Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot

1904-02-19 · 37 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:45, Med förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.-ts Nåd. Proposition N:o 45.

1

N:o 45.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot;

gifven Stockholms slott den 19 februari 1904.

Under åberopande af bilägga utdrag af statsrådsprotokollet öfver

eivilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

antaga härvid fogade förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning

af lungsot.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Hjälmar Westring.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Höft. (N:o 45.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Förslag

till

Lag

angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot.

Härigenom förordna» som följer:

1 §•

Har af lungsot (lungtuberkulos) angripen person aflidit, åligger läkare,

som vårdat den sjuke, att, så snart han erhållit kännedom om dödsfallet,

därom hos hälsovårdsnämnden göra skriftlig anmälan, som utom

sjukdomsbenämningen bör upptaga den sjukes namn och ålder äfvensom

bostad vid dödsfallet.

2 §•

Hälsovårdsnämnd har att, när anmälan som i 1 § sägs blifvit gjord,

eller nämnden eljest fått kännedom därom, att af lungsot angripen person

aflidit., ombesörja, att den bostad, som bebotts af den sjuke, jämte

gång- och sängkläder samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastas

erforderlig rening eller desinfektion.

3 §•

Inträffar fall, som i 1 § sägs, å ort, där hälsovårdsnämnd icke

finnes, har läkaren att göra den i samma § föreskrifna anmälan hos

kommunalnämnden och därvid tillika meddela skriftlig anvisning på

erforderliga åtgärder för rening eller desinfektion af bostad, som bebotts

af den sjuke, äfvensom af gång- och sängkläder samt andra

brukade persedlar; och vare nämnden pliktig att, såvidt möjligt är,

skyndsamt bringa dessa åtgärder till verkställighet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

3

Skulle nämnden, utan att sådan anmälan skett, få kännedom därom,

alt af lungsot angripen person aflidit, bör nämnden, såvidt möjligt är,

söka träffa anordningar för erforderlig rening eller desinfektion.

4 §•

•

I denna lag omförmälda renings- och desinfektionsåtgärder skola

verkställas med ledning af de anvisningar, som af medicinalstyrelsen

utfärdas. Där så anses nödigt, äger hälsovårds- eller kommunalnämnd

låta, emot utgifvande af skälig ersättning, förstöra gång- och sängkläder

samt andra brukade persedlar, som varit utsatta för smitta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19

februari 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Pal ander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och

Virgin.

Departementschefen statsrådet Westring anförde:

Vid 1898 års riksdag väcktes i Andra Kammaren motion, att Riksdagen

ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om bestämmelser

om förbud mot försäljning å auktion eller spridning på annat

sätt af kläder, möbler m. m. efter personer, som aflidit i lungsot, förrän

fullständig desinfektion därå blifvit verkställd.

Det tillfälliga utskott, till hvilket motionen hänvisades, yttrade,

bland annat, att utskottet hyste den förhoppning, att Kungl. Maj:t i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 45. b

eu snar framtid, efter att hafva låtit utreda, huru tuberkulosens utbredning

kraftigast skulle kunna motarbetas, för Riksdagen komma att

framlägga förslag i detta syfte, då äfven hvad motionären afsett skulle

kunna vinnas; och hemställde utskottet, att motionen för det dåvarande

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Motionen föranledde icke heller någon åtgärd från Riksdagen.

Vid påföljande riksdag — 1899 —väcktes ånyo i Andra Kammaren

eu motion i samma syfte. Däri hemställdes, att Riksdagen i skrifvelse

till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Magt täcktes, efter medicinalstyrelsens

hörande, låta utarbeta ett förslag om bestämmelser vid försäljning

å auktion eller på annat sätt spridning af i lungsot afliden

persons tillhörigheter, så att det hälsovådliga därigenom undvekes och

smittämnen icke uppsåtligen spredes.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilket motionen

hänvisats, yttrade i sitt utlåtande, att utskottet önskat, att äfven andra

orsaker till tuberkulosens spridning blifvit af motionären beaktade, men

att utskottet trodde och hoppades att, om Kungl. Maj:t komme att taga

den af motionären omnämnda saken i öfvervägande, Kungl. Maj:t icke

skulle låta utredningen stanna därvid utan äfven låta utreda, på h vilka andra

sätt tuberkulosens utbredning bäst skulle kunna motarbetas. Utskottet

hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda hvad som skulle kunna göras för

att förhindra, att tuberkulos utbreddes efter i sådan sjukdom aflidna

personer därigenom, att deras nedsmittade tillhörigheter spredes bland

allmänheten, och att Kungl. Maj:t sedan täcktes till Riksdagen framlägga

förslag till bestämmelser i nämnda syfte.

Andra Kammaren biföll utskottets hemställan.

Första Kammarens första tillfälliga utskott, dit ärendet af Kammaren

hänvisades, erinrade, att uti förordningen angående åtgärder mot

införande och utbredning af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare

den 19 mars 1875 föreskrefves att, sedan person, som insjuknat

i vissa där uppräknade smittosamma sjukdomar, intagits å sjukvårdsinrättning

eller tillfrisknat, aflidit eller flyttat till annan lägenhet, hälsovårdsnämnd

skulle ombesörja, att hans bostad jämte gång- och sängkläder

samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastades rening

och desinfektion. Därest till hämmande af tuberkelsjukdomens spridning

åtgärder af liknande art kunde finnas nödiga och praktiskt lämpliga,

syntes föreskrifterna därom böra affattas i ungefärlig öfverensstämmelse

med hvad nämnda lagrum innehölle. Den ifrågavarande

skrifvelsen syntes åter icke vara till sin omfattning väl öfvervägd.

%

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Intet afseende fästes vid sjukdomens spridande under den sjukes lifstid,

vid det fall att lian aflidit af annan anledning än tuberkel^ukdom, vid

den fara, som kunde vara förenad med begagnandet af den bostad, den

sjuke bebott, eller vid det äfventyr, som begagnandet af den sjukes

gång- eller sängkläder eller andra brukade persedlar kunde innebära

genom deras användande af arfvingar. Det kunde för öfrigt betviflas

att, därest en i lungsot afliden persons klädespersedlar försåldes till

eu enskild person, denna kunde anses såsom allmänhet och den ifrågasatta

föreskriften således äga tillämplighet. Utskottet yttrade vidare, att

det ämne, förevarande ärende afsåge, tillhörde den ekonomiska lagstiftningen,

som vore Konungen förbehållen. Utskottet hemställde, att Första

Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens beslut.

Första Kammaren biföll utskottets hemställan, hvadan, då sålunda

Kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, motionen icke föranledde någon

åtgärd från Riksdagens sida.

Uti skrifvelse till medicinalstyrelsen den 24 maj 1899 anmodade

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet medicinalstyrelsen att

• till ecklesiastikdepartementet afgifva yttrande, huruvida och i hvad man

åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att förekomma, att tuberkulos

vunne spridning förmedelst i denna sjukdom afliden persons tillhörigheter.

Uti sin till svar härå den 11 augusti 1899 aflåtna skrifvelse yttrade

medicinalstyrelsen till en början, att det lifliga intresse för åtgärder

mot sjukdomen tuberkulos, hvilket på senaste tiden uppstått i hela den

civiliserade världen, hade, som bekant, sin grund uti upptäckten år

1880 af ifrågavarande sjukdoms orsak, tuberkelbacillen, samt uti de

omfattande studier, som därefter ägnats sjukdomens uppkomstsätt äfvensom

utvägarna att motarbeta densamma. I vårt land, yttrade medicinalstyrelsen

vidare, hade i främsta rummet läkarekåren ägnat den viktiga

frågan eu omfattande behandling, hvarom framför allt den diskussion

vittnade, som däröfver hållits i svenska läkaresällskapet under våren

1896 och sedan offentliggjorts i tryck. I anslutning till den förda

diskussionen hade läkaresällskapet beslutit att i tuberkulosfrågan göra,

bland andra, följande uttalanden:

»Offentliga åtgärder mot tuberkulos äro af behofvet påkallade och

böra hafva till ändamål:

lungsotssanatoriers upprättande för mindre bemedlade personer,

som ännu kunna hafva utsikt att förbättras;

beredande af vård på särskilda anstalter för lungsiktiga i mera

framskridna stadier af sjukdomen;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj .in Nåd. Proposition N:o 4C>. 7

oskadliggörande a( bröstsjukas upphostningar i offentliga inrättningar,

skolor, samlingslokaler, fabriker, järnvägsvagnar etc.;

desinfektion eller rengöring i lägenheter, som bebotts af lungsiktiga;

utgifvande al tjänliga skrifter till allmänhetens upplysning om

tuberkulosen och sättet för dess bekämpande; samt

bekämpande af tuberkulosen hos våra husdjur.»

Medicinalstyrelsen öfvergår härefter till eu'' redogörelse för de åtgärder,

som här i landet dittills vidtagits mot tuberkulos. I sådant

afseende _ erinrade medicinalstyrelsen om inrättandet af lungsotssanatorier,

vidare om kungörelsen angående åtgärder mot tuberkulos i

jufret hos nötkreatur den 15 oktober 1897, i hvilken författning föreskrefves,

att veterinär, som iakttagit tuberkulos i jufret hos nötkreatur,

genast skulle anmäla förhållandet hos Kung!.'' Maj:ts befallningshafvande,

som ägde förordna om värdering och nedslagning af sådant

kreatur mot ersättning till djurägaren; vidare om ett af landtbruksstyrelsen

framställdt, af medicinalstyrelsen i hufvudsak tillstyrkt förslag

rörande åtgärder mot tuberkulosens spridning bland husdjuren med

mjölk från mejerier.

Till hvad medicinalstyrelsen yttrat torde äfven kunna läggas de

sedan flera år pågående tuberkulinundersökningarna å ladugårdsbesättningar

i olika delar af landet.

Medicinalstyrelsen anför vidare, i afseende å lagstiftningen mot

tuberkulos, att det mål man ville vinna bäst gagnades genom iakttagande

af stor försiktighet och att på detta ömtåliga område en allmännare

öfvertygelse om påbudens nytta helst borde föregå lagstiftningen.

Genom nådigt bref den 28 maj 1897 hade Eders Kungl. Maj:t ställt

till svenska läkaresällskapets disposition ett belopp af 3,000 kronor att

användas till pris vid en täflan, som af läkaresällskapet skulle anordnas

för författande af folkskrifter om tuberkulos, med skyldighet för sällskapet

att till Eders Kungl. Maj:t öfverlämna den eller de täflingsskrifter,

som blifvit prisbelöna.

Af de inkomna 35 täflingsskrifterna hade tre prisbelöna, nämligen

regementsläkaren E. N. Nilssons »Lungtuberkulos», extra provinsialläkaren

R. A. von Posts »Hvad kunna vi göra mot tuberkulosen?»

och f. d. provinsialläkaren J. E. Bergvalls »Om tuberkulos». Enligt

Eders Kungl. Maj:ts förordnande den 6 oktober 1899 hade den första

af dessa skrifter under titeln »Om lungsot» blifvit tryckt i en upplaga

af 200,000 exemplar för att utdelas gratis. Den andra »Hvad kunna

vi göra mot tuberkulosen?» hade blifvit tryckt i en upplaga af 20,000

exemplar och funnes tillgänglig i bokhandeln till ett pris af 15 öre.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Ett sammandrag häraf under benämning »upplysningar och råd till

förekommande af tuberkulos och lungsot» funnes intagen i 1901 års

almanacka.

Spridningen af dylika folkskrifter ansåge medicinalstyrelsen vara af

stor vikt för att därigenom bereda opinionen för framtida lagstiftningsåtgärder,

där sådana möjligen kunde visa sig erforderliga.

Redan nu ansåge dock medicinalstyrelsen något böra göras i

lagstiftningsväg; och medicinalstyrelsen framlade i sådant syfte ett

redan i slutet af år 1898 inom styrelsen utarbetadt förslag, afseende att

införa föreskrifter om anmälningsplikt för läkare samt om desinfektionsåtgärder

mot smittas spridande vid lungsotssjukas död eller flyttning

från en lägenhet.

Medicinalstyrelsens förslag går ut på tillägg till dels §§ 20,

21 och 24 i förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning

af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars

1875 (den s. k. epidemi stadgan) och dels § 59 mom. 2 af läkareinstruktionen

den 31 oktober 1890.

Samtliga dessa lagrum handla om vissa åtgärder, som skola vidtagas

vid inträffade fall af där särskildt angifna smittosamma sjukdomar.

De sjukdomar, som omförmälas i nämnda paragrafer af epidemistadgan,

äro kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, elakartad

halssjukdom (difteri) och rödsot (dysenteri). I § 59 inom. 2 af läkareinstruktionen

upptages, förutom nämnda sjukdomar, jämväl barnsängsfeber.

Genom nådiga kungörelsen den 28 januari 1898 lägges till dessa

sjukdomar, rörande hvilka särskilda åtgärder voro påbjudna, ännu en

sjukdom, nämligen spetälska.

Enligt § 20 mom. 1 epidemistadgan åligger det läkare att. om

hvarje under hans behandling kommande fall af förenämnda smittosamma

sjukdomar, däri dock icke är inbegripen barnsängsfeber, hos

hälsovårdsnämnden göra skriftlig anmälan, som utom sjukdomsbenämningen

bör upptaga den insjuknades namn och ålder samt innehålla

uppgift om hans bostad.

Medicinalstyrelsen föreslår nu ett nytt moment, mom. 4, till denna

§ af innehåll, att sådan anmälan äfven skulle göras i fråga om hvarje

af läkare vårdadt fall af lungsot (lungtuberkulos)., så snart den sjuke

aflidit, flyttat från en bostad till en annan eller intagits å sjukvårdsinrättning,

i hvilka senare händelser anmälningen skulle upptaga den

bostad, från hvilken flyttningen skett.

Uti § 21 mom. 2 och 5 af epidemistadgan föreskrifves att, sedan

sjuk i någon af de förut omnämnda smittosamma sjukdomarna blifvit

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N.o 45. 9

intagen på sjukvårdsinrättning eller, om lian åtnjuter enskild vård, tillfrisknat,

afiidit eller flyttat till annan lägenhet, det åligger hälsovårdsnämnden

ombesörja, att hans bostad jämte gång- och sängkläder

samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastas rening och

desinfektion, vidare att det åligger hälsovårdsnämnden att ägna noggrann

uppmärksamhet däråt, att rening och desinfektion verkställes

icke allenast å de sjukas till sjukvårdsinrättning medförda gång- och

sängkläder, innan dessa åter bortföras, utan äfven å de inrättningen

tillhöriga, brukade persedlar, som därifrån utlånas, försäljas eller eljest

utlämnas.

Dessa bestämmelser föreslår medicinalstyrelsen skola i tillämpliga

delar gälla jämväl »för de i § 20 mom. 4 omnämnda fall».

Till § 24 i epidemistadgan föreslår medicinalstyrelsen ett nytt

moment, mom. 3, af följande lydelse:

»Behandlar läkare på ort, där hälsovårdsnämnd icke finnes, fall af

lungsot, och aflider den sjuke eller flyttar han till annan lägenhet,

åligger det läkaren att därom underrätta kommunalnämndens ordförande

samt att meddela honom skriftlig anvisning på erforderliga reningsoller

desinfektionsåtgärder, Indika nämnden är pliktig att, så vidt möjligt,

skyndsamt bringa till verkställighet. »

_ Slutligen föreslås ett tillägg till § 59 mom. 2 i läkareinstruktionen.

Enligt detta lagrums nuvarande lydelse åligger det hvarje läkare att

vid hvarje under hans behandling kommande fall af kolera, smittkoppor,

tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, difteri, rödsot, spetälska eller barnsängsfeber

föreskrifva och, såvidt ske kan, anordna tjänliga åtgärder

mot smittans spridande, samt, där gällande författning sådant föreskrifver,

hos hälsovårdsnämnd gorå skriftlig anmälan om inträffadt sjukdomsfall

eller till ordförande i kommunalnämnd lämna skriftlig underrättelse

om förhållandet jämte anvisning om de åtgärder, hvilka borde

iakttagas till förekommande af sjukdomens utbredning.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle dessa bestämmelser gälla

äfven i fråga om lungsot (lungtuberkulos).

Medicinalstyrelsen anför härefter:

Första villkoret för att åtgärder mot smitta skulle kunna vidtagas

vore, att källan till smittan blefve känd. Genom de föreslagna stadgandena

skulle också hälsovårds- och kommunalnämnderna på det tillförlitligaste

sätt, som torde kunna åstadkommas, erhålla kännedom om

åtminstone sådana tuberkulossmittohärdar, mot hvilka något syntes kunna

genom lagstiftning åstadkommas. Vidare skulle nämnderna åläggas

samma skyldighet att uti nu åsyftade fall vidtaga nödiga renings- och

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4f>.

desinfektionsåtgärder, som redan åläge dom i fråga om de andra af

medicinalstyrelsen uppräknade smittosamma sjukdomarna.

Det i Riksdagen afhandlade förslaget afsåge allenast åtgärder för

att förhindra, att tuberkulos utbreddes efter i sådan sjukdom aflidna personer

därigenom, att deras nedsmittade tillhörigheter spredes bland allmänheten.

Det torde vara tydligt, att hvad som sålunda afsåges skulle

vinnas genom ett noggrannt tillämpande af bestämmelserna i styrelsens

nu berörda förslag. Men detta gånge något längre, i det att samma

åtgärder skulle tillämpas i afseende på bostäder, där lungsotssjuka aflida

eller från hvilka sådana sjuka flyttat. Till motivering af behofvet

af sådan utsträckning af de ifrågasatta åtgärderna ville styrelsen anföra

följande. En af de farligaste spridarne af tuberkulossmitta vore

de lungsiktigas upphostningar. Så länge det upphostade sekretet bibehölle

sin ursprungliga fuktighet, vore det relativt ofarligt, men, lämnadt

att intorka, blandades det lätt med rumsdammet och spredes såsom

detta. I lungsiktigas bostäder kunde på detta sätt en stor mängd

smittämne magasineras i springor och ojämnheter på golf och väggar,

i möbler och sängkläder o. s. v., och där kunde det förblifva virulent

under ganska lång tid, hvarunder friska personer, som komme i nära

beröring med de smittobärande föremålen, utsattes för faran att inandas

tuberkelbaciller och att därigenom ådraga sig tuberkulos. Under

sådana förhållanden borde det uppenbarligen vara eu angelägenhet af

vikt att söka i möjligaste mån oskadliggöra smittan äfven uti bostäderna.

Lungsot vore emellertid en kronisk sjukdom, som ofta varade under

många år. För att fullt vinna det angifna målet borde därför en lungsiktigs

bostad helst tid efter annan renas och undergå desinfektion.

Men sådant stötte i praktiken på så stora svårigheter, att man enligt

styrelsens åsikt måste nöja sig med att i allmän författning påbjuda

desinfektion vid vissa viktigam tillfällen, då förnyadt nedsmittande

af lägenheten icke vidare vore att befara, således vid de sjukas död

eller flyttning.

Angående bostadsdesinfektion såsom åtgärd mot lungtuberkulos

1 illäte sig styrelsen för öfrigt att anföra och åberopa hvad generaldirektören

K. Linroth därom yttrade under frågans behandling i svenska

läkaresällskapet under diskussionen öfver tuberkulosfrågan år 1896:

»Anspråken på myndigheterna härutinnan vid fall af tuberkulos

börja blifva allt större och hafva naturligtvis samma grund som vid

öfriga infektionssjukdomar. En myndighet bör bättre än den enskilde

kunna träffa de nödiga anordningarna och bör äfven anses hafva större

intresse i att förhindra spridningen till andra af smittan. Om ansprå
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45

11

ken äro berättigade, beror ju helt och hållet på, om något medelst

desinfektionen står att vinna, och om det finnes möjlighet att tillmötesgå

fordringarna. Att af desinfektion vänta sig allt för mycket är utan

tvifvel ett fel. Verksammaste medlet mot de akuta smittande sjukdomarnas

utbredning är utan gensägelse att i god tid bortföra smittokällorna

d. v. s. de sjuke till ett modernt isoleringssjukhus. Sker så,

torde föga vara att befara af i bostaden deponeradt smittämne. Dettas

uppsökande vid bostadsdesinfektion är äfven af lätt insedda skäl ett

ytterst vanskligt företag, på hvars ofelbarhet den minst förlitar sig,

som praktiskt handlagt dylika arbeten. Från detta omdöme undantager

jag naturligtvis den del af desinfektionen, som försiggår i eu

tidsenlig desinfektionsugn, ty genom behandlingen däri dödas otvifvelaktigt

vid säng- eller gångkläder och andra effekter häftande smittämnen.

Emellertid har bostadsdesinfektion sedan gamla tider varit

bruklig vid epidemier^ och de nutida åtgärdernas företräde framför de

äldre är påtagligt. Öfverallt förorda också fackmännen än i dag åtgärden,

och regulativ uppgöras och justeras oupphörligen för att på

bostadsdesinfektionstekniken tillämpa vetenskapens framsteg. Nekas kan

ju icke heller, att sålunda vinnes åtminstone eu relativ trygghet, då

det är bekant, att virulenta smittämnen efter flera infektionssjukdomar,

såsom smittkoppor och skarlakansfeber, till en tid kunna dröja i af

sjuke begagnade bostäder. Tala sålunda goda skäl för att myndigheterna

böra fortfara att befordra bostadsdesinfektion efter de akuta

infektionssjukdomarna, så är det icke mindre förhållandet i fråga om

lungtuberkulos. Såsom redan angifvits, låter det sig icke för närvarande

göra, att till något nämnvärdt antal inlägga de lungsiktiga på isoleringssjukhus.

Infektionsämnet får således god tid på sig att samlas i bostaden,

och man vet med visshet af Cornets undersökningar, att så

också är fallet. Vidare vet man, att detta smittämne är sporhaltigt,

således relativt långlifvadt. Och hvarje läkare kan betyga, att de sjukes

upphostning, där renligheten vårdslösas, lämnas att intorka på golf och

väggar, sängställ, mattor och kläder. En omsorgsfull rengöring, resp.

desinfektion af bostaden bör alltså kunna bortskaffa mycket, om ej allt,

af sjukdomsämnet, och behandlingen i desinfektionsugn af kläder, mattor

o. d. måste betecknas såsom rationell. Och hvarför skulle vi icke mot

mänsklighetens svåraste plågoris pröfva ett skyddsmedel, som anses böra

tagas i anspråk gent emot andra, mindre mördande sjukdomar, Indika

liksom lungsoten äro af infektiös natur? En ringa vinst i striden mot

tuberkulosen skulle för öfrigt för det allmänna vara af vida större betydelse

än äfven de mest lysande framgångar gent emot flera andra

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 45.

sjukdomar. Hittills finnes i vår epidemistadga intet åliggande för hälsovårdsnämnderna

att taga befattning med desinfektion efter lungsot, och

deras resurser äro icke heller beräknade därpå. Så stora anstalter

och så mycken ekonomisk uppoffring göras emellertid för långt mindre

farliga sjukdomar, att det vore underligt, om eu utsträckning af vår

nuvarande värnplikt mot infektionssjukdomarna till tuberkulosen skulle

möta något allvarligt hinder.

Härvid synes dock en auss begränsning vara af nöden. Mången

anser, att rengöring af en ftisikers bostad tid efter annan bör ske,

medan han ännu ligger sjuk. Sådant synes mig falla helt och hållet

inom den privata hälsoAhrdens område. Annorlunda är det, sedan en

smittokälla sinat ut, d. v. s. vid dödsfall och då en lungsiktig flyttat

från en bostad. I dessa fall finner jag det på sin plats, att hälsovårdsmyndigheterna

taga ledningen af rengöringsåtgärderna om hand.»

Mot författningsförslaget i den omfattning medicinalstyrelsen gifvit

detsamma kunde, yttrar mediciualsyrelsen vidare, naturligtvis göras samma

anmärkning, som gjorts mot det af Andra Kammarens tredje tillfälliga

utskott formulerade önskemål, eller att det skulle leda till ett stadgande

allenast på papperet, men utan praktiskt värde, allra helst som tuberkulos

vore en så allmän sjukdom, att blott en försvinnande liten del af det smittämne,

som inom riket oupphörligen producerades, skulle kunna nås af de

föreslagna åtgärderna. Medicinalstyrelsen förutsåge också, att lång tid

skulle komma att. åtgå, innan stadgandets tillämpning finge den afsedda

utsträckningen. Men så hade det äfven varit förhållandet med motsvarande

åtgärder mot de förut anförda akuta infektionssjukdomarna, hvilka

sedan år 1875 varit underkastade epidemistadgans bestämmelser. Småningom

hade dock dessa bestämmelser vunnit förtroende både hos läkarne

och hos allmänheten och tillämpades numera på ett ganska tillfredsställande

sätt. Så skulle det också efter all sannolikhet gå med den nu ifrågasatta

utsträckningen däraf. Måhända skulle äfven den omständigheten,

att samma slags åtgärder, som nu vore föreslagna mot lungsot, redan

länge varit i bruk vid andra sjukdomar, göra, att allmänheten och

läkarne nu lättare skulle foga sig uti deras tillämpning på en sjukdom,

mot hvilken de icke förut varit i bruk. För öfrigt måste det ihågkommas

att, såsom redan antydts, äfven en ringa vinst i fråga om en

så allmän sjukdom som tuberkulos borde antagas medföra större nytta

än ett, relativt större resultat beträffande en mindre allmän sjukdom.

Öfverståthållareämbetet har på anmodan med eget utlåtande öfverlämnat

yttranden i ämnet af Stockholms hälsovårdsnämnd och af förste

stadsläkaren i Stockholm.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

13

Den sistnämnde yttrar:

Redan vid den diskussion, som öfver tuberkulosfrågan år LHD6 afhölja

i svenska läkaresällskapet, ställde sig förste stadsläkaren mycket

tveksam beträffande lämpligheten af några af de åtgärder, som där

föreslogos och påyrkades såsom särskilt ägnade att förekomma lungsotens

spridning, nämligen obligatorisk desinfektion af dylika sjukas

bostäder och kläder, innan de finge tagas i användning af andra personer,

samt åläggande för den behandlande läkaren att vid lungsotssjukas

död eller ombyte af bostad därom göra anmälan till hälsovårds- och

kommunalnämnderna för desinfektions utförande. Och de iakttagelser

och rön, som sedan dess blifvit gjorda beträffande de vägar, på hvilka

smittosamma sjukdomar i allmänhet och särskildt äfven lungsot spredes

bland människor, vore enligt förste stadsläkarens förmenande af den

art, att hans tveksamhet rörande dessa åtgärders ändamålsenlighet och

berättigande ytterligare ökats.

Åsikten om nyttan och behöfligheten af desinfektionsåtgärder efter

fall af smittosamma sjukdomar utginge närmast från det faktiska förhållandet,

att smittämnet vore till finnandes i vissa afsöndringar från de

sjuka. Då dessa afsöndringar, förutom att de vid en del smittosamma

sjukdomar direkt upphämtades i näsdukar, handdukar eller dylikt, lätt

no g (särskildt om icke vederbörlig omsorg och försiktighet därutinnan

städse iakttoges) kunde komma i beröring med och sålunda aflagra smittämnen

på nästan allt, som den sjuke användt eller som funnes i hans

närhet (linne-, gång- och sängkläder, kärl och husgeråd af alla slag,

golf och väggar i sjukrummet), antoge man vidare, förnämligast stödd

på laboratorieförsölc, som utvisade, att eu del smittämnen under vissa

förhållanden kunde hålla sig vid lif äfven rätt länge, efter det de lämnat

människokroppen, att friska personer kunde ådraga sig dessa sjukdomar

genom att på ett eller annat sätt inom sig upptaga dessa utom människokroppen

aflagrade smittämnen, antingen genom direkt beröring

med desamma eller på mera indirekt väg, efter det att afsöndringarna

genom intorkning och söndersmulning öfvergått till i luften kringsväfvande

damm eller inkommit i brunnar eller vattendrag.

Grundvalen för denna uppfattning utgjorde helt visst den iakttagelsen,

att i ett hus eller en lägenhet, där en person insjuknat (eller

vårdats i smittosam sjukdom), ofta nog nya sjukdomsfall inträffade, stundom

till och med äfven sedan rätt lång tid förflutit efter den först insjuknades

tillfrisknande. Särskildt hade sjukdomarna difteri och skarlakansfeber

ansetts länge häfta vid lokaler och lägenheter, där de en

gång inkommit. Då i dylika fall de först insjuknade länge varit full
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 45.

komligt fria från alla sjukdomssymtom, och följaktligen enligt förut

gällande åskådningssätt icke kunnat anses vållande till denna nya smitta,

hade man för att kunna förklara dessa plötsligt uppdykande sekundära

sjukdomsfall nödgats antaga, att något smittämne efter de först insjuknade

funnits aflagradt i lägenheten, å föremål eller i kläder, och där

fortlefvat för att under för dess utveckling gynnsamma förhållanden

gifva anledning till uppkomsten af nya sjukdomsfall.

Såsom en följd däraf hade man också sedan långliga tider tillbaka

sökt att tillintetgöra denna, efter allt att döma, i bostäder kvarblifna

smitta genom användande af så kallade desinfektionsmedel, ett förfarande,

som i synnerhet tagit fart och vunnit förtroende, sedan med tillhjälp

af bakteriologien vunnits möjlighet att förvissa sig om olika till

desinfektion rekommenderade medels större eller mindre förmåga att

tillintetgöra dessa smittämnen.

Hade nu erfarenheten allt fortfarande bekräftat riktigheten af denna

uppfattning, och hade genom den allt mera i bruk komna bostadsdesinfektionen

vunnits, hvad man därmed åsyftat och hoppats?

Förste stadsläkaren trodde knappast, att man hade rätt att obetingadt

jakande besvara denna fråga. Till stöd för denna sin meningville

han framlägga några erfarenhetsrön och synpunkter därutinnan.

Såsom särskild! farliga smittobärare hade städse framhållits den

sjukes gång- och sängkläder, naturligt nog då ju dessa särdeles lätt

vore utsatta för att blifva nedsölade af den sjukes afsöndringar. Om

emellertid denna supponerade fara verkligen vore så stor, som nu allmänt

antoges, borde väl talrika fall vara kända, då smitta otvetydigt

spridts på denna väg. Så vore emellertid långt ifrån förhållandet. Om

man undantoge de fall, då tvätterskor ådragit sig tyfoidfeber vid tvätt

af linne, som nedsölats med uttömningar från dylika sjuka — en väg

för indirekt smitta, hvars existens ej borde väcka förvåning, då ju vid

denna sjukdom dessa persedlar ofta kunde blifva i hög grad bemängda

med smittämnen — och vidare ej alldeles ville bestrida alla uppgifterna

om, att smittkoppor spridts genom kläder, ehuru förste stadsläkaren

betviflade, att en hel del af dessa uppgifter skulle stå sig inför modern

kritik, trodde han icke, att man därutöfver ägde några verkligt bevisande

iakttagelser.

Det vore verkligen egendomligt, att denna dogm om smittas spridande

genom gång- och sängkläder t. ex. vid difteri och skarlakansfeber,

äfvensom vid lungsot, hvilken vore så allmänt erkänd och antagen,

att det vore ett djärft tilltag att våga tvifla därpå, och som lades till

grund för så många kostsamma åtgärder, stödde sig blott på antagan
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 45. 15

den och sannolikheter. Om gång- och sängkläder, husgeråd och lägenheter

verkligen ofta vore smittobärare, borde väl t. ex. personalen vid

Stockholms hälsopolis, hvilken dag efter dag och år efter år handskades

med dessa persedlar i den ena »smittade» lägenheten efter den andra

och visst icke alltid iakttoge anvisade försiktighetsmått, hafva åtminstone

vid något tillfälle fallit offer för denna smitta. Och om man

däremot skulle kunna invända, att de flesta desinfektioner därstädes

ägde rum vid fall af skarlakansfeber och difteri, hvilka sjukdomar ju

mera sällan angrepe fullvuxna personer, borde väl denna personals familjer

hafva varit särskildt utsatta för dessa sjukdomar. Så vore emellertid

visst icke förhållandet. Under loppet af flera år hade endast

ett par dylika sjukdomsfall förekommit, och de insjuknade hade i dessa

fall med största sannolikhet ådragit sig smittan i skolorna.

Lika litet hade den vid Stockholms stads desinfektionsanstalt tjänstgörande

desinfektören under de sex år, han där varit anställd, ådragit

sig eller sina två små barn någon smitta, trots att år funnits, då han

haft att mottaga och behandla mer än 30,000 klädespersedlar från smittade

hem, och trots att han visst icke ofta begagnade sig af det tillfälle,

som vore honom beredt, att genom badning befria sig från tilläfventyrs

ådragen smitta.

För värdet af bostadsdesinfektion talade just icke heller ett par

andra erfarenheter från Stockholm. Så hade det aldrig desinfekterats

så konsekvent efter hvarje fall af difteri som särskildt under åren 189G

och 1897, och dock hade icke därigenom kunnat förekommas, att denna

sjukdom i slutet af sistnämnda år hastigt började på ett oroväckande

sätt tilltaga och sedermera år efter år tillväxt, så att den i slutet af

år 1899 i afseende på stor utbredning stode utan motstycke i Stockholms

kända annaler. Och den äfven här städse gängse skarlakansfeberepidemien

hade ofta under hela år varit af mycket ringa omfattning,

trots att desinfektion af bostäder och äfven af kläder vid fall af

denna sjukdom varit inskränkt till ytterst få fall.

När man vidare läste de talrika berättelserna om, huruledes ofta

epidemier af både det ena och det andra slaget blifvit kväfda i sin

linda genom desinfektion med sådana medel som t. ex. svafvelrökning,

om hvilken man numera med bestämdhet visste, att den vore så godt

som utan all effekt i detta afseende, kunde man svårligen värja sig för

den tanken, att smittämnet näppeligen varit att söka på de platser man

antagit, och mot hvilka man riktat sina åtgärder d. v. s. kläder och

boningsrum.

De allra senaste åren hade äfven att uppvisa ytterst viktiga rön

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

särskild! om difterismittämnets biologiska förhållanden, Indika vore i

hög grad ägnade att rubba antagandet, att sekundära difterifall vore

att tillskrifva i lägenheter, å husgeråd eller kläder deponeradt smittämne.

Förste stadsläkaren syftade därmed på den öfverraskande upptäckten,

att i motsats mot hvad förut allmänt antagits eu individs

smittosamhet visst icke vore bunden vid befintligheten af sjukdomssymtom.

Det vore nämligen på ett fullt öfvertygande sätt i en del

fall ådagalagdt, att en person, trots att han vore fullt återställd efter

sin difterisjukdom, visst icke samtidigt vore fri från smitta, samt att

denna egenskap kunde hos honom fortfara veckor, ja till och med

månader, efter det han till fullo tillfrisknat.

I denna upptäckt läge ju en enkel och naturlig förklaring till de

sekundära sjukdomsfall, som man utan kännedom om detta fenomen

icke kunnat annat än tillskrifva boningsrum, husgeråd och kläder, men

samtidigt vore också denna upptäckt ägnad att allvarligt rubba åsikten

om bostadsdesinfektionens nytta och nödvändighet. Förste stadsläkaren

hade varit i tillfälle att observera icke så få sjukdomsfall af difteri, då

trots upprepade desinfektioner nya fall med rätt långa mellantider inträffat

inom samma familj. Gifvetvis skulle dessa fall förr hafva tillskrifvits

infekterade kläder eller lokaler. Nu hade det emellertid lätt

kunnat påvisas, att lifskraftigt smittämne persisterat hos de tillfrisknade,

och efter det att dessa personer isolerats, till dess de varit fria från

smittämnet, hade inga vidare fall inträffat hvarken i samma familj eller

ens i samma hus, oaktadt någon vidare desinfektion icke ägt rum.

Äfvenså vore den upptäckten, att eu hel del lindriga sjukdomsfall,

livilka förr betraktats såsom icke varande af difteritisk natur, otvifvelaktigt

vore att dit hänföra, ägnad att förklara en hel del infektioner,

livilka förr tillskrifvits kläder och föremål.

Något tillförlitligt reagens på, när en person vore fri från smitta,

funnes beklagligtvis ännu icke. Att en del af de personer, som efter

aflupen difterisjukdom vid bakteriologisk undersökning företedde baciller

i näsa eller svalg eller å andra ställen, kunde meddela smitta åt andra,

visste man alldeles bestämdt, men i Indika fall så vore förhållandet, om

alla dylika bacillförande personer vore farliga i detta afseende, och om

de vore det fullt ut lika länge som baciller kunde påvisas hos dem,

vore ännu en oafgjord fråga, likasom ock huru de talrika fall därutinnan

förhölle sig, hvilka, utan att hafva företett några som helst sjukdomssymtom,

dock vid bakteriologisk undersökning befunnes å en del slemhinnor

hysa fullt virulenta difteribaciller. Icke ens vid upprepade undersökningar

befunnen frånvaro af difteribaciller erbjöde därutinnan någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 45.

garanti, ty ej alltför sällan hade efter någon tid upprepad undersökning

åter ådagalagt bacillers närvaro.

Äfven skarlakansfeber!! crbjöde exempel på osäkerheten därutinnan.

Så vore det ej så synnerligen längesedan, som det allmänt antagits, att

en skarlakansfeberpatient vore fri från smitta och ofarlig för sin omgifning

efter 4 veckors förlopp. No fordrade man därför allmänt 6

veckor; och de till hälsovårdsnämnden inkommande rapporterna utvisade

ej så sällan, att 7 och 8 veckor, ja till och med än längre tid, efter

det att ett barn i en familj insjuknat i skarlakansfeber, ett nytt fall af

denna sjukdom inträffat i samma familj. Helt visst skulle dylika fall

gärna åberopas såsom bevis för i bostaden kvarblifven smitta efter den

först insjuknade, men i regel befunnes det, att denne några dagar förut

hemkommit från epidemisjukhuset, visserligen fullt återställd, men tydligen

ännu icke fri från smitta.

Och huru ofta blefve icke äfven denna sjukdom förbisedd på grund

af att dess fullt karakteristiska symtom saknades eller vore otydliga.

Helt visst läte sig många sjukdomsfall, där det icke vore möjligt att

finna källan till smitta, och där man varit benägen att tillgripa den

vanliga förklaringen, kläder, böcker eller dylikt, på ett mycket enklare

och naturligare sätt förklaras genom beröring med personer, som ofta

ej ens själfva vetat om att de haft symtom af sjukdomen.

Iakttagelser huruledes smitta otvifvelaktigt blifvit spridd genom

personer, som företett så obetydliga symtom, att de ej ens själfva

vetat om sin sjukdom, hade helt nyligen blifvit gjorda beträffande

smittkoppor, nämligen vid en epidemi i Kristiania,

Med ett ord, beträffande de akuta infektionssjukdomarna tenderade

sålunda all modern erfarenhet därhän, att i allt talrikare fall källan till

smittas spridande vore att söka hos den lefvande individen själf; att det

vore denna, som bure och närde samt till andra individer direkt och utan

mellanlänkar öfverförde smittämnet i fullt lifskraftigt tillstånd. Men i

samma mån kunskapen om möjligheter till dylikt direkt öfverförande

af smitta vidgades, i samma mån minskades behofvet att till förklaring

af sjukdomsfall nödgas tillgripa längre eller kortare indirekta vägar för

smitta, såsom genom kläder, föremål, böcker, boningsrum eller dylikt,

och som en följd däraf blefve allt mer och mer en utsträckt isolering

af sjuka och konvalescenter den viktigaste åtgärden till förekommande

af smittosamma sjukdomars spridande, men däremot behofvet af bostadsdesinfektion

allt mera och mera tvifvelaktigt.

Här hade vidlyftigt ordats om förhållandena vid de akuta infektionssjukdomarna,

trots att denna fråga på sätt och vis kunde sägas

Dill. till Iliksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Höft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kurir/!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45

1 ä

ligga utom det förevarande ämnet, men förste stadsläkaren både ansett

sig nödsakad därtill, alldenstund hans uppfattning därom vore af stor

betydelse för hans ställning till frågan om obligatorisk desinfektion

af bostäder vid fall af tuberkulos.

Beträffande denna sjukdom måste först och främst erkännas, att

det vore till fullo ådagalägdt, att dess smittämne vore mycket resistent,

samt att detsamma på ett otvetydigt sätt blifvit påvisadt vara till finnandes

i dammet i lägenheter, som bebotts af lungsiktiga. Då sjukdomen

vidare i regel förlöpte mycket långsamt, hunne ju också dessa

sjuka att producera stora mängder af smittämne, hvarjämte de odisputabelt

ofta nog aflevererade dem på golfven i sina bostäder. Där intorkade

nu så småningom detta smittoförande slem, söndersmulades till

stoft, upphvirflades i form af damm i rumsluften och kunde därigenom

komma att inandas af i lägenheten boende personer, hvarigenom dessa

antoges löpa fara att ådraga sig lungtuberkulos.

Öfver hela den civiliserade världen ansåge man nu, att denna indirekta

väg genom inandning af torkade upphostningar vore den förnämsta

källan till lungsotssmittans spridning. I hvad man förtärandet

af kött eller mjölk från tuberkelsjuka kreatur kunde anses vållande till

lungtuberkulos hos menniskor, vore nämligen ännu en öppen fråga. Ett

kraftigt stöd för riktigheten af denna åsikt hade man ansett sig äga i

det förhållandet, att dylikt damm från lungsiktigas bostäder, insprutadt

i bukhålan på marsvin, vållat tuberkulos hos dessa, äfvensom att marsvin,

som förvarats i luft, på konstgjord väg bemängd med torkade

och pulvriserade upphostningar från lungsiktiga, likaledes smittats med

tuberkulos. I öfverensstämmelse med denna åsikt hade man också ansett,

att den lungsildige själf icke medförde någon fara för smitta, icke

ens för sina rumskamrater, blott han alltid tillvaratoge sina upphostningar,

så alt desamma icke finge tillfälle att intorka och därefter kringspridas

i luften. Expirationsluften vore nämligen, hade det påståtts,

fullt ofarlig i detta hänseende.

Helt nyligen hade emellertid viktiga rön på detta område blifvit

gjorda, hvilka vore i hög grad ägnade att väcka tvifvel, huruvida det

dittills gängse åskådningssättet beträffande vägarna för lungsot ssmittas

spridning verkligen vore så axiomatisk^ som allmänt antoges. Dels hade

härutinnan framhållits den utomordentliga segheten hos de intorkade

upphostningarna, något som tydligt gåfve sig tillkänna, då man på mekanisk

väg sökte pulvrisera dem, och på grund däraf hade det dragits i

tvifvelsmål, huruvida dessa upphostningar under naturliga förhållanden

verkligen pulvriserades tillräckligt fint och på tillräckligt kort tid för att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 45.

in

med bibehållen lifskraft öfvergå i rumsluften. Dels både äfven påpekats,

att vid de experiment, i hvilka tuberkulos öfverförts till djur, som förvarats

i luft, i hvilken på mekanisk väg pulvriserade uppliostningar

upphvirflats, man därför betjänat sig af luftströmmar i styrka betydligt

öfverstigande dem, som under vanliga förhållanden förekomme i

våra boningsrum. Och trots detta, oaktadt djuren i dessa försök hållits

i luft, tätt bemängd med dylikt pulver, vore de fall, då det verkligen

lyckats att bibringa djuren tuberkulos, långt ifrån talrika.

Slutligen hade det ock ådagalagts, att axiomet om den sjukes ofarlighet

för omgifningen, blott hans uppliostningar ej finge intorka, icke

vore så alldeles hållbart. Det hade visats, att vid hosta, nysning och

i vissa fall äfven vid talande människan sprede omkring sig ett moln

af fina vätskedroppar, som längre eller kortare tid hölle sig sväfvande

i luften, äfvensom att dylika från lungsiktiga härrörande droppar ofta

nog inneliölle lifskraftigt smittämne. Försöksdjur, som exponerats för

dessa droppar, hade ock förvärfvat tuberkulos. I motsats mot försöken

att bibringa djur tuberkulos genom inandning af torkade upphostningar

hade det äfven visat sig, att liknande försök med pulvriserade, fuktiga

sputa nästan aldrig sloge fel, ett förhållande, som kraftigt styrkte faran

för infektion direkt från de sjuka utan förmedling af deras torkade

upphostningar.

Alltså förfogade man nu äfven beträffande lungtuberkulos likasom

vid difteri, skarlakansfeber m. fl. akuta infektionssjukdomar öfver nya

möjligheter att genom smitta direkt från person till person, mot hvilken

bostadsdesinfektion icke uträttade något som helst, kunna förklara

eu hel del sjukdomsfall, för hvilkas uppkomst man förut endast haft att

tillgripa den indirekta vägen genom boningsrum och föremål och följaktligen

haft rätt att hoppas något af bostadsdesinfektion.

Huruvida nu denna nyligen påvisade direkta smitta vid lungsot

vore den enda eller hufvudsakliga, och den indirekta genom dammet

däremot spelade en mer eller mindre underordnad roll eller tvärtom,

tjänade för närvarande alls intet till att diskutera. Därtill vore dessa

frågor ännu allt för litet utredda. Men då det gällde att lagstifta på

detta område, utgjorde, för förste stadsläkaren åtminstone, den omständigheten,

att det kunde vara tvifvel underkastadt, huruvida verkligen

lungsot ssmitta i större utsträckning, eller kanske till och med alls,

spredes på sådana vägar, att det kunde vara tänkbart att kunna påverka

densamma genom bostadsdesinfektion, tillräckligt skäl att med

obetingadt nej besvara frågan, huruvida det nu vore lämpligt att lagligen

anbefalla denna åtgärd äfven vid lungsot. Och förste stadsläkaren

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

styrktes ytterligare i denna uppfattning därutaf, att erfarenheten från

åtminstone vissa akuta infektionssjukdomar, vid livilka bostadsdesinfektion

nu vore påbjuden, för närvarande vore sådan, att inskränkningar

i denna åtgärd snart på allvar kunde ifrågasättas.

Man borde dock besinna, att det bär icke gällde enstaka sjukdomsfall

eller tidtals uppträdande epidemier, utan en sjukdom af i regel

flera års duration, som redan vore så spridd, att många tusenden af

Sveriges befolkning skulle träffas af den föreslagna åtgärden. Då så

vore förhållandet, borde man också, enligt förste stadsläkarens förmenande,

vara fullt säker på, att man genom en dylik i flera afseenden

betungande pålaga verkligen också ernådde hvad man därmed åsyftade.

Äfven medicinalstyrelsen tycktes hysa en viss tveken i detta afseende,

såsom ju framginge af dess uttalande, att smittämnets »uppsökande

vid bostadsdesinfektion är äfven af lätt insedda skäl ett ytterst vanskligt

företag, på hvars ofelbarhet den minst förlitar sig, som praktiskt

handlagt dylika arbeten». Att fackmännen än i dag förordade åtgärden,

och att regulativ oupphörligen uppgjordes och justerades, vore ju mycket

sannt. I synnerhet vore detta fallet i Tyskland. Men månne icke

detta till en ganska stor del hade sin grund däruti, att dessa anbefallda

regulativ i allmänhet icke i praktiken handhades af fackmän,

utan öfverlämnades till allmänna polisen?

Om man verkligen ägde goda, lätt utförda och på samma gång fullt

pålitliga metoder för desinfektion af bostäder och kläder, skulle åtgärden

redan vara mindre betänklig, men så vore tyvärr visst icke förhållandet.

Så vida man icke ville utföra en desinfektion blott för syns

skull, nödgades man använda medel, som vore allt annat än skonsamma.

Helt visst hade den svenska allmänheten fullt skäl att instämma i det

ordstäf, hvarmed den tyska folkopinionen karakteriserat bostadsdesinfektionen:

»Zweimal desinficirt werden, ist so gut wie einmal abbrennen».

Om nu detta damm i bostäderna verkligen vore så farligt för tuberkidossmitta,

och denna supponerade fara till allra största delen kunde

förekommas genom eu så enkel och lätt utförbar åtgärd som att på

ett ändamålsenligt sätt uppsamla och förstöra de sjukas upphostningar,

skulle man då behöfva tillgripa en både i afseende på effektivitet så

tvifvelaktig och tillika så betungande åtgärd, som bostadsdesinfektionen

onekligen vore? Och detta samtidigt med att en så fullt ändamålsenlig

åtgärd vidtagits, som att genom folkskrifter söka upplysa allmänheten

och hos densamma inskärpa vikten af att uppsamla och förstöra de

sjukas upphostningar, något som ju vore af stor betydelse till och med

blott och bart från renlighetssynpunkt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o do.

Och detta damm kunde ju äfven genom tvättning och skurning, till

allra största delen åtminstone, på ett enkelt sätt af hvem som helst

aflägsna^ ur bostäderna likasom äfven från klädespersedlar genom

piskning och borstning. Man hade beträffande kläder däremot invändig

att på dessa intorkade upphostningar i regel sutte så fast, att de ej

genom borstning eller dylikt läte sig aflägsnas. Men om så vore, kunde

det då verkligen vara någon stor fara för, att dessa intorkade upphostningar

skulle kunna sprida sig i luften och inhaleras?

Man skulle måhända däremot invända, att detta nog kunde låta bra,

men att vårdslösa människor icke läte sig rättas af några som helst

upplysningar, utan trots allt hänsynslöst strödde omkring sig sina bacillhal

tiga upphostningar och försummade all renlighet, och att man gent

emot dessa stode hjälplös utan de föreslagna tilläggen till den nu gällande

epidemistadgan. Enligt förste stadsläkarens förmenande erbjöde

dock §§ 13 och 29 i gällande hälsovårdsstadga för riket fullgoda

garantier för att, om en lägenhet på grund af smittofara verkligen

pröfvades vådlig att bebo, erforderliga åtgärder kunde af vederbörande

myndigheter mot densamma vidtagas.

Förste stadsläkaren ville äfven framhålla, huruledes det föreliggande

förslaget icke medgåfve att stanna vid förenämnda enkla rengöringsåtgärder,

alldenstund detsamma uttryckligen påbjöde rening och desinfektion,

hvilka bestämmelser icke, enligt förste stadsläkarens förmenande

och bestämdt icke heller i allmänhetens ögon, kunde anses

uppfyllda genom blott och bart tvättning, piskning eller dylikt. Läkaresällskapet

hade i sitt uttalande (sid. 200 mom. 11 punkt d) icke gått

fullt så långt. Där hette det nämligen i denna fråga: »rengöring eller

desinfektion».

Sedan desinfektionsläran blifvit en vetenskap, hade från läkarnes

sida, i öfverensstämmelse med gällande åskådning, för allmänheten allt

mer och mer betonats, att bostadsdesinfektion vore en så utomordentlig

viktig åtgärd till förekommande af smitta, att allmänheten, som naturligtvis

kände sig tilltalad af konklusionen, att ett medel, som bevisligen

vid beröring med smittämnen på kort tid dödade desamma, också

borde användas därför, men som icke kunde bedöma, huruvida premissen

vore riktig, att smittämnet i för människan farlig form verkligen

funnes, där desinfektionsmedlet anbringades, nu kanske ginge ännu

längre än läkarne själfva i sina kraf på, att vidtomfattande desinfektionsåtgärder

vid alla möjliga tillfällen och af alla möjliga anledningar

städse skulle utföras. Åtminstone vore detta förhållandet, då åtgärderna

gällde grannarne.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition iNT:o 45.

Måhända vore det icke ur vägen att erinra om erfarenheterna

vid den moderna särbehandlingen. Vid dess första införande hyste

man äfven stora farhågor för i rumsluften befintliga smittämnen. Till

och med vid ombyte af förband efter operationer arbetade särskilda

apparater på att undanröja denna supponerade fara. Ju flitigare och i

ju starkare form man använde sina desinfektionsmedel, desto mera förvissad

ansåge man sig vara om ernående af goda resultat. Och nu firade

sårbehandlingskonsten dagligen de allra största triumfer, trots att desinfektionsmedlen

nu vore utbytta mot rent vatten.

Vid öfverläggningen i läkaresällskapet om tuberkulosfrågan hade

förste stadsläkaren stått så godt som ensam om sin mening, och lian hade

knappast anledning antaga, att förhållandena nu skulle te sig mycket

annorlunda. Endast beträffande den del af det nu framlagda förslaget,

som afsåge skyldighet för läkare att i vissa fall för åtgärders vidtagande

göra anmälan till hälsovårds- och kommunalnämnder om af dem

behandlade fall af lungsot, kunde förste stadsläkaren hänvisa till ett

uttalande, som utvisade, att äfven andra därutinnan hyste allvarliga betänkligheter.

Blefve desinfektion lagligen påbjuden vid lungsiktigas

ombyte af bostad, vore att befara, att många af dessa sjuka skulle få

svårt att hyra någon lägenhet.

Och hvilka komme att drabbas af en dylik bestämmelse? Jo alla

bättre situerade, alla som hade en s. k. husläkare, hvilken vore i tillfälle

att följa deras flyttningar, d. v. s. i regel de personer, som

vinnläde sig om renlighet och snygghet i allmänhet och särskild! plägade

noga iakttaga anbefallda försiktighetsmått beträffande möjligen

lungsiktiga familjemedlemmars skötsel. Däremot torde det, i de större

sfäderna åtminstone, väl mycket sällan på denna väg komma till desinfektion

af arbetsklassens bostäder, då ju läkaren i regel icke stode i

så nära rapport med dessa personer, att han kunde blifva i tillfälle att

i tid göra föreskrifven anmälan om flyttning. Då i de större städerna

dessutom ombytet af bostad vore koncentreradt till två gånger om året,

skulle det helt visst mångenstädes blifva vanskligt nog att på tillräckligt

kort tid kunna utföra de många desinfektioner, som af det föreslagna

stadgandet skulle blifva en följd. Vore det ej mycket bättre,

om de förvisso ej obetydliga summor, som otvifvelaktigt komme att

offras på desinfektion af lungsiktigas bostäder, ifall dylika åtgärder

lagligen påbjödes, användes för att bereda dessa sjuka tillfälle till vård

och isolering, eu åtgärd om hvars nytta och behöflighet endast eu

mening vore rådande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kutujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4ii. 23

Stockholms hälsovårdsnämnd anlor:

Att åtgärder vidtoges till förhindrande af luugsotssmittas spridande,

ansåge hälsovårdsnämnden vara af allra största vikt. I hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad förste stadsläkaren i sitt utlåtande anfört,

ansåge emellei''tid hälsovårdsnämnden, att detta mål, åtminstone för närvarande,

lämpligast befrämjades därigenom, att bland alla samhällsklasser

spredes kunskap såväl om sjukdomens smittosamma beskaffenhet som

ock därom, att enkla åtgärder, som kunde af eu hvar iakttagas och

utföras, nämligen omsorgsfull renlighet, uppsamlande och förstörande

af de sjukas upphostaingar, verksamt bidroge till förhindrande af smittämnets

utbredning.

För spridande af dylik kunskap borde därför de uppsatser därom,

som komme att på offentlig bekostnad utgifvas, genom vederbörandes

försorg kostnadsfritt utdelas till medellösa personer, i skolor och särskild!

till arbetare i fabriker och verkstäder.

Äfven syntes det nämnden vara en lämplig åtgärd därutinnan, att

anslag, innehållande kortfattade råd och anvisningar i ämnet, utarbetades

och uppsattes på lätt i ögonen fallande platser i lokaler, som

besöktes af ett större antal personer, såsom t. ex. vid kyrkor, i sockenstugor

och tingshus, i skolor, fabriker och verkstäder samt i väntsalar

å järnvägsstationer.

För egen del har öfverståthållareämbetet uti sitt den 12 mars 1900

afgifna utlåtande anfört:

Då sjukdomen tuberkulos numera vunnit en allmän spridning öfver

vårt land och, enligt uppgift, såsom offer kräfde hvar 7:de af rikets

innebyggare, måste det betraktas som en angelägenhet af synnerligen

stor vikt att med till buds stående lämpliga medel inskrida till dess

bekämpande. Från lagstiftningens sida hade emellertid dittills så godt

som intet åtgjorts i detta afseende, och det vore med fullt skäl som

allt ifrigare framställdes anspråk, att jämväl på denna väg något måtte

göras till förekommande af sjukdomens utbredning.

I likhet med medicinalstyrelsen och hälsovårdsnämnden ansåge

öfverståthållareämbetet, att man därvidlag ej borde gå brådstörtadt tillväga,

utan för mera genomgripande åtgärder afbida den tid, då genom

lättfattliga folkskrifter eller på annat likartadt sätt åvägabragts en allmännare

insikt om sjukdomens beskaffenhet och hvad i hemmen kunde

göras till värn emot fienden. Därtill komme ytterligare en omständighet,

som ej torde få lämnas obeaktad, den nämligen att, på sätt framginge

af förste stadsläkarens och Stockholms hälsovårdsnämnds yttranden,

en åsikt, stridande mot den dittills hardt när axiomatisk! antagna,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

började göra isig gällande i fråga därom, hvarest härden för tuberkulossmittan

vore tillfinnandes. Såväl förste stadsläkaren som hälsovårdsnämnden

läte nämligen derutinnan med all tydlighet förstå, att de hyste

bestämda tvifvelsmål, huruvida, såsom dittills allmänt antagits, smittan

företrädesvis eller i nämnvärdare grad spredes från den sjukes bostad,

genom af honom begagnade möbler, gång-, sängkläder och dylikt, eller

huruvida det icke fasthellre och egentligen vore den lefvande individen

själf, som förde smittan med sig.

Öfverståthållareämbetet, som naturligtvis ej vore i tillfälle uppträda

såsom skiljedomare mellan de olika meningar, hvilka i detta afseende

uttalats, hade emellertid ansett sig böra taga hänsyn till det faktiska

förhållande, att allt ditintills inom den medicinska världen utan egentlig

meningsskiljaktighet den åsikt gjort sig gällande och fortfarande

omfattades af landets högsta medicinska myndighet, att desinfektion

vore af stor vikt och betydelse för hämmande af smittosamma sjukdomar.

Meningarna kunde emellertid i detta afseende växla, ett syntes dock

öfverståthållareämbetet visst, och det vore, att lagstiftningen ej längre

kunde stå alldeles overksam gent emot tuberkulossmittan. Därvid torde

ligga närmast till hands att taga under öfvervägande, huruvida icke

enahanda bestämmelser, som i förevarande fall i nådiga förordningen

den 19 mars 1875 §§ 20 och 21 funnes meddelade beträffande kolera,

smittkoppor och åtskilliga andra i sagda paragrafer uppräknade smittoförande

sjukdomar borde till efterlefnad i lämpliga delar föreskrifvas i

fråga jämväl om tuberkulos. Det vore ock detta, som medicinalstyrelsen

gjort, då den föreslagit, att bestämmelser måtte meddelas om skyldighet

dels för hälsovårdsnämnd att i vissa uppgifna fall verkställa

desinfektion af den tuberkulossjukes bostad och tillhörigheter, dels ock

för läkare att om sjukdomsfall af tuberkulos göra anmälan hos hälsovårdsnämnd;

dock hade styrelsen i fråga om läkarens berörda anmälningsplikt

ansett den inskränkning böra äga rum att, då, i fråga om

öfriga i paragraferna omför mäkla sjukdomar, läkare i regel ålåge göra

anmälan om hvarje timadt fall, han, i fråga om tuberkulos, skulle hafva

skyldighet göra slik anmälan, allenast när lungsotspatient flyttat till

annan bostad, intagits å sjukhus eller aflidit. Öfverståthållareämbetet

delade den af medicinalstyrelsen sålunda uttalade åsikt, att i lagen borde

intagas bestämmelser om anmälningsplikt för läkaren och obligatorisk

desinfektion af såväl den sjukes tillhörigheter som ock af bostaden.

Däremot vore öfverståthållareämbetet tveksamt rörande den omfattning,

som borde gifvas åt dessa stadganden. Att läkaren, som måste antagas

äga kännedom när lungsotspatient aflidit eller afförts till sjukhus, åla
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

des att därom göra anmälan hos hälsovårdsnämnd, ansåge öfverståthållareämbetet

vara principiellt riktigt och jämväl utan olägenhet kunna

ske, likasom ock öfverståthållareämbetet funne nödig omtänksamhet och

försiktighet bjuda att i ty fall verkställa desinfektion af såväl den sjukes

bostad som äfven de kläder, sängkläder, möbler och dylikt, dem

han under sjukdomen begagnat. Men att, på sätt medicinalstyrelsen

föreslagit, stadga slik anmälan och föreskrifva obligatorisk desinfektion

jämväl när lungsiktig person flyttade från en bostad till en annan,

syntes öfverståthållareämbetet vara att gå väl långt. I detta afseende

ville öfverståthållareämbetet erinra, hurusom i städer och större samhällen

i de allra flesta fall en lungsiktig persons flyttning från en bostad

till en annan icke torde komma till läkarens kunskap och hälsovårdsnämnden

följaktligen på denna väg endast undantagsvis vinna

kännedom om den skedda flyttningen, hvadan alltså allenast i jämförelsevis

få fall den stadgade desinfektionen torde kunna bringas till

stånd. Icke förty befarade öfverståthållareämbetet, att i samhällen af

nu angifna beskaffenhet det fåtal skedda flyttningar, som sålunda hos

nämnden anmäldes, i allt fall blefve så stort, att det för hälsovårdsnämnden

icke blefve möjligt medhinna att i rätt tid fullgöra desinfektionen,

då ju, såsom bekant vore, ombyte af bostäder i regeln försigginge

allenast två gånger om året, nämligen vid början af april och

oktober månader.

Öfverståthållareämbetet befarade därför, att en bestämmelse af här

ofvan sist angifna innehåll skulle, åtminstone hvad hufvudstaden anginge,

till väsentlig del förfela sitt ändamål, men emellertid vålla kommunen

stora kostnader, för att nu ej tala om de betydande olägenheter ett

dylikt stadgande skulle i förekommande fall bereda den sjuke, hvarom

närmare ordades i förste stadsläkarens memorial.

Ämbetet hyste därför stora betänkligheter att biträda medicinalstyrelsens

förslag uti ifrågavarande del, men mot styrelsens förslag

i öfriga delar hade ämbetet icke något vidare att erinra, än att i

det föreslagna nya mom. i § 21 af förordningen den 19 mars 1875

syntes böra intagas bestämmelse, att i fråga om lungsot skulle lända

till efterrättelse jämväl föreskrifterna i mom. 4 i samma paragraf, sådant

berörda mom. lyder enligt kungörelsen den 28 januari 1898.

Slutligen ville öfverståthållareämbetet uttala sin åsikt om önskvärdheten

däraf att, på sätt närmare angåfves i hälsovårdsnämndens utlåtande,

åtgärder vidtoges till åvägabringande af allt större spridningbiand

allmänheten af kännedom om sjukdomen lungtuberkulos’ smittoförande

beskaffenhet och hvad till sjukdomens bekämpande kunde af

den enskilde åtgöras.

Bill. till Riksd. Prat. 1904. 1 Smil. 1 Afd. 26 a Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 45.

Till följd af nådiga remisser hafva yttranden i ämnet därefter afgifvits

af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande och. förste provinsialläkarne

i länen samt förste stadsläkaren i Göteborg.

Till medicinalst37relsens förslag hafva anslutit sig förste provinsialläkarne

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,

Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gäfleborgs och Norrbottens

län, förste stadsläkaren i Göteborg samt Eders Kungl. Maj ds

befallningshafvande i Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gäfleborgs och Jämtlands län.

Af öfriga i ärendet hörda myndigheter hafva flera i likhet med öfverståthållareämbetet

funnit den af medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelsen

om läkares anmälningsplikt vid patients ombyte af bostad och

obligatorisk desinfektion af den lämnade bostaden gifva anledning till

stora betänkligheter. Af sådan anledning hafva följande myndigheter

funnit sig böra instämma med öfverståthållareämbetet uti dess

modifierade förslag, nämligen förste provinsialläkaren i Gottlands län

samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Södermanlands,

Jönköpings, Kronobergs, Gottlands,Kristianstads, Västmanlands och Norrbottens

län.

Då öfriga yttranden icke innefatta ett direkt anslutande till vare

sig medicinalstyrelsens eller öfverståthållareämbetets förslag, tillåter jag

mig att i korthet redogöra för dessa yttranden.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser de ifrågasatta föreskrifterna

böra afse allenast skyldighet för läkare att anmäla dödsfall

i lungsot och hälsovårds- eller kommunalnämnds däraf betingade

åligganden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, som förklarar

sig i hufvudsak dela de af förste stadsläkaren i Stockholm uttalade

åsikter, förmäler sig emellertid icke hafva något att erinra mot

medicinalstyrelsens förslag i fråga om skyldighet för läkare att anmäla

af honom vårdadt fall af lungtuberkulos, men anser, att denna anmälan,

äfven då den gjordes hos hälsovårdsnämnd, borde innehålla anvisning

på de renings- eller desinfektionsåtgärder, hvilka läkaren i det förevarande

fallet funne erforderliga, dock med rätt för hälsovårdsnämnd

att vidtaga andra åtgärder än läkaren anvisat.

Förste provinsialäkaren i Uppsala län anför, att han i hufvudsak anslöte

sig till de af medicinalstyrelsen och öfverståthållareämbetet framställda

förslagen, men att han ansåge det böra åligga lägenhetsägaren,

vid vite, att låta grundligt rengöra och möjligen äfven omtapetsera

lägenhet, som innehafts af lungsotssjuk. De kommunala hälsovårds
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Mdj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

myndigheterna borde vara pliktiga att vaka såväl däröfver som ock

däröfver att en i lungsot aflidens kvarlåtenskap i kläder och husgeråd

klafve på lämpligt sätt befriad från smitta.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser anmälan om sjukdomsfall

i lungsot till kommunalnämnd vara under nu bestående förhållanden

af intet eller mycket ringa värde, hvaremot han finner sig

kunna biträda medicinalstyrelsens förslag om anmälningsplikt till hälsovårdsnämnd.

Det syntes kunna öfverlämnas åt hälsovårdsnämnden att

i hvarje särskildt fall afgöra, i hvilken omfattning desinfektionsåtgärder

borde vidtagas.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län finner medicinalstyrelsens

förslag principiellt riktigt, men förordar af praktiska skäl, att å landet

prästerskapet skulle hafva till åliggande att hos vederbörande tjänsteläkare

anmäla inträffadt dödsfall i lungsot.

Förste provinsialläkaren i Hallands län föreslår, att den af medicinalstyrelsen

ifrågasatta anmälningsskyldigheten öfverflyttades å vederbörande

pastorsämbete, men biträder i öfrigt medicinalstyrelsens förslag.

Förste provinsialläkaren och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Alfsborg län ansluta sig i hufvudsak till medicinalstyrelsens förslag,

men anse, att anmälan om dödsfall borde göras af vederbörande prästman

och anmälan om flyttning af den sjuke själf eller dennes målsman,

husbonde eller närmaste anhörig, samt att lägenhet, som begagnades

af lungsiktig, borde underkastas särskild smittrening minst två gånger

om året.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län hemställer, att uti den ifrågasatta

författningen måtte föreskrifvas, dels att hvarje läkare skulle vara

skyldig att om hvarje under hans behandling kommande fall af tuberkulos

sjukdom, som vore åtföljd af afsöndringar, göra skriftlig anmälan

till hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd äfvensom att till nämnden

likaledes göra anmälan, då den sjuke aflidit, intagits å sjukvårdsinrättning

eller flyttat från en bostad till en annan, dels att det skulle

åligga hälsovårdsnämnd att, sedan den sjuke aflidit eller intagits å sjukvårdsinrättning,

ombesörja, att hans bostad jämte gång- och sängkläder

samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastades rening och

desinfektion, samt att, då den sjuke flyttat till annan lägenhet, ombesörja,

att den lägenhet, som af den sjuke bebotts, ofördröjligen underkastades

rening eller desinfektion i den omfattning, som kunde i hvarje

särskildt fall vara af behofvet påkallad, dels ock att å ort, där hälsovårdsnämnd

icke funnes, det skulle åligga tillkallad läkare att meddela

kommunalnämndens ordförande, då det voro fråga om sjuk, som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

aflidit eller intagits å sjukvårdsinrättning, skriftlig anvisning på erforderliga

renings- och desinfektionsåtgärder samt, då det vore fråga om

sjuk, som flyttat från en lägenhet till en annan, skriftlig anvisning på

erforderliga renings- eller desinfektionsåtgärder, hvilka åtgärder nämnden

skulle vara pliktig att, så vidt möjligt, bringa till verkställighet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län håller före,

att det borde stadgas skyldighet för läkare att, förutom i de af medicinalstyrelsen

föreskrifna fall, anmäla hvarje fall af lungsot, som komme

under hans behandling, samt hemställer vidare om sådan ändring i

medicinalstyrelsens förslag, att det skulle ankomma på hälsovårdsnämnden

att för hvarje särskildt fall, då lungsiktig person flyttat från

en lägenhet till en annan, föreskrifva, huruvida rening eller desinfektion

skulle verkställas.

Förste provinsialläkaren i Örebro län anser, att vid kampen mot

tuberkulos hufvudvikten borde läggas icke, såsom dittills skett, på

bakteriernas uppsökande och oskadliggörande, livilket visat sig icke

leda till målet, utan på ett förbättrande i allmänhet af hygienen såväl

den allmänna som den individuella för höjande af individens motståndskraft.

I detta afseende ville förste provinsialläkaren åberopa tuberkulosstatistiken

från England, hvilken utvisade, att genomförandet af en del

allmänna hygieniska reformer, särskildt rörande bostadsförhållanden och

arbetslokaler, hade under de sista fem årtiondena förmått reducera lungsotsdödligheten

med omkring två tredjedelar, utan att under denna tid några

särskilda åtgärder vidtagits hvarken för de sjukes isolering eller deras

bostäders desinfektion. Förste provinsialläkaren ansåge det visserligen

icke råda tvifvel om, att reningsåtgärder vore högst nyttiga och önskvärda

i de fall, där dåliga hygieniska förhållanden i hemmet i förening

med försumlighet vid oskadliggörandet af den sjukes upphostningar

kunde gifva anledning att befara uppkomsten af en farlig endemisk

sjukdomshärd, men redan nu syntes med stöd af 13 § i hälsovårdsstadgan

hälsovårdsnämnd kunna i dylikt fall ingripa. Hvad särskildt

anginge den nu föreslagna lagstiftningen, ansåge förste provinsialläkaren

de af densamma förväntade fördelar icke komma att uppväga

de olägenheter, som däraf blefve en följd. Allmän desinfektion af bostäder

och föremål, som användts af lungsotssjuke, grundad på obligatorisk

anmälningsskyldighet från läkarne, förutsatte därjämte på landsbygden

och äfven uti en. del mindre stadssamhällen helt andra och olika

organiserade hälsovårdsmyndigheter än för närvarande funnes och skulle

dessutom medföra stora ekonomiska uppoffringar af ganska tvifvelaktig

nytta, uppoffringar hvilka skulle gifva bättre resultat, om de gjordes

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45. 29

för uppbyggande af sjukhus för svårare eller obotligt lungsotssjuke,

om Indika vårdanstalters betydelse och nytta såsom bidragande till

tuberkulosens hämmande åtminstone icke rådde några olika åsikter. Då

förste provinsialläkaren sålunda icke kunde tillerkänna desinfektionen

ensam, ett afgörande inflytande till förekommande af lungsotssmittas

spridning, utan fast hellre ville se botemedlet uti allmänna hygieniska

åtgärder, funne han sig böra afstyrka medicinalstyrelsens förslag.

Dders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, som befarade,

att en lagstiftning mot tuberkulos i den af medicinalstyrelsen afsedda omfattning

skulle blifva så svår att tillämpa och gifva anledning till så

många undanflykter, att densamma komme att stanna vid bestämmelser

allenast på papperet, åtminstone för en del smärre stadssamhällen och

för . landskommunerna i allmänhet, förklarar sig icke kunna förorda eu

dylik lagstiftning. Från lagstiftningens sida kunde arbetet mot tuberkulosens

spridning kraftigt bedrifvas utan så ingripande ändringar och

tillägg, som medicinalstyrelsen föreslagit, blott genom en obetydligskärpning

af 13 § i hälsovårdsstadgan. I denna öfvertygelse och under

förmenande,att lungsotssmittan hämmades i månsom bostads- och fabrikshygienen

förbättrades, funne sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

böra föreslå allenast en sådan ändring af 13 § i hälsovårdsstadgan,

att däri förekommande orden »i hög grad» utginge.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län, som icke betviflado

nyttan af desinfektioners utförande, men ansåge den viktigaste åtgärden

till smittans hämmande vara den sjukes isolerande, förmenar, att alla

nya lagstiftningsåtgärder på hälsovårdens område borde, hvad landsbygden

anginge, föregås af någon ändring i kommunalnämndernas

sammansättning, och anser, att den vinst, som stode att ernå genom

den ifrågasatta lagstiftningen, skulle blifva inskränkt till desinfektion

vid dödsfall i städerna, hvilket redan nu vore en vanlig åtgärd på

många håll. I en så viktig fråga, som den förevarande, borde lagstiftningen

på en gång taga ett något längre steg, och om vårt land

ännu ej vore moget för en tuberkuloslag, kunde ännu någon tid anstå

med nya föreskrifter. Men då en lag mot tuberkulos en gång skulle

framläggas, syntes den böra omfatta ej blott desinfektion vid lungsot utan

äfven lämpliga åtgärder vid alla tuberkulösa sjukdomar med smittosam

afsöndring och isolering af de sjuke åtminstone i så måtto, att de icke

finge hafva sysselsättning vid barnavård, matvaruaffärer, bagerier, mjölkbutiker,

mejerier, ladugårdar m. m. dylikt. Äfven borde kontrollen

öfver handeln med kött och mjölk göras strängare likasom åtgärderna

mot tuberkulos i ladugårdarna skärpas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län förordar medicinalstyrelsens

förslag i hvad det. afsåge anmälningsplikt till hälsovårdsnämnd

vid dödsfall eller intagning å sjukvårdsinrättning och desinfektion i

dessa fall, men anser så stora svårigheter möta vid tillämpningen af

föreskrifterna i förslaget i öfrigt, att detsamma i denna del icke kunde

af honom biträdas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län åberopar

i hufvudsak förste provinsialläkarens i länet yttrande.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län finner sig kunna förorda

medicinalstyrelsens förslag allenast i Iråga om anmälningsplikt

vid dödsfall i stad och därmed i hälsovårdsafseende likställda samhällen

och vid öfverflytning till sjukvårdsinrättning samt desinfektion i

dessa fall.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län åberopar

förste provinsialläkarens i länet yttrande.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anser, att åtgärder till förekommande

af tuberkulosens spridning helst borde från början koncentreras

på att finna utvägar för isolering i åtminstone de fall, där t. ex. i följd

af svåra hygieniska missförhållanden och närvaron i den sjukes omgifning

af barn och yngre personer faran för sjukdomens spridning vore

synnerligen stor, att ett upphjälpande af bostäderna genom en efter

hygienens fordringar lämpad, äfven för landet gällande byggnads- och

ordningsstadga vore särdeles önskvärd, samt att de af medicinalstyrelsen

föreslagna åtgärderna väl kunde i någon mån hindra sjukdomsfröets

spridning, men att det för närvarande i synnerhet å landet

syntes möta svårigheter att på ett effektivt sätt kunna fullgöra desamma.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län föreslår sådan ändring i

medicinalstyrelsens förslag, att läkaren finge sig ålagdt att anmäla till

vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd hvarje af honom vårdadt

fall af lungsot samt att föreskrifva och, så vidt ske kunde, anordna

tjänliga åtgärder mot smittas spridande, äfvensom att det skulle

åligga hälsovårds- och kommunalnämnd att skyndsamt vidtaga, reningsoch

desinfektionsåtgärder af bostad och tillhörigheter efter i lungsot

afliden person.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län ansluter

sig till det af förste provinsialläkaren i länet framställda förslaget.

I Norge utfärdades den 8 maj 1900 en lag om särskilda åtgärder

mot tuberkulösa sjukdomar. Såsom redan af rubriken framgår, afser

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

lagen icke endast lungsot utan äfven andra tuberkulösa sjukdomar.

Under lagens bestämmelser falla nämligen alla sjukdomar af tuberkulos

natur, för såvidt de äro åtföljda af afsöndringar, som kunna antagas

medföra fara för sjukdomens utbredning. Lagen föreskrifver skyldighet

för läkare att första gång, lian får under behandling fall af sådan sjukdom,

därom lämna meddelande till ordföranden i vederbörande sundhetskommission.

Aflider den sjuke, skall likaledes anmälan därom göras

till ordföranden i sundhetskommissionen. Särskild föreskrift kan meddelas

om anmälningsskyldighet jämväl för det fall att den sjuke ombyter

bostad. Läkare, som har under behandling person, lidande af

sådan sjukdom lagen afser, är pliktig gifva anvisning rörande hvad som

bör iakttagas till förhindrande af sjukdomens utbredning äfvensom att

öfvervaka, att hans anvisningar efterkommas. Därest den sjuke icke

behandlas af läkare, utöfvas tillsynen öfver den sjuke af sundhetskommissionens

ordförande (denne är alltid läkare) eller af annan, utaf ordföranden

antagen läkare. Detta gäller äfven för det fall att den behandlande

läkarens anvisningar icke iakttagas. Sundhetskommissionen

kan besluta om den sjukes intagande å sjukhus, därest den sjuke eller

hans omgifning underlåter att följa de af sundhetskommissionen gifna

föreskrifter och det i följd däraf visar sig omöjligt att förskaffa den

sjuke sådan vård, som är behöflig till förhindrande af smittas spridande.

När den sjuke dött eller ändrat bostad, skall, i den utsträckning omständigheterna

påkalla, rening företagas af de rum, hvari den sjuke

uppehållit sig, så ock af gång- och sängkläder. Rummen få icke upplåtas

till bostad åt annan person, förrän de undergått sådan rening,

likasom icke heller de gång- och sängkläder, som användts af den sjuke,

få, förrän de undergått nödig rening, utlämnas till andra personer för

begagnande. Vidare föreskrifves, att personer, som lida af sådan sjukdom,

som i lagen afses, kunna af sundhetskommissionen förbjudas att

deltaga i beredning af lifsmedel, afsedda till försäljning, äfvensom att

befatta sig med försäljning af lifsmedel. Likaledes kan sundhetskommissionen

förbjuda, att mjölk afhämtas från ställen, där personer, lidande

af sjukdom af ifrågavarande slag, deltaga i kreaturens skötsel eller i

mjölkens behandling.

Dessa äro de hufvudsakliga bestämmelser, som förekomma i den

norska lagen. Äfven i några nordamerikanska stater hafva utfärdats

lagbestämmelser rörande åtgärder mot tuberkulösa sjukdomar, men i

öfrigt är, så vidt jag kunnat inhämta, den norska lagen den enda verkliga

tuberkuloslag, som förnärvarande finnes. I en del andra länder hafva

cirkulär och anvisningar utfärdats rörande åtgärder mot tuberkulos. Så

är t. ex. förhållandet i Bayern, Belgien, Frankrike och Preussen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

I Danmark ock Preussen föreligga lagförslag rörande åtgärder till

förhindrande af spridning af tuberkelsmitta.

Enligt det danska förslaget skulle en tuberkulosinspektör tillsättas,

hvilken skulle vara biträde åt justitieministeriet vid genomförandet af

åtgärderna mot tuberkulos. Lagförslaget innehåller föreskrift om skyldighet

för hvarje läkare att anmäla de fall af lung- eller struptuberkulos,

som komme under hans behandling. Dödsfall i dessa sjukdomar

skulle anmälas till vederbörande sundhetskommission, som kunde föreskrifva

rening eller desinfektion såväl af lokaler, som begagnats till

varaktig uppehållsort af person, som aflidit af nämnda sjukdomar, som

ock af gång- och sängkläder, som den aflidne nyttjat. Enligt förslaget

skulle dylika klädespersedlar icke få, mot läkarens eller sundhetskommissionens

förbud, bortgifvas eller säljas, utan att förut hafva varit

underkastade desinfektion. Äfvenledes skulle sundhetskommissionen

kunna påbjuda rening eller desinfektion af lokaler, som tjänat till varaktig

uppehållsort för person, angripen af lung- eller struptuberkulos,

sedan den sjuke därifrån afflytta! Under vissa förhållanden skulle

sundhetskommissionen kunna förordna om den sjukes intagning å

sjukhus.

I det preussiska förslaget föreskrifves skyldighet att göra anmälan,

då någon aflidit af lung- eller struptuberkulos, äfvensom då en person

i framskridet stadium af någon af dessa sjukdomar ombyter bostad.

Lagförslaget synes icke förutsätta, att desinfektion ovillkorligen skall

äga rum, men innehåller bestämmelse om att sådan kan föreskrifvas

såsom skyddsåtgärd mot sjukdomarnas utbredning.

Många och skiftande äro de meningar, som gjort sig gällande i

föreliggande fråga. Å ena sidan hafva de principer, som ligga till grund

för medicinalstyrelsens förslag, blifvit underkända såsom lämpliga att

därpå bygga en lagstiftning i ämnet, och å andra sidan hafva röster

höjts för att, med bibehållande af den principiella ståndpunkt, medicinalstyrelsen

intagit, i lagstiftningen införa vida mera restriktiva åtgärder,

än denna myndighet ansett sig kunna föreslå. Då dessa uttalanden

i många fall gjorts af personer, som i viss mån måste anses såsom

fackmän på förevarande område, kan jag icke underlåta att känna en

viss tvekan om, hvilka åtgärder i lagstiftningsväg böra i denna viktiga

fråga lämpligen vidtagas. Att äfven i lagstiftningsväg härvidlag något

bör göras, synes mig emellertid uppenbart med afseende å den stora

utbredning tuberkelsjukdomarna vunnit inom landet. Men just denna

omständighet synes mig böra föranleda till stor varsamhet, då fråga är

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

om lagstiftning iäimnet. Man måste nämligen betänka, att lagstiftningen

i detta fall kommer att sträcka sina verkningar till alla samhällslager

och meddela föreskrifter inom sådana privata "områden, som hittills icke

ansetts höra beröras af lagstiftningen. Väl är det sannt, att liknande

ingrepp pa det privata området förekomma i epidemistadgan, men däri

afsedda sjukdomar — med undantag af spetälska, hvilken dock, i anseende

till sin ringa utbredning, icke har den betydelse som tuberkelsjukdomarna

— äro akuta och hafva således ett jämförelsevis kort förlopp.

Här däremot är fråga om en sjukdom, söm kan fortfara under

åratal och som därunder i många fali icke sätter den sjuke ur stånd

att fortsätta ^den verksamhet, hvaråt han ägnat sig. Lagstiftningen

pa detta område maste därför, synes det mig, utgå från den synpunkten

att, på samma gång den afser att minska faran för smittas spridande,

den sjuke icke utsättes för öfvervakande från offentlig myndighets

sida, så länge icke alldeles särskilda omständigheter påkalla sådant.

Följaktligen anser jag icke, att föreskrift bör meddelas om skyldighet

för läkare att anmäla hvarje till hans behandling kommande fall af

lungtuberkulos, då ju hvarje anmälan måste afse vidtagande af åtgärder

med afseende på den anmälde. Skulle i följd af särskilda ogynnsamma

förhallanden större fara uppstå för spridande af tuberkelsmitta,

finnas, enligt mitt förmenande, redan nu uti hälsovårdsstadgan

bestämmelser, meddelade., hvilka berättiga hälsovårdsmyndighet att ingripa.

Om jag följaktligen icke finner tillrådigt att tillstyrka anmälningsplikt

vid hvarje af läkare behandladt fall af lungtuberkulos, anser

jag dock sådan anmälan kunna föreskrifvas i vissa särskilda fall. Detta

är den ståndpunkt medicinalstyrelsen intagit.

Medicinalstyrelsens förslag innefattar dels anmälningsplikt för läkare

i vissa fall rörande af honom vårdad lungsotspatient och dels skyldighet

för den hälsovårdsmyndighet, som mottagit sådan anmälan, att

vidtaga vissa åtgärder till förhindrande af smittas spridande. Förslaget

upptager anmälningsplikt å ort, där hälsovårdsnämnd finnes, i följande

tre fall nämligen, då den. sjuke aflidit, flyttat från en lägenhet till en

annan eller intagits å sjukvårdsinrättning, och å ort, där hälsovårdsnämnd

icke finnes, då den sjuke aflidit eller flyttat till annan lägenhet.

I. förra fallet göres anmälan till hälsovårdsnämnden och i senare fallet

till kommunalnämndens ordförande.

Emot förslaget om anmälningsplikt vid den sjukes ombyte af bostad

hafva starka betänkligheter uttalats af åtskilliga i ärendet hörda myndigheter.

. Därvid hafva framhållits dels de stora personliga obehag

och svårigheter för den sjuke själf och hans närmaste, en sådan föreBih.

till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

skrift skulle medföra, och dels svårigheten, för att icke saga omöjligheten

i många fall att kunna vid de bestämda flyttningstiderna medhinna

verkställandet af de behöfliga desinfektions- eller reningsåtgärderna.

Jag kan icke annat än biträda denna mening. Anmälningsplikt i detta

fall, oafsedt nyss anmärkta olägenheter, måste därjämte alltid förutsätta

ett visst öfvervakande från offentlig myndighets sida af den

sjuke, ett öfvervakande mot hvars lämplighet jag redan uttalat mig.

Däremot kan jag icke finna någon betänklighet att förorda anmälningsplikt

vid dödsfall. Att gifva en generell föreskrift om skyldighet för

läkare att hos hälsovårdsnämnd göra anmälan, så snart en af lungsot angripen

person intages å sjukvårdsinrättning, torde dock måhända vara att

gå allt för långt. Jag vill icke bestrida, att en sådan föreskrift i många

fall kan vara nyttig, såsom föranledande till en ofta nog behöflig renings-

eller desinfektionsåtgärd. Men då anledningen till intagningen

å sjukvårdsinrättning icke behöfver sta i något som helst samband med

den sjukes egenskap af lungsotspatient, utan kan föranledas af helt

andra sjukdomar eller af något olycksfall, synes mig denna rent tillfälliga

omständighet, att den sjuke — måhända för helt kort tid.

intages å en sjukvårdsinrättning, icke böra föranleda till en allmän föreskrift

om anmälningsplikt i detta fall. Medicinalstyrelsen bär icke

heller föreslagit skyldighet för läkare att göra dylik anmälan å ort,

där hälsovårdsnämnd icke finnes.

Med afseende å de åtgärder, som nämnderna hafva att iakttaga,

sedan de mottagit läkarens anmälan, innehåller förslaget icke alldeles

samma bestämmelser för hälsovårdsnämnd som för kommunalnämnd.

Hälsovårdsnämnd skulle det enligt förslaget ovillkorligen åligga att

ombesörja, att den aflidnes eller sjukes bostad jämte gång- och sängkläder

samt andra brukade persedlar ofördröjligen underkastades rening

och desinfektion. Kommunaluämnd däremot skulle endast, såvidt

möjligt vore, vara pliktig att bringa till verkställighet erforderliga

renings- eller desinfektionsåtgärder enligt skriftlig anvisning, som det

skulle åligga läkaren att samtidigt med sin anmälan .meddela.

Att icke samma ovillkorliga skyldighet föreslagits för kommunalnämnd

som för hälsovårdsnämnd beror naturligtvis därpå, att många,

eller måhända de flesta, landskommuner icke äga tillräckliga resurser

för att kunna utföra föreskrifna renings- eller desinfektionsåtgärder

och att man icke heller ansett sig kunna för det närvarande pålägga

dem denna ökade börda. Denna synpunkt anser jag riktig. Af de i

ärendet afgifna yttrandena finner man, att redan nu mångenstädes på

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

landsbygden renings- eller desinfektionsåtgärder genom kommunalnämndens

försorg vidtagas efter inträffadt dödsfall i lungsot, och det

synes mig antagligt att, äfven om föreskriften icke göres ovillkorlig,

den dock kommer ej blott att fästa kommunalnämndernas uppmärksamhet

på saken utan ock att verka därhän, att åtgärder i nu ifrågavarande

afseende blifva allt mer och mer vanliga äfven på landsbygden.

I städerna torde redan nu dylika åtgärder i regeln vidtagas.

Det bär från åtskilliga håll framhållits såsom en svaghet hos förslaget,

att föreskriften om anmälningsplikt för läkare till kommunalnämnd

i själfva verket skulle vara utan betydelse, då endast i ett

försvinnande fåtal fall läkare erhåller kännedom om inträffadt dödsfall

i lungsot å landet.

Den anmärkta svagheten synes mig dock kunna väsentligen minskas,

om uti en blifvande författning därjämte uttryckligen uttalades

att, därest, utan att anmälan genom läkare skett, till nämndens kunskap

kommit att af lungsot angripen person aflidit, nämnden skulle,

såvidt möjligt vore, söka träffa anordningar för rening eller desinfektion.

Det torde nämligen kunna antagas, att vid en sjukdom

med i allmänhet så långvarigt förlopp som lungsot kommunal
nämnden

i många fall äger kännedom om de sjuka och äfven, utan

särskild anmälan, får kunskap om dödsfall. Detta torde framför allt

gälla sådana, som åtnjuta fattigunderstöd. Och särskildt beträffande

dessa, hvilka oftast lefva under ogynnsamma hygieniska förhållanden,

torde åtgärder till förhindrande af smittas spridande till omgifningen

vara mera än eljest af behofvet påkallade. Någon olägenhet

af att införa en dylik bestämmelse synes mig icke heller vara att

befara, helst man måste antaga, att redan nu å de ställen på landet,

där renings- eller desinfektionsåtgärder pläga anordnas vid dödsfall

efter i lungsot aflidna personer, sådant i de flesta fall äger rum på

nämndens eget initiativ. Det kunde äfven låta tänka sig att, om nu,

då i ämnet för första gången lagstiftas, föreskrifter meddelades om

dylika åtgärder endast under förutsättning att anmälan skett genom

läkare, kommunalnämnderna skulle anse sig förhindrade att, där sådan

anmälan ej förekommit, vidtaga åtgärder till hindrande af smittas spridande.

Hvad hälsovårdsnämnder beträffar, torde en dylik föreskrift

icke vara af någon egentlig betydelse, men synes dock för likformighetens

skull icke böra saknas äfven rörande dessa.

Jag kan icke finna någon anledning att, såsom förslaget innehåller,

föreskrifva skyldighet för hälsovårdsnämnd att i de fall, som nu afses,

låta företaga såväl rening som desinfektion, då ju mången gång enbart

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kling}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

reningsåtgärder torde vara till fyllest. Det synes mig tillräckligt att, såsom

föreslagits beträffande kommunalnämnd, föreskrifva renings- eller desinfektionsåtgärder,

detta så mycket mer som det synes böra uppdragas åt medicinalstyrelsen

att meddela anvisningar rörande sättet, huru dessa åtgärder

skola verkställas. Medicinalstyrelsen synes i detta fall böra lämnas fria

händer och icke af en lagbestämmelse vara bunden att i hvarje fall

föreskrifva, att rening och desinfektion skola äga rum.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle jämväl å förevarande fall

5 mom. i 21 § af epidemistadgan äga tillämplighet. Det skulle sålunda

åligga hälsovårdsnämnd att ägna noggrann uppmärksamhet däråt, att

rening och desinfektion verkställdes icke allenast å de sjukas till sjukvårdsinrättning

medförda gång- och sängkläder, innan dessa åter bortfördes,

utan äfven å de inrättningen tillhöriga, brukade persedlar, som

därifrån utlånades, försåldes eller eljest utlämnades. Dessa föreskrifter

kunna vara lämpliga för de kommunala epidemisjukhusen, men att

inrymma åt hälsovårdsnämnd befogenhet att utöfva tillsyn öfver anstalter,

som äro eller blifva inrättade för lungsiktiga, synes icke vara

erforderligt. Sådant tillkommer anstaltens styrelse, hvilken icke lärer

kunna antagas underlåta att tillse det ifrågavarande försiktighetsåtgärder

vidtagas. Den föreslagna bestämmelsen om hälsovårdsnämndens åliggande

i nu anmärkta afseende synes därför böra utgå.

Då det understundom torde kunna inträffa, att vanliga renings- eller

desinfektionsåtgärder icke kunna anses fullt betryggande till förhindrande

af smittas spridande, synes uti en blifvande författning böra uttryckligen

utsägas, att under sådana förhållanden de kommunala hälsovårdsmyndigheterna

skola vara berättigade att låta förstöra föremål, som

varit utsatta för smitta, naturligtvis mot skälig ersättning till vederbörande.

Inom civildepartementet har förslag till författning i ämnet utarbetats

i enlighet med de af mig nu angifna grunder. Då detta förslag

innehåller bestämmelser, som dels äro af beskaffenhet att föranleda till

utgifter för kommunerna och dels innefatta föreskrifter om vissa åtgärder,

som kommunala myndigheter hafva att vidtaga, synes författningen

böra utfärdas i den uti § 57 regeringsformen för kommunallagar

föreskrifna ordning.

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda förslag till

lag angående vissa åtgärder mot utbredning af lungsot, hemställde departementschefen,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung!,, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

att lagförslaget måtte föreläggas Riksdagen till antagande.

37

Med bifall till denna, af statsrådets öfriga ledamöter

biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Joll. Ad. Hultman.

Bih. till Riksd. Prat. 1004. 1 Sami. 1 Afd. 26 a Haft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.