Angående godkännande af ett Icöpeoch bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm med omnejd rn. m
1904-02-09 · 107 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 97 av 107 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1904:69, Angående godkännande af ett Icöpeoch bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm med omnejd rn. m
Dokumentets text
Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
1
N:o 69.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
godkännande af ett Icöpe- och bytesaftal rörande telefonnäten
i Stockholm med omnejd rn. m.; gifven Stockholms
slott den 26 mars 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att, med gillande af ett utaf telegrafstyrelsen med styrelserna för
Stockholms allmänna telefonaktiebolag och för Stockholms belltelefonaktiebolag
träffadt köpe- och bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm
med omnejd, bemyndiga riksgäldskontoret att under innevarande år
tillhandahålla telegrafstyrelsen det belopp, som efter uträkning och
Kungl. Maj:ts pröfning erfordras för fullgörande af den på styrelsen
ankommande betalningsskyldighet enligt nämnda aftal, att af telegrafstyrelsen
i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta, motsvarande den
ränteutgift, som genom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen
förorsakas riksgäldskontoret, inom tjugo år från första lyftningsdagen
återgäldas medelst af betalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill
lämna tillgång, dock så att dylika afbetalningar böra en månad
förut af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Hjälmar Westring.
Dill. till Rilcsd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afl. 45 Haft. (N:o 69.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regent en i statsrådet ä Stockholms
slott den 26 mars 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
Departementschefen statsrådet Westring anförde vidare:
Uti underdånig skrifvelse den 9 februari innevarande år har telegrafstyrelsen
gjort framställning om godkännande af ett samma dag
af telegrafstyrelsen med styrelsen för Stockholms allmänna telefonaktiebolag
och styrelsen för Stockholms belltelefonaktiebolag trätfadt
köpe- och bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm med omnejd,
äfvensom om aflåtande af proposition till Riksdagen att, med gillande
af samma aftal, bemyndiga riksgäldskontoret att under innevarande år
tillhandahålla telegrafstyrelsen det belopp, som efter uträkning och
Kungl. Maj:ts pröfning erfordrades för fullgörande af den på telegrafstyrelsen
ankommande betalningsskyldighet enligt nämnda aftal.
Sedermera har telegrafstyrelsen dels med underdånig skrifvelse den
12 februari innevarande år öfverlämnat i afskrift ett mellan telegrafstyrelsen
och styrelserna för nämnda båda bolag samma dag upprättadt
tillägg till avtalet, dels ock med underdånig skrifvelse den 15 innevarande
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
månad inkommit med afskrift af en från bolagen den 11 i samma
månad till telegrafstyrelsens chef afgifven förklaring angående tolkningen
af vissa punkter i aftalet.
Innan jag öfvergår till närmare redogörelse för aftalets innehåll
och hvad telegrafstyrelsen i sin skrifvelse anfört, tillåter jag mig erinra,
hurusom Kungl. Maj:t, efter underdånig framställning af telegrafstyrelsen,
i nådig proposition föreslog 1902 års Riksdag att, med godkännande
af ett mellan telegrafstyrelsen och styrelserna för nyssnämnda
bolag den 28 december 1901 träffadt aftal angående öfverlåtelse
till telegrafverket af bolagens samtliga telefonanläggningar i
Stockholm med omnejd in. m., såsom lån anvisa det för köpeskillingens
erläggande erforderliga penningebelopp.
Denna Kungl Maj:ts framställning vann emellertid icke Riksdagens
bifall.
De förut gällande samtrafikskontrakten mellan telegrafstyrelsen, å
ena sidan, samt de båda bolagen, å den andra, hvilka uppsagts till
upphörande med utgången af juni 1901, hade emellertid med hänsyn
till frågan om berörda öfverlåtelse prolongerats till den 1 juni 1902.
Därefter blefvo de ytterligare förlängda först till sistnämnda års utgång
samt, för beredande af ytterligare tillfälle till underhandling om
samtrafikens definitiva ordnande, till den 1 juni 1903. Dessa underhandlingar
strandade, och sistnämnda dag upphörde således all samtrafik
mellan rikstelefonnätet och bolagens nät.
Emellertid blefvo efter afstängningen underhandlingar för att återknyta
samtrafiken mellan näten ånyo upptagna och hafva nu ledt till
det resultat, som föreligger i omförmälda köpe- och bytesaftal, hvilket
jämte det sedermera upprättade tillägget till detsamma torde böra
fogas vid detta protokoll (bilagorna 1 och 2).
Telegrafstyrelsens förberörda underdåniga skrifvelse den 9 februari
1904 samt utdrag af styrelsens samma dag förda protokoll, innefattande
den af en utaf styrelsens ledamöter i ärendet anmälda skiljaktiga mening,
torde likaledes få biläggas detta protokoll (bilagorna 3 och 4).
Köpe- och bytesaftal innehåller följande bestämmelser:
Bolagen öfverlämna till telegrafstyrelsen sina telefonledningar med
tillhörande apparater, stationer m. m.
l:o) inom Stockholm i staden mellan broarna, å Södermalm, Kungsholmen,
Skeppsholmen, Kastellholmen samt södra Djurgården med
Beckholmen,
2:o) å det område utom Stockholm söder om Mälaren och stora
segelleden genom Saltsjön, som ligger inom ett afstånd af 30 kilometer
från Stockholms Stortorg, samt
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
3:o) å det område, som ligger rundt om hufvudstaden mellan 30
och 70 kilometer från Stortorget.
Telegrafverket öfverlämnar däremot till bolagen sina telefonledningar
m. m.
l:o) inom Stockholm å Norrmalm (utom Skepps- och Kastellholmarne)
och å Östermalm (utom södra Djurgården) samt
2:o) å det område utom Stockholm norr om Mälaren och stora
segelleden genom Saltsjön, som ligger inom ett afstånd af 30 kilometer
från Stockholms Stortorg.
Den likvid, som, enligt närmare specifikation i aftalet, skall erläggas
för de öfverlåtna ledningarna jämte reserver och dylikt, utgör för hvad
som öfverlåtits till telegrafverket:
inom Stockholm................................................... kr. 3,490,457: 50
» södra 30 kilometersområdet .................. » 583,661: —
d området 30—70 kilometer..................... » 1,052,331: 50
eller tillsammans kr. 5,126,450: —
och för hvad som öfverlåtes till bolagen:
inom Stockholm.................................................... kr. 2,179,526: —
» norra 30 kilometersområdet ................. » 353,034: —
eller tillsammans kr. 2,532,560: —
Ledningarna öfverlåtas och tillträdas å ömse sidor den 1 juli 1904.
För den förändring i antalet ledningar af olika slag m. m., som ägt
rum före tillträdesdagen, göres vid likvid för skillnaden mellan de öfverlåtna
ledningarnas värde nödig reglering.
Likaså regleras vid värdesättning af landsledningarna därför utgående
belopp genom afdrag för brist i normala underhållet enligt
värdering efter själfkostnaden af skiljemän enligt lagen om skiljemän
den 28 oktober 1*887.
Förenämnda likvid sker den 1 juli 1904. Därefter ifrågakommande
reglering likvideras snarast möjligt.
Från öfverlämnande undantagas telegrafverkets ledningar till ämbetsverk
samt af statsmedel bekostade tjänstetelefoner liksom ock ledningar
till statens järnvägars växel äfvensom de af åkeriägarne abonnerade
ledningar till droskstationen. Dessa genom bolagens område
gående ledningar underhållas af bolagen mot ersättning.
Telegrafverket och bolagen tillhandahålla från och med den 1 juli
1904 allmänheten telefonabonnemang, hvar och en å det område inom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69. 5
30 km. från Stortorget i Stockholm, som tillkommer vederbörande part,
till pris, som för samma slag af abonnemang äro lika inom de olika
områdena.
Dessa pris, som i aftalot närmare angifvas, äro bestämda hufvudsakligen
i enlighet med allmänna och bellbolagens nuvarande pris.
Vid öfverflyttningen af abonnemang mellan näten enligt detta aftal
äger abonnent, som delvis eller helt erlagt inträdesafgift i ett nät, tillgodoräkna
sig det inbetalda beloppet i det andra. Från telegrafverkets
nät öfvergående abonnenter äga teckna SO: —, 60: — eller 36: —
kronors abonnemang i bolagens nät efter samma grunder som nya abonnenter
i dessa nät.
Tjänstemän i telegrafverket och bolagen erhålla abonnemang å telefon
afsedd för personligt bruk för en årsafgift af 30 kronor utan inträdesafgift,
men utan befrielse från annan särskild anläggningskostnad,
då sådan enligt förestående bestämmelser ifrågakommer.
Telegrafstyrelsen och bolagen äga rätt att hvar för sig inom den
andra förvaltningens område emottaga abonnemang å telefonförbindelse
med direkt ledning till sitt nät äfvensom till apparaten hörande anknytning
emot förut angifna abonnemangsvillkor med en förhöjning i
årsafgiften af 10 kronor. Abonnentledningarna tillsläppas af och tillhöra
härvid den förvaltning, inom hvars område de äro belägna, ledningarna
mellan centralstationerna däremot den förvaltning, som emottager
abonnemanget och hvilken förvaltning äfvenledes tillsläpper, uppsätter
och underhåller erforderlig telefonapparat jämte inre ledning för
densamma.
För sådan ledning med eller utan anknytning uppbär den förvaltning,
inom hvars omiäde abonnentledningen finnes, af den andra förvaltningen
inträdesafgift, där sådan förekommer, samt vanlig abonnemangsafgift
med afdrag af själfkostnaden för apparat med uppsättning
och underhåll samt expedition, hvithet, tills vidare öfverenskommelse
träffas, beräknas för hufvudapparat till 25 kronor och för anknytning
till 12 kronor samt för anknytning enligt hotellabonnemang till
8 kronor, allt per år.
För upptagande af abonnemang enligt förestående bestämmelser
äger telegrafverket bibehålla sina nuvarande förbindelseledningar till
telegrafstationsorterna Djursholm och Drottningholm.
Afgiftsfri samtrafik mellan de olika näten inträder omedelbart efter
Riksdagens godkännande af detta aftal; och må äfven de abonnenter,
hvilkas årspris ej äro i öfverensstämmelse med de förut angifna, tillgodonjuta
förmånen af fri samtrafik utan att årsafgiften ändras förr
opaginerad Kontrollera mot PDF
(5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
än nuvarande kontrakt utlöpa, dock att sådan förmån ej tillkommer
vare sig abonnent, hvilken motsätter sig att hans ledning i enlighet
med detta aftal öfverflyttas från det ena nätet till det andra eller att
erforderlig nummerändring vidtages, eller sådan abonnent å området
utanför 30 km från Stortorget i Stockholm, hvilken ej underkastar sig
de jämkningar i abonnentsvillkoren, hvilka i sammanhang med detta
aftal bestämmas för samma område. För att abonnenter vid växelstation
med endast en ledning till Stockholm skola erhålla förmånen
af samtrafik fordras därjämte, att samtliga dessa abonnenter äga tillgodonjuta
förmånen.
Samtrafiken omfattar äfven, såvidt på telegrafstyrelsen beror, öfriga
inom eller utom Sverige varande telefonnät, som hafva samtrafik
med rikstelefonnätet, och erlägges för samtal till andra orter endast
den samtalsafgift, som enligt taxa är bestämd för den använda ledningens
begagnande. Således har rikstelefonabonnent inom Stockholmsområdet
alldeles samma rätt till samtal i bolagens nät som bolagsabonnent
i Stockholm. Likaledes har bolagsabonnent alldeles samma
rätt i fråga om samtrafik inom annat nät som abonnent i Stockholm
å rikstelefon, såvidt på telegrafstyrelsen beror.
Bolagens abonnenter äga att afsända och få sig meddelade telegram
på samma villkor, som gälla för rikstelefonens abonnenter inom Stockholmsområdet,
dock under förbehåll att numret å abonnent, som önskar
afsända telegram från bolagens station, angifves direkt till telegramrummet,
så att förvanskning däraf ej kan äga rum.
Utan hinder af denna öfverenskommelse äger telegrafstyrelsen
liksom bolagen att bestämma afgift för samtal å förbindelselinjer inom
sina egna nät.
Sammanbindning mellan de olika nätens ledningar, som alla skola
vara dubbeltrådiga, kan vägras, om ledning är så felaktig, att samtal
svårligen kan äga rum.
De för samtrafiken erforderliga stationsanordningar, som skola vara
af tidsenlig beskaffenhet, samt ledningar bekostas af hvardera förvaltningen
å dess område, och skall i detta fall kabelbrunnen vid norra
ändan af Norrbro anses vara gräns mellan områdena.
För samtalsafgifter, som skola af ena förvaltningens abonnenter
betalas till den andra förvaltningen, är den förvaltning, från hvars nät
samtalet utgått, ansvarig liksom densamma ock, efter uppgift, inkasserar
och redovisar dessas afgifter mot ersättning för själfva inkasseringsarbetet
efter beräkning i enlighet med själfkostnaden för den andra
förvaltningens motsvarande arbete inom motsvarande område och för
7
Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 69.
risken af förluster med 2 procent å levererade afgiftsbelopp dock för
intet samtal mindre än ett öre.
Telegrafstyrelsen och bolagen utgifva gemensamt en abonnentkatalog,
hvars utarbetande och tryckning ombesörjas af telegrafstyrelsen
samt bekostas af förvaltningarna gemensamt i förhållande till de resp.
abonnentantalen i katalogen.
I denna katalog upptagas abonnenterna inom 70 kilometersområdet,
och utdelas densamma inom hela detta område.
I öfrigt utlämnas till de bolagens abonnenter, som för interurbana
samtal behöfva viss del af rikstelefonkatalogen, denna del liksom rikstelefonabonnenter
utom 70 kilometersområdet äga på begäran erhålla
behöfliga exemplar af den gemensamma katalogen; skulle telegrafstyrelsen
af rikstelefonabonnenterna fordra ersättning för vissa katalogdelar,
utgår samma afgift från bolagens abonnenter, liksom då ock
afgift erlägges af abonnenter utom 70 kilometersområdet för den gemensamma
katalogen.
Alla de någondera kontrahenten åliggande skyldigheter enligt
upprättadt kontrakt om abonnemang eller enligt aftal om telefonanläggningar
eller angående telefondriften inom det område, hvars ledningar
öfverlämnas till den andra kontrahenten, öfvertagas af denna från den
1 juli 1904 mot åtnjutande af alla de rättigheter, hvilka enligt samma
kontrakt eller aftal nu tillkomma den förre kontrahenten. Bolagen uppsäga
ej de med aktiebolaget svensk normaltid uppgjorda kontrakt angående
upplåtande af ledningar till upphörande före den 1 juli 1909,
såvida ej telegrafstyrelsen tidigare uppsäger desamma.
De abonnenter, hvilkas ledningar inköpts enligt förestående bestämmelser,
men hvilka under sin kvarvarande kontraktstid ej vilja
öfvergå från det ena nätet till det andra, bibehållas under den återstående
kontraktstiden vid sin nuvarande rätt, dock att uppsägning bör
göras till första tillåtna termin. För sådant abonnemang gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna angående abonnemang hos den ena förvaltningen
af telefonförbindelse till plats inom den andra förvaltningens
område. Sådan abonnent äger ej komma i åtnjutande af samtrafiken
mellan de olika näten.
Abonnenter i någotdera telefonnätet, hvilka efter den 1 juni 1903
och före detta aftala underskriftvande och publicerande tecknat sig för
abonnemang jämväl i det andra nätet, äga att inom den 1 juni 1904
— under förutsättning att detta aftal blifver beståndande — uppsäga
kontraktet angående det senare abonnemanget att upphöra den 1 juli
1904 utan frånträdesafgift.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
I de abonnemangskontrakt, som upprättas efter det förevarande
aftal undertecknats, intages förbehåll att från den tid aftalet träder i
kraft de i samma aftal angifna afgifter och andra villkor gälla för den
ifrågavarande abonnenten.
Telegrafstyrelsen öfvertager följande hos bolagen anställda personal:
6 föreståndarinnor i staden inom broarna, på söder samt å Kungsholmen;
40 telefonister å nämnda stationer samt å Djurgården; 3 stationsjusterare,
4 förmän för nybyggnader, hvaraf 2 för Stockholm och 2 för
landet; 9 felsökare, hvaraf 1 för staden inom broarna, 4 för söder och
4 för södra landsområdet; samt 4 justerare, hvaraf 2 för söder och 2
för södra landsområdet.
Den å de öfverlåtna områdena af landsbygden stationerade personal
öfvertages af telegrafstyrelsen.
Tillfälligt kvarstannande å innehafvande platser kan särskildt
aftalas.
Öfvertagen personal kvarstannar i telegrafverkets tjänst och åtnjuter
fortfarande sin nuvarande aflöning, så länge den till telegrafstyrelsens
belåtenhet fullgör sina åligganden.
Telegrafverkets genom bolagens område gående interurbana och
förbindelseledningar ägas och underhållas fortfarande af telegrafverket.
Förbindelseledningar till köpta växelstationer utom 30 kras området,
liggande på bolagens stolpar och fästen, få kvarligga tills ombyggnad
ifrågakommer och underhållas genom bolagen mot ersättning af själfkostnaden.
Likaså få af bolagen från telegrafverket inköpta ledningar
tills ombyggnad ifrågakommer kvarligga på telegrafverkets stolpar och
fästen och underhållas genom telegrafverket mot ersättning af själfkostnaden.
Detsamma gäller om direkta abonnentledningar till platser
utom 30 kms området. De af bolagen inköpta kablarna, liggande i
telegrafverkets cementtrummor i sträckan Gustaf Adolfs torg—Malmtorgsgatan
— Lilla Vattugatan och Vasagatan få utan ersättning kvarligga.
Utbyte af ledningar bör, där så lämpligen kan ske, äga rum. Skall
ledning nedtagas, äger den part, å hvars stolplinje eller fäste ledningen
befinner sig, verkställa nedtagningen mot ersättning för själfkostnaden.
Om så lämpligen kan ske, må i stället för rasering utbyte mot jämngod
materiel äga rum.
Abonnentledning, hvartill ej hör andel i centralstation, äger kvarstanna
å den förvaltnings centralstation, hvilken den förut tillhört, och
expedieras där tills den hinner öfverflyttas, dock högst under ett år,
mot en afgift af 12 kronor pr år och abonnent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
!)
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (JO.
Erforderliga pipor i underjordsledningarna genom bolagens områden
af staden —- dock högst en rörpipa åt hvarje tull — få för
interurbana, förbindelse- och direkta abonnentledningar samt telegrafledningar
afgiftsfritt användas af telegrafverket. Likaså upplåter telegrafverket
åt allmänna bolaget afgiftsfritt en rörpipa åt Kungsholmstull.
Hvardera förvaltningen upplåter å sitt område utan ersättningerforderligt
antal pipor för förbindelseledningar såväl för samtrafik som
för de ledningar, som den ena förvaltningen anordnar å den andras område.
Telegrafstyrelsen äger att år 1919 eller 1920, efter förutgången
tillsägelse minst ett år i förväg, inlösa bolagens samtliga anläggningar
i Stockholm och Stockholmstrakten. Begagnar sig telegrafstyrelsen
ej af denna lösningsrätt, återkommer sådan lösningsrätt mot enahanda
villkor åren 1929 och 1930 och så allt framgent hvart 10:de
år. Vid sådan inlösen, som skall ske den 1 juli, skall landsnätet
lösas efter de grunder, som i Kungl. Maj:ts resolution den 1 maj 1891
finnas bestämda för nätets inlösande den 1 maj 1941, nämligen efter
värdering. Denna värdering sker genom skiljemän enligt lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887. För bestämmande af lösen för telefonanläggningen
i Stockholm skall densamma uppdelas i två grupper,
upptagande den ena (A) de anläggningar, vid hvilka ledningen är ända
till abonnentens apparat framdragen utan att till någon del luftledning
eller fritt hängande kabel användes, samt den andra (B) sådana
anläggningar, hvilkas ledning helt och hållet eller delvis är luftledning.
För de under A) angifna telefonanläggningar skall lösen utgöra
tjugu gånger och för de under B) angifna aderton gånger afkastningsförmågan
vid tiden för öfvertagandet; skolande därvid afkastningsförmågan
anses utgöra det belopp, som erhålles, när det tal, som
uttrycker driftöfverskottets medeltal från ifrågavarande telefonanläggning
per år och apparat under de fem kalenderår, hvilka förflutit närmast
före det hvarunder anmälan göres om lösningsrättens begagnande,
multipliceras med antalet apparater i anläggningen vid tiden för öfvertagandet.
Med driftöfverskottet förstås skillnaden mellan å ena sidan
inkomsten af telefondriften för året, hvari inbegripas hyror för uthyrda
lokaler i de fastigheter, hvilka ingå i köpet, och å andra sidan kostnaden
för underhåll och drift, inklusive styrelse och revision samt utskylder,
för såvidt dessa kostnader belöpa på Stockholmsnätet. I lösesumman
inbegripas alla för telefondriften afsedda, bolagen tillhöriga
fastigheter, således äfven Stockholms allmänna ^telefonaktiebolag nu
tillhöriga fastigheterna n:ris 13 och 14 i kvarteret Åskslaget med adressnummer
28 och 30 vid Malmskillnadsgatan samt 25 och 27 vid Norra
Bih. till Eiksd. Prot. 1004. 1 Sami. 1 Afd. 45 Haft. 2
10
Kungl Maj:ts Xad. Proposition N:o 69.
Smedjegatan, Jakobs församling i Stockholm, med nuvarande fönsterrätt
mot egendomarna n:ris 11 och 12 i samma kvarter. Jämte den
lösen, som efter nu angifna grunder skall utgå för telefonanläggningen
i Stockholm, skall i lösen för reserver i stationer och reservledningar
betalas dessas själfkostnad, dock att ersättning ej beräknas för ej i bruk
tagna pipor i cementtrummor. Om telegrafstyrelsen finner den af bolaget
efter nu angifna grunder uppgifna lösen för reserver och reservledningar
för hög, skall denna lösen utgå med belopp, som fastställes
af skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän.
Lösesumman skall anses utgöra ersättning för värdet af bolagens
alla telefonanläggningar i Stockholm med omnejd med alla deras för
driften afsedda tillhörigheter, med undantag af de i förråd befintliga
förlags- och konsumtionsartiklar liksom af den för nybyggnad afsedda
egendom.
Från lösesumman för Stockholmsområdet afdrages hvad i nätets
normala underhåll brustit med beräkning allenast af själfkostnaden och
enligt värdering af skiljemän enligt lagen om skiljemän den 28 oktober
1887.
Telegrafstyrelsen eller dess ombud äger taga del af bolagens bokföring
i allt, som kan hafva inflytande å förut omförmälda beräkningar
eller värderingar.
Bolagen förbinda sig att ej på annat sätt än i aftalet angifves
drifva telefonverksamhet inom Sverige. Likaledes förbinder sig telegrafstyrelsen
att ej annorlunda än i detta aftal angifves drifva telefonverksamhet
inom det område, som här förbehålles bolagen.
Allmänna bolagets styrelse skall ofördröjligen underställa detta
kontrakt bolagets pröfning, och är kontraktet att anse såsom förfallet,
därest det ej godkännes af Stockholms allmänna telefonaktiebolag senast
en månad efter detta aftals undertecknande.
Detta kontrakt skall jämväl anses till alla delar förfallet, därest
icke Kungl. Maj:t senast den 31 mars 1904 för sin del godkänner detsamma
eller Stockholms stadsfullmäktige, i hvad på dem ankommer,
senast den 19 mars 1904 lämna sitt medgifvande eller därest ej 1904
års Riksdag gillar kontraktet.
Skulle olika meningar uppstå angående rätta tillämpningen af detta
kontrakt eller rätta tolkningen af någon däri förekommande bestämmelse,
skall den sålunda uppkomna tvisten slitas af skiljemän på sätt i
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgas.
Tilläggsaftalet afser, såsom telegrafstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse
den 12 februari 1904 framhåller, att den ökning i antal lednin
-
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (it).
11
gar och apparater, som kan å ömse sidor uppkomma under tiden innan
hufvudaftalet träder i kraft, skall komma den förvaltning till godo, som
skall öfvertaga ledningarna och apparaterna, så att den andra förvaltningen
i dyli len fall endast erhåller godtgörelse för själfkostnaden.
Med anledning af de i hufvudaftalet förekommande bestämmelserna,
att detsamma vore att anse såsom förfallet, därest ej dels detsamma
godkändes af Stockholms allmänna telefonaktiebolag senast en månad
efter dess undertecknande, dels ock Stockholms stadsfullmäktige, i hvad
på dem ankomme, nämligen i fråga om medgifvande till utbyte af
äganderätten till kabeltrummor i gatorna, senast den 19 mars 1904
lämnade sådant medgifvande, får jag meddela, att telegrafstyrelsen med
underdånig skrifvelse den 26 februari innevarande år öfverlämnat afskrift
af en från styrelsen för sistnämnda bolag inkommen skriftlig
anmälan, att bolaget å stämma den 25 i samma månad godkänt
ifrågavarande aftal. Därefter har telegrafstyrelsen med underdånig
skrifvelse den 19 innevarande månad öfverlämnat afskrift af en från
öfverståthållareämbetet inkommen skrifvelse med bilaga, utvisande att
ämbetet fastställt ett af stadsfullmäktige i Stockholm den 29 februari innevarande
år fattadt beslut att, i hvad på staden berodde, godkänna aftalet.
Enligt hvad telegrafstyrelsen i sin förberörda underdåniga skrifvelse
den 9 februari 1904 meddelat, har bellbolagets styrelse förklarat
sig redan hafva befogenhet att i sitt bolags namn ingå på aftal af
ifrågavarande beskaffenhet.
Telegrafstyrelsen har i sin skrifvelse, hvarmed ifrågavarande aftal
underställts Kungl. Maj:ts pröfning, till en början redogjort för de
grundsatser, som varit ledande för styrelsen vid de nu slutförda underhandlingarna,
och anför styrelsen därvid hufvudsakligen följande.
Det nuvarande tillståndet, då de 68,000 rikstelefonapparaterna och
de 35,000 apparaterna hos telefonbolagen icke kunde komma i telefonförbindelse
med hvarandra, kunde utan vidare betecknas såsom otillfredsställande.
Den anordning för öfverförande af meddelande mellan
näten, som inrättats några dagar efter afstängningen, hade icke haft
något annat ändamål än att nödtorftigt afhjälpa de mest kännbara
svårigheterna och hade icke varit synnerligen mycket använd. För
telegrafstyrelsen hade det varit en bjudande nödvändighet att söka råda
bot för den inskränkning i kommunikationsväsendet, som genom denna
afstängning uppkommit. Det kunde dock icke läggas telegrafstyrelsen
till last, att styrelsen icke anlitat den enda utväg, som hittills funnits
i detta hänseende, nämligen att på ytterligare 10 år sluta aftal om
12
Kung}. Maj-.ts Kärf. Proposition N:o 69.
samtrafik mot 10 öres öfvergångsafgift för samtal. Det liade förut tillräckligt
framhållits, att genom en sådan anordning telegrafstyrelsen
skulle själ!’ bidraga till att på telegrafverkets och den telefonerande
allmänhetens bekostnad bereda bolagen tillfälle till en oskäligt hög
ökning i abonnentantal.
En öfvergångsafgift af 5 öre skulle i afsevärd män hafva utjämnat
det anmärkta missförhållandet, men bolagen hade vid de underhandlingar,
som föregått af stängningen, förklarat sig, af hänsyn till bolagens
bestånd och utvecklingsmöjlighet, icke kunna vara med om en så låg
öfvergångsafgift.
Såsom grundval för de nya underhandlingarna hade därför uppställts,
att fri samtrafik skulle råda mellan näten. Telegrafstyrelsen
hade från början ansett och vid alla tillfällen framhållit, att detta vore
den riktiga anordningen, och bolagen hade ock redan tidigare förklarat
sig vara med därom, under förutsättning att den kunde komma till
stånd, utan att bolagens framtida verksamhet äfventyrades.
För telegrafstyrelsen lika väl som för bolagen hade det från underhandlingarnas
början varit tydligt, att fri samtrafik förutsatte en sådan
anordning, att de olika förvaltningarna erhölle skilda verksamhetsområden.
Fri samtrafik med bibehållande af olikhet i abonnemangsafgifter
inom samma område vore otänkbar af den anledning, att det nät, som
hölle högre utgifter än det andra, skulle vara beröfvadt så godt som
all utsikt till förvärfvande af nya abonnenter. Men äfven om alla
utgifter sattes lika och aftalade bestämmelser om både anläggningskostnader
och abonnemangsafgifter å ömse håll utan eftergifter fastliölles,
uppstode dock på ett gemensamt verksamhetsområde en täflan
om abonnentanskaffning, som utan att bereda allmänheten någon förmån
vore påtagligen ogynnsam för förvaltningarna.
Då det sålunda gällde att för en längre framtid ordna telefonförhållandena
i liufvudstaden med omnejd, hade telegrafstyrelsen ock haft att
taga hänsyn till önskvärdheten att undvika den nuvarande olägenheten
med dubbla telefonledningar öfverallt och åt alla håll, i staden och på
landet. I den män abonnentantalet växte, blefve svårigheterna att framdraga
de dubbla abonnent- och förbindelseledningarna allt kännbarare.
Telegrafverket och allmänna bolaget hade nu bortåt 100 stationer på
samma orter, till Indika de båda förvaltningarna måst framdraga skilda
ledningar. Ur allmän ekonomisk synpunkt måste det betraktas såsom
en fullkomligt onödig utgift att bygga minst ett par tusental kilometer
telefonledningar, där hälften skulle göra samma nytta. Det måste göra
intryck af ytterligt oekonomisk förvaltning att se dubbla telefonstolp
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 09. 13
linjer följa sfi godt som alla landsvägar inom 70-kilometersområdet. I
hufvudstaden och inom de öfriga städerna inom det gemensamma området
tillkomme dessutom den uppenbara svårigheten att bereda plats
för de dubbla näten på hustaken och i gatorna.
Då det för den närmaste tiden icke kunde anses lämpligt att återkomma
till det af 1902 års Riksdag förkastade förslaget att för telegrafverkets
räkning inköpa hela de enskilda näten och det af hänsyn
till rätt förhållande mellan statens verk och enskilda företag icke kunde
blifva tal om att genom effektiv priskonkurrens eller dylikt söka göra
rikstelefonen allenahärskande inom 70-kilometersområdet, återstode ingen
annan utväg än att dela detta område i två skilda verksamhetsfält, ett
för rikstelefonen och ett för de sins emellan samarbetande bolagen.
Med iakttagande därjämte att i hvarje hänseende abonnenternas
intressen blefve på det nogaste beaktade hade en delning i antydda
syfte af Stockholm med omnejd utgjort en grundval för de förda underhandlingarna.
Vid denna delning hade emellertid telegrafstyrelsen icke kunnat
lämna ur sikte det mål, på hvilket telegrafstyrelsens sträfvanden hittills
utgått och otvifvelaktigt fortfarande måste utgå, nämligen att till sist
i statens telefonverks hand föra tillsammans all för allmänheten upplåten
telefondrift i riket. Ett steg i denna riktning måste, efter telegrafstyrelsens
uppfattning, genast tagas på det sätt att, vid delningen
af området, telegrafverket erhölle en något större anpart än som skulle
blifva förhållandet, därest hänsyn endast skulle tagas till det nuvarande
antalet abonnenter inom det gemensamma området. Därvid hade ock
hänsyn tagits därtill att, om ock bolagen hade flera abonnenter än
telegrafverket inom 70-kilometersområdet, telegrafverket dock genom
sitt hela riket omfattande nät vore den vida större förvaltningen.
Det hade framhållits att, för byte i det närmaste jämnt om jämnt mellan
förvaltningarna af apparater, 70-kilometersområdet borde delas så, att
gränsen gånge i Mälaren, norra grenen af Norrström och stora segelleden
genom Saltsjön, därvid, med hänsyn jämväl till hufvudstationernas
läge, telegrafverket borde bekomma den södra delen och bolagen den
norra. Af angifna skäl hade telegrafstyrelsen funnit sig omöjligen kunna
åtnöjas med hvad sålunda skulle tillfalla telegrafverket. Från telegrafstyrelsens
sida hade därför påkallats, att till rikstelefonens område skulle
läggas dels den norra hälften af den yttre delen af 70-kilometersområdet
(nämligen området mellan 30 och 70 kilometer från Stortorget i
Stockholm) och dels, inom Stockholm, Kungsholmen samt Skepps- och
Kastellholmarna äfvensom södra Djurgården.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Bolagen syntes utan svårighet hafva gått in på att afstå äfven den
norra delen af området mellan 30 och 70 kilometers afstånd från Stortorget.
Men så mycket större hade bolagens obenägenhet varit att afstå
från Kungsholmen. I denna stadsdel hade vid innevarande års ingång
funnits 445 rikstelefonapparater, 1,160 apparater i allmänna bolaget och
776 apparater i bellbolaget. Då telegrafstyrelsen ansett sig böra ovillkorligen
hålla på att få öfvertaga äfven Kungsholmen, hade detta haft sin
grund däruti, att telegrafstyrelsen måste noga tillse, att telegrafverket
skulle få tillräcklig andel af de stadsdelar, inom hvilka hufvudstadens
utveckling kunde antagas komma att under de närmaste årtiondena hufvudsakligen
fortgå. Telegrafstyrelsen hade icke förbisett, att stadsdelen
Södermalm hade storartade utvecklingsmöjligheter; men styrelsen
hade icke kunnat anse, att det skulle vara riktigt att, då utvecklingsmöjligheterna
skulle så att säga delas, nöja sig med denna stadsdel.
Kungsholmen hade därvid erbjudit sig såsom den lämpligaste
stadsdelen att medräkna till det södra nätet.
Hänsynen till det slutliga målet för telegrafstyrelsens sträfvanden
hade slutligen föranleclt, att telegrafstyrelsen yrkat, att kontraktet skulle
innehålla rätt för telegrafstyrelsen att inom en ej allt för aflägsen framtid,
om sådant från statsverkets sida ansåges önskvärdt, inlösa bolagens
återstående nät.
Telegrafstyrelsen omförmäler därefter, att de förhållanden, som
blifvit en följd af samtrafikens afstängning, alldeles icke visat sig ogynnsamma
för telegrafverket ur ekonomisk synpunkt. Medan ökningen af
antalet apparater inom Stockholms redovisningsområde år 1902 varit
378, hade densamma år 1903 utgjort icke mindre än 1,652, däraf 1,063
under tiden 1 juni—31 december inom Stockholms stadsnät. Af sistnämnda
1,063 hade 842 uppsatts hos abonnenter, som förut vore abonnenter
hos bolagen. Hos bolagen hade enligt publicerade uppgifter
ökningen i Stockholm år 1902 utgjort 2,175 och år 1903 2,122, utvisande
således en mindre ökning under afstängningsåret än förut.
Man skulle kunna förmoda, att afstängningen verkat någon minskning
i antalet från Stockholm expedierade interurbana telefonsamtal.
Detta hade dock icke varit fallet. Under tiden 1 juni—31 december
1902 hade nämligen från Stockholm expedierats 387,610 samtalsperioder
om 3 minuter. Under samma tid år 1903 hade expedierats 455,792 perioder,
utvisande en ökning af 68,182 perioder eller 17.5 procent. Då under
motsvarande tid ökningen i antalet samtalsperioder öfver hela riket varit
i medeltal 10.fl procent, måste den interurbana samtalstrafiken från Stockholm
efter afstängningen anses hafva varit mycket tillfredsställande.
15
Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 69.
Telegrafstyrelsen öfvergår därefter till närmare redogörelse för aftalets
innehåll och lämnar, beträffande den ömsesidiga öfverlåtelsen af
apparater, uppgift om dessas antal vid tiden för aftalets träffande.
Enligt denna utgjorde antalet apparater, fördelade på de olika näten.
inom Stockholm: Verket*" Bolae«tt
1)
i staden inom broarna, å Södermalm, Kungsholmen,
Skeppsholmen, Kastellholmen och södra Djurgården 2,955 8,719
2) å Norrmalm och Östermalm ............................................. 5,776 20,843
Inom 70-kilometersområdet:
1) inom 30 kilometer från Stortorget söder om Mälaren
och segelleden ....................................................................... 708 1,137
2) inom 30-kilometersområdet norr om Mälaren och
segelleden ................................................................................ 502 1,660
3) inom området 30—70 kilometer rundt om.................. 2,628 2,401
summa 12,569 34,760
Efter bytet skulle antalet apparater blifva följande:
inom Stockholm: Telegraf- Bolaf?en
\ eiKei.
1) i staden inom broarna, å Södermalm, Kungsholmen,
Skeppsholmen, Kastellholmen och Djurgården ......... 11,674 —
2) å Norrmalm och Östermalm............................................. — 26,619
inom 70-kilometersområdet:
1) inom 30 kilometer från Stortorget söder om Mälaren
och segelleden ........................................................................ 1,845 —
2) inom 30-kilometersområdet norr om Mälaren och
segelleden................................................................................ — 2,162
3) inom området 30—70 kilometer rundt om .................. 5,029 —
summa 18,548 28,781
Telegrafverket öfverlämnade alltså — fortsätter styrelsen — till
bolagen 6,278 apparater och bolagen öfverlämnade till telegrafverket
12,257 apparater. Skillnaden, 5,979 apparater, betecknade det öfverskott
i apparater, telegrafverket genom bytet bekomme. Detta öfver
-
16
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o (19.
skott fördelade sig med 2,943 apparater på hufvudstaden och 3,036
apparater på landsområdet.
Vid denna uppställning hade hänsyn icke tagits till de bestämmelser
i aftalet, som medförde, att åtskilliga abonnenter, som efter de allmänna
grunderna skulle öfverflyttas från det ena nätet till det andra, kunde
komma att kvarstå i det förra nätet, eller, hvad beträffade de abonnenter
i det ena nätet, som under afstängningstiden tecknat abonnemang
i det andra nätet, rent af uppsade det senare abonnemanget
till upphörande den 1 juli. Sådan uppsägningsrätt tillkomme, hvad
rikstelefonen beträffade, något mer än 1,000 abonnenter, ehuru det icke
kunde antagas, att alla dessa skulle begagna sig däraf.
Icke heller hade vid nyssnämnda sammanställning hänsyn tagits
därtill, att en del af de abonnenter, hvilka sedan tiden före afstängningen
hade abonnemang i båda näten, komme att efter öfverflyttningen
vid första tillfälle uppsäga det ena abonnemanget. Hela antalet
dubbelabonnemang hade vid början af innevarande år utgjort i Stockholm,
med inberäkning af dem, som kunde göra uppsägning redan till
den 1 juli 1904, 5,218, däraf 3,622 inom det område, som skulle komma
att tillhöra bolagen, och 1,596 inom det område, som skulle komma
att tillhöra rikstelefonen. Det vore icke möjligt att förutse, i hvilken
omfattning denna omständighet kunde komma att medföra minskningi
de resp. abonnentantalen, eftersom en afsevärd del, särdeles affärsmän,
antagligen komme att fortfarande hafva behof af lika stort antal
telefoner som förut.
Utom Stockholm förekomme naturiigen ock dylika dubbelabonnemang,
ehuru i mindre omfattning, i synnerhet på landsbygden. I Uppsala
vore dock antalet dubbelabonnemang omkring 430 på ett antal af
1,013 apparater hos telegrafverket och 840 apparater hos allmänna
bolaget.
Hvad beträffar prisen för de ledningar, telegrafverket skulle öfvertaga,
framhåller styrelsen, att dessa vore desamma som stadgades i köpeaftalet
den 28 december 1901 rörande bolagens samtliga ledningar, därvid
dock borde anmärkas, att ledningar till hufvudstation från Kungsholmen,
Skeppsholmen, Kastellholmen och södra Djurgården nu lämnades
utan andel i station.
Prisen vore sålunda, hvad Stockholm beträffade:
för s. k. stjärntelefoner (d. v. s. apparater, till hvilka bell
bolagens
abonnenter hafva obegränsad samtalsrätt)
med årsafgift 100 kronor .................................................... kr. 480: —
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
för apparater med direkta ledningar med årsafgift 80 kronor kr. 440: —
för apparater med kombinerade ledningar med årsafgift
60 kronor .............................................................................. » 400: —
för apparater i bellbolaget (med begränsad samtalsrätt) med
årsafgift 36 å 45 kronor jämte afgift för öfversamtal » 250: —
för anknytningar och sidoapparater med årsafgift i medeltal
omkring 30 kronor........................................................ » 150: —
För reservledningen i underjordskablar indragna i cementtrummor
skulle betalas likasom i 1901 års köpekontrakt 100 kronor per kilometer
dubbeltrådig kopparledning, hvartill komtne likvid för ej i bruk tagen
piplängd af cementtrummor med 1 krona 50 öre per meter och af
impregnerade trätrummor med 25 öre per meter samt för ej i bruk
tagna reservledningar i luftkablar med 60 kronor per kilometer dubbeltrådig
ledning.
Med afseende å sistnämnda tre poster å resp. 90,885 kronor,
1,512 kronor 50 öre och 37,440 kronor eller tillsammans 129,837 kronor
50 öre, hvilka, efter afdrag af motsvarande belopp för de reserver, telegrafverket
hade att aflåta inom Stockholm, eller 61,446 kronor, alltså
skulle med 68,391 kronor 50 öre utgöra, hvad köpet af Stockholmsnätet
denna gång vore dyrare än förra gången, har telegrafstyrelsen, med
hänvisning till den förra gången af tillkallade sakkunnige, filosofie
doktorn Herslow samt cheferna för de norska och danska telegrafverken,
lämnade utredningen därom, att de för ledningarna fastställda
å-prisen vore skäliga, framhållit, med afseende å nödvändigheten att
nu särskildt betala reservpipor i cementtrummor och reservledningar i
luftkablar, att bolagens yrkande på att erhålla särskild likvid för dessa
reserver, hvilka komme till nytta vid blifvande nyanläggningar och
således vore att betrakta såsom förskotter å anläggningskostnaden för
dessa, synts styrelsen rimligt, under iakttagande af ömsesidighet, och
att följaktligen köpe- och bytesaftalet ansetts icke böra stranda på
denna förhållandevis mindre betydliga post. Därvid borde ock erinras,
att i det förra köpekontraktet inom hela landsnätets område skulle
erläggas betalning för alla reserver i luft- och jordkablar samt å centralstationerna.
Vid bestämmandet af det pris, som borde betalas för de ledningar,
telegrafverket skulle aflåta till bolagen, hade, såsom telegrafstyrelsen
vidare anför, ingen omedelbar jämförelsepunkt funnits i det förra kontraktet,
eftersom telegrafverket den gången varit endast köpare och
bolagen icke hade några ledningar mot abonnemangsafgift af 50 kroBih.
till Rilcsd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Haft. 3
18
Kungl. Maj:ts A1 dd. Proposition N:o 69.
nor, såsom för abonnemang å rikstelefon betalades. Af det föregående
syntes, att prisen för bolagens ledningar nu liksom förra gången icke
bestämts efter ledningarnas inbördes olika tekniska beskaffenhet utan
efter den årsinkomst, de lämnade genom de olika abonnemangsafgifterna.
Det hade då ansetts riktigast att ställa priset för rikstelefonens
ledningar i jämförelse med priset för de bland bolagens ledningar,
som varit närmast jämförliga med rikstelefonledningarna, eller
alltså de, som ginge direkt in till hufvudstation. Dit inginge alla allmänna
bolagets ledningar (abonnemangspris 100, 80 eller 60 kronor),
men dessutom alla bellbolagets ledningar å Södermalm och i staden
inom broarna. Bellbolagets samtliga stationer för dessa områden vore
nämligen förlagda till hufvudstationerna vid Svartmangatan eller Hornsgatan,
medan å Kungsholmen och å Djurgården funnes särskilda sekundärstationer
för bellbolaget. Antalet af förenämnda till hufvudstation
ingående, bolagen tillhöriga ledningar vore 6,840 och likviden för dem
utgjorde 2,527,070 kronor eller i medeltal i det närmaste 370 kronor.
Detta pris hade alltså blifvit satt å de 4,894 direkta ledningar, telegrafverket
skulle öfverlämna till bolagen.
Från bolagens sida hade visserligen med kraft framhållits, att detta
pris borde sättas åtminstone 30 kronor lägre, emedan rikstelefonledningarna
samtliga lämnats utan andel i station, under det att bolagens
ledningar med få undantag lämnats med dylik andel i stationerna vid
Svartmangatan och Hornsgatan, beräknadt i värde till 30 kronor, hvartill
komme, dels att 62,7 procent af alla de apparater, bolagen skulle
erhålla, funnes hos abonnenter, som förut hade abonnemang hos bolagen,
medan motsvarande procent för de ledningar, rikstelefonen skulle
öfvertaga, icke vore högre än 18,3 och bolagen således hade vida större
risk än telegrafverket att få öfvertagna och betalade abonnemang
snarast möjligt uppsagda, dels ock att för de öfvertagna apparater,
som fortfarande komme att bibehållas i bolagens nät, bolagen finge
under återstående abonnemangskontraktstid nöja sig med en omkring
10 kronor lägre abonnemangsafgift än medelafgiften inom bolagens nät.
Men telegrafstyrelsen hade fasthållit vid och lyckats genomdrifva,
att priset för telegrafverkets ledningar ändock icke skulle beräknas
lägre än 370 kronor.
Hvad landsnäten beträffade, vore samtliga pris upptagna i full
öfverensstämmelse med det förra köpekontraktet, hvilket för landsnäten
jämväl innehållit bestämmelser om särskild betalning för reservledningar
i luft- och jordkabel samt reservlinjer i centralstationen med inledningar.
Vid värdesättningen af landsledningarna skulle, enligt det nu
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
träffade aftalet, afdrag ske för brist i det normala underhållet enligt
värdering, efter själfkostnaden, af skiljemän.
Telegrafstyrelsen yttrar sig därefter om frågan, huruvida köpeoch
bytesaftalet kunde anses vara ekonomiskt fördelaktigt för telegrafverket,
äfven med bortseende från de fördelar af mera allmän natur,
som vore att beräkna genom den mera rationella anordningen af telefonförhållandena
i hufvudstaden med omnejd.
Frågan vore då närmast den, om det för telegrafverket vore fördelaktigt
att för ett pris af 2,593,890 kronor förvärfva ett antal af
5,979 nya abonnenter. Enligt de sakkunnigas beräkningar år 1902
skulle hvarje från bolagen till telegrafverket öfverlämnadt abonnemang
lämna en nettobehållning (öfverskott af inkomst utöfver drift- och underhållskostnad)
af i medeltal 25 kronor 75 öre i stadsnätet och 25 kronor
25 öre i landsnätet. De 2,943 nya abonnemangen i stadsnätet
skulle således lämna en nettobehållning af 75,782 kronor 25 öre och
de 3,036 nya abonnemangen i landsnätet en nettobehållning af 76,659
kronor, eller tillsammans. 152,441 kronor 25 öre. Detta belopp utgjorde
5,87 procent å mellanafgiftsbeloppet, 2,593,890 kronor. Omförmälda
sakkunniga hade funnit, att telegrafverket å köpeskillingen för bolagens
hela nät skulle få en inkomst af 6,25 procent om året, hvilket ansetts
tillfredsställande för att medgifva det nedlagda kapitalets förräntning
och snabba amortering. Den minskning i procent, som sålunda förefunnes,
berodde till hufvudsaklig del därpå, att telegrafverket haft
jämförelsevis för litet antal reserver att aflåta. Telegrafverket hade
att betala för reserver i allt 644,318 kronor 50 öre och skulle för reserver
erhålla 248,071 kronor. Skillnaden 396,247 kronor 50 öre ökade
mellanafgiften för apparaterna till förenämnda belopp. Ville man alldeles
bortse från kostnaden för reserverna och anse, att afkastningen
af dem skulle hämtas från de nytillkommande abonnemang, för hvilkas
ledningar de komme till användning, blefve mellanafgiften för själfva
apparaterna 2,197,642 kronor 50 öre, å hvilket belopp den omförmälda
nettoinkomsten 152,441 kronor 25 öre utgjorde 6,93 procent.
Äfven om man skulle stanna vid, att den beräkneliga afkomstprocenten
skulle blifva 5,87, måste man ihågkomma att, då de sakkunniga
år 1902 beräknade afkomstprocenten till 6,25, detta noga taget afsett
endast den närmaste femårsperioden efter köpet. Efter denna period,
under hvilken de inköpta apparaternas abonnemangspris skulle hafva,
hvad Stockholmsnätet beträffade, hunnit i medeltal gå ned emot rikstelefonens
medelpris, hade uppenbarligen afkomstprocenten ock i rätt
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
afsevärd mån sjunkit. Nu vore icke fråga om någon afgiftsnedsättning
för öfvertagna apparater, och således kunde med allt skäl den nu
angifna afkomstprocenten beräknas blifva beståndande under hela amorteringstiden.
En anledning till minskning i den nu beräknade afkomstprocenten
skulle kunna tänkas ligga däruti, att en del kostnader uppstode för telegrafstyrelsen
genom de nödvändiga arbetena för att direkt till telegrafverkets
centralstation småningom indraga alla de allmänna bolaget
tillhöriga ledningar, som nu inginge till stationerna vid Svartmangatan
och Hornsgatan, så att endast de nuvarande bellstationerna bibeliölles
utanför centralstationen. Men om man också frånsåge, att dessa kostnader
i viss män uppvägdes genom den minskning i expeditionskostnad,
som uppstode genom alla direkta ledningars sammanförande till en centralstation,
kunde med bestämdhet påstås, att kostnaderna för omförmälda
ombyggnad, hvilken naturligen borde ske i samband med den i allt fall
förestående omändring af de nuvarande rikstelefonledningarna i större
omfattning till underjordiska ledningar, tillfullo uppvägdes genom de
fördelar vid sistnämnda arbete, som bereddes telegrafverket genom öfvertagande
af allmänna bolagets vidsträckta kabelnät inom telegrafverkets
blifvande område i hufvudstaden.
Hvad särskilt det öfvertagna landsnätet beträffade, kunde en anledning
till minskad nettoinkomst i jämförelse med det förra köpeaftalet
förefinnas däri, att nu icke hela landsnätet öfvertoges, utan en del
af den inre, ur inkomstsynpunkt bättre delen af landsnätet, fortfarande
förbehölles åt allmänna bolaget. Fördelen af att öfvertaga hela det
yttre landsnätet — mellan 30 och 70 kilometer från Stortorget — hade
dock redan blifvit framhållen såsom liggande däri, att ett afsevärdt
steg därmed toges i riktning mot telegrafverkets öfvertagande af all
för allmänheten upplåten telefondrift. Skulle äfven den yttre delen af
nätet hafva delats mellan förvaltningarna, skulle rikstelefonen blifvit
utestängd bland annat från sådana telefoncentra som Uppsala, Enköping
och Norrtälge.
Såsom en ekonomisk vinst af det nuvarande köpeaftalet hade framhållits,
att telegrafverket skulle erhålla en betydlig årlig ökning i inkomst
genom de höjda årsafgifterna i hufvudstaden. Enligt aftalet
skulle nämligen i stället för den nuvarande rikstelefonafgiften 50 kronor
om året, i mån af abonnemangskontraktens utlöpande, införas väsentligen
samma årsafgifter, som bolagen nu hade, eller alltså, efter abonnemangens
olika beskaffenhet: 100, 80, 60, 45 eller 36 kronor. Medelbeloppet
af dessa afgifter jämte förekommande anknytningsafgifter öfver
-
21
Kungi. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 69.
stege medelbeloppet af de nuvarande rikstelefonafgiftorna med omkring
10 kronor för apparat. För telegrafverkets nuvarande apparatantal i
Stockholm skulle alltså denna ändring medföra en ökad årsinkomst af
omkring 87,000 kronor. Riktigt vore, att denna ökade inkomst innebure
en fördel för rikstelefonen, hvartill bolagen icke finge någon motsvarighet.
Men liksom den ökade årsafgiften för abonnenterna uppvägdes af
förmånen af fri samtrafik, så måste ock för telegrafverket den ökade
årsinkomsten till stor del anses komma att blifva behöflig till täckande
af verkets andel i kostnaderna för den fria samtrafiken. Antalet öfvergångssamtal
mellan näten inom 70 kilometersområdet hade under år
1902, samtrafikens sista lulla kalenderår, utgjort omkring 900,000 med
en beräknad kostnad af omkring 27,000 kronor, däraf 13,500 kronor
för hvardera förvaltningen. Otvifvelaktigt stege samtrafiksfrekvensen
vid full afgiftsfrihet 5 eller 6 gånger, medförande alltså en kostnad för
telegrafverket af 67,500 å 81,000 kronor. Den mindre del af förenämnda
ökningsbelopp å 87,000 kronor, som återstode, sedan kostnaderna
för den fria samtrafiken blifvit betäckta, kunde lämpligen anses motsvaras
af den förlust, som kunde uppkomma genom afgång, i den mån
kontrakten utlöpte, af öfvertagna och betalade dubbelabonnemang.
Såsom en sammanfattning af redogörelsen för köpeaftalets rent
ekonomiska innebörd har telegrafstyrelsen slutligen uttalat, att detta
aftal, som syntes telegrafstyrelsen rent af nödvändigt för att råda bot
för bestående missförhållanden i telefontrafiken och för att bereda telegrafverket
skäligt utrymme för utveckling, äfven ur rent ekonomisk
synpunkt för sig taget, vore för telegrafverket fördelaktigt.
I sammanhang med frågan om köpeaftalets ekonomiska betydelse
för telegrafverket har telegrafstyrelsen ock pröfva!, huruvida de medel,
som för likvidens fullgörande behöfde upplånas, kunde återbetalas på
den för telegrafverkets nyaste lån fastställda amorteringstiden af 20
år, hvilken tid med 4 procents räntefot medförde en annuitet af i allt
7,36 procent, och i sådant afseende meddelat, att de till mellangift vid
bytet af reserver afsedda medel 396,247 kronor 50 öre kunde tillfullo
återbetalas, i mån som reserverna komme till användning för nya anläggningar.
Det återstående för själfva ledningarnas likviderande afsedda
beloppet, 2,197,642 kronor 5Ö öre, kräfde för amortering på 20
år eu annuitet af 161,744 kronor 50 öre. Då den beräknade nettoinkomsten
af de köpta ledningarna utgjorde 152,441 kronor 25 öre, återstode
alltså endast ett belopp af 9,303 kronor 25 öre att fylla af verkets
öfriga medel, hvilket belopp ju utgjorde ett jämförelsevis ringa
förskott på de inkomster, det inköpta nätet komme att lämna, sedan
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 69.
köpeskillingen blifvit till fullo amorterad. Det till en god del redan nu
underjordiska nätet i Stockholm måste naturligen anses komma att äga
bestånd långt efter amorteringstidens slut.
Angående aftalets bestämmelser om de blifvande abonnemangsafgifterna
anmärker telegrafstyrelsen, att därigenom blefve visserligen
de nuvarande rikstelefonabonnentemas i hufvudstaden abonnemangsafgifter
i mån af kontraktstidens utgång böjda med i medeltal 10 kronor
för år, men denna höjning måste, såsom redan anförts, anses tillfullo
motsvaras af förmånen af fri samtrafik, helst rikstelefonabonnenterna
före afstängningen i medeltal betalat åtminstone en betydlig del af
detta belopp i öfvergångsafgifter. Därtill komme, att de nuvarande
rikstelefonabonnenterna kunde, i den mån kontrakten utlöpte, fritt bestämma
sig för det abonnemang, som bäst passade hvar och en, från
100 kronors ända ned till 36 kronors abonnemang. Innehafvare af två
telefoner kunde hädanefter i många fall nöja sig med en telefon.
Emellertid blefve ingen abonnent förpliktad att under fortlöpande
abonnemangstid öfverftytta sitt abonnemang från sitt nuvarande nät,
och jämväl efter kontraktstidens slut kunde den abonnent, som så önskade,
få kvarstanna i det förra nätet, eftersom den ena förvaltningen
städse ägde teckna abonnemang inom den andras område med direkt
ledning till sitt nät mot en förhöjning i årsafgiften af tio kronor. Denna
bestämmelse hade den betydelse, att den på så många håll såsom mycket
betydelsefull framhållna konkurrensen kunde varda bibehållen. Ansåge
sig en abonnent vara illa behandlad inom det nät, dit han ur
lokal synpunkt hörde, kunde han för en ringa tilläggsafgift blifva
abonnent i det andra nätet. För att kunna genomföra denna anordning
jämväl å telegrafstationsorterna Djursholm och Drottningholm inom
bolagens område ägde telegrafstyrelsen bibehålla sina nuvarande förbindelseledningar
till dessa orter.
Efter en redogörelse för abonnenternas blifvande ställning och rätt
inom näten framhåller telegrafstyrelsen, att genom tidsenliga anordningar
för samtrafiken och genom åtgärder till abonnenternas förmån i öfrigt
å ömse håll abonnenternas ställning i de blifvande näten syntes komma
att blifva sådan, att det i intet afseende skulle blifva af betydelse för
abonnenterna, hvilketdera nätet de tillhörde. Likhet i förmåner och
skyldigheter skulle blifva betecknande för de nya förhållandena.
Därefter öfvergår telegrafstyrelsen till den styrelsen genom aftalet
förbehållna rätten att öfvertaga återstoden af bolagens nät och anför
därom följande.
Såsom redan förut omnämnts, hade det synts telegrafstyrelsen vara
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
nödvändigt att i kontraktet framhålla telegrafverkets rätt att inom en
ej alltför aflägsen framtid inlösa hela det telefonnät, som enligt aftalets
bestämmelser hädanefter skulle tillhöra bolagen.
Redan på grund af nådiga resolutionen den 1 maj 1891 angående
rätt för Stockholms allmänna telefonaktiebolag att anordna telefonledningar
inom 70 kilometersområdet ägde statsverket att den 1 maj 1941
inlösa bolagets ledningar utom Stockholm efter värdering. Nu hade aftalats,
att denna inlösning liksom inlösning af de privata näten i Stockholm
finge äga rum, efter telegrafstyrelsens val, åren 1919 eller 1920,
1929 eller 1930 o. s. v. alltid efter ett års uppsägning. De långa intervallerna
1921—1928 o. s. v., då inlösen ej finge ske, hade tillkommit
för att ej hämma bolagens utveckling genom att de vid hvarje
tid skulle vara pliktiga att ett år efter tillsägelse afstå sina nät.
För landsnäten hade bibehållits bestämmelsen, att inlösen skulle
ske efter värdering, därvid blott tillagts, att värderingen skulle ske
genom skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887.
För inlösen af Stockholmsnäten hade det af naturliga skäl icke varit
möjligt att nu fastställa å-priser, som skulle blifva tillämpliga först lo
år härefter. Man hade därför öfvergått till att fastställa en beräkningsgrund
i förhållande till nätens afkastningsförmåga och därvid sökt att
lämna noggranna och otvetydiga regler för beräkningen af denna afkastningsförmåga.
Kapitalvärdet af afkastningsförmågan, efter afdrag
af brist i underhållet efter skiljemäns värdering, skulle blifva inlösningssummans
belopp. Stora svårigheter hade mött vid underhandlingarna
att öfverenskomma om det procenttal, efter hvilket kapitaliseringen skulle
ske. Telegrafstyrelsen hade sökt få detta tal fastställdt till 6,25, medan
bolagen icke velat medgifva mer än 5. Bolagen hade framhållit, att
bellbolagets abonnemangspris icke för sig tagna med säkerhet medgåfve
en så hög kapitaliseringsprocent som 6,25 och att dessutom, i den
mån bolagen genomförde sin plan att göra sina nät underjordiska, så
att ledningarna framdroges till abonnenterna utan att ens till någon del
luftledning eller fritt hängande kabel användes, äfven allmänna bolagets
ledningar icke kunde med säkerhet beräknas gifva 6,25 procent i afkastning
på nedlagdt kapital. I betraktande af dessa förhållanden och
med hänsyn därtill, att inlösningen endast skulle blifva en rätt för
telegrafstyrelsen, icke en skyldighet, hade telegrafstyrelsen slutligen
gått in på en sådan anordning, att telegrafstyrelsen skulle lösa in de
fullständigt underjordiska ledningarna i Stockholm efter en kapitaliseringsprocent
af 5 procent och de öfriga ledningarna efter 51,2 procent.
I förra fallet skulle alltså betalas 20 gånger årsafkastningen, i det
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
senare omkring 18 gånger. Vid kapitalisering efter 6,25 procent skulle
hafva betalats 16 gänger årsafkastningen.
Att det vid denna inlösning vore fråga om stora summor vore
uppenbart. Bolagen kunde vid den första inlösningstiden om 15 år antagas
hafva uppnått ett apparatantal i hufvudstaden af omkring 40,000.
Om det lyckades bolagen bibehålla nettoafkastningen i medeltal vid
25 kronor 75 öre, skulle alltså årsafkastningen utgöra 1,030,000 kronor.
16 gånger detta belopp är 16,480,000 kronor, 18 gånger är 18,540,000
kronor och 20 gånger är 20,600,000 kronor.
Om nuvarande förhållanden i afseende å telefondriften finge anses
i afsevärd mån äga bestånd om 15 år, kunde svårighet icke skäligen
tänkas uppstå för telegrafstyrelsen att förränta och amortera inlösningssumman,
om ock längre tid sannolikt komme att åtgå därför än nu
vanliga 20 år. Det förra köpet hade, enligt riksgäldskontorets förslag,
varit afsedt att amorteras på 30 år.
Skulle man våga antaga, att den räntefot, till hvilken staten upplånade
medel, vore något lägre år 1919 än nu, skulle inlösningspriset
ställa sig så mycket fördelaktigare för telegrafverket. Och i alla händelser
borde erinras, att de nät, som då köptes, icke innehölle några
dubbelabonnemang och att, om de då inlösta näten vore i afsevärd mån
underjordiska äfven beträffande ledningarna fram till husen, de blefve
betydligt värdefullare än de nuvarande, till följd af den så väsentliga
minskningen i underhållskostnaden för ett underjordiskt telefonnät. Vid
värdering efter afkastningsförmågan följde bolagens fastigheter med vid
inlösen utan särskild betalning. Däremot inbegrepes icke i förråd befintliga
förlags- oeh konsumtionsartiklar eller den för nybyggnad afsedda
egendom. För reserver i stationer och reservledningar betalades
deras själfkostnad, dock att ersättning ej beräknades för ej i bruk
tagna pipor i cementtrummor. Om telegrafstyrelsen så önskade, skulle
lösen för reserverna i stället utgå efter värdering genom skiljemän.
De aftalade bestämmelserna beträffande inlösen i visst förhållande
till afkastningsförmågan medförde, att telegrafstyrelsen, som nu öfverläte
5,776 apparater inom hufvudstaden med en beräknad afkastningsförmåga,
i den män kontrakten utginge och allmänna bolagets pris
komme att tillämpas, af 5,87 procent, i sinom tid finge inlösa desamma
efter en kapitaliseringsprocent af 5,50, resp. 5 procent, hvilket innebure
en förlust för verket. Därvid måste dock ihågkommas, att dessa apparater
lämnades utan andel i station, men återbekomma icke blott med
sådan andel utan äfven med å dem löpande andel af bolagens för
närvarande till nära 1,000,000 kronor värderade fastigheter, och att,
Kungl. Mnj.is Nåd. Proposition N:o 69. 25
om ledningarna under tiden ombyggts till helt och hållet underjordiska,
de vore betydligt mera värda vid återköpet.
Eu stor del — antagligen en tredjedel — af nu från rikstelefonen
öfverlåtna apparater komme ej heller i fråga till återinlösning, eftersom
mer än 62 procent af de öfverlåtna apparaterna tillhörde dubbelabonnemang,
af hvilka väl hälften finge antagas upphöra snarast möjligt efter
öfvergången.
Telegrafstyrelsen ansågo sig böra fästa uppmärksamheten därå, att
aftalet icke innehölle någon rätt till uppsägning af detsamma. Detta
hade sin grund däri, att bolagen förklarat sig icke kunna ingå på aftal
om afstående af en stor del af sitt verksamhetsområde, om de skulle
vara utsatta för att kunna vid något tillfälle få sitt nät afstängdt från
samtrafiken med det öfriga telefonnätet. Då telegrafstyrelsen hade rätt
att under vissa ständigt återkommande perioder inlösa bolagens hela
nät för skäligt pris, hade telegrafstyrelsen ansett sig böra efterkomma
bolagens fordran i detta hänseende.
Sedan telegrafstyrelsen slutligen framhållit, att det vore uppenbart,
att den summa telegrafstyrelsen hade att erlägga i mellangift vid bytet,
eller 2,593,890 kronor, icke borde lämnas styrelsen annorledes än som
lån på viss amorteringstid samt att styrelsen enligt förut lämnad redogörelse
vore i stånd att utan olägenhet genom amortering återbetala
beloppet inom den numera vanliga amorteringstiden af tjugu år, har
styrelsen, då genom godkännande af det nu underställda köpe- och bytesaftalet
stora fördelar stode att vinna för telegrafverket och för allmänheten ur
alla de viktiga synpunkter, som förut framhållits, och då anledning,
så vidt styrelsen kunde finna, icke vore att antaga, att billigare villkor
än det nu aftalade kunde utverkas, hemställt,
att Kungl. Maj:t, under förutsättning att Stockholms allmänna
telefonaktiebolag och Stockholms stadsfullmäktige lämnat i ärendet omförmälda
godkännande, täcktes
dels godkänna det underställda, af telegrafstyrelsen med styrelsen
för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms belltelefonaktiebolag
träffade köpe- och bytesaftalet rörande telefonnäten i Stockholm
med omnejd,
dels och föreslå Riksdagen att, med gillande af detta köpe- och
bytesaftal, bemyndiga riksgäldskontoret att under innevarande år
tillhandahålla telegrafstyrelsen det belopp, som efter uträkning och
Kungl. Maj:ts pröfning erfordrades för fullgörande af den på styrelsen
ankommande betalningsskyldighet enligt nämnda aftal, att af telegrafBih.
till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 A/d. 43 Häft. 4
26
Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
stjo-elsen i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta motsvarande den
ränteutgift, som genom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen
förorsakades riksgäldskontoret, inom tjugu år från första lyftningsdagen
återgäldas medelst af betalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill
lämnade tillgång, dock så att dylika afbetalningar borde en månad
förut af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas.
Såsom jag förut omförmält, har denna telegrafstyrelsens hemställan
icke varit enhällig inom styrelsen, utan en af dess ledamöter, nämligen
chefen för telegraftrafikbyrån, har i ärendet anmält sin skiljaktiga
mening. De skäl, som hindrat honom att ansluta sig till styrelsens
framställning, hafva icke öfvertygat mig, utan är det, då jag äfven föröfrigt
anser telegrafstyrelsens förslag vara för staten fördelaktigt, min
afsikt att tillstyrka bifall till styrelsens hemställan. Som emellertid
reservanten underkastat det föreliggande förslaget till köpe- och bytesaftal
en ingående kritik, anhåller jag att, innan jag för egen del
uttalar mig om frågan i dess helhet, få något närmare redogöra för de
anmärkningar, reservationen innehåller, och till dessa foga några synpunkter,
hvilka jag med ledning af från telegrafstyrelsen inhämtade
upplysningar anser ställa frågan i en riktigare belysning.
Reservanten har först (bil. n:o 4 sid. 41—45) ur allmän principiell synpunkt
granskat lämpligheten af samtrafik mellan telegrafverket och de
båda bolagen under de former, som aftalet erbjuder, och därvid förkastat
hela förslaget. Med hänsyn till interurbantrafiken borde, enligt hans
åsikt, alla lokaltelefoner stå under samma förvaltning som de interurbana
ledningarna, emedan eljest vid felaktighet i expeditionen af samtalen
den ena förvaltningen sköte skulden på den andra. För sin åsikt hämtar
reservanten vidare stöd först från förhållandena i de länder, där
staten äger lokalnäten, hvaremot de öfriga framhållas såsom icke efterföljansvärda
exempel, samt dessutom från telegrafverkets eget föregående
förfaringssätt att efterhand inköpa lokalnäten i landsorten.
Härefter framhåller reservanten, att genom det förutvarande
samtrafikskontraktets upphörande telegrafverket återvunnit sin konkurrensförmåga,
hvilken verket saknat, så länge samtrafiken gifvit de
enskilda bolagen medel att införa abonnemangstaxor, som telegrafverket
med hänsyn till sina öfriga abonnenter ej kunde tillämpa inom Stockholmsområdet.
Äfven om det komme att taga sin tid innan tillväxten
af lokalabonnenter hunne den med telegrafverkets rätta ställning öfver
-
27
Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition N:o 69.
ensstämmande ståndpunkt, skulle den, om nuvarande förhållanden finge
ostördt fortvara, framgent gå ännu hastigare i samma riktning.
Emot detta statens intresse ställdes nu allmänhetens kraf på samtrafik.
Sedan reservanten framhållit, hvilken ringa del af interurbantrafiken
som komme på de enskilda bolagens abonnenter — Vv från och
Vb till Stockholm — samt meddelat, att efter samtrafikens afstängning
de interurbana ledningarna i allmänhet varit mer fyllda än förut, anmärker
reservanten, beträffande lokalsamtrafiken, att de största abonnenterna
redan hade både telegrafverkets och bolagens telefoner. För
dessa, som af telegrafverkets abonnenter i hufvudstaden utgjorde mer
än hälften, hade således den lokala samtrafiken icke någon betydelse.
Det vore visserligen önskligt att kunna bereda äfven de öfriga rikstelefonabonnenterna
i hufvudstaden samtrafik, men det måste då ske på
något sätt, som icke utestängde staten från bedrifvande af telefonverksamhet
inom den största och viktigaste delen af hufvudstaden.
I afseende å nyttan af enhetlig telefonförvaltning måste man vara
ense med reservanten, och det lärer vara uppenbart, att telegrafstyrelsen
vid den ifrågavarande uppgörelsen haft just detta mål för ögonen.
För att nå detta mål kan man gifvetvis utgå från två skilda synpunkter.
Antingen får man, med erkännande af det enskilda företagets
berättigande, söka åstadkomma en rimlig uppgörelse, eller ock
kan man genom en konkurrens, som då måste blifva skarp och hänsynslös,
söka kväfva de enskilda företagen.
Telegrafstyrelsens chef och de båda ledamöter, som närmast hafva
med den föreliggande frågan att skaffa, d. v. s. cheferna för telefontrafikbyrån
och för linjebyrån, hafva funnit träffande af en uppgörelse
vara lämpligast samt under de långvariga förhandlingarna med bolagen
insett omöjligheten af att vinna bättre villkor åt telegrafverket än som
skett. Då de emellertid funnit villkoren tillräckligt fördelaktiga för
verket, hafva de gått in på kontraktet med bolagen och därmed äfven
vunnit telegrafverkets gamla mål, den fria samtrafiken.
Genom en uppgörelse skulle alla abonnenterna erhålla samma fördelar
som om endast ett nät existerade. Telegrafverket ökar sitt abonnentantal
med 6,000 abonnenter på en gång och tager därmed ett stort steg i
riktningen mot den slutliga sammanslagningen; hvarförutom genom bestämmelsen
om rätt till inlösen gifvits staten en möjlighet att framdeles
helt och hållet förvärfva de enskilda näten. Sålunda synes
enhetstanken kunna till fullo förverkligas på ett sätt, som utan tvifvel
är det bästa, sedan frågan om ett omedelbart inköp af näten i deras
helhet förfallit.
28
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Reservanten åter föredrager konkurrensen såsom den lämpligaste
utvägen och finner i samtrafiksafbrottet ett af de hufvud sakliga medlen
därför. I enlighet därmed måste han också anse den fria samtrafiken
på telefonens område vara något, för hvilket man icke bör
göra uppoffring. Under sådana förhållanden kan det icke förvåna, att
reservanten icke heller vill tillstyrka ett aftal, där icke alla fördelarna
äro uteslutande på telegrafverkets sida, utan hellre väljer en annan
väg för att göra staten till herre öfver telefonverksamheten och sålunda
nå den af telegrafstyrelsens samtliga ledamöter eftersträfvade
enheten i telefonförvaltningen.
Tanken att genom konkurrens tvinga bolagen till underkastelse
torde dock, äfven om man anser den vara berättigad, ej vara så lätt
att genomföra, då man besinnar, att af bolagens abonnenter omkring
6/i ej innehafva rikstelefonapparat. Tydligt är, att en god del af dessa
kan erhållas såsom abonnenter i rikstelefonnätet, men i allt fall måste
för detta ändamål utomordentliga och på rikstelefonnätet i dess helhet
ogynnsamt återverkande åtgärder vidtagas, hvarjämte en lång tid skulle
åtgå, innan den eftersträfvansvärda enheten i telefonväsendet kunde
ernås. Under hela denna tid synes ej heller finnas någon möjlighet
att genomföra samtrafik näten emellan, utan det allmänna kommunikationsintresset
blir lidande därpå.
Genom det af telegrafstyrelsen uppgjorda aftalet, som är baseradt
på fri samtrafik mellan näten och inlösenrätt för staten, skulle däremot
i vårt telefonväsende inträda förhållanden, som så nära som möjligt
närmade sig de fördelar ett direkt köp skulle medföra.
Härefter öfvergår reservanten till en detaljerad kritik af aftalets
särskilda bestämmelser.
I afseende på de i förslagsaftalets 1 § upptagna pris för ledningarna
anmärker reservanten (sid. 45—48), att de pris, som telegrafverket
skulle betala för bolagens ledningar, vore för höga dels i och
för sig, dels ock i förhållande till dem, som bolagen skulle erlägga för
telegrafverkets ledningar; och för att belysa förhållandet ställer reservanten
de för bolagens ledningar upptagna prisen 480, 440 och 400
kronor gent emot det för rikstelefonledningarna betingade priset 370
kronor. Visserligen omfattade eu del af de bolagens ledningar, som
skulle öfverlåtas, äfven växelbord, hvilket icke vore förhållandet med
dem telegrafverket skulle afstå, men värdet för telegrafverket att blifva
ägare af en sådan centralstation blefve mycket ringa, enär stationen ej
komme att bibehållas, utan de öfvertagna ledningarna flyttas till telegrafverkets
station. Dessutom vore det tvifvelaktigt, om skäl förefunnes
Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 60.
29
att, såsom föreslagits, för bolagens ledningar nu betala samma pris som
i 1902 års uppgörelse upptagits. Då hade det nämligen gällt att öfvertaga
bolagens samtliga anläggningar, hvarigenom en enhetlig anordning
af hufvudstadens hela telefonväsen kunnat vinnas, hvaremot det nuvarande
förslaget gånge ut på att förvärfva endast en del af bolagens
anläggningar men monopolisera bolagen för återstoden. Reservanten
hänvisar likväl äfven i detta sammanhang till det lämpliga i en skarp
konkurrens för att nedbringa bolagens aktievärden till ett billigare pris,
utan att därför vara underpris, men som dock icke, enligt erfarenheten
från år 1902, skulle hafva den för aktieägarne lyckliga verkan att kunna
höja aktiernas börspris med omkring 130 procent.
I afseende på denna kritik öfver inköpsbeloppen faller det genast
i ögonen, att reservanten såsom pris å de ledningar, som skola af staten
öfvertagas, omnämnt endast 480, 440 och 400 kronor men däremot
icke det pris af 250 kronor, hvilket likväl skulle utgå för icke mindre
än öfver en tredjedel af de till hufvudstationerna i staden och på söder
ingående ledningarna. Dessa äro af samma beskaffenhet som ledningarna
till de högre prisen, ehuru stationsanordningarna äro af enklare
slag. Medelpriset af samtliga förenämnda pris med vederbörlig hänsyn
till antalet ledningar af olika slag utgör just det pris af 370 kronor,
som beräknats för telegrafverkets ledningar. Och därvid är att märka,
att verkets ledningar äro helt och hållet utan stationsandel, hvaremot
bolagen öfverlämna stationsandel till 85 % af de ledningar telegrafverket
erhåller. Reservanten synes således för sin åsikt, att prisen
ställa sig fördelaktigare för bolagen än för telegrafverket, icke hafva
tagit i beräkning alla de omständigheter, som därvid inverka. Förhållandet
är därför snarare det motsatta, och det ställer sig för bolagen
ännu ogynnsammare, om man tager i beräkning den afgång af abonnenter,
som blir en följd af att en del af de öfvertagna ledningarna
abonneras af personer, som innehafva båda förvaltningarnas apparater.
Denna af reservanten äfvenledes ej omnämnda omständighet inverkar
så, att bolagen, som bland de af dem öfvertagna telefonabonnemangen
erhålla ej mindre än 62 % dubbelabonnemang, kimma antagas förlora
omkring hälften af de abonnenter, som öfvergå till dem, då däremot
telegrafverket, som endast erhåller omkring 18 % dubbelabonnemang,
ej behöfver befara någon afgång af större omfattning. Telegrafverket
har ännu en fördel däruti, att de af verket öfvertagna ledningarna redan
från törsta dagen lämna den högre inkomst (efter de nya abonnemangsprisen)
som bolagen ej kunna helt och hållet uppbringa förr än efter
de fem år, hvarunder rikstelefonkontrakten successive utlöpa.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Den opartiska utredning, som ägde rum år 1902, visar, att bolagens
anordningar äro af samma goda beskaffenhet som rikstelefonens samt
att de ifrågasatta prisen ej äro högre än den verkliga kostnaden
för dem.
Beträffande den af reservanten omnämnda höjningen af bolagsaktiernas
börspris år 1902 tillåter jag mig påpeka, hurusom reservanten
därvid förbisett, att aktierna, som nominellt äro å 300 kronor, redan i
november 1901 stodo i 400 kronor och innan köpet afslutades kommit
upp i 450 kronor, det vill säga 50 procent öfver pari. Att köpet skulle
förorsaka en höjning i aktiepriset var för öfrigt endast naturligt. Därigenom
att bolaget arbetat med ett mycket litet aktiekapital och bolagsordningen
förbjuder högre utdelning än 8 %, förrän reservfonden blifvit
minst lika stor som aktiekapitalet, har under 18 år en betydlig del af
bolagets vinst nedlagts i anläggningarna. Genom en total försäljning
skulle på en gång hela detta bundna kapital frigjorts och kunnat
utdelas. Detta var nog en hufvudsaklig anledning till stegringen.
Efter en mera betydelselös anmärkning rörande 2 § (sid. 48),
vänder sig reservanten (sid. 48—54) mot den i 3 § förekommande bestämmelsen
om lika abonnemangsafgifter i båda områdena; och då han
anser densamma knappast kunna i allmänhet försvaras, emedan därigenom
statsverket under kontraktstiden skulle afhändas sin bestämningsrätt
öfver dessa afgifter, finner han en dylik bestämmelse så
mycket riskablare med hänsyn till de afgifter, som skulle blifva gällande.
Dessa vore nämligen helt och hållet desamma, som nu gällde
hos bolagen och som väsentligen skilde sig icke allenast från de afgifter,
telegrafverket förut tillämpat, utan äfven från dem, som förekomme
inom andra länder. Genom det nya aftalets bestämmelser skulle
icke någon af telegrafverkets abonnenter i Stockholm få behålla sina
nuvarande abonnemangsvillkor. Motsatt blefve däremot förhållandet
med bolagens abonnenter. Detta, att staten ej förmådde skydda sina
kunder mot att komma i en sämre ställning än förut, då de enskilda bolagen
kunde det, skulle utan tvifvel blifva föremål för klander. Sedan
reservanten därefter jämfört den nuvarande rikstelefonafgiften med de
afgifter, mellan hvilka en rikstelefonabonnent skulle få att välja, samt
funnit de erbjudna alternativen innebära eu försämring af hans nuvarande
villkor antingen i form af förhöjning af afgiften eller såsom
medförande mindre förmåner, har reservanten särskildt vändt sig mot
de lägre afgiftssatserna, 45 kronor och 36 kronor, hvilkas införande
syntes komma att för rikstelefonen medföra största svårigheter. Bolagen
hade nog kunnat för bevarande af den rätta proportionen mellan
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Cd.
31
de högsta ocli lägsta afgifterna utöfva ett reglerande inflytande öfver
tilloppet af de billigaste telefonerna sålunda att, när dessas uppgift
att vänja abonnenten vid telefonens oumbärlighet var fylld, denne
öfvertalats eller nödgats att utbyta sitt abonnemang mot dyrare, hvarförutom
sådana billiga abonnemang ej ens tillåtits i vissa delar af staden.
En sådan kontrollerande uppsikt öfver de billigaste telefonernas utbredning
kunde däremot ett statens verk icke utöfva.
Dessutom skulle dessa telefoner, i förening med minskad inkomst,
medföra kostsammare betjäning för räkningen af samtalen. Medelpriset
per telefon, som genom förslaget beräknats komma att ökas,
syntes därför snarare komma att sjunka, helst den kundkrets, som
telegrafverket skulle få på sin del, sannolikt komme att använda billiglietstelefonerna
vida mera än hvad fallet blefve inom bolagens område.
De nya afgiftsbestämmelsernas återverkan på telegrafverkets årsafgifter
inom hela det öfriga riket syntes äfven blifva af betänklig art. Man
skulle nämligen icke kunna lämna å sido landsortens anspråk på att
jämväl erhålla telefonabonnemang till 36 kronor. Huru stor minskning
i telegrafverkets inkomster detta skulle medföra, vore visserligen svårt
att med någon sannolikhet beräkna, men reservanten nämner de siffror,
som hvarje tusental nuvarande telefonabonnemangs utbyte mot dylikt
billighetsabonnemang representerar i förlust för telegrafverket. Det
vore emellertid ej att förvänta, att förlusten skulle i någon nämnvärd
grad kunna ersättas genom införandet på samma gång af de högre afgiftssatserna,
då man svårligen kunde få en abonnent i landsortsstad
att erlägga betydligt höjd afgift för att vissa andra inom samma samhälle
skulle få sina afgifter nedsatta.
Reservanten anser därför, att för att vinna full reciprocitet borde
telegrafverket hafva fått inom sitt nya område bibehålla sina afgiftssatser,
både för egna och öfvertagna abonnenter likasom bolagen föreslagits
erhålla dylik rätt inom sitt område.
Slutligen påpekar reservanten den olägenheten, som skulle uppstå
vid en rikstelefonabonnents flyttning öfver till det bolagen förbehållna
området. I stället för erläggande af endast flyttningskostnaden såsom
hittills skulle den flyttande efter aftalets trädande i kraft få betala
utlösningsafgift för sin förra telefon och möjligen dessutom inträdesafgift
för den nya telefonen.
Erinringarna mot de i 3 § angifna abonnemangsafgifterna kunde
möjligen synas befogade, om det vore fråga om något nytt och opröfvadt,
men man har ju i detta fall en mer än 20-årig erfarenhet att
stödja sig på.
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 69.
Att de ifrågasatta afgifterna ej förekomma i andra länder är intet
skäl mot dem. De svenska telefonverken hafva gjort till sitt mål att
tillgodose allmänheten med telefonförbindelser, som ej blott i god
beskaffenhet utan äfven i prisbillighet öfverträffa utlandets, och det
föreligger ingen anledning att sträfva efter deras höga afgifter.
Visserligen öfverensstämma ej i allo de nya afgifterna med rikstelefonens
nuvarande, men själfva systemet med olika afgifter, afpassade
efter abonnenternas olika behof af samtal, är rationellt riktigt och bar
ock visat sig förmånligt för bolagsnätens utveckling och sålunda äfven
för abonnenterna. Det bar för öfrigt länge för telegrafverket varit
ett önskemål, som äfven delvis på flera platser inom rikstelefonnätet
kommit till utförande. Att de ifrågasatta afgifterna närmare ansluta
sig till bolagens nuvarande pris, må väl ej kunna i och för sig anses
såsom ett fel, men de äro äfven i måDga afseenden sammanfallande
med rikstelefonens nuvarande afgifter. Redan finnas i rikstelefonnätet
50, 60, 80 och 90 kronors abonnemang. De nya afgifterna variera ej
heller mera än att desamma, om man undantager den billigaste (36
och 45 kronors) afgiften samt dess komplement (20 kronorstillägget
för »stjärntelefonerna»), helt och hållet befinna sig inom ramen af rikstelefonens
nuvarande pris.
Det är dock särskildt mot införandet af 36 krouorsafgifterna, som
reservanten riktar sitt klander. Farhågan att kostnaden för dessa ledningars
expedition skall stiga i oproportionerlig grad är helt och hållet
obefogad. I Tyskland och i ännu högre grad i Schweiz äger räkning
af telefonsamtal rum inom statsnäten och detta efter billiga och säkra
metoder. Kostnaden för expeditionen af abonnenter med begränsad
samtalsrätt har för öfrigt visat sig vara per abonnent mycket billigare
än expeditionskostnaden för öfriga abonnenter.
Den af reservanten framhållna faran, att abonnenter, som vore i
behof af ett dyrare telefonabonnemang, skulle, då staten i detta afseende
ej kunde utöfva samma reglerande kontroll som bolagen, välja
det billigare och att sålunda i otillbörlig grad inkomsterna af nätet skulle
minskas, torde äfven vara ogrundad. Då en noggrann räkning af samtalen
äger rum, kommer nämligen ett större antal samtal att snart visa sig
betinga högre kostnad än skillnaden i abonnemangspris, och särskildt
blir detta fallet å platser, där »stjärntelefoner» ej förekomma. På
grund häraf har man ej heller att befara öfvergångar i någon större
omfattning från 50, 60 och 80-kronors abonnemang till 86-kronors
abonnemang och reservantens beräkning af däraf föranledd förlust
synes öfverflödig. Från de enskilda bolagens sida förnekas för öfrigt
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 69. 33
på det bestämdaste, att någon person afvisats från abonnemang å 36- kronors apparat.
I fråga om de olika kundkretsarnas förhållande till fördelningen
af 36-kronorsapparaterna tillåter jag mig nämna, att för närvarande
finnas i själfva verket inom det område af hufvudstaden, som skulle
öfverlämnas till bolagen, 40.5 % 36- och 45 kronorstelefoner, däremot
å det område telegrafverket skulle erhålla 35,8 % sådana telefoner,
räknadt å hela mängden telefoner i bolagens nät inom de olika områdena.
Reservantens antagande, att rikstelefonens blifvande kundkrets
skulle i större utsträckning än bolagens använda billighetstelelonerna,
är därför oriktigt.
Reservantens tal om, att telegrafverket och bolagen borde hvar
och en å sitt område behålla sina gamla afgifter, är så i strid mot, den
äfven af reservanten å andra ställen förordade principen om likhet
mellan områdena, att det ej heller i detta sammanhang kan tillmätas
någon betydelse. Den medelhöjning af ungefär 10 kronor per abonnemang,
som de graderade prisen medföra, är helt enkelt nödvändig för
den fria samtrafikens genomförande.
Öfverflyttning af telefonabonnemang från ett nät till ett annat på
grund af bostadsförändring är ej heller afsedd att försiggå under de
former, som reservanten anfört. Redan i 3 § af det föreliggande
aftalet stadgas, med syfte på de vid öfverlåtelsen förekommande öfverflyttningarna
af abonnemang mellan näten, att abonnent äger tillgodoräkna
sig inbetaldt inträdesbelopp i det andra nätet. 1 den med telegrafstyrelsens
underdåniga skrifvelse den 15 innevarande månad öfverlämnade
förklaringen, huru vissa punkter i aftalet äro att förstå, hafva
bolagen beträffande tillämpningen af denna bestämmelse meddelat såsom
sin uppfattning, att abonnent, som vill flytta sitt abonnemang till annat
nät, skall i enlighet härmed för flyttningen erlägga endast vanlig flyttningsafgift.
Däremot skall ej vid sådan flyttning uppkräfvas vare sig frånträdesafgift
eller annan inträdesafgift, än den, som skolat erläggas,
om flyttningen skett inom samma nät som abonnenten förut tillhört, eu
uppfattning, som af telegrafstyrelsen biträdts. Sålunda är abonnenten
äfven i detta hänseende så situerad som om endast ett nät funnes.
Bestämmelserna i 5 § om rätt för telegrafverket och bolagen att
taga abonnenter inom den andra förvaltningens område hafva ock gifvit
reservanten anledning till väsentliga erinringar (sidd. 54 — 56). Likställigheten
mellan de båda kontrahenterna blefve nämligen i detta
hänseende mycket bristfällig. Under det att för många abonnenter
inom bolagens område behof föreflinnés att för interurbana samtal och
Bill. till Eiksd. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 45 Höft. o
34
Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
telegrambefordran komma, på ett bekvämare och säkrare sätt än samtrafiken
medgåfve, i förbindelse med telegrafverkets centralstation,
saknades å andra sidan i allmänhet anledning för en abonnent inom
rikstelefonkretsen att stå i direkt förbindelse med bolagens station.
Vidare vore den för ifrågavarande abonnemang föreslagna fördelningen
af årsafgiften alldeles orättvis. Den konstanta delen af afgiften,
hvilken för öfrigt ej borde sättas högre än till 15 kronor om året,
borde tillkomma den part, inom hvilkens område telefonen blifvit uppsatt
och den variabla andelen den, som bestrede expeditionen. Reservanten
angifver dessutom två exempel, hvarpå han stöder sin åsikt.
Denna paragraf har icke tillkommit för att bereda en bekvämare
och säkrare förbindelse med interurbannätet eller telegramafdelningen,
emedan den afsedda på moderna grunder anordnade samtrafiken antagits
komma att för detta ändamål vara till fyllest, utan bestämmelsens syfte
är att nndvixa allt slags monopol inom det ena eller andra området
samt att för de personer, som ej vilja finna sig i att vara inskränkta
till telefonledning till station inom det område, dit de höra, hålla öppen
möjligheten att välja abonnemang inom det andra området.
Därigenom kommer ock den lojala konkurrensen, som afser tekniska
anordningar och expedition, att hållas vid makt. Afgiften har
däremot fördelats så, att den förvaltning, till hvilken abonnentledning
från den andras område indrages, erhåller endast ersättning för själfkosfnaden
och således hvarken förlorar eller vinner genom anordningen.
Möjlighet till sådan konkurrens, som blott går ut på anskaffning af
abonnenter, blir sålunda utestängd.
Hvad beträffar den skillnad reservanten gör mellan konstant och
variabel andel af afgiften, vill jag framhålla, att abonnemangsafgifterna
i detta fall icke kunna variera såsom reservanten antagit. Enligt aftalets
3 § kunna nämligen endast 80-kronorsapparater äga direkt ledning
till nätet, i det att såväl 60-kronors som 45- och 36-kronors apparaterna
skola hafva med annan kombinerad eller gemensam ledning''
eller vara indragna till sekundär station, och enligt 5 § rätten att inom
den andra förvaltningens område mottaga abonnemang afser endast
telefonförbindelse med direkt ledning. Vidare utgör, såsom äfven i
5 § uttryckligen angifves, den afgiftsandel, reservanten kallar konstant,
ersättning för själfkostnaden för apparat med uppsättning och underhåll
samt expedition och kan således efter inträffande förhållanden ändras,
ehuru densamma för närvarande beräknats till visst belopp.
Emot reservantens ett par gånger återkommande anmärkning mot
befintligheten af ena partens ledning å den andra partens område, hvar
-
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
igenom trassel vid underhållet skulle uppstå, beliöfves endast den erinran,
att med nutida mätningssätt och den begränsning, som uppgjorts,
det är mycket lätt särskildt. för personer, som något närmare lärt känna
näten, att från undersökningsrummen omedelbart bestämma platsen för
ett fel.
Det första af de anförda exemplen är oriktigt, emedan reservanten
missuppfattat bestämmelserna i 5 §. 1 exemplet omtalas oegentliga
förhållanden vid tillämpning å 36-kronors apparater, men sådana få,
såsom jag nyss påpekat, ej i detta fall anordnas. I det andra exemplet
synes reservanten hafva förväxlat abonnent- och förbindelseledning
med hvarandra.
Angående 6 § framhåller reservanten, att den afgiftsfria samtrafiken,
som med säkerhet blefve mångdubbelt lifligare än den afgiftsbelagda,
skulle försämra såväl den interurbana som den lokala expeditionen.
Äfven komme den att medföra ökade kostnader, hvilka reservanten
antydningsvis uppgifver till minst 30,000 kronor och hvilka äfven borde
tagas i beräkning.
Den fria samtrafikens stora omfattning behöfver emellertid ingalunda
försämra expeditionen, om tillräckligt effektiva åtgärder vidtagas för att
möta densamma. Enligt bestämmelserna i 6 § skola de erforderliga
stationsanordningarna vara af tidsenlig beskaffenhet, och telegrafstyrelsen
synes äfven till fullo hafva insett behofvet af kraftiga åtgärder i denna
riktning, då af dess underdåniga skrifvelse i ärendet framgår, att styrelsen
därför beräknat ett årligt belopp af 67,500—81,000 kronor eller
mer än dubbelt mot hvad reservanten omnämnt.
Såsom en liufvudanmärkning mot bestämmelserna i 13 § om aftalets
upphörande (sid. 57—63) framhåller reservanten, att aftalet icke
skulle kunna uppsägas. Därigenom skulle staten, om inköpet af bolagens
ledningar befunnes allt för betungande, vara förhindrad att befria
sig från förbudet att idka telefonverksamhet inom ett visst område,
hvarförutom själfbestämningsrätten angående abonneraangsafgifterna inom
Stockholmsområdet icke kunde återvinnas.
Äfven de villkor, på hvilka det slutliga köpet af bolagens anläggningar
är afsedt att uppgöras, har gifvit reservanten anledning till allvarliga
erinringar ur affärssynpunkt. Genom monopolisering, konkurrensfrihet,
samtrafik, afsöndring af de längst bort belägna och sålunda
svårsköttaste landsledningarna skulle bolagens affärsställning förbättras
och deras årsvinst ökas samt följaktligen en gång köpeskillingen, för
hvars beräknande årsvinsten skulle ligga till grund, ökas.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Men äfven på annan grund blefve köpeskillingen för hög. Den
vore nämligen kapitaliserad på årsnettovinsten efter en räntefot af 5
å 5 */ s procent. Förutom att denna räntefot vore alldeles för låg — i
det 1902 års riksdag förelagda förslaget hade den beräknats till
61U procent och borde af nyss angifna skäl alltjämt stiga — kunde
sättet att beräkna köpeskillingen efter fem års medelnettoinkomst medföra
flerehanda ofördelaktiga följder för köparen. Nettoinkomstens
storlek vore beroende på, huru förvaltningen kunde ekonomisera med
drift- och underhållskostnader af alla slag, och säljaren blefve naturligtvis
intresserad för att före ingången af de år, hvilkas vinst skulle
läggas till grund för inköpspriset, företaga de större omkostnader, som
behöfdes, samt sedermera under samma år äfven i öfrigt nedbringa
utgifterna. Köpeskillingen hade därför bort beräknas efter bruttoinkomsten.
Vidare kunde den i kontraktet bestämda metoden att beräkna nettovinsten
i medeltal per år och apparat samt sedan multiplicera medeltalet
med i anläggningen vid öfvertagandet varande apparater vara
ofördelaktigt för köparen. De olika abonnemangsprisen inbjöde till att
under de fem åren inskränka billighetstelefonernas antal för att uppbringa
medeltalsvinsten. men sedermera efter statens anmälan om inlösen
öka de billigaste abonnemangen under det anmälningsår, som ej
skulle ingå i medeltalsberäkningen men grundlägga antalet apparater
till öfvertagande.
Alla dessa omständigheter anser reservanten resultera i en ansenlig
ökning af bolagens medelvinst per år och apparat. Med utgångspunkt
från Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års Riksdag, däri nämnda
medelvinst upptagits till 25 kronor 75 öre, beräknar reservanten den
blifvande medelvinsten till lågt 30 kronor och kommer med dessa
siffror till det resultat, att staten skulle vid inlösen af bolagens
nät återköpa sina öfverlämnade apparater med en förlust af 884,740
kronor.
För sina beräkningar af inköpspriset i dess helhet utgår reservanten
likaledes från en till 30 kronor höjd medelvinst samt ett antal af 40,000
apparater. Resultatet blir 24,000,000 eller 21,600,000 kronor allt efter
som kapitaliseringen sker efter 5 eller 51/* procent. Tillika med den
vid delningen erlagda likviden, omkring 2,600,000 kronor, skulle
således bolagens hela nät betinga 26,600,000 eller 24,200,000 kronor.
Ehuru priset efter detta förslag borde vara billigare än efter
1902 års förslag, enligt hvilket staten skulle hafva förvärfvat bolagens
alla tillhörigheter utan någon inskränkning i deras förvaltning för
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 6.9.
.‘57
framtiden, visade emellertid en jämförelse, att förhållandet skulle
blifva det motsatta. Med användande af samma siffror för medelvinst
och apparatantal, eller resp. 30 kronor och 40,000 stycken, samt den
dåvarande nettovinstens, 25 kronor 75 öre, förhållande till då upptagna
medelpris per apparat, 381 kronor, får reservanten köpeskillingen
enligt grunderna för 1902 års förslag till 17,755,200 kronor,
utom fastigheterna., som han beräknar till 1,000,000 kronor, eller alltså
för det hela blott 18,755,200 kronor.
Slutligen fäster reservanten uppmärksamheten på, att, ersättningen
för hvad vid nätens öfvertagande brustit i det normala underhållet icke
stode i rätt förhållande till kontraktets bestämmelser i öfrigt. I stället
för att, såsom nu föreslagits, från lösesumman skulle efter värdering
afdragas totalbeloppet af de fem årens underhållsbrist, borde denna
brist årligen fråndragas nettovinsten, hvilken därigenom underkastades
tillbörlig jämkning, innan kapitaliseringen därå beräknades.
Telegrafstyrelsen har i sin underdåniga skrifvelse anfört skälen,
hvarför någon bestämmelse om uppsägning ej förekommer i aftalet,
liksom anledningen till kapitalisering vid öfvertagandet af kvarvarande
del af bolagens nät efter 5 Va resp. 5 procent.
Utgående från bestämmelsen om den telegrafstyrelsen medgifna
rätt att tidigast år 1919 inlösa bolagens nät efter nyssnämnda kapitalisering,
vill reservanten visa, att lösenbeloppet skulle vid denna tid
uppgå till 26,6 resp. 24,2 miljoner kronor. För att komma till dessa
höga belopp antager reservanten, att abonnentantalet i de enskilda
näten stigit till 40,000 och att bolagens vinst uppgått till 30 kronor
per abonnent.
Att abonnentantalet kunnat stiga till 40,000 är ej oantagligt, men
däremot måste man beteckna den af reservanten beräknade årsvinsten
af 30 kronor per apparat såsom tämligen godtyckligt framkonstruerad.
Enligt bestämmelserna i 13 § skola lands ledningarna lösas efter
värdering af skiljemän och stadsnäten genom kapitalisering af nettovinsten.
Reservanten anför, att i den nådiga propositionen till 1902
års Riksdag angående det då ifrågasatta köpet bolagets nettovinst per
år är upptagen till 25 kronor 75 öre för hvarje apparat i staden. På
samma ställe finnes ock angifvet, att nettovinsten för landsbygden
skulle utgöra 25 kronor 25 öre. Nu anser reservanten, att bolaget
genom att blifva befriadt från mindre gifvande landsledningar m. m.
kan öka sin årsvinst och följaktligen öka den köpeskilling, som skall
erläggas. Men härvid vill jag framhålla att, om bolaget skulle erhålla
bättre behållning utom Stockholm, inverkar detta visserligen på siffran
38 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 69.
25 kronor 25 öre, men innebär alls ingen anledning att höja vinstsiffran
för staden, 25 kronor 75 öre, som skall användas vid beräkningen
af lösesumman för stadsnätet, till 30 kronor.
Hvad vinstsiffran blir för landsnätet har således i detta sammanhang
ingen betydelse.
Påfallande är äfven, hurusom reservanten här anser 30 kronors
vinst, motsvarande en ökning af mer än 4 kronor, lätt att uppnå för
bolagen, men å andra sidan, när det gäller telegrafverkets vinst med
samma abonnemangsvillkor å verkets område i Stockholm, befarar, att
medelnettoinkomsten och således väl äfven vinsten skall gå ned.
För beräknande af stadsnätets lösesumma torde man fortfarande
böra räkna med en medelinkomst af 25 kronor 75 öre. Man har så mycket
mindre skäl att i beräkningarna höja denna nettoinkomstsumma, som
inkomstsiffran är bestämd, men prisen å arbete och materiel alltjämt
stiga och därigenom verka till höjande af expeditions- och underhållskostnaderna,
hvartill kommer att med växande abonnentantal expeditions-
och stationskostnaden i allmänhet växer äfven per abonnent.
Det af reservanten omnämnda manövrerandet med olika slag af
abonnemang under olika tider får ej tillmätas för stor betydelse, då detsamma
skulle förrycka bolagens verksamhet under 6 år af 10 i väntan
på en lösenanmälan, som kanske ej kommer vid det tillfälle den
väntas.
Reservanten har uträknat, att de ledningar, som telegrafverket nu
öfverlämnar, skola, då de en gång återköpas, medföra en förlust för
telegrafverket af 884,740 kronor. Utom det att denna siffra är grundad
på det förut godtyckligt antagna vinstbeloppet af 30 kronor per
apparat, har reservanten förbisett en omständighet af största vikt, nämligen
att 62 % af de abonnenter, som verket nu öfverlämnar, äro dubbelabonnenter.
Bolagen kunna således förlora ungefär hälften af det öfverlämnade
antalet, hvilken sålunda ej kommer att återköpas, utan hvars
ledningar få, därest ej helt nya abonnenter teckna sig, endast det låga
värdet som reservmateriel. På grund häraf falla ock förutsättningarna
för denna uträkning. Dessutom är det tydligt att, när den för år 1919
beräknade inköpssumman, reducerad till riktigt belopp, måste anses vara
skälig, det är fördelaktigt för verket att hafva fått ett lägre pris för
alla de apparater, som nu äro afsedda att säljas eller bytas. Då man
principiellt velat hafva prisen å ömse sidor lika och verket erhåller
öfverskottet af apparater, kräfves för detta en mindre utgift än om
prisen nu genomgående varit högre. Om det nuvarande bytespriset
satts ändå lägre, hade ju reservanten med sin räknemetod fått fram
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunyl. Mcij.ts Nåd. Proposition N:o 09. 31)
en större förlustsiffra, ehuru i själfva verket köpet då blifvit fördelaktigare
för telegrafverket.
Vidare har reservanten, äfven vid jämförelse med 1902 års köpevilkor,
användt 19-faldig mångdubbling af vinstsiffran eller medeltalet
för kapitalisering efter högsta och lägsta priset. Detta är oriktigt,
emedan det nät man afsåg att inköpa år 1902 ej hade någon helt och
hållet underjordisk ledning och enligt aftalet endast sådana skola betalas
med det högsta priset. 1902 års nät var således af alldeles samma
beskaffenhet, som enligt inlösnings villkoren skulle år 1919 betalas efter
endast 18-faldig mångdubbling.
Antagligen har ej heller ombyggnaden då blifvit så fullständigt
genomförd, att hela nätet är helt och hållet underjordiskt och således
i reellt värde stigit med det belopp af omkring 50 kronor per ledning,
hvarmed dess pris i sådant fall skall höjas.
Man kan icke heller i ett annat afseende följa reservanten vid den
jämförelse han anställt mellan de nu ifrågasatta prisen och prisen vid det
år 1902 ifrågasatta köpet. Reservanten har ej tagit hänsyn därtill, att af
de abonnemang, som skulle erhållits vid 1902 års köp, en stor del hade
sedermera afgått såsom varande dubbla, då däremot, om inlösen förekommer
1919, hvarje abonnemang är af fullt värde för inlösningssummans
förräntning och amortering.
En fullt riktig jämförelse mellan inköpsprisen enligt 1902 och
innevarande års förslag skulle visa följande resultat.
Med användande af den af reservanten angifna kapitaliseringssiffran
14,796 och ett vinstbelopp af 25 kronor 75 öre per år skulle
enligt 1902 års förslag kostnaden för 40,000 apparater blifva 40,000
x 25,75 x 14,796 eller 15,240,000 kronor, hvartill komma en miljon kronor
för fastigheterna, 600,000 kronor för ny station och inventarier,
hvilket reservanten öfverhoppat, samt slutligen det belopp, som nu skall
erläggas. Det är dock ej riktigt att här, såsom reservanten gjort,
tillägga hela beloppet 2,600,000 kronor, emedan detta afser både stadsoch
landsnät, utan endast 1,310,931 kronor 50 öre, som omfattar stadsnäten
med 2,953 abonnenter. Utjämnas siffran till 1,311,000 kronor
blir hela köpebeloppet för stadsnätet 18,151,000 kronor.
Enligt nu föreliggande förslag skulle inlösenbeloppet uppgå till
40,000 X 25,75 x 18 eller 18,540,000 kronor, hvartill kommer samma
belopp 1,311,000 kronor som förut för i rundt tal 3,000 abonnenter, så
att hela beloppet blir 19,851,000 kronor, eller 1,700,000 mer än efter
1902 års priser.
40
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Men härmed är icke kalkylen färdig, ty mellan dessa nät finnes
den väsentliga, nyss påpekade skillnaden, att det, som inköpes efter
1904 års förslag för 19,851,000 kronor, verkligen innehåller 43,000
abonnenter, som fortsätta sitt abonnemang och sålunda alla bidraga till
amortering af köpesumman, alltså med en andel af 401 kronor 65 öre
per abonnent, under det att det nät, som skulle inköpas efter 1902 års
förslag, innehåller dubbelabonnenter till så stort antal, att minst 6,000
stycken med säkerhet kunna beräknas komma att afgå. Da återstå
37,000 stycken att amortera köpesumman 18,151,000 kronor, hvilket blir
490 kronor 56 öre per abonnent. Det nu föreliggande förslaget tål
sålunda väl vid en jämförelse med 1902 års förslag i förevarande hänseende
och kan icke vid ett opartiskt bedömande anses dyrare för telegrafverket
än ett köp efter 1902 års grunder.
Reservantens erinran, att bristande underhåll kan, såsom förorsakande
högre årsvinst åt bolagen, höja lösensumman, äfven efter direkt
afdrag af ersättningen för det bristande underhållet, så att den blefve
högre än hvad den skulle stiga till efter beräkning enligt den lägre
vinst, som ett normalt underhåll skulle föranleda, är befogad. För
att emellertid klargöra, huruvida en sådan otillbörlig höjning kan vara
att befara, har telegrafverkets chef anhållit om bolagens tolkning af
den i aftalets 13 § förekommande bestämmelsen, att från lösesumman
för Stockholmsområdet afdrages hvad i nätets normala underhåll brustit
med beräkning allenast af själfkostnaden och enligt värdering af skiljemän.
Till svar härå hafva bolagen i sin förut omförmälda förklaring
anfört, att de anse denna bestämmelse höra förstås så, att det af skiljemännen
bestämda ersättningsbeloppet för brist i normalt underhåll skall,
fördeladt lika på de ifrågavarande fem åren, med den på hvarje af dem
fallande femtedel afdragas från inkomsten samma år af telefondriften
vid beräkning enligt denna § af driftöfverskottet. Bristen skall sålunda
ej omedelbart afdragas å lösesumman. Härmed är man. sålunda tryggad
mot den påföljd af bestämmelsen reservanten angifvit.
I detta sammanhang kan jag meddela, att bolagen dessutom, jämlikt
förberörda förklaring, godkännt från telegrafverkets sida framställdt
förslag, dels att telefonkiosker, som öfvertagas, skulle lösas med
585 kronor stycket, dels ock att för nya direkta ledningar eller anknytningar
till ämbetsverk inom bolagens område äfvensom för andra af
statsmedel bekostade tjänstetelefoner inom samma område, som telegrafverket
anordnade enligt 5 §, ej behöfde utkräfvas den i samma §
bestämda förhöjning i årsafgiften. .
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o GU.
Den af telegrafstyrelsen föreslagna uppgörelsen med de enskilda
telefonbolagen i Stockholm, som härmed nnderställes Kungl. Maj:ts afgörande,
synes mig, såsom jag förut angifvit, vara för staten fördelaktig.
För telegrafstyrelsen, smil med framgång utbredt sitt telefonnät
öfver hela riket genom nya anläggningar och icke minst genom
inköp af enskilda telefonnät, måste det vara ett mål af den största betydelse
att i rikstelefonnätet inkorporera äfven de två stora enskilda
näten inom hufvudstaden och dess omnejd. Det förslag, som i sådant
syfte framlades vid 1902 års riksdag, vann emellertid icke Riksdagens
bifall. Vid sådant förhållande lär en uppgörelse med bolagen på grundval
af ett inköp af bolagens samtliga anläggningar nu icke böra ifrågasättas.
Behofvet af en uppgörelse i någon form förefinnes emellertid.
De försök, som telegrafstyrelsen gjort att utbyta det förut gällande, för
telegrafverket synnerligen ofördelaktiga och numera äfven fullkomligt
otidsenliga samtratikskontraktet mot ett annat, som bättre tillgodosåg
statens berättigade intressen och motsvarade den betydligt förändrade
ställning rikstelefonen numera intager, strandade på de enskilda bolagens
bestämda afslag. Då till följd häraf samtrafiken mellan statens och
bolagens telefonnät måste upphöra, har behofvet att råda bot för det
sålunda uppkomna och för trafikanterna i ganska hög grad otillfredsställande
tillståndet med alltjämt stegrad kraft gjort sig kännbart. Det
är i känslan häraf, som telegrafstyrelsen och bolagen enat sig om det
föreliggande förslaget till köpe- och bytesaftal. För telegrafstyrelsen
innebär det dessutom, såsom förut framhållits, ett rätt betydelsefullt
steg i riktningen af telefonväsendets ordnande under en enhetlig förvaltning.
Den tvekan, som kan råda om lämpligheten däraf, att staten, visserligen
under full reciprocitet från bolagens sida, inskränker sin egentliga
telefonverksamhet till ett begränsadt område, torde enligt min uppfattning
böra vika vid beaktandet af de villkor, under hvilka anordningen
skulle genomföras, och de fördelar, som i och med aftalets trädande i
kraft bjudas staten och allmänheten. Det bör nämligen erinras att,
om aftalet godkännes, ingen kommer att för sitt telefonabonnemang
blifva bunden af sin bostads belägenhet inom ett visst telefonnäts område.
Hvar och en skall äga rätt att erhålla direkt telefonförbindelse
med det andra områdets nät, och den förhöjning af årsafgiften, som
ett dylikt förhållande medför, är satt till ett så ringa belopp, att dess
storlek ej bör kunna afhålla dem, som för erhållande af bättre betjäning
eller af annan orsak så önska, från att välja sitt telefonabonnemang
inom det andra området. Vidare tillerkänner aftalet staten rättighet
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Raft. 6
42 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 69.
att efter förloppet af en viss tid inlösa bolagens samtliga anläggningar,
om sådant skulle befinnas fördelaktigt. De fördelar, som omedelbart
härflyta af aftal et, bestå dels däri, att telegrafverket med ens ökar sitt
apparatantal med omkring 6,000 apparater och dels däri, att rikstelefonnätet
och de stora enskilda telefonnäten, som för närvarande hvart
för sig söka sin kundkrets inom hufvudstaden och till en del inom dess
omnejd, åter mötas i samtrafik. Denna samtrafik skulle dessutom blifva
såväl ur allmän kommunikationssynpunkt fullkomligt rationell som ock
med hänsyn till den telefonerande allmänheten på det förmånligaste sätt
anordnad, enär den afgift, som betungade den förutvarande, skulle upphöra
och telefonsamfärdseln med och inom hufvudstaden således äfven
i detta afseende erhålla den enhetliga form, som alltid varit föremål
för telegrafverkets sträfvan och som under nuvarande förhållanden
ensam gifver allmänheten fullt ut hvad ifrågavarande kommunikationsmedel
kan erbjuda.
Såsom af det föregående framgår, kan ju icke förnekas, att ett
aftal af ifrågavarande slag skulle, därest telegrafverket ensamt haft
att bestämma villkoren, i vissa delar hafva kunnat tillförsäkra telegrafverket
ännu större förmåner än hvad förhållandet blifvit, men
då det här gällt att med enskilda företag af den betydelse som de två
ifrågavarande telefonbolagen träffa en i dessas framtida bestånd och
utveckling djupt ingripande öfverenskommelse, liar gifvetvis telegrafstyrelsen
måst under förhandlingarna å sin sida göra eftergifter i vissa
afseenden för att i stället vinna hvad som i andra och viktigare hänseenden
varit af hufvudsaklig betydelse. Det synes mig ock, som om
styrelsen därvidlag lyckats på ett tillfredsställande sätt begränsa dessa
eftergifter och sålunda i stort sedt åt rikstelefonen beredt. en viss säkerhet
med möjlighet till framtida lugn utveckling, utan att hafva uppoffrat
den ställning, som den hittills förvärfvat.
I afseende på frågans ekonomiska sida har jag vid redogörelsen
för reservationen haft tillfälle att närmare belysa densamma, och torde
däraf framgå, att jag finner mig kunna godkänna såväl den mellangift,
som skulle erläggas för de telefonledningar telegrafstyrelsen komme
att genom aftalet omedelbart öfvertaga som ock de grunder, efter
hvilka ett inköp af bolagens nät i dess helhet eu gång skall beräknas.
Likaledes finner jag ej tvifvel böra råda därom, att telegrafstyrelsen
skall kunna på den för telegrafverkets nyaste lån fastställda amorteringstiden
af tjugo år återbetala hvad som behöfver upplånas för den i aftalet
bestämda likviden för de apparater, som nu af telegrafstyrelsen
öfvertagas.
43
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 09.
Då jag för min del ej heller i öfrigt funnit anledning till anmärkning
mot aftalets bestämmelser, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes
dels för sin del godkänna det underställda, af telegrafstyrelsen
med styrelserna för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och för Stockholms
belltelefonaktiebolag träffade köpe- och bytesaftalet rörande telefonnäten
i Stockholm med omnejd,
dels ock föreslå Riksdagen att, med gillande af detta köpe- och
bytesaftal, bemyndiga riksgäldskontoret. att under innevarande år tillhandahålla
telegrafstyrelsen det belopp, som efter uträkning och Kungl.
Maj:ts pröfning erfordras för fullgörande af den på styrelsen ankommande
betalningsskyldighet enligt nämnda aftal, att af telegrafstyrelsen
i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta motsvarande den ränteutgift,
som genom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen förorsakas
riksgäldskontoret, inom tjugo år från första lyftningsdagen återgäldas
medelst afbetalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill lämna
tillgång, dock så att dylika afbetalningar böra en månad förut af telegrafstyrelsen
för riksgäldskontoret tillkännagifvas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall; och skulle proposition
i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, till Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
Josias Montgomery.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 69.
1
Bil. 1.
Köpe- och bytesaftal.
Emellan kung!, telegrafstyrelsen, å ena sidan, samt styrelsen för
Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms belltelefonaktiebolag,
här nedan kallade bolagen, å andra sidan, är följande köpe- och
bytesaftal träffadt:
§ 1.
Emellan kungl. telegrafstyrelsen och bolagen sker ett utbyte af
telefonledningar med tillhörande apparater, stationer och annan attiralj
samt samtalskiosker, reservledningar m. m. sålunda, att bolagen
till kungl. telegrafstyrelsen öfverlämna sina ledningar m. m. i staden
mellan broarne, å Södermalm, Kungsholmen, Skeppsholmen och Kastellholmen
samt södra Djurgården med Beckholmen inom Stockholm äfvensom
å det område utom Stockholm söder om Mälaren och stora segelleden
genom Saltsjön, som ligger inom ett afstånd af 30 km. från
Stockholms Stortorg (linjen närmare bestämd å här bilagda kartor)
samt å det område, som ligger rundt om hufvudstaden mellan 30 och
70 kilometer från Stortorget, hvaremot kungl. telegrafstyrelsen till
bolagen öfverlämnar sina telefonledningar m. m. å Norrmalm (utom å
Skepps- och Kastellholmarne) och Östermalm (utom södra Djurgården)
inom Stockholm samt å det område utom Stockholm norr om Mälaren
och stora segelleden genom Saltsjön, som ligger inom ett afstånd af
30 km. från Stockholms Stortorg. Till hvart och ett af förenämnda
områden räknas äfven de från abonnenter utom detsamma till områdets
stationer direkt ingående ledningar.
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afl. 45 Höft.
7
2
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 69.
Bolagen öfverlämna sålunda:
Inom Stockholm:
Till bolagens hufvudstationer vid Svartmangatan och Hornsgatan
ingående ledningar med apparater, växelbord och annan attiralj:
1,215 stjärntelefoner å 480 kronor......... kr. 583,200: —
401 apparater med direkta ledningar å
440 kronor ............................................. » 176,440: —
1,833 apparater med kombinerade ledningar
å 400 kronor.......................... » 733,200: —
14 apparater för bolagens eget behof å
200 kronor ........................................... » 2,800: —
2,315 apparater med begränsadt fri sam
talsrätt
å 250 kronor........................... » 578,750: —
Ledningar å Kungsholmen till brunnen
i hörnet af Gamla Kungsholmsbrogatan
och Vasagatan, å Skeppsholmen
och Kastellholmen till norra ändan af
Skeppsholmsbron samt å södra Djurgården
till norra ändan af Djurgårdsbron
äfvensom å Beckholmen med apparater
och annan attiralj utom växelbord:
285 stjärntelefoner å 480 kronor............ » 136,800: —
142 apparater med direkta ledningar it
440 kronor ............................................ » 62,480: —
632 apparater med kombinerade ledningar
å 400 kronor .......... )) 252,800: —
3 apparater för bolagens eget behof å
200 kronor ............................................. » 600: —
6,840 apparater med ledning till hufvudstation,
medelpris 370 kronor;
1,076 anknytningar och sidoapparater i
staden inom broarne, å Södermalm,
Kungsholmen, Skeppsholmen och
Kastellholmen samt södra Djurgården
med Beckholmen å 150 kronor » 161,400: —
Transport kr. 2,688,470: —
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 69.
3
Transport kr,
803 till sekundärstationerna å Kungsholmen
och Djurgården ingående
ledningar med apparater, växelbord
och annan attiralj å 250 kronor...... »
4,714 km. ej i bruk tagna reservledningar
i underjordskablar indragna
i cementtrummor i staden inom broarne,
å Södermalm, Kungsholmen,
Skeppsholmen och Djurgården å
100 kronor per km. dubbeltrådig
ledning.................................................... »
60,590 meter ej i bruk tagen piplängd
af cementtrummor i ofvannämnda
stadsdelar å 1 krona 50 öre per
meter......................................................... »
6,050 meter ej i bruk tagen piplängd
af impregnerade trätrummor i Vasa
bron
å 25 öre per meter.................. »
624 km. ej i bruk tagna reservledningar
i luftkablar i ofvannämnda stadsdelar
å 60 kronor per km. dubbeltrådig
ledning ....................................... »
2,688,470: —
200,750: —
471,400: —
90,885: --
1,512: 50
37,440: —
3,490,457: 50
Utom Stockholm:
A. Södra området inom 30 kilometer.
327 st. till stationen i Södertälge ingående
ledningar med apparater, växelbord
och annan attiralj, ledningen
dock beräknad endast inom stadens
planlagda område, å 150 kronor...... kr. 49,050: —
712 st. till stationerna i Berg, Dalarö,
Dufnäs, Ålgö, Fittja, Fjäderholmen,
Forsen, Granholmen, Grödinge,
Gustafsberg, Gustafsvik, Huddinge,
Transport kr. 49,050: — 3,490,457: 50
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Transport kr. 49,050: —
Kummelnäs, Kungshatt, Lagnö, Liljeholmen,
Lännersta, Petersberg, Rönninge,
Sikla, Skanstull, Skarpnäck,
Skurubro, Skägga, Strömma, Sturebof,
Söderby, Tumba, Tungelsta,
Tyresö, Yelamsund, Värmdö, Västerhanninge,
Vårholma, Örby och Östnora
ingående ledningar med apparater,
växelbord och annan attiralj,
ledningen dock beräknad endast
inom 2 km. från växelstationen, å
200 kronor .......................................... » 142,400: —
593.6 km. abonnentledning utom Södertälge
stads planlagda område samt
bortom 2 km. från växelstation å
landet å 120 kronor ....................... » 71,232: —
50 st. anknytningsledningar med apparater
i Södertälge å 100 kronor...... » 5,000: —
48 st. anknytningsledningar med apparater
å landet i förenämnda stationer
å landsbygden å 150 kronor ... » 7,200: —
1,853,9 km. hufvudledning af järntråd
n:o 11 å 120 kronor........................... » 222,468: —
311 km. hufvudledning af järntråd n:o
8, koppartråd, bronstråd eller bi
metallisk
tråd å 150 kronor ............ » 46,650: —
36,7 km. sjökabelledning å såväl förbindelse-
som abonnentledningar samt
reserv å 75 öre per meter ............... » 27,525: —
65.6 km. reservledningar i luftkablar å
60 kronor per km.............................. » 3,936: —
328 st. reservklaffar i stationerna med
inledningar å 25 kr. ........................... » 8,200: —
3,490,457: 50
583,661: —
Transport kr. 4,074,118:50
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 69.
5
Transport kr. 4,074,118: 50
B. Södra området mellan 30 och 70 kilometer.
364 st. till stationerna i Gnesta, Mariefred,
Strängnäs och Trosa ingående
ledningar med apparater, växelbord
och annan attiralj, ledningarne dock
beräknade endast inom samhällenas
planlagda område, å 150 kronor...... kr.
288 st. till stationerna i Aspö, Bränninge,
Ålfsala, Enhörna, Fogdö,
Härad, Jerna, Länna, Malmby, Muskö,
Nynäs, Pilkrog, Runmarö, Sorunda,
Stallarholmen, Taxinge-Näsby, Thoresund,
Turinge, Vansö, Vårdinge,
Åker, Öfver-Jerna, Öfver-Selö och
ösmo ingående ledningar med apparater,
växelbord och annan attiralj,
ledningen dock beräknad endast
inom 2 km. från växelstationen, å
200 kronor ............................................. »
374 km. abonnentledning utom ofvannämnda
städers (jämte Gnesta) planlagda
område samt bortom 2 km.
från växelstation å landet å 120
kronor .................................................... :»
36 st. anknytningsledningar med apparater
i Mariefred, Strängnäs och
Trosa å 100 kronor.............................. »
21 st. anknytningsledningar med apparater
å landet i förenämnda stationer
å landsbygden å 150 kronor............ »
906,5 km. hufvudledning af järntråd n:o
11 å 120 kronor................................... »
244 km. hufvudledning af järntråd n:o
8, koppartråd, bronstråd eller bimetallisk
tråd å 150 kronor ........... »
Transport kr.
54,600: —
57,600: —
44,880: —
3,600: —
3,150: - 108,780: —
36,600: —_
309,210: — 4,074,118: 50
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Transport kr.
17,2 km. sjökabelledning å såväl förbindelse-
som abonnentledningar samt
reserv å 75 öre per meter............... »
44 km. reservledningar i luftkablar å
60 kronor per km............................... »
213 st. reservklaffar i stationerna med
inledningar å 25 kronor................... »
309,210:— 4,074,118: —
12,900: —
2,640: —
5?325: ~ 330,075: —
C. Norra området mellan 30 och 70 kilometer.
760 st. till stationen i Uppsala ingående
ledningar med apparater, växelbord
och annan attiralj å 175 kronor...... kr.
340 st. till stationerna i Enköping, Norrtälge
och Sigtuna ingående ledningar
med apparater, växelbord och annan
attiralj, ledningarna dock beräknade
endast inom städernas planlagda
område, å 150 kronor ........................ »
450 st. till stationerna i Almunge, Bammarboda,
Bergsbrunna, Bergshamra,
Blidö, Boglösa, Bro, Bålsta, Ekolsund,
Enköpingsnäs, Fanna, Faringe,
Flottsund, Grillby, Hacksta, Håtuna,
Häggeby, Knifsta, Kulla, Köpmanholm,
Lillkyrka, Litslena, Ljusterö,
Lunda, Långtora, Mellansjö, Märsta,
Mörtsunda, Norrsunda, Odensala,
Penningby, Ramsta, Rasbo, Skokloster,
Tibble, Uppsala-Näs, Vallby,
Vassunda, Venngarn, Åsby, ÖfverGran
och Örsundsbro ingående ledningar
med apparater, växelbord och
annan attiralj, ledningen dock beräknad
endast 2 km. från växelstationen,
å 200 kronor..................... »
Transport kr.
133,000: —
51,000: —
90,000: —
274,000: — 4,404,193: —
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
7
Transport kr. 274,000:— 4,404,193: —
533,2 km. abonnentledning utom ofvannämnda
städers planlagda område
samt bortom 2 km. från växelsta
stion
å landet, å 120 kronor............ »
105 st. anknytningsledningar med apparater
i Uppsala, Norrtälge, Enköping
och Sigtuna å 100 kronor ............... x>
37 st. anknytningsledningar med apparater
å landet i ofvannämnda sta
-
tioner å landsbygden å 150 kronor »
1,539 km. hufvudledning af järntråd n:o
11 å 120 kronor.......^.......................... »
1,005 km. hufvudledning af järntråd n:o
8, koppartråd, bronstråd eller bi
metallisk
tråd å 150 kronor ............ »
13,n km. sjökabelledning å såväl förbindelse-
som abonnentledningar
samt reserv å 75 öre per meter...... »
106 km. reservledningar i luftkablar å
60 kronor per km............................... »
664 st. reservklaffar i stationerna med
inledningar å 25 kronor..................... »
63,984: —
10,500: —
5,550: —
184,680: —
150,750: —
9,832: 50
6,360: —
16,600: — 722,256: 50
Summa kronor 5,126,450: —
Kungl. telegrafstyrelsen Öfverlämnar:
Inom Stockholm:
4,894 st. ledningar med apparater och
annan attiralj, utom växelbord och
kabelledning från stationon till kabelbrunnen
vid norra ändan af Norrbro
(Gustaf Adolfs torg) samt från
stationen till skogsinstitutet äfven
-
8
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 69.
som kabelrouten från förstnämnda
brunn i Gustaf Adolfs torg till statens
järnvägars område vid Tegelbacken,
med utgrening från Tegelbacken
i Vasagatan till Gamla Kungsholmsbrogatan,
jämte ledningarna å
statens järnvägars område till Tomteboda,
å 370 kronor, eller samma
belopp som bolagens medelpris för
ledning till liufvudstation ................. kr.
882 st. anknytningsledningar med apparater
å 150 kronor.............................. »
1,750 km. ej i bruk tagna reservledningar
i Stockholm i underjordskablar
indragna i cementtrummor å
100 kronor per km. dubbeltrådig
ledning..................................................... »
13,800 meter ej i bruk tagen piplängd
af cementtrummor å 1 krona 50 öre
per meter................................................ »
679,1 km. ej i bruk tagna reservledningar
i luftkablar å 60 kronor per
km. dubbelledning................................ »
1,810,780: —
132,300: —
175,000: —
20,700: —
40,746:— 2,179,526
Utom Stockholm:
53 st. till stationen i Vaxholm ingående
ledningar med apparater, växelbord
och annan attiralj, ledningarna dock
beräknade endast inom stadens planlagda
område, å 150 kronor per
ledning..................................................... kr. 7,950: —
407 st. till växelstationerna i Ångarn,
Brottby, Danderyd, Djursholm, Drottningholm,
Ekerö, Färentuna, Hagalund,
Jacobsberg, Lidingö, Munsö,
Resarö, Riddersvik, Rindö, Rotebro,
Transport kr. 7,950: — 2,179,526
Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 6!).
9
Transport kr. 7,950:— 2,179,526: —
Skarpt), Skånella, Spånga, Stocksund,
Sundbyberg, Sånga, Tappström,
Tenö, Torkan, Tynningö,
Täby, Ulriksdal, Vallentuna, Västra
Vallentuna, Väsby och Åkersberg
ingående ledningar med växelbord
och annan attiralj, ledningen dock
beräknad endast inom 2 km. från
växelstation, å, 200 kronor per led
-
ning............................•...........................
227,8 km. abonnentledningar bortom 2
D
81,400: —
km. från växelstation å, 120 kronor
7 st. anknytningar till ledningar i Vax-
»
27,336: —
holm å 100 kronor ..............................
35 st. anknytningar till ledningar i öfriga
»
700: —
förenämnda stationer å 150 kronor
1,043,9 km. hufvudledning af järntråd
»
5,250: —
n:o 11 å 120 kronor per km..........
93,3 km. hufvudledning af koppartråd,
bronstråd eller bimetallisk tråd å
»
125,278: —
150 kronor per km...........................
106 km. sjökabelledning å såväl förbin- delse- som abonnentledningar samt
»
13,995: —
reserv å 75 öre per meter...............
465 st. reservklaffar i stationerna med
3>
79,500: —
inledningar å 25 kronor...................
»
11,625: —
353,034: —
Summa kronor 2,532,560: —
Ledningarna öfverlåtas och tillträdas å ömse sidor den 1 juli 1904.
För den förändring i antalet ledningar af olika slag m. m., som ägt
rum före tillträdesdagen, göres vid likvid för skillnaden mellan de öfverlåtna
ledningarnas värde nödig reglering.
Likaså regleras vid värdesättning af landsledningarna härför utgående
belopp genom afdrag för brist i normala underhållet enligt
värdering efter själfkostnaden af skiljemän enligt lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887.
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Höft.
8
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 69.
Förenämnda likvid sker den 1 juli 1904. Därefter ifrågakommande
reglering likvideras snarast möjligt.
§ 2.
Från öfverlämnande jämlikt föregående § undantagas telegrafverkets
ledningar till ämbetsverk samt af statsmedel bekostade tjänstetelefoner
liksom ock ledningar till statens järnvägars växel äfvensom de af åkeriägarna
abonnerade ledningar till droskstationen. Dessa genom bolagets
område gående ledningar underhållas af bolagen mot ersättning.
§ 3.
Kungl. telegrafverket och bolagen tillhandahålla från och med den
1 juli 1904 allmänheten telefonabonnemang, hvar och en å det område
inom 30 km. från Stortorget i Stockholm, som jämlikt § 1 tillkommer
vederbörande part, till priser som för samma slag af abonnemang äro
lika inom de olika områdena, och bestämmas dessa priser till följande
belopp:
Inom Stockholm:
för affärstelefon med direkt ledning till hufvudstation i Stockholm per
år kronor 80:— jämte 50: — kronor i inträdesafgift;
för bostadstelefon med direkt ledning till hufvudstation i Stockholm per
år kronor 80: — utan inträdesafgift;
för affärstelefon med ledning kombinerad eller gemensam med ledning
till en annan abonnent per år kronor 60: — jämte 50: — kronor i
inträdesafgift;
för bostadstelefon med ledning kombinerad eller gemensam med ledning
till en annan abonnent per år kronor 60: — utan inträdesafgift;
för
affärstelefon med ledning intagen i särskild station och med rätt
till 100 afgiftsfria samtal per kalenderkvartal per år kronor 45: —
jämte 10: — kronor i inträdesafgift;
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
11
för bostadstelefon med ledning såsom näst föregående^och rätt till 100
afgiftsfria samtal per kalenderkvartal per år kronor 36: — jämte
10: — kronor i inträdesafgift; ägande i sistnämnda båda fall vederbörande
förvaltning i stället för ledning till särskild station utlämna
kombinerad eller gemensam ledning till hufvudstation.
För hvarje samtal, som från apparat enligt två sistnämnda
abonnemang utgår utöfver det afgiftsfria antalet, erlägges en afgift
af 10 öre. Denna afgift erlägges dock ej för samtal till sådana
affärstelefoner, enligt ett årspris af 80: — kronor, för hvilka ett
årligt tillägg af 20 kronor betalas »(stjärntelefoner)». För abonnemang
å s. k. stjärntelefoner utgår ej inträdesafgift;
för anknytning sledning ar inom samma egendom per år kronor 30: —
jämte 10: — kronor per år och 25: — kronor i inträdesafgift för
påbörjad half kilometer ledning, då apparaten uppsättes å samma
egendom;
för linjeväljare 20 kronors förhöjning i årspris per apparat (direkt eller
anknytning) jämte anläggningskostnad för erforderliga kablar;
för sidoapparat, som endast användes inom samma lokal, per år kronor
20:-;
för hotellabonnemang, då minst 10 apparater abonneras, 15: — kronor
per år för hvarje apparat utom vanligt pris för hufvudledning;
för tillfälligt abonnemang 30: — kronor för 4 månader jämte kronor
7: 50 för Överskjutande månad (30: — kronor för riksdagstiden
åt riksdagsmän och tjänstemän i riksdagen);
för ångbåtsabonnemang, 30: — kronor per seglationsår jämte 20: — kronor
per år för hvarje apparat, uppsatt å ångbåt.
Utom Stockholm:
för apparat med direkt ledning till station i Stockholm inträdes- och årsafgift
såsom inom Stockholm, hvarjämte ledningen utanför Stockholm
bekostas och underhålles af abonnenten;
för ledning till station på landsbygden per år kronor 50: — jämte 50: —
kronor i inträdesafgift. Därjämte bekostar abonnenten växlingen
af hans ledning å växelstationen i den mån sådant bestämmes af
hvardera förvaltningen för dess område.
Den del af ledningen, som ligger på längre afstånd än en km.
från växelstationen, bekostas och underhålles af abonnenten.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
På sådana platser i Stockholms närhet, dit ett större antal
förbindelseledningar med hufvudstationen äro dragna och hvars
abonnenter sålunda i viss mån blifva likställda med abonnenter
inom Stockholm, kan årspriset höjas till 60 kronor per år.
för affärstelefon i stad utom Stockholm per år kr. 50: — jämte 50 kr.
i inträdesafgift;
för bostadstelefon i stad utom Stockholm per år kr. 50: — utan inträdesafgift
;
för bostadstelefon i stad utom Stockholm med rätt till 100 afgiftsfria
samtal per kalenderkvartal per år kr. 36: — jämte 10 kr. i inträdesafgift
och 10 öres afgift för öfverskjutande samtal.
Vid öfverflyttningen af abonnemang mellan näten enligt detta
aftal äger abonnent, som delvis eller helt erlagt inträdesafgift i
ett nät, tillgodoräkna sig det inbetalda beloppet i det andra. Från
telegrafverkets nät öfvergående abonnenter äga teckna 80: -—,
60: — eller 36: — kronors abonnemang i bolagens nät efter samma
grunder som nya abonnenter i dessa nät.
§ 4.
Tjänstemän i kungl. telegrafverket och bolagen erhålla abonnemang
å telefon, afsedd för personligt bruk, för en årsafgift af 30 kronor
utan inträdesafgift, men utan befrielse från annan särskild anläggningskostnad,
då sådan enligt förestående bestämmelser ifrågakommer.
§ 5.
Kungl. telegrafstyrelsen och bolagen äga rätt att hvar för sig
inom den andra förvaltningens område emottaga abonnemang å telefonförbindelse
med. direkt ledning till sitt nät äfvensom till apparaten
hörande anknytning emot de i § 3 angifna villkor med en förhöjning
i årsafgiften af 10 kronor. Abonnentledningarna tillsläppas af och tillhöra
härvid den förvaltning, inom hvars område de äro belägna, ledningarna
mellan centralstationerna däremot den förvaltning, som emottager
abonnemanget och hvilken förvaltning äfvenledes tillsläpper, uppsätter
och underhåller erforderlig telefonapparat jämte inre ledning för
densamma.
För sådan ledning med eller utan anknytning uppbär den förvalt
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
ning, inom hvars område abonnentledningen finnes, af den andra förvaltningen
inträdesafgift, där sådan förekommer, samt vanlig abonnemangsafgift
med afdrag af själfkostnaden för apparat med uppsättning
och underhåll samt expedition, hvilket, tills vidare öfverenskommelse
träffas, beräknas för liufvudapparaten till 25 kronor och för anknytningen
till 12 kronor samt för anknytning enligt hotellabonnemang till
8 kronor, allt per år.
För upptagande af abonnemang enligt förestående bestämmelse,
äger telegrafverket bibehålla sina nuvarande förbindelseledningar till
telegrafstationsorterna Djursholm och Drottningholm.
§ 6-
Afgiftsfri samtrafik mellan de olika näten inträder omedelbart efter
Riksdagens godkännande af detta aftal; och må äfven de abonnenter,
hvilkas årspris ej äro i öfverensstämmelse med de i § 3 angifna, tillgodonjuta
förmånen af fri samtrafik utan att årsafgiften ändras förr
än nuvarande kontrakt utlöpa, dock att sådan förmån ej tillkommer
vare sig abonnent, hvilken motsätter sig att hans ledning i enlighet
med detta aftal öfverflyttas från det ena nätet till det andra eller att
erforderlig nummerändring vidtages, eller sådan abonnent å området
utanför 30 km från Stortorget i Stockholm, hvilken ej underkastar sig
de jämkningar i abonnentsvillkoren, hvilka i sammanhang med detta
aftal bestämmas för samma område. För att abonnenter vid växelstation
med endast en ledning till Stockholm skola erhålla förmånen
af samtrafik fordras därjämte, att samtliga dessa abonnenter äga tillgodonjuta
förmånen.
Samtrafiken omfattar äfven, såvidt på telegrafstyrelsen beror, Övriga
inom eller utom Sverige varande telefonnät, som hafva samtrafik
med rikstelefonnätet, och erlägges för samtal till andra orter endast
den samtalsafgift, som enligt taxa är bestämd för den använda ledningens
begagnande. Således har rikstelefonabonnent inom Stockholmsområdet
alldeles samma rätt till samtal i bolagens nät som bolagsabonnent
i Stockholm. Likaledes har bolagsabonnent alldeles samma
rätt i fråga om samtrafik inom annat nät som abonnent i Stockholm
å rikstelefon, såvidt på telegrafstyrelsen beror.
Bolagens abonnenter äga att afsända och få sig meddelade telegram
på samma villkor, som gälla för rikstelefonens abonnenter inom Stockholmsområdet,
dock under förbehåll att numret å abonnent, som önskar
14
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
afsända telegram från bolagens station, angifves direkt till telegramrummet,
så att förvanskning däraf ej kan äga rum.
Utan hinder af denna öfverenskommelse äger kungl. telegrafstyrelsen
liksom bolagen att bestämma afgift för samtal å förbindelselinjer
inom sina egna nät.
Sammanbindning mellan de olika nätens ledningar, som alla skola
vara dubbeltrådiga, kan vägras, om ledning är så felaktig, att samtal
svårligen kan äga rum.
De för samtrafiken erforderliga stationsanordningar, som skola vara
af tidsenlig beskaffenhet, samt ledningar bekostas af hvardera förvaltningen
å dess område, och skall i detta fall kabelbrunnen vid norra
ändan af Norrbro anses vara gräns mellan områdena.
För samtalsafgifter, som skola af ena förvaltningens abonnenter
betalas till den andra förvaltningen, är den förvaltning, från hvars nät
samtalet utgått, ansvarig liksom densamma ock, efter uppgift, inkasserar
och redovisar dessa afgifter mot ersättning för själfva inkasseringsarbetet
efter beräkning i enlighet med själfkostnaden för den andra
förvaltningens motsvarande arbete inom motsvarande område och för
risken af förluster med 2 procent å levererade afgiftsbelopp dock för
intet samtal mindre än ett öre.
Telegrafstyrelsen och bolagen utgifva gemensamt en abonnentkatalog,
hvars utarbetande och tryckning ombesörjes af telegrafstyrelsen
samt bekostas af förvaltningarna gemensamt i förhållande till de resp.
abonnentantalen i katalogen.
I denna katalog upptagas abonnenterna inom 70 kilometersområdet
och utdelas densamma inom hela detta område.
I öfrigt utlämnas till de bolagens abonnenter, som för interurbana
samtal behöfva viss del af rikstelefonkatalogen, denna del, liksom riks''
telefonabonnenter utom 70 kilometersområdet äga på begäran erhålla
behöfliga exemplar af den gemensamma katalogen. Skulle kungl. telegrafstyrelsen
af rikstelefonabonnenterna fordra ersättning för vissa
katalogdelar, utgår samma afgift från bolagens abonnenter liksom då
ock afgift erlägges af abonnenter utom 70 kilometersområdet för den
gemensamma katalogen.
§ 7.
Alla de någondera kontrahenten åliggande skyldigheter enligt
upprättadt kontrakt om abonnemang eller enligt aftal om telefonanläggningar
eller angående telefondriften inom det område, hvars ledningar
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 69.
15
enligt § 1 öfverlämnas till den andra kontrahenten, öfverfagas af denna
från den 1 juli 1904 mot åtnjutande af alla de rättigheter, hvilka enligt
samma kontrakt eller aftal nu tillkomma den förre kontrahenten. Bolagen
uppsäga ej de med aktiebolag svensk normaltid uppgjorda kontrakt
angående upplåtande af ledningar till upphörande före den 1 juli
1909, såvida ej telegrafstyrelsen tidigare uppsäger desamma.
§ 8.
De abonnenter, hvilkas ledningar inköpts enligt förestående bestämmelser,
men hvilka under sin kvarvarande kontraktstid ej vilja
öfvergå från det ena nätet till det andra, bibehållas under den återstående
kontraktstiden vid sin nuvarande rätt, dock att uppsägning bör
göras till första tillåtna termin. För sådant abonnemang gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna i § 5 angående abonnemang hos den ena
förvaltningen af telefonförbindelse till plats inom den andra förvaltningens
område. Sådan abonnent äger ej komma i åtnjutande af den i
§ 6 omhandlade samtrafiken.
§ 9.
Abonnenter i någotdera telefonnätet, hvilka efter den 1 juni 1903
och före detta aftals underskrifvande och publicerande tecknat sig för
abonnemang jämväl i det andra nätet, äga att inom den 1 juni 1904
— under förutsättning att detta aftal blifver beståndande — uppsäga
kontraktet angående det senare abonnemanget att upphöra den 1 juli
1904 utan frånträdesafgift.
I de abonnemangskontrakt, som upprättas efter det förevarande
aftal undertecknats, intages förbehåll att från den tid, aftalet träder i
kraft, de i samma aftal angifna afgifter och andra villkor gälla för den
ifrågavarande abonnenten.
§ io.
Telegrafstyrelsen öfvertager följande hos bolagen anställda personal:
6 föreståndarinnor i staden inom broarna, på söder samt å Kungsholmen;
40 telefonister å nämnda stationer samt å Djurgården; 3 stationsjusterare,
4 förmän för nybyggnader, hvaraf 2 för Stockholm och 2 för
landet; 9 felsökare, hvaraf 1 för staden inom broarna, 4 för söder
opaginerad Kontrollera mot PDF
T6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 69.
och 4 för södra landsområdet; samt 4 justerare, hvaraf 2 för söder
och 2 för södra landsområdet.
Den å de öfverlåtna områdena af landsbygden stationerade personal
öfvertages af telegrafstyrelsen.
Tillfälligt kvarstannande å innehafvande platser kan särskildt aftalas.
Öfvertagen personal kvarstannar i telegrafverkets tjänst och åtnjuter
fortfarande sin nuvarande aflöning, så länge den till telegrafstyrelsens
belåtenhet fullgör sina åligganden.
§ 11-
Kungl. telegrafverkets genom bolagens område gående interurbana
och förbindelseledningar ägas och underhållas fortfarande af telegrafverket.
Förbindelseledningar till köpta växelstationer utom 30 kms
området, liggande på bolagens stolpar och fästen, få kvarligga tills
ombyggnad ifrågakommer och underhållas genom bolagen mot ersättning
af själfkostnaden. Likaså få af bolagen från telegrafverket inköpta
ledningar tills ombyggnad ifrågakommer kvarligga på telegrafverkets
stolpar och fästen och underhållas genom telegrafverket mot
ersättning af själfkostnaden. Detsamma gäller om direkta abonnentledningar
till platser utom 30 kms området. De af bolagen inköpta
kablarna, liggande i telegrafverkets cementtrummor i sträckan Gustaf
Adolfs torg—Malmtorgsgatan—Lilla Vattugatan och Vasagatan få utan
ersättning kvarligga.
Utbyte af ledningar bör, där så lämpligen kan ske, äga rum. Skall
ledning nedtagas, äger den part, å hvars stolplinje eller fäste ledningen
befinner sig, verkställa nedtagningen mot ersättning för själfkostnaden.
Om så lämpligen kan ske, må i stället för rasering utbyte mot jämngod
materiel äga rum.
Abonnentledning, hvartill ej bör andel i centralstation, äger tvärstanna
å den förvaltnings centralstation, hvilken den förut tillhört, och
expedieras där tills den hinner öfverflyttas, dock högst under ett år,
mot en afgift af 12 kronor per år och abonnent.
§ 12-
Erforderliga pipor i underjordsledningarna genom bolagens områden
af staden — dock högst en rörpipa åt hvarje tull — få för
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
interurbana, förbindelse- ocli direkta abonnentledningar samt telegrafledningar
afgiftsfritt användas af telegrafverket. Likaså upplåter telegrafverket
åt allmänna bolaget afgiftsfritt en rörpipa åt Kungsholmstull.
Hvardera förvaltningen upplåter å sitt område utan ersättning
erforderligt antal pipor för förbindelseledningar såväl för samtrafik som
för de ledningar, som enligt § 5 den ena förvaltningen anordnar å den
andras område.
§ 13.
Kungl. telegrafstyrelsen äger att år 1919 eller 1920, efter förutgången
tillsägelse minst ett år i förväg, inlösa bolagens samtliga anläggningar
i Stockholm och Stockholmstrakten. Begagnar sig kungl.
telegrafstyrelsen ej af denna lösningsrätt, återkommer sådan lösningsrätt
mot enahanda villkor åren 1929 och 1930 och så allt framgent
hvart 10:de år. Vid sådan inlösen, som skall ske den 1 juli, skall
landsnätet lösas efter de grunder, som i Kungl. Maj:ts resolution den
1 maj 1891 finnas bestämda för nätets inlösande den 1 maj 1941 nämligen
efter värdering. Denna värdering sker genom skiljemän enligt
lagen om skiljemän den 28 oktober 1887. För bestämmande af lösen
för telefonanläggningen i Stockholm skall densamma uppdelas i två
grupper, upptagande den ena (A) de anläggningar, vid Indika ledningen
är ända till abonnentens apparat framdragen utan att till någon del
luftledning eller fritt hängande kabel användes, samt den andra (B)
sådana anläggningar, hvilkas ledning helt och hållet eller delvis är
luftledning. För de under A) angifna telefonanläggningar skall lösen
utgöra tjugu gånger och för de under B) angifna aderton gånger afkastningsförmågan
vid tiden för öfvertagandet, skolande härvid afkastningsförmågan
anses utgöra det belopp, som erhålles, när det tal, som
uttrycker driftöfverskottets medeltal från ifrågavarande telefonanläggning
per år och apparat under de fem kalenderår, livilka förflutit närmast
före det, hvarunder anmälan göres om lösningsrättens begagnande,
multipliceras med antalet apparater i anläggningen vid tiden för öfvertagandet.
Med driftöfverskottet förstås skillnaden mellan å ena sidan
inkomsten af telefondriften för året, hvari inbegripas hyror för uthyrda
lokaler i de fastigheter, livilka ingå i köpet, och å andra sidan kostnaden
för underhåll och drift, inklusive styrelse och revision samt utskylder,
för såvidt dessa kostnader belöpa på Stockholmsnätet. I lösesumman
inbegripas alla för telefoudriften afsedda, bolagen tillhöriga
Bill. till Ttiksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Höft. 9
18
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 69.
fastigheter, således äfven Stockholms allmänna telefonaktiebolag nu
tillhöriga fastigheterna n:ris 13 och 14 i kvarteret Åskslaget med adressnummer
28 och 30 vid Malmskillnadsgatan samt 25 och 27 vid Norra
Smedjegatan, Jakobs församling i Stockholm, med nuvarande fönsterrätt
mot egendomarna n:ris 11 och 12 i samma kvarter. Jämte den
lösen, som efter nu angifna grunder skall utgå för telefonanläggningen
i Stockholm, skall i lösen för reserver i stationer och reservledningar
betalas dessas själfkostnad, dock att ej ersättning beräknas för ej i bruk
tagna pipor i cementtrummor. Om kungl. telegrafstyrelsen finner den
af bolaget efter nu angifna grunder uppgifna lösen för reserver och
reservledningar för hög, skall denna lösen utgå med belopp, som fastställes
af skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän.
Lösesumman skall anses utgöra ersättning för värdet af bolagens
alla telefonanläggningar i Stockholm med omnejd med alla deras för
driften afsedda tillhörigheter, med undantag af de i förråd befintliga
förlags- och konsumtionsartiklar liksom af den för nybyggnad afsedda
egendom.
Från lösesumman för Stockholmsområdet afdrages hvad i nätets
normala underhåll brustit med beräkning allenast af själfkostnaden och
enligt värdering af skiljemän enligt lagen om skiljemän den 28 oktober
1887.
Telegrafstyrelsen eller dess ombud äger taga del af bolagens bokföring
i allt, som kan hafva inflytande å ofvan omförmälda beräkningar
eller värderingar.
§ 14-
Bolagen förbinda sig att ej på annat sätt än i detta aftal angifves
drifva telefonverksamhet inom Sverige. Likaledes förbinder sig kungl.
telegrafstyrelsen att ej annorlunda än i detta aftal angifves drifva telefonverksamhet
inom det område, som här förbeliålles bolagen.
§ 15-
Allmänna bolagets styrelse skall ofördröjligen underställa detta
kontrakt bolagets pröfning, och är kontraktet att anse såsom förfallet,
därest det ej godkännes af Stockholms allmänna telefonaktiebolag senast
en månad efter detta aftals undertecknande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
1!)
§ 16-
Detta kontrakt skall jämväl anses till alla delar förfallet, därest
icke Kungl. Maj:t senast den 31 mars 1904 för sin del godkänner detsamma
eller Stockholms stadsfullmäktige, i hvad på dem ankommer,
senast den 19 mars 1904 lämna sitt medgifvande, eller därest ej 1904
års Riksdag gillar kontraktet.
§ 17-
Skulle olika meningar uppstå angående rätta tillämpningen af detta
kontrakt eller rätta tolkningen af någon däri förekommande bestämmelse,
skall den sålunda uppkomna tvisten slitas af skiljemän på sätt i lagen
om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgas.
Af detta kontrakt äro tre lika lydande exemplar utskrifna och utväxlade.
Stockholm den 9 februari 1904.
Kungl. telegrafstyrelsen:
MAURITZ
SAHLIN.
Knut Ericsson.
e. f.
Nildas A. Lindhult.
För Stockholms allm.
telefon- ak tieb olag:
F. W. H. Pegelow.
W. Montelius.
H. T. Cedergren.
Viktor Klemming.
B. Hasselberg.
Stockholms belltelefon
aktiebolag:
W. Montelius.
H. T. Cedergren.
Carl Hallén.
Emil Egnell.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Bil. 2.
Tillägg
till köpe- och bytesaftalet deri 9 februari 1904 mellan kungl. telegrafstyrelsen,
å ena sidan, samt, å den andra, styrelsen för Stockholms allmänna
telefonaktiebolag och Stockholms belltelefonaktiebolag.
Därest vid den utredning, som enligt kontraktet skall företagas
för utrönande af antal och värde å de apparater, som den 1 juli 1904
äro från bolagen upplåtna, skulle finnas, att bolagen öfverlämna i Stockholm
flera än 6,840 apparater med ledning till bufvudstation och till
sammanlagdt högre värde än 2,527,070 kronor, anknytningar och sidoapparater
till högre värde än 161,400 eller apparater till sekundärstationerna
å Kungsholmen och Djurgården till högre värde än 200,750
kronor, skall lösen för öfriga apparater och ledningar utgå endast efter
de för lösen af reservledningar i aftalet bestämda grunder med tillägg
af själfkostnaden beräknad till 80 kronor för apparat med tillhörande
inre ledning och nedledning.
Därest antalet ledningar med apparater inom Stockholm, som kungl.
telegrafstyrelsen öfverlämnar till bolagen, öfverstiger 4,894 direkta ledningar
och 882 anknytningsledningar, skall lösen för de öfriga ledningarna
utgå endast efter de för lösen af reservledningar bestämda grunder
med tillägg af själf kostnaden beräknad till 80 kronor för hvarje apparat
med inre ledning och nedledning. Stockholm den 12 februari 1904.
Kungl. telegrafstyrelsen
:
För Stockholms allm.
telefon-aktiebolag:
Stockholms belltelefonaktiebolag:
-
MAURITZ SAHLIN.
Knut Ericsson.
e. f.
NiMas A. Lindhult.
F. W. H. Pegelow.
W. Montelius.
H. T. Cedergren.
W. Montelius.
H. T. Cedergren
Carl Hallén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 09.
21
Bil. 3.
TILL KONUNGEN.
De underhandlingar, som sedan någon tid pågått mellan telegrafstyrelsen
och de enskilda telefonbolagen i hufvudstaden rörande möjligheten
att återknyta den sedan den 1 juni nästlidna år afbrutna sam
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
•22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
trafiken mellan näten, hafva ledt till det resultat, att denna dag kunnat,
under förutsättning af vederbörligt godkännande, afslutas ett köpe- och
bytesaftal mellan telegrafstyrelsen, å ena sidan, samt styrelsen för
Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms belltelefonaktiebolag,
å den andra, af hvilket aftal en afskrift härhos bifogas.
Genom detta aftal har omsider ernåtts den af telegrafstyrelsen
länge eftersträfvade förmånen af fri samtrafik mellan abonnenter i de
skilda näten. Detta har möjliggjorts därigenom, att såväl hufvudstaden
som ock det hittills gemensamma verksamhetsfältet däromkring uppdelats
i två särskilda områden, af livilka telegrafverket och bolagen för
telefondriftens framtida bedrifvande erhålla hvar sitt, om ock med vissa
modifikationer.
Telegrafstyrelsen lärer härvid hafva att till en början redogöra för
de grundsatser, som varit ledande för styrelsen, då styrelsen gifvit sig
in på de nu slutförda underhandlingarna.
Det nuvarande tillståndet, då de 68,000 rikstelefonapparaterna och
de 35,000 apparaterna hos de härvarande telefonbolagen icke kunna
komma i telefonförbindelse med hvarandra, kan utan vidare betecknas
såsom otillfredsställande. Den anordning för öfverförande af meddelanden
mellan näten, som inrättades några dagar efter afstängning^!,
har icke haft något annat ändamål än att nödtorftigt af hjälpa de mest
kännbara svårigheterna och har icke varit synnerligen mycket använd.
För telegrafstyrelsen har det varit en bjudande nödvändighet att söka
råda hot för den inskränkning i kommunikationsväsendet, som genom
denna afstängning uppkommit. Det lärer dock icke kunna läggas telegrafstyrelsen
till last, att styrelsen icke anlitat den enda utväg, som
hittills funnits i detta hänseende, nämligen att på ytterligare 10 år sluta
aftal om samtrafik mot 10 öres öfvergångsafgift för samtal. Det har
förut tillräckligt framhållits, att genom en sådan anordning telegrafstyrelsen
skulle själf bidraga till att på telegrafverkets och den telefonerande
allmänhetens bekostnad bereda bolagen tillfälle till en oskäligt
hög ökning i abonnentantal.
En öfvergångsafgift af 5 öre skulle i afsevärd mån hafva utjämnat
det anmärkta missförhållandet, men bolagen förklarade sig vid de
underhandlingar, som föregingo afstängningen, af hänsyn till bolagens
bestånd och utvecklingsmöjlighet icke kunna vara med om en så låg
öfvergångsafgift.
Såsom grundval för de nya underhandlingarna har därför uppställts,
att fri samtrafik skulle råda mellan näten. Telegrafstyrelsen har från
början ansett och vid alla tillfällen framhållit, att detta är den riktiga
Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o (it).
23
anordningen, och bolagen hafva ock redan tidigare förklarat sig vara
med därom, under förutsättning att den kunde komma till stånd, utan
att bolagens framtida verksamhet äfventyrades.
Den fria samtrafiken bereder allmänheten eu icke oväsentlig fördel
i ekonomiskt afseende och möjliggör den största snabbhet i samtalens
expedierande mellan näten. För telegrafverket medför denna frihet
från afgift för själfva öfvergången ock den fördel, att benägenheten
att begagna verkets interurbanledningar för samtal mellan rikstelefonabonnenter
i landsorten och abonnenter hos bolagen kan antagas blifva
något ökad.
För telegrafstyrelsen lika väl som för bolagen var det från underhandlingarnas
början tydligt, att fri samtrafik förutsätter en sådan
anordning, att de olika förvaltningarna erhålla skilda verksamhetsområden.
Fri samtrafik med bibehållande af olikhet i abonnemangsafgifter
inom samma område är otänkbar af den anledning, att det nät, som
hölle högre afgifter än det andra, skulle vara beröfvadt så godt som
all utsikt till förvärfvande af nya abonnenter. Men äfven om alla
afgifter sättas lika och aftalade bestämmelser om både anläggningskostnader
och abonnemangsafgifter å ömse håll utan eftergifter fasthållas,
uppstår dock på ett gemensamt verksamhetsområde en täflan
om abonnentanskaffning, som utan att bereda allmänheten någon förmån
är påtagligen ogynnsam för förvaltningarna.
Då det nu gällt att för eu längre framtid ordna telefonförhållandena
i hufvudstaden med omnejd, har telegrafstyrelsen ock haft att
taga hänsyn till önskvärdheten att undvika den nuvarande olägenheten
med dubbla telefonledningar öfverallt och åt alla håll, i staden och på
landet. I den mån abonnentantalet växer, blifva svårigheterna att framdraga
de dubbla abonnent- och förbindelseledningarna allt kännbarare.
Telegrafverket _ och allmänna bolaget hafva nu bortåt 100 stationer på
samma orter, till hvilka de båda förvaltningarna måste framdraga skilda
ledningar. Ur allmän ekonomisk synpunkt måste det betraktas såsom
en fullkomligt onödig utgift att bygga minst ett par tusental kilometer
telefonledningar, där hälften skulle göra samma nytta. Det måste göra
intryck af ytterligt oekonomisk förvaltning att se dubbla telefonstolplinjer
följa så godt som alla landsvägar inom 70-kilometersområdet. I
hufvudstaden och'' inom de öfriga städerna inom det gemensamma området
tillkommer dessutom den uppenbara svårigheten att bereda plats
för de dubbla näten på hustaken och i gatorna.
Då det för den närmare tiden icke kan anses lämpligt att återkomma
till det af 1902 års Riksdag förkastade förslaget att för tele
-
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Propsition N:o 69.
grafverkets räkning inköpa hela de enskilda näten, och det af hänsyn
till rätt förhållande mellan statens verk och enskilda företag icke kan
blifva tal om att genom effektiv priskonkurrens eller dylikt söka göra
rikstelefonen allenahärskande inom 70-kilometersområdet, återstår ingen
annan utväg än att dela detta område i två skilda verksamhetsfält, ett
för rikstelefonen och ett för de sins emellan samarbetande bolagen.
Med iakttagande därjämte att i hvarje hänseende abonnenternas
intressen blifva på det nogaste beaktade har en delning i antydda syfte
af Stockholm med omnejd utgjort en grundval för de förda underhandlingarna.
Vid denna delning har emellertid telegrafstyrelsen icke kunnat
lämna ur sikte det mål, på hvilket telegrafstyrelsens sträfvanden hittills
utgått och otvifvelaktigt fortfarande måste utgå, nämligen att till sist
i statens telefonverks hand föra tillsammans all för allmänheten upplåten
telefondrift i riket. Ett steg i denna riktning måste, efter telegrafstyrelsens
uppfattning, genast tagas på det sätt att, vid delningen
af området, telegrafverket erhåller en något större anpart än som skulle
blifva förhållandet, därest hänsyn endast skulle tagas till det nuvarande
antalet abonnenter inom det gemensamma området. Härvid har ock
hänsyn tagits därtill att, om ock bolagen hafva flera abonnenter än
telegrafverket inom 70-kilometersområdet, telegrafverket dock genom
sitt hela riket omfattande nät är den vida större förvaltningen.
Det har framhållits att, för byte i det närmaste jämnt om jämnt mellan
förvaltningarna af apparater, 70-kilometersområdet borde delas så, att
gränsen ginge i Mälaren, norra grenen af Norrström och stora segelleden
genom Saltsjön, därvid, med hänsyn jämväl till hufvudstationernas
läge, telegrafverket borde bekomma den södra delen och bolagen den
norra. Af angifna skäl har telegrafstyrelsen funnit sig omöjligen kunna
åtnöjas med hvad sålunda skulle tillfalla telegrafverket. Från telegrafstyrelsens
sida har därför påkallats, att till rikstelefonens område skulle
läggas dels den norra hälften af den yttre delen af 70-kilometersområdet
(nämligen området mellan 30 och 70 kilometer från Stortorget i
Stockholm) och dels inom Stockholm Kungsholmen samt Skepps- och
Kastellholmarne äfvensom södra Djurgården.
. Bolagen synas utan svårighet hafva gått in på att afstå äfven den
norra delen af området mellan 30 och 70 kilometers afstånd från Stortorget.
Men så mycket större har bolagens obenägenhet vant att afstå
från Kungsholmen. I denna stadsdel funnos vid innevarande års ingång
445 rikstelefonapparater, 1,160 apparater i allmänna bolaget och 776
apparater i bellbolaget. Då telegrafstyrelsen ansett sig böra ovillkor
-
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
ligen hålla på att få öfvertaga äfven Kungsholmen, har detta haft sin
grund däruti, att telegrafstyrelsen måste noga tillse, att telegrafverket
skulle få tillräcklig andel af de stadsdelar, inom hvilka liufvudstadens
utveckling kan antagas komma att under de närmaste årtiondena hufvudsakligen
fortgå. Telegrafstyrelsen har icke förbisett, att stadsdelen
Södermalm har storartade utvecklingsmöjligheter; men styrelsen har
icke kunnat anse, att det skulle vara riktigt att, då utvecklingsmöjligheterna
skulle så att säga delas, nöja sig med denna stadsdel. Kungsholmen
har härvid erbjudit sig såsom den lämpligaste stadsdelen att
medräkna till det södra nätet.
Hänsynen till det slutliga målet för telegrafstyrelsens sträfvanden
har slutligen föranledt, att telegrafstyrelsen yrkat, att kontraktet skulle
innehålla rätt för telegrafstyrelsen att inom en ej alltför aflägsen framtid,
om sådant från statsverkets sida anses önskvärdt, inlösa bolagens
återstående nät.
I enlighet med dessa grundsatser har det aftal slutits, som nu
öfverlämnas till Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.
Innan telegrafstyrelsen öfvergår till närmare redogörelse för aftalets
innehåll, anser sig telegrafstyrelsen böra omförmäla, att de förhållanden,
som blifvit en följd af samtrafikens afstängning, alldeles icke
visat sig ogynnsamma för telegrafverket ur ekonomisk synpunkt. Medan
ökningen af antalet apparater inom Stockholms redovisningsområde år
1902 var 378, utgjorde densamma år 1903 icke mindre än 1,652, däraf
1,063 under tiden 1 juni—31 december inom Stockholms stadsnät. Af
sistnämnda 1,063 uppsattes 842 hos abonnenter, som förut voro abonnenter
hos bolagen. Hos bolagen utgjorde enligt publicerade uppgifter
ökningen i Stockholm år 1902 2,175 och år 1903 2,122, utvisande
således en mindre ökning under afstängningsåret än förut.
Man skulle kunna förmoda, att afstängningen skulle hafva verkat
någon minskning i antalet från Stockholm expedierade interurbana telefonsamtal.
Detta har dock icke varit fallet. Under tiden 1 juni—31
december 1902 expedierades nämligen från Stockholm 387,610 samtalsperioder
om 3 minuter. Under samma tid år 1903 expedierades 455,792
perioder, utvisande en ökning af 68,182 perioder eller 17.5 procent. Då
under motsvarande tid ökningen i antalet samtalsperioder öfver hela
riket var i medeltal 10.9 procent, måste den interurbana samtalstrafiken
från Stockholm efter afstängningen anses hafva varit mycket tillfredsställande.
Bih. till RiM. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Haft.
10
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Enligt aftalet skola bolagen till telegrafverket öfverlämna sina ledningar
l:o) inom Stockholm i staden mellan broarna, å Södermalm,
Kungsholmen, Skeppsholmen, Kastellholmen samt södra Djurgården med
Beckholmen, 2:o) å det område utom Stockholm söder om Mälaren och
stora segelleden genom Saltsjön, som ligger inom ett afstånd af 30
kilometer från Stockholms Stortorg, samt 3:o) å det område, som
ligger rundt om hufvudstaden mellan 30 och 70 kilometer från Stortorget.
Telegrafstyrelsen öfverlämnar däremot till bolagen sina telefonledningar
l:o) inom Stockholm å Norrmalm (utom Skepps- och Kastellholmarne)
och å Östermalm (utom södra Djurgården) samt 2:o) å det
område utom Stockholm norr om Mälaren och störa segelleden genom
Saltsjön, som ligger inom ett afstånd af 30 kilometer från Stockholms
Stortorg.
Nuvarande antalet apparater utgör:
inom Stockholm:
1) i staden inom broarna, å Södermalm, Kungsholmen,
Skeppsholmen, Kastellholmen och södra Djurgården 2,955
2) å Norrmalm och Östermalm ............................................
inom 70-kilometersområdet:
1) inom 30 kilometer från Stortorget söder om Mälaren
och segelleden .......................................................................
2) inom 30-kilometersområdet norr om Mälaren och
segelleden...............................................................................
3) inom området 30—70 kilometer rundt om..................
inom Stockholm:
1) i staden inom broarna, å Södermalm, Kungsholmen,
Skeppsholmen, Kastellholmen och Djurgården............
2) å Norrmalm och Östermalm ............................................
Telegraf-
verket.
Bolagen.
2,955
5,776
8,719
20,843
708
1,137
502
2,628
1,660
2,401
12,569
34,760
Telegraf-
verket.
Bolagen.
11,674
26,619
Transport 11,674 26,619
27
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 69.
Transport 11,674 26,610
inom 7O-kilometersomrädet:
1) inom 30 kilometer från Stortorget söder om Mälaren
och segelleden ..................................................................... 1,845 —
2) inom 30-kilometersområdet norr om Mälaren och
segelleden ................................................................................. — 2,162
3) inom området 30—70 kilometer rundt om .................. 5,029 —
Summa 18,548 28,781
Telegrafverket öfverlämnar alltså till bolagen 6,278 apparater och
bolagen öfverlämna till telegrafverket 12,257 apparater. Skillnaden,
5,979 apparater, betecknar det öfverskott i apparater, telegrafverket
genom bytet bekommer. Detta öfverskott fördelar sig med 2,943
apparater på hufvudstaden och 3,036 apparater på landsområdet.
Vid denna uppställning har hänsyn icke tagits till de bestämmelser
i aftalet, som medföra, att åtskilliga abonnenter, som efter de allmänna
grunderna skulle öfverflyttas från det ena nätet till det andra, kunna
komma att kvarstå i det förra nätet, eller, hvad beträffar de abonnenter
i det ena nätet, som under afstängningstiden tecknat abonnemang i
det andra nätet, rent af uppsäga det senare abonnemanget till upphörande
den 1 juli. Sådan uppsägningsrätt tillkommer, hvad rikstelefonen
beträffar, något mer än 1,000 abonnenter, ehuru icke antagas
kan, att alla dessa skulle begagna sig däraf.
Icke heller har vid nyssnämnda sammanställning hänsyn tagits
därtill, att en del af de abonnenter, hvilka sedan tiden före afstängningen
hafva abonnemang i båda näten, torde komma att efter öfverflyttningen
vid första tillfälle uppsäga det ena abonnemanget. Hela
antalet dubbelabonnemang utgjorde vid början af innevarande år i
Stockholm, med inberäkning af dem, som kunna göra uppsägning redan
till den 1 juli 1904, 5,218, däraf 3,622 inom det område, som skulle
komma att tillhöra bolagen, och 1,596 inom det område, som skulle
komma att tillhöra rikstelefonen. Det är icke möjligt att förutse, i
hvilken omfattning denna omständighet kan komma att medföra minskning
i de resp. abonnentantalen, eftersom en afsevärd del, särdeles
affärsmän, torde komma att fortfarande hafva behof af lika stort antal
telefoner som förut.
Utom Stockholm förekomma naturligen ock dylika dubbelabonnemang,
ehuru i mindre omfattning, i synnerhet på landsbygden. I Uppsala
är dock antalet dubbelabonnemang omkring 430 på ett antal af
28 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
1,013 apparater hos telegrafverket och 840 apparater hos allmänna
bolaget.
Den likvid, som skall erläggas för de öfverlåtna ledningarna
jämte reserver och dylikt, utgör för hvad som öfverlåtits till telegrafverket
:
inom Stockholm...................................................... kr. 3,490,457: 50
» södra 30 kilometersområdet ................. » 583,661: —
» området 30—70 kilometer ..................... » 1,052,331: 50
eller tillsammans kr. 5,126,450: —
och för hvad som öfverlåtes till bolagen:
inom Stockholm..................................................... kr. 2,179,526: —
» norra 30 kilometersområdet..................... » 353,034: —
eller tillsammans kr. 2,532,560: —
Skillnaden mellan dessa båda belopp eller 2,593,890 kronor utgör
således det belopp, telegrafverket har att erlägga till bolagen såsom
mellanafgift vid bytet, gifvetvis med den modifikation, som föranledes
af uppkommande ändringar i de resp. abonnentantalen under första
hälften af innevarande år.
Priserna för de ledningar, telegrafverket skall öfvertaga, äro desamma
som stadgades i köpeaftalet den 28 december 1901 rörande
bolagens samtliga ledningar, därvid dock bör anmärkas, att ledningar
till hufvudstation från Kungsholmen, Skeppsholmen, Kastellholmen och
södra Djurgården nu lämnas utan andel i station.
Prisen äro sålunda, hvad Stockholm beträffar:
för s. k. stjärntelefoner (d. v. s. apparater, till hvilka bellbolagens
abonnenter hafva obegränsad samtalsrätt)
med årsafgift 100 kronor ...................................................... kr. 480: —
för apparater med direkta ledningar med årsafgift 80 kronor » 440: —
för apparater med kombinerade ledningar med årsafgift
60 kronor .................................................................................... » 400: —
för apparater i bellbolaget (med begränsad samtalsrätt) med
årsafgift 36 å 45 kronor jämte afgift för öfversamtal » 250: —
för anknytningar och sidoapparater med årsafgift i medeltal
omkring 30 kronor............................................................ » 150: --
För reservledningar i underjordskablar indragna i cementtrummor
betalas likasom i 1901 års köpekontrakt 100 kronor per kilometer
29
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
dubbeltrådig kopparledning, hvartill nu kommer likvid för ej i bruk
tagen piplängd af cementtrummor med 1 krona 50 öre per meter och
af inpregnerade trätrummor med 25 öre per meter samt för ej i bruk
tagna reservledningar i luftkablar med 60 kronor per kilometer
dubbeltrådig ledning. Sistnämnda tre poster å resp. 90,885 kronor,
1,512: 50 kronor och 37,440 kronor eller tillsammans 129,837: 50 kronor
skulle, efter afdrag af motsvarande belopp för de reserver, telegrafverket
har att aflåta inom Stockholm, eller 01,446 kronor, alltså med
68,391: 50 kronor utgöra, hvad köpet af Stockholmsnätet denna gång
är dyrare än förra gången. Telegrafstyrelsen, som icke lärer böra
ånyo förebringa den förra gången af tillkallade sakkunniga, filosofie
doktorn Herslow samt cheferna för de norska och danska telegrafverken,
lämnade utredningen därom, att de för ledningarna fastställda
å-priserna äro skäliga, får, med afseende å nödvändigheten att nu särskildt
betala reservpipor i cementtrummor och reservledningar i luftkablar,
framhålla, att bolagens yrkande på att erhålla särskild likvid
för dessa reserver, hvilka komma till nytta vid blifvande nyanläggningar
och således äro att betrakta såsom förskotter å anläggningskostnaden
för dessa, synts styrelsen rimligt, under iakttagande af ömsesidighet,
och att följaktligen köpe- och bytesaftalet ansetts icke böra
stranda på denna förhållandevis mindre betydliga post. Härvid bör
ock erinras, att i det förra köpekontraktet inom hela landsnätets område
skulle erläggas betalning för alla reserver i luft- och jordkablar
samt å centralstationerna.
Vid bestämmandet af det pris, som borde betalas för de ledningar,
telegrafverket skulle aflåta till bolagen, fanns ingen omedelbar jämförelsepunkt
i det förra kontraktet, eftersom telegrafverket den gången
var endast köpare och bolagen icke hafva några ledningar mot abonnemangsafgift.
af 50 kronor, såsom för abonnemang å rikstelefon betalas.
Af det föregående synes, att prisen för bolagens ledningar nu
liksom förra gången icke bestämts efter ledningarnas inbördes olika
tekniska beskaffenhet utan efter den årsinkomst, de lämna genom de
olika abonnemangsafgifterna. Det har då ansetts riktigast att ställa
priset för rikstelefonens ledningar i jämförelse med priset för de bland
bolagens ledningar, som varit närmast jämförliga med rikstelefonledningarna,
eller alltså de, som gå direkt in till hufvudstation. Dit ingå
alla allmänna bolagets ledningar (abonnemangspris 100, 80 eller 60
kronor) men dessutom alla bellbolagets ledningar å Södermalm och i
staden inom broarna, Bellbolagets samtliga stationer för dessa områden
äro nämligen förlagda till hufvudstationerna vid Svartmangatan
30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
eller Hornsgatan, medan å Kungsholmen och å Djurgården finnas särskilda
sekundärstationer för bellbolaget. Antalet af förenämnda till
hufvudstation ingående, bolagen tillhöriga ledningar är 6,840 och likviden
för dem utgör 2,527,070 kronor eller i medeltal i det närmaste
370 kronor. Detta pris har alltså blifvit satt å de 4,894 direkta ledningar,
telegrafverket skall öfverlämna till bolagen.
Från bolagens sida har visserligen med kraft framhållits, att detta
pris borde sättas åtminstone 30 kronor lägre, emedan rikstelefonledningarne
samtliga lämnades utan andel i station, under det att bolagens
ledningar med få undantag lämnades med dylik andel i stationerna vid
Svartmangatan och Hornsgatan, beräknadt i värde till 30 kronor, hvartill
komme, dels att 62,7 procent af alla de apparater, bolagen skulle
erhålla, funnos hos abonnenter, som förut hade abonnemang hos bolagen,
medan motsvarande procent för de ledningar, rikstelefonen skulle
öfvertaga, icke vore högre än 18,3 och bolagen således hade vida större
risk än telegrafverket att få öfvertagna och betalade abonnemang snarast
möjligt uppsagda, dels ock att för de öfvertagna apparater, som
fortfarande komma att bibehållas i bolagens nät, bolagen finge under
återstående abonnemangskontraktstid nöja sig med en omkring 10
kronor lägre abonnemangsafgift än medelafgiften inom bolagens nät.
Men telegrafstyrelsen har fasthållit vid och lyckats genomdrifva,
att priset för telegrafverkets ledningar ändock icke skulle beräknas
lägre än 370 kronor.
Hvad landsnäten beträffar, äro samtliga priser upptagna i full
öfverensstämmelse med det förra köpekontraktet, hvilket för landsnäten
jämväl innehöll bestämmelser om särskild betalning för reservledningar
i. luft- och jordkabel samt reservlinjer i centralstationer med inledningar.
Vid värdesättningen af landsledningarna skall, enligt det nu
träffade aftalet, afdrag ske för brist i det normala underhållet enligt
värdering efter själfkostnaden af skiljemän.
Telegrafstyrelsen har haft att taga i öfvervägande, huruvida köpeoch
bytesaftalet kan anses vara ekonomiskt fördelaktigt för telegrafverket,
äfven om man bortser från de fördelar af mera allmän natur,
som enligt förestående redogörelse äro att beräkna genom den mera
rationella anordningen af telefonförhållandena i hufvudstaden med
omnejd.
Frågan blir då närmast den, om det för telegrafverket är fördelaktigt
att för ett pris af 2,593,890 kronor förvärfva ett antal af 5,979
nya abonnenter. Enligt de sakkunnigas beräkningar år 1902 skulle
31
Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o Cg.
hvarje från bolag-en till telegrafverket öfverlämnadt abonnemang lämna
en nettobehållning (öfverskott af inkomst utöfver drift- och underhållskostnad)
af i medeltal 25 kronor 75 öre i stadsnätet och 25 kronor
25 öre i landsnätet. De 2,943 nya abonnemangen i stadsnätet skulle
således lämna en nettobehållning af 75,782 kronor 25 öre och de 3,036
nya abonnemangen i landsnätet en nettobehållning af 76,659 kronor,
eller tillsammans 152,441 kronor 25 öre. Detta belopp utgör 5,87
procent å mellanafgiftsbeloppet, 2,593,890 kronor. De ofvan omförmälda
sakkunniga hade funnit, att telegrafverket å köpeskillingen för bolagens
hela nät skulle få en inkomst af 6,25 procent om året, hvilket ansågs
tillfredsställande för att medgifva det nedlagda kapitalets förräntning och
snabba amortering. Den minskning i procent, som sålunda förefinnes,
beror till hufvudsaklig del därpå, att telegrafverket haft jämförelsevis
för litet antal reserver att aflåta. Telegrafverket har att betala för
reserver i allt 644,318 kronor 50 öre och skall för reserver erhålla
248,071 kronor. Skillnaden 396,247 kronor 50 öre ökar mellanafgiften
för apparaterna till ofvannämnda belopp. Vill man alldeles bortse från
kostnaden för reserverna och anse, att afkastningen af dem skall hämtas
från de nytillkommande abonnemang, för hvilkas ledningar de komma
till användning, blifver mellanafgiften för själfva apparaterna 2,197,642
kronor 50 öre, å hvilket belopp den omförmälda nettoinkomsten 152,441
kronor 25 öre utgör 6,93 procent.
Äfven om man skulle stanna vid, att den beräkneliga afkomstprocenten
skulle blifva 5,87, måste man ihågkomma att, då sakkunniga
år 1902 beräknade afkomstprocenten till 6,25, detta noga taget afsåg
endast den närmaste femårsperioden efter köpet. Efter denna period,
under hvilken de inköpta apparaternas abonnemangspris skulle hafva,
hvad Stockholmsnätet beträffar, hunnit i medeltal gå ned emot rikstelefonens
medelpris, hade uppenbarligen afkomstprocenten ock i rätt
afsevärd mån sjunkit. Nu är icke fråga om någon afgiftsnedsättning
för öfvertagna apparater, och således kan med allt skäl den nu angifna
afkomstprocenten beräknas blifva beståndande under hela amorteringstiden.
En anledning till minskning i den nu beräknade afkomstprocenten
skulle kunna tänkas ligga däruti, att en del kostnader uppstår för telegrafstyrelsen
genom de nödvändiga arbetena för att direkt till telegrafverkets
centralstation småningom indraga alla de allmänna bolaget
tillhöriga ledningar, som nu ingå till stationerna vid Svartmangatan
och Hornsgatan, så att endast de nuvarande bellstationerna bibehållas
utanför centralstationen. Men om man också frånser, att dessa kost
-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (19.
nåder i viss mån uppvägas genom den minskning i expeditionskostnad,
som uppstår genom alla direkta ledningars sammanförande till en centralstation,
kan med bestämdhet påstås, att kostnaderna för omförmälda
ombyggnad, hvilken naturligen bör ske i samband med den i allt fall
förestående omändringen af de nuvarande rikstelefonledningarna i större
omfattning till underjordiska ledningar, tillfullo uppvägas genom de
fördelar vid sistnämnda arbete, som beredas telegrafverket genom öfvertagande
af allmänna bolagets vidsträckta kabelnät inom telegrafverkets
blifvande område i hufvudstaden.
Hvad särskild! det öfvertagna landsnätet beträffar, kan en anledning
till minskad nettoinkomst i jämförelse med det förra köpeaftalet
förefinnas däri, att nu icke hela landsnätet öfvertages, utan en del af
den inre, ur inkomstsynpunkt bättre delen af landsnätet, fortfarande
förbehålles åt allmänna bolaget. Fördelen af att öfvertaga hela det
yttre landsnätet — mellan 30 och 70 kilometer från Stortorget — har
dock redan blifvit framhållen såsom liggande däri, att ett afsevärdt
steg därmed tages i riktning mot telegrafverkets öfvertagande af all
för allmänheten upplåten telefondrift. Skulle äfven den yttre delen af
nätet hafva delats mellan förvaltningarna, skulle rikstelefonen blifvit
utestängd bland annat från sådana telefoncentra som Uppsala, Enköping
och Norrtälge.
Såsom en ekonomisk vinst af det nuvarande köpeaftalet har framhållits,
att telegrafverket skulle erhålla en betydlig årlig ökning i inkomst
genom de höjda årsafgifterna i hufvudstaden. Enligt aftalet
skola nämligen i stäliet för den nuvarande rikstelefonafgiften 50 kronor
om året, i mån af abonnemangskontraktens utlöpande, införas väsentligen
samma årsafgifter, som bolagen nu hafva, eller alltså, efter abonnemangens
olika beskaffenhet, 100, 80, 60, 45 eller 36 kronor. Medelbeloppet
af dessa af gifter jämte förekommande anknytningsafgifter öfverstiger
medelbeloppet af de nuvarande rikstelefonafgifterna med omkring
10 kronor för apparat. För telegrafverkts nuvarande apparatantal i
Stockholm skulle alltså denna ändring medföra en ökad årsinkomst af
omkring 87,000 kronor. Riktigt är, att denna ökade inkomst innebär
en fördel för rikstelefonen, hvartill bolagen icke få någon motsvarighet.
Men liksom den ökade årsafgiften för abonnenterna uppväges af förmånen
af fri samtrafik, så måste ock för telegrafverket den ökade
årsinkomsten till stor del anses komma att blifva behöflig till täckande
af verkets andel i kostnaderna för den fria samtrafiken. Antalet öfvergångssamtal
mellan näten inom 70 kilometersområdet utgjorde under
år 1902, samtrafikens sista fulla kalenderår, omkring 900,000 med en
33
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
beräknad kostnad af omkring 27,000 kronor, däraf 13,500 kronor för
hvardera förvaltningen. Otvifvelaktigt stiger sam trafiksfrekvensen vid
full afgiftsfrihet 5 eller (5 gånger, medförande alltså en kostnad för
telegrafverket af 07,500 å 81,000 kronor. Den mindre del af förenämnda
ökningsbelopp å 87,000 kronor, som återstår, sedan kostnaderna
för den fria samtrafiken blifvit betäckta, kan lämpligen anses motsvaras
af den förlust, som kan uppkomma genom afgång, i den mån kontrakten
utlöpa, af öfvertagna och betalade dubbelabonnemang.
Såsom en sammanfattning af redogörelsen för köpeaftalets rent
ekonomiska innebörd anser sig telegrafstyrelsen vara befogad att uttala,
att detta aftal, som synes telegrafstyrelsen rent af nödvändigt
för att råda bot för bestående missförhållanden i telefontrafiken och
för att bereda telegrafverket skäligt utrymme för utveckling, äfven ur
rent ekonomisk synpunkt för sig taget är för telegrafverket fördelaktigt.
I sammanhang med frågan om köpeaftalets ekonomiska betydelse
för telegrafverket har telegrafstyrelsen ock haft att tillse, huruvida de
medel, som för likvidens fullgörande behöfva upplånas, kunna återbetalas
på den för telegrafverkets nyaste lån fastställda amorteringstiden
af 20 år, hvilken tid vid 4 procents räntefot medför en annuitet af i
allt 7,36 procent.
De till mellangift vid bytet af reserver afsedda medel, 396,247
kronor 50 öre, kunna tillfullo återbetalas, i män som reserverna komma
till användning för nya anläggningar. Det återstående för själfva ledningarnas
likviderande afsedda beloppet, 2,197,642 kronor 50 öre, kräfver
för amortering på 20 år en annuitet af 161,744 kronor 50 öre.
Då den beräknade nettoinkomsten af de köpta ledningarna utgör 152,441
kronor 25 öre, återstår alltså endast ett belopp af 9,303 kronor 25 öre
att fylla af verkets öfriga medel, hvilket belopp ju utgör ett jämförelsevis
ringa förskott på de inkomster, det inköpta nätet kommer att
lämna, sedan köpeskillingen blifvit tillfullo amorterad. Det till en god
del redan nu underjordiska nätet i Stockholm måste naturligen anses
komma att äga bestånd långt efter amorteringstidens slut.
För aftalets bestämmelser, i hvad de röra abonnenternas ställning
och rätt inom näten, får telegrafstyrelsen lämna följande redogörelse.
Från öfverlämnandet undantagas telegrafverkets ledningar till ämbetsverk
äfvensom tjänstetelefoner, ledningarna till statens järnvägars
växel och till droskstationerna.
Ingen abonnent förpliktas emellertid att under fortlöpande abonnemangstid
öfverflytta sitt abonnemang från sitt nuvarande nät, och jäm
Bih.
till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Uiift.
11
34
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 69.
väl efter kontraktstidens slut kan den abonnent, som så önskar, få kvarstanna
i det förra nätet, eftersom den ena förvaltningen städse äger
teckna abonnemang inom den andras område med direkt ledning till
sitt nät mot en förböjning i årsafgiften af tio kronor. Denna bestämmelse
har den betydelse, att den på så många håll såsom mycket betydelsefull
framhållna konkurrensen må varda bibehållen. Anser sig en
abonnent vara illa behandlad inom det nät, dit han ur lokal synpunkt
hör, kan han för en ringa tilläggsafgift blifva abonnent i det andra
nätet. För att kunna genomföra denna anordning jämväl å telegrafstationsorterna
Djursholm och Drottningholm inom bolagens område
äger telegrafstyrelsen bibehålla sina nuvarande förbindelseledningar
till dessa orter.
Abonnenter i det ena nätet, som under afstängningstiden tecknat
abonnemang i det andra, kunna före den 1 juni 1904 — under förutsättning
att detta aftal blifver beståndande — uppsäga kontraktet angående
det senare abonnemanget att upphöra den 1 juli 1904 utan
frånträdesafgift.
Årsafgifterna i båda näten inom Stockholmsområdet blifva, i den
mån kontrakten utlöpa, alldeles lika, hufvudsakligen i enlighet med
Allmänna och Bellbolagens nuvarande priser.
Härigenom blifva visserligen de nuvarande rikstelefonabonnenternas
i hufvudstaden abonnemangsafgifter i mån af kontraktstidens utgång
höjda med i medeltal 10 kronor för år, men denna höjning måste, såsom
redan anförts, anses tillfullo motsvaras af förmånen af fri samtrafik,
helst rik stelefonabonnenterna före afstängningen i medeltal betalade
åtminstone en betydlig del af detta belopp i öfvergångsafgifter.
Därtill kommer, att de nuvarande rikstelefonabonnenterna kunna, i den
mån kontrakten utlöpa, fritt bestämma sig för det abonnemang, som
bäst passar hvar och en, från 100 kronors ända ned till 36 kronors
abonnemang.
Innehafvare af två telefoner kunna hädanefter i många fall nöja
sig med en telefon.
Ehuru aftalet icke träder i kraft förr än den 1 juli 1904, kommer
den afgiftsfria samtrafiken att tillämpas omedelbart efter det Riksdagen
godkänt aftalet. Från den fria samtrafiken undantagas endast de abonnenter,
som motsätta sig öfverflyttning till det nät, inom hvars område
de hafva sin telefon, eller att erforderlig nummerändring vidtages. De,
som teckna abonnemang inom det nät, dit de lokalt icke höra, mot 10
kronors afgiftsförhöjning, erhålla fri samtrafik.
Telefonnumren komma antagligen att anordnas i en för båda nä
-
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
ten gemensam nummerföljd, så att hvartdera nätet erhåller hvartannat
tusental. En enda gemensam katalog utgifves för hela Stockholmsområdet.
För samtal mellan bolagens nät och rikstelcfonens nät i landsorten
äfvensom näten i grannländerna beräknas ingen annan afgift än de för
rikstelefonabonnenterna bestämda samtalsafgifterna.
Bolagens abonnenter kunna per telefon afsända och emottaga telegram
på samma villkor som rikstelefonabonnenterna.
Genom tidsenliga anordningar för samtrafiken och genom antydda
åtgärder till abonnenternas förmån i öfrigt å ömse håll torde abonnenternas
ställning i de blifvande näten komma att blifva sådan, att det i
intet afseende skall blifva af betydelse för abonnenterna, hvilketdera
nätet de tillhöra. Likhet i förmåner och skyldigheter skall blifva betecknande
för de nya förhållandena.
Då bolagen enligt aftalet afstå, utöfver hvad de bekomma, omkring
3,000 abonnenter i hufvudstaden, har det befunnits nödvändigt, att telegrafverket
öfvertager en del af den för dessa abonnenters betjänande
afsedda personal. Telegrafstyrelsen skall därför öfvertaga 6 föreståndarinnor
och 40 telefonister äfvensom 3 stationsjusterare, 4 förmän, 9
felsökare och 4 justerare.
Såsom redan förut framhålllits, har det synts telegrafstyrelsen vara
nödvändigt att i kontraktet framhålla telegrafverkets rätt att inom en
ej alltför aflägsen framtid inlösa hela det telefonnät, som enligt aftalets
bestämmelser hädanefter skall tillhöra bolagen.
Redan på grund af nådiga resolutionen den 1 maj 1891 angående
rätt för Stockholms Allmänna telefonaktiebolag att anordna telefonledningar
inom 70 kilometersområdet äger statsverket att den 1 maj 1941
inlösa bolagets ledningar utom Stockholm efter värdering. Nu har aftalats,
att denna inlösning liksom inlösning af de privata näten i Stockholm
får äga rum, efter telegrafstyrelsens val, åren 1919 eller 1920,
1929 eller 1930 o. s. v. alltid efter ett års uppsägning. De långa intervallerna
1921—1928 o. s. v., då inlösen ej får ske, hafva tillkommit
för att ej hämma bolagens utveckling genom att de vid hvarje tid
skulle vara pliktiga att ett år efter tillsägelse afstå sina nät.
För landsnäten har bibehållits bestämmelsen, att inlösen skall ske
efter värdering, därvid blott tillagts, att värderingen skulle ske genom
skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887.
För inlösen af Stockholmsnäten har det af naturliga skäl icke varit
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
möjligt att nu fastställa å-priser, som skulle blifva tillämpliga först 15
år härefter. Man har därför öfvergått till att fastställa en beräkningsgrund
i förhållande till nätens afkastningsförmåga och därvid sökt att
lämna noggranna och otvetydiga regler för beräkningen af denna afkastningsförmåga.
Kapitalvärdet af afkastningsförmågan, efter afdrag
af brist i underhållet efter skiljemäns värdering, skulle blifva inlösningssummans
belopp. Stora svårigheter mötte vid underhandlingarna att
öfverenskomma om det procenttal, efter hvilket kapitaliseringen skulle
ske. Telegrafstyrelsen sökte få detta tal fastställdt till 6,25, medan
bolagen icke ville medgifva mer än 5. Bolagen framhöllo, att bellbolagets
abonnemangspriser icke för sig tagna med säkerhet medgåfve
en så hög kapitaliseringsprocent som 6,25 och att dessutom, i den mån
bolagen genomförde sin plan att göra sina nät underjordiska, så att
ledningarna framdroges till abonnenterna utan att ens till någon del
luftledning eller fritt hängande kabel användes, äfven allmänna bolagets
ledningar icke kunde med säkerhet beräknas gifva 6,25 procent i afkastning
på nedlagdt kapital. I betraktande af dessa förhållanden och
med hänsyn därtill, att inlösningen endast skulle blifva en rätt för
telegrafstyrelsen, icke en skyldighet, gick telegrafstyrelsen slutligen
in på en sådan anordning, att telegrafstyrelsen skulle lösa in de fullständigt
underjordiska ledningarne i Stockholm efter en kapitaliseringsprocent
af 5 procent och de öfriga ledningarna efter 51/* procent. I
förra fallet skulle alltså betalas 20 gånger årsafkastningen, i det senare
omkring 18 gånger. Vid kapitalisering efter 6,25 procent skulle hafva
betalats 16 gånger årsafkastningen.
Att det vid denna inlösning är fråga om stora summor är uppenbart.
Bolagen kunna vid den första inlösningstiden om 15 år antagas
hafva uppnått ett apparatantal i liufvudstaden af omkring 40,000. Om
det lyckas bolagen bibehålla nettoafkastningen i medeltal vid 25 kronor
75 öre, skulle alltså årsafkastningen utgöra 1,030,000 kronor. 16 gånger
detta belopp är 16,480,000 kronor, 18 gånger är 18,540,000 kronor och
20 gånger är 20,600,000 kronor.
Om nuvarande förhållanden i afseende å telefondriften få anses
i afsevärd mån äga bestånd om 15 år, kan svårighet icke skäligen
tänkas uppstå för telegrafstyrelsen att förränta och amortera inlösningssumman,
om ock längre tid sannolikt kommer att åtgå därför än
nu vanliga 20 år. Det förra köpet var, enligt riksgäldskontorets förslag,
afsedt att amorteras på 30 år.
Skulle man våga antaga, att den räntefot, till hvilken staten upplånar
medel, är något lägre år 1919 än nu, skulle inlösningspriset ställa
37
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
eig så mycket fördelaktigare för telegrafverket. Och i alla händelser
bör erinras, att de nät, som då köpas, icke innehålla några dubbelabonnemang
och att, om de då inlösta näten äro i afsevärd mån underjordiska
äfven beträffande ledningarna fram till husen, de blifva betydligt
värdefullare än de nuvarande, till följd af den så väsentliga
minskningen i underhållskostnaden för ett underjordiskt telefonnät.
Vid värdering efter afkastningsförmågan följa bolagens fastigheter med
vid inlösen utan särskild betalning. Däremot inbegripas icke i förråd
befintliga förlags- och konsumtionsartiklar eller den för nybyggnad afsedda
egendom. För reserver i stationer och reservledningar betalas
deras själfkostnad, dock att ersättning ej beräknas för ej i bruk tagna
pipor i cementtrummor. Om telegrafstyrelsen så önskar, skall lösen
för reserverna i stället utgå efter värdering genom skiljemän.
De aftalade bestämmelserna beträffande inlösen i visst förhållande
till afkastningsförmågan medföra, att telegrafstyrelsen, som nu öfverlåter
5,776 apparater inom hufvudstaden mod en beräknad afkastningsförmåga,
i den män kontrakten utgå och allmänna bolagets priser
komma att tillämpas, af 5,87 procent, i sinom tid får inlösa desamma
efter en kapitaliseringsprocent af 5,50, resp. 5 procent, hvilket innebär
en förlust för verket. Härvid måste dock ihågkommas, att dessa apparater
lämnas utan andel i station, men återbekomrnas icke blott med
sådan andel utan äfven med å dem belöpande andel af bolagens för
närvarande till nära 1,000,000 kronor värderade fastigheter, och att,
om ledningarne under tiden ombyggts till helt och hållet underjordiska,
de äro betydligt mera värda vid återköpet.
En stor del — antagligen en tredjedel — af nu från rikstelefonen
öfverlåtna apparater komma ej heller i fråga till återinlösning, eftersom
mer än 62 procent af de öfverlåtna apparaterna tillhöra dubbelabonnemang,
af hvilka väl hälften får antagas upphöra snarast möjligt efter
öfvergången.
Telegrafstyrelsen anser sig böra fästa uppmärksamheten därå, att
aftalet icke innehåller någon rätt till uppsägning af detsamma. Detta
har sin grund däri, att bolagen förklarat sig icke kunna ingå på aftal
om afstående af en stor del af sitt verksamhetsområde, om de skulle
vara utsatta för att kunna vid något tillfälle få sitt nät afstängdt från
samtrafiken med det öfriga telefonnätet. Då telegrafstyrelsen har rätt
att under vissa ständigt återkommanda perioder inlösa bolagens hela
nät för skäligt pris, har telegrafstyrelsen ansett sig böra efterkomma
bolagens fordran i detta hänseende.
Kontraktet innehåller vidare bestämmelse, att detsamma skall under
-
38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
ställas pröfning’ af allmänna bolagets bolagsstämma. Bellbolagets styrelse
bar förklarat sig redan hafva befogenhet att i sitt bolags namn
ingå på aftal af ifrågavarande beskaffenhet. Allmänna bolaget är för
ändamålet kalladt till extra bolagsstämma den 25 innevarande februari.
Kontraktet förutsätter vidare godkännande af stadsfullmäktige i
Stockholm, i hvad på dem ankommer, nämligen i fråga om medgifvande
till utbytet af äganderätten af kabeltrummor i gatorna. Framställning
om godkännande af stadsfullmäktige har redan gjorts af både telegrafstyrelsen
och allmänna bolaget.
Så snart bevis om dessa godkännanden inkomma, skall telegrafstyrelsen
underdånigst öfverlämna desamma.
I anslutning till hvad som ägde rum i det förra köpekontraktet och
med hänsyn till behofvet att i god tid få börja med de omfattande förberedelserna
för aftalets trädande i kraft, har blifvit stadgadt, att aftalet
förfaller, därest icke Eders Kungl. Maj:t före den 31 nästkommande
mars godkänner detsamma, hvarjämte påföljden blifver densamma, om
innevarande års riksdag icke gillar kontraktet.
Den summa, telegrafstyrelsen skulle hafva att erlägga i mellangift
vid bytet är, såsom ofvan nämnts, 2,593,890 kronor. Till följd af
tillkomst och afgång i abonnentantal och möjliga ändringar i afseende
å antalet reservledningar o. d. kan summan emellertid icke anses tillfullo
fixerad.
Att den sålunda erforderliga penningesumman icke bör lämnas
telegrafstyrelsen annorledes än som lån på viss amorteringstid torde
få anses vara uppenbart. Enligt förut lämnad redogörelse är telegrafstyrelsen
i stånd att utan olägenhet genom amortering återbetala beloppet
inom den numera vanliga amorteringstiden af 20 år.
Då genom godkännande af det nu underställda köpe- och bytesaftal
stora fördelar stå att vinna för telegrafverket och för allmänheten
ur alla de viktiga synpunkter, som ofvan framhållits, och då anledning,
såvidt telegrafstyrelsen kan se, icke finnes att antaga, att
billigare villkor än det nu aftalade kunna utverkas, får telegrafstyrelsen
underdånigst hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t, under förutsättning att Stockholms allmänna
telefonaktiebolag och stadsfullmäktige i Stockholm lämnat i
ärendet omförmälda godkännanden, täcktes
dels godkänna det underställda, af telegrafstyrelsen med styrelsen
för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms bell-telefon
-
39
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 69.
aktiebolag träffade köpe- och bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm
med omnejd,
dels ock föreslå Riksdagen att, med gillande af detta köpe- och
bytesaftal, bemyndiga riksgäldskontoret att under innevarande år tillhandahålla
telegrafstyrelsen det belopp, som efter uträkning och Eders
Kungl. Maj:ts pröfning erfordras för fullgörande af den på styrelsen ankommande
betalningsskyldighet enligt nämnda aftal, att af telegrafstyrelsen
i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta motsvarande den
ränteutgift, som genom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen
förorsakas riksgäldskontoret, inom tjugu år från första lyftningsdagen
återgäldas medelst afbetalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill
lämna tillgång, dock så att dylika afbetalningar böra en månad förut
af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas.
Utdrag af det hos telegrafstyrelsen denna dag förda protokoll,
innefattande undertecknad Wennmans skiljaktiga mening, öfverlämnas
härmed.
Underdånigst
MAURITZ SAHLIN.
M. WENNMAN. AXEL RYDIN.
KNUT ERICSSON V. CARLHEIM-GYLLENSKÖLD.
Föredragande.
e. f.
Niklas A. Lindhult.
Stockholm den 9 februari 1904.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Bilaga 4.
Utdrag af protokollet, hållet hos Kungl. telegrafstyrelsen den
9 februari 1904.
Närvarande:
Generaldirektören M. Sahlin,
Byråchefen M. Wennman,
Byråchefen A. Rydin,
Byråchefen K. Ericsson samt
t. f. Byråchefen V. Carlheim-Gyllensköld.
S. D. Byråchefen Ericsson föredrog upprättadt förslag till köpeoch
bytesaftal mellan kungl. styrelsen, å ena sidan, samt styrelsen för
Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms bell-telefonaktiebolag,
å andra sidan, angåede telefonnäten i hufvudstaden med
omnejd, hvilket förslag var från bolagens sida undertecknadt.
Kungl. styrelsen beslutade att för sin del underteckna förslaget
samt att i ärendet skulle aflåtas underdånig framställning till Kungl.
Maj:t äfvensom skrifvelse till öfverståthållareämbetet (se registraturet).
Byråchefen Wennman anmälde sin skiljaktiga mening i detta ärende
och yttrade:
»Det nu föreliggande förslaget till öfverenskommelse synes vara
upprättadt med hänsyn till fullkomlig likställighet emellan telegrafverket
och bolagen. Men denna likställighet måste på grund af bägge
41
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
dessa förvaltningars högst olika verksamhetsområde blifva endast skenbar.
De enskilda bolagen få, enligt förslaget, sin verksamhet inskränkt
till omkring hälften af en cirkel med 3 mils radie, då däremot telegrafverkets
område sträcker sig öfver hela riket, från dess sydligaste
till dess nordligaste provins, samt dessutom, på grund af samtrafik, till
angränsande länder, Norge, Danmark och Tyskland. Det är uppenbart,
att för samtal på så långa håll det är af synnerlig vikt, att telefonerna
funktionera väl, och att desamma böra stå under samma förvaltning
som de interurbana ledningar, på hvilka samtalen skola utväxlas,
för undvikande af den eljest oundvikliga påföljden att, när samtalen
icke gå fram, den förvaltning, som har apparaterna om hand,
skjuter skulden på interurbanledningarna och vice versa. Af dessa skäl
har ock i utlandet den grundsats i allmänhet gjort sig gällande, att
det lokalnät, som skall stå i förbindelse med statens interurbannät, bör
stå under samma förvaltning som detta, och då interurbanledningar i
regeln äro statens tillhörighet, hafva lokalnäten ock efter hand blifvit
i detta hänseende af samma natur. Så har i Tyskland aldrig något
lokalnät satts i förbindelse med de interurbana ledningarna. 1 Frankrike
och Belgien hade staten att börja med endast interurbanledningarna;
men i bägge dessa länder har numera staten funnit sin fördel
i att öfvertaga äfven lokalnäten. I vårt närmaste grannland Norge har
man stiftat en lag, som berättigar staten att inlösa de enskilda lokalnäten.
Om man i några få länder såsom i Danmark och Holland slagit
in på en annan väg, gäller detta mera såsom exempel på en anordning,
som man bör undvika, än på en sådan som förtjänar efterföljd.
Nyttan och nödvändigheten af en enhetlig förvaltning af ett lands telefonnät
är för öfrigt till fullo ådagalagd i telegrafstyrelsens underdåniga
framställning den 28 december 1901 samt i Kung!. Maj:ts i anledning
däraf aflåtna nådiga proposition till 1902 års Riksdag, n:o 64 (se sid.
33 och följ. i riksdagstrycket).
I Sverige hade telegrafstyrelsen — då de första två stora interurbana
ledningarne mellan Stockholm och Göteborg år 1888 började
anläggas och då anslag till den första stommen af öfriga stora interurbanledningar
beviljades af 1889 års Riksdag — af nu anförda skäl för
afsikt att ställa interurbanledningarne i förbindelse endast med statens
egna lokalnät, sådana som redan funnos eller skulle ånyo anläggas eller
förvärfvas. Denna princip blef ock tillämpad öfverallt i hela landsorten,
med den lyckliga påföljd, att staten, såsom kändt är, efterhand
blef ägare af telefonväsendet i alla de provinser, där telegrafverket icke
förut, såsom i Skåne, Bohuslän, Ångermanland, Väster- och Norrbotten,
Bih. till Riktd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Haft. 12
42
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 69.
redan var i besittning af de viktigaste telefonnäten. Därigenom kunde
en enhetlig och väl ordnad interurban trafik uppstå; att det ekonomiska
resultatet äfven varit gynnsamt, är likaledes allmänt bekant.
Nyssberörda grundsats, att lokal- och interurbannät böra stå under
samma förvaltning, mötte likväl det allra kraftigaste motstånd just
i själfva centrum för det hela, nämligen i hufvudstaden. När de första
stora interurbanledningarna, förenämnda mellan Stockholm och Göteborg,
voro färdiga att tagas i bruk på våren 1889, hade Stockholms
allmänna telefonaktiebolag gjort sig säker räkning på, att dessa ledningar
skulle ställas hufvudsakligen till dess abonnenters disposition.
Bolaget hade då redan kommit i besittning af inemot nio tiondedelar af
bell-bolagets aktiestock — de sista till ett pris af 30 procent af nominella
värdet — och betraktade bolaget sig följaktligen såsom allenahärskande
på telefonens område inom hufvudstaden och dess omnejd.
Det var då helt naturligt, att bolaget ansåg det vara ett obehörig intrång,
att telegrafstyrelsen i början af sommaren 1889 kungjorde, att
enskilda abonnenter mottogos för förbindelse med de nya interurbanledningarna.
Bolaget ansträngde sig ock till det yttersta, för att tvinga
telegrafstyrelsen att ställa de nya interurbanledningarna i förbindelse
med de enskilda näten i hufvudstaden, ehuru dessa då ännu voro enkeltrådiga
och sålunda icke kunde på ett fullt tillfredsställande sätt förbindas
med de dubbeltrådiga interurbanledningarna. Bolagets mening
var uppenbarligen att genast från början skaffa alla de enskilda abonnenterna
i Stockholm samma fördelar, som statens abonnenter, och därtill
mycket mera, ty bolagen afsågo icke, att riksabonnenterna skulle få
komma i åtnjutande af någon samtrafik med deras abonnenter. Därigenom
skulle möjligheten för telegrafverket att erhålla abonnenter i Stockholm
så godt som helt och hållet utestängas.
Efter mycken strid och efter det Stockholms stad, som naturligtvis
var intresserad däraf att man från de enskilda telefonerna kunde
komina i förbindelse med rikslinjerna, gjort sin insats i saken därigenom,
att staden såsom villkor för rätt att nedlägga telefonkablar i gatorna
fordrade afgiftsfri samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens
ledningar, kom denna samtrafik till stånd genom kontrakt upprättadt i
juni 1890, och till en början gällande på tolf månaders uppsägning.
Samma kontrakt afsåg dock endast sådana ledningar hos bolagen, som
voro dubbeltrådiga, hvarjemte samtrafik jämväl mellan de lokala näten
infördes. Då bolagen ännu icke hade några dubbelledningar, kunde
endast få af deras abonnenter åtnjuta fördelen af samtrafik å långledningarna,
hvaremot den lokala samtrafiken genast blef allomfattande.
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
Bägge dessa senare omständigheter voro till fördel för telegrafverket,
som under den första tiden hann få så många egna abonnenter, att dess
lokalnät kunde till existens och fortfarande förkofran anses vara betryggadt.
Utvecklingen gick dock långsamt, synnerligast som telegrafstyrelsen
hade, på yrkande af deputerade från Stockholms stadsfullmäktige,
låtit förmå sig att binda samtrafiksaftalet på elfva år. Detta satte medel
i händerna på bolagen, att införa sådana abonnemangstaxor, att
telegrafverket, som med hänsyn till hela det öfriga riket måste uppehålla
vissa principer, omöjligen kunde följa med. De införde nämligen
ett system af abonnemang, enligt hvilket stora affärsfirmor m. fl. fingo
i vissa fall betala afgifter för sina kunder m. fl. På sådant sätt kunde
de lägsta afgifterna sättas så lågt som till 36 kronor för år, under det
telegrafverket naturligtvis icke kunde medgifva sina stockholmsabonnenter
billigare afgifter, än de som upptogos af abonnenterna i landsorten.
Detta missförhållande hade kunnat rättas på, om telegrafstyrelsen
hade haft i sin makt att uppsäga samtrafikskontraktet, och att i
ett nytt aftal utestänga bolagens billighetstelefoner från samtrafik. Då
nu detta ej kunde ske, fanns ingen utväg att bestå i konkurrensen,
utan hafva bolagen under de tretton år samtrafiken varit gällande inom
hufvudstaden fått omkring tre gånger så många nya abonnenter i medeltal
årligen som rikstelefonen.
Först med den 1 sistlidne juni, då samtrafiken upphörde, återvann
telegrafverket den konkurrensförmåga, hvilken detsamma, på grund af
sin nuvarande ställning på telefonväsendets område, är berättigadt att
göra fruktbringande. Detta har ock redan visat sin verkan, i det
telegrafverket under den efter samtrafikens upphörande gångna tiden
från den 1 juni till årets slut erhållit mer än fyra gånger så många
abonnenter i hufvudstadsnätet, som under samma tid näst föregående
år. Det mål, som telegrafstyrelsen ursprungligen uppställde lör sig,
angående ernående af ett enhetligt statstelefonnät inom riket har ock
blifvit förverkligadt beträffande den stora interurbantrafiken med Stockholm,
hvilken, sedan samtrafiken upphörde, utväxlats med allenast en
centralstation därstädes, och fördenskull kunnat bedrifvas i alla afseenden
bekvämare, hastigare och säkrare samt därmed mera inkomstgifvande
än då densamma skulle ordnas med de enskilda bolagens stationer
i hufvudstaden.
Beträffande tillväxten af lokalabonnenter måste det likväl taga sin
tid, innan allmänheten hinner sätta sig in i de nya förhållandena, och
telegrafverket sålunda kommer att intaga sin rätta ställning; men
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
man torde med säkerhet kunna påräkna att, om förhållandena få ostördt
fortfara, tillväxten skall allt framgent gå ännu hastigare i samma
riktning.
För de enskilda bolagen ligger det emellertid stor vikt uppå, att
de nuvarande förhållandena snarast möjligt måtte upphöra, så att icke
rikstelefonen och allmänheten få tid på sig att på bästa sätt ordna sig.
Det är ock af särskild vikt, att bolagen få en tryggad ställning, innan
resultaten af samtrafikens upphörande fullt visa sig; ty sedan blir det
naturligtvis för dem svårare att skaffa sig lika förmånliga villkor som
de, hvilka kunna ernås, så länge deras utveckling ännu icke blifvit synbarligen
störd.
Emot statens intresse, att det nuvarande förhållandet icke bör utbytas
mot något annat, som icke för statsverket är minst lika förmånligt,
invänder man, att allmänheten har berättigade kraf på att fortfarande
få åtnjuta samma fördelar med samtrafik, som förut gällt under
en så lång period som tretton år. Hvad då beträffar denna samtrafik,
i hvad mån densamma berör de interurbana ledningarna, må först erinras,
att de interurbansamtal, som från de båda enskilda bolagen öfvergått
till de interurbana ledningarna, år efter år minskats i procentandel
af hela antalet, och att de från de enskilda bolagens abonnenter utgångna
interurbansamtalen under första kvartalet år 1903 utgjort tillsammans
endast 14,59 procent af hela antalet frän Stockholm afgående
interurbansamtal, sålunda en obetydlig bråkdel af endast omkring en
sjundedel af det hela. Vidare, att antalet från Stockholm utgående
interurbansamtal, under tiden sedan samtrafiken upphörde, ökats i fullt
samma proportion, som under motsvarande månader föregående år, då
bägge bolagens abonnenter talade å dessa ledningar, och hafva ledningarna
i allmänhet varit ännu mera fyllda af samtal än förut, på
grund däraf att tidsförlusten vid öfvergång till främmande centralstationer
bortfallit.
Äfven i den andra riktningen, sålunda beträffande samtal frän landsorten
till Stockholm, har samtalsmängden icke lidit någon minskning,
utan tilltagit i motsvarande grad som förut, ehuru beträffande dessa
samtal bolagens abonnenter påropats jämförelsevis flera gånger, dock
icke mer än omkring en femtedel af hela antalet. Följden häraf
blifver helt naturligt den, att den telegrafverkets abonnent i landsorten,
som icke mera kan träffa sin stockholmskorrespondent i telefonen,
uppmanar denna att blifva rikstelefonabonnent, och detta kan icke annat
än vara till fördel för telegrafverket.
Hvad åter angår samtrafiken mellan de lokala näten, må först an
-
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
märkas, att alla de största telefonabonnenterna redan hafva både telegrafverkets
och bolagens telefoner, och att sålunda lokalsamtrafiken,
lika litet som interurbansamtraliken, för dem har någon betydelse.
Mer än hälften af telegrafverkets abonnenter i lmfvudstaden har nämligen
tillika telefon hos någotdera af bolagen. Det vore visserligen
önskligt att kunna bereda äfven de öfriga rikstelefonabonnenterna i
lmfvudstaden samtrafik, men det måste då ske på något sätt, som icke
utestänger staten från bedrifvande af telefonverksamhet inom den största
och viktigaste delen af hufvudstaden. Intill dess detta kan ske,
må sam trafiken anstå, utan att svårare olägenheter däraf få anses uppkomma,
än de som voro rådande under de första sju åren af allmänna
bolagets verksamhet, då detta bolag hade kraft och förmåga att motarbeta
alla förslag till och motstå alla anspråk på samtrafik med bellbolaget,
ehuru det vid den tiden icke fanns något stort och omfattande
interurbannät, med särskilda, från lokaltrafiken skiljaktiga anordningar,
som å någondera sidan kunde lägga hinder i vägen för inbördes förbindelse.
I alla händelser lärer skulden, för att samtrafiken icke återupptages,
icke kunna läggas på telegrafverket, enär detta bjudit samtrafik
på villkor, som för den stora allmänheten skulle blifva vida fördelaktigare
än de förut gällande, nämligen antingen afgiftsfri, eller ock
mot en öfvergångsafgift af 5 öre till lokal- och 10 öre till interurbanledningar,
i hvilketdera fallet som helst utan att pålägga den andra
parten några inskränkningar i hans förutvarande verksamhetsområde,
i syfte att verka hämmande på hans fria utveckling.
De priser, som telegrafverket enligt förslagskontraktet skulle betala
till bolagen för de ledningar, som af dessa skulle öfverlämnas till
telegrafverket, befinnas ock vara mycket höga i och för sig, och i flera
afseenden särskilt i förhållande till de priser, som bolagen skulle betala
för ledningar, som till dem skulle öfverlåtas.
Sålunda skulle telegrafverket för ledningar med apparater jämte
växelbord å stationerna vid Svartmangatan och Hornsgatan samt för
ledningar med apparater men utan växelbord å Kungsholmen, Skeppsholmen,
Kastellholmen och Södra Djurgården erlägga ända till 480
kronor för hvarje, ehuru flertalet af ledningarna från stationen vid
Svartmangatan sannolikt sträcker sig endast inom staden inom broarna
och ledningarna från stationen vid Hornsgatan endast inom Södermalm,
under det telegrafverket skulle för sina ledningar från Gustaf Adolfs
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 69.
torg till Norrtull, Östermalms tull och Djurgårdsbron jämte apparater
erhålla endast 370 kronor. En del af bolagens nyssnämnda ledningar
omfatta visserligen äfven växelbord, telegrafverkets däremot icke.
Men då växelborden jämte inledning, enligt en särskild klausul i
kontraktsförslaget, taxeras endast till 30 kronor per ledning, blir
skillnaden mellan telegrafverkets och bolagens pris för stor. Värdet
för telegrafverket att blifva ägare af en sådan centralstation, som den
vid Svartmangatan, blifver ock i och för sig mycket ringa, enär det
skulle vara stor misshushållning att bibehålla denna station, utan torde
alla där befintliga ledningar komma att flyttas till telegrafverkets stora
station vid Skeppsbron 2, för att betjänas i samband med öfriga där
ingående ledningar. Det saknar ock förnuftig grund att telegrafverket
skulle för ofvannämnda ledningar och apparater utan växelbord betala
respektive 480, 440 och 400 kronor men själft erhålla för enahanda
apparater med i medeltal mycket längre ledningar allenast 370 kronor.
Den ersättning, som bolagen vilja betinga sig af förenämnda 480, 440
och 400 kronor per ledning med allt tillhörande, är visserligen densamma,
som förekom vid ofvan åberopade, till 1902 års Riksdags pröfning
hänskjutna förslag till inköp af bolagens tillhörigheter. Men därvid
förekomma nu högst väsentliga skiljaktigheter. Först voro då samtliga
ledningar åtföljda af centralstation; dessutom voro däri inneslutna
jämväl samtliga ledningar och växelbord tillhörande stationen vid Malmskillnadsgatan,
där ledningarna i medeltal hafva den största längden
och där växelborden äro utan all jämförelse de dyrbaraste. Vidare afsåg
det då föreliggande förslaget, att telegrafverket skulle öfvertaga
bolagens samtliga anläggningar, hvarigenom en enhetlig anordning af
hufvudstadens hela telefonväsen skulle kunna vinnas, och detta syftemål
var väl värdt att man därför gjorde betydande uppoffringar. Slutligen
var telegrafverket i 1902 års förslag till aftal icke i ringaste
mån förpliktadt att uppehålla vissa bestämda abonnementsafgifter, som
under en lång tidsperiod skulle förhindra telegrafverket att enhetligt
ordna sina afgifter och möjligen reducera desamma, därest nya, enklare
anordningar därtill gåfve anledning. Det nu föreliggande förslaget går
däremot ut på att monopolisera bolagen under en period af femton år,
visserligen med beredande af möjlighet för telegrafverket till inköp af
deras anläggningar efter periodens slut, men då till priser, som efter
all sannolikhet blifva för staten högst betungande. Det synes fördenskull,
att det vore lämpligare, att telegrafverket följde den förebild,
som allmänna bolaget lämnade under åren 1883—1888 i sitt förhållande
till bellbolaget, då det, enligt hvad redan blifvit antydt, genom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
47
skarp konkurrens nedbragte bcllbolagets aktievärde så lågt, att alltsammans
kunde köpas för billigt pris. Därmed afses icke något underpris,
men i alla fall ett sådant pris, som icke, enligt erfarenheten från
år 1902, har den för aktieägarne lyckliga verkan, att kunna höja aktiernas
börspris med omkring 130 procent.
Samma erinringar, som här ofvan uttalats angående för högt pris
för ledningar utgående från bolagens stationer vid Svartmangatan och
Hornsgatan — nämligen att, när staten köper endast en del af bolagens
ledningar och monopoliserar de öfriga, priset bör sättas lägre än när
det hela köpes — gäller äfven beträffande öfriga i förslaget upptagna
priser. Det är visserligen sannt, att telegrafverket beträffande landsledningarna
och i de flesta andra fall får uppbära motsvarande betalning för
hvad detsamma öfverlämnar; men då antalet särskilda poster, som telegrafverket
får betala till bolagen, är vida större än de, som bolagen
få betala, blir resultatet af det allt för höga priset uteslutande till bolagens
förmån.
Tiden för aflämnande af denna skiljaktiga mening medgifver icke
att i detalj genomgå prisberäkningen och därvid angifva för hvarje
post det pris, som skäligen kunde betalas. Det synes ock vara tvifvelaktigt,
huruvida skäl skulle förefinnas att, sedan 1902 års förslag att
inköpa bolagens samtliga tillgångar blifvit afslaget, nu till alldeles
samma priser förvärfva den sämre delen af hvad då föreslogs till inköp
i dess helhet, och detta icke allenast beträffande ledningarna inom
hufvudstaden, utan äfven beträffande den till räntabilitet och ur affärssynpunkt
ovedersägligt minst förmånliga andel, som är belägen utanför
en radie af 30 kilometer från hufvudstaden, och på samma gångtilldela
bolagen monopol i minst femton års tid på den återstående
bättre delen. Det är nämligen väl kändt, att allmänna bolagets affär
utanför 30-kilometers-cirkeln icke varit vidare produktiv, utan snarare
tvärtom, och att de åtta procent, som årligen utdelas, härflyta från
inkomsterna innanför denna cirkel. Äfven för telegrafverket torde denna
del af affären blifva mycket dålig, i all synnerhet till de angifna priserna,
och de låga afgifter, i Uppsala och Enköping m. fl. ställen i
vissa fall nedgående ända till 25 och 20 kronor, eller nätt och jämnt
expeditionskostnaden. Kommer så härtill, att å dessa m. fl. likställda
platser telegrafverket redan förut äger fullständiga telefonnät, med delvis
samma abonnenter som de, hvilka härigenom skulle förvärfvas, och
att dessa abonnenter vid första möjliga tidpunkt komma att uppsäga
det ena kontraktet, så kan man förstå, att affären icke kan blifva så
särdeles förmånlig. Dock, därest bolagen vilja till telegrafverket för
-
48
Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 69.
sälja alla sina anläggningar, som äro belägna utom 30-kilometerscirkeln,
vill reservanten icke motsätta sig köpet, om detsamma kan äga
rum utan alla andra villkor, än de, att telegrafverket öfverlämnar köpesumman
och i stället öfvertager bolagens alla rättigheter till ifrågavarande
anläggningar.
I § 2 förekommer första gången frågan om gemensamt underhåll
af en och samma abonnentledning. Detta kommer, enligt reservantens
mening, att förorsaka trassel och förökade kostnader för underhållet.
Om bolagen skola underhålla de telegrafverkets ledningar, som komma
att fortfarande passera bolagens områden, så kommer i många fall att
inträffa, att vid uppstående fel så väl telegrafverkets som bolagens
personal får begifva sig ut på reparation. Det vore nämligen understundom
omöjligt att på förhand bestämma, huruvida felet vore beläget
på telegrafverkets eller bolagens område, på ledningen inom eller utom
hus. I alla sådana fall måste bägge parterna undersöka hvar felet finnes.
Om felet, såsom understundom händer, vore svårt att finna, komme
helt naturligt hvardera kontrahenten att förklara sitt område klart, och
den ene reparatören finge helt säkert icke begifva sig in på den andres
område, och så komme felet att fortfara.
I nyssberörda hänseende kommer dessutom en högst väsentlig olikhet
att uppstå beträffande bägge kontrahenternas inbördes ställning.
Telegrafverket kommer städse att hafva ledningar inom bolagens område,
men, efterhand sedan linjerna hunnit ombyggas, komma bolagen
sannolikt icke att äga några ledningar genom telegrafverkets område,
med undantag allenast af eu under]ordskabel å Kungsholmen. Telegrafverket
komme ock härigenom i en väsentligare sämre ställning än
bolagen, och blefve i detta afseende likställigheten i det föreliggande
kontraktsförslaget endast skenbar.
Att statsverket skulle genom aftal med enskilda bolag för en så
lång tid som minst femton år afhända sig sin bestämningsrätt öfver
de afgifter, som telegrafverket skulle äga att upptaga af allmänheten
för tillhandahållandet af förbindelse med rikstelefonnätet, synes
knappast kunna ur någon synpunkt försvaras. Konjunkturerna kunna
under eu så lång tidsperiod betydligt förändras; det kan blifva alldeles
nödvändigt att i vissa fall höja afgifterna och i vissa andra fall att
sänka dem. Men så länge ett djdikt kontrakt vore gällande, skulle icke
allenast telegrafstyrelsen finna sig hindrad att vidtaga någon ändring,
utan jämväl Kung!. Maj:t och Riksdag sakna befogenhet att fritt bestämma
öfver de abonnemangsafgifter, som telegrafverket skulle upptaga
inom hufvudstaden och dess närmaste område, utan att först hafva
49
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
därom tillfrågat bolagen och erhållit deras tillstånd. Kontrakt på lång
tid inom telefonområdet äro i allmänhet riskabla att afsluta, hvarpå
såsom exempel kan åberopas, hurusom det för elfva år fastslagna samtrafikekontraktet
gaf bolagen medel i händerna att, såsom redan blifvit
omnämndt, införa konkurrenskraftiga afgiftsbestämmelser, som telegrafverket
icke kunde antaga och hvilka verkade i hög grad hämmande på
rikstelefonens utveckling.
Om det sålunda i allmänhet icke kan vara lämpligt att staten ingår
aftal, som för lång tid fastslår vissa afgiftsbestämmelser, så skulle detta
i synnerligen hög grad blifva fallet med de afgifter, som nu äro föreslagna
att blifva gällande för en tid af minst femton år. Dessa afgifter
äro nämligen helt och hållet desamma, som nu gälla hos bolagen
och som i väsentliga afseenden skilja sig icke allenast från de afgifter,
telegrafverket förut har någonstädes inom landet tillämpat, utan äfven,
så vidt kändt är, från dem, som förekomma inom andra länders statstelefonväsende.
Såsom i det föregående redan blifvit omnämndt, har telegrafstyrelsen
förut icke ansett sig kunna följa den af bolagen införda grundsatsen
att låta de större abonnenterna erlägga afgifter för de mindre,
och att därigenom afgifterna för dessa senare kunnat sättas betydligt
lägre än telegrafverkets, ja, för hufvudapparat 36 kronor eller ända
till 28 procent lägre än de lägsta, som i regeln förekomma vid rikstelefonen,
nämligen 50 kronor.
Telegrafverkets abonnera angsafgifter utgjorde vid de först anlagda
telefonnäten 80 kronor, hvilka efter fem år nedsattes till 60 kronor.
Då ledningarne började uppföras dubbeltrådiga, tillkom dessutom en
inträdesafgift af 50 kronor. Vid telefonnäten i Skåne, där kontrakten
inneliöllo bestämmelser om afgiftsfria interurbana samtal öfver hela provinsen,
gällde särskilda högre afgifter.
Uti ett stort antal enskilda telefonnät, som efter hand inköptes,
utgjorde abonnemangsafgifterna endast 50 kronor, och hade de förutvarande
telefoninnehafvarne vid försäljningen af sina nät betingat sig
att äfven för framtiden få behålla samma billiga afgifter. Dessa blefvo
äfven införda i Stockholm. De ursprungligen bestämda afgifterna af
80, respektive 60 kronor, äro likväl på åtskilliga ställen i landet ännu
gällande. Någon särskild afgift, utöfver abonnemangsafgiften, för samtal
inom ett och samma lokalnät har vid telegrafverket aldrig förekommit.
Den nu för telegrafverkets abonnenter inom Stockholm gällande
generella årsafgiften af 50 kronor skulle genom det nya kontraktsförBih.
till Riksd. Prot, 1904. 1 Samt. 1 Afl. 45 Haft. 13
50
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 69.
slaget komma att undergå en högst genomgripande omreglering. Först
skulle alla abonnenter, hvilkas telefoner vore att betrakta såsom affärstelefoner,
få en förhöjning af 60 procent, eller till 80 kronor. Ville de
sedan, att innehafvarne af billighetstelefoner skulle få, utan särskilda
samtalsafgifter, påkalla obegränsadt antal samtal med dem, finge de
afgiften höjd med ytterligare 40 procent, eller sammanlagdt 100 procent
mera, än hvad de nu erlägga. De bland dessa abonnenter, som vilja
åtnöja sig med en så kallad kombinerad, eller med en annan abonnent
gemensam ledning, skulle dock kunna erhålla telefon för 60 kronor;
de skulle sålunda få en väsentligt sämre ledning, men ändock 20 procents
förhöjning i deras nuvarande telefonafgift.
Af nyssberörda afgiftssatser syns den, att en abonnent skulle erlägga
20 kronor om året i afgift för att andra abonnenter skola få
oinskränkt afgiftsfrihet för samtal med honom, vara alldeles olämplig
för ett statens telefonväsende. Metoden lämpade sig särdeles väl för
bolagen, som enligt hvad redan blifvit omnämndt, därigenom fick ett
medel i händerna att uppehålla sina förutvarande höga abonnemangsafgifter
och på samma gång kunna i konkurrenssyfte utsläppa billighetstelefoner.
Men ett sådant system synes icke vara tillrådligt för ett
statens verk.
Men icke heller någon annan af telegrafverkets abonnenter i
Stockholm skulle, sedan det nya aftalet kommit till stånd, få behålla
sina nuvarande abonnemangsvillkor. Fn abonnent å bostadstelefon,
som nu har sin egen särskilda ledning och talar obegränsadt antal
gånger för 50 kronor om året, skulle efter det nya aftalet icke kunna
bibehållas vid sin förutvarande rätt, utan få välja mellan, å ena sidan,
20 procents förhöjning i årsafgiften och försämrad ledning eller årsafgitten
nedsatt till 36 kronor med tillägg af 10 öres afgift för hvarje
samtal utöfver 100 i kvartalet, som påkallas till andra än stjärnabonnenter.
Den nuvarande bostadsabonnenten i riksnätet lärer nog komma
att anse hvilketdera som helst af dessa alternativ såsom en försämring
i jämförelse med hans nuvarande villkor.
Införandet af afgiftssatserna 45 och 36 kronor för årsabonnemang
inom Stockholm torde dock blifva den ändring, som kommer att för
rikstelefonen medföra de största svårigheterna. Bolagen hafva, enligt
hvad kändt är, utöfvat ett reglerande inflytande öfver tilloppet af billiga
bostadstelefoner för 36 kronor. Sålunda hafva nya abonnenter
i vissa delar af staden förvägrats att teckna sådant abonnemang. Andra
abonnenter, som redan fått kontrakt å 36-kronors telefoner i bell-bolaget,
hafva öfvertalats eller nödgats att utbyta dessa mot högre abonnemang i
Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition N:o (it). 51
allmänna bolaget. Eu åsikt synes gorå sig gällande i detta bolag, att
ifrågavarande billighetstelefoner hafva till sin egentliga uppgift att
vänja abonnenter vid telefonens oumbärlighet för att, sedan detta skett,
man må kunna öfvertala dem att abonnera på en dyrare telefon. Alldeles
obestridligt är ock, att ett telefonsystem icke kunde i hufvudstaden
ekonomiskt genomföras med allenast 36 kronors telefoner, och
att, om telefoner finnas med så låga afgiftssatser, det fordras noggrann
kontroll och öfvervakande, att icke dessa alldeles uttränga de andra
och på samma gång förstöra hela nätets räntabilitet.
Men kan nu ett statens verk utöfva en dylik kontroll? För det
första lärer icke rikstelefonen kunna neka en enda abonnent att enligt
publicerade afgiftssatser erhålla just det slag af telefoner, som han
önskar, äfven om detta val befinnes vara för verket ogynnsamt, utan
synes möjligheten att i sådant syfte neka en abonnent att få en billighetstelefon
vara alldeles utesluten.
Dessa billighetstelefoner medföra i statens hand äfven andra olägenheter.
Betjäningen af en sådan telefon kommer nämligen att för telegrafverket
blifva vida kostsammare, än dess förutvarande telefoner mot
högre afgift. Räkningen af de från en sådan abonnent utgående samtalen
måste nämligen medföra särskilda kostnader, antingen genom
ökadt antal telefonister, eller ock genom vidtagande af andra, med
särskilda kostnader förenade anordningar. 1 statens hand måste nämligen
räkningen af samtalen under hela tiden göras fullt exakt för alla
dylika abonnenter och icke inskränka sig till vissa tider eller till vissa
abonnenter, om hvilka man kan förmoda att de under ett kvartal utväxla
mer än 100 samtal. Telegrafverket skulle sålunda för dessa
telefoner få förminskade inkomster och förökade utgifter mot hvad dess
nuvarande bostadstelefoner medföra. Häremot kan erinras, att medelinkomsten
per telefon äfvenledes skulle komma att ökas, om densamma,
såsom anfördes i ofvan åberopade nådiga proposition till 1902 års Riksdag,
för abonnenter inom Stockholm kunde beräknas uppgå till i medeltal
58 kronor, i stället för såsom nu till 50 kronor. Men ett så lyckligt
resultat är sannolikt icke att påräkna, då telegrafverket, enligt
hvad redan framhållits, antagligen icke blir i stånd att utöfva sådan
kontroll som bolagen däröfver, att antalet billighetstelefoner icke kommer
att växa ut i jämförelse med de mera betalande telefonerna. Det
synes icke otänkbart, att till följd häraf medelpriset per telefon i Stockholm
kunde sjunka ned till 50 kronor eller därunder, och då hade det
nya systemet, med många slag af telefoner och afgifter samt åtföljande
samtalsräkning, medfört allenast ökade kostnader och besvär. Detta
52
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 60.
antagande är så mycket mera sannolikt, som inom den kundkrets, som
telegrafverket skulle erhålla i staden inom broarna, på Södermalm och
Kungsholmen, efterfrågan på billighetstelefoner antagligen blir vida
större, än inom bolagens privilegierade område på Norrmalm.
De nya afgiftsbestämmelsernas återverkan på telegrafverkets årsafgifter
inom hela det öfriga riket synes äfvenledes blifva af betänklig art. I
det föregående är redan omnämndt, att telegrafstyrelsen icke vågat sig
på att sätta afgifterna i Stockholm lägre än till 50 kronor på grund
däraf, att hela landsorten i och med detsamma skulle göra anspråk på
en motsvarande nedsättning. Då telefoner äro mera kostsamma till
anläggning i Stockholm än i andra städer, synas dylika anspråk från
abonnenter i rikets öfriga städer icke kunna lämnas utan afseende.
Om sålunda ett nedgående till 36 kronor för år för telefon med
sjelfständig ledning skulle förorsaka minskning i telegrafverkets telefoninkomster
äfven i landsorten, är det däremot icke så lätt att med
någon sannolikhet beräkna, huru stor denna minskning skulle blifva.
Den minsta nedsättning per abonnent, som i landsortsstäder skulle
kunna ifrågakomma, vore från 50 till 36 kronor, eller 14 kronor.
För hvarje tusental abonnenter, som på sådant sätt öfverginge från
högre till lägre afgifter, förlorade telegrafverket sålunda 14,000 kronor
årligen. För abonnenter med nu gällande 60 kronors afgifter blefve
motsvarande nedsättning per tusen abonnenter 24,000 kronor årligen
och för nuvarande 80 kronors abonnenter 44,000 kronor årligen.
Det torde icke vara att förvänta, att dessa förluster skulle i någon
nämnvärd grad kunna ersättas genom införandet på samma gång af de
högre afgiftssatserna, respektive 100, 80 och 60 kronor. Här i Stockholm
har detta för bolagen gått för sig någorlunda, först därigenom,
att, såsom redan blifvit omnämndt, bolagen öfvervakat och kontrollerat
proportionen emellan dyra och billiga abonnemang, samt i vissa fall
nekat och nödgat för att få proportionen gynnsam, vidare och hufvudsakligen
därigenom, att, när det nya systemet med billighetstelefoner
infördes här i Stockkolm, de förutvarande direkta telefonerna hade
dragit en abonnemangsafgift af 125, billigast 100 kronor. Det var
fördenskull en lätt sak att öfvertyga dessa abonnenter, som redan voro
invanda vid de höga afgifterna, att om de kvarstode med oförändrade
afgifter, så skulle innehafvaren af billighetstelefoner få telefonera gratis
till dem. Men huru skulle det gå för telegrafverket, att få en del af
landsortsstädernas abonnenter, som kanske aldrig någonsin betalt mer
än 50 kronor i årsafgift att erlägga dubbelt så mycket för att vissa
andra personer inom samma samhälle skulle få sina afgifter nedsatta
opaginerad Kontrollera mot PDF
58
Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 09.
till 36 kronor. Med någon liten kännedom om de anspråk, som ibland
allmänheten göras gällande gent mot statens verk, kan man förstå, att
ett sådant tillvägagående icke kan ifrågakomma.
Beträffande de abonnemangsafgifter, som enligt det nya aftalet
skulle komma till stånd inom liufvudstaden, uppkommer äfven ett annat
för telegrafverket och dess abonnenter särdeles ogynnsamt förhållande.
Sedan Stockholms stad på det angifna sättet blifvit delad i tvenne områden,
af hvilka det ena skulle exploateras af telegrafverket och det
andra af bolagen, så skulle det inträffa, att telegrafverkets samtliga
abonnnenter, — vare sig de vore belägna inom det åt telegrafverket
eller inom det åt bolagen för framtiden reserverade området, — nödgas
frånträda sina förutvarande abonnemangsvillkor och antaga något
af bolagens gamla villkor, under det däremot bolagens abonnenter,
både de som för framtiden fortfarande skulle tillhöra bolagen och de
som sedermera skulle tillfalla telegrafverket, finge samtliga bibehålla
samma abonnemangsvillkor, hvarom de ursprungligen träffat aftal. Det
blir utan tvifvel föremål för klander, att staten icke förmår skydda sina
kunder, så att de icke komma i en sämre eller mindre förmånlig ställning
än de förut innehaft, — då de enskilda bolagen kunna det. Af
ett sådant förhållande föranledes man ock att tänka, att det är bolagen,
som äro de lagstiftande på telefonens område inom hufvudstaden, och
att telegrafverket får bekväma sig att så godt det kan finna sig däruti.
Det anföres visserligen, att den afgiftsfria samtrafiken skulle kompensera
detta. Därvid är dock att erinra, att samtrafiken blifver, på
grund af det stora interurbannätet, till större fördel för bolagens abonnenter,
än för riksabonnenterna, och att följaktligen en rättvis kompensering
för de mindre förmånliga afgifterna skulle hafva bort komma
hufvudsakligen telefonverkets abonnenter till del och icke bolagens.
Om full reciprocitet i nyssberörda hänseende skulle hafva beredts
i det nya aftalet, skulle val telegrafverket inom sitt nya område fått
bibehålla sina afgiftssatser, både för egna och öfvertagna abonnenter,
likasom bolagen föreslagits till dylik rätt inom sitt område. Åtminstone
hade det val icke varit alldeles nödvändigt, att, såsom föreslagits, binda
telegrafverket vid bolagets villkor för orter belägna utanför Stockholm,
där icke lika goda skäl förefinnas för fullständig enhet i abonnemangsvillkor,
som inom själfva staden Stockholm. Det synes nämligen icke
vara absolut nödvändigt att för en tid af femton år binda abonnemangsvillkoren
i t. ex. Södertälge till att vara fullt öfverensstämmande med
dem, som gälla i t. ex. Vaxholm. Nu är emellertid förslaget att jämväl
för städer utom Stockholm inom 30 kilometers radie införa de för
54
Kungl, Maj.is Nåd. Proposition l$:o 60.
telegrafverket nya 36 kronors telefonerna, hvcadan telegrafverket skulle
blifva nödsakadt att i Södertälje införa dessa afgiftssatser, i detta fall,
såvidt af förslaget framgår, utan den för Stockholms stad gällande
kompenseringen, nämligen att kunna af de större abonnenterna taga
20 kronor om året i surtaxe, för att billighetstelefonerna skulle få afgiftsfritt
påkalla oinskränkt antal samtal med dem. Det blir en obehaglig
sak för telegrafverket att införa dylika billighetstelefoner i
Södertälge, utan att tillika göra det i de närbelägna städerna i Mariefred
och Strängnäs, och så skulle det komma att gå stad för stad öfver
hela riket, till oberäkneliga förluster för telegrafverket.
Genom hufvudstadens delning i två skilda telefonområden och telegrafverkets
utestängande från det ena, uppstår för verkets abonnenter
en olägenhet, som väl kan sägas vara af mindre betydelse, men som
dock torde förtjäna omnämnas. Om en telegrafverkets abonnent flyttat
t. ex. ifrån Södermalm till Norrmalm, har han enligt nu gällande bestämmelser
fått taga telefonen med sig och erlagt endast en flyttningskostnad
af 15 kronor. Detta omöjliggöres nu, ty han kan icke inom
det nya området få behålla samma abonnemang och samma afgift, utan
får han betala utlösningsafgift för telefonen i sin förra bostad, och,
eventuellt, inträdesafgift för den nya telefonen. Motsvarande fördel
hafva de abonnenter åtnjutit, som flyttat emellan hufvudstaden och
hvilken annan ort som helst i landet, men denna fördel blefve nu afskuren
i alla de fall, där den ena flyttningsorten vore förlagd inom
Norrmalm.
Bestämmelserna om rätt för telegrafverket och bolagen att taga
abonnenter inom den andra förvaltningens område, gifva ock anledningtill
väsentliga erinringar. Först och främst synas förutsättningarna för
hvardera parten att taga abonnenter inom den andras område vara i
hög grad olika. Det finnes nämligen alldeles särskilda anledningar för
en abonnent att stå i direkt förbindelse med telegrafverkets centralstation,
hvilka icke alls förekomma beträffande bolagens centralstationer.
En abonnent med större affärsrörelse kan sålunda svårligen undvara
direkt förbindelse med telegrafverkets centralstation i och för interurbana
samtal och för telegrambefordring. Däremot torde man invända,
att denna trafik lika väl kan äga rum genom användande af samtrafiken,
som nu skulle återupptagas. Faktum är emellertid att ett stort antal
abonnenter hos bolagen hade, medan samtrafiken ännu pågick, skaffat
sig rikstelefon, just för att kunna på ett bekvämare och säkrare sätt
utväxla interurbansamtalen, hvilket förhållande ock styrkes af ofvan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung}. Maj ds Nåd. Proposition N:o 69.
angifva siffror, som visa huru ringa andel af interurbansamtalen växlats
af bolagens många abonnenter i jämförelse med dem, som ifrågakommit
med rikstelefonens fåtaliga. Samma behof kommer med säkerhet
att gorå sig gällande äfven efter återupptagandet af samtrafiken. Beholvet
för en abonnent inom telegrafverkets nya område, att stå i
direkt förbindelse med någon af bolagens centralstationer torde däremot
blifva försvinnande litet, då detsamma skulle betingas allenast af lokala
samtal inom staden eller norr därom på ett afstånd af högst 30 kilometer.
Likställigheten mellan de båda kontrahenterna blifver sålunda
i detta hänseende mycket bristfällig.
Äfven emot de för sådant abonnemang föreslagna villkoren finnes
skäl till viktiga anmärkningar. Att eu surtaxe af 10 kronor för sådant
abonnemang föreslagits, synes hafva sin grund i den uppställda
principen att den ena parten icke måtte kunna konkurrera inom den
andras område. Emot bestämmelsen om hvilkendera parten skall äga
och underhålla ledningar och apparater, förekommer endast den redan
generellt anförda erinran, som afser de svårigheter, som föranledas däraf,
att två olika förvaltningar skola underhålla olika delar af en och samma
ledning. Fördelningen af årsafgiften är däremot alldeles orättvis, hvilket
torde närmare få belysas med nedanstående exempel.
Två abonnenter på Norrmalm, hvardera på en kilometers afstånd
från allmänna bolagets station, vilja hafva direkt förbindelse med telegrafverkets
centralstation, den ena för en 80 kronors telefon, den andra
för en bostadstelefon till 36 kronor. Ehuru bägge dessa telefonledningar
helt naturligt måste kosta bolaget lika mycket att underhålla, så får
bolaget dock 55 kronor för den förra och endast 11 kronor för den
senare ledningen. Telegrafverket åter, som har betjäningen och underhållet
af apparaten hos abonnenten, får 35 kronor för hvardera. Då i
detta fall den enda variabla faktorn utgöres af betjäningen, och vid den
förra apparaten kunna förekomma 20 samtal om (lagen, vid den senare
däremot kanske endast 1 eller 2, synes det ock vara själfklart, att den
konstanta andelen af abonnemangsafgiften bör tillkomma den part, inom
hvilkens område telefonen blifvit uppsatt, och den variabla delen den
förvaltning, som bestrider expeditionen. Den kontanta andelen synes
enligt denna uppfattning kunna sättas till högst 15 kronor för år.
En säregen ställning i nu omhandlade hänseende synes Djursholms
villastad komma att intaga. Där finnes telegrafstation inrättad; sålunda
skall telegrafverket hafva rättighet att dit bibehålla interurbanledningar,
men därstädes skulle rikstelefonabonnenter på vanliga villkor icke få förekomma.
En abonnent, som där vill stå i telefonförbindelse med tele
-
56 Kung!,. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 69.
grafverkets station på platsen, skulle sålunda få sin ledning uppförd
af bolaget från bostaden till dess station; telegrafverket skulle tillhandahålla
apparat, ledning mellan de båda stationerna samt ställa en
ledning till Stockkolm till disposition, i händelse en sådan abonnent
vill utan bolagets förmedling komma i förbindelse med riksnätet å
annan ort. Om årsafgiften för en dylik abonnent sättes till 70 kronor
inklusive surtaxen, får telegrafverket däraf för apparat jämte förbindelseledning
mellen stationerna och med Stockholm samt betjäning tillhopa
endast 35 kronor; bolaget får för en kanske ganska kort abonnentsledning
och utan betjäning likaledes 35 kronor för år. Om
dessa villkor anses vara för orimliga att genomföra, återstår, enligt det
föreliggande kontraktsförslaget ingen annan utväg, än att vid Djursholms
telegrafstation neka, hvem det än vara månde, att för telegrambefordran
eller interurbansamtal erhålla telefonförbindelse med stationen.
Den fria samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens ledningar,
som här stadgas, föreslogs af telegrafstyrelsen redan under senare
hälften af år 1889, men svarade allmänna bolaget då, att fri samtrafik
skulle medgifvas emellan statens interurbanledningar och bolagens nät,
men, beträffande statens lokalabonnenter i Stockholm endast med ämbetsverkens
telefoner, hvilka redan förut åtnjöto sådan samtrafik. Sedan
hafva, enligt hvad redan blifvit omnämndt, Stockholms stadsfullmäktige,
såsom villkor för rätt till nedläggande af telefonledningar i stadens
gator och öppna platser, föreskrifvit såväl telegrafverket som bolagen
att sins emellan anordna afgiftsfri samtrafik. Stadsfullmäktige afsåge
med detta villkor visserligen i första rummet att bereda abonnenterna
förmånen att kunna utan särskilda tilläggsafgifter meddela sig med alla
telefoninneliafvare i hufvudstaden; men fullmäktige voro tillika af den
uppfattning, att endast med fri samtrafik kunde en effektiv konkurrens
tippnås, och därmed andra ekonomiska fördelar vinnas för stadens innevånare.
Den förra synpunkten blifver genom detta förslag förverkligad.
Den senare däremot icke; tvärtom, den konkurrens, som förut funnits
och på de senare åren visat sig i visst afseende verksam, upphör
alldeles.
I detta sammanhang torde böra framhållas den snabbhet och pålitlighet
i telefonexpeditionen, så väl den lokala, som den interurbana,
som inom rikstelefonen blifvit en följd af samtrafikens upphörande. Men
den nu till införande afsedda afgiftsfria samtrafiken kommer att försämra
expeditionen vida mera, enär densamma med säkerhet blifver
mångdubbelt lifligare, än den förutvarande afgiftsbelagda samtrafiken.
Att densamma kommer att föranleda ökade kostnader är äfvenledes
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (19.
ostridigt, så torde det för expedition af de till den stora rikstelefonstationen
från andra stationer ankommande samtalen erfordras 12 expeditioner,
med två telefonister hvardera å dagvakt och tillsammans eu
å nattvakt, eller tillhopa 25 telefonister, hvilka, med hvardera G00 kronors
årsarfvode, öka aflöningsstaten med 15,000 kronor för år. Kostnaden
för expedition i motsatt riktning således af afgående samtal kommer
antagligen att förorsaka motsvarande utgifter, såvida densamma
skall kunna bedrifvas med tillbörlig snabbhet och säkerhet. Tillökning
af stationens inredning i och för samtrafiken kommer ock att draga
betydlig kostnad. Dessa faktorer böra äfven tagas i beräkning vid
jämförande af de nuvarande förhållandena med de nya, till införande
afsedda.
En af de viktigaste paragraferna i detta köpe-, bytes- och samtrafiksaftal
är den, som afhandlar villkoren för aftalets upphörande.
Vid den öfverläggning rörande detta aftal, hvari reservanten deltagit,
uttalade han den åsikt, att någon termin borde bestämmas, vid hvilken
telegrafverket skulle äga rätt att uppsäga kontraktet, och att denna
termin borde bestämmas senast vid den tidpunkt, då rätten till inlösen
af bolagens egendom tidigast kunde inträda. Däremot afsåga i första
rummet att, därest inköpet af bolagens ledningar skulle befinnas blifva
för statsverket allt för betungande, på annat sätt få ett slut på det i
aftalet intagna förbudet för staten att idka telefonverksamhet inom den
förnämsta delen af landets största, tätast befolkade och rikaste kommun,
jämte närmast därutanför belägna landsområde, och att på samma gång
återvinna själfbestämningsrätten angående abonnemangsafgifter inom
Stockholmsområdet. Detta uttalande har likväl icke vunnit afseende i
aftalet, hvadan ock telegrafverket förblir utestängdt från nyssbemälda,
rikets viktigaste område, intill dess köpeskillingen enligt kontraktet erlägges,
den må blifva än så betungande. År 1941 kan visserligen telegrafverket,
enligt förut gällande aftal inköpa bolagens telefonanläggningar
utanför Stockholm till pris, som icke anses blifva mera betungnade,
än att telegrafverket kan med god fördel göra köpet. Men
om så sker, rubbas därigenom icke det minsta den säkra ställning bolagen
fortfarande äga rätt att intaga å Norrmalm, såvida icke staten
innan dess begagnat sig af inköpsrätten enligt det nu föreliggande aftalet.
Telegrafverket bär fortfarande icke rätt att därstädes antaga
abonnenter på andra villkor, än sådana som medföra större vinst för
bolagen än för verket, och bolagens abonnenter åtnjuta fortfarande förbindelse
med lika stort samtalsområde som telegrafverkets egna abonnenter.
Den utsikt, som ett vida större och mera omfattande telefonBih.
till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 45 Höft. I t
§ 13.
58
KungI. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 69.
nät har att i täflan segra öfver ett mindre, är ock helt och hållet utesluten
enligt det nu föreliggande aftalet, som gör all konkurrens omöjlig.
Det sätt hvarpå aftalet rörande det slutliga köpet af bolagens anläggningar
blifvit ordnadt, synes ur affärssynpunkt från statsverkets
sida gifva anledning till allvarliga erinringar. Resultatet blifver tydligen
att först genom monopolisering, samtrafik och andra fördelar, beredes
bolagen en förbättrad affärsställning med åtföljande årlig nettovinst,
och att sedan, tidigast femton år härefter, lägges denna sålunda
genom statens åtgörande ökade årsvinst till grund för beräkningen åt
den köpeskilling, som telegrafverket skall erlägga för bolagens anläggningar.
Under den gångna tiden hafva bolagen städse vant utsatta för
en stundom ganska liflig konkurrens, hvilken helt naturligt haft den
verkan, att bolagens nettovinst icke blifvit så stor, som densamma därförutan
kunnat blifva. Vidare har allmänna bolaget hittills haft vidlyftiga
landsledningar till ett afstånd af 70 kilometer från hufvudstaden,
hvilka landsledningar dragit stora summor i anläggning och underhåll,
men, enligt hvad redan blifvit omnämndt, lämnat otillräcklig profit.
Genom det nya aftalet befrias bolagen från alla landsledningar söder
om hufvudstaden och norr om hufvudstaden från dem som äro längst
bort belägna och sålunda besvärligast att sköta. Alla dessa omständigheter
leda till att stärka bolagens ställning och öka deras årsvinst,
samt följaktligen att öka den köpeskilling, som telegrafverket slutligen
skall erlägga. Det säkraste korrektivet häremot synes hafva varit, att,
såsom redan blifvit antydt, i kontraktet intaga en klausul om rätt för
bägga parterna, att inom viss icke allt för långt aflägsen tid uppsäga
kontraktet till upphörande, därest icke köp kommer till stånd.
Men det är icke blott på grund af ofvan anförda sammanställningar
i kontraktet, som den slutliga köpeskillingen blir för hög, den blefve
äfven därförutan allt för betungande. Köpeskillingen är nämligen kapitaliserad
på års-nettovinsten efter en räntefot af 5 å bx 2 procent,
hvilken räntefot synes vara alldeles för låg, för en affär af ifrågavarande
beskaffenhet.
I det förslag till köpeaftal, som pröfvades vid 1902 års riksdag,
utgjorde nettoinkomsten 6V4 procent å köpeskillingen, och synes det
som en minst lika förmånlig inkomstprocent nu bort få beräknas, synnerligast
som den blifvande köparen, genom andra här ofvan åberopade
medgifvanden, skulle draga försorg om, att denna nettovinst blefve
alltjämt stigande.
Sättet att beräkna en framtida köpeskilling för en industriell anläggning
efter den nettoinkomst, anläggningen kan i medeltal medföra
Kung], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69. 59
under fem kalenderår näst före det, hvarunder anmälan göres om lösningsrättens
begagnande, kan för köparen i flera afseenden medföra
ofördelaktiga följder. Netto-vinstens storlek är helt naturligt beroende
till hufvudsaklig del, på huruledes förvaltningen kan ekonomisera med
drift- och underhållskostnader af alla möjliga slag. Vet säljaren på
förhand, att försäljning efter beräkning på nettovinst kan ifrågakomma
vid eu viss tidpunkt, blir han naturligtvis i dubbel måtto intresserad att
under de år, för Indika nettovinsten skall läggas till grund för priset,
göra de yttersta ansträngningar att nedbringa omkostnaderna till de
lägsta möjliga. Detta kan naturligtvis ske på flera sätt. Så kunna
genom bokföring utgifter, som egentligen höra till underhållet, föras
på anläggningen, hvarigenom utgifterna komma att öka kapitalet i stället
för att minska årsvinsten. Vidare kunna alla stora omkastningar, som
anses blifva oundgängligen behöfliga, göras före ingången af de fem år,
hvilkas årsvinst skola läggas till grund för inköpspriset, för att minska
utgifterna under de fem åren. Af dessa skäl har reservanten påyrkat,
att köpeskillingen skulle regleras efter bolagens bruttoinkomst vid tillträdet,
så att denna komme att utgöra minst 15 % af köpesumman, i
hvilket fall dock fastigheterna finge göras till föremål för särskild
beräkning.
Vidare kan den i kontraktet bestämda metoden att beräkna denna
nettovinst i medeltal pr år och apparat och att sedan multiplicera detta
medeltal med antalet apparater i anläggningen vid öfvertagandet hafva
för köparen rätt menliga följder. Med de olika abonnemangspriser, som
enligt kontraktet skola allt fortfarande gälla här i hufvudstaden, blir
helt naturligt nettovinsten betydligt olika för t. ex. en stjärntelefon
med 100 kronors årsafgift och en bostadstelefon för 36 kronor. Det
blir sålunda af största intresse för bolagen, att under de fem år, som
skola grundlägga försäljningspriset, så vidt möjligt inskränka billighetstelefonernas
antal för att uppbringa medeltalsvinsten per år och apparat
så högt som möjligt. Men sedan staten, ett år i förväg, anmält
sig vilja inlösa bolagens samtliga anläggningar, kunna bolagen teckna
billighetstelefoner och auknytningsapparater i tusental — ty detta år
skall enligt kontraktet icke ingå i medeltalsberäkningen — och för alla
dessa nya telefoner beräkna samma köpeskilling, som för förutvarande
telefoner med i medeltal mycket större afkastning.
Det är visserligen antagligt, att bolagens nuvarande förvaltning
icke skulle vilja begagna sig af här angifna åtgärder, till höjande af
priset vid en eventuell försäljning tidigast 15 år härefter; men innan
den tiden kunna helt andra personer än nu sitta vid styret hos bolagen.
60
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
I alla händelser bör ett aftal icke affattas i den form, att det lämnar
öppet spelrum för dylika operationer.
Alla nu omnämnda omständigheter tillsammantagna kunna visst
komma att få ett betydligt inflytande att utöfver rimliga gränser höja
försäljningspriset. Det kan fördenskull antagas såsom alldeles visst, att bolagens
medelvinst pr år och apparat kommer att stiga rätt afsevärdt utöfver
hvad densamma enligt deras förutvarande förhållanden kunnat beräknas.
I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:r 64 till 1902 års Riksdag, sid.
56, finnes bolagens medelvinst pr år upptagen till 25 kronor 75 öre
för hvarje apparat i staden. Att denna vinst skall, efter det förut
åberopade förhållanden inträdt och vunnit tillämpning, stiga till 30
kronor per år och apparat, torde vara en särdeles låg beräkning. Denna
medelvinst motsvarar, enligt aftalet, ett försäljningspris af 600, eventuellt
540 kronor per apparat. De 5,776 ledningar med apparater, som
telegrafverket nu skulle sälja till ett pris af i medeltal 336 kronor
40 V a öre per apparat, finge verket år 1919 återköpa med 540 kronor
per apparat, således med en förhöjning af mer än 200 kronor per
apparat. Priset för dessa apparater blefve då 5,776x540 = 3,119,040: —
Bolagen skulle nu betala för dessa ledningar........................ 1,943,080: —-
skillnaden kronor 1,175,960: —
blefve sålunda hvad telegrafverket år 1919 finge betala mera, för att,
återköpa hvad det nu säljer. Äfven om hänsyn tages därtill, att telegrafverket
nu säljer ledningarne utan centralstation, men får återköpa
dem med centralstation, blifver affären ändock högeligen oförmånlig,
enär centralstationskostnaden kan beräknas till allenast 30 kronor för
hvar och en af de 4,894 hufvudledningarna, eller tillhopa till 146,820
kronor. Denna synpunkt bör dessutom icke för telegrafverket blifva
så afsevärd, enär verket redan nu har alla dessa ledningar ordnade i
centralstation och alltså icke behöfver afklippa dem därifrån, för att
sedermera efter femton år åter betala centralstation för dem. Vid
återköpet af ifrågavarande apparater skulle emellertid komma att inräknas
de fasta egendomarna i kvarteret Åskslaget här i staden, i värde
antagna till en million. Om den slutliga inlösen, enligt hvad här nedan
närmare angifves, anses komma att omfatta minst 40,000 apparater,
skulle förenämnda egendomars värde kunna beräknas minska inköpspriset
för hvarje apparat med högst 25 kronor. Återköpspriset för de
5,776 nu till försäljning afsedda apparaterna skulle sålunda i verkligheten
böra minskas med motsvarande andel i egendomarna, eller 144,400
kronor. Afdrages detta belopp jämte nyssberörda 146,820 kronor för
opaginerad Kontrollera mot PDF
Knnrfl. Mnj:ts N/hl Proposition N:o 60. fil
centralstationskostuad från ofvan angifna öfverbetalning af 1,175,960
kronor, så återstår i alla fall för telegrafverket en ren förlust på denna
affär af 884,740 kronor.
Efter denna redogörelse för det sannolika ekonomiska resultatet
af återköpandet af de ledningar, som ielegrafverket nu skulle försälja,
torde det vara skäl att äfvenledes något undersöka till hvilket belopp
inköpspriset i dess helhet kan, femton år härefter, komma att uppgå
för bolagens då ägande telefonanläggningar i hufvudstaden. Efter det
bolagen till telegrafverket sålt omkring 6,000 flere abonnenter, än de
köpt, kommer bolagens kvarvarande abonnentkrets att omfatta i rundt
tal 28,000 abonnenter, däraf dock ett par tusen äro förlagda på landsbygden.
En ökning af bolagens abonnenttal torde, äfven inom deras
därefter reserverade stadsområde, kunna beräknas till minst 1,000 apparater
om året, och kan sålunda år 1919 apparatantalet antagas vara
minst 40,000, ensamt inom Stockholm. Beräknas vidare, att nettovinsten
per apparat blir ofvan antagna 30 kronor, samt att halfva antalet
ledningar skola lösas med 20 gånger nettovinsten, och andra
hälften med 18 gånger samma vinst, så blir inlösen spriset i medeltal
19 gånger meranämnda vinst. Då erhålles det resultat, att inlösenspriset
blifver 40,000 x 30 x 19 = 22,800,000 kronor. Skall inlösen af
samtliga apparater ske efter högsta pris (= 20 gånger årsvinsten)
blifver köpeskillingen 24,000,000, och efter lägsta pris (— 18 gånger
årsvinsten) 21,600,000 kronor. Tillsammans med de 2,600,000 kronor
i rundt tal, som telegrafverket nu skulle erlägga, ensamt i mellangift,
blir det kontanta utlägget för förvärfvandet i dess helhet af bolagens
anläggningar sålunda maximum 26,600,000 och minimum 24,200,000
kronor, förutom hvad bolagens då innehafvande ledningar på landsbygden
kunna betinga. Som ersättningen för dessa skall utgå enligt
andra grunder, låter densamma sig nu svårligen beräkna.
Då siffrorna vid en kommande slutuppgörelse med bolagen kunna
stiga till en sådan höjd, kan man väl förstå, hvarföre bolagen ihärdigt
fasthållit vid, att vid den nuvarande uppgörelsen öfverlämna så liten
del som möjligt af sina ledningar inom Stockholm. Den framtida
uppgörelsen förväntas nämligen komma att lämna vida större vinst.
Af synnerligt intresse bör eu jämförelse vara emellan nyss omhandlade
priser för inlösen af de enskilda bolagens nät, och dem som
förelågo till Riksdagens pröfning år 1902. Såsom i det föregående
redan blifvit framhållet, borde priset vara billigare nu än då, alldenstund
staten då kunde på en gång förvärfva bolagens alla tillhörigheter
utan några som helst inskränkningar beträffande deras förvaltning för
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
framtiden, men nu skall genast öfvertaga endast en del och detta den
till räntabilitet sämre delen, monopolisera bolagen i den återstående
bättre delen samt åtaga sig inskränkningar af flera slag beträffande
egen telefonrörelse i hufvudstaden med omnejd. Ett alldeles motsatt
förhållande inträffar emellertid, enär köpesumman nu blifver vida större
än då. Enligt Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1902 års Riksdag
n:o 64, sidun 52, utgjorde inköpspriset, hänfördt till bolagens anläggningar
i början af år 1901, i medeltal för hvarje abonnentapparat inom
stadsnätet 381 kronor. Enligt ofvan åberopade sid. 56 utgjorde nettovinsten
per sådan apparat 25 kronor 75 öre. Huru inånga gånger inlösenspriset
då var större än nettovinsten per apparat finnes helt enkelt
genom att dividera talet 381 med 25,75, hvilken division lämnar en
kvot af 14,796. I inlösenspriset kunde då sålunda beräknas icke fullt
14 4/b gånger nettovinsten.
dti 1902 års förslag beräknas visserligen (sid. 57 af den nådiga
propositionen) nettovinsten till 6,25 procent, eller till Vig af köpeskillingen
12,799,330 kronor, men enligt redogörelse omedelbart därefter
ingingo uti denna köpeskilling reservledningar, reservapparater och
reservväxelbord samt materiel till ett belopp af 1,540,000, kronor hvilken
summa egentligen borde påföras nätets kommande ökning och sålunda
fråndragas köpesumman för redan färdiga anläggningar. Vidtages
denna åtgärd, minskas köpeskillingen så mycket, att den angifna årsvinsten,
799,646 kronor 75 öre, kommer att utgöra fullt 7,1 procent å
kapitalet, eller i det närmaste Vi* däraf.
Göres beräkningen för förvärfvande af äganderätten till 40,000
telefonapparater jämte ledningar och centralstationer efter förstnämnda
1902 års prissättning och med antagande af samma årsvinst, som här
ofvan, erhåller man sålunda 40,000 x 30 x 14,796 = 17,755,200 kronor.
Denna prisberäkning skiljer sig dock från den vid nätets slutliga
inlösen nu föreslagna därutinnan, att däri ej ingår köpeskilling för allmänna
bolagets fastigheter i kvarteret Åskslaget, då värderade till
954,477 kronor, jämte ersättning för efterarbete!! å desamma. Om inköpspriset
enligt nyss anförda 1902 års prisberäkning ökas med egendomarnes
värde, i rundt tal 1,000,000 kronor, blir beloppet 18,755,200
kronor, eller ändock nära 3 millioner mindre, än det billigaste pris
hvartill en telefonanläggning af samma omfattning kan år 1919 förvärfvas
enligt det nu föreliggande aftalet.
Som härtill i alla fall måste läggas de 2,600,000 kronor, som nu
skola betalas i mellangift, blefve det för statsverket ändock vida för
-
Kunr/l. Maj:ta Nåd. Proposition N:o (it). 63
manligare, att nu verkställa köpet i dess helhet efter 1902 års förslag,
enär därigenom med säkerhet åtskilliga millioner kunna inbesparas, i
jämförelse med det nu föreliggande förslaget.
Denna viktiga § 13 innehåller äfven, beträffande ersättning för
hvad vid öfvertagandet i nätets normala underhåll brustit,. ett beräkningssätt,
som icke står i rätt förhållande till kontraktets bestämmelser
i öfrigt. Det heter nämligen att från lösesumman skall efter värdering
afdragas hvad i underhållet brustit. Om sålunda underhållet af nätet
eftersatts med t. ex. 10,000 kronor om året, under hvardera af de fem
år, hvilkas nettovinst skola läggas till grund för prisberäkningen, så
kommer vid öfvertagandet att figurera ett bristande underhåll af högst
50.000 kronor, att afdragas från köpeskillingen. Hade i stället de
10.000 kronorna under hvarje år utbetalts och afförts på underhållet,
så hade tydligen nettovinsten blifvit 10,000 kronor mindre per år, och
följaktligen äfven köpeskillingen 200.000 (eventuellt 180,000) kronor
mindre. Det riktiga beräkningssättet synes sålunda vara, att det bristande
underhållet afdrages från nettovinsten, så att densamma underkastas
tillbörlig jämkning, innan kapitalisering därå beräknas.
I det föregående har flerstädes berörts olämpligheten däraf, att
staten skulle genom bindande aftal förplikta sig att icke bedrifva telefonverksamhet
inom den största och viktigaste samt med hänsyn till
sådan verksamhet i alla afseenden förmånligaste delen af hufvudstaden.
Sedan statsverket dels nyanlagt, dels förvärfvat så godt som alla telefonnät
i riket, skulle detsamma genom formligt åtagande utestänga sig
själft från den viktigaste delen af centrum för det hela. Häremot
torde invändas, att telegrafverket enligt aftalet kan taga abonnenter
äfven inom bolagens område. Det förhåller sig visserligen så, men då
villkoren för sådant abonnemang blifva så affattade att abonnenterna
skola därför erlägga en rätt afsevärd surtaxe, och telegrafverket för
underhåll och betjilning af apparat jämte ledning mellan centralstationerna
erhåller en i förhållande till egna kostnader alldeles otillräcklig
inkomst, så kan man med skäl säga, att, praktiskt taget, staten blir
utestängd från bedrifvande af telefonrörelse inom Norrmalm jämte angränsande
landsområde till en utsträckning af 30 kilometer.
Enligt 1902 års riksdagshandlingar hade det förslag, som då förelåg
till inköp af de enskilda bolagens i Stockholm nät, sina förebilder i
flera dylika inköp, som andra europeiska stater aftalat beträffande enskilda
telefonnät i deras hufvudstäder. Men att svenska statsverket
skulle, efter att hafva förvärfvat telefonerna i hela det öfriga landet,
monopolisera enskilda bolag och utestänga sig själft från den viktigaste
§ 14-
64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 69.
delen af hufvudstaden, torde icke allenast hittills utan äfven för så vidt
man nu kan döma, för framtiden sakna motstycke inom andra europeiska
telegrafförvaltningar. Utländska stater hafva visserligen meddelat
koncession på telefonnät i hufvudstäderna, men då på viss tid
och utan något bindande aftal, huru förfaras skall efter koncessionstidens
slut, och allraminst med bestämmande så lång tid på förhand
af köpevillkor, som enligt ofvan lämnade redogörelse kunna blifva
synnerligen betungande. Ej heller torde förut hafva inträffat, att något
statens telegrafverk, efter att under skarp konkurrens med enskildt
bolag, hafva från början anlagt och ordnat ett rikstelefonnät i hufvudstaden,
genom försäljning afhänder sig till samma bolag den största
och bästa delen af sitt hufvudstadsnät, och detta just vid en tidpunkt,
då detta nät, står i lifligare utveckling än någonsin förut, samt tillvunnit
sig allmänhetens sj^mpatier.
Af förenämnda skäl har reservanten funnit sig icke kunna tillstyrka
antagandet af det nu uppgjorda förslaget till köpe- och bytesaftal
mellan telegrafstyrelsen och de enskilda telefonbolagen i Stockholm,
utan ansett, att telegrafverket bör begagna sig af de för det närvarande
mycket gynnsamma utsikterna till utveckling och förkofran af eget
rikstelefonnät i hufvudstaden. Tidpunkten att till ett för telegrafverket
verkligen förmånligt pris få inköpa bolagens telefonanläggningar i
hufvudstaden med omnejd, är tydligen ännu icke inne, men torde komma,
om telegrafverket får fortfarande fritt utveckla sig. Enligt det nya
aftalet finnes däremot icke någon utsikt att erhålla billigare pris i
framtiden, utan lärer inköpssumman allt framgent komma att befinna
sig i stigande.»
Stockholm, som ofvan.
Enligt protokollet:
Niklas A. Lindhult.
Stockholm, K. L. Beckmane Boktr., 1904.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1904:93 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. May.ts proposition om godkännande af ett köpeoch bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm med omnejd. s. 16 i texten
- SU 1904:92 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om godkännande af ett köpeoch bytesaftal rörande telefonnäten i Stockholm med omnejd m. m. s. 1 i texten