Sök i Ratio Lex

Angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor

46 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:46, Angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

1

N:o 46.

Kungl. Majits nådiga proposition till Riksdagen angående

beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor; gifven

Kristiania slott den 11 mars 1904.

Uti skrifvelse den 29 maj 1901 har Riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

beredande af ålderdomsunderstöd åt de i kommuners tjänst eller å barnbördshus

anställda barnmorskor, byggdt på den grundsats, att det finge

blifva beroende på frivilliga beslut från kommunernas sida, huruvida de

skulle medverka till att bereda sina barnmorskor ifrågavarande förmån

och i sådant fall förplikta sig att erlägga de därför stadgade afgifter,

samt i öfrigt anordnadt vare sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

ett af Kungl. Maj:t i sådant afseende år 1901 framlagdt förslag eller

ock i enlighet med det system, som af Riksdagen år 1901 gillats beträffande

pensionering af vissa sjuksköterskor. Öfver Riksdagens berörda

skrifvelse hafva, till följd af särskilda nådiga remisser, underdåniga

utlåtanden afgifvits af medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning, statskontoret, styrelsen för postsparbanken

samt riksförsäkringsanstalten; och får Kungl. Maj:t, under åberopande

af innehållet i bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden

för denna dag, härmed föreslå Riksdagen,

dels godkänna följande grunder för inrättande af en anstalt för beredande

af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor:

anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas pensionsanstalt och

träder i verksamhet med år 1905, afser att bereda ålderdomsunderstöd

åt här i riket legitimerade barnmorskor med anställning hos kommun

eller å barnbördshus;

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Häft. (N:o 46.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

skyldig att inträda såsom delägare i anstalten är hvarje legitimerad

barnmorska, som, efter det anstalten trädt i verksamhet, i en ålder, ej

uppgående till 45 år, erhåller anställning hos kommun eller å barnbördshus

mot åtnjutande af årslön, ej understigande 200 kronor, hvari

värdet af bostad, vedbrand och andra naturaförmåner må inräknas med

sammanlagdt högst 75 kronor;

berättigad att såsom delägare inträda i anstalten är ej mindre

hvarje legitimerad barnmorska, som, då anstalten träder i verksamhet,

redan innehar sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus, som

nyss är nämnd, och icke uppnått en lefnadsålder af 50 år, eller, sedan

anstalten trädt i verksamhet, i eu ålder, öfverstigande 45 år, men icke

uppgående till 50 år, erhåller dylik anställning, än äfven hvarje legitimerad

barnmorska, som af kommun anställts mot bestämd ersättning

för hvarje förrättning, så framt hon af anstaltens styrelse pröfvas af

denna kommunala anställning hafva en årsinkomst, ej understigande

200 kronor, och som icke uppnått en lefnadsålder af 50 år;

då särskilda lokala förhållanden därtill föranleda, må det ankomma

på anstaltens styrelse att, på framställning af vederbörande kommun

och efter medicinalstyrelsens hörande, meddela legitimerad barnmorska,

som är anställd hos kommun, inträde i anstalten, äfven om hennes

löneförmåner skulle understiga 200 kronor om året;

delägare är pliktig att årligen till och med det år, hvarunder hon

fyller 64 år, till anstalten inbetala 10 kronor, dock icke under längre

tid än 20 år;

den kommun eller det barnbördshus, där barnmorskan har anställning,

eller, där anställningen är fästad vid två eller flera kommuner

gemensamt, den folkrikaste bland dem ansvarar för afgiftens behöriga

erläggande;

det ankommer på kommun eller barnbördshus att bestämma om

erläggande af årsbidrag till pensionering af barnmorska, anställd hos

kommunen eller barnbördshuset, dock med iakttagande däraf att minsta

år sbidraget utgör 10 kronor;

délägare må, utöfver henne åliggande årsafgift, göra frivilliga insatser

för beredande af högre pension;

för hvarje i anstalten delaktig barnmorska betalar statsverket såsom

bidrag till hennes pensionering ett belopp lika stort med de insatser

tillsammantagna, hvilka under året blifvit af eller för henne

gjorda, dock att statens årsbidrag icke för någon utgår med högre belopp

än 25 kronor eller under längre tid än 20 år;

anmälan om inträde i anstalten göres för barnmorska af veder
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

börande kommun eller barnbördshus, skolande denna anmälan vara åtföljd

af, förutom handlingar, som visa, att barnmorskan är skyldig eller

berättigad att inträda i anstalten, ej mindre kommunens eller barnbördshusets

uttryckliga förklarande, huruvida kommunen eller barnbördshuset

förbinder sig att lämna årsbidrag till barnmorskans pensionering eller

icke, än älven, där barnmorskan icke är skyldig att vara delägare i

anstalten, barnmorskans skriftliga tillkännagifvande, att hon önskar inträda

såsom delägare i densamma;

delägare, som icke vidare innehar sådan anställning hos kommun

eller å barnbördshus, som medför tillträde till pensionsanstalten, upphör

att vara delägare i anstalten, men är berättigad att utbekomma sitt

på egna insatser grundade tillgodohafvande hos anstalten med därå

upplupna ränta; dock äger barnmorska, som i 12 år varit delägare i

anstalten och därunder fullgjort föreskrifna inbetalningar, kvarstå såsom

delägare;

barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten att

utöfva barnmorskekonsten, upphör ock att vara delägare i anstalten, men

äger att återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta;

rätt att komma i åtnjutande af pension från anstalten inträder för

delägare, som fullgjort föreskrifna inbetalningar, efter 20 års yrkesmässig

verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning

hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till pensionsanstalten,

och sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år eller, i

händelse hon genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt

att vidare utöfva barnmorskeyrket, 55 år, i hvilket senare fall tjänstetiden

kan inskränkas till förenämnda 12 tjänstår hos kommun eller å

barnbördshus;

pensionen, hvilken icke må uppbäras förr än från och med månaden

näst efter den, hvarunder den pensionsberättigade frånträdt den befattning,

på grund hvaraf hon senast åtnjutit delägarskap i anstalten, utgår

i form af årlig lifränta, hvars belopp enligt försäkringstekniska grunder

är beroende på storleken af den genom årliga insatser och statsbidrag,

räntor, arfsvinst m. m. för delägaren vid hennes afgång från pensionsanstalten

såsom pensionsberättigad samlade fond;

_ pensionstagare, som genom laga kraftvunnet beslut förklarats förlustig

medborgerligt förtroende, har förlorat all rätt till pension, men

äger återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta, och

jämväl med afdrag af hvad såsom pension uppburits;

anstalten och dess fonder förvaltas af styrelsen för postsparbanken

samt riksförsäkringsanstalten i enlighet med de närmare bestämmelser,

som af Kungl. Maj:t meddelas;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dels till bestridande af statens bidrag, enligt förenämnda grunder,

till pensionering af barnmorskor anvisa å riksstatens tionde hufvudtitel

ett förslagsanslag å 20,000 kronor att årligen utgå från och med år 1905;

dels till gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas

pensionsanstalt anvisa å riksstatens tionde hufvudtitel ett förslagsanslag

å högst 11,000 kronor att årligen utgå från och med år 1905;

dels ock för år 1905 anvisa å riksstatens tionde hufvudtitel ett extra

anslag å 7,500 kronor att användas till bestridande af kostnaderna för

anstaltens organisation.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Hjälmar Westring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

5

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Kristiania

slott den 11 mars 1904.

Närvarande:

Hans excellens hex-r statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Palander,

Westring,

von Friesen.

Departementschefen statsrådet Westring anmälde härefter Riksdagens

skrifvelse den 29 maj 1901 med anledning af Kungl. Maj:ts

proposition till samma års Riksdag angående beredande af ålderdomsunderstöd

åt barnmorskor, och yttrade departementschefen:

Frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor har

förut vid flera tillfällen varit föremål för pröfning af såväl Kungl.

Maj:t som Riksdagen. Jag tillåter mig att i sådant afseende erinra, att

redan år 1887 gjordes af ett allmänt barnmorskemöte genom underdånig

petition framställning om åtgärder för bildande af en pensionsinrättning

för barnmorskor, hvarvid såsom önskningsmål framhölls,

att barnmorska vid fyllda 55 år och efter 25 års utöfning af yrket,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 46.

vare sig såsom enskildt praktiserande eller af kommun aflönad, måtte

erhålla en årlig pension af 300 kronor, mot skyldighet att själf årligen

i 25 år erlägga en afgift af 10 kronor eller ock vidkännas ett motsvarande

afdrag vid första pensionsutbetalningen. Innan detta ärende

hunnit att i utredt skick till Kungl. Maj:t inkomma, upptogs frågan till

behandling inom Riksdagen, som i skrifvelse den 5 maj 1888 anhöll,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till eu allmän pensionsinrättning

för barnmorskor jämte förslag till de bidrag från staten, som

därför kunde anses behöfliga. I denna skrifvelse framhöll Riksdagen

att, då Kungl. Maj:t låtit utfärda barnmorskereglementet den 28 november

1856, redan därigenom blifvit erkändt, att barnmorskeväsendets

ändamålsenliga ordnande vore en angelägenhet, som ålåge staten. Men

då borde staten också sörja för, att barnmorskorna blefve bättre tillgodosedda

i ekonomiskt hänseende och ej behöfde motse att tillbringa sin

ålderdom i nöd; blott på sådant sätt kunde man nämligen begära ett fullt

tillfredsställande uppfyllande af de med yrket förenade plikter och

hindra, att dugliga och för yrket lämpliga kvinnor afskräcktes att

ägna sig åt barnmorskekallet. Ett ingripande från statens sida vore

därvid af desto större vikt, som barnmorskorna i allmänhet ej kunde,

utan att det goda ändamålet med ett väl ordnadt barnmorskeväsen till

en del ginge förloradt, fortsätta att tjänstgöra allt för långt in på

ålderdomen.

Med anledning af dels denna Riksdagens skrifvelse och dels barnmorskemötets

förenämnda petition bemyndigade Kungl. Maj:t den 25 maj

1888 chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flera sakkunniga

personer, dem han ägde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskekårens

pensionering. Sedan medicine doktorn E. W. Wretlind blifvit

därtill utsedd, afgaf denne den 8 november 1888 ett förslag till reglemente

för svenska barnmorskors pensionskassa med tillhörande motivering.

Förslaget afsåg bildande af en särskild lifränteanstalt för barnmorskekåren,

i hvilken anstalt insättningar borde göras dels af barnmorskorna

själfva och dels af staten för barnmorskornas räkning, så att

dessa vid fyllda 60 år och efter minst 10 års delägarskap skulle kunna

erhålla en årlig pension af 200 kronor. Kostnaden för pensioneringen

borde till en tredjedel bestridas af statsverket och till två tredjedelar

af barnmorskorna själfva.

Öfver detta förslag afgåfvos sedermera underdåniga utlåtanden af

medicinalstyrelsen, direktionen öfver folkskolelärarnes pension sinrättning

och direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa. Därefter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

företogs ärendet till förberedande behandling inom ecklesiastikdepartementet,

och då därvid visade sig, att ytterligare utredning var behöflig,

uppdrog chefen för nämnda departement den 16 juni 1892 åt e. o. amanuensen

G. Eneström att verkställa nämnda utredning samt till Kungl. Maj:t

inkomma med det yttrande och förslag, hvartill densamma kunde gifva

anledning. På grund däraf aflämnade Eneström den 13 februari 1893

till Kungl. Maj:t underdånigt betänkande om barnmorskekårens pensionering

jämte förslag till reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt

(se bihang till 1895 års Riksdags protokoll, 2 saml.

2 afd. 1 band.).

Enligt detta förslag borde för barnmorskekårens pensionering inrättas

en särskild statsanstalt, från hvilken barnmorskorna skulle i

regeln vid fyllda 65 år och sedan de i 30 år utöfvat yrket i en viss

omfattning erhålla ett årligt understöd af 200 kronor. Kostnaden

därför skulle till omkring två tredjedelar bestridas genom utgifter från

kommunerna och till omkring en tredjedel genom fyllnadsbidrag af

staten. Från barnmorskorna själfva skulle däremot inga afgifter direkt

utkräfvas, utan borde det öfverlämnas åt kommunerna att afgöra, om

de kunde och ville af barnmorskorna göra sig betäckta för hela sitt

utlägg eller en del däraf.

Sedan vederbörande myndigheter blifvit hörda i anledning af

detta betänkande, framlade Kungl. Maj:t för 1895 års Riksdag proposition

angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

Till det i denna proposition framställda förslag, hvars grundtankar voro,

att den hufvudsakliga kostnaden för ålderdomsunderstödet skulle bestridas

genom afgifter af kommunerna, att ett mindre bidrag skulle

erläggas af de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna samt att

livad därutöfver visade sig vara behöflig^ skulle tillskjutas af statsverket,

ställde sig statsutskottet mycket afvisande. I motsats till den af 1888

års Riksdag uttalade grundsats yttrade nu statsutskottet, bland annat:

»Den omständighet, att ifrågavarande yrkesutöfvare hvarken äro af

staten anställda eller till större eller mindre del aflönade, anser utskottet

innebära tillräckligt skäl för att staten icke bör medverka till deras

ålderdomsförsörjning.» Utskottet höll dessutom före, att beredandet af

sådan försörjning åt de al kommunerna anställda barnmorskorna vore

en angelägenhet, som helt och hållet borde öfverlämnas åt kommunernas

egen själfstyrelse, och att, hvad anginge de enskildt praktiserande

barnmorskorna, det måste åligga dem själfva att genom besparingar

under sin krafts och hälsas dagar bereda sig medel till sin ålderdomsförsörjning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Propositionen bifölls emellertid af Första Kammaren, men blef af

Andra Kammaren afslagen.

Frågan upptogs ånyo vid 1898 års riksdag, då inom båda

Kamrarna väcktes motioner i ämnet. Med anledning af dessa motioner

anhöll Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj samma år, att Kungl. Magt

ville taga under förnyad ompröfning, på hvilka sätt ålderdomsunderstöd

lämpligen skulle kunna beredas de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna,

och till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill undersökningen

kunde gifva anledning. Sedan öfver Riksdagens skrifvelse

äfvensom en till Kungl. Maj:t ingifven skrift, däruti »svenska barnmorskornas

centralkommitté» i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta ett nytt förslag i enlighet med Riksdagens uti

nyssnämnda skrifvelse gjorda hemställan, yttranden inhämtats från

medicinalstyrelsen, statskontoret och direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning, afläts den 19 januari 1901 proposition till Riksdagen

angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

Propositionerna af 1895 och 1901, hvilka båda afsågo inrättande

af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor,

skilde sig från hvarandra hufvudsakligen därutinnan, att den förra afsåga

såväl i kommunal tjänst anställda som enskildt praktiserande barnmorskor,

den senare däremot hufvudsakligen endast sådana, som hade

kommunal anställning. Båda förslagen fordrade för erhållande af fullt

årligt understöd, att barnmorska efter ingången af det år, då anstalten

trädde i verksamhet, förvärfvat minst SO tjänstår samt därjämte antingen

uppnått 65 års ålder eller ock fyllt 55 år och genom obotlig sjukdom

eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke. Därutöfver

innehöllo förslagen särskilda bestämmelser om de villkor, hvarunder

afkortadt understöd skulle kunna i vissa fall erhållas. I afseende å

beräkningen af tjänstår skilde sig förslagen något från hvarandra, beroende

därpå, att 1895 års förslag äfven afsåg enskildt praktiserande

barnmorskor. För barnmorska med kommunal anställning upptogo båda

förslagen såsom tjänstår hvarje år, hvarunder barnmorska i sådan

egenskap varit af en eller flera kommuner aflönad med en fast årslön

af sammanlagdt minst 200 kronor — däruti naturaförmåner, bostad

och vedbrand, fingo inräknas med ett belopp af sammanlagdt högst

75 kronor — och verkligen utöfvat yrket. Beträffande de enskildt

praktiserande barnmorskorna måste tydligen en annan norm utfinnas

för beräknandet af tjänstår. Beräkningsgrunden blef i detta fall antalet

under året verkställda förlossningar. Med denna beräkningsgrund

kunde äfven i kommuns tjänst anställd barnmorska, som på grund af

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

9

för ringa årslön icke kunde med stöd af sin kommunala anställning beräkna

tjänstår, likväl, om hon verkställt tillräckligt antal förlossningar,

komma i åtnjutande af förmånen af understöd i likhet med enskildt praktiserande

barnmorska. Denna kategori af kommunalt anställda barnmorskor

blef följaktligen genom 1901 års förslag utesluten från förmånen af ålderdomsunderstöd.

Däremot upptog detta förslag två nya grupper af

barnmorskor, nämligen dels barnmorska, hvilken såsom föreståndare,

instruktionsbarnmorska eller sköterska å barnbördshus åtnjöt en fast

årslön af 200 kronor, däruti naturaförmåner, bostad och vedbrand fingo

inräknas till ett sammanlagdt belopp af högst 75 kronor, och dels

vissa inom stadskommuner praktiserande barnmorskor, som, utan att

vara anställda i kommunens tjänst, af kommunen åtnjöte ersättning

enligt taxa för betjänande af fattiga barnaföderskor.

Anledningen till att förslagen icke medtagit alla i kommuns

tjänst anställda barnmorskor utan endast dem, som åtnjöto en viss

minimilön, har, enligt hvad som framgår af motiveringen till 1895 års

förslag, hufvudsakligen varit den, att många af de i kommunal tjänst

anställda barnmorskorna utöfvade yrket i så ringa utsträckning, att

deras tid endast i obetydlig mån togs i anspråk för detta ändamål,

och att de därför icke kunde anses i den allmänna hälsovårdens intresse

utföra ett så omfattande arbete, att det borde berättiga dem till

ålderdomsunderstöd. De stora olikheterna mellan antalet af utaf kommuner

aflönade barnmorskor inom skilda landsdelar samt lönebeloppen för

dessa barnmorskor ådagalade också, att barnmorskor anställdes icke

alltid därför, att de voro behöfliga, utan af andra mer eller mindre

tillfälliga anledningar. Så vore det t. ex. i Skåne inom mången

kommun af ålder vanligt, att en barnmorska funnes inom densamma,

och då en sådan afginge, anställdes därför en ny utan att hvarken

kommunens folkmängd eller lokala förhållanden gjorde en särskild barnmorska

behöflig. Också vore ofta icke blott lönen utan till och med

hela årsinkomsten så obetydlig, att den icke på långt när kunde räcka

till ens för lifvets nödtorftigaste behof. Gåfve man då en sådan barnmorska,

endast på grund däraf att hon hade anställning i kommuns

tjänst, rätt till tjänstårsberäkning, skulle ålderdomsunderstödet i många

fäll komma att högst betydligt öfverstiga hela årsinkomsten, ett förhållande

som icke gärna kunde anses annat än orimligt, och hvilket

dessutom lätt kunde gifva anledning till missbruk af understödsrätten.

Ville man åter rätta understödsbeloppet efter inkomsterna, skulle det

blifva allt för ringa för att erbjuda någon verklig hjälp på ålderdomen.

Såsom jag redan anmärkt, kunde dock många af de i kommunal

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

tjänst anställda barnmorskorna, som hade lägre aflöning än den föreskrifna

minimilönen, enligt 1895 års förslag få räkna tjänstår i likhet

med enskildt praktiserande barnmorskor, allenast de kunde åberopa ett

tillräckligt antal verkställda förlossningar under året. Då uti 1901 års

förslag hela denna grupp uteslöts, synes orsaken därtill hufvudsakligen

hafva varit, att enligt gjorda statistiska beräkningar största delen af

de barnmorskor, som verkligen utöfvade yrket i den omfattning, att de

af sådan anledning syntes böra beredas möjlighet att erhålla ålderdomsunderstöd,

men skulle komma att uteslutas från denna förmån på grund

däraf, att lönen icke uppginge till det föreslagna minimibeloppet, vore

i åtnjutande af en så pass hög aflöning, att det med stor sannolikhet

kunde antagas, att det ej för de respektive kommunerna skulle möta

någon större svårighet att höja årslönen med de tiotal kronor, som

erfordrades, för att dessa barnmorskor skulle kunna upptagas i den

föreslagna anstalten. Å många orter kunde äfven saken ordnas så, att

flera närliggande kommuner sammansloge sig till ett barnmorskedistrikt.

Med afseende å de fall, där, till följd af kommunens fattigdom eller

stora utsträckning, de nu angifna utvägarna icke kunde anlitas, innehöll

1901 års förslag den bestämmelsen att, då särskilda lokala förhållanden

därtill föranledde, den föreslagna anstaltens direktion skulle,

på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska och efter medicinalstyrelsens

hörande, äga att för viss, i hvarje fall bestämd tid meddela

rätt till tjänstårsberäkning, äfven om barnmorskans löneförmåner

vore lägre än den föreslagna minimiaflöningen.

Beträffande kostnaderna för pensioneringen föreslogs uti 1895 års

proposition, såsom redan nämnts, att dessa skulle bestridas genom afgifter

af kommuner och i deras tjänst anställda barnmorskor samt

genom fyllnadsbidrag af staten, samt vidare att kommunernas bidrag

skulle utgå med en årlig afgift till anstalten, beräknad efter 1 öre för

hvarje person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till

ledning vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört

kommunen, samt att hvarje hos kommun mot fast lön anställd

barnmorska med rätt till tjänstårsberäkning skulle vara skyldig att till

anstalten lämna ett årligt bidrag af 5 kronor.

Dessa bestämmelser voro bibehållna i 1901 års förslag, som därjämte

innehöll föreskrift att barnmorska, som under ett kalenderår

innehaft sådan anställning å barnbördshus eller sådant uppdrag af stadskommun,

att hon finge räkna samma år såsom tjänstår, skulle likaledes

vara skyldig att till anstalten lämna ett årligt bidrag af 5 kronor.

För afgifters inlevererande till anstalten skulle vederbörande kommun

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

11

eller barnbördshus svara; dock skulle, om anställningen varit fäst vid

två eller flera kommuner gemensamt, ansvaret för afgiftens inlevererande

ligga å den folkrikaste af dem.

Det fulla årliga understödet var i 1895 års förslag upptaget till 200

kronor för barnmorskor, anställda i tjänst hos kommun, och 150 kronor

för enskildt praktiserande. Understödet till dessa senare hade satts

lägre än till de förra af den anledning, att de enskildt praktiserande

barnmorskorna icke själfva hade att erlägga något bidrag till pensioneringen.

1901 års förslag bibehöll det fulla årliga understödet

vid beloppet 200 ki''onor.

Den ifrågasatta anstalten skulle enligt båda förslagen stå under

förvaltning af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Uti den nu anmälda riksdagsskrifvelsen af den 29 maj 1901

erinrar Riksdagen till en början om de uttalanden i ämnet, som förekomme

i Riksdagens förenämnda skrivelser den 5 maj 1888 och den

13 maj 1898; och yttras vidare:

Att tillfälle till erhållande af ålderdomsunderstöd borde genom

statens medverkan beredas i kommuners tjänst anställda barnmorskor,

vore sålunda af Riksdagen erkändt; och ansåge Riksdagen det äfven

vara önskligt, att åtgärder i sådant syfte kunde inom en snar framtid

bringas till verkställighet. Oaktadt Riksdagen därför gärna skulle sett,

att densamma genom ett gillande, åtminstone i hufvudsak, af det då

föreliggande förslaget kunnat befordra frågans snabba lösning, hade

Riksdagen dock funnit sig nödsakad att mot en af de principer, på

hvilka förslaget hvilade, framställa en anmärkning af den, enligt Riksdagens

mening, väsentliga natur, att Riksdagen icke funnit sig kunna

antaga samma förslag. Kostnaden för pensioneringen skulle nämligen

enligt förslaget bestridas, förutom genom bidrag af staten och af barnmorskorna

själfva, genom obligatoriska afgifter från rikets samtliga kommuner,

uträknade efter ett öre för hvarje invånare; men detta sätt för

kostnadsbidragens uttagande af kommunerna ansåge Riksdagen knappast

vara rätt förenligt med den grundsats, att kommunerna ägde själfva

bestämma sin beskattning för kommunala ändamål. Det torde nämligen

få anses gifvet, att pensionering af de i kommunernas tjänst anställda

barnmorskorna måste i första hand och hufvudsakligen betraktas såsom

ett ändamål, till hvilket kommunerna borde äga frihet att efter egen

önskan medverka. Någon förpliktelse för kommunerna i detta afseende

torde desto mindre kunna påvisas, som skyldighet för kommun att anställa

barnmorska ej funnes lagligen stadgad. Denna anmärkning gällde

samtliga kommuners rätt. Förslagets antagande i denna del skulle där
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.

jämte i afseende å vissa kommuner innebära en obillighet. Det funnes

nämligen, enligt hvad gjorda undersökningar gåfve vid handen, dels

åtskilliga kommuner, som icke hade barnmorskor hos sig anställda på

något af de i Kungl. Maj:ts förslag föreskrifna sätt, dels ock ett stort

antal kommuner, hvilka icke aflönade sin barnmorska med så högt belopp

som 200 kronor. Bägge dessa kategorier af kommuner skulle

enligt förslaget tvingas att bidraga till barnmorskepensioneringen utan

att däraf för egen del erhålla någon förmån.

Redan vid föregående skeden af denna pensioneringsfrågas behandling

inom Riksdagen hade de nu angifna betänkligheterna blifvit

med styrka framhållna. Riksdagen erinrade i sådant afseende, hurusom

statsutskottet vid 1895 års riksdag därom yttrat, att enligt utskottets

åsikt staten icke lämpligen borde pålägga kommunerna afgifter

för kommunala ändamål utan öfverlämna sådant till kommunernas egen

själfstyrelse. I Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts vid 1898

års riksdag utlåtande (n:r 23) förekomme i detta hänseende följande

uttalande: »Hitintills hafva förslagen väsentligen gått i den riktning,

att de för ålderdomsförsäkringen beräknade kostnaderna borde till största

delen vara kommunala och såsom sådana utan vidare obligatoriska. Att

icke minst sistnämnda bestämmelse känts såsom ingrepp på den kommunala

själfbestämmelserätten och fördenskull framkallat kraftig gensaga,

må ej väcka förundran. Onekligen är här en ömtålig punkt, där

man så långt som möjligt bör undvika obehörigt tvång. På grund

häraf synas starka skäl förefinnas, att den löneförbättring, som ligger

innesluten i nu ifrågasatta ålderdomsunderstöd, måtte från kommuners

sida erhålla frivillighetens form, men med uppmuntrande bidrag från staten.

Så har ju i viss mån skett på folkskolans område. Där hafva vi länge

haft bestämmelser att, när skoldistriktet med ett visst belopp förhöjer

lönen, så kommer staten till hjälp med förökadt anslag. I detta ärende

skulle det kunna uttryckas så här, att när barnmorskedistriktet förbinder

sig till att lämna ett minimibelopp för barnmorskans ålderdomsförsörjning,

så kommer staten under vissa villkor till mötes med ett

från dess sida fixeradt anslag.»

Därigenom att Riksdagen år 1898 till Kungl. Maj:t aflåtit förut

åberopade skrifvelse i ämnet, innefattande allenast begäran om ny

undersökning och eventuellt förslag, kunde Riksdagen icke finna, att

Riksdagen måste anses hafva godkänt det sätt för afgifternas upptagande

från kommunerna, som Kungl. Maj:t år 1895 ifrågasatt och år 1901

ånyo föreslagit. Riksdagen ansåge tvärtom de i nyssberörda utskottsutlåtanden

uttalade åsikter innebära en riktigare lösning af det före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

liggande spörsmålet och funne för denna sin uppfattning ytterligare stöd

i direktionens öfver folkskololärarnes pensionsinrättning i statsrådsprotokollet

återgifva uttalande därom uti dess utlåtande öfver förslaget.

Riksdagen ansåge alltså, att en organisation, som afsåge att bereda

ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor, icke borde fotas på

grundsatsen af obligatoriska bidrag från kommunerna, utan att det

tvärtom borde få bero af frivilliga beslut från kommunernas sida att för

sina barnmorskor deltaga i pensioneringen och för framtiden erlägga

de därför stadgade afgifter. Genom att sålunda bestämmanderätten i

detta afseende öfverlämnades åt kommunerna, torde äfven åtskilliga af

de betänkligheter i andra hänseenden, som kunnat framställas mot förslaget,

anses aflägsnade. Riksdagen antoge, att omständigheterna skulle

af sig själfva leda därhän, att småningom det öfvervägande flertalet af

de barnmorskebeställningar, hvilkas innehafvare skulle enligt förslaget

vinna förmånen af ålderdomsunderstöd, komme att genom kommunernas

frivilliga beslut blifva tillförsäkrade rätt till dylik förmån, och att alltså

fördelarna för barnmorskekåren i dess helhet komme att i allt fall blifva

på ett för barnmorskorna tillfredsställande sätt beaktade.

Den närmare anordningen af ålderdomsunderstödets beredande

syntes, med iakttagande af berörda grundsats om kommunernas frivilliga

anslutning därtill, kunna tänkas genomförd på olika sätt. Tillämpningen

af nämnda grundsats syntes å ena sidan icke vara oförenlig med

den organisation i öfrigt, som föreslagits i Kungl. Maj:ts till 1901 års

Riksdag gjorda framställning. Detta förslag måste dock i sådant fall

undergå en ganska genomgripande omarbetning, hvilken icke kunnat

inom Riksdagen verkställas. Riksdagen ansåge det emellertid å andra

sidan vara önskvärdt, att det jämväl toges under öfvervägande, huruvida

icke möjligen ett sådant pensioneringssystem, som Kungl. Maj:t år

1901 i afseende å sjuksköterskor föreslagit och som Riksdagen i hufvudsak

gillat, borde kunna äfven beträffande barnmorskor vinna tillämpning.

Sistnämnda system syntes i flera afseenden innebära högst beaktansvärda

företräden; men Riksdagen ville icke för det dåvarande uttala

någon åsikt om hvilketdera systemet i afseende å beredande af

ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor kunde vara att föredraga.

På grund af dessa skäl hade Riksdagen ansett sig böra hos

Kungl. Maj:t göra framställning om utarbetande och framläggande af

ett på grundsatsen om kommunernas frivilliga deltagande byggdt förslag

till beredande af ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor antingen

genom en sådan anstalt och enligt den organisation i öfrigt,

som Kungl. Maj:t för sådant ändamål ifrågasatt, eller ock enligt ett

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 46.

sådant system som det, hvilket följts vid beredande genom statens

medverkan af pension åt vissa sjuksköterskor.

För den händelse det skulle befinnas nödvändigt eller fördelaktigast

att bibehålla det af Kungl. Maj:t föreslagna systemet, på antydt

sätt förändradt, hade Riksdagen ansett sig böra framhålla vissa andra

hänseenden, i hvilka ändringar i Kungl. Maj:ts förslag synts önskvärda

eller åtminstone förtjänta att tagas under ompröfning.

De afgifter, som skulle af barnmorskorna själfva erläggas och

hvilka Kungl. Maj:t föreslagit till 5 kronor för hvarje tjänstår, ansåge

Riksdagen; med hänsyn äfven till den under senare tid alltmera omfattade

grundsats, att tjänsteinnehafvare borde efter förmåga själfva

bidraga till sin pensionering, böra sättas till högre belopp än som sålunda

föreslagits. Riksdagen hade i sådant afseende uppmärksammat,

att en afgift af 10 kronor af statskontoret förordats, och att barnmorskorna

själfva år 1887 förklarat sig beredda att erlägga en sådan afgift,

ehuru under i viss mån olika förutsättningar mot de nuvarande.

Den rätt, som föreslagits att medgifvas stadskommun, att få delaktighet

i anstalten under vissa villkor för barnmorska, som vore anställd

hos kommunen emot ersättning enligt viss taxa, syntes böra

utsträckas att gälla alla kommuner.

I förslaget förekomme att, om barnmorska, som förklarats äga att

från viss tid uppbära understöd, efter nämnda tid fortfore att utöfva

sitt yrke vid andra tillfällen, än då hennes biträde betingades af nödfall

(styrkt svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjälp), hon

skulle förlora sin rätt till understöd för ett hälft år. Detta föreslagna

stadgande hade hos Riksdagen väckt betänkligheter, beroende på den

växlande tolkning, som syntes kunna gifvas åt begreppet »nödfall)).

Det syntes nämligen, synnerligast på landsbygden, kunna gifvas tillfällen,

då en barnmorska, som åtnjöte ålderdomsunderstöd, anmodades

och ansåge sig icke kunna vägra att lämna sitt biträde vid förlossning,

utan att likväl egentlig svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjälp

kunde anses föreligga. Att i afseende på dylika undantagsfall,

som i allmänhet torde få anses föranledda mera af deras intresse,

hvilka anlitade barnmorskan, än i dennas eget, stadga så sträng påföljd

för den sistnämnda som viss tids förlust af understödet, ansåge Riksdagen

vara föga lämpligt. Då i 1895 års proposition föresloges, att

dylik påföljd ej skulle inträda i annat fall, än då flera än 14 förlossningar

under ett år verkställts, fordrades icke, att det skulle styrkas,

att biträdet vid dessa varit förorsakadt af nödfall. Vidare syntes det

böra beaktas att, enär skyldighet för barnmorska att vid viss ålder

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

taga afsked i allmänhet icke vore bestämd, det skalle, därest förslagets

ifrågavarande stadgande bibehölles, kunna befaras, att barnmorska äfven

efter erhållen rätt till understöd skulle föredraga att kvarstanna i tjänst

mot åtnjutande af lön och med rätt till fri praktik framför att taga

afsked och därefter löpa äfventyret att förlora understödet, i fall hon

lämnade begärd förlossningshjälp. Slutligen borde äfven tagas i betraktande,

att exempelvis för läkare icke något förbud funnes att efter

afsked och vunnen pension fortsätta med enskild praktik. Med anledning

däraf ansåge Riksdagen ifrågavarande bestämmelse böra ur grunderna

för ålderdomsunderstödets beredande uteslutas.

På grund af hvad sålunda anförts hade Riksdagen afslagit Kungl.

Majds framställning, men anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till beredande af ålderdomsunderstöd

åt de i kommuners tjänst eller å barnbördshus anställda barnmorskor,

byggdt på den grundsats, att det finge blifva beroende på frivilliga

beslut från kommunernas sida, huruvida de skulle medverka till att

bereda sina barnmorskor ifrågavarande förmån och i sådant fall förplikta

sig att erlägga de därför stadgade afgifter, samt i öfrigt anordna^

vare sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Kung]. Maj:t

i sådant afseende framlagda förslaget eller ock i enlighet med det system,

som af Riksdagen ar 1901 gillats beträffande pensionering af vissa

sjuksköterskor.

Till följd af nådig remiss har medicinalstyrelsen den 30 december

1901 inkommit med utlåtande i anledning af Riksdagens skrifvelse och

därvid fogat ett förslag till bestämmelser för barnmorskornas pensionsanstalt,

upprättadt inom medicinalstyrelsen efter samarbete med professorn

P. G. Rosén.

Medicinalstyrelsen erinrar, att de föregående förslagen utgått från

den förutsättning, att pensionerna skulle utgå med vissa bestämda belopp.

Denna princip ansåge dock medicinalstyrelsen icke lämpligen

kunna förenas med bestämmelsen, att kommunernas bidrag skulle

blifva beroende på frivilliga beslut från kommunernas sida. Det vore

nämligen ganska sannolikt, yttrar medicinalstyrelsen, att bidrag af sådan

natur komme att blifva dels mycket olika, dels föränderliga, beroende

på särskilda förhållanden, såsom huru pass omtyckt och värderad barnmorskan

vore, Indika inkomster hon ansåges äga o. s. v. En kommun

skulle antagligen komma att bidraga med ett belopp, en annan med

ett annat; men då i alla händelser en bestämd pension skulle till barnmorskan

utgå, måste staten utfylla hvad som fattades. Det läte väl

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

tänka sig, att följden däraf blefve den, att småningom den ena kommunen

efter den andra skulle söka undandraga sig allt bidrag och att

staten slutligen finge öfvertaga hela pensioneringen.

Innebure det ifrågavarande förslaget, att endast de barnmorskor

skulle erhålla pension, för hvilka kommuner beslutat lämna fullt erforderligt

bidrag, så skulle detta sannolikt äfven föranleda stort missnöje

hos dem, som icke blefve delaktiga af pension, hvartill komme, att det

sannolikt blefve förenadt med mycken svårighet att på lämpligt sätt

anordna pensionsförhållandena, t. ex. då en barnmorska, som redan

förut varit i kommunal tjänst med rätt till pension, trädde i tjänst

inom en kommun, som ej förbundit sig att lämna bidrag, eller då barnmorskan

öfverginge till uteslutande privat verksamhet.

Ville man föredraga det i de förra förslagen följda system för

pensionsfrågans lösning, syntes ändamålet således lättast kunna vinnas,

om staten genast öfvertoge hela pensioneringskostnaden med det föreslagna

bidraget af 10 kronor årligen af barnmorskorna själfva. Förvaltningen

blefve i denna händelse af enkel beskaffenhet, och det för

1901 års Riksdag framlagda förslaget kunde då i allt väsentligt fortfarande

tillämpas, om bidrag af staten sattes i stället för de föreslagna

bidragen från kommunerna. En sådan lösning af frågan syntes dock

Riksdagen icke hafva tänkt sig.

Fasthölle man den grundsatsen, att det skulle blifva beroende på

frivilliga beslut från kommunernas sida, huruvida de skulle medverka

till beredandet af pensionsförmåner åt sina barnmorskor, så läte däremot

denna princip väl förena sig med det system, som af Riksdagen gillats

beträffande pensionering af vissa sjuksköterskor.

Detta pensioneringssystem vore grundadt på fondbildning, hvarvid

fonderna skulle åstadkommas dels genom större eller mindre insatser

af delägarne eller de blifvande pensionärerna själfva, dels äfven genom

bidrag från staten, allmänna inrättningar eller enskilda personers donationer.

Ett viktigt syfte vid detta slags pensionssystem vore att förmå

delägarne i pensionsinrättningen att genom frivilliga insättningar utom

de obligatoriska bereda sig så höga pensionsförmåner som möjligt.

Man torde nämligen kunna antaga, att ganska många skulle komma att

begagna sig af tillfället att få sina besparade medel och andra tillgångar

säkert och fördelaktigt placerade, om staten såväl lämnade bidrag

till fondbildningen som äfven toge förvaltningen om hand. Pensionsförhållandena

skulle då kunna ordnas på det sätt, att en af staten betryggad

pensions- eller lifränteanstalt bildades enligt följande grunder.

Fonder bildades genom årliga insatser af stat, kommuner och barn
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 40.

morskor, nämligen så, att dels barnmorskorna själfva under ett visst

antal år inbetalade obligatoriskt 10 kronor årligen samt dessutom frivilliga

insatser efter vilja och förmåga, dels kommunerna lämnade bidrag,

till sin storlek beroende på frivilliga beslut, och slutligen staten utbetalade

ett belopp lika stort som barnmorskans obligatoriska och frivilliga

samt kommunens bidrag tillsammans, dock — liksom beträffande

pensionsbidrag åt sjuksköterskor — icke högre än 25 kronor om året.

Vid bestämd ålder, då barnmorska skulle blifva pensionstagare,

funnes för henne genom insatser, räntor och arfsvinst m. m. samladt

ett visst kapital, hvilket öfverflyttades till en pensionsfond. Af detta

kapital eller tillgodohafvande finge en viss bestämd, enligt försäkringstekniska

grunder beräknad ränta åtnjutas af pensionären till lifvets slut.

Om nu kommunen vore villig att bidraga till den i dess tjänst

anställda barnmorskans pensionering med minst 15 kronor, skulle staten

bidraga med 25 kronor och således den totala insatsen för en barnmorska

blifva minst 50 kronor om året. Skulle däremot kommunen af

någon orsak icke vilja biträda med något belopp, blefve den totala

obligatoriska insatsen endast 20 kronor, ett fall, hvarvid just det nu

ifrågasatta sättet för pensioneringen borde visa sig vara fördelaktigt,

då delägaren kunde hafva tillfälle att genom egna frivilliga insatser

till pensionskassan själf förbättra sin annars mycket obetydliga pension.

Pensionsåldern vore en faktor, hvars bestämmande spelade en

hufvudroll vid pensioneringen. Man kunde på grund af de utredningar,

som förut blifvit gjorda i denna sak, anse, att densamma i regel borde

bestämmas till 65 år. I händelse af invaliditet borde dock pension

kunna beviljas efter fyllda 55 år.

Hvad beträffade de för berättigande till pension erforderliga tjänståren,

syntes en betydlig nedsättning i de förut föreslagna 30 åren vara

billig och i öfrigt af omständigheterna påkallad. I de tidigare förslagen

hade det varit fråga om en bestämd, för alla lika, af staten garanterad

pension. I det nu föreliggande skulle frivilligheten spela eu i flera

afseenden större roll och statens bidrag utgå årligen åt därtill berättigade

och kunde således för hvarje gång anses såsom ett slags ersättning

för tjänstgöringen under just det år bidraget afsåge. Ytterligare

förtjänst betingade nytt bidrag o. s. v. Denna form af pensionsbidrag

hade, såsom nämndt, af Riksdagen godkänts för vissa pensionsinrättningar

för sjuksköterskor, och, för att en sjuksköterska skulle komma

i åtnjutande af eu på dylika statsbidrag grundad pension, hade Riksdagen

allenast uttalat önskvärdheten af, att hon under åtminstone 12

år skulle hafva utöfvat sådan befattning, som utgjorde grund för statsBih.

till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

bidrags erhållande. Så kort tillmätt tjänstutöfning ansåge medicinalstyrelsen

sig emellertid, då det gällde barnmorskor, icke böra föreslå.

De erhölle sin undervisning vid af staten bekostade läroanstalter, och

det måste förutsättas, att staten äfven åtoge sig förvaltningen af deras

pensionsanstalt. I betraktande af de förmåner, som sålunda skulle

komma barnmorskorna till godo, syntes det vara i sin ordning, att

deras fackutbildning under något längre tid komme landet till godo,

innan de med bidrag af staten erhölle pension.

Såsom villkor för, att eu barnmorska skulle komma i åtnjutande

af på bidrag från stat och kommun (resp. barnbördshus) grundad pension,

föresloge medicinalstyrelsen därför dels verklig anställning under

minst 12 år, dels att barnmorska under minst 20 års tid skulle, enligt

intyg af förman, hafva ägnat sig åt barnmorskekallet såsom yrke. Uti

sistnämnda 20 år borde emellertid de 12 egentliga tjänståren få inräknas.

I enlighet därmed hade medicinalstyrelsen också förutsatt, att barnmorskornas

egna pensionsbidrag af årligen minst tio kronor såsom regel

skulle utgöras under 20 år. Obligatoriska skulle nämligen 20 års bidrag

vara för alla barnmorskor, hvilka före 45 års ålder erhölle anställning

och bibehölle sådan under 20 år. Beträffande barnmorskor,

som efter 12 års tjänst därifrån afginge, skulle de — därest de fortfarande

ägnade sig åt barnmorskeyrket och fortfore att göra insatser —

äfven kunna erhålla pensionsbidrag af statsmedel under ytterligare högst

8 år. Upphörde de däremot själfva att göra insatser, skulle äfven statens

bidrag upphöra. Men de erhölle då också efter uppnådda 65 lefnadsår

och minst 20 års yrkesutöfning en väsentligen lägre pension

än de förstnämndas.

För barnmorskor, de där först i åldern 45—50 år erhölle anställning

med lön, skulle inträdet i pensionsanstalten vara frivilligt och deras

bidrag skulle, vid uppnådd pensionsålder (65 år), upphöra. Äfven

deras pension blefve därför lägre, därest de icke själfva gjorde större,

frivilliga insatser.

Riksdagen hade ansett, att den enligt det förra förslaget åt stadskommun

medgifna förmånen att under vissa villkor erhålla delaktighet

i pensionsanstalten äfven för barnmorska, som blifvit anställd emot ersättning

enligt viss taxa, borde utsträckas att gälla alla kommuner.

Denna fordran läte äfven förena sig med det nu uppgjorda förslaget.

Men då det sätt att tillbörligen begränsa antalet sålunda anställda barnmorskor,

hvilket användes i det förra förslaget, eller detsammas ställa

lande i ett visst förhållande till kommuns afgift till pensionsanstalten,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.

icke vidare vore användbart, eftersom kommunernas bidrag nu skulle

blifva frivilliga, ville medicinalstyrelsen i stället föreslå, att kommun,

som ville förskaffa statsbidrag till pensionering af mot taxa anställd

barnmorska, skulle för henne, så länge aftalet varade, årligen uti pensionsanstalten

insätta minst 15 kronor. Utan detta villkor skulle —

särskildt i städerna — dylik anställning kunna gifvas åt ett långt större

antal barnmorskor, än som vore för kommunen behöfligt, hvarigenom

den bestämmelsen blefve illusorisk, att endast i kommunal eller barnbördshusens

tjänst anställda barnmorskor skulle med bidrag af staten

pensioneras.

En annan uti föregående pensionsförslag upptagen undantagsbestämmelse,

som afsåge att öppna en utväg äfven för barnmorskor

med mindre lön än 200 kronor om året att, om särskilda omständigheter

gjorde sådant önskvärdt och billigt, komma i åtnjutande af pensionsanstaltens

förmåner, hade medicinalstyrelsen ansett böra bibehållas

äfven uti förevarande förslag och i sådant afseende hemställt att, då

särskilda lokala förhållanden därtill föranledde, det skulle på anstaltens

styrelse ankomma att, efter medicinalstyrelsens hörande, meddela barnmorska

rätt att inträda i anstalten, äfven om hennes löneförmåner understege

200 kronor om året.

Vidare och ehuru i allmänhet barnmorska, som icke innehaft aflönad

eller efter taxa betald tjänst i 12 år och icke ägnat sig åt yrket

i 20 år, icke skulle kunna komma i åtnjutande af på stats- och kommunalbidrag

grundad pension, hade dock sådan förmån synts medicinalstyrelsen

böra efter minst 12 års tjänst tillerkännas barnmorska, som

till följd af sjukdom eller kroppsskada blifvit urståndsatt att med yrket fortfara,

i h vilket fall således pension till det belopp, som af redan gjorda

insatser betingades, föreslagits skola utgå.

Enligt dessa grunder och med antagande af allmänna änke- och

pupillkassans dödlighetserfarenhet samt 37a procents räntefot för beräkningen,

skulle exempelvis åt en barnmorska, som vid 30 års ålder

inginge i pensionsanstalten och för hvilken 50 kronor årligen inbetalades

i 20 år, vid 65 års ålder en pension af 395 kronor kunna beviljas,

men endast af 161 kronor, i fall pensioneringen skulle inträda

redan vid 55 års ålder.

För en person, som vid 45 års ålder inträdde i pensionsanstalten

och för hvilken inbetalningar gjordes i 20 år med 50 kronor om året,

utfölle en pension af 192 kronor vid 65 års ålder. Om man nu liksom

förut ville anse en pension af 200 kronor vara den normala, borde således

den bestämda högsta åldern för inträde i pensionsanstalten ej ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 46.

sträckas längre än till 45 år. Emellertid ansåge medicinalstyrelsen det

vara lämpligt att för barnmorskor, som själfva önskade det, utsträcka

densamma ännu fem år eller till 50 år, då man torde kunna antaga,

att det skulle blifva möjligt för mången att äfven under 15 års förlopp

kunna genom ökade insatser åstadkomma ett något så när afsevärdt

bidrag till bjälp på ålderdomen. För en 50-åring skulle emellertid behöfvas

under 15 år årligen inbetalas 80 kronor för erhållande af en

pension af 200 kronor.

Den verkliga kostnad för statsverket, som en pensionering enligt

de nu anförda grunderna skulle medföra, kunde endast approximativt angifvas,

isynnerhet som det bidrag, hvilket kommunerna komme att

lämna, vore alldeles oberäkneligt. Ett försök kunde dock göras att

bestämma det maximibelopp, som kunde komma att erfordras, hvilken

siffra ju vid dylika beräkningar hade det största intresset.

Med kännedom af det nuvarande antalet barnmorskor samt under

antagande, att deras fördelning enligt ålder m. m. under år 1892 (då

eu utredning angående dylik fördelning verkställdes) fortfarande ägde

sin tillämpning, finge man utan svårighet ett ungefärligt begrepp om

de ifrågavarande kostnaderna.

Antalet svenska barnmorskor under år 1900 uppginge till 2,750.

Enligt det nyss nämnda antagandet och då barnmorskornas antal under

år 1892 uppgick till 2,643, följde, att antalet i kommuners tjänst anställda

barnmorskor borde vara omkring 1,780 och af dessa 1,250 med

en årslön af minst 200 kronor.

Ville man till pensionering nu medtaga endast dem, hvilka kunde

i 20 år inbetala sina årsafgifter, d. v. s. endast till och med 45-åringar,

och hvilkas antal uppginge till 713, så skulle, om staten lämnade det

högsta bidraget, 25 kronor, den totala årskostnaden uppgå till 17,825

kronor. Beviljades däremot alla, som icke uppnått 51 år, inträde i

pensionskassan, så skulle det motsvarande statsbidraget blifva 3,725

kronor högre eller 21,550 kronor.

Då det emellertid torde vara mycket möjligt, att »antalet barnmorskor

i kommuners tjänst med minst 200 kronors lön» komme att

med en pensionsanstalts förverkligande ökas, och då man äfven kunde

hafva den förhoppning, att kommunerna skulle komma att tämligen

allmänt bidraga med den ifrågasatta årsafgiften, 15 kronor, syntes man

försiktigtvis böra höja de nämnda maximibeloppen med omkring 20 %

eller i rundt tal till resp. 21,000 och 26,000 kronor.

Huru statsbidragen skulle komma att framdeles gestalta sig, då

mera regelbundna förhållanden i anstaltens utveckling inträdt, läte sig

ock närmelsevis beräknas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Om man antoge, att till och med 50-åringar Unge inträda i kassan,

skulle bidraget utgå i 20 år för alla kvarlefvande, som icke uppnått 46

år vid inträdet, men för alla mellan 46 och 51 år utginge bidraget

under en tid af 19 till 15 år.

Då dessutom årligen omkring 100 nyexaminerade barnmorskor

tillkomme, af hvilka en mindre del anställdes i kommuners tjänst, skulle

här under en följd af år ytterligare hvarje år statsbidrag tillkomma.

Från denna tillökning borde dock fråndragas bidraget för dem, som af

en eller annan orsak afginge. Under de senare 30 åren hade emellertid

tillväxten i barnmorskornas antal varit nära 30 om året och af

dessa hörde endast 14 till den kategori, som vid pensioneringen skulle

komma i fråga. Den årliga tillökningen i statsbidraget, beroende på

antalet nyinträdande i kassan, kunde därför sannolikt icke blifva stor

och komme sedermera efter ett antal år att minskas för att slutligen

nå ett konstant belopp med jämn regelbunden ökning. Detta skulle

inträffa, då den gamla ursprungliga stammen afgått och endast betalande

delägare i åldern emellan 27 och 47 år återstode. Därvid hade

antagits, att åldern 27 år utgjorde medelåldern för nyexaminerade barnmorskor.

Då nu antalet af i kommuners tjänst eller å barnbördshus anställda

barnmorskor med minst 200 kronors lön enligt förut gjordt antagande

belöpte sig till 773 för år 1900, och 1903 till omkring 800, skulle

statsverkets årliga bidrag till pensioneringen framdeles uppgå till omkring

20,000 kronor årligen med någon förhöjning hvarje år till följd

af ökningen af antalet i den nämnda åldersgruppen 27—47 år.

Pensionsanstalten komme emellertid naturligtvis icke att utveckla

sig så regelbundet som nu blifvit framställdt, så att den uteslutande

skulle rekryteras genom nyexaminerade barnmorskor, utan flera kunde

tillkomma senare och från andra anställningar. Detta komme sannolikt

att öka det beräknade värdet på statsbidraget med ett belopp, antagligen

af omkring 20 % d. v. s. 4,000 kronor.

Hvad slutligen beträffade de barnmorskor, som vid pensionsanstaltens

upprättande fyllt 50 år, mötte det större svårigheter att ordna

deras pensionering. Det hade emellertid under denna frågas föregående

behandling erkänts, att det icke skulle vara staten värdigt att,

om yngre barnmorskor bereddes förmånen att på ålderdomen komma i

åtnjutande af pension, deras redan nu ålderstigna och förtjänta ämbetssystrar

skulle helt och hållet uteslutas från dylika förmåner. Då de

nu äldre barnmorskorna likväl icke kunde inpassas i det framlagda

förslaget, återstode ej annat medel än att för dessa åstadkomma en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

undantagsanordning. Enklast vore då, att för dessa barnmorskor, hvilkas

antal belöpte sig till högst 300, bestämma ett till beloppet för alla lika

understöd att, såsom i de äldre förslagen varit afsedt, utgå efter 30

tjänstår och fyllda 65 lefnadsår, därest icke invaliditet förelåge, då

understödet borde börja att utgå vid fyllda 55 år eller vid den högre

ålder, då invaliditeten inträdde. Beträffande understödets storlek, syntes

det lämpligen böra bestämmas till 150 kronor. Och då intet skäl

syntes finnas, hvarför icke äfven ifrågavarande barnmorskor skulle

i mån af förmåga bidraga till sin pensionering, torde såsom villkor

för understödets erhållande böra bland annat stadgas, att dessa barnmorskor

årligen, till dess att understödet för hvar och en af dem beviljades,

skulle till anstalten inbetala 10 kronor, livilka belopp icke

sedan skulle till dem återbetalas på annat sätt än i form at ålderdomsunderstöd.

Om man sålunda antoge, att antalet af ifrågavarande barnmorskor,

som fyllt 50 år, belöpte sig till 300, skulle omkring 71 af dessa vara

i den ålder, hvilken berättigade dem att erhålla understöd. Detsamma

skulle således under första året uppgå till 10,650 kronor. De betalandes

antal uppginge till 229, tillföljd hvaraf kostnaden för statsverket

under det första understödsåret skulle blifva 8,360 kronor, som man

för fall af invaliditet torde förslagsvis böra öka med 10 % eller till

omkring 9,200 kronor. Detta under det första året utgående belopp

borde dock komma att årligen minskas, tilldess detsamma efter omkring

30 år helt och hållet upphört.

Jämligt det vid medicinalstyrelsens utlåtande fogade och i enlighet

med däri angifna grunder utarbetade förslag till bestämmelser för barnmorskornas

pensionsanstalt skulle anstalten hafva till ändamål att bereda

pension vid fyllda 65 år eller tidigare i händelse af iuvaliditet åt legitimerade

barnmorskor, som varit i tjänst hos kommun eller barnbördshus.

Barnmorskorna själfva, vederbörande kommun samt staten skulle samverka

till ernåendet af det med pensionsanstalten åsyftade målet, i det

att de för pensioneringen nödiga medlen skulle åstadkommas genom

dels obligatoriska insatser af barnmorskorna, dels frivilliga insatser af

barnmorskorna och kommunerna och dels bidrag af staten.

Vidkommande barnmorskorna, så skulle hvarje ej till 45 år hunnen

legitimerad barnmorska, som vid tiden för anstaltens trädande i verksamhet

innehade eller sedermera erhölle anställning hos kommun eller

å barnbördshus med löneförmåner icke understigande 200 kronor om

året, hafva skyldighet att inträda i pensionsanstalten och dit årligen

under den tid sådan anställning innehades inbetala 10 kronor, dock ej

längre än till dess 20 årsafgifter blifvit erlagda, samt äga rättighet att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

därutöfver göra frivilliga insatser, hvilka dock icke finge öfverstiga 500

kronor under ett och samma kalenderår.

Enahanda skyldighet och rättighet skulle jämväl tillkomma en hvar,

ej till 45 år hunnen legitimerad barnmorska, som vid tiden för anstaltens

trädande i verksamhet af kommun blifvit anställd eller sedermera

anställdes mot åtnjutande af bestämd ersättning för hvarje förrättning,

därest hon af kommunen anmäldes till inträde i anstalten’ med åtagande

för kommunen att för henne årligen, så länge anställningen varade, till

anstalten inbetala minst 15 kronor.

Rätt att i anstalten vinna inträde skulle stå öppen för hvarje barnmorska,

som antingen, då anstalten trädde i verksamhet, redan innehade

anställning så beskaffad som förut sagts och då fyllt 45 år men icke

50 år, eller ock, sedan anstalten börjat sin verksamhet, i nyssnämnda

lefnadsålder erhölle sin första anställning hos kommun eller barnbördshus;

och skulle barnmorska, som begagnade sig af henne sålunda medgifven

rätt till inträde i anstalten, vara skyldig att sedermera årligen

till och med det år, hvarunder hon fyllde 64 år, dit inbetala 10 kronor.

Beträffande kommunerna så skulle alltid på kommuns frivilliga

åtagande bero, om den skulle lämna något bidrag till pensionering af

hos kommunen anställd barnmorska; och skulle det äfven, utom i det

ofvan omförmälda fallet, ankomma på kommunen själf att besluta, med

hvilket belopp sådant bidrag skulle utgå.

Hvad anginge statens bidrag till barnmorskepensioneringen, så

skulle för hvarje i pensionsanstalten delaktig barnmorska af statsmedel

insättas ett belopp lika stort med de insatser tillsammantagna, hvilka

under det nästföregående kalenderåret gjorts dels af barnmorskan själf,

obligatoriskt eller frivilligt, och dels för hennes räkning af vederbörande

kommun eller barnbördshus — dock så begränsadt att högsta

årsbidraget af statsmedel för barnmorska, i likhet med pensionsbidraget

för sjuksköterska, aldrig finge öfverstiga 25 kronor, hvarförutom pensionsbidrag

af statsmedel icke finge tillgodokomma en barnmorska

under flera än 20 år.

Vidkommande de barnmorskor, som vid den tid, då den ifrågasatta

pensionsanstalten trädde i verksamhet, uppnått 50 års ålder

och följaktligen icke skulle kunna blifva delägare i anstalten, innehåller

medicinalstyrelsens förslag vissa bestämmelser rörande beredande af

ålderdomsunderstöd åt dessa barnmorskor. Enligt dessa bestämmelser,

i förslaget sammanfattade under benämningen »öfvergångsstadgande»,

skulle en hvar af dessa äldre barnmorskor efter uppnådda 65 lefnadsår

eller, i händelse af invaliditet, vid fyllda 55 år samt under förutsättning

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

af minst 30 tjänstår, förvärfvade genom anställning hos kommun eller

å barnbördshus mot åtnjutande, åtminstone under de 10 sistförflutna

åren, af en årslön af minst 200 kronor, kunna tillerkännas en årlig

pension af 150 kronor. Barnmorskan skulle från och med det år, då

anstalten trädde i verksamhet, intill dess understödet beviljades, årligen

till anstalten inbetala 10 kronor. Understödet skulle bekostas af

dessa afgifter, så långt de försloge, och i öfrigt utgå af statsmedel.

Statskontoret, som, till följd af nådig remiss, den 7 maj 1903 afgift

utlåtande i ärendet, har framställt åtskilliga anmärkningar mot

medicinalstyrelsens förslag.

Statskontoret yttrar:

Det föreliggande förslaget, hvilket från rätt till inträde i pensionsanstalten

uteslöte sådana hos kommun och vid barnbördshus anställda

barnmorskor, hvilkas löneförmåner ej uppginge till 200 kronor om året,

gjorde eu ganska väsentlig skillnad mellan, å ena sidan, barnmorska,

som af kommun aflönades med visst årligt belopp icke understigande

200 kronor, och, å andra sidan, sådan barnmorska, som af kommun

blifvit anställd mot rättighet att uppbära bestämd ersättning för hvarje

förrättning. Under det att barnmorska, tillhörande den förra kategorien,

skulle hafva ovillkorlig skyldighet att ingå i pensionsanstalten och dit

inbetala stadgad årsafgift, oafsedt huruvida vederbörande kommun vore

villig att till hennes pensionering bidraga eller icke, skulle däremot

barnmorska, tillhörande den senare kategorien, hafva sådan skyldighet

endast under den förutsättning, att hon af kommunen, hos hvilken hon

hade anställning, anmäldes till inträde och kommunen iklädde sig förbindelse

att för henne årligen, så länge anställningen varade, erlägga

en minimiafgift af 15 kronor. Såsom en annan inkonsekvens hos det

föreliggande förslaget borde jämväl anmärkas att, oaktadt detta från

såväl skyldighet som rättighet att i anstalten ingå uteslöte. alla sådana

i kommuners tjänst anställda barnmorskor, hvilka åtnjöte fast

aflöning, understigande 200 kronor om året, inträde i anstalten lämnades

öppet för barnmorska, som af kommun anställts mot viss ersättning

för hvarje af henne verkställd förrättning, äfven om denna senares

årsinkomst af yrket skulle vida understiga 200 kronor.

Enligt statskontorets uppfattning skulle det innebära en principiell

oegentlighet, därest löntagaren-barmorskan förklarades ovillkorligen

skyldig att ingå i pensionsanstalten och dit inbetala obligatorisk årsafgift,

utan att löngifvaren-kommunen samtidigt ålades förpliktelse

att till hennes ålderdomsförsörjning bidraga; och det ville därför synas

statskontoret, som om — vid det gifna förhållandet att förslaget borde

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4(i.

utgå från valfrihet för kommunerna att i pensionskostnaden deltaga

eller icke — rättast vore, att enahanda själfbestämmelse inrymdes

jämväl åt de i kommunernas tjänst anställda barnmorskorna. Innehållet

i 1901 års riksdagsskrivelse syntes icke heller gifva anledning

antaga, att Riksdagen skulle i berörda hänseende hyst någon annan

uppfattning.

Af den omständighet, att det finge bero på vederhörandes eget

afgörande, huruvida inträde i pensionsanstalten skulle sökas eller icke,

borde dock, enligt statskontorets mening, ingalunda följa, att den, som

sökt och vunnit delaktighet i anstalten, skulle äga oinskränkt frihet i

afseende å bestämmandet af det årliga afgiftsbeloppet. Skulle det med

anstaltens inrättande afsedda ändamålet uppnås, syntes det under alla

förhållanden nödigt att bestämma ett visst belopp såsom minimum för

den årliga insats, som för hvarje delägare skulle göras; och då ett

något så när afsevärdt ålderdomsunderstöd icke torde kunna på den nu

föreslagna vägen åstadkommas, med mindre för en hvar delägare fastsloges

en minimiinsats af 20 kronor — hvilket ju enligt förslaget

innebure, att statens minimibidrag komme att utgöra enahanda belopp —

syntes alltså ett belopp af 20 kronor böra fastställas såsom den årliga

minimiafgift, för hvars behöriga inbetalning till pensionsanstalten ansvaret

skulle åligga den kommun, genom hvilken inträde beredts barnmorskan.

Då barnmorskornas aflöningsförhållanden icke utgjorde föremål

för statens ingripande, torde det från det allmännas sida få anses

tämligen betydelselöst, huruvida pensionsafgiften komme att drabba

kommunen ensam eller barnmorskan ensam, eller om afgiftsbeloppet

fördelades dem mellan enligt i hvarje särskildt fall träffad öfverenskommelse;

och någon bestämmelse därom syntes alltså icke i detta sammanhang

vara erforderlig.

Såsom af det anförda framginge, innebure det framlagda förslaget

\ fråga om den tid, hvarunder årsafgift borde af och för barnmorska

till pensionsanstalten erläggas, att barnmorskan själf icke skulle vara

pliktig att utöfver 20 år fortfara med inbetalning afårsafgift, hvaremot

kommun, som till inträde i anstalten anmält barnmorska, borde åtaga

sig skyldighet att för henne inbetala stadgad minim årsafgift, »så länge

anställningen varar», d. v. s. att fortfara med sådan inbetalning jämväl

efter det barnmorskan själf tilläfventyrs upphört med afgiftens erläggande;

och då detta förhållande syntes innebära en oegentlighet, som

i ett blifvande reglemente icke syntes böra bibehållas, hade statskontoret

trott sig böra därå fästa uppmärksamheten.

Beträffande det i förslaget förekommande öfvergångsstadgandets

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

innehåll, så ville det, om man jämförde det här föreslagna fixa pensionsbeloppets

storlek af 150 kronor med det i medicinalstyrelsens skrifvelse

gjorda uttalandet, att för en 50-åring borde under 15 år årligen

inbetalas 80 kronor för erhållande af en pension af 200 kronor, synas

som skulle genom antagandet af ett öfvergångssta ägande med den af

medicinalstyrelsen förordade lydelse de barnmorskor, hvilka vid pensionsanstaltens

trädande i verksamhet öfverskridit den för inträde däri

föreslagna maximiåldern, 50 år, komma i en nog mycket gynnad ställning

gentemot öfriga delägare. På grund däraf och då det dessutom

måste väcka betänklighet att förorda eu öfvergångsbestämmelse, hvari

den grundtanke, som eljest genomginge reglementet eller pensionsbeloppets

beroende af gjorda insatser, helt och hållet öfvergifvits, hade

statskontoret ansett sig icke kunna biträda förslaget i denna del. Med

bibehållande af de principer, på hvilka förslaget i öfrigt hvilade, torde

emellertid, enligt statskontorets mening, till förmån för flertalet af de

vid den nämnda tidpunkten öfveråriga barnmorskorna, den öfvergångsoch

undantagsbestämmelse lämpligen kunna och böra meddelas, att

barnmorska, som vid tiden för pensionsanstaltens trädande i verksamhet

uppnått 45 men icke 60 års ålder, skulle äga att vinna inträde i

anstalten under förutsättning, dels att hon eljest uppfyllde villkoren för

rätt till delaktighet däri, och dels att ansökningen om inträde gjordes

sist inom utgången af anstaltens första verksamhetsår.

Med afseende å hvad statskontoret sålunda anfört har statskontoret

föreslagit följande hufvudgrunder för en blifvande pensionsanstalt, nämligen
inträde

i anstalten skulle stå öppet för barnmorska, som, då inträde

söktes, vore under 45 år gammal och hos kommun eller å barnbördshus

innehade anställning mot åtnjutande af: antingen fast lön till

belopp ej understigande 200 kronor om året eller ock godtgörelse utgående,

enligt af kommun antagen taxa eller annat därmed jämförligt

beräkningssätt, så framt hennes årsinkomst af yrket enligt direktionens

för pensionsanstalten bepröfvande kunde anses motsvara nämnda fasta

minimilön;

då särskilda lokala förhållanden därtill föranledde, skulle anstaltens

styrelse kunna, efter medicinalstyrelsens hörande, medgifva barnmorska

inträde i anstalten, äfven om hennes årliga fasta lön eller eljest beräkneliga

inkomst af yrket understege härofvan angifna minimibelopp;

inträde i pensionsanstalten skulle förmedlas af vederbörande kommunalstyrelse

eller barnbördshusförvaltning; och skulle alltså hvarje ansökning

om inträde vara åtföljd af kommunens i behörig ordning fat
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kuiir/l. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 46.

tade, laga kraft vunna beslut eller förvaltningens skriftliga förbindelse

att. under den tid sökandens anställning varade svara för de stadgade

årsiusatsernas behöriga inbetalande;

minsta årliga insats för hvarje i pensionsanstalten delaktig barnmorska

.skulle utgöra 20 kronor, dock att, sedan för en barnmorska

20 års insatser blifvit erlagda, skyldighet till vidare afgifters inbetalande

upphörde;

femhundra kronor skulle vara den högsta insats, som under ett

och samma kalenderår finge till förmån för barnmorska göras;

såsom bidrag till barnmorskas pensionering finge af statsmedel årligen

i pensionsanstalten för henne insättas ett så stort belopp, att det

svarade mot de af barnmorskan själf samt kommunen eller barnbördshuset

för hennes räkning under nästföregående kalenderår gjorda insatser

, dock att högst 25 kronor om året och högst 20 årsbidrag

finge till en och samma barnmorska af statsmedel utgå;

därest för delägare i pensionsanstalten sådana förändrade förhållanden.

skulle inträffa, att dessa utgjort hinder för henne att vinna delaktighet

i anstalten, finge bidrag af statsmedel icke utgå till sådan

barnmorskas pensionering för den tid nämnda förhållanden vore för

handen, utan så skulle vara, att hon i minst 12 år varit delägare och,

efter det den anställning, som senast beredt henne delaktighet, upphört,

fortfarande ägnade sig åt barnmorskekallet såsom yrke samt erlade

föreskrifven minimiinsats;

af statsmedel gjorda insättningar med däraf härflytande ränteafkomst

finge icke komma barnmorska till godo under annan form än

årspension, som skulle tilläggas henne: antingen efter uppnådda 65 lefnadsår

eller ock dessförinnan i anledning af inträffad, behörigen styrkt

oförmögenhet till vidare utöfning af yrket;

pensionen skulle utgå i förra fallet tillsvidare med nio procent af

det för barnmorskan vid pensioneringstillfället i anstalten innestående

samlade kapitalet och i senare fallet med den procent därå, som enligt

försäkringstekniska grunder tillkomme jämnårig lifräntetagare;

pension, beräknad å de för den pensionsberättigade af statsmedel

gjorda insatserna med däraf härflytande ränteafkomst, finge icke utgå

förrän från och med månaden näst efter den, hvari den pensionsberättigade

frånträdt den befattning, på grund hvaraf hon senast åtnjutit

delägarskap i pensionsanstalten;

barnmorska, som vid tiden för pensionsanstaltens trädande i verksamhet

öfverskridit 45 års ålder men icke uppnått 60 lefnadsår, skulle

äga att i anstalten vinna inträde, därest hon eljest enligt ofvan an
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Froposion N:o 46.

gifna grunder skulle varit berättigad till delaktighet däri och inträde

söktes sist inom utgången af anstaltens första verksamhetsår.

Medicinalstyrelsen hade uti sitt förslag förutsatt att, i likhet med

hvad som skett uti de föregående förslagen, anstaltens förvaltning skulle

öfvertagas af direktionen öfver folkskolelärarnes pension sinrättning.

Med anledning däraf har yttrande i ämnet infordrats från nämnda direktion.

Direktionen ansåge den af medicinalstyrelsen föreslagna organisationen

af den ifrågasatta anstalten såsom en af staten understödd lifränteanstalt

från flera synpunkter vara att föredraga framför den anordning

af anstalten, som de föregående förslagen upptagit. Särskildt framhölle

direktionen såsom en fördel att, vid anstaltens anordnande såsom

en lifränteanstalt, delägarna blefve i tillfälle att genom frivilliga insättningar

förbättra den ålderdomsförsörjning, som genom anstalten

eljest skulle beredas dem. Vidare hade direktionen framhållit vikten

däraf, att anstalten redan från början så planlades att, därest i en framtid

fråga skulle uppstå om beredande af ålderdomsunderstöd äfven åt

andra barnmorskor än sådana, som vore anställda hos kommun, anstalten

skulle kunna upptaga jämväl dessa barnmorskor. En sådan utvidgad

verksamhet ansåge direktionen kunna, utan allt för stora svårigheter,

gifvas åt den nu föreslagna anstalten, därest förhållandena komme att

påfordra sådant.

Vidkommande frågan om direktionens öfvertagande af förvaltningen

af den föreslagna pensionsanstalten ansåge direktionen det vara önskligast,

om sådant kunde undvikas. Skötseln af den ifrågasatta anstalten,

anordnad på föreslaget sätt såsom lifränteanstalt, borde nämligen

icke samordnas med skötseln af de pensionsinrättningar, som redan

stode under direktionens vård. Såväl själfva planläggningen af en

sådan anstalt som äfven och i följd däraf arbetets beskaffenhet komme

allt för mycket att afvika från hvad som gällde för de af direktionen

hittills administrerade kassorna, för hvilka kunde följas en

enkel men ändock fullt tillfredsställande bokföring. Vid en lifränteanstalt

åter, där ekonomiens anordning omedelbart måste stödja sig

på försäkringstekniska grunder, och vid hvilken förutsattes en liflig

och omedelbar förbindelse mellan anstaltens förvaltning och de särskilda

delägarna, måste all bokföring blifva mera komplicerad samt kassarörelsen

erhålla en helt annan omfattning än vid pensionsanstalter af det

eljest vanliga slaget. Direktionen ville därjämte tillägga, att enbart

genom ökande af arbetskrafterna aflägsnades icke de nu berörda olägenheterna,

ty blefve de uppgifter, som ålades en förvaltning, för många

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 4(i.

och af allt för olika beskaffenhet, måste, äfven med en vidt genomförd

arbetsfördelning, uppstå svårigheter i afseende å det helas kontroll och

sammanförande. Icke heller ansåge direktionen någon afsevärd besparing

uti administrationskostnaderna kunna vinnas genom direktionens

öfvertagande af förvaltningen. Utgifterna i följd af den ökning i arbetskrafter

samt den genomgående ändring i arbetsfördelningen, som för

denna händelse måste vidtagas, syntes näppeligen i nämnvärd mån

understiga dem, som skulle ifrågakomma, därest anstalten försåges med

egen direktion och särskild personal. För den händelse emellertid,

oaktadt direktionens afböjande, planen om förvaltningens ordnande på

det föreslagna sättet komme att vidhållas, hade direktionen, så vidt

sådant i frågans nuvarande läge läte sig göra, sökt angifva de närmare

anordningar, som för sådan händelse syntes blifva nödvändiga.

Direktionen har då till en början framhållit vissa allmänna synpunkter

beträffande arbetets ändamålsenliga anordnande inom anstalten,

vidare redogjort för den lämpliga fördelningen af förvaltningsbestyren

å direktionens nuvarande tjänstemän och den ökade arbetspersonal,

som blefve behöflig i följd af direktionens öfvertagande af anstaltens

förvaltning, samt slutligen uppgjort en beräkning å kostnaderna för

anstaltens administrerande af direktionen.

Denna kostnadsberäkning upptager organisationskostnaderna till

8,000 kronor samt de årliga kostnaderna till följande belopp, nämligen:

arfvode åt kamreraren .................................................................

ökadt anslag för sekreteraregöromålens bestridande............

arfvode åt kassören.......................................................................

anslag till bokhållaregöroinålens bestridande........................

arfvode åt vaktmästaren ...............................................................

hyra, försäkringstekniskt biträdes aflönande, extra biträden

i öfrigt, renskrifning, ved, ljus, städning, skrifmaterialier

in. m.................................................................................

kr. 1,000: —

» 3,000: —

» 1,500: —

» 6,000: —

» 200: —

» 8,000: —;

hvartill komme höjning i arfvodena till direktionens ordförande och

ledamöter.

Om denna senare kostnad beräknades till 1,000 kronor om året,

skulle sålunda den årliga förvaltningskostnaden, enligt direktionens beräkning,

uppgå till sammanlagdt 20,700 kronor.

I denna kostnadsberäkning inginge dock, enligt hvad direktionen

upplyser, poster eller delar däraf, som icke uteslutande föranleddes af

den utvidgning i verksamhet, som genom besörjandet af barnmor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Ålaj.is Nåd. Proposition N:o 46.

skornas pensionering skulle uppkomma, utan som äfven eljest skulle,

om än i någon annan form, framträdt.

Det har vid de föregående tillfällen, då frågan varit före om ålderdomsunderstöd

åt barnmorskor, ifrågasatts, huruvida staten borde deltaga

i kostnaden för beredande af ett sådant understöd. Efter de uttalanden,

som härutinnan föreligga så väl från Kungl. Maj:ts sida som

från Riksdagens, torde dock billigheten af statens deltagande i dessa

kostnader numera få anses vara erkänd. Jag tror mig således icke nu

behöfva upptaga till förnyad granskning de skäl, som anförts för och

mot, ett sådant deltagande från statens sida. Jag vill endast för egen

del gifva till känna, att jag finner statens medverkan härutinnan vara

lämplig och med billighet öfverensstämmande.

Af Riksdagens skrifvelse framgår, att äfven Riksdagen haft denna

uppfattning, men på samma gång bär Riksdagen uttalat, att Riksdagen

ansåge, att en för sådant ändamål anordnad organisation icke borde,

såsom uti de föregående förslagen, fotas på grundsatsen af obligatoriska

bidrag från kommunerna, utan att det borde få bero af frivilliga beslut

från kommunernas sida att deltaga i pensioneringen och för framtiden

erlägga därför stadgade afgifter; och har Riksdagen, beträffande själfva

anordnandet af denna organisation, anfört, att tillämpningen af nämnda

grundsats om kommunernas frivilliga deltagande sjmtes å ena sidan

icke vara oförenlig med den organisation i öfrigt, som föreslagits i

1901 års proposition, men att Riksdagen å andra sidan ansåge det vara

önskvärd!, att det jämväl toges under öfvervägande, huruvida icke möjligen

ett sådant pensioneringssystem, som Kungl. Maj:t år 1901 i afseende

å sjuksköterskor föreslagit Riksdagen och Riksdagen i hufvudsak

gillat, skulle kunna äfven beträffande barnmorskor vinna tillämpning.

Det är detta senare system, som ligger till grand för medicinalstyrelsens,

af statskontoret och direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning

i denna del biträdda förslag.

Då, på sätt medicinalstyrelsen äfven påpekat, svårighet torde möta

att, med bibehållande af grundsatsen om frivilligt deltagande från kommunernas

sida, kunna garantera bestämda pensionsbelopp, synes mig

det af medicinalstyrelsen föreslagna pensioneringssystemet med fondbildning

och med pensioner, hvilkas belopp vore beroende af storleken

af den fond, som vid inträdet i pensionsåldern vore samlad af eller för

delägaren, vara att föredraga framför det system, som tillämpats i de

föregående förslagen. Det nu föreslagna sättet synes mig därjämte

äfven från den synpunkten tilltalande, att det medgifver delägare att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 40.

genom frivilliga insatser öka sitt tillgodohafvande i fonden och därigenom

. bereda sig möjlighet att erhålla högre pension, än som eljest

skolat tillkomma henne. Jag finner mig sålunda böra biträda förslaget

om inrättande af cn enligt dessa grunder anordnad pensionsanstalt för

barnmorskor.

Delägare i pensionsanstalten skulle enligt medicinalstyrelsens förslag

blifva dels barnmorskor, anställda hos kommun eller å barnbördshus

med löneförmåner ej understigande 200 kronor om året, hvari värdet

af bostad och vedbrand med flera naturaförmåner finge inräknas med

sammanlagdt högst 75 kronor, och dels barnmorskor, som af kommun

anställts mot bestämd ersättning för hvarje förrättning.

Enligt 1901 års förslag, där pensionsrätten var beroende af visst

antal tjänstar, förvärfvade i viss anställning, medförde anställning hos

kommun eller å barnbördshus mot årslön, bestämd på sätt nyss är

nämndt, rätt att beräkna tjänstår. Om nu pensionsanstalten skulle organiseras

enligt det af medicinalstyrelsen föreslagna systemet, enligt

hvilket, såsom jag redan nämnt, pensionens storlek blir beroende af

storleken af den för barnmorskan genom gjorda insatser samlade fond,

kunde ifragasättas, huruvida icke äfven barnmorskor med mindre aflöning

än 200 kronor skulle kunna vinna inträde i pensionsanstalten. Man

kunde nämligen tycka, att det borde stå öppet äfven för dessa lägre

aflönade barnmorskor att genom årliga insättningar bereda sig möjlighet

af ålderdomsunderstöd. Men samma skäl torde kunna åberopas

äfven till förmån för enskildt praktiserande barnmorskor. Då det emellertid

icke nu kan ifrågasättas att medtaga äfven dessa senare, måste

man från rätten att vinna inträde i pensionsanstalten undantaga vissa af

de barnmorskor, som äro anställda hos kommun mot åtnjutande af viss

årslön. De sämst aflönade af dessa närma sig tydligen gränsen för de

enskildt praktiserande, och om man icke uppställer fordran af en viss

minimilön såsom villkor för tillträde till pensionsanstalten, kommer man

i sjkifva verket att utvidga pensionsanstalten till att omfatta alla barnmorskor.

Vill man därför, såsom Riksdagen jämväl i sin nu förevarande

skrifvelse förutsatt, från delägarskap i anstalten utesluta enskildt

praktiserande barnmorskor, maste man också genom uppställande

af fordran på en minimilön göra en begränsning äfven inom den kategori

af barnmorskor, som åtnjuta aflöning af kommun. Att i förevarande

fall bestämma en lägre minimiaflöning för rätt till inträde i anstalten

än föregående förslag upptagit såsom medförande rätt till tjänstårsberäkmng,

synes mig icke böra ifrågasättas, då de skäl, som föranledt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dess bestämmande till 200 kronor, och för hvilka jag i det föregående

redogjort, äfven i detta fall torde i hufvudsak äga sin giltighet.

Äfven barnmorskor, anställda af kommun mot bestämd ersättning

för förrättning, voro enligt 1901 års förslag berättigade att på grund

af denna anställning räkna tjänstår. Denna förmån var dock endast

tillerkänd sådana barnmorskor, som af stadskommun erhållit uppdrag att,

mot bestämd ersättning af kommunen för hvarje förrättning, tillhandagå

fattiga med förlossningsbiträde. Och icke ens alla dessa skulle få

komma i åtnjutande af denna förmån, utan endast de, till hvilka under

året af kommunen utbetalts fullt 200 kronor såsom ersättning för lämnadt

förlossningsbiträde. Minimibeloppet af denna årsinkomst var sålunda

detsamma som förutsatts såsom minimilön för aflönad barnmorska

med afseende å dennas rätt att beräkna tjänstår. Denna likställighet

mellan de två kategorierna af barnmorskor i kommunal anställning har

öfvergifvits i medicinalstyrelsens nu föreliggande förslag. Såsom jagredan

i det föregående omnämnt, skulle enligt förslaget alla de barnmorskor

(i en viss ålder), som af kommun anställts mot bestämd ersättning

för hvarje förrättning och anmälts till inträde i anstalten med

åtagande för kommunen att för henne årligen erlägga en viss afgift,

blifva delägare i anstalten. Mot en sådan bestämmelse kan tydligen

göras samma invändning, som gjorts mot utsträckande af tillträdet till

pensionsanstalten att omfatta alla med fast lön hos kommun anställda

barnmorskor. Det torde nämligen icke kunna angifvas något allmängiltigt

skäl, hvarför icke en kommun, som har hos sig anställd en barnmorska

mot en obetydlig årslön, icke skulle äga samma rätt att, mot

erläggande af viss årsafgift, få anmäla sin barnmorska till inträde i

anstalten, som förslaget tillerkänt hvarje kommun, som anställt barnmorska

mot viss taxa. Den årsinkomst, en sådan barnmorska har på

grund af sitt kommunala uppdrag, måste nämligen i många fall vara

helt ringa, då man vet, att så obetydliga städer som t. ex. Skenninge

och Hedemora hafva barnmorskor anställda endast mot ersättning enligt

taxa. Sådana barnmorskor synas mig icke kunna på grund af det

kommunala uppdrag de erhållit betraktas såsom anställda i kommuns

tjänst. Riksdagen yttrar visserligen i sin skrifvelse, att den rätt, som

föreslagits att medgifvas stadskommun, att få delaktighet i anstalten

under vissa villkor för barnmorska, som vore anställd hos kommunen

mot ersättning enligt viss taxa, syntes böra utsträckas att gälla alla

kommuner. Men härmed har Riksdagen tydligen endast menat, att

landt- och stadskommun borde i detta afseende vara likställda. Ställer

man sig på den ståndpunkt, som 1901 års förslag intar, och som Riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8.3

Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dagen fortfarande vidhållit, nämligen att den ifrågasatta pensionsanetalten

skall omfatta endast i kommuners tjänst eller å barnbördshus

anställda barnmorskor, torde en sådan utsträckning af rätten till inträde

i pensionsanstalten, som medicinalstyrelsen nu föreslagit, icke kunna

godkännas. Jag anser således, att den likställighet uti ifrågavarande

afseende mellan de två kategorier af barnmorskor i kommunal anställning,

som förefinnes i 1901 års förslag, fortfarande bör bibehållas.

Däremot finner jag icke någon betänklighet mot att uti förevarande

afseende likställa landt- och stadskommun.

Inträde i pensionsanstalten skulle sålunda kunna vinnas dels af

barnmorska med anställning hos kommun eller å barnbördshus mot

åtnjutande af årslön, ej understigande 200 kronor, hvari värdet af bostad,

vedbrand och andra naturaförmåner finge inräknas med sammanlagdt högst

75 kronor, och dels af barnmorska, som af kommun anställts mot bestämd

ersättning för hvarje förrättning, så framt hon pröfvas af denna kommunala

anställning hafva en årsinkomst ej understigande 200 kronor. Därjämte

torde, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit, kunna medgifvas att,

då särskilda lokala förhållanden därtill föranleda, det finge ankomma

på anstaltens styrelse att, på ansökning af vederbörande och efter

medicinalstyrelsens hörande, meddela barnmorska, som är anställd hos

kommun, rätt till inträde i anstalten, äfven om hennes löneförmåner

understege 200 kronor om året.

Innan jag öfvergår till frågan, huruvida, på sätt medicinalstyrelsen

föreslagit, vissa barnmorskor skola vara skyldiga att inträda såsom delägare

i anstalten, anser jag mig böra redogöra för de föreslagna bestämmelserna

om pensions- och tjänstålder samt om afgifterna till anstalten,

hvilka senare frågor äro af betydelse för bedömandet af den förstnämnda.

Medicinalstyrelsens förslag härutinnan kan i korthet sammanfattas

så, att rätt till pension inträder för delägare efter 20 års yrkesmässig

verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning,

som medför tillträde till pensionsanstalten, och sedan hon uppnått en

lefnadsålder af 65 år eller, i händelse af invaliditet, 55 år, i hvilket

senare fall tjänstetiden kan inskränkas till förenämnda 12 tjänstår; att

delägare i anstalten är skyldig att årligen erlägga en afgift till anstalten

af minst 10 kronor, dock icke under längre tid än 20 år, men med

rätt att därutöfver göra frivilliga insatser; samt att det ankommer på

kommun att sjelf bestämma, om den vill genom afgifter till pensionsanstalten

bidraga till barnmorskas pensionering.

Dessa hufvudgrunder anser jag mig kunna biträda. Naturligtvis

bör det äfven stå öppet för barnbördshus att genom afgifter till anstalBih.

till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

ten bidraga till barnmorskas pensionering. Dock torde de årsafgifter,

som må komma att erläggas af kommun eller barnbördshus, icke böra

sättas lägre än det belopp, 10 kronor, som utgör barnmorskas minimiafgift.

Beträffande statens bidrag till pensioneringen tillåter jag mig åberopa

hvad medicinalstyrelsen därutinnan anfört. Ett förtydligande tillägganser

jag mig dock böra göra. Enligt de för statsbidragen till pensionering

af sjuksköterskor gällande bestämmelser skall statsbidragets

storlek beräknas efter de under det föregående året gjorda insättningarna.

Därest samma föreskrift skulle blifva gällande i fråga om statsbidrag

till pensionering af barnmorskor, skulle, om den föreslagna pensionsanstalten

träder i verksamhet med ingången af år 1905, statsbidragen

komma att utgå tidigast för år 1906. För att bidragen skola kunna

utgå redan för år 1905, hvilket väl torde få anses vara önskligast, fordras

följaktligen att deras storlek få beräknas efter storleken af de under

det år, för hvilket statsbidraget utgår, gjorda insättningarna. Jag kan

icke finna hinder möta mot en dylik bestämmelse.

Jag har i det föregående redogjort för den olika ställning, medicinalstyrelsen

och statskontoret intaga till frågan om skyldighet för vissa

barnmorskor att inträda i den föreslagna pensionsanstalten. Medicinalstyrelsen

har ansett sådan skyldighet böra i vissa fall föreskrifvas, då

däremot statskontoret föreslagit allenast fakultativt tillträde till anstalten.

Det system, som föreslagits för pensioneringen, förutsätter icke i

och för sig obligatoriskt deltagande. Pensionsanstalten kan nog anordnas

både på det ena och det andra sättet. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening

och pensionskassan för Sophiahemmets sjuksköterskor, hvilka båda pensionsanstalter

äro inrättade enligt det nu föreslagna systemet, och för

hvilka Kungl. Maj:t genom särskilda resolutioner fastställt stadgar, intaga

i förevarande afseende olika ståndpunkter. Den senare föreskrifver

obligatoriskt inträde i kassan, hvilket däremot icke är händelsen med

den förra. Om sålunda fordran på obligatoriskt inträde icke kan sägas

ligga i systemets natur, kan å andra sidan icke förnekas, att en sådan

fordran, där den är möjlig att uppställa, skulle tillföra pensionsanstalten

större stabilitet. Vidare torde böra tagas i betraktande att, om staten

bidrager till pensioneringen, sådant sker, emedan här ansetts föreligga

ett statsintresse, hvars förverkligande icke bör, i högre grad än som är

alldeles nödvändigt, göras beroende af enskilda personers förfogande.

Min principiella ståndpunkt i denna fråga är således den, att obligatoriskt

tillträde bör föreskrifvas i de fall, där sådant låter sig göra.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4f>.

Jag tror också, att en bestämmelse i denna riktning mycket väl kan

genomföras åtminstone beträffande en viss grupp af barnmorskor. Härvid

äro två omständigheter att taga i betraktande, nämligen dels tiden

för antagningen i sådan befattning, som medför möjlighet till delägarskap,

och dels lefnadsåldern. De barnmorskor, hvilka redan före pensionsanstaltens

trädande i verksamhet innehafva sådan befattning, som

nyss är nämnd, anser jag icke kunna åläggas att för denna befattning

inträda i anstalten. Deras inträde måste göras beroende af frivilligt

beslut. Hvad beträffar lefnadsåldern, får jag erinra därom att, enligt

förslaget, för rätt att komma i åtnjutande af pension i regel fordras

20 tjänstår och 65 lefnadsår samt att pensionsafgifter erlagts under

20 år. Häraf följer, att obligatoriskt inträde icke kan föreskrifvas för

andra än dem, som icke uppnått 45 års ålder.

Jag kan icke finna, att någon större svårighet skulle möta att bland

de barnmorskor, som äro anställda hos kommun mot sådan årslön, som

utgör förutsättning för delägarskap i pensionsanstalten, uttaga den

grupp, som uppfyller nyssnämnda fordringar i afseende å antagning i

tjänst och lefnadsålder, och föreskrifva, att barnmorskor, tillhörande

denna grupp, skola vara skyldiga att inträda som delägare i pensionsanstalten.

Den invändning skulle möjligen kunna göras, att svårighet

skulle möta att kontrollera, att alla, som vore pliktiga att inträda,

verkligen anmäldes till inträde. Denna svårighet torde dock kunna

öfvervinnas, om vederbörande kommun eller barnbördshus ålades att hos

anstalten anmäla hvarje barnmorska i sådan anställning, som medförde

skyldighet att inträda i anstalten. En sådan anmälningsplikt torde icke

kunna anses betungande, då man, äfven med fasthållande af principen

om endast frivilliga bidrag från kommunernas sida, dock måste, på

sätt också medicinalstyrelsen föreslagit, bibehålla den i 1901 års förslag

förekommande bestämmelsen om vederbörande kommuns eller barnbördshus’

ansvarighet för behöriga erläggandet af barnmorskas afgifter.

Skyldig att inträda såsom delägare i pensionsanstalten skulle

sålunda vara hvarje legitimerad barnmorska, som, efter det anstalten

trädt i verksamhet, i en ålder, ej uppgående till 45 år, erhåller anställning

hos kommun eller å barnbördshus mot åtnjutande af årslön, ej

understigande 200 kronor, hvari värdet af bostad, vedbrand och andra

naturaförmåner må inräknas med sammanlagdt högst 75 kronor.

Att föreskrifva obligatoriskt inträde i anstalten äfven för sådana

barnmorskor, som, efter det anstalten trädt i verksamhet, anställts af

kommun mot viss taxa, torde däremot icke låta sig göra. Dessa skulle

äga tillträde till anstalten under förutsättning, att årsinkomsten af deras

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

kommunala uppdrag pröfvades uppgå till 200 kronor. Att på förhand

med bestämdhet afgöra, om barnmorskans årsinkomst kommer att uppgå

till nämnda belopp, torde icke vara möjligt; och en barnmorska, som

icke önskade blifva delägare i anstalten, skulle lätt finna medel att göra

föreskriften illusorisk. Hennes tillträde till anstalten bör sålunda vara

frivilligt men måste på samma gång förutsätta en undersökning rörande

storleken af den inkomst, hon kan antagas komma att få under året af

sitt kommunala uppdrag. Denna pröfning torde böra öfverlämnas åt

pensionsanstaltens styrelse.

Medicinalstyrelsens förslag att utsträcka tillträdet till anstalten

jämväl till barnmorskor, som fyllt 45 men ej 50 år, synes mig icke

innebära någon oegentlighet, då af de beräkningar, medicinalstyrelsen

låtit verkställa, synes framgå, att äfven dessa barnmorskor, utan allt

för öfverdrifna årsbidrag, kunna vid uppnådd pensionsålder påräkna en

icke allt för obetydlig pension. För dessa skulle naturligtvis tillträdet

vara frivilligt.

Jämväl i fråga om de barnmorskor, som äro berättigade men ej

skyldiga att inträda i anstalten, torde böra gälla, att deras inträde skall

förmedlas af den kommun eller det barnbördshus, där de äro anställda.

Anmälan om inträde för barnmorska bör sålunda göras genom kommunen

eller barnbördshuset. I de fall då barnmorskan icke är skyldig

inträda i anstalten, synes sådan anmälan böra vara åtföljd af barnmorskans

skriftliga tillkännagifvande, att hon önskar inträde såsom delägare

i anstalten, då inträdet i anstalten förbinder henne till årliga

afgifter. Anmälningen synes äfven, så väl då fråga är om obligatoriskt

som frivilligt inträde, böra vara åtföljd af, förutom handlingar,

som visa att barnmorskan är skyldig eller berättigad att inträda i anstalten,

jämväl uttryckligt förklarande, huruvida kommunen eller barnbördshuset

förbinder sig att lämna årsbidrag till barnmorskans pensionering

eller icke.

Barnmorska, som vunnit delägarskap i anstalten, bör icke tillåtas

att, så länge hon innehar anställning, som medför rätt att inträda i

anstalten, lämna densamma. Däremot synes barnmorska, som icke

längre innehar sådan anställning, icke böra få kvarstå i anstalten. Ett

undantag härifrån synes dock böra göras för barnmorska, som under

12 år varit delägare i anstalten. En sådan har nämligen genom sin

kommunala anställning redan samlat så stort antal tjänstår, att hon

genom tillägg af ytterligare 8, förut eller efteråt förvärfvade tjänstår

kan vid uppnådda 65 lefnadsår erhålla pension. Hon skulle sålunda

vara berättigad att, om hon så önskade, kvarstå såsom delägare med

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.6.

de rättigheter och skyldigheter, som delägarskapet medför. Följaktligen

blir hon skyldig att erlägga afgifter i likhet med andra delägare

och måste, så vida hon icke före inträdet redan förvärfvat tillräckligt

antal tjänstår, fortsätta med yrkesmässig verksamhet såsom barnmorska,

tills hon samlat föreskrifvet antal tjänstår. Då barnmorska under nyss

angifna förhållanden afgår från anstalten, bör hon tydligen vara berättigad

återfå af henne själf gjorda insatser; dock torde ränta å dem

icke böra tillerkännas henne.

Uppenbarligen bör barnmorska, som enligt 37 § i reglementet för

barnmorskor förklarats vara för alltid förlustig rättigheten att utöfva

barnmorskekonsten, icke tillåtas att vara delägare i anstalten, men

äfven i detta fall torde hon böra vara berättigad att återfå hvad hon

själf insatt i anstalten, dock utan ränta.

Beträffande storleken af den pension, som efter uppnådd pensionsålder

och afskedstagande bör tillkomma delägare i anstalten, kan, såsom

jag redan förut antydt, densamma icke med det nu föreslagna

pensioneringssystemet på förhand till beloppet bestämmas. I medicinalstyrelsens

utlåtande finnas omnämnda de ungefärliga beräkningar, som

gjorts rörande storleken af pensionsbeloppen; och torde jag få hänvisa

till dessa beräkningar. Pension skulle komma att utgå i form af årlig

lifränta, hvars belopp enligt försäkringstekniska grunder blefve beroende

på storleken af den genom årliga insatser och statsbidrag, räntor,

arfsvinst m. m. för delägaren vid hennes afgång från anstalten såsom

pensionsberättigad samlade fond.

Pensionstagare, som förklarats förlustig medborgerligt förtroende,

synes icke vidare böra få åtnjuta pension; äfven hon torde i detta fall

äga att återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta

och jämväl med afdrag af hvad såsom pension uppburits.

Jag har i det föregående redogjort för det utlåtande, som i ärendet

afgifvits af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Direktionen har där framhållit åtskilliga skäl, som, synnerligast med

afseende å det föreslagna pensioneringssystemet — hvilket dock i och

för sig förordats af direktionen — syntes tala för olämpligheten af att

uppdraga åt direktionen att öfvertaga anstaltens förvaltning. Då hvad

härutinnan af direktionen anförts icke syntes böra lämnas utan beaktande,

har genom nådig remiss styrelsen för postsparbanken samt riksförsäkringsanstalten

anbefallts att afgifva underdånigt yttrande, huruvida

förvaltningen af den ifrågasatta pensionsanstalten lämpligen kunde

öfvertagas af riksförsäkringsanstalten, dock med sådan inskränkning att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kttnrjl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 46.

mottagande af insättningar, utbetalande af pensioner och förvaltningen

af anstaltens medel ombesörjdes af postsparbanken.

Det sålunda infordrade underdåniga yttrandet afgafs den 17 december

1903.

Däri anföra ämbetsverken:

Därest förvaltningen af pensionsanstalten blefve, på sätt i remissen

angifvits, åt ämbetsverken anförtrodd, skulle, hvad riksförsäkringsanstalten

vidkomme, dennas befattning med barnmorskepensioneringen

hufvudsakligen omfatta:

a) pröfning af rätten till delaktighet i pensionsanstalten och, i

händelse obligatoriskt inträde komme att föreskrifvas för vissa barnmorskor,

tillsyn, att de till inträde förpliktade icke undandroge sig denna

sin skyldighet;

b) tillsyn, att stadgade afgifter vederbörligen inbetaltes;

c) åtgärder för undersökning af rätten till statsbidrag och uträknande

af statsbidragets storlek;

d) beräkning af fonderna, delägares tillgodohafvande och pensions

storlek; samt

e) pröfning af pensionsansökningar och rätten att fortfarande uppbära

pension samt ^anordnande af pensionsbelopp.

Ifrågavarande göromål skulle blifva ungefärligen likartade med det

arbete, riksförsäkringsanstalten för närvarande hade att utföra, särskildt

den lifränterörelse, som af riksförsäkringsanstalten bedrefves; och förvaltningen

af pensionsanstalten med i remissen angifna inskränkning

syntes kunna, utan olägenhet för riksförsäkringsanstaltens öfriga göromål,

af riksförsäkringsanstalten öfvertagas samt ordnas till det väsentliga

i likhet med anordnandet af arbetet för utförandet af riksförsäkringsanstaltens

hittills varande och egentliga uppgift. Någon särskild

föredragande för de nya ärendena syntes, åtminstone tillsvidare, ej

vara behöflig, utan torde desamma lämpligen kunna fördelas på förutvarande

föredragande inom riksförsäkringsanstalten, så att chefen för

den försäkringstekniska och statistiska byrån öfvertoge handläggningen

af frågor af försäkringsteknisk art, chefen för skaderegleringsbyrån

frågor om pensions tillerkännande och utanordnande af pensioner samt

sekreteraren öfriga pensioneringen rörande ärenden.

Beträffande de kostnader, förvaltningen af den ifrågaställa pensionsanstalten,

hvad riksförsäkringsanstalten anginge, skulle draga —

hvilka kostnader syntes böra bestridas af andra medel än de, med

hvilka riksförsäkringsanstaltens egna förvaltningskostnader gäldades —

kunde någon tillförlitlig beräkning härom icke verkställas, då omfatt
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4 C.

ningen af det blifvande arbetet för närvarande icke läte sig med någon

säkerhet bedömas och för öfrigt uti icke oväsentlig grad komme att

blifva beroende af de föreskrifter, som stadgades i afseende å delaktighet

i pensionsanstalten, eller huruvida inträde i densamma skulle blifva

obligatoriskt eller frivilligt.

För arbetets utförande inom riksförsäkringsanstalten syntes emellertid

under alla förhållanden behöfva anlitas ett biträde med försäkringsteknisk

utbildning, då de försäkringstekniska beräkningarna syntes

blifva ganska omfattande och icke torde medhinnas af den dessa ärenden

föredragande ledamoten ensam, helst de icke torde komma att jämnt

fördelas öfver hela året utan hopa sig vid vissa tider. Härförutom erfordrades

inom riksförsäkringsanstalten biträde till förande af liggare och

matriklar samt vid skötande af förekommande skriftväxling, hvartill

komme tryckningskostnader äfvensom kostnad för renskrifning m. in.

samt för utvidgning af riksförsäkringsanstaltens ämbetslokal, hvilken

redan nu vore ganska trång.

Riksförsäkringsanstalten hade för sin del beräknat den årliga utgiften

för första verksamhetstiden till följande belopp:

för ersättningar till riksförsäkringsanstaltens chef och

ledamöter.................................................................................... kr, 2,000: —

samt öfriga kostnader förslagsvis ............................................ d 6,000: _

summa kr. 8,000: —

Hvad organisationskostnaden anginge torde densamma för riksförsäkringsanstaltens

vidkommande kunna begränsas till sammanlagdt

6,000 kronor.

Beträffande _ postsparbankens bestyr med den ifrågaställda barnmorskepensioneringen

skulle, såsom i den nådiga remissen antydts,

dessa bestyr omfatta emottagande genom postanstalterna af delägarnas

afgifter och kommunernas bidrag, omhändertagande af statsbidragen,

förvaltning af fonderna samt utbetalande, på grund af anvisningar från

riksförsäkringsanstalten, af fastställda lifräntor.

De vid postanstalterna förekommande göromål, som afsåge inbetalande

af delägarafgifterna samt de kommunala bidragen, komme att

blifva enahanda med de göromål, som vore förbundna med emottagande

af insättningar i postsparbanken, och de bestyr, som skulle åligga posttjänstemännen

med tillhandahållande af pensioner eller lifräntor åt

understödstagarna, blefve af alldeles samma art och beskaffenhet som

de bestyr, hvilka redan nu ålåge postanstalternas tjänstemän i fråga

om utbetalande af lifräntor för riksförsäkringsanstaltens räkning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

Om därför, såsom ämbetsverken hölle före, de nya, med den ifrågasatta

pensioneringen förenade göromålen vid postanstalterna inginge i

och behandlades på samma sätt som de vid postanstalterna redan förekommande

postsparbanks- och försäkringsgöromålen, skulle, då i betraktande

vidare toges, att dessa nya göromål komme att i förhållande

till de egentliga postsparbanksgöromålen vara af helt obetydlig omfattning,

de göromål för pensionsanstaltens räkning, som komme att

handhafvas af postanstalternas tjänstemän, ej i nämnvärd mån öka de

redan befintliga och fördenskull ej heller blifva betungande eller hinderliga,

en uppfattning som ock delats af generalpoststyrelsen, med

hvilken styrelsen för postsparbanken haft gemensam öfverläggning i

detta ämne.

I afseende å de göromål, som genom postsparbankens öfvertagande

af uppbörd, förvaltning och utbetalning af medel för den föreslagna

pensionsanstaltens räkning skulle tillföras postsparbanksstyrelsen,

så komme dessa göromål, särskilt de med uppbörden förenade, väl att

inom styrelsen eller dess byrå i viss mån kräfva en annan handläggning

än den, som nu ägde rum i fråga om postsparbanksinsättningar

och inbetalningar af försäkringsafgifter, men denna omständighet syntes

ej vara af beskaffenhet att utgöra hinder för den ifrågasatta anordningen

under förutsättning, att ersättning, utgående af andra medel än

postsparbankens öfverskottsmedel, bereddes de tjänstemän och biträden

hos styrelsen, som komme att taga befattning med omhandlade pensionsärenden.

De göromål, hvilkas utförande skulle åligga postsparbanken, därest,

såsom ifrågaställdt blifvit, barnmorskornas pensionsanstalt komme att

förvaltas af postsparbanken och riksförsäkringsanstalten gemensamt,

skulle bestå i:

a) utfärdande af motböcker för dem, h vilka efter ansökning hos

riksförsäkringsanstalten funnits berättigade till inträde i pensionsanstalten,

samt dessa böckers tillhandahållande å vederbörande postsparbankskontor

;

b) emottagande vid postsparbankskontoren af insatser å dessa

böcker, vare sig insatserna verkställdes af delägarna själfva eller af

vederbörande kommuner;

c) bokföring å postsparbanksbyrån i särskilda liggare af dessa

insatser;

d) upprättande efter årets utgång och öfverlämnande till riksförsäkringsanstalten

af specifik uppgift å sammanlagda insättningsbeloppen

å hvarje motbok samt den å boken upplupna räntan för året ;

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4G. 41

e) emottagande vid postsparbankskontoren efter årets utgång af

motböckerna samt deras insändande till postsparbanksbyrån för antecknande

däri, efter postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens räkenskaper,

af ränta för året, arfsvinst och statsbidrag samt böckernas återsändande

och tillhandahållande å vederbörande postsparbankskontor;

f) uppbärande af statsbidragen samt fruktbargörande af dessa äfvensom

af insatserna jämte därå upplupna räntor;

•i JJ) ^betalning genom postsparbankskontoren, efter anvisning af

riksforsäknngsanstalten, af lifräntor från den ifrågasatta anstaltens

pensionsfond.

Hvad beträffade de kostnader, som blefve förbundna med postsparbankens

anlitande för nu omhandlade bestyr, så vore svårt eller

nästan omöjligt att för närvarande därom gärna sig ens en föreställning.

Hessa kostnader vore nämligen jämväl beroende af, huruvida delägarskapet

i pensionsinrättningen skulle blifva obligatoriskt eller frivilligt.

För handläggning å postanstalterna af pensionsgöromålen borde,

enligt ämbetsverkens förmenande, utgå ersättning till samma belopp

som _från och med år 1904 vore bestämd för postsparbanks- resp.

iorsäkringsgöromålen, nämligen med 10 öre för hvarje nyutfärdad motbok,

2 öre för hvarje insats, 5 öre för hvarje utbetalning samt Vio

procent å det inbetalda beloppet.

Under antagande att under året 1,300 barnmorskor inträdde såsom

delägare i anstalten samt att för hvar månad af eller för hvarje delägare

inbetalades två kronor äfvensom att 200 pensionsutbetalningar ägde

rum under året, skulle ersättningen till posttjänstemännen för handläggning

af pensionsgöromålen för året, med ofvan angifna beräkning

uppgå till högst. .. ....................................................................... 800 kronor.

Lades härtill det belopp, som torde böra utgå till personalen

å postsparbanksbyrån för dess bestyr för pensionsanstaltens

räkning, däraf till chefen för byrån 300 kronor

och till kamreraren 200 kronor, till expenser, tryckningskostnader

m. in. 2,300 kronor, eller omkring.................&... 2,800 »

uppginge sammanlagda beloppet af förvaltningsutgifterna

för året till omkring....................................................................... 3,600 kronor.

Kostnaden för själfva organisationsarbetet torde beträffande postsparbanken

icke behöfva öfverstiga 1,500 kronor.

Under åberopande af hvad sålunda anförts hafva ämbetsverken anmält,

att de för sin del funne förvaltningen af den ifrågasatta pensionsanstalten

för barnmorskor lämpligen kunna af ämbetsverken öfvertagas

Bih. Ull Bit sd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Haft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

på sätt i den nådiga remissen antydts, samt att, därest förvaltningen

anförtroddes åt ämbetsverken, den årliga förvaltningskostnaden under

första verksamhetstiden syntes böra beräknas till sammanlagdt omkring

11,600 kronor, hvarjemte till bestridande af organisationskostnaden

syntes böra beräknas 7,500 kronor.

Ämbetsverken hafva därjämte påpekat, att de för postsparbankens

vanliga motböcker och därå innestående medel gällande bestämmelser,

hvilka vore grundade å föreskrifter i förordningen den 22 juni 1883

angående en postsparbank för riket, icke i alla hänseenden vore lämpliga

i fråga om motböcker, utfärdade för delägare i barnmorskornas

pensionsanstalt, och de å dessa böcker insatta medel, hvarför i fråga

om dessa böcker och medel synts böra gälla särskilda bestämmelser.

Med afseende å hvad styrelsen för postsparbanken samt riksförsäkringsanstalten

anfört, anser jag, att förvaltningen af pensionsanstalten

lämpligen bör öfverlämnas åt dessa ämbetsverk att handhafvas i enlighet

med särskilda föreskrifter, som torde komma att utfärdas i. hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de grunder, som ämbetsverken i sitt

yttrande framlagt. Förutom de betydligt ringare organisations- och

förvaltningskostnader, som dessa ämbetsverk ställt i utsikt i jämförelse

med direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, skulle den nu

föreslagna anordningen äfven i andra afseenden medföra fördelar. Så

skulle insättningarna betydligt underlättas, då dessa kunde göras hos

postanstalterna. Detta anser jag särskild^ vara en beaktansvärd fördel,

då pensioneringen är byggd på fondbildning, åstadkommen genom

ej blott obligatoriska utan äfven frivilliga insättningar. Pensionernas utbetalande

genom postanstalterna innebär, äfven det, en lycklig förenkling

i administrationsafseende.

Det synes framgå af medicinalstyrelsens utredning, som om det

högsta antal delägare, pensionsanstalten under nuvarande förhållanden

skulle kunna påräkna, icke kunde antagas uppgå till 900. Om staten

skulle för en hvar af dem utbetala det högsta årsbidraget eller 25

kronor, blefve den årliga kostnaden för statens bidrag till pensioneringen

22,500 kronor. Då emellertid knappast kan antagas, att hela detta antal

kommer att ingå i pensionsanstalten eller att för en hvar af dem

det högsta bidraget kommer att utgå, torde, då för ändamålet torde

böra begäras ett förslagsanslag, detta kunna begränsas till 20,000 kronor

om året. Af styrelsen för postsparbanken samt riksförsäkringsanstalten

hafva organisationskostnaderna beräknats till 7,500 kronor och de

årliga förvaltningskostnaderna till 11,600 kronor. Mot det beräknade

beloppet af organisationskostnaderna torde icke vara något

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 4;i

att erinra. Beträffande de årliga förvaltningskostnaderna synas dessa

vara väl högt beräknade, då till grund för beräkningen lagts ett högre

delägarantal än som kan beräknas komma att tillhöra anstalten. Då

jag emellertid icke kan finna, att någon befogad anmärkning kan göras

mot de föreslagna arfvodesbeloppen, samt den minskning i den beräknade

kostnaden för provisioner, expenser, tryck och dylikt, som bör

uppkomma därigenom, att delägarna i anstalten icke kunna antagas

komma att uppgå till det antal, som ämbetsverken förutsatt, icke nu

torde kunna till siffran angifvas, finner jag mig icke kunna föreslå

någon större sänkning i det belopp, som beräknats såsom förvaltningskostnad.

Det torde emellertid kunna afrundas till 11,000 kronor och

böra utgå med ett årligt förslagsanslag å högst detta belopp.

Hvad slutligen angår de barnmorskor, som vid den tid, då anstalten

träder i verksamhet, redan uppnått en ålder af 50 år, har af medicinalstyrelsen

ifrågasatts, att jämväl dessa skulle komma i åtnjutande af

ålderdomsunderstöd. Då emellertid de bidrag till pensioneringen, som

från denna åldersgrupp komrne att utgå, blefve synnerligen obetydliga

— de, som redan uppnått pensionsåldern, komme tydligen icke att lämna

några bidrag alls — skulle denna pensionering till allra största delen,

och i många fall helt och hållet, drabba statsverket. Att statsverket

på detta sätt skulle så godt som ensam åtaga sig pensioneringen af

kommunala tjänstinnehafvare, kan jag icke anse annat än principiellt

oriktigt, och, huru önskvärd t jag än anser det skulle vara, om äfven åt

dessa öfveråriga barnmorskor kunde beredas ålderdomsunderstöd, finner

jag mig dock af anfördt skäl icke kunna tillstyrka anvisande af statsmedel

för detta ändamål.

I enlighet med hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen

dels godkänna följande grunder för inrättande af en anstalt för beredande

af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor:

anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas pensionsanstalt och

träder i verksamhet med år 1905, afser att bereda ålderdomsunderstöd

åt här i riket legitimerade barnmorskor med anställning hos kommun

eller å barnbördshus;

skyldig att inträda såsom delägare i anstalten är hvarje legitimerad

barnmorska, som, efter det anstalten trädt i verksamhet, i en ålder, ej

uppgående till 45 år, erhåller anställning hos kommun eller å barnbördshus

mot åtnjutande af årslön, ej understigande 200 kronor, hvari

värdet af bostad, vedbrand och andra naturaförmåner må inräknas med

sammanlagdt högst 75 kronor;

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

berättigad att såsom delägare inträda i anstalten är ej mindre

hvarje legitimerad barnmorska, som, då anstalten träder i verksamhet,

redan innehar sådan anställning hos kommun eller å barnbördshus, som

nyss är nämnd, och icke uppnått en lefnadsålder af 50 år, eller, sedan

anstalten trädt, i verksamhet, i en ålder, öfverstigande 45 år, men icke

uppgående till 50 år, erhåller dylik anställning, än äfven hvarje legitimerad

barnmorska, som af kommun anställts mot bestämd ersättningför

hvarje förrättning, så framt hon af anstaltens styrelse pröfvas af

denna kommunala anställning hafva en årsinkomst, ej understigande

200 kronor, och som icke uppnått en lefnadsålder af 50 år;

då särskilda lokala förhållanden därtill föranleda, må det ankomma

på anstaltens styrelse att, på framställning af vederbörande kommun

och efter medicinalstyrelsens hörande, meddela legitimerad barnmorska,

som är anställd hos kommun, inträde i anstalten, äfven om hennes

löneförmåner skulle understiga 200 kronor om året;

delägare är pliktig att årligen till och med det år, hvarunder hon

fyller 64 år, till anstalten inbetala 10 kronor, dock icke under längre

tid än 20 år;

don kommun eller det barnbördshus, där barnmorskan har an städning,

eller, där anställningen är fästad vid två eller flera kommuner

gemensamt, den folkrikaste bland dem ansvarar för afgiftens behöriga

erläggande;

det ankommer på kommun eller barnbördshus att bestämma om

erläggande af årsbidrag till pensionering af barnmorska, anställd, hos

kommunen eller barnbördshuset, dock med iakttagande däraf att minsta

år sbidraget utgör 10 kronor;

delägare må, utöfver henne åliggande årsafgift, göra frivilliga insatser

för beredande af högre pension;

för hvarje i anstalten delaktig barnmorska betalar statsverket såsom

bidrag till hennes pensionering ett belopp lika stort med de insatser

tillsammantagna, Indika under året blifvit af eller för henne

gjorda, dock att statens årsbidrag icke för någon utgår med högre

belopp än 25 kronor eller under längre tid än 20 år;

anmälan om inträde i anstalten göres för barnmorska af vederbörande

kommun eller barnbördshus, skolande denna anmälan vara åtföljd

af, förutom handlingar, som visa, att barnmorskan är skyldig eller

berättigad att inträda i anstalten, ej mindre kommunens eller barnbördshusets

uttryckliga förklarande, huruvida kommunen eller barnbördshuset

förbinder sig att lämna årsbidrag till barnmorskans pensionering eller

icke, än äfven, där barnmorskan icke är skyldig att vara delägare i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 46. 45

anstalten, barnmorskans skriftliga tillkännagifvande, att hon önskar inträda

såsom delägare i densamma;

delägare, som icke vidare innehar sådan anställning hos kommun

ellei a barnbördshus, som medlör tillträde till pensionsanstalten, upphör

att vara delägare i anstalten, men är berättigad att utbekomma

sidt^ på egna insatser grundade tillgodohafvande hos anstalten med

dära upplupna ränta; dock äger barnmorska, som i 12 år varit delägare

i anstalten och därunder fullgjort föreskrifna inbetalningar, kvarstå såsom

delägare;

barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten att

utöfva barnmorskekonsten, upphör ock att vara delägare i anstalten, men

äger att återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan

ränta;

rätt att komma i åtnjutande af pension från anstalten inträder för

delägare, som fullgjort föreskrifna inbetalningar, efter 20 års yrkesmässig

verksamhet såsom barnmorska, däraf minst 12 år i sådan anställning

hos kommun eller å barnbördshus, som medför tillträde till

pensionsanstalten, och sedan hon uppnått en lefnadsålder af 65 år eller

i händelse hon genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt

att vidare utöfva barnmorskeyrket, 55 år, i hvilket senare fall tjänstetiden

kan inskränkas till förenämnda 12 tjänstår hos kommun eller å

barnbördshus;

pensionen, hvilken icke må uppbäras förr än från och med månaden

näst _ efter den, hvarunder den pensionsberättigade frånträdt den beattning,

på grund hvaraf hon senast åtnjutit delägarskap i anstalten,

utgar i form af årlig lifränta, hvars belopp enligt försäkringstekniska

grunder är beroende på storleken af den genom årliga insatser och

statsbidrag, räntor, arfsvinst m. m. för delägaren vid hennes afgång

tran pensionsanstalten såsom pensionsberättigad samlade fond;

pensionstagare, som genom laga kraftvunnet beslut förklarats förlustig

medborgerligt förtroende, har förlorat all rätt till pension, men

ag^r återbekomma hvad hon till anstalten inbetalt, dock utan ränta,

och jämväl med afdrag af hvad såsom pension uppburits;

anstalten och dess fonder förvaltas af styrelsen för postsparbanken

samt nksförsäkringsanstalten enligt de närmare bestämmelser, som af

Kungl. Maj:t meddelas;

dels '' till bestridande af statens bidrag, enligt förenämnda grunder,

till pensionering af barnmorskor anvisa å riksstatens tionde hufvudtitef

ett förslagsanslag å 20,000 kronor att årligen utgå från och med

ar 1905;

Bih. Ull Jliksd. Prat. 1604. 1 Sami. 1 Afd. 26 b Höft. 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

4fi Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.

dels till gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas

pensionsanstalt anvisa å riksstatens tionde liufvudtitel ett förslagsanslag

å högst 11,000 kronor att årligen utgå från och med år 1905;

dels ock för år 1905 anvisa å riksstatens tionde liufvudtitel ett

extra anslag å 7,500 kronor att användas till bestridande af kostnaderna

för anstaltens organisation.

Denna, af statsrådets öfriga närvarande ledamöter

biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten bifalla; och skulle proposition

till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Otto Croneborc/.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr,, 1904.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1904:11 Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under ri/csstatens tionde liufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. s. 23 i texten