Sök i Ratio Lex

Angående anslag till bekostande af behandling enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa lupuspatienter

14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:67, Angående anslag till bekostande af behandling enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa lupuspatienter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 67.

1

N:o 67.

Kungl. Maj:ts nädiga proposition till Riksdagen angående

anslag till bekostande af behandling enligt den s. k. ljusmetoden

af medellösa lupuspatienter; gifven Kristiania

slott den 11 mars 1904.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1905 under riksstatens sjätte hufvud titel

anvisa ett anslag af 7,000 kronor att enligt de närmare bestämmelser,

Kungl. Maj:t meddelar, användas till bekostande af behandling

enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa, med sjukdomen »lupus vulgaris»

behäftade personer från landsorten, under villkor att genom bidrag

från vederbörande landsting eller kommun eller annorledes bestrides

det belopp, som erfordras för patientens resa fram och åter

mellan hemorten och den anstalt, där behandlingen äger rum, äfvensom

för hans underhåll, så länge behandlingen varar.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Hjälmar Westring.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Å/d. 43 Käft. (N:o 67.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Kristiania slott den 11 mars 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Palander,

Westring och

von Friesen.

Chefen för civildepartementet statsrådet Westring anförde härefter

i underdånighet:

I skrifvelse den 22 maj 1903 angående regleringen af utgifterna

under riksstatens sjätte hufvudtitel, 21:a punkten, har Riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och under hvilka villkor

statsanslag borde beviljas för underlättande af medellösa lupuspatienters

behandling vid befintliga anstalter enligt den s. k. ljusmetoden, samt

till Riksdagen snarast möjligt inkomma med det förslag, hvartill förhållandena

kunde föranleda.

Denna Riksdagens framställning var föranledd af två särskilda vid

1903 års riksdag väckta motioner, i hvilka sammanstämmande föreslagits,

att Riksdagen ville för år 1904 bevilja ett anslag å 10,000

kronor att efter Kungl. Maj:ts bepröfvande användas till understöd åt

medellösa lupuspatienter för deras behandling med den s. k. ljusmetoden.

Såsom skäl för berörda framställning hade motionärerna anfört

följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

3

Bland de senare årens icke få viktiga vinningar på sjukdomsbeliandlingens

område utgjordes en af de viktigaste af lupussjukdomens

behandling medelst den s. k. ljusmetoden, siirskildt medelst denna metods

användande på det sätt, som af Nils R. Finsen angifvits. Den vanliga

formen af lupus, den s. k. lupus vulgaris, vore en särdeles svårartad,

förr så godt som obotlig ansedd hudsjukdom, hvilken nästan alltid

uppträdde i ansiktet. Den åstadkomme förtjockningar i huden, hvilka

sönderfölle, och därigenom uppstode substansförluster; sjukdomen fortginge

vidare i omgifningen och ned på underliggande väfnader, som

också småningom sönderfölle och uppstöttes. Ansiktet blefve därigenom

småningom så vanställdt, att de sjuka för omgifningen blefve anskrämliga

och skyddes, livilket i högsta grad förbittrade deras lif. Sjukdomen

vore kronisk och varade i årtionden. Regeln vore att, om ej döden

följde af tillfälliga sjukdomar, tuberkulos i inre organ tillstötte, hvilket

ändade lifvet. Sjukdomen vore, såsom år 1881 af Robert Kock bevisats,

en till huden lokaliserad tuberkulos; den uppstode af tuberkelbaciller

och hotade beständigt den sjukes lif genom tuberkulosens spridning

till ädla inre organ.

Sjukdomens behandling hade förr varit i hög grad otillfredsställande.

Den hade bestått i de sjuka partiernas aflägsnande medelst knif eller

frätmedel; behandlingen hade varit högst smärtsam, emedan smittämnet

redan spridt sig till den friska väfnaden i omgifningen, och den hade

ej förhindrat ansiktets vanställning, emedan den nödvändigtvis varit

åtföljd af stora substansförluster. Användande af Kocks tuberkulin

som behandling hade varit otillfredsställande därigenom, att de sjuka

samtidigt underkastats tuberkulinets farliga giftverkningar. Ljusbehandlingen

— med elektriskt ljus, röntgenstrålar m. m. — vore ej

förenad med dessa olägenheter. Den vore smärtfri och ofarlig, och

som den redan visat utmärkta resultat, hade den hastigt vunnit allmänt

erkännande.

De erkändt vackraste resultaten hade vunnits medelst Finsens metod.

Den hade börjat användas år 1895, och ensamt vid Finsens institut i Köpenhamn

hade till 1902 års midt mer än 800 fall behandlats och

bland dessa äfven de svåraste och längst avancerade. Som af Finsens

afhandling »Om Bekaempelse af lupus vulgaris» framginge, hade i 94

procent af dessa fall tillfredsställande resultat vunnits. Metoden hade

till följd däraf också vunnit sådant erkännande, att på en mängd ställen

(t. ex. Paris, Lyon, London, Berlin, Petersburg, Stockholm) Finseninstitut

för behandling af lupus inrättats. Resultaten vid alla dessa

hade fullständigt bekräftat de i Köpenhamn vunna. Behandlingen vore

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!,. Maj-.ts Nåd. Proposition No 67.

smärtfri, de tidiga fallen botades, ansiktets vanställande förebyggdes

och tuberkulosen i huden utrotades. De längre avancerade fallen blefve

högst väsentligt förbättrade och vanställningen betydligt minskad.

Man hade förr trott, att lupus varit en ganska sällsynt sjukdom;

nu, sedan en tillfredsställande behandlingsmetod vunnits, hade man

funnit, att den vore långt vanligare, än man kunnat ana. De människoskygga

sjuka komme fram ur sina gömslen, där de dolt sig, sedan

de förgäfves pröfvat den behandling, som man förr kunnat lämna dem.

Deras vanställda utseende skrämde människorna, och deras förvärfsförmåga

lede därigenom svårt afbräck, äfven om de för öfrigt vore förvärfsdugliga.

De vore därför i regeln fattiga, och den intill 3 månaders

behandling, som ljusmetoden kräfde, mäktade de ej bekosta sig.

I Danmark hade staten antagit sig dessa olyckligas sak och beviljat

ett anslag af 25,000 kronor till fattiga lupuspatienters behandling medelst

ljusmetod. I Danmark hyste man grundade förhoppningar att

reducera den förfärliga sjukdomen till en ofarlig hudåkomma. Alla de

gamla fallen kunde komma till behandling, likaså de färska nytillkomna,

hvilka efter jämförelsevis kort behandling botades. Sjukdomens fullständiga

utrotande kunde man naturligtvis ej påräkna, förrän tuberkulosen

utrotats.

I sitt förslag till stat för år 1902 hade styrelsen för sjukhuset

Sankt Göran i Stockholm hösten 1901 upptagit en summa af 4,800

kronor för inrättande å sjukhuset af en afdelning för ljusbehandling af

lupus enligt Finsens metod. Efter hälsovårdsnämndens tillstyrkande

hade den begärda summan af Stockholms stadsfullmäktige beviljats i

december 1901. En Finsens lampa med 4 koncentratorer hade anskaffats,

och afdelningen, som omfattade två rum å den s. k. kvinnopaviljongen,

hade öppnats för behandling af lupuspatienter den 6 oktober

1902.

Vid sjukhuset hade under 3Vs månader behandlats 25 patienter,

däraf 13 fripatienter (från Stockholm), och 12 betalande, däraf 9

från landsorten. Resultaten hade varit särdeles tillfredsställande och

öfverensstämmande med de i Köpenhamn vunna; en resumé af dem

komme att i den närmaste framtiden af sjukhusets ene öfverläkare,

doktor Magnus Möller, publiceras.

Fyra sköterskor vore vid afdelningen anställda mot en aflöning af

45 kronor i månaden. För hvarje patient vore nämligen under hela

seansen, som omfattade 6U timme dagligen, en sköterska behöflig. Det

vore denna jämförelsevis stora sköterskepersonal, som i första rummet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

gjorde ljusbehandlingsmetoden kostsam. Vidare erfordrades en lampa åt

erforderlig ljusstyrka (60 å 70 ampére, 60 volt, d. v. s. en ljusstyrka

af 30 å 40 tusen normalljus) en mycket stark elektrisk ström och stor

elektricitetsåtgång. Sjukhuset producerade själft sin elektricitet medelst

två dynamos och en accumulator.

Ehuru Finsens ljusbehandling vore af så ungt datum, hade den till

följd af dess utomordentligt vackra läkningsresultat mycket hastigt

blifvit bekant i vida kretsar, och lupuspatienterna hade från alla håll

strömmat till Köpenhamn. Äfven hos oss hade under den korta tiden

af 3x/2 månader många anmälningar från olika delar af landet inkommit

från lupuspatienter, som önskat komma under behandling, om icke kostnaderna

därför ställde sig för höga.

Af redan antydda skäl blefve emellertid kostnaderna för denna behandling

rätt höga. Stockholms hälsovårdsnämnd hade bestämt dem

för personer från landsorten till 80 kronor för första och 70 kronor för

därpå följande behandlingsmånad. På särskild ansökan hade dock hälsovårdsnämnden

dittills i hvarje fall beviljat nedsättning från och med

andra behandlingsmånaden till halfva beloppet, d. v. s. 35 kronor i

månaden.

Emellertid vore lupus eu fattigmanssjukdom. Många af dem, som

ifrigt åstundat komma under behandling, hade alldeles måst afstå

därifrån af brist på medel; andra hade måst upphöra med behandlingen

i förtid, emedan penningmedlen varit slut. Särskildt i dessa

senare fall vore det särdeles sorgligt, att man ej hade möjlighet att

få behandla patienten gratis, ty när läkningen ej finge föras till slut,

grepe sjukdomen åter omkring sig, och den öfvergående förbättringen

hade varit till föga nytta.

Alldeles afstå från behandling, och detta uteslutande af ekonomiska

skäl, hade 12 lupuspatienter måst göra, nämligen 3 från Småland,

3 från Uppland och hvardera 1 från Skåne, Bohuslän, Närke, Dalarne,

Jämtland och Västernorrland. Af dessa 12 hade 11 varit från landskommuner,

endast 1 från stadskommun.

7 lupussjuka hade visserligen rest till Stockholm och börjat behandlingen,

men hade mycket ovissa utsikter att kunna skaffa medel

till dess genomförande till slut. Dessa patienter vore 1 hvardera från

Värmland, Småland, Skåne, Uppland, Västmanland, Västernorrland,

Norrbotten; alla dessa patienter vore från landskommuner.

Kostnaderna för en lupussjuk från landsorten uppginge ungefärligen

till:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

resa till och från Stockholm ............................. kr. 50

bostad och kost i 3 månader efter 2 kronor

pr dag................................................................ » 180

behandling i 3 månader: lista månaden 80

kronor; för hvarje därpå följande (om hälsovårdsnämnden

så medgåfve) 35 kronor...... » 150

kr. 380,

hvilket för de tolf fattiga lupuspatienter, som anmält sig, blefve en

summa af kronor 4,560.

Om man därjämte för de patienter, som redan af egna eller af

kommun beviljade medel börjat behandlingen, men ej hade utsikt att

kunna fortsätta den till slut, finge påräkna en hjälp af omkring 1,000

kronor, skulle totalbeloppet bli 5,560 kronor.

De lupussjukas till följd af deras lidande högst olyckliga belägenhet,

deras fattigdom och däraf härflytande brist på förmåga att komma

i åtnjutande af den goda och framgångsrika behandlingsmetod, nutidens

vetenskap hade att erbjuda dem, syntes utgöra talande skäl för att

äfven i Sverige staten toge sig an dem af dessa sjuka, som ej på

annat sätt kunde erhålla hjälp till att genomgå kuren. Och dessa syntes

i Sverige liksom i Danmark vara många, såsom af de meddelade

siffrorna framginge, ty dels blefve kuren för landsortens sjuka dyrare

till följd af resan, dels kunde ej begäras, att landsbygdens kommuner,

af hvilka många vore ekonomiskt sämre ställda än Stockholm, skulle i

likhet med Stockholm bekosta sina obemedlade lupussjukas behandling.

Staten syntes i sådana fall böra träda hjälpande emellan. Till

huru stort belopp detta borde äga rum syntes däremot omtvistligt.

Däraf att tuberkulosen, såvidt man kände, vore lika spridd i Sverige

som i Danmark, hvarför också denna tuberkulösa hudåkomma borde

vara lika spridd i Sverige som i Danmark, äfvensom af de siffror på

lupussjuka, som under den korta tid, Stockholms ljusinstitut varit tillgängligt,

redan sökt erhålla bot därstädes, fastän bland de lupussjuka

inom vårt land kunskapen om den nya behandlingens värde ännu vore

föga spridd, syntes den slutsatsen med visshet kunna dragas, att man

knappast kunde vänta sig i någon mån tillfredsställande resultat af ett

anslag, om man ej upptoge detta till minst 10,000 kronor. Med ett

sådant anslag kunde man ej hoppas vinna ens tillnärmelsevis sådana

resultat, som Danmark hade rätt att vänta sig af sitt årliga anslag på

25,000 kronor, men man kunde tillmötesgå det mest trängande behofvet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

7

Uti sin förenämnda skrifvelse har Riksdagen för egen del anfört, att

Riksdagen funnit de föreliggande motionernas syfte vara synnerligen behjärtansvärdt,

men ansett sig dock böra framhålla, hurusom emot beviljande

af statsanslag för ifrågavarande ändamål syntes kunna icke utan fog

invändas, att omsorgen om beredande af läkarebehandling för de med

lupus behäftade sjuka, där de ej kunde genom eget eller anhörigas

föranstaltande erhålla nödig vård, enligt hittills följda grunder måste

anses närmast åligga vederbörande kommuner och landsting. Detta

oaktadt hade emellertid Riksdagen med hänsyn särskildt därtill, att de

dyrbara anordningarna för lupuspatienters behandling syntes lägga hinder

i vägen för beredande åt dem af lämplig vård å sjukhusen i deras

hemorter, ansett frågan, huruvida staten skulle kunna under lämplig

form underlätta medellösa lupuspatienters behandling enligt den s. k.

ljusmetoden, böra af Riksdagen underställas Kungl. Maj:ts bedömande.

Härigenom kunde nödig utredning vinnas såväl om de villkor, som

borde uppställas för erhållande af statsunderstöd — i hvilket afseende

Riksdagen särskildt velat framhålla, att staten icke syntes böra bevilja

understöd åt patient, med mindre för dennes vård af kommun eller

landsting lämnades motsvarande bidrag — som ock om det belopp, som

skäligen kunde anses vara för ändamålet behöflig!

Till följd af nådig remiss har medicinalstyrelsen uti detta ärende

afgifvit underdånigt utlåtande af den 13 nästlidne januari och därvid,

med öfverlämnande af ett från Stockholms stads hälsovårdsnämnd afgifvet

yttrande, anfört följande.

Den obehagliga och vanställande sjukdom, som benämndes »lupus

vulgaris» och som förr ansågs så godt som obotlig, hade, som bekant,

under senare åren börjat behandlas med synnerligen godt resultat enligt

en ny metod, den så kallade ljusmetoden. Särskildt hade denna

metod visat sig fördelaktig, såsom den utarbetats af den danske läkaren,

professorn Nils R. Finsen. I en utförlig redogörelse, som utkom i

maj 1903, hade Finsen meddelat de resultat, han med sin behandlingsmetod

vunnit å sitt institut i Köpenhamn i de 800 första fallen

af lupus vulgaris. Af denna redogörelse framginge, att något öfver

halfva antalet af de från den 26 november 1895 till den 1 oktober

1902 behandlade lupuspatienterna eller 407 blifvit fullständigt läkta; af

de återstående 393 fallen hade vid slutet af den tid, redogörelsen omfattade,

193 i det närmaste varit läkta och 89 afsevärdt förbättrade

Behandlingen hade i förtid afbrutits af 71 patienter; endast hos 40, det

vill säga 5 procent af de 800 fallen, hade resultatet varit otillfredsställande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

Finsens behandlingsmetod både således redan visat utmärkta resultat,

och de med lupus behäftade patienterna sökte därför också med

stor ifver att få begagna sig af densamma. Emellertid vore behandlingen

ganska kostsam, emedan för densamma erfordrades, utom en stor

personal att sköta de sjuka, dyrbara anordningar för ljusapparater och

elektrisk ströms producerande med mera. Patienterna, som oftast vore

fattiga, Båge sig därför ej sällan på grund af de stora kostnaderna

hindrade att njuta fördelarna af den nya läkemetoden eller nödgade

att i förtid afbryta behandlingen. Det hade därför — och såsom det

syntes på goda skäl — ifrågasatts, att i sådana fall de sjuka skulle beredas

tillfälle att behandlas enligt ljusmetoden på det allmännas bekostnad.

Omsorgen om beredande af lämplig läkarvård åt de fattiga lupussjuka

syntes därvid i första hand böra åligga vederbörande kommuner eller

landsting; men då erforderliga anstalter för behandling enligt ljusmetoden

ännu saknades i landsorten och på grund af de stora kostnaderna

sannolikt endast syntes komma att anskaffas på några få ställen i vårt

land, hade det föreslagits, att äfven staten borde under nuvarande förhållanden

träda hjälpande emellan.

Utan exempel vore det icke heller, att statsanslag beviljats, när

det gällt bekämpandet af en svår sjukdom, som de enskilda kommunerna

icke mäktat med egna medel öfvervinna. Så hade fordom skett

vid allmännare utbrott af den veneriska sjukdomen, till hvars förekommande

och behandling Kungl. Maj:t såväl som Riksdagen vid upprepade

tillfällen beviljat afsevärda anslag. Så ägde också allt fortfarande

rum beträffande vården af sinnessjuka, hvilken sjukvård staten i

hufvudsak öfvertagit.

I Riksdagens förenämnda skrifvelse uttalades äfven, att Riksdagen

funnit syftet med förslaget, att staten skulle medelst beviljande af anslag

underlätta medellösa lupuspatienters behandling enligt ljusmetoden,

vara synnerligen behjärtansvärdt, ehuru Riksdagen ansett frågan därom

böra underställas Kungl. Maj:ts bedömande, hvarigenom nödig utredning

kunde vinnas såväl om de villkor, som borde uppställas för erhållande

af statsunderstöd, som ock om det belopp, som skäligen kunde anses

vara för ändamålet behöflig! Därvid framhölls emellertid af Riksdagen,

att staten icke syntes böra bevilja understöd åt någon lupussjuk, med

mindre för dennes vård. lämnades motsvarande bidrag af kommun eller

landsting.

Medicinalstyrelsen ansåge sig för sin del kuuna obetingadt instämma

i dessa Riksdagens uttalanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunr/I. Majds Nåd. Proposition N:o 67.

!)

På grund af att anordningarna för lupuspatienters behandling enligt

Finsens metod, såsom förut framhållits, vore jämförelsevis dyrbara,

hade hittills endast ett sjukhus i vårt land, nämligen det Stockholms

stad tillhöriga sjukhuset S:t Göran i Stockholm, haft tillfälle att inrätta

någon afdelning för ljusbehandling enligt denna metod. Patienter i

landsorten, som önskade komma under behandling, måste följaktligen

begifva sig till hufvudstaden för att vistas där under den långa tid,

som i regel åtginge för kuren, hvilket naturligtvis blefve ekonomiskt

alltför betungande för obemedlade personer, då därtill ytterligare komme

den afgift, som af sjukhuset måste fordras för betäckande af de dryga

kostnaderna för ljusbehandlingen. Att icke heller kommuner med små

penningeresurser men stora utgifter för sina fattigas underhåll och

sjukvård gärna Aulle åtaga sig den ökade kostnad, som skulle blifva en

följd af de sjukas vårdande i Stockholm, syntes vara ganska sannolikt,

och utan understöd från annat håll skulle därföre tvifvelsutan många

lupuspatienter af brist på erforderliga medel nödgas afstå från en behandling,

som säkerligen kunnat bringa fullständig bot. Med något

bidrag af statsmedel skulle däremot mången obemedlad kunna sättas i

tillfälle att komma i åtnjutande af den framgångsrika behandlingsmetod,

nutidens vetenskap hade att erbjuda de lupussjuka, liksom ock många

kommuner antagligen skulle befinnas villiga att bereda sina fattiga

sjuka den för dem lämpliga behandlingen och fördenskull underkasta

sig den därför erforderliga, men genom statsunderstödet väsentligt

minskade kostnaden. Helt och hållet syntes kommunerna nämligen

icke heller i fråga om berörda patienter böra befrias från den dem

åliggande allmänna skyldigheten att taga vård om sina fattiga sjuka,

utan de borde, såsom äfven Riksdagen i sin skrifvelse antydt, fortfarande

vidkännas skyldigheten att bekosta deras behandling, ehuru deras utgifter

därför komme att väsentligt inskränkas genom det af staten

beviljade bidraget.

Att uppgöra en beräkning öfver antalet sjuka, som kunde antagas

komma att begagna sig af det sålunda ifrågasatta statsunderstödet,

mötte nog stora vanskligheter af det skäl, att man icke ägde någon

säker kännedom om förekomsten af lupussjukdomen i vårt land, delvis

beroende därpå att patienterna ofta underläte att söka läkarhjälp för

sin sjukdom. Medicinalstyrelsen hade dock försökt att i detta afseende

åstadkomma en utredning genom att från lasaretts- och sjukhusläkarne

i landsorten infordra uppgifter angående det antal lupuspatienter, som

enligt lasaretts- och sjukhusjournalerna äfvensom läkarnes enskilda anteckningar

veterligen vore till finnandes inom de respektive sjukvårdsBih.

till Riksd. prot. 1904. I Rami. 1 Afd. 43 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.

områdena. Af dessa uppgifter framginge, att under senast förflutna 10

år omkring 700 lupuspatienter i landsorten sökt bot för sin sjukdom

och antingen varit intagna på sjukhus eller enskild! rådfrågat sjukhusläkarne,

samt att enligt approximativ beräkning 60—70 personer årligen

skulle insjukna i lupus i landsorten. Naturligtvis kunde dock

dessa siffror endast betraktas såsom minimital, emedan högst antagligt

vore, att en del lupusfall förekommit och fortfarande funnes på landsbygden,

hvilka aldrig kommit till läkarnes kännedom.

Efter som den vid sjukhuset S:t Göran i Stockholm anordnade afdelning

för ljusbehandling enligt Finsens metod egentligen och i första

hand vore afsedd för patienter, tillhörande Stockholms kommun, hade

medicinalstyrelsen ansett nödvändigt att, för besvarande af den nådiga

remissen, hos Stockholms stads hälsovårdsnämnd anhålla om yttrande,

huruvida lupuspatienter från annan kommun än Stockholm skulle kunna

mottagas till ljusbehandling vid sjukhuset S:t Göran samt i sådant fall

till hvilket antal om året och på hvilka villkor dylika patienter kunde

mottagas. Till svar därå hade hälsovårdsnämnden meddelat, att patienter

äfven från landsorten dittills fått mottagas till behandling vid

sjukhuset, i den mån utrymmet sådant medgifvit och patienter från

hufvudstaden icke behöft blifva därpå lidande. I hvilken utsträckningtillfälle

till dylik behandling äfven framdeles skulle kunna beredas

patienter från landsorten, hade emellertid nämnden svårt att med bestämdhet

angifva, enär detta komme att blifva beroende dels af tillloppet

af sjuka från hufvudstaden dels ock därpå, huruvida anstalten

kunde komma att i större utsträckning än hittills tagas i användning

för behandling äfven af andra hudsjukdomar än lupus och hvarvid

sjuka från Stockholm naturligtvis borde företrädesvis komma i åtnjutande

af hjälp. Ville man emellertid söka grunda sig ett omdöme i

detta afseende på erfarenheten från den tid, anstalten varit i användning,

och utginge man därvid från förhållandena, sådana de hittills utvecklat

sig, ansåge nämnden anstalten kunna beräknas vara i stånd

att från främmande kommuner årligen mottaga till ljusbehandling ett

antal af omkring 50 lupuspatienter med en antagen behandlingstid af

tre månader för hvarje patient. Hvad kostnaden för behandling af

patienter från främmande kommuner beträffade, vore afgiften bestämd

att tillsvidare utgå med 80 kronor för första månaden och 70 kronor

för hvarje därpå följande månad.

Vidare hade medicinalstyrelsen hos »Finsens Medicinske Lysinstitut»

i Köpenhamn gjort förfrågan, huruvida lupuspatienter från södra Sve
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

11

rige möjligen skulle kunna mottagas till behandling vid detta institut,

och hade öfverläkaren vid ljusinstitutet förklarat, att hinder därför icke

mötte samt att afgilten i så fall vore 70 kronor för första månaden

och 60 kronor för hvarje därpå följande månad, hvarjämte meddelades,

att plats kunde för patienterna beredas i något af de under institutets

kontroll stående pensionat för ett pris af .35 å 40 kronor i månaden.

Vid sina beräkningar öfver kostnaden för lupuspatienternas

behandling vid ljusinstitut hade medicinalstyrelsen emellertid endast

tagit i betraktande de sannolika kostnaderna för patienternas vård och

underhåll i Stockholm.

Kostnaden ensamt för behandlingen vid sjukhuset S:t Göran skulle

enligt Stockholms hälsovårdsnämnds anbud i regel komma att uppgå

till 220 kronor för hvarje patient från landsorten. Därtill komme

emellertid för dessa patienter dels resekostnaderna från landsorten och

tillbaka, dels underhållskostnaden under vistelsen i Stockholm. De förstnämnda

kostnaderna eller resekostnaderna ställde sig naturligtvis högst

olika, allt eftersom patienten vore boende i närheten af eller mycket

aflägset från hufvudstaden, men torde dock, därest ett medeltal skulle

angifvas, icke behöfva beräknas till mer än 40 kronor per person efter

biljett å järnväg III klass. Beträffande underhållskostnaden syntes nog

utgifterna för bostad och kost i Stockholm icke kunna beräknas för en

lupuspatient till lägre summa än 2 kronor per dag, hvilket för en behandlingstid

af 3 månader skulle betinga en utgift af 180 kronor.

Sammanlagda kostnaden för patienternas vård skulle alltså i medeltal uppgå

till ungefär följande belopp:

Därest högsta antalet patienter, som Stockholms stads hälsovårdsnämnd

antagit kunna från främmande kommuner mottagas till ljusbehandliug

vid S:t Görans sjukhus, eller 50, årligen begagnade sig af

möjligheten att erhålla vård vid anstalten på bekostnad af allmänna

medel, skulle alltså enligt de gjorda beräkningarna årliga totalkostnaden

därför komma att belöpa sig till ungefärligen 22,000 kronor. Men dels

syntes icke rimligen kunna förutsättas, att alla de 50 patienter, som

årligen skulle kunna från landsorten mottagas till ljusbehandling, komme

att utgöras af medellösa, dels syntes, med hänsyn till det approxi
-

resa till och från behandlingsorten

bostad och kost....................................

behandling .............................................

kr. 40

» 180

» 220

kronor 440

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.

mativt beräknade antalet befintliga lupuspatienter i landsorten, svårligen

kunna antagas, att så många sjuka, som 50 om året skulle kunna begifva

sig till hufvudstaden för att där genomgå den långvariga kuren. I

betraktande af dessa omständigheter syntes nog antalet understödssökande

kunna något reduceras och — ehuru omöjligt vore att på förhand fastslå,

huru många anmälningar från lupuspatienter skulle inkomma —

till en början beräknas till endast omkring 30 om året, vid hvilket förhållande

totalkostnaden för dessa patienters behandling och vård med

mera skulle komma att uppgå till en summa af ungefär 13,200 kronor

om året.

Enligt den princip, som af Riksdagen i dess skrifvelse uttalats

och som äfven medicinalstyrelsen af skäl, som förut angifvits, för sin

del funne riktig, borde emellertid endast en del af kostnaderna för de

medellösa lupussjukas behandling enligt Finsens metod bestridas af

statsverket, medan återstoden skulle betalas af vederbörande kommuner eller

landsting. Lämpligast och mest öfverensstämmande med föreskrifterna

i gällande förordning angående fattigvården syntes fördelningen af

kostnaderna, enligt medicinalstyrelsens åsikt, böra så ske, att staten

bestrede kostnaden för själfva behandlingen vid ljusinstitutet, under det

att vederbörande kommun eller landsting bekostade patientens resa från

och till hemorten samt underhåll under behandlingstiden. Vid sådan

fördelning af kostnaderna skulle totalutgiften för statsverket belöpa sig

till omkring 6,600 kronor och ett statsanslag, lämpligen afrundadt till

7,000 kronor årligen, antagligen vara tillräckligt för behofvet. Skulle

det efter vunnen erfarenhet befinnas, att denna anslagssumma vore för

liten, syntes icke några hinder förefiunas, att framdeles få densamma

ökad, då Riksdagen uppenbarligen ställt sig synnerligen välvillig gent

emot det väckta förslaget om statsunderstöd för medellösa lupuspatienters

behandling enligt den nya ljusmetoden.

Beträffande villkoren i öfrigt för att komma i åtnjutande af det

ifrågasatta statsunderstödet, syntes det böra föreskrifvas, att ansökan

därom jämte anmälan om patientens önskan att blifva behandlad vid

befintligt ljusinstitut borde till den myndighet, hvilken erhölle i uppdrag

att förvalta anslagsmedlen, ingifvas, åtföljd af bevis från vederbörande

fattigvårdsstyrelses ordförande, att fattigvårdsstyrelsen åtagit

sig alla kostnader för den sjukes resa från och till hemorten samt för

hans bostad och kost under den tid behandlingen varade, äfvensom af

läkares intyg rörande patientens sjukdom och hans tillstånd i öfrigt.

Af flera skäl syntes med dylik anordning medicinalstyrelsen vara bäst

ägnad att förvalta ifrågavarande anslagsmedel äfvensom att i de sär
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (>7.

13

skilda fallen besluta rörande de ingifna ansökningarna, synnerligast

som styrelsen lättast torde vara i tillfälle att på grund af läkarebetygens

innehåll bedöma patienternas behof af snar vård samt att med

vederbörande föreståndare för ljusinstitutet uppgöra om mottagande af

de anmälda understödstagarna. I så fall syntes äfven utbetalningarna

af kostnaderna för behandlingen vid ljusinstitutet böra ske direkt från

medicinalstyrelsen efter ingifven räkning från institutet, sedan densamma

granskats och befunnits i öfverensstämmelse med styrelsens beslut i

hvarje särskild!, fall och med iakttagande att kostnaden icke öfverstege

den med ljusinstitutet öfverenskomna afgiften.

Det synnerligen behjärtansvärda i det ändamål, hvarför statsunderstöd

här ifrågasättes, synes mig ligga i så öppen dag, att det ej behöfver

vidare framhållas. För öfrigt tillåter jag mig (härutinnan hänvisa

till Riksdagens skrifvelse i ämnet samt motionärernas och medicinalstyrelsens

utredning. Det torde väl ej heller råda någon tvekan om

billigheten däri, att staten i detta fall lämnar det bidrag, som kan erfordras

för ändamålets vinnande. Efter hvad som framgår af medicinalstyrelsens

kostnadsutredning, mot hvilken jag icke har någon erinran

att göra, skulle dessutom ett jämförelsevis mycket ringa statsanslag för

närvarande vara nog för att i de fall, för hvilka det beräknats komma

till användning, rädda de medellösa, som drabbats af denna särskildt

pinsamma och förödande sjukdom.

Den fördelning mellan staten, å ena, och landsting eller kommun,

å andra sidan, af kostnaderna för eu lupuspatients botande, som styrelsen

föreslagit, har äfven synts mig riktig. Därigenom komme statens

bidrag att blifva bestämdt och lika för alla, som blefve delaktiga

däraf, och de öfriga kostnaderna, som växla allt efter boningsortens

belägenhet i förhållande till anstalten, skulle såsom sig bör vidkännas

af dem, hvilka den sjukes omvårdnad åligger. Det låter emellertid

härvidlag tänka sig, att den del af kostnaderna, som icke bestredes af

statsmedel, skulle äfven i annan ordning än, såsom förutsatts, uteslutande

genom bidrag från landsting eller kommun kunna anskaffas åt

den sjuke. Äfven för sådana fall bör, enligt min åsikt, rätt till delaktighet

af statsunderstödet kunna påräknas, alltid dock under förutsättning,

att den sjuke själf är medellös.

Ehuru medicinalstyrelsen vid sina beräkningar närmast utgått från

behandlingens förläggande till ett sjukhus i Stockholm, bör naturligtvis

möjligheten att för enahanda vård jämväl å annan anstalt, där samma

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Ajd. 43 Höft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 07.

behandling förekommer, erhålla bidrag af statsmedel icke vara utesluten

mot iakttagande af de villkor därför, som nu uppställts.

De närmare bestämmelser, som erfordras rörande anslagets förvaltning

och utbetalandet af bidragen därifrån och hvilka synas mig kunna

gå i den riktning medicinalstyrelsens utlåtande angifver, torde jag

framdeles få underställa Kungl. Maj:ts pröfning.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1905 under riksstatens sjätte hufvudtitel

anvisa ett anslag af 7,000 kronor att enligt de närmare bestämmelser,

Kungl. Maj:t meddelar, användas till bekostande af behandling

enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa, med sjukdomen »lupus vulgaris»

behäftade personer från landsorten, under villkor att genom bidrag

från vederbörande landsting eller kommun eller annorledes bestrides

det belopp, som erfordras för patientens resa fram och åter

mellan hemorten och den anstalt, där behandlingen äger rum, äfvensom

för hans underhåll, så länge behandlingen varar.

Denna af statsrådets öfriga närvarande ledamöter

biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten bifalla samt förordnade, att proposition

i ämnet af den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar skulle i vanlig ordning aflåtas.

Ex protocollo:

Otto Croneborg.

Stockholm, K. L. Beckmana Boktryckeri, 1904.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1904:63 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bekostande af behandling enligt deri s. k. ljusmetoden af medellösa lupuspatienter. s. 1 i texten