Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift och till lag om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:23, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift och till lag om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition N:o 23.

1

N:o 23.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars

1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs

drift och till lag om ändrad lydelse af 25 § i

lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt

till renbete i Sverige; gifven Stockholms slott den 31

december 1903.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd af järnvägs drift och till lag om ändrad lydelse af 25 §

i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i

Sverige.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR,

Os6ian Berger.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 7 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift skall erhålla följande

ändrade lydelse:

\ årder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som icke af järnvägens

förvaltning eller betjäning för befordran mottagits, i följd af järnvägens

drift skadadt, och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller

betjäning till last, ersätte järnvägens innehafvare skadan.

Har ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om

de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, blifvit annorledes än

i 5 § sägs, i följd af järnvägs drift, skadad eller dödad, och skedde

det å trakt, där lapparne vid tiden för skadans timande ägde uppehålla

sig med sina renar, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning eller

betjäning vållat skadan, järnvägens innehafvare skyldig gälda skadestånd,

där ej den, hvilken vård om renen ålegat, uppsåtligen eller genom

vårdslöshet vid bevakningen varit till skadan vållande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de

svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige skall'' erhålla följande

ändrade lydelse:

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar

eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom

skrämskott, af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,

eller söker att fördrifva dem därifrån, straffes, där ej förseelsen

är efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, där någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom

fällning af träd. Har vid arbetet anställd person gjort sig därtill skyldig,

vare jämväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig för

skadans ersättande.

_ Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens ägare

pliktig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande.

Under skada, som i detta mom. afses, skall förstås icke blott skada,

som tillfogats ren, utan ock, där i något af de angifna fallen renhjord

blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens

hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skiugringen kunna

hafva förorsakat.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren i följd af järnvägs

drift, är särskildt stadgadt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

tisdagen den 31 mars 1903, därvid Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen jämväl var tillstädes.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Crusebjöbn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet:
Riksdagens

skrifvelse den 22 maj 1901, däri Riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, under hvilka villkor rätt till ersättning

kunde tillerkännas lapp för renar, som blifvit af järnvägståg

öfverkörda och dödade, äfvensom till Riksdagen inkomma med det

förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda;

öfver hvilken framställning Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom kungl. järnvägsstyrelsen

afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 23. 5

Härvid anförde föredragande departementschefen:

»Riksdagen liar i skrifvelsen erinrat där om, att enligt 1 § i lagen

om de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898

lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar under hvarje

tid af året inom vissa närmare angå Ina delar af Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län och under vissa årstider jämväl inom andra

angifna trakter af samma läu, samt att lapparne å sålunda angifna orter

och tider äga att, under iakttagande af de i nämnda lag meddelade

bestämmelser, begagna sig af land och vatten till underhåll för sig och

renarne. Riksdagen har funnit det icke vara tvifvel underkastadt, att

genom anläggning af järnvägar inom de sålunda åt lapparne upplåtna

trakter lapparne komme att lida intrång i sitt näringsfång, och att det

på grund af dettas egen natur icke vore dem möjligt förhindra, att vid

ett och annat tillfälle renar iukomme på järnvägslinjerna, särskild! där

dessa icke vore inhägnade. Riksdagen bär därför ansett det vara med

billighet och rättvisa öfverensstämmande, att rätt till ersättning tillerkännes

lapp för det fall att honom tillhörig ren blifvit af järnvägståg

öfverkörd och dödad å tid, då ägaren haft laga rätt att med renarne

uppehålla sig å den ort, där skadan timat; dock att ersättning icke

borde ifrågakomma, därest den öfverkörda renens ägare själf uppsåtligen

eller genom grof vårdslöshet föranledt skadan. Huruvida ersättning

borde utgå, äfven om skada af ifrågavarande beskaffenhet inträffat å

inhägnad järnväg, samt hvilken inverkan hägnadens beskaffenhet borde

utöfva på frågan om ersättningsskyldigheten, har synts Riksdagen mera

tveksamt; dock har Riksdagen för sin del varit benägen att anse att,

därest järnvägen varit försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldighet

icke borde åligga järnvägens ägare.

De myndigheter, hvilkas yttranden inhämtats, hafva i hufvudsak

anslutit sig till den uppfattning, som Riksdagen i ämnet uttalat; dock

visar sig meningsskiljaktighet råda beträffande frågan, om ersättningsskyldigheten

bör göras beroende af, att banau icke varit försedd med

behörigt stängsel. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län

har ansett otvifvelaktigt, att ägare af järnväg, som vore inhägnad med

vanligt järnvägsstängsel, borde vara fri från ersättningsskyldighet. Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län bär infordrat yttrande

från lappfogden i länet, hvilken bland annat meddelar, att det genom

försök i länets fjällsocknar visat sig, att på bar mark renar kunnat utestängas

med fem fot höga hägnader, men att däremot stängsel af denna

höjd icke varit tillräckliga vintertiden, då drifvor hopat sig kring

stängslet; lappfogden yttrade därför den åsikt, att om rätten till ersätt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 23.

ning skulle inskränkas till de fall, då skadan timat å icke inhägnad

bana,^ en sådan bestämmelse skulle blifva af ingen nytta för länets lappar.

Med åberopande af hvad lappfogden anfört, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västerbottens län hemställt, att ersättning bör utgå, i fäll

banan varit oinhägnad eller befintligt stängsel varit så snöhöljdt eller

så bristfälligt att skadan därigenom förorsakats. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län åberopar likaledes ett yttrande från

lappfogden i länet, däri lappfogden uttryckt tvifvel, huruvida stängsel

vore i stånd att från banan afhålla renarne, hvilka visat sig, särskildt

efter inträdd skarbilduing, kunna med lätthet hoppa öfver hinder af

ansenlig höjd. Under framhållande af den sålunda påpekade svårigheten

att genom stängsel afhålla renarne från banan, tillstyrker Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Norrbottens län, att rätten ‘ till ersättning för

genom järnvägsdrift dödade renar icke bör, åtminstone inom Jockmocks,

Gellivare och Juckasjärvi socknar, göras beroende af huruvida järnvägen

är försedd med stängsel eller detta stängsels beskaffenhet. Slutligen

har järnvägsstyrelsen med stöd af den förebragta utredningen tittalat

den åsikt, att ersättningsskyldigheten icke bör göras beroende af befintligheten

af hägnad eller beskaffenheten af möjligen befintlig sådan.»

Kfter att hafva redogjort för hvad Riksdagens skrifvelse samt

nyssberörda utlåtanden i öfrigt innehålla yttrade föredragande departementschefen

vidare:

»I likhet med Riksdagen samt de myndigheter, hvilkas utlåtanden

inhämtats, är jag af den mening, att giltig anledning finnes att i afseende

å ansvaret för den skada, som inom de åt lapparne upplåtna

områden i följd af järnvägs drift tillfogas lapparnes renar, tillämpa särskilda

skadeståndsregler. Det är nämligen ett obestridligt förhållande,

att säregna svårigheter äro förenade med renarnes vård och att det

är omöjligt för lapparne att under alla förhållanden hafva renhjordarne

så i sin hand som den bofaste sin boskap. Härtill har också tagits

hänsyn vid utarbetandet af lagstiftningen om de svenska lapparnes rätt

till renbete i Sverige. De bestämmelser i lagen den 1 juli 1898,

hvilka angå lapparnes ersättningsskyldighet för skada, som deras renar

förorsaka, förutsätta nämligen, att lapparne inom de trakter, där de

enligt lagen äga rätt att uppehålla sig med sina renar, under större

delen af året . äro fritagna från ansvaret att om renarne hålla sådan

våld, att de icke inkomma a de bofastes ägor, och i motsvarighet

härtill äro ock. lapparne fria från skyldighet att ersätta skada, som

under samma tid skett, så framt ej den, hvilken vården om renarne

ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

varit till skadan vållande. De förmåner, som sålunda tillerkänts lapparne,

böra gifvetvis icke beröfvas dem, och det skulle uppenbarligen vara

ett väsentligt intrång i dessa förmåner, om lapparne skulle blifva nödsakade

att ägna renarne en särskild omvårdnad för att afhålla dem

från att inkomma på järnvägar, som skära deras betesmarker eller

korsa deras gamla flyttningsvägar. Den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen

torde alltså stå i god öfverensstämmelse med de grunder,

på hvilka stadgandena om lapparnes skyldighet att ägna vård om sina

renar äro byggda. Beträffande frågan huruvida skadeståndsskyldigheten

bör göras beroende af, att stängsel kring banan saknats eller varit bristfälligt,

är jag af samma mening som järnvägsstyrelsen. Då erfarenheten

synes visa, att hägnad af den beskaffenhet, som plägar användas kring

järnvägar, icke är tillräcklig att afhålla renarne från banan, lärer någon

betydelse ej böra fästas vid, om sådan hägnad funnits eller icke.

Då ifrågavarande ämne synes hafva närmast sammanhang med

de lagbestämmelser angående lapparnes särskilda ställning, hvilka innehållas

i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete

i Sverige, torde de erforderliga bestämmelserna böra upptagas i

nämnda lag.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i

öfverensstämmelse med hvad nu anförts upprättadt förslag till lag om

ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes

rätt till renbete i Sverige, hvilket förslag är såsom bil. A. fogadt vid

detta protokoll, hemställde han i underdånighet, att högsta domstolens

utlåtande öfver detta förslag måtte, förödet ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de

svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige skall erhålla följande

ändrade lydelse:

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar

eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom

skrämskott, af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,

eller söker att fördrifva dem därifrån, straffes, där ej förseelsen

är efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, där någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet

förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom fällning

af träd. Har vid arbetet anställd person gjort sig därtill skyldig,

vare jämväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig för

skadans ersättande.

, Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens ägare

pliktig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller .^vållande.

Under skada, som i detta mom. afses, skall förstås icke blott skada,

som tillfogats ren, utan ock, där i något af de angifna fallen renhjord

blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens

hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skingringen kunna

hafva förorsakat. •

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

2. Har i följd af järnvägs drift ren blifvit skadad eller dödad, och

skedde det å trakt, där lapparne vid tiden för skadans tingande ägde

uppehålla sig med sina renar, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning

eller betjäning vållat skadan, järnvägens innehafvare skyldig gälda

skadestånd, där ej den, hvilken vård om renen ålegat, uppsåtligen eller

genom vårdslöshet vid bevakningen varit till skadan vållande.

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol fredagen den 8 maj 1903.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Claéson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Cassel,

Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 20 april innevarande

år, handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af

utlåtande öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i

lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i

Sverige mellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat, företogs nu detta

ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

Då lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

följd af järnvägs drift såväl genom sin rubrik som på grund af lagtextens

affattning augifver sig innehålla uttömmande bestämmelser i det föreliggande

speciella området af skadeståndsläran i den mån lagen ej själf

hänvisar till särskilda stadganden, synes det hafva, redan ur systematisk

synpunkt, legat närmast till hands att i sagda lag inrymma de af

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Riksdagen begärda stadganden rörande den rätt till ersättning, hvilken

må kunna tillerkännas lapp för renar, som blifvit af järnvägståg öfverkörda

och dödade. Så har emellertid icke skett, utan hafva de erforderliga

bestämmelserna upptagits i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige och detta, enligt hvad departementschefens

yttrande angifver, på den grund att ifrågavarande ämne syntes

hafva närmast sammanhang med innehållet i öfrigt i sistnämda lag.

Att ett dylikt samband förefinnes är obestridligt likasom ock att

i redaktionellt hänseende vissa lättnader vinnas genom den föreslagna

anordningen. Denna synes emellertid ägnad att väcka betänkligheter,

icke blott emedan å annat ställe än i lagen angående ansvarighet för

skada i följd af järnvägs drift skulle regleras dylik ansvarighet i ett

visst fall, utan äfven och än mera därföre att för detta senare fall dels

skulle i vissa hänseenden gälla andra regler än de i 1886 års lag förefintliga,

dels ock erforderlig fullständighet komme att saknas.

I förra afseendet må erinras, att medan 1886 års lag äger tilllämpning

allenast å sådan järnväg, å hvilken befordran sker medelst

ångkraft, en liknande begränsning ej göres i nu föreliggande förslag,

samt att preskriptionstiden för anställande af skadeståndstalan är allenast

två år enligt 1886 års lag, under det att för den skadeståndstalan,

som i förslaget afses, de allmänna preskriptionsbestämmelserna skulle

komma till användning.

I det senare hänseendet förtjänar framhållas att genom det föreslagna

stadgandets inrymmande i 1886 års lag den afsevärda fördel

vinnes, att bestämmelserna i nämnda lags 5, 8, 9 och 11 §§ utan vidare

blifva på förevarande fall tillämpliga, hvilket eljest af olika skäl torde

vara ganska tvifvelaktigt.

På grund af det nu anförda hemställde högsta domstolen, som

emot innehållet af det föreslagna stadgandet ej hade något att erinra,

att detsamma måtte å lämpligt ställe inpassas i lagen den 12 mars 1886.

Skulle det tillika anses önskvärd! att 1898 års lag innehåller något

i detta ämne, synes sådant kunna vinnas genom en hänvisning till det

nya stadgandet i 1886 års lag.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott torsdagen den 31 december 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Pal änder,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meter,

von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Petersson,

Quensel.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet

:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 31 mars 1903 inhämtade utlåtande öfver det vid

samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i

lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i

Sverige.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande

departementschefen:

»I enlighet med högsta domstolens enhälligt uttalade mening, att

de af Riksdagen begärda stadganden rörande den rätt till ersättning,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

hvilken må kunna tillerkännas lapp för renar, som blifvit af järnvägståg

öfvetkörda och dödade, böra inpassas på lämpligt ställe i iagen den

12 mars 1886 angående ersättning för skada i följd af järnvägs drift,

har förslag blifvit uppgjordt, enligt hvilket det föreslagna nya stadgandet,

mot hvars innehåll högsta domstolen icke haft något att erinra,

införts i 6 § af nämnda lag. En hänvisning till detta stadgande synes

dock böra finnas i lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete

i Sverige och torde lämpligen böra intagas på den plats, där i

det remitterade förslaget den nya bestämmelsen inrymts.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst i öfverensstämmelse

med hvad nu anförts upprättade förslag till lag om ändrad

lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada

i följd af järnvägs drift, äfvensom till lag om ändrad lydelse af 25 § i

lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige,

hemställde han i underdånighet, att förslagen måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. — vid

detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. AK 3TU 1904:26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 26 s. 2 i texten
  2. LU 1904:23 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i s. 1 i texten