Sök i Ratio Lex

Angående tillgodogörandet af vissa magnesitfyndigheter å kronojord inom Kvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län

1903-03-31 · 57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1903:89, Angående tillgodogörandet af vissa magnesitfyndigheter å kronojord inom Kvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 89.

I

n;;

, >1

a oa o

N:o 89.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående tillgodogörandet

af vissa magnesitfyndigheter å kronojord

inom Kvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län;

gifven Stockholms slott den 31 mars 1903.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af statsrådsprotokollet

öfver jordbruksärenden för denna dag innehåller, vill Kungl. Maj:t härmed

föreslå Riksdagen att medgifva,

att, sedan förre löjtnanten Herman Sandeberg, landshöfdingen

herr grefve L. Douglas, direktören T. G. T. Eklund, bankdirektören

John Swartling, handelskemisten Carl Setterberg, godsägaren Helmer

örtengren, ingenjören Ernst Nordström, gruffogden A. Andersson samt

Höganäs stenkolsbolag och Billesholm—Bjufs aktiebolag genom särskild

afhandling till kronan öfverlåtit den dem på följande fyra järnmalmsinmutningar

å Tarrekaise i Kvickjocks kapellförsamling af Norrbottens

län, nämligen n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren

och 2939 Orren, tillkommande rätt äfvensom den rätt, som kan vara

förenad med de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet den 26

januari 1901 med bemälde Andersson upprättade arrendekontrakt rörande

kronans jordägareandelar i nyssberörda fyra järnmalmsfyndigheter,. ej

mindre dessa järnmalmsinmutningar, än äfven de inom de för fyndigheterna

n:ris 2937 Haren och 2939 Orren anvisade utmål belägna

magnesitinmutningar, äfvensom magnesitinmutningarna Paturkårso n:ris

1 och 5 samt Hildo må på arrende upplåtas till ofvanbemälda personer

och bolag, samt

att för denna upplåtelse må hufvudsakligen gälla i ofvannämnda

statsrådsprotokoll angifna grunder.

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 59 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 89.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

p, ,, /

.v> ■ a.ri

Theodor Odelberg.

A

.h-H.t

n.| .b

A ''

V*\

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:t Nåd, Proposition N:o 89,

• • *T> nr. .''

i c*b ffit.? <(

r . . ..s.vf, '': /- .. ■ f ; ■

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31

mars 1903.

11)p f >■[;,'') ,»! <:!s\;: ,rj o>''.- :

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendeDa Lagerheim,

Statsråden: Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer och

von Friesen.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:

I nådig proposition den 21 december 1900 framlade Eders Kungl.

Maj:t till antagande af Riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse af

1 och 8 §§ i grufvestadgau den 16 maj 1884. Enligt detta förslag skulle

å kronojord, som stode under kronans omedelbara förvaltning eller

blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten,

kunna inmutas jämväl de mineralfyndigheter, hvilka innehölle apati*

eller magnesia T den 18 april 1901 afgifvet utlåtande öfver förslaget

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

anförde sammansatta stats- och lagutskottet, att det vore emot inmutningsrättens

princip stridande, om de föreslagna bestämmelserna angående

rätt till inmutning af apatit och magnesit blefve gällande jämväl

å redan upptäckta och undersökta fyndigheter, och att därför ett särskilt,

öfvergångsstadgande beträffande dessa borde i lagen införas.

Vidare ifrågasatte utskottet ett förtydligande i syfte att den, som vid

tiden för den föreslagna lagens trädande i kraft hade inmutning å något

då inmutningsbart ämne, icke till följd af de nya bestämmelserna skulle

blifva berättigad att bearbeta och tillgodogöra sig apatit och magnesit

såsom inmutningsbara mineral.

Då ärendet därefter förekom till behandling inom kamrarne, gjordes

af dåvarande chefen för justitiedepartementet framställning därom att,

till undanröjande af de utaf utskottet framställda betänkligheter emot

lagförslaget, i detsamma måtte intagas ett öfvergångsstadgande med

föreskrift, att i fråga om inmutning, som sökts före 1901 års utgång,

lagen ej skulle äga tillämpning, där ej inmutningen blifvit sökt för

kronans räkning; och blef i anledning häraf frågan till utskottet återförvisad.

I nytt utlåtande den 6 maj 1901 uttalade utskottet, att genom

det, ifrågasatta, öfvergångsstadgandet tillgodosåges de önskningar, som

af utskottet blifvit i dess föregående utlåtande framställda. Genom ett

sådant öfvergångsstadgande syntes nämligen dels tydliggöras, att äldre

inmutningar icke komme att gälla apatit- och magnesitfyndigheter, dels

jämväl möjlighet beredas kronan att inmuta redan kända och undersökta

fyndigheter af sistberörda slag under den tid, som komme att förflyta,

innan rätten att inmuta sadana fyndigheter blefve öppen för alla, till

följd hvaraf den konkurrens syntes kunna undvikas, som, därest, propositionen

antoges oförändrad, otvifvelaktigt vid lagens trädande i kraft

skulle komma att uppstå; och vore utskottet förvissadt, att Eders Kungl.

Maj.t komme att i största möjliga utsträckning använda den kronan

sålunda medgifna rätten att inmuta ifrågavarande fyndigheter. Utskottet

både emellertid fäst sin uppmärksamhet därvid, att möjligheten att

tillgodogöra sig apatit- och magnesitfyndigheter skulle kunna förminskas

därigenom, att under år 1901 utmål kunde komma att läggas för en

stor del inmutningar, belägna å områden, där redan kända apatit- och

magnesitfyndigheter förefunnes, samt därigenom, att under tiden, till

dess ifrågavarande lag kunde träda i kraft, än flera inmutningar kunde

göras å liknande ställen. Då emellertid, enligt hvad utskottet erfarit,

förekomsten af. järn eller andra inmutningsbara mineral å en stor del

af dessa inmutningar syntes vara så ringa, att utmålsläggning å desamma

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

enligt, grufvestadgan icke kunde medgifvas, därest yrkande framställdes

om deras förklarande för ogiltiga, ville utskottet uttala den förhoppningen,

att Eders Kungl. Maj:t måtte vid utmålsläggningar å sådana

platser låta i berörda syfte genom ombud bevaka kronans rätt såsom

jordägare.

I det förslag, som af utskottet uppgjordes till ändrad lydelse

af ifrågavarande §§ i grufvestadgan, gjordes det tillägg till Eders Kungl.

Maj:ts förslag, att i fråga om inmutning, som sökts före 1901 års

utgång, lagen icke skulle äga tillämpning, därest icke inmutningen

blifvit sökt för kronans räkning.

Det sålunda formulerade förslaget vann Riksdagens bifall och blef

till efterrättelse fastställdt genom lagen den 5 juli 1901 om ändrad

lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884.

I nådigt bref till kommerskollegium den 24 maj 1901 både Eders

Kungl. Maj:t emellertid uttalat, att af hvad i ärendet förekommit framginge,

att det utskott, i enlighet med hvars hemställan lagförslaget

antagits af Riksdagen, uttryckligen förutsatt, att för kronans räkning vissa

åtgärder skulle komma att vidtagas, nämligen dels inmutning af apatit- och

magnesitfyndigheter under den tid, inmutning af sådana fyndigheter vore

medgifven allenast för kronan, dels bevakande vid utmålsläggningar af

den kronan såsom jordägare tillkommande rätt, med anmälan, i förekommande

fall, af klander mot matsedel på grund däraf, att mutsedeln

blifvit meddelad å fyndighet, som icke enligt 1 § i grufvestadgan utgjorde

föremål för inmutning; att i fråga om den förstnämnda åtgärden

syntes böra särskildt, undersökas, huruvida inmutning för kronans

räkning af apatit fyndigheter kunde vara önskvärd jämväl för undvikande

af intrång i den rätt, som på grund af meddelad koncession å eftersökande

och bearbetande af sådana fyndigheter kunde förefinnas, eller

för upplåtande af sådan fyndighets bearbetande åt den, hvilken gjort

ansökan om koncession därå; att, hvad åter anginge önskvärdheten

däraf att kronan på nyss antydda sätt förde talan vid utmålsläggningar,

borde erinras, att, enligt lagen den 20 oktober 1899 om ändrad

lydelse af vissa §§ i grufvestadgan, innmtare, som varit underkastad

det förbehåll, hvarom i nådiga kungörelsen rörande inmutning å kronojord

den 19 augusti 1889 förmäldes, icke utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd

kunde erhålla utmål före den 1 december 1901, och att, enligt samma

lag, för inmutning, som sökts efter nyssnämnda tid, utmål å sådan

kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore

till boställe anslagen, ej finge utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd läggas

tidigare än två år efter det på grund af föreskriften i 13 § 1 mom. grufve
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

stadgan afskrift af mutsedeln blifvit till Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande

ingifven; samt att en närmare utredning såväl med afseende å

behofvet af de ifrågasatta åtgärderna som beträffande lämpligaste sättet

att verkställa desamma uppenbarligen vore önskvärd; och anbefallde

Eders Kungl. Maj:t genom samma nådiga bref kommerskollegium att, efter

hörande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län och

bergmästaren i norra distriktet, skyndsamt inkomma med underdånigt

utlåtande och förslag i fråga om de föreskrifter, som, under förutsättning

af Eders Kungl. Maj:ts nådiga godkännande af det utaf Riksdagen

för dess del antagna lagförslaget, kunde vara erforderliga beträffande

dels inmutning för kronans räkning under år 1901 af apatitoch

magnesitfyndigheter, dels bevakande af kronans rätt såsom jordägare

vid utmålsläggning å områden, där sådana fyndigheter förekomme.

Sedan kommerskollegium i underdånig skrifvelse af den 18 juni

1901 afgifvit dylikt förslag, fann Eders Kungl. Maj:t den 5 juli samma

år eller samtidigt med utfärdandet af förenämnda lag om ändrad lydelse

af 1 och 8 §§ i grufvestadgan godt, bland annat,

dels uppdraga åt geologen vid Sveriges geologiska undersökning

F. V. Svenonius att, efter inhämtande hos geologiska undersökningen

af de upplysningar, som där kunde erhållas angående då kända

apatit- och magnesitfyndigheter inom Norrbottens län, med ledning

af dessa upplysningar och särskildt af de undersökningar af dylika

fyndigheter, som redan ägt rum, samt, under iakttagande af att den

kronan medgifna rätt att inmuta apatit- och magnesitfyndigheter blefve

i största möjliga utsträckning använd, vid besök å de olika fyndorterna

närmare bestämma och å karta inlägga de områden, som borde

för kronans räkning inmutas, äfvensom att före utgången af år 1901,

å Eders Kungl. Maj:ts och kronans vägnar hos vederbörande bergmästare

göra ansökan för erhållande af mutsedlar å fyndigheterna i

fråga, med åliggande för Svenonius att, efter uppdragets fullgörande,

därom, med öfverlämnande af de erhållna mutsedlarne, till Eders

Kungl. Maj:t afgifva berättelse;

dels förordna ingenjören F. G. Stridsberg att vid alla utmålsförrättningar,

som, på begäran af annan än kronan, förekomme inom

område i Norrbottens län, som blifvit å apatit eller magnesit för kronans

räkning inmutadt, bevaka kronans rätt såsom jordägare med befogenhet

i förekommande fall att väcka klander mot mutsedel på grund

där af, att mutsedeln blifvit meddelad å fyndighet, som icke enligt 1 §

grufvestadgan utgjorde föremål för inmutning, samt att hos samtliga

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

vederbörande myndigheter anhängiggöra, utföra och bevaka kronans

talan i mål rörande utmålsförrättningar af nu angifven beskaffenhet;

dels förklara att, där på grund af 23 § grufvestadgan anmälan

af vederbörande förrättnings man om utmålsläggning till Eders Kung!.

Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län inkommit och Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne utmålsläggningen beröra sådant

område, hvarom nyss vore sagdt, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hade att därom ofördröjligen underrätta det af Eders Kungl.

Maj:t förordnade kronoombudet;

- dels ock, jämte meddelande af bestämmelser rörande den ersättning,

som borde Svenonius och Stridsberg tillkomma för de resor, som

af de dem gifna uppdragen kunde föranledas, anbefalla statskontoret

att af under händer varande medel, mot godtgörelse, hvarom Eders

Kungl. Maj:t ville framdeles förordna, utanordna ersättningsbeloppen.

Den 16 december 1901 inkom Svenonius till Eders Kungl. Maj:t

med en af kartor åtföljd underdånig berättelse öfver för kronans räkning

verkställda inmutningar å apatit- och magnesitfyndigheter inom Norrbottens

län, hvarjämte Svenonius sedermera öfverlämnade 53 särskilda

af bergmästareämbetet i norra distriktet dels den 30 november och dels

den 23 december 1901 för Eders Kungl. Maj:t och kronan utfärdade

mutsedlar å förenämnda fyndigheter.

I Svenonii berättelse lämnas följande redogörelse för de af honom

verkställda inmutningar.

A. Inmutningar af apatitförekomster.

Efter att hafva erinrat, hurusom inom Norrbottens län apatit i

större mängd anträffades på två väsentligen olika sätt, nämligen i sammanhang

med dels gabbrobergarter och dels järnmalmer, samt beträffande

dessa förhållanden åberopat de närmare redogörelser, som innefattades

i de underdåniga berättelser, som åren 1890 och 1892 afgifvits

af den så kallade apatitkommissionen samt i de af Svenonius afgifna

berättelser angående fortsättningen under åren 1892 och 1893 af

de utaf nämnda kommission företagna undersökningar af apatitförekomster

inom Norrbottens län, redogör Svenonius sålunda för de af honom

för kronans räkning verkställda inmutningar å apatitförekomster.

I. Apatit inom gabbrofält.

1) På norra sluttningen af berget Gellivare Dundret hade fyra inmutningar

tagits under benämningarna »Dunderapatiten n:o 1, n:o 2,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

n:o 3 och n:o 4» (mutsedlarne n:ris 1902—1905). Ifrågavarande områden

vore förut inmutade å titan]ärn.

2) På norra sluttningen af östra delen af berget Luspavara, beläget

på södra sidan af sjön Siäkajaur ungefär 1 mil från Gellivare

kyrkoby hade likaledes tagits fyra inmutningar, hvilka benämndes

»Luspavara n:o 1, n:o 2, n:o 3 och n:o 4» (mutsedlarne n:ris 1906 —

1909). Dessa inmutningar sammanfölle till läget i det närmaste med

äldre, numera sönade inmutningar.

3) På nordöstra kanten af den vidsträckta platå, som bildade

högsta delen af berget Siäkavara ungefär 0,5 mil nordväst om sistnämnda

inmutningar, vore tre områden inmutade under benämningarna »Siäkavara

n:o 1, n:o 2 och n:o 3» (mutsedlarne n:ris 1910—1912). De

sammanfölle med äldre sönade inmutningar å titanjärn.

De gångar, i hvilka apatiten förekomme inom omförmälda områden

å bergen Gellivare Dundret, Luspavara och Siäkavara, vore af den beskaffenhet,

att, enligt Svenonii åsigt, apatiten skulle blifva mycket dyr

i produktionskostnad.

4) Å sydvästra sluttningen af Tarrchaise fjällparti hade inom

fjälldalen Naltakårso en inmutning tagits (mutsedel n:o 1916) på grund

af den ganska ymniga förekomsten därstädes af apatitförande block.

Samtliga förenämnda inmutade områden vore belägna å sådan

kronojord, som stode under kronans omedelbara disposition.

II. Apatit inom järnmalmsfält.

Å Gellivare Malmbergs västra de], väsentligen inom det forna utmålet

»Karlavagnen» och strax väster om det apatitrika nuvarande utmålet

»Johan», hade tre inmutningar tagits, benämnda »Malmbergsapatiten

n:o 1, n:o 2 och n:o 3» (mutsedlarne n:ris 1913—1915.) På dessa områden

vore mutsedlar förut utfärdade å järnmalm delvis ända sedan år

1892, men hade på grund af föreskrifterna i nådiga kungörelsen rörande

inmutning å kronojord den 19 augusti 1889 förrättning för anvisande

af utmål för fyndigheterna hittills icke kunnat äga rum. Ansökan om

utmål vore emellertid af vederbörande till bergmästareämbetet ingifven.

Inmutningarna vore belägna på sådan kronojord, som blifvit till brukning

på viss tid åt annan upplåten.

Beträffande apatitens salupris har Svenonius uppgifva, att detta

för närvarande vore ytterst lågt, enär superfosfatfabrikerna numera

sedan åtskilliga år nästan uteslutande grundade sin tillverkning på det

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

synnerligen billiga Floridafosfatet, som — enligt Svenonius lämnade

meddelanden — fritt i svensk hamn betingade ett pris af 6 d. per unit,

motsvarande för en halt af 75 procent trebasisk fosforsyrad kalk ej

mera än omkring 33 kronor 75 öre per ton. Enligt de prisförhållanden,

som offentliggjorts i apatitkommissionens underdåniga berättelse för

år 1890 (sid. 84) och som då ansetts vara låga, skulle apatitgods med

motsvarande fosforhalt då hafva betingat ett pris af åtminstone 52 kronor

50 öre. Prisfallet vore sålunda ovanligt stort.

B. Inmutningar af magnesitförekomster.

Vid redogörelsen för dessa inmutningar har till en början framhållits

angelägenheten af en begränsning af termen magnesit. I motsats

till apatit hade magnesit både såsom mineral och bergart endast en

ganska kort tid varit känd från svenska fyndorter. Magnesitspat eller

magnesit vore ett med kalkspat likformadt (isomorft) mineral af skiftande

färg — vanligen glasklar till hvit eller gulhvit — och bestode i typiskt

skick af 47,6 procent magnesia och 52,4 procent kolsyra. Genom en

mycket vanlig inblandning af isomorft järnkarbonat eller små mängder

kalk- och mangankarbonat eller af några procent kiselsyra ändrades

ej dess egenskap af magnesit i mineralogisk och teknisk mening. Till

magnesitens mineralspecies räknade man ock alltid de starkt järnhaltiga

varieteter, för hvilka namnet breunnerit införts med två underspecies

mesitin och pistomesit, hvilka innehölle respektive 59,2 och 42 procent

magnesiakarbonat eller ren magnesit, samt 40,8 och 58 procent järnkarbonat.

Då järnkarbonatet såsom en mycket använd järnmalm i och

för sig vore och varit inmutningsbart och då magnesiten i inskränkt

mening numera vore inmutningsbar, så vore gifvet, att eu blandning

af båda mineralen också måste tillhöra de ämnen, som åsyftades i grufvestadgans

1 §. Detsamma vore däremot tydligen icke förhållandet med

dolomiten, som vore ett allmänt erkändt bestämdt mineralspecies med,

i normalt skick, sammansättningen 54,3 procent kalkkarbonat och 45,7

procent magnesiakarbonat och sålunda stode midt emellan magnesit och

kalkspat. Dess kemiska sammansättning varierade visserligen ganska

mycket, men ginge oftast i riktning mot kalkspaten. Ej heller den i

fjällen ofta förekommande brunspaten, som utgjorde en isomorf blandning

af kalk-, magnesia- och järnkarbonat och i hvilken kalken aldrig betraktats

såsom en förorening, kunde på grund af magnesitens inmutbarliet

anses vara inryckt under 1 § grufvestadgan. Det vore emellertid

Bih. till Piksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Åfd. 59 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

tvifvelsutan att emotse, att försök skulle göras att under benämningen

magnesit inmuta en mängd dolomitförekomster. Sådana funnes nämligen

i stor ymnighet på kronojord inom Norrbottens län och uppträdde

delvis såsom präktig dolomitmannor. Lyckades sådana försök, skulle

man ej länge tveka att på inmutningens väg, utan vederbörlig koncession,

söka förskaffa sig brytningsrätt jämväl på de stora massor af

kalkstens- och marmorarter, som funnes på kronans odisponerade

områden i Lappland, enär öfvergångarna mellan dolomit och kalksten

vore successiva och de flesta kalkstenar innehölle något magnesiakarbonat.

Vidare har rörande magnesitens olika förekomstsätt Sveuonius omförmält,

hurusom inom de svenska fjälltrakterna jämväl magnesiten förekomme

på två väsentligen olika sätt, nämligen i sammanhang med

dels amfiboliter och dels olivinsten. I det förra fallet bildade magnesiten

linser och lager till utseendet så lika vanlig hvit eller gulhvit

kristallinisk kalksten och dolomit, att man endast genom kemisk profning

kunde skilja dem åt. I olivinsten åter förekomme magnesiten

uti sprickor såsom klar eller något opak magnesitspat med dragning åt

breunnerit. Magnesit uppträdde inom olivinsten, så vidt hittills vore

kändt, icke i så stora sammanhängande massor som inom amfiboliterna.

Erfarenheten från södra Europa syntes ock angifva, att olivinstensmagnesiten

trots dess renhet — eller måhända just till följd af dess

renhet — ej lämnade fullt så eldhärdig^ material som amfiboliternas

magnesit. För kemiskt-tekniska ändamål borde emellertid magnesitspaten

inom olivinstensfälten hafva stort värde, om den anträffades i

större mängd.

I. Magnesit inom amfiboliter.

1) Tarrekaise vore den gemensamma benämningen på det fjällmassiv,

som reste sig på nordsidan af det ena källflödet till Lilla Lille

älf, Tarrajokk, särskildt norr om dess utvidgning till sjön Tarraure.

På fjällets branta sydsluttning mot Tarraure funnes en egendomlig afsats,

som kallades Hyllan. Efter denna hade två partier af fjället fått

sina namn, Anttiluopta (Anders’ hylla) och Hildo (hyllan), det förra norr

om Tarraures västra ända, det senare öfver dess mellersta del. Strax

norr om Anttiluopta inträngde en brant dalgång, benämnd Paturkårso.

De delar af fjället, inom hvilka magnesit inmutats, vore följande:

a) Inom Anttiluopta hade tolf områden inmutats under benämningarna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

»Anttiluopta n:o 1, n:o 2, n:o 3, n:o 4, n:o 5, n:o 6, n:o 7, n:o 8, n:o 9,

n:o 10, n:o 11 och n:o 12» (mutsedlarne n:ris 1917—1928).

Jämte det Svenonius rörande magnesittillgången inom Tarrekaisemassivet

åberopat sin till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnade berättelse

rörande de undersökningar uti ifrågavarande hänseende, som genom

Sveriges geologiska undersöknings försorg år 1895 utförts, samt de i

samma berättelse angifna resultaten af verkställda kemiska analyser å

en del magnesitprof, har Svenonius omförmält, att under de senare

åren undersöknings- och lörsvarsarbeten utförts a järnmalmsinmutningar

inom området för nyssnämnda inmutade magnesitfyndigheter, men att

dessa arbeten, som företrädesvis bestått i rätt stora jordschaktningar,

ej lämnat några mera väsentliga bidrag till en noggrann och afgörande

uppskattning af magnesiten.

Efter att vidare hafva erinrat om de prof bränningar af magneeit

från Tarrekaise, som för utrönande af eldfastheten blifvit under år 1896

anordnade af dåvarande chefen för Sveriges geologiska undersökning

och för hvilka redogörelse lämnats i underdånig skrifvelse af bemälde

chef den 26 oktober 1896, har Svenonius förklarat sig lika litet nu,

som år 1895, kunna våga en uppskattning af den verkliga myckenheten

af å Anttiluopta befintlig magnesit, då en mängd ännu okända geotektoniska

förhållanden kunde vilseleda. Alltid torde den dock kunna

anslås till åtskilliga hundratusental ton, möjligen mångdubbelt mera,

ehuru försiktigheten bjöde att snarare anföra minimisiffror.

Järnmalm anstode såväl inom det egentliga magnesitområdet som

på åtskilliga andra ställen i närheten. Å dessa områden vore mutsedlar

på skilda tider redan för åtskilliga år sedan tagna. Huruvida

alla dessa inmutningar vore behörigen försvarade, vore Svenonius obekant.

Inom magnesitområdet hade emellertid, så vidt Svenonius vid

sitt besök därstädes under år 1901 kunnat iakttaga, försvarsarbetena

varit utförda i lagstadgad omfattning. Tilldelning åt utmål hade ännu

icke kunnat äga rum på grund al föreskrifterna i nådiga kungörelsen

den 19 augusti 1889. Ansökning om utmål vore emellertid af vederbörande

till bergmästareämbetet ingifven.

b) 1 Paturkårso hade fyra områden inmutats under benämningarna

»Paturkårso n:o 1, n:o 2, n:o 3 och n:o 4» (mutsedlarne n:ris 1929—

1932). Inom de inmutade områdena funnes ganska goda lnagnesitlyndigheter,

som emellertid på undersökningarnas nuvarande ståndpunkt

syntes vara mindre goda och äfven äga mindre utbredning än de a

Anttiluopta.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

De för kronans räkning tagna inmutningarne läge på fritt och

förut ej inmutadt fält.

c) Å Hildo hade en inmutning tagits (matsedel n:o 1933). Fyndigheten,

som upptäckts genom nybyggaresonen Erik Holmbom, vore i

dagen blottad omkring 12 meter i längd samt liknade förekomsterna

å Anttiluopta.

Äfven denna inmutning vore belägen på fritt fält.

2) Kaskaivo. Å detta fjäll hade för kronans räkning tagits fem

inmutningar, benämnda »Kaskaivo n:o 1, n:o 2, n:o 3, n:o 4 och n:o 5»

(mutsedlarne n:ris 1934—1938). Magnesiten, som förekomme i mindre

linser, vore af ungefär enahanda slag som den i Tarrekaise.

Fyndigheterna, som uppdagats af förbemälde Holmbom, vore jämväl

inmutade å den obetydliga järnmalm, hvilken där anträffats.

3) Bakaspakte vore ett mindre fjäll, beläget på södra sidan af

Tarraälfven sex kilometer från Njunjes. För kronans räkning hade

därstädes tagits fem inmutningar, benämnda »Rakaspakte n:o 1, n:o 2,

n:o 3, n:o 4 och n:o 5» (mutsedlarne n:ris 1939—1943). Inom de inmutade

områdena hade ganska ansenliga block af magnesit anträffats,

ej sällan med betydlig inblandning af järnmalm, å hvilken också ett

stort antal inmutningar blifvit tagna.

Med afseende å det förhållande, att en del af omförmälda apatitförekomster

blifvit upptäckt af enskilda personer, har Svenonius anfört

att, då upptäckarna ansett sig vara i sin fulla rätt att genom

inmutningar å järnmalm skydda sina fynd, det vore lätt förklarligt, att

de med en viss nedstämdhet erfarit det uppdrag, för hvars utförande

Svenonius besökt ifrågavarande trakter, i all synnerhet som åtskilliga

öfverenskommelser om fyndens försäljning uppgifvits hafva träffats; samt

att emellertid, trots risken att genom Svenonii understödjande gå

miste om berörda fördelar och trots den under 1901 års sommar

mer än vanligt stora konkurrensen om arbetskrafter, upptäckarna i allmänhet

ej visat brist på lojalt tillmötesgående, utan hvilket Svenonius

under den korta tid, som för uppdragets utförande stått honom till

buds, näppeligen skulle kunnat utföra detta i önskvärd omfattning; och

har Svenonius ansett sig böra i underdånighet framhålla omförmälda

omständigheter jämte önskvärdheten af att det ansträngande forskningsarbetet

i de svårtillgängliga fjälltrakterna ej måtte förbises vid det

slutliga tillgodogörandet af fjällvärldens nyttiga mineralprodukter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

II. Magnesit inom olivinsten.

1) Ruopsuk vore ett på kartorna ej utsatt namn på ett östligt

utsprång af Pärtefjällen, beläget omkring 12 kilometer norr om den

bekanta fjälltoppen Vallespiken. Där både två inmutningar tagits under

benämningarna »Ruopsuk n:o 1 och n:o 2» (mutsedlarne n:ris 1944 och

1945). Magnesiten förekomme ej — så vidt utrönas kunnat — i några

större massor utan blott såsom centimeterbreda sprickfyllnader inom

olivinstensklipporna, med eller utan sällskap af andra mineral.

2) Luovkkivaratscha benämndes några berg, belägna ett par kilometer

från Tokiluokta på södra stranden af sjön Virijaur. Klipporna

vore rikligen genomsvärmade af gångar i bredd från en till tjugo

centimeter och utfyllda med, bland annat, magnesitspat.

Å kronans vägnar hade mutsedlar begärts å tre särskilda områden

under benämningarna »Luovkki n:o 1, n:o 2 och n:o 3».

3) Bellopuoudats vore ett olivinstensberg, likaledes beläget i närheten

af sjön Virijaur.

För inmutuing af härvarande magnesitförekomster hade ansökning

gjorts om tre särskilda mutsedlar. Inmutningarne skulle benämnas

»Bebo n:o 1, n:o 2 och n:o 3.»

Inmutningarne å Ruopsuk, Luovkkivaratscha och Bellopuoudats

komme att ligga på förut icke inmutadt fält.

I fråga om magnesitens marknadsvärde har Svenonius uppgifvit,

att, enligt inhämtade upplysningar, bränd magnesit från Steyermark,

hvilken närmast liknade vår mest förekommande amfibolitmagnesit,

betingade, då berättelsen afgafs, ett pris af 100 kronor eller något mera

per ton, hämtad från fartyg i Stockholm, och magnesittegel af samma

material ett pris af 135 kronor per ton. Priset å Euboeamagnesit,

hvilken snarast kunde likställas med vår olivinstensmagnesit, vore

något lägre. De fullt rena magnesiter, som kunde användas i tekniska

fabriker, vore emellertid i betydligt högre pris.

Slutligen har i afseende å utfraktsvägar Svenonius omförmält,

att utstånden från Tarrekaise till de tre punkter, där för närvarande

tidsenliga kommunikationer vidtoge, vore: till Murjek å Gellivarebanan

omkring 20 mil, till den norska Sörfoldens innersta vik vid Lerfjorden

omkring 10 mil och till Sulitälma grufvor i Norge omkring 5 mil.

Om anspråken på större tratikförmåga sänktes, kunde en billig utfrakt

anordnas sålunda, att eu god — och i öfrigt mycket välbehöflig —- vinterväg anlades på den höga fjällslätten å södra sidan af Tarraure

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

samt öfver sjöarna Vajmok och Pjeskejaur till Sulitälma grufvor, hvarvid

man kunde medelst vattenkraft, som vore lätt tillgänglig, och linbanor

uppskaffa det på norra sidan af Tarradalen brutna godset till

fjällslätten.

Af de 53 mutsedlarne å förenämnda fyndigheter afse mutsedlarne

n:ris 2004—2006 fyndigheterna å Luovkkivaratscha samt n:ris 2007—

2009 fyndigheterna å Bellopuoudats, hvarjämte mutsedlarne n:ris 2010—

2012 äro afsedda att ersätta och komplettera de under n:ris 1930—1932

förut utfärdade mutsedlarne å fyndigheter i Paturkårso. Samtliga mutsedlarne

hafva, jämlikt å dem tecknade intyg, blifvit inom behörig tid

kungjorda i vederbörande kyrkor.

I anledning af Sveuonii berättelse afgaf kommerskollegium den 11

mars 1902 infordradt underdånigt utlåtande och öfverlämnade därvid

yttranden i ämnet af bergmästaren i norra distriktet och Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.

Af de sålunda hörde anförde bergmästaren, bland annat, hufvudsakligen,

att han, som icke varit i tillfälle att besöka och än mindre

närmare undersöka alla de i Sveuonii förberörda underdånigt berättelse

angifna platser, följaktligen ej kunnat förvärfva sig någon

bestämd uppfattning om förhållandena å dem; att han emellertid på

grund af de uppgifter, som kommit honom tillhanda, hölle för sannolikt,

att magnesiten å Tarrekaise och apatiten i Gellivare malmfält

borde kunna med ekonomisk fördel brytas; att, hvad däremot beträffade

apatitförekomsterna å Gellivare Dundret, Luspavara och Siäkavara,

Indika platser han besökt, ehuru utan att därvid verkställa några närmare

undersökningar, han ej kunde anse dessa förekomster såsom

brytvärda; att lian icke ägde någon kännedom om värdet af mineralförekomsterna

å de öfriga platserna; att, såsom äfven af den underdåniga

berättelsen framginge, en del af de för kronans räkning verkställda

inmutningarna befunne sig å eller i omedelbart grannskap till

redan förut af andra inmutade områden; att Svenonius i sin ansökan

till bergmästareämbetet, om mutsedlar å ifrågavarande fyndigheter uppgift,

att de förut å samma eller närliggande områden utfärdade mutsedlarne

borde enligt 10 § 1 mom. grufvestadgan anses ogilla på grund

af den kvantitativa beskaffenheten af de malmmineral, för hvilka inmutningarna

sökts; att bergmästaren icke för det dåvarande kunde yttra

sig angående berörda förhållanden, då han aldrig haft tillfälle att på

platsen taga närmare kännedom om dem; att han visserligen fått sig

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 89-

tillsända några stnffprof från Tarrekaise, men att han på grund af dem

icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning i ämnet; att då,

enligt hvad det syntes bergmästaren, afsikten med de för kronans

räkning verkställda inmutningarne icke kunde vara, att kronan skulle

direkt uppträda såsom idkare af grufdrift, bergmästaren ansåge, beträffande

redan tillförene inmutade områden, det vara lämpligast att

rätten att bryta ifrågavarande ämnen, magnesit och apatit, som numera

vore föremål för inmutning, men icke varit det vid den tidpunkt,

då de äldre mutsedlarne utfärdats, tillerkändes de äldre inmutare, som

kunde anses vara i besittning af giltiga mutsedlar, mot en viss ersättning

per ton bruten och från platsen bortförd magnesit eller apatit;

att, hvad åter anginge de magnesit- eller apatitfyndigheter, som vore

belägna på områden, hvilka icke kunde anses vara förut inmutade,

dessa syntes kunna behandlas i enlighet med de föreskrifter, som vore

gällande i afseende å begagnande af kronans jordägareandel i grufva,

i det att i detta fall någon viss spekulant tillerkändes rätt att mot en

viss afgift per bruten ton magnesit eller apatit tillgodogöra sig samma

mineral, hvilket då borde gälla i fråga såväl om inmutarerätten som

om begagnandet af kronans jordägareandel; att, såsom äfven af förevarande

underdåniga berättelse framginge, å Gellivare malmberg apatit

förekomme inom behörigen anvisade utmål; att jämväl i detta fall

vederbörande grufägare skulle kunna tillerkännas rätt att tillgodogöra

sig apatiten inom utmålet mot eu viss ersättning till kronan för hvarje

ton bruten sådan; att, enär, såsom Svenonius i sin berättelse ock framhållit,

det icke vore möjligt att med blotta ögat — vanligen det enda

sätt, som vid utmålsförrättning stode förrättningsmannen till buds —

skilja magnesit från de icke inmutningsbara mineralen dolomit och

kalkspat, det i regel syntes uppstå svårigheter att vid utmålsförrättning

afgöra, hvilket eller hvilka af dessa mineral man hade för sig, om ej

kemisk analys funnes tillgänglig; att dylika svårigheter kunde inträffa

äfven i fråga om andra inmutningsbara mineral än magnesit; samt att

det därför vore önskligt, att särskilda bestämmelser meddelades uti

ifrågavarande hänseende.

Under framhållande att det icke syntes kunna af Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande fordras något särskildt yttrande rörande de gjorda

inmutningarnes värde eller i fråga om de gruftekniska åtgärder, som kunde

i anledning af inmutningarna böra vidtagas, erinrade Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke ägde

tillräcklig sakkunskap och personalkännedom för att kunna förordna en

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

fullt sakkunnig person, som, för den händelse inmutningarne ansåges

böra till förmån för kronan bibehållas, borde iakttaga och utföra

de åtgärder, som för inmutningarnes behöriga försvarande åt kronan

erfordrades, samt för att på ett tillfredsställande sätt öfvervaka den

utsedda personens göranden och låtanden; och förmälde Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande sig vidare, i likhet med bergmästaren, anse,

att det icke vore lämpligt eller fördelaktigt för kronan att själf idka

den grufdrift, som kunde blifva en följd af de gjorda inmutningarna.

Kommerskollegium uttalade att, då hvad såväl Svenonius som

bergmästaren anfört i fråga om de utaf Svenonius för kronans räkning

inmutade 11 särskilda områden å Gellivare Dundret, Luspavara och

Siäkavara gåfve stöd för det antagande, att ekonomiskt brytvärd apatit

icke därstädes förekomme, anledning syntes kollegium vara för banden

antaga, att de kostnader, som skulle för bevarande af kronans rätt till

ifrågavarande fyndigheter därå nedläggas, blefve äudamålslösa, hvarför

kollegium ansåge sig icke kunna tillstyrka åtgärders vidtagande för

bevarande af sagda rätt. Beträffande magnesitfyndigheterna inom

Tarrekaisemassivet erinrade kollegium, att de vore föremål för en af

förre löjtnanten Herman Sandeberg m. fl. gjord underdånig ansökning.

Vidkommande öfriga för kronans räkning inmutade fyndigheter

ansåge kollegium, på grund af hvad angående desamma blifvit upplyst,

anledning föreligga att, åtminstone tills vidare, bevara inmutningsrätten

till dessa fyndigheter.

Vidare anförde kollegium att, då det synts kollegium icke böra

ifrågasättas annat, än att tillgodogörandet af fyndigheterna borde mot

viss ersättning öfverlämnas åt den enskilda företagsamheten, fyndigheterna

syntes böra utbjudas på arrende; och syntes infordrandet af

arrendeanbud böra ske medelst anställande af offentlig auktion. Föreskrifterna

i nådiga kungörelsen om begagnande af kronans jordägareandel

i grufva den 20 oktober 1899 blefve visserligen icke tillämpliga

i afseende å den sålunda föreslagna utarrenderingen, som ju skulle

omfatta fyndigheterna i deras helhet; dock syntes af samma skål, som

föranledt de i § 7 af berörda nådiga kungörelse intagna bestämmelser

om tiderna för arrendeauktionernas hållande, eller att lämna vederbörande

spekulanter skäligt rådrum, det böra bestämmas, att nu ifrågavarande

auktion skulle äga rum först under ar 1903. Vid sådant

förhållande erfordrades emellertid, för bevarande åt kronan af inmutningsrätten,

att på kronans bekostnad grufarbete blefve, jemlikt 39 §

grufvestadgan, sådan denna paragraf lydde enligt lagen den 20 oktober 1899,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

under år 1902 utfördt inom de inmutade områdena, där ej i följd

af tvist för arbetet mötte hinder, hvars undanröjande icke berodde

af kronan. Genom utförandet af ifrågavarande arbete, som enligt

nyssnämnda författningsrum skulle afse verklig grufdrift eller eljes

vara af beskaffenhet att lända grufanläggningen till nytta, borde äfven

någon närmare utredning, än som nu förelåge, kunna vinnas i fråga

om fyndigheternas värde, hvilken utredning kunde varda till gagn, bland

annat, såsom ledning för arrendespekulanter. Såväl med hänsyn härtill

som för att arbetsskyldighetens behöriga fullgörande icke måtte

äfventyras, syntes det därför böra uppdragas åt en sakkunnig och

lämplig person att för kronans räkning ombesörja utförandet af ifrågavarande

arbete och därom till Eders Kungl. Maj:t afgifva underdånig

berättelse.

Enligt hvad kollegium inhämtat, syntes kostnaden för själfva

arbetets verkställande kunna beräknas till omkring 100 kronor för hvarje

inmutning. Om ej mindre de 11 apatitinmutningarne å Gellivare

Dundret, Luspavara och Siäkavara, än äfven de 17 magnesitinmutningarne

inom Tarrekaise undantoges, skulle återstående antalet inmutningar,

för hvilka arbete borde under år 1902 på kronans bekostnad

utföras, blifva 22. Kostnaden för själfva arbetet skulle alltså

efter nyssnämnda beräkningsgrund komma att uppgå till omkring 2,200

kronor, hvartill emellertid skulle komma ersättning åt ledaren af arbetet

och dennes biträden vid arbetets kontrollerande äfvensom reseersättningar.

Med undantag af de 3 apatitinmutningarne å Gellivare malmberg,

hvilka, enligt hvad förut nämnts, afsåge fyndigheter, belägna å

kronojord, som blifvit till brukning på viss tid åt annan upplåten,

syntes samtliga ifrågavarande fyndigheter vara belägna å odisponerad

kronomark.

Hvad beträffade nyssnämnda inmutningar å Gellivare malmberg, så

och då jämlikt 13 § i grufvestadgan, sådan denna paragraf lydde enligt

lagen den 20 oktober 1899, det ålåge inmutaren, bland annat, vid inmutningsrättens

förlust att minst fjorton dagar, innan något arbete å det inmutade

området börjades, lämna bestyrkt afskrift af mutsedeln till den,

hvilken området med nyttjanderätt innehade och brukade, om sättet

för hvilket delgifvande skulle gälla hvad om delgifning af stämning

vore stadgadt, syntes det kollegium lämpligen kunna uppdragas åt

den person, som, enligt hvad föreslagits, skulle erhålla ledningen af

försvarsarbetena för kronans räkning under år 1902, att jämväl

Bih. till Biksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 59 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

låta behörigen verkställa delgifningen af mutsedlarne med vederbörande

nyttjanderättsinnehafvare.

Såsom redan nämnts, afsåge en del af de för Eders Kungl. Maj:t

och kronan utfärdade mutsedlarne fyndigheter, som vore belägna å af

andra förut inmutade områden; och hade ansökan om mutsedlarne skett

under uppgift att föregående mutsedlar vore på grund af 10 § 1 mom.

grufvestadgan att anse såsom ogilla, enär den malm, som utgjort föremål

för inmutningarne, icke i den mening, hvari uttrycket »malm»

borde enligt grufvestadgan uppfattas, förekomme inom de inmutade

områdena.

Under erinran härefter om förenämnda, ingenjören Stridsberg den

5 juli 1901 meddelade förordnande att vid alla utmålsförrättningar, som,

på begäran af annan än kronan, i Norrbottens län förekomme inom

område, som blifvit å apatit eller magnesit för kronans räkning inmutadt,

bevaka kronans rätt såsom jordägare, yttrade kollegium att, hvad beträffade

åtminstone en del af nu ifrågavarande områden, syntes på

grund af äldre mutsedlar förrättning för anvisande af utmål under

år 1902 komma att försiggå. Till förekommande emellertid af att

någon försummelse från kronans sida i fråga om arbetsskyldighetens

fullgörande ägde rum och då jämlikt 10 § grufvestadgan den, hvars

rätt blifvit förnärmad därigenom att matsedel blifvit meddelad å fyndighet,

som efter 1 § ej utgjorde föremål för inmutning, ägde att,

äfven före utmålsförrättningen, när han ville, få all verkan af mutsedeln

upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, syntes ändamålsenligt

vara, att det arbete, som under år 1902 syntes böra för kronans

räkning verkställas inom de inmutade områdena, företoges så snart

årstiden det medgåfve och att, om äldre inmutare skulle motsätta

sig arbetets utförande, tvist från kronans sida omedelbarligen anhängiggjordes

genom besvärs anförande hos bergsöfverstyrelsen i enlighet

med sistnämnda författningsrum.

I fråga om den tid, för hvilken utarrendering af ifrågavarande

fyndigheter borde ske, syntes, i öfverensstämmelse med hvad i § 2

af nådiga kungörelsen om begagnande af kronans jordägareandel i

grufva den 20 oktober 1899 vore stadgadt, där ej särskilda omständigheter

föranledde bestämmande af kortare arrendetid, densamma böra

fastställas till nitton kalenderår utöfver det, hvarunder arrendet toge

sin början. Arrendet syntes böra räknas från arrendeaftalets afslutande.

Jämte det att arrendeafgiften syntes, på sätt i § 4 af nyssnämnda

nådiga kungörelse vore bestämdt, böra utgå i penningar och

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

för hvarje kalenderår motsvara viss del af värdet af alla de inmutningsbara

ämnen, som under året eller den del däraf, arrendet omfattade,

brutits och uppfordrats ur grufvan, syntes emellertid, då fråga

nu Arnre om hela grufvans öfvertagande på arrende, arrendeafgiften,

för helt år räknadt, icke något år få understiga dubbla det belopp,

som enligt sistnämnda författningsrum vore stadgadt såsom lägsta

arrende afgift, och sålunda skola utgå med minst 50 kronor för hvarje

inmutadt område.

Åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande syntes böra uppdragas

att ofördröjligen låta i allmänna tidningarna och länskungörelserna,

med upplysning om de i mutsedlarne angifna förhållanden, tillkännagifva,

att fyndigheterna i fråga komme att å arrende utbjudas.

Tiden för auktions hållande syntes af skäl, hvilka kollegium

komme att i fråga om arbetsskyldighetens fullgörande närmare omförmäla,

lämpligen böra bestämmas till senare hälften af april månad år

1903. Det syntes därför kollegium önskvärdt, att redan af 1902 års

Riksdag utverkades det bemyndigande, som för ifrågavarande arrendeupplåtelser

vore erforderligt.

I öfverensstämmelse med hvad som föreslagits rörande minimum

för arrendeafgiften, syntes Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande vid

arrendeauktion icke böra få antaga annat anbud, än som lydde å minst

tjugufemtedelen af värdet af brutna och uppfordrade inmutningsbara

ämnen.

Skulle icke på grund af anbud vid omförmälda arrendeauktion

arrendeaftal komma till stånd, syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

därom böra göra underdånig anmälan hos Eders Kungl. Maj:t

för att sätta Eders Kungl. Maj:t i tillfälle att i hvarje särskildt fall afgöra,

huru förfaras borde.

Jämte det att bland de särskilda villkoren i blifvande arrendeaftal

syntes böra upptagas, att arrendatorn skulle ansvara för fullgörandet

af alla de skyldigheter, som enligt grufvestadgan ålåge kronan

såsom inmutare, syntes emellertid i fråga om arbetsskyldighetens fullgörande

dessutom bestämmelser erforderliga, som lämnade säkerhet

för att icke genom försummelse uti ifrågavarande hänseende af arrendatorn

graf anläggningen blefve sönad. Kollegium hölle före, att

i förevarande syfte lämpligen kunde uti blifvande arrendeaftal intagas

bestämmelse därom, att lagstadgadt försvarsarbete skulle för hvarje år

vara utfördt före den 1 augusti, vid påföljd att, därest vid inspektion,

som för kronans räkning förrättades, kompletteringsarbeten ansåges

erforderliga, sådana Unge på arrendator^ bekostnad verkställas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

Arrendatorns skyldighet att fullgöra försvarsarbete i enlighet

med nyssnämnda bestämmelser syntes böra afse äfven det år, hvarunder

arrendeaftalet träffats. Med hänsyn härtill och i betraktande af

aflägsenheten af särskildt en del af ifrågavarande platser samt naturförhållandena

inom ifrågavarande del af landet vore det af vikt, att

arrendeauktion hölles å sådan tid, att arrendeaftal kunde komma till

stånd före ingången af juni månad år 1903.

Arrendatorn syntes böra äga såväl befogenhet som skyldighet

att hos bergmästaren inom behörig tid göra anmälan för erhållande

af utmål. På det icke genom arrendators underlåtenhet härutinnan

kronan måtte gå förlustig sin inmutningsrätt, syntes lämpligen böra

bestämmas, att det skulle åligga arrendatorn att senast fem månader,

innan ansökning om utmål enligt grufvestadgan sist skulle vara till

bergmästaren ingifven, hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

styrka, att sådan ansökning verkligen gjorts.

I öfrigt syntes i fråga om utarrenderingen af fyndigheterna föreskrifter

böra meddelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för

motsvarande fall funnes bestämdt i merberörda nådiga kungörelse den

20 oktober 1899.

Vidkommande härefter den såväl af Svenonius som äfven af

bergmästaren framhållna svårigheten att skilja, bland annat, magnesit

från de icke inmutningsbara mineralen dolomit och kalkspat, ansåge

kollegium sig endast böra anmärka, att det syntes åligga vederbörande

inmutare att, där så erfordrades, styrka, att den inmutade fyndigheten

verkligen utgjorde föremål för inmutning efter 1 § grufvestadgan.

Angående slutligen hvad Svenonius i sin föreliggande underdåniga

berättelse anfört med hänsyn därtill, att en del af de magnesitförekomster,

som blifvit för kronans räkning inmutade, blifvit upptäckta

af enskilda personer, åt hvilka Svenonius därför syntes åsyfta

någon godtgörelse, ansåge kollegium hvad härutinnan anförts icke i

ärendets förevarande skick påkalla något yttrande af kollegium.

På sätt redan omförmälts, hafva af Svenonius för kronans räkninginmutats

12 magnesitfyndigheter å sluttningen af fjället Tarrekaise

inom den del af fjället, som benämnes Anttiluopta. Dessa inmutningar,

som Svenonius benämnt Anttiluopta n:is 1—12, sammanfalla i det

närmaste med tolf särskilda, enligt mutsedlar af den 24 januari 1898

af förenämnde Sandeberg såsom järnmalmsfyndigheter inmutade områden.

Under påvisande häraf hafva i en till Eders Kungl. Maj:t den 4

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 89.

februari 1902 ingifven skrift af den 14 januari samma år bemälde Sandeberg

jämte landshöfdingen herr grefve L. Douglas, legationsrådet k redrik

Rappe, bankdirektören John Swartling, handelskemisten Carl Setterberg,

godsägaren Helmer Örtengren, ingenjören Ernst Nordström, gruffogden

A. Andersson samt Höganäs stenkolsbolag och Billesholm—Bjuts

aktiebolag gjort framställning om upplåtelse till sökandena på arrende

af förenämnda 12 af Svenonius för kronans räkning inmutade jämte

fem andra närbelägna magnesitfyndigheter. Sökandena hafva därvid

till en början meddelat, att för berörda, af Sandeberg inmutade 12 järnmalmsfyndigheter,

benämnda Jägaren, Bruden, Hunden, Vargen, Björnen,

Ålgen, Haren, Räfven, Orren, Tjädern, Hjärpen och Ripan, fullgjorts

föreskrifvet försvarsarbete för tiden till och med år 1901, att Sandeberg

å detta arbete nedlagt en kostnad af omkring 30,000 kronor, att

då mutsedlarne utfärdats med sådant förbehåll, som omförmäldes i

nådiga kungörelsen den 19 augusti 1889, Sandebergs inom tre år från

inmutningens förvärfvande gjorda ansökning om utmålsläggning icke

kunnat bifallas, men att i följd af därom i november månad 1901

gjord ny ansökning utmålsläggning skulle äga rum under år 1902, så

snart årstiden sådant medgåfve.

Vidare hafva sökandena anfört följande.

Då gifvetvis utmålsområden icke kunde tilldelas både kronans

och Sandebergs nu ifrågavarande inmutningar, syntes till en början

tvist förestå mellan innehafvarne af dessa olika inmutningar, hvilken

tvist, därest kronan blefve vinnande part, troligen skulle efterföljas af

en tvist mellan kronan och senare tillkommande inmutare. Härigenom

skulle, möjligen under flere år, magnesitfyndigheternas exploaterande

och nyttiggörande för den svenska industrien förhindras; och skulle

det i allt fäll åligga kronan att under hela tiden fullgöra dyrbara försvarsarbeten.

För att förebygga dylika tvister tilläte sig sökandena, som bildat

ett konsortium för exploaterande af magnesitfyndigheter inom Norrbottens

län samt fått Sandebergs på förenämnda järnm almsinmutningar

grundade rätt på sig öfverlåten, i underdånighet hemställa, att ett

aftal måtte träffas mellan Eders Kungl. Maj:t och kronan, å ena, samt

konsortiet, å andra sidan, af hufvudsakligt innehåll, att all å berörda järnmalmsinmutningar

grundad rätt öfverlätes å Eders Kungl Maj:t och kronan

mot det att Eders Kungl. Maj:t och kronan under vissa år och på vissa

villkor till konsortiet utarrenderade brytningsrätten till såväl ifrågavarande

områden som ock några andra af Svenonius inmutade magnesitområdon,

hvilka vore så belägna, att de lämpligen borde med de förutnämnda

i ett sammanhang bearbetas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 89.

I händelse ett sadant aftal komme till stånd, syntes det bero

på Eders Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida utmål skulle sökas på grund

af järnmalms- eller på grund af magnesitinmutningarne, men sökandena

tilläte sig såsom sin bestämda åsikt härutinnan uttala, att

det, Med afseende å äganderättens framtida tryggande, vore säkrast

och sålunda för de båda kontraherande parterna fördelaktigast, om utmål

söktes för jämmalmsinmutningarne och magnesitinmutningarne

öfvergåfves; och tilläte sig sökandena till stöd för denna sin åsikt anföra

följande.

Det hade visserligen blifvit vid flere tillfällen uppgifvet, att de

Sandeberg tilldelade mutsedlar skulle kunna klandras på den grund, att

malm i grufteknisk bemärkelse icke inom de inmutade områdena förefunnes,

men denna uppgift skulle, enligt hvad Sandeberg uppgifvit,

icke vara riktig, utan förefunnes inom områdena järnmalm, som,

på sätt af ansökningen bifogad profsedel framginge, vid af järnkontorets

analytiker verkställd undersökning befunnits hålla 59,4 procent

järn. Denna järnmalm hade redan vid det af kronans ombud å platsen

gjorda besök varit blottad inom åtminstone 8 af fyndigheterna till

sådan utsträckning, att något tvifvel icke kunde förefinnas därom, att

utmål skulle för desamma beviljas, och skulle före utmålsläggningen

kunna till samma omfattning blottas jämväl inom de öfriga, Vederbörande

bergmästare hade visserligen ''i tidigare utlåtanden uttalat, att

lian icke varit i tillfälle besöka platsen och därför icke kunde yttra sig1

angående fyndigheternas beskaffenhet, men sökandena antoge, att bergmästaren,

efter de upplysningar han numera erhållit eller kunde erhålla

af Svenonius, skulle vara i tillfälle att bekräfta sökandenas uppgift

att utmål för ifrågavarande järnmalmsinmutningar kunde så läggas

att, på samma gång hvart och ett af dem innehölle järnmalm i

grufteknisk bemärkelse, de tillsammans inneslöte åtminstone det väsentliga

af all känd magnesitförekomst å Anttiluopta.

Skulle däremot jämmalmsinmutningarne uppgifvas och utmål sökas

på grund af magnesitinmutningarne, vore det alltid att befara, att af

tredje man klander väcktes vid domstol på den grund att, då magnesitinmutningarne

tagits, områdena redan varit inmutade på järnmalm samt

sistnämnda inmutningar varit behörigen försvarade, vid livilket förhållande

fritt fält ej förefunnits och sålunda, jämlikt 3 § 2 mom.

grufvestadgan, nya mutsedlar ej bort meddelas.

Sökandena hade ingalunda förbisett den omständigheten, att Eders

Kung!. Majrt och kronan den 28 november 1900 till annan person

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

bortarrenderat kronans jordägareandel i järnmalmsfyndigheterna och

att sålunda det af dem föreslagna aftal skulle kunna inverka på tredje

mans rätt, utan hade sökandena för att lösa denna fråga förvärfvat

all den på arrendekontraktet rörande dessa fyndigheter grundade rätt,

på sätt sökandena genom bifogade handlingar styrkt. Då gifvetvis

dessa arrendeaftal skulle genom det af sökandena föreslagna aftal förfalla,

förefunnes alltså icke något hinder för Eders Kungl. Maj:t och kronan

att, om utmål vtinnes på grund af järnmalmsinmutningarne, till sökandena

utarrendera rätten att tillgodogöra sig all inom dessa utmål bruten

magnesit.

De af sökandena förut antydda magnesitförekomster, som syntes

lämpligen böra i sammanhang med de nyssnämnda bearbetas och hvilkas

bearbetande sökandena därför föresloge måtte i sammanhang med de

föregående åt sökandena på arrende upplåtas, vore inmutningarne

Paturkårso n:ris 1—4 och den å Hildo tagna magnesitinmutning.

I afseende å planen för företaget och de närmare bestämmelserna

i det ifrågasatta arrendeaftalet, sådana sökandena tänkt sig desamma,

anhölle sökandena få anföra följande.

Sökandenas afsikt vore att under en försöksperiod, som med

afseende å fyndigheternas belägenhet å den branta sluttningen af

ett högt fjäll ansetts böra beräknas till fem år, medelst diamantborrning

grundligt undersöka fyndigheterna för att kunna uppgöra en

generalplan för mineralets ändamålsenliga utdrifning. Då fyndorten

vore belägen i en vild fjälltrakt, långt från människoboning, måste

byggnader för arbetare och administration uppföras. För transporten af

den vunna produkten hade sökandena ämnat anlägga en linbana till

trafikförbindelse vid Sulitälma, med en trafikförmåga af 75,000 ton

per år; men då gifvetvis frakten till utskeppningsort måste ställa sig

ganska dyr och sålunda utfraktning af råvaran skulle ställa sig mindre

fördelaktig, hade sökandena beräknat att kunna på platsen förädla

magnesiten genom bränning; och vore sökandena för dessa ändamål i

behof af att få sig för användning upplåtna i närheten af fyndställena

belägna, af staten icke begagnade vattenfall jämte erforderlig mark för

anläggning af vägar, verkstäder och arbetarebostäder samt för kraftledningar

m. m.

Likasom ett företag af nu antydda omfattning, där allt vore

nyanläggning, måste taga i anspråk en längre tid, hvarför sökandena

beräknat undersökningsperioden till fem år, så vore det äfven gifvet, att

företaget, för att kunna amortera de dyrbara anläggningarna för magne
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

sitens brytning och förädling samt linbana eller järnväg, måste hafva

sin existens tryggad för en tillräckligt lång framtid; och sökandena

hade därför tänkt sig den egentliga arbetsperioden bestämd till fyrtiofem

år, en tid som icke syntes kunna anses öfverdrifven, då det gällde

att amortera så betydande kapital, som måste i företaget nedläggas för

att göra produkten tillgänglig för den svenska industrien och, i mån

af öfverskjutande tillgång, för export.

Gifvetvis kunde dock på frågans nuvarande ståndpunkt endast

en maximigräns bestämmas för enhvar af dessa perioder; och då det

naturligtvis läge i arrendatorns intresse att så snart som möjligt börja

effektivt grufarbete, syntes åt honom böra inrymmas möjlighet att börja

detta tidigare, därest han på kortare tid än 5 år hunne fullborda

nödiga anläggningar samt genomföra den noggranna undersökning af

fyndigheternas läge och sträckning, som vore nödig för arbetets ändamålsenliga

ordnande för en längre tidsperiod. Sökandena föreställde

sig sålunda, att försöksperioden skulle kunna bestämmas till högst 5

år, med rättighet för arrendatorn att tidigare, efter anmälan hos Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, öfvergå till effektivt

grufarbete, i hvilket fall arbetsperioden borde räknas från det år,

som följde näst efter det, då sagda anmälan inkommit.

Likaså syntes arbetsperioden böra bestämmas till högst 45 år, då

det först efter den utredning, som kunde ske under försöksperioden,

eller möjligen först sedan arbetet flere år fortgått, komme att visa sig,

huruvida fyndigheterna vore af sådan mäktighet att råämne funnes för

en så lång arbetsperiod; och syntes därför i kontraktet böra inryckas

bestämmelse därom att, därest under arbetets gång arrendatorn skulle

finna, att fyndigheterna icke vidare kunde tekniskt och ekonomiskt fördelaktigt

tillgodogöras, arrendatorn ägde uppsäga kontraktet att upphöra

ett år efter uppsägning.

Största svårigheten vid uppgörande af ett kontrakt af den beskaffenhet,

som nu vore i fråga, syntes sökandena möta vid bestämmande

af de garantier, staten borde erhålla för att dess egendom icke

ginge förlorad, därigenom att fyndigheterna sonades, samt vid afvägande

af den arrendeafgift, som borde bestämmas, för att å ena sidan

staten skulle erhålla lämplig fördel af magnesitförekomsterna och å

andra sidan arrendatorn skulle kunna af en vara, hvars pris bestämdes

af växlande konjunkturer på världsmarknaden, draga den inkomst, som

erfordrades för bestridande af undersöknings- och brytningskostnaderna,

förräntande och amortering af i företaget nedlagdt kapital samt den

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89. 25

affärsvinst, som borde tillkomma dem, hvilka i företaget nedlagt kapital

eller arbete.

Då någon utredning om värdet af fyndighet erna icke syntes

kunna åstadkommas, syntes ej heller någon borgen eller annan säkerhet

kunna anordnas för ersättande af den förlust, som skulle staten

tillskyndas, om fyndigheterna sonades, utan syntes garantierna böra

gå ut på en effekt iv kontroll öfver försvarsarbetet. Sökandena föreställde

sig därför, att i kontraktet borde intagas stadgande därom, att

inom halfva arbetstiden, hvilken i dessa trakter syntes kunna beräknas

från den 1 juni till den 15 september, alla försvarsarbeten skulle vara

utförda, samt att staten, exempelvis den 1 augusti hvarje år, ge''nom

sin kontrollant undersökte, att arbetena vore utförda, med rättighet för

kontrollanten att, där han funne något kompletteringsarbete erforderligt,

utföra detta, samt med skyldighet för bolaget att för ändamålet tillhandahålla

honom arbetare och redskap.

För bedömande af arrendeafgiften syntes det vara nödigt känna

priset per ton magnesit på grufbacken, hvilket, enär afverkningen beräknats

till så stora kvantiteter, att hufvudafsättningen måste ske på världsmarknaden,

lämpligen syntes kunna antagas vara priset fritt ombord i

Amsterdam för magnesit från Euboea efter afdrag för agentprovision och

frakter. Då sistnämnda pris för det dåvarande utgjorde 36 kronor, agentprovisionen

säkerligen uppginge till 25 procent, frakten från Amsterdam

till norsk hamn utgjorde 4 kronor per ton och från fyndorterna till

närmaste norska hamn syntes böra beräknas till 8 kronor per ton, skulle

värdet på rå magnesit i bitar kunna beräknas till 16 kronor per ton på

grufbacken, hvarvid emellertid vore att märka, att så stora magnesitmängders

bringande i marknaden säkerligen komme att afsevärdt nedsätta

priset på världsmarknaden och följaktligen äfven värdet per ton

på grufbacken. I betraktande af dessa förhållanden vore sökandena

villige att erbjuda ett arrende af 2 kronor per ton bruten och skrädd

magnesit. Efter en afgift af 2 kronor per ton och med en beräknad

årsafverkning af 75,000 ton skulle den staten tillkommande årliga

arrendeafgiften utgöra 150,000 kronor. Då emellertid sådana förhållanden

på världsmarknaden kunde inträffa, att produktionen något år

kunde behöfva nedsättas, ansåge sökandena sig icke kunna garantera

så hög årlig afverkning och afgift.

Jämte underdånig erinran därom att, sodan Sandeberg den 10

oktober 1894 och Höganäs stenkolsbolag den 4 december samma år hos

Eders Kungl. Maj:t gjort underdåning ansökning om nådig koncession

att bryta och sig tillgodogöra magnesiten i Tarrekaise, Sandeberg och

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Samt- 1 Afd. 59 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

Höganäs stenkolsbolag hvardera med ett belopp af 2,000 kronor

bidragit till bestridande af kostnaderna för de genom Sveriges geologiska

undersökning år 1895 verkställda undersökningarna af fyndigheterna

i fråga, samt att Eders Kung!. Maj:t genom nådigt bref den 31

maj 1895 föreskrifvit, att dessa belopp skulle af dem, som framdeles

erhölle koncession å lyndigheterna, återgäldas, förklarade sökandena sig

villige att, där arrendeaftalet komme till stånd, utbetala sagda belopp.

Enär i företaget måste nedläggas ett kapital af flere millioner

kronor samt vid sådant förhållande och då, med afseende å den långa

tidsperiod företaget beräknades omfatta, dess förvaltning icke lämpligen

syntes kunna ombesörjas af ett konsortium, hvars individer växlade,

hade sökandena för afsikt att, så snart verkställda undersökningar satt

dem i tillfälle att någorlunda tillförlitligt bedöma fyndigheternas mäktighet

och det kapital, som måste nedläggas i inrättningar för magnesitens

brytning, förädling och utfraktning, bilda ett aktiebolag för företagets

öfvertagande; och syntes därför i kontraktet böra sökandena

förbehållas befogenhet att öfverlåta sin därå grundade rätt till ett

svenskt aktiebolag, med villkor att dess styrelse bestode uteslutande af

i Sverige boende svenske undersåtar.

För att göra denna sin framställning mera öfverskådlig och för

att blifva i tillfälle att jämväl framhålla de detalj bestämmelser, som syntes

erfordras, tilläte sökandena sig framlägga följande förslag till kontrakt.

»Arrendekontrakt.

Jämlikt bemyndigande i kungl. bref den utarrenderar

kungl. kommerskollegium, å Eders Kungl. Maj:ts och kronans vägnar,

härigenom till N. N. rätten att bryta och tillgodogöra sig den magnesia

som finnes inom de Eders Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga inmutningarna

--inom Kvickjocks kapellområde af Norrbottens län

samt inom de utmål, som varda samma inmutningar tilldelade, på

följande villkor, nämligen:

l:o) För fyndigheternas fullständiga undersökning och för andra

förarbeten m. m. beräknas eu tid af fem år från och med den 1 januari

1902, och skall arbetet under denna period (undersökningsperioden) bedrifvas

i den omfattning, att årligen på detsamma nedlägges i arfvoden, arbetskostnader

och sådana kotrollkostnader, som i ll:o härnedan omförmälas, en

summa af minst 8,000 kronor; åliggande det arrendatorn att för hvart

och ett af dessa år inom den 1 mars året därefter inför Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län styrka det belopp, som för

ändamålet utgifvits.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

2:6) Arbetsperioden skall omfatta en tid af 45 år, räknadt från

undersökningsperiodens utgång, eller, där arrendatorn skulle vara i tillfälle

att tidigare öfvergå till effektivt arbete, från den 1 januari året

efter det, då arrendatorn hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

därom gjort skriftlig anmälan.

Därest emellertid arrendatorn skulle finna, att fyndigheterna icke

kunna tekniskt och ekonomiskt fördelaktigt tillgodogöras, äger arrendatorn

uppsäga kontraktet att upphöra ett år efter uppsägning.

3:o) Arrendatorn skall äga att efter anmälan få sig till användning

för ifrågavarande ändamål anvisad i närheten af fyndställena

befintlig, af staten icke begagnad vattenkraft jämte erforderlig mark

för anläggning af vägar, verkstäder, administrations- och arbetarebostäder

samt för kraftledning, däribland linbaneledning från fyndigheterna till

riksgränsen eller till eventuell järnväg inom landet.

4:o) Arrendatorn skall till kronan erlägga en afgäld af två kronor

för hvarje ton af honom från orten afsänd eller där tillgodogjord magnesit,

sådan den efter skrädning och anrikning befinnes, dock att, för den

händelse afgälden, sålunda beräknad, något år af arbetsperioden icke

uppgår till minst 10,000 kronor, arrendatorn likväl skall vara skyldig

att för samma år erlägga sistnämnda belopp; åliggande det arrendatorn

ej mindre att föra och vederbörande tillhandahålla räkenskaper, innefattande

tydliga och riktiga uppgifter om mängden från orten afsänd

eller på annat sätt tillgodogjord magnesit, än äfven att underkasta

sig den inspektion af arbetena å magnesiten, som kan af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet finnas erforderlig.

5:o) Arrendatorn skall för den mark, som åt honom anvisas, samt

för tilläfventyrs åt honom upplåten vattenkraft betala ett årligt arrende,

som bestämmes efter särskild uppskattning vid de tillfällen, då sådan

mark eller kraft till arrendatorn upplåtes.

6:o) Värdet af växande träd, som vare sig under försöksperioden

eller under arbetsperioden af arrendatorn fällas, skall, enligt jägmästarens

uppskattning, af arrendatorn ersättas.

7:o) Andra inmutningsbara ämnen än magnesit, som af arrendatorn

brytas, äger han utan särskild afgift sig tillgodogöra.

8:o) Förrättning för tilldelande af utmål för fyndigheterna skall

ske, så snart tjänlig årstid är för handen, och äger arrendatorn att

genom lämpliga ombud därvid närvara samt anföra hvad han för bevakande

af sin rätt och sina intressen anser nödigt.

9:o) Det åligger arrendatorn att för utmålsområdena fullgöra lag
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

stadgadt försvarsarbete från och med år 1902; skolande sådant arbete

för hvarje år vara utfördt före den 1 augusti, vid påföljd att, därest

vid inspektion, som för Eders Kung]. Maj:ts och kronans räkning förrättas,

kompletteringsarbeten anses erforderliga, sådana må på arrendatornsbekostnad

verkställas, för hvilket ändamål arrendatorn är skyldig

tillhandahålla arbetare och redskap.

10:o) Föreskrifterna i §§ 10 och 13 af nådiga kungörelsen den

20 oktober 1899 om begagnande af kronans jordägareandel i grufva

skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse och förklaras genom

detta arrendekontrakts underskrifvande utgöra integrerande delar af

detsamma, dock att arrendator äger att öfverlåta sin på detta kontrakt

grundade rätt på behörigen registreradt svenskt aktiebolag, med villkor

att dess styrelse består uteslutande af i Sverige bosatte svenske män.

ll:o) De kostnader, som må erfordras för vinnande af lämplig kontroll

å mängden från orten afsänd eller på annat sätt tillgodogjord magnesit

samt å den däraf beroende afgäld äfvensom därå att vederbörliga försvarsarbeten

blifvit i behörig tid utförda, skola af arrendatorn Eders

Kungl. Maj:t och kronan godtgöras.

12:o) Skulle tvist uppstå angående tolkningen af detta kontrakt

eller rörande däraf härflytande rättsförhållanden samt fordrings- eller

ersättningsanspråk, skall sådan tvist afgöras af skiljemän i den ordning

lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 föreskrifver, dock att den

befogenhet att utse skiljemän, som enligt sagda lag tillkommer öfverexekutor,

skall utöfvas af kungl. kommerskollegium.»

Slutligen hafva sökandena dels förmält att, i enlighet med de

grunder, som aftalats vid konsortiets bildande, konsortiet icke kunde

förklara sig bundet af förestående arrendeanbud, för så vidt arrendeaftal

ej komme till stånd före den 15 juli 1902, dels anfört, att sökandena,

i sammanhang med denna framställning och då erfarenheten visat,

att större delen af kostnaderna för försvarsarbetena å Sandebergs inmutningar

utgjorts af resekostnader för arbetsmanskap samt transportkostnader

för redskap, och att sålunda dylika arbeten kunde af den,

som på platsen redan disponerade arbetare och redskap, utföras till

betydligt billigare pris än af annan, ville erbjuda sig att, därest arrendeaftal

komme till stånd och sökandena sålunda måste hålla en större arbetsstyrka

på platsen, för Eders Kungl. Maj ds och kronans räkning tills

vidare utföra försvarsarbeten för jämväl öfriga inmutade magnesitfyndigheter

utan annan ersättning, än hvad sökandena själfva nödgades

utgifva för dagsverken och ammunition m. m.

Öfver denna ansökning hafva ej mindre kommerskollegium, till

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

följd af nådig remiss, afgifvit underdånigt utlåtande af den 11 mars

1902 och därvid öfverlämnat yttranden i ämnet af vederbörande bergmästare

och Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i länet än äfven

kammarkollegium inkommit med infordradt underdånigt utlåtande af

den 31 juli 1902.

Uti sitt nyssberörda yttrande har bergmästaren, jämte det han

hemsi ålit, att vid blifvande utmålsläggning utmålen måtte grundas å de

för Eders Kungl. Maj:ts och kronans räkning gjorda magnesitinmutningarne

i stället för å de af sökanden Sandeberg gjorda järnmalmsinmutningarne

äfvensom att arrendeafgiften borde bestämmas ej till fixt belopp

per ton utan göras beroende af magnesitens pris på världsmarknaden för

hvarje år, i öfrigt anfört, bland annat, hufvudsakligen: att beträffande

öfverlåtelse på arrende till sökandena af ifrågavarande magnesitfyndigheter

bergmästaren icke hade något att däremot erinra, utan ansåge

han sig böra till alla delar tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga

ansökningen; att bergmästaren icke hyste något tvifvel därom, att

sökandena vore i behof af att, på sätt de ifrågasatt, få för vissa ändamål

för sig upplåtna i närheten af fyndstället belägna, af staten ej

begagnade vattenfall jämte erforderlig mark för anläggningar af vägar,

verkstäder och arbetarebostäder samt för kraftledningar m. m.; att,

beträffande marken, bergmästaren ansåge de områden, som under namn

af utmål kunde komma att tilldelas sökandena vid en blifvande utmålsförrättning,

komma att dels blifva för knapphändiga och dels erhålla

ett olämpligt läge; att bergmästaren därför ansåge sig böra tillstyrka

nådigt bifall till den underdåniga ansökningen i detta afseende;

att det syntes bergmästaren, att denna upplåtelse helst borde ske, så

fort sig göra läte, för att sökandena måtte kunna betjäna sig däraf

under den så kallade försöksperioden; samt att bergmästaren icke hade

något att erinra mot bestämmandet af arrendetiden till 45 år.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har, under instämmande i

hvad af bergmästaren föreslagits beträffande magnesitinmutningarnes

läggande till grund för blifvande utmål samt sättet för arrendeafgiftens

bestämmande, funnit sig böra, med anledning af ansökningen, sådan

dess innebörd fått sitt uttryck i det uti ansökningen intagna förslag

till arrendekontrakt, göra följande erinringar. Då det syntes tillkomma

kommerskollegium att på grund af den sakkunskap, öfver liviken

kollegiet förfogade, uppgöra arrendekontraktet med sökandena, syntes

det ock vara lämpligast,att samma myndighet pröfvade, att de kostnader,

som under undersökningsperioden skulle nedläggas, verkligen blifvit

utgifna. Äfven syntes det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

visst bestämdt belopp af den föreslagna utgiftskostnaden, 8,000

kronor, skulle användas och nedläggas i verkliga arbetskostnader, enär

eljes större eller största delen af summan kunde användas till utbetalande

af arfvoden, hvilkas verkliga gagn och behöflighet icke kunde

af en profvande myndighet bedömas. Anmälan om tiden för det

effektiva grufarbetet syntes icke lämpligen böra ske hos Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande utan hos kollegium, som därigenom tidigare,

än annars skulle blifva fallet, kunde föreslå och vidtaga de åtgärder, som

kunde blifva behöfliga. I 3:dje punkten borde med tydliga ord utsägas,

såsom ock meningen väl syntes vara, att den vattenkraft och den mark,

som kronan skulle upplåta till sökandena, skulle vara kronan tillhörig

och ej disponerad för annat ändamål, och borde denna punkt äfven i annat

afseende erhålla en annan affattning, så att det icke kunde ifrågasättas,

att sökandena ägde rätt att fordra att erhålla all den vattenkraft och

all den mark, som sökandena kunde anmäla sig vilja taga i användning.

Till ledning för sökandena borde i kontraktet angifvas den myndighet,

Eders KungL Maj:t eller kommerskollegium, som skulle pröfva sökandenas

anhållan att under arrendetiden erhålla den för dem behöfliga vattenkraft

och mark samt efter föregående utredning bestämma de villkor,

under hvilka upplåtelsen borde äga rum, i sammanhang hvarmed borde

stadgas, hvem som skulle gälda de kostnader, som kunde förorsakas

genom den utredning, som syntes blifva behöflig vid upplåtandet af

vattenkraft m. m. Beträffande den afgift, som sökandena skulle erlägga

i arrende för hvarje ton afsänd eller tillgodogjord magnesia vore Eders

Kungl. M aj ri s befallningshafvande icke i tillfälle att uttala någon bestämd

mening. Bestämmelserna i 8:de punkten syntes icke lämpligen böra inflyta

i kontraktet, då Eders Kungl. Maj :t och kronan svårligen kunde bestämma,

när fyndigheterna så blottats, att utmålsförrättningen kunde äga rum, utan

borde sökandena, sedan de förvärfvat arrenderätt, tilldelas befogenheten

att själfva begära utmål. Enligt 10:de punkten skulle föreskrifterna i §§ 10

och 13 af nådiga kungörelsen den 20 oktober 1899 i tillämpliga delar

lända till efterrättelse, men syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att, för att undvika all tvetydighet vid kontraktets tolkning, däruti

borde intagas de bestämmelser uti ifrågavarande paragrafer, som skulle

tillämpas. Bestämmelsen att sökandena skulle äga befogenhet att öfverlåta

sin på kontraktet grundade rätt till ett aktiebolag syntes vara nödvändig,

men klok försiktighet syntes bjuda att, utöfver bestämmelsen att aktiebolagets

styrelse skulle bestå af i Sverige bosatte svenske män, äfven i

bolagsordningen intoges bestämmelse därom, att aktierna icke kunde utan

Eders Kungl. Maj:ts tillstånd öfverlåtas å andra än dylika svenske män,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

hvarjämte syntes kunna ifrågasättas, om icke det vore lämpligt, att

detta stadgande i bolagsordningen i öfversättning till de tre stora

kulturspråken trycktes å hvarje aktiebref till förekommande däraf, att

aktierna skulle kunna i god tro förvärfvas af utländska undersåtar, som

ej fått del af bolagsordningen. Slutligen syntes böra i kontraktet intagas

bestämmelser, som fritoge Eders Kungl. Maj:t och kronan från

skadeståndsanspråk från sökandenas sida, för den händelse de af kronan

gjorda inmutningarne skulle genom klander frånvinnas kronan.

I en den 3 mars 1902 till kommerskollegium inkommen skrift

hafva sökandena därefter förordat arrendeafgiftens bestämmande på sätt

i deras underdåniga ansökning föreslagits, äfvensom vidhållit, att till

grund för de blifvande utmålen borde läggas järnmalmsinmutningarne,

men emellertid till lösning af frågan väckt det förslag, att vid blifvande

utmålsläggning utmål måtte grundas på järnmalmsinmutningarne,

där dessa befunnes vara af sådan beskaffenhet, att något hinder för tilldelande

af utmål för desamma icke kunde påvisas, men, där sådant

hinder skulle förefinnas, grundas på motsvarande magnesitinmutningar.

I öfrigt hafva sökandena i sin nyssberörda skrift anfört hufvudsakligen

följande. Anmärkningen därom, att viss andel af de under försöksperioden

å företaget nedlagda kostnader borde afse verkliga arbetskostnader

och ej arfvoden syntes välgrundad, hvarför sökandena, jämte

erinran att särskildt under första tiden konsortiet torde nödgas använda

sakkunnige, hvilkas godtgörelse sjmtes vara att hänföra till arfvoden,

föresloge det tillägg till stadgandet om en årlig minimikostnad

under försöksperioden af 8,000 kronor, att af beloppet minst 5,000

kronor skulle användas till verkliga arbetskostnader. De af sökandena

föreslagna bestämmelser angående upplåtelse af vattenkraft och

mark vore hämtade ur kammarkollegii och kommerskollegii gemensamma

underdåniga utlåtande den 7 maj 1897 angående upplåtelse af brytningsrätt

till magnesitfyndigheterna å Tarrekaise och syntes desto

mindre kunna medföra några betänkligheter, som det å ena sidan syntes

vara önskvärdt att så mycken mark och vattenkraft som möjligt komme

till användning i industriens tjänst samt det å andra sidan icke behöfde

befaras, att sökandena begärde upplåtelse å mera kraft och

mark, än för ändamålet erfordrades, och därigenom förorsakade sig sj kifva

en onödig utgift, då ju afgiften skulle bestämmas efter upplåtelsens

omfattning. Sökandena vore gifvetvis villige gälda de kostnader, som

kunde förorsakas genom utredning rörande ifrågavarande upplåtelser. Därjämte

ansåge sökandena sig böra framhålla, att beträffande den af dem

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition No 89.

föreslagna arrendeafgift någon anmärkning icke blifvit framställd. Sökandena

biträdde den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna

ändring i arrendekontraktet att, sedan de förvärfvat arrenderätten,

åt dem måtte öfverlämnas att själfva begära utmål. Sökandena

ansåge visserligen öfverflödigt att i det föreslagna kontraktet införa

§§ 10 och 13 af åberopade nådiga kungörelsen den 20 oktober

1899, men hade dock ej något att därvid erinra. Då sökandenas afsikt

vore att grundlägga en svensk industri, hade de ej heller något

att erinra vid det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande såsom villkor

för arrenderättens öfverlåtande å ett aktiebolag föreslagna stadgande,

att i detta aktiebolags bolagsordning skulle finnas bestämmelse,

att aktierna icke finge utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd tecknas af eller

öfverlåtas å andra än i Sverige boende svenske män, men för att

ett dylikt stadgande skulle blifva fullt effektivt, syntes erforderligt

att i blifvande arrendekontrakt ytterligare stadga, att ändring af bolagsordningen

i denna del medförde arrenderättens förlust. Däremot syntes

ej för förslaget om tryckning å hvarje aktiebref af tillkännagifvande i

dylikt hänseende å de tre stora kulturspråken vara anfördt eller förefinnas

giltigt skäl, och ansåge sökandena, att en så exceptionell åtgärd

skulle vara olämplig. Hvad anginge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

hemställan om införande i kontraktet af bestämmelser, som fritoge

Eders Kungl. Magt och kronan från skadeståndsanspråk, för den händelse

inmutningarna skulle genom klander frånvinnas kronan, syntes denna

framställning bero på ett förbiseende däraf att sådant stadgande redan

funnes i kontraktet, i det nämligen mom. e af § 13 i nådiga kungörelsen

den 20 oktober 1899 stadgade, att arrendatorn ej ägde rätt till ersättning

af kronan på den grund att grufvan olagligen tillkommit eller att inmutningsrätten

förverkats.

Slutligen hafva af sökandena till kollegium ingifvits dels i styrkta

afskrifter omförmälda, för sökanden Sandeberg den 24 januari 1898

utfärdade mutsedlar å järnmalmsfyndigheterna Jägaren, Bruden, Hunden,

Vargen, Björnen, Ålgen, Haren, Räfven, Orren, Tjädern, Hjärpen

och Ripan, dels i styrkta afskrifter särskilda den 26 januari 1901 dagtecknade

arrendekontrakt, genom hvilka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län till sökanden Andersson för en tid af nitton

kalenderår utöfver det, hvarunder, enligt angifven beräkning, arrendet

toge sin början, upplåtit arrenderätten till kronans jordägareandel uti

nyssämnda inmutningar emot erläggande i penningar för hvarje

kalenderår, vid Jägaren af 100 kronor och vid de öfriga 50 kronor,

jämte vid dem alla tiondedelen af värdet af de inmutningsbara ämnen,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 89.

som under året eller den del däraf, arrendet omfattade, brutits och

uppfordrats, samt på villkor i öfrigt, bland annat, att utöfver den kontanta

arrendeafgiften skulle betalas minst 4 kronor för hvarje ton af brutna

och uppfordrade inmutningsbara ämnen, dels ock i officiellt styrkt afskrift

en den 29 juni 1901 af sökanden Andersson utfärdad, till namnunderskriften

vederbörligen bevittnad handling, hvarigenom Andersson öfverlåtit

den honom enligt berörda arrendekontrakt tillkommande rätt på

samma villkor, hvarå han erhållit densamma, å sökanden Sandeberg

eller hans rättsinnehafvare.

Kommerskollegium har i sitt öfver ansökningen afgifna utlåtande

till en början erinrat, att frågan om upplåtelse af rätt till tillgodogörande

af magnesitförekomsterna å Tarrekaise redan tidigare, i anledning

af framställ]dngar om koncession i sådant hänseende af, bland

andra, sökandena Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag, dragits under

Eders Kungl. Majrts pröfning. Sedan samtliga dessa ansökningar på

sin tid blifvit till kammar- och kommerskollegierna öfverlämnade för

afgifvande af underdånigt utlåtande samt i berörda ärenden viss utredning

förebragts dels, på nådig befallning, genom Sveriges geologiska

undersökning — till hvilken Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag för

sådant ändamål inbetalt hvardera 2,000 kronor, i afseende å hvilka

medel emellertid genom nådigt bref den 31 maj 1895 föreskrifvits, att den,

som erhölle koncession å ifrågakomna magnesitfyndigheter, skulle vara

skyldig att till sökande, hvars anbud i dylikt hänseende ej antoges, återbetala

af denne lämnadt bidrag — och dels på ämbetsverkens föranstaltande

af ortsmyndigheter, hade nämligen ämbetsverken den 7 maj 1897 aflåtit

gemensamt underdånigt utlåtande, däri ämbetsverken, under förmälan att

öfriga i ämnet gjorda ansökningar ansåges icke förtjäna afseende, hemställt,

att Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag måtte berättigas att till

kommerskollegium inom viss tid ingifva anbud å den årliga afgäld,

hvardera af dem vore villig betala per ton bruten och skrädd magnesit,

hvilka anbud skulle af kommerskollegium med eget underdånigt utlåtande

till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnas, samt att, därest Eders

Kungl. Maj:t funne sig kunna godkänna något af anbuden, den som

afgifvit detsamma skulle erhålla tillstånd för sig, sina rättsinnehafvare,

såvida de vore svenske undersåtar, och de svenske män, med hvilka

han ville sig förena att, på vissa angifna villkor, å Anttiluopta och

Paturkårso med andras uteslutande eftersöka och tillgodogöra sig

magnesitfyndigheter. Efter det jämväl domänstyrelsen i dessa ärenden

afgifvit underdånigt yttrande, hade Eders Kungl. Maj:t till 1898 års

Riksdag aflåtit nådig proposition med hemställan att Riksdagen måtte för

Bi k. till Eiksd. Prof. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 59 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

tiden intill därpå följande lagtima riksdag medgifva, att Eders Kungl.

Maj:t skulle äga dels åt svenske män bevilja tillstånd att, mot den

årliga afgäld och under de villkor i öfrigt, Eders Kungl. Maj:t bestämde,

å kronojord inom visst å marken utstakadt område under en tid af

högst trettio år med andras uteslutande med arbete belägga och sig

tillgodogöra anträffade magnesitfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvare

att, därest vid npplåtelsetidens utgång dylik upplåtelse

fortfarande blefve af Riksdagen medgifven, äga företrädesrätt till öfverenskommelse

om fortsatt arbete med magnesitens tillgodogörande på

de villkor, Eders Kungl. Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter

kunde finna godt bestämma, dels och åt sådan koncessionsinnehafvare

för den tid, hvarunder koncessionen beviljats, till drifkraft för

bearbetande af magnesitfyndigheter jämte därmed i sammanhang stående

anläggningar upplåta i närheten af fyndställe belägna, af staten obegagnade

vattenfall järnte erforderlig mark för väg ar, för anläggning af

verkstäder och arbetarebostäder samt för kraftledning, med skyldighet

för koncessionsinnehafvaren att för sålunda åt honom upplåtna förmåner

gälda visst årligt arrende, som skulle bestämmas genom särskild

uppskattning före upplåtelsens medgifvande. Riksdagens kamrar hade

emellertid stannat i skiljaktiga beslut, i följd hvaraf frågan för nämnda

riksdag förfallit.

Under framhållande vidare att till grund för det i lagen den 5

juli 1901 om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16

maj 1884 inryckta öfvergå!]gsstadgande att i fråga om inmutning, som

sökts före 1901 års utgång, lagen ej ägde tillämpning, där ej inmutningen

blifvit sökt för kronans räkning, åtminstone delvis syntes hafva

legat tanken att bereda möjlighet att mot afgäld till bearbetande upplåta

de å Tarrekaise befintliga magnesitfyndigheter åt dem, som redan

förut gjort ansökning om koncession att bearbeta sagda fyndigheter,

har kollegium i hufvudsak tillstyrkt bifall till det förslag med afseende

på de ifrågavarande magnesitfyndigheternas tillgodogörande, som af

sökandena framställts. Det syntes nämligen kollegium ej lida något

tvifvel, att icke därigenom, att å sydvästra sluttningen af fjället- Tarrekaise

inmutningar tagits såväl å järnmalmsfyndigketer som å magnesitfyndigheter

och att dessa fyndigheters inmutningsområden i det närmaste

sammanfölle med hvarandra, de ifrågavarande magnesitfyndigheternas

tillgodogörande skulle genom uppstående tvist angående företrädesrätten

till utmål lätteligen för flere år uppskjutas; och funne

kollegium uti ett sådant eventuellt uppskof ett fullgiltig! skäl för frågans

lösande på den godvilliga öfverenskommelsens väg. I afseende å de

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

af sökandena föreslagna grunder för ett blifvande arrendeaftal med

kronan funne sig kollegium böra erinra följande.

Hvad först beträffade de af Sandeberg på järnmalmsfyndigheter

gjorda inmutningarne på fjället Tarrekaise, syntes det kollegium

böra ordnas så, att före afslutandet af det ifrågasatta arrendekontraktet

angående rätten att på viss tid bryta den magnesit, som funnes inom

vissa uppgifna, Eders Kungl. Maj:t och kronan tillhöriga inmutningar

samt inom de utmål, hvilka kunde varda dessa inmutningar tilldelade,

såväl all på berörda järnmalmsinmutningar grundade rätt som ock all

den rätt, hvilken kunde vara förenad med de den 26 januari 1901 upprättade

arrendekontrakten rörande kronans jordägareandel i sagda järnmalmsfyndigheter,

blefve genom särskild öfverlåtelsehandling på Eders

Kungl. Maj:t och kronan transporterad.

I fråga om huruvida de af Sandeberg tagna järnmalmsinmutningarne

på Tarrekaise eller de af Svenonius för Eders Kungl. Maj:ts och

kronans räkning på samma fjäll gjorda magnesitinmutningar, hvilka

benämnts Anltiluopta n:ris 1—12 och som till sina områden ganska

nära sammanfölle med Sandebergs nyssnämnda mutområden, borde

läggas till grund för utmålsansökan, ansåge kollegium den af Sandeberg

i november månad 1901 gjorda ansökning om utmålsläggning

böra för alla de 12 järnmalmsinmutningarne fullföljas. Om vid en

blifvande utmålsförrättning alla de gjorda inmutningarne skulle visa sig

giltiga och förses med utmål, syntes ingenting behöfva vidgöra^ de af

Svenonius tagna inmutningarne Anttiluopta n:ris 1—12, utan kunde

dessa vid sådant förhållande saklöst sonas. Skulle det åter, såsom

sannolikt syntes vara, vid utmålsförrättningen blifva ådagalagdt, att

inom något eller några af de utåt Sandeberg inmutade områdena järnmalm

icke förekomme i sådan mängd, att utmål kunde för dem anvisas,

borde, för att täcka de områden, på hvilka utmål sålunda icke kunde

på grund af järnmalmsinmutningarne erhållas, utmål därefter sökas på

grund af de för motsvarande magnesitfyndigheter utfärdade mutsedlar.

Genom ett sådant förfarande skulle enligt kollegii åsikt brytningsrätten

blifva för hela det ifrågavaranda området på ett för Eders Kungl.

Maj:t och kronan betryggande sätt för framtiden förvärfvad.

Då det sålunda icke förr än vid utmålsförrättningen kunde blifva

afgjordt, hvilka de inmutningar vore, som slutligen skulle komma till

användning, syntes det emellertid blifva nödigt att uti det arrendekontrakt,

som kunde blifva med sökandena alslutadt, uppräkna alla af

såväl Sandeberg som Svenonius på Tarrekaise tagna inmutningar, till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

sammans 29 samt därtill foga den bestämmelse, att rätten att bryta

och tillgodogöra sig magnesit gällde dem af sagda inmutningar, för

hvilka utmål kunde blifva meddelade.

Den afgift, som skulle i arrende till kronan erläggas, hade af

sökandena föreslagits att utgå med två kronor för hvarje ton från orten

afsänd eller där tillgodogjord magnesit, sådan den efter skrädning och

anrikning sig befunne, under det att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

uttalat den åsikt, att afgiften icke borde för hela arrendetiden

bestämmas till ett visst belopp per ton, utan göras beroende af

det allmänna magnesitpriset på världsmarknaden, d. v. s. utgå med en

viss, en gång för alla fastställd bråkdel af det vid hvarje ifrågavarande

tillfälle gällande värdet. För egen del ansåge kollegium hvad

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förevarande hänseende uttalat

vara i princip riktigt, men, med hänsyn till det enligt kollega förmenande

för kronan fördelaktiga anbud, som här förelåge, syntes kollegium

starka skäl tala för, att arrendeafgiften i nu förevarande fall bestämdes

till eu för hela arrendetiden gällande afgäld per ton magnesit.

Enligt af sökandena själfva lämnade prisuppgifter skulle nämligen den

föreslagna afgiften af två kronor per ton utgöra 13 Va procent af råvarans

värde på grufbacken — ett procenttal, som med all sannolikhet

skulle komma att i verkligheten visa sig vara väsentligt högre.

Enligt sökandenas förslag skulle upplåtelsetiden uppgå till högst

50 år; och hade hvarken bergmästaren eller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

haft något att däremot erinra. Då det med den föreslagna

arrendeafgiften måste erfordras en relativt lång tid för att förränta

och amortera det stora kapital, som till följd af fyndortens aflägsna

och afskild^ belägenhet måste kräfvas för anläggningar såväl på platsen

för magnesitens brytning och förädling som för varans transporterande

med linbana eller järnväg, funne jämväl kollegium skäligt, att arrendetiden

borde sättas väsentligt längre, än hvad vore bestämdt med afseende

på arrende af kronans jordägareandel i grufva, och hade därför

icke * heller något att erinra emot hvad sökandena i sådant hänseende

föreslagit.

I likhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne kollegium

sökandena böra medgifvas rätt att öfverlåta sin på kontraktet

grundade rätt till ett aktiebolag, men att i sådant fall i bolagsordningen

borde utöfver bestämmelsen, att aktiebolagets stjorelse skulle uteslutande

bestå af i Sverige bosatte svenske män, meddelas föreskrift därom, att

aktierna icke kunde utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd tecknas af eller

öfverlåtas å andra än dylika svenske män, äfvensom att denna före
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

skrift skulle finnas i tryck återgifven på samtliga aktiebrefven. I sammanhang

härmed syntes i arrendekontraktet böra intagas särskildt

stadgande därom, att ändring af denna del i bolagsordningen medförde

arrenderättens förlust.

Hvad af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagits därom,

att kommerskollegium borde vara den myndighet, som skulle hafva att

pröfva beloppet af de under försöksperioden å företaget nedlagda utgifter

samt att emottaga anmälan om tiden för öfvergång till effektivt

grufarbete, kunde kollegium för sin del icke biträda, utan hölle före,

att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i alla de fall, där icke

annorlunda vore särskildt stadgadt, vore Eders Kungl. Maj :ts representant

inom länet, borde hafva nämnda åligganden samt tillika emottaga den

anmälan om anvisande af vattenkraft och mark, hvarom i 4:de punkten

af sökandenas förslag till arrendekontrakt omförmäldes.

Däremot delade kollegium den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

uttalade åsikt, att ett visst bestämdt belopp af den för försöksperioden

föreslagna årliga utgiftskostnaden, minst 8,000 kronor,

skulle användas och nedläggas i verkliga arbetskostnader, och syntes

detta belopp lämpligen kunna bestämmas till det af sökandena föreslagna,

minst 5,000 kronor om året.

Hvad sökandena i arrendekontraktets 3:dje punkt föreslagit med

afseende på upplåtelse af vattenkraft och mark, ansåge kollegium, i

motsats till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, icke kräfva annan

ändring eller tillägg, än att där för tydlighets skull borde utsättas, att

de kostnader, som förorsakades Eders Kungl. Maj:t och kronan med

anledning af de åtgärder, som för ifrågavarande upplåtelser kunde vara

erforderliga, skulle gäldas af sökandena.-

Mot hvad i 7:de punkten i arrendekontraktet föreslagits därom,

att arrendator skulle äga att utan särskild afgift tillgodogöra sig de

andra inmutningsbara ämnen än magnesia som af honom brötes, syntes

kollegium icke vara något att invända, särskildt med hänsyn därtill,

att sökandena innehade inmutarerätten till alla järnmalmsfyndigheterna

och att den i 4:e punkten fastställda årliga minimiarrendesumma af

10,000 kronor enligt föreskrifterna i 17 § af gällande grufvestadga

skulle såsom afgäld för tillgodonjutande af kronans jordägareandel i

grufva på kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades

eller vore till boställe anslagen, motsvara en bruten järnmalmskvantitet

af omkring 250,000 ton för år.

Sökandenas i 8:de punkten af arrendekontraktet gjorda förslag

angående åtgärder för erhållande af utmål ansåge kollegium, på det

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition No 89.

af Edert* Kungl. Maj:ts befallningshafvande anförda skäl, böra ändras

därhän, att sökandena tilldelades befogenhet att, sedan de förvärfvat

arrenderätten, själfva begära utmål; dock att sökandena borde åläggas

att senast fem månader, innan ansökning om utmål enligt gällande bestämmelser

sist skulle vara till bergmästaren ingifven, hos Eders Kungl.

Majrts befallningshafvande styrka, att sådan ansökning verkligen gjorts.

På lämpligt ställe i arrendekontraktet syntes dessutom böra meddelas

föreskrift därom, att arrendator! skulle ansvara för fullgörande

af alla de skyldigheter, som enligt grufvestadgan ålåge kronan såsom

grufägare, äfvensom för alla onera och utskylder.

De delar af §§ 10 och 13 af nådiga kungörelsen den 20 oktober

1899 om begagnande af kronans jordägareandel i grufva, hvilka kunde

hafva sin tillämpning på det ifrågasatta arrendeaftalet, syntes äfven

kollegium böra i kontraktet upptagas; och syntes dessa vara:

§ 10 angående borgen;

§ 13 punkt a), första stycket, angående tiden och sättet för arrendeafgiftens

erläggande;

§ 13 punkt c) angående borgens förnyelse;

§ 13 punkt d) om påföljd vid underlåtande att fullgöra arrendevillkoren

;

§ 13 punkt e) angående hvad iakttagas bör, om grufva olagligen

tillkommit eller inmutningsrätten förverkats;

§ 13 punkt f) angående ersättning vid arrendetidens slut för värdet

af för grufarbetet nödiga och nyttiga byggnader m. m.; dock ansåge

kollegium, att ifrågavarande ersättning med hänsyn till arrendetidens

längd icke borde utgå med högre belopp än motsvarande sjundedelen

af de sammanlagda arrendeafgifter, som för arrendetiden blifvit erlagda;

§ 13 punkt g) angående företrädesrätt vid förnyadt arrende;

§ 13 punkt j) om konkursbos rättigheter; samt

§ 13 punkt k) angående arrendets upphörande, om vid konkurs

tillstånd till arrendets öfvertagande icke blifvit inom bestämd

tid sökt.

Slutligen har kollegium dels uttalat, att det icke syntes vara

behöfligt att nu afgifva förslag till de redaktionsändringar, som kunde

vara af nöden för att gorå de omnämnda författningsrummen fullt tilllämpliga

på föreliggande förhållanden, dels ock hemställt, att Eders Kungl.

Maj:t måtte utverka Riksdagens bemyndigande till sådan upplåtelse,

hvarom nu vore fråga, äfvensom att kammar- och kommerskollegierna

därefter måtte (erhålla nådigt uppdrag att, i hufvudsaklig öfverens
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.''

stämmelse med förut angifna, af kollegium tillstyrkta grunder, upprätta

förslag till aftal rörande ifrågavarande upplåtelse, hvilket förslag

skulle underkastas Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

Jämte meddelande att sökanden Andersson enligt 12 särskilda

kontrakt, dagtecknade af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 26

januari 1901 och af Andersson underskrifna den 16 februari samma år,

af Eders Kungl. Maj:t och kronan för en tid af 19 kalenderår utöfver det,

hvarunder arrendet toge sin början, arrenderat kronans jordägareandel

i 12 å Tarrekaise belägna j ärnmalmsinmutningar, har härefter Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande med underdånig skrifvelse den 8 april

1902 öfverlämnat en af bemälde Andersson till Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande ingifven skrift, däri Andersson, med hänsyn till berörda

förslag att Eders Kungl. Maj:t och kronan skulle till ett konsortium

upplåta rätten att tillgodogöra sig magnesiten inom, bland annat, nyssnämnda

12 inmutningar, anhållit att, då det för såväl kronan som Andersson

vore till gagn, om de med Andersson upprättade arrendekontrakten

annullerades, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ville vidtaga därför

nödiga åtgärder; och har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört

att, ehuru det syntes uppenbart att, om ett nytt arrendeaftal om tillgodogörandet

af magnesit komme till stånd, i hvilken händelse Andersson, som

vore delägare i nämnda konsortium, skulle, på sätt kommerskollegium föreslagit,

öfverlåta sin arrenderätt till kronan, Andersson skulle frikallas

från fullgörandet af sina förpliktelser på grund af de uppgjorda kontrakten,

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne sig sakna befogenhet att,

på sätt Andersson anhållit, upphäfva och kraftlösgöra de upprättade

kontrakten samt därför i underdånighet öfverlämnade Anderssons skrifvelse

till Eders Kungl. Maj:t, som täcktes besluta de åtgärder, hvartill

skrivelse!! kunde föranleda.

Efter det genom nådigt bref den 25 april 1902 Eders Kungl. Maj: t

anbefallt geologen Svenonius att under år 1902 ej mindre verkställa närmare

undersökningar rörande brytvärdheten och beskaffenheten i öfrigt

af förberörda 53 särskilda för kronans räkning inmutade fyndigheter,

än äfven för bevarande af kronans minut ningsrätt till samma fyndigheter

ombesörja utförandet af de i sådant afseende, jämlikt 39 §

grufvestadgan, föreskrifna arbeten, har kammarkollegium den 31 juli

1902 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ärendet och därvid —

under erinran hurusom det vid ett föregående tillfälle visat sig, att en

med 3:dje punkten i det i ärendet ifrågavarande arrendekontraktet

lika lydande bestämmelse angående rätt till vattenkraft och mark kunnat

gifva anledning till missförstånd, i det nämligen, på sätt nådiga brefvet

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

den 5 augusti 1898 närmare innehölle, statens tjänstemän ansett sig

kunna, efter det bergsingenjören Hans von Post erhållit tillstånd att

tillgodogöra sig vissa apatitfyndigheter inom Gellivare socken med rätt

att efter anmälan få sig för användning för ändamålet anvisade i närheten

af fyndställena belägna, af staten icke begagnade vattenfall jämte

erforderlig mark för anläggning ai vägar, verkstäder och arbetsbostäder

samt för kraftledning, åt von Post upplåta vattenkraft från vattenfallet

Harsprånget i Lule älf och såsom utmål ett å ömse sidor om vattenfallet

beläget betydligt område — anfört, att kollegium i likhet med

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge kontraktets 3:dje punkt

böra erhålla annan affattning, så att det icke kunde ifrågasättas, att

sökandena skulle äga rätt att fordra all den vattenkraft och all den mark,

som sökandena kunde anmäla sig vilja taga i användning, likasom att

i kontraktet borde angifvas den myndighet, som hade att pröfva sökandenas

anhållan att under arrendetiden begagna den för dem behöfliga

vattenkraft och mark samt efter föregående utredning bestämma de

villkor, under hvilka upplåtelsen borde äga rum; och ansåge kollegium

att det borde förbehållas Eders Kung]. Maj:t att i dessa afseenden

meddela beslut.

I öfrigt har kollegium, såvidt på kollegii ämbetsmyndighet ankonime,

tillkännagifvit, att kollegium, under förutsättning att sökandena

funnes villiga att vidhålla det gjorda arrendeanbudet, biträdde hvad

kommerskollegium i ärendet anfört och hemställt, men enär, hvad beträffade

den af gruffogden Andersson gjorda särskilda framställning, de

skyldigheter, som grundade sig på de af Andersson omförmälda arrendekontrakt

— hvilka för öfrigt blifvit åt nämnda konsortium öfverlåtna —

icke syntes böra från statens sida efterlåtas, förr än sig visat, att det

af konsortiet ifrågasatta aftal komme till stånd, hemställt, att berörda

framställning icke för närvarande måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd föranleda.

Därefter hafva i en den 29 oktober 1902 till Eders Kungl. Maj:t

ingifven skrift direktören T. G. T. Eklund och förbemälde sökande, med

undantag af legationsrådet Rappe, — under uppgift att den sistnämndes

rätt inom det af sökandena bildade konsortiet dåmera öfvertagits

af Eklund samt under åberopande af det arrendeanbud, som

innefattades i omförmälda, den 4 februari 1902 ingifna skrift—vidare

anfört, att sedan berörda anbud af konsortiet afgifvits, frågan om

magnesitfyndigheternas tillgodogörande inträdt i ett väsentligt förändradt

skick, därigenom att under augusti månad 1902 sökanden

Sandeberg tilldelats, sedermera på konsortiet transporterade utmål för

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

fyra af Sandebergs järnmalmsinmutningar å Tarrekaise, nämligen för

inmutningarna n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren och 2939

Orren, hvilka utmål, enligt hvad företagna undersökningar utvisade,

inneslöte all brytvärd magnesit å Tarrekaise, samt att, ehuru sålunda

ett af de skäl, som föranledt omförmälda underdåniga framställning,

nämligen förebyggandet af tvist om bättre rätt till inmutningarna,

numera bortfallit, sökandena emellertid fortfarande vore villige

att med kronan träffa aftal af samma innehåll, som föreslagits i merberörda,

den 4 februari 1902 ingifna skrift med de detaljförändringar

och tillägg, som kommerskollegium i sitt förenämnda underdåniga utlåtande

af den 11 mars 1902 ifrågasatt, dock med den ändring att,

enär dels en under sommaren samma år företagen undersökning visat,

att kommunikationsförhållandena och möjligheten att bringa magnesiten

i världsmarknaden vore svårare, än från början varit beräknadt, och

dels magnesitens pris å världsmarknaden genom exploaterande af nya

fynd efter afgifvandet af sökandenas första anbud varit i sjunkande,

arrendeafgiften, i stället för till af sökandena förut föreslagna två kronor

för ton bruten och skrädd magnesit, måtte bestämmas till en krona

för ton dylik magnesit; och hafva sökandena i underdånighet hemställt,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes, efter inhämtande af Riksdagens medgifvande

i ämnet, åt sökandena på arrende under sålunda angifna

villkor upplåta rätten att bryta och sig tillgodogöra de magnesitfyndigheter,

som funnes inom de sökandena tillhöriga utmåien Jägaren,

Bruden, Haren och Orren, hvilka utmål, därest dylikt aftal komme till

stånd, skulle på kronan öfverlåtas, äfvensom inom de utmål, som kunde

varda tilldelade de af Svenonius för kronans räkning tagna magnesitinmutningarna

Paturkårso n:ris 1—4 och Hildo; hvarjämte sökandena,

som förklarat sig bundne af nu omförmälda anbud intill den 15 juni

innevarande år, tillika beträffande vissa å berget Rakaspakte jämväl

för kronans räkning inmutade magnesitfyndiglieter, förmält, att sökandena,

som ansåge det ur flere synpunkter önskligt och lämpligt, att

dessa mindre och i omedelbar närhet af Tarrekaise belägna fyndigheter

bearbetades i ett sammanhang med förutnämnda fyndigheter å Tarrekaise,

vore villige att på enahanda villkor, som föreslagits i fråga om

sistberörda fyndigheter, öfvertaga exploaterandet äfven af fyndigheterna

å Rakaspakte.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt kammar- och

kommerskollegierna att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af

sökandenas sistberörda skrift, har med afseende härå kommerskollegium

ånyo inhämtat yttrande i ärendet af bergmästaren och Eders Kungl. Maj:ts

Bih. till liiksd. Prof. 1903. 1 Sand. 1 Afd. 59 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

befallningshafvande, af hvilka bergmästaren angående den afgäld, som

borde af sökandena erläggas, på anförda grunder förmält sig anse,

att denna borde bestämmas till åtminstone en krona 50 öre per ton

magnesia som kunde komma att från platsen bortföras, och Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, under förklaring att Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande icke ägde nödig sakkännedom för att kunna yttra

sig öfver den af sökandena föreslagna nedsättningen i arrendet, hänvisat

till sitt förut i ärendet afgifna yttrande.

Slutligen hafva sökandena i en till kommerskollegium den 20

sistlidne januari ingifven ytterligare skrift i ämnet, bland annat, särskilt

i anledning af hvad bergmästaren, på sätt nämnts, föreslagit beträffande

den arrendeafgift, som borde af sökandena erläggas, anfört,

hufvudsakligen, att, hvad anginge kommunikationsförhållandena och möjligheten

att bringa magnesiten i världsmarknaden, sökandena till en

början haft anledning antaga, att en kanalbyggnad till Jockmock — där

man hoppades vinna anslutning till blifvande statsbana — skulle kunna

utföras med en omkostnad, som, ehuru betydande, borde kunna förräntas

och amorteras af sökandenas företag jämte andra, som däraf kunde sig

begagna; att då emellertid ifrågavarande anläggning ej kunnat vinna

sådana sympatier, att den ort, som för saken borde varit intresserad,

ens velat bekosta dess undersökning, sökandena hänvisats till att för sin

blifvande trafik söka åstadkomma en kombinerad förbindelse genom en

serie linbane- och sjöfrakter från Tarradalen öfver Kvickjock och Jockmock

till norra stambanan vid Hednoret; att vid närmare undersökning

af denna trafikled dess anläggning och frakten därå dock visat sig så

dyra, att kanske vägen till Norge blefve för sökandena förmånligare,

fastän den måste dragas genom en ödemark, där terräng- och klimatförhållandena

vore synnerligen svåra; att i ännu högre grad än de ökade

fraktkostnaderna emellertid priset å magnesit varit bestämmande för

förslaget till nedsättning af arrendeafgiften ; att, vidkommande tillgången

på magnesit, förhållandena syntes hafva betydligt förändrats, sedan

sökandena afgåfvo sitt första anbud; att sålunda i Ryssland upptäckts

nya magnesittillgångar, hvilkas exploaterande visserligen ännu ej

hunnit så långt, att det utöfvat något inflytande på världsmarknaden,

men hvilkas mäktighet syntes vara betydlig, att döma dels af det förut

okändt låga pris, hvartill varan, på sätt framginge af en skriften bilagd

prisuppgift, enligt hvilken rysk rå magnesit skulle kosta i St. Petersburg

15 kopek per pud eller 17 kronor per ton, redan nu försåldes i Ryssland,

dels af det förhållande, att utländsk, bränd och malen, magnesit i

Ryssland åsatts en skyddstull af 11 kronor 33 öre per ton, hvilket

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

syntes angifva, att tillgången inom landet beräknats kunna fylla dess

behof; att anledning därför kunde vara att antaga, att dessa magnesitdepositioner

inom en snar framtid skulle betydligt nedbringa magnesitens

pris på världsmarknaden; samt att vid nu angifna förhållanden

den försiktighet, som vid uppgörande af rentabilitetskalkyler för ett så

dyrt och omfattande företag som det ifrågavarande, måste iakttagas,

manat sökandena att icke upptaga större arrendeafgift än en krona perton,

ett belopp, som dock flere af konsortiets medlemmar ansåge för högt.

För egen del hafva kollegierna såsom underdånigt utlåtande i

ärendet anfört följande.

Af handlingarna i ett hos kommerskollegium anhängig! besvärsmål

rörande en på ansökning af sökanden Sandeberg af vederbörande

bergstatstjänsteman den 7 augusti 1902 företagen och den 14 i samma

månad afslutad förrättning för anvisande af utmål åt Sandeberg för

omförmälda, af honom år 1898 inmutade 12 järnmalmsfyndigheter å

Tarrekaise inhämtades, bland annat, att vid sagda förrättning, därvid

ingenjören Stridsberg, jämlikt nådigt förordnande, bevakat kronans

rätt såsom jordägare, utmål, såsom redan förut omförmälts, anvisats

för fyra af ifrågavarande fyndigheter, nämligen för fyndigheterna

n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren och 2939 Orren; att,

vidkommande öfriga åtta fyndigheter, utmålssökanden, enär järnmalm

inom de inmutade områdena icke kunnat påträffas, återtagit sin ansökan

om utmål; att Stridsberg emellertid, likaledes på grund af nyssberörda

nådiga förordnande, beträffande förrättningsmannens åtgärd att anvisa

utmål för fyndigheten n:o 2939 Orren hos kommerskollegium anfört

besvär och därvid, bland annat, enär, om ock järnmalm inom det för

denna fyndighet inmutade område blifvit under förrättningens fortgång

påvisad, malm likväl icke jämlikt 21 § grufvestadgan blifvit blottad

före förrättningens företagande, yrkat, att det för fyndigheten anvisade

utmålet måtte förklaras ogiltigt.

Vidare hade kollegierna af en utaf Svenonius med anledning

af -förberörda, genom nådigt bref den 25 april 1902 honom lämnade

uppdrag den 30 december 1902 af gifven berättelse inhämtat, bland

annat, följande.

För'' kronans räkning vore föreskrifven arbetsskyldigliet fullgjord

inom de inmutade områdena Anttiluopta n:ris 2, 3, 7, 9 och 11. Beträffande

de öfriga magnesitinmutningarna å Anttiluopta, nämligen n:ris

1, 4, 5, 6, 8 och 10, hade Svenonius ansett sig sakna anledning att

belägga dem med förs v årsarbete. De åt Sandeberg anvisade utmålen

för järnmalmsinmutningarna Jägaren och Bruden omfattade magnesitinmutningarna

Anttiluopta n:ris 2 och 3 samt utmalen för järnmalms
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

inmutningarna Haren och Orren magnesitinmutningarna Anttiluopta

n:is 7, 9 och 11. I fråga om magnesitinmutningarna i Paturkårso

hade för kronans räkning försvarsarbeten utförts endast inom områdena

för fyndigheterna Paturkårso n:o 1 och Paturkårso n:o 5.

Hvad anginge de öfriga magnesitinmutningarna i Paturkårso, afsåges

med benämningarna Paturkårso n:ris 2, 3 och 4 samma fyndigheter,

därå senare för kronans räkning matsedlar uttagits under benämning

Paturkårso n:ris 6 och 7. Inom de inmutade områdena för sistnämnda

fyndigheter hade ingen magnesit kunnat upptäckas. Den för kronans

räkning gjorda inmutningen å Hildo vore genom fullgjordt arbete försvarad.

Enligt hvad redan nämnts, hade sökandena numera, hvad anginge

magnesitfyndigheterna å Tarrekaise, inskränkt sig till att anhålla om

rätt att få bryta och tillgodogöra sig den magnesit, som folie inom

meranämnda lyra åt Sandeberg anvisade utmål, äfvensom magnesitfyndigheterna

Paturkårso n:ris 1—4 och Hildo.

Af de för kronans räkning å magnesit inmutade områdena i Paturkårso

borde dock endast de kunna ifrågakomma att upplåtas, till hvilka

genom fullgjord arbetsskyldighet kronans inmutningsrätt blifvit bevarad,

eller områdena för fyndigheterna Paturkårso n:ris 1 och 5.

Enligt hvad inhämtades af kollegiernas underdåniga utlåtanden

öfver sökandenas i ärendet först gjorda framställning, hade kollegierna

ansett sig böra i hufvudsak tillstyrka bifall till samma framställning

med hänsyn, bland annat, därtill att det icke lede något tvifvel att icke,

därigenom att å ifrågakomna delar af Tarrekaise inmutningar tagits såväl

å järnmalmsfyndigheter som å magnesitfyndigheter och dessa fyndigheters

inmutningsområden i det närmaste sammanfölle med hvarandra,

de ifrågavarande magnesitfyndigheternas tillgodogörande skulle genom

uppstående tvist angående rätten till utmål lätteligen för flere år uppskjutas,

och att ett sådant förhållande syntes utgöra fullgiltigt skäl för

frågans lösande på den godvilliga öfverenskommelsens väg.

Om än nu angifna skäl för träffande af aftal med sökandena- uti

ifrågavarande hänseende icke mera ägde giltighet beträffande de magnesitfyndigheter,

som förefunnes inom de åt Sandeberg anvisade utmål,

hvilkas giltighet icke blifvit från Eders Kungl. Maj:ts och kronans sida

bestridd, så förelåge dock i afseende å dessa fyndigheter ett annat förhållande,

som talade för ingåendet af ett sådant aftal.

Enligt lagen den 5 juli 1901 om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i

grufvestadgan den 16 maj 1884 finge å kronojord, som stode under

kronans omedelbara förvaltning eller blifvit för kronans räkning till

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

brukning på viss tid upplåten, jämväl inmutas de mineralfyndigheter,

hvilka innehölle apatit och magnesia och finge dessa mineral, då de

förekomme inom å annat mineral inmutadt område, äfven af vederbörande

inmutare bearbetas och tillgodogöras med samma rätt som gällde

i afseende å den inmutade mineralfyndigheten och andra inmutningsbara

mineral. Då sagda lag emellertid tillika innehölle det stadgande, att i

fråga om inmutning, som sökts före 1901 års utgång, lagen icke ägde

tillämpning, där ej inmutningen blifvit sökt för kronans räkning, och

då de järnmalmsfyndigheter, för hvilka meranämnda utmål anvisats,

blifvit inmutade under år 1898, torde Sandeberg eller hans rättsinnehafvare

icke äga att inom utmålen tillgodogöra sig där befintlig magnesit

i vidsträcktare mån, än hvad för dem enligt 8 § gmfvestadgan

gällde i fråga om bearbetande och tillgodogörande af icke inmutningsbara

mineral. Dessa ägde inmutaren bryta endast i den mån sådant

vore erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga bedrifvande, och ägde

han däraf använda hvad för grufdriftens ändamål erfordrades. Hvad

sålunda icke användes finge inmutaren ock behålla, så framt det icke

af jordägaren mot erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader

afhämtades inom viss tid.

I nu förevarande fall torde alltså, därest aftal mellan kronan och

sökandena icke träffades angående tillgodogörandet af ifrågavarande

magnesitfyndigheter, dessa, åtminstone icke i större omfattning, kunna

tillgodogöras vare sig för kronans räkning eller af sökandena.

Då det emellertid otvifvelaktigt vore af intresse såväl för kronan

såsom jordägare som för industrien, att magnesitfyndigheterna i fråga

blefve tillgodogjorda, funne kollegierna sig i nyssnämnda förhållande

äga fullgiltig anledning att jämväl i det förändrade skick, hvari ärendet

numera delvis förelåge, i hufvudsak tillstyrka bifall till sökandenas

förevarande framställning, med undantag dock i hvad samma framställning

åsyftade rätt för sökandena att bearbeta och tillgodogöra sig jämväl

berörda å Rakaspakte belägna magnesitfyndigheter, i afseende å hvilka

kollegierna ville åberopa sitt särskildt afgifna underdåniga utlåtande

angående en af musikdirektören A. V. Sundgrén med flere gjord underdånig

framställning i enahanda syfte.

Rörande de af sökandena föreslagna grunder för ett blifvande

arrendeaftal funne sig kollegierna, under åberopande i öfrigt af hvad

hvardera kollegiet i sådant afseende anfört i sina förut i ärendet afgifna

särskilda underdåniga utlåtanden, mi böra anmärka följande.

Genom särskild öfverlåtelBehandling före afslutandet af det ifrågasatta

arrendeaftalet syntes nu mera af sökandena till kronan böra öfver
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 89.

låtas allenast den sökandena på ofta nämnda fyra järnmalmsinmntningar

n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937 Haren ock 2939 Orren grundade

rätt äfvensom den rätt, som kunde vara förenad med de af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 26 januari 1901 med sökanden

Andersson upprättade arrendekontrakt rörande kronans jordägareandelar

i nyssberörda fyra järnmalmsfyndigheter.

Vidare borde i arrendekontraktet numera af de å Tarrekaise

verkställda inmutningarna uppräknas endast, förutom de fyra med utmål

försedda järnmalmsinmutningarna, dels, med hänsyn till möjligheten

däraf, att det för fyndigheten n:o 2939 Orren anvisade utmålet skulle

komma att förklaras ogiltigt, de inom sistnämnda utmål och inom utmålet

för fyndigheten n:o 2937 Haren belägna magnesitinmutningarna,

dels slutligen magnesitinmutningarna Paturkårso n:ris 1 och 5 äfvensom

Hildo.

Vid afgifvande af sitt första arrendeanbud hade sökandena föreslagit

den afgift, som skulle i arrende till kronan erläggas, till två kronor

för hvarje ton från orten afsänd eller där tillgodogjord magnesia sådan

den efter anrikning och skrädning sig befunne. Kommerskollegium

hade, såsom förut nämnts, i sitt merberörda underdåniga utlåtande framhållit,

att, enligt af sökandena själfve lämnade prisuppgifter, den sålunda

föreslagna afgälden utgjorde 13l/3 procent af råvarans värde å

grufbacken, ett procenttal, som med sannolikhet skulle komma att i

verkligheten visa sig vara väsentligt högre.

Beträffande den af sökandena nu föreslagna nedsättningen af arrendeafgiften

till en. krona per ton, så syntes den numera betydligt

ökade tillgången å världsmarknaden af magnesit och det i sammanhang

därmed inträdda prisfallet å varan lämna fullt stöd för arrendeafgiftens

nedsättande på sätt sökandena föreslagit; och hölle kollegierna före, att

den föreslagna arrendeafgiften i förevarande fall af en krona per ton

jämväl vore att anse såsom ett för kronan antagligt anbud, helst berörda

afgift skulle utgå med oförändradt belopp under hela arrendetiden.

Kollegierna hade af tillgängliga uppgifter inhämtat, att i Nordamerikas

förenta stater under år 1901 brutits nära fem gånger så mycket

magnesit som under år 1900, och att priset å magnesit per ton

därstädes fallit från år 1900 till år 1901 med 25 procent. Priset å den

grekiska magnesiten hade under samma tid nedgått med 10 procent.

I öfverensstämmelse med hvad kammarkollegium i sitt underdåniga

utlåtande af den 31 juli 1902 uttalat, ansåge kollegierna, att

arrendekontraktets tredje punkt borde erhålla annan affattning, så att

det icke kunde ifrågasättas, att sökandena skulle äga rätt att fordra

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

all den vattenkraft och all den mark, som sökandena kunde anmäla

sig vilja taga i användning, likasom att i kontraktet borde angifvas

den myndighet, som hade att pröfva sökandenas anhållan att under

arrendetiden få begagna den för dem behöfliga vattenkraft och mark

samt efter förutgående utredning bestämma de villkor, under hvilka

upplåtelsen borde äga rum, i hvilka afseenden det syntes böra förbehållas

Eders Kung!. Maj:t att meddela beslut.

Arrendetiden, hvilken, enligt det föreslagna kontraktet, skulle

räknas från och med år 1902, syntes böra taga sin början med det år,

hvarunder arrendeaftalet komme till stånd.

Kollegierna tilläte sig slutligen förnya sin förut gjorda hemställan

om utverkande af Riksdagens bemyndigande till sådan upplåtelse, hvarom

nu vore fråga, hvarefter nådigt uppdrag torde meddelas kollegierna

att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de delvis förändrade grunder

för ett aftal rörande ifrågavarande upplåtelse, som blifvit af kollegierna

tillstyrkta, upprätta förslag till sådant aftal, hvilket förslag skulle underställas

Eders Kungl. Maj:ts pröfning. I

I en den 14 augusti 1902 till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift

hafva musikdirektören A. V. Sundgrén, byggmästaren C. A. Flemström

och kassören R. Isaksson, med omförmälande, bland annat, hurusom förenämnda

för kronans räkning under år 1901 verkställda magnesitinmutningar

å Rakaspakte omfattade hufvudsakligen samma områden som 10

af Sundgrén och medsökande under år 1900 gjorda järnmalmsinmutningar,

i underdånighet hemställt, att sökandena måtte i nåder meddelas

tillstånd att å tid och på villkor, Eders Kungl. Maj:t kunde finna skäligt

bestämma, bearbeta och tillgodogöra sig förberörda för kronans räkning

å Rakaspakte inmutade magnesitfyndigheter samt att, om så skulle

erfordras, äfven med sig förena andra svenske män eller bolag.

Sedermera hafva emellertid, på sätt ofvan redan förmälts, i en den

29 oktober 1902 till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift Sandeberg och de

flere personer samt bolag, hvilka, enligt hvad förut nämnts, gjort framställning

om upplåtelse till dem på arrende af förberörda magnesitfyndigheter

å Tarrekaise, jämte det de gjort förnyad underdånig framställning i enahanda

syfte, tillika, under förmälan att det ur flere synpunkter vore önskligt

och lämpligt, att magnesitfyndigheterna å Tarrekaise och nu ifrågavarande

i omedelbar närhet af Tarrekaise å Rakaspakte belägna mindre magnesit
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

fyndigheter blefve bearbetade i ett sammanhang, förklarat sig villige att,

på samma villkor, som föreslagits i fråga om de förra fyndigheterna,

exploatera äfven de senare.

I anledning af berörda, af Sundgrén och hans medsökande gjorda

underdåniga ansökning bar i infordrade yttranden af bergmästaren i

norra distriktet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län anförts:

af bergmästaren: att bergmästaren, som saknade all kännedom om

ifrågavarande fyndigheters värde, icke hade något att erinra mot den

underdåniga ansökningen, under förutsättning att kronan erhölle skälig

ersättning för all på platsen bruten och bortförd magnesit samt att

vederbörande skulle vara underkastade gällande grufvestadgas bestämmelser,

men att bergmästaren helst såge, att de personer eller bolag,

som en gång kunde komma att erhålla nådigt tillstånd att bearbeta

magnesitfyndigheterna i det ej långt från Rakaspakte belägna Tarrekaise,

finge tillgodogöra sig äfven nu ifrågavarande fyndigheter; och

af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande: att berget Rakaspakte

enligt ekonomiska kartverkets karta vore beläget på södra sidan af den

ena af lilla Lule älfs källfloder, Tarraälfven, snedt emot berget Tarrekaise,

samt å kronomark, som icke varit föremål för afvittringsbehanäling;

att den 28 augusti 1900 utfärdats mutsedlar å två järnmalmsfyndigheter

i norra sluttningen af berget Rakas (Rakaspakte) i sydväst från Njunjes

by för N. M. Holmbom, hvilka mutsedlar sedermera transporterats på

sökanden Flemström och delgifvits kronan den 17 maj 1901; att den

12 september 1900 utfärdats mutsedlar å ytterligare åtta dylika fyndigheter

å samma berg för A. Johansson, hvilka mutsedlar öfverlåtits på

bemälde Flemström, delgifvits kronan sistnämnda dag och kungjorts i

vederbörlig kyrka den 14 oktober 1900; att den 15 januari 1902 åtta mutsedlar

utfärdats för oftabemälde Flemström å, såsom det i mutsedlarne

uppgåfves, nyupptäckta fyndigheter, innehållande magnesit, å norra sluttningen

af Rakaspakte omkring 1,500 meter söder om Tarrajock i sydväst

från Njunjes by, hvilka mutsedlar upplästs i Jockmocks kyrka den

16 februari och delgifvits kronan den 23 juni 1902; att Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, likasom bergmästaren, saknade all kännedom

om ifrågavarande magnesitinmutningars värde och ansåge, att fyndigheternas

bearbetande borde öfverlämnas åt den enskilda företagsamheten;

att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del icke hade

något att erinra mot att tillfälle därtill bereddes sökandena, såvidt de kunde

ställa behörig säkerhet för uppfyllandet af de villkor, som ansåges erforderliga

för beredande åt kronan af den afkomst från fyndigheterna, som borde

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

kronan skäligen tillkomma; att, angående hvad bergmästaren i sitt

berörda yttrande anfört darom att han helst såge, att de, som en gång

komme att erhålla nådigt tillstånd att bearbeta magnesitfyndigheterna å

Tarrekaise, finge tillgodogöra sig äfven fyndigheterna å Rakaspakte,

det väl å ena sidan torde äga sin riktighet, att en samfälld drift af

fyndigheterna å omförmälda båda berg ur flere synpunkter blefve den

förmånligaste, men att å andra sidan kronan syntes vid en eventuell

utarrendering af fyndigheterna svårligen kunna underlåta att fästa afseende

vid den omständigheten, att sökandena först anmält sig till

fyndigheternas tillgodogörande och tilläfventyrs också först bragt dem

till kännedom; att sökandena därför borde, efter Eders Kungl. Maj:ts befall - ningshafvandes förmenande, hafva företräde vid en eventuell utarrendering

af fyndigheterna; att, om tillgodogörandet af dessa sedermera

skulle finnas böra ske i sammanhang med bearbetandet af magnesitfyndigheterna

å Tarrekaise, det väl torde kunna öfverlämnas åt de enskilde

intresserade parterna att därom med hvarandra träffa öfverenskommelse,

hvilken skulle väsentligen underlättas, därest villkoren för

fyndigheternas upplåtande blefve åtminstone i hufvudsak lika med afseende

å de båda olika bergen; samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som åberopade innehållet i sitt förut afgifna yttrande beträffande

villkoren för upplåtelse å arrende af magnesitfyndigheterna på Tarrekaise,

hemställde, huruvida icke vid bestämmandet af de villkor, under

hvilka magnesitfyndigheterna å Rakaspakte finge upplåtas, i hufvudsak

samma grunder kunde tillämpas, som föreslagits i fråga om villkoren

för de förra fyndigheternas upplåtande.

Kammar- och kommerskollegierna hafva i den 16 nästlidne februari

afgifvet infordradt underdånigt utlåtande anfört följande.

Af Svenonii förenämnda, den 30 december 1902 afgifna berättelse

inhämtades, i fråga om de af honom för kronans räkning gjorda inmutningar

af magnesitfyndigheter på Rakaspakte, hvilka i mutsedlarne

benämndes Rakaspakte n:is 1—5, bland annat, att försvarsarbete vore

för kronans räkning utfördt inom de inmutade områdena för fyndigheterna

n:is 2 och 4; att, enär inga omständigheter antydde, att

magnesit anstode inom de öfriga inmutade områdena, samt eventuella

utmål för inmutningarna n:is 2 och 4 kunde läggas i ett sammanhang

och sålunda, att de betäckte hela magnesitförekomsten, Svenonius

ansett sig icke äga anledning verkställa försvarsarbete för inmutningarna

n:is 1, 3 och 5; samt att myckenheten magnesit å Rakaspakte kunde,

under vissa förutsättningar i afseende å mineralförekomBtens längd,

medelmäktighet och uthållighet i berget, beräknas till 45,000 å 50,000 ton.

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 1 Sami. I Afd. 59 Käft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 89.

Enligt hvad kollegierna vidare inhämtat, hade kronans jordägareandelar

i omförmälda järnmalmsinmutningar å Rakaspakte varit, i

öfverensstämmelse med föreskrifterna i nådiga kungörelsen om begagnande

af kronans jordägareandel i grufva den 20 oktober 1899, utbjudna

på arrende å offentlig auktion inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

utan att emellertid därvid något arrendeanbud afgifvits å

ifrågavarande jordägareandelar.

I förberörda, af Sandeberg och hans medsökande den 20 sistlidne

januari till kommerskollegium i äreudet ingifna skrift hade, till stöd för

deras framställning om upplåtelse till dem på arrende äfven af magnesitfyndigheterna

å Rakaspakt, anförts hufvudsakligen följande.

Inmutningarne å Rakaspakte omfattade enligt Svenonii berättelse

endast en mindre mängd magnesit och vore därför tydligen för obetydliga

att kunna bära de stora kostnader, som erfordrades för trafikmedels

och fabrikers anläggande. Sandeberg och hans medsökande

önskade förvärfva kronans rätt till där förekommande magnesit endast

därför, att ett äfven obetydligt konsortium, som innehade lika rättigheter,

som dem Sandeberg och hans medsökande begärt, antagligen

skulle vålla så mycken oro i den för konkurrens känsliga magnesitmarknaden

och bland blifvande aktietecknare, att det kunde blifva

omöjligt att under sådana förhållanden uppdrifva de stora för företagets

igångsättande nödiga penningebeloppen.

Sandeberg och hans medsökande kunde visserligen icke begära

att erhålla en koncession, som tillförsäkrade dem all statens magnesit,

men de måste anhålla, att staten under företagets igångsättande icke

gåfve koncessioner på så små magnesitförekomster, att de icke kunde

själfständigt bearbetas, och hvilkas innehafvare därför icke kunde

utföra något för staten nyttigt arbete utan för erhållande af förtjänst

blefve hänvisade till de medel, som kunde utpressas af Sandeberg och

hans medsökande, som därförutom i magnesitens aflägsna läge och

fallande pris hade så stora svårigheter att öfvervinna, att de endast genom

största sparsamhet och stort tillmötesgående från statens sida kunde

hafva utsikt till ekonomisk vinst.

De personer, som innehade inmutningarna på järnmalmen uti

Rakaspakte, besutte, så snart utmål beviljats, därigenom makt att hindra

staten såväl som Sandeberg och hans medsökande att från dessa fyndigheter

komma i besittning af magnesit, och de kunde för afståendet af

dessa rättigheter betinga sig just den skäliga ersättning, som bergmästaren

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett lämplig.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

På hufvudsakligen samma skäl, som i det af kammar- och

kommerskollegierna öfver den af Sandeberg och hans medsökande

gjorda ansökning afgifna utlåtande af den 16 nästlidne februari anförts

för upplåtelse till Sandeberg och hans medsökande på arrende af

magnesitfyndigheter å Tarrekaise, ansåge kollegierna emellertid, i likhet

med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att rätt till bearbetande

och tillgodogörande af magnesitfyndigheterna å Rakaspakte borde under

vissa villkor upplåtas till Sundgrén och dennes medsökande.

I afseende å hvad Sandeberg och hans medsökande andragit till

stöd för upplåtelse till dem äfven af sistnämnda fyndigheter ville

kollegierna dessutom anmärka, att Rakaspakte vore beläget på ett afstånd

af omkring 7 kilometer från Tarrekaise eller på föga mindre

afstånd därifrån än ett annat magnesitfält vid Kaskajvo och på längre

afstånd än ett magnesitfält vid Måskatskaise, å hvilka sistnämnda båda

magnesitfält inmutningar jämväl skett dels för kronans räkning och dels

af enskilde.

Beträffande villkoren för en upplåtelse af magnesitfyndigheterna

å Rakaspakte syntes det kollegierna, att upplåtelsen borde ske under

hufvudsakligen enahanda villkor, som af kollegierna blifvit tillstyrkta

rörande upplåtelse af fyndigheterna å Tarrekaise, i hvilket afseende

kollegierna åberopade innehållet af sitt underdåniga utlåtande angående

sistnämnda fyndigheter.

Med hänsyn emellertid till olikheten af de beräknade tillgångarna

af magnesit vid Rakaspakte och Tarrekaise — magnesittillgången vid

Rakaspakte hade, enligt hvad redan förut nämnts, ansetts under vissa

förutsättningar kunna beräknas till 45,000 å 50,000 ton, under det att,

enligt uppgift af Svenonius, tillgången å magnesit vid Tarrekaise uppginge

till minst 550,000 ton eller till omkring tio gånger mera än vid

Rakaspakte — hölle kollegierna före, att i afseende å fyndigheterna

å Rakaspakte en motsvarande nedsättning af beloppen af undersökningskostnader

och afgäld borde äga rum. Det syntes kollegierna därför,

att den årliga utgiftskostnaden under försöksperioden borde bestämmas

till minst 800 kronor, däraf minst 500 kronor i verkliga arbetskostnader,

samt att under arbetsperioden den årliga arrendeafgälden

borde utgå med minst 1,000 kronor.

Riksdagens bemyndigande till sådan upplåtelse, hvarom nu vore

fråga, syntes, såsom kollegierna jämväl hemställt angående upplåtelse

af fyndigheterna å Tarrakaise, böra utverkas, hvarefter nådigt uppdrag

torde meddelas kollegierna att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

de af kollegierna tillstyrkta grunder i afseende å upplåtelse af nyssnämnda

fyndigheter, upprätta förslag till aftal rörande jämväl nu ifråga
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

varande fyndigheter å Rakaspakte, hvilket förslag skulle underställas

Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

Då, på sätt kammar- och kommerskollegierna erinrat, frågan om

upplåtelse af rätt till tillgodogörande af magnesitförekomsterna i Tarrekaise

den 3 februari 1898 af dåvarande chefen för finansdepartementet

framlades till Eders Kungl. Maj:ts pröfning, redogjorde departementschefen

för den undersökning rörande ifrågavarande förekomster, som då ägtrum,

äfvensom för af åtskilliga sakkunniga personer och myndigheter

gjorda uttalanden i fråga om desammas betydelse för den inhemska

industrien.

Sålunda hade af chefen för Sveriges geologiska undersökningbiand

annat framhållits, huru viktigt det vore att inom Sverige äga

brytvärda tillgångar af magnesia och i sådant afseende anförts, att detta

råämne, som då beräknades äga ett värde af omkring 42 kronor per

ton, rönte en ständigt ökad efterfrågan af järuindustriens idkare och

särskildt blifvit oumbärligt vid basiska martinugnar, men att förbrukare

i vårt land af magnesit och däraf framställda produkter dittills varit

för fyllande af sina behof helt och hållet hänvisade till utlandet.

Kammar- och kommerskollegierna hade i förevarande afseende anfört,

att magnesit jämväl inom vårt land redan vunnit och kunde antagas

allt jämt komma att vinna utvidgad användning inom den metallurgiska

industrien och fabrikationen af eldfast material. Detta mineral vore

således af stor betydelse för flere af Sveriges viktigaste industrigrenar,

och då hvad af detsamma inom vårt land förbrukades dittills uteslutande

importerats från utlandet, kunde det alltså med fog anses vara för det

allmänna af vikt, att förberörda, å kronans mark befintliga fyndigheter

i praktiskt syfte närmare undersöktes och, därest de visade sig arbetsvärda,

blefve tillgodogjorda.

Beträffande den ifrågasatta upplåtelsen från skogsvårdens synpunkt

hade i infordradt utlåtande domänstyrelsen anfört, att de ifrågavarande

fjälltrakterna, hvilka, enligt hvad Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande

upplyst, vore belägna inom odisponerad öfverloppsmark, vore med hänsyn

till vegeiationen att hänföra, hvad deras högre delar beträffade, till

fjällregionen och i fråga om deras lägre delar till björkregionen, men

läge till hela sin omfattning ofvanför barrskogsregiouen; och hade

styrelsen, enär tillgodogörande af anträffade magnesitfyndigheter och

upplåtelse för sådant ändamål af visst land- och vattenområde i dessa

trakter icke berörde något statens skogsintresse, förklarat sig från

nämnda synpunkt icke hafva något att erinra mot sådan upplåtelse.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

Tillgodogörandet af de i vårt land befintliga magnesitförekomBter

är otvifvelaktigt af betydelse såväl för vår inhemska industri

som äfven, då dylik fyndighet förekommer å kronomark, för kronan

såsom jordägare och, där inmutning af fyndighet skett för kronans

räkning, jämväl såsom grufägare. Då det icke lärer kunna ifrågasättas,

att staten skulle för egen del låta bearbeta sådana fyndigheter, synes,

äfven då fyndigheterna inmutats för kronans räkning, desammas tillgodogörande

böra öfverlåtas åt den enskilda företagsamheten, och torde

därvid i hvarje fall böra tillses, att för upplåtelsen bestämmas sådana

villkor, att å ena sidan företaget för den enskilde erbjuder utsikt till

ekonomisk fördel och å andra sidan staten för upplåtelsen erhåller

skälig godtgörclse.

Vidkommande nu ifrågavarande magnesitförekomster är —* hvad

särskilt angår de för kronans räkning inmutade magnesitfyndigheter,

som förefinnas inom de åt Sandeberg och hans medsökande anvisade

utmål å järnmalmsfyndigheter å Tarrekaise och hvilka fyndigheter omfatta

den hufvudsakliga delen af hittills i vårt land anträffade magnesitförekomster

— att märka, att, såsom kammar- och kommerskollegierna

erinrat, dessa magnesittillgångar ej kunna, åtminstone icke i större omfattning,

tillgodogöras vare sig för kronans räkning eller af Sandeberg

och hans medsökande, därest ej aftal angående fyndigheternas tillgodogörande

mellan kronan och bemälde sökande träffas.

Vid sådant förhållande och på grund af hvad i öfrigt i detta

ärende förekommit anser jag, i likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter,

att de för kronans räkning inmutade, med försvarsarbete belagda

magnesitfyndigheter, hvilka förefinnas inom de åt Sandeberg och hans

medsökande anvisade utmål för järnmalmsfyndigheter å Tarrekaise, eller

fyndigheterna Anttiluopta n:is 2, 3, 7, 9 och 11, äfvensom i sammanhang

därmed fyndigheterna Paturkårso n:is 1 och 5 samt Hildo böra

under vissa villkor öfverlåtas till bearbetande och tillgodogörande åt

Sandeberg och hans medsökande; och synes mig denna öfverlåtelse

lämpligen kunna ske i den ordning, som af kammar- och kommerskollegierna

föreslagits.

Däremot finner jag att, då utmålsläggning för omförmälda å Rakaspakte

af Sundgrén och hans medsökande inmutade järnmalmsfyndigheter

ännu icke ägt rum samt vid sådant förhållande den uti ärendet

i denna del förebragta utredning icke är så fullständig, att nu kan bedömas,

huruvida företrädesrätt att bearbeta inom nämnda fyndigheter

förefintlig magnesit bör tillerkännas Sundgrén och hans medparter, frågan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

om dessa magnesitfyndigheters tillgodogörande icke för närvarande bör

underställas Riksdagens pröfning.

Beträffande de villkor, som för upplåtelse till Sandeberg med flere

af kronans rätt till förenämnda fyndigheter böra uppställas, finner jag

de af kammar- och kommerskollegierna föreslagna grunder för denna

upplåtelse vara i det stora hela för kronan nöjaktiga. Otvifvelaktigt

hafva bemälde sökande, såsom de framhållit, i magnesitförekomsternas

aflägsna läge och det sjunkande priset å världsmarknaden på detta

mineral så stora svårigheter att öfvervinna, att de endast genom stort

tillmötesgående från statens sida kunna hafva utsikt till ekonomisk

vinst, och torde denna utsikt till vinst sannolikt minskas genom

upplåtelse af kronans rätt till liknande fyndigheter åt andra än dessa

sökande. För arrendetidens utsträckning till 50 år synas mig giltiga

skäl vara anförda, likasom äfven, då kammar- och kommerskollegierna

förklarat sig anse erbjudandet af en arrendeafgift af eu krona för

hvarje ton från orten afsänd eller där tillgodogjord magnesit vara,

särskildt med hänsyn därtill att afgiften skulle utgå med oförändradt

belopp under hela arrendetiden, ett för kronan antagligt anbud, arrendeafgäldens

bestämmande till detta belopp synes mig kunna för kronans

räkning godkännas. Mot de i öfrigt föreslagna arrendevillkoren, med

däri af kammar- och kommerskollegierna tillstyrkta ändringar och tillägg,

har jag icke funnit annat att erinra, än att det synts mig önskligt,

om utöfver dessa villkor ytterligare från kronans sida kunnat uppställas

den fordran, att magnesit eller annat inmutningsbart ämne, som brötes

inom de utmål, hvilka må åt sökandena på arrende upplåtas, skulle

från svensk hamn ur riket utföras. Anläggandet af kommunikationsvägar

inom landet för detta ändamål skulle säkerligen, därest en magnesitexport

af större omfattning komme till stånd, för de orter, som af dessa

kommunikationsleder direkt eller indirekt berördes, i flere afseenden

medföra synnerligen stora fördelar, och därjämte skulle ett sådant villkor

nödvändiggöra, att de verk, som för magnesitens bränning äro erforderlig^

blefve förlagda inom Norrbottens län, för hvars utveckling i industriellt

hänseende en sådan anläggning skulle vara af högt värde. Då

jag emellertid vid förhandling i ämnet med sökandena inhämtat, att

enligt uppgjorda kostnadsberäkningar magnesitens transporterande till

svensk hamn skulle komma att ställa sig så dyrbar, att hela företagets

utförbarhet genom uppställande af ett villkor i angifna riktning skulle

äfventyras, har jag ansett mig icke kunna påyrka någon inskränkning

af sökandenas frihet uti ifrågavarande afseende.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Rungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet, att

Eders Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen medgifva,

att, sedan förre löjtnanten Sandeberg och hans medsökande genom

särskild afhandling till kronan öfverlåtit den dem på förenämnda

fyra järnmalmsmmutningar n:ris 2931 Jägaren, 2932 Bruden, 2937

Haren och 2939 Orren tillkommande rätt äfvensom den rätt, som

kan vara förenad med de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

den 26 januari 1901 med sökanden Andersson upprättade arrendekontrakt

rörande kronans jordägareandelar i nyssherörda fyra järnmalmsfyndigheter,

ej mindre dessa järnmalmsmmutningar, än äfven de inom

de för fyndigheterna n:ris 2937 Haren och 2939 Orren anvisade utmål

belägna magnesitinmutningar, äfvensom magnesitinmutningarna Paturkårso

n:ris 1 och 5 samt Hildo må på arrende upplåtas till Sandeberg

och hans medsökande, samt

att för denna upplåtelse må hufvudsakligen gälla följande grunder:

l:o) För fyndigheternas fullständiga undersökning och för andra

förarbeten m. m. beräknas en tid af fem år från och med det år, hvarunder

arrendeaftal mellan kronan och vederbörande arrendator kommer

till stånd, och skall arbetet under denna period, undersökningsperioden,

bedrifvas i den omfattning, att årligen på detsamma nedlägges en

summa af minst 8,000 kronor, däraf minst 5,000 kronor i verkliga

arbetskostnader, med skyldighet för vederbörande arrendator att för

hvart och ett af dessa år inom den 1 mars året därefter inför Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län styrka, huru stort

belopp för ändamålet utgifvits.

2:o) Arbetsperioden skall omfatta en tid af 45 år, räknadt från

undersökningsperiodens utgång, eller, där arrendatorn skulle vara i tillfälle

att tidigare öfvergå till effektivt arbete, från den 1 januari året

efter det, då arrendatorn hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

därom gjort skriftlig anmälan.

Därest arrendatorn skulle finna, att fyndigheterna icke kunna tekniskt

och ekonomiskt fördelaktigt tillgodogöras, äger arrendatorn uppsäga

kontraktet att upphöra ett år efter uppsägning.

3:o) På framställning af arrendatorn äger Eders Kungl. Maj:t till

dennes begagnande under arrendetiden upplåta i närheten af fynd ställena

befintlig, af staten icke begagnad vattenkraft jämte mark för anläggning af

vägar, verkstäder, administrations- och arbetarebostäder samt för kraftledning,

däribland linbaneledning från fyndigheterna till riksgränsen eller

järnväg inom landet, samt bestämma de villkor, under hvilka sådan

upplåtelse må äga rum. De kostnader, som förorsakas Eders Kungl. Maj:t

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o $9.

och kronan med anledning af åtgärder, hvilka för sådan upplåtelse kunna

vara erforderliga, skola af arrendatorn gäldas.

4:o) Arrendatorn skall till kronan erlägga en afgäld af eu krona

för hvarje ton af honom från orien afsänd eller där tillgodogjord

magnesia sådan den efter skrädning och anrikning befinnes, dock att,

för den händelse afgälden, sålunda beräknad, något år af arbetsperioden

icke uppgår till minst 10,000 kronor,vederbörande arrendator likväl

skall vara skyldig att för samma år erlägga nu nämnda belopp;

åliggande det arrendatorn ej mindre att föra och vederbörande tillhandahålla

räkenskaper, innefattande tydliga och riktiga uppgifter om

mängden från orten afsänd eller på annat sätt tillgodogjord magnesit,

än äfven att underkasta sig den inspektion af arbetena å magnesiten, som

kan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet finnas erforderlig.

5:o) Arrendatorn skall för den mark, som åt honom anvisas,

samt för tilläfventyrs åt honom upplåten vattenkraft betala ett årligt

arrende, som bestämmes efter särskild uppskattning vid de tillfällen,

då sådan mark eller kraft till arrendatorn upplåtes.

6:o) Värdet af växande träd, som vare sig under försöksperioden

eller under arbetsperioden af arrendatorn fällas, skall, enligt jägmästares

uppskattning, af arrendatorn ersättas.

7:o) Andra inmutningsbara ämnen än magnesit, som af arrendatorn

brytas, äger han utan särskild afgift sig tillgodogöra,

8:o) Förrättning för tilldelande af utmål för fyndigheterna skall

äga rum, så snart arrendatorn därom gör framställning och tjänlig årstid

är för handen; och äger arrendatorn att själf eller genom ombud

därvid närvara samt anföra hvad han för bevakande af sin rätt anser

nödigt; åliggande arrendatorn att senast fem månader innan ansökning

om utmål enligt gällande bestämmelser sist skall vara till bergmästaren

ingifven hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande styrka,

att sådan ansökning verkligen gjorts.

9:o) Det åligger arrendatorn att för utmålsområdena fullgöra

lagstadgadt försvarsarbete från och med det år, hvarunder arrendeaftal

mellan kronan och arrendatorn kommer till stånd; skolande sådant

arbete för hvarje år vara utfördt före den 1 augusti, vid påföljd att,

därest vid inspektion, som för Eders Kung]. Maj.äs och kronans räkning

förrättas, koinpletteringsarbeten anses erforderliga, sådana må på

arrendatorns bekostnad verkställas, för hvilket ändamål arrendatorn är

skyldig tillhandahålla arbetare och redskap.

10:o) Föreskrifterna i §§ 10 och 13 af nådiga kungörelsen om

begagnande af kronans jordägareandel i grufva den 20 oktober 1899

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse och^i arrendekontraktet

införas; ägande likväl arrendatorn att öfverlåta sin på kontraktet grundade

rätt på behörigen registreradt svenskt aktiebolag, under villkor

att i sådant fall i bolagsordningen utöfver bestämmelsen, att aktiebolagets

styrelse skall uteslutande bestå af i Sverige bosatte svenske

män, meddelas föreskrift därom, att aktie icke må utan Eders Kungl.

Makts tillstånd tecknas af eller öfverlåtas å andra än dylika svenske

män, äfvensom att denna föreskrift i tryck återgifves på samtliga aktiebrefven,

hvarjämte i arrendekontraktet bör intagas särskild!; stadgande

därom, att ändring af denna del i bolagsordningen medför arrenderättens

förlust. _ , . , .

ll:o) Arrendatorn ansvarar lör fullgörande af alla de skyldigheter,

som enligt grufvestadgan åligga kronan såsom grufägare, äfvensom

för alla onera och utskylder, . r

12:o) De kostnader, som må erfordras för vinnande åt lämplig

kontroll å mängden från orten afsänd eller på annat sätt tillgodogjord

magnesit samt å den däraf beroende afgäld, äfvensom därpå att vederbörliga

försvarsarbeten blifvit i behörig tid utförda, skola åt arrendatorn

Eders Kungl. Maj:t och kronan godtgöras.

13:o) Skulle tvist uppstå angående tolkningen af mellan kronan

och arrendatorn afslutadt kontrakt eller rörande däraf härflytande rättsförhållanden

samt fordrings- eller ersättningsanspråk, skall sådan tvist

afgöras af skiljemän i den ordning lagen om skiljeman den 28 oktober

1887 föreskrifver, dock att den befogenhet att utse skiljeman, som

enligt sagda lag tillkommer öfverexekutor, skall utöfvas af kommerskollegium.

1 hvad föredragande departementschefen sålunda

hemställt instämde statsrådets öfrige ledamöter; och

behagade Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig

proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

G. Zethelius.

a

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 59 Höft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:151 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tillgodogörandet af vissa magnesitfyndigheter å kronojord inom Kvickjocks kapellförs s. 1 i texten