Med förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift och till lag om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1904:23, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift och till lag om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
Dokumentets text
Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition N:o 23.
1
N:o 23.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars
1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift och till lag om ändrad lydelse af 25 § i
lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt
till renbete i Sverige; gifven Stockholms slott den 31
december 1903.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för
skada i följd af järnvägs drift och till lag om ändrad lydelse af 25 §
i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR,
Os6ian Berger.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 7 Häft.
1
2
Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift.
Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift skall erhålla följande
ändrade lydelse:
\ årder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som icke af järnvägens
förvaltning eller betjäning för befordran mottagits, i följd af järnvägens
drift skadadt, och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller
betjäning till last, ersätte järnvägens innehafvare skadan.
Har ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om
de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, blifvit annorledes än
i 5 § sägs, i följd af järnvägs drift, skadad eller dödad, och skedde
det å trakt, där lapparne vid tiden för skadans timande ägde uppehålla
sig med sina renar, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning eller
betjäning vållat skadan, järnvägens innehafvare skyldig gälda skadestånd,
där ej den, hvilken vård om renen ålegat, uppsåtligen eller genom
vårdslöshet vid bevakningen varit till skadan vållande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.
3
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige.
Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige skall'' erhålla följande
ändrade lydelse:
1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar
eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom
skrämskott, af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,
eller söker att fördrifva dem därifrån, straffes, där ej förseelsen
är efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.
Lag samma vare, där någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet
förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom
fällning af träd. Har vid arbetet anställd person gjort sig därtill skyldig,
vare jämväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig för
skadans ersättande.
_ Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens ägare
pliktig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt
eller vållande.
Under skada, som i detta mom. afses, skall förstås icke blott skada,
som tillfogats ren, utan ock, där i något af de angifna fallen renhjord
blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens
hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skiugringen kunna
hafva förorsakat.
2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren i följd af järnvägs
drift, är särskildt stadgadt.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 31 mars 1903, därvid Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen jämväl var tillstädes.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Crusebjöbn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet:
Riksdagens
skrifvelse den 22 maj 1901, däri Riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, under hvilka villkor rätt till ersättning
kunde tillerkännas lapp för renar, som blifvit af järnvägståg
öfverkörda och dödade, äfvensom till Riksdagen inkomma med det
förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda;
öfver hvilken framställning Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom kungl. järnvägsstyrelsen
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.
Kuntjl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 23. 5
Härvid anförde föredragande departementschefen:
»Riksdagen liar i skrifvelsen erinrat där om, att enligt 1 § i lagen
om de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898
lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar under hvarje
tid af året inom vissa närmare angå Ina delar af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län och under vissa årstider jämväl inom andra
angifna trakter af samma läu, samt att lapparne å sålunda angifna orter
och tider äga att, under iakttagande af de i nämnda lag meddelade
bestämmelser, begagna sig af land och vatten till underhåll för sig och
renarne. Riksdagen har funnit det icke vara tvifvel underkastadt, att
genom anläggning af järnvägar inom de sålunda åt lapparne upplåtna
trakter lapparne komme att lida intrång i sitt näringsfång, och att det
på grund af dettas egen natur icke vore dem möjligt förhindra, att vid
ett och annat tillfälle renar iukomme på järnvägslinjerna, särskild! där
dessa icke vore inhägnade. Riksdagen bär därför ansett det vara med
billighet och rättvisa öfverensstämmande, att rätt till ersättning tillerkännes
lapp för det fall att honom tillhörig ren blifvit af järnvägståg
öfverkörd och dödad å tid, då ägaren haft laga rätt att med renarne
uppehålla sig å den ort, där skadan timat; dock att ersättning icke
borde ifrågakomma, därest den öfverkörda renens ägare själf uppsåtligen
eller genom grof vårdslöshet föranledt skadan. Huruvida ersättning
borde utgå, äfven om skada af ifrågavarande beskaffenhet inträffat å
inhägnad järnväg, samt hvilken inverkan hägnadens beskaffenhet borde
utöfva på frågan om ersättningsskyldigheten, har synts Riksdagen mera
tveksamt; dock har Riksdagen för sin del varit benägen att anse att,
därest järnvägen varit försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldighet
icke borde åligga järnvägens ägare.
De myndigheter, hvilkas yttranden inhämtats, hafva i hufvudsak
anslutit sig till den uppfattning, som Riksdagen i ämnet uttalat; dock
visar sig meningsskiljaktighet råda beträffande frågan, om ersättningsskyldigheten
bör göras beroende af, att banau icke varit försedd med
behörigt stängsel. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län
har ansett otvifvelaktigt, att ägare af järnväg, som vore inhägnad med
vanligt järnvägsstängsel, borde vara fri från ersättningsskyldighet. Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län bär infordrat yttrande
från lappfogden i länet, hvilken bland annat meddelar, att det genom
försök i länets fjällsocknar visat sig, att på bar mark renar kunnat utestängas
med fem fot höga hägnader, men att däremot stängsel af denna
höjd icke varit tillräckliga vintertiden, då drifvor hopat sig kring
stängslet; lappfogden yttrade därför den åsikt, att om rätten till ersätt
-
6
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 23.
ning skulle inskränkas till de fall, då skadan timat å icke inhägnad
bana,^ en sådan bestämmelse skulle blifva af ingen nytta för länets lappar.
Med åberopande af hvad lappfogden anfört, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västerbottens län hemställt, att ersättning bör utgå, i fäll
banan varit oinhägnad eller befintligt stängsel varit så snöhöljdt eller
så bristfälligt att skadan därigenom förorsakats. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län åberopar likaledes ett yttrande från
lappfogden i länet, däri lappfogden uttryckt tvifvel, huruvida stängsel
vore i stånd att från banan afhålla renarne, hvilka visat sig, särskildt
efter inträdd skarbilduing, kunna med lätthet hoppa öfver hinder af
ansenlig höjd. Under framhållande af den sålunda påpekade svårigheten
att genom stängsel afhålla renarne från banan, tillstyrker Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län, att rätten ‘ till ersättning för
genom järnvägsdrift dödade renar icke bör, åtminstone inom Jockmocks,
Gellivare och Juckasjärvi socknar, göras beroende af huruvida järnvägen
är försedd med stängsel eller detta stängsels beskaffenhet. Slutligen
har järnvägsstyrelsen med stöd af den förebragta utredningen tittalat
den åsikt, att ersättningsskyldigheten icke bör göras beroende af befintligheten
af hägnad eller beskaffenheten af möjligen befintlig sådan.»
Kfter att hafva redogjort för hvad Riksdagens skrifvelse samt
nyssberörda utlåtanden i öfrigt innehålla yttrade föredragande departementschefen
vidare:
»I likhet med Riksdagen samt de myndigheter, hvilkas utlåtanden
inhämtats, är jag af den mening, att giltig anledning finnes att i afseende
å ansvaret för den skada, som inom de åt lapparne upplåtna
områden i följd af järnvägs drift tillfogas lapparnes renar, tillämpa särskilda
skadeståndsregler. Det är nämligen ett obestridligt förhållande,
att säregna svårigheter äro förenade med renarnes vård och att det
är omöjligt för lapparne att under alla förhållanden hafva renhjordarne
så i sin hand som den bofaste sin boskap. Härtill har också tagits
hänsyn vid utarbetandet af lagstiftningen om de svenska lapparnes rätt
till renbete i Sverige. De bestämmelser i lagen den 1 juli 1898,
hvilka angå lapparnes ersättningsskyldighet för skada, som deras renar
förorsaka, förutsätta nämligen, att lapparne inom de trakter, där de
enligt lagen äga rätt att uppehålla sig med sina renar, under större
delen af året . äro fritagna från ansvaret att om renarne hålla sådan
våld, att de icke inkomma a de bofastes ägor, och i motsvarighet
härtill äro ock. lapparne fria från skyldighet att ersätta skada, som
under samma tid skett, så framt ej den, hvilken vården om renarne
ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
varit till skadan vållande. De förmåner, som sålunda tillerkänts lapparne,
böra gifvetvis icke beröfvas dem, och det skulle uppenbarligen vara
ett väsentligt intrång i dessa förmåner, om lapparne skulle blifva nödsakade
att ägna renarne en särskild omvårdnad för att afhålla dem
från att inkomma på järnvägar, som skära deras betesmarker eller
korsa deras gamla flyttningsvägar. Den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen
torde alltså stå i god öfverensstämmelse med de grunder,
på hvilka stadgandena om lapparnes skyldighet att ägna vård om sina
renar äro byggda. Beträffande frågan huruvida skadeståndsskyldigheten
bör göras beroende af, att stängsel kring banan saknats eller varit bristfälligt,
är jag af samma mening som järnvägsstyrelsen. Då erfarenheten
synes visa, att hägnad af den beskaffenhet, som plägar användas kring
järnvägar, icke är tillräcklig att afhålla renarne från banan, lärer någon
betydelse ej böra fästas vid, om sådan hägnad funnits eller icke.
Då ifrågavarande ämne synes hafva närmast sammanhang med
de lagbestämmelser angående lapparnes särskilda ställning, hvilka innehållas
i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige, torde de erforderliga bestämmelserna böra upptagas i
nämnda lag.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i
öfverensstämmelse med hvad nu anförts upprättadt förslag till lag om
ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige, hvilket förslag är såsom bil. A. fogadt vid
detta protokoll, hemställde han i underdånighet, att högsta domstolens
utlåtande öfver detta förslag måtte, förödet ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.
Ex protocollo
Erik Öländer.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige.
Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige skall erhålla följande
ändrade lydelse:
1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar
eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom
skrämskott, af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,
eller söker att fördrifva dem därifrån, straffes, där ej förseelsen
är efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.
Lag samma vare, där någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet
förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom fällning
af träd. Har vid arbetet anställd person gjort sig därtill skyldig,
vare jämväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig för
skadans ersättande.
, Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens ägare
pliktig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt
eller .^vållande.
Under skada, som i detta mom. afses, skall förstås icke blott skada,
som tillfogats ren, utan ock, där i något af de angifna fallen renhjord
blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens
hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skingringen kunna
hafva förorsakat. •
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
2. Har i följd af järnvägs drift ren blifvit skadad eller dödad, och
skedde det å trakt, där lapparne vid tiden för skadans tingande ägde
uppehålla sig med sina renar, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning
eller betjäning vållat skadan, järnvägens innehafvare skyldig gälda
skadestånd, där ej den, hvilken vård om renen ålegat, uppsåtligen eller
genom vårdslöshet vid bevakningen varit till skadan vållande.
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol fredagen den 8 maj 1903.
Första Rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Carlson,
Claéson,
Hellström,
Billing,
Bohman,
Cassel,
Quensel.
Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 20 april innevarande
år, handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af
utlåtande öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i
lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige mellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat, företogs nu detta
ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
Då lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd af järnvägs drift såväl genom sin rubrik som på grund af lagtextens
affattning augifver sig innehålla uttömmande bestämmelser i det föreliggande
speciella området af skadeståndsläran i den mån lagen ej själf
hänvisar till särskilda stadganden, synes det hafva, redan ur systematisk
synpunkt, legat närmast till hands att i sagda lag inrymma de af
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Riksdagen begärda stadganden rörande den rätt till ersättning, hvilken
må kunna tillerkännas lapp för renar, som blifvit af järnvägståg öfverkörda
och dödade. Så har emellertid icke skett, utan hafva de erforderliga
bestämmelserna upptagits i lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige och detta, enligt hvad departementschefens
yttrande angifver, på den grund att ifrågavarande ämne syntes
hafva närmast sammanhang med innehållet i öfrigt i sistnämda lag.
Att ett dylikt samband förefinnes är obestridligt likasom ock att
i redaktionellt hänseende vissa lättnader vinnas genom den föreslagna
anordningen. Denna synes emellertid ägnad att väcka betänkligheter,
icke blott emedan å annat ställe än i lagen angående ansvarighet för
skada i följd af järnvägs drift skulle regleras dylik ansvarighet i ett
visst fall, utan äfven och än mera därföre att för detta senare fall dels
skulle i vissa hänseenden gälla andra regler än de i 1886 års lag förefintliga,
dels ock erforderlig fullständighet komme att saknas.
I förra afseendet må erinras, att medan 1886 års lag äger tilllämpning
allenast å sådan järnväg, å hvilken befordran sker medelst
ångkraft, en liknande begränsning ej göres i nu föreliggande förslag,
samt att preskriptionstiden för anställande af skadeståndstalan är allenast
två år enligt 1886 års lag, under det att för den skadeståndstalan,
som i förslaget afses, de allmänna preskriptionsbestämmelserna skulle
komma till användning.
I det senare hänseendet förtjänar framhållas att genom det föreslagna
stadgandets inrymmande i 1886 års lag den afsevärda fördel
vinnes, att bestämmelserna i nämnda lags 5, 8, 9 och 11 §§ utan vidare
blifva på förevarande fall tillämpliga, hvilket eljest af olika skäl torde
vara ganska tvifvelaktigt.
På grund af det nu anförda hemställde högsta domstolen, som
emot innehållet af det föreslagna stadgandet ej hade något att erinra,
att detsamma måtte å lämpligt ställe inpassas i lagen den 12 mars 1886.
Skulle det tillika anses önskvärd! att 1898 års lag innehåller något
i detta ämne, synes sådant kunna vinnas genom en hänvisning till det
nya stadgandet i 1886 års lag.
Ex protocollo
Erik Öländer.
12
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott torsdagen den 31 december 1903
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Pal änder,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meter,
von Friesen,
Virgin.
Justitieråden: Petersson,
Quensel.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger i underdånighet
:
Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 31 mars 1903 inhämtade utlåtande öfver det vid
samma protokoll fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i
lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:
»I enlighet med högsta domstolens enhälligt uttalade mening, att
de af Riksdagen begärda stadganden rörande den rätt till ersättning,
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.
hvilken må kunna tillerkännas lapp för renar, som blifvit af järnvägståg
öfvetkörda och dödade, böra inpassas på lämpligt ställe i iagen den
12 mars 1886 angående ersättning för skada i följd af järnvägs drift,
har förslag blifvit uppgjordt, enligt hvilket det föreslagna nya stadgandet,
mot hvars innehåll högsta domstolen icke haft något att erinra,
införts i 6 § af nämnda lag. En hänvisning till detta stadgande synes
dock böra finnas i lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige och torde lämpligen böra intagas på den plats, där i
det remitterade förslaget den nya bestämmelsen inrymts.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst i öfverensstämmelse
med hvad nu anförts upprättade förslag till lag om ändrad
lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada
i följd af järnvägs drift, äfvensom till lag om ändrad lydelse af 25 § i
lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige,
hemställde han i underdånighet, att förslagen måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.
Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. — vid
detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 7 Höft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- AK 3TU 1904:26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 26 s. 2 i texten
- LU 1904:23 Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i s. 1 i texten