Angående inlösningspriset å till statsverket hembjudna frälseräntor
1904-02-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1904:58, Angående inlösningspriset å till statsverket hembjudna frälseräntor
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
7
N:o 58.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående inlösningspriset
å till statsverket hembjudna frälseräntor;
gifven Stockholms slott den 5 februari 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att besluta, att värdet å sådana frälseräntor, som enligt nådiga
förordningen den 11 september 1885 härefter komma att af statsverket
inlösas, skall bestämmas till det kapitalbelopp, som erhålles genom att
räntorna efter medeltalet af 1893—1902 årens markegångspris med
tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg och korn och
6 öre kubikfoten för hafre kapitaliseras efter fyra för hundrade; dock
med iakttagande att inlösningspriset ej i något fall må understiga det
belopp, som motsvarar räntans värde enligt den i åberopade nådiga förordningen
den 11 september 1885 för inlösen af frälseräntor angifna
beräkningsgrund.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Ernst Meyer.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari
1904.
Närvarande:
Hane excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
B AL ANDER,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde härefter:
I nådiga förordningen den 11 september 1885, angående inlösen
af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild äganderätt,
samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom,
stadgades, att de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom köp,
byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks,
menighets eller inrättnings ägo och icke blifvit med jordäganderätten
förenade, finge, i mån som vederbörande ägare därom framställde
anbud och sedan deras värde efter medeltalet af 1874—1883
årens markcgångspris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten
för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre blifvit kapitaliseradt
efter fyra för hundrade, med det sålunda erhållna kapitalbeloppet
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
för statsverkets räkning inlösas. Tiden, inom hvilken ägare af dylika
räntor ägt hembjuda desamma till inlösen, har sedermera gång efter annan
utsträckts och är nu genom nådiga förordningen den 11 maj 1900
bestämd till utgången af år 1903. Med erinran härom anförde Riksdagen
i skrifvelse den 25 april 1903, att, ehuru på grund af åberopade författningar
öfver ettusen frälseräntor skulle hafva blifvit för statsverkets
räkning inlösta, en mängd frälseräntor särskildt inom Hallands län likväl
torde återstå, för hvilka räntor, som vore af beskaffenhet att kunna
inlösas, statsverket jämlikt nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och
lagen den 2 december 1892 vore skyldigt att betala räntegifvaren ersättning,
som från och med år 1904 skulle utgå med räntans fulla belopp.
Anledningen att räntetagarne ej begagnade sig af rätten att få dessa
räntor inlösta vore i många fall, enligt hvad inom Riksdagen uppgifvits,
att det numera ej ställde sig ekonomiskt fördelaktigt att till statsverket
afstå frälseränta mot den i 1885 års förordning stadgade ersättning.
Den i 1885 års beslut om inlösen af skattefrälseräntorna inrymda föreskrift,
att värdet å dem skulle beräknas efter medeltalet af 1874—1883
årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning, torde visserligen
hafva varit af dåvarande förhållanden betingad, särskildt med hänsyn
till att tiden för anmälan om sådan inlösen då bestämdes till ett år
efter förordningens utfärdande. Då emellertid den sålunda bestämda
anmälningstiden blifvit genom särskilda beslut utsträckt och senast
fastställts till 1903 års utgång, syntes giltigt skäl icke förefinnas att
kvar blifva vid ett inlösningspris, som hänförde sig till prisförhållanden
under en tioårsperiod, hvilken nästan helt och hållet läge bortom de
närmaste tjugu åren. Till norm för bestämmande af ifrågavarande räntors
värde syntes därför böra tagas markegångspriset för en tid, som
läge inlösningstiden närmare än den nu föreskrifna. Att bestämma
detta värde efter det vid tiden för räntornas hembud till statsverket
senast fastställda markegångspris funne Riksdagen icke lämpligt utan
ansåge, att fortfarande såsom hittills ett tioårigt medeltal af sådana pris
borde läggas till grund för nämnda beräkning. Den senast tilländagångna
tioårsperioden, omfattande åren 1893—1902, syntes därför lämpligen
böra utsättas såsom den tid, hvars markegångspris borde ligga
till grund för beräkningen af värdet å de skattefrälseräntor, som hädanefter
komme att inlösas af statsverket. Sedan Riksdagen beslutit, att
anmälningstiden för skattefrälseräntors inlösen finge ytterligare utsträckas,
borde en åtgärd i nu angifvet syfte vinna ökad betydelse och måhända
bidraga till ett utsträckt anlitande af ifrågavarande väg för dessa räntors
upphörande. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade RiksBih.
till BiJcsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
dagen besluta, att värdet å sådana frälseräntor, som enligt nådiga
förordningen den 11 september 1885 därefter komme att af statsverket
inlösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles
genom att räntorna efter medeltalet af 1893—1902 årens markegångspris
med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg
och korn och 6 öre kubikfoten för hafre kapitaliserades efter fyra för
hundrade.
Sedan kammarkollegium och statskontoret den 5 juni 1903 gemensamt
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens
berörda skrifvelse, blef hvad Riksdagen sålunda beslutit genom nådig kungörelse
den 3 därpåföljde juli meddeladt vederbörande till efterrättelse. I
sammanhang härmed tillåter jag mig erinra, att Eders Kungl. Maj:t i öfverensstämmelse
med Riksdagens för Eders Kung]. Maj:t jämväl anmälda beslut
genom kungörelse den 8 maj 1903 förordnat, att den genom nådiga
förordningen den 11 september 1885 bestämda inlösen af skattefrälseräntor
finge äfven efter 1903 års utgång äga rum, därest vederbörande
ränteägare, som ville begagna sig af denna inlösen, därom i den ordning,
samma författning stadgade, gjorde anmälan inom utgången af
år 1906.
I förberörda af kammarkollegium och statskontoret afgifna utlåtande
meddelade ämbetsverken, att det allenast i enstaka fall, där spannmål
antingen icke alls eller till obetydligt belopp inginge i frälseränta, inträffade,
att inlösningssumman, uträknad efter medeltalet af 1893—1902
årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning, blefve högre än
med tillämpning af gällande lösningspris enligt åberopade nådiga förordning
den 11 september 1885; och anförde ämbetsverken vidare, att,
om än i och för sig och ur synpunkten af statsverkets ekonomiska
fördel icke något kunde vara att erinra därvid, att för frälseräntor,
hvilka kunde varda statsverket till inlösen hembjudna efter 1903 års
utgång, inlösningssumman, där frälseräntorna enligt hittills gällande
bestämmelser befunnes lösningsbara, beräknades efter af Riksdagen
senast antagna pris, den ifrågasatta förändringen i allmänhet och särskildt
inom Hallands län, där ett icke obetydligt antal oinlösta skattefrälseräntor
ännu vore till finnandes, skulle i motsats till hvad Riksdagen med
förändringen syntes hafva åsyftat snarare motverka än påskynda inlösen
af dylika räntor. Då jämväl ämbetsverken för sin del ansåge önskligt,
att inlösen af återstående skattefrälseräntor så vidt möjligt fortskyndades,
hemställde ämbetsverken, huruvida icke åtgärd borde vidtagas, i syfte
att 1874—1883 årens lösningspris å frälseräntor måtte få tillämpas järn
-
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58. 11
väl under den nya tidsperiod, som för hembud af frälseräntor blifvit,
bestämd.
Med anledning af hvad kammarkollegium och statskontoret anfört
hafva på min därom gjorda anmodan i kammarkollegium verkställts
uträkningar, omfattande frälseräntorna af sammanlagdt femton särskilda
hemman, belägna fyra i Hallands, två i Östergötlands och ett i hvartdera
af Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings,
Skaraborgs, Uppsala och Stockholms län. Af berörda uträkningar,
livilka angifva frälseräntornas inlösningsvärden, uträknade dels efter
medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris dels ock efter medeltalet
af 1893—1902 årens markegångspris, framgår, att i nio fall värdet
blifver högre efter förstnämnda pris och i sex fall högre efter 1893—1902
årens markegångspris. Redan på grund af den sålunda verkställda utredningen
torde det kunna tagas för gifvet, att det af Riksdagen afsedda
syftemål, som synes vara att påskynda inlösen af frälseräntor, hvilka
icke ännu blifvit anmälda till inlösen, icke vinnes, därest bestämmandet
af frälseräntas inlösningsvärde under alla förhållanden måste ske efter
1893—1902 årens markegångspris. Skall, såsom ju är önskligt, berörda
mål främjas, bör därföre inlösningsvärdet få bestämmas efter ettdera af
nu omförmälda pris, och valet dem emellan bestämmas af hvilketdera,
som gifver det högsta värdet. Härigenom blifver det visserligen oundvikligt
att, då frälseränta hembjudes till inlösen, verkställa en dubbel
uträkning, men något hinder härför lärer väl icke heller möta.
Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kungl. Magt måtte föreslå Riksdagen att besluta, att värdet å
sådana frälseräntor, som enligt nådiga förordningen den 11 september 1885
härefter komma att af statsverket inlösas, skall bestämmas till det kapitalbelopp,
som erhålles genom att räntorna efter medeltalet af 1893—1902
årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten
för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre kapitaliseras efter fyra för
hundrade; dock med iakttagande att inlösningspriset ej i något fall må
understiga det belopp, som motsvarar räntans värde enligt den i åberopade
nådiga förordningen den 11 september 1885 för inlösen af
frälseräntor angifna beräkningsgrund.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilagan likt. — vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Hjalmar Eettig.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.