Angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor
46 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 42 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1904:46, Angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
1
N:o 46.
Kungl. Majits nådiga proposition till Riksdagen angående
beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor; gifven
Kristiania slott den 11 mars 1904.
Uti skrifvelse den 29 maj 1901 har Riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
beredande af ålderdomsunderstöd åt de i kommuners tjänst eller å barnbördshus
anställda barnmorskor, byggdt på den grundsats, att det finge
blifva beroende på frivilliga beslut från kommunernas sida, huruvida de
skulle medverka till att bereda sina barnmorskor ifrågavarande förmån
och i sådant fall förplikta sig att erlägga de därför stadgade afgifter,
samt i öfrigt anordnadt vare sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
ett af Kungl. Maj:t i sådant afseende år 1901 framlagdt förslag eller
ock i enlighet med det system, som af Riksdagen år 1901 gillats beträffande
pensionering af vissa sjuksköterskor. Öfver Riksdagens berörda
skrifvelse hafva, till följd af särskilda nådiga remisser, underdåniga
utlåtanden afgifvits af medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, statskontoret, styrelsen för postsparbanken
samt riksförsäkringsanstalten; och får Kungl. Maj:t, under åberopande
af innehållet i bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag, härmed föreslå Riksdagen,
dels godkänna följande grunder för inrättande af en anstalt för beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor:
anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas pensionsanstalt och
träder i verksamhet med år 1905, afser att bereda ålderdomsunderstöd
åt här i riket legitimerade barnmorskor med anställning hos kommun
eller å barnbördshus;
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Häft. (N:o 46.)
1
2
Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
skyldig att inträda såsom delägare i anstalten är hvarje legitimerad
barnmorska, som, efter det anstalten trädt i verksamhet, i en ålder, ej
uppgående till 45 år, erhåller anställning hos kommun eller å barnbördshus
mot åtnjutande af årslön, ej understigande 200 kronor, hvari
värdet af bostad, vedbrand och andra naturaförmåner må inräknas med
sammanlagdt högst 75 kronor;
berättigad att såsom delägare inträda i anstalten är ej mindre
hvarje legitimerad barnmorska, som, då anstalten träder i verksamhet,
redan innehar sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus, som
nyss är nämnd, och icke uppnått en lefnadsålder af 50 år, eller, sedan
anstalten trädt i verksamhet, i eu ålder, öfverstigande 45 år, men icke
uppgående till 50 år, erhåller dylik anställning, än äfven hvarje legitimerad
barnmorska, som af kommun anställts mot bestämd ersättning
för hvarje förrättning, så framt hon af anstaltens styrelse pröfvas af
denna kommunala anställning hafva en årsinkomst, ej understigande
200 kronor, och som icke uppnått en lefnadsålder af 50 år;
då särskilda lokala förhållanden därtill föranleda, må det ankomma
på anstaltens styrelse att, på framställning af vederbörande kommun
och efter medicinalstyrelsens hörande, meddela legitimerad barnmorska,
som är anställd hos kommun, inträde i anstalten, äfven om hennes
löneförmåner skulle understiga 200 kronor om året;
delägare är pliktig att årligen till och med det år, hvarunder hon
fyller 64 år, till anstalten inbetala 10 kronor, dock icke under längre
tid än 20 år;
den kommun eller det barnbördshus, där barnmorskan har anställning,
eller, där anställningen är fästad vid två eller flera kommuner
gemensamt, den folkrikaste bland dem ansvarar för afgiftens behöriga
erläggande;
det ankommer på kommun eller barnbördshus att bestämma om
erläggande af årsbidrag till pensionering af barnmorska, anställd hos
kommunen eller barnbördshuset, dock med iakttagande däraf att minsta
år sbidraget utgör 10 kronor;
délägare må, utöfver henne åliggande årsafgift, göra frivilliga insatser
för beredande af högre pension;
för hvarje i anstalten delaktig barnmorska betalar statsverket såsom
bidrag till hennes pensionering ett belopp lika stort med de insatser
tillsammantagna, hvilka under året blifvit af eller för henne
gjorda, dock att statens årsbidrag icke för någon utgår med högre belopp
än 25 kronor eller under längre tid än 20 år;
anmälan om inträde i anstalten göres för barnmorska af veder
-
3
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
börande kommun eller barnbördshus, skolande denna anmälan vara åtföljd
af, förutom handlingar, som visa, att barnmorskan är skyldig eller
berättigad att inträda i anstalten, ej mindre kommunens eller barnbördshusets
uttryckliga förklarande, huruvida kommunen eller barnbördshuset
förbinder sig att lämna årsbidrag till barnmorskans pensionering eller
icke, än älven, där barnmorskan icke är skyldig att vara delägare i
anstalten, barnmorskans skriftliga tillkännagifvande, att hon önskar inträda
såsom delägare i densamma;
delägare, som icke vidare innehar sådan anställning hos kommun
eller å barnbördshus, som medför tillträde till pensionsanstalten, upphör
att vara delägare i anstalten, men är berättigad att utbekomma sitt
på egna insatser grundade tillgodohafvande hos anstalten med därå
upplupna ränta; dock äger barnmorska, som i 12 år varit delägare i
anstalten och därunder fullgjort föreskrifna inbetalningar, kvarstå såsom
delägare;
barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten att
utöfva barnmorskekonsten, upphör ock att vara delägare i anstalten, men
äger att återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta;
rätt att komma i åtnjutande af pension från anstalten inträder för
delägare, som fullgjort föreskrifna inbetalningar, efter 20 års yrkesmässig
verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till pensionsanstalten,
och sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år eller, i
händelse hon genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt
att vidare utöfva barnmorskeyrket, 55 år, i hvilket senare fall tjänstetiden
kan inskränkas till förenämnda 12 tjänstår hos kommun eller å
barnbördshus;
pensionen, hvilken icke må uppbäras förr än från och med månaden
näst efter den, hvarunder den pensionsberättigade frånträdt den befattning,
på grund hvaraf hon senast åtnjutit delägarskap i anstalten, utgår
i form af årlig lifränta, hvars belopp enligt försäkringstekniska grunder
är beroende på storleken af den genom årliga insatser och statsbidrag,
räntor, arfsvinst m. m. för delägaren vid hennes afgång från pensionsanstalten
såsom pensionsberättigad samlade fond;
_ pensionstagare, som genom laga kraftvunnet beslut förklarats förlustig
medborgerligt förtroende, har förlorat all rätt till pension, men
äger återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta, och
jämväl med afdrag af hvad såsom pension uppburits;
anstalten och dess fonder förvaltas af styrelsen för postsparbanken
samt riksförsäkringsanstalten i enlighet med de närmare bestämmelser,
som af Kungl. Maj:t meddelas;
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
dels till bestridande af statens bidrag, enligt förenämnda grunder,
till pensionering af barnmorskor anvisa å riksstatens tionde hufvudtitel
ett förslagsanslag å 20,000 kronor att årligen utgå från och med år 1905;
dels till gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas
pensionsanstalt anvisa å riksstatens tionde hufvudtitel ett förslagsanslag
å högst 11,000 kronor att årligen utgå från och med år 1905;
dels ock för år 1905 anvisa å riksstatens tionde hufvudtitel ett extra
anslag å 7,500 kronor att användas till bestridande af kostnaderna för
anstaltens organisation.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Hjälmar Westring.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
5
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Kristiania
slott den 11 mars 1904.
Närvarande:
Hans excellens hex-r statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Palander,
Westring,
von Friesen.
Departementschefen statsrådet Westring anmälde härefter Riksdagens
skrifvelse den 29 maj 1901 med anledning af Kungl. Maj:ts
proposition till samma års Riksdag angående beredande af ålderdomsunderstöd
åt barnmorskor, och yttrade departementschefen:
Frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor har
förut vid flera tillfällen varit föremål för pröfning af såväl Kungl.
Maj:t som Riksdagen. Jag tillåter mig att i sådant afseende erinra, att
redan år 1887 gjordes af ett allmänt barnmorskemöte genom underdånig
petition framställning om åtgärder för bildande af en pensionsinrättning
för barnmorskor, hvarvid såsom önskningsmål framhölls,
att barnmorska vid fyllda 55 år och efter 25 års utöfning af yrket,
6
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 46.
vare sig såsom enskildt praktiserande eller af kommun aflönad, måtte
erhålla en årlig pension af 300 kronor, mot skyldighet att själf årligen
i 25 år erlägga en afgift af 10 kronor eller ock vidkännas ett motsvarande
afdrag vid första pensionsutbetalningen. Innan detta ärende
hunnit att i utredt skick till Kungl. Maj:t inkomma, upptogs frågan till
behandling inom Riksdagen, som i skrifvelse den 5 maj 1888 anhöll,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till eu allmän pensionsinrättning
för barnmorskor jämte förslag till de bidrag från staten, som
därför kunde anses behöfliga. I denna skrifvelse framhöll Riksdagen
att, då Kungl. Maj:t låtit utfärda barnmorskereglementet den 28 november
1856, redan därigenom blifvit erkändt, att barnmorskeväsendets
ändamålsenliga ordnande vore en angelägenhet, som ålåge staten. Men
då borde staten också sörja för, att barnmorskorna blefve bättre tillgodosedda
i ekonomiskt hänseende och ej behöfde motse att tillbringa sin
ålderdom i nöd; blott på sådant sätt kunde man nämligen begära ett fullt
tillfredsställande uppfyllande af de med yrket förenade plikter och
hindra, att dugliga och för yrket lämpliga kvinnor afskräcktes att
ägna sig åt barnmorskekallet. Ett ingripande från statens sida vore
därvid af desto större vikt, som barnmorskorna i allmänhet ej kunde,
utan att det goda ändamålet med ett väl ordnadt barnmorskeväsen till
en del ginge förloradt, fortsätta att tjänstgöra allt för långt in på
ålderdomen.
Med anledning af dels denna Riksdagens skrifvelse och dels barnmorskemötets
förenämnda petition bemyndigade Kungl. Maj:t den 25 maj
1888 chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flera sakkunniga
personer, dem han ägde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskekårens
pensionering. Sedan medicine doktorn E. W. Wretlind blifvit
därtill utsedd, afgaf denne den 8 november 1888 ett förslag till reglemente
för svenska barnmorskors pensionskassa med tillhörande motivering.
Förslaget afsåg bildande af en särskild lifränteanstalt för barnmorskekåren,
i hvilken anstalt insättningar borde göras dels af barnmorskorna
själfva och dels af staten för barnmorskornas räkning, så att
dessa vid fyllda 60 år och efter minst 10 års delägarskap skulle kunna
erhålla en årlig pension af 200 kronor. Kostnaden för pensioneringen
borde till en tredjedel bestridas af statsverket och till två tredjedelar
af barnmorskorna själfva.
Öfver detta förslag afgåfvos sedermera underdåniga utlåtanden af
medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes pension sinrättning
och direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa. Därefter
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
företogs ärendet till förberedande behandling inom ecklesiastikdepartementet,
och då därvid visade sig, att ytterligare utredning var behöflig,
uppdrog chefen för nämnda departement den 16 juni 1892 åt e. o. amanuensen
G. Eneström att verkställa nämnda utredning samt till Kungl. Maj:t
inkomma med det yttrande och förslag, hvartill densamma kunde gifva
anledning. På grund däraf aflämnade Eneström den 13 februari 1893
till Kungl. Maj:t underdånigt betänkande om barnmorskekårens pensionering
jämte förslag till reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
(se bihang till 1895 års Riksdags protokoll, 2 saml.
2 afd. 1 band.).
Enligt detta förslag borde för barnmorskekårens pensionering inrättas
en särskild statsanstalt, från hvilken barnmorskorna skulle i
regeln vid fyllda 65 år och sedan de i 30 år utöfvat yrket i en viss
omfattning erhålla ett årligt understöd af 200 kronor. Kostnaden
därför skulle till omkring två tredjedelar bestridas genom utgifter från
kommunerna och till omkring en tredjedel genom fyllnadsbidrag af
staten. Från barnmorskorna själfva skulle däremot inga afgifter direkt
utkräfvas, utan borde det öfverlämnas åt kommunerna att afgöra, om
de kunde och ville af barnmorskorna göra sig betäckta för hela sitt
utlägg eller en del däraf.
Sedan vederbörande myndigheter blifvit hörda i anledning af
detta betänkande, framlade Kungl. Maj:t för 1895 års Riksdag proposition
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.
Till det i denna proposition framställda förslag, hvars grundtankar voro,
att den hufvudsakliga kostnaden för ålderdomsunderstödet skulle bestridas
genom afgifter af kommunerna, att ett mindre bidrag skulle
erläggas af de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna samt att
livad därutöfver visade sig vara behöflig^ skulle tillskjutas af statsverket,
ställde sig statsutskottet mycket afvisande. I motsats till den af 1888
års Riksdag uttalade grundsats yttrade nu statsutskottet, bland annat:
»Den omständighet, att ifrågavarande yrkesutöfvare hvarken äro af
staten anställda eller till större eller mindre del aflönade, anser utskottet
innebära tillräckligt skäl för att staten icke bör medverka till deras
ålderdomsförsörjning.» Utskottet höll dessutom före, att beredandet af
sådan försörjning åt de al kommunerna anställda barnmorskorna vore
en angelägenhet, som helt och hållet borde öfverlämnas åt kommunernas
egen själfstyrelse, och att, hvad anginge de enskildt praktiserande
barnmorskorna, det måste åligga dem själfva att genom besparingar
under sin krafts och hälsas dagar bereda sig medel till sin ålderdomsförsörjning.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Propositionen bifölls emellertid af Första Kammaren, men blef af
Andra Kammaren afslagen.
Frågan upptogs ånyo vid 1898 års riksdag, då inom båda
Kamrarna väcktes motioner i ämnet. Med anledning af dessa motioner
anhöll Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj samma år, att Kungl. Magt
ville taga under förnyad ompröfning, på hvilka sätt ålderdomsunderstöd
lämpligen skulle kunna beredas de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna,
och till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill undersökningen
kunde gifva anledning. Sedan öfver Riksdagens skrifvelse
äfvensom en till Kungl. Maj:t ingifven skrift, däruti »svenska barnmorskornas
centralkommitté» i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta ett nytt förslag i enlighet med Riksdagens uti
nyssnämnda skrifvelse gjorda hemställan, yttranden inhämtats från
medicinalstyrelsen, statskontoret och direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, afläts den 19 januari 1901 proposition till Riksdagen
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.
Propositionerna af 1895 och 1901, hvilka båda afsågo inrättande
af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor,
skilde sig från hvarandra hufvudsakligen därutinnan, att den förra afsåga
såväl i kommunal tjänst anställda som enskildt praktiserande barnmorskor,
den senare däremot hufvudsakligen endast sådana, som hade
kommunal anställning. Båda förslagen fordrade för erhållande af fullt
årligt understöd, att barnmorska efter ingången af det år, då anstalten
trädde i verksamhet, förvärfvat minst SO tjänstår samt därjämte antingen
uppnått 65 års ålder eller ock fyllt 55 år och genom obotlig sjukdom
eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke. Därutöfver
innehöllo förslagen särskilda bestämmelser om de villkor, hvarunder
afkortadt understöd skulle kunna i vissa fall erhållas. I afseende å
beräkningen af tjänstår skilde sig förslagen något från hvarandra, beroende
därpå, att 1895 års förslag äfven afsåg enskildt praktiserande
barnmorskor. För barnmorska med kommunal anställning upptogo båda
förslagen såsom tjänstår hvarje år, hvarunder barnmorska i sådan
egenskap varit af en eller flera kommuner aflönad med en fast årslön
af sammanlagdt minst 200 kronor — däruti naturaförmåner, bostad
och vedbrand, fingo inräknas med ett belopp af sammanlagdt högst
75 kronor — och verkligen utöfvat yrket. Beträffande de enskildt
praktiserande barnmorskorna måste tydligen en annan norm utfinnas
för beräknandet af tjänstår. Beräkningsgrunden blef i detta fall antalet
under året verkställda förlossningar. Med denna beräkningsgrund
kunde äfven i kommuns tjänst anställd barnmorska, som på grund af
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
9
för ringa årslön icke kunde med stöd af sin kommunala anställning beräkna
tjänstår, likväl, om hon verkställt tillräckligt antal förlossningar,
komma i åtnjutande af förmånen af understöd i likhet med enskildt praktiserande
barnmorska. Denna kategori af kommunalt anställda barnmorskor
blef följaktligen genom 1901 års förslag utesluten från förmånen af ålderdomsunderstöd.
Däremot upptog detta förslag två nya grupper af
barnmorskor, nämligen dels barnmorska, hvilken såsom föreståndare,
instruktionsbarnmorska eller sköterska å barnbördshus åtnjöt en fast
årslön af 200 kronor, däruti naturaförmåner, bostad och vedbrand fingo
inräknas till ett sammanlagdt belopp af högst 75 kronor, och dels
vissa inom stadskommuner praktiserande barnmorskor, som, utan att
vara anställda i kommunens tjänst, af kommunen åtnjöte ersättning
enligt taxa för betjänande af fattiga barnaföderskor.
Anledningen till att förslagen icke medtagit alla i kommuns
tjänst anställda barnmorskor utan endast dem, som åtnjöto en viss
minimilön, har, enligt hvad som framgår af motiveringen till 1895 års
förslag, hufvudsakligen varit den, att många af de i kommunal tjänst
anställda barnmorskorna utöfvade yrket i så ringa utsträckning, att
deras tid endast i obetydlig mån togs i anspråk för detta ändamål,
och att de därför icke kunde anses i den allmänna hälsovårdens intresse
utföra ett så omfattande arbete, att det borde berättiga dem till
ålderdomsunderstöd. De stora olikheterna mellan antalet af utaf kommuner
aflönade barnmorskor inom skilda landsdelar samt lönebeloppen för
dessa barnmorskor ådagalade också, att barnmorskor anställdes icke
alltid därför, att de voro behöfliga, utan af andra mer eller mindre
tillfälliga anledningar. Så vore det t. ex. i Skåne inom mången
kommun af ålder vanligt, att en barnmorska funnes inom densamma,
och då en sådan afginge, anställdes därför en ny utan att hvarken
kommunens folkmängd eller lokala förhållanden gjorde en särskild barnmorska
behöflig. Också vore ofta icke blott lönen utan till och med
hela årsinkomsten så obetydlig, att den icke på långt när kunde räcka
till ens för lifvets nödtorftigaste behof. Gåfve man då en sådan barnmorska,
endast på grund däraf att hon hade anställning i kommuns
tjänst, rätt till tjänstårsberäkning, skulle ålderdomsunderstödet i många
fäll komma att högst betydligt öfverstiga hela årsinkomsten, ett förhållande
som icke gärna kunde anses annat än orimligt, och hvilket
dessutom lätt kunde gifva anledning till missbruk af understödsrätten.
Ville man åter rätta understödsbeloppet efter inkomsterna, skulle det
blifva allt för ringa för att erbjuda någon verklig hjälp på ålderdomen.
Såsom jag redan anmärkt, kunde dock många af de i kommunal
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Höft. 2
10
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.
tjänst anställda barnmorskorna, som hade lägre aflöning än den föreskrifna
minimilönen, enligt 1895 års förslag få räkna tjänstår i likhet
med enskildt praktiserande barnmorskor, allenast de kunde åberopa ett
tillräckligt antal verkställda förlossningar under året. Då uti 1901 års
förslag hela denna grupp uteslöts, synes orsaken därtill hufvudsakligen
hafva varit, att enligt gjorda statistiska beräkningar största delen af
de barnmorskor, som verkligen utöfvade yrket i den omfattning, att de
af sådan anledning syntes böra beredas möjlighet att erhålla ålderdomsunderstöd,
men skulle komma att uteslutas från denna förmån på grund
däraf, att lönen icke uppginge till det föreslagna minimibeloppet, vore
i åtnjutande af en så pass hög aflöning, att det med stor sannolikhet
kunde antagas, att det ej för de respektive kommunerna skulle möta
någon större svårighet att höja årslönen med de tiotal kronor, som
erfordrades, för att dessa barnmorskor skulle kunna upptagas i den
föreslagna anstalten. Å många orter kunde äfven saken ordnas så, att
flera närliggande kommuner sammansloge sig till ett barnmorskedistrikt.
Med afseende å de fall, där, till följd af kommunens fattigdom eller
stora utsträckning, de nu angifna utvägarna icke kunde anlitas, innehöll
1901 års förslag den bestämmelsen att, då särskilda lokala förhållanden
därtill föranledde, den föreslagna anstaltens direktion skulle,
på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska och efter medicinalstyrelsens
hörande, äga att för viss, i hvarje fall bestämd tid meddela
rätt till tjänstårsberäkning, äfven om barnmorskans löneförmåner
vore lägre än den föreslagna minimiaflöningen.
Beträffande kostnaderna för pensioneringen föreslogs uti 1895 års
proposition, såsom redan nämnts, att dessa skulle bestridas genom afgifter
af kommuner och i deras tjänst anställda barnmorskor samt
genom fyllnadsbidrag af staten, samt vidare att kommunernas bidrag
skulle utgå med en årlig afgift till anstalten, beräknad efter 1 öre för
hvarje person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till
ledning vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört
kommunen, samt att hvarje hos kommun mot fast lön anställd
barnmorska med rätt till tjänstårsberäkning skulle vara skyldig att till
anstalten lämna ett årligt bidrag af 5 kronor.
Dessa bestämmelser voro bibehållna i 1901 års förslag, som därjämte
innehöll föreskrift att barnmorska, som under ett kalenderår
innehaft sådan anställning å barnbördshus eller sådant uppdrag af stadskommun,
att hon finge räkna samma år såsom tjänstår, skulle likaledes
vara skyldig att till anstalten lämna ett årligt bidrag af 5 kronor.
För afgifters inlevererande till anstalten skulle vederbörande kommun
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
11
eller barnbördshus svara; dock skulle, om anställningen varit fäst vid
två eller flera kommuner gemensamt, ansvaret för afgiftens inlevererande
ligga å den folkrikaste af dem.
Det fulla årliga understödet var i 1895 års förslag upptaget till 200
kronor för barnmorskor, anställda i tjänst hos kommun, och 150 kronor
för enskildt praktiserande. Understödet till dessa senare hade satts
lägre än till de förra af den anledning, att de enskildt praktiserande
barnmorskorna icke själfva hade att erlägga något bidrag till pensioneringen.
1901 års förslag bibehöll det fulla årliga understödet
vid beloppet 200 ki''onor.
Den ifrågasatta anstalten skulle enligt båda förslagen stå under
förvaltning af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning.
Uti den nu anmälda riksdagsskrifvelsen af den 29 maj 1901
erinrar Riksdagen till en början om de uttalanden i ämnet, som förekomme
i Riksdagens förenämnda skrivelser den 5 maj 1888 och den
13 maj 1898; och yttras vidare:
Att tillfälle till erhållande af ålderdomsunderstöd borde genom
statens medverkan beredas i kommuners tjänst anställda barnmorskor,
vore sålunda af Riksdagen erkändt; och ansåge Riksdagen det äfven
vara önskligt, att åtgärder i sådant syfte kunde inom en snar framtid
bringas till verkställighet. Oaktadt Riksdagen därför gärna skulle sett,
att densamma genom ett gillande, åtminstone i hufvudsak, af det då
föreliggande förslaget kunnat befordra frågans snabba lösning, hade
Riksdagen dock funnit sig nödsakad att mot en af de principer, på
hvilka förslaget hvilade, framställa en anmärkning af den, enligt Riksdagens
mening, väsentliga natur, att Riksdagen icke funnit sig kunna
antaga samma förslag. Kostnaden för pensioneringen skulle nämligen
enligt förslaget bestridas, förutom genom bidrag af staten och af barnmorskorna
själfva, genom obligatoriska afgifter från rikets samtliga kommuner,
uträknade efter ett öre för hvarje invånare; men detta sätt för
kostnadsbidragens uttagande af kommunerna ansåge Riksdagen knappast
vara rätt förenligt med den grundsats, att kommunerna ägde själfva
bestämma sin beskattning för kommunala ändamål. Det torde nämligen
få anses gifvet, att pensionering af de i kommunernas tjänst anställda
barnmorskorna måste i första hand och hufvudsakligen betraktas såsom
ett ändamål, till hvilket kommunerna borde äga frihet att efter egen
önskan medverka. Någon förpliktelse för kommunerna i detta afseende
torde desto mindre kunna påvisas, som skyldighet för kommun att anställa
barnmorska ej funnes lagligen stadgad. Denna anmärkning gällde
samtliga kommuners rätt. Förslagets antagande i denna del skulle där
-
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
jämte i afseende å vissa kommuner innebära en obillighet. Det funnes
nämligen, enligt hvad gjorda undersökningar gåfve vid handen, dels
åtskilliga kommuner, som icke hade barnmorskor hos sig anställda på
något af de i Kungl. Maj:ts förslag föreskrifna sätt, dels ock ett stort
antal kommuner, hvilka icke aflönade sin barnmorska med så högt belopp
som 200 kronor. Bägge dessa kategorier af kommuner skulle
enligt förslaget tvingas att bidraga till barnmorskepensioneringen utan
att däraf för egen del erhålla någon förmån.
Redan vid föregående skeden af denna pensioneringsfrågas behandling
inom Riksdagen hade de nu angifna betänkligheterna blifvit
med styrka framhållna. Riksdagen erinrade i sådant afseende, hurusom
statsutskottet vid 1895 års riksdag därom yttrat, att enligt utskottets
åsikt staten icke lämpligen borde pålägga kommunerna afgifter
för kommunala ändamål utan öfverlämna sådant till kommunernas egen
själfstyrelse. I Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts vid 1898
års riksdag utlåtande (n:r 23) förekomme i detta hänseende följande
uttalande: »Hitintills hafva förslagen väsentligen gått i den riktning,
att de för ålderdomsförsäkringen beräknade kostnaderna borde till största
delen vara kommunala och såsom sådana utan vidare obligatoriska. Att
icke minst sistnämnda bestämmelse känts såsom ingrepp på den kommunala
själfbestämmelserätten och fördenskull framkallat kraftig gensaga,
må ej väcka förundran. Onekligen är här en ömtålig punkt, där
man så långt som möjligt bör undvika obehörigt tvång. På grund
häraf synas starka skäl förefinnas, att den löneförbättring, som ligger
innesluten i nu ifrågasatta ålderdomsunderstöd, måtte från kommuners
sida erhålla frivillighetens form, men med uppmuntrande bidrag från staten.
Så har ju i viss mån skett på folkskolans område. Där hafva vi länge
haft bestämmelser att, när skoldistriktet med ett visst belopp förhöjer
lönen, så kommer staten till hjälp med förökadt anslag. I detta ärende
skulle det kunna uttryckas så här, att när barnmorskedistriktet förbinder
sig till att lämna ett minimibelopp för barnmorskans ålderdomsförsörjning,
så kommer staten under vissa villkor till mötes med ett
från dess sida fixeradt anslag.»
Därigenom att Riksdagen år 1898 till Kungl. Maj:t aflåtit förut
åberopade skrifvelse i ämnet, innefattande allenast begäran om ny
undersökning och eventuellt förslag, kunde Riksdagen icke finna, att
Riksdagen måste anses hafva godkänt det sätt för afgifternas upptagande
från kommunerna, som Kungl. Maj:t år 1895 ifrågasatt och år 1901
ånyo föreslagit. Riksdagen ansåge tvärtom de i nyssberörda utskottsutlåtanden
uttalade åsikter innebära en riktigare lösning af det före
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
liggande spörsmålet och funne för denna sin uppfattning ytterligare stöd
i direktionens öfver folkskololärarnes pensionsinrättning i statsrådsprotokollet
återgifva uttalande därom uti dess utlåtande öfver förslaget.
Riksdagen ansåge alltså, att en organisation, som afsåge att bereda
ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor, icke borde fotas på
grundsatsen af obligatoriska bidrag från kommunerna, utan att det
tvärtom borde få bero af frivilliga beslut från kommunernas sida att för
sina barnmorskor deltaga i pensioneringen och för framtiden erlägga
de därför stadgade afgifter. Genom att sålunda bestämmanderätten i
detta afseende öfverlämnades åt kommunerna, torde äfven åtskilliga af
de betänkligheter i andra hänseenden, som kunnat framställas mot förslaget,
anses aflägsnade. Riksdagen antoge, att omständigheterna skulle
af sig själfva leda därhän, att småningom det öfvervägande flertalet af
de barnmorskebeställningar, hvilkas innehafvare skulle enligt förslaget
vinna förmånen af ålderdomsunderstöd, komme att genom kommunernas
frivilliga beslut blifva tillförsäkrade rätt till dylik förmån, och att alltså
fördelarna för barnmorskekåren i dess helhet komme att i allt fall blifva
på ett för barnmorskorna tillfredsställande sätt beaktade.
Den närmare anordningen af ålderdomsunderstödets beredande
syntes, med iakttagande af berörda grundsats om kommunernas frivilliga
anslutning därtill, kunna tänkas genomförd på olika sätt. Tillämpningen
af nämnda grundsats syntes å ena sidan icke vara oförenlig med
den organisation i öfrigt, som föreslagits i Kungl. Maj:ts till 1901 års
Riksdag gjorda framställning. Detta förslag måste dock i sådant fall
undergå en ganska genomgripande omarbetning, hvilken icke kunnat
inom Riksdagen verkställas. Riksdagen ansåge det emellertid å andra
sidan vara önskvärdt, att det jämväl toges under öfvervägande, huruvida
icke möjligen ett sådant pensioneringssystem, som Kungl. Maj:t år
1901 i afseende å sjuksköterskor föreslagit och som Riksdagen i hufvudsak
gillat, borde kunna äfven beträffande barnmorskor vinna tillämpning.
Sistnämnda system syntes i flera afseenden innebära högst beaktansvärda
företräden; men Riksdagen ville icke för det dåvarande uttala
någon åsikt om hvilketdera systemet i afseende å beredande af
ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor kunde vara att föredraga.
På grund af dessa skäl hade Riksdagen ansett sig böra hos
Kungl. Maj:t göra framställning om utarbetande och framläggande af
ett på grundsatsen om kommunernas frivilliga deltagande byggdt förslag
till beredande af ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor antingen
genom en sådan anstalt och enligt den organisation i öfrigt,
som Kungl. Maj:t för sådant ändamål ifrågasatt, eller ock enligt ett
14
Kung!. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 46.
sådant system som det, hvilket följts vid beredande genom statens
medverkan af pension åt vissa sjuksköterskor.
För den händelse det skulle befinnas nödvändigt eller fördelaktigast
att bibehålla det af Kungl. Maj:t föreslagna systemet, på antydt
sätt förändradt, hade Riksdagen ansett sig böra framhålla vissa andra
hänseenden, i hvilka ändringar i Kungl. Maj:ts förslag synts önskvärda
eller åtminstone förtjänta att tagas under ompröfning.
De afgifter, som skulle af barnmorskorna själfva erläggas och
hvilka Kungl. Maj:t föreslagit till 5 kronor för hvarje tjänstår, ansåge
Riksdagen; med hänsyn äfven till den under senare tid alltmera omfattade
grundsats, att tjänsteinnehafvare borde efter förmåga själfva
bidraga till sin pensionering, böra sättas till högre belopp än som sålunda
föreslagits. Riksdagen hade i sådant afseende uppmärksammat,
att en afgift af 10 kronor af statskontoret förordats, och att barnmorskorna
själfva år 1887 förklarat sig beredda att erlägga en sådan afgift,
ehuru under i viss mån olika förutsättningar mot de nuvarande.
Den rätt, som föreslagits att medgifvas stadskommun, att få delaktighet
i anstalten under vissa villkor för barnmorska, som vore anställd
hos kommunen emot ersättning enligt viss taxa, syntes böra
utsträckas att gälla alla kommuner.
I förslaget förekomme att, om barnmorska, som förklarats äga att
från viss tid uppbära understöd, efter nämnda tid fortfore att utöfva
sitt yrke vid andra tillfällen, än då hennes biträde betingades af nödfall
(styrkt svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjälp), hon
skulle förlora sin rätt till understöd för ett hälft år. Detta föreslagna
stadgande hade hos Riksdagen väckt betänkligheter, beroende på den
växlande tolkning, som syntes kunna gifvas åt begreppet »nödfall)).
Det syntes nämligen, synnerligast på landsbygden, kunna gifvas tillfällen,
då en barnmorska, som åtnjöte ålderdomsunderstöd, anmodades
och ansåge sig icke kunna vägra att lämna sitt biträde vid förlossning,
utan att likväl egentlig svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjälp
kunde anses föreligga. Att i afseende på dylika undantagsfall,
som i allmänhet torde få anses föranledda mera af deras intresse,
hvilka anlitade barnmorskan, än i dennas eget, stadga så sträng påföljd
för den sistnämnda som viss tids förlust af understödet, ansåge Riksdagen
vara föga lämpligt. Då i 1895 års proposition föresloges, att
dylik påföljd ej skulle inträda i annat fall, än då flera än 14 förlossningar
under ett år verkställts, fordrades icke, att det skulle styrkas,
att biträdet vid dessa varit förorsakadt af nödfall. Vidare syntes det
böra beaktas att, enär skyldighet för barnmorska att vid viss ålder
15
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
taga afsked i allmänhet icke vore bestämd, det skalle, därest förslagets
ifrågavarande stadgande bibehölles, kunna befaras, att barnmorska äfven
efter erhållen rätt till understöd skulle föredraga att kvarstanna i tjänst
mot åtnjutande af lön och med rätt till fri praktik framför att taga
afsked och därefter löpa äfventyret att förlora understödet, i fall hon
lämnade begärd förlossningshjälp. Slutligen borde äfven tagas i betraktande,
att exempelvis för läkare icke något förbud funnes att efter
afsked och vunnen pension fortsätta med enskild praktik. Med anledning
däraf ansåge Riksdagen ifrågavarande bestämmelse böra ur grunderna
för ålderdomsunderstödets beredande uteslutas.
På grund af hvad sålunda anförts hade Riksdagen afslagit Kungl.
Majds framställning, men anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till beredande af ålderdomsunderstöd
åt de i kommuners tjänst eller å barnbördshus anställda barnmorskor,
byggdt på den grundsats, att det finge blifva beroende på frivilliga
beslut från kommunernas sida, huruvida de skulle medverka till att
bereda sina barnmorskor ifrågavarande förmån och i sådant fall förplikta
sig att erlägga de därför stadgade afgifter, samt i öfrigt anordna^
vare sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Kung]. Maj:t
i sådant afseende framlagda förslaget eller ock i enlighet med det system,
som af Riksdagen ar 1901 gillats beträffande pensionering af vissa
sjuksköterskor.
Till följd af nådig remiss har medicinalstyrelsen den 30 december
1901 inkommit med utlåtande i anledning af Riksdagens skrifvelse och
därvid fogat ett förslag till bestämmelser för barnmorskornas pensionsanstalt,
upprättadt inom medicinalstyrelsen efter samarbete med professorn
P. G. Rosén.
Medicinalstyrelsen erinrar, att de föregående förslagen utgått från
den förutsättning, att pensionerna skulle utgå med vissa bestämda belopp.
Denna princip ansåge dock medicinalstyrelsen icke lämpligen
kunna förenas med bestämmelsen, att kommunernas bidrag skulle
blifva beroende på frivilliga beslut från kommunernas sida. Det vore
nämligen ganska sannolikt, yttrar medicinalstyrelsen, att bidrag af sådan
natur komme att blifva dels mycket olika, dels föränderliga, beroende
på särskilda förhållanden, såsom huru pass omtyckt och värderad barnmorskan
vore, Indika inkomster hon ansåges äga o. s. v. En kommun
skulle antagligen komma att bidraga med ett belopp, en annan med
ett annat; men då i alla händelser en bestämd pension skulle till barnmorskan
utgå, måste staten utfylla hvad som fattades. Det läte väl
16
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
tänka sig, att följden däraf blefve den, att småningom den ena kommunen
efter den andra skulle söka undandraga sig allt bidrag och att
staten slutligen finge öfvertaga hela pensioneringen.
Innebure det ifrågavarande förslaget, att endast de barnmorskor
skulle erhålla pension, för hvilka kommuner beslutat lämna fullt erforderligt
bidrag, så skulle detta sannolikt äfven föranleda stort missnöje
hos dem, som icke blefve delaktiga af pension, hvartill komme, att det
sannolikt blefve förenadt med mycken svårighet att på lämpligt sätt
anordna pensionsförhållandena, t. ex. då en barnmorska, som redan
förut varit i kommunal tjänst med rätt till pension, trädde i tjänst
inom en kommun, som ej förbundit sig att lämna bidrag, eller då barnmorskan
öfverginge till uteslutande privat verksamhet.
Ville man föredraga det i de förra förslagen följda system för
pensionsfrågans lösning, syntes ändamålet således lättast kunna vinnas,
om staten genast öfvertoge hela pensioneringskostnaden med det föreslagna
bidraget af 10 kronor årligen af barnmorskorna själfva. Förvaltningen
blefve i denna händelse af enkel beskaffenhet, och det för
1901 års Riksdag framlagda förslaget kunde då i allt väsentligt fortfarande
tillämpas, om bidrag af staten sattes i stället för de föreslagna
bidragen från kommunerna. En sådan lösning af frågan syntes dock
Riksdagen icke hafva tänkt sig.
Fasthölle man den grundsatsen, att det skulle blifva beroende på
frivilliga beslut från kommunernas sida, huruvida de skulle medverka
till beredandet af pensionsförmåner åt sina barnmorskor, så läte däremot
denna princip väl förena sig med det system, som af Riksdagen gillats
beträffande pensionering af vissa sjuksköterskor.
Detta pensioneringssystem vore grundadt på fondbildning, hvarvid
fonderna skulle åstadkommas dels genom större eller mindre insatser
af delägarne eller de blifvande pensionärerna själfva, dels äfven genom
bidrag från staten, allmänna inrättningar eller enskilda personers donationer.
Ett viktigt syfte vid detta slags pensionssystem vore att förmå
delägarne i pensionsinrättningen att genom frivilliga insättningar utom
de obligatoriska bereda sig så höga pensionsförmåner som möjligt.
Man torde nämligen kunna antaga, att ganska många skulle komma att
begagna sig af tillfället att få sina besparade medel och andra tillgångar
säkert och fördelaktigt placerade, om staten såväl lämnade bidrag
till fondbildningen som äfven toge förvaltningen om hand. Pensionsförhållandena
skulle då kunna ordnas på det sätt, att en af staten betryggad
pensions- eller lifränteanstalt bildades enligt följande grunder.
Fonder bildades genom årliga insatser af stat, kommuner och barn
-
17
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 40.
morskor, nämligen så, att dels barnmorskorna själfva under ett visst
antal år inbetalade obligatoriskt 10 kronor årligen samt dessutom frivilliga
insatser efter vilja och förmåga, dels kommunerna lämnade bidrag,
till sin storlek beroende på frivilliga beslut, och slutligen staten utbetalade
ett belopp lika stort som barnmorskans obligatoriska och frivilliga
samt kommunens bidrag tillsammans, dock — liksom beträffande
pensionsbidrag åt sjuksköterskor — icke högre än 25 kronor om året.
Vid bestämd ålder, då barnmorska skulle blifva pensionstagare,
funnes för henne genom insatser, räntor och arfsvinst m. m. samladt
ett visst kapital, hvilket öfverflyttades till en pensionsfond. Af detta
kapital eller tillgodohafvande finge en viss bestämd, enligt försäkringstekniska
grunder beräknad ränta åtnjutas af pensionären till lifvets slut.
Om nu kommunen vore villig att bidraga till den i dess tjänst
anställda barnmorskans pensionering med minst 15 kronor, skulle staten
bidraga med 25 kronor och således den totala insatsen för en barnmorska
blifva minst 50 kronor om året. Skulle däremot kommunen af
någon orsak icke vilja biträda med något belopp, blefve den totala
obligatoriska insatsen endast 20 kronor, ett fall, hvarvid just det nu
ifrågasatta sättet för pensioneringen borde visa sig vara fördelaktigt,
då delägaren kunde hafva tillfälle att genom egna frivilliga insatser
till pensionskassan själf förbättra sin annars mycket obetydliga pension.
Pensionsåldern vore en faktor, hvars bestämmande spelade en
hufvudroll vid pensioneringen. Man kunde på grund af de utredningar,
som förut blifvit gjorda i denna sak, anse, att densamma i regel borde
bestämmas till 65 år. I händelse af invaliditet borde dock pension
kunna beviljas efter fyllda 55 år.
Hvad beträffade de för berättigande till pension erforderliga tjänståren,
syntes en betydlig nedsättning i de förut föreslagna 30 åren vara
billig och i öfrigt af omständigheterna påkallad. I de tidigare förslagen
hade det varit fråga om en bestämd, för alla lika, af staten garanterad
pension. I det nu föreliggande skulle frivilligheten spela eu i flera
afseenden större roll och statens bidrag utgå årligen åt därtill berättigade
och kunde således för hvarje gång anses såsom ett slags ersättning
för tjänstgöringen under just det år bidraget afsåge. Ytterligare
förtjänst betingade nytt bidrag o. s. v. Denna form af pensionsbidrag
hade, såsom nämndt, af Riksdagen godkänts för vissa pensionsinrättningar
för sjuksköterskor, och, för att en sjuksköterska skulle komma
i åtnjutande af eu på dylika statsbidrag grundad pension, hade Riksdagen
allenast uttalat önskvärdheten af, att hon under åtminstone 12
år skulle hafva utöfvat sådan befattning, som utgjorde grund för statsBih.
till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Häft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
bidrags erhållande. Så kort tillmätt tjänstutöfning ansåge medicinalstyrelsen
sig emellertid, då det gällde barnmorskor, icke böra föreslå.
De erhölle sin undervisning vid af staten bekostade läroanstalter, och
det måste förutsättas, att staten äfven åtoge sig förvaltningen af deras
pensionsanstalt. I betraktande af de förmåner, som sålunda skulle
komma barnmorskorna till godo, syntes det vara i sin ordning, att
deras fackutbildning under något längre tid komme landet till godo,
innan de med bidrag af staten erhölle pension.
Såsom villkor för, att eu barnmorska skulle komma i åtnjutande
af på bidrag från stat och kommun (resp. barnbördshus) grundad pension,
föresloge medicinalstyrelsen därför dels verklig anställning under
minst 12 år, dels att barnmorska under minst 20 års tid skulle, enligt
intyg af förman, hafva ägnat sig åt barnmorskekallet såsom yrke. Uti
sistnämnda 20 år borde emellertid de 12 egentliga tjänståren få inräknas.
I enlighet därmed hade medicinalstyrelsen också förutsatt, att barnmorskornas
egna pensionsbidrag af årligen minst tio kronor såsom regel
skulle utgöras under 20 år. Obligatoriska skulle nämligen 20 års bidrag
vara för alla barnmorskor, hvilka före 45 års ålder erhölle anställning
och bibehölle sådan under 20 år. Beträffande barnmorskor,
som efter 12 års tjänst därifrån afginge, skulle de — därest de fortfarande
ägnade sig åt barnmorskeyrket och fortfore att göra insatser —
äfven kunna erhålla pensionsbidrag af statsmedel under ytterligare högst
8 år. Upphörde de däremot själfva att göra insatser, skulle äfven statens
bidrag upphöra. Men de erhölle då också efter uppnådda 65 lefnadsår
och minst 20 års yrkesutöfning en väsentligen lägre pension
än de förstnämndas.
För barnmorskor, de där först i åldern 45—50 år erhölle anställning
med lön, skulle inträdet i pensionsanstalten vara frivilligt och deras
bidrag skulle, vid uppnådd pensionsålder (65 år), upphöra. Äfven
deras pension blefve därför lägre, därest de icke själfva gjorde större,
frivilliga insatser.
Riksdagen hade ansett, att den enligt det förra förslaget åt stadskommun
medgifna förmånen att under vissa villkor erhålla delaktighet
i pensionsanstalten äfven för barnmorska, som blifvit anställd emot ersättning
enligt viss taxa, borde utsträckas att gälla alla kommuner.
Denna fordran läte äfven förena sig med det nu uppgjorda förslaget.
Men då det sätt att tillbörligen begränsa antalet sålunda anställda barnmorskor,
hvilket användes i det förra förslaget, eller detsammas ställa
lande i ett visst förhållande till kommuns afgift till pensionsanstalten,
19
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
icke vidare vore användbart, eftersom kommunernas bidrag nu skulle
blifva frivilliga, ville medicinalstyrelsen i stället föreslå, att kommun,
som ville förskaffa statsbidrag till pensionering af mot taxa anställd
barnmorska, skulle för henne, så länge aftalet varade, årligen uti pensionsanstalten
insätta minst 15 kronor. Utan detta villkor skulle —
särskildt i städerna — dylik anställning kunna gifvas åt ett långt större
antal barnmorskor, än som vore för kommunen behöfligt, hvarigenom
den bestämmelsen blefve illusorisk, att endast i kommunal eller barnbördshusens
tjänst anställda barnmorskor skulle med bidrag af staten
pensioneras.
En annan uti föregående pensionsförslag upptagen undantagsbestämmelse,
som afsåge att öppna en utväg äfven för barnmorskor
med mindre lön än 200 kronor om året att, om särskilda omständigheter
gjorde sådant önskvärdt och billigt, komma i åtnjutande af pensionsanstaltens
förmåner, hade medicinalstyrelsen ansett böra bibehållas
äfven uti förevarande förslag och i sådant afseende hemställt att, då
särskilda lokala förhållanden därtill föranledde, det skulle på anstaltens
styrelse ankomma att, efter medicinalstyrelsens hörande, meddela barnmorska
rätt att inträda i anstalten, äfven om hennes löneförmåner understege
200 kronor om året.
Vidare och ehuru i allmänhet barnmorska, som icke innehaft aflönad
eller efter taxa betald tjänst i 12 år och icke ägnat sig åt yrket
i 20 år, icke skulle kunna komma i åtnjutande af på stats- och kommunalbidrag
grundad pension, hade dock sådan förmån synts medicinalstyrelsen
böra efter minst 12 års tjänst tillerkännas barnmorska, som
till följd af sjukdom eller kroppsskada blifvit urståndsatt att med yrket fortfara,
i h vilket fall således pension till det belopp, som af redan gjorda
insatser betingades, föreslagits skola utgå.
Enligt dessa grunder och med antagande af allmänna änke- och
pupillkassans dödlighetserfarenhet samt 37a procents räntefot för beräkningen,
skulle exempelvis åt en barnmorska, som vid 30 års ålder
inginge i pensionsanstalten och för hvilken 50 kronor årligen inbetalades
i 20 år, vid 65 års ålder en pension af 395 kronor kunna beviljas,
men endast af 161 kronor, i fall pensioneringen skulle inträda
redan vid 55 års ålder.
För en person, som vid 45 års ålder inträdde i pensionsanstalten
och för hvilken inbetalningar gjordes i 20 år med 50 kronor om året,
utfölle en pension af 192 kronor vid 65 års ålder. Om man nu liksom
förut ville anse en pension af 200 kronor vara den normala, borde således
den bestämda högsta åldern för inträde i pensionsanstalten ej ut
-
20
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.
sträckas längre än till 45 år. Emellertid ansåge medicinalstyrelsen det
vara lämpligt att för barnmorskor, som själfva önskade det, utsträcka
densamma ännu fem år eller till 50 år, då man torde kunna antaga,
att det skulle blifva möjligt för mången att äfven under 15 års förlopp
kunna genom ökade insatser åstadkomma ett något så när afsevärdt
bidrag till bjälp på ålderdomen. För en 50-åring skulle emellertid behöfvas
under 15 år årligen inbetalas 80 kronor för erhållande af en
pension af 200 kronor.
Den verkliga kostnad för statsverket, som en pensionering enligt
de nu anförda grunderna skulle medföra, kunde endast approximativt angifvas,
isynnerhet som det bidrag, hvilket kommunerna komme att
lämna, vore alldeles oberäkneligt. Ett försök kunde dock göras att
bestämma det maximibelopp, som kunde komma att erfordras, hvilken
siffra ju vid dylika beräkningar hade det största intresset.
Med kännedom af det nuvarande antalet barnmorskor samt under
antagande, att deras fördelning enligt ålder m. m. under år 1892 (då
eu utredning angående dylik fördelning verkställdes) fortfarande ägde
sin tillämpning, finge man utan svårighet ett ungefärligt begrepp om
de ifrågavarande kostnaderna.
Antalet svenska barnmorskor under år 1900 uppginge till 2,750.
Enligt det nyss nämnda antagandet och då barnmorskornas antal under
år 1892 uppgick till 2,643, följde, att antalet i kommuners tjänst anställda
barnmorskor borde vara omkring 1,780 och af dessa 1,250 med
en årslön af minst 200 kronor.
Ville man till pensionering nu medtaga endast dem, hvilka kunde
i 20 år inbetala sina årsafgifter, d. v. s. endast till och med 45-åringar,
och hvilkas antal uppginge till 713, så skulle, om staten lämnade det
högsta bidraget, 25 kronor, den totala årskostnaden uppgå till 17,825
kronor. Beviljades däremot alla, som icke uppnått 51 år, inträde i
pensionskassan, så skulle det motsvarande statsbidraget blifva 3,725
kronor högre eller 21,550 kronor.
Då det emellertid torde vara mycket möjligt, att »antalet barnmorskor
i kommuners tjänst med minst 200 kronors lön» komme att
med en pensionsanstalts förverkligande ökas, och då man äfven kunde
hafva den förhoppning, att kommunerna skulle komma att tämligen
allmänt bidraga med den ifrågasatta årsafgiften, 15 kronor, syntes man
försiktigtvis böra höja de nämnda maximibeloppen med omkring 20 %
eller i rundt tal till resp. 21,000 och 26,000 kronor.
Huru statsbidragen skulle komma att framdeles gestalta sig, då
mera regelbundna förhållanden i anstaltens utveckling inträdt, läte sig
ock närmelsevis beräknas.
21
Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Om man antoge, att till och med 50-åringar Unge inträda i kassan,
skulle bidraget utgå i 20 år för alla kvarlefvande, som icke uppnått 46
år vid inträdet, men för alla mellan 46 och 51 år utginge bidraget
under en tid af 19 till 15 år.
Då dessutom årligen omkring 100 nyexaminerade barnmorskor
tillkomme, af hvilka en mindre del anställdes i kommuners tjänst, skulle
här under en följd af år ytterligare hvarje år statsbidrag tillkomma.
Från denna tillökning borde dock fråndragas bidraget för dem, som af
en eller annan orsak afginge. Under de senare 30 åren hade emellertid
tillväxten i barnmorskornas antal varit nära 30 om året och af
dessa hörde endast 14 till den kategori, som vid pensioneringen skulle
komma i fråga. Den årliga tillökningen i statsbidraget, beroende på
antalet nyinträdande i kassan, kunde därför sannolikt icke blifva stor
och komme sedermera efter ett antal år att minskas för att slutligen
nå ett konstant belopp med jämn regelbunden ökning. Detta skulle
inträffa, då den gamla ursprungliga stammen afgått och endast betalande
delägare i åldern emellan 27 och 47 år återstode. Därvid hade
antagits, att åldern 27 år utgjorde medelåldern för nyexaminerade barnmorskor.
Då nu antalet af i kommuners tjänst eller å barnbördshus anställda
barnmorskor med minst 200 kronors lön enligt förut gjordt antagande
belöpte sig till 773 för år 1900, och 1903 till omkring 800, skulle
statsverkets årliga bidrag till pensioneringen framdeles uppgå till omkring
20,000 kronor årligen med någon förhöjning hvarje år till följd
af ökningen af antalet i den nämnda åldersgruppen 27—47 år.
Pensionsanstalten komme emellertid naturligtvis icke att utveckla
sig så regelbundet som nu blifvit framställdt, så att den uteslutande
skulle rekryteras genom nyexaminerade barnmorskor, utan flera kunde
tillkomma senare och från andra anställningar. Detta komme sannolikt
att öka det beräknade värdet på statsbidraget med ett belopp, antagligen
af omkring 20 % d. v. s. 4,000 kronor.
Hvad slutligen beträffade de barnmorskor, som vid pensionsanstaltens
upprättande fyllt 50 år, mötte det större svårigheter att ordna
deras pensionering. Det hade emellertid under denna frågas föregående
behandling erkänts, att det icke skulle vara staten värdigt att,
om yngre barnmorskor bereddes förmånen att på ålderdomen komma i
åtnjutande af pension, deras redan nu ålderstigna och förtjänta ämbetssystrar
skulle helt och hållet uteslutas från dylika förmåner. Då de
nu äldre barnmorskorna likväl icke kunde inpassas i det framlagda
förslaget, återstode ej annat medel än att för dessa åstadkomma en
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
undantagsanordning. Enklast vore då, att för dessa barnmorskor, hvilkas
antal belöpte sig till högst 300, bestämma ett till beloppet för alla lika
understöd att, såsom i de äldre förslagen varit afsedt, utgå efter 30
tjänstår och fyllda 65 lefnadsår, därest icke invaliditet förelåge, då
understödet borde börja att utgå vid fyllda 55 år eller vid den högre
ålder, då invaliditeten inträdde. Beträffande understödets storlek, syntes
det lämpligen böra bestämmas till 150 kronor. Och då intet skäl
syntes finnas, hvarför icke äfven ifrågavarande barnmorskor skulle
i mån af förmåga bidraga till sin pensionering, torde såsom villkor
för understödets erhållande böra bland annat stadgas, att dessa barnmorskor
årligen, till dess att understödet för hvar och en af dem beviljades,
skulle till anstalten inbetala 10 kronor, livilka belopp icke
sedan skulle till dem återbetalas på annat sätt än i form at ålderdomsunderstöd.
Om man sålunda antoge, att antalet af ifrågavarande barnmorskor,
som fyllt 50 år, belöpte sig till 300, skulle omkring 71 af dessa vara
i den ålder, hvilken berättigade dem att erhålla understöd. Detsamma
skulle således under första året uppgå till 10,650 kronor. De betalandes
antal uppginge till 229, tillföljd hvaraf kostnaden för statsverket
under det första understödsåret skulle blifva 8,360 kronor, som man
för fall af invaliditet torde förslagsvis böra öka med 10 % eller till
omkring 9,200 kronor. Detta under det första året utgående belopp
borde dock komma att årligen minskas, tilldess detsamma efter omkring
30 år helt och hållet upphört.
Jämligt det vid medicinalstyrelsens utlåtande fogade och i enlighet
med däri angifna grunder utarbetade förslag till bestämmelser för barnmorskornas
pensionsanstalt skulle anstalten hafva till ändamål att bereda
pension vid fyllda 65 år eller tidigare i händelse af iuvaliditet åt legitimerade
barnmorskor, som varit i tjänst hos kommun eller barnbördshus.
Barnmorskorna själfva, vederbörande kommun samt staten skulle samverka
till ernåendet af det med pensionsanstalten åsyftade målet, i det
att de för pensioneringen nödiga medlen skulle åstadkommas genom
dels obligatoriska insatser af barnmorskorna, dels frivilliga insatser af
barnmorskorna och kommunerna och dels bidrag af staten.
Vidkommande barnmorskorna, så skulle hvarje ej till 45 år hunnen
legitimerad barnmorska, som vid tiden för anstaltens trädande i verksamhet
innehade eller sedermera erhölle anställning hos kommun eller
å barnbördshus med löneförmåner icke understigande 200 kronor om
året, hafva skyldighet att inträda i pensionsanstalten och dit årligen
under den tid sådan anställning innehades inbetala 10 kronor, dock ej
längre än till dess 20 årsafgifter blifvit erlagda, samt äga rättighet att
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
därutöfver göra frivilliga insatser, hvilka dock icke finge öfverstiga 500
kronor under ett och samma kalenderår.
Enahanda skyldighet och rättighet skulle jämväl tillkomma en hvar,
ej till 45 år hunnen legitimerad barnmorska, som vid tiden för anstaltens
trädande i verksamhet af kommun blifvit anställd eller sedermera
anställdes mot åtnjutande af bestämd ersättning för hvarje förrättning,
därest hon af kommunen anmäldes till inträde i anstalten’ med åtagande
för kommunen att för henne årligen, så länge anställningen varade, till
anstalten inbetala minst 15 kronor.
Rätt att i anstalten vinna inträde skulle stå öppen för hvarje barnmorska,
som antingen, då anstalten trädde i verksamhet, redan innehade
anställning så beskaffad som förut sagts och då fyllt 45 år men icke
50 år, eller ock, sedan anstalten börjat sin verksamhet, i nyssnämnda
lefnadsålder erhölle sin första anställning hos kommun eller barnbördshus;
och skulle barnmorska, som begagnade sig af henne sålunda medgifven
rätt till inträde i anstalten, vara skyldig att sedermera årligen
till och med det år, hvarunder hon fyllde 64 år, dit inbetala 10 kronor.
Beträffande kommunerna så skulle alltid på kommuns frivilliga
åtagande bero, om den skulle lämna något bidrag till pensionering af
hos kommunen anställd barnmorska; och skulle det äfven, utom i det
ofvan omförmälda fallet, ankomma på kommunen själf att besluta, med
hvilket belopp sådant bidrag skulle utgå.
Hvad anginge statens bidrag till barnmorskepensioneringen, så
skulle för hvarje i pensionsanstalten delaktig barnmorska af statsmedel
insättas ett belopp lika stort med de insatser tillsammantagna, hvilka
under det nästföregående kalenderåret gjorts dels af barnmorskan själf,
obligatoriskt eller frivilligt, och dels för hennes räkning af vederbörande
kommun eller barnbördshus — dock så begränsadt att högsta
årsbidraget af statsmedel för barnmorska, i likhet med pensionsbidraget
för sjuksköterska, aldrig finge öfverstiga 25 kronor, hvarförutom pensionsbidrag
af statsmedel icke finge tillgodokomma en barnmorska
under flera än 20 år.
Vidkommande de barnmorskor, som vid den tid, då den ifrågasatta
pensionsanstalten trädde i verksamhet, uppnått 50 års ålder
och följaktligen icke skulle kunna blifva delägare i anstalten, innehåller
medicinalstyrelsens förslag vissa bestämmelser rörande beredande af
ålderdomsunderstöd åt dessa barnmorskor. Enligt dessa bestämmelser,
i förslaget sammanfattade under benämningen »öfvergångsstadgande»,
skulle en hvar af dessa äldre barnmorskor efter uppnådda 65 lefnadsår
eller, i händelse af invaliditet, vid fyllda 55 år samt under förutsättning
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
af minst 30 tjänstår, förvärfvade genom anställning hos kommun eller
å barnbördshus mot åtnjutande, åtminstone under de 10 sistförflutna
åren, af en årslön af minst 200 kronor, kunna tillerkännas en årlig
pension af 150 kronor. Barnmorskan skulle från och med det år, då
anstalten trädde i verksamhet, intill dess understödet beviljades, årligen
till anstalten inbetala 10 kronor. Understödet skulle bekostas af
dessa afgifter, så långt de försloge, och i öfrigt utgå af statsmedel.
Statskontoret, som, till följd af nådig remiss, den 7 maj 1903 afgift
utlåtande i ärendet, har framställt åtskilliga anmärkningar mot
medicinalstyrelsens förslag.
Statskontoret yttrar:
Det föreliggande förslaget, hvilket från rätt till inträde i pensionsanstalten
uteslöte sådana hos kommun och vid barnbördshus anställda
barnmorskor, hvilkas löneförmåner ej uppginge till 200 kronor om året,
gjorde eu ganska väsentlig skillnad mellan, å ena sidan, barnmorska,
som af kommun aflönades med visst årligt belopp icke understigande
200 kronor, och, å andra sidan, sådan barnmorska, som af kommun
blifvit anställd mot rättighet att uppbära bestämd ersättning för hvarje
förrättning. Under det att barnmorska, tillhörande den förra kategorien,
skulle hafva ovillkorlig skyldighet att ingå i pensionsanstalten och dit
inbetala stadgad årsafgift, oafsedt huruvida vederbörande kommun vore
villig att till hennes pensionering bidraga eller icke, skulle däremot
barnmorska, tillhörande den senare kategorien, hafva sådan skyldighet
endast under den förutsättning, att hon af kommunen, hos hvilken hon
hade anställning, anmäldes till inträde och kommunen iklädde sig förbindelse
att för henne årligen, så länge anställningen varade, erlägga
en minimiafgift af 15 kronor. Såsom en annan inkonsekvens hos det
föreliggande förslaget borde jämväl anmärkas att, oaktadt detta från
såväl skyldighet som rättighet att i anstalten ingå uteslöte. alla sådana
i kommuners tjänst anställda barnmorskor, hvilka åtnjöte fast
aflöning, understigande 200 kronor om året, inträde i anstalten lämnades
öppet för barnmorska, som af kommun anställts mot viss ersättning
för hvarje af henne verkställd förrättning, äfven om denna senares
årsinkomst af yrket skulle vida understiga 200 kronor.
Enligt statskontorets uppfattning skulle det innebära en principiell
oegentlighet, därest löntagaren-barmorskan förklarades ovillkorligen
skyldig att ingå i pensionsanstalten och dit inbetala obligatorisk årsafgift,
utan att löngifvaren-kommunen samtidigt ålades förpliktelse
att till hennes ålderdomsförsörjning bidraga; och det ville därför synas
statskontoret, som om — vid det gifna förhållandet att förslaget borde
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4(i.
utgå från valfrihet för kommunerna att i pensionskostnaden deltaga
eller icke — rättast vore, att enahanda själfbestämmelse inrymdes
jämväl åt de i kommunernas tjänst anställda barnmorskorna. Innehållet
i 1901 års riksdagsskrivelse syntes icke heller gifva anledning
antaga, att Riksdagen skulle i berörda hänseende hyst någon annan
uppfattning.
Af den omständighet, att det finge bero på vederhörandes eget
afgörande, huruvida inträde i pensionsanstalten skulle sökas eller icke,
borde dock, enligt statskontorets mening, ingalunda följa, att den, som
sökt och vunnit delaktighet i anstalten, skulle äga oinskränkt frihet i
afseende å bestämmandet af det årliga afgiftsbeloppet. Skulle det med
anstaltens inrättande afsedda ändamålet uppnås, syntes det under alla
förhållanden nödigt att bestämma ett visst belopp såsom minimum för
den årliga insats, som för hvarje delägare skulle göras; och då ett
något så när afsevärdt ålderdomsunderstöd icke torde kunna på den nu
föreslagna vägen åstadkommas, med mindre för en hvar delägare fastsloges
en minimiinsats af 20 kronor — hvilket ju enligt förslaget
innebure, att statens minimibidrag komme att utgöra enahanda belopp —
syntes alltså ett belopp af 20 kronor böra fastställas såsom den årliga
minimiafgift, för hvars behöriga inbetalning till pensionsanstalten ansvaret
skulle åligga den kommun, genom hvilken inträde beredts barnmorskan.
Då barnmorskornas aflöningsförhållanden icke utgjorde föremål
för statens ingripande, torde det från det allmännas sida få anses
tämligen betydelselöst, huruvida pensionsafgiften komme att drabba
kommunen ensam eller barnmorskan ensam, eller om afgiftsbeloppet
fördelades dem mellan enligt i hvarje särskildt fall träffad öfverenskommelse;
och någon bestämmelse därom syntes alltså icke i detta sammanhang
vara erforderlig.
Såsom af det anförda framginge, innebure det framlagda förslaget
\ fråga om den tid, hvarunder årsafgift borde af och för barnmorska
till pensionsanstalten erläggas, att barnmorskan själf icke skulle vara
pliktig att utöfver 20 år fortfara med inbetalning afårsafgift, hvaremot
kommun, som till inträde i anstalten anmält barnmorska, borde åtaga
sig skyldighet att för henne inbetala stadgad minim årsafgift, »så länge
anställningen varar», d. v. s. att fortfara med sådan inbetalning jämväl
efter det barnmorskan själf tilläfventyrs upphört med afgiftens erläggande;
och då detta förhållande syntes innebära en oegentlighet, som
i ett blifvande reglemente icke syntes böra bibehållas, hade statskontoret
trott sig böra därå fästa uppmärksamheten.
Beträffande det i förslaget förekommande öfvergångsstadgandets
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Haft. 4
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.
innehåll, så ville det, om man jämförde det här föreslagna fixa pensionsbeloppets
storlek af 150 kronor med det i medicinalstyrelsens skrifvelse
gjorda uttalandet, att för en 50-åring borde under 15 år årligen
inbetalas 80 kronor för erhållande af en pension af 200 kronor, synas
som skulle genom antagandet af ett öfvergångssta ägande med den af
medicinalstyrelsen förordade lydelse de barnmorskor, hvilka vid pensionsanstaltens
trädande i verksamhet öfverskridit den för inträde däri
föreslagna maximiåldern, 50 år, komma i en nog mycket gynnad ställning
gentemot öfriga delägare. På grund däraf och då det dessutom
måste väcka betänklighet att förorda eu öfvergångsbestämmelse, hvari
den grundtanke, som eljest genomginge reglementet eller pensionsbeloppets
beroende af gjorda insatser, helt och hållet öfvergifvits, hade
statskontoret ansett sig icke kunna biträda förslaget i denna del. Med
bibehållande af de principer, på hvilka förslaget i öfrigt hvilade, torde
emellertid, enligt statskontorets mening, till förmån för flertalet af de
vid den nämnda tidpunkten öfveråriga barnmorskorna, den öfvergångsoch
undantagsbestämmelse lämpligen kunna och böra meddelas, att
barnmorska, som vid tiden för pensionsanstaltens trädande i verksamhet
uppnått 45 men icke 60 års ålder, skulle äga att vinna inträde i
anstalten under förutsättning, dels att hon eljest uppfyllde villkoren för
rätt till delaktighet däri, och dels att ansökningen om inträde gjordes
sist inom utgången af anstaltens första verksamhetsår.
Med afseende å hvad statskontoret sålunda anfört har statskontoret
föreslagit följande hufvudgrunder för en blifvande pensionsanstalt, nämligen
inträde
i anstalten skulle stå öppet för barnmorska, som, då inträde
söktes, vore under 45 år gammal och hos kommun eller å barnbördshus
innehade anställning mot åtnjutande af: antingen fast lön till
belopp ej understigande 200 kronor om året eller ock godtgörelse utgående,
enligt af kommun antagen taxa eller annat därmed jämförligt
beräkningssätt, så framt hennes årsinkomst af yrket enligt direktionens
för pensionsanstalten bepröfvande kunde anses motsvara nämnda fasta
minimilön;
då särskilda lokala förhållanden därtill föranledde, skulle anstaltens
styrelse kunna, efter medicinalstyrelsens hörande, medgifva barnmorska
inträde i anstalten, äfven om hennes årliga fasta lön eller eljest beräkneliga
inkomst af yrket understege härofvan angifna minimibelopp;
inträde i pensionsanstalten skulle förmedlas af vederbörande kommunalstyrelse
eller barnbördshusförvaltning; och skulle alltså hvarje ansökning
om inträde vara åtföljd af kommunens i behörig ordning fat
-
27
Kuiir/l. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.
tade, laga kraft vunna beslut eller förvaltningens skriftliga förbindelse
att. under den tid sökandens anställning varade svara för de stadgade
årsiusatsernas behöriga inbetalande;
minsta årliga insats för hvarje i pensionsanstalten delaktig barnmorska
.skulle utgöra 20 kronor, dock att, sedan för en barnmorska
20 års insatser blifvit erlagda, skyldighet till vidare afgifters inbetalande
upphörde;
femhundra kronor skulle vara den högsta insats, som under ett
och samma kalenderår finge till förmån för barnmorska göras;
såsom bidrag till barnmorskas pensionering finge af statsmedel årligen
i pensionsanstalten för henne insättas ett så stort belopp, att det
svarade mot de af barnmorskan själf samt kommunen eller barnbördshuset
för hennes räkning under nästföregående kalenderår gjorda insatser
, dock att högst 25 kronor om året och högst 20 årsbidrag
finge till en och samma barnmorska af statsmedel utgå;
därest för delägare i pensionsanstalten sådana förändrade förhållanden.
skulle inträffa, att dessa utgjort hinder för henne att vinna delaktighet
i anstalten, finge bidrag af statsmedel icke utgå till sådan
barnmorskas pensionering för den tid nämnda förhållanden vore för
handen, utan så skulle vara, att hon i minst 12 år varit delägare och,
efter det den anställning, som senast beredt henne delaktighet, upphört,
fortfarande ägnade sig åt barnmorskekallet såsom yrke samt erlade
föreskrifven minimiinsats;
af statsmedel gjorda insättningar med däraf härflytande ränteafkomst
finge icke komma barnmorska till godo under annan form än
årspension, som skulle tilläggas henne: antingen efter uppnådda 65 lefnadsår
eller ock dessförinnan i anledning af inträffad, behörigen styrkt
oförmögenhet till vidare utöfning af yrket;
pensionen skulle utgå i förra fallet tillsvidare med nio procent af
det för barnmorskan vid pensioneringstillfället i anstalten innestående
samlade kapitalet och i senare fallet med den procent därå, som enligt
försäkringstekniska grunder tillkomme jämnårig lifräntetagare;
pension, beräknad å de för den pensionsberättigade af statsmedel
gjorda insatserna med däraf härflytande ränteafkomst, finge icke utgå
förrän från och med månaden näst efter den, hvari den pensionsberättigade
frånträdt den befattning, på grund hvaraf hon senast åtnjutit
delägarskap i pensionsanstalten;
barnmorska, som vid tiden för pensionsanstaltens trädande i verksamhet
öfverskridit 45 års ålder men icke uppnått 60 lefnadsår, skulle
äga att i anstalten vinna inträde, därest hon eljest enligt ofvan an
-
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Froposion N:o 46.
gifna grunder skulle varit berättigad till delaktighet däri och inträde
söktes sist inom utgången af anstaltens första verksamhetsår.
Medicinalstyrelsen hade uti sitt förslag förutsatt att, i likhet med
hvad som skett uti de föregående förslagen, anstaltens förvaltning skulle
öfvertagas af direktionen öfver folkskolelärarnes pension sinrättning.
Med anledning däraf har yttrande i ämnet infordrats från nämnda direktion.
Direktionen ansåge den af medicinalstyrelsen föreslagna organisationen
af den ifrågasatta anstalten såsom en af staten understödd lifränteanstalt
från flera synpunkter vara att föredraga framför den anordning
af anstalten, som de föregående förslagen upptagit. Särskildt framhölle
direktionen såsom en fördel att, vid anstaltens anordnande såsom
en lifränteanstalt, delägarna blefve i tillfälle att genom frivilliga insättningar
förbättra den ålderdomsförsörjning, som genom anstalten
eljest skulle beredas dem. Vidare hade direktionen framhållit vikten
däraf, att anstalten redan från början så planlades att, därest i en framtid
fråga skulle uppstå om beredande af ålderdomsunderstöd äfven åt
andra barnmorskor än sådana, som vore anställda hos kommun, anstalten
skulle kunna upptaga jämväl dessa barnmorskor. En sådan utvidgad
verksamhet ansåge direktionen kunna, utan allt för stora svårigheter,
gifvas åt den nu föreslagna anstalten, därest förhållandena komme att
påfordra sådant.
Vidkommande frågan om direktionens öfvertagande af förvaltningen
af den föreslagna pensionsanstalten ansåge direktionen det vara önskligast,
om sådant kunde undvikas. Skötseln af den ifrågasatta anstalten,
anordnad på föreslaget sätt såsom lifränteanstalt, borde nämligen
icke samordnas med skötseln af de pensionsinrättningar, som redan
stode under direktionens vård. Såväl själfva planläggningen af en
sådan anstalt som äfven och i följd däraf arbetets beskaffenhet komme
allt för mycket att afvika från hvad som gällde för de af direktionen
hittills administrerade kassorna, för hvilka kunde följas en
enkel men ändock fullt tillfredsställande bokföring. Vid en lifränteanstalt
åter, där ekonomiens anordning omedelbart måste stödja sig
på försäkringstekniska grunder, och vid hvilken förutsattes en liflig
och omedelbar förbindelse mellan anstaltens förvaltning och de särskilda
delägarna, måste all bokföring blifva mera komplicerad samt kassarörelsen
erhålla en helt annan omfattning än vid pensionsanstalter af det
eljest vanliga slaget. Direktionen ville därjämte tillägga, att enbart
genom ökande af arbetskrafterna aflägsnades icke de nu berörda olägenheterna,
ty blefve de uppgifter, som ålades en förvaltning, för många
29
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 4(i.
och af allt för olika beskaffenhet, måste, äfven med en vidt genomförd
arbetsfördelning, uppstå svårigheter i afseende å det helas kontroll och
sammanförande. Icke heller ansåge direktionen någon afsevärd besparing
uti administrationskostnaderna kunna vinnas genom direktionens
öfvertagande af förvaltningen. Utgifterna i följd af den ökning i arbetskrafter
samt den genomgående ändring i arbetsfördelningen, som för
denna händelse måste vidtagas, syntes näppeligen i nämnvärd mån
understiga dem, som skulle ifrågakomma, därest anstalten försåges med
egen direktion och särskild personal. För den händelse emellertid,
oaktadt direktionens afböjande, planen om förvaltningens ordnande på
det föreslagna sättet komme att vidhållas, hade direktionen, så vidt
sådant i frågans nuvarande läge läte sig göra, sökt angifva de närmare
anordningar, som för sådan händelse syntes blifva nödvändiga.
Direktionen har då till en början framhållit vissa allmänna synpunkter
beträffande arbetets ändamålsenliga anordnande inom anstalten,
vidare redogjort för den lämpliga fördelningen af förvaltningsbestyren
å direktionens nuvarande tjänstemän och den ökade arbetspersonal,
som blefve behöflig i följd af direktionens öfvertagande af anstaltens
förvaltning, samt slutligen uppgjort en beräkning å kostnaderna för
anstaltens administrerande af direktionen.
Denna kostnadsberäkning upptager organisationskostnaderna till
8,000 kronor samt de årliga kostnaderna till följande belopp, nämligen:
arfvode åt kamreraren .................................................................
ökadt anslag för sekreteraregöromålens bestridande............
arfvode åt kassören.......................................................................
anslag till bokhållaregöroinålens bestridande........................
arfvode åt vaktmästaren ...............................................................
hyra, försäkringstekniskt biträdes aflönande, extra biträden
i öfrigt, renskrifning, ved, ljus, städning, skrifmaterialier
in. m.................................................................................
kr. 1,000: —
» 3,000: —
» 1,500: —
» 6,000: —
» 200: —
» 8,000: —;
hvartill komme höjning i arfvodena till direktionens ordförande och
ledamöter.
Om denna senare kostnad beräknades till 1,000 kronor om året,
skulle sålunda den årliga förvaltningskostnaden, enligt direktionens beräkning,
uppgå till sammanlagdt 20,700 kronor.
I denna kostnadsberäkning inginge dock, enligt hvad direktionen
upplyser, poster eller delar däraf, som icke uteslutande föranleddes af
den utvidgning i verksamhet, som genom besörjandet af barnmor
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Kungl. Ålaj.is Nåd. Proposition N:o 46.
skornas pensionering skulle uppkomma, utan som äfven eljest skulle,
om än i någon annan form, framträdt.
Det har vid de föregående tillfällen, då frågan varit före om ålderdomsunderstöd
åt barnmorskor, ifrågasatts, huruvida staten borde deltaga
i kostnaden för beredande af ett sådant understöd. Efter de uttalanden,
som härutinnan föreligga så väl från Kungl. Maj:ts sida som
från Riksdagens, torde dock billigheten af statens deltagande i dessa
kostnader numera få anses vara erkänd. Jag tror mig således icke nu
behöfva upptaga till förnyad granskning de skäl, som anförts för och
mot, ett sådant deltagande från statens sida. Jag vill endast för egen
del gifva till känna, att jag finner statens medverkan härutinnan vara
lämplig och med billighet öfverensstämmande.
Af Riksdagens skrifvelse framgår, att äfven Riksdagen haft denna
uppfattning, men på samma gång bär Riksdagen uttalat, att Riksdagen
ansåge, att en för sådant ändamål anordnad organisation icke borde,
såsom uti de föregående förslagen, fotas på grundsatsen af obligatoriska
bidrag från kommunerna, utan att det borde få bero af frivilliga beslut
från kommunernas sida att deltaga i pensioneringen och för framtiden
erlägga därför stadgade afgifter; och har Riksdagen, beträffande själfva
anordnandet af denna organisation, anfört, att tillämpningen af nämnda
grundsats om kommunernas frivilliga deltagande sjmtes å ena sidan
icke vara oförenlig med den organisation i öfrigt, som föreslagits i
1901 års proposition, men att Riksdagen å andra sidan ansåge det vara
önskvärd!, att det jämväl toges under öfvervägande, huruvida icke möjligen
ett sådant pensioneringssystem, som Kungl. Maj:t år 1901 i afseende
å sjuksköterskor föreslagit Riksdagen och Riksdagen i hufvudsak
gillat, skulle kunna äfven beträffande barnmorskor vinna tillämpning.
Det är detta senare system, som ligger till grand för medicinalstyrelsens,
af statskontoret och direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning
i denna del biträdda förslag.
Då, på sätt medicinalstyrelsen äfven påpekat, svårighet torde möta
att, med bibehållande af grundsatsen om frivilligt deltagande från kommunernas
sida, kunna garantera bestämda pensionsbelopp, synes mig
det af medicinalstyrelsen föreslagna pensioneringssystemet med fondbildning
och med pensioner, hvilkas belopp vore beroende af storleken
af den fond, som vid inträdet i pensionsåldern vore samlad af eller för
delägaren, vara att föredraga framför det system, som tillämpats i de
föregående förslagen. Det nu föreslagna sättet synes mig därjämte
äfven från den synpunkten tilltalande, att det medgifver delägare att
31
Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 40.
genom frivilliga insatser öka sitt tillgodohafvande i fonden och därigenom
. bereda sig möjlighet att erhålla högre pension, än som eljest
skolat tillkomma henne. Jag finner mig sålunda böra biträda förslaget
om inrättande af cn enligt dessa grunder anordnad pensionsanstalt för
barnmorskor.
Delägare i pensionsanstalten skulle enligt medicinalstyrelsens förslag
blifva dels barnmorskor, anställda hos kommun eller å barnbördshus
med löneförmåner ej understigande 200 kronor om året, hvari värdet
af bostad och vedbrand med flera naturaförmåner finge inräknas med
sammanlagdt högst 75 kronor, och dels barnmorskor, som af kommun
anställts mot bestämd ersättning för hvarje förrättning.
Enligt 1901 års förslag, där pensionsrätten var beroende af visst
antal tjänstar, förvärfvade i viss anställning, medförde anställning hos
kommun eller å barnbördshus mot årslön, bestämd på sätt nyss är
nämndt, rätt att beräkna tjänstår. Om nu pensionsanstalten skulle organiseras
enligt det af medicinalstyrelsen föreslagna systemet, enligt
hvilket, såsom jag redan nämnt, pensionens storlek blir beroende af
storleken af den för barnmorskan genom gjorda insatser samlade fond,
kunde ifragasättas, huruvida icke äfven barnmorskor med mindre aflöning
än 200 kronor skulle kunna vinna inträde i pensionsanstalten. Man
kunde nämligen tycka, att det borde stå öppet äfven för dessa lägre
aflönade barnmorskor att genom årliga insättningar bereda sig möjlighet
af ålderdomsunderstöd. Men samma skäl torde kunna åberopas
äfven till förmån för enskildt praktiserande barnmorskor. Då det emellertid
icke nu kan ifrågasättas att medtaga äfven dessa senare, måste
man från rätten att vinna inträde i pensionsanstalten undantaga vissa af
de barnmorskor, som äro anställda hos kommun mot åtnjutande af viss
årslön. De sämst aflönade af dessa närma sig tydligen gränsen för de
enskildt praktiserande, och om man icke uppställer fordran af en viss
minimilön såsom villkor för tillträde till pensionsanstalten, kommer man
i sjkifva verket att utvidga pensionsanstalten till att omfatta alla barnmorskor.
Vill man därför, såsom Riksdagen jämväl i sin nu förevarande
skrifvelse förutsatt, från delägarskap i anstalten utesluta enskildt
praktiserande barnmorskor, maste man också genom uppställande
af fordran på en minimilön göra en begränsning äfven inom den kategori
af barnmorskor, som åtnjuta aflöning af kommun. Att i förevarande
fall bestämma en lägre minimiaflöning för rätt till inträde i anstalten
än föregående förslag upptagit såsom medförande rätt till tjänstårsberäkmng,
synes mig icke böra ifrågasättas, då de skäl, som föranledt
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
dess bestämmande till 200 kronor, och för hvilka jag i det föregående
redogjort, äfven i detta fall torde i hufvudsak äga sin giltighet.
Äfven barnmorskor, anställda af kommun mot bestämd ersättning
för förrättning, voro enligt 1901 års förslag berättigade att på grund
af denna anställning räkna tjänstår. Denna förmån var dock endast
tillerkänd sådana barnmorskor, som af stadskommun erhållit uppdrag att,
mot bestämd ersättning af kommunen för hvarje förrättning, tillhandagå
fattiga med förlossningsbiträde. Och icke ens alla dessa skulle få
komma i åtnjutande af denna förmån, utan endast de, till hvilka under
året af kommunen utbetalts fullt 200 kronor såsom ersättning för lämnadt
förlossningsbiträde. Minimibeloppet af denna årsinkomst var sålunda
detsamma som förutsatts såsom minimilön för aflönad barnmorska
med afseende å dennas rätt att beräkna tjänstår. Denna likställighet
mellan de två kategorierna af barnmorskor i kommunal anställning har
öfvergifvits i medicinalstyrelsens nu föreliggande förslag. Såsom jagredan
i det föregående omnämnt, skulle enligt förslaget alla de barnmorskor
(i en viss ålder), som af kommun anställts mot bestämd ersättning
för hvarje förrättning och anmälts till inträde i anstalten med
åtagande för kommunen att för henne årligen erlägga en viss afgift,
blifva delägare i anstalten. Mot en sådan bestämmelse kan tydligen
göras samma invändning, som gjorts mot utsträckande af tillträdet till
pensionsanstalten att omfatta alla med fast lön hos kommun anställda
barnmorskor. Det torde nämligen icke kunna angifvas något allmängiltigt
skäl, hvarför icke en kommun, som har hos sig anställd en barnmorska
mot en obetydlig årslön, icke skulle äga samma rätt att, mot
erläggande af viss årsafgift, få anmäla sin barnmorska till inträde i
anstalten, som förslaget tillerkänt hvarje kommun, som anställt barnmorska
mot viss taxa. Den årsinkomst, en sådan barnmorska har på
grund af sitt kommunala uppdrag, måste nämligen i många fall vara
helt ringa, då man vet, att så obetydliga städer som t. ex. Skenninge
och Hedemora hafva barnmorskor anställda endast mot ersättning enligt
taxa. Sådana barnmorskor synas mig icke kunna på grund af det
kommunala uppdrag de erhållit betraktas såsom anställda i kommuns
tjänst. Riksdagen yttrar visserligen i sin skrifvelse, att den rätt, som
föreslagits att medgifvas stadskommun, att få delaktighet i anstalten
under vissa villkor för barnmorska, som vore anställd hos kommunen
mot ersättning enligt viss taxa, syntes böra utsträckas att gälla alla
kommuner. Men härmed har Riksdagen tydligen endast menat, att
landt- och stadskommun borde i detta afseende vara likställda. Ställer
man sig på den ståndpunkt, som 1901 års förslag intar, och som Riks
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
8.3
Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
dagen fortfarande vidhållit, nämligen att den ifrågasatta pensionsanetalten
skall omfatta endast i kommuners tjänst eller å barnbördshus
anställda barnmorskor, torde en sådan utsträckning af rätten till inträde
i pensionsanstalten, som medicinalstyrelsen nu föreslagit, icke kunna
godkännas. Jag anser således, att den likställighet uti ifrågavarande
afseende mellan de två kategorier af barnmorskor i kommunal anställning,
som förefinnes i 1901 års förslag, fortfarande bör bibehållas.
Däremot finner jag icke någon betänklighet mot att uti förevarande
afseende likställa landt- och stadskommun.
Inträde i pensionsanstalten skulle sålunda kunna vinnas dels af
barnmorska med anställning hos kommun eller å barnbördshus mot
åtnjutande af årslön, ej understigande 200 kronor, hvari värdet af bostad,
vedbrand och andra naturaförmåner finge inräknas med sammanlagdt högst
75 kronor, och dels af barnmorska, som af kommun anställts mot bestämd
ersättning för hvarje förrättning, så framt hon pröfvas af denna kommunala
anställning hafva en årsinkomst ej understigande 200 kronor. Därjämte
torde, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit, kunna medgifvas att,
då särskilda lokala förhållanden därtill föranleda, det finge ankomma
på anstaltens styrelse att, på ansökning af vederbörande och efter
medicinalstyrelsens hörande, meddela barnmorska, som är anställd hos
kommun, rätt till inträde i anstalten, äfven om hennes löneförmåner
understege 200 kronor om året.
Innan jag öfvergår till frågan, huruvida, på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, vissa barnmorskor skola vara skyldiga att inträda såsom delägare
i anstalten, anser jag mig böra redogöra för de föreslagna bestämmelserna
om pensions- och tjänstålder samt om afgifterna till anstalten,
hvilka senare frågor äro af betydelse för bedömandet af den förstnämnda.
Medicinalstyrelsens förslag härutinnan kan i korthet sammanfattas
så, att rätt till pension inträder för delägare efter 20 års yrkesmässig
verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning,
som medför tillträde till pensionsanstalten, och sedan hon uppnått en
lefnadsålder af 65 år eller, i händelse af invaliditet, 55 år, i hvilket
senare fall tjänstetiden kan inskränkas till förenämnda 12 tjänstår; att
delägare i anstalten är skyldig att årligen erlägga en afgift till anstalten
af minst 10 kronor, dock icke under längre tid än 20 år, men med
rätt att därutöfver göra frivilliga insatser; samt att det ankommer på
kommun att sjelf bestämma, om den vill genom afgifter till pensionsanstalten
bidraga till barnmorskas pensionering.
Dessa hufvudgrunder anser jag mig kunna biträda. Naturligtvis
bör det äfven stå öppet för barnbördshus att genom afgifter till anstalBih.
till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Höft. 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
ten bidraga till barnmorskas pensionering. Dock torde de årsafgifter,
som må komma att erläggas af kommun eller barnbördshus, icke böra
sättas lägre än det belopp, 10 kronor, som utgör barnmorskas minimiafgift.
Beträffande statens bidrag till pensioneringen tillåter jag mig åberopa
hvad medicinalstyrelsen därutinnan anfört. Ett förtydligande tillägganser
jag mig dock böra göra. Enligt de för statsbidragen till pensionering
af sjuksköterskor gällande bestämmelser skall statsbidragets
storlek beräknas efter de under det föregående året gjorda insättningarna.
Därest samma föreskrift skulle blifva gällande i fråga om statsbidrag
till pensionering af barnmorskor, skulle, om den föreslagna pensionsanstalten
träder i verksamhet med ingången af år 1905, statsbidragen
komma att utgå tidigast för år 1906. För att bidragen skola kunna
utgå redan för år 1905, hvilket väl torde få anses vara önskligast, fordras
följaktligen att deras storlek få beräknas efter storleken af de under
det år, för hvilket statsbidraget utgår, gjorda insättningarna. Jag kan
icke finna hinder möta mot en dylik bestämmelse.
Jag har i det föregående redogjort för den olika ställning, medicinalstyrelsen
och statskontoret intaga till frågan om skyldighet för vissa
barnmorskor att inträda i den föreslagna pensionsanstalten. Medicinalstyrelsen
har ansett sådan skyldighet böra i vissa fall föreskrifvas, då
däremot statskontoret föreslagit allenast fakultativt tillträde till anstalten.
Det system, som föreslagits för pensioneringen, förutsätter icke i
och för sig obligatoriskt deltagande. Pensionsanstalten kan nog anordnas
både på det ena och det andra sättet. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening
och pensionskassan för Sophiahemmets sjuksköterskor, hvilka båda pensionsanstalter
äro inrättade enligt det nu föreslagna systemet, och för
hvilka Kungl. Maj:t genom särskilda resolutioner fastställt stadgar, intaga
i förevarande afseende olika ståndpunkter. Den senare föreskrifver
obligatoriskt inträde i kassan, hvilket däremot icke är händelsen med
den förra. Om sålunda fordran på obligatoriskt inträde icke kan sägas
ligga i systemets natur, kan å andra sidan icke förnekas, att en sådan
fordran, där den är möjlig att uppställa, skulle tillföra pensionsanstalten
större stabilitet. Vidare torde böra tagas i betraktande att, om staten
bidrager till pensioneringen, sådant sker, emedan här ansetts föreligga
ett statsintresse, hvars förverkligande icke bör, i högre grad än som är
alldeles nödvändigt, göras beroende af enskilda personers förfogande.
Min principiella ståndpunkt i denna fråga är således den, att obligatoriskt
tillträde bör föreskrifvas i de fall, där sådant låter sig göra.
35
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4f>.
Jag tror också, att en bestämmelse i denna riktning mycket väl kan
genomföras åtminstone beträffande en viss grupp af barnmorskor. Härvid
äro två omständigheter att taga i betraktande, nämligen dels tiden
för antagningen i sådan befattning, som medför möjlighet till delägarskap,
och dels lefnadsåldern. De barnmorskor, hvilka redan före pensionsanstaltens
trädande i verksamhet innehafva sådan befattning, som
nyss är nämnd, anser jag icke kunna åläggas att för denna befattning
inträda i anstalten. Deras inträde måste göras beroende af frivilligt
beslut. Hvad beträffar lefnadsåldern, får jag erinra därom att, enligt
förslaget, för rätt att komma i åtnjutande af pension i regel fordras
20 tjänstår och 65 lefnadsår samt att pensionsafgifter erlagts under
20 år. Häraf följer, att obligatoriskt inträde icke kan föreskrifvas för
andra än dem, som icke uppnått 45 års ålder.
Jag kan icke finna, att någon större svårighet skulle möta att bland
de barnmorskor, som äro anställda hos kommun mot sådan årslön, som
utgör förutsättning för delägarskap i pensionsanstalten, uttaga den
grupp, som uppfyller nyssnämnda fordringar i afseende å antagning i
tjänst och lefnadsålder, och föreskrifva, att barnmorskor, tillhörande
denna grupp, skola vara skyldiga att inträda som delägare i pensionsanstalten.
Den invändning skulle möjligen kunna göras, att svårighet
skulle möta att kontrollera, att alla, som vore pliktiga att inträda,
verkligen anmäldes till inträde. Denna svårighet torde dock kunna
öfvervinnas, om vederbörande kommun eller barnbördshus ålades att hos
anstalten anmäla hvarje barnmorska i sådan anställning, som medförde
skyldighet att inträda i anstalten. En sådan anmälningsplikt torde icke
kunna anses betungande, då man, äfven med fasthållande af principen
om endast frivilliga bidrag från kommunernas sida, dock måste, på
sätt också medicinalstyrelsen föreslagit, bibehålla den i 1901 års förslag
förekommande bestämmelsen om vederbörande kommuns eller barnbördshus’
ansvarighet för behöriga erläggandet af barnmorskas afgifter.
Skyldig att inträda såsom delägare i pensionsanstalten skulle
sålunda vara hvarje legitimerad barnmorska, som, efter det anstalten
trädt i verksamhet, i en ålder, ej uppgående till 45 år, erhåller anställning
hos kommun eller å barnbördshus mot åtnjutande af årslön, ej
understigande 200 kronor, hvari värdet af bostad, vedbrand och andra
naturaförmåner må inräknas med sammanlagdt högst 75 kronor.
Att föreskrifva obligatoriskt inträde i anstalten äfven för sådana
barnmorskor, som, efter det anstalten trädt i verksamhet, anställts af
kommun mot viss taxa, torde däremot icke låta sig göra. Dessa skulle
äga tillträde till anstalten under förutsättning, att årsinkomsten af deras
36
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
kommunala uppdrag pröfvades uppgå till 200 kronor. Att på förhand
med bestämdhet afgöra, om barnmorskans årsinkomst kommer att uppgå
till nämnda belopp, torde icke vara möjligt; och en barnmorska, som
icke önskade blifva delägare i anstalten, skulle lätt finna medel att göra
föreskriften illusorisk. Hennes tillträde till anstalten bör sålunda vara
frivilligt men måste på samma gång förutsätta en undersökning rörande
storleken af den inkomst, hon kan antagas komma att få under året af
sitt kommunala uppdrag. Denna pröfning torde böra öfverlämnas åt
pensionsanstaltens styrelse.
Medicinalstyrelsens förslag att utsträcka tillträdet till anstalten
jämväl till barnmorskor, som fyllt 45 men ej 50 år, synes mig icke
innebära någon oegentlighet, då af de beräkningar, medicinalstyrelsen
låtit verkställa, synes framgå, att äfven dessa barnmorskor, utan allt
för öfverdrifna årsbidrag, kunna vid uppnådd pensionsålder påräkna en
icke allt för obetydlig pension. För dessa skulle naturligtvis tillträdet
vara frivilligt.
Jämväl i fråga om de barnmorskor, som äro berättigade men ej
skyldiga att inträda i anstalten, torde böra gälla, att deras inträde skall
förmedlas af den kommun eller det barnbördshus, där de äro anställda.
Anmälan om inträde för barnmorska bör sålunda göras genom kommunen
eller barnbördshuset. I de fall då barnmorskan icke är skyldig
inträda i anstalten, synes sådan anmälan böra vara åtföljd af barnmorskans
skriftliga tillkännagifvande, att hon önskar inträde såsom delägare
i anstalten, då inträdet i anstalten förbinder henne till årliga
afgifter. Anmälningen synes äfven, så väl då fråga är om obligatoriskt
som frivilligt inträde, böra vara åtföljd af, förutom handlingar,
som visa att barnmorskan är skyldig eller berättigad att inträda i anstalten,
jämväl uttryckligt förklarande, huruvida kommunen eller barnbördshuset
förbinder sig att lämna årsbidrag till barnmorskans pensionering
eller icke.
Barnmorska, som vunnit delägarskap i anstalten, bör icke tillåtas
att, så länge hon innehar anställning, som medför rätt att inträda i
anstalten, lämna densamma. Däremot synes barnmorska, som icke
längre innehar sådan anställning, icke böra få kvarstå i anstalten. Ett
undantag härifrån synes dock böra göras för barnmorska, som under
12 år varit delägare i anstalten. En sådan har nämligen genom sin
kommunala anställning redan samlat så stort antal tjänstår, att hon
genom tillägg af ytterligare 8, förut eller efteråt förvärfvade tjänstår
kan vid uppnådda 65 lefnadsår erhålla pension. Hon skulle sålunda
vara berättigad att, om hon så önskade, kvarstå såsom delägare med
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.6.
de rättigheter och skyldigheter, som delägarskapet medför. Följaktligen
blir hon skyldig att erlägga afgifter i likhet med andra delägare
och måste, så vida hon icke före inträdet redan förvärfvat tillräckligt
antal tjänstår, fortsätta med yrkesmässig verksamhet såsom barnmorska,
tills hon samlat föreskrifvet antal tjänstår. Då barnmorska under nyss
angifna förhållanden afgår från anstalten, bör hon tydligen vara berättigad
återfå af henne själf gjorda insatser; dock torde ränta å dem
icke böra tillerkännas henne.
Uppenbarligen bör barnmorska, som enligt 37 § i reglementet för
barnmorskor förklarats vara för alltid förlustig rättigheten att utöfva
barnmorskekonsten, icke tillåtas att vara delägare i anstalten, men
äfven i detta fall torde hon böra vara berättigad att återfå hvad hon
själf insatt i anstalten, dock utan ränta.
Beträffande storleken af den pension, som efter uppnådd pensionsålder
och afskedstagande bör tillkomma delägare i anstalten, kan, såsom
jag redan förut antydt, densamma icke med det nu föreslagna
pensioneringssystemet på förhand till beloppet bestämmas. I medicinalstyrelsens
utlåtande finnas omnämnda de ungefärliga beräkningar, som
gjorts rörande storleken af pensionsbeloppen; och torde jag få hänvisa
till dessa beräkningar. Pension skulle komma att utgå i form af årlig
lifränta, hvars belopp enligt försäkringstekniska grunder blefve beroende
på storleken af den genom årliga insatser och statsbidrag, räntor,
arfsvinst m. m. för delägaren vid hennes afgång från anstalten såsom
pensionsberättigad samlade fond.
Pensionstagare, som förklarats förlustig medborgerligt förtroende,
synes icke vidare böra få åtnjuta pension; äfven hon torde i detta fall
äga att återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta
och jämväl med afdrag af hvad såsom pension uppburits.
Jag har i det föregående redogjort för det utlåtande, som i ärendet
afgifvits af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning.
Direktionen har där framhållit åtskilliga skäl, som, synnerligast med
afseende å det föreslagna pensioneringssystemet — hvilket dock i och
för sig förordats af direktionen — syntes tala för olämpligheten af att
uppdraga åt direktionen att öfvertaga anstaltens förvaltning. Då hvad
härutinnan af direktionen anförts icke syntes böra lämnas utan beaktande,
har genom nådig remiss styrelsen för postsparbanken samt riksförsäkringsanstalten
anbefallts att afgifva underdånigt yttrande, huruvida
förvaltningen af den ifrågasatta pensionsanstalten lämpligen kunde
öfvertagas af riksförsäkringsanstalten, dock med sådan inskränkning att
38
Kttnrjl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 46.
mottagande af insättningar, utbetalande af pensioner och förvaltningen
af anstaltens medel ombesörjdes af postsparbanken.
Det sålunda infordrade underdåniga yttrandet afgafs den 17 december
1903.
Däri anföra ämbetsverken:
Därest förvaltningen af pensionsanstalten blefve, på sätt i remissen
angifvits, åt ämbetsverken anförtrodd, skulle, hvad riksförsäkringsanstalten
vidkomme, dennas befattning med barnmorskepensioneringen
hufvudsakligen omfatta:
a) pröfning af rätten till delaktighet i pensionsanstalten och, i
händelse obligatoriskt inträde komme att föreskrifvas för vissa barnmorskor,
tillsyn, att de till inträde förpliktade icke undandroge sig denna
sin skyldighet;
b) tillsyn, att stadgade afgifter vederbörligen inbetaltes;
c) åtgärder för undersökning af rätten till statsbidrag och uträknande
af statsbidragets storlek;
d) beräkning af fonderna, delägares tillgodohafvande och pensions
storlek; samt
e) pröfning af pensionsansökningar och rätten att fortfarande uppbära
pension samt ^anordnande af pensionsbelopp.
Ifrågavarande göromål skulle blifva ungefärligen likartade med det
arbete, riksförsäkringsanstalten för närvarande hade att utföra, särskildt
den lifränterörelse, som af riksförsäkringsanstalten bedrefves; och förvaltningen
af pensionsanstalten med i remissen angifna inskränkning
syntes kunna, utan olägenhet för riksförsäkringsanstaltens öfriga göromål,
af riksförsäkringsanstalten öfvertagas samt ordnas till det väsentliga
i likhet med anordnandet af arbetet för utförandet af riksförsäkringsanstaltens
hittills varande och egentliga uppgift. Någon särskild
föredragande för de nya ärendena syntes, åtminstone tillsvidare, ej
vara behöflig, utan torde desamma lämpligen kunna fördelas på förutvarande
föredragande inom riksförsäkringsanstalten, så att chefen för
den försäkringstekniska och statistiska byrån öfvertoge handläggningen
af frågor af försäkringsteknisk art, chefen för skaderegleringsbyrån
frågor om pensions tillerkännande och utanordnande af pensioner samt
sekreteraren öfriga pensioneringen rörande ärenden.
Beträffande de kostnader, förvaltningen af den ifrågaställa pensionsanstalten,
hvad riksförsäkringsanstalten anginge, skulle draga —
hvilka kostnader syntes böra bestridas af andra medel än de, med
hvilka riksförsäkringsanstaltens egna förvaltningskostnader gäldades —
kunde någon tillförlitlig beräkning härom icke verkställas, då omfatt
-
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4 C.
ningen af det blifvande arbetet för närvarande icke läte sig med någon
säkerhet bedömas och för öfrigt uti icke oväsentlig grad komme att
blifva beroende af de föreskrifter, som stadgades i afseende å delaktighet
i pensionsanstalten, eller huruvida inträde i densamma skulle blifva
obligatoriskt eller frivilligt.
För arbetets utförande inom riksförsäkringsanstalten syntes emellertid
under alla förhållanden behöfva anlitas ett biträde med försäkringsteknisk
utbildning, då de försäkringstekniska beräkningarna syntes
blifva ganska omfattande och icke torde medhinnas af den dessa ärenden
föredragande ledamoten ensam, helst de icke torde komma att jämnt
fördelas öfver hela året utan hopa sig vid vissa tider. Härförutom erfordrades
inom riksförsäkringsanstalten biträde till förande af liggare och
matriklar samt vid skötande af förekommande skriftväxling, hvartill
komme tryckningskostnader äfvensom kostnad för renskrifning m. in.
samt för utvidgning af riksförsäkringsanstaltens ämbetslokal, hvilken
redan nu vore ganska trång.
Riksförsäkringsanstalten hade för sin del beräknat den årliga utgiften
för första verksamhetstiden till följande belopp:
för ersättningar till riksförsäkringsanstaltens chef och
ledamöter.................................................................................... kr, 2,000: —
samt öfriga kostnader förslagsvis ............................................ d 6,000: _
summa kr. 8,000: —
Hvad organisationskostnaden anginge torde densamma för riksförsäkringsanstaltens
vidkommande kunna begränsas till sammanlagdt
6,000 kronor.
Beträffande _ postsparbankens bestyr med den ifrågaställda barnmorskepensioneringen
skulle, såsom i den nådiga remissen antydts,
dessa bestyr omfatta emottagande genom postanstalterna af delägarnas
afgifter och kommunernas bidrag, omhändertagande af statsbidragen,
förvaltning af fonderna samt utbetalande, på grund af anvisningar från
riksförsäkringsanstalten, af fastställda lifräntor.
De vid postanstalterna förekommande göromål, som afsåge inbetalande
af delägarafgifterna samt de kommunala bidragen, komme att
blifva enahanda med de göromål, som vore förbundna med emottagande
af insättningar i postsparbanken, och de bestyr, som skulle åligga posttjänstemännen
med tillhandahållande af pensioner eller lifräntor åt
understödstagarna, blefve af alldeles samma art och beskaffenhet som
de bestyr, hvilka redan nu ålåge postanstalternas tjänstemän i fråga
om utbetalande af lifräntor för riksförsäkringsanstaltens räkning.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
Om därför, såsom ämbetsverken hölle före, de nya, med den ifrågasatta
pensioneringen förenade göromålen vid postanstalterna inginge i
och behandlades på samma sätt som de vid postanstalterna redan förekommande
postsparbanks- och försäkringsgöromålen, skulle, då i betraktande
vidare toges, att dessa nya göromål komme att i förhållande
till de egentliga postsparbanksgöromålen vara af helt obetydlig omfattning,
de göromål för pensionsanstaltens räkning, som komme att
handhafvas af postanstalternas tjänstemän, ej i nämnvärd mån öka de
redan befintliga och fördenskull ej heller blifva betungande eller hinderliga,
en uppfattning som ock delats af generalpoststyrelsen, med
hvilken styrelsen för postsparbanken haft gemensam öfverläggning i
detta ämne.
I afseende å de göromål, som genom postsparbankens öfvertagande
af uppbörd, förvaltning och utbetalning af medel för den föreslagna
pensionsanstaltens räkning skulle tillföras postsparbanksstyrelsen,
så komme dessa göromål, särskilt de med uppbörden förenade, väl att
inom styrelsen eller dess byrå i viss mån kräfva en annan handläggning
än den, som nu ägde rum i fråga om postsparbanksinsättningar
och inbetalningar af försäkringsafgifter, men denna omständighet syntes
ej vara af beskaffenhet att utgöra hinder för den ifrågasatta anordningen
under förutsättning, att ersättning, utgående af andra medel än
postsparbankens öfverskottsmedel, bereddes de tjänstemän och biträden
hos styrelsen, som komme att taga befattning med omhandlade pensionsärenden.
De göromål, hvilkas utförande skulle åligga postsparbanken, därest,
såsom ifrågaställdt blifvit, barnmorskornas pensionsanstalt komme att
förvaltas af postsparbanken och riksförsäkringsanstalten gemensamt,
skulle bestå i:
a) utfärdande af motböcker för dem, h vilka efter ansökning hos
riksförsäkringsanstalten funnits berättigade till inträde i pensionsanstalten,
samt dessa böckers tillhandahållande å vederbörande postsparbankskontor
;
b) emottagande vid postsparbankskontoren af insatser å dessa
böcker, vare sig insatserna verkställdes af delägarna själfva eller af
vederbörande kommuner;
c) bokföring å postsparbanksbyrån i särskilda liggare af dessa
insatser;
d) upprättande efter årets utgång och öfverlämnande till riksförsäkringsanstalten
af specifik uppgift å sammanlagda insättningsbeloppen
å hvarje motbok samt den å boken upplupna räntan för året ;
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4G. 41
e) emottagande vid postsparbankskontoren efter årets utgång af
motböckerna samt deras insändande till postsparbanksbyrån för antecknande
däri, efter postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens räkenskaper,
af ränta för året, arfsvinst och statsbidrag samt böckernas återsändande
och tillhandahållande å vederbörande postsparbankskontor;
f) uppbärande af statsbidragen samt fruktbargörande af dessa äfvensom
af insatserna jämte därå upplupna räntor;
•i JJ) ^betalning genom postsparbankskontoren, efter anvisning af
riksforsäknngsanstalten, af lifräntor från den ifrågasatta anstaltens
pensionsfond.
Hvad beträffade de kostnader, som blefve förbundna med postsparbankens
anlitande för nu omhandlade bestyr, så vore svårt eller
nästan omöjligt att för närvarande därom gärna sig ens en föreställning.
Hessa kostnader vore nämligen jämväl beroende af, huruvida delägarskapet
i pensionsinrättningen skulle blifva obligatoriskt eller frivilligt.
För handläggning å postanstalterna af pensionsgöromålen borde,
enligt ämbetsverkens förmenande, utgå ersättning till samma belopp
som _från och med år 1904 vore bestämd för postsparbanks- resp.
iorsäkringsgöromålen, nämligen med 10 öre för hvarje nyutfärdad motbok,
2 öre för hvarje insats, 5 öre för hvarje utbetalning samt Vio
procent å det inbetalda beloppet.
Under antagande att under året 1,300 barnmorskor inträdde såsom
delägare i anstalten samt att för hvar månad af eller för hvarje delägare
inbetalades två kronor äfvensom att 200 pensionsutbetalningar ägde
rum under året, skulle ersättningen till posttjänstemännen för handläggning
af pensionsgöromålen för året, med ofvan angifna beräkning
uppgå till högst. .. ....................................................................... 800 kronor.
Lades härtill det belopp, som torde böra utgå till personalen
å postsparbanksbyrån för dess bestyr för pensionsanstaltens
räkning, däraf till chefen för byrån 300 kronor
och till kamreraren 200 kronor, till expenser, tryckningskostnader
m. in. 2,300 kronor, eller omkring.................&... 2,800 »
uppginge sammanlagda beloppet af förvaltningsutgifterna
för året till omkring....................................................................... 3,600 kronor.
Kostnaden för själfva organisationsarbetet torde beträffande postsparbanken
icke behöfva öfverstiga 1,500 kronor.
Under åberopande af hvad sålunda anförts hafva ämbetsverken anmält,
att de för sin del funne förvaltningen af den ifrågasatta pensionsanstalten
för barnmorskor lämpligen kunna af ämbetsverken öfvertagas
Bih. Ull Bit sd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Haft. G
42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
på sätt i den nådiga remissen antydts, samt att, därest förvaltningen
anförtroddes åt ämbetsverken, den årliga förvaltningskostnaden under
första verksamhetstiden syntes böra beräknas till sammanlagdt omkring
11,600 kronor, hvarjemte till bestridande af organisationskostnaden
syntes böra beräknas 7,500 kronor.
Ämbetsverken hafva därjämte påpekat, att de för postsparbankens
vanliga motböcker och därå innestående medel gällande bestämmelser,
hvilka vore grundade å föreskrifter i förordningen den 22 juni 1883
angående en postsparbank för riket, icke i alla hänseenden vore lämpliga
i fråga om motböcker, utfärdade för delägare i barnmorskornas
pensionsanstalt, och de å dessa böcker insatta medel, hvarför i fråga
om dessa böcker och medel synts böra gälla särskilda bestämmelser.
Med afseende å hvad styrelsen för postsparbanken samt riksförsäkringsanstalten
anfört, anser jag, att förvaltningen af pensionsanstalten
lämpligen bör öfverlämnas åt dessa ämbetsverk att handhafvas i enlighet
med särskilda föreskrifter, som torde komma att utfärdas i. hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de grunder, som ämbetsverken i sitt
yttrande framlagt. Förutom de betydligt ringare organisations- och
förvaltningskostnader, som dessa ämbetsverk ställt i utsikt i jämförelse
med direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, skulle den nu
föreslagna anordningen äfven i andra afseenden medföra fördelar. Så
skulle insättningarna betydligt underlättas, då dessa kunde göras hos
postanstalterna. Detta anser jag särskild^ vara en beaktansvärd fördel,
då pensioneringen är byggd på fondbildning, åstadkommen genom
ej blott obligatoriska utan äfven frivilliga insättningar. Pensionernas utbetalande
genom postanstalterna innebär, äfven det, en lycklig förenkling
i administrationsafseende.
Det synes framgå af medicinalstyrelsens utredning, som om det
högsta antal delägare, pensionsanstalten under nuvarande förhållanden
skulle kunna påräkna, icke kunde antagas uppgå till 900. Om staten
skulle för en hvar af dem utbetala det högsta årsbidraget eller 25
kronor, blefve den årliga kostnaden för statens bidrag till pensioneringen
22,500 kronor. Då emellertid knappast kan antagas, att hela detta antal
kommer att ingå i pensionsanstalten eller att för en hvar af dem
det högsta bidraget kommer att utgå, torde, då för ändamålet torde
böra begäras ett förslagsanslag, detta kunna begränsas till 20,000 kronor
om året. Af styrelsen för postsparbanken samt riksförsäkringsanstalten
hafva organisationskostnaderna beräknats till 7,500 kronor och de
årliga förvaltningskostnaderna till 11,600 kronor. Mot det beräknade
beloppet af organisationskostnaderna torde icke vara något
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 4;i
att erinra. Beträffande de årliga förvaltningskostnaderna synas dessa
vara väl högt beräknade, då till grund för beräkningen lagts ett högre
delägarantal än som kan beräknas komma att tillhöra anstalten. Då
jag emellertid icke kan finna, att någon befogad anmärkning kan göras
mot de föreslagna arfvodesbeloppen, samt den minskning i den beräknade
kostnaden för provisioner, expenser, tryck och dylikt, som bör
uppkomma därigenom, att delägarna i anstalten icke kunna antagas
komma att uppgå till det antal, som ämbetsverken förutsatt, icke nu
torde kunna till siffran angifvas, finner jag mig icke kunna föreslå
någon större sänkning i det belopp, som beräknats såsom förvaltningskostnad.
Det torde emellertid kunna afrundas till 11,000 kronor och
böra utgå med ett årligt förslagsanslag å högst detta belopp.
Hvad slutligen angår de barnmorskor, som vid den tid, då anstalten
träder i verksamhet, redan uppnått en ålder af 50 år, har af medicinalstyrelsen
ifrågasatts, att jämväl dessa skulle komma i åtnjutande af
ålderdomsunderstöd. Då emellertid de bidrag till pensioneringen, som
från denna åldersgrupp komrne att utgå, blefve synnerligen obetydliga
— de, som redan uppnått pensionsåldern, komme tydligen icke att lämna
några bidrag alls — skulle denna pensionering till allra största delen,
och i många fall helt och hållet, drabba statsverket. Att statsverket
på detta sätt skulle så godt som ensam åtaga sig pensioneringen af
kommunala tjänstinnehafvare, kan jag icke anse annat än principiellt
oriktigt, och, huru önskvärd t jag än anser det skulle vara, om äfven åt
dessa öfveråriga barnmorskor kunde beredas ålderdomsunderstöd, finner
jag mig dock af anfördt skäl icke kunna tillstyrka anvisande af statsmedel
för detta ändamål.
I enlighet med hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
dels godkänna följande grunder för inrättande af en anstalt för beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor:
anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas pensionsanstalt och
träder i verksamhet med år 1905, afser att bereda ålderdomsunderstöd
åt här i riket legitimerade barnmorskor med anställning hos kommun
eller å barnbördshus;
skyldig att inträda såsom delägare i anstalten är hvarje legitimerad
barnmorska, som, efter det anstalten trädt i verksamhet, i en ålder, ej
uppgående till 45 år, erhåller anställning hos kommun eller å barnbördshus
mot åtnjutande af årslön, ej understigande 200 kronor, hvari
värdet af bostad, vedbrand och andra naturaförmåner må inräknas med
sammanlagdt högst 75 kronor;
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
berättigad att såsom delägare inträda i anstalten är ej mindre
hvarje legitimerad barnmorska, som, då anstalten träder i verksamhet,
redan innehar sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus, som
nyss är nämnd, och icke uppnått en lefnadsålder af 50 år, eller, sedan
anstalten trädt, i verksamhet, i en ålder, öfverstigande 45 år, men icke
uppgående till 50 år, erhåller dylik anställning, än äfven hvarje legitimerad
barnmorska, som af kommun anställts mot bestämd ersättningför
hvarje förrättning, så framt hon af anstaltens styrelse pröfvas af
denna kommunala anställning hafva en årsinkomst, ej understigande
200 kronor, och som icke uppnått en lefnadsålder af 50 år;
då särskilda lokala förhållanden därtill föranleda, må det ankomma
på anstaltens styrelse att, på framställning af vederbörande kommun
och efter medicinalstyrelsens hörande, meddela legitimerad barnmorska,
som är anställd hos kommun, inträde i anstalten, äfven om hennes
löneförmåner skulle understiga 200 kronor om året;
delägare är pliktig att årligen till och med det år, hvarunder hon
fyller 64 år, till anstalten inbetala 10 kronor, dock icke under längre
tid än 20 år;
don kommun eller det barnbördshus, där barnmorskan har an städning,
eller, där anställningen är fästad vid två eller flera kommuner
gemensamt, den folkrikaste bland dem ansvarar för afgiftens behöriga
erläggande;
det ankommer på kommun eller barnbördshus att bestämma om
erläggande af årsbidrag till pensionering af barnmorska, anställd, hos
kommunen eller barnbördshuset, dock med iakttagande däraf att minsta
år sbidraget utgör 10 kronor;
delägare må, utöfver henne åliggande årsafgift, göra frivilliga insatser
för beredande af högre pension;
för hvarje i anstalten delaktig barnmorska betalar statsverket såsom
bidrag till hennes pensionering ett belopp lika stort med de insatser
tillsammantagna, Indika under året blifvit af eller för henne
gjorda, dock att statens årsbidrag icke för någon utgår med högre
belopp än 25 kronor eller under längre tid än 20 år;
anmälan om inträde i anstalten göres för barnmorska af vederbörande
kommun eller barnbördshus, skolande denna anmälan vara åtföljd
af, förutom handlingar, som visa, att barnmorskan är skyldig eller
berättigad att inträda i anstalten, ej mindre kommunens eller barnbördshusets
uttryckliga förklarande, huruvida kommunen eller barnbördshuset
förbinder sig att lämna årsbidrag till barnmorskans pensionering eller
icke, än äfven, där barnmorskan icke är skyldig att vara delägare i
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 46. 45
anstalten, barnmorskans skriftliga tillkännagifvande, att hon önskar inträda
såsom delägare i densamma;
delägare, som icke vidare innehar sådan anställning hos kommun
ellei a barnbördshus, som medlör tillträde till pensionsanstalten, upphör
att vara delägare i anstalten, men är berättigad att utbekomma
sidt^ på egna insatser grundade tillgodohafvande hos anstalten med
dära upplupna ränta; dock äger barnmorska, som i 12 år varit delägare
i anstalten och därunder fullgjort föreskrifna inbetalningar, kvarstå såsom
delägare;
barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten att
utöfva barnmorskekonsten, upphör ock att vara delägare i anstalten, men
äger att återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan
ränta;
rätt att komma i åtnjutande af pension från anstalten inträder för
delägare, som fullgjort föreskrifna inbetalningar, efter 20 års yrkesmässig
verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till
pensionsanstalten, och sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år eller
i händelse hon genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt
att vidare utöfva barnmorskeyrket, 55 år, i hvilket senare fall tjänstetiden
kan inskränkas till förenämnda 12 tjänstår hos kommun eller å
barnbördshus;
pensionen, hvilken icke må uppbäras förr än från och med månaden
näst _ efter den, hvarunder den pensionsberättigade frånträdt den beattning,
på grund hvaraf hon senast åtnjutit delägarskap i anstalten,
utgar i form af årlig lifränta, hvars belopp enligt försäkringstekniska
grunder är beroende på storleken af den genom årliga insatser och
statsbidrag, räntor, arfsvinst m. m. för delägaren vid hennes afgång
tran pensionsanstalten såsom pensionsberättigad samlade fond;
pensionstagare, som genom laga kraftvunnet beslut förklarats förlustig
medborgerligt förtroende, har förlorat all rätt till pension, men
ag^r återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta,
och jämväl med afdrag af hvad såsom pension uppburits;
anstalten och dess fonder förvaltas af styrelsen för postsparbanken
samt nksförsäkringsanstalten enligt de närmare bestämmelser, som af
Kungl. Maj:t meddelas;
dels '' till bestridande af statens bidrag, enligt förenämnda grunder,
till pensionering af barnmorskor anvisa å riksstatens tionde hufvudtitef
ett förslagsanslag å 20,000 kronor att årligen utgå från och med
ar 1905;
Bih. Ull Jliksd. Prat. 1604. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Höft. 7
opaginerad Kontrollera mot PDF
4fi Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
dels till gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas
pensionsanstalt anvisa å riksstatens tionde liufvudtitel ett förslagsanslag
å högst 11,000 kronor att årligen utgå från och med år 1905;
dels ock för år 1905 anvisa å riksstatens tionde liufvudtitel ett
extra anslag å 7,500 kronor att användas till bestridande af kostnaderna
för anstaltens organisation.
Denna, af statsrådets öfriga närvarande ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifalla; och skulle proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Otto Croneborc/.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr,, 1904.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1904:11 Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under ri/csstatens tionde liufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. s. 23 i texten