Sök i Ratio Lex

Angående inlösningspriset å till statsverket hembjudna frälseräntor

1904-02-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:58, Angående inlösningspriset å till statsverket hembjudna frälseräntor

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

7

N:o 58.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående inlösningspriset

å till statsverket hembjudna frälseräntor;

gifven Stockholms slott den 5 februari 1904.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att besluta, att värdet å sådana frälseräntor, som enligt nådiga

förordningen den 11 september 1885 härefter komma att af statsverket

inlösas, skall bestämmas till det kapitalbelopp, som erhålles genom att

räntorna efter medeltalet af 1893—1902 årens markegångspris med

tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg och korn och

6 öre kubikfoten för hafre kapitaliseras efter fyra för hundrade; dock

med iakttagande att inlösningspriset ej i något fall må understiga det

belopp, som motsvarar räntans värde enligt den i åberopade nådiga förordningen

den 11 september 1885 för inlösen af frälseräntor angifna

beräkningsgrund.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Ernst Meyer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari

1904.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

B AL ANDER,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde härefter:

I nådiga förordningen den 11 september 1885, angående inlösen

af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild äganderätt,

samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom,

stadgades, att de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom köp,

byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks,

menighets eller inrättnings ägo och icke blifvit med jordäganderätten

förenade, finge, i mån som vederbörande ägare därom framställde

anbud och sedan deras värde efter medeltalet af 1874—1883

årens markcgångspris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten

för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre blifvit kapitaliseradt

efter fyra för hundrade, med det sålunda erhållna kapitalbeloppet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

för statsverkets räkning inlösas. Tiden, inom hvilken ägare af dylika

räntor ägt hembjuda desamma till inlösen, har sedermera gång efter annan

utsträckts och är nu genom nådiga förordningen den 11 maj 1900

bestämd till utgången af år 1903. Med erinran härom anförde Riksdagen

i skrifvelse den 25 april 1903, att, ehuru på grund af åberopade författningar

öfver ettusen frälseräntor skulle hafva blifvit för statsverkets

räkning inlösta, en mängd frälseräntor särskildt inom Hallands län likväl

torde återstå, för hvilka räntor, som vore af beskaffenhet att kunna

inlösas, statsverket jämlikt nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och

lagen den 2 december 1892 vore skyldigt att betala räntegifvaren ersättning,

som från och med år 1904 skulle utgå med räntans fulla belopp.

Anledningen att räntetagarne ej begagnade sig af rätten att få dessa

räntor inlösta vore i många fall, enligt hvad inom Riksdagen uppgifvits,

att det numera ej ställde sig ekonomiskt fördelaktigt att till statsverket

afstå frälseränta mot den i 1885 års förordning stadgade ersättning.

Den i 1885 års beslut om inlösen af skattefrälseräntorna inrymda föreskrift,

att värdet å dem skulle beräknas efter medeltalet af 1874—1883

årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning, torde visserligen

hafva varit af dåvarande förhållanden betingad, särskildt med hänsyn

till att tiden för anmälan om sådan inlösen då bestämdes till ett år

efter förordningens utfärdande. Då emellertid den sålunda bestämda

anmälningstiden blifvit genom särskilda beslut utsträckt och senast

fastställts till 1903 års utgång, syntes giltigt skäl icke förefinnas att

kvar blifva vid ett inlösningspris, som hänförde sig till prisförhållanden

under en tioårsperiod, hvilken nästan helt och hållet läge bortom de

närmaste tjugu åren. Till norm för bestämmande af ifrågavarande räntors

värde syntes därför böra tagas markegångspriset för en tid, som

läge inlösningstiden närmare än den nu föreskrifna. Att bestämma

detta värde efter det vid tiden för räntornas hembud till statsverket

senast fastställda markegångspris funne Riksdagen icke lämpligt utan

ansåge, att fortfarande såsom hittills ett tioårigt medeltal af sådana pris

borde läggas till grund för nämnda beräkning. Den senast tilländagångna

tioårsperioden, omfattande åren 1893—1902, syntes därför lämpligen

böra utsättas såsom den tid, hvars markegångspris borde ligga

till grund för beräkningen af värdet å de skattefrälseräntor, som hädanefter

komme att inlösas af statsverket. Sedan Riksdagen beslutit, att

anmälningstiden för skattefrälseräntors inlösen finge ytterligare utsträckas,

borde en åtgärd i nu angifvet syfte vinna ökad betydelse och måhända

bidraga till ett utsträckt anlitande af ifrågavarande väg för dessa räntors

upphörande. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade RiksBih.

till BiJcsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 34 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

dagen besluta, att värdet å sådana frälseräntor, som enligt nådiga

förordningen den 11 september 1885 därefter komme att af statsverket

inlösas, skulle bestämmas till det kapitalbelopp, som erhölles

genom att räntorna efter medeltalet af 1893—1902 årens markegångspris

med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg

och korn och 6 öre kubikfoten för hafre kapitaliserades efter fyra för

hundrade.

Sedan kammarkollegium och statskontoret den 5 juni 1903 gemensamt

afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens

berörda skrifvelse, blef hvad Riksdagen sålunda beslutit genom nådig kungörelse

den 3 därpåföljde juli meddeladt vederbörande till efterrättelse. I

sammanhang härmed tillåter jag mig erinra, att Eders Kungl. Maj:t i öfverensstämmelse

med Riksdagens för Eders Kung]. Maj:t jämväl anmälda beslut

genom kungörelse den 8 maj 1903 förordnat, att den genom nådiga

förordningen den 11 september 1885 bestämda inlösen af skattefrälseräntor

finge äfven efter 1903 års utgång äga rum, därest vederbörande

ränteägare, som ville begagna sig af denna inlösen, därom i den ordning,

samma författning stadgade, gjorde anmälan inom utgången af

år 1906.

I förberörda af kammarkollegium och statskontoret afgifna utlåtande

meddelade ämbetsverken, att det allenast i enstaka fall, där spannmål

antingen icke alls eller till obetydligt belopp inginge i frälseränta, inträffade,

att inlösningssumman, uträknad efter medeltalet af 1893—1902

årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning, blefve högre än

med tillämpning af gällande lösningspris enligt åberopade nådiga förordning

den 11 september 1885; och anförde ämbetsverken vidare, att,

om än i och för sig och ur synpunkten af statsverkets ekonomiska

fördel icke något kunde vara att erinra därvid, att för frälseräntor,

hvilka kunde varda statsverket till inlösen hembjudna efter 1903 års

utgång, inlösningssumman, där frälseräntorna enligt hittills gällande

bestämmelser befunnes lösningsbara, beräknades efter af Riksdagen

senast antagna pris, den ifrågasatta förändringen i allmänhet och särskildt

inom Hallands län, där ett icke obetydligt antal oinlösta skattefrälseräntor

ännu vore till finnandes, skulle i motsats till hvad Riksdagen med

förändringen syntes hafva åsyftat snarare motverka än påskynda inlösen

af dylika räntor. Då jämväl ämbetsverken för sin del ansåge önskligt,

att inlösen af återstående skattefrälseräntor så vidt möjligt fortskyndades,

hemställde ämbetsverken, huruvida icke åtgärd borde vidtagas, i syfte

att 1874—1883 årens lösningspris å frälseräntor måtte få tillämpas järn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58. 11

väl under den nya tidsperiod, som för hembud af frälseräntor blifvit,

bestämd.

Med anledning af hvad kammarkollegium och statskontoret anfört

hafva på min därom gjorda anmodan i kammarkollegium verkställts

uträkningar, omfattande frälseräntorna af sammanlagdt femton särskilda

hemman, belägna fyra i Hallands, två i Östergötlands och ett i hvartdera

af Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings,

Skaraborgs, Uppsala och Stockholms län. Af berörda uträkningar,

livilka angifva frälseräntornas inlösningsvärden, uträknade dels efter

medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris dels ock efter medeltalet

af 1893—1902 årens markegångspris, framgår, att i nio fall värdet

blifver högre efter förstnämnda pris och i sex fall högre efter 1893—1902

årens markegångspris. Redan på grund af den sålunda verkställda utredningen

torde det kunna tagas för gifvet, att det af Riksdagen afsedda

syftemål, som synes vara att påskynda inlösen af frälseräntor, hvilka

icke ännu blifvit anmälda till inlösen, icke vinnes, därest bestämmandet

af frälseräntas inlösningsvärde under alla förhållanden måste ske efter

1893—1902 årens markegångspris. Skall, såsom ju är önskligt, berörda

mål främjas, bör därföre inlösningsvärdet få bestämmas efter ettdera af

nu omförmälda pris, och valet dem emellan bestämmas af hvilketdera,

som gifver det högsta värdet. Härigenom blifver det visserligen oundvikligt

att, då frälseränta hembjudes till inlösen, verkställa en dubbel

uträkning, men något hinder härför lärer väl icke heller möta.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet,

att Eders Kungl. Magt måtte föreslå Riksdagen att besluta, att värdet å

sådana frälseräntor, som enligt nådiga förordningen den 11 september 1885

härefter komma att af statsverket inlösas, skall bestämmas till det kapitalbelopp,

som erhålles genom att räntorna efter medeltalet af 1893—1902

årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten

för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre kapitaliseras efter fyra för

hundrade; dock med iakttagande att inlösningspriset ej i något fall må

understiga det belopp, som motsvarar räntans värde enligt den i åberopade

nådiga förordningen den 11 september 1885 för inlösen af

frälseräntor angifna beräkningsgrund.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och

skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den

lydelse, bilagan likt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hjalmar Eettig.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.