårig kurs i

arbetshem hände det endast sällan, och då vanligen pa grund af gynsarnma

yttre omständigheter, att någon sinnesslö kunde med säkra utsigter

till godt resultat öfverlemnas till enskild vård. Öfverallt a uppfostringsanstalterna

och arbetshemmen för sinnesslöa hade Schuldheis mötts af eu

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Mnj.-ts Nåd. Proposition N:o 76.

enstämmig klagan öfver de nedslående erfarenheter och bittra missräkningar,

som vunna underrättelser om forna elevers senare öden beredt vederbörande

styrelse och lärarepersonal. Det vanliga syntes vara, att eleverna,

oberoende af huruvida deras utbildning blifvit genom vistelse å arbetshem

befästad eller ej, rätt snart efter det de lemnat anstalten både beträffande

kunskaper, färdigheter och seder förfölle till den grad, att de kostnader

och den möda, som nedlagts på deras utbildning, kunde anses såsom alldeles

eller i väsentlig grad förspilda. De oväntadt göda resultat, som

vunnits vid uppfostringsanstalterna, torde till eu början hafva väckt till

lit förhoppningar, som efter längre tids erfarenhet visat sig öfverdrifna.

Numera rådde väl emellertid knappast någon meningsskiljaktighet derom,

att de sinnesslöa i lyckligaste fall, der de ej vore eu börda för andra eller

samhällsvådliga, vore och alltid måste i viss mån förblifva i socialt hänseende

odugliga individer, så till vida som de aldrig kunde på egen hand

förvärfva eller bibehålla ens den blygsammaste sjelfständiga ställning och

ej heller annat än alldeles undantagsvis genom eget arbete försörja sig.

Erfarenheten hade sedan gammalt ådagalagt, att en stor mängd sinnesslöa

utan annan olägenhet för samhället än den, som förorsakades af

deras oförmåga att försörja sig sjelfva, kunde vistas i enskilda hem och i

fattiggårdar, utan att de dertill blifvit särskildt beredda genom någon

speciel uppfostran eller utbildning. Det borde utan tvifvel äfven hädanefter

anses såsom en af uppfostringsanstalternas uppgifter att söka öka

antalet af sådana individer och höja deras sjelfförsörjningsförmåga. Det

stora flertalet af uppfostringsanstalternas alumner måste deremot utbildas

med ett blygsammare mål i sigte, men för att nå detta mål kräfdes, att

de för all framtid förblefve under en väl ordnad anstalts hägn och ledning.

Detta kraf motiverades både af humanitetsskäl och ekonomiska

hänsyn. Otroligt arbete och icke obetydliga kostnader från stat, kommuner

och enskilda hade hittills offrats för att i någon mån höja åtminstone

ett visst antal sinnesslöa ur den bedröfliga hälft vegetativa tillvaro, de

eljest skulle nödgats framlefva; det kunde då hvarken vara klokt eller

billigt att icke söka bevara den summa af kunskaper, arbetsduglighet och

inenniskovärde, som en gång vunnits.

Af hvad Schuldheis sålunda anfört ansåge han framgå, att arbetshem

borde anordnas med hänsyn till behofvet af ständig framtida vård för det

stora flertalet sinnesslöa, hvilka erhållit eu viss grad af uppfostran och

ernått en viss grad af utbildning i skolämnen och yrkesskicklighet, hvarigenom

dock ej uteslötes arbetshemmens karaktär af fortsatt utbildningskurs

för sådana sinnesslöa, hvilka ansåges kunna efter afslutad utbildning

öfverlemnas till enskild vård eller tjenst. Med hänsyn till arbetshemmens

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 76.

sålunda angifva hufvudsakliga uppgift kunde en utsträckning af tiden för

anslags åtnjutande med ett, två eller fem år icke anses såsom annat än

en tillfällig nödfallsutväg. Medgåfves nu en sådan begränsad utsträckning,

skulle utan tvifvel om ett, två eller fem år samma missförhållanden,

som nu yppat sig, ånyo framträda och en ny framställning af samma

innehåll som den förevarande troligen anses af behofvet påkallad. Dessutom

skulle, genom en till vissa år begränsad utsträckning af tiden för

anslags åtnjutande i arbetshem, möjligen eller sannolikt oskäligt många

af de redan nu alltför fåtaliga anstaltsplatserjia inkräktas af arbetselever

till förfång för nytillträdande skolelever. A de flesta anstalter funnes

nämligen inga särskilda arbetshem, på grund hvaraf, om arbetselevernas

antal ökades, en motsvarande minskning af antalet skolelever måste ega

rum. Någon mera omfattande förändring i detta förhållande torde icke

vara att vänta, så länge anslaget af statsmedel till arbetselever endast

kunde beräknas för ett visst antal år. Så länge nuvarande bestämmelser

i detta afseende vore gällande, kunde man, enligt den erfarenhet Schuldheis

förvärfvat, icke påräkna någon större offervillighet från landsting och

stadskommuner för beredande af ökadt antal platser åt arbetselever eller

för uppförande af nya arbetshem.

Det vore således från alla synpunkter mest önskvärdt, att anslag för

arbetselever finge åtnjutas under obegränsad tid och blott med de inskränkningar

och vilkor, som kunde anses erforderliga för att garantera,

att anslaget ej komme någon elev till godo, som ej vore deraf i behof

eller dertill berättigad. En allmän bestämmelse, att beviljande af anslag

åt arbetselev i hvarje särskilt fall blefve beroende på Eders Kongl. Maj:ts

pröfning och att inspektören anbefaldes att, hvarje gång anslag söktes,

härutinnan afgifva underdånigt yttrande, torde i detta hänseende vara tillfyllestgörande.

Nu gällande bestämmelse för åtnjutande af statsanslag åt arbetselev,

på grund hvaraf dylikt anslag endast kunde tilldelas sådan sinnesslö, som

genomgått af statsmedel understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa, kunde

i vissa fall leda till oegentligheter. Det funnes för närvarande å vissa

anstalter en del vuxna sinnesslöa, hvilka med afseende å godt uppförande

och arbetsskicklighet ingalunda vore underlägsna flertalet af sina kamrater,

men som blott på den grund, att deras uppfostran och undervisning skett

annorstädes än på af statsmedel understödd uppfostringsanstalt, icke vore

berättigade till statsunderstöd, hvaraf de dock skulle vara förtjenta.

Med afseende på storleken af de ökade kraf på statens offervillighet,

som ett medgifvande af anslag under obegränsad tid åt sinnesslöa arbetsclever

skulle medföra, kunde Schuldheis för närvarande endast meddela

Bill. till lUltml. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. Hd Höft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

i 8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

högst ofullständiga och approximativa beräkningar. Enligt uppgift af förenämnda

komiterade hade år 1888 beräknats, att vid denna tidpunkt i Danmark

funnes 1,154 bildbara sinnesslöa barn samt 1,355 arbetsföra vuxna

sinnesslöa. Denna beräkning, ehuru säkerligen ofullständig, vore dock,

enligt en framstående auktoritet (William W. Ireland: The mental affeetions

of children, London 1900) sannolikt den tillförlitligaste, som hittills blifvit

utförd. Af en redogörelse för de danska statsunderstödda anstalterna för

sinnesslöa, som kommit Schuldheis till banda (Indberetning till ministeriet

for kirke- og u n d er visa i n gsvaesenet om den med hensyn till aandssvageanstalternes

regnskaber for 1900—1901 ivaerksatte kritiske revision) framginge

å andra sidan, att under år 1901 antalet skolelever varit 351 och

antalet arbetsföra utgjort 416. Vare sig man utginge från verkstälda beräkningar

eller från faktiska förhållanden, syntes sålunda antalet arbetselever

kunna uppskattas till en något större siffra än skolelevernas antal.

Bemälde komiterade hade år 1894 med stöd af folkräkningsuppgifterna för

den 31 december 1890 beräknat antalet bildbara sinnesslöa i skolåldern till

1,000. Den genom nådigt bref den 14 juni 1901 anbefalda undersökningen

af antalet sinnessjuka och idioter inom riket, hvars resultat» vore under

bearbetning inom medicinalstyrelsen, hade, ehuru definitiva siffror ännu

ej kunnat vinnas, likväl, efter hvad Schuldheis inhemtat, redan bestämdt

gifvit vid handen, att folkräkningsuppgifterna, i hvad de rörde sinnesslöa,

vore i hög grad otillförlitliga och gåfve allt för låga siffror. Antalet sinnesslöa

i skolåldern, hvilket för öfrigt uppenbarligen måste hafva vuxit sedan

år 1890, torde således sannolikt nu kunna uppskattas snarare till 1,500 än

till 1,000. Om plats funnes för alla skolelever, skulle således antagligen

behofvet af platser å arbetshem vara omkring 1,500 eller något mera.

För närvarande funnes emellertid blott omkring 575 skolelever inom de

statsunderstödda anstalterna för sinnesslöa samt omkring 175 arbetselever.

I båda dessa summor vore inräknade ett par tiotal elever, för hvilka icke

utginge statsanslag. För att tillgodose det nuvarande behofvet af platser

å arbetshem för de från skolorna utgående sinnesslöa borde alltså anslag

beräknas för ytterligare 400 arbetselever. Förutsatt att anslagets nuvarande

belopp, 100 kronor för hvarje elev årligen, bibehölles — och i betraktande

af de flesta elevers ringa arbetsförmåga syntes någon nedsättning

af detta belopp ej böra ifrågakomma — skulle alltså för dessa arbetselever

tillkomma en utgift för statsverket af 40,000 kronor årligen utöfver de

150,000 kronor, hvartill statsbidraget åt sinnesslöa under de senaste åren

torde hafva uppgått. För den närmaste tiden och sannolikt för åtskilliga

år framåt, torde emellertid en utsträckning af tiden för anslags åtnjutande

i arbetshem icke komma att i afsevärd mån blifva betungande för stats
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

verket. Krafvet på fortsatt anslag åt arbetselever funne nämligen sin naturliga

begränsning i den nu rådande bristen på platser för såväl skolelever

som arbetselever, hvarigenom till en början, om arbetselevernas

antal ökades, en motsvarande minskning i antalet skolelever måste inträda

och sålunda statsbidraget åt de sinnesslöa något minskas. Man torde

visserligen kunna vänta, att ett sådant förhållande, om det skulle inträda,

endast blefve öfvergående, ty om garantier vunnes för åtnjutande under

obegränsad tid af anslag åt arbetselever, vore det väl troligt, att landsting,

kommuner och enskilda skulle befinnas villiga att i större omfattning än

hittills bereda ökadt antal platser å anstalterna eller att nyanlägga sådana,

afsedda enbart för arbetselever. Det förefölle dock icke sannolikt, att vederbörande

dervid komme att gå så brådstörtadt till väga, att staten derigenom

blefve nödgad till opåräknadt stora utgifter för bestridande af statsbidrag

åt de sinnesslöa.

Det torde måhända kunna invändas, att den anförda beräkningen vore

alltför opålitlig för att läggas till grund för ett öfvergifvande af hittills

följda principer för meddelande af statsbidrag åt sinnesslöa arbetselever

och att, om dessa erhölle rätt till statsbidrag under obegränsad tid, fara

kunde uppstå för en oberäkneligt stor anhopning af arbetselever inom

anstalterna. Schuldheis vågade tro, att, oberoende af denna beräknings

pålitlighet, en sådan farhåga måste anses ogrundad. Det funnes nämligen

en del omständigheter, egnade att på ett naturligt sätt reglera denna anhopning

och att hålla den inom måttliga gränser. Frånsedt det allmänt

kända förhållande, att de sinnesslöas medellifslängd vore afsevärdt mindre

än vanliga menniskors, komme naturligtvis alltid, hädanefter som hittills,

en del arbetselever efter kortare eller längre tids vistelse på anstalt att

derifrån afgå af olika skäl, såsom förvärfvad förmåga till sjelfverksamhet,

föräldrarnes önskan att återfå sina barn, kommuners eller målsmäns vägran

att vidare erlägga afgift in. m. Slutligen vore det väl troligt, att vederbörande

inspektör, styrelse eller föreståndare skulle finna sig föranlåtna

att stundom utskrifva elever på grund af tilltagande slöhet och oförmåga

till arbete, försämradt sinnestillstånd i annat afseende eller dylikt. Ur

förenämnda redogörelse för de danska anstalterna under åren 1900—1901

kunde Schuldheis i detta hänseende anföra några uppgifter, som torde vara

af intresse. Under redogörelseåret hade från två arbetshem, med en beläggning

af tillsammans 556 elever, utskrifvits 1!) såsom döde och 11 såsom

utlärde eller af andra orsaker. Omsättningen hade alltså uppgått till

omkring 7,2 procent, hvilket helt visst måste betraktas såsom tillräckligt

för beredande af plats för utgående skolelever. Antalet af dessa borde

visserligen med eu åttaårig skolkurs uppgå till omkring 12 procent af be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

läggningssiffran, hvilken torde böra vara ungefär densamma för skolor och

för arbetshem, men måste gifvetvis blifva betydligt lägre och sannolikt ej

mera än 7—8 procent i följd af att många elever under skoltiden afginge

på grund af dödsfall, oemottaglighet för uppfostran och andra orsaker.

Äfven om det således kunde anses ovisst, i hvad mån en obegränsad

utsträckning af tiden för anslags åtnjutande i arbetshem för sinnesslöa

kunde komma att påkalla ökade utgifter för statsverket, och äfven om det

kunde förutses, att en väsentlig ökning i detta hänseende småningom blefve

nödvändig, torde det dock, på grund af hvad Schuldheis anfört, kunna

anses afgjordt, att den ifrågasatta förändringen icke komme att medföra

några ekonomiska äfventyrligheter. Skulle emellertid Eders Kong! Maj:t

icke nu finna tiden vara inne att ifrågasätta medgifvande af anslag åt

sinnesslöa arbetselever under obegränsad tid, syntes likväl föreligga synnerligen

ömmande skäl för åtminstone någon utsträckning af tiden för sådant

anslags åtnjutande utöfver den tidrymd af fem år, som utlöpte den 31

december 1902.

Att åtgärder i detta hänseende just nu vidtoges, ville Schuldheis beteckna

såsom trängande nödvändigt, och i enlighet med hans instruktion

såsom inspektör öfver de statsunderstödda anstalterna för sinnesslöa, hvilken

instruktion ålade honom, bland annat, att med uj^pmärksamhet följa dessa

anstalters verksamhet, göra sig underrättad om deras tillstånd och behof

och söka främja deras utveckling, skulle han ansett sig ovilkorligen skyldig

att redan förut inför Eders Kongl. Maj:t framhålla detta, såvida han ej

under sina inspektioner hösten 1901 fått kännedom om förevarande underdåniga

ansökning och derigenom visshet, att ärendet utan hans initiativ

skulle komma under Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

För senare halfåret 1901 hade sökts anslag af statsmedel åt 144 sinnesslöa

arbetselever. Af dessa hade icke mindre än 100 åtnjutit statsanslag

i arbetshem sedan år 1898 och skulle således, om nu gällande bestämmelser

icke dessförinnan ändrades, under år 1903 icke vidare vara berättigade

till statsanslag. Då anstalternas tillgångar i regeln ej tilläte dem

att behålla elever, som ej åtnjöte statsanslag, skulle således flertalet af

if rågav ax-an de 100 elever blifva från vederbörlig anstalt utskrifne och nödgas

återvända till sina hemorter, hvarest de helt visst ej annat än undantagsvis

kunde påräkna det skydd och den ledning, utan hvilken de, efter

hvad man hade all anledning befara, snart skulle nedsjunka till slöhet,

arbetsoduglighet och allehanda oarter. Äfven för vissa anstalter skulle

denna åtgärd utan tvifvel medföra svåra olägenheter. De större, mer eller

mindre sjelfständiga arbetshemmen skulle nämligen förlora omkring hälften

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

eller mera af sina alumner, hvarigenom dessa hems organisation och måhända

existens blefve på det allvarligaste hotad.

På grund af hvad Schuldheis sålunda anfört hemstälde han, det täcktes

Eders Kongl. Maj:t vidtaga åtgärder för medgifvande af att anslag af allmänna

medel å 100 kronor årligen måtte få åtnjutas, utan annan begränsning

till tiden än den Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt att för enskilda

fall bestämma, af hvarje i arbetshem för sinnesslöa intagen elev, som

efter att hafva genomgått uppfostringsanstalt för''sinnesslöa eller annorledes

förvärfvat sådan utbildning, som dylik anstalt afsåge att bibringa, icke

ansåges kunna, utan skydd och ledning i arbetshem, bibehålla de kunskaper,

färdigheter och goda seder, han under sin utbildning förvärfvat, eller, om

Eders Kongl. Maj:t icke skulle anse ett sådant medgifvande nu böra ifrågakomma,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t vidtaga åtgärder för beredande tills

vidare eller under begränsad tid utöfver de fem år, som nu vore stadgade,

af statsunderstöd till samma belopp som hittills åt ifrågavarande sinnesslöa.

Då jag nu går att för egen del yttra mig i den föreliggande frågan,

torde det till en början tillåtas mig i korthet erinra om tillkomsten af nu

gällande bestämmelser.

Sedan Riksdagen, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts förslag, på ordinarie

stat från och med år 188G uppfört ett förslagsanslag af 25,000 kronor,

att under särskilda vilkor utgå till understöd åt inhemska uppfostringsanstalter

för sinnesslöa barn, samt Eders Kongl. Maj:t den 5 juni 1885

utfärdat nådig kungörelse, innehållande de vilkor, som skulle gälla för åtnjutande

af sådant understöd, anhöll Riksdagen i skrifvelse den 20 maj

1892, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i hvad mån

och under hvilka vilkor ökadt statsunderstöd åt uppfostringsanstalter för

sinnesslöa barn kunde böra anvisas. Med föranledande häraf uppdrog

Eders Kongl. Maj:t åt utsedde komiterade att afgifva det underdåniga utlåtande

och förslag i detta afseende, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Uti sitt år 1894 afgifna underdåniga betänkande i ämnet framlade

komiterade de grunder, enligt hvilka efter deras mening vården och undervisningen

af de sinnesslöa i vårt land lämpligen borde ordnas. De bildbara

sinnesslöa borde sålunda utgöra föremål för undervisning och uppfostran,

de icke bildbara endast för vård. Beträffande de bildbara barn, som befunne

sig i skolåldern, ansåge komiterade, att dessas rätt till undervisning

vore fullt ut lika beaktansvärd som de normala eller de öfriga abnorma,

(1. v. s. de döfstumma eller blinda, barnens. För fullständigt tillgodo
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

seende af detta kraf borde de andesvagas undervisning lämpligast anordnas

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå undervisningen för

de döfstumma redan blifvit anordnad. Sålunda borde undervisningen vara

obligatorisk, såsom för de döfstumma vore fallet. Undervisningens ändamål

borde vara tvåfaldigt, nämligen dels att i möjligaste mån utveckla de

andesvagas själsförmögenhet er dels ock att bibringa derå sådan arbetsskicklighet,

att de måtte kunna, förvärfva sitt uppehälle eller åtminstone i någon

man sjelfva dertill bidraga. Skolåldern borde räknas från och med det

år, under hvilket barnet fylde sju år, och lärotiden i allmänhet omfatta

åtta år.

I fråga om andesvagskolans organisation framhöllo komiterade, att det

med flertalet andesvaga barn icke läte sig på förhand afgöra, om de vore

bildbara eller icke, utan måste detta afgöras genom en särskild pröfning.

Denna pröfning finge ej bestå i en eller annan timmes examen eller på

annat sätt verkstäld undersökning, ty det åtginge ofta lång tid, innan ett

anlag upptäcktes eller väcktes till lif. Ej heller kunde den ifrågavarande

pröfningen verkställas af hvem som helst, utan endast af fackmannen. Häraf

framginge, att pröfningen, om ett andesvagt barn vore mottagligt för bildning

eller icke, måste ega rum i uppfostringsanstalten och att till denna

fördenskull borde höra en pr of klass, hvars hufvudsakliga uppgift borde

vara dels att utröna barnens bildbarhet, dels ock att förbereda dem af

barnen, Indika befunnes bildbara, för undervisningen i den egentliga uppfostringsanstalten.

De barn, som pröfvades vara obildbara, borde utskrifvas

ur skolan och de öfriga uppflyttas i sjelfva läroanstalten. Vanskligt vore

att säga, huru lång tid ett barn behöfde qvarstanna i profklassen, enär de

andesvaga barnen vanligen vore hvarandra mycket olika. Det torde dock

kunna antagas, att en tid af två år i allmänhet vore tillräcklig för att

utröna, om ett barn vore bildbart, och att göra det skickligt att mottaga

egentlig undervisning.

Kostnaderna för undervisningen i derför särskilt anordnade skolor

borde bestridas af skoldistrikten, Indika borde omfatta minst ett landstingsområde

eller stad, som ej i landsting deltoge, med bidrag af statsmedel.

För att uppmuntra distrikten att anordna särskilda anstalter eller så kallade

arbetshem för fortsatt utbildning och undervisning af de andesvaga, som

ej kunde omedelbart efter afgången från skolan sjelfva förvärfva sig sitt

uppehälle eller i afsevärd mån dertill bidraga, syntes staten böra deltaga

i kostnaden för deras underhåll i dessa anstalter, om än i mindre mån än

till eleverna i de egentliga uppfostringsanstalterna och endast för viss begränsad

tid. Dessutom borde staten lemna bidrag till kostnaderna för anläggning

af asyler för obildbara sinnesslöa.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

Vid ärendets föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 14 januari

1897 yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, bland annat:

I princip funne han sig böra godkänna komiterades förslag och ansåge,

alt de sinnesslöas undervisning borde ordnas i enlighet dermed, men han

kunde dock icke för det dåvarande tillstyrka fullständigt genomförande af

detsamma. Dels skulle kostnaderna blifva för staten likasom för landstingen

alltför betungande, dels vore det till fördel för denna angelägenhets

slutliga ordnande, att större erfarenhet vunnes, innan mera spcciela

föreskrifter påbjödes till efterlefnad. För alt emellertid kraftigare befordra

upprättandet af uppfostringsanstalter och utvecklingen af de redan, bestående

och sålunda desto förr möjliggöra öfvergången till den af komiterade

föreslagna anordning, ansåge departementschefen, att staten borde i väsentligare

mån, än dittills skett, understödja dessa anstalter och dervid icke

blott lemna ökadt bidrag till andesvagskolorna utan äfven genom ekonomiskt

understöd främja upprättandet af arbetshem för de andesvaga. Såsom

vilkor för statsbidrags utgående till andesvagskolorna ansage departementschefen

böra bestämmas, bland annat: att anstalt af förevarande beskaffenhet

skulle bestå af två afdelningar, profklassen och den egentliga

skolafdelningen; att barns ålder vid intagningen ej finge understiga sex ar

och ej öfverstiga tolf år; att, så snart barn befunnits obildbart eller oförmöget

till vidare utveckling, det skulle skiljas från skolan; att barn finge

qvarstanna i profklassen högst två år och i den egentliga skolan högst sex

år; samt att i sådan anstalt, der till vård mottoges äfven obildbara andesvaga,

dessa ej Ange inräknas bland olein, för hvilka statsunderstöd begärdes.

Beträffande arbetshemmen för sinnesslöa ansåge departementschefen,

att statsbidrag till dem icke borde för hvarje elev utgå under längre tid

än fem år, hvilken tid syntes vara för vinnande af det med vistelsen i

arbetshemmen afsedda ändamål tillräcklig. Pa grund af hvad han sålunda

och i öfrigt anfört, hemstälde departementschefen, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen att till understöd för de andesvagas .utbildning

i enlighet med de af departementschefen angifna grunder höja förslags

anslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn — med viss ändring

af anslagets titel — med 135,000 kronor till 160,000 kronor; och sedan

Eders Kongl. Maj:t, på tillstyrkande jemväl af statsrådets öfrige ledamöter,

aflåtit nåd?g proposition i enlighet med departementschefens hemställan,

blef enligt Riksdagens skrifvelse den 17 maj 1897 den nådiga propositionen

på det sätt af Riksdagen bifallen, att Riksdagen till understöd för sinnesslöas

utbildning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1897 angifna grunder höjde

förslagsanslaget uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn» med 125,000

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

kronor till 150,000 kronor. Vid underdånig anmälan den 28 maj 1897

af Riksdagens skrifvelse lät liders Kongl. Maj:t utfärda den ännu gällande

nadiga kungörelsen i ämnet, innefattande de närmare bestämmelser och

vilkor, under hvilka understöd af allmänna medel må utgå åt uppfostringsanstalter

för sinnesslöa barn och åt arbetsljem för sinnesslöa.

Om än frågan om de sinnesslöas vård och undervisning i vårt land

sålunda icke blifvit i enlighet med komiterades förslag fullständigt löst,

kan dock icke förnekas, att ett stort steg i den rätta rigtningen togs genom

1897 års beslut. Den ökade utbildning och vård, som derigenom kunnat

beredas ett större antal sinnesslöa, har otvifvelaktigt varit till välsignelse.

Och synas mig jemväl de år, under hvilka 1897 års kungörelse varit gällande,

hafva skänkt ökad erfarenhet om sättet att ordna denna samhällsangelägenhet

och gifva stöd för ett fortgående i reformer.

I afseende å nu föreslagna förändringar i gällande bestämmelser och

vilkor för statsunderstöd till uppfostringsanstalter och arbetshem för sinnesslöa

torde jag först böra yttra mig angående den gjorda framställningen,

att proftiden för abnormt barn, för hvilket statsunderstöd erhålles, måtte

utsträckas till högst fyra år.

Enligt hvad den vid ett flertal af dessa uppfostringsanstalter vunna

erfarenheten gifyjt vid handen och jemväl inspektören öfver anstalterna

vitsordat, synes den nu såsom vilkor för erhållande af statsunderstöd

gällande bestämmelse, att barn får qvarstanna i profklassen högst två år,

verka mindre välgörande. Om också den pröfning af det sinnesslöa barnets

bildbarhet, som denna klass omfattar, bör afse ett utrönande mindre af

barnets anlag för rent teoretisk utbildning än af dess fallenhet för någon

praktisk färdighet, hvars uppöfvande kan göra barnets tillvaro för framtiden

nyttig eller åtminstone dräglig, inser jag väl, att en tid af två år i

manga fall icke kan vara för detta ändamål tillräcklig, helst som det

visat sig, att sinnesslöa barn, hvilkas sinnen delvis uppvaknat, ofta återfalla

i sin förra slöhet, och arbetet med dem således får börjas på nytt.

I likhet med inspektören anser jag emellertid, att jemväl en proftid af

högst fyra år i sjelfva verket är lika godtyckligt vald och att äfven vid

dess slut man kan stanna i tvekan, huruvida fortsatt arbete å barnets

utbildning kan gifva tillfredsställande resultat. Härtill kommer att, om

redan nu barn, hvilka, såsom oförmögna till vidare utveckling, rätteligen

borde skiljas från uppfostringsanstalten, men som, derest så skedde, skulle

gå ytterst oblida öden till mötes, stundom få qvarstanna i profklassen de

tillåtna två åren, en utsträckning af proftidens längd till högst fyra år

säkerligen skulle i många fall medföra, att sådana barn finge qvarstanna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kongl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 76.

i profklassen jemväl i fyra år och derigenom ännu mer hindra andra,

kanske i afsevärd grad bildbara, barn tillträde till den undervisning

och vård, anstalten kan lemna, eller åtminstone uppskjuta deras inträde

till dess de närmade sig den för intagning föreskrifna maximiåldersgränsen

af tolf år. Skulle proftiden kunna utsträckas till fyra år,

blefve jemväl följden att, enär barnen i regeln ej intagas förr än vid sju

till åtta års ålder och någon minskning af skoltidens längd af sex år icke

kan göras, barnen i många fall skulle komma att qvarstanna vid uppfostringsanstalten

i tio år och således till dess de uppnått sjutton eller

aderton års eller ännu högre ålder. Då våra uppfostringsanstalter för

sinnesslöa äro gemensamma för elever af båda könen, inses väl, hvilka

svårigheter i afseende å vården öfver deras seder en sådan utsträckning

af proftidens längd skulle kunna medföra.

De svårigheter, som uppkommit genom fixerande af viss proftid och

som icke heller skulle förminskas, om proftidens längd utsträcktes, synas

mig bäst lösas genom borttagande, på sätt inspektören föreslagit, af skilnaden

mellan profklassen och den egentliga skolafdelningen, så att barnen

således finge qvarstanna vid anstalten högst åtta år, oberoende af huru

stor del deraf egnats åt profning af deras bildbarhet eller åt deras utbildning

i skolämnen. En god följd af en sådan anordning skulle jemväl

blifva, att de genast vid intagningen bildbara befunna barnen skulle tillförsäkras

en utbildningstid vid anstalten af åtta år och icke såsom nu

endast sex år, hvilken tid i jemförelse med skoltiden för normala barn

måste anses för kort. Den i 1897 års kungörelse redan befintliga bestämmelse,

att, så snart barn befunnits obildbart eller oförmöget till vidare

utveckling, det skall skiljas från anstalten, synes mig utgöra ett tillräckligt

korrektiv för att verkligt obildbara barn skulle till följd af upphäfvande

af åtskilnaden mellan profklassen och den egentliga skolafdelningen få

qvarstanna längre tid vid anstalten än som vederbör. I fråga om denna

bestämmelse torde emellertid, på sätt inspektören anmärkt, den uppstäda

fordran, att barnet ovilkorligen skall skiljas från anstalten, vara onödigt

sträng; tillräckligt synes vara att föreskrifva, att understöd af statsmedel

icke vidare beviljas för sådant barn, anstalten obetaget att, om den ändock

det förmår, behålla barnet, något som den i de allra flesta fall icke torde

kunna. Ett annat korrektiv ligger i den kontrollerande verksamhet, som

inspektören utöfvar; och är det jemväl att hoppas, att den föregående

läkareundersökningen af de barn, för hvilka inträde i uppfostringsanstalt

för sinnesslöa sökes, skall alltmer komma att urskilja de bildbara barnen

från de icke bildbara och således i många fall från början utestänga de

senare från anstalter, hvilka icke äro för dem afsedda. Sjelffallet är, att

Bih. till Riksd. Frat. 190''J. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

om i författningen skilnaden mellan profklass och den egentliga skolafdelningen

upphäfves, dock alltid kommer att vid hvarje anstalt anordnas

en särskild afdelning, der barnens bildbarhet undersökes.

I afseende å den andra af ifrågavarande underdåniga framställningar,

nämligen den, som afser utsträckning af tiden för åtnjutande af statsunderstöd

för elev vid arbetshem för sinnesslöa utöfver nu faststälda fem

år, finner jag på grund af den utredning, som blifvit i ärendet förebragt,

det vara af behofvet påkalladt, att före 1902 års utgång utsträckning af berörda

tid varder medgifven. Erfarenheten visar nämligen, att de sinnesslöa,

som, efter att hafva genomgått uppfostringsanstalt, längre eller kortare

tid fått åtnjuta det skydd och den ytterligare praktiska utbildning och

ledning, ett arbetshem för sinnesslöa kan lemna, dock ingalunda äro så

utvecklade, att de kunna, lemnade åt sig sjelfva, tillgodogöra sig den

bildning och den arbetsskicklighet, de förvärfvat, utan snart återfalla i

sin förra sinnesslöhet eller oarter och blifva till en börda för enskilda eller

kommuner. Orsaken härtill torde hufvudsakligen ligga deri, att de, som

under hela sin uppväxttid vistats inom en sluten anstalt, der lifvet och

alla sysslor förlöpa mycket regelbundet, blifvit vanda vid ett lefnadssätt,

mycket olika mot det, som förekommer derutanför, och derför, då de återvända

till sina hemorter, känna sig främmande för förhållandena der och

i hög grad hjelplösa. Det trägna och särdeles svåra arbete och den stora

kostnad, som offrats på deras utbildning, gå sålunda förlorade, och dessa

sinnesslöa förblifva oftast för hela lifvet onyttiga, ja stundom farliga

individer för samhället.

Skulle emellertid, på sätt föreslagits, tiden för de sinnesslöas vistelse

vid arbetshem utsträckas med visst antal år, torde af skäl, som inspektören

i sitt utlåtande andragit, saken icke blifva hjelpt, utan synes det

mig nödvändigt, att någon begränsning af denna tid icke sättes såsom

vilkor för arbetshemmets rätt till statsunderstöd. Deraf behöfver emellertid

icke blifva en följd, att alla de i arbetshemmet intagna sinnesslöa

skola qvarstanna der under hela sin lifstid. Så snart arbetselev kan öfverlemnas

till enskild vård eller tjenst eller efter vederbörlig inspektion antages

kunna utan arbetshemmets skydd och ledning bibehålla de färdigheter

och goda seder, han under sin föregående utbildning förvärfvat, bör

denna elev naturligtvis också genast skiljas från arbetshemmet för att bereda

plats för annan.

Jag förbiser härvid ingalunda, att de sinnesslöas utsträckta vistelse

vid arbetshemmen komme att medföra ökad svårighet att der vinna inträde,

åtminstone så länge arbetshemmens utrymme är så strängt begränsadt

som nu. Men det synes mig emellertid bättre, att ett, om också

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

mindre, antal sinnesslöa, hvilkas utbildning och uppfostran betingat stora

kostnader, , genom en sådan förlängd vistelse under arbetshemmets hägn

bibehållas såsom något så när nyttiga samhällsmedlemmar än att sinnesslöa

till större antal få under kortare tid åtnjuta detta hägn för att sedan

återfalla utan att på något sätt kunna löna å deras utbildning nedlagd

möda och kostnad. Deremot finner jag ej skäl att biträda den af inspektören

uttalade åsigt, att statsunderstöd borde få utgå äfven för sådan

i arbetshem intagen elev, som icke genomgått uppfostringsanstalt för sinnesslöa,

men annorledes förvärfvat den utbildning, sådan anstalt afser att

bibringa.

I likhet med inspektören håller jag före, att en sådan förändring i

vilkoren för understöd af statsmedel för arbetselever i arbetshemmen åtminstone

för den närmaste framtiden icke kommer att påkalla ökade kostnader

för staten för detta ändamål, enär dessa kostnader äro beroende af

det antal platser, hvaröfver arbetshemmen förfoga, och ökning af detta

antal åter betingas af kommuners eller enskildes villighet att åtaga sig

dermed förenade anläggningskostnader. Skulle emellertid medgifvandet

af rätt för arbetshemmen till understöd af statsmedel för der intagen arbetselev

utan begränsning af tiden för dess vistelse vid anstalten, hvilken rätt

utan tvifvel kommer att i viss mån återverka på intagningen af elever

vid uppfostringsanstalterna för sinnesslöa barn, med tiden medföra ökade

kostnader för statsverket till följd deraf att de nuvarande arbetshemmen

utvidgas eller nya anläggas, kan jag icke finna denna omständighet böra

betraktas annorledes än som ett glädjande bevis derpå att för ännu flere

af dessa samhällets olyckliga tillfälle blifvit beredt att åtnjuta den utbildning

och det hägn, som samhället måste anses vara skyldigt att

skänka dem.

På grund af hvad sålunda förekommit, får jag förorda vidtagande

af de af mig nu åsyftade ändringar i nådiga kungörelsen af den 28 maj

1897 angående anslag till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn och

arbetshem för sinnesslöa. Ehuruväl dessa ändringar icke påkalla någon

ökning i det för ifrågavarande ändamål under riksstatens åttonde hufvudtitel

uppförda förslagsanslag: uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn, bör

likväl någon väsentligare ändring i gällande vilkor och bestämmelser för

erhållande af understöd från ifrågavarande anslag icke vidtagas utan att

Riksdagen dertill lemnar medgifvande, enär, på sätt jag nyss omförmält,

Riksdagen år 1897 i hufvudsak pröfvat och godkänt nu gällande grunder

för erhållande af understöd från anslaget.

Jag hemställer fördenskull, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kornjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76.

proposition föreslå Riksdagen medgifva, att i afseende å de för beviljande

af understöd från anslaget till uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn

gällande grunder må vidtagas de ändringar, att dels understöd för barn,

intaget i sådan uppfostringsanstalt, må åtnjutas under högst åtta år utan

afseende å huruvida barnet är intaget i försöksafdelning eller egentlig

skolafdelning, ''dock att, så snart barn befunnits obildbart eller oförmöget

till vidare utveckling, understöd för barnet ej vidare må erhållas, dels ock

till arbetshem för sinnesslöa årligt understöd till nu stadgadt belopp må

utgå för hvarje i arbetshemmet intagen sinnesslö elev, som genomgått en

med statsbidrag understödd uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, intill

dess sådan elev anses kunna öfverlemnas till enskild vård eller tjenst eller

befinnes kunna utan det skydd och den ledning, som åtnjutes i arbetshemmet,

bibehålla de färdigheter och goda seder, eleven under sin utbildning

förvärfvat.»

Till denna, af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder

lemna bifall; och skulle nådig proposition af den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåta».

Ex protocollo:

Ernst Törnell.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.