Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad

1904-02-19 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:81, Med förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

1

N:o 81.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad;

gifven Stockholms slott den 19 februari 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående

förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 55 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Förslag

till

Lag

angående förordnande af rättegångsbiträde åt liähtad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Åskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp

i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne

Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid

rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen

tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,

varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.

Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra

hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet

hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af

rätten meddelas.

2 §■

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill

förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner

honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas eller

eljest pröfvar skäligt det tillstädja.

3 §.

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,

upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

3

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning

af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan

ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.

Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas

biträdet. I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall

till statsverket återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild

part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall,

än då åtalet blifvit utan skäl anställdt, ej ^heller den tilltalade, där han

ej varder till ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti

12 § af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å

införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott onsdagen den 31 december 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anförde i underdånighet

:

»Af de åtgärder, som i nyare tiders lagstiftning å straffprocessens

område blifvit vidtagna i syfte att bereda nödigt skydd för den tilltalades

berättigade intressen, är otvifvelaktigt anskaffandet åt honom

af rättskunnigt biträde under förhandlingen inför rätta en bland de

viktigaste. Behofvet af dylik rättshjälp är gifvetvis i hög grad beroende

af det sätt, hvarpå rättegångsförfarandet i brottmål är anordnadt, likasom

brottets svårare eller ringare beskaffenhet därvidlag är af inflytande.

År brottmålsprocessen muntlig och omedelbar, torde krafvet på anskaffande

af försvarare åt den tilltalade, åtminstone då fråga är om

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 81.

gröfre brott, med särskild styrka göra sig gällande, och i de flesta

länder, där sådan rättegångsform kommit till användning, är rättsligt

försvar i svårare brottmål obligatoriskt. Då, såsom hos oss är fallet,

brottmålsprocessen ännu kvarstår på eu äldre ståndpunkt, och i domarens

processledande verksamhet ingår att iakttaga hvad som kan lända till

den tilltalades försvar, framträder väl ej med lika styrka nödvändigheten

att vid den tilltalades sida ställa en särskild försvarare. Om den

tilltalade lämnas utan biträde i rättegången, låter det dock lätt tänka

sig att, huru samvetsgrann och skicklig domaren än må vara, i följd af

den tilltalades okunnighet om de processuella reglerna och den materiella

rättens innehåll omständigheter varda obeaktade, hvilka för målets utgång

kunnat vara af betydelse. Äfven om ej synnerlig fara föreligger

att af sådan anledning en oskyldig kan blifva fälld till ansvar,

må dock ej lämnas ur sikte att den tilltalade, jämväl då han är brottslig,

har t. ex. i afseende å straffmätningen intressen, som icke böra förbises.

År sålunda behof af rättshjälp i omförmälda hänseende för handen,

synes det vara samhällets plikt att sörja för tillgodoseendet af

detta behof. Enligt gällande lagstiftning är beträffande svårare brottmål

detta ej i vidare mån beaktadt än att, på sätt i 15 kap. 1 § rättegångsbalken

är stadgadt, tilltalad, som åstundar hjälp i rättegången,

äger hafva fullmäktig med sig. Det är uppenbart att en dylik rättighet

i verkligheten icke är af synnerligen stor betydelse; oftast och

just i de fall, då behofvet af rättegångsbiträde mest framträder, är

den tilltalade urståndsatt att anskaffa försvarare. Skall fördenskull på

ett verksamt sätt afhjälpas det behof, om hvars förefintlighet i vissa

fall berörda stadgande kan sägas innebära ett erkännande, måste staten

lämna sin medverkan för biträdes anskaffande. Emellertid är det under

nuvarande förhållanden helt säkert icke lämpligt att ifrågasätta statens

ingripande i annat fall än då den tilltalade själf anser sig vara i behof

af biträde och begär hjälp för biträdes anskaffande. Ej heller torde

sådant ingripande vara af nöden i fråga om andra än svårare brottmål,

hvarmed i förevarande sammanhang lämpligen lärer böra förstås sådana

mål, i hvilka den tilltalade hålles häktad. En häktad svarande intager

i processuellt hänseende eu särställning, och såväl svårigheten att

skaffa biträde som behofvet af sådant är för honom större än för andra

tilltalade.

Det är uppenbart att en åt tilltalad förordnad försvarare icke så får

fatta sin uppgift, som om han skulle vara pliktig eller ens berättigad

att understödja den tilltalade i försök till sanningens undandöljande.

Lämnar man åt statens myndigheter att för hvarje särskildt fall, innan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

någon förordnas till biträde, pröfva hans lämplighet för uppdraget,

synes emellertid någon farhåga ej behöfva hysas för att biträdet skulle

på dylikt sätt missförstå sin ställning. Mot missbruk från biträdets sida

torde domstolen icke sakna verksamma korrektiv.

Frågan om införande i svensk rätt af offentligen förordnade försvarare

för tilltalade är icke ny. Redan lagkommittén väckte förslag

i sådant syfte med enahanda begränsning beträffande tillämpningen, som

nyss framhållits. Äldre lagberedningen upptog förslaget, och detsamma

återfinnes, visserligen under väsentligen skiljaktiga förutsättningar,

jämväl i det af nya lagberedningen afgifna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning.

För undanrödjande af den sålunda sedan länge uppmärksammade

brist i den svenska brottmålsprocessen har jag låtit inom lagbyrån utarbeta

förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt

häktad; och torde det tillåtas mig att nu i korthet redogöra för grunderna

till de särskilda bestämmelserna i detta förslag.

Då det kan vara af vikt, särskildt till undvikande af rannsakningstidens

förlängning, att biträde förordnas före inställelsen vid rätten,

har det synts lämpligt att åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

uppdraga bestyret med biträdes anskaffande och förordnande. Därigenom

torde vinnas nödig säkerhet för att biträde verkligen i hvarje

fall kan anskaffas. Med hänsyn till de hos oss ännu rådande förhållanden

lärer det ej böra ifrågasättas att inskränka valrätten till kretsen

af juridiskt bildade personer, om det ock torde kunna antagas att ifrågavarande

uppdrag i regel komma att anförtros åt sådana personer.

Skulle det fall inträffa att förordnadt biträde med eller utan laga förfall

uteblifver från rätten eller ock att den tilltalade först där finner

nödigt begära hjälp, torde det böra åläggas domstolen att draga försorg

om biträdes förordnande, där så kan ske. Saknas lämplig person att

förordna, synes sådant ej böra hindra rannsakningens företagande; vill

den tilltalade underkasta sig den förlängning af häktningstiden, som

kan blifva en följd af hans begäran att biträde skall få yttra sig öfver

hvad vid rannsakningen förekommit, torde dock innan så skett icke mot

hans bestridande slutligt utslag böra meddelas.

Såsom framgår af 1 § afser förordnande af biträde, hvarom i lagförslaget

förmäles, allenast den muntliga förhandlingen inför första domstol.

Någon ändring i gällande föreskrifter om biträde åt häktad vid författande

af besvär eller andra inlagor till högre rätt torde ej vara erforderlig.

Af bestämmelsen att den tilltalade själf har att bedöma, när

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 81.

behof af biträde är för handen, följer att han kan när som helst afstå

från vidare användande af biträde, som åt honom förordnats. Det

ligger emellertid i sakens natur att den tilltalade icke utan vidare äger

befogenhet att, sedan han afvisat ett biträde, påkalla förordnande af

ett annat. Endast om den tilltalade i följd af biträdets ställning till

saken eller till part eller eljest finnes hafva giltigt skäl att afböja biträdets

hjälp, lärer ovillkorlig rätt för den tilltalade att begära annat

biträde kunna anses föreligga. Fall låta emellertid tänka sig, då rätten,

oaktadt dylika förhållanden ej äro för handen, kan finna nytt förordnande

icke böra den tilltalade förvägras. Stadganden uti ifrågavarande

afseenden äro införda i 2 § af förslaget.

Till undvikande af missförstånd har i 3 § uttrycklig föreskrift intagits,

att om den tilltalade under rannsakningen lösgifves ur häktet,

biträdets förordnande upphör.

Med den här förut uttalade uppfattning att det är samhällets plikt

att sörja för anskaffande af nödig rättshjälp åt för brott tilltalade personer

öfverensstämmer att arfvode åt offentligen förordnade rättegångsbiträden

gäldas af allmänna medel. Mot samma grundsats är emellertid

ej stridande att den ersättning statsverket sålunda får vidkännas betraktas

såsom en utgift af den särskilda beskaffenhet, att den bör i

vissa fall statsverket återgäldas af part, som medelbart eller omedelbart

föranledt densamma. Att den tilltalade icke bör därtill förpliktas,

om han icke kan dömas till ansvar i målet, synes uppenbart. Men icke

ens om ansvar honom ådömes, torde det under alla förhållanden, t. ex.

om det ådömda straffet är påfallande ringa i förhållande till åtalets

innebörd, vara med billighet öfverensstämmande att ålägga honom dylik

förpliktelse.

Då biträdets arbete, tidsspillan och kostnader för inställelse gifvetvis

kunna vara af helt olika omfattning i olika mål och under olika förhållanden,

synes det böra öfverlämnas åt rätten att i hvarje särskildt

fall bedöma, hvilket belopp kan anses utgöra skälig godtgörelse åt

biträdet.

Att med någon större grad af tillförlitlighet på förhand beräkna,

hvilken kostnad lagförslagets genomförande skulle tillskynda statsverket,

torde icke låta sig göra. Af den genom fångvårdsstyrelsens försorgoffentliggjorda

statistik, jämförd med inhämtade upplysningar, har det

framgått, att under de senare åren i medeltal omkring 3,000 personer

årligen blifvit efter förutgången häktning vid domstol lagförda för brott.

Då emellertid i ett stort antal fall den tilltalade helt visst icke kommer

att begagna sig af den afsedda rättigheten, samt i regel till biträden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

lära förordnas personer, som äro bosatta å eller i närheten af den plats,

där domstolen sammanträder, torde man med fog kunna påstå att kostnaden,

som ju i någon mån skulle varda till statsverket återgäldad,

icke kan uppgå till sådant belopp, att den bör afskräcka från reformens

genomförande.»

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande lagförslag

af den lydelse bilagan litt. E. vid detta protokoll utvisar, hemställde han i

underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur

protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj :t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition. N:o 81.

9

Bil. Litt. E.

Förslag

till

Lag

angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp

i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne

Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid

rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen

tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,

varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.

Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra

hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet

hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af

rätten meddelas.

2 §•

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill

förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner

honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas eller

eljest pröfvar skäligt det tillstädja.

3 §•

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,

upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 55 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, nj ute skälig ersättning

af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan

ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft

Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet.

I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall

till statsverket återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild

part. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blifvit

utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till ansvar

i målet dömd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

11

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol måndagen den 26 oktober 1903.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienberg,

Huss,

Lindback,

Wi jk ander,

Petersson,

C ASSEL,

Grefberg.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 18 februari innevarande

år, handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande

af utlåtande öfverlämnade förslag till lag angående förordnande

af rättegångsbiträde åt häktad cirkulerat mellan högsta domstolens

ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande

förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitieråden Lindhäck, Wijkander, Petersson och Grefberg förenade

sig om följande yttrande:

»Då vid 1898 års riksdag fråga uppstod om införande af obligatoriskt,

på statens bekostnad anordnadt rättsligt försvar för tilltalade i

brottmål, uttalade lagutskottet såsom sin mening, att något verkligt

behof af en dylik ändring icke gjort sig gällande inom den svenska

rättsordningen, sådan denna enligt lag och rättssed vore bestämd. Det

vore sant, att det rättsliga försvaret tjänade det höga syftet, att den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

oskyldige icke skulle straffas och att den skyldige icke skulle straffas

mera, än han förtjänat, men man kunde icke med fog mot vårt rättsväsende

rikta den anmärkningen, att ej nämnda syfte blifvit tillgodosedt.

Ingen processform vore ofelbar, och enstaka fall, i hvilka oskyldige

blifvit dömda eller skyldige dömda hårdare än de förtjänat, kunde

visserligen hafva förekommit. Sådant kunde dock inträffa enligt hvarje

rättegångsordning och äfven inom sådana, som antagit det obligatoriska

försvaret för tilltalade i brottmål. Frågan gällde, huruvida något d}dikt

förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt, att missförhållandet

kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden af rättsbildadt biträde

för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med skäl borde gifva

anledning till ny och ändrad lagstiftning. Enligt utskottets åsikt kunde

svaret på denna fråga med ganska stort berättigande afgifvas nekande.

Härförutom yttrade utskottet, att då erfarenheten från utlandets domstolar

häntydde därpå, att den tilltalades advokat satte en ära uti att

bereda sin klient alla tänkbara fördelar och uti sin sträfvan härefter

snarare ansåge såsom sin plikt än såsom en ohederlighet att fördölja

sanningen, därest densamma skulle verka till skada för klientens intressen,

detta förhållande berättigade till det antagandet, att äfven i

vårt land det obligatoriska rättsliga försvaret skulle verka försvårande

med hänsyn till uppdagandet af den tilltalades brottslighet, och att,

huru härmed än sig kunde förhålla, uppenbart vore, att staten vid

brottmålsprocessens anordnande icke kunde åtnöja sig med en lägre

kompetens hos sina åklagare än den, som staten kräfde af det rättsbildade

biträdet åt den tilltalade. Det syntes ej kunna under några

förhållanden anses lämpligt att till de tilltalades biträde i brottmål sätta

personer af högre kompetens, än som fordrades af dem, som vore satta

att i dylika mål bevaka samhällets, ofta äfven enskilde målsägandes

intressen. Ett antagande af den ifrågasatta principen skulle således

med nödvändighet kräfva förändring äfven af åklagarekåren. Konsekvensen

skulle alltså leda till uppställande af ökade kompetensfordringar

för länsmans- och stadsfiskalstjänster och, med ökade kompetensfordringar,

äfven till ökade utgifter för statsverket.

Hvad sålunda af lagutskottet anförts torde äga full giltighet äfven

i afseende å den uu föreslagna lagändringen. Ty väl ifrågasättes ej i

det remitterade förslaget införande af obligatoriskt rättsförsvar för de

tilltalade utan allenast en utvidgning af det för närvarande gällande,

fakultativa försvaret. Men denna utvidgning är af den genomgripande

beskaffenhet, att det försvar, som därigenom skulle uppkomma, helt

visst komme att väsentligen närma sig det obligatoriska försvaret och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

tilläfventyrs så småningom antaga dettas hela karaktär. Medan nämligen

för närvarande lagstiftningen icke vill förneka eu tilltalad, som

åstundar hjälp i rättegången, att däraf begagna sig, men öfverlämnar

åt honom själf både att anskaffa rättshjälpen och att bekosta densamma,

så skulle enligt förslaget den tilltalade — dock allenast den, som är

häktad, — äga rätt att genom det allmännas försorg och jämväl, åtminstone

i första hand, på det allmännas bekostnad blifva försedd med

rättegångsbiträde. Och det lärer väl icke kunna betviflas, att icke den

rätt, som sålunda skulle varda tillerkänd den tilltalade och om hvars

tillvaro han, därest lagstadgandet skulle uppfylla sitt ändamål, helt visst

borde af vederbörande myndighet i hvarje särskildt fall underrättas,

också skulle komma att i stor omfattning af de tilltalade begagnas. I

allmänhet torde nämligen en tilltalad sakna allt skäl att afvisa en rättshjälp,

som från det allmännas sida bjudes honom — som i regeln ingenting

kostar honom, efter som han saknar medel att ersätta hvad af

statsverket förskjutits — och som för honom kan medföra fördelar,

men svårligen någon olägenhet. Och den omständigheten, att i förslaget

ej såsom villkor för försvararens kompetens uttryckligen fordras,

att han skall hafva visat sig besitta juridisk bildning, medan lagutskottet

utgått från antagandet att sådan bildning ej kunde hos försvararen

undvaras, beröfvar ej det af utskottet anförda argumentet om behofvet

att höja åklagarens kompetens sin betydelse. Ty då af försvararen

kräfves, att han skall vaka däröfver, att icke i följd af den tilltalades

okunnighet om de processuella reglerna och den materiella rättens innehåll

omständigheter varda obeaktade, hvilka för målets utgång kunna

vara af betydelse, och på samma gång förstå att icke understödja den

tilltalade i försök till sanningens fördöljande, lärer det ligga i sakens

natur, att dessa kraf endast undantagsvis kunna nöjaktigt fyllas af

annan än juridiskt bildad person. Förslaget är äfven, enligt hvad föredragande

departementschefens yttrande vid dess remitterande gifver vid

handen, byggdt på det antagande, att försvarsuppdraget i regel skall

komma att anförtros åt jurist, och det torde kunna förutses, att, om

och i den mån så icke varder fallet, den med förslaget afsedda rättshjälp

kommer att visa sig skäligen värdelös.

För öfrigt torde vid förslaget böra anmärkas att, om man vill

målet, man också måste vilja medlet — att, om man vill införa ett

genom det allmännas försorg ordnadt rättsligt försvar, man ock måste

tillse att det från det allmännas sida varder behörigen sörjdt för behofvet

af försvarare d. v. s. af personer, som äro ej allenast skickliga

och lämpliga att utföra försvarsuppdraget utan äfven pliktiga att åtaga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sig detsamma. I sådant hänseende kan erinras, hurusom, då lagkommittén

och den äldre lagberedningen i sin tid förordade införande

af rättsligt försvar för vissa tilltalade, de tillika föreslogo, att vid hvarje

rätt två skickliga män skulle vara förordnade att såsom fullmäktige

tillhandagå de parter, som anlitade dem, och att äfven vid andra tillfällen

— senast vid 1872 års riksdag — en dylik anordning varit ifrågasatt,

men dock ansetts ej kunna vidtagas på grund af, bland annat,

svårigheten för domstolarna att till befattningen erhålla fullt lämpliga

personer. Sådan svårighet torde ock möta beträffande ifrågavarande,

mera tillfälliga uppdrag, och den är ej förbisedd i förslaget; men då

i förslaget däremot antages såsom visst, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

alltid skall hafva tillgång till lämpliga försvarare, torde detta

antagande befinnas vara riktigt allenast under förutsättning att anspråken

på försvararens kompetens ej sättas alltför högt samt att till

kostnadsfrågan ej behöfver tagas nämnvärd hänsyn; men i annan händelse

kan befaras, att ej sällan svårighet att finna lämpliga personer

kan komma att yppa sig äfven för Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

En omständighet, som jämväl försvårar genomförandet af den

ifrågavarande reformen, är den, att vår brottmålsprocess saknar bestämmelser

om den s. k. förberedande undersökningen i brottmål. Då

det är under denna förundersökning, som bevismaterialet skall samlas

och ordnas samt saken i öfrigt så beredas, att densamma sedermera

inför den dömande rätten — vid den s. k. hufvudförhandlingen — kan

försiggå med den snabbhet och säkerhet, som för uppnående af straffprocessens

ändamål äro nödvändiga, inses lätt, att det just är på detta

förberedande stadium af rättegången, som den egentliga faran föreligger,

att rättigheten att begagna rättegångsbiträde missbrukas till

sanningens döljande eller rättegångens invecklande eller fördröjande.

De utländska lagstiftningarna medgifva ock i allmänhet ej den tilltalade

att under förundersökningen använda försvarare. Vid sådant

förhållande vill det synas som om äfven hos oss lagbestämmelser om

brottmålsprocessens uppdelande i förundersökning — inför polismyndighet

— och huvudförhandling — inför domstol — borde föregå antagandet

af bestämmelser om rättshjälp åt tilltalade personer, enär, om

frågorna förekomme i sådan ordning, lagstiftaren lättare torde komma

i tillfälle att medgifva den tilltalade utsträckning i rätten att använda

rät.tegångsbi träd e.

Då det nu anförda torde utmärka att, oafsedt att något verkligt

behof ej föreligger att vidtaga den i förslaget åsyftade lagändringen,

densamma lämpligen icke kan vidtagas annorledes än efter företagande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81. 15

al eller i sammanhang med åtskilliga, nu ej ifrågasatta ändringar i

den bestående rätten, af Indika ändringar enhvar torde kräfva en omfattande

utredning af de på densamma inverkande förhållanden, anse

vi — under anmärkning att vi finna oss ej kunna ingå i bedömande

åt de helt visst betydliga kostnader, som förslagets genomförande skulle

komma att kräfva — oss icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget

göres till föremål för nådig proposition till Riksdagen.»

Justitierådet Lilienberg anförde: »Det kunde väl synas, som om

vårt land i fråga om rättsskydd åt anklagade stode i betänklig grad

efter utlandet; men man bör dock besinna att domarens ställning i

rannsakningen är en helt annan i Sverige äu där. De processuella

frågorna, t. ex. . om domarens eller vittnens jäfvighet, domarens eller

åklagarens behörighet, preskription, äro föremål för domarens pröfning,

utan att sådan behöfver genom invändningar påfordras. Det är vidare

hans oeftergifliga plikt att tillse, att ingen dömes, som är oskyldig, och

likaså måste han noga undersöka alla omständigheter vid det åtalade

brottets föröfvande, för att därefter kunna så rättvist som möjligt mäta

straffet. Sedermera har, enligt gammal lag, den af underrätten dömde

rättighet att fordra biträde i och för målets fullföljd, och slutligen:

såväl skuldfrågan som straffmätningen pröfvas ytterligare i högre instanser,

om målet dit fullföljes, därvid äfven handläggningen i hela sin

vidd underkastas granskning. På alla punkter visar således den svenska

rättegångsordningen olikheter med den utländska och detta i en riktning,

som borde göra en försvarsadvokats anställande här mindre behöfligt.

Om man vidare tager i betraktande en sådan advokats ställning,

möta betänkliga svårigheter vid lagens tillämpning. Försvaret, om det

skall . förtjäna detta namn, måste ju egentligen vara byggdt på den

ställning, den tilltalade intagit. Om denne nekar till brottet, kan icke

hans advokat jaka eller åberopa mildrande omständigheter; de uppgifter,

som den tilltalade lämnar för att värja sig, kan advokaten icke förklara

för osanningar; ty i så fall skulle ju den tilltalade råka i strid med sin

egen advokat, förutom åklagaren, stjälpas i stället för hjälpas af advokaten.

Således, om advokaten vill utföra sitt uppdrag, måste han intaga samma

ståndpunkt som den anklagade. Men antaget nu, såsom lätt kan hända,

att en enligt den föreslagna lagen förordnad advokat förr eller senare

under rannsakningen kommer till den öfvertygelse, att den tilltalade,

oaktadt sitt nekande, är brottslig och far med osanning, livad skall

advokaten då göra? Ja, da han icke är pliktig eller ens berättigad att

understödja den tilltalade i försök till sanningens undandöljande, såsom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 81.

föredragande departementschefen yttrat, och icke kan uppträda emot

sin klient, lärer advokaten i nämnda fall icke hafva annat att göra än

afsåga sig sitt uppdrag. Den tilltalade begär då ett annat biträde och

måste äga rätt att få det, då ju advokaten kan hafva misstagit sig;

en ny afsägelse sker, och så vidare. Slutligt utslag får, enligt förslaget,

icke meddelas, innan biträde blifvit i målet hördt, d. v. s. yttrat sig.

Det torde sannolikt vara svårigheter af nu antydda slag, som gjort,

att man i utlandet icke synes fordra af försvarsadvokaten annat än ett

försvar för den tilltalade utan vidare instruktion, oberoende om därigenom

sanningen uppdagas eller fördölj es. Men en sådan uppfattning

af advokatens ställning, helst då det gäller en af statsmyndighet antagen

och af staten aflönad person, låter icke väl förena sig med rättskänslan

här i landet och är ej heller med förslaget åsyftad. Här skulle försvarsadvokaten

i förhållande till sanningskrafvet intaga samma ställning,

som domaren nu har; men därmed följa också de svårigheter, jag nu

påpekat.

Den egendomliga och svåra ställning, advokaten ofta skulle komma

att intaga, är emellertid icke det enda, jag för min del har att anmärka

emot förslaget, icke ens det väsentligaste; utan det är, att en lag af

förslagets innehåll med ganska stor säkerhet skulle komma att verka

en rubbning i domarens ställning vid rannsakningen, nämligen antingen

en förskjutning åt åklagarens sida under gemensam sträfvan hos båda

att mota försvarsadvokatens bemödanden att värja den tilltalade, eller

också, och ändock säkrare, skulle lagen leda därhän, att domaren,

såsom endast åskådare af striden, komme att ingripa långt mindre än

nu, ja kanske att nedlägga sin inkvirerande verksamhet och låta rannsakningen

antaga en accusatorisk rättegångs prägel. I den nya lagen

skulle han äga god grund för ett dylikt förändradt uppfattningssätt;

men att inplanta ett sådant hos våra domare vore dock synnerligen

menligt för rättsskipningen och skulle säkert lända de tilltalade till

större skada, än om den föreslagna lagen icke blefve en verklighet.

På dessa grunder, och jämväl med hänsyn till hvad de ledamöter

anfört, hvilka afstyrkt förslagets framläggande för Riksdagen, måste

äfven jag förena mig i denna deras hemställan.»

Justitieråden Huss och Cassel funno förslaget icke föranleda andra

anmärkningar, än att hvad i sista punkten af 4 § föreskrefves i fråga

om allmän åklagares skyldighet att till statsverket återgälda den ersättning,

som utgått af allmänna medel, syntes böra tillämpas äfven i

afseende å enskild målsägande; hvarjemte justitieråden i fråga om förslagets

titel förenade sig om följande yttrande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.

»Denna titel gålve anledning antaga, att i förslaget inrymts samtliga

de bestämmelser, som efter förslagets upphöjande till lag skulle

komma att gälla i fråga om förordnande af rättegångsbiträde åt häktad

person. Då det emellertid vore uppenbart, att de bestämmelser i detta

ämne, som förefunnes i 12 § af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas

skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar

af rättegångsbalken fortfarande skulle komma att gälla, syntes det vara

lämpligt att erinran härom gjordes i den nu föreslagna lagen.»

Ex protocollo

Axel Dandenell.

Bih. till Riksd. Prof. 1904,

1 Sand. 1 Afd. 55 [käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 81.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 19 februari 1904

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Paländer,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Thollander,

Grefberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver justi tiedepartementsärenden

för den 31 december 1902 inhämtade utlåtande öfver det

vid samma protokoll fogade förslag till lag angående förordnande af

rättegångsbiträde åt häktad.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen

:

»Flertalet ledamöter i högsta domstolen har afstyrka att det

remitterade förslaget göres till föremål för nådig proposition till Riks
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.

dagen. De skäl, som anföras för denna mening, iiro till hufvudsaklig

del liämtade ur det utlåtande, som vid 1898 års riksdag af lagiitskottet

afgafs i anledning af enskild motion om införande af obligatoriskt försvar

i brottmål. Dessa invändningar hafva gifvetvis vid förslagets

utarbetande tagits i öfvervägande; det torde emellertid tillatas mig att

nu i korthet anföra de omständigheter, på grund hvaraf jag ej ansett

dem böra tillerkännas afgörande betydelse.

Det första af de anförda skälen är, att man ej kunde påstå, att fall,

i hvilka oskyldiga blifvit dömda eller skyldiga dömda till hårdare straff

än de förtjänat, förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt, att

missförhållandet kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden af

rättsbildadt biträde för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med

skäl borde gifva anledning till ändrad lagstiftning. Hvad denna fråga

angår, ligger det i sakens natur, att det ej är möjligt att här komma

med siffror eller att öfver hufvud åstadkomma utredning, i hvilken

omfattning dylikt missförhållande kan anses vara för handen. Uppenbart

är nämligen, att om en för brott tilltalad ej själf förstår att i sitt

rätta ljus framdraga omständigheter, som tala till hans förmån, och

om han ej heller har nödig hjälp härutinnan, så komma dessa omständigheter

i de flesta fall aldrig i dagen på sådant sätt, att det kan

konstateras, att han dömts strängare än han bort. Att man icke kan

med aktstyckena i en brottmålsprocess ådagalägga, att den tilltalade är

dömd till strängare straff än han förtjänt, är ej något bevis för att

allt är väl beställdt, då man ej kan vara förvissad, att dessa aktstycken

gifva en riktig bild af den tilltalades brottslighet. Det är alltså ej med

bevis om faktiskt begångna misstag, man i detta fall kan lägga ställningen

i dagen, utan hvad man har att göra är att fråga sig, om det

i vår brottsmålsprocess är vederbörligen sörjdt för, att de omständigheter,

som äro till eu tilltalads förmån, komma att framhallas, i fall

den tilltalade själf på grund af bristande kännedom om lag eller bristande

erfarenhet eller förståndsutveckling ej förstår framhålla dem. Det

svar, som plägar gifvas, är att det är domarens plikt att undersöka

alla omständigheter så fullständigt, att äfven hvad som kan lända till

den tilltalades försvar varder beaktadt. Spörsmålet är emellertid, om

häri kan anses ligga en tillfredsställande garanti. Efter mitt förmenande

kan detta ej anses vara förhållandet. Man må betänka, att domaren i

en brottsmålsprocess ej har att öfverväga och bedöma ett redan samladt

material, utan han har, med den ofullkomliga förundersökning, som i

regel äger ruin, i väsentlig mån att i första hand samla materialet

under rannsakningens lopp. Detta inkvisitoriska drag i processen maste

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

emellertid göra det svårt för äfven den samvetsgrannaste domare att

behålla blicken tillräckligt öppen för livad som talar till förmån för den

tilltalade. Af den, som bär att söka efter bevis för brottslighet, kan

man näppeligen vänta eller kräfva, att han skall kunna med samma

ifver söka efter omständigheter, som tala till den tilltalades förmån,

vare sig det gäller att ådagalägga hans oskuld eller att finna grunder

för straffets mildrande eller nedsättande. Dessutom är väl att märka,

att domaren alldeles icke har samma tillfälle att samla skäl och bevis

till den tilltalades förmån som en för detta ändamål särskild! förordnad

och jämväl utanför rätten verksam försvarare.

Det synes mig därför ej kunna påstås, att brottmålsproceduren

i dess nuvarande gestaltning, äfven vid saknad af försvarsadvokat, erbjuder

önsklig trygghet för den tilltalade. Väl är det sant, att misstag

aldrig helt och hållet kunna undvikas, men plikten bjuder att göra hvad

som ^ under förhan den varande omständigheter är möjligt. Det gäller

alltså att undersöka, om direkta hinder möta mot anordnande af rättsligt

försvar i den ifrågasatta omfattningen. Lagutskottet samt högsta

domstolens flertal anföra i sådant hänseende, att det rättsliga försvaret

kunde befaras verka försvårande med hänsyn till uppdagande af den

tilltalades brottslighet, samt att det ej kunde anses lämpligt att till de

tilltalades biträde sätta personer af högre kompetens än som kräfdes af

åklagarekåren. Med hänsyftning på det förra af dessa skäl yttra samma

ledamöter i högsta domstolen den mening, att i hvarje fall först borde

vidtagas en uppdelning af brottmålsprocessen i förundersökning och

huvudförhandling, enär det vore på förundersökningens stadium, som

den antydda faran företrädesvis förelåge, samt följaktligen efter dylik

uppdelning det lättare kunde medgifvas den tilltalade utsträckning i

rätten att använda rättegångsbiträde.

Emot dessa slutledningar vill jag invända, att, om de vore riktiga,

de skulle träffa äfven redan gällande lag. Man får nämligen ej glömma,

att enligt gällande lag står det en hvar tilltalad, som förmår bekosta

en försvarsadvokat, fritt att antaga en sådan. Vore det så, att det

rättsliga försvaret verkade försvårande med hänsyn till uppdagande af

brottet eller förlänade svarandesidan en skadlig öfverlägsenhet öfver

åklagaren, så borde det gifvetvis aldrig vara tillåtet att utan domstolens

särskilda medgifvande medföra försvarsadvokat. Emellertid har mig

veterligen erfarenheten ej gifvit vid handen, att den år 1890 införda

lätten för tilltalad att utan domstolens bepröfvande medföra fullmäktig

skulle haft skadliga verkningar vare sig i det ena eller det andra afseende!.

Likväl synes det vara vida mindre anledning att antaga, att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 81.

en af myndighet förordnad försvarsadvokat, hvars arfvode skall bestämmas

af rätten, missbrukar sin ställning än att så skulle ske af en af den

tilltalade själf tillkallad advokat, hvars arfvode kan tänkas blifva högre

eller lägre efter processens utgång. Och hvad beträffar åklagarens underlägsenhet

i kompetens torde det vara nog att erinra om hvad här förut

anförts angående domarens ställning i vår brottmålsprocess: det är ej

på åklagaren ensam, som utredningen af målet hvilar, utan denne har

härutinnan ett kraftigt stöd hos domaren själf.

Det remitterade förslaget innebär ju i det hela ej annat än att

öppna tillfälle för den medellöse tilltalade att komma i åtnjutande af

eu förmån, som i princip redan är eu hvar tillerkänd.

Hvad angår den inom högsta domstolen uttalade farhågan, att

svårighet skulle komma att möta för erhållande af lämpliga personer

till ifrågavarande uppdrag, torde det knappast vara att befara, att i do

södra och mellersta delarne af landet skulle saknas tillgång på lämpliga

försvarsadvokater, ej ens om man icke ifrågasatte användandet af andra

än juridiskt bildade personer. Däremot är det väl möjligt, att i de

nordliga delarne det skulle blifva förenadt med svårighet att i hvarje

förekommande fall anskaffa juridiskt bildad försvarsadvokat, men det

må erinras, att i förslaget dylik kompetens ej uppställes såsom oundgängligt

villkor. Visserligen anse förutnämnda ledamöter inom högsta

domstolen, att den afsedda rättshjälpen skulle komma att visa sig skäligen

värdelös, om och i den mån uppdraget anförtroddes åt annan än

jurist, men i denna mening kan jag ej obetingadt instämma. För

öfrigt synes det mig, att, äfven om på grund af nu berörda förhållanden

det för vissa delar af landet skulle komma att möta svårighet att

af den ifrågasatta reformen draga allt gagn, som vore önskligt, detta

icke bör utgöra något hinder mot reformens genomförande, om den,

såsom min tanke är, i det hela måste anses nyttig och behöflig.

På grund af hvad jag nu anfört kan jag ej anse, att de betänkligheter,

som högsta domstolens flertal yttrat, äro af beskaffenhet att

böra förhindra förslagets framläggande, utan anhåller, under åberopande

att två af högsta domstolens ledamöter funnit förslaget icke föranleda

anmärkningar utom i ett par mindre väsentliga punkter, få hemställa,

att förslaget med de jämkningar, som af sistberörda anmärkningar

föranledas, måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till

antagande.»

Justitieråden Thollander och Grefberg åberopade hvad af den sistnämnde

vid ärendets behandling i högsta domstolen blifvit anfördt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens

hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans

Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse

bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SLU 1904:6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 6 s. 1 i texten