Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan samt till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring

1904-02-26 · 71 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 66 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:86, Med förslag till lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan samt till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

1

N:o 8ö.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94

§ skiftesstadgan samt till lag om ändrad lydelse af 29 §

i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning

och jordafsöndring; gifven Stockholms slott den

26 februari 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

rotokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

iksdagen *»+t ant»"**, härvid

1) lag om samäganderätt;

2) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; samt

3) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Ossian Berger.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft. (N:o 86).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Wwwmmimi

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition. No 86.

Förslag

till

Lag

Om samäganderätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aro två eller flera samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, tillkomme

enhvar af dem viss lott i godset. Lotterna vare för lika räknade, där ej

annat förhållande kan visas
-

2 §-

Samfälldt gods må af delägarne nyttjas efter ty de kunna sämjas.

För förfogande öfver godset i dess helhet eller för vidtagande af åtgärd

i godsets förvaltning erfordras samtliga delägares samtycke; dock må åtgärd,

som för godsets bevarande tarfvas och ej tål uppskof, utan hinder

däraf att någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller annan orsak

är ur stånd att i åtgärden deltaga, af öfriga delägare vidtagas.

3 §-

Kunna ej delägarne enas i viss fråga, som angår godsets förvaltning

eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständigheterna

skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra vidtagas,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts Nåd. Proposition N:o 86. 3

uppdraga rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god man åtgärden

utföra.

4 §•

Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets förvaltning

eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten förordna, att

godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som af rätten

utses. Till god man må ock delägare förordnas.

5 §•

Den, som enligt 4 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset

till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge

makt därtill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga

är om fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid

gått till ända.

Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje år

mellan ägarne fördelad.

6 §.

Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser,

•delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, och göra de därom

anmälan hos rätten, eller varder hos rätten upplyst, att godset blifvit för

gemensam räkning försåldt eller att någon delägare löst de andre ut eller

att gemenskapen annorledes upphört, varde gode mannen af rätten entledigad.

7 §•

Enhvar delägare i samfälldt gods äge, där ej annorledes är mellan

honom och öfriga delägare aftaladt, hos rätten söka, att godset för gemensam

räkning utbjudes till försäljning å ofiFentlig auktion; dock må förordnande

om utbjudande ej meddelas, där annan delägare visar synnerliga

skäl för anstånd.

B §•

Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om

hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 86.

fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen

skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen

varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga

ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat,

huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om

klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre

rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till

försäljning, ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.

9 §•

Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig

auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela

köpeskillingen samt, där fråga är om fastighet, utfärda köpebref.

10 §.

I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme

rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder

godset ej må försäljas. Är fråga om försäljning af fastighet, däri

omyndig har del, skall sådant pris utsättas, ändå att yrkande därom ej

framställes.

I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af gode mannen.

11 §•

Auktion, hvarom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft

åkommit rättens beslut om auktionen, hållas så snart ske kan; dock att,

där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger

makt att godset försälja, så länge sagde delägares lott tillhör konkursboet.

12 §.

Gode mannen drage försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid

och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

13 §.

5

Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens

om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres,

skall vid deras beslut bero; dock att, där fråga är om fastighet, hvari

omyndig har del, försäljning ej må ske, utan den omyndiges andel varder

betald efter det enligt 10 § utsatta pris.

Varda delägarne ej ense, efter ty nyss är sagdt, galle högsta anbudet

såsom antaget, där det ej understiger pris, som enligt 10 § må vara utsatt.

År lott i samfälld fastighet särskilt intecknad, och uppgår den på sådan

lott belöpande andel i den bjudna köpeskillingen icke till beloppet af den

gäld, för hvilken lotten på grund af inteckning häftar, må ej anbudet

antagas, med mindre ägare af öfriga lotter det medgifva.

14

Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat

öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve de gode mannen det

till känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

Lag samma vare, där auktion ej leder till godsets försäljning.

15 §.

Hvad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgadt i fråga om

ansvarighet och redovisning, så ock om arfvode och ersättning för kostnader,

skall gälla äfven för god man, som i denna lag afses.

16 §.

Kostnad, som enligt denna lag gjorts för förvaltning af samfälldt

gods eller för auktion, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande

till sin lott.

17 §.

Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.

Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 86.

han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af delägare

äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.

18 §.

Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 4 §

sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.

Är god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag

är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde

gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver

det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvarigenom

rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke

dess mindre i verkställighet.

19 §.

Laga domstol i fråga, som afses i 3, 4 eller 7 §, vare, ehvad frågan

rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.

Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande,

tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om

förordnande af annan i hans ställe.

20 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om

ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna

behof eller eljest äro samfällda för flera fastigheter, de där till någon del

hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda; ej heller vare i något

fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendom sgemenskap mellan äkta makar eller delägare

i oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i

samma fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskilt

stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.

Härigenom förordnas, att 94 § skiftesstadgan skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Skall hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, klyfvas,

då böra därvid samma grunder, som för ägoskiften i allmänhet i denna

stadga äro föreskrifna, iakttagas, dock att underställning till ägodelningsrätt

i fråga om skiftesantalet icke må äga rum, utan så är, att skiftesmannen

och gode männen anse nödigt tilldela någon delägare ett större

antal skiften, än hemmanet vid laga skiftet erhållit, och detta antal därjämte

öfverstiger det, som enligt 87 § högst tillätes. Har hemman eller

hemmansdel, som hörer till ett större skifteslag, kommit i fleres gemensamma

ägo, och vill någon delägare, utan att söka laga skifte å hela

skifteslaget, erhålla sin ägolott i den mindre samfälligheten från öfriga

delägares utbruten, vare han därtill berättigad, dock skall i fråga om vitsord

till klyfning af hemmansdel gälla hvad därom finnes särskildt stadgadt.

Har utbrytningen blifvit af landtmätare efter mätning och ägornas gradering

verkställd, äge den med förrättningen missnöjde att däruti hos ägodelningsrätten

söka rättelse i den för andra ägoskiften bestämda ordning; dock

skall sådan hemmansklyfning ej ligga i vägen för sedermera sökt laga

skifte, och må förty någon fastställelse därå af ägodelningsrätten icke

meddelas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

År hemmansklyfning sökt och upplyses, att enligt domstols förordnande

de ägor, som ansökningen afser, skola för delägarnas samfällda

räkning utbjudas till försäljning, skall med klyfningen anstå, till dess sig

visat, huruvida försäljning kommer till stånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1905.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 86.

9

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 Juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande

ändrade lydelse:

1 mom. Hvad i denna lag är stadgadt om hemman skall med den

inskränkning, som här nedan sägs, gälla äfven om hemmansdel, som genom

hemmansklyfning eller ägostyckning tillkommit, så ock i tillämpliga delar

om hvarje under särskildt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som

ej tillkommit genom afsöndring. Vid ägostyckning å sådan lägenhet skall,

i stället för att mantal åsättes hvarje lott, bestämmas det inbördes förhållande,

efter hvilket lotterna skola deltaga i utgörandet af lägenhetens

allmänna utskylder och besvär.

År hemmansdel eller lägenhet, som här afses, till läge och beskaffenhet

sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt eller består

dess värde till hufvudsaklig del i vattenfall, fiske eller annan dylik

förmån, eller i byggnader, eller andra anläggningar, må ej emot delägares

bestridande klyfning äga rum, där den pröfvas lända honom till

förfång.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

2 mom. I fråga om klyfning och afsöndring skall hvad som gäller

om lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring, jämväl tillämpas å för

alltid afsöndrad lägenhet; dock att från lägenhet, som sist är sagd, ytterligare

afsöndring för alltid må ske utan inskränkning till viss del af ägovidden.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1905. Hvad här ofvan är föreskrifvet angående klyfning af afsöndrad

lägenhet skall, utan hinder af hvad 31 § af lagen om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring innehåller angående äldre lägenheter, jämväl

å dem äga tillämpning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

11

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 31 maj 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

ODELBERG,

Husberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i

underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 19 April 1899, däri Riksdagen hos Kungl.

Maj:t anhållit om utarbetande af lag till reglerande af de rättsförhållanden,

som uppkomma i följd af samäganderätt till fast eller lös egendom.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrifvelse yttrade

departementschefen:

»Bristen på uttömmande lagbestämmelser rörande de rättsförhållanden,

som bestå mellan samägare i visst gods, har gång efter annan varit

föremål för Riksdagens uppmärksamhet. En skrifvelse i ämnet har redan

en gång förut, nämligen den 26 April 1882, af Riksdagen aflåtits, innefattande

anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida

särskilda lagbestämmelser kunde meddelas angående de rättsförhållanden,

som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning

af sådan fastighet, och därefter till Riksdagen öfverlämna det lagförslag

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 86.

i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Det närmaste syftemålet

med denna skrifvelse synes hafva varit att vinna lagstiftningens

understöd åt de s. k. bostadsföreningarnes sträfvan att åt sina medlemmar

bereda en i möjligaste mån tryggad besittning af deras bostadslägenheter.

Angående lösningen af denna fråga uttalades i skrifvelsen den mening, att

äganderätt till fysisk del af en stadsfastighet, såsom våning eller lägenhet,

borde af lagstiftningen erkännas, samt att i sammanhang härmed borde

införas ett slags skifte äfven å stadsfastighet. Sagda föreningars rättsförhållanden

blefvo emellertid genom den år 1895 tillkomna lagstiftningen

om aktiebolag och föreningar för ekonomisk verksamhet reglerade i annan

ordning, än i Riksdagens berörda skrifvelse blifvit ifrågasatt.

Det torde ej heller hafva varit de i 1882 års riksdagsskrivelse afsedda

förhållanden, som Riksdagen vid aflåtande af nu föreliggande skrifvelse

haft i åtanke. Ej mindre af innehållet i den motion, som föranledt

riksdagsskrifvelsen, än af skrifvelsens lydelse framgår, att Riksdagen nu

åsyftar den i vår lagstiftning förefintliga bristen på bestämmelser angående

samägares rättigheter i afseende å det samfällda godsets förvaltning och

nyttjande, så ock saknaden af en form för upplösning af gemenskap i

stadsfastighet och lösegendom. I skrifvelsen framhålles nämligen, hurusom,

då tillgodogörandet af gemensam egendom såsom en helhet förutsatte

ett gemensamt beslut, men inga bestämmelser funnes, huru ett sådant

beslut skulle åstadkommas, kollisioner icke kunde undgås, liksom ock att

svårigheter ofta måste möta att vid förekommande behof få gemensamheten

upplöst, då ingenstädes funnes stadgadt, huru sådan upplösning skulle ske.

Riktigheten af hvad sålunda blifvit anmärkt lärer ej kunna förnekas.

Den nuvarande lagstiftningen bereder som bekant delägarne ingen utväg

att vid bristande enighet dem emellan åvägabringa upplösning af gemenskap

i löst gods eller i stadsfastighet, och detsamma är förhållandet med

sådan fastighet på landet, å hvilken stadgandena om hemmansklyfning äro

vare sig på grund af lagens bud eller i anseende till fastighetens naturliga

beskaffenhet otillämpliga. Frånsedt hvad som är stadgadt i fråga om

vissa särskilda former af samäganderätt, såsom egendomsgemenskap mellan

äkta makar, byamän, redare, grufägare, saknas jämväl lagbestämmelser

angående delägarnes befogenhet i afseende å förvaltning eller nyttjande af

gemensamt gods, och otvifvelaktigt föranledas af denna brist på uttömmande

lagbud missförhållanden af åtskilliga slag.

Vid sådant förhållande hafva inom lagbyrån förslag till erforderliga

bestämmelser i ämnet blifvit utarbetade, och får jag härmed i underdånighet

anmäla förslag till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 86.

13

l:o) lag om samäganderätt;

2:o) lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken;

3:o) lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet,

däri omyndig äger del;

4:o) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; samt

5:o) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Det torde nu tillåtas mig att redogöra för de hufvudsakliga grunderna

till dessa förslag.

Till en början må härvid framhållas, att de nu ifrågasatta lagbestämmelserna,

i enlighet med hvad Riksdagen torde hafva åsyftat, allenast

afse samäganderätt i särskildt föremål, vare sig fastighet eller lös sak, och

alltså ej beröra den egendomsgemenskap, som omfattar en förmögenhetsmassa.

Att i det samäganderättsförhållande, hvarom här alltså är fråga, i

och för sig ligger en anledning till tvister, är en gammal erfarenhet, och

detta förhållande har i de flesta rättssystem föranledt uppställande af den

grundsats, att gemenskapen ej bör bibehållas längre än alla delägare äro

därom ense. Denna princip har som bekant i viss mån tillämpning äfven

i svensk rätt. För samäganderätt i fastighet på landet gäller regeln, att

den har vitsord, som skifta vill. I åtskilliga främmande rättssystem har

emellertid nyssnämnda grundsats en allmännare tillämpning och för de fall,

då godsets beskaffenhet ej medgifver dess delning, har i stället hvarje delägare

rätt att fordra godsets försäljning för gemensam räkning samt köpeskillingens

fördelning.

Att utan vidare ansluta sig till detta system torde näppeligen böra

ifrågasättas. Det får nämligen ej förbises, att tillämpningen af det ovillkorliga

vitsordet till gemenskapens upplösning genom försäljning innebär

ett vida starkare ingrepp i den enskildes rätt att själfständigt besluta om

sin egendom än samäganderättens upphäfvande genom delning af godset.

Att införa en obetingad rätt till tvångsförsäljning af gemensamt gods

skulle allt för skarpt bryta med den rättsuppfattning, som hos oss hittills

varit rådande.

A andra sidan torde det icke vara lämpligt att, på sätt vid 1882

års riksdag blifvit ifrågasatt, utsträcka befogenheten att kräfva delning af

gemensamt gods till andra fastigheter än dem, som enligt gällande rätt

äro föremål för klyfning, samt i sammanhang därmed erkänna äganderätt

till våningar och lägenheter. Inom Riksdagen åberopades till stöd för en

dylik anordning främmande lagstiftningars exempel. Sannt är också, att i

åtskilliga främmande länder äganderätt till våning eller bostadslägenhet ut
-

Förslag till

lag om samäganderätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

vecklat sig under skydd af lokal sedvanerätt och sedermera också blifvit

erkänd af lagstiftningen. Det bör emellertid märkas, att man i de länder,

där en dylik äganderätt erkännes, i allmänhet däri ser ett ondt, som

lagstiftaren af omständigheterna tvingas att tåla, just emedan det redan

förefinnes och ej utan rättsförluster för enskilde kan afskaffas. Såväl den

tyska som den österrikiska lagstiftningen har sålunda under senare tider i

princip erkänt olämpligheten och skadligheten af dylika rättsförhållanden

samt satt en gräns för deras uppkomst, och äfven i Frankrike har man

funnit desamma gifva anledning till ständiga tvister. Att i vår lagstiftning

införa bestämmelser i liknande syftning torde därför ej vara skäligt,

helst sådant skulle föranleda betydande förändringar i de bestämmelser, som

för närvarande gälla rörande lagfarts- och inteckningsväsendet.

Då, på sätt af det föregående framgår, en ovillkorlig rätt till upplösning

af samegendom ej synes böra medgifvas utöfver hvad redan i vår

rätt är därom stadgadt, framträda desto starkare krafvel! på bestämmelser,

huru godset under bestående gemenskap må förvaltas och nyttjas. I åtskilliga

främmande lagstiftningar, såsom i Tysklands, Österrikes, Italiens

och Spaniens, tillerkännes i nämnda hänseende en ganska vidsträckt beslutanderätt

åt en majoritet af delägarne. Detta system kan måhända vara

lämpligt, då det såsom i nämnda länders lagstiftningar sammanhänger med

ett obetingadt vitsord till gemenskapens upplösning: i detta vitsord ligger

nämligen ett skydd mot missbruk från majoritetens sida. Men om man,

såsom i förevarande förslag är förutsatt, ej medgifver en dylik obetingad

rätt till gemenskapens upplösning, synes man ej heller kunna lämna majoriteten

beslutanderätt i nämnda frågor. I förslaget anvisas i stället eu

annan utväg att vid bristande enighet mellan delägarne få till stånd ett

för alla bindande beslut: enhvar delägare är berättigad att vända sig till

domstol och påkalla dess afgörande. Det inses dock lätt, att ett oupphörligt

anlitande af domstols mellankomst skulle vara till föga fromma för

delägarne samt att förty nämnda medel ej är till synnerligt gagn för

andra fall, än då oenigheten är helt tillfällig. Visar sig tvedräkten mellan

delägarne vara af stadigvarande art, kan man deremot ej på nyss angifna

väg komma till ett tillfredsställande resultat, öfver hufvud synes under

sagda förhållanden ett sådant resultat ej kunna vinnas annorledes än genom

att antingen upplösa gemenskapen eller åtminstone upphäfva den

gemensamma förvaltningen. I förslaget hafva bägge dessa utvägar upptagits

och åt delägarne lämnats öppet att välja dem emellan eller, om så finnes

lämpligt, att samtidigt anlita bägge.

Hvad 1 § innehåller därom, att delägare i samfälldt gods ej må annorledes

än i förening öfver godset förfoga d. v. s. vidtaga åtgärder hvar
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

15

igenom äganderätten upphör eller i sin utöfning begränsas, torde följa af

samäganderättens väsen. Lika naturligt torde åter vara, att om man, såsom

i förslaget skett och med gällande rättsuppfattning lärer öfverensstämma,

fasthåller, att enhvar delägare i samfälldt föremål, vare sig af

fast eller lös egendoms natur, äger en bestämd andel i föremålet, han är

oförhindrad att med laga verkan förfoga öfver nämnda andel.

Jämväl i fråga om förvaltningen af det gemensamma godset synes,

på sätt i det föregående framhållits, böra såsom regel uppställas, att förvaltningsåtgärder,

som röra godset i dess helhet, måste grunda sig på alla

delägares öfverensstämmande vilja. Af praktiska skäl har man dock vid

förslagets utarbetande funnit nödigt att i ett fall göra eftergift i krafvet

på alla delägares deltagande i beslut, nämligen då en åtgärd för godsets

bevarande måste vidtagas utan uppskof, men någon delägare af sjukdom,

frånvaro eller annan orsak är förhindrad att deltaga däri. Enligt förslaget

skulle vid sagda förhållande åtgärden få vidtagas af öfrige delägare, naturligtvis

under förutsättning att desse äro om åtgärden ense.

Att delägare i samfälldt gods äro berättigade att i förhållande till

sina andelar draga nytta af godset, vare sig i form af omedelbart brukande

eller genom uppbärande af andel i dess afkastning, lärer ej behöfva uttryckligen

angifvas. Tillämpningen af denna regel möter ej heller någon

svårighet, då det gäller fördelning af afkastning som godset lämnat. Skola

åter delägarne draga nytta af godset genom dess omedelbara brukande,

kunna olika meningar lätt uppstå angående sättet och ordningen för nyttjanderättens

tillgodonjutande. Blifva delägarne ej ense härom, synes man

ej kunna, utan att lämna fältet öppet för stridigheter och missbruk, gifva

någon delägare eller ens en majoritet af delägarne befogenhet att. mot andra

delägares bestridande drifva sin vilja igenom. Förslaget innehåller därför

i 3 § den föreskrift, att ingen delägare må nyttja godset utan alla. öfrige

delägares samtycke.

Grundsatsen, att alla delägares öfverensstämmande vilja kräfves för

beslut såväl om förvaltningen af samfälldt gods som äfven om sättet och

ordningen för godsets omedelbara nyttjande, kan såsom redan är antydt

ej under alla förhållanden upprätthållas. Den får naturligen icke leda

derhän, att förvaltningen komme att stå stilla eller godset ligga obrukadt

af den anledning, att delägarnes intressen gå åt skilda håll och ett enigt

beslut därigenom hindras. Det måste gifvas en utväg att äfven vid bristande

enighet få till stånd ett för alla bindande beslut, och enligt förslagets 4 §

kan detta ske sålunda, att någon delägare påkallar rättens afgörande. Att

rätten härvid har att taga hänsyn till alla delägares intressen och föreskrifva

hvad som är mest förenligt med allas fördel, ligger i sakens natur,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

5 §■

6 och 7 ;

liksom det torde vara själffallet, att rättens befogenhet är inskränkt till

att afgöra den fråga, som är tvistig, och ej får utsträckas vare sig till

ämnen, därom delägarne äro eniga, eller utöfver de å någondera sidan

framställda påståenden.

Ett yttrande af rätten kommer enligt förslaget att ersätta delägarnes

gemensamma beslut om godsets förvaltning, men då i allmänhet alla delägarnes

medverkan skulle erfordras för verkställande af den åtgärd, hvarom

rätten förordnat, och man ej kan vara förvissad, att enhvar delägare skulle

lämna sådan medverkan, synes vara lämpligt, att rätten i sammanhang

med föreskrifvande af åtgärd gifver någon delägare eller annan person bemyndigande

att utföra densamma. Ett stadgande härom har upptagits i 4 §.

Det har här förut framhållits, att, då tvedräkt af stadigvarande art

yppas mellan delägarne, gemensam förvaltning af godset ej lämpligen

kan bibehållas. Kan ej upplösning omedelbart ske, synes det vara för alla

delägare fördelaktigast att för någon tid lägga förvaltningen i en utomstående

persons hand. I förslagets 5 § har därför inrymts behörighet för

rätten att under angifna omständigheter på ansökan af delägare förordna,

att godset skall under den tid, rätten iinner lämpligt, omhändertagas af

en god man, som rätten utser.

Då det emellertid ej torde böra lämnas i en delägares makt att

egenvilligt framtvinga en dylik förvaltning, lärer den delägare, som själf

föranledt tvedräkten, icke böra äga rättighet att påyrka god mans tillsättande.

Ej heller synes det skäligt att medgifva denna anordning i andra

fall än då sökanden kan visa sig lida synnerligt men af oenigheten.

Den i 5 § omförinälde gode mannens befogenhet med afseende å

godset lärer ej böra utsträckas längre än som är oundgängligen nödigt för

vinnande af syftet med hans tillsättande: en ändamålsenlig förvaltning af

godset. Härtill kräfves, att han tager godset om hand, samt att han ensam

är befogad att vidtaga alla åtgärder, hvilka kunna erfordras för

godsets bevarande eller för tillgodogörande af dess afkastningsförmåga.

Däremot saknas all anledning att betaga delägarne rättigheten att förfoga

öfver sina andelar eller, om de äro enige, att afyttra godset i dess helhet,

liksom de naturligtvis fortfarande böra få tillgodonjuta godsets behållna

afkastning. Vidare synes af den nyss uppställda grundsatsen följa, att om

delägarne enas att återtaga förvaltningen eller om samtliga lotter i godset

på ett eller annat sätt förenas i en ägares hand, gode mannens förvaltning

bör upphöra, äfven om den af rätten bestämda förvaltningstiden ej

gått till ända.

Nu angifna regler hafva, i den mån ett uttryckligt uttalande ansetts

nödigt, upptagits i förslagets 6 och 7 §§. Till undvikande af ovisshet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

17

har det ansetts lämpligt att framhålla, att i gode mannens befogenhet såsom

förvaltare ingår rätt att bortlega godset för den tid hans förordnande

afser, eller, hvad fast egendom angår, till nästa fardag efter nyssnämnda

tids utgång.

Af skäl, som ofvan blifvit anförda, har för delägare i löst gods eller

i stadsfastighet obetingadt vitsord till gemenskapens upplösning ansetts ej

böra medgifvas. Såsom redan angifvits lärer man emellertid ej kunna

undgå att för sådana fall, då gemenskapen visar sig alstra beständiga tvister

mellan delägarne med deraf härflytande obehag eller skada, öppna

möjlighet till gemenskapens upplösning. Visserligen har i 5 § anvisats

den utväg, att en utomstående person sättes till förvaltare, men det ligger

i sakens natur, att denna anordning i de flesta fall ej kan fördragas annat

än som ett undantagsförhål lande.

Hvad angår sättet för upplösning af gemenskap i lösegendom och

stadsfastighet, lärer den enda form, som kan ifrågakomma, vara försäljning

för gemensam räkning samt köpesummans fördelning. Att gifva föreskrifter

om delning af lös sak synes nämligen vara utan praktisk betydelse,

då sådan helt visst ty förutan kommer till stånd, där den lämpligen

kan ifrågakomma, och af förut angifna grunder torde framgå, att skifte å

bebyggd stadsfastighet ej kan af lagstiftningen medgifvas, likasom det ock

lärer vara klart, att delning af stadstomt måste bero af administrativa myndigheters

medgifvande. Beträffande slutligen fastighet på landet är att märka,

att många sådana fastigheter, exempelvis kvarnar, fabriksanläggningar och

afsöndrade, bebyggda tomter, lika litet som stadsfastigheter lämpa sig för

delning och att följaktligen, såvidt upplösning af gemenskapen skall äga,

rum, densamma måste ske genom försäljning. Men äfven i fråga om fastigheter,

å hvilka klyfning kan ske, synes anledning finnas att inrymma

möjligheten af försäljning. Vid 1899 års riksdag framhölls af lagutskottet

i dess utlåtande angående förevarande ämne, att det ofta vore önskvärdt,

att gemenskap i fastighet på landet kunde upplösas efter enklare och billigare

grunder än enligt föreskrifterna om klyfning.

På nu angifna grunder har i förevarande lagförslag försäljning å

offentlig auktion upptagits såsom ett medel för upplösning af samegendom

i hvad slags gods som helst.

Består godset af fastighet och har omyndig del däri, lärer emellertid

med hänsyn till gällande förmynderskapslagstiftnings grundsatser böra såsom

ytterligare förutsättning kräfvas, att den domstol, hvarunder förmynderskapet

lyder, samtyckt, att den omyndiges andel får afyttras.

Genom upptagande af föreskrifter om upplösning af egendomsgemenskap

medelst godsets försäljning åsyftas ingalunda att betaga delägare i

Bill. till Jliksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

fastighet å landet rätten att påyrka klyfning. Tvärtom synes ingen tvekan

kunna råda därom, att den delägare, som föredrager klyfning framför försäljning,

bör, såvidt klyfning är möjlig,o behålla sitt vitsord gent emot

annan delägare, som önskar försäljning. A andra sidan lärer denne senare

med fog kunna begära, att meddelägaren inom skälig tid fattar sitt beslut

och, om han väljer klyfning, vidtager erforderliga åtgärder för dess erhållande,

samt att han efter denna tids förlopp ej vidare skall äga att förhindra

försäljning. Man har trott sig rätt afväga dessa stridiga intressen

genom att, på sätt i 9 § är föreslaget, låta den delägare, som önskar

klyfning, få nödig tid att, efter det försäljning af annan delägare vid domstol

äskats, i laga ordning söka klyfning samt vid rätten styrka, att så

skett, men däremot låta yrkandet om försäljning erhålla företräde framför

klyfningsansökan, hvarom bevis först i högre rätt förebringas.

in §. Liksom det, då rätten enligt 4 § föreskrifver viss förvaltningsåtgärd,

är af nöden, att rätten uppdrager åt en god man att utföra densamma, så

lärer äfven utförandet af rättens föreskrift i afseende å försäljning af gemensamt

gods böra öfverlämnas åt en god man. Förslagets 10 § innehåller

därför att rätten, på samma gång den förordnar om godsets utbjudande

till försäljning å offentlig auktion, också tillsätter en god man med

uppdrag att ombesörja auktionen och fördela köpeskillingen.

11 §. Om än förhållandet mellan delägarne gestaltat sig så, att en upp
lösning

af gemenskapen måste anses önskvärd, lärer försäljning dock ej

böra påtvingas delägarne, utan att skäligt pris för godset kan erhållas.

Med hänsyn härtill har i 11 § lämnats enhvar delägare fritt att yrka,

att rätten utsätter ett pris, under hvilket godset ej må säljas.

Hvad angår försäljningsvillkoren i öfrigt, synes det vara lämpligast

att anförtro deras bestämmande åt gode mannen, för hvilken det gifvetvis

är lättare än för rätten att taga kännedom om de förhållanden, som härvid

kunna vai’a att beakta.

12 §. För att ej gode mannen må kunna, sedan han åtagit sig uppdraget,

låta saken hvila eller onödigtvis uppskjuta auktionen, har i förslagets 12 §

upptagits föreskrift, att auktion skall hållas, så snart ske kan, efter det

rättens beslut vunnit laga kraft. Att gode mannen efterkommer denna

föreskrift, är det delägarnes sak att öfvervaka.

Befinner sig delägare i konkurs, då förordnande om auktion meddelas,

eller varder någon delägare sedermera, innan godset hunnit säljas,

försatt i konkurs, måste emellertid uppskof med försäljningen ske. Man

lärer nämligen ej kunna betaga konkursförvaltningen rätten att i den ordning

konkurslagen stadgar ombesörja realiseringen af gäldenärens ifråga
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

varande tillgång, helst försäljning i annan ordning kunde inverka på borgenärs

rätt till betalning i konkursen.

Har åter den i konkurs försatte delägarens andel blifvit i konkursen

försåld, synes intet hinder finnas att låta försäljningen af hela godset försiggå.

Rättens beslut om godsets utbjudande till försäljning är afsedt att

gälla oberoende däraf, att nya delägare efter beslutets meddelande inträdt

i gemenskapen, och den, som köpt en konkursgäldenärs andel, synes i detta

hänseende ej böra hafva bättre rätt än annan köpare.

Såsom redan förut framhållits, kräfver ett opartiskt tillgodoseende J4 g.

af samtliga delägares intresse, att försäljning ej får ske med mindre det

pris, som kan ernås för godset, motsvarar dess värde. Genom föreskrifterna,

att försäljningen skall ske å offentlig auktion samt att rätten på

delägares yrkande har att utsätta ett minimipris å godset, lärer emellertid

skälig hänsyn vara tagen till nämnda intresse. Sedan rättens beslut om

godsets utbjudande vunnit laga kraft, kan det däremot naturligen icke

tillåtas någon särskild delägare att på grund af missnöje med bjuden köpesumma

lägga hinder i vägen för försäljningen, utan torde i regel försäljning

böra ske till den, som å auktionen gör högsta anbudet, förutsatt att

detta anbud ej understiger af rätten utsatt minimipris. Skulle däremot

delägarne blifva eniga att förkasta högsta anbudet, är det en gifven sak,

att vid deras beslut får bero, och likaledes är det själffallet, att delägarne

äro oförhindrade att, om de därom enas, antaga ett anbud, som ej uppgår

till minimipriset, eller annat anbud än det högsta.

I viss mån måste dessa regler jämkas, om godset består af fastighet

och omyndig har däri del, nämligen så till vida, som hvad förmynderskapsdomstolen

bestämt i afseende å priset under alla förhållanden måste lända

till efterrättelse.

Har auktion å samfälldt gods blifvit hållen, men antagligt anbud ej lö §.

afgifvits, eller har af annan anledning auktionen ej ledt till godsets försäljning,

kan det ställas i fråga, huruvida upprepade försäljningsförsök

skola medgifvas eller om försäljningsfrågan omedelbart skall förfalla. Onekligen

bör den omständigheten, att ett försäljningsförsök misslyckats, ej

utgöra tillräcklig grund att antaga, att försäljning till godsets värde ej

kan komma till stånd; det är nämligen väl möjligt, att tillfälliga ogynnsamma

omständigheter föranledt auktionens misslyckande. A andra sidan

skulle det, då måhända godsets värde ändras och ej längre motsvarar af

rätten fastställdt minimipris, vara betänkligt att låta rättens beslut åga

tillämplighet under längre tid. Med hänsyn till hvad nu anförts har

man valt en medelväg och i förslagets 15 § upptagit den bestämmelse,

att om den första auktionen ej ledt till godset försäljning, skall gode man
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

16 §.

17 §.

18 §.

19 §.

nen ofördröjligen föranstalta om ny auktion, men att, om ej heller därvid

försäljning kommer till stånd, frågan om försäljning skall på den gjorda

ansökningen vara förfallen.

Rättens förordnande, att samfälldt gods skall utbjudas till försäljning,

kan, lika litet som rättens beslut angående förvaltning af sådant gods genom

god man, vara bindande för delägarne, i händelse desse förena sig

om att afstå från dess tillämpning. En erinran härom torde dock till

förekommande af ovisshet vara gagnelig, och därför har under 16 § i förslaget

upptagits stadgande, att om delägarne för gode mannen tillkännagifva,

att de träffat öfverenskommelse om auktionens inställande, rättens

förordnande är förfallet.

Att uttryckligen stadga, det kostnaden för förvaltning af samfälldt

gods i regel bör drabba delägarne i förhållande till deras andelars storlek,

vore måhända obehöflig!, enär denna regel kan anses ligga i rättsförhållandets

natur. Då det emellertid enligt förslaget är medgifvet, att vissa

förvaltningsåtgärder få vidtagas, utan att samtlige delägare därtill samtyckt,

och då det under vissa förhållanden kan bero på en eller annan delägare

att åvägabringa förvaltning genom annan person, samt i ena som i andra

fallet en stegring i förvaltningskostnaden kan blifva följden, skulle möjligen

tvekan kunna yppas i afseende å gäldandet af kostnader, som uppstå genom

nu nämnda åtgärder. Jämväl beträffande kostnad för auktion skulle tilläfventyrs,

helst om den ej ledt till något resultat, tvifvelsmål kunna råda.

Till förebyggande af osäkerhet i dessa frågor har i förslagets 17 § upptagits

stadgande, att all kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock

kostnad för auktion, som i denna lag afses, skall drabba samtliga delägare,

enhvar i förhållande till hans lott.

God man, som enligt förslagets 4, 5 eller 10 § förordnats, är tydligen,

ehuru han blifvit tillsatt af rätten och hans befogenhet och åligganden

af rätten eller omedelbart af lag föreskrifvas, närmast att likställa

med sådan syssloman, hvarom i 18 kap. handelsbalken är sagd!. Därför

torde i fråga om hans ansvarighet och redovisningsplikt, så ock om hans

rätt till arfvode och godtgörelse för kostnader, hvad härutinnan är för syssloman

stadgadt böra vinna tillämpning.

I öfverensstämmelse med hvad som enligt 18 kap. handelsbalken

gäller om syssloman, lärer beträffande god man böra stadgas, att han ej

är pliktig att åtaga sig uppdrag, hvarom här är fråga, men att han däremot,

sedan han åtagit sig befattningen, ej må äga frånträda densamma

utan skälig orsak.

Fullgör ej gode mannen sitt uppdrag med skyldig omsorg, bör han

naturligtvis skiljas från befattningen. Då domstol, som tillsätter god man,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 8ti.

därvid ej är bunden af förslag från delftgarnes sida, synes det däremot

ej kunna lämnas åt delägarne, äfven om de äro ense, att aflägsna gode

mannen, utan bör det tillkomma rätten att på ansökan af delägare pröfva,

om skäl äro att entlediga honom.

Då anledning finnes att i enlighet med 5 § tillsätta god man för

förvaltning af gemensamt gods, äro säkerligen i de flesta fall förhållanden;i

sådana, att ett omedelbart ingripande i förvaltningen är af nöden. Det

synes därför vara skäl att låta gode mannen genast träda i utöfvande af

den befogenhet, som ligger i hans uppdrag, utan afseende därå, att en

eller annan delägare, af missnöje vare sig med att god man öfver hufvud

förordnats eller med den förordnades person, fullföljer talan mot rättens

beslut härutinnan. Såvidt missnöjet allenast angår gode mannens person,

lärer ej heller med afseende å god man, som i 10 § sägs, anledning finnas

att på en eller annan delägares klagan uppskjuta tidpunkten för hans tillträde

af befattningen. Har god man blifvit entledigad och annan förordnad

i hans ställe, lärer det likaledes vara riktigast att låta äfven detta

beslut genast träda i tillämpning, då hans kvarstående skulle kunna, om

beslutet är välgrundadt, innebära våda för delägarne.

Då de i rättegångsbalkens 10 kap. gifna stadganden om domstols

behörighet icke torde under alla förhållanden lämna erforderlig ledning

för bedömande af, hvilken domstol det tillkommer att upptaga ärenden,

hvarom i förslagets 4, 5 och 8 §§ är sagdt, har under 21 § upptagits eu

uttrycklig bestämmelse, att dylika ärenden skola, ehvad frågan rörer löst

eller fast gods, gå till allmän underrätt i den ort, der godset finnes.

Detta innebär visserligen, såvidt löst gods angår, ofta nog möjlighet för

den som har godset i besittning att efter behag välja domstol för här

ifrågavarande ärenden, men däraf torde i allmänhet ingen olägenhet vara

att befara. I ett afseende har man dock ansett nyss antydda möjlighet

kunna föranleda missbruk, nämligen då det gäller entledigande af god man

och förordnande af annan i hans ställe. I fråga härom föreslås alltså det

stadgande, att domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans

tillsättande, jämväl tillkommer att upptaga fråga om hans entledigande

och förordnande af annan i hans ställe.

De bestämmelser, som innehållas i förevarande lagförslag, äro, såsom

förut antydts, afsedda att gälla allenast sådana fall, då två eller flere personer

samfälldt ega vare sig fastighet eller lös sak, utan att detta gods

ingår som beståndsdel i ett för delägarne gemensamt bo. Frågorna om

egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo,

hafva alltså i senare stycket af 22 § undan tagits från området för den

föreslagna lagens tillämpning.

so §.

31 §.

33 §.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

I sammanhang härmed har jämväl undantag gjorts i fråga om vissa

samäganderättsförhållanden, angående hvilka lagstiftningen redan gifvit

uttömmande bestämmelser, nämligen gemenskap i gruf- eller rederirörelse

samt förhållandet mellan dem som äro i bolag.

Det torde emellertid vara nödigt att göra ytterligare undantag i

afseende å de föreslagna stadgandenas tillämpning. Det lärer näppeligen

kunna komma i fråga att i detta sammanhang vidtaga ändring i de bestämmelser,

10 kap. byggningabalken och ett större antal andra lagrum innehålla

angående nyttjande af bys oskifta ägor i skog och mark eller att

öfver hufvud reglera den rätt delägarne i ett skifteslag må äga i afseende

å ägor, som vid en skiftesförrättning bibehållits såsom samfällda, vare sig

de ej ingått i skiftet eller blifvit afsätta för gemensamt bruk. Ej heller

lärer skäl föreligga att nu göra rubbning i de stadganden, som 10 § i

lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 innehåller angående nyttjande

af oskift fiskevatten. Jämväl i afseende å nyssnämnda rättsförhållanden

har alltså i 22 § gjorts förbehåll.

tM°rSinnefal Med den uppfattning, hvarpå det föreliggande förslaget till lag om

tände tillägg samäganderätt, såsom förut antydts, är grundadt, nämligen att samegen''ordalrMen

^om i särskilt gods alltid innebär äganderätt till bestämda andelar, måste

man anse, att redan själfva det gemensamma förvärfvet sker i visst andelsförhållande.

Gäller det fast egendom, lärer med föreskrifterna i 1 kap. 2

§ jordabalken öfverensstämma, att fångeshandlingens innehåll skall gifva

upplysning om andelarnes storlek. Om emellertid ingenting är härom

uttryckligen nämndt i handlingen, torde det väl från gällande rätts ståndpunkt

få antagas, att vid tvist om andelsförhållandet fördelning efter hufvudtalet

bör presumera», men det kan näppeligen från samma ståndpunkt

anses visst, att bevisning om annat andelsförhållande skulle vara utesluten.

Det lärer ej kunna förnekas, att i denna ovisshet ligger antingen en olägenhet

eller en fara för rättssäkerheten. Pbl olägenhet skulle det vara,

om domstolarna funne sig ej kunna tillåta en delägare att särskildt förfoga

öfver någon andel af godset. Om åter domstolarna förutsätta en

fördelning efter hufvudtalet och i följd däraf vid behandling af frågor om

lagfart eller inteckning anse enhvar delägare behörig att afyttra eller förpanta

en efter hufvudtalet beräknad lott i godset, så ligger uppenbarligen

en stor fara för köpare eller inteckningshafvare i möjligheten, att säljaren

eller förpantaren i en rättegång kan befinnas icke hafva varit ägare till

så stor andel, som den, hvaröfver han förfogat. Till förebyggande af en

sådan möjlighet synes i lag böra uttryckligt bestämmas, att om i nu

berörda fall fångeshandlingen ej angifver visst andelsförhållande, detta

innebär, att delägarne förvärfvat lika andelar i godset.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.

23

På enahanda grunder torde anledning finnas att stadga, att om ett

testamentariskt förordnande, hvarigenom fast egendom gifvits till två eller

flere samfälldt, ej innehåller någon bestämmelse angående testainentstagarnes

andelar i godset, detta är att anse, som om fördelning efter hufvudtalet

vore af testamentsgifvaren föreskrifven.

Bestämmelser af nu angifna innehåll hafva i detta sammanhang

blifvit utarbetade och hafva funnits lämpligen böra i allmänna lagen

infogas under en särskild § i 1 kap. jordabalken.

Enligt 22 kap. 3 § ärfdabalken samt 4 kap. 8 § jordabalken gäller, Förslag till

att omyndigs fasta egendom ej må säljas, utan att förmynderskapsdom- ^ande^vissa

stolen, efter hörande af den omyndiges frände!’, gifvit samtycke till för- bestämmelsäljningen.

Såsom förutsättning för detta samtycke kräfves enligt berörda försäljning

stadgandens innehåll, att förmyndaren visar någon trängande anledning af fastighet,

att afyttra godset. I dessa stadganden göres ingen skillnad mellan det

fall, då omyndig är ensam ägare af fastigheten, och det, att fastigheten

tillhör flere samfälldt. Enligt det nu utarbetade förslaget till lag om samäganderätt

måste under vissa förhållanden delägare finna sig i, att hans

andel i gemensamt gods blifver honom afhänd. Att de hänsyn, som

påkallat stadgandena härom, skulle alldeles underordnas de skäl, som föranledt

ofvanberörda förbehåll i afseende å afyttrande af omyndigs fastighet,

vore näppeligen billigt, och skulle utom dess öppna en lätt utväg för

en motvillig delägare att när som helst, genom att afyttra en bråkdel af

fastigheten till en omyndig, för annan delägare omintetgöra utsigten att

åstadkomma gemenskapens upplösning^, i den ordning 8 § af förslaget till

lag om samäganderätt medgifver. A andra sidan lärer det näppeligen

vara rådligt att, så länge omyndigs reda penningar tillåtas stå under förvaltning

af enskilda personer, alldeles uppgifva förmynderskapsdomstolens

pröfning i afseende å lämpligheten att förvandla omyndigs fasta egendom

i penningar. I nyssnämnda § af förslaget till lag om samäganderätt har

därför förmynderskapsdomstolens samtycke förbehållits jämväl för det fall.

att i enlighet med sagda lag fråga väckes om försäljning af fastighet, däri

omyndig äger del. I afseende å förutsättningarna för domstolens samtycke,

så ock i fråga om behörigheten att göra framställning därom, läi’er

däremot ändring böra ske på sådant sätt, att annan delägares intresse af

gemenskapens upplösning blifver vederbörligen tillgodosedt. I detta syfte

har uppgjorts förslag till lagbestämmelser af innehåll, att enhvar delägare

i fastighet, däri omyndig har del, äger, om han vill, att fastigheten skall

i enlighet med lagen om samäganderätt utbjudas till försäljning, göra

framställning om förmynderskapsdomstolens samtycke till afyttrande af

den omyndiges andel, äfvensom att domstolen, då sådan framställning sker,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Förslag till

lag om ändrad

lydelse

af 94 §

skiftesstadgan.

Förslag till

lag om ändrad

lydelse

af 29 § i lagen

den 27

juni 1896

om hemmansklyfning,

ägostyckning

och jordafsöndring.

allenast har att pröfva, om sådan försäljning kan ske utan skada för den

omyndige, samt att fastställa ett minimipris å den omyndiges andel.

För det fall att delägare i samfälld fastighet å landet gjort ansökning

om gemenskapens upplösning genom fastighetens försäljning samt

annan delägare vill yrka klyfning af fastigheten, intager förslaget till lag

om samäganderätt den ståndpunkt, att så vidt sistnämnde delägare icke i

första instans, der försäljningsfrågan handlägges, företer bevis, att han i

vederbörlig ordning sökt klyfningsförrättning, rätten äger förordna om försäljning.

Hvad som under tiden till äfventyrs åtgjorts eller senare varder

åtgjordt för klyfnings vinnande, utgör alltså enligt nämnda förslag ej hinder

för fastighetens försäljning. Vid detta förhållande vore det tydligen olämpligt

att låta klyfningsförrättning fortgå, sedan domstol meddelat beslut,

att hela den vid förrättningen ifrågavarande fastigheten skall säljas. Med

hänsyn härtill har det ansetts nödigt att i 94 § skiftesstadgan tillägga en

föreskrift, att förrättningsmännen, där ett domstolsbeslut af nämnda innehåll

kommer till deras kännedom, skola låta med klyfningen anstå, till

dess det visat sig, huruvida försäljning kommer till stånd.

Den föreslagna ändringen i lagen om hemmansklyfning torde, i hvad

den afser inskränkning i vitsord till klyfning af hemmansdel, föranleda

någon jämkning i 94 § skiftesstadgan, hvars nuvarande affattning hvilar på

den förutsättning, att klyfningsvitsordet är ovillkorligt.

Gällande stadganden om hemmansklyfning medgifva ej delägare i

hemmansdel befogenhet att motsätta sig klyfning på den grund att fastigheten

ej lämpligen kan göras till föremål för dylik åtgärd. Behofvet

af en sådan befogenhet har måhända ej heller framträdt, så länge hemmansklyfning

var den enda formen för delning af hemman eller hemmansdel.

Sedan lagstiftningen numera upptagit ett annat delningssätt, nämligen ägostyckning,

och sannolikhet finnes, att detta delningssätt kommer att vinna

användning, då det blir fråga om att från hemman afyttra smärre jordområden,

t. ex. tomtplatser, eller att afskilja för särskildt bruk någon till

hemmanet hörande naturlig förmån, såsom vattenfall, fiske eller dylikt, kan

det uppenbarligen lätt nog inträffa, att en hemmansdel är alldeles olämplig

för klyfning eller att i allt fall sådan ej kan äga rum utan värdeminskning.

Hvad nu är sagdt, gäller äfven om sådan lägenhet, som enligt

29 § af lagen om hemmansklyfning m. m. är i fråga om klyfning likställd

med hemmansdel.

I nu anmärkta förhållande ligger onekligen en brist, som snarast torde

böra afhjälpas, och då ämnet står i nära sammanhang med andra nu behandlade

frågor, har det ansetts lämpligt föreslå, att i 29 § af lagen om hemmans
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o Sb''.

klyfning, ägostyckning och jordafsöndring införes ett stadgande af det

innehåll, att om hemmansdel eller lägenhet, som i nämnda § afses, är till

läge och beskaffenhet sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt,

eller dess värde till hufvudsaklig del består i vattenfall, fiske eller

annan dylik förmån eller i byggnader eller andra anläggningar, klyfning

ej må emot delägares bestridande äga rum, där den pröfvas lända honom

till förfång.

Jämväl i en annan punkt har en ändring i 29 § ansetts böra vidtagas.

Af paragrafens nuvarande lydelse synes ej med full tydlighet framgå,

huruvida afsöndrad lägenhet är föremål för klyfning eller icke. I allt fall

hafva i denna fråga olika meningar visat sig råda. Att klyfning å sådan

fastighet mången gång kan vara af behof påkallad, lärer emellertid ej kunna

förnekas, och, där så är fallet, synes anledning saknas att förvägra delägare

det skiftesvitsord, som eljest förefinnes i fråga om landtfastighet. I

sista stycket af 29 § har därför vidtagits sådan ändring, att det med tydlighet

framgår, att bestämmelserna om hemmansklyfning i tillämpliga delar

gälla äfven med afseende å afsöndrad lägenhet.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag af den

lydelse, bilagorna litt. A—E vid detta protokoll utvisa, samt yttrade

därpå:

»Då förevarande lagförslag i vissa delar innefatta ändringar i de för

ägodelning gällande författningar samt äfven i andra punkter beröra förhållanden,

som hafva samband med skiftesväsendet, hemställer jag i underdånighet,

att landtmäteristyrelsens utlåtande öfver berörda delar af förslagen

måtte genom note ur detta protokoll infordras».

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans

Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

2i>

Bil. Litt. A.

Förslag

till

Lag

om samäganderätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aro två eller flere samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, må

de ej annorledes än i förening öfver godset förfoga.

öfver sin lott i godset äge enhvar delägare med laga verkan förfoga.

2 §•

o

Åtgärd, som rörer godsets förvaltning, må ej vidtagas, utan att samtliga

delägare äro därom ense. Tarfvas för godsets bevarande åtgärd, som

ej tål uppskof, och är någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller

annan orsak ur stånd att i åtgärden deltaga, må den af öfrige delägare

vidtagas.

3 §•

Ej må någon delägare utan de öfriges samtycke godset nyttja.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sfi.

27

4 §•

Kunna ej delägarne enas i viss fråga, som angår godsets förvaltning

eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständigheterna

skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra

vidtagas, uppdrage rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god

man åtgärden utföra.

Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets förvaltning

eller nyttjande, och finnes i följd däraf någon delägare utan eget

förvållande lida synnerligt men, äge på ansökan af sådan delägare rätten

förordna, att godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som

af rätten utses.

6 §•

Den, som enligt 5 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset

till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge makt

därtill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga är om

fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått

till ända.

Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje

år mellan ägarne fördelad.

7 §•

Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser,

delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, göre därom anmälan

hos gode mannen, och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

Har godset blifvit för gemensam räkning försåldt eller någon delägare

löst de andre ut eller gemenskapen annorledes upphört, vare ock

förordnandet förfallet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

8 §.

I de fall, då enligt 5 § delägare i samfälldt gods är berättigad att

påkalla tillsättande af god man för godsets förvaltning, äge lian ock hos

rätten söka, att det för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig

auktion; dock att, där fråga är om fast egendom, hvari omyndig har

del, förordnande om egendomens utbjudande ej må meddelas, med mindre

den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen.

9 §•

År samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om

hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt

fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen

skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen

varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga

ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat,

huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om

klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre

rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till försäljning,

ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.

10 §.

Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig

auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela

köpeskillingen.

11 §•

I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme

rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder godset

ej må försäljas. I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af goder

mannen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

29

12 §.

Auktion, hvarom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft

åkommit rättens beslut om auktionen, hållas så snart ske kan; dock att,

där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger makt

att godset försälja, så länge sagde delägares lott tillhör konkursboet.

13 §.

Gode mannen drage försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid

och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.

14 §.

Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverensom

antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall

vid deras beslut bero. Eljest galle högsta anbudet såsom antaget, där det

ej understiger pris, som enligt 11 § må vara af rätten utsatt. År fråga

om fastighet, hvari omyndig har del, skall i hvarje fall lända till efterrättelse

hvad om priset må vara bestämdt af den domstol, hvarunder

förmynderskapet lyder.

15 §.

Har auktion ej ledt till försäljning af det samfällda godset, föranstalte

gode mannen ofördröjligen om ny auktion. Kommer ej heller därvid försäljning

till stånd, vare frågan om försäljning förfallen.

16 §.

Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat

öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve det gode mannen till

känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

17 §.

Kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock för auktion, som i

denna lag afses, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande

till sin lott.

18 §.

Hvad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgadt i fråga

om ansvarighet och redovisning, så ock om arfvode och ersättning för kostnader,

skall gälla äfven för god man, som i denna lag afses.

19 §.

Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.

Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter

han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af delägare

äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.

Varder god man på egen anmälan eller delägares ansökan entledigad,

förordne rätten annan i hans ställe. Har god man aflidit och varder det

af delägare anmäldt hos rätten, skall ock annan god man förordnas.

20 §.

Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 5 §

sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.

År god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag

är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde

gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver

det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvarigenom

rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke

dess mindre i verkställighet.

21 §.

Laga domstol i fråga, som afses i 4, 5 eller 8 §, vare, ehvad frågan

rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande,

tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om

förordnande af annan i hans ställe.

22 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om

ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna

behof eller eljest äro samfällda för flere fastigheter, de där till någon del

hafva sina ägor åtskilda; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter

tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i

oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma

fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, gälle hvad därom är särskildt

stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ...

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. Litt. B.

Förslag

till

Lag,

innefattande tillägg till I kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att i 1 kap. jordabalken skall införas en paragraf

med följande nummer och lydelse:

3 §•

Hafva genom köp, skifte eller gåfva två eller flere samfälldt förvärfvat

fast egendom, och är ej i fångeshandlingen utsatt, huru stor andel

enhvar af dem tillkommer, tage de i egendomen del efter hufvudtalet.

Lag samma vare, där genom testamente fast egendom gifvits till två eller

flere samfälldt, utan att förordnande meddelats, huru stor andel skall

enhvar tillkomma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ...

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.

33

Bil. Litt. C.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri

omyndig äger del.

Härigenom förordnas som följer:

Har omyndig del i fast egendom, och vill någon delägare, att fastigheten

skall i enlighet med lagen om samäganderätt utbjudas till försäljning

å offentlig auktion, göre därom anmälan hos den rätt, hvarunder

förmynderskapet lyder; och höre rätten den omyndiges närmaste fränder,

som i riket äro, så ock förmyndaren, där ej anmälan är af honom gjord.

Finnes försäljningen ej lända till skada för den omyndige, gifve rätten

därtill lof; sätte dock ut ett pris, hvarunder försäljningen ej må, så vidt

den omyndige rörer, äga rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 ... .

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. Litt. D.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.

Härigenom förordnas, att 94 § skiftesstadgan skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Skall hemman eller hemmansdel, som undergått laga skifte, klyfvas,

då böra därvid samma grunder, som för ägoskiften i allmänhet i denna

stadga äro föreskrifne, iakttagas, dock att underställning till ägodelningsrätt

i fråga om skiftesantalet icke må äga rum, utan så är, att skiftesmannen

och gode männen anse nödigt tilldela någon delägare ett större

antal skiften, än hemmanet vid laga skiftet erhållit, och detta antal därjämte

öfverstiger det, som enligt 87 § högst tillåtes. Har hemman eller

hemmansdel, som hörer till ett större skifteslag, kommit i fleres gemensamma

ägo, och vill någon delägare, utan att söka laga skifte å hela

skifteslaget, erhålla sin ägolott i den mindre samfälligheten från öfrige

delägares utbruten, vare han därtill berättigad; dock skall i fråga om vitsord

till klyfning af hemmansdel gälla hvad därom finnes särskild stadgadt.

Har utbrytningen blifvit af landtmätare efter mätning och ägornas gradering

verkställd, äge den med förrättningen missnöjde att däruti hos ägodelningsrätten

söka rättelse i den för andra ägoskiften bestämda ordning;

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 86.

dock skall sådan hemmansklyfning ej ligga i vågen för sedermera sökt

laga skifte, och må förty någon fastställelse därå af ägodelningsrätten

icke meddelas.

År hemmansklyfning sökt, och upplyses, att enligt domstols förordnande

de ägor, som ansökningen af ser, skola för delägarnes samfällda räkning

utbjudas till försäljning, skall med klyfningen anstå, till dess sig

visat, huruvida försäljning kommer till stånd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . . . .

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. Litt. E.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 29 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade

lydelse:

1 mom. Hvad i denna lag är stadgadt om hemman skall med den

inskränkning, som här nedan sägs, gälla äfven om hemmansdel, som genom

hemmansklyfning eller ägostyckning tillkommit, så ock i tillämpliga delar

om hvarje under särskildt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som

ej tillkommit genom afsöndring. Vid ägostyckning å sådan lägenhet skall,

i stället för att mantal åsättes hvarje lott, bestämmas det inbördes förhållande,

efter hvilket lotterna skola deltaga i utgörandet af lägenhetens

allmänna utskylder och besvär.

År hemmansdel eller lägenhet, som här afses, till läge och beskaffenhet

sådan, att den företrädesvis ägnar sig till byggnadstomt eller består

dess värde till hufvudsaklig del i vattenfall, fiske eller annan dylik förmån,

eller i byggnader eller andra anläggningar, må ej emot delägares bestridande

klyfning äga rum, där den pröfvas lända honom till förfång.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition N:o 86.

2 mom. I fråga om klyfning och afsöndring skall hvad som gäller

om lägenhet, som ej tillkommit genom afsöndring, jämväl tillämpas å för

alltid afsöndrad lägenhet; dock att från lägenhet, som sist är sagd, ytterligare

afsöndring för alltid må ske utan inskränkning till viss del af ägovidden.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

19 . . . Hvad här ofvan är föreskrifvet angående klyfning af afsöndrad

lägenhet skall, utan hinder af hvad 31 § af lagen om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring innehåller angående äldre lägenheter, jämväl

å dem äga tillämpning.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Voxenkollen måndagen

den 30 december 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden Claéson,

Palander,

Hammarskjöld.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anmälde i

underdånighet:

att sedan inom lagbyrån utarbetats förslag till

1) lag om samäganderätt,

2) lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken,

3) lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af fastighet,

däri omyndig äger del,

4) lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan och

5) lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring,

samt Kungl. Maj:t genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 31 sistlidne maj infordrat landtmäteristyrelsens utlåtande

öfver de delar af omförmälda lagförslag, som innefattade ändringar

i de för ägodelning gällande författningar eller eljest berörde förhållanden,

som hade samband med skiftesväsendet, så hade det sålunda infordrade

utlåtandet numera inkommit.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen,

att hvad däri anförts syntes böra föranleda en redaktionell jämkning i 22

§ af förslaget till lag om samäganderätt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 86.

Sedan departementschefen härefter upplyst sistnämnda jämkade förslag,

af den lydelse bil. litt. B vid detta protokoll utvisar, hemställde han

i underdånighet att öfver såväl detta förslag som öfriga fyra ofvan omförmälda

lagförslag, hvilka under litt. B-E äro bifogade protokollet för

den 31 sistlidne maj, högsta domstolens utlåtande måtte, för det ändamål

§ 87 regeringsformen oinförmäler, genom note ur protokollet inhämtas och

därvid tillika öfverlämnas utdrag af protokollet för den 31 sistlidne maj.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Gustaf Tottie.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Bil. lätt. B.

Förslag

till

Lag

om samäganderätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Aro två eller flere samfälldt ägare af fastighet eller lös sak, må

de ej annorledes än i förening öfver godset förfoga.

öfver sin lott i godset äge enhvar delägare med laga verkan förfoga.

2 §•

o

Åtgärd, som rörer godsets förvaltning, må ej vidtagas, utan att samtliga

delägare äro därom ense. Tarfvas för godsets bevarande åtgärd, som

ej tål uppskof, och är någon delägare i följd af sjukdom, frånvaro eller

annan orsak ur stånd att i åtgärden deltaga, må den af öfrige delägare

vidtagas.

3 §•

Ej må någon delägare utan de öfriges samtycke godset nyttja.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

41

4 §•

Kunna ej delägame enas i viss fråga, som angår godsets förvaltning

eller nyttjande, äge på ansökan af delägare rätten efter omständigheterna

skilja dem emellan. Finner rätten åtgärd i förvaltningen böra

vidtagas, uppdrage rätten åt delägare eller annan att i egenskap af god

man åtgärden utföra.

5 §•

Yppas mellan delägarne stadigvarande oenighet rörande godsets förvaltning

eller nyttjande, och finnes i följd däraf någon delägare utan eget

förvållande lida synnerligt men, äge på ansökan af sådan delägare rätten

förordna, att godset under viss tid skall omhänderhafvas af god man, som

af rätten utses.

6 §•

Den, som enligt 5 § blifvit utsedd till god man, åligger att godset

till delägarnes samfällda bästa förvalta. Vill han godset bortlega, äge makt

dertill, dock ej för längre tid än förordnandet afser eller, där fråga är om

fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått

till ända.

Behållen afkastning af godset varde af gode mannen för hvarje

år mellan ägarne fördelad.

7 §•

Varda före utgången af den tid, gode mannens förordnande afser,

delägarne ense att återtaga förvaltningen af godset, göre därom anmälan

hos gode mannen, och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

Har godset blifvit för gemensam räkning försåldt eller någon delägare

löst de andre ut eller gemenskapen annorledes upphört, vare ock

förordnandet förfallet.

Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 FTäft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

8 §•

I de fall, då enligt 5 § delägare i samfälldt gods är berättigad att

påkalla tillsättande af god man för godsets förvaltning, äge han ock hos

rätten söka, att det för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig

auktion; dock att, där fråga är om fast egendom, hvari omyndig har

del, förordnande om egendomens utbjudande ej må meddelas, med mindre

den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen.

9 §•

Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning af föreskrifterna om

hemmansklyfning kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten väckt

fråga om fastighetens försäljning; vill annan delägare att gemenskapen

skall upplösas genom klyfning, gifve det till känna, innan ansökningen

varder af första domstol afgjord. Upplyses, att klyfning blifvit i laga

ordning sökt, läte rätten frågan om försäljning hvila, till dess sig visat,

huruvida på den ansökan klyfning kommer till stånd; är ej ansökan om

klyfning gjord, gifve rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre

rätt och visar, att klyfning blifvit sökt, må fastigheten ändock gå till försäljning,

ehvad klyfningen kommer till stånd eller icke.

10 §.

Förordnar rätten, att gods skall utbjudas till försäljning å offentlig

auktion, namne rätten en god man att ombesörja auktionen och fördela

köpeskillingen.

11 §•

I sammanhang med förordnande om offentlig auktion bestämme

rätten ock, där sådant af någon delägare yrkas, ett pris, hvarunder godset

ej må försäljas. I öfrigt varde försäljningsvillkoren bestämda af gode

mannen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

43

12 §.

Auktion, hvarom i denna lag är fråga, skall, efter det laga kraft

åkommit rättens beslut om auktionen, hållas så snart ske kan; dock att,

där någon delägare är i konkurstillstånd försatt, gode mannen ej äger makt

att godset försälja, så länge sagde delägares lott tillhör konkursboet.

13 §.

Gode mannen dragé försorg, att försäljningsvillkoren äfvensom tid

och ort för auktionen varda på lämpligt sätt kungjorda.

14 §.

Äro samtlige delägare vid auktionen tillstädes och varda de öfverens

om antagande eller förkastande af anbud, som å auktionen göres, skall

vid deras beslut bero. Eljest galle högsta anbudet såsom antaget, där det

ej understiger pris, som enligt 11 § må vara af rätten utsatt. År fråga

om fastighet, hvari omyndig har del, skall i hvarje fall lända till efterrättelse

hvad om priset må vara bestämdt af den domstol, hvarunder

förmynderskapet lyder.

15 §.

Har auktion ej ledt till försäljning af det samfällda godset, föranstalte

gode mannen ofördröjligen om ny auktion. Kommer ej heller därvid försäljning

till stånd, vare frågan om försäljning förfallen.

16 §.

Hafva, efter det förordnande om auktion meddelats, delägarne träffat

öfverenskommelse om auktionens inställande, gifve det gode mannen till

känna; och vare, där det skett, förordnandet förfallet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 86.

17 §.

Kostnad för förvaltning af samfälldt gods, så ock för auktion, som i

denna lag afses, skola samtlige delägare vidkännas, enhvar i förhållande

till sin lott.

18 §.

Hvad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgadt i fråga

om ansvarighet och redovisning, så ock om arfvode och ersättning för kostnader,

skall gälla äfven för god man, som i denna lag afses.

19 §.

Ej må någon till god man förordnas, utan att han därtill samtyckt.

Vill den, som är till god man förordnad, befattningen frånträda och gitter

han visa skälig orsak; varde af rätten entledigad. På ansökan af delägare

äge ock rätten entlediga god man, när skäl därtill äro.

Varder god man på egen anmälan eller delägares ansökan entledigad,

förordne rätten annan i hans ställe. Har god man aflidit och varder det

af delägare anmäldt hos rätten, skall ock annan god man förordnas.

20 §.

Beslut om förordnande eller entledigande af god man, som i 5 §

sägs, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet.

År god man förordnad att ombesörja auktion, hvarom i denna lag

är fråga, och har rättens beslut om auktionen vunnit laga kraft, träde

gode mannen till sin befattning utan hinder däraf, att klagan föres öfver

det beslut, hvarigenom han förordnats. Föres klagan öfver beslut, hvarigenom

rätten entledigat god man, som sist är nämnd, gånge beslutet icke

dess mindre i verkställighet.

21 §.

Laga domstol i fråga, som afses i 4, 5 eller 8 §, vare, ehvad frågan

rörer löst eller fast gods, allmän underrätt i den ort, där godset finnes.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. May.ta Nåd. Proposition N:o 86.

Domstol, hos hvilken gjorts ansökan, som föranledt god mans tillsättande,

tillkomme ock att upptaga fråga om gode mannens entledigande och om

förordnande af annan i hans ställe.

22 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt äge ej tillämpning i fråga om

ägor, som vid skifte af jord blifvit undantagna för delägarnes allmänna

behof eller eljest äro samfällda för flere fastigheter, de där till någon del

hafva sina ägor genom skifte eller eljest åtskilda; ej heller vare i något

fall lagens föreskrifter tillämpliga i afseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i

oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma

fartyg eller deltaga i samma grufrörelse, galle hvad därom är särskildt

stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 . .. .

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol onsdagen den 22 april 1903.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Carlson,

WlJKANDER,

Hellström,

Billing,

Quensel.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 11 april 1902, handlingarna

rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag om samäganderätt, till lag, innefattande

tillägg till . 1 kap. jordabalken, till lag, innefattande vissa bestämmelser

rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del, till lag om ändrad

lydelse af 94 § skiftesstadgan och till lag om ändrad lydelse af 29 § i

lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring

cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter,

som, jämte justitieråden Afzelius och Ramstedt, hvilka numera afgått från

ämbetet, öfvervarit föredragningen af förslagen, företogs nu detta ärende

till slutlig behandling; varande förslagen bilagda detta protokoll,

öfver förslagen afgåfvos följande yttranden:

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 86.

47

l:o.

Förslag till lag om samäganderätt.

Rörande förslaget i dess helhet yttrade justitierådet Quensel:

»Med sam äganderättens begrepp och väsen öfverensstämmer utan

tvifvel bäst, att ingen åtgärd angående godset i dess helhet vidtages, med

mindre samtliga delägare äro därom ense. Men då ett ovillkorligt genomförande

af denna grundsats skulle innebära, att en delägare kunde beröfva

sina meddelägare allt gagn af godset och till och med föranleda

dess förstörande, måste grundsatsen modifieras, så att, då enighet mellan

delägarne ej längre förefinnes, möjlighet öppnas att på annan väg reglera

förhållandet dem emellan.

Den utväg, som härvid i den utländska lagstiftningen i främsta

rummet kommit i betraktande, är medgifvande åt delägare att fordra

gemenskapens upplösande. En sådan rätt är visserligen äfven i det remitterade

förslaget erkänd men, så att säga, endast i sista hand samt

under sådana förutsättningar och med sådana begränsningar, att förslaget

kan anses ådagalägga en sträfvan att så länge som möjligt hindra gemenskapens

upplösande, där det ej kan ernås på frivillighetens väg.

För vår hittills gällande lagstiftning förefaller tanken att i ekonomiskt

afseende sammanlänka individerna mot deras vilja tämligen främmande.

I fråga om arf må den skifta, som vill, bolagsman kan utträda

ur bolaget eller fordra dess upplösning, delägare i oskift fastighet å landet

har skiftesvitsord. Vid sådant förhållande torde man kunna ifrågasätta,

huruvida i själfva verket, på sätt i motiven anföres, en obetingad rätt till

tvångsförsäljning af gemensamt gods — den enda form för upplösning,

förslaget känner i fråga om annan samegendom än fastighet å landet —

skulle alltför skarpt bryta med den rättsuppfattning, som hos oss hittills

varit rådande. I motiven tillägges visserligen, att det ej får förbises, att

tillämpningen af det ovillkorliga vitsordet till gemenskapens upplösning

genom försäljning innebär ett vida starkare ingrepp i den enskildes rätt

att själfständigt besluta om sin egendom än samäganderättens upphäfvande

genom delning af godset. Men häremot må erinras, att ingreppet i samägarens

berörda rätt dock aldrig blir så starkt som just under samäganderättens

bestånd.

Härtill kommer, att samäganderätten i de flesta fall till sin uppkomst

hvilar på annan grund än den frivilliga öfverenskommelsens.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

O

Åtminstone beträffande fastighet i stad och lösegendom lärer den merendels

leda sitt ursprung från arf, gåfva eller testamente. I sådana fall framstår

desto bjärtare obilligheten af att betaga en delägare möjlighet att

frigöra sig från den påtvungna egendomsgemenskapen, äfven om det för

honom vore af yttersta vikt, att den förmögenhet, som motsvarar hans

andel i den gemensamma egendomen, frigöres för att på annat sätt användas,

och han i saknad af utväg härtill såge sig i ekonomiskt afseende

förlamad.

Vidare lärer erfarenheten gifva vid handen, att beträffande samegendom

förvaltningen, bunden af alla delägarnes vilja i fråga om hvarje

åtgärd eller måhända öfverlämnad i händer, där förutsättningarna äro

tvifvelaktiga för ett rätt tillvaratagande af samtliga delägares intressen,

lätt blir mindre ändamålsenlig och föga fruktbärande.

Förnekas kan ej heller, att samäganderätten till sin natur är särskildt

ägnad att framkalla fara för uppkomsten af tvistigheter mellan

delägarne.

Enligt förslaget kan gemenskapens upplösande framtvingas endast

under förutsättning, att mellan delägarne yppas stadigvarande oenighet

rörande godsets förvaltning och nyttjande, att i följd däraf någon delägare

finnes utan eget förvållande lida synnerligt men, och att sådan delägare

hos rätten söker, att godset må för gemensam räkning utbjudas till

försäljning å offentlig auktion. Med uppställande af dessa villkor har afsikten

varit, bland annat, att betaga den delägare, som är vällande till

oenigheten, rätt att påfordra gemenskapens upplösande. Där i själfva

verket annan oenighet ej råder än beträffande frågan, huruvida gemenskapen

skall upplösas eller icke, lämnar förslaget således ej utväg för den,

som önskar upplösning, att framtvinga densamma. Om han för sådant

ändamål åstadkomme oenighet i den ena förvaltningsfrågan efter den andra,

till dess oenigheten kunde anses stadigvarande, blefve han utan tvifvel

såsom vållande till densamma afvisad, om han påyrkade gemenskapens

upplösande men sådant af de andra delägarne bestredes. I stället skulle

han på de senares yrkande kunna blifva underkastad godsets förvaltning

genom god man. Men sistnämnda anordning innebär, enligt min mening,

framför allt ett så starkt ingrepp i den enskildes rätt att råda öfver sin

egendom, att det icke bör tillstädjas i annat fall, än där samtliga delägare

föredraga en sådan förvaltning framför gemenskapens upplösande.

Mot förslagets bestämmelser i ifrågavarande hänseende synes mig

ock kunna med fog anmärkas, att de förutsätta en för delägarne motbjudande

och för rätten synnerligt vansklig undersökning, huruvida oenigheten

är stadigvarande och hvem som är vållande till densamma.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 86.

49

Det synes mig därför, att förslagets bestämmelser i denna del ej

äro tillfredsställande, utan att fastmera allt pekar på rättvisan och billigheten

af ofvannämnda i den utländska lagstiftningen genomförda grundsats,

att, där en delägare ej längre vill kvarstå i gemenskapen, han äger

påfordra densammas upplösande.

Häraf följer dock icke, att föreskrifter kunna undvaras, huru vid

oenighet under gemenskapens bestånd skall förfaras.

Ty för det första kan rätten att fordra upplösning ej göras alldeles

ovillkorlig. Under vissa förhållanden skulle den alltför uppenbart strida

mot samtliga delägares välförstådda intresse och därför medföra alltför

stor obillighet mot dem, som önska gemenskapens bibehållande. En viss

befogenhet att, där synnerligen viktiga skäl tala mot upplösning, motsätta

sig densamma, synes därför ej kunna delägarne förvägras.

Vidare är väl att förutse, att ett obetingadt vitsord till gemenskapens

upplösande skall visa sig innebära en kraftig maning för de delägare,

som ej önska upplösning, att afhålla sig från oskälig tredska och

sålunda utgöra ett medel att befrämja en endräktig förvaltning; men

möjligheten kvarstår dock alltid, att oenighet mellan delägarne uppkommer,

utan att därför någon af dem önskar gemenskapens upplösning.

De kunna alla vara ense därom, att hvarje delägares intresse bäst tillgodoses

med gemenskapens bibehållande, på hvilket sätt de tvistiga frågorna

än blifva afgjorda, och hvarje delägare kan sålunda vara mera benägen

att underordna sin åsikt de öfrigas mening än afstå från den fördel,

samäganderättens bibehållande under förhandenvarande omständigheter

medför.

För sådana fall bör lagstiftningen bereda delägarne möjlighet att

ordna de tvistiga frågorna utan gemenskapens upplösande.

Därest principiellt upplösningsvitsord medgifves och sålunda en motvikt

mot flertalets förtryck beredes, synes mig intet oöfverkomligt hinder

möta att, såsom i flera utländska lagstiftningar skett, låta beslut af en

majoritet bland delägarne, beräknad efter andelarnas storlek, blifva för

alla delägarne bindande, dock under vissa villkor med afseende å beslutens

innehåll, hvilket ej bör få äfventyra äganderättens bestånd eller

sträcka sig utöfver en vanlig med godsets natur öfverensstämmande förvaltning.

Men äfven om majoritetsbesluten blefve inom vissa gränser erkända,

kunde domstols afgörande af tvistefrågor under gemenskapens bibehållande

för en del fall ej undvaras, nämligen där majoritet ej kunde åstadkommas,

eller där tvistefrågan läge utom majoritetens beslutanderätt och därför

antingen ej blefve föremål för densamma eller ock af majoriteten afBih.

till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

gjordes men af någon delägare hänskötes till rätten under förmenande,

att majoriteten öfverskridit sin befogenhet. Härvid måste domstols medverkan

anlitas.

För rättens kompetens att inskrida synes förslaget uppdragit trängre

gränser, än dess ståndpunkt i öfrigt fordrar. I förslaget skiljes nämligen

mellan åtgärder, som äro att hänföra till förfogande, å ena, samt sådana,

som äro att anse såsom förvaltning eller nyttjande, å andra sidan, och

endast den oenighet, som rör förvaltning eller nyttjande, kan föranleda

rättens mellankomst. Under begreppet förfoga falla emellertid enligt

motiven alla åtgärder, hvarigenom äganderätten upphör eller i sin utöfning

begränsas. Då till sistnämnda slag af åtgärder lärer få räknas upplåtande

af panträtt, nyttjanderätt, besittningsrätt, servitut och afkomsträtt,

hafva således jämväl andra arter af förfogande än sådana, hvarigenom

äganderätten skulle afhändas eller äfventyras, gjorts ovillkorligen beroende

af delägarnes enstämmiga vilja. Detta torde dock vara att gå längre, än

omsorgen om gemenskapens bibehållande kräfver eller på annan grund

kan fordras; och särskildt i fråga om upplåtande af nyttjanderätt synes

krafvet på ett enstämmigt beslut kunna blifva ödesdigert.

Medgifves upplösningsvitsord, böra inga betänkligheter möta mot att

rättens afgörande påkallas i hvarje slags tvistefråga, som till densamma

hänskjutes.

I fråga om arten af de medel, som skulle stå rätten till buds för

afhjälpande af uppkommen oenighet, anvisar förslaget ett skiljande efter

omständigheterna i viss fråga, uppdragande åt viss person att vidtaga

åtgärd i förvaltningen, förordnande af god man att omhänderhafva godset

samt bestämmande, att godset skall å offentlig auktion försäljas.

Enligt motiven hafva föreskrifter om delning in natura af lös sak

ansetts sakna praktisk betydelse, då sådan helt visst ty förutan komme

till stånd, där den lämpligen kunde ifrågakomma. Naturadelning skulle

således vara utesluten, med mindre delägarne därom enades. Då emellertid

fall kunna tänkas, där rättens påbud om naturadelning äfven mot delägares

bestridande vore på sin plats, synes befogenhet att därom förordna

böra åt rätten inrymmas. Ett annat sätt för upplösning, som stundom

kunde anses ändamålsenligt och därför borde kunna af rätten föreskrifvas,

vore, att en delägare förpliktades och berättigades att utlösa de andra.

Då, på sätt redan ofvan vidrörts, rättens val mellan den ena eller

andra af de anvisade åtgärderna enligt förslaget förutsätter en pröfning

af vissa omständigheter, hvilken med hänsyn till dess grannlaga och svårlösta

beskaffenhet om möjligt bör undvikas, vill det synas, som borde de

i förslaget uppdragna gränser för rättens befogenhet att välja medel till

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

51

oenighetens afhjälpande i väsentlig mån eftergifvas, helst någon tara icke

kan anses förknippad därmed, att eu friare pröfning i detta afseende åt

rätten anförtros.

Af det anförda framgår, att jag anser en lagstiftning i förevarande

ämne böra, till sina hufvuddrag så anordnas, att för åtgärd angående samfälldt

gods erfordras samtlige delägarnes eller i vissa frågor majoritetens

beslut, och att, där sådant ej kan åstadkommas, frågan hänskjutes till

rätten, som i främsta rummet, där så af någon delägare yrkas och ej

synnerligen viktiga skäl däremot möta, beslutar gemenskapens upplösande

vare sig medelst naturadelning, utlösen eller försäljning, eller ock efter

omständigheterna och fritt bepröfvande afgör tvistefråga, föreskrifver viss

åtgärd eller förordnar om godsets förvaltning för gemensam räkning.

Beträffande förslagets allmänna grunder synes mig slutligen böra

uttalas en farhåga, att svårlösta rättsfrågor kunna uppstå i följd af förslagets

tystnad ej mindre angående spörsmålet, i hvad mån ett af delägarne

ingånget aftal eller eu af rätten i tvistefråga dem emellan meddelad dom

blir för ny delägare bindande, än äfven rörande delägarnes rättsförhållanden

i allmänhet i deras ställning till tredje man.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hellström

förenade sig, anförde:

»Såsom i det af föredragande departementschefen afgifna yttrande

framhålles lärer af samäganderättens natur följa den regeln, att åtgärder,

hvilka afse det samfällda godset i dess helhet, måste, där ej annat blifvit

genom aftal eller i lag bestämdt, grunda sig å alla delägarnes sammanstämmande

vilja. Tydligt är emellertid, att ett obetingadt fasthållande af

denna grundsats leder till orimliga och fullkomligt olidliga konsekvenser,

i det att en delägare af oförstånd, egennyttiga biafsikter eller annan bevekelsegrund

skulle vara i stånd att till* stort förfång för sina samägare

hindra all verksamhet för godsets vård och begagnande.

För afhjälpande af dessa svåra olägenheter hafva därföre i de främmande

rättssystem, som upptaga bestämmelser i förevarande ämne, hvarjehanda

utvägar anlitats. Ett medel, som i detta hänseende på vissa håll

blifvit försökt, är att gifva giltighet åt beslut, som en majoritet af delägarne

fattat; en annan utväg, som ock pröfvats, är att åt hvarje delägare

inrymma rätt att inom vissa gränser, oberoende af de öfriges samtycke,

nyttja godset eller vidtaga förvaltningsåtgärder i afseende å detsamma.

Det remitterade förslaget har — om man bortser från den speciella bestämmelsen

i sista punkten af 2 § — icke följt dessa föredömen, och detta,

enligt min uppfattning, med rätta. Om det än bör inedgifvas, att i vissa

fall och under vissa förutsättningar majoritetens beslutanderätt kan erbjuda

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

en enkel och praktisk lösning, så är denna utväg dock förenad med så

stora vådor och kräfver så noggranna och omfattande begränsningar, att

jag för min del ej kan förorda att något försök att i denna riktning lösa

frågan göres, åtminstone ej vid ett lagstiftningsarbete af så begränsad

räckvidd som det föreliggande. Hvad åter angår den senare af ofvan angifna

utvägar, så torde utan svårighet inses, att densamma erbjuder hart

när olösliga svårigheter och i allt fall föga gagnar, för så vidt man nämligen,

såsom mig synes oundgängligt vara, vill fasthålla hvarje samägares

rätt att med laga verkan inlägga förbud mot åtgärd, som af annan delägare

i afseende å godsets förvaltande eller nyttjande vidtages eller planlägges.

En annan jämförelsevis mera ändamålsenlig utväg att slita uppkomna

tvistigheter mellan samägare är att hänvisa den, som sådant önskar,

till domstols afgörande, och detta efter omständigheterna antingen så, att

domstolen meddelar bestämmelse rörande viss tvistefråga, eller ock på det

sätt, att domstolen förordnar god man — inom eller utom samägarnes

krets — att förvalta godset tills vidare eller under bestämd tid. Utan

tvifvel kan det mången gång, då det gäller någon viktigare förvaltningsfråga,

t. ex. huruvida nybyggnad skall verkställas eller ej, vara ganska

lämpligt att lämna afgörandet åt domstolen. Men det är, enligt hvad

erfarenheten visar, vanligt att, då en gång oenighet mellan samägare uppkommit,

denna ej stannar vid någon enstaka fråga; och uppenbarligen är

det ur både det allmännas och delägarnes synpunkt synnerligen olämpligt

att vid fortsatt oenighet taga domstol i anspråk för ordnandet af enskild

egendomsförvaltning. I hvarje händelse skulle det, för att på denna väg

vinna tillfredsställande resultat annat än i enstaka undantagsfall, erfordras

en vida snabbare rättsskipning än förhållandena åtminstone på många orter

här i riket medgifva.

Domstols förordnande af god man att förvalta egendomen är visserligen

ett mycket verksamt medel att råda bot på delägarnes inbördes misshälligheter.

Men enligt min tanke bör icke heller denna utväg anlitas

annat än i undantagsfall och då bättre medel ej stå till förfogande, och

detta redan därföre att densamma innebär ett alltför våldsamt ingrepp i

de befogenheter äganderätten i allmänhet medför, för att skäligen böra

begagnas i större utsträckning än oundgängligen nödigt är. Särskilt synes

mig den omständigheten, att i många fall gode mannen ej kan fullgöra

sitt värf utan att ådraga delägarne förpliktelser, ägnad att mana till

synnerlig betänksamhet.

Om det således villigt medgifves, att under vissa omständigheter

domstolens ingripande i egendomsförvaltningen kan vara ändamålsenligt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

53

och stundom till och med oundgängligt, synes det dock svårligen kunna

bestridas, att frågan på denna väg allenast i högst ofullkomlig mån kan

vinna sin lösning.

Det torde ock vara insikten härom, som föranleda att inom främmande

lagstiftningar såsom det främsta och kraftigaste botemedlet anvisats

rätt för delägare att, när han så önskar, påkalla upplösning af samegendomsförhållandet

genom godsets försäljning, därvid man ock utgått

från den uppfattningen, att blotta tillvaron af en dylik rätt måste synnerligen

verksamt bidraga till att dämpa uppkommande stridigheter samägarne

emellan. I motsats till den ståndpunkt, som främmande rättssystem sålunda

allmänneligen intaga, framträder i det remitterade förslaget en synbar

sträfvan att i det längsta, äfven emot vissa delägares bestridande,

bibehålla godset under samäganderätt. I förslaget har nämligen rätten att

framtvinga försäljning af samfälldt gods och köpeskillingens fördelning —

den enda form för upplösning, som, i fråga om annan egendom än jord

på landet, enligt förslaget skulle stå till buds — gjorts beroende däraf

att den, som vill upplösning, lyckas i sin ofta vanskliga och mindre tilltalande

uppgift att åstadkomma nöjaktig bevisning därom, att stadigvarande

oenighet rörande godsets förvaltning yppats mellan delägarne och att sökanden

i följd däraf utan eget förvållande lider synnerligt men.

Såsom skäl för den ståndpunkt, som i förslaget intagits, har föredragande

departementschefen anmärkt, att införande af en obetingad rätt

till tvångsförsäljning af gemensamt gods skulle alltför skarpt bryta med

den rättsuppfattning, som hos oss hittills varit rådande. Huruvida en allmän

och fast rättsuppfattning i detta hänseende inom vårt land gifvit sig

tillkänna, därom tilltror jag mig väl icke att fälla något omdöme. Men,

såsom redan af justitierådet Quensel anmärkts, lärer förhållandet dock vara

att i afseende å de former af samäganderätt, som gjorts till föremål för

särskild reglering i vår rätt, skiftesvitsord för den, som skifta vill, är

regel, ej undantag, och detta till och med i sådana fall, där, såsom i handelsbolag,

samfälligheten uppkommit i följd af delägarnes eget fria aftal.

Då den rena samäganderätten i allmänhet ej grundar sig på någon

öfverenskommelse mellan delägarne, utan härrör åt omständigheter, som

äro oberoende af deras vilja, synes det ur principiell synpunkt föga billigt

att en delägare nödgas mot sin vilja kvarstå i ett dylikt rättsförhållande,

hvaraf enligt alla tiders erfarenheter med lätthet alstras tvister och obehag

af alla slag. I de fall, då en delning in natura af det samfällda godset

lämpligen kan äga rum, synes det ock knappast vålla några betänkligheter

att medgifva delägare ovillkorlig rätt att närsomhelst påfordra dylik delning.

Men de fall, då naturadelning låter sig verkställa, äro jämförelsevis

sällsynta och under vanliga förhållanden kan — där ej efter aftal ut
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

lösen äger ruin — upplösning af samäg anderätten åvägabringas endast

därigenom att godset försäljes. Det skall ej förnekas, att mycket afsevärda

betänkligheter resa sig mot att lämna delägare ovillkorlig rätt att under

alla förhållanden påfordra godsets realisation. Konjunkturerna kunna vara

sådana, att försäljningen må antagas blifva förlust-bringande. Eller ock

kan det hända, att en kapitalstark delägare, för att ensam komma i besittning

af godset, påkallar realisation i ett ögonblick, då han vet meddelägarne

vara urståndsätta att tillbörligt bevaka sin rätt. Lagstiftningen

lärer emellertid icke sakna inedql att åtminstone i väsentlig mån bryta

udden af dessa betänkligheter. Åt domstolen torde nämligen böra medgifvas

rätt, ej blott, på sätt förslaget innehåller, att efter yrkande af någon

delägare utsätta ett minimipris, hvarunder godset ej må försäljas, utan

ock, om synnerliga skäl därtill äro, vägra försäljning för det dåvarande.

För min del anser jag sålunda, att en lagstiftning i ämnet bör

byggas på grundvalen af den principen, att hvarje delägare i sa infall dt

gods äger ett allenast i nyssanmärkta hänseenden begränsad! vitsord att

påkalla samfällighetens upplösning genom godsets försäljning.»

Justitierådet Carlson utlät sig: »Enligt 22 § i den föreslagna lagen

är densamma icke afsedd att tillämpas å samäganderätt emellan bolagsmän,

utan skall om sådan samäganderätt gälla hvad därom är särskild!

stadgadt.

Det förhållande, som äger rum emellan delägare i ett enkelt bolag,

sadant, detta begrepp bestämmes i bolagslagen, står emellertid så nära deri

samäganderätt, som afses i förslaget, att det knappast torde vara möjligt

att uppdraga en bestämd gräns dem emellan. Visserligen förutsätter bolagsförhållandet

ett aftal emellan delägarne angående ett visst företag eller

fortsatt verksamhet, men detta aftal kan vara så ofullständigt, att det endast

i ringa mån kan tjäna såsom norm för delägarnes verksamhet. A

andra sidan kan under beståndet af en samäganderätt, som uppkommit

utan bolagsaftal, hafva ingåtts öfverenskommelse rörande egendomens användning

eller träffats anordning, som förutsätter en sådan öfverenskommelse.

Under sådana förhållanden lärer det ofta blifva svårt för delägarne

själfva att afgöra, huruvida samäganderätten äger rum i bolag eller icke,

och för den utanför stående tredje mannen ter sig saken lika i båda fallen.

Det vore därför, enligt min mening, önskligt, att dessa rättsförhållanden

bestämdes genom samma eller väsentligen lika stadganden.

Jämför man nu den del af bolagslagen, som äger tillämpning å

enkla bolag, med den föreslagna lagen om samäganderätt, finner man, att

afsevärda skiljaktigheter förefinnas emellan, å ena sidan, bolagslagens stadganden

om delägarnes inbördes rättigheter och skyldigheter under bolagets

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o <V6‘. 55

bestånd, om bolagsmännens förhållande till tredje man samt om rätt för

bolagsman att påkalla bolagets upplösning och, å andra sidan, bestämmelserna

rörande likartade frågor i 1—3, 17 och 18 §§ af den föreslagna

lagen. Dessa skiljaktigheter synas mig endast till eu ringa del betingas

af tillvaron eller frånvaron af ett bolagsaftal. Den föreslagna lagen innehåller

därjämte bestämmelser om sättet att slita tvister emellan delägarne

rörande förvaltningen och om tvångsåtgärder för att bringa upplösningen

af gemensamheten till verkställighet. Stadganden i dessa hänseenden finnas

icke i bolagslagen — vare sig för enkla bolag eller för handelsbolag

— ehuru behofvet af sådana torde vara lika stort i båda fallen.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag, att det ämne, förslaget

afser, bör tagas under förnyad behandling i sammanhang med öfverseende

och fullständigande af lagstiftningen om enkla bolag.»

1-3 §§.

Justitierådet Quensel anförde: »Det kan ifrågasättas, huruvida ej den

föreslagna lagens tillämplighetsområde för starkt begränsats, då därifrån

uteslutits allt, som ej är att hänföra till fastighet eller lös sak. Särskildt

i fråga om arffallna obligationer eller därmed jämförliga handlingar låter

uppkomst af samäganderätt lätt tänka sig, och svårt är att inse, hvarför

ej lagens bestämmelser skulle äfven därå kunna tillämpas.

I de tre första paragraferna behandlas hvart för sig begreppen förfoga,

förvalta och nyttja. Ett strängt åtskiljande af dessa begrepp förefaller

desto mera olämpligt, som fasta gränser mellan dem svårligen kunna

dragas och hufvudsakligen samma regel för dem alla i dessa paragrafer

uppställts. Att jag ej anser denna artskillnad behöfva med afseende å

innehållet i de närmast följande paragraferna upprätthållas, framgår af

hvad jag angående förslagets allmänna grunder redan anfört. De tre första

paragraferna synas därför kunna sammanföras till en, däri uttalas, att hvarje

delägare väl må förfoga öfver sin lott i godset, men angående godset i

dess helhet införes ett stadgande, som — med den jämkning ett erkännande

af majoritetsbeslut må föranleda — mera närmar sig bestämmelsen

angående förvaltningen i enkelt bolag, hvilken rättsform onekligen står

samäganderätten närmast. Därvid kunde lämpligen framhållas några af

de väsentligare slagen af ifrågakommande åtgärder, utan att dessa, underkastades

den strängt dogmatiska begränsning, som med förslaget svnes

åsyftad.»

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 86.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och Hellström

instämde, yttrade:

»Den princip, som är grundläggande för uppfattningen af den rena

samäganderättens väsen, nämligen att, på sätt i motiven framhålles, enhvar

af sainägarne äger en bestämd andel i det samfällda godset, synes

ej vara med erforderlig tydlighet uttryckt i förslaget. I detta hänseende

torde nämligen den i 1 § upptagna regeln, att enhvar delägare äger med

laga verkan förfoga öfver sin lott i godset, ej vara tillfyllest. Denna

regel, som för öfrigt lärer vara öfverflödig att uttala beträffande förhållandet

mellan samägare med bestämda lotter, kan näppeligen anses fullt

tydligt angifva, att förhållandet alltid skall vara af denna art. Det torde

därför vara lämpligt, att förslaget inledes med ett stadgande, som fastslår

denna grundtanke, i sammanhang hvarmed också torde böra framhållas,

att lotterna sinsemellan måste anses lika, där ej annat förhållande

kan styrkas.

Då grundsatsen i dessa §§ är densamma och fasta gränser mellan

begreppen ''förfoga’, ''förvalta'' och ''nyttja'' svårligen kunna uppdragas,

delar jag justitierådet Quensels mening, att ifrågavarande §§ lämpligen

böra sammanföras till ett stadgande. Därjämte synes det mig vara önskvärd^

att bestämmelsen i fråga om godsets nyttjande i någon mån mildras,

t. ex. genom ett närmande till den affattning, som i 10 § af lag om

rätt till fiske den 27 juni 1896 blifvit använd i fråga om rätt att nyttja

oskift fiskevatten.»

Justitierådet Carlson ansåg likaledes, att lagens tillämpningsområde

borde tydligare angifvas, samt åberopade i öfrigt hvad han förut anfört.

4 §•

Justitierådet Carlson yttrade: »Enligt min mening bör man, till ledning

för såväl delägarne själfve som domaren, i lagen angifva vissa allmänna

grunder för ordnande af förvaltning af egendomen, därest delägarne

icke annorlunda öfverenskomma. Till en förvaltning efter dessa grunder

bör hvarje delägare, äfven utan föregående pröfning af domstol, vara skyldig

att lämna sin medverkan vid påföljd att eljest hålla öfrige delägare

skadeslösa. Hufvudregeln bör vara, att egendomen, om ej annorlunda öfverenskommits,

skall brukas så, som dylik egendom i allmänhet brukas. Men

en annan lika viktig grundsats bör vara, att delägare icke må tvingas till

andra utgifter än sådana, som äro nödiga, och sålunda icke vara skyldig

att inlåta sig på företag, som väl kunna beräknas i framtiden medföra

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj:In Nåd. Proposition No Sb''.

vinst, men dock under ogynnsamma förhållanden kunna sluta med förlust,

såsom bebyggande af en tomt, anläggning af vattenverk, vattenafledning,

öfvertagande af en utarrenderad fastighet till eget bruk in. m. Dessa

grunder böra gälla äfven för den förvaltning, god man, som förordnas

enligt 5 §, har att ombesörja.»

5 §•

Justitierådet Quensel utlät sig: »Enligt denna paragraf kan ej, såsom

då fråga är allenast om vidtagande af viss åtgärd, äfven en delägare af

rätten utses till god man. Att finna en utomstående person, villig att

åtaga sig godmanskapet för gods, tillhörigt sinsemellan oeniga delägare,

torde emellertid mången gång möta så stora svårigheter, att det kan blifva

nödvändigt att åt en af delägarne öfverlämna att under sysslomannaansvar

förvalta godset för gemensam räkning.

Ordalagen i paragrafen borde ock enligt min mening så affattas, att

de ej lägga hinder i vägen för rätten att, där omständigheterna därtill

föranleda, förordna mera än en god man.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och

Hellström instämde, anförde:

»Såsom jag redan i det föregående antydt, synes mig den i förevarande

§ anvisade utväg endast i nödfall böra anlitas och egentligen

allenast i händelse domstolen finner försäljning ej böra äga rum, eller

fastställdt minimipris vid försök till försäljning ej kan erhållas, eller försäljning

icke af någon delägare påkallas. I hvarje fall torde det ej vara

lämpligt att bibehålla bestämmelse därom att den, som påkallar tillsättande

af god man, skall visa, att oenigheten och det däraf honom tillskyndade

men uppkommit utan hans förvållande — en bevisning, som ej blott lätt

får en förhatlig karaktär utan ock i många fall är svår eller omöjlig att

åstadkomma.

För öfrigt är jag ense med justitierådet Quensel därutinnan, att

domstolen ej bör vara förhindrad att till god man utse en delägare, som

finnes vara till uppdraget lämplig.»

Justitierådet Carlson ansåg likaledes, att domstolens befogenhet att

sätta egendomen under god mans förvaltning icke borde göras beroende

af bevisning därom, att den delägare, som påfordrade sådan åtgärd, utan

eget förvållande lede synnerligt men af oenigheten emellan delägarne,

samt att hinder icke borde möta för domstolen att tillsätta mera än en

god man eller att till sådan utse någon af delägarne.

Bih. till Piksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Höft.

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

6 §•

Justitierådet Quensel anförde: »I denna paragraf hafva gode mannens

åligganden i allmänna ordalag angifvits och hans befogenhet i två särskilda

afseenden, i fråga om godsets bortlegande och fördelning af afkastningen,

närmare bestämts. Då i förra afseendet stadgats, att gode

mannen äger bortlega godset, dock med viss begränsning i fråga om tiden

för bortlegandet, stannar man i ovisshet, huruvida det är medgifvandet

af rättigheten eller inskränkningen däri, som föranledt, att det särskilda

fallet upptagits, såsom vore det ett undantag från en eljest gällande regel.

Därför synes med hänsyn till de öfriga fall, som utan tvifvel kunna förekomma,

däri gode mannen nödgas för förvaltningen ingå förbindelser,

hvilka endels kunna vara af beskaffenhet att anses för delägarne bindande,

fullständigare bestämmelser vara i förevarande afseende erforderliga.

Justitierådet Carlson åberopade sitt yttrande vid 4 §.

7 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Då godmansförvaltning tillkommer genom beslut af rätten, bör

densamma desto hellre kunna endast i följd af rättens beslut upphöra,

som dels konstaterandet af de förhållanden, som enligt förslaget medföra,

att förordnandet förfaller, förutsätter en viss pröfning, dels ock för tredje

man är af vikt att kunna vid hvarje tidpunkt erhålla tillförlitlig visshet,

huruvida godsets förvaltning tillkommer delägarne själfve eller annan.»

8 §•

Justitierådet Quensel yttrade: »Har omyndig del i fast egendom,

må enligt förslaget förordnande om egendomens utbjudande till försäljning

ej meddelas, med mindre den rätt, hvarunder förmynderskapet lyder,

gifver lof till försäljningen. För den händelse fastigheten och förmynderskapet

lyda under olika domstolar, erfordras alltså beslut af båda. ömkligt

vore, att den häraf påkallade procedur kunde förenklas och den omgång

undvikas, som blefve en följd af nödvändigheten att inhämta förmyndarerättens

tillstånd, innan försäljningsfrågan kunde vid fastighetsdomstolen

afgöras. Utan tvifvel vore lämpligare att åt sistnämnda domstol

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sb''.

59

anförtro iakttagandet jämväl af den omyndiges på försäljningen beroende

rätt, hvilket ej synes möta större betänkligheter, därest därvid iakttages,

att den omyndiges förmyndare och närmaste fränder höras. Den för försäljning

af omyndigs fastighet i gällande lagstiftning uppställda förutsättning,

att nöd och trångmål föreligger, kan däremot helt naturligt för här

föreliggande fall ej upprätthållas, utan bör i stället, på sätt ock i ett

annat af de nu föreliggande lagförslagen upptagits, såsom villkor föreskrifvas

allenast, att försäljning finnes kunna ske utan skada för den

omyndige. Att härigenom ett visst intrång någon gång komrne att ske i

ett eljest gällande upplösningsvitsord, finge väl anses såsom en eftergift

för lagstiftarens omsorg att tillvarataga den omyndiges intresse.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och

Hellström instämde, utlät sig:

»1 fråga om rätt för delägare att påkalla försäljning af samfälldt

gods hänvisas till hvad jag yttrat angående förslaget i dess helhet.

Senare delen af denna § innehåller den föreskrift, att, där fråga är

om fast egendom, hvari omyndig äger del, förordnande om egendomens

utbjudande till försäljning ej må meddelas, med mindre den rätt, hvarunder

förmynderskapet lyder, gifver lof till försäljningen. I motiven till

förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af

fastighet, däri omyndig äger del, anföres såsom skäl för nyssberörda föreskrift,

att det näppeligen lärer vara rådligt att, så länge omyndigs reda

penningar tillåtas stå under förvaltning af enskilda personer, alldeles uppgifva

förmynderskapsdomstolens pröfning i afseende å lämpligheten att

förvandla omyndigs fasta egendom i penningar. Det lärer dock med fog

kunna ifrågasättas, om det är riktigt att låta delägares rätt att kräfva

gemenskapens upplösning lida inskränkning i följd däraf att någon delägare

är omyndig. Härtill kommer att, om förmynderskapet lyder under

annan rätt än den, inom hvars domvärjo fastigheten är belägen, sistnämnda

domstol synes vara mest kompetent att bedöma fastighetens värde.

På grund af hvad nu anförts och för undvikande af onödig omgång i de

fall, då förmynderskapsdomstolen är en annan än forum rei sitae, hemställer

jag, att villkoret angående förmynderskapsdomstolens samtycke uteslutes,

samt att i stället föreskrifves, att i hvarje fall, då fråga är om

auktion å fastighet, däri omyndig har del, rätten i den ort, där fastigheten

är belägen, skall bestämma minimipris.»

Justitierådet Carlson anförde: »I fråga om villkoren för upplösning

af sam äganderätten instämmer jag med justitierådet Billing.

För delägare i sådan fast egendom, som kan delas enligt skiftesstadgan,

finnes emellertid redan nu en utväg att genom begagnande af

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

sitt skiftesvitsord åvägabringa upplösningen. Tillräckliga skäl torde knappast

förefinnas att medgifva honom rätt att äfven påkalla egendomens försäljning.

Beträffande lösa saker kan en delning in natura emellanåt äga rum,

såsom t. ex. i fråga om ett parti spannmål; och torde i detta fall en

sådan böra föredragas framför en försäljning.

För det fall, att gemenskapen skall upplösas genom egendomens

försäljning, synes en mildring af föreskriften, att försäljningen ovillkorligen

skall ske å auktion, vara önskvärd. Detta försäljningssätt torde

vara mindre lämpligt för t. ex. sådana lösa saker, som äro underkastade

hastig förskämning. Fast egendom bör visserligen utbjudas å auktion.

om någon delägare det fordrar, men för det fall, att antagligt anbud

därvid icke afgifves, synes en försäljning under hand inom viss tid efter

auktionen lämpligen kunna medgifvas. Hvarje delägare synes, äfven utan

föregående pröfning af domstol, böra vara pliktig, vid påföljd af skadeståndsskyldighet,

att lämna sin medverkan till samäganderättens upplösning

genom naturadelning eller genom försäljning, om sådan kan ske på

antagliga villkor.

I de fall, då delägare i fast egendom är berättigad att påkalla egendomens

försäljning, synes denna rätt icke böra lida inskränkning däraf,

att annan delägare är omyndig. Delägarne böra därför vara berättigade

att, utan förmynderskapsdomstolens medgifvande, sälja egendomen, vare

sig annan domstol i anledning af tvist förordnat om försäljningen eller

icke. Däremot synes förmyndaren för den omyndige delägaren icke höra

kunna, utan förmynderskapsdomstolens samtycke, tvinga öfrige delägare

till försäljning.»

9 §•

Justitierådet Quensel anförde: »Bestämmelsen, att, där ansökning om

klyfning ej är gjord, rätten skall gifva nödig tid därtill, torde vara öfverflödig

i de fall, då samtliga delägare äro vid rätten hörda och ingen af

dem är sinnad att söka klyfning. I sådant fall torde beslut om försäljning

kunna meddelas, så snart delägarne inför rätten förklarat, att de

afstå från att påkalla klyfning.

Den i slutet af paragrafen förekommande mening ’ehvad klyfningen

kommer till stånd eller icke’ synes böra utgå, enär densamma kan föranleda

den oriktiga föreställning, att klyfning skulle rätteligen kunna äga

ram, oaktadt försäljning veterligen blifvit beslutad.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86''.

fil

10 och 11 §§.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitierådet Billing instämde,

utlät sig:

»Synnerligen svårlöst synes frågan, huru det nya slag af tvångsförsäljning,

som enligt förslaget skulle komma till stånd, lämpligen bör

anordnas.

Till en början kan med afseende på gällande föreskrift, att försäljning

af fast egendom skall ske skriftligen, anmärkas, att då förslaget icke

i gode mannens befogenhet inrymmer utfärdande af köpebref, delägare

kan genom vägran att underteckna sådant förhindra försäljning af gemensam

fast egendom.

Då vidare enligt förslaget försäljningen skulle vara att till sina

verkningar likställa med hvarje annan enskild försäljning, skulle såld

fastighet alltså öfvergå till den nye ägaren behäftad med alla inteckningar,

äfven om de öfverstege köpeskillingen. Och som hinder ej möter

att inteckna en särskild andel af fastigheten, skulle sålunda den delägare,

som ville hindra försäljningen, kunna genom att öfverinteckna sin andel

afskräcka hvarje köpare och därmed eludera beslutet om försäljning.

Dessa svårigheter, hvilka synas vara olösliga och mången gång ägnade

att rent af omöjliggöra en praktisk tillämpning af lagen, torde man knappast

kunna undgå utan att likställa den försäljning af fast egendom, hvarom

här är fråga, med försäljning af utmätt fastighet, ehuru onekligen vissa

betänkligheter äfven härvid kunna möta.

Måhända bör dock försäljning med exekutiv verkan ej få äga rum.

innan — i analogi med hvad i 51 § konkurslagen stadgas — försök

gjorts att å frivillig offentlig auktion åstadkomma försäljningen, och i

hvarje fall bero af domstols förordnande.»

Justitieråden Wijkander och Hellström delade i hufvudsak de af

justitierådet Quensel vid förestående §§ uttalade betänkligheter samt hemställde,

att i fråga om försäljning af fast egendom föreskrifter måtte meddelas

i väsentlig öfverensstämmelse med hvad i 51 § konkurslagen vore

rörande sådan försäljning stadgadt.

Justitierådet Carlson yttrade: »Såsom justitierådet Quensel påpekat

kan hinder för försäljning af fast egendom möta däraf, att någon delägares

lott är intecknad öfver värdet. En föreskrift, att egendomen i

sådant fall skall säljas exekutivt, skulle antagligen ofta visa sig gagnlös,

då vid sådan försäljning utbud först borde ske af lotterna hvar för sig

samt därvid ägaren af den öfverintecknade lotten kunde själf för den
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

samma bjuda så stor köpeskilling, att någon försäljning af lotterna gemensamt

icke kunde ske utan förlust för öfrige delägare. En mera verksam

föreskrift vore måhända, att det i sådant fall ålåge ägaren af den öfverintecknade

lotten att till öfrige delägare eller gode mannen utgifva så

stort belopp, att försäljningen kunde komma till stånd.

Med justitierådet Quensel är jag ense därom, att gode mannen bör

äga rätt att afsluta försäljning af fast egendom genom köpehandlings utfärdande.

»

17 och 18 §§.

Justitieråden Wijkander, Hellström, Billing och Quensel förenade sig

om följande yttrande:

»Dessa paragrafer torde lämpligen böra byta plats.

I fråga om 17 § hemställes, att då den däri uttalade regel om förvaltningskostnadens

gäldande lärer vara afsedd endast för det fall, att den

åtgärd, som föranledt kostnaden, varit behörig, någon jämkning i affattningen

må till utmärkande af denna mening vidtagas.»

Justitierådet Carlson åberopade beträffande 17 § sin förut gjorda

anmärkning om bristande öfverensstämmelse med bolagslagen.

19 §.

Justitieråden Wijkander, Hellström, Billing och Quensel förenade sig

om följande yttrande:

»Senare stycket synes böra utgå. Att, när god man entledigas af

annan anledning än att godmansförvaltningen skall helt och hållet upphöra,

rätten skall förordna annan i hans ställe, torde ej behöfva uttryckligen

stadgas. Att åter, såsom i sista punkten föreskrifves, förordnande

af afliden god mans efterträdare skall göras beroende på anmälan af delägare,

lärer desto mindre vara fullt välbetänkt, som gode mannens frånfälle

kan inträffa under delägarnes frånvaro.»

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

63

2:o.

Förslag till lag, innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken.

Justitierådet Quensel yttrade: »Då hvarje fångeshandling angående

fast egendom skall innehålla alla de för öfverlåtelsen gällande villkor,

måste äfven beträffande öfverlåtelse till flere personer lösning af frågan

huru stor del af fastigheten tillkommer hvarje förvärfvare, sökas uteslutande

i fångeshandlingen och, där frågan i densamma ej uttryckligen

besvaras, härledas ur dess öfriga innehåll medelst en efter omständigheterna

lämpad tolkning af detsamma. Den föreslagna bestämmelsen innefattar

i själfva verket en ovillkorlig föreskrift, huru hvarje fångeshandling

skall i det förutsatta fallet tolkas.

Men att lägga ett sådant band på tolkningen måste anses desto

mindre lämpligt, som fall lätteligen kunna tänkas, där den föreslagna

tolkningen alldeles visst vore oriktig. Där exempelvis en fader testamenterat

sin fastighet till en son och en dotter samt dennas man, kunde väl

ett sådant förordnande ej tydas annorlunda, än att hälften gifvits till

sonen och hälften till dottern och mågen.

På grund af det sålunda anförda finner jag förevarande förslag ej

kunna tillstyrkas.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Wijkander och

Hellström förenade sig, anförde:

»Därest, på sätt jag vid 1 § i förslaget till lag om samäganderätt

tillstyrkt, i berörda lag intages uttrycklig bestämmelse därom, att vid

samegendom, hvarom här är fråga, enhvar af samägarne råder öfver viss

lott samt att lotterna skola anses lika, där ej annat förhållande kan ådagaläggas,

lärer det föreslagna tillägget till 1 kap. jordabalken vara öfverflödigt.

»

Justitierådet Carlson instämde med justitierådet Quensel.

3:o.

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning af

fastighet, däri omyndig äger del.

Justitierådet Quensel hemställde, under åberopande af hvad han anfört

vid 8 § i förslaget till lag om samäganderätt, att förevarande förslag

icke måtte för Riksdagen framläggas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

Justitieråden Wijkander, Hellström och Billing gjorde samma hemställan

under åberopande af den sistnämndes yttrande vid berörda paragraf.

Justitierådet Carlson hänvisade till sitt yttrande vid samma paragraf.

4:o.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan.

Justitierådet Carlson hemställde, under åberopade af hvad han anfört

vid 8 § i förslaget till lag om samäganderätt, att det föreslagna nya

stycket i nu förevarande paragraf måtte uteslutas.

5:o.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 86.

65

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 26 februari 1904

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Hellström,

Billing.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:
Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 30 december 1901 inhämtade utlåtande öfver förslag

till lag om samäganderätt, till lag, innefattande tillägg till 1 kap.

jordabalken, till lag, innefattande vissa bestämmelser rörande försäljning

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 58 Håft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

af fastighet, däri omyndig äger del, till lag om ändrad lydelse af 94 §

skiftesstadgan och till lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni

1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen:
»Såsom

af den lämnade redogörelsen framgår, har flertalet af de

ledamöter i högsta domstolen, hvilka deltagit i ärendets slutliga behandling,

i hufvudsak gillat de allmänna grunder, på hvilka förslaget till lag

om samäganderätt hvilar. En af domstolens ledamöter har emellertid,

under uttalande af den mening, att det förhållande, som äger rum mellan

delägare i ett enkelt bolag, sådant detta begrepp bestämmes genom bolagslagen,

står så nära den samäganderätt, som afses i förslaget, att det

knappast syntes vara möjligt att uppdraga någon bestämd gräns dem

emellan, funnit det vara önskligt, att dessa rättsförhållanden bestämdes

genom samma eller väsentligen lika stadganden, samt förty ansett, att det

ämne, förslaget afser, borde tagas under förnyad behandling i sammanhang

med öfverseende och fullständigande af lagstiftningen om enkla bolag.

Att rättsförhållandet mellan delägare i enkelt bolag skulle stå så

nära rättsförhållandet mellan samägare, att det knappast vore möjligt att

uppdraga någon gräns dem emellan, kan jag emellertid icke medgifva.

I det rena samäganderättsförhållandet saknas ju det moment, som enligt

sakens natur måste bestämma innehållet i en lagstiftning om det enkla

bolaget: det ömsesidiga åtagandet att verka för bolagets ändamål. Att

delägare i ett enkelt bolag måste tåla sådan inskränkning i rätten att bestämma

öfver i bolaget insatt gods, som för bolagsändamålets vinnande

erfordras, är naturligt, men anledning torde ej finnas att på samägare,

som merendels ofrivilligt kommit in i samegendomsförhållandet, lägga andra

band än som föreskrifvas af detta rättsförhållandes egen natur. För

mig synes det otvifvelaktigt, att sistnämnda rättsförhållande till sin art

är skarpt afskildt från alla bolagsförhållanden, och denna åtskillnad är

också i främmande rättssystem allmänneligen iakttagen. Väl må det erkännas,

att om samägare sins emellan träffa överenskommelser rörande

det samfällda godset, det stundom kan blifva vanskligt att afgöra, om dylika

överenskommelser innebära ett bolagsaftal eller icke, men jag kan ej

häri se större olägenhet än i fall det eljest är tveksamt, huruvida ett

bolagsaftal föreligger eller icke; klart är ju i förstberörda fall, att reglerna

för samäganderätt måste gälla, där ej tillvaron af ett bolagsaftal kan påvisas.

För min del är jag därför af den mening, att samäganderättsförhållandet

kräfver en behandling för sig, utan sammanblandning med

det enkla bolaget.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

67

Bland de anmärkningar, som riktats mot särskilda punkter i det remitterade

förslaget, vill jag till en början uppehålla mig vid den, som

angår den föreslagna ordningen för upplösning af samfällighet, nämligen

genom godsets försäljning och köpeskillingens fördelning mellan delägarne.

Den försäljning, som i det remitterade förslaget är ifrågasatt, skulle

till sina verkningar vara att likställa med hvarje annan enskild försäljning

och sålunda, i fråga om fastighet, lämna befintliga inteckningar oberörda.

Inom högsta domstolen har påpekats, att då enligt förslaget särskild delägare

skulle vara befogad att låta inteckna sin lott, nyssberörda karaktär

hos försäljningen lämnade en utväg för delägare, som ville förhindra försäljningen,

att genom att öfverinteckna sin lott afskräcka hvarje köpare

och därmed eludera beslutet om försäljning. På grund häraf har majoriteten

hemställt, att försäljning med exekutiv verkan måtte införas.

Det måste erkännas, att här vidrörts en svag punkt i förslaget.

Frågan är emellertid, om det är rådligt att söka af hjälpa denna svaghet

genom att stadga exekutiv försäljning, vare sig omedelbart eller såsom en

utväg för det fall, att auktion af den art, som i förslaget afses, icke ledt

till försäljning.

Till en början bör härvid uppmärksammas, att exekutiv försäljning

enligt hvad erfarenheten ådagalagt är ägnad att sänka köpeskillingens

belopp. Från denna synpunkt måste detta försäljningssätt vara mindre

tilltalande redan för samägarne själfva. Men äfven om man kunde se

bort härifrån med hänsyn till samägarnes intresse att få gemenskapen

upplöst, ställer sig saken betänkligare i fråga om inteckningshafvare, i

synnerhet som den exekutiva försäljningen enligt gällande rätt medför,

att alla intecknade fordringar förfalla till betalning och inteckningshafvare

alltså under alla omständigheter blefve utsatt för äfventyret att nödgas

omplacera sina penningar. Att öka anledningarna till exekutiv försäljning

af fastigheter och därmed utsätta inteckningshafvare för olägenheter och

tilläfventyrs förluster, utan att i någon mån orsak härtill behöfver hafva

framträdt uti oförmåga eller tredska att betala från gäldenärernas sida, synes

mig vara en allvarsam sak, och det kan ej utan skäl befaras, att sådant

skulle verka menligt för fastighetskrediten.

Förutom dessa allmänna betänkligheter kan ej heller förbises, att

exekutiv försäljning af samfälld fastighet under vissa förhållanden skulle

medföra oegentligheter, som ej lätt skulle kunna regleras i detta sammanhang.

Af en af högsta domstolens ledamöter har framhållits, att då

— enligt gällande utsökningslag — vid exekutiv försäljning af samfälld

fastighet utbud först borde ske af lotterna hvar för sig samt därvid äga
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

ren af en öfverintecknad lott kunde själf för densamma bjuda så stor

köpeskilling, att någon försäljning af lotterna gemensamt icke kunde ske

utan förlust för öfriga delägare, jämväl föreskrift om exekutiv försäljning

antagligen ofta skulle visa sig gagnlös. Då riktigheten af denna erinran

är obestridlig och då i öfrigt försäljningens ändamål ju är samfällighetens

upplösande genom en gemensam försäljning men icke lotternas realisation

hvar för sig, borde införande af exekutiv försäljning föranleda sådan

ändring i utsökningslagen, att utrop af de särskilda lotterna bortfölle

samt fastigheten i dess helhet omedelbart utbjödes. Detta skulle åter

innebära, att om lott i fastigheten vore särskildt intecknad, inteckningshafvaren

komme i sämre ställning än han för närvarande har, enär han

skulle gå miste om utvägen att rädda sin fordran genom att ropa in ensamt

den lott, i hvilken han hade inteckning. Ej mera tilltalande äro de

förhållanden, som skulle kunna uppkomma, ifall den samfällda fastigheten

vore intecknad gemensamt med andra fastigheter. I öfverensstämmelse

med de grundsatser, som äro stadgade i 86 § inteckningslagen,

borde uppenbarligen inteckningshafvaren erhålla rätt att, då exekutiv

auktion för samegendomens upplösande skulle äga rum, få jämväl öfriga

fastigheter utmätta i det i nämnda lagrum angifna ändamål. Om emellertid

auktionen å den samfällda fastigheten ej ledde till försäljning, t. ex.

emedan utsatt minimipris ej uppnåddes, skulle tydligen anledningen att

sälja de andra fastigheterna vara bortfallen, men kostnaderna för dessa

fastigheters utmätning skulle icke dess mindre gäldas och enligt utsökningslagens

grundsatser drabba fastigheterna. Det torde få medgifvas, att

det för dessa fastigheters ägare med skäl skulle te sig obilligt, att ett

sådant resultat skulle blifva följden af samägarnes åstundan att få samfälligheten

upplöst.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes det mig för närvarande

ej låta sig göra att införa exekutiv försäljning såsom medel för

upplösande af samäganderätt i fastighet.

Det återstår att öfverväga, om den af högsta domstolen påpekade

bristen i förslaget kan på annat sätt afhjälpas. Den naturliga utvägen att

hindra delägare i samfälld fastighet från att genom öfverinteckning af sin

lott göra intrång i annan delägares rätt att få gemenskapen upplöst, vore

gifvetvis att förbjuda eller i erforderlig mån begränsa intecknings meddelande

i ideell andel af fastighet. Ej heller denna utväg torde emellertid

vara användbar i följd af den grundval för fastighetsindelningen på landet,

hvilken hos oss är tillämpad. Af lagfartsbevis och lagfartsprotokoll kan

nämligen ingalunda alltid synas, om ett mantal, hvarå lagfart meddelats,

betecknar en fastighet för sig eller en lott i samfälld fastighet, och det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd.

skulle uppenbarligen blifva eu alltför stor tunga för inteckningsväsendet

att i hvarje ärende, däri fråga vore om inteckning i ett mantal, kräfva

utredning i berörda hänseende.

Hvad åter angår det medel, som ifrågasatts af eu ledamot inom

högsta domstolen, nämligen att den delägare, som öfverintecknat sin lott

och därigenom förhindrar försäljning, skulle förpliktas att till öfriga delägare

utgifva så stort belopp att försäljningen kunde komma till stånd,

synes det mig ej kunna förordas af den grund, att det skulle vara obilligt

att tillämpa denna regel i hvarje fall, då eu inteckning i särskild lott ej

kunde blifva betäckt af den på lotten belöpande del af bjuden köpeskilling,

medan det å andra sidan ej vore möjligt att sätta någon bestämd gräns,

hvars öfverstigande skulle utmärka öfverinteckning och föranleda berörda

regels tillämpning.

Något fullt tillfredsställande sätt att lösa den nu behandlade svårigheten

torde därför ej stå till buds, innan frågan kan upptagas i sammanhang

med en revision vare sig af utsökningslagstiftningen eller af lagfartsoch

inteckningsväsendet. Detta synes emellertid icke höra förhindra förslagets

framläggande för Riksdagen. Dels kan man säkerligen hoppas, att

öfverinteckning i ofvanberörda illojala syfte i verkligheten ej skall förekomma

i sådan utsträckning, att försäljningsvitsordets begagnande däraf

kommer att lida afsevärdt intrång, i all synnerhet som den i förslaget

medgifna rätten att få samfälldt gods ställdt under god mans förvaltning

måste verka såsom en kraftig hämsko på lusten att af egennyttiga eller

illvilliga bevekelsegrunder motsätta sig gemenskapens upplösning, dels kan

det sägas, att äfven om delägare på antydda sätt hindrar försäljning,

öfriga delägare i hvarje fall komma att erhålla medel att, vid tvister om

fastighetens förvaltning eller nyttjande, få till stånd en mera tillfredsställande

lösning än för närvarande är möjligt.

De anmärkningar i öfrigt, om hvilka ett flertal af högsta domstolens

ledamöter varit ense, hafva vid den granskning och bearbetning,. de remitterade

förslagen efter utlåtandets afgifvande undergått, blifvit iakttagna.

I afseende å de ändringar, som härvid ägt rum, tillåter jag mig i allmänhet

åberopa hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt.

Beträffande betingelserna för inrättande af godmansförvaltning har

under 5 § af högsta domstolens flertal yttrats den mening, att denna utväg

endast i nödfall bör anlitas och egentligen allenast i händelse domstolen

finner försäljning ej böra äga rum eller fastställdt minimipris vid

försök till försäljning ej kan erhållas eller försäljning icke af någon delägare

påkallas. Uttrycklig föreskrift härom i förevarande § torde emellertid

vara öfverflödig, då, i öfverensstämmelse med samma ledamöters åsikt,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

i förslaget införts vidsträcktare rätt att påkalla auktion för det samfällda

godsets försäljning.

Den anmärkning i afseende å förslagets stadganden om försäljning’,

hvilken jag här förut behandlat, har ledt uppmärksamheten därpå, att i

händelse särskild inteckning i fastighetslott icke varder betäckt af den andel

af bjuden köpeskilling, som belöper å lotten i förhållande till dess storlek

antagande af sådant anbud skulle kunna lända öfriga delägare till förlust.

Det torde därför under angifna omständigheter böra öfverlämnas åt öfriga

delägare att bestämma, huruvida de vilja antaga köpeanbudet eller iclTe.

I 15 § åt det remitterade förslaget var föreskrift upptagen, att om

auktion å samfälldt gods ej ledt till försäljning, godemannen ofördröjligen

skulle föranstalta om ny auktion; kom ej heller vid andra auktionen försäljning

till stånd, skulle frågan om försäljning vara förfallen. Skälen för

detta stadgande äro angifna i statsrådsprotokollet för den 31 maj 1901.

Genom den utsträckning af vitsordet att påkalla auktion, som vid den nu

skedda bearbetningen föreslagits, synes denna fråga vara bragt i ett annat

läge. Då man ej vidare af den delägare, som påyrkar försäljning, kräfver

bevisning, att han utan eget förvållande lider synnerligt men af gemenskapens

bibehållande, utan tvärtom i princip tillerkänner enhvar delägare

rätt att när som helst påkalla auktion, synes det ej längre finnas anledning

att låta rättens beslut om auktion föranleda mer än ett försäljningsförsök.

Leder detta ej till försäljning, står det ju öppet för den delägare,

som önskar dess upprepande, att hos rätten förnya sin ansökan. Genom

denna ändring vinnes den fördel, att ett omedelbart upprepande af auktionen

ej behöfver äga rum, om man på förhand kan beräkna, att sådant

skulle blifva utan resultat.

I följd af ändringar, som vidtagits i förslaget till lag om samäganderätt,

^ torde, på sätt inom högsta domstolen framhållits, förslagen till lag,

innefattande tillägg till 1 kap. jordabalken, och till lag, innefattande vissa

bestämmelser rörande försäljning af fastighet, däri omyndig äger del,

böra utgå.»

Departementschefen uppläste härefter förslag till

l:o lag om samäganderätt;

2:o lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan; och

3:o lag om ändrad lydelse af 29 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring;

och hemställde departementschefen, att förslagen matte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande

framläggas.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

71

Justitieråden Hellström och Billing åberopade hvad af dem vid

granskning i högsta domstolen af förslaget till lag om samäganderätt

anförts för så vidt det icke vid förslagets omarbetande vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att till

Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af

den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1904:52 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samäganderätt, till lag om ändrad lydelse af 94 § skiftesstadgan samt till lag om än s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2019:38 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2011/12 s. 610 s. 619 i texten · dokumentnivå