Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen

1904-02-29 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:90, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 90.

1

N:o 90.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap.

15 § strafflagen; gifven Stockholms slott den 29 februari

1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prat. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 61 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

Förslag;

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 kap,

15 §.

Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf skadas kan, å väg,

gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel

eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion

hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad

å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller

annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,

eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning

pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring

eller eljest varor hållas till salu för allmänheten eller å annat ställe,

som, mot eller utan afgift, är för allmänheten upplåtet, straffes, där ej

förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst

etthundra riksdaler.

Våldför man annan å ställe, hvarom i denna § förmäles, då

skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom

försvårande anses.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

3

18 kap.

15 §.

Ofverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder

eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det lian drucken

är, och träffas han i sådant tillstånd å ställe, hvarom i 11 kap. 15 §

förmärs, straffes, för fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o. 90.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 30 oktober 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg, ,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:^
l:o)

Riksdagens skrifvelse den 11 mars 1902, däri Riksdagen

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag dels till ändring af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §

strafflagen, i syfte att erhålla sinsemellan öfverensstämmande, förtydligade

och, i den mån sådant kunde befinnas behöfligt och lämpligt,

vidgade bestämmelser om de platser, hvarå, och de förhållanden, hvarunder

sådant förfarande eller beteende, som i dessa lagrum omförmäldes,

borde anses straffbart, dels till sådan ändrad lydelse af sistnämnda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90. 5

paragraf, att högre bötesstraff än det nu stadgade kunde för fylleriförseelse

ådömas;

2:o) järnvägsstyrelsens skrifvelse den 25 februari 1901, däri

styrelsen hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen

aflåta nådig proposition om sådan förändrad lydelse dels af 11

kap. 15 § strafflagen, att de förargelseväckande gärningar, som i sagda

lagrum afsåges, blefve straffbara äfven i fall de föröfvades å statens

järnvägars bantåg eller bangårdar med väntsalar och plattformer, dels

af 18 kap. 15 § strafflagen, att fylleri, som föröfvades å nyssnämnda

ställen, blefve underkastadt det i samma lagrum stadgade ansvar, dels

ock af 10 kap. 21 § rättegångsbalken, att brott, som af någon beginges

under resa å statens järnvägar, skulle, där ovisshet rådde angående

den ort, hvarest den brottsliga gärningen gjorts, åtalas vid rådstufvurätten

i residensstaden i det län, där brottet föröfvats;

3:o) en den 9 april 1901 för järnvägsföreningen ingifven skrifvelse,

däri järnvägsföreningen bland annat, under åberopande af hvad järnvägsstyrelsen

hemställt därom att förargelseväckande beteende samt fylleri

måtte varda underkastadt straff, då förseelsen ägt rum å statens järnvägars

bantåg eller bangårdar med väntsalar och plattformer, i underdånighet

anhållit, att de bestämmelser, som i berörda syfte kunde

komma att. af Kung]. Maj:t meddelas i afseende å statens järnvägar,

måtte förklaras äga tillämplighet äfven å enskildas järnvägar;

öfver hvilka skrivelser Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit

infordrade underdåniga utlåtanden.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrivelser och

utlåtanden yttrade departementschefen:

»För att förargelseväckande beteende eller fylleri skall vara straffbart

erfordras enligt gällande strafflag, att förseelsen erhållit en viss

grad af offentlighet, och betingelserna i detta hänseende äro bestämda

uteslutande med hänsyn till platsen för förseelsens begående. Emellertid

utvisa de lagrum, hvari nämnda förseelser omhandlas, — 11 kap. 15 §

och 18 kap. 15 § strafflagen — i angifna afseende en olika affattning,

i det att förargelseväckande beteende är straffbart, om det ägt rum

»å allmän väg, gata eller torgplats, eller där allmän marknad eller

auktion hålles», under det att fylleri straffas, om den af starka drycker

öfverlastade träffas »å väg, gata eller annat allmänt ställe». Denna

olikhet i affattning, hvilken, på sätt inom Riksdagen erinrats, har sin

historiska förklaring i stadgandenas olika ursprung, har gifvit anledning

till olikhet i uttolkning, i det att den förseelse, hvarom i 18 kap.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

15 § är fråga, i följd af sagda lagrums allmännare ordalag ansetts

straffbar i vidsträcktare omfattning än förargelseväckande beteende.

I Riksdagens skrifvelse anmärkes i afseende å berörda bestämmelser,

dels att de icke fylla ändamålet att bereda skydd mot störande

uppträden å sådana för allmänheten upplåtna eller eljest mer besökta

platser, där dylika uppträden kunna anses vara särskildt förargelseväckande,

dels ock att någon anledning numera ej lärer förefinnas att

olika bestämma gränserna för tillämpningen af ofvannämnda båda lagrum,

hvilkas syfte och uppgift torde enligt nuvarande rättsuppfattning

med hvarandra ganska nära sammanfalla.

I princip hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande enhälligt

anslutit sig till hvad Riksdagen härutinnan anfört. Likaledes hafva

samtliga befallningshafvande tillstyrkt hvad järnvägsstyrelsen och järnvägsföreningen

hemställt angående straffbestämmelsernas tillämpande å

förseelser af ifrågavarande art, hvilka ägt rum å järnvägs bantåg eller

bangårdar med väntsalar och plattformer. I öfrigt äro i sagda myndigheters

utlåtanden angifna talrika exempel på ställen, till hvilka den

ena eller andra myndigheten ansett skyddet böra utsträckas. Däribland

må nämnas: andra anstalter för allmänna samfärdselns förmedlande

såsom passagerarefartyg, spårvagnar, med mera, parker och planteringar,

som äro upplåtna åt allmänheten, teatrar, konsertsalar och andra

lokaler, där offentlig föreställning gifves, föreläsningssalar, offentliga

bibliotek och museer, gästgifvaregårdar, restauranter och utskänkningsställen,

öppna handelsbodar.

Öfverväger man syftemålet med ifrågavarande straffbestämmelser

samt förseelsernas natur, lärer man ej kunna underlåta att, i likhet med

Riksdagen och de i ärendet hörda myndigheterna, erkänna, att samma

grunder, som kräfva bestraffning i de i gällande strafflag angifna fall,

kunna åberopas för skyddets utsträckande till en mångfald andra rum,

liksom att förseelserna i fråga till sin art äro så närbesläktade, att

skyddet för allmänheten bör ställas lika i förhållande till båda. Huru

långt man bör gå i att utvidga straffbudens tillämpning, kan gifvetvis

vara föremål för olika meningar. Man bör härvid hafva i åtanke, att i

samma mån som flera platser och rum upptagas bland dem, å hvilka

allmänheten åtnjuter skydd mot förargelseväckande beteende, i samma

mån komma två andra bestämmelser i strafflagen att erhålla utsträckt

tillämpning, nämligen dels sista punkten ill kap. 15 §, enligt hvilken

våld, föröfvadt å sådant ställe, där förargelseväckande beteende enligt

samma lagrum är belagdt med ansvar, skall anses såsom begånget

under försvårande omständigheter, dels ock 14 kap. 45 §, enligt hvilken

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 90.

vissa missliandelsbrott, som eljest ej utan angifvelse af målsägande få

af allmän åklagare beifras, fälla under allmänt åtal, om de begåtts å

sådant ställe, som nyss är sagdt. För min del hyser jag emellertid

den uppfattning, att den fred, som samtliga förberörda bestämmelser

åsyfta att skydda, bör tillkomma allmänheten å hvarje ställe, som

är afsedt att vara tillgängligt för allmänheten, vare sig mot eller

utan afgift.

Riksdagen har vidare hemställt om sådan ändring af 18 kap.

15 § strafflagen, att högre bötesstraff än det nu stadgade må kunna

för fylleriförseelse ådömas. Angående denna punkt i Riksdagens framställning

hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande varit af olika

meningar. Flertalet tillstyrka väl skärpning af straffet, men andra ställa

sig tveksamma angående lämpligheten af en sådan åtgärd och ännu

andra afstyrka densamma bestämdt. Från de sistnämndes sida framhålles

hufvudsakligen, att för den, som tillfälligt gör sig skyldig till

sagda förseelse, det är tillräckligt straff att varda bötfälld, utan afseende

å bötesbeloppets storlek, medan å andra sidan intet straff är tillräckligt

för att vara verksamt gentemot en drinkare. Det måste erkännas, att

i denna invändning ligger en sanning så till vida, som det uppenbarligen

vore lönlöst att hoppas, att man genom straff kunde förmå

utbildade alkoholister till afhållsamhet. Det enda riktiga förfaringssättet

gentemot dessa vore måhända att tvångsvis anbringa dem i särskilda

kuranstalter och kvarhålla dem där, till dess de blifvit botade.

Detta förfarande anlitas i eu och annan främmande stat och lärer

komma att blifva pröfvadt äfven i Norge, hvarest genom lag om lösdrifveri,

tiggeri och dryckenskap den 31 maj 1900 meddelats bestämmelser

i sådant syfte. Hur beaktansvärd denna fråga än är, torde den

dock vara af för stor räckvidd för att i detta sammanhang upptagas

till afgörande.

Hvad jag anfört innebär emellertid intet hinder mot att nu pröfva,

huru fylleriförseelsen, betraktad såsom ett brott mot allmän ordning och

anständighet, bör bestraffas. Det torde härvid vara af intresse att erinra,

att i den nådiga proposition, uti hvilken förslaget till nu gällande

strafflag förelädes Riksdagen, straff för fylleri var satt till böter, högst

etthundra riksdaler, samt för tredje resan inom ett år upprepad förseelse

till böter eller fängelse i högst sex månader. Detta förslag

vann dock endast prästeståndets bifall. Ridderskapet och adeln antog

till en början en af lagutskottet föreslagen straffsats af högst femtio

riksdaler, under det att de öfriga stånden ej ville vara med om högre

straff för fylleri än tjugu riksdaler, hvilket ju ock omsider blef Riks
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 90.

dagens beslut. Resultatet blef alltså, att fylleriförseelsen blef belagd

med vida ringare straff än oljud, oväsende, med flere former af förargelseväckande

beteende, oaktadt det lärer få erkännas, att fylleri åtminstone

kan hafva en fridstörande karaktär i fullt så hög grad som nyssberörda

förseelser. En jämförelse med andra länders strafflagar visar också,

att fylleriförseelsen för närvarande är mildare bedömd här i riket än i

de flesta andra stater.

Jag delar därför Riksdagens mening, att skärpande af straffet

för fylleri är påkalladt, och det synes mig vara riktigast, att för denna

förseelse stadgas samma ansvar som i 11 kap. 15 § är stadgadt för

förargelseväckande beteende, eller böter intill etthundra riksdaler.

Järnvägsstyrelsen har i sin skrifvelse jämväl fäst uppmärksamheten

på det förhållande, att med afseende å brott, som begåtts å bantåg,

det stundom uppstår svårigheter att afgöra, inom hvithet härad

brottet föröfvats, samt att sådant föranleder ovisshet om hvilken domstol

det tillkommer att upptaga åtal angående brottet. Järnvägsstyrelsen

hemställer därför om sådan ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken,

att brott, som af någon begås under resa å statens järnvägar, skall,

där ovisshet råder angående den ort, hvarest den brottsliga gärningen

gjorts, åtalas vid rådstufvurätten i residensstaden i det län, där brottet

föröfvats.

Såsom af flertalet bland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

angående denna hemställan framhållits, skulle en lagändring af det

innehåll, järnvägsstyrelsen föreslagit, näppeligen vara tillfredsställande.

Mot förslaget kan till en början anmärkas, att det icke för alla fall skulle

afhjälpa de påpekade svårigheterna, då det ju lätt nog kunde inträffa,

att man ej heller med säkerhet visste, inom hvithet län brottet tilldragit

sig. Men äfven om man kunde undvika denna bristfällighet genom att

i stället antaga något af de talrika förslag, som i Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes utlåtanden blifvit framställda, är jag dock af den

mening, att det ej vore lämpligt att meddela särskilda bestämmelser

om domstolsbehörighet för ifrågavarande specialfall. Att de påpekade

svårigheterna kunna uppkomma är visserligen oförnekligt, men detta

är ingalunda någon enstaka företeelse; tvärtom vidröres här en svaghet,

som när som helst kan framträda i en straffprocess, hvilken till enda

grund för bestämmande af domstolskompetens har orten för brottets

föröfvande. Att åter i detta sammanhang och med föranledande af

järnvägsstyrelsens framställning företaga en mera omfattande bearbetning

af bestämmelserna om forum i brottmål, lärer än mindre kunna

ifrågakomma, helst frågan om fullständig revision af 10 kap. rättegångs
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 90.

balken upprepade gånger varit på tal och vid första möjliga tillfälle

torde böra bringas i verkställighet. Jag anser alltså, att för närvarande

ingenting kan göras i anledning af järnvägsstyrelsens framställning i

denna punkt.»

{få Sedan departementschefen härefter uppläst ett i öfverensstämmelse

med hvad nu anförts upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af

11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen, hvilket förslag är såsom

bil. — fogadt vid detta protokoll, hemställde han i underdånighet, att

högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte, för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna

bifall.

Ex protocollo

jErik Öländer.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami.

1 Afd. 61 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

Förslag!

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kapi. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 Kap.

15 §.

Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf skadas kan, å väg,

gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel

eller eljest allmänneligen befares, straffes med böter, högst etthundra

riksdaler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad

å plats, som nyss är nämnd, eller där allmän marknad eller auktion

hålles, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel,

som är för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där

offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där

mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller varor

hållas till salu för allmänheten, eller eljest å plats, som, mot eller utan

afgift, är för allmänheten upplåten, straffes, där ej förbrytelsen förut i

detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst etthundra riksdaler.

Våldför man annan å sådant ställe, som här förut är sagdt, då

skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom

försvårande anses.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition No 00.

11

18 Kap.

15 §.

Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder

eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken

är, och träffas han i sådant tillstånd å ställe, hvarom i 11 kap. 15 §

förmäles, straffes, för fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 90.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 11 februari 1904.

Andra rummet.

N ärvar ande.

Justitieråden: SkakiN,

Lilienberg,

Carlson,

Lindbäck,

Claéson,

Thollander,

Silverstolpe.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 19 november 1903,

handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap.

15 § och 18 kap. 15 § strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde

ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Härvid anfördes af:

Justitierådet Silverstolpe: Förslaget upptager i första stycket af

11 kap. 15 § strafflagen särskildt de fall, då öfverdådig framfart skall

anses straffbar, samt innebär i sådant afseende dels en utvidgning dels

en inskränkning af de bestämmelser, hvilka nu äro gällande.

Enligt lagrummets nuvarande; lydelse är sådan framfart belagd

med straff, när den äger rum å allmän väg, gata eller torgplats, eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

där allmän marknad eller auktion hålles. Då det i förslaget förekommande

uttrycket: »väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten

för allmän samfärdsel» får antagas fullständigt motsvara det nu begagnade:

»allmän väg, gata eller torgplats», innefattar det i förslaget

gjorda tillägget »eller eljest allmänneligen befares» (i hvad därunder

inbegripen plats icke tillfälligtvis sammanfaller med ställe, där allmän

marknad eller auktion hålles,) en utsträckning af förfarandets straffbarhet

till platser, som, utan att vara hänförliga till allmän väg eller^dylikt,

ändock af ett större antal personer användas för samfärdsel. Härunder

skulle då komma att inbegripas enskilda personer tillhöriga utfarts- och

byvägar, kvarn- och sågplatser samt till och med gårds- och tomtplatser,

när vederbörande ägare eller innehafvare låta andra personer

å dessa ställen opåtaldt färdas fram. En utsträckning af lagbudets

tillämplighetsområde till sådana enskilda personer tillhöriga platser synes

emellertid hvarken vara afsedd i de af Riksdagen samt järnvägsstyrelsen

och järnvägsföreningen gjorda framställningar, som gifvit anledning till

förslaget, eller eljest påkallas af något mera kännbart behof. Enligt

den affattning, förslaget i öfrigt erhållit, skulle på grund af den anmärkta

utsträckningen icke allenast oljud, oväsen, annat förargelseväckande

beteende och fylleri å sådant ställe blifva belagda med straff

och föremål för allmänt åtal utan äfven våld å sådant ställe anses begånget

under försvårande omständigheter och allmän åklagare äga att

utan angifvelse åtala därstädes föröfvad misshandel, jämväl af lindrigare

beskaffenhet, samt resande af lifsfarligt vapen. Detta skulle kunna

föranleda ett ingripande från polis- och åklagaremaktens sida inom

enskildt område, som hvarken vore behöfligt eller lämpligt, helst detsamma

äfven kunde komma att riktas mot själfva ägaren eller innehafvaren

af området. Härtill kommer, att det vid tillämpningen säkerligen

ofta skulle blifva förenadt med stor svårighet att afgöra, huruvida

en plats kimde anses vara sådan, som allmänneligen befares. Af nu

anförda skäl anser jag att uttrycket: »eller eljest allmänneligen befares»

bör uteslutas.

Beträffande de fall, då öfverdådig framfart skall anses straffbar,

innebär emellertid förslaget, såsom redan antydts, äfven en inskränkning

i förhållande till hvad för närvarande är stadgadt. Till följd

däraf att i förslagets första stycke ej upptagits den nu gällande bestämmelsen

angående plats, »där allmän marknad eller auktion hålles»,

skulle nämligen enligt förslaget öfverdådig framfart å sådan plats

komma att blifva straffa, såvida icke platsen annars är upplåten eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 90.

använd för allmän samfärdsel. Ej heller för denna ändring synes något

giltigt skäl förefinnas.

I första delen af andra stycket användas orden »plats» och »ruin»

i sammanställningar, som synas utmärka, att med det förra afses ställe

utomhus och med det senare ställe inomhus, men, när det sedermera i

samma stycke talas om »plats, som, mot eller utan afgift, är för allmänheten

upplåten», torde meningen vara, att detta uttryck skall omfatta

ställen både utom- och inomhus, så snart de äro afsedda att vara

tillgängliga för allmänheten. Uttrycket synes, såsom härutinnan ej fullt

klart, tarfva ett förtydligande.»

Justitierådet Thollander: »Den föreslagna utsträckningen af straffbarheten

för öfverdådig framfart till alla ställen, där allmän samfärdsel

faktiskt äger rum, synes mig väl öfverensstämma med naturen af detta

brott; men det låter icke förneka sig, att afgörandet, huruvida å ett

för öfrigt enskildt ställe samfärdseln kan sägas vara allmän, stundom

kan möta svårigheter.

Såsom redan af justitierådet Silverstolpe påpekats, innehåller

emellertid förslaget i denna del jämväl en inskränkning mot hvad nu

är stadgadt, så till vida, att plats, där allmän marknad eller auktion

hålles, enligt föx-slaget icke skulle vara fredad från öfverdådig framfart.

Om också den nuvarande bestämmelsen om fredande af sådan plats

närmast har afseende på oljud, oväsen och annat förargelseväckande

uppförande, saknar den icke alldeles betydelse äfven med afseende på

öfverdådig framfart, synnerligen i betraktande af nyare sätt att färdas,

och några sakliga skäl för den föreslagna inskränkningen torde icke

kunna anföras.

Lika väl som allmänheten bör vara fredad för faran af öfverdådig

framfart, hvarhelst sådan äger rum, lika väl bör allmänheten kunna

räkna på fred mot förargelse genom oljud, oväsen, fylleri eller slagsmål,

hvarhelst sådant kan förekomma. Från denna synpunkt har jag

naturligtvis intet att anmärka mot det utsträckta skydd i sådant hänseende,

som här föreslås. Men jag anser, att ett lagbud, som binder straffbarheten

af dessa handlingar uteslutande vid platsen för deras begående, icke träffar

rätt utan blir i visst afseende för vidt, i visst afseende för trångt. För vidt,

då det ju måste vara meningslöst att bestraffa förargelseväckande beteende

i de fall, då detsamma icke iakttagits af någon allmänhet, som

däraf kunnat taga anstöt; för trångt, emedan oljud eller annat förargelseväckande

beteende inom enskildt hus eller på enskildt område icke blir

åtkomligt äfven om det iakttagits af en större allmänhet. T. ex. oljud

eller förevisning från åt gata eller väg vettande fönster eller från gård,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 90.

gränsande till allmän plats. Den förra af dessa betänkligheter eller att

lagbudet får för vidsträckt tillämpning blir naturligtvis större i samma

mån som antalet ställen, där ifrågavarande handlingar äro straffbara, ökas.

Den nya norska strafflagen belägger med straff den, »som ved

Slagsmaal, Skrig, formermelig Opförsel eller anden tillbörlig Adfasrd

forstyrrer den almindelige Fred og Orden eller som medvirker hertil»;

och i en särskild § bland strafflagens allmänna inledande bestämmelser

angifves hvad som menas med offentligt ställe och när en handlingskall

anses vara föröfvad offentligt. I motiven till det »Udkast», som

ligger till grund för strafflagen, säges: »Udkastet gaar ud fra, att

saadan Adfaard bör kunne straffes som Forstyrrelse af den almindelige

Fred og Orden, ogsaa om Fredsforstyrreren opholder sig paa helt privat

Grund, naar dog Skraalet og Spektaklet höres videre».

På sådant sätt träffas det straffbara i här afsedda handlingar vida

bättre än på den väg, vår strafflag valt och som förslaget äfven följt.

Då, såsom Riksdagen i sin skrifvelse påpekat, någon anledning numera

ej förefinnes att olika bestämma gränserna för tillämpningen af 11 kap.

15 § och 18 kap. 15 § strafflagen, hvilka båda lagrums »syfte och

uppgift enligt nuvarande rättsuppfattning torde med hvarandra ganska

nära sammanfalla», synes mig ligga nära till hands att sammanslå båda

lagbuden till ett enda eller med andra ord att öfverflytta stadgandet

om fylleriförseelse till 11 kap. 15 §.

Ett offentligen begånget våld å person bör naturligen vara särskilt

straffbart såsom fredsstörande; men att betrakta det obetydligaste

våld såsom begånget under försvårande omständigheter och hemfallet

under allmänt åtal blott därför att det blifvit å någon af de i förslaget

angifna platser begånget, synes icke betingadt vare sig af historiska

eller andra skäl.

Om man emellertid fortfarande vill knyta betingelserna för straffbarhet

i ifrågavarande hänseenden vid platsen för förseelsernas begående,

anser jag, att man genom uttryckligt stadgande måste begränsa tillämpningen

af dessa lagbud till de fall då allmän förargelse åstadkommits

eller allmän fred och ordning blifvit störda.

Slutligen kan jag ej underlåta att påpeka det önskvärda däri att

i sammanhang med nu föreslagna ändringar i vår strafflag, i likhet

med i flera utländska, bestämdes straff för »störande af omgifningens

nattro».

Justitierådet Claeson: »Lika med justitierådet Silverstolpe anser

jag, att bestämmelsen om allmän marknad eller auktion bör uppflyttas

i första stycket af 11 kap. 15 § strafflagen; och är jag jämväl ense

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

med justitierådet Silverstolpe beträffande ifrågasatt förtydligande af

andra stycket i samma paragraf.»

Justitierådet Lindbäck: att han var ense med justitierådet Silverstolpe

och hemställde tillika att, därest i första stycket af 15 § 11 kap.

strafflagen uttrycket »eller eljest allmänneligen befares» blefve uteslutet,

framför ordet »väg» i samma stycke måtte insättas ordet »allmän» till

otvetydigt utmärkande däraf, att lagrummet icke afsåge enskilda vägar.

Justitierådet Carlson: »Jag är ense med justitierådet Silverstolpe

utom därutinnan, att jag anser skyddet mot fara af öfverdådig framfart

böra utsträckas. För så vidt öfverdådig framfart kan förekomma

å ställe utomhus, som afses med uttrycket »plats som, mot eller utan

afgift, är för allmänheten upplåten» synes allmänheten böra vara å

sådant ställe skyddad för dylik fara lika väl som för störande genom

förargelseväckande beteende eller fylleri. Det torde till och med kunna

ifrågasättas, huruvida icke den, som far öfverdådigt fram, så att annan

däraf skadas kan, bör vara underkastad straff, oberoende af det ställe,

där gärningen sker.»

Justitierådet Lilienberg: att han instämde med justitierådet Claeson

och ville därjämte anmärka, att bisatsen i första stycket af 11 kap.

15 § strafflagen svårligen, såsom afsikten varit, torde kunna hänföras

till väg, gata, torg, hvarföre justitierådet ansåg en redaktionsförändring

nödvändig.

Justitierådet Skärm: att han instämde med justitierådet Silverstolpe.

Ex protocollo

Erik Öländer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

17

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott måndagen den 29 februari 1904

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Bostköm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyrr,

von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Carlson,

Claéson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i

underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 30 oktober 1903 inhämtade utlåtande öfver

förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §

strafflagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen:
»Såsom

af den lämnade redogörelsen framgår hafva meningarne

inom högsta domstolen varit delade beträffande frågan, huruvida de

Bih. till Biksd. Prat. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 61 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

förseelser, om livilka i 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen är

fråga, böra bestraffas, då de ägt rum å platser, som, utan att vara

hänförliga till allmän väg eller dylikt, likväl faktiskt allmänneligen

befaras. För mig synas emellertid de skäl, som anförts emot förslagets

ståndpunkt härutinnan, icke vara öfvertygande. På en plats, där faktiskt

allmän samfärdsel äger rum, torde allmänheten böra åtnjuta den

fred, som är i fråga, oafsedt om platsen eljest skall anses såsom allmän

eller enskild. Hvad beträffar svårigheten att vid tillämpningen

afgöra, huruvida en plats kan anses såsom allmänneligen befaren, torde

denna pröfning ej vara af svårare art än mången annan, som en domstol

har att företaga. Till jämförelse tillåter jag mig äfven åberopa,

att i den nya norska strafflagen begreppet allmänt ställe definieras i

ordalag, som ganska nära öfverensstämma med det remitterade förslagets

uttryckssätt. Det beter i nämnda lags § 7:

»Ved offentligt Sted forstaaes i denne Lov efhvert for almindelig

Foerdsel bestemt eller almindelig befoerdet Sted.»

Efter min mening bör därför i denna punkt den föreslagna bestämmelsen

bibehållas oförändrad.

I öfrigt hafva vid den nu företagna granskningen af förslaget

vidtagits de ändringar, om hvilka ett flertal ledamöter i högsta domstolen

varit ense.»

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med det afgifna

yttrandet affattadt förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap.

15 § och 18 kap. 15 § strafflagen; och hemställde departementschefen,

att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition

för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Carlson åberopade hvad af honom vid ärendets behandling

i högsta domstolen blifvit yttradt, i den mån det ej vid förslagets

omarbetning vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens

hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna,

att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i

ämnet af den lydelse bilagan Litt. A. vid detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1904.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.