Sök i Ratio Lex

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition No 35

19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:35, Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition No 35

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition No 35.

1

N:o 35.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, medförslag

till lag angående ändring i vissa delar af förordningen

om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862;

gifven Stockholms slott den 18 december 1903.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar

af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hjälmar Westring.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 11 Haft. (N:r 35).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 35.

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen

om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 5.

Kommunens beslutanderätt utöfvas genom därtill bland stadens

röstberättigade män valde deputerade, som benämnas stadsfullmäktige

och äro till antalet ett hundra. Ej må stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder

af något slag eller med förvaltning af penningar eller

andra tillgångar för kommunens räkning samfäldt och omedelbart sig

befatta.

Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,

afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål

utse, och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål

ansvariga.

Dessa nämnder och afdelningar, åt hvilka vården om kommunens

gemensamma angelägenheter närmast anförtrodd är, hafva ock därför

främsta åliggandet att verka till kommunens gagn och tillse, att de

allmänna behofven varda fyllda i den mån tillgångar därtill finnas eller

kunna beredas.

Öfverståthållaren tillkommer att med uppmärksamhet följa verkställigheten

af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen af kommunens

gemensamma angelägenheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

•1

O

§ 15.

Nedan nämnda personer må, med hänsikt till deras ämbete- eller

tjänstemannaställning, icke vara stadsfullmäktige, nämligen öfverståtliållaren,

underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler äfvensom

de tjänstemän och betjänte, hvilka i och för sina befattningar äro inför

stadsfullmäktige eller under dem ställda nämnder eller afdelningar redo

skyldige.

Vid stadsfullmäktiges sammanträden äger öfverståthållaren eller,

där han är hindrad, underståthållarén att vara tillstädes och i öfverläggningarna,

men ej i besluten, deltaga.

§ 13.

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice

ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareämbetet

insändas.

Åro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något

stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en

annan ordförande för tillfället.

Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas

i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmäktige, för hvilka tjänstgöringsåret börjar den 1 april,

sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och

december månader samt däremellan så ofta ordföranden finner sådant

af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller

flere af fullmäktige med uppgift om anledningen skriftligen därom

anhålla.

Sammanträde skall jämväl hållas, då öfverståthållareämbetet det

äskar för behandling af uppgifvet ärende.

§ 20.

Kallelse till sammanträde skall genom ordförandens försorg skriftligen

utfärdas och senast dagen förut, så vidt möjligt är, en hvar full
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

mäktig delgifvas. Åtta dagar före sammanträdet, eller, där saken ej

tål sådant uppskof, minst tre dagar förut bör ock tillkännagifvande

därom, med uppgift å ärenden, som skola förekomma," införas i den

tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets kungörelser vanligen intagas.

Skriftlig underrättelse om sammanträdet skall senast dagen förut

meddelas öfverståthållareämbetet.

§ 24.

Vid fullmäktiges sammanträden föres protokoll, som vid näst

därpå följande sammanträde justeras, så vida icke fullmäktige uppdraga

åt ordföranden, jämte två eller flere ledamöter, att å dag dessförinnan

justeringen verkställa.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blifvit justerade, skriftligen

delgifvas öfverståthållareämbetet.

Det justerade protokollet skall å förut kungjord dag offentligen

uppläsas; kvarjämte en kort uppgift om de vid sammanträdet fattade

hufvudsakliga beslut samtidigt införes i den tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets

kungörelser vanligen inflyta.

§ 32.

Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola

antingen oförändrade fastställas eller ogillas. Vägrar öfverståthållareämbetet

sökt fastställelse, skall skäl därtill uppgifvas.

Uraktlåta stadsfullmäktige underställa något beslut i fråga, där underställning

bort ske, äger öfverståthållareämbetet förbjuda verkställighet

af beslutet.

I de fall, då öfverståthållareämbetet vägrar fastställelse eller förbjuder

verkställighet, ankommer på stadsfullmäktige att afgöra, huruvida

frågan skall Kungl. Majtts pröfning underställas.

§ 33.

Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jämte ordföranden

och vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskilt utskott,

som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens

angelägenheter i alla riktningar; till fullmäktige göra framställningar

och förslag, som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas;

till föredragning bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

fullmäktige skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmäktiges

vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmäktiges

beslut. Detta beredningsutskott äger att från de under stadsfullmäktige

lydande nämnder, afdelningar eller tjänstemän infordra de yttranden

och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom

att hos öfverståthållareämbetet omedelbart göra framställning om upplysningars

infordrande från ämbetsmyndigheter, på sätt för stadsfullmäktige

i § 28 medgifvet är.

Ofverståthållaren eller, där han är hindrad, underståthållaren är

obetaget att öfvervara beredningsutskottets sammanträden samt att

deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

Den hos stadsfullmäktige anställde sekreterare tjänstgör ock i sådan

egenskap hos beredningsutskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1904; och skall det val af

ordförande bland stadsfullmäktige, hvilket vid stadsfullmäktiges första

därefter infallande sammanträde bör äga rum, gälla för tiden till första

sammanträdet i april 1905.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18

december 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

von Friesen och

Virgin.

Chefen för civildepartementet statsrådet Westring yttrade:

Genom nådig proposition den 19 december 1902 föreslog Eders

Kungl. Maj:t 1903 års Riksdag att antaga ett propositionen bilagdt

förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862, afseende hufvudsakligen

upphäfvande af föreskrifterna angående öfverståthållarens själfskrifvenhet

såsom ordförande hos stadsfullmäktige och stadgande i

stället, att stadsfullmäktige skulle äga själfva välja ordförande. I detta

ärende tillät jag mig att till statsrådsprotokollet förstnämnda dag anföra

följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

^;fd aidedning 3-f Rikets Ständers den 12 februari 1858 gjorda

framställning om granskning af de angående menighetsstyrelser, såväl

i städerna som på landet, gällande författningar tillsatte Kungl. Makt

en kommitté för att utarbeta särskilda förslag i nämnda afseende. Uti

det betänkande och förslag till, bland annat, förordningar om kommunalstyrelse

på landet och i stad, som af kommittén afgafs den 31 oktober

1859, gjordes i fråga om ordförandeskapet hos stadsfullmäktige och

magistraternas ställning inom kommun^ icke någon åtskillnad mellan

hufvudstad en och öfriga städer i riket, utan blefvo i sådant afseende

föreslagna för alla stä,der gemensamma bestämmelser, enligt hvilka stadsullmäktige

skulle själfva bland sig utse ordförande och vederbörande

magistrat dels vaka däröfver, att de af stadsfullmäktige fattade beslut

bringades till verkställighet, dels ock utöfva öfverinseende öfver verkställigheten

af dessa beslut äfvensom öfver förvaltningen.

. Stockholms magistrat och borgerskapets äldste, hvilkas yttranden

infordrades öfver detta förslag i de delar däraf, som voro afsedda att

vinna tillämpning å hufvudstaden, instämde med kommittén i den åsikt,

att kommunen själf och allena borde råda och besluta i angelägenheter,

hvilka den ensamt rörde, men ansågo all inblandning från magistratens

sida i kommunalstyrelsen otjänlig. Däremot förordades sådan ändring

i förslaget, hvarigenom åt öfverståthållareämbetet inrymdes viss befogenhet

i afseende på beslut och åtgärder af de nämnder, åt hvilka

den egentliga förvaltningen och verkställigheten inom kommunen enligt

magistratens och borgerskapets äldstes förslag borde uppdragas.

o unclerdåniga yttrande, som den 30 december 1861 af öfver
stathållareämbetet

afgafs öfver kommittéförslaget, framhöll öfverståthållareambetet

behofvet af samband mellan den kommunala och den administrativa

. myndigheten samt af inflytande från någon statsmyndighet på

förvaltningen af hufvudstadens kommunalväsende, enär särskildt denna

kommun ägde att disponera ej mindre stadens, än äfven statens medel,

äfvensom delvis besluta i rena statsangelägenheter, och hemställde i

anledning däraf öfverståthållareämbetet, att hufvudstadens magistrat måtte

fa i kommunalförvaltningen på det sätt deltaga, att bland dess lagfarne

ledamöter delegerade af magistraten utsåges att taga säte och stämma

i förvaltningsnämnderna.. Därjämte hemställde öfverståthållareämbetet,

att öfverståthållaren, i likhet med hvad i kommunalkommitténs förslå»- till förordning om landsting föreslagits i afseende på Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, måtte förklaras berättigad att öfvervara stadsrepresentationens

sammanträden och deltaga i dess öfverläggningar, men ei

i besluten. J

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 35.

Vid underdånig föredragning den 23 maj 1862 af fragan om förändrade

kommunalstadganden för Stockholms stad framhöll vederbörande

departementschef att, då Stockholms stad i allmänhet betraktades såsom

ett län för sig, och då i den för landstingen utfärdade nådiga

förordning blifvit åt Kungl. Maj:t förbehållen rättighet att utse landstingens

ordförande, samt da öfver stathallar en i Stockholm, såsom ordförande

bland magistraten och borgerskapets äldste, dittills ägt att

leda öfverläggningarna inom den från ålder för stadens flesta kommunala

angelägenheter befintliga styrelse, så torde i anledning däraf

och med afseende jämväl å den ställning i förhållande till kommunen,

som vore öfverståthållaren tillagd i gällande instruktioner och reglementen

för flera bland de styrelser, direktioner och nämnder, hvilka haft

närmaste vården af kommunens angelägenheter dittills sig anförtrodd,

det vara lämpligt bestämma, att bland stadsfullmäktige ordet skulle

föras af öfverståthållaren, när han tillstädes vore, med rätt för honom

att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga. Ett ytterligare skäl

för ett slikt bestämmande förefunnes, enligt departementschefens tanke,

däruti, att vården om de kommunala angelägenheterna i Stockholm hade

för det allmänna en särskild vikt och betydelse, icke blott därigenom att

i Stockholm, såsom rikets hufvudstad, landets regering hade sitt säte,

utan ock i följd däraf, att där befunnes en icke ringa del af statens

egendom, äfvensom i det förhållande att, genom särskilda anordningar

för beredande af biträde åt öfverståthållaren vid utöfningen af hans

ämbete, vore afsedt att lämna ämbetets innehafvare tid och tillfälle att åt

de kommunala angelägenheterna ägna en större uppmärksamhet och

mera odelad omtanke.

I öfverensstämmelse med denna af departementschefen uttalade

uppfattning blef i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den

23 maj 1862 stadgadt i § 18, att ibland stadsfullmäktige ordet skulle

föras af öfverståthållaren, när lian vore tillstädes, med rätt för honom

att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten, samt i § 33, att

stadsfullmäktige skulle utse ibland sig högst tio personer att, jämte

öfverståthållaren och vice ordföranden hos fullmäktige^ utgöra ett beredningsutskott,

hvilken senare bestämmelse tillämpats så, att öfverståthållaren

inom detta utskott intager enahanda ställning som, på sätt nyss

angifvits, tillagts honom bland stadsfullmäktige.

I underdånig skrifvelse den 11 november 1901 hade Stockholms

stadsfullmäktige hemställt om ändring i dessa föreskrifter och därvid

anfört hufvudsakligen följande. _

Fråga om ändring af föreskrifterna angående öfverståthallarens

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 35.

själfskrifna ordförandeskap i stadsfullmäktige hade upprepade gånger

varit föremål för såväl stadsfullmäktiges som Riksdagens öfverläggningar,

men af olika skäl hade ändringsförslagen dittills icke vunnit

bifall hvarken inom rikets eller stadens representation. Inom stadsfullmäktige

hade emellertid den upjjfattningen, att stadsfullmäktige i

rikets främsta kommun borde med afseende på rätten att välja ordförande

likställas med stadsfullmäktige i öfriga rikets städer, där stadsfullmäktige

väljas, allt mera gjort sig gällande; och då emot den ifrågasatta

ändringen inom Riksdagen med styrka framhållits, att det icke

vore skäl att i förevarande hänseende ändra gällande lag, då önskan

därom icke blifvit framställd af den, saken närmast rörde, eller stadsfullmäktige

själfva, hade stadsfullmäktige funnit sig böra hos Eders Kungl.

Maj:t göra underdånig framställning i ämnet.

Till stöd för sin i sådant hänseende gjorda hemställan åberopade

stadsfullmäktige hvad Riksdagens lagutskott vid olika tillfällen i detta

afseende anfört. Sålunda hade lagutskottet vid 1869 års riksdag

yttrat, bland annat, att föreskriften, att öfverståthållaren, när han vore

tillstädes, skulle föra ordet, icke syntes betingad af några för hufvudstaden

egendomliga förhållanden. Om ändamålet med inrättandet af

hufvudstadens kommunalrepresentation endast varit det att af denna

bilda en rådgifvande församling, hvilken öfverståthållaren ägde sammankalla

för att med henne ingå i rådplägningar om medlen att befordra

kommunens ekonomiska väl, hade det varit i sin ordning, att

ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd. Sådan vore likväl icke

denna institution; den vore en inom lagliga gränser beslutande församling,

bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de principer för den

kommunala själfstyrelsen, som genom förordningen den 21 mars 1862

vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer. En anordning,

hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige förbehållits

öfverståthållaren, såsom sådan, syntes därför föga förenlig med

institutionens idé.

Enligt §§ 31 och 49 af ifrågavarande förordning ankomme det

på öfverståthållareämbetet dels att, efter underställning, antingen fastställa

eller ogilla vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut, dels ock att

upptaga och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut i stadens gemensamma

angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkomme öfverståthållaren,

utgjorde ett särdeles viktigt skäl till att vidtaga den föreslagna

förändringen; ty utom det att öfverståthållaren under närvarande

förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning, ägnad

att framkalla missförstånd och misstydningar, borde ej heller förbises,

Bill. till liiksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 17 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 35.

att det äfven strede mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta

samma ärende i två instanser af samma person handläggas, hvilket

därför borde, så vidt möjligt vore, undvikas.

Lagutskottet vid 1900 års riksdag både för sin del till alla delar

instämt i dessa uttalanden och erinrat först, att äfven 1898 års lagutskott,

som afstyrkt väckt förslag om ändring i förevarande syfte af

Stockholms kommunalförordning, likväl erkänt såsom obestridligt, att

den för Stockholm gällande bestämmelsen om en själfskrifven ordförande

i stadsfullmäktige icke stode i öfverensstämmelse med den våra

kommunallagar eljest genomgående själfstyrelseprincipen, hvilken beträffande

öfriga städer tagit sig ett uttryck, bland andra, uti den kommunalrepresentationen

tillerkända rätt att själf och inom sig utse den,

som skulle leda dess förhandlingar. Då denna princip, fortsatte 1900

års lagutskott, icke vore ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått

ur historiens erfarenheter, så läge i principens rätta tillämpning äfven

en förvissning om att därigenom vunnes betydelsefulla praktiska fördelar

af såväl allmännare som mera enskild natur. Vid viktiga tillfällen

kunde det mången gång till och med gestalta sig så, att det

för kommunen blefve ett lifsintresse, att den person, som skulle representera

enheten och ledningen i kommunalförvaltningen, vore efter

kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna led. Af dessa

skäl och då det ej borde på allvar kunna ifrågasättas, att Stockholms

stadsfullmäktige mer än andra kommunala representationer skulle sakna

utsikter att inom sig finna någon lämplig ordförande, hade lagutskottet

ansett den ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förryckte, enligt utskottets uppfattning,

äfven den ställning, som jämlikt sakens natur och lagens mening

den administrativa myndigheten å sin sida skulle intaga i förhållande

till kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och plikt att i viktiga frågor,

som berörde hans ämbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige

göra sin uppfattning gällande måste nämligen blifva illusorisk

i följd af bestämmelsen, att han tillika samtidigt skulle tjänstgöra

som fullmäktiges ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena

under fullmäktiges sammanträden hade äfven inskränkt sig till

att leda förhandlingarna, därvid han enligt häfdvunnet bruk, som hade

goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening. Under sådana förhållanden

kunde öfverståthållaren lätt vänta att mötas af ogillande, i fall

han hos fullmäktige framförde sin egen åsikt i någon angelägenhet,

enär han i och genom fullgörandet af sitt statsämbetes skyldigheter i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

detta afseende bröte emot de i fullmäktiges ögon ännu viktigare förpliktelser,

som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk pålade honom.

Sedan lagutskottet därefter framhållit, att öfverståthållarens dubbelställning

framträdde såsom icke mindre skef vid utöfvandet af hans

pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige, hvilka genom

underställning eller besvär till honom hänskötes, fäste utskottet uppmärksamheten

därpå, att någon anledning icke funnes att befara, att

upphörandet af denna dubbelställning skulle medföra pröfningsrättens

oriktiga eller ovisliga begagnande.

Man syntes, sade lagutskottet, i sådant afseende icke äga rättighet

att utan vidare antaga, att särskildt inom förevarande förvaltningsområde

den administrativa myndigheten skulle, ställd på sin rätta plats, missbruka

sin pröfningsrätt. Och allraminst borde i detta afseende kunna

dragas obestämda slutsatser däraf, att samarbetet mellan öfverståthållaren

och kommunalrepresentationen ditintills med den nuvarande ordningen

varit godt. Ty detta hade väl närmast berott på öfverståthållarens

personlighet, och ingen torde föreställa sig, att de män, hvilka

sedan den nya kommunallagens tillkomst beklädt öfverståthållareämbetet,

skulle under andra förhållanden vållat staden några synnerliga bekymmer

genom mindre skickligt utöfvande af sin lagstadgade myndighet.

Sedan lagutskottet slutligen framhållit, att den i detta ämne ofta

framförda invändningen, att Stockholms stad vore i territoriellt afseende

att likställa med ett län, hvars representation, landstinget, ej ägde utse

sin ordförande, såväl i formellt som i sakligt afseende saknade all befogenhet,

yttrade utskottet, att denna fråga uppenbarligen hörde till

dem, som städse återkomme, till dess de vunnit sin lösning, och att

det ej syntes kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet

ordnades, innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva

anledning till ännu mera framträdande förhållanden.

Då hvad sålunda blifvit anfördt för den ifrågasatta reformen syntes

stadsfullmäktige vara principiellt riktigt och reformen enligt stadsfullmäktiges

uppfattning vore för Stockholms kommun gagnelig, hade

stadsfullmäktige anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen

aflåta proposition angående ändrad lydelse af förordningen den 23 maj

1862 om kommunalstyrelse i Stockholm i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med ett af stadsfullmäktige antaget förslag.

Enligt detta förslag skulle § 18 ändras så, att stadsfullmäktige

skulle årligen bland sig välja såväl ordförande som vice ordförande,

om hvilka val dock underrättelse skulle till öfverståthållareämbetet insändas.

Vidare skulle § 15, förutom en af förslaget i öfrigt nödvändig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 35.

gjord redaktionsändring, erhålla ett tillägg, enligt hvilket öfverståthållaren

eller, där han vore hindrad, underståthållaren skulle äga vara tillstädes

vid stadsfullmäktiges sammanträden och i öfverläggningarna,

men ej i besluten, deltaga. Uti § 19, som gifver öfverståthållaren rätt

att mellan de ordinarie sammanträdena sammankalla stadsfullmäktige,

så ofta han finner sådant af nöden, skulle ordet »öfverståthållaren» utbytas

mot ordet »ordföranden». Slutligen innehöll förslaget sådan

ändring af § 33, att beredningutskottet skulle bestå af tio stadsfullmäktige

jämte ordföranden och vice ordföranden hos fullmäktige, men

att det skulle vara öfverståthållaren obetaget att öfvervara beredningsutskottets

sammanträden och deltaga i öfverläggningarna, men ej i

besluten.

Denna stadsfullmäktiges framställning hade till Eders Kungl. Maj:t

öfverlämnats af öfverståthållareämbetet med underdånig skrifvelse den

31 december 1901, däri ämbetet till en början anfört, att genom införande

i förordningen den 23 maj 1862 af bestämmelsen, att öfverståthållaren

skulle vara ordförande hos stadsfullmäktige och ledamot af

beredningsutskottet, blifvit för hufvudstaden, likasom för öfriga svenska

kommuner, i lag stadgad en inskränkning i dess kommunala själfstyrelse.

Jämfördes emellertid denna inskränkning med det sätt, hvarpå genom

Kungl. Maj:ts nådiga förordning om kommunalstyrelse i stad den 21

mars 1862 öfriga städers rätt i afseende å själfstyrelsen blifvit begränsad,

och toges därvid i behörigt betraktande, att i samma förordning blifvit

åt magistraten uppdraget icke blott att öfvervaka verkställigheten af

stadsfullmäktiges beslut utan äfven att så till vida pröfva giltigheten

af desamma att, därest besluten befunnes stridande mot gällande författningar

eller särskilda föreskrifter eller underställning, där den bort

äga rum, underlåtits, magistraten vore pliktig att vägra handräckning

till deras verkställighet, framträdde oförtydbart den vida förmånligare

ställning, som hufvudstaden i berörda afseende intoge, och i huru ringa

mån den kommunala friheten i hufvudstaden befunnes begränsad.

Sedan öfverståthållareämbetet därefter lämnat en redogörelse för

hufvuddragen af några andra länders lagstiftning rörande städernas

styrelseformer, har ämbetet i anledning af stadsfullmäktiges framställning

anfört följande.

Till stöd för den underdåniga framställningen hade stadsfullmäktige

hufvudsakligen åberopat hvad af Riksdagens lagutskott blifvit vid olika

tillfällen rörande denna fråga anfördt. och bland de såsom ur principiell

synpunkt viktigaste skälen för förändringen framhållit den enligt §§31

och 49 kommunalförordningen öfverståthållaren tillkommande prof
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

13

ning af vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut. I afseende därå

erinrade öfverståtliållareämbetet att, om äfven det måste medgifvas,

att den formella behandlingen af ärenden hos stadsfullmäktige skulle

kunna föranleda svårigheter vid den inom öfverståtliållareämbetet sedermera

förekommande pröfningen för fastställelse af stadsfullmäktiges

beslut, torde det likväl vara uppenbart att, om öfverståthållaren i egenskap

af stadsfullmäktiges ordförande nödgats med klubbslag befästa ett

beslut, som han ansett vara af beskaffenhet, att det icke bort fattas,

denna omständighet icke vore för honom bindande vid pröfning af

frågan, huruvida beslutet borde fastställas eller icke. Dylika olägenheter

eller svårigheter af formell art syntes visserligen kunna upptänkas,

men de torde säkerligen kunna i praktiken undvikas.

Vidare hade vid upprepade tillfällen under denna frågas behandlingsåsom

skäl för den ifrågasatta förändringen framhållits, att det icke vore

representanterna för rikets främsta kommun värdigt att i afseende på

rätten att välja ordförande vara olikställda med stadsfullmäktige i öfriga

rikets städer. Härvid borde likväl erinras, att likasom något tvifvel

icke kunde råda om hufvudstadens nuvarande stadsfullmäktiges förmåga

och goda vilja att bland sina ledamöter utse en för ordförandeplatsen

lämplig person, det lika litet torde kunna gifvas någon säkerhet för,

att valen till stadsfullmäktige framdeles skulle ske med samma omsorg

och urskillning som dittills, och att icke de tider kunde komma, då

bland stadsfullmäktige bildats partier, mellan hvilka stridigheter skulle

uppstå och föras med lidelsefull häftighet, särskildt vid de tillfällen,

då det gällde val af den person, som skulle intaga den främsta platsen

inom kommunalrepresentationen. Om och när en dylik tvedräktens

och splitets tid komme, torde måhända den reform, som nu syntes för

mången naturlig och önskvärd, komma att föranleda missnöje och beklagande.

Bestämmelserna om öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige

och hans insättande såsom ledamot af deras beredningsutskott

samt föreskriften om infordrande af stadsfullmäktiges yttrande angående

föreslagna nya eller förändrade ordningsföreskrifter för hufvudstaden hade

tydligen haft till syfte att i fråga om hufvudstadens styrelse åt ärendenas

gång bereda största möjliga trygghet samt förekomma slitningar

genom att vid möjligen skiljaktiga åsikter hos municipalstyrelsen och

den administrativa myndigheten bereda tillfälle till jämkning och samförstånd

redan under frågornas förberedande behandling. Öfverståthållareämbetet

vore också i tillfälle att vitsorda, hurusom dessa myndigheter

alltsedan kommunalförordningen för Stockholm börjat tillämpas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

kunnat enigt samverka för hufvudstadens väl såsom det gemensamma

målet. För öfverståthållareämbetet hade det med afseende å dess åliggande

att pröfva och fastställa stadsfullmäktiges beslut medfört en ostridig

förmån, att ämbetets innehafvare varit i tillfälle att erfara skälen

för och emot de förslag, som blifvit dragna under stadsfullmäktiges

pröfning, samt att följa öfverläggningarna med den uppmärksamhet,

som af en ordförande måste däråt ägnas i vida högre grad än af en

åhörare, som ägde rätt att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

Det kunde däremot befaras att, därest genom en ändring af

gällande bestämmelser detta samarbete skulle komma att upphöra, olika

uppfattningar hos den beslutande och fastställande myndigheten kunde

föranleda ej blott svårigheter vid pröfningen af vissa stadsfullmäktiges

beslut, utan äfven vägran af fastställelse med däraf förorsakade besvär,

förklaringar och utlåtanden jämte flera åtgärder, hvilka kunde åstadkomma

söndring, där enighet borde vara rådande. Öfverståthållareämbetet

hade icke heller kunnat finna, att nu gällande anordning medfört

någon skada eller olägenhet för kommunen, liksom ämbetet trodde

sig kunna försäkra, att rätten att fritt besluta inom lagens gränser

aldrig blifvit kränkt samt att yttrandefriheten behörigen respekterats.

Det nuvarande systemet vore sålunda grundadt på sam- och växelverkan

mellan de två myndigheter, som hade sig hufvudstadens administration

anförtrodd. Denna förbindelse mellan de olika myndigheterna uppehölles

enligt den nuvarande anordningen för Stockholm genom öfverståthållarens

samarbete med stadsfullmäktige och deras beredningsutskott,

under hvilket tillfälle gåfves att efter pröfning sammanjämka olika meningar,

men öfverståthållareämbetet befarade, att detta samarbete, som

enligt vunnen erfarenhet ländt de båda myndigheterna till ömsesidig

båtnad, skulle genom nu begärda förändringar i kommunalförordningen

i hög grad förringas.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge sig öfverståthållareämbetet

sakna tillräcklig anledning att till nådigt bifall förorda stadsfullmäktiges

ifrågavarande framställning. Skulle emellertid Eders Kungl.

Maj:t finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige och

hans ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemställde ämbetet,

att Eders Kungl. Maj:t behagade i sammanhang med däraf betingade

lagförändringar taga i nådigt öfvervägande behofvet af att i

kommunalförordningen för Stockholm blefve, utöfver hvad stadsfullmäktige

föreslagit, införda jämväl andra bestämmelser, genom hvilka det

nödvändiga sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet

och dess kommunalrepresentation bibehölles.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Troposition N:o 35.

Med anledning af denna hemställan hade dåvarande chefen för

civildepartementet anmodat öfverståthållareämbetet att till Eders Kungl.

Maj:t inkomma med underdånigt yttrande rörande de särskilda bestämmelser,

som, därest omförmälda ordförandeskap och ledamotskap skulle

komma att upphöra, syntes öfverståthållareämbetet böra i kommunalförordningen

införas för att bibehålla sambandet mellan hufvudstadens

administrativa myndighet och dess kommunalrepresentation.

Öfverståthållareämbetet, som åt särskilde kommitterade uppdragit

frågans utredning, hade till Eders Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse

den 29 mars 1902 öfverlämnat ett af kommitterade afgifvet förslag

till de särskilda bestämmelser, som under förutsättning af bifall

till de af stadsfullmäktige ifrågasatta ändringar borde meddelas i

kommunalförordningen utöfver dem, om hvilka stadsfullmäktige gjort

framställning; och åberopade öfverståthållareämbetet såsom eget underdånigt

yttrande det af kommitterade afgifna betänkande.

I detta betänkande erinrade kommitterade först, att i följd af stadgandet

om öfverståthållarens själfskrifna ordförandeskap hos stadsfullmäktige,

och då öfverståthållaren icke allenast jämlikt 33 § i kommunalförordningen

varit ledamot af stadsfullmäktiges beredningsutskott

utan äfven därstädes från början af kommunalförordningens tillkomst

alltjämt fört ordet, han dittills haft till åliggande och varit i tillfälle

att med särskild uppmärksamhet följa verkställigheten af stadsfullmäktiges

beslut och förvaltningen af kommunens gemensamma angelägenheter.

I händelse stadsfullmäktiges framställning bifölles och den ifrågasatta

förändringen genomfördes, borde på samma gång i kommunalförordningen

införas ett stadgande, som tydligen utmärkte, att förändringen

lämnade öfverståthållarens skyldighet att ägna sin uppmärksamhet

åt kommunens angelägenheter oberörd, så att hans maktpåliggande

ämbetsplikt i detta hänseende kvarstode såsom gällande med

oförminskad kraft och i lika hög grad efter förändringen som före densamma.

Genom ett stadgande i omförmälda syfte förekommes, att förändringens

innebörd och räckvidd missförstodes eller blefve föremål för

skiljaktiga meningar. Stadgandet förringade icke i något hänseende

hufvudstadens invånares lagfästa rätt till själfstyrelse och vore ägnadt

att underlätta en för hufvudstaden fördelaktig samverkan emellan öfverståthållaren

å ena samt å andra sidan stadsfullmäktige, beredningsutskottet,

nämnderna och stadens tjänstemän, af hvilka senare öfverståthållaren

borde säkrare kunna påräkna tillbörligt tillmötesgående, om

hans ifrågavarande ämbetsplikt funnes uttryckt i kommunalförordningen,

än om den där saknades. Stadgandet tillgodosåge slutligen de anspråk,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

som från det allmännas sida skäligen kunde framställas i syfte att betrygga

statens viktiga intressen i hufvudstaden.

Som § 5 i kommunalförordningen för Stockholm innehölle föreskrifter

om verkställigheten och förvaltningen, syntes det föreslagna

stadgandet lämpligast böra tilläggas samma § såsom ett fjärde moment.

Vidare anförde kommitterade, att stadsfullmäktige uti 19 § af kommunalförordningen

för Stockholm, hvilken § föreskrefve, att stadsfullmäktige

skulle sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni,

oktober och december månader samt däremellan så ofta öfverståthållaren

funne sådant af nöden, föreslagit en ändring, hvarigenom öfverståthållaren

skulle frånhändas all rätt att påkalla sammanträde med

stadsfullmäktige. Då det torde vara af synnerlig vikt, att stadsfullmäktige

sammanträdde, jämväl när öfverståthållaren det äskade, hvilket

för öfrigt vore analogt med föreskriften i förordningen om kommunalstyrelse

i stad § 34, hemställdes att, i händelse § 19 erhölle den ordalydelse,

stadsfullmäktige föreslagit, ett moment måtte läggas till paragrafen

af innehåll, att sammanträde skulle hållas, jämväl då öfverståthållaren

det äskade för behandling af uppgifvet ärende.

Därest det själfskrifna ordförandeskapet upphörde, hemställde kommitterade

vidare, att i kommunalförordningen för Stockholm måtte införas,

att öfverståthållaren skulle skriftligen underrättas om stadsfullmäktiges

sammanträden. En dylik föreskrift saknades och hade dittills

varit obehöflig, enär öfverståthållaren själf utsatte tiden för sammanträdena.

På grund häraf, och i likhet med hvad som i förordningen

om kommunalstyrelse i stad § 35 stadgades, föresloges, att § 20 i kommunalförordningen

för Stockholm erhölle ett tillägg i detta syfte.

Såsom ordförande hade öfverståthållaren bestämt tid för sammanträdena

och därvid kunnat afpassa tiden med hänsikt till ledighet från

andra ämbetsgöromål, så att lian varit oförhindrad att i regeln bevista

sammanträdena, hvarigenom han varit satt i tillfälle att regelbundet kunna

följa ärendenas behandling och taga kännedom om stadsfullmäktiges

beslut. Efter upphörandet af själfskrifvenheten vore det icke säkert,

att den valde ordföranden vid utsättande af sammanträdena toge hänsyn

därtill, att öfverståthållaren vore oförhindrad tillstädeskomma.

Men det torde vara af vikt, att besluten under alla förhållanden bringades

till hans kännedom. På det att sådant alltid måtte ske, föresloge

kommitterade införande i kommunalförordningen för Stockholm

af ett med § 43 i förordningen om kommunalstyrelse i stad angående

delgifvandet af stadsfullmäktiges beslut öfverensstämmande stadgande,

som syntes lämpligen kunna inskjutas i § 24.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.

_I § 47 af förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgades, a tt

magistraten skulle vägra handräckning till verkställighet af beslut, i

händelse underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits. Något

sådant stadgande funnes icke i Stockholms kommunalförordning, sannolikt

af det skål, att öfverståthållaren ansetts, såsom ordförande hos

stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet, kunna utöfva tillräcklig

och verksam kontroll därå, att underställning skedde i de fall,

där den vore föreskrifven. Om den ifrågasatta förändringen genomfördes

och öfverståthållarens omförmälda ordförandeskap och ledamotskap

upphörde, ansåge kommitterade, att ölverståthållareämbetet borde

berättigas att, i likhet med magistraterna i rikets öfriga städer, förbjuda

verkställighet af icke behörigen underställdt beslut. Af sådan anledning

föresloge kommitterade, att § 32 i kommunalförordningen för

Stockholm måtte erhålla en i sådan riktning ändrad lydelse.

Uti infordradt, den 24 september 1902 afgifvet, underdånigt yttrande

hade stadsfullmäktige förklarat sig ej hafva någon erinran att

gorå mot kommitterades förberörda förslag till ändringar i kommunalförordningen

för Stockholm, men hade, med afseende å motiveringen

till det^ föreslagna tillägget till § 5 i kommunalförordningen, framhållit,

att. ifrågavarande tilläggsstadgande icke finge anses innebära någon

utvidgad bestämmanderätt för öfverståthållaren med afseende å kommunens

angelägenheter, utöfver hvad i gällande författningar redan funnes

stadgadt.

För egen del ansåg jag, att det icke torde kunna förnekas, att

det läge en viss oegentlighet i det förhållandet, att stadsfullmäktige i

Stockholm icke i likhet med motsvarande representationer i de andra

städerna själfva utsåge sin ordförande. Det syntes mig därför, som om

den önskan att vinna ändring därutinnan, hvilken vid upprepade tillfällen

kommit i dagen och som tagit sig uttryck i en framställning

från stadsfullmäktige, borde vinna afseende, därest ej omständigheter

förelåge, som utgjorde hinder däremot. Hvad i ärendet förekommit

syntes mig icke gifva vid handen, att sådant hinder förefunnes. Att

det vore önskvärdt, att ett visst samband funnes emellan den administrativa

och de kommunala myndigheterna vore gifvet. Men detta

samband syntes mig skola kunna fullt så väl, om icke bättre, upprätthållas,

därest öfverståthållaren bereddes möjlighet att, befriad från ordförandeskapet,

deltaga i förhandlingarna i alla hos stadsfullmäktige

förekommande ärenden. Genom en sådan anordning finge han ett rikt

''tillfälle att göra sin sakkunskap och sitt inflytande gällande, under det

Bill. till Riksd. Prut. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts K åd. Proposition N:o 35.

att hans ledning från ordförandeplatsen måste vara af hufvudsakligen

formell art. Väl att märka vore vidare, att genom stadgandet därom,

att stadsfullmäktiges beslut skulle i vidsträckt omfattning underställas

öfverståthållareämbetets pröfning, en synnerligen effektiv kontroll å stadsfullmäktiges

verksamhet förefunnes. Genom de föreskrifter, som den

utaf öfverståthållareämbetet tillsatta kommittén föreslagit och hvilka

jämväl stadsfullmäktige för sin del förordat, hade ytterligare garanti

vunnits för en väl afvägd samverkan mellan den administrativa myndigheten

och den kommunala representationen.

I anledning af Eders Kungl. Maj:ts omförmälda nådiga proposition

hemställde uti afgifvet utlåtande lagutskottet utan skiljaktighet, att

Riksdagen måtte antaga det i propositionen innefattade lagförslaget;

men sedan, vid ärendets företagande till behandling, Kamrarna stannat

i olika beslut, i det att Första Kammaren med 49 röster mot 42 röster

beslöt att afslå utskottets hemställan, men Andra Kammaren utan

diskussion eller votering godkände samma hemställan, anmälde Riksdagen

i skrifvelse den 4 mars 1903, att frågan för den riksdagen hade

förfallit.

Redan under samma år upptogs emellertid frågan ånyo af Stockholms

stadsfullmäktige. I öfverensstämmelse med beslut, som af stadsfullmäktige

fattats med 66 röster mot 17, hafva nämligen fullmäktige

uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd, af öfverståthållareämbetet med

underdånig skrifvelse den 6 juli innevarande år öfverlämnad skrift,

under åberopande af de skäl, som upprepade gånger _ blifvit anförda till

stöd för den meningen, att Stockholms stadsfullmäktige måtte, i likhet

med hvad förhållandet är i rikets öfriga städer, själfva utse sin ordförande,

i underdånighet anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t till

1904 års Riksdag aflåta proposition om ändrad lydelse af §§ 5, 15, 18,

19, 20, 24, 32 och 33 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm

i öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts vid 1903 års riksdag

därom afgifna proposition; och har öfverståthållareämbetet för egen del

endast uttalat, att enligt ämbetets mening i förevarande hänseende

några ändrade förhållanden icke inträdt, sedan Eders Kungl. Maj:t till

Riksdagen aflät nådig proposition i ämnet.

På sätt jag vid föredragningen den 19 december 1902 inför Eders

Kungl. Maj:t af denna fråga yttrade, synes det mig innebära en oegentlighet,

att Stockholms stadsfullmäktige icke i likhet med stadsfullmäk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.

tige i rikets öfriga städer äga skälfva utse sin ordförande; och på skäl,

som jag då anförde, anser jag icke några nämnvärda olägenheter skola

följa af en förändring härutinnan, utan tvärtom vissa fördelar däraf

vara att förvänta. Då nu Stockholms representation för andra gången

och med väsentligen ökad majoritet gjort framställning om att i förevarande

hänseende blifva likställd med representationerna i öfriga städer,

anser jag denna framställning icke böra af Eders Kungl. Maj:t afvisas.

För ett förnyadt, förslag till Riksdagen hämtar jag ytterligare stöd

däraf, att vid frågans behandling under sistlidna riksdag Första Kammarens

beslut om afslag fattades med endast några få rösters majoritet

samt Andra Kammaren utan votering biföll förslaget.

Jag får alltså i underdånighet hemställa, att förslag till lag angående

ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm

den 23 maj 1862, af samma lydelse som det af Eders Kungl. Maj:t för

1903 års Riksdag framlagda förslaget, måtte till näst sammanträdande

Riksdag till antagande öfverlämnas.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemställt behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan

af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla med

förordnande, att proposition i ämnet af den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen

aflåtas.

Ex protocollo:

G. F. Edelstam.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.