Med förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot
1904-02-19 · 37 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 32 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1904:45, Med förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot
Dokumentets text
Kungl. Mnj.-ts Nåd. Proposition N:o 45.
1
N:o 45.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot;
gifven Stockholms slott den 19 februari 1904.
Under åberopande af bilägga utdrag af statsrådsprotokollet öfver
eivilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
antaga härvid fogade förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning
af lungsot.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Hjälmar Westring.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Höft. (N:o 45.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
Förslag
till
Lag
angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot.
Härigenom förordna» som följer:
1 §•
Har af lungsot (lungtuberkulos) angripen person aflidit, åligger läkare,
som vårdat den sjuke, att, så snart han erhållit kännedom om dödsfallet,
därom hos hälsovårdsnämnden göra skriftlig anmälan, som utom
sjukdomsbenämningen bör upptaga den sjukes namn och ålder äfvensom
bostad vid dödsfallet.
2 §•
Hälsovårdsnämnd har att, när anmälan som i 1 § sägs blifvit gjord,
eller nämnden eljest fått kännedom därom, att af lungsot angripen person
aflidit., ombesörja, att den bostad, som bebotts af den sjuke, jämte
gång- och sängkläder samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastas
erforderlig rening eller desinfektion.
3 §•
Inträffar fall, som i 1 § sägs, å ort, där hälsovårdsnämnd icke
finnes, har läkaren att göra den i samma § föreskrifna anmälan hos
kommunalnämnden och därvid tillika meddela skriftlig anvisning på
erforderliga åtgärder för rening eller desinfektion af bostad, som bebotts
af den sjuke, äfvensom af gång- och sängkläder samt andra
brukade persedlar; och vare nämnden pliktig att, såvidt möjligt är,
skyndsamt bringa dessa åtgärder till verkställighet.
Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
3
Skulle nämnden, utan att sådan anmälan skett, få kännedom därom,
alt af lungsot angripen person aflidit, bör nämnden, såvidt möjligt är,
söka träffa anordningar för erforderlig rening eller desinfektion.
4 §•
•
I denna lag omförmälda renings- och desinfektionsåtgärder skola
verkställas med ledning af de anvisningar, som af medicinalstyrelsen
utfärdas. Där så anses nödigt, äger hälsovårds- eller kommunalnämnd
låta, emot utgifvande af skälig ersättning, förstöra gång- och sängkläder
samt andra brukade persedlar, som varit utsatta för smitta.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
februari 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Pal ander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
Departementschefen statsrådet Westring anförde:
Vid 1898 års riksdag väcktes i Andra Kammaren motion, att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om bestämmelser
om förbud mot försäljning å auktion eller spridning på annat
sätt af kläder, möbler m. m. efter personer, som aflidit i lungsot, förrän
fullständig desinfektion därå blifvit verkställd.
Det tillfälliga utskott, till hvilket motionen hänvisades, yttrade,
bland annat, att utskottet hyste den förhoppning, att Kungl. Maj:t i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 45. b
eu snar framtid, efter att hafva låtit utreda, huru tuberkulosens utbredning
kraftigast skulle kunna motarbetas, för Riksdagen komma att
framlägga förslag i detta syfte, då äfven hvad motionären afsett skulle
kunna vinnas; och hemställde utskottet, att motionen för det dåvarande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Motionen föranledde icke heller någon åtgärd från Riksdagen.
Vid påföljande riksdag — 1899 —väcktes ånyo i Andra Kammaren
eu motion i samma syfte. Däri hemställdes, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Magt täcktes, efter medicinalstyrelsens
hörande, låta utarbeta ett förslag om bestämmelser vid försäljning
å auktion eller på annat sätt spridning af i lungsot afliden
persons tillhörigheter, så att det hälsovådliga därigenom undvekes och
smittämnen icke uppsåtligen spredes.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilket motionen
hänvisats, yttrade i sitt utlåtande, att utskottet önskat, att äfven andra
orsaker till tuberkulosens spridning blifvit af motionären beaktade, men
att utskottet trodde och hoppades att, om Kungl. Maj:t komme att taga
den af motionären omnämnda saken i öfvervägande, Kungl. Maj:t icke
skulle låta utredningen stanna därvid utan äfven låta utreda, på h vilka andra
sätt tuberkulosens utbredning bäst skulle kunna motarbetas. Utskottet
hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda hvad som skulle kunna göras för
att förhindra, att tuberkulos utbreddes efter i sådan sjukdom aflidna
personer därigenom, att deras nedsmittade tillhörigheter spredes bland
allmänheten, och att Kungl. Maj:t sedan täcktes till Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser i nämnda syfte.
Andra Kammaren biföll utskottets hemställan.
Första Kammarens första tillfälliga utskott, dit ärendet af Kammaren
hänvisades, erinrade, att uti förordningen angående åtgärder mot
införande och utbredning af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare
den 19 mars 1875 föreskrefves att, sedan person, som insjuknat
i vissa där uppräknade smittosamma sjukdomar, intagits å sjukvårdsinrättning
eller tillfrisknat, aflidit eller flyttat till annan lägenhet, hälsovårdsnämnd
skulle ombesörja, att hans bostad jämte gång- och sängkläder
samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastades rening
och desinfektion. Därest till hämmande af tuberkelsjukdomens spridning
åtgärder af liknande art kunde finnas nödiga och praktiskt lämpliga,
syntes föreskrifterna därom böra affattas i ungefärlig öfverensstämmelse
med hvad nämnda lagrum innehölle. Den ifrågavarande
skrifvelsen syntes åter icke vara till sin omfattning väl öfvervägd.
%
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
Intet afseende fästes vid sjukdomens spridande under den sjukes lifstid,
vid det fall att lian aflidit af annan anledning än tuberkel^ukdom, vid
den fara, som kunde vara förenad med begagnandet af den bostad, den
sjuke bebott, eller vid det äfventyr, som begagnandet af den sjukes
gång- eller sängkläder eller andra brukade persedlar kunde innebära
genom deras användande af arfvingar. Det kunde för öfrigt betviflas
att, därest en i lungsot afliden persons klädespersedlar försåldes till
eu enskild person, denna kunde anses såsom allmänhet och den ifrågasatta
föreskriften således äga tillämplighet. Utskottet yttrade vidare, att
det ämne, förevarande ärende afsåge, tillhörde den ekonomiska lagstiftningen,
som vore Konungen förbehållen. Utskottet hemställde, att Första
Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens beslut.
Första Kammaren biföll utskottets hemställan, hvadan, då sålunda
Kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, motionen icke föranledde någon
åtgärd från Riksdagens sida.
Uti skrifvelse till medicinalstyrelsen den 24 maj 1899 anmodade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet medicinalstyrelsen att
• till ecklesiastikdepartementet afgifva yttrande, huruvida och i hvad man
åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att förekomma, att tuberkulos
vunne spridning förmedelst i denna sjukdom afliden persons tillhörigheter.
Uti sin till svar härå den 11 augusti 1899 aflåtna skrifvelse yttrade
medicinalstyrelsen till en början, att det lifliga intresse för åtgärder
mot sjukdomen tuberkulos, hvilket på senaste tiden uppstått i hela den
civiliserade världen, hade, som bekant, sin grund uti upptäckten år
1880 af ifrågavarande sjukdoms orsak, tuberkelbacillen, samt uti de
omfattande studier, som därefter ägnats sjukdomens uppkomstsätt äfvensom
utvägarna att motarbeta densamma. I vårt land, yttrade medicinalstyrelsen
vidare, hade i främsta rummet läkarekåren ägnat den viktiga
frågan eu omfattande behandling, hvarom framför allt den diskussion
vittnade, som däröfver hållits i svenska läkaresällskapet under våren
1896 och sedan offentliggjorts i tryck. I anslutning till den förda
diskussionen hade läkaresällskapet beslutit att i tuberkulosfrågan göra,
bland andra, följande uttalanden:
»Offentliga åtgärder mot tuberkulos äro af behofvet påkallade och
böra hafva till ändamål:
lungsotssanatoriers upprättande för mindre bemedlade personer,
som ännu kunna hafva utsikt att förbättras;
beredande af vård på särskilda anstalter för lungsiktiga i mera
framskridna stadier af sjukdomen;
Kunyl. Maj .in Nåd. Proposition N:o 4C>. 7
oskadliggörande a( bröstsjukas upphostningar i offentliga inrättningar,
skolor, samlingslokaler, fabriker, järnvägsvagnar etc.;
desinfektion eller rengöring i lägenheter, som bebotts af lungsiktiga;
utgifvande al tjänliga skrifter till allmänhetens upplysning om
tuberkulosen och sättet för dess bekämpande; samt
bekämpande af tuberkulosen hos våra husdjur.»
Medicinalstyrelsen öfvergår härefter till eu'' redogörelse för de åtgärder,
som här i landet dittills vidtagits mot tuberkulos. I sådant
afseende _ erinrade medicinalstyrelsen om inrättandet af lungsotssanatorier,
vidare om kungörelsen angående åtgärder mot tuberkulos i
jufret hos nötkreatur den 15 oktober 1897, i hvilken författning föreskrefves,
att veterinär, som iakttagit tuberkulos i jufret hos nötkreatur,
genast skulle anmäla förhållandet hos Kung!.'' Maj:ts befallningshafvande,
som ägde förordna om värdering och nedslagning af sådant
kreatur mot ersättning till djurägaren; vidare om ett af landtbruksstyrelsen
framställdt, af medicinalstyrelsen i hufvudsak tillstyrkt förslag
rörande åtgärder mot tuberkulosens spridning bland husdjuren med
mjölk från mejerier.
Till hvad medicinalstyrelsen yttrat torde äfven kunna läggas de
sedan flera år pågående tuberkulinundersökningarna å ladugårdsbesättningar
i olika delar af landet.
Medicinalstyrelsen anför vidare, i afseende å lagstiftningen mot
tuberkulos, att det mål man ville vinna bäst gagnades genom iakttagande
af stor försiktighet och att på detta ömtåliga område en allmännare
öfvertygelse om påbudens nytta helst borde föregå lagstiftningen.
Genom nådigt bref den 28 maj 1897 hade Eders Kungl. Maj:t ställt
till svenska läkaresällskapets disposition ett belopp af 3,000 kronor att
användas till pris vid en täflan, som af läkaresällskapet skulle anordnas
för författande af folkskrifter om tuberkulos, med skyldighet för sällskapet
att till Eders Kungl. Maj:t öfverlämna den eller de täflingsskrifter,
som blifvit prisbelöna.
Af de inkomna 35 täflingsskrifterna hade tre prisbelöna, nämligen
regementsläkaren E. N. Nilssons »Lungtuberkulos», extra provinsialläkaren
R. A. von Posts »Hvad kunna vi göra mot tuberkulosen?»
och f. d. provinsialläkaren J. E. Bergvalls »Om tuberkulos». Enligt
Eders Kungl. Maj:ts förordnande den 6 oktober 1899 hade den första
af dessa skrifter under titeln »Om lungsot» blifvit tryckt i en upplaga
af 200,000 exemplar för att utdelas gratis. Den andra »Hvad kunna
vi göra mot tuberkulosen?» hade blifvit tryckt i en upplaga af 20,000
exemplar och funnes tillgänglig i bokhandeln till ett pris af 15 öre.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
Ett sammandrag häraf under benämning »upplysningar och råd till
förekommande af tuberkulos och lungsot» funnes intagen i 1901 års
almanacka.
Spridningen af dylika folkskrifter ansåge medicinalstyrelsen vara af
stor vikt för att därigenom bereda opinionen för framtida lagstiftningsåtgärder,
där sådana möjligen kunde visa sig erforderliga.
Redan nu ansåge dock medicinalstyrelsen något böra göras i
lagstiftningsväg; och medicinalstyrelsen framlade i sådant syfte ett
redan i slutet af år 1898 inom styrelsen utarbetadt förslag, afseende att
införa föreskrifter om anmälningsplikt för läkare samt om desinfektionsåtgärder
mot smittas spridande vid lungsotssjukas död eller flyttning
från en lägenhet.
Medicinalstyrelsens förslag går ut på tillägg till dels §§ 20,
21 och 24 i förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning
af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars
1875 (den s. k. epidemi stadgan) och dels § 59 mom. 2 af läkareinstruktionen
den 31 oktober 1890.
Samtliga dessa lagrum handla om vissa åtgärder, som skola vidtagas
vid inträffade fall af där särskildt angifna smittosamma sjukdomar.
De sjukdomar, som omförmälas i nämnda paragrafer af epidemistadgan,
äro kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, elakartad
halssjukdom (difteri) och rödsot (dysenteri). I § 59 inom. 2 af läkareinstruktionen
upptages, förutom nämnda sjukdomar, jämväl barnsängsfeber.
Genom nådiga kungörelsen den 28 januari 1898 lägges till dessa
sjukdomar, rörande hvilka särskilda åtgärder voro påbjudna, ännu en
sjukdom, nämligen spetälska.
Enligt § 20 mom. 1 epidemistadgan åligger det läkare att. om
hvarje under hans behandling kommande fall af förenämnda smittosamma
sjukdomar, däri dock icke är inbegripen barnsängsfeber, hos
hälsovårdsnämnden göra skriftlig anmälan, som utom sjukdomsbenämningen
bör upptaga den insjuknades namn och ålder samt innehålla
uppgift om hans bostad.
Medicinalstyrelsen föreslår nu ett nytt moment, mom. 4, till denna
§ af innehåll, att sådan anmälan äfven skulle göras i fråga om hvarje
af läkare vårdadt fall af lungsot (lungtuberkulos)., så snart den sjuke
aflidit, flyttat från en bostad till en annan eller intagits å sjukvårdsinrättning,
i hvilka senare händelser anmälningen skulle upptaga den
bostad, från hvilken flyttningen skett.
Uti § 21 mom. 2 och 5 af epidemistadgan föreskrifves att, sedan
sjuk i någon af de förut omnämnda smittosamma sjukdomarna blifvit
Kungl. Majds Nåd. Proposition N.o 45. 9
intagen på sjukvårdsinrättning eller, om lian åtnjuter enskild vård, tillfrisknat,
afiidit eller flyttat till annan lägenhet, det åligger hälsovårdsnämnden
ombesörja, att hans bostad jämte gång- och sängkläder
samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastas rening och
desinfektion, vidare att det åligger hälsovårdsnämnden att ägna noggrann
uppmärksamhet däråt, att rening och desinfektion verkställes
icke allenast å de sjukas till sjukvårdsinrättning medförda gång- och
sängkläder, innan dessa åter bortföras, utan äfven å de inrättningen
tillhöriga, brukade persedlar, som därifrån utlånas, försäljas eller eljest
utlämnas.
Dessa bestämmelser föreslår medicinalstyrelsen skola i tillämpliga
delar gälla jämväl »för de i § 20 mom. 4 omnämnda fall».
Till § 24 i epidemistadgan föreslår medicinalstyrelsen ett nytt
moment, mom. 3, af följande lydelse:
»Behandlar läkare på ort, där hälsovårdsnämnd icke finnes, fall af
lungsot, och aflider den sjuke eller flyttar han till annan lägenhet,
åligger det läkaren att därom underrätta kommunalnämndens ordförande
samt att meddela honom skriftlig anvisning på erforderliga reningsoller
desinfektionsåtgärder, Indika nämnden är pliktig att, så vidt möjligt,
skyndsamt bringa till verkställighet. »
_ Slutligen föreslås ett tillägg till § 59 mom. 2 i läkareinstruktionen.
Enligt detta lagrums nuvarande lydelse åligger det hvarje läkare att
vid hvarje under hans behandling kommande fall af kolera, smittkoppor,
tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, difteri, rödsot, spetälska eller barnsängsfeber
föreskrifva och, såvidt ske kan, anordna tjänliga åtgärder
mot smittans spridande, samt, där gällande författning sådant föreskrifver,
hos hälsovårdsnämnd gorå skriftlig anmälan om inträffadt sjukdomsfall
eller till ordförande i kommunalnämnd lämna skriftlig underrättelse
om förhållandet jämte anvisning om de åtgärder, hvilka borde
iakttagas till förekommande af sjukdomens utbredning.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle dessa bestämmelser gälla
äfven i fråga om lungsot (lungtuberkulos).
Medicinalstyrelsen anför härefter:
Första villkoret för att åtgärder mot smitta skulle kunna vidtagas
vore, att källan till smittan blefve känd. Genom de föreslagna stadgandena
skulle också hälsovårds- och kommunalnämnderna på det tillförlitligaste
sätt, som torde kunna åstadkommas, erhålla kännedom om
åtminstone sådana tuberkulossmittohärdar, mot hvilka något syntes kunna
genom lagstiftning åstadkommas. Vidare skulle nämnderna åläggas
samma skyldighet att uti nu åsyftade fall vidtaga nödiga renings- och
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Höft. 2
10
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4f>.
desinfektionsåtgärder, som redan åläge dom i fråga om de andra af
medicinalstyrelsen uppräknade smittosamma sjukdomarna.
Det i Riksdagen afhandlade förslaget afsåge allenast åtgärder för
att förhindra, att tuberkulos utbreddes efter i sådan sjukdom aflidna personer
därigenom, att deras nedsmittade tillhörigheter spredes bland allmänheten.
Det torde vara tydligt, att hvad som sålunda afsåges skulle
vinnas genom ett noggrannt tillämpande af bestämmelserna i styrelsens
nu berörda förslag. Men detta gånge något längre, i det att samma
åtgärder skulle tillämpas i afseende på bostäder, där lungsotssjuka aflida
eller från hvilka sådana sjuka flyttat. Till motivering af behofvet
af sådan utsträckning af de ifrågasatta åtgärderna ville styrelsen anföra
följande. En af de farligaste spridarne af tuberkulossmitta vore
de lungsiktigas upphostningar. Så länge det upphostade sekretet bibehölle
sin ursprungliga fuktighet, vore det relativt ofarligt, men, lämnadt
att intorka, blandades det lätt med rumsdammet och spredes såsom
detta. I lungsiktigas bostäder kunde på detta sätt en stor mängd
smittämne magasineras i springor och ojämnheter på golf och väggar,
i möbler och sängkläder o. s. v., och där kunde det förblifva virulent
under ganska lång tid, hvarunder friska personer, som komme i nära
beröring med de smittobärande föremålen, utsattes för faran att inandas
tuberkelbaciller och att därigenom ådraga sig tuberkulos. Under
sådana förhållanden borde det uppenbarligen vara eu angelägenhet af
vikt att söka i möjligaste mån oskadliggöra smittan äfven uti bostäderna.
Lungsot vore emellertid en kronisk sjukdom, som ofta varade under
många år. För att fullt vinna det angifna målet borde därför en lungsiktigs
bostad helst tid efter annan renas och undergå desinfektion.
Men sådant stötte i praktiken på så stora svårigheter, att man enligt
styrelsens åsikt måste nöja sig med att i allmän författning påbjuda
desinfektion vid vissa viktigam tillfällen, då förnyadt nedsmittande
af lägenheten icke vidare vore att befara, således vid de sjukas död
eller flyttning.
Angående bostadsdesinfektion såsom åtgärd mot lungtuberkulos
1 illäte sig styrelsen för öfrigt att anföra och åberopa hvad generaldirektören
K. Linroth därom yttrade under frågans behandling i svenska
läkaresällskapet under diskussionen öfver tuberkulosfrågan år 1896:
»Anspråken på myndigheterna härutinnan vid fall af tuberkulos
börja blifva allt större och hafva naturligtvis samma grund som vid
öfriga infektionssjukdomar. En myndighet bör bättre än den enskilde
kunna träffa de nödiga anordningarna och bör äfven anses hafva större
intresse i att förhindra spridningen till andra af smittan. Om ansprå
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45
11
ken äro berättigade, beror ju helt och hållet på, om något medelst
desinfektionen står att vinna, och om det finnes möjlighet att tillmötesgå
fordringarna. Att af desinfektion vänta sig allt för mycket är utan
tvifvel ett fel. Verksammaste medlet mot de akuta smittande sjukdomarnas
utbredning är utan gensägelse att i god tid bortföra smittokällorna
d. v. s. de sjuke till ett modernt isoleringssjukhus. Sker så,
torde föga vara att befara af i bostaden deponeradt smittämne. Dettas
uppsökande vid bostadsdesinfektion är äfven af lätt insedda skäl ett
ytterst vanskligt företag, på hvars ofelbarhet den minst förlitar sig,
som praktiskt handlagt dylika arbeten. Från detta omdöme undantager
jag naturligtvis den del af desinfektionen, som försiggår i eu
tidsenlig desinfektionsugn, ty genom behandlingen däri dödas otvifvelaktigt
vid säng- eller gångkläder och andra effekter häftande smittämnen.
Emellertid har bostadsdesinfektion sedan gamla tider varit
bruklig vid epidemier^ och de nutida åtgärdernas företräde framför de
äldre är påtagligt. Öfverallt förorda också fackmännen än i dag åtgärden,
och regulativ uppgöras och justeras oupphörligen för att på
bostadsdesinfektionstekniken tillämpa vetenskapens framsteg. Nekas kan
ju icke heller, att sålunda vinnes åtminstone eu relativ trygghet, då
det är bekant, att virulenta smittämnen efter flera infektionssjukdomar,
såsom smittkoppor och skarlakansfeber, till en tid kunna dröja i af
sjuke begagnade bostäder. Tala sålunda goda skäl för att myndigheterna
böra fortfara att befordra bostadsdesinfektion efter de akuta
infektionssjukdomarna, så är det icke mindre förhållandet i fråga om
lungtuberkulos. Såsom redan angifvits, låter det sig icke för närvarande
göra, att till något nämnvärdt antal inlägga de lungsiktiga på isoleringssjukhus.
Infektionsämnet får således god tid på sig att samlas i bostaden,
och man vet med visshet af Cornets undersökningar, att så
också är fallet. Vidare vet man, att detta smittämne är sporhaltigt,
således relativt långlifvadt. Och hvarje läkare kan betyga, att de sjukes
upphostning, där renligheten vårdslösas, lämnas att intorka på golf och
väggar, sängställ, mattor och kläder. En omsorgsfull rengöring, resp.
desinfektion af bostaden bör alltså kunna bortskaffa mycket, om ej allt,
af sjukdomsämnet, och behandlingen i desinfektionsugn af kläder, mattor
o. d. måste betecknas såsom rationell. Och hvarför skulle vi icke mot
mänsklighetens svåraste plågoris pröfva ett skyddsmedel, som anses böra
tagas i anspråk gent emot andra, mindre mördande sjukdomar, Indika
liksom lungsoten äro af infektiös natur? En ringa vinst i striden mot
tuberkulosen skulle för öfrigt för det allmänna vara af vida större betydelse
än äfven de mest lysande framgångar gent emot flera andra
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 45.
sjukdomar. Hittills finnes i vår epidemistadga intet åliggande för hälsovårdsnämnderna
att taga befattning med desinfektion efter lungsot, och
deras resurser äro icke heller beräknade därpå. Så stora anstalter
och så mycken ekonomisk uppoffring göras emellertid för långt mindre
farliga sjukdomar, att det vore underligt, om eu utsträckning af vår
nuvarande värnplikt mot infektionssjukdomarna till tuberkulosen skulle
möta något allvarligt hinder.
Härvid synes dock en auss begränsning vara af nöden. Mången
anser, att rengöring af en ftisikers bostad tid efter annan bör ske,
medan han ännu ligger sjuk. Sådant synes mig falla helt och hållet
inom den privata hälsoAhrdens område. Annorlunda är det, sedan en
smittokälla sinat ut, d. v. s. vid dödsfall och då en lungsiktig flyttat
från en bostad. I dessa fall finner jag det på sin plats, att hälsovårdsmyndigheterna
taga ledningen af rengöringsåtgärderna om hand.»
Mot författningsförslaget i den omfattning medicinalstyrelsen gifvit
detsamma kunde, yttrar mediciualsyrelsen vidare, naturligtvis göras samma
anmärkning, som gjorts mot det af Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskott formulerade önskemål, eller att det skulle leda till ett stadgande
allenast på papperet, men utan praktiskt värde, allra helst som tuberkulos
vore en så allmän sjukdom, att blott en försvinnande liten del af det smittämne,
som inom riket oupphörligen producerades, skulle kunna nås af de
föreslagna åtgärderna. Medicinalstyrelsen förutsåge också, att lång tid
skulle komma att. åtgå, innan stadgandets tillämpning finge den afsedda
utsträckningen. Men så hade det äfven varit förhållandet med motsvarande
åtgärder mot de förut anförda akuta infektionssjukdomarna, hvilka
sedan år 1875 varit underkastade epidemistadgans bestämmelser. Småningom
hade dock dessa bestämmelser vunnit förtroende både hos läkarne
och hos allmänheten och tillämpades numera på ett ganska tillfredsställande
sätt. Så skulle det också efter all sannolikhet gå med den nu ifrågasatta
utsträckningen däraf. Måhända skulle äfven den omständigheten,
att samma slags åtgärder, som nu vore föreslagna mot lungsot, redan
länge varit i bruk vid andra sjukdomar, göra, att allmänheten och
läkarne nu lättare skulle foga sig uti deras tillämpning på en sjukdom,
mot hvilken de icke förut varit i bruk. För öfrigt måste det ihågkommas
att, såsom redan antydts, äfven en ringa vinst i fråga om en
så allmän sjukdom som tuberkulos borde antagas medföra större nytta
än ett, relativt större resultat beträffande en mindre allmän sjukdom.
Öfverståthållareämbetet har på anmodan med eget utlåtande öfverlämnat
yttranden i ämnet af Stockholms hälsovårdsnämnd och af förste
stadsläkaren i Stockholm.
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
13
Den sistnämnde yttrar:
Redan vid den diskussion, som öfver tuberkulosfrågan år LHD6 afhölja
i svenska läkaresällskapet, ställde sig förste stadsläkaren mycket
tveksam beträffande lämpligheten af några af de åtgärder, som där
föreslogos och påyrkades såsom särskilt ägnade att förekomma lungsotens
spridning, nämligen obligatorisk desinfektion af dylika sjukas
bostäder och kläder, innan de finge tagas i användning af andra personer,
samt åläggande för den behandlande läkaren att vid lungsotssjukas
död eller ombyte af bostad därom göra anmälan till hälsovårds- och
kommunalnämnderna för desinfektions utförande. Och de iakttagelser
och rön, som sedan dess blifvit gjorda beträffande de vägar, på hvilka
smittosamma sjukdomar i allmänhet och särskildt äfven lungsot spredes
bland människor, vore enligt förste stadsläkarens förmenande af den
art, att hans tveksamhet rörande dessa åtgärders ändamålsenlighet och
berättigande ytterligare ökats.
Åsikten om nyttan och behöfligheten af desinfektionsåtgärder efter
fall af smittosamma sjukdomar utginge närmast från det faktiska förhållandet,
att smittämnet vore till finnandes i vissa afsöndringar från de
sjuka. Då dessa afsöndringar, förutom att de vid en del smittosamma
sjukdomar direkt upphämtades i näsdukar, handdukar eller dylikt, lätt
no g (särskildt om icke vederbörlig omsorg och försiktighet därutinnan
städse iakttoges) kunde komma i beröring med och sålunda aflagra smittämnen
på nästan allt, som den sjuke användt eller som funnes i hans
närhet (linne-, gång- och sängkläder, kärl och husgeråd af alla slag,
golf och väggar i sjukrummet), antoge man vidare, förnämligast stödd
på laboratorieförsölc, som utvisade, att eu del smittämnen under vissa
förhållanden kunde hålla sig vid lif äfven rätt länge, efter det de lämnat
människokroppen, att friska personer kunde ådraga sig dessa sjukdomar
genom att på ett eller annat sätt inom sig upptaga dessa utom människokroppen
aflagrade smittämnen, antingen genom direkt beröring
med desamma eller på mera indirekt väg, efter det att afsöndringarna
genom intorkning och söndersmulning öfvergått till i luften kringsväfvande
damm eller inkommit i brunnar eller vattendrag.
Grundvalen för denna uppfattning utgjorde helt visst den iakttagelsen,
att i ett hus eller en lägenhet, där en person insjuknat (eller
vårdats i smittosam sjukdom), ofta nog nya sjukdomsfall inträffade, stundom
till och med äfven sedan rätt lång tid förflutit efter den först insjuknades
tillfrisknande. Särskildt hade sjukdomarna difteri och skarlakansfeber
ansetts länge häfta vid lokaler och lägenheter, där de en
gång inkommit. Då i dylika fall de först insjuknade länge varit full
-
14
Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 45.
komligt fria från alla sjukdomssymtom, och följaktligen enligt förut
gällande åskådningssätt icke kunnat anses vållande till denna nya smitta,
hade man för att kunna förklara dessa plötsligt uppdykande sekundära
sjukdomsfall nödgats antaga, att något smittämne efter de först insjuknade
funnits aflagradt i lägenheten, å föremål eller i kläder, och där
fortlefvat för att under för dess utveckling gynnsamma förhållanden
gifva anledning till uppkomsten af nya sjukdomsfall.
Såsom en följd däraf hade man också sedan långliga tider tillbaka
sökt att tillintetgöra denna, efter allt att döma, i bostäder kvarblifna
smitta genom användande af så kallade desinfektionsmedel, ett förfarande,
som i synnerhet tagit fart och vunnit förtroende, sedan med tillhjälp
af bakteriologien vunnits möjlighet att förvissa sig om olika till
desinfektion rekommenderade medels större eller mindre förmåga att
tillintetgöra dessa smittämnen.
Hade nu erfarenheten allt fortfarande bekräftat riktigheten af denna
uppfattning, och hade genom den allt mera i bruk komna bostadsdesinfektionen
vunnits, hvad man därmed åsyftat och hoppats?
Förste stadsläkaren trodde knappast, att man hade rätt att obetingadt
jakande besvara denna fråga. Till stöd för denna sin meningville
han framlägga några erfarenhetsrön och synpunkter därutinnan.
Såsom särskild! farliga smittobärare hade städse framhållits den
sjukes gång- och sängkläder, naturligt nog då ju dessa särdeles lätt
vore utsatta för att blifva nedsölade af den sjukes afsöndringar. Om
emellertid denna supponerade fara verkligen vore så stor, som nu allmänt
antoges, borde väl talrika fall vara kända, då smitta otvetydigt
spridts på denna väg. Så vore emellertid långt ifrån förhållandet. Om
man undantoge de fall, då tvätterskor ådragit sig tyfoidfeber vid tvätt
af linne, som nedsölats med uttömningar från dylika sjuka — en väg
för indirekt smitta, hvars existens ej borde väcka förvåning, då ju vid
denna sjukdom dessa persedlar ofta kunde blifva i hög grad bemängda
med smittämnen — och vidare ej alldeles ville bestrida alla uppgifterna
om, att smittkoppor spridts genom kläder, ehuru förste stadsläkaren
betviflade, att en hel del af dessa uppgifter skulle stå sig inför modern
kritik, trodde han icke, att man därutöfver ägde några verkligt bevisande
iakttagelser.
Det vore verkligen egendomligt, att denna dogm om smittas spridande
genom gång- och sängkläder t. ex. vid difteri och skarlakansfeber,
äfvensom vid lungsot, hvilken vore så allmänt erkänd och antagen,
att det vore ett djärft tilltag att våga tvifla därpå, och som lades till
grund för så många kostsamma åtgärder, stödde sig blott på antagan
-
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 45. 15
den och sannolikheter. Om gång- och sängkläder, husgeråd och lägenheter
verkligen ofta vore smittobärare, borde väl t. ex. personalen vid
Stockholms hälsopolis, hvilken dag efter dag och år efter år handskades
med dessa persedlar i den ena »smittade» lägenheten efter den andra
och visst icke alltid iakttoge anvisade försiktighetsmått, hafva åtminstone
vid något tillfälle fallit offer för denna smitta. Och om man
däremot skulle kunna invända, att de flesta desinfektioner därstädes
ägde rum vid fall af skarlakansfeber och difteri, hvilka sjukdomar ju
mera sällan angrepe fullvuxna personer, borde väl denna personals familjer
hafva varit särskildt utsatta för dessa sjukdomar. Så vore emellertid
visst icke förhållandet. Under loppet af flera år hade endast
ett par dylika sjukdomsfall förekommit, och de insjuknade hade i dessa
fall med största sannolikhet ådragit sig smittan i skolorna.
Lika litet hade den vid Stockholms stads desinfektionsanstalt tjänstgörande
desinfektören under de sex år, han där varit anställd, ådragit
sig eller sina två små barn någon smitta, trots att år funnits, då han
haft att mottaga och behandla mer än 30,000 klädespersedlar från smittade
hem, och trots att han visst icke ofta begagnade sig af det tillfälle,
som vore honom beredt, att genom badning befria sig från tilläfventyrs
ådragen smitta.
För värdet af bostadsdesinfektion talade just icke heller ett par
andra erfarenheter från Stockholm. Så hade det aldrig desinfekterats
så konsekvent efter hvarje fall af difteri som särskildt under åren 189G
och 1897, och dock hade icke därigenom kunnat förekommas, att denna
sjukdom i slutet af sistnämnda år hastigt började på ett oroväckande
sätt tilltaga och sedermera år efter år tillväxt, så att den i slutet af
år 1899 i afseende på stor utbredning stode utan motstycke i Stockholms
kända annaler. Och den äfven här städse gängse skarlakansfeberepidemien
hade ofta under hela år varit af mycket ringa omfattning,
trots att desinfektion af bostäder och äfven af kläder vid fall af
denna sjukdom varit inskränkt till ytterst få fall.
När man vidare läste de talrika berättelserna om, huruledes ofta
epidemier af både det ena och det andra slaget blifvit kväfda i sin
linda genom desinfektion med sådana medel som t. ex. svafvelrökning,
om hvilken man numera med bestämdhet visste, att den vore så godt
som utan all effekt i detta afseende, kunde man svårligen värja sig för
den tanken, att smittämnet näppeligen varit att söka på de platser man
antagit, och mot hvilka man riktat sina åtgärder d. v. s. kläder och
boningsrum.
De allra senaste åren hade äfven att uppvisa ytterst viktiga rön
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
särskild! om difterismittämnets biologiska förhållanden, Indika vore i
hög grad ägnade att rubba antagandet, att sekundära difterifall vore
att tillskrifva i lägenheter, å husgeråd eller kläder deponeradt smittämne.
Förste stadsläkaren syftade därmed på den öfverraskande upptäckten,
att i motsats mot hvad förut allmänt antagits eu individs
smittosamhet visst icke vore bunden vid befintligheten af sjukdomssymtom.
Det vore nämligen på ett fullt öfvertygande sätt i en del
fall ådagalagdt, att en person, trots att han vore fullt återställd efter
sin difterisjukdom, visst icke samtidigt vore fri från smitta, samt att
denna egenskap kunde hos honom fortfara veckor, ja till och med
månader, efter det han till fullo tillfrisknat.
I denna upptäckt läge ju en enkel och naturlig förklaring till de
sekundära sjukdomsfall, som man utan kännedom om detta fenomen
icke kunnat annat än tillskrifva boningsrum, husgeråd och kläder, men
samtidigt vore också denna upptäckt ägnad att allvarligt rubba åsikten
om bostadsdesinfektionens nytta och nödvändighet. Förste stadsläkaren
hade varit i tillfälle att observera icke så få sjukdomsfall af difteri, då
trots upprepade desinfektioner nya fall med rätt långa mellantider inträffat
inom samma familj. Gifvetvis skulle dessa fall förr hafva tillskrifvits
infekterade kläder eller lokaler. Nu hade det emellertid lätt
kunnat påvisas, att lifskraftigt smittämne persisterat hos de tillfrisknade,
och efter det att dessa personer isolerats, till dess de varit fria från
smittämnet, hade inga vidare fall inträffat hvarken i samma familj eller
ens i samma hus, oaktadt någon vidare desinfektion icke ägt rum.
Äfvenså vore den upptäckten, att eu hel del lindriga sjukdomsfall,
livilka förr betraktats såsom icke varande af difteritisk natur, otvifvelaktigt
vore att dit hänföra, ägnad att förklara en hel del infektioner,
livilka förr tillskrifvits kläder och föremål.
Något tillförlitligt reagens på, när en person vore fri från smitta,
funnes beklagligtvis ännu icke. Att en del af de personer, som efter
aflupen difterisjukdom vid bakteriologisk undersökning företedde baciller
i näsa eller svalg eller å andra ställen, kunde meddela smitta åt andra,
visste man alldeles bestämdt, men i Indika fall så vore förhållandet, om
alla dylika bacillförande personer vore farliga i detta afseende, och om
de vore det fullt ut lika länge som baciller kunde påvisas hos dem,
vore ännu en oafgjord fråga, likasom ock huru de talrika fall därutinnan
förhölle sig, hvilka, utan att hafva företett några som helst sjukdomssymtom,
dock vid bakteriologisk undersökning befunnes å en del slemhinnor
hysa fullt virulenta difteribaciller. Icke ens vid upprepade undersökningar
befunnen frånvaro af difteribaciller erbjöde därutinnan någon
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 45.
garanti, ty ej alltför sällan hade efter någon tid upprepad undersökning
åter ådagalagt bacillers närvaro.
Äfven skarlakansfeber!! crbjöde exempel på osäkerheten därutinnan.
Så vore det ej så synnerligen längesedan, som det allmänt antagits, att
en skarlakansfeberpatient vore fri från smitta och ofarlig för sin omgifning
efter 4 veckors förlopp. No fordrade man därför allmänt 6
veckor; och de till hälsovårdsnämnden inkommande rapporterna utvisade
ej så sällan, att 7 och 8 veckor, ja till och med än längre tid, efter
det att ett barn i en familj insjuknat i skarlakansfeber, ett nytt fall af
denna sjukdom inträffat i samma familj. Helt visst skulle dylika fall
gärna åberopas såsom bevis för i bostaden kvarblifven smitta efter den
först insjuknade, men i regel befunnes det, att denne några dagar förut
hemkommit från epidemisjukhuset, visserligen fullt återställd, men tydligen
ännu icke fri från smitta.
Och huru ofta blefve icke äfven denna sjukdom förbisedd på grund
af att dess fullt karakteristiska symtom saknades eller vore otydliga.
Helt visst läte sig många sjukdomsfall, där det icke vore möjligt att
finna källan till smitta, och där man varit benägen att tillgripa den
vanliga förklaringen, kläder, böcker eller dylikt, på ett mycket enklare
och naturligare sätt förklaras genom beröring med personer, som ofta
ej ens själfva vetat om att de haft symtom af sjukdomen.
Iakttagelser huruledes smitta otvifvelaktigt blifvit spridd genom
personer, som företett så obetydliga symtom, att de ej ens själfva
vetat om sin sjukdom, hade helt nyligen blifvit gjorda beträffande
smittkoppor, nämligen vid en epidemi i Kristiania,
Med ett ord, beträffande de akuta infektionssjukdomarna tenderade
sålunda all modern erfarenhet därhän, att i allt talrikare fall källan till
smittas spridande vore att söka hos den lefvande individen själf; att det
vore denna, som bure och närde samt till andra individer direkt och utan
mellanlänkar öfverförde smittämnet i fullt lifskraftigt tillstånd. Men i
samma mån kunskapen om möjligheter till dylikt direkt öfverförande
af smitta vidgades, i samma mån minskades behofvet att till förklaring
af sjukdomsfall nödgas tillgripa längre eller kortare indirekta vägar för
smitta, såsom genom kläder, föremål, böcker, boningsrum eller dylikt,
och som en följd däraf blefve allt mer och mer en utsträckt isolering
af sjuka och konvalescenter den viktigaste åtgärden till förekommande
af smittosamma sjukdomars spridande, men däremot behofvet af bostadsdesinfektion
allt mera och mera tvifvelaktigt.
Här hade vidlyftigt ordats om förhållandena vid de akuta infektionssjukdomarna,
trots att denna fråga på sätt och vis kunde sägas
Dill. till Iliksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Höft. 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kurir/!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45
1 ä
ligga utom det förevarande ämnet, men förste stadsläkaren både ansett
sig nödsakad därtill, alldenstund hans uppfattning därom vore af stor
betydelse för hans ställning till frågan om obligatorisk desinfektion
af bostäder vid fall af tuberkulos.
Beträffande denna sjukdom måste först och främst erkännas, att
det vore till fullo ådagalägdt, att dess smittämne vore mycket resistent,
samt att detsamma på ett otvetydigt sätt blifvit påvisadt vara till finnandes
i dammet i lägenheter, som bebotts af lungsiktiga. Då sjukdomen
vidare i regel förlöpte mycket långsamt, hunne ju också dessa
sjuka att producera stora mängder af smittämne, hvarjämte de odisputabelt
ofta nog aflevererade dem på golfven i sina bostäder. Där intorkade
nu så småningom detta smittoförande slem, söndersmulades till
stoft, upphvirflades i form af damm i rumsluften och kunde därigenom
komma att inandas af i lägenheten boende personer, hvarigenom dessa
antoges löpa fara att ådraga sig lungtuberkulos.
Öfver hela den civiliserade världen ansåge man nu, att denna indirekta
väg genom inandning af torkade upphostningar vore den förnämsta
källan till lungsotssmittans spridning. I hvad man förtärandet
af kött eller mjölk från tuberkelsjuka kreatur kunde anses vållande till
lungtuberkulos hos menniskor, vore nämligen ännu en öppen fråga. Ett
kraftigt stöd för riktigheten af denna åsikt hade man ansett sig äga i
det förhållandet, att dylikt damm från lungsiktigas bostäder, insprutadt
i bukhålan på marsvin, vållat tuberkulos hos dessa, äfvensom att marsvin,
som förvarats i luft, på konstgjord väg bemängd med torkade
och pulvriserade upphostningar från lungsiktiga, likaledes smittats med
tuberkulos. I öfverensstämmelse med denna åsikt hade man också ansett,
att den lungsildige själf icke medförde någon fara för smitta, icke
ens för sina rumskamrater, blott han alltid tillvaratoge sina upphostningar,
så alt desamma icke finge tillfälle att intorka och därefter kringspridas
i luften. Expirationsluften vore nämligen, hade det påståtts,
fullt ofarlig i detta hänseende.
Helt nyligen hade emellertid viktiga rön på detta område blifvit
gjorda, hvilka vore i hög grad ägnade att väcka tvifvel, huruvida det
dittills gängse åskådningssättet beträffande vägarna för lungsot ssmittas
spridning verkligen vore så axiomatisk^ som allmänt antoges. Dels hade
härutinnan framhållits den utomordentliga segheten hos de intorkade
upphostningarna, något som tydligt gåfve sig tillkänna, då man på mekanisk
väg sökte pulvrisera dem, och på grund däraf hade det dragits i
tvifvelsmål, huruvida dessa upphostningar under naturliga förhållanden
verkligen pulvriserades tillräckligt fint och på tillräckligt kort tid för att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 45.
in
med bibehållen lifskraft öfvergå i rumsluften. Dels både äfven påpekats,
att vid de experiment, i hvilka tuberkulos öfverförts till djur, som förvarats
i luft, i hvilken på mekanisk väg pulvriserade uppliostningar
upphvirflats, man därför betjänat sig af luftströmmar i styrka betydligt
öfverstigande dem, som under vanliga förhållanden förekomme i
våra boningsrum. Och trots detta, oaktadt djuren i dessa försök hållits
i luft, tätt bemängd med dylikt pulver, vore de fall, då det verkligen
lyckats att bibringa djuren tuberkulos, långt ifrån talrika.
Slutligen hade det ock ådagalagts, att axiomet om den sjukes ofarlighet
för omgifningen, blott hans uppliostningar ej finge intorka, icke
vore så alldeles hållbart. Det hade visats, att vid hosta, nysning och
i vissa fall äfven vid talande människan sprede omkring sig ett moln
af fina vätskedroppar, som längre eller kortare tid hölle sig sväfvande
i luften, äfvensom att dylika från lungsiktiga härrörande droppar ofta
nog inneliölle lifskraftigt smittämne. Försöksdjur, som exponerats för
dessa droppar, hade ock förvärfvat tuberkulos. I motsats mot försöken
att bibringa djur tuberkulos genom inandning af torkade upphostningar
hade det äfven visat sig, att liknande försök med pulvriserade, fuktiga
sputa nästan aldrig sloge fel, ett förhållande, som kraftigt styrkte faran
för infektion direkt från de sjuka utan förmedling af deras torkade
upphostningar.
Alltså förfogade man nu äfven beträffande lungtuberkulos likasom
vid difteri, skarlakansfeber m. fl. akuta infektionssjukdomar öfver nya
möjligheter att genom smitta direkt från person till person, mot hvilken
bostadsdesinfektion icke uträttade något som helst, kunna förklara
eu hel del sjukdomsfall, för hvilkas uppkomst man förut endast haft att
tillgripa den indirekta vägen genom boningsrum och föremål och följaktligen
haft rätt att hoppas något af bostadsdesinfektion.
Huruvida nu denna nyligen påvisade direkta smitta vid lungsot
vore den enda eller hufvudsakliga, och den indirekta genom dammet
däremot spelade en mer eller mindre underordnad roll eller tvärtom,
tjänade för närvarande alls intet till att diskutera. Därtill vore dessa
frågor ännu allt för litet utredda. Men då det gällde att lagstifta på
detta område, utgjorde, för förste stadsläkaren åtminstone, den omständigheten,
att det kunde vara tvifvel underkastadt, huruvida verkligen
lungsot ssmitta i större utsträckning, eller kanske till och med alls,
spredes på sådana vägar, att det kunde vara tänkbart att kunna påverka
densamma genom bostadsdesinfektion, tillräckligt skäl att med
obetingadt nej besvara frågan, huruvida det nu vore lämpligt att lagligen
anbefalla denna åtgärd äfven vid lungsot. Och förste stadsläkaren
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
styrktes ytterligare i denna uppfattning därutaf, att erfarenheten från
åtminstone vissa akuta infektionssjukdomar, vid livilka bostadsdesinfektion
nu vore påbjuden, för närvarande vore sådan, att inskränkningar
i denna åtgärd snart på allvar kunde ifrågasättas.
Man borde dock besinna, att det bär icke gällde enstaka sjukdomsfall
eller tidtals uppträdande epidemier, utan en sjukdom af i regel
flera års duration, som redan vore så spridd, att många tusenden af
Sveriges befolkning skulle träffas af den föreslagna åtgärden. Då så
vore förhållandet, borde man också, enligt förste stadsläkarens förmenande,
vara fullt säker på, att man genom en dylik i flera afseenden
betungande pålaga verkligen också ernådde hvad man därmed åsyftade.
Äfven medicinalstyrelsen tycktes hysa en viss tveken i detta afseende,
såsom ju framginge af dess uttalande, att smittämnets »uppsökande
vid bostadsdesinfektion är äfven af lätt insedda skäl ett ytterst vanskligt
företag, på hvars ofelbarhet den minst förlitar sig, som praktiskt
handlagt dylika arbeten». Att fackmännen än i dag förordade åtgärden,
och att regulativ oupphörligen uppgjordes och justerades, vore ju mycket
sannt. I synnerhet vore detta fallet i Tyskland. Men månne icke
detta till en ganska stor del hade sin grund däruti, att dessa anbefallda
regulativ i allmänhet icke i praktiken handhades af fackmän,
utan öfverlämnades till allmänna polisen?
Om man verkligen ägde goda, lätt utförda och på samma gång fullt
pålitliga metoder för desinfektion af bostäder och kläder, skulle åtgärden
redan vara mindre betänklig, men så vore tyvärr visst icke förhållandet.
Så vida man icke ville utföra en desinfektion blott för syns
skull, nödgades man använda medel, som vore allt annat än skonsamma.
Helt visst hade den svenska allmänheten fullt skäl att instämma i det
ordstäf, hvarmed den tyska folkopinionen karakteriserat bostadsdesinfektionen:
»Zweimal desinficirt werden, ist so gut wie einmal abbrennen».
Om nu detta damm i bostäderna verkligen vore så farligt för tuberkidossmitta,
och denna supponerade fara till allra största delen kunde
förekommas genom eu så enkel och lätt utförbar åtgärd som att på
ett ändamålsenligt sätt uppsamla och förstöra de sjukas upphostningar,
skulle man då behöfva tillgripa en både i afseende på effektivitet så
tvifvelaktig och tillika så betungande åtgärd, som bostadsdesinfektionen
onekligen vore? Och detta samtidigt med att en så fullt ändamålsenlig
åtgärd vidtagits, som att genom folkskrifter söka upplysa allmänheten
och hos densamma inskärpa vikten af att uppsamla och förstöra de
sjukas upphostningar, något som ju vore af stor betydelse till och med
blott och bart från renlighetssynpunkt.
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o do.
Och detta damm kunde ju äfven genom tvättning och skurning, till
allra största delen åtminstone, på ett enkelt sätt af hvem som helst
aflägsna^ ur bostäderna likasom äfven från klädespersedlar genom
piskning och borstning. Man hade beträffande kläder däremot invändig
att på dessa intorkade upphostningar i regel sutte så fast, att de ej
genom borstning eller dylikt läte sig aflägsnas. Men om så vore, kunde
det då verkligen vara någon stor fara för, att dessa intorkade upphostningar
skulle kunna sprida sig i luften och inhaleras?
Man skulle måhända däremot invända, att detta nog kunde låta bra,
men att vårdslösa människor icke läte sig rättas af några som helst
upplysningar, utan trots allt hänsynslöst strödde omkring sig sina bacillhal
tiga upphostningar och försummade all renlighet, och att man gent
emot dessa stode hjälplös utan de föreslagna tilläggen till den nu gällande
epidemistadgan. Enligt förste stadsläkarens förmenande erbjöde
dock §§ 13 och 29 i gällande hälsovårdsstadga för riket fullgoda
garantier för att, om en lägenhet på grund af smittofara verkligen
pröfvades vådlig att bebo, erforderliga åtgärder kunde af vederbörande
myndigheter mot densamma vidtagas.
Förste stadsläkaren ville äfven framhålla, huruledes det föreliggande
förslaget icke medgåfve att stanna vid förenämnda enkla rengöringsåtgärder,
alldenstund detsamma uttryckligen påbjöde rening och desinfektion,
hvilka bestämmelser icke, enligt förste stadsläkarens förmenande
och bestämdt icke heller i allmänhetens ögon, kunde anses
uppfyllda genom blott och bart tvättning, piskning eller dylikt. Läkaresällskapet
hade i sitt uttalande (sid. 200 mom. 11 punkt d) icke gått
fullt så långt. Där hette det nämligen i denna fråga: »rengöring eller
desinfektion».
Sedan desinfektionsläran blifvit en vetenskap, hade från läkarnes
sida, i öfverensstämmelse med gällande åskådning, för allmänheten allt
mer och mer betonats, att bostadsdesinfektion vore en så utomordentlig
viktig åtgärd till förekommande af smitta, att allmänheten, som naturligtvis
kände sig tilltalad af konklusionen, att ett medel, som bevisligen
vid beröring med smittämnen på kort tid dödade desamma, också
borde användas därför, men som icke kunde bedöma, huruvida premissen
vore riktig, att smittämnet i för människan farlig form verkligen
funnes, där desinfektionsmedlet anbringades, nu kanske ginge ännu
längre än läkarne själfva i sina kraf på, att vidtomfattande desinfektionsåtgärder
vid alla möjliga tillfällen och af alla möjliga anledningar
städse skulle utföras. Åtminstone vore detta förhållandet, då åtgärderna
gällde grannarne.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition iNT:o 45.
Måhända vore det icke ur vägen att erinra om erfarenheterna
vid den moderna särbehandlingen. Vid dess första införande hyste
man äfven stora farhågor för i rumsluften befintliga smittämnen. Till
och med vid ombyte af förband efter operationer arbetade särskilda
apparater på att undanröja denna supponerade fara. Ju flitigare och i
ju starkare form man använde sina desinfektionsmedel, desto mera förvissad
ansåge man sig vara om ernående af goda resultat. Och nu firade
sårbehandlingskonsten dagligen de allra största triumfer, trots att desinfektionsmedlen
nu vore utbytta mot rent vatten.
Vid öfverläggningen i läkaresällskapet om tuberkulosfrågan hade
förste stadsläkaren stått så godt som ensam om sin mening, och lian hade
knappast anledning antaga, att förhållandena nu skulle te sig mycket
annorlunda. Endast beträffande den del af det nu framlagda förslaget,
som afsåge skyldighet för läkare att i vissa fall för åtgärders vidtagande
göra anmälan till hälsovårds- och kommunalnämnder om af dem
behandlade fall af lungsot, kunde förste stadsläkaren hänvisa till ett
uttalande, som utvisade, att äfven andra därutinnan hyste allvarliga betänkligheter.
Blefve desinfektion lagligen påbjuden vid lungsiktigas
ombyte af bostad, vore att befara, att många af dessa sjuka skulle få
svårt att hyra någon lägenhet.
Och hvilka komme att drabbas af en dylik bestämmelse? Jo alla
bättre situerade, alla som hade en s. k. husläkare, hvilken vore i tillfälle
att följa deras flyttningar, d. v. s. i regel de personer, som
vinnläde sig om renlighet och snygghet i allmänhet och särskild! plägade
noga iakttaga anbefallda försiktighetsmått beträffande möjligen
lungsiktiga familjemedlemmars skötsel. Däremot torde det, i de större
sfäderna åtminstone, väl mycket sällan på denna väg komma till desinfektion
af arbetsklassens bostäder, då ju läkaren i regel icke stode i
så nära rapport med dessa personer, att han kunde blifva i tillfälle att
i tid göra föreskrifven anmälan om flyttning. Då i de större städerna
dessutom ombytet af bostad vore koncentreradt till två gånger om året,
skulle det helt visst mångenstädes blifva vanskligt nog att på tillräckligt
kort tid kunna utföra de många desinfektioner, som af det föreslagna
stadgandet skulle blifva en följd. Vore det ej mycket bättre,
om de förvisso ej obetydliga summor, som otvifvelaktigt komme att
offras på desinfektion af lungsiktigas bostäder, ifall dylika åtgärder
lagligen påbjödes, användes för att bereda dessa sjuka tillfälle till vård
och isolering, eu åtgärd om hvars nytta och behöflighet endast eu
mening vore rådande.
Kutujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4ii. 23
Stockholms hälsovårdsnämnd anlor:
Att åtgärder vidtoges till förhindrande af luugsotssmittas spridande,
ansåge hälsovårdsnämnden vara af allra största vikt. I hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad förste stadsläkaren i sitt utlåtande anfört,
ansåge emellei''tid hälsovårdsnämnden, att detta mål, åtminstone för närvarande,
lämpligast befrämjades därigenom, att bland alla samhällsklasser
spredes kunskap såväl om sjukdomens smittosamma beskaffenhet som
ock därom, att enkla åtgärder, som kunde af eu hvar iakttagas och
utföras, nämligen omsorgsfull renlighet, uppsamlande och förstörande
af de sjukas upphostaingar, verksamt bidroge till förhindrande af smittämnets
utbredning.
För spridande af dylik kunskap borde därför de uppsatser därom,
som komme att på offentlig bekostnad utgifvas, genom vederbörandes
försorg kostnadsfritt utdelas till medellösa personer, i skolor och särskild!
till arbetare i fabriker och verkstäder.
Äfven syntes det nämnden vara en lämplig åtgärd därutinnan, att
anslag, innehållande kortfattade råd och anvisningar i ämnet, utarbetades
och uppsattes på lätt i ögonen fallande platser i lokaler, som
besöktes af ett större antal personer, såsom t. ex. vid kyrkor, i sockenstugor
och tingshus, i skolor, fabriker och verkstäder samt i väntsalar
å järnvägsstationer.
För egen del har öfverståthållareämbetet uti sitt den 12 mars 1900
afgifna utlåtande anfört:
Då sjukdomen tuberkulos numera vunnit en allmän spridning öfver
vårt land och, enligt uppgift, såsom offer kräfde hvar 7:de af rikets
innebyggare, måste det betraktas som en angelägenhet af synnerligen
stor vikt att med till buds stående lämpliga medel inskrida till dess
bekämpande. Från lagstiftningens sida hade emellertid dittills så godt
som intet åtgjorts i detta afseende, och det vore med fullt skäl som
allt ifrigare framställdes anspråk, att jämväl på denna väg något måtte
göras till förekommande af sjukdomens utbredning.
I likhet med medicinalstyrelsen och hälsovårdsnämnden ansåge
öfverståthållareämbetet, att man därvidlag ej borde gå brådstörtadt tillväga,
utan för mera genomgripande åtgärder afbida den tid, då genom
lättfattliga folkskrifter eller på annat likartadt sätt åvägabragts en allmännare
insikt om sjukdomens beskaffenhet och hvad i hemmen kunde
göras till värn emot fienden. Därtill komme ytterligare en omständighet,
som ej torde få lämnas obeaktad, den nämligen att, på sätt framginge
af förste stadsläkarens och Stockholms hälsovårdsnämnds yttranden,
en åsikt, stridande mot den dittills hardt när axiomatisk! antagna,
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
började göra isig gällande i fråga därom, hvarest härden för tuberkulossmittan
vore tillfinnandes. Såväl förste stadsläkaren som hälsovårdsnämnden
läte nämligen derutinnan med all tydlighet förstå, att de hyste
bestämda tvifvelsmål, huruvida, såsom dittills allmänt antagits, smittan
företrädesvis eller i nämnvärdare grad spredes från den sjukes bostad,
genom af honom begagnade möbler, gång-, sängkläder och dylikt, eller
huruvida det icke fasthellre och egentligen vore den lefvande individen
själf, som förde smittan med sig.
Öfverståthållareämbetet, som naturligtvis ej vore i tillfälle uppträda
såsom skiljedomare mellan de olika meningar, hvilka i detta afseende
uttalats, hade emellertid ansett sig böra taga hänsyn till det faktiska
förhållande, att allt ditintills inom den medicinska världen utan egentlig
meningsskiljaktighet den åsikt gjort sig gällande och fortfarande
omfattades af landets högsta medicinska myndighet, att desinfektion
vore af stor vikt och betydelse för hämmande af smittosamma sjukdomar.
Meningarna kunde emellertid i detta afseende växla, ett syntes dock
öfverståthållareämbetet visst, och det vore, att lagstiftningen ej längre
kunde stå alldeles overksam gent emot tuberkulossmittan. Därvid torde
ligga närmast till hands att taga under öfvervägande, huruvida icke
enahanda bestämmelser, som i förevarande fall i nådiga förordningen
den 19 mars 1875 §§ 20 och 21 funnes meddelade beträffande kolera,
smittkoppor och åtskilliga andra i sagda paragrafer uppräknade smittoförande
sjukdomar borde till efterlefnad i lämpliga delar föreskrifvas i
fråga jämväl om tuberkulos. Det vore ock detta, som medicinalstyrelsen
gjort, då den föreslagit, att bestämmelser måtte meddelas om skyldighet
dels för hälsovårdsnämnd att i vissa uppgifna fall verkställa
desinfektion af den tuberkulossjukes bostad och tillhörigheter, dels ock
för läkare att om sjukdomsfall af tuberkulos göra anmälan hos hälsovårdsnämnd;
dock hade styrelsen i fråga om läkarens berörda anmälningsplikt
ansett den inskränkning böra äga rum att, då, i fråga om
öfriga i paragraferna omför mäkla sjukdomar, läkare i regel ålåge göra
anmälan om hvarje timadt fall, han, i fråga om tuberkulos, skulle hafva
skyldighet göra slik anmälan, allenast när lungsotspatient flyttat till
annan bostad, intagits å sjukhus eller aflidit. Öfverståthållareämbetet
delade den af medicinalstyrelsen sålunda uttalade åsikt, att i lagen borde
intagas bestämmelser om anmälningsplikt för läkaren och obligatorisk
desinfektion af såväl den sjukes tillhörigheter som ock af bostaden.
Däremot vore öfverståthållareämbetet tveksamt rörande den omfattning,
som borde gifvas åt dessa stadganden. Att läkaren, som måste antagas
äga kännedom när lungsotspatient aflidit eller afförts till sjukhus, åla
-
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
des att därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnd, ansåge öfverståthållareämbetet
vara principiellt riktigt och jämväl utan olägenhet kunna
ske, likasom ock öfverståthållareämbetet funne nödig omtänksamhet och
försiktighet bjuda att i ty fall verkställa desinfektion af såväl den sjukes
bostad som äfven de kläder, sängkläder, möbler och dylikt, dem
han under sjukdomen begagnat. Men att, på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, stadga slik anmälan och föreskrifva obligatorisk desinfektion
jämväl när lungsiktig person flyttade från en bostad till en annan,
syntes öfverståthållareämbetet vara att gå väl långt. I detta afseende
ville öfverståthållareämbetet erinra, hurusom i städer och större samhällen
i de allra flesta fall en lungsiktig persons flyttning från en bostad
till en annan icke torde komma till läkarens kunskap och hälsovårdsnämnden
följaktligen på denna väg endast undantagsvis vinna
kännedom om den skedda flyttningen, hvadan alltså allenast i jämförelsevis
få fall den stadgade desinfektionen torde kunna bringas till
stånd. Icke förty befarade öfverståthållareämbetet, att i samhällen af
nu angifna beskaffenhet det fåtal skedda flyttningar, som sålunda hos
nämnden anmäldes, i allt fall blefve så stort, att det för hälsovårdsnämnden
icke blefve möjligt medhinna att i rätt tid fullgöra desinfektionen,
då ju, såsom bekant vore, ombyte af bostäder i regeln försigginge
allenast två gånger om året, nämligen vid början af april och
oktober månader.
Öfverståthållareämbetet befarade därför, att en bestämmelse af här
ofvan sist angifna innehåll skulle, åtminstone hvad hufvudstaden anginge,
till väsentlig del förfela sitt ändamål, men emellertid vålla kommunen
stora kostnader, för att nu ej tala om de betydande olägenheter ett
dylikt stadgande skulle i förekommande fall bereda den sjuke, hvarom
närmare ordades i förste stadsläkarens memorial.
Ämbetet hyste därför stora betänkligheter att biträda medicinalstyrelsens
förslag uti ifrågavarande del, men mot styrelsens förslag
i öfriga delar hade ämbetet icke något vidare att erinra, än att i
det föreslagna nya mom. i § 21 af förordningen den 19 mars 1875
syntes böra intagas bestämmelse, att i fråga om lungsot skulle lända
till efterrättelse jämväl föreskrifterna i mom. 4 i samma paragraf, sådant
berörda mom. lyder enligt kungörelsen den 28 januari 1898.
Slutligen ville öfverståthållareämbetet uttala sin åsikt om önskvärdheten
däraf att, på sätt närmare angåfves i hälsovårdsnämndens utlåtande,
åtgärder vidtoges till åvägabringande af allt större spridningbiand
allmänheten af kännedom om sjukdomen lungtuberkulos’ smittoförande
beskaffenhet och hvad till sjukdomens bekämpande kunde af
den enskilde åtgöras.
Bill. till Riksd. Prat. 1904. 1 Smil. 1 Afd. 26 a Höft.
4
26
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 45.
Till följd af nådiga remisser hafva yttranden i ämnet därefter afgifvits
af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande och. förste provinsialläkarne
i länen samt förste stadsläkaren i Göteborg.
Till medicinalst37relsens förslag hafva anslutit sig förste provinsialläkarne
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gäfleborgs och Norrbottens
län, förste stadsläkaren i Göteborg samt Eders Kungl. Maj ds
befallningshafvande i Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gäfleborgs och Jämtlands län.
Af öfriga i ärendet hörda myndigheter hafva flera i likhet med öfverståthållareämbetet
funnit den af medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen
om läkares anmälningsplikt vid patients ombyte af bostad och
obligatorisk desinfektion af den lämnade bostaden gifva anledning till
stora betänkligheter. Af sådan anledning hafva följande myndigheter
funnit sig böra instämma med öfverståthållareämbetet uti dess
modifierade förslag, nämligen förste provinsialläkaren i Gottlands län
samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Gottlands,Kristianstads, Västmanlands och Norrbottens
län.
Då öfriga yttranden icke innefatta ett direkt anslutande till vare
sig medicinalstyrelsens eller öfverståthållareämbetets förslag, tillåter jag
mig att i korthet redogöra för dessa yttranden.
Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser de ifrågasatta föreskrifterna
böra afse allenast skyldighet för läkare att anmäla dödsfall
i lungsot och hälsovårds- eller kommunalnämnds däraf betingade
åligganden.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, som förklarar
sig i hufvudsak dela de af förste stadsläkaren i Stockholm uttalade
åsikter, förmäler sig emellertid icke hafva något att erinra mot
medicinalstyrelsens förslag i fråga om skyldighet för läkare att anmäla
af honom vårdadt fall af lungtuberkulos, men anser, att denna anmälan,
äfven då den gjordes hos hälsovårdsnämnd, borde innehålla anvisning
på de renings- eller desinfektionsåtgärder, hvilka läkaren i det förevarande
fallet funne erforderliga, dock med rätt för hälsovårdsnämnd
att vidtaga andra åtgärder än läkaren anvisat.
Förste provinsialäkaren i Uppsala län anför, att han i hufvudsak anslöte
sig till de af medicinalstyrelsen och öfverståthållareämbetet framställda
förslagen, men att han ansåge det böra åligga lägenhetsägaren,
vid vite, att låta grundligt rengöra och möjligen äfven omtapetsera
lägenhet, som innehafts af lungsotssjuk. De kommunala hälsovårds
-
27
Kungl. Mdj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
myndigheterna borde vara pliktiga att vaka såväl däröfver som ock
däröfver att en i lungsot aflidens kvarlåtenskap i kläder och husgeråd
klafve på lämpligt sätt befriad från smitta.
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser anmälan om sjukdomsfall
i lungsot till kommunalnämnd vara under nu bestående förhållanden
af intet eller mycket ringa värde, hvaremot han finner sig
kunna biträda medicinalstyrelsens förslag om anmälningsplikt till hälsovårdsnämnd.
Det syntes kunna öfverlämnas åt hälsovårdsnämnden att
i hvarje särskildt fall afgöra, i hvilken omfattning desinfektionsåtgärder
borde vidtagas.
Förste provinsialläkaren i Malmöhus län finner medicinalstyrelsens
förslag principiellt riktigt, men förordar af praktiska skäl, att å landet
prästerskapet skulle hafva till åliggande att hos vederbörande tjänsteläkare
anmäla inträffadt dödsfall i lungsot.
Förste provinsialläkaren i Hallands län föreslår, att den af medicinalstyrelsen
ifrågasatta anmälningsskyldigheten öfverflyttades å vederbörande
pastorsämbete, men biträder i öfrigt medicinalstyrelsens förslag.
Förste provinsialläkaren och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Alfsborg län ansluta sig i hufvudsak till medicinalstyrelsens förslag,
men anse, att anmälan om dödsfall borde göras af vederbörande prästman
och anmälan om flyttning af den sjuke själf eller dennes målsman,
husbonde eller närmaste anhörig, samt att lägenhet, som begagnades
af lungsiktig, borde underkastas särskild smittrening minst två gånger
om året.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län hemställer, att uti den ifrågasatta
författningen måtte föreskrifvas, dels att hvarje läkare skulle vara
skyldig att om hvarje under hans behandling kommande fall af tuberkulos
sjukdom, som vore åtföljd af afsöndringar, göra skriftlig anmälan
till hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd äfvensom att till nämnden
likaledes göra anmälan, då den sjuke aflidit, intagits å sjukvårdsinrättning
eller flyttat från en bostad till en annan, dels att det skulle
åligga hälsovårdsnämnd att, sedan den sjuke aflidit eller intagits å sjukvårdsinrättning,
ombesörja, att hans bostad jämte gång- och sängkläder
samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastades rening och
desinfektion, samt att, då den sjuke flyttat till annan lägenhet, ombesörja,
att den lägenhet, som af den sjuke bebotts, ofördröjligen underkastades
rening eller desinfektion i den omfattning, som kunde i hvarje
särskildt fall vara af behofvet påkallad, dels ock att å ort, där hälsovårdsnämnd
icke funnes, det skulle åligga tillkallad läkare att meddela
kommunalnämndens ordförande, då det voro fråga om sjuk, som
28
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
aflidit eller intagits å sjukvårdsinrättning, skriftlig anvisning på erforderliga
renings- och desinfektionsåtgärder samt, då det vore fråga om
sjuk, som flyttat från en lägenhet till en annan, skriftlig anvisning på
erforderliga renings- eller desinfektionsåtgärder, hvilka åtgärder nämnden
skulle vara pliktig att, så vidt möjligt, bringa till verkställighet.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län håller före,
att det borde stadgas skyldighet för läkare att, förutom i de af medicinalstyrelsen
föreskrifna fall, anmäla hvarje fall af lungsot, som komme
under hans behandling, samt hemställer vidare om sådan ändring i
medicinalstyrelsens förslag, att det skulle ankomma på hälsovårdsnämnden
att för hvarje särskildt fall, då lungsiktig person flyttat från
en lägenhet till en annan, föreskrifva, huruvida rening eller desinfektion
skulle verkställas.
Förste provinsialläkaren i Örebro län anser, att vid kampen mot
tuberkulos hufvudvikten borde läggas icke, såsom dittills skett, på
bakteriernas uppsökande och oskadliggörande, livilket visat sig icke
leda till målet, utan på ett förbättrande i allmänhet af hygienen såväl
den allmänna som den individuella för höjande af individens motståndskraft.
I detta afseende ville förste provinsialläkaren åberopa tuberkulosstatistiken
från England, hvilken utvisade, att genomförandet af en del
allmänna hygieniska reformer, särskildt rörande bostadsförhållanden och
arbetslokaler, hade under de sista fem årtiondena förmått reducera lungsotsdödligheten
med omkring två tredjedelar, utan att under denna tid några
särskilda åtgärder vidtagits hvarken för de sjukes isolering eller deras
bostäders desinfektion. Förste provinsialläkaren ansåge det visserligen
icke råda tvifvel om, att reningsåtgärder vore högst nyttiga och önskvärda
i de fall, där dåliga hygieniska förhållanden i hemmet i förening
med försumlighet vid oskadliggörandet af den sjukes upphostningar
kunde gifva anledning att befara uppkomsten af en farlig endemisk
sjukdomshärd, men redan nu syntes med stöd af 13 § i hälsovårdsstadgan
hälsovårdsnämnd kunna i dylikt fall ingripa. Hvad särskildt
anginge den nu föreslagna lagstiftningen, ansåge förste provinsialläkaren
de af densamma förväntade fördelar icke komma att uppväga
de olägenheter, som däraf blefve en följd. Allmän desinfektion af bostäder
och föremål, som användts af lungsotssjuke, grundad på obligatorisk
anmälningsskyldighet från läkarne, förutsatte därjämte på landsbygden
och äfven uti en. del mindre stadssamhällen helt andra och olika
organiserade hälsovårdsmyndigheter än för närvarande funnes och skulle
dessutom medföra stora ekonomiska uppoffringar af ganska tvifvelaktig
nytta, uppoffringar hvilka skulle gifva bättre resultat, om de gjordes
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45. 29
för uppbyggande af sjukhus för svårare eller obotligt lungsotssjuke,
om Indika vårdanstalters betydelse och nytta såsom bidragande till
tuberkulosens hämmande åtminstone icke rådde några olika åsikter. Då
förste provinsialläkaren sålunda icke kunde tillerkänna desinfektionen
ensam, ett afgörande inflytande till förekommande af lungsotssmittas
spridning, utan fast hellre ville se botemedlet uti allmänna hygieniska
åtgärder, funne han sig böra afstyrka medicinalstyrelsens förslag.
Dders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, som befarade,
att en lagstiftning mot tuberkulos i den af medicinalstyrelsen afsedda omfattning
skulle blifva så svår att tillämpa och gifva anledning till så
många undanflykter, att densamma komme att stanna vid bestämmelser
allenast på papperet, åtminstone för en del smärre stadssamhällen och
för . landskommunerna i allmänhet, förklarar sig icke kunna förorda eu
dylik lagstiftning. Från lagstiftningens sida kunde arbetet mot tuberkulosens
spridning kraftigt bedrifvas utan så ingripande ändringar och
tillägg, som medicinalstyrelsen föreslagit, blott genom en obetydligskärpning
af 13 § i hälsovårdsstadgan. I denna öfvertygelse och under
förmenande,att lungsotssmittan hämmades i månsom bostads- och fabrikshygienen
förbättrades, funne sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
böra föreslå allenast en sådan ändring af 13 § i hälsovårdsstadgan,
att däri förekommande orden »i hög grad» utginge.
Förste provinsialläkaren i Västmanlands län, som icke betviflado
nyttan af desinfektioners utförande, men ansåge den viktigaste åtgärden
till smittans hämmande vara den sjukes isolerande, förmenar, att alla
nya lagstiftningsåtgärder på hälsovårdens område borde, hvad landsbygden
anginge, föregås af någon ändring i kommunalnämndernas
sammansättning, och anser, att den vinst, som stode att ernå genom
den ifrågasatta lagstiftningen, skulle blifva inskränkt till desinfektion
vid dödsfall i städerna, hvilket redan nu vore en vanlig åtgärd på
många håll. I en så viktig fråga, som den förevarande, borde lagstiftningen
på en gång taga ett något längre steg, och om vårt land
ännu ej vore moget för en tuberkuloslag, kunde ännu någon tid anstå
med nya föreskrifter. Men då en lag mot tuberkulos en gång skulle
framläggas, syntes den böra omfatta ej blott desinfektion vid lungsot utan
äfven lämpliga åtgärder vid alla tuberkulösa sjukdomar med smittosam
afsöndring och isolering af de sjuke åtminstone i så måtto, att de icke
finge hafva sysselsättning vid barnavård, matvaruaffärer, bagerier, mjölkbutiker,
mejerier, ladugårdar m. m. dylikt. Äfven borde kontrollen
öfver handeln med kött och mjölk göras strängare likasom åtgärderna
mot tuberkulos i ladugårdarna skärpas.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län förordar medicinalstyrelsens
förslag i hvad det. afsåge anmälningsplikt till hälsovårdsnämnd
vid dödsfall eller intagning å sjukvårdsinrättning och desinfektion i
dessa fall, men anser så stora svårigheter möta vid tillämpningen af
föreskrifterna i förslaget i öfrigt, att detsamma i denna del icke kunde
af honom biträdas.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län åberopar
i hufvudsak förste provinsialläkarens i länet yttrande.
Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län finner sig kunna förorda
medicinalstyrelsens förslag allenast i Iråga om anmälningsplikt
vid dödsfall i stad och därmed i hälsovårdsafseende likställda samhällen
och vid öfverflytning till sjukvårdsinrättning samt desinfektion i
dessa fall.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län åberopar
förste provinsialläkarens i länet yttrande.
Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anser, att åtgärder till förekommande
af tuberkulosens spridning helst borde från början koncentreras
på att finna utvägar för isolering i åtminstone de fall, där t. ex. i följd
af svåra hygieniska missförhållanden och närvaron i den sjukes omgifning
af barn och yngre personer faran för sjukdomens spridning vore
synnerligen stor, att ett upphjälpande af bostäderna genom en efter
hygienens fordringar lämpad, äfven för landet gällande byggnads- och
ordningsstadga vore särdeles önskvärd, samt att de af medicinalstyrelsen
föreslagna åtgärderna väl kunde i någon mån hindra sjukdomsfröets
spridning, men att det för närvarande i synnerhet å landet
syntes möta svårigheter att på ett effektivt sätt kunna fullgöra desamma.
Förste provinsialläkaren i Västerbottens län föreslår sådan ändring i
medicinalstyrelsens förslag, att läkaren finge sig ålagdt att anmäla till
vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd hvarje af honom vårdadt
fall af lungsot samt att föreskrifva och, så vidt ske kunde, anordna
tjänliga åtgärder mot smittas spridande, äfvensom att det skulle
åligga hälsovårds- och kommunalnämnd att skyndsamt vidtaga, reningsoch
desinfektionsåtgärder af bostad och tillhörigheter efter i lungsot
afliden person.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län ansluter
sig till det af förste provinsialläkaren i länet framställda förslaget.
I Norge utfärdades den 8 maj 1900 en lag om särskilda åtgärder
mot tuberkulösa sjukdomar. Såsom redan af rubriken framgår, afser
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
lagen icke endast lungsot utan äfven andra tuberkulösa sjukdomar.
Under lagens bestämmelser falla nämligen alla sjukdomar af tuberkulos
natur, för såvidt de äro åtföljda af afsöndringar, som kunna antagas
medföra fara för sjukdomens utbredning. Lagen föreskrifver skyldighet
för läkare att första gång, lian får under behandling fall af sådan sjukdom,
därom lämna meddelande till ordföranden i vederbörande sundhetskommission.
Aflider den sjuke, skall likaledes anmälan därom göras
till ordföranden i sundhetskommissionen. Särskild föreskrift kan meddelas
om anmälningsskyldighet jämväl för det fall att den sjuke ombyter
bostad. Läkare, som har under behandling person, lidande af
sådan sjukdom lagen afser, är pliktig gifva anvisning rörande hvad som
bör iakttagas till förhindrande af sjukdomens utbredning äfvensom att
öfvervaka, att hans anvisningar efterkommas. Därest den sjuke icke
behandlas af läkare, utöfvas tillsynen öfver den sjuke af sundhetskommissionens
ordförande (denne är alltid läkare) eller af annan, utaf ordföranden
antagen läkare. Detta gäller äfven för det fall att den behandlande
läkarens anvisningar icke iakttagas. Sundhetskommissionen
kan besluta om den sjukes intagande å sjukhus, därest den sjuke eller
hans omgifning underlåter att följa de af sundhetskommissionen gifna
föreskrifter och det i följd däraf visar sig omöjligt att förskaffa den
sjuke sådan vård, som är behöflig till förhindrande af smittas spridande.
När den sjuke dött eller ändrat bostad, skall, i den utsträckning omständigheterna
påkalla, rening företagas af de rum, hvari den sjuke
uppehållit sig, så ock af gång- och sängkläder. Rummen få icke upplåtas
till bostad åt annan person, förrän de undergått sådan rening,
likasom icke heller de gång- och sängkläder, som användts af den sjuke,
få, förrän de undergått nödig rening, utlämnas till andra personer för
begagnande. Vidare föreskrifves, att personer, som lida af sådan sjukdom,
som i lagen afses, kunna af sundhetskommissionen förbjudas att
deltaga i beredning af lifsmedel, afsedda till försäljning, äfvensom att
befatta sig med försäljning af lifsmedel. Likaledes kan sundhetskommissionen
förbjuda, att mjölk afhämtas från ställen, där personer, lidande
af sjukdom af ifrågavarande slag, deltaga i kreaturens skötsel eller i
mjölkens behandling.
Dessa äro de hufvudsakliga bestämmelser, som förekomma i den
norska lagen. Äfven i några nordamerikanska stater hafva utfärdats
lagbestämmelser rörande åtgärder mot tuberkulösa sjukdomar, men i
öfrigt är, så vidt jag kunnat inhämta, den norska lagen den enda verkliga
tuberkuloslag, som förnärvarande finnes. I en del andra länder hafva
cirkulär och anvisningar utfärdats rörande åtgärder mot tuberkulos. Så
är t. ex. förhållandet i Bayern, Belgien, Frankrike och Preussen.
32
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
I Danmark ock Preussen föreligga lagförslag rörande åtgärder till
förhindrande af spridning af tuberkelsmitta.
Enligt det danska förslaget skulle en tuberkulosinspektör tillsättas,
hvilken skulle vara biträde åt justitieministeriet vid genomförandet af
åtgärderna mot tuberkulos. Lagförslaget innehåller föreskrift om skyldighet
för hvarje läkare att anmäla de fall af lung- eller struptuberkulos,
som komme under hans behandling. Dödsfall i dessa sjukdomar
skulle anmälas till vederbörande sundhetskommission, som kunde föreskrifva
rening eller desinfektion såväl af lokaler, som begagnats till
varaktig uppehållsort af person, som aflidit af nämnda sjukdomar, som
ock af gång- och sängkläder, som den aflidne nyttjat. Enligt förslaget
skulle dylika klädespersedlar icke få, mot läkarens eller sundhetskommissionens
förbud, bortgifvas eller säljas, utan att förut hafva varit
underkastade desinfektion. Äfvenledes skulle sundhetskommissionen
kunna påbjuda rening eller desinfektion af lokaler, som tjänat till varaktig
uppehållsort för person, angripen af lung- eller struptuberkulos,
sedan den sjuke därifrån afflytta! Under vissa förhållanden skulle
sundhetskommissionen kunna förordna om den sjukes intagning å
sjukhus.
I det preussiska förslaget föreskrifves skyldighet att göra anmälan,
då någon aflidit af lung- eller struptuberkulos, äfvensom då en person
i framskridet stadium af någon af dessa sjukdomar ombyter bostad.
Lagförslaget synes icke förutsätta, att desinfektion ovillkorligen skall
äga rum, men innehåller bestämmelse om att sådan kan föreskrifvas
såsom skyddsåtgärd mot sjukdomarnas utbredning.
Många och skiftande äro de meningar, som gjort sig gällande i
föreliggande fråga. Å ena sidan hafva de principer, som ligga till grund
för medicinalstyrelsens förslag, blifvit underkända såsom lämpliga att
därpå bygga en lagstiftning i ämnet, och å andra sidan hafva röster
höjts för att, med bibehållande af den principiella ståndpunkt, medicinalstyrelsen
intagit, i lagstiftningen införa vida mera restriktiva åtgärder,
än denna myndighet ansett sig kunna föreslå. Då dessa uttalanden
i många fall gjorts af personer, som i viss mån måste anses såsom
fackmän på förevarande område, kan jag icke underlåta att känna en
viss tvekan om, hvilka åtgärder i lagstiftningsväg böra i denna viktiga
fråga lämpligen vidtagas. Att äfven i lagstiftningsväg härvidlag något
bör göras, synes mig emellertid uppenbart med afseende å den stora
utbredning tuberkelsjukdomarna vunnit inom landet. Men just denna
omständighet synes mig böra föranleda till stor varsamhet, då fråga är
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
om lagstiftning iäimnet. Man måste nämligen betänka, att lagstiftningen
i detta fall kommer att sträcka sina verkningar till alla samhällslager
och meddela föreskrifter inom sådana privata "områden, som hittills icke
ansetts höra beröras af lagstiftningen. Väl är det sannt, att liknande
ingrepp pa det privata området förekomma i epidemistadgan, men däri
afsedda sjukdomar — med undantag af spetälska, hvilken dock, i anseende
till sin ringa utbredning, icke har den betydelse som tuberkelsjukdomarna
— äro akuta och hafva således ett jämförelsevis kort förlopp.
Här däremot är fråga om en sjukdom, söm kan fortfara under
åratal och som därunder i många fali icke sätter den sjuke ur stånd
att fortsätta ^den verksamhet, hvaråt han ägnat sig. Lagstiftningen
pa detta område maste därför, synes det mig, utgå från den synpunkten
att, på samma gång den afser att minska faran för smittas spridande,
den sjuke icke utsättes för öfvervakande från offentlig myndighets
sida, så länge icke alldeles särskilda omständigheter påkalla sådant.
Följaktligen anser jag icke, att föreskrift bör meddelas om skyldighet
för läkare att anmäla hvarje till hans behandling kommande fall af
lungtuberkulos, då ju hvarje anmälan måste afse vidtagande af åtgärder
med afseende på den anmälde. Skulle i följd af särskilda ogynnsamma
förhallanden större fara uppstå för spridande af tuberkelsmitta,
finnas, enligt mitt förmenande, redan nu uti hälsovårdsstadgan
bestämmelser, meddelade., hvilka berättiga hälsovårdsmyndighet att ingripa.
Om jag följaktligen icke finner tillrådigt att tillstyrka anmälningsplikt
vid hvarje af läkare behandladt fall af lungtuberkulos, anser
jag dock sådan anmälan kunna föreskrifvas i vissa särskilda fall. Detta
är den ståndpunkt medicinalstyrelsen intagit.
Medicinalstyrelsens förslag innefattar dels anmälningsplikt för läkare
i vissa fall rörande af honom vårdad lungsotspatient och dels skyldighet
för den hälsovårdsmyndighet, som mottagit sådan anmälan, att
vidtaga vissa åtgärder till förhindrande af smittas spridande. Förslaget
upptager anmälningsplikt å ort, där hälsovårdsnämnd finnes, i följande
tre fall nämligen, då den. sjuke aflidit, flyttat från en lägenhet till en
annan eller intagits å sjukvårdsinrättning, och å ort, där hälsovårdsnämnd
icke finnes, då den sjuke aflidit eller flyttat till annan lägenhet.
I. förra fallet göres anmälan till hälsovårdsnämnden och i senare fallet
till kommunalnämndens ordförande.
Emot förslaget om anmälningsplikt vid den sjukes ombyte af bostad
hafva starka betänkligheter uttalats af åtskilliga i ärendet hörda myndigheter.
. Därvid hafva framhållits dels de stora personliga obehag
och svårigheter för den sjuke själf och hans närmaste, en sådan föreBih.
till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Häft. 5
34 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
skrift skulle medföra, och dels svårigheten, för att icke saga omöjligheten
i många fall att kunna vid de bestämda flyttningstiderna medhinna
verkställandet af de behöfliga desinfektions- eller reningsåtgärderna.
Jag kan icke annat än biträda denna mening. Anmälningsplikt i detta
fall, oafsedt nyss anmärkta olägenheter, måste därjämte alltid förutsätta
ett visst öfvervakande från offentlig myndighets sida af den
sjuke, ett öfvervakande mot hvars lämplighet jag redan uttalat mig.
Däremot kan jag icke finna någon betänklighet att förorda anmälningsplikt
vid dödsfall. Att gifva en generell föreskrift om skyldighet för
läkare att hos hälsovårdsnämnd göra anmälan, så snart en af lungsot angripen
person intages å sjukvårdsinrättning, torde dock måhända vara att
gå allt för långt. Jag vill icke bestrida, att en sådan föreskrift i många
fall kan vara nyttig, såsom föranledande till en ofta nog behöflig renings-
eller desinfektionsåtgärd. Men då anledningen till intagningen
å sjukvårdsinrättning icke behöfver sta i något som helst samband med
den sjukes egenskap af lungsotspatient, utan kan föranledas af helt
andra sjukdomar eller af något olycksfall, synes mig denna rent tillfälliga
omständighet, att den sjuke — måhända för helt kort tid.
intages å en sjukvårdsinrättning, icke böra föranleda till en allmän föreskrift
om anmälningsplikt i detta fall. Medicinalstyrelsen bär icke
heller föreslagit skyldighet för läkare att göra dylik anmälan å ort,
där hälsovårdsnämnd icke finnes.
Med afseende å de åtgärder, som nämnderna hafva att iakttaga,
sedan de mottagit läkarens anmälan, innehåller förslaget icke alldeles
samma bestämmelser för hälsovårdsnämnd som för kommunalnämnd.
Hälsovårdsnämnd skulle det enligt förslaget ovillkorligen åligga att
ombesörja, att den aflidnes eller sjukes bostad jämte gång- och sängkläder
samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastades rening
och desinfektion. Kommunaluämnd däremot skulle endast, såvidt
möjligt vore, vara pliktig att bringa till verkställighet erforderliga
renings- eller desinfektionsåtgärder enligt skriftlig anvisning, som det
skulle åligga läkaren att samtidigt med sin anmälan .meddela.
Att icke samma ovillkorliga skyldighet föreslagits för kommunalnämnd
som för hälsovårdsnämnd beror naturligtvis därpå, att många,
eller måhända de flesta, landskommuner icke äga tillräckliga resurser
för att kunna utföra föreskrifna renings- eller desinfektionsåtgärder
och att man icke heller ansett sig kunna för det närvarande pålägga
dem denna ökade börda. Denna synpunkt anser jag riktig. Af de i
ärendet afgifna yttrandena finner man, att redan nu mångenstädes på
35
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
landsbygden renings- eller desinfektionsåtgärder genom kommunalnämndens
försorg vidtagas efter inträffadt dödsfall i lungsot, och det
synes mig antagligt att, äfven om föreskriften icke göres ovillkorlig,
den dock kommer ej blott att fästa kommunalnämndernas uppmärksamhet
på saken utan ock att verka därhän, att åtgärder i nu ifrågavarande
afseende blifva allt mer och mer vanliga äfven på landsbygden.
I städerna torde redan nu dylika åtgärder i regeln vidtagas.
Det bär från åtskilliga håll framhållits såsom en svaghet hos förslaget,
att föreskriften om anmälningsplikt för läkare till kommunalnämnd
i själfva verket skulle vara utan betydelse, då endast i ett
försvinnande fåtal fall läkare erhåller kännedom om inträffadt dödsfall
i lungsot å landet.
Den anmärkta svagheten synes mig dock kunna väsentligen minskas,
om uti en blifvande författning därjämte uttryckligen uttalades
att, därest, utan att anmälan genom läkare skett, till nämndens kunskap
kommit att af lungsot angripen person aflidit, nämnden skulle,
såvidt möjligt vore, söka träffa anordningar för rening eller desinfektion.
Det torde nämligen kunna antagas, att vid en sjukdom
med i allmänhet så långvarigt förlopp som lungsot kommunal
nämnden
i många fall äger kännedom om de sjuka och äfven, utan
särskild anmälan, får kunskap om dödsfall. Detta torde framför allt
gälla sådana, som åtnjuta fattigunderstöd. Och särskildt beträffande
dessa, hvilka oftast lefva under ogynnsamma hygieniska förhållanden,
torde åtgärder till förhindrande af smittas spridande till omgifningen
vara mera än eljest af behofvet påkallade. Någon olägenhet
af att införa en dylik bestämmelse synes mig icke heller vara att
befara, helst man måste antaga, att redan nu å de ställen på landet,
där renings- eller desinfektionsåtgärder pläga anordnas vid dödsfall
efter i lungsot aflidna personer, sådant i de flesta fall äger rum på
nämndens eget initiativ. Det kunde äfven låta tänka sig att, om nu,
då i ämnet för första gången lagstiftas, föreskrifter meddelades om
dylika åtgärder endast under förutsättning att anmälan skett genom
läkare, kommunalnämnderna skulle anse sig förhindrade att, där sådan
anmälan ej förekommit, vidtaga åtgärder till hindrande af smittas spridande.
Hvad hälsovårdsnämnder beträffar, torde en dylik föreskrift
icke vara af någon egentlig betydelse, men synes dock för likformighetens
skull icke böra saknas äfven rörande dessa.
Jag kan icke finna någon anledning att, såsom förslaget innehåller,
föreskrifva skyldighet för hälsovårdsnämnd att i de fall, som nu afses,
låta företaga såväl rening som desinfektion, då ju mången gång enbart
36
Kling}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
reningsåtgärder torde vara till fyllest. Det synes mig tillräckligt att, såsom
föreslagits beträffande kommunalnämnd, föreskrifva renings- eller desinfektionsåtgärder,
detta så mycket mer som det synes böra uppdragas åt medicinalstyrelsen
att meddela anvisningar rörande sättet, huru dessa åtgärder
skola verkställas. Medicinalstyrelsen synes i detta fall böra lämnas fria
händer och icke af en lagbestämmelse vara bunden att i hvarje fall
föreskrifva, att rening och desinfektion skola äga rum.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle jämväl å förevarande fall
5 mom. i 21 § af epidemistadgan äga tillämplighet. Det skulle sålunda
åligga hälsovårdsnämnd att ägna noggrann uppmärksamhet däråt, att
rening och desinfektion verkställdes icke allenast å de sjukas till sjukvårdsinrättning
medförda gång- och sängkläder, innan dessa åter bortfördes,
utan äfven å de inrättningen tillhöriga, brukade persedlar, som
därifrån utlånades, försåldes eller eljest utlämnades. Dessa föreskrifter
kunna vara lämpliga för de kommunala epidemisjukhusen, men att
inrymma åt hälsovårdsnämnd befogenhet att utöfva tillsyn öfver anstalter,
som äro eller blifva inrättade för lungsiktiga, synes icke vara
erforderligt. Sådant tillkommer anstaltens styrelse, hvilken icke lärer
kunna antagas underlåta att tillse det ifrågavarande försiktighetsåtgärder
vidtagas. Den föreslagna bestämmelsen om hälsovårdsnämndens åliggande
i nu anmärkta afseende synes därför böra utgå.
Då det understundom torde kunna inträffa, att vanliga renings- eller
desinfektionsåtgärder icke kunna anses fullt betryggande till förhindrande
af smittas spridande, synes uti en blifvande författning böra uttryckligen
utsägas, att under sådana förhållanden de kommunala hälsovårdsmyndigheterna
skola vara berättigade att låta förstöra föremål, som
varit utsatta för smitta, naturligtvis mot skälig ersättning till vederbörande.
Inom civildepartementet har förslag till författning i ämnet utarbetats
i enlighet med de af mig nu angifna grunder. Då detta förslag
innehåller bestämmelser, som dels äro af beskaffenhet att föranleda till
utgifter för kommunerna och dels innefatta föreskrifter om vissa åtgärder,
som kommunala myndigheter hafva att vidtaga, synes författningen
böra utfärdas i den uti § 57 regeringsformen för kommunallagar
föreskrifna ordning.
Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda förslag till
lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot, hemställde departementschefen,
Kung!,, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
att lagförslaget måtte föreläggas Riksdagen till antagande.
37
Med bifall till denna, af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Joll. Ad. Hultman.
Bih. till Riksd. Prat. 1004. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Haft.
6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.