Sök i Ratio Lex

Angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva egna hem

1904-02-29 · 101 sidor, varav 100 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 100 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:92, Angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva egna hem

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

1

N:o 92.

Kung!,. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående lån

af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare att

på landsbygden förvärfva egna hem; gifven Stockholms

slott den 29 februari 1904.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

jordbraksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå

Riksdagen,

att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång må under åren

1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst tio millioner kronor,

att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgivare,

hvilka vilja genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle

att på landsbygden förvärfva egna hem, samt

att för lån, som af Kungl. Maj:t sålunda beviljas, skola gälla

följande allmänna villkor och bestämmelser:

Mom. 1. Låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas

till beredande af egnahemslån, må endast utgå för bildande af sådant

eget hem, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå uppförda

byggnader, och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet, afsedd för

idkande af jordbrak (jordbrukslägenhet), eller lägenhet, där bostaden

är det väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt låneunderstöd må ej tilldelas annan än arbetare, man eller

kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd samt hufvudsakligen

af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej saknar medel

att i någon män bidraga till bildande af ett eget hem, men är i behof

af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande sådant understöd i

regeln ej utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal.

Bill, till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Mom. 2. Låneunderstöd, hvarom i mom. 1 förmäles, skall utgå,

då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst två tredjedelar och högst

fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument,

brandförsäkringsliandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga

handlingar beräknade, sammanlagda värdet å jorden med därå

befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga är

om bostadslägenhet, med minst tre femtedelar och högst tre fjärdedelar

af samma värde.

Låneunderstödet må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:

för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor.

Mom. 3. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare, som

önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd

för bildande af egna hem, skall före den 1 november året näst före

det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Magt göra underdånig

ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet är afsedd

att utlämnas för bildande af jordbrukslägenheter och huru stor del för

bildande af bostadslägenheter.

Mom. 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt lån må af den, som undfått

lånet, efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, lyftas i

statskontoret emot aflämnande af en utaf låntagaren till statskontoret

eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall

innefatta låntagarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, här

nedan stadgas.

Annan låntagare än hushållningssällskap skall därjämte, innan

någon del af lånet må utbekommas, till statskontoret afkunna af statskontoret

godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.

Såsom säkerhet för dylik förbindelse må ej godkännas endast

inteckningar i egnahemslägenheter, ej heller borgen, där den ej

är utfärdad af kommun.

Rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad,

därest lånet icke blifvit lyft före den 1 november det år, för hvilket

lånet beviljats.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet

icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehafvaren inom två månader efter

därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetshandlingar, som af

statskontoret godkännas.

Mom. 5. Lån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande af

egnahemslån, förräntas efter tre och en half procent om året.

Har dylikt lån icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma

i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare dispo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

fl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

neradt, skall hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med

lånet afsedt ändamål tagits i anspråk jämte ränta till statskontoret

inbetalas före utgången af januari månad nästpåföljande år, där ej

Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, medgifver denne

rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva lånebeloppet i fråga.

Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare

genom aftal, upprättadt i annan ordning, än i mom. 8

sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom låneunderstöd

för bildande af eget hem disponerad^ skall sådant lånebelopp, där

ej hushållningssällskapet, föreningen eller arbetsgivaren inom af Kungl.

Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående

understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter till statskontoret

inbetalas.

Af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare utbekommet

lån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning,

som här ofvan i detta moment sagts, med afseende å återbetalningen

delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

A amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till fullo

gulden, en annuitet af sex och en half procent, däraf såsom ränta räknas

tre och en half procent å det oguldna kapitalbeloppet. Den första

kontanta afbetalningen skall äga rum, när tre år förflutit från utgången

af det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret utbekommits.

Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta.

Lånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom i mom.

7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förr

än amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låninnehafvaren därvid

sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall likväl den stående

delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen

bort fullgöras.

Ränta och afbetalning å lån, som af hushållningssällskap, förening

eller arbetsgifvare innehafves, skall för hvarje år af låninnehafvaren

till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad nästpåföljande år.

Mom. 6. Varder, sedan låneunderstöd af hushållningssällskap,

förening eller arbetsgifvare åt arbetare beviljats samt lånekontrakt,

hvarom i mom. 8 sägs, angående understödet upprättats, rätten till

utbekommande af samma låneunderstöd eller del däraf, på grund af

bestämmelse i kontraktet, af understödstagaren förverkad, eller varder

af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare redan utlämnadt

låneunderstöd på grund af uppsägning å understödsgifvarens sida

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

eller eljest till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning, än såsom

årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det understödsbelopp,

till hvars utbekommande rätten förverkats eller som till understödsgifvaren

återbetalats, inom en månad från det förverkandet skedde

eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Mom. 7. Ställer sig hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare,

som undfått lån af statsmedel, icke till efterrättelse bär ofvan

meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och kapitalbetalning, eller

underlåter innehafvare af dylikt lån, som af statskontoret erhållit föreläggande

att aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven

tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl.

Magt, som bestämmer, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta skall

anses vara till återbetalning genast förfallet.

Mom. 8. Rörande hvarje låneunderstöd, som af hushållningssällskap,

förening eller arbetsgivare utlämnas, skall, innan någon del

af understödet må af understödstagaren uppbäras, mellan understödsgifvaren

och understödstagaren upprättas fullständigt lånekontrakt,

innehållande, förutom de särskilda villkor och föreskrifter för understödets

åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga,

bestämmelser i följande afseenden, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet, för

hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap af

jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande låneunderstödets belopp, säkerheten och villkoren i fråga

om ränta och återbetalning;

huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer

lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;

angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till

fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp

skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;

beträffande Indika byggnader böra å lägenheten uppföras och tiden,

inom hvilken de böra vara fullbordade;

rörande understödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande

och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; äfvensom

angående den kontroll från understödgifvarens sida, som understödstagaren

skall vara skyldig underkasta sig.

Vid uppgörandet af dylikt lånekontrakt skall lända till efterrättelse,

att understödsgifvaren ej må för låneunderstödet betinga sig annan säkerhet

än första inteckning i lägenheten, och ej heller andra villkor

i fråga om ränta och återbetalning än i mom. 5 här ofvan stadgats;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92. 5

dock att uppsägningstiden för understödets stående del må bestämmas

till fem månader, att ticfön, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna

skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna,

vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till

februari månads utgång samt att kontrahenterna må förbehålla sig rätt,

understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden

på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven

före lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren

att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet

till inbetalning å tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:

a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits

i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven

rånte- och kapitalbetalnig;

c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift

för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet

stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om

byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom

så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt

betryggande;

e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp

eller annat fång öfvergår till ny ägare;

f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets

beviljande;

g) om ''eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren,

med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen

icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Lånekontrakt, hvarom i detta moment sägs, skall upprättas i två

exemplar, hvaraf hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift

af kontraktet genom understödsgifvarens försorg ofördröjligen efter

detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas.

Mom. 9. Finner landtbruksstyrelsen inkommet lånekontrakt ej

vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och med iakttagande

af föreskrifterna i mom. 1 och 2, har styrelsen att därom ofördröjligen

göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Mom. 10. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som

undfått lån af statsmedel att utlämnas såsom låneunderstöd för bildande

af egna hem, skall årligen före april månads utgång till landtbruks
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj ds <Nåd. Proposition N:o 92.

styrelsen afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för

lånerörelsen under det nästföregående året.

Mom. 11. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och af betalningar

å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes

försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna och

redovisade.

Vidare vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen,

att Kungl. Maj:t må äga meddela de ytterligare föreskrifter, som

i afseende å ifrågavarande lånerörelse må finnas erforderliga, äfvensom

medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af

ansökningar om lån af statsmedel för år 1905, som kan blifva behöflig,

för att lånerörelsen skall kunna taga sin början under nämnda år, samt

att Kungl. Maj:t må af arbetarförsäkringsfondens räntemedel årligen

anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande af

för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster

ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap eu half

procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet

på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån

vid årets början häftat till staten.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med

afl kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Tkeodor Odelberg.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

7

Utdrag af protokollet öfver jordbruJcsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 29 februari 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och

Virgin.

l:o.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:

Med anledning af vid 1899 års riksdag väckta motioner om vidtagande

af åtgärder från statens sida i ändamål att bereda mindre bemedlade

arbetare ökad möjlighet att förvärfva egna hem, aflät Riksdagen

den 13 maj nämnda år skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. I denna

skrifvelse framhöll Riksdagen, hurusom den fråga, hvilken i motionerna

berördes, utan tvifvel vore af stor vikt. Också hade den ej af Riksdagen

lämnats obeaktad. Afsevärda åtgärder för beredande af egna

jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade hade af Riksdagen vidtagits,

i hvilket afseende kunde erinras om Riksdagens beslut angående

försäljning af mindre kronolägenheter samt dess år 1894 lämnade medgifvande

i fråga om styckning af och afsöndring från kronodomäner.

Angående lån

af statsmedel

för beredande

af egna hem.

1899 års riksdagsskrivelse.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Tillsättande

af kommitté

och resultaten

af kommitténs

arheten.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Riksdagen ville dock ej förneka, att önskligt vore, om ökade tillfällen

till förvärfvande af egna hem kunde beredas den del af befolkningen,

som däraf vore i behof. Härvid hade Riksdagen emellertid trott sig

finna, att åtgärder i förenämnda syfte för närvarande borde inskränkas

till underlättande af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att å landsbygden

förvärfva denna förmån. Frågor angående anordnande af arbetarbostäder

inom städerna vore nämligen af helt annan innebörd än de,

som afsåge beredande af egna hem å landsbygden. Därvid borde likväl

erinras, att åtgärder till underlättande för arbetare att förskaffa sig

egna hem å landet syntes böra afse äfven de obemedlade arbetare

inom städerna, för hvilka förhållandena medgåfve, att de kunde bo å

närliggande landsbygd. Det hade framhållits, att ifrågavarande ändamål

skulle kraftigt främjas, om tillfälle kunde beredas dem, som sökte förvärfva

sig egna hem, att mot billiga villkor erhålla lån af staten.

Hvad i sådant afseende blifvit anfördt, syntes visserligen Riksdagen

vara värdt att uppmärksammas, men, då någon utredning i detta ämne

icke förelåge, hade Riksdagen icke velat inlåta sig på bedömande af

de antydda åtgärderna. Det syntes emellertid Riksdagen önskvärdt, att

denna, liksom öfriga på förevarande angelägenhet inverkande frågor,

underkastades en allvarlig pröfning. Med anledning af de väckta

motionerna anhöll Riksdagen därför uti sin ifrågavarande skrifvelse,

att Kungl. Maj:t behagade föranstalta om utredning, huruvida och i

hvilket afseende ytterligare åtgärder kunde vidtagas för beredande af

tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärfva

sig egna hem samt därefter till Riksdagen inkomma med det förslag,

hvartill denna utredning kunde föranleda.

Vid underdånig föredragning den 10 juli 1899 af denna Riksdagens

skrifvelse fann Kungl. Maj:t godt tillsätta en kommitté med

uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredningen;

och afgaf kommittén, som, efter det flera förändringar i dess sammansättning

ägt rum, slutligen utgjordes af bäradshöfdingen H. Claeson

såsom ordförande samt bruksägaren G. Benedicks, direktören S. Palme,

kaptenen H. Pantzarhielm, hemmansägaren P. G. Petersson i Fräntorp

och lektorn P. Waldenström såsom ledamöter, den 22 juni 1901 underdånigt

betänkande.

Uti inledningen till detta sitt betänkande har kommittén till en

början framhållit, hurusom enligt allmänt språkbruk uttrycket eget hem

användes i mer än en betydelse. Det kunde i vidsträckt bemärkelse

beteckna hvarje bostad, hvaröfver innehafvaren ägde att med andras

uteslutande fritt förfoga, och omfattade då icke blott eget hus, vare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

sig på egen eller annans mark, utan äfven en på viss tid upplåten

lägenhet inom annans hus. 1 inskränkt och egentlig bemärkelse

betecknade det eget hus på fri och egen grund. Det vore endast i den

sista bemärkelsen, kommittén i betänkandet använde detta uttryck. Staten

syntes nämligen icke böra vidtaga åtgärder i syfte att understödja

arbetarne i deras sträfvande efter egna hem med mindre, än att de

sålunda bildade hemmen förvärfvades under äganderätt, som omfattade

såväl själfva jordområdet som åbyggnaderna.

Efter att vidare hafva erinrat därom att, i enlighet med den

begränsning af frågan, redan Riksdagen uti sin förenämnda skrifvelse

den 13 maj 1899 gjort, kommitténs uppdrag afsett utredning allenast

beträffande egna hem på landsbygden, bär kommittén, jämte förmälan

att till städernas områden enligt kommitténs mening måste hänföras all

inom eller utom de fastställda stadsplanerna belägen mark, som funnes

inom städernas rågångar och alltså enligt 6 kapitlet 1 § rättegångsbalken

tillhörde stadsdomstols jurisdiktion, i fråga om betydelsen af, att

arbetare förvärfvade egna hem, anfört följande.

»Nyttan däraf, att arbetare sättas i stånd att förvärfva egna hem,

är lätt insedd och lär vara så allmänt erkänd, att någon vidlyftig utredning

därom icke torde vara behöflig. Vissa allmänna synpunkter

har kommittén emellertid ansett sig böra framhålla. Saken har betydelse

både för arbetaren, för arbetsgifvaren och för samhället.»

»Behofvet af egna arbetarhem gör sig mest gällande å sådana

orter, där sunda och lämpliga bostäder för arbetare eljest icke finnas

tillgängliga i tillräcklig mängd. Oskäligt uppdrifna hyror, trångboddhet

och inneboendesystem i förening med, hvad som kanske är mest upprörande,

en tydlig afvoghet hos hyresvärdarne att öfverhufvud uthyra

lägenheter till arbetare, som hafva många barn och därför bäst behöfva

en sund och rymlig bostad, äro vanliga följder af bostadsbristen. På

samma gång bostadsnöden är störst i de större städerna, är det emellertid

tillika i regeln svårast att i eller invid dessa städer upprätta egna

hem för arbetarne. Af de lokala förhållandena i hvarje särskildt fall

måste bero, i hvilken mån bostadsbristen kan afkjälpas genom bildande

af egna arbetarhem, och till hvilken utsträckning andra åtgärder hora

för ändamålet tillgripas.»

»Frågan får emellertid icke reduceras till blott en bostadsfråga.

Det egna hemmet bereder arbetaren äfven andra fördelar. Hos de flesta

människor förefinnes, i högre eller lägre grad, en åstundan efter oberoende

och själfständighet, hvartill gemenligen sluter sig en önskan att

nå fram till en bättre samhällsställning. Dessa allmänt mänskliga och

Bill. till Eiksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

naturliga böjelser spela en viktig roll för frågan om egna hems förvärfvande.

Den lägenhet, som bildar arbetarens hem, utgör ett föremål

för hans särskilda intresse och omtanke, och ägandet däraf skall ofta

ingifva honom en känsla af trygghet och tillfredsställelse, som inverkar

förmånligt på hela hans lifsåskådning. I många fall lär han också finna

tillfälle att på lägenheten nedlägga arbete, som eljest icke kunnat göras

fruktbärande, eller penningar, som under andra förhållanden möjligen

fått en mindre nyttig användning. Förbättringar å fastigheten liksom

afbetalningar å skulden komma arbetaren själf eller hans familj till

godo, och tanken därpå skall utan tvifvel utgöra en kraftig driffjäder

till arbetsamhet och sparsamhet. Äfven för arbetarens barn har det

egna hemmet en betydelse, som icke kan skattas för högt.»

»Att arbetarne förvärfva egna hem, är af vikt för arbetsgifvarne

hufvudsakligen därför, att ökad stadga i arbetsförhållandena på detta

sätt kan vinnas. När arbetaren förvärfvat eget hem å en ort, är han

ock närmare fästad vid denna ort och det arbete, som där står honom

till buds. Detta är af särskild betydelse för kikare af jordbruk, hvilka

under närvarande förhållanden, genom jordbruksarbetarnes benägenhet

att draga sig till städerna eller andra medelpunkter för industriell verksamhet,

ofta äro i saknad af nödig arbetskraft. Äfven för arbetsgivare,

som endast vissa tider behöfva anlita tillfälliga arbetare, kan det vara

till väsentligt gagn, att genom egna hem vid orten fästas arbetare,

som under särskilda delar af året ägna sig åt jordbruksarbete, men

under den öfriga tiden, då tillgång till sådant arbete ej finnes, åt en

annan yrkesgren, inom hvilken deras arbetskraft då bättre behöfves.»

»Obestridligt är, att staten måste vara i hög grad intresserad af,

att arbetarbefolkningen, som utgör en så stor del af landets invånare,

lefver under lugna, förnöjsamhet alstrande villkor. Fn bofast, själiständig

arbetarstam bildar alltid ett tryggt och pålitligt element i samhället.

För näringslifvets sunda utveckling inom samhället kräfves ock

en lämplig fördelning af arbetskraften emellan jordbruk och industri.

Ur denna synpunkt liar staten särskildt intresse af, att arbetskraft tillföres

jordbruket, hvarmed också landets uppodling och ett intensivare

bruk af jorden befordras. Med allt skäl torde jämväl kunna antagas,

att det egna hemmet skall hos arbetaren stärka känslan för hembygd

och fosterland, hvilket i sin mån bör minska benägenheten att utvandra.»

1 afseende å behofvet af och sätten för statens mellankomst för

arbetarhems bildande har kommittén, under erinran att i vårt land

redan under nuvarande förhållanden ett icke obetydligt antal arbetare

förvärfvat egna hem, framhållit att, äfven om det kunde sägas, att ett

afsevärdt antal arbetare, därest de redan från början af den tid, då de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

finge aflönadt arbete, hade såsom mål att förvärfva eget hem, skulle

kunna hopspara hvad därtill erfordrades, så syntes dock, särskildt för

jordbruksarbetarne, hinder ofta möta, äfven om de voro sparsamma, att

inom en ej allt för aflägsen framtid vinna ett sådant mål. Därtill

komme, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, att unga arbetare

i regeln ej ville underkasta sig de med en sådan sparsamhet förenade

försakelser, med mindre något dem kärt och nära stående ändamål

särskildt eggade dem därtill. Det vore därför mycket vunnet, om genom

statens mellankomst sparsamma arbetare blefve satta i stånd att tidigare,

än eljest kunde ske, förvärfva egna hem. Om nämligen den unge

arbetaren redan från början visste, att lian, efter att hafva samlat en

viss mindre grundplåt till det egna hemmet, kunde påräkna statens

hjälp att uppnå målet, så blefve det en eggelse till sparsamhet. Om

ock endast en jämförelsevis ringa del af arbetarne såmedelst skulle

förmås till större omtänksamhet och sparsamhet, så vore samhällets

vinst därpå ej att skatta lågt. Statens mellankomst kunde tänkas äga

rum under olika former. Om staten lämnade lån för ifrågavarande

ändamål, skulle säkerligen egna hem kunna förvärfvas af många arbetare,

för hvilka det hvarken vore lätt eller klokt att med begagnande af

vanliga former för kredit inlåta sig på ett dylikt företag. Utlåningen

måste dock, för att kunna medföra afsedd nytta, äga rum under lämpliga

villkor, och ansåge kommittén det vara af särskild betydelse, om lånen

kunde förenas med lifförsäkring. Omförmälda hjälpmedel borde tillika

understödjas genom en sådan lagstiftning rörande jordstyckning, som

gjorde passande jordlägenheter lätt åtkomliga för arbetarne. Slutligen

kunde staten vid dispositionen af sina egendomar beakta möjligheten

att å dem bilda arbetarhem.

I anslutning till de af kommittén sålunda uttalade åsikter hafva

kommitténs arbeten resulterat i framläggandet af förslag dels till lag

om egnahemslån af statsmedel, dels till lag angående ändrad lydelse

af §§ 20—31 i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring

den 27 juni 1896, dels ock till lag angående ändrad lydelse

af 6 och 17 §§ i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom

den 16 juni 1875, hvar jämte kommittén afgifvit yttrande angående

bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans mark.

Öfver kommitténs ifrågavarande betänkande hafva, till följd af

särskilda nådiga remisser, underdåniga utlåtanden afgifvits af öfverståthållarämbetet,

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län samt

Öfver kommitténs

betänkande

afgifna

yttranden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Kommitténs

förslug till

ändringar i

j or dstyckfiingslagstiftningen.

Kommitténs

yttrande i

fråga om upplåtelser

till

egna hem från

kronans mark.

12 Kungl. Maj ds Isåd. Proposition N:o 92.

landtbruksstyrelsen, som tillika öfverlämnat yttrande af hushållningsällskapens

under november månad 1901 samlade ombud.

Därjämte hafva särskilda yttranden afgifvits, af domänstyrelsen i

fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans

mark, af landtmäteristyrelsen och kammarkollegium öfver kommitténs

förslag till ändringar i lagen om hemmansklyfning m. m. och af kammarkollegium

tillika i fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från

kronans mark, af statskontoret öfver de delar af betänkandet, som beröra

frågan om beredande af egnahemslån af statsmedel, samt af fullmäktige i

riksgäldskontoret öfver den af kommittén för egnahemslånen föreslagna

räntefot.

Af de utaf kommittén till egnahemsfrågans främjande föreslagna åtgärder

har jag nu för afsikt att underställa Kungl. Maj:ts pröfning frågan

om statslån för egna hems bildande.

Beträffande hvad kommittén i öfrigt föreslagit och yttrat, vill jag,

hvad angår de af kommittén föreslagna ändringar i jordstyckningslagstiftningen

och i lagfartsförordningen, allenast omnämna, att dessa ändringar

afse, att den inskränkning i rätten till afsöndring, som i 1896 års lag

förekommer, nämligen att endast en femtedel af hemmans ägoområde

må utan särskild!, tillstånd afsöndras, skulle ur lagen borttagas, samt att

i sammanhang därmed äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattningined

jordafsöndringsärenden, till undvikande däraf att, såsom nu sker,

fång af afsöndrad lägenhet skall pröfvas af två myndigheter, skulle

upphöra och pröfningen i dess helhet, bestyret med åsättande af namn

och nummer å afsöndrad lägenhet häruti jämväl inbegripet, öfverflyttas

till den domstol, som har att behandla frågan om lagfart å lägenheten.

De af kommittén i dessa hänseenden föreslagna bestämmelser äro onekligen

ägnade att afsevärdt underlätta möjligheten för arbetare att inköpa de

små lägenheter, hvarå de egna hemmen skola bildas. Frågan torde emellertid

kräfva någon ytterligare utredning, och de lagstiftningsåtgärder, som må

finnas böra vidtagas, tillhöra icke jordbruksdepartementets handläggning.

Sedan ärendet i de delar, som det tillkommer detta departement att.

behandla, slutligen afgjorts, torde jag därför ock komma att söka utverka

nådig föreskrift därom, att ifrågavarande författningsförslag jämte

i anledning af desamma afgifna yttranden skola för vidare behandling

öfverlämnas till justitiedepartementet.

I fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans

mark har kommittén, som icke ansett någon ändring i de uti nådiga

brefvet den 25 september 1896 meddelade bestämmelser angående

lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner erforderlig, där
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

emot framhållit, att det i många fall inträffade, att staten vid inköp af

skogsegendomar komme i besittning af odlad eller odlingsbar mark,

som icke med fördel kunde för sig utarrenderas, och att kommittén

därför ansåge önskligt, att det toges under öfvervägande, om och i

hvilken mån upplåtelse af sådan mark till arbetarhem borde äga rum.

Vidare har kommittén, under uttalande, att kommittén ansåge billighet

och följdriktighet fordra, att såsom en allmän grundsats fästsloges, att

eu arbetare skulle kunna lika fullständigt komma i åtnjutande af de i

den af kommittén föreslagna lagen om egnahemslån upptagna förmåner,

när han köpte sin lägenhet af kronan, som när han förvärfvade den

genom köp af en enskild person, påpekat, hurusom vid vissa upplåtelser

af lägenheter från kronans mark, nämligen vid en del järnvägsstationer

äfvensom vid grufplatser i Norrbottens län, såsom villkor föreskrifvits,

bland annat, att köpebref å lägenheten icke meddelades förr, än lägenheten

blifvit bebyggd. De skäl, som föranledt detta inskränkande villkor,

har kommittén ansett icke föreligga beträffande arbetare, som funnits

böra erhålla statslån, hvarför kommittén ock uttalat lämpligheten däraf,

att vid framtida beslut om dylika upplåtelser iakttoges, att från bestämmelsen

om visst uppskof med köpebrefs utfärdande stadgades undantag

för det fall, att köparen vore en arbetare, som sökte statslån för eget

hems förvärfvande.

Hvad angår kommitténs förslag om upplåtelser af odlad och

odlingsbar mark från skogsegendomar, som för kronans räkning inköpas,

tillåter jag mig erinra, att 1902 års Riksdag, i anledning af därom utaf

Kungl. Maj:t gjord framställning, medgifva, att beträffande till inköpt

skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln ansåges

kunna afvttras och uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning

funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde påräknas högre arrende

än 600 kronor, det finge bero af Kungl. Maj:t att efter omständigheterna

i hvarje fall förordna, huruvida egendomen eller området borde för

kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas, samt att,

där Kungl. Maj:t funne försäljning af område från inköpt skogsegendom

böra äga rum, det finge på Kungl. Maj:t ankomma att för hvarje fall

bestämma, huruvida nådiga brefvet den 29 maj 1874, angående försäljning

af vissa hemman och lägenheter, eller nådiga brefvet den 25 september

1896, angående bestämmelser att tjäna till efterrättelse i fråga om lägenheters

upplåtande från kronans jordbruksdomäner, skulle i afseende å

sättet och villkoren för försäljningen tillämpas.

Genom det af Riksdagen sålunda lämnade medgifvandet torde

syftet med kommitténs uttalande i förevarande afseende, såvidt det
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 92.

samma kan antagas hafva gällt meddelande af allmänna bestämmelser i

fråga om lägenheters upplåtande från inköpta skogsegendomar, få anses

behörigen tillgodosedt. Hvad vidare angår villkoren för framtida upplåtelser

från kronans mark invid järnvägsstationer, gruffält och andra

dylika platser, torde dessa framgent såsom hittills blifva föremål för

pröfning i hvarje särskildt fall; och lär Kungl. Magt därvid icke underlåta

att tillse, i hvad mån meddelade bestämmelser om egnahemslån af

statsmedel kunna finnas böra verka lindring i det af kommittén angifna

afseende för innehafvare af sådant lån.

Kommitténs

förslag beträffande

statslån

för egna1hems

bildande.

Jag öfvergår härefter att redogöra för kommitténs förslag beträffande

statslån för egna hems bildande.

Rörande grunderna för det af kommittén framlagda förslaget till

lag om egnahemslån af statsmedel har kommittén uti sin motivering

lämnat följande öfversikt.

»Statens uppgift vid befordrande af mindre bemedlade arbetares

sträfvan att bilda egna hem bör vara att förhjälpa dem att genom eget

arbete och omtanke kunna uppnå det åsyftade målet. Biståndet bör

därför lämnas genom lån på för arbetare lämpliga villkor, men icke

genom penningunderstöd utan återbetalningsskyldighet. Det senare

torde hvarken vara nödigt eller nyttigt eller arbetarne själfva värdigt.

Det vore icke heller rätt, att vissa samhällsmedlemmar sålunda gynnades

på de öfrigas bekostnad. Låntagarne böra därför till fullo återgälda

lånens belopp samt å lånen erlägga ungefärligen samma ränta, som

staten själf såsom låntagare måste betala.»

»Då det för staten är af stort intresse, att arbetarne förvärfva

egna hem, bör staten vid lämnande af lån för ifrågavarande ändamål ej

hålla sig inom trängre gränser, än nödigt är. I hvarje särskildt fall

bör visserligen tillses, att företaget icke blifver äfventyrlig^ för arbetaren.

Kan det alltså med skäl antagas, att han icke skulle blifva i stånd att

gälda föreskrifven ränta och afbetalning, bör, äfven från synpunkten af

hans eget bästa, lån icke beviljas honom. Men å andra sidan bör i

fråga om statens säkerhet lånrörelsen i viss mån vara grundad på

personligt förtroende till de lånesökande arbetarne, och statens säkerhet

således till någon del bero af deras moraliska halt, deras vilja att göra

rätt för sig och deras förmåga att, äfven med ansträngningar och försakelser,

arbeta och spara för det föresätta målet: besittningen af ett

skuldfritt hem. Denna personliga säkerhet får ej till sin vikt underskattas.

Särskildt under sina resor har kommittén erfarit, att arbetsgivare,

som försökt att genom lån eller borgen förskaffa ordentliga

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

arbetare egna hem, ytterst sällan därigenom tillskyndats förlust. Eu

liknande gynnsam erfarenhet bar vunnits hos de i Sverige och Danmark

för samma ändamål bildade föreningar, åt hvilkas verksamhet kommittén

haft tillfälle att ägna uppmärksamhet.»

»Af stor betydelse är, att en arbetare, som erhåller statslån, icke

för sitt hems förvärfvande ser sig nödsakad att sätta sig i skuld äfven

hos andra. Lån och borgen af enskilde skulle i många tall sätta honom

i eu menlig ställning af beroende.»

»Lånevillkoren har kommittén sökt ordna så, att å ena sidan

arbetaren må hafva verklig nytta åt lånet, men å andra siden statens

bistånd upphöra, när lånet icke längre är behöfligt, eller när arbetaren

visat sig uppenbart ovärdig lånehjälpen. Utlåningen bör äga rum under

så enkla och för arbetaren så litet tryckande former som möjligt. Inga

onödiga begränsningar i dispositionen öfver det egna hemmet böra påläggas

honom. Öfver hufvud taget böra de med tillhjälp af statslån

bildade arbetarhemmen i rättsligt hänseende så litet som möjligt skilja

sig från sådana hem, som tillkomma på annan väg.»

»Slutligen har kommittén, såväl med hänsyn till arbetaren och

hans familj som ur synpunkten af statens säkerhet, funnit det vara

önskvärdt, att med den ifrågasatta lånerörelsen måtte kunna förenas

lifförsäkring i någon lämplig form för de arbetare, som vilja begagna

sig däraf.»

Hufvudinnehållet i lagförslaget med tillhörande motivering är i

. korthet följ ande. I

I anslutning till kommitténs i inledningen till betänkandet uttalade

uppfattning angående uttrycket eget hem, betraktas i lagförslaget

såsom sådant allenast sådan fastighet, där innehafvare]! äger såväl

jordområdet som därå uppförda byggnader. De till egna hem afsedda

lägenheterna borde enligt kommitténs mening delas i två slag: jordbrukslägenheter,

afsedda för idkande af jordbruk i egentlig mening,

och bostadslägenheter, afsedda företrädesvis till bostad. Att genom

fastställande af vissa ytmått angifva bestämda gränser för lägenheternas

storlek, har kommittén icke ansett lämpligt. Med hänsyn till de egna

hemmens ändamål har kommittén emellertid framhållit önskvärdheten

af, att lägenheterna ej tilltoges allt för små. Äfven en bostadslägenhet

borde lämna utrymme för eu trädgårdstäppa eller ett potatisland. Ä

andra sidan borde ingen jordbrukslägenhet vara så stor, att en arbetare

därå hade full sysselsättning och således genom dess förvärfvande skulle

Redogörelse

för kommitténs

förslag

till lag om

egnahemslån.

Egna hem,

deras indelning,

storlek

och värde

samt lånebeloppen.

(§§ 2 och 12.)

s. 16 Kontrollera mot PDF

Låntagare.

<§§ 3 och 4.;

16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

upphöra att vara arbetare i vanlig- mening och i stället ingå i de

egentlige jordägarnes klass.

Däremot har kommittén ansett, att en begränsning af lägenheternas

värde måste göras, och i sådant afseende med ledning af från orterna

inkomna uppgifter och under kommitténs resor inhämtade upplysningar

angående kostnaderna för arbetarhem, hvilka kostnader emellertid visat

sig mycket olika på skilda ställen inom landet, funnit sig böra fastställa

ett värde af 4,000 kronor såsom det högsta tillåtna för en med

hjälp af statslån förvärfvad jordbrukslägenhet och af 3,000 kronor för eu

bostadslägenhet. Uti dessa belopp inräknas äfven värdena å åbyggnaderna.

Lånen skulle enligt kommitténs förslag kunna högst utgå, vid

jordbrukslägenhet med lyra femtedelar af sammanlagda värdet å jord

med åbyggnad och vid bostadslägenhet med tre fjärdedelar af samma värde.

Högsta lånebeloppet skulle alltså blifva vid jordbrukslägenhet

3,200 kronor och vid bostadslägenhet 2,250 kronor.

Möjlighet att erhålla lån skulle enligt kommitténs förslag tillkomma

mindre bemedlade arbetare, hvarmed skulle förstås en hvar,

man eller kvinna, som hufvudsakligen af kroppsarbete hade sin utkomst,

och som visserligen ej saknade medel att i någon mån bidraga

till ett eget hem, men vore i behof af kraftigt bistånd för dess förvärfvande.

Kommittén, som funnit, att förhållandena inom Sverige vore alltför

olika, för att en viss summa skulle kunna anses riktigt återgifva, hvad

man på särskilda orter borde inlägga i uttrycket mindre bemedlad, och

att en begränsning genom angifvande af minimum och maximum för

tillgångar eller årsinkomst måste, om den ej skulle verka otillbörligt

hämmande, göras så vidsträckt, att den kunde antagas blifva tämligen

betydelselös, har ansett sig till ledning vid bedömandet af denna fråga

endast böra lämna allmänna anvisningar. Utesluten från statslåns erhållande

borde sålunda hvarje arbetare vara, hvilken ägde så stor del

af det afsedda hemmets värde, att han utan svårighet borde kunna

själ!’ anskaffa återstoden. Å andra sidan vore det icke tillrådligt fölen

person att utan hvarje tillgång inlåta sig på ett så pass omfattande

företag som att med äganderätt förvärfva en fastighet. Med hvithet

belopp arbetaren skulle själf kunna bidraga, måste i hvarje särskildt

fall den myndighet, hvilken beslutade om lånens utdelning, pröfva inom

de gränser, som bestämmelserna om lånens relativa storlek och fastigheternas

värde uppställde.

Kommittén har tillika ansett närmare föreskrifter angående arbetarens

ålder och personliga egenskaper i öfrigt vara erforderliga. Först

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

en mognad ålder medförde trygghet därför, att arbetarens val af vistelseort

och beslut angående det egna hemmets beskaffenhet blefve de för

honom själf gynnsammaste. Den unge arbetare, som ej ärft medel,

behöfde också några års arbete för att samla de tillgångar, med hvilka

han själf borde bidraga till hemmets bildande. Å andra sidan ginge

en väsentlig del af det åsyftade gagnet förloradt, om hemmet ej förvärfvades

förr, än arbetaren redan hunnit nära ålderdomens gräns, och

foga utsikt funnes, att han skulle kunna aftjäna den skuld, som han

därför iklädt sig. För att de ifrågasatta lånen för egna hems upprättande

skulle komma till verklig nytta och på samma gång risken för

staten såsom långifvare hållas inom behöriga gränser, måste, enligt

kommitténs åsikt, stora fordringar ställas på låntagarens personliga

egenskaper. Då samhället ville med dessa lån bistå arbetare, som eljest

svårligen kunde förskaffa sig egna hem, så måste, om utlåningen skulle

komma just dessa arbetare till godo, hela anordningen för de egna

hemmens bringande till stånd i viss mån vara byggd på förtroende.

De arbetare, som kunde komma i fråga till låns erhållande, måste följaktligen

vara efter noggrann pröfning särskildt utvalde, i afseende på

karaktär och uppförande synnerligen väl kvalificerade personer. Viljan

att arbeta och försaka samt förmågan att väl tillvarataga och klokt

använda den inkomst, arbetet lämnade, vore egenskaper, som därvid

måste tilläggas den allra största betydelse. Dessa egenskaper hos arbetaren

minskade ock i väsentlig mån den risk, utlåningen kunde medföra

för staten.

Kommittén har i anslutning till det anförda i förslaget upptagit

följande egenskaper hos mindre bemedlad arbetare för att kunna erhålla

lån, nämligen att vara svensk medborgare, minst 25 och högst

50 år gammal, välfräjdad samt känd för sparsamhet, nykterhet och en

hedrande vandel. Från åldersbestämmelserna skulle dock enligt förslaget

undantag kunna medgifvas, där sådant på särskilda grunder

funnes skäligt.

Såsom en viktig förutsättning för vinnande af det mål, som med

egnahemslånen åsyftades, har kommittén framhållit, att inkommande låne- genom egnaansökningar

blefve utan onödig omgång pröfvade, samt att vid denna h™Zlunair’

pröfning de sökandes personliga egenskaper och ortens särskilda för- nämnder och

hållanden behörigen beaktades. På grund häraf har kommittén ansett, e^^“''

att utlåningen af de till egnahemslån afsedda medlen icke borde om- (§§ 5 och 6.)

besörjas af någon central ämbetsmyndighet, utan i stället öfverlämnas

åt myndigheter i de särskilda orterna.

En utväg vore då, att utlåningen anförtroddes åt Kungl. Maj:ts

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 92.

befallningshafvande, enär denna myndighet genom sin ställning och

beskaffenheten af de ärenden, den i allmänhet hade att handlägga,

kunde antagas äga den bästa öfversikten öfver länets förhållanden och

behof, hvarförutom kommitténs förslag borde så mycket som möjligt

ansluta sig till de statsinstitutioner, som redan funnes. Ett annat sätt

vore, att inom hvarje län inrättades en nämnd med särskild uppgift

att handhafva den ifrågasatta utlåningen samt därjämte i allmänhet

verka för egna hems bildande.

Efter att i ämnet hafva inhämtat Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i samtliga län åsikter, har kommittén stannat vid det senare

alternativet.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda inom hvarje län finnas

en »egnahemsnämnd» med uppgift att befrämja tillkomsten af egna

hem för mindre bemedlade arbetare och att handhafva utlåningen af

de statsmedel, som för länet ansloges till bildande af sådana hem. Denna

nämnd skulle utgöras af landshöfdingen eller, vid förfall för honom,

landssekreteraren såsom själfskrifven ordförande samt landskamreren

såsom föredragande ledamot jämte tre andra ledamöter, utsedda för tre

år, en, som borde vara kroppsarbetare, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

en af landstinget och en af hushållningssällskapet. Där inom

ett län funnes två landsting eller hushållningssällskap, skulle särskild

ledamot väljas af hvarje landsting eller hushållningssällskap att för dess

område tjänstgöra i nämnden. Vid behof af biträde åt nämnden skulle

Kungl. Majits befallningshafvande äga att på framställning af nämnden

sådant förordna. Nämndens ledamöter och biträden skulle äga att af

statsmedel uppbära resekostnads- och traktamentsersättning, ledamöterna

enligt fjärde klassen i gällande resereglemente, där de ej i följd af

tjänstebefattning vore berättigade till högre ersättning, samt nämndens

biträden efter den på grund af deras tjänsteställning för dem bestämda

klass eller, om de ej kunde till viss klass hänföras, enligt femte klassen

i resereglemente^

Inom hvarje kommun på landet skulle kommunalnämnden medverka

till bildandet af egna hem för mindre bemedlade arbetare; och

skulle det i sådant afseende åligga särskildt kommunalnämndens ordförande

och, i fall kommunens storlek eller andra förhållanden därtill

föranledde, äfven öfriga medlemmar af kommunalnämnden, som af

nämnden därtill utsåges, att, såsom »egnahemsombud» åt arbetare, som

önskade erhålla låneunderstöd, tillhandahålla blanketter till låneansökningar,

köpeafhandlingar, skuldebref och dylikt samt biträda med uppsättande

af sådana ansökningar och afhandlingar äfvensom i öfrigt bistå

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

lånsökande med råd och upplysningar. Dessa egnahemsombud skulle

ock vara pliktige att utföra af egnahemsnämnden anbefallda besiktningar

samt utfärda däraf föranledda utlåtanden och intyg. För dylika särskilda

förrättningar skulle ombuden äga *att åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning

af statsmedel enligt femte klassen i resereglementet,

där ej i särskildt fall ombudet på grund af tjänsteställning vore att

hänföra till högre klass. För utförande af öfriga åligganden skulle ombuden

icke vara berättigade till ersättning.

I fråga om statens säkerhet för lånen har kommittén ansett, att

af de låntagande arbetarne icke borde fordras annan säkerhet än första

inteckning i de lägenheter, som med tillhjälp af lånen förvärfvades.

Den säkerhet, som eljest kunde ifrågasättas, eller borgen, hade kommittén

funnit innefatta en fara för arbetaren. I många fall skulle det

säkerligen ock för honom blifva svårt, om ej omöjligt, att anskaffa

sådan säkerhet. Genom att i någon väsentlig män grunda utlåningen

på borgenssystena skulle man följaktligen äfventyra, att syftet med statens

mellankomst på ett betänkligt sätt förfelades. Många arbetare, som

behöfde lån och på grund af sina personliga egenskaper och sin ställning

i öfrigt kunde antagas väl förtjäna statens hjälp, skulle vara därifrån

uteslutna af den anledning, att de ej kunde skaffa borgen eller

ej ville begära sådan. Annan säkerhet än inteckning syntes ej heller

vara behöflig. Att nu ifrågavarande, liksom hvarje annan lånerörelse,

blefve förenad med någon risk, vore naturligt, men med den noggranna

och mångsidiga pröfning, som enligt kommitténs förslag skulle föregå

lånens utlämnande, och med den begränsning af lånens storlek, som

kommittén ansett sig böra föreslå, syntes denna risk blifva så ringa,

att den icke borde kunna verka afskräckande. I de allra flesta fall

behöfde någon förlust för staten icke befaras, och äfven om till följd

af oförutsedda omständigheter staten i något enstaka fall skulle få vidkännas

sådan, uppvägdes denna rikligen af den nytta, som lånen, i stort

sedt, medförde för det allmänna.

Då skuldförbindelsen å statslånet skulle intecknas till kronans

säkerhet och expedition i ärendet, om inteckning söktes genom kronofogden

å kronans vägnar, skulle meddelas utan afgift, har kommittén

ansett det vara med billighet öfverensstämmande att, äfven när låntagaren

själf med anhållan om inteckning inlämnade skuldförbindelsen

till vederbörlig domstol, det finge anses ske å kronans vägnar, och

således afgift ej debiteras gäldenären. För att detta syfte i hvarje fall

skulle vinnas, har kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse af inne
-

Statens säkerhet.

(§ 13.)

s. 20 Kontrollera mot PDF

Förfarandet

för låns erhållande.

(§§ 7, 8, 9,

10 och 11.)

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hall, att kronan alltid skulle betraktas såsom sökande i nu ifrågavarande

inteckningsärenden.

Enligt förslaget borde arbetare, som önskade erhålla lån för eget

hems förvärfvande, där han ej redan ägde lämpligt jordområde, själf

utse sådant samt om köp däraf inleda underhandlingar med jordägaren.

Sedan öfverenskommelse träffats, borde köpekontrakt enligt fastställdt

formulär uppgöras, hvilket kontrakt skulle innehålla, bland annat: så

noggrann beskrifning å den ifrågarande lägenhetens storlek, läge och

gränser, att någon osäkerhet därom ej kunde uppstå, äfvensom uppgift

å där möjligen befintliga byggnader, som antingen inginge i köpet eller

redan förut tillhörde köparen; uppgift om köpeskillingens belopp; bestämmelse,

där ej annorledes aftalats, att köpeaftalet ginge i fullbordan,

om köparen inom viss, i köpekontraktet utsatt tid erhölle åsyftadt statslån;

samt förbindelse af säljaren att tillhandahålla lägenheten fri från

inteckningar, äfvensom att visa, att någon förbindelse å ogulden köpeskilling,

som kunde utgå med förmånsrätt framför inteckningen för statslånet,

icke funnes.

Efter köpekontraktets upprättande skulle arbetaren äga att före

den 1 juli mot kvitto till ordföranden eller sådan ledamot i kommunalnämnden,

som vore till egnahemsombud utsedd, aflämna till egnahemsnämnden

ställd, enligt föreskrifvet formulär affattad låneansökning. I

denna skulle på heder och tro meddelas uppgift om, bland annat, sökandens

egna tillgångar, särskild! do penningmedel, med hvilka han själf kunde

bidraga till det egna hemmets förvärfvande, och huru stor del däraf,

som kunde anses utgöra hans besparade arbetsförtjänst, hvarförutom

borde angifvas det slag af arbete, hvaraf sökanden hade och under de

senaste åren haft sin utkomst, och om han ämnade fortfarande försörja

sig med hufvudsakligen samma slags arbete. Vid ansökningen borde

fogas, förutom de öfriga handlingar, sökanden till ytterligare styrkande

af sina uppgifter eller eljest ville åberopa, det uppgjorda köpekontraktet,

i två exemplar plan till erforderlig ny-eller ombyggnad jämte kostnadsförslag,

samt betyg om sökandens ålder och frejd.

Efter det kommunalnämnden vid sammanträde i september månad

granskat handlingarna och afgifvit yttrande såväl rörande den föreslagna

lägenhetens lämplighet för ändamålet, priset å densamma, byggnadsplanen

och kostnadsberäkningarna, som ock huruvida sökandens ekonomiska

ställning och personliga egenskaper vore sådana, som i lagen

förutsattes såsom villkor för lånets erhållande, skulle ansökningshandlingarna

jämte kommunalnämndens yttrande af kommunalnämndens

ordförande före den 15 oktober insändas till Kungl. Maj:ts befallnings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hafvande i länet. Sedan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna

ansökningar blifvit af egnahemsnämndens ordförande och föredragande

ledamot granskade och nödiga upplysningar införskaffats, skulle egnahemsnämnden

sammanträda i länets residensstad under första hälften af

november månad för pröfning af de föreliggande ansökningarna; och

borde nämnden angående hvarje särskild ansökning meddela beslut,

huruvida ansökningen godkändes eller afsloges, i senare fallet med

angifvande af skälen därtill, så framt de icke afsåge sökandens personliga

egenskaper, hvarjämte nämnden skulle bestämma den ordning, hvari

de sökande, livilkas ansökningar godkänts, skulle erhålla lån, därest

tillgången på lånemedel icke komrne att medgifva, att lån utginge till

dem alla. Därvid skulle iakttagas, bland annat, att företräde lämnades

den, som ville förvärfva jordbrukslägenhet framför den, som ville förskaffa

sig bostadslägenhet. Öfver nämndens beslut skulle klagan ej få föras.

Före november månads utgång skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hafva att till Kungl. Magt insända uppgift om de godkända

låneansökningarna, den mellan lånen bestämda ordningen, beloppet af

hvarje särskildt lån, samt huruvida lånet afsåge jordbrukslägenhet eller

bostadslägenhet; och skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter

erhållen del af Kungl. Maj:ts beslut om de för året tillgängliga medlens

fördelning emellan länen, om möjligt före det löpande årets utgång,

genom vederbörande kronobetjäning underrätta en hvar af de lånsökande,

huruvida lånet komme att till honom utgå. Samtidigt borde

till sökande, som ‘erhållit lån, återställas köpekontraktet, ena exemplaret

af byggnadsplanen med kostnadsförslag äfvensom de öfriga af sökanden

ingifna handlingar, hvilka nämnden pröfvade lämpligen kunna till sökanden

utlämnas.

Sedan köpeaftalet om lägenheten afshitats, hela köpeskillingen Ordningen för

kontant gnidits och lagfart erhållits, skulle låntagaren bos vederbörande utie^aUdng.

kronofogde af det beviljade lånet utbekomma ett belopp, motsvarande, (§ 14.)

vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån å bostadslägenhet

tre fjärdedelar af den utfästa köpeskillingen. Om denna öfverstege

det belopp, hvarmed arbetaren själf hade att bidraga, finge andel

af statslånet i ofvan angifna förhållande till köpeskillingen utbetalas,

så snart arbetaren kontant guldit så stor del af köpeskillingen, som

motsvarade vid jordbrukslägenhet en fjärdedel och vid bostadslägenhet

en tredjedel af det beviljade lånebeloppet, samt utställt invisning å statslånet

för återstoden af köpeskillingen. Därvid skulle dock iakttagas,

att den del af köpeskillingen, som arbetaren icke kontant erlagt, af

kronofogden mot invisningens utfående skulle betalas till säljaren.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ränta och

återbetalning

samt anstånd.

(§§ 15 och 17.)

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition No 92.

Innan del af statslånet i någotdera af ofvan angifna fall finge

utbetalas, skulle arbetaren till kronofogden aflämna skuldförbindelse å

hela lånebeloppet, intecknad i lägenheten, samt gravationsbevis, utvisande

att lägenheten icke besvärades af annan inteckning, äfvensom behörigen

styrka, att någon förbindelse å ogulden köpeskilling, som kunde utgå

med förmånsrätt framför statslånet, icke funnes.

Under byggnadstiden skulle arbetaren vara berättigad att utbekomma

ytterligare låneandel, under villkor att han ställde antaglig

borgen eller annan säkerhet eller ock, sedan åbyggnad blifvit till någon

väsentlig del uppförd och brandförsäkrad, med två trovärdiga mäns intygstyrkte

värdet af det sålunda uppförda. I sistnämnda fäll skulle dock

endast utfås, vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån

å bostadslägenhet tre fjärdedelar af detta värde. Under byggnadstiden

finge dock icke till arbetaren utbetalas mer, än att minst en femtedel

af lånets hela belopp innestode. Sedan åbyggnaderna blifvit uppförda

i enlighet med den för lägenheten uppgjorda byggnadsplanen och vederbörligen

brandförsäkrade samt tillförlitliga intyg härom företetts hos

kronofogden, skulle arbetaren äga lyfta återstoden af lånet.

Beträffande föreskrifterna om räntan och återbetalningen af lånen

har kommittén uttalat den uppfattning, att dessa föreskrifter måste vara

byggda på den grundsatsen, att staten lämnade så billiga lån, som läte

sig göra med iakttagande af, att staten ej tillskyndades förlust genom

lånerörelsen, samt att återbetalningen ordnades med behörig hänsyn till

låntagarens förmåga att erlägga afbetalningar.

I enlighet härmed har kommittén tänkt sig, att arbetaren borde

i ränta erlägga, hvad som ungefärligen motsvarade den medelränta,

staten hade att själf betala för upptagna lån.

Efter från fullmäktige i riksgäldskontoret inhämtade upplysningar angående

effektiva räntan å svenska statsskulden i dess helhet vid 1899 års slut,

har kommittén ansett sig böra föreslå en räntefot för lånen af 33/4 procent.

Med afseende å återbetalningen skulle hvarje lån delas i två lika

stora delar, eu amorteringsdel och en stående del.

Genom en sådan fördelning borde lånets återbetalning, enligt

kommitténs mening, kunna göras lättare för gäldenären, utan att statsmyndigheternas

befattning med debitering och uppbörd af ränta och

amortering blefve mer betungande, än nödigt vore.

Vidkommande lånets amorteringsdel ansåg kommittén olika amorteringstid

böra stadgas för lån å jordbrukslägenheter å ena sidan

samt lån å bostadslägenheter å den andra. I jordbrukets natur läge,

att därå an vän dt kapital endast långsamt kunde af jordbrukets afkast
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

ning återgäldas. Därtill komme, att jordbrukslägenketer i regeln förvärfvades

af jordbruksarbetare, Indika på grund al sin jämförelsevis

låga aflöning '' i de flesta fall endast kunde undvara smärre belopp om

året och följaktligen beliöfde längre amorteringstid. Bostadslägenheter

däremot förvärfvades vanligen af industriarbetare, och dessa syntes på

grund af sin större arbetsförtjänst kunna fullgöra amorteringen på

något kortare tid, helst lånebeloppet vid bostadslägenheter kunde antagas

blifva mindre än vid jordbrukslägenheter. Från synpunkten af

statens säkerhet vore den snabbare amorteringen vid lån å bostadslägenhet

påkallad af den omständigheten, att en sådan lägenhet i allmänhet

vore underkastad värdeminskning i högre grad än jordbrukslägenhet.

I hvarje fall borde iakttagas, å ena sidan att amorteringstiden

ej utsträcktes längre, än nödigt vore, och å andra sidan att annuiteten

ej blefve onödigt betungande för arbetaren. Efter tagen hänsyn

till samtliga nu angifna förhållanden har kommittén föreslagit, att å

amorteringsdelen borde, intill dess densamma blifvit till fullo gulden,

erläggas en annuitet af 6 procent vid lån å jordbrukslägenhet samt 8 V2

procent vid lån å bostadslägenhet, hvarigenom amorteringsdelen skulle

mfrias i förra fallet på 27 och i det senare på 16 år. Första annuiteten

skulle erläggas, när ett år förflutit från utgången åt det kalenderår,

under hvilket lånet tillfullo utbetalats till låntagaren. Dessförinnan

skulle endast ränta erläggas. Låntagare skulle emellertid äga att när

som helst under amorteringstiden infria amorteringsdelen, dock i sådant

fall till hela dess återstod. Förr än amorteringsdelen blifvit till fullo gulden,

skulle den stående delen af lånet icke i regeln få uppsägas från statens

sida; och borde låntagaren få åtnjuta 6 månaders uppsägningstid samt

äga rätt att före lånetidens utgång infria den stående lånedelen eller

därå göra afbetalningar i fulla tiotal kronor. I hvarje fall skulle den

stående delen vara gulden senast 5 år från sista afbetalningen å amorteringsdelen.

För att såväl bereda en eukel och för låntagaren bekväm

form för inbetalningarna som ock på samma gång möjliggöra nödig

kontroll öfver inbetalade medels redovisning, har kommittén föreslagit,

att ränta och afbetalningar skulle gäldas i sammanhang med kronoutskylderna.

I vissa särskilda fall skulle emellertid anstånd med erläggande af

ränta och amortering kunna af egnahemsnämnden, efter kommunalnämndens

hörande, medgifvas.

Sålunda skulle, därest nyodling af inköpt område tarfvades, egnahemsnämnden

vara berättigad att, om framställning därom gjordes i

låneansökniugen, medgifva sökanden att börja erlägga nämnda afgifter

s. 24 Kontrollera mot PDF

Låntagares

allmänna

skyldigheter.

Uppsägning

af lån.

Kontroll.

(§§ 18, 21

och 22.)

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

först efter förloppet af viss tid, som likväl icke i något fall finge öfverstiga

5 år från slutet af det kalenderår, hvarunder låneansökningen af

nämnden godkänts. Förefunnes eljest utan gäldenärs förvållande tillkommen,

synnerligen behj ärtans värd anledning till anstånd med dylik

afgifts inbetalande, skulle egnahemsnämnden äga bevilja sådant anstånd,

dock endast för ett år i sänder och sammanlagdt högst tre år.

Afgift, med hvars gäldande anstånd lämnats, skulle läggas till den

stående delen af lånet samt förräntas och inbetalas i den ordning, som

för denna del stadgades. Genom denna föreskrift komme visserligen

arbetaren att få erlägga ränta på ränta, hvilket kunde synas strängt,

men kommittén hade härutinnan följdriktigt velat tillämpa den grundsatsen,

att statsverket icke borde genom anståndets beviljande tillskyndas

förlust.

Utöfver skyldigheten att erlägga ränta å erhållet lån samt i vederbörlig

ordning återbetala detsamma har kommittén, i syfte att förebygga

det statens säkerhet för lånet skulle förminskas, föreslagit vissa

förpliktelser för gäldenären i afseende å fastigheten.

Sålunda skulle arbetaren å den inköpta lägenheten hafva inom

ett år påbörjat och inom tre år, allt räknadt från slutet af det kalenderår,

hvarunder låneansökningen af egnahemsnämnden godkänts, fullbordat

de i byggnadsplanen upptagna åbyggnaderna. Vidare skulle

lägenheten väl häfdas och underhållas, hvarjämte åbyggnaderna skulle

vara brandförsäkrade i något af egnahemsnämnden godkändt brandstodsbolag,

som genom sitt reglemente eller särskildt åtagande vore förpliktadt

att vid utbetalning af brandskadeersättning iakttaga inteckningshafvares

rätt.

För att tillhålla gäldenären att uppfylla sina förpliktelser har

kommittén ej ansett annat medel böra användas än en i lagen meddelad

bestämmelse, att bristande uppfyllelse kunde medföra förlust af

den honom af staten lämnade förmånen, eller med andra ord uppsägning

af lånet. Denna påföljd borde, enligt kommitténs mening, ock

stadgas för de fall, då en väsentlig förutsättning, hvarpå aftalet vore

byggdt, bruste, och statslånet alltså icke kunde anses främja det ändamål,

som därmed afsetts, utan det fastmer finge anses såra rättskänslan

eller eljest vara i hög grad olämpligt, att gäldenären finge

behålla lånet. Det förra skedde, om det visade sig, att egnahemsnämnden

blifvit missledd genom bedrägliga uppgifter, om lägenheten

användes till ändamål, som staten ej kunde gilla, eller om arbetaren

genom ett uppenbart dåligt lefverne visade sig ovärdig statens hjälp.

Det senare inträffade, om genom arf eller annorledes eu oväntad, af

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

arbetarens egen sparsamhet icke föranledd, synnerligen väsentlig förändring

inträdde i de ekonomiska förhållanden, som från början gjort

honom behörig att erhålla lån. Alla omständigheter, som borde föranleda

uppsägning, kunde emellertid icke lämpligen angifva^ i lagen.

Kommittén har på grund af sina sålunda uttalade åsikter föreslagit, att

egnahemsnämnden skulle äga att, utan hinder af stadgade villkor för

lånets återbetalning, helt eller delvis uppsäga detsamma till inbetalning

å tid, som nämnden bestämde, om gäldenären bruste i åtagen byggnadseller

nyodlingsskyldighet eller visade sig försumlig i att erlägga årsbetalning

å lånet eller åsidosatte för brandförsäkringens giltighet stadgade

villkor ; om genom vanvård af fastigheten eller byggnads nedrifning eller

bortflyttning värdet å lägenheten så minskades, att säkerheten för lånet

icke vidare kunde anses fullt betryggande; om fastigheten helt och

hållet eller delvis genom köp eller annat fång öfverginge till ny ägare,

därest icke denne finge öfvertaga lånet; om det utröntes, att gäldenären

genom bedräglig uppgift föranledt lånets eller därmed förenad lifförsäkrings

beviljande; om gäldenären bröte mot villkoren för sådan förförsäkring;

eller om egnahemsnämnden eljest funne det ådagalagdt, att

sådana förhållanden inträffat, att gäldenären uppenbarligen icke längre

borde få tillgodonjuta lånet.

Den behöfliga kontrollen öfver lägenhetens skötsel och gäldenärens

förhållande i allmänhet har kommittén tänkt sig skola ske genom

kronobetj aningen, utan att dock några särskilda besiktningar eller andra

undersökningar skulle anbefallas. Kronofogden vore nämligen alltid i

tillfälle att underrätta egnahemsnämnden om visad försummelse i afseende

å gäldenären åliggande betalningar, och om eljest skulle inträffa

någon omständighet, som borde föranleda lånets uppsägning, har kommittén

antagit, att sådant icke gärna länge kunde undgå kronobetjäningens

uppmärksamhet. Länsman skulle årligen från kronofogden erhålla uppgift

å de för egnahemslån häftande lägenheter. Anmälan om sådant

förhållande, som kunde föranleda till lånets uppsägning, skulle insändas

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

För att, såvidt ske kunde, förebygga, att ändamålet med statslånet

mer eller mindre förfelades i de fall, då gäldenären aflede, innan

statslånet af honom till fullo inbetalats, har kommittén föreslagit vissa

särskilda bestämmelser angående i första hand efterlefvande makes

rätt till den medelst lånet förvärfvade lägenheten äfvensom dödsbodelägares

rätt till fortsatt åtnjutande af lånet.

I afseende å de efterlefvandes rätt till själfva lägenheten borde,

enligt kommitténs mening, undantag från allmänna lagens stadganden

Bill. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 4

Inverkan af

dödsfall och

lägenhets

föryttring.

(§§19 och 20.)

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

göras för det fall, då den aflidne icke efterlämnade bröstarfvinge.

Kommittén hade nämligen ansett sig kunna utgå från den förutsättningen,

att makarna i detta fall å ömse sidor önskade, att den efterlefvande

af dem skulle, med förbigående af den aflidnes arfvingar, njuta

lägenheten till godo. En dylik önskan skulle visserligen med nu gällande

lagbestämmelser i ämnet kunna förverkligas genom ett inbördes testamente.

Erfarenheten visade emellertid, att åtskilliga omständigheter,

t. ex. obekantskap med gällande lag i ämnet, bristande företagsamhet

eller andra dylika anledningar, kunde medföra, att i många fall inbördes

testamente ej komme till stånd, ehuru makarna ämnat upprätta ett

sådant eller åtminstone i sak velat just hvad detta skulle innehålla.

Därjämte borde erinras om risken, att ett upprättadt testamente förkomme,

samt om den kostnad och det besvär, som vore förenade med

den för testamenten stadgade lagföljden. Kommittén hade på grund

häraf funnit sig böra föreslå, att efterlefvande make skulle, där bröstarfvinge

ej funnes, hafva äganderätt till hela lägenheten. För den

händelse att någondera af makarna skulle vilja till förmån för annan

person begränsa den andra makens sålunda stadgade rätt, kunde sådant

ske genom testamente.

Om den aflidne däremot efterlämnade bröstarfvinge, borde, enligt

kommitténs mening, de vanliga reglerna om giftorätt och arf tillämpas

i afseende på fastigheten.

Af billighetsskäl har kommittén vidare föreslagit, att efterlefvande

make eller bröstarfvinge, som öfvertoge med tillhjälp af statslån förvärfvad

lägenhet i dess helhet, skulle få njuta lånet till godo, därest

anmälan om öfvertagandet gjordes hos egnahemsnämnden, samt att enahanda

rätt skulle tillkomma efterlefvande make och bröstarfvinge, hvilka

i laga ordning öfverenskommit att behålla lägenheten oskiftad.

För det fall att lägenhet eljest öfverginge till ny ägare, innehåller

förslaget, att statslånet finge af egnahemsnämnden öfverflvttas på

den nye ägaren, så framt han hos nämnden, på sätt som vid ny ansökning

vore föreskrifvet, styrkte sig vara i den ställning, att han enligt

de i lagen stadgade grunder skulle själf kunna komma i åtnjutande af

sådant lån.

Emot kommitténs beslut om upptagande i förslaget af bestämmelse

därom att, om i makars bo funnes med hjälp af statslån förvärfvad

lägenhet, denna skulle vid ena makens död under full äganderätt tillfalla

den efterlefvande, därest den aflidne ej efterlämnat bröstarfvinge

eller angående lägenheten genom testamente förordnat, har kommitténs

ordförande reserverat sig, under framhållande af olämpligheten af att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

sålunda stifta undantag från våra viktigaste lagbud, de rörande giftorätt

och arf, för personer, de där icke ens bildade en viss klass, utan

blott utgjorde en del af arbetarnes klass, och därtill låta undantagslagen

omfatta endast en viss del af dessa arbetares egendom.

Till förvärfvande af eget hem skulle enligt förslaget en arbetare

i allmänhet endast eu gång kunna erhålla statslån. Därest arbetare,

som med statshjälp förvärfvat lägenhet, nödgats afyttra densamma,

skulle emellertid egnahemsnämnden kunna, där omständigheterna vore

synnerligen behj ärtans värda, bevilja honom nytt lån. Mer än två gånger

skulle dock ingen kunna komma i åtnjutande af lån.

Såsom stöd för förslaget i denna del har kommittén framhållit,

hurusom möjligheten att upprepade gånger erhålla statslån skulle kunna

innebära en frestelse att allt för lätt öfvergifva redan förvärfvade lägenheter

och flytta till orter, där för tillfället större arbetsförtjänst stode

till buds.

Såsom på flera ställen i det anförda antydts, har kommittén ansett,

att lånen borde kunna förenas med lifförsäkring. I detta afseende har

kommittén framhållit, hurusom kommittén sökt att genom de af kommittén

ifrågasatta bestämmelser angående efterlefvande makes och bröstarfvinges

rätt tillförsäkra arbetarens änka och barn orubbad besittning af

lägenheten och fortsatt åtnjutande af statslånet. Dessa förmåner komme

emellertid antagligen mången gång att allenast i ringa grad förbättra

det bekymmersamma läge, hvari de efterlefvande kunde försättas genom

familjefaderns död. Ju yngre barnen vore och ju mindre del af statslånet

före dödsfallet hunnit afbetalas, desto svårare kunde det antagas

blifva för änkan, hvars arbetsförtjänst i de flesta fall vore väsentligen

mindre än den aflidne mannens varit, att uppfostra barnen och tillika fullgöra

med lånet förenade skyldigheter. Dessa svårigheter kunde emellertid

på ett enkelt och likväl verksamt sätt förminskas, därigenom att lånet

förenades med lifförsäkring i någon lämplig form. Med stöd af genom

särskilda sakkunniga verkställd utredning angående lämpligaste sättet

för sådan lifförsäkring har kommittén uti ifrågavarande hänseende i sitt

förslag upptagit den bestämmelse, att lån skulle kunna förenas med

lifförsäkring på sådant sätt, att lånets amorteringsdel, i händelse gäldenären

skulle aflida före den stadgade amorteringstidens slut, skulle anses

vara gulden vid dödsfallet. Staten själf skulle sålunda meddela den afsedda

försäkringen, och skulle staten därför af låntagaren betinga sig

en särskild afgift, som borde gäldas på sådant sätt, att annuiteten å

lånen förhöjdes med 1 procent eller för jordbrukslägenheter till 7 procent

och för bostadslägenheter till 9 7* procent. Häraf skulle räknas såsom

Nytt lån till

arbetare, som

förut innehaft

sådant.

(§ as.)

Lån i förening

med lifförsäkring.

(§ 16.)

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

:o 92.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposit

ränta 3 3U procent å oguldna kapitalbeloppet och såsom försäkringsafgift

en af Kungl. Maj:t fastställd, stigande procent, hvarefter återstoden

skulle utgöra kapitalafbetalning. Arbetare, som erhållit lån och önskade

därmed förena lifförsäkring, skulle till Kungl. Maj:ts befallningshafvande

insända af läkarbetyg åtföljd ansökning om sådan försäkring; och skulle

Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga att, efter förste provinsialläkarens

hörande, öfver ansökningen besluta.

Lån till för- Slutligen har kommittén föreslagit, att det skulle ankomma på

inköp af mark. Kungl. Maj:t att efter särskild pröfning för hvarje fall bestämma, om

(§ 24.) och på hvilka villkor understöd i form af statslån finge af de till egnahemslån

anslagna medel utgå åt förening, som bildats i syfte att befrämja

egna hems förvärfvande af mindre bemedlade arbetare, äfvensom

huruvida af dessa medel någon del finge, där särskilda skäl därtill

föranledde, användas till inköp för statens räkning af mark att till egna

hem afyttras.

I fråga om dessa stadganden har kommittén uti sin motivering

anfört, att det visserligen icke lede något tvifvel, att föreningar och

bolag, bildade med syftemål att genom jords inköpande och sönderstyckande

eller annorledes främja arbetares förvärf af egna hem, kunde,

särskildt i närheten af stora städer eller andra betydande industricentra,

vara till stort gagn för arbetare, som eftersträfvade egna hem, samt att

de således vore förtjänta af uppmuntran. Detta vore emellertid långt

ifrån fallet med alla dessa föreningar eller bolag, och det syntes i många

fall vara bättre och billigare för arbetaren att utan dylik mellanhand

förvärfva sig ett för honom passande jordområde.

Äfven om föreningen från början hade ett rent oegennyttigt, endast

arbetarens väl afseende syfte, syntes det vid tillämpningen vara svårt att

fullt genomföra denna grundsats och särskildt att hålla de indelade

lägenheterna tillhanda endast åt sådana mindre bemedlade arbetare,

hvarom här vore fråga, eller hålla desamma inom de kostnadsgränser,

som vore satta i lagförslaget.

Vidare vore det förenadt med väsentliga olägenheter att lämna

förening lån emot inteckning i det obebyggda jordområdet i dess helhet

samt sedan öfverflytta och fördela detta på de olika delarne, i den mån

de af arbetare inköptes och bebyggdes. Arbetarne finge ju då ej all

den lånehjälp, som motsvarade den af kommittén åt dem föreslagna. Af

detta syntes följa, att en förening i allmänhet borde åtnöjas med den

hjälp vid dess sträfvande, som läge däri, att genom den föreslagna

lagen arbetare sattes i stånd att lättare köpa de för dem afsedda lägenheter,

som föreningen anskaffat.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I undantagsfall, som för hvarje gång kräfde eu noggrann pröfning,

hade det dock synts kommittén böra tillkomma Kungl. Maj:t att af de

till egnahemslån anslagna medlen lämna statslån älven åt föreningar

med ofvan angifna syftemål.

För att särskilt fiskarbefolkningens bostadsförhållanden skulle på

ett nöjaktigt sätt kunna ordnas, syntes på många ställen vara nödvändigt,

att staten inköpte hela det jordområde, på hvilket ett fiskeläge

vore beläget, samt sedan lämnade befolkningen därstädes tillfälle att af

staten förvärfva beliöfliga tomtområden. Så hade helt nyligen till allmän

belåtenhet skett vid Hanö fiskeläge i Blekinge län. Ett sådant förfarande

fordrade emellertid iakttagande af vissa besvärliga och tidsödande

formaliteter samt vore i hvarje särskildt fall beroende af Riksdagens

pröfning och godkännande.

Kommittén hade därför ansett, att, i afvaktan på att frågan om

åtgärder i allmänhet från statens sida till beredande af förbättrade

bostadsförhållanden för fiskarbefolkningen blifvit, afgjord, det borde tillkomma

Kungl. Maj:t att, där så pröfvades nödigt, af de medel, som

ansloges till egnahemslån, använda någon del till att vid fiskelägen

inköpa för det angifna ändamålet erforderliga jordområden. De bestämmelser,

som kommittén sålunda funnit behöfliga närmast med afseende

å fiskelägen, borde äfven gälla andra platser, där förhållandena vore

likartade.

I fråga om förslagets rubrik har kommittén yttrat, att kommittén

med hänsyn till den föreliggande frågans stora sociala betydelse ansett

sig kunna förutsätta, att bestämmelserna angående ordningen och villkoren

för egnahemslåns utlämnande borde intagas uti en af Kungl. Maj:t och

Riksdagen gemensamt stiftad lag. Tydligt vore nämligen, att Riksdagen

vid beviljandet af nödiga anslag äfven ville deltaga i pröfningen af

bestämmelserna för lånerörelsen. Därtill komme, att kommittén funnit

erforderligt att föreslå vissa bestämmelser, som mer eller mindre direkt

härleddes från eller sammanhängde med föreskrifter inom allmänna lagens

område. Sålunda funnes i §§ 5, 6, 8, 9 och 17 bestämmelser, som

kunde sägas vara af kommunallags natur. Rent civilrättsligt vore det

i § 19 föreslagna undantagsstadgandet. Genom att välja lagformen

hade kommittén kunnat i en enda författning sammanföra alla de bestämmelser

angående lån af statsmedel för egna hems bildande, om

hvilka de lånsökande arbetarne behöfde förskaffa sig kunskap. Att

detta innefattade en afsevärd fördel för de lånsökande, syntes vara

uppenbart.

Förslagets

rubrik.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kommitténs

beräkning

af det för

egnahemslån

erforderliga

beloppet.

Redogörelse

för Öfver förslaget

afgifna

utlåtanden.

Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes

utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I sammanhang med framläggandet af det lagförslag, för hvars

innehåll jag nu redogjort, har kommittén jämväl uppgjort en beräkning

af det för egnahemslån erforderliga beloppet.

Kommittén har därvid uttalat den uppfattning, att det vore af

synnerlig vikt, att de medel, som skulle användas till dylika lån, ej

tilltoges allt för knappt. I allmänhet borde nämligen, enligt kommitténs

åsikt, en arbetare, som ansetts väl förtjänt af lån, också erhålla sådant.

Ehuru kommittén ansett, att det svårligen läte sig göra att på

förhand noggrannt ''bedöma, huru stort lånebelopp, som för hvarje år

skulle för ändamålet tagas i anspråk, har kommittén i detta hänseende,

med ledning i viss mån af i Danmark vunnen erfarenhet, framlagt en

sannolikhetsberäkning, enligt hvilken 4,000,000 kronor årligen skulle

erfordras för åstadkommande af omkring 1,700 egna hem med ett medellånebelopp

af 2,300—2,400 kronor. Därjämte har kommittén ansett, att

statsanslag för ändamålet borde, liksom i Danmark skett, till en början

beslutas för en tid af 5 år och sålunda 20 millioner anvisas att utgå

med en femtedel årligen. Om något år hela summan icke skulle tagas

i anspråk, borde öfverskottet reserveras till användning ett följande år,

då möjligen behofvet visade sig öfverskrida anslaget. Efter utgången

af första femårsperioden borde med ledning af den erfarenhet, som därunder

vunnits, på nytt beslut bero, om och till hvilka belopp medel

skulle för ny femårsperiod anslås.

Af de öfver kommitténs ifrågavarande förslag afgifna utlåtanden

framgår, att åsikterna om lämpligheten af att staten med lån understödjer

enskilda personer i deras sträfvanden att åt sig skapa egna hem

varit ganska delade, och att detta i ännu högre grad varit fallet beträffande

det af kommittén föreslagna sättet för ordnande af en sådan

statens lånerörelse.

Då jag nu går att meddela hufvudinnehållet af dessa utlåtanden,

torde det tillåtas mig att börja med de från Kungl. Maj:ts befallningshafvande

inkomna.

Dessa myndigheter kunna med hänsyn till sin principiella ställning

till frågan indelas i två hufvudgrupper, den ena omfattande de

länsstyrelser, 18 till antalet, hvilka ansett statens mellankomst för beredande

af egnahemslån önskvärd, och den andra öfriga 6 länsstyrelser,

hvilka härutinnan haft en annan åsikt. Inom den förra gruppen kan

man lämpligen skilja mellan sådana länsstyrelser, hvilka i anslutning

till kommitténs förslag ansett lånen böra företrädesvis utlämnas direkt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

till enskilda, och sådana, hvilka förordat utlåning allenast med användande

af föreningar såsom mellanhänder.

Ett statens ingripande medelst egnahemslåns utlämnande direkt

till enskilda har sålunda tillstyrkts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i 11 län, nämligen i Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gäfieborgs, Jämtlands

och Västerbottens län, därvid dock åtskilliga af dessa länsstyrelser äfven

rörande denna principfråga ställt sig i vissa afseenden tveksamma.

Sålunda har det synts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar

län, att åtgärder i antydd riktning från statens sida icke vore erforderliga

vare sig för beredande af egna hem åt arbetare i länets städer eller för

att åt arbetare å landsbygden underlätta förvärfvandet af små bostadslägenheter.

I vida högre grad vore statsunderstöd af behofvet påkalladt

för anskaffande af så stora lägenheter, att de beredde innehafvaren och

hans familj åtminstone en i väsentlig mån nödtorftig bärgning. Såsom

skäl för denna sin åsikt har Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört,

dels att staten genom att till industriarbetare lämna ett i hvarje fall

relativt mindre behöfligt understöd till förvärfvandet af egna hem i sin

mån gynnade den öfverföring af arbetskrafterna från jordbruket till industrien,

hvaröfver en allmän klagan nu vore rådande, dels att bostadslägenheter

för arbetare vid industriell anläggning ofta kunde undergå en

betydlig värdeförminskning, om anläggningen af en eller annan anledning

upphörde, dels slutligen att uppförandet af ett större antal bostadslägenheter

i närheten af stads planlagda område eller invid köping eller annat

samhälle, där byggnads-, brand- eller hälsovårdsstadgan, i hvad den afsåge

stad, ännu icke vunnit tillämpning, i åtskilliga hänseenden medförde så stora

olägenheter, att staten medelst låneunderstöd näppeligen borde medverka till

sådana lägenheters uppkomst. Då emellertid af kommitterades motivering

fram ginge, att vid låns beviljande företräde borde gifvas ej endast åt arbetare

från landsbygden framför arbetare i stad utan ock åt den, som ville

förvärfva sig jordbrukslägenhet, framför den, som nöjde sig med bostadslägenhet,

ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke i hufvudsak

böra motsätta sig kommitterades förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ansett, att

den omständigheten, att behofvet af jordområden för bildande af egna hem

kunnat med nu gällande lagstiftning i ganska afsevärd grad tillgodoses,

berättigade en erinran om iakttagande af varsamhet vid egnahemslånens

utlämnande. Sålunda borde lån för beredande af bostadslägenhet åt arbetare

icke lämnas i andra fall, än då tillgång till stadigvarande sysselsättning för

honom kunde påräknas; till stöd för hvilken åsikt Kungl. Maj:ts befallnings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hafvande delvis åberopat samma skäl som Kungl. Mapts befallningshafvande

i Kalmar län, eller att, om lägenheten läge i närheten af en på landet

befintlig fabrik och denna på grund af förändrade förhållanden nedlades,

lägenheten komme att väsentligen falla i värde. Äfven Kungl. Mapts

befallningshafvande i Malmöhus län har framhållit faran att utlämna lån

till uppmuntrande af byggnadsverksamheten utanför, men i närheten af

städer, köpingar eller municipalsamhällen, hvilken fara syntes Kungl.

Mapts befallningshafvande så stor, att bestämdt förbud häremot borde

utfärdas. I den omständigheten, att inom dessa kommuner eller samhällen

utfärdade föreskrifter till främjande af ordning, hälsovård och

trygghet mot brandskada ställde stora anspråk på byggnadernas beskaffenhet

och förorsakade en del utgifter, jämte det att priset på byggnadstomt

där vanligen vore drygare, läge å ena sidan en lockelse att

bygga just utanför det område, där dessa föreskrifter gällde, medan det

å andra sidan komme att medföra betydande och betungande kostnader,

då omsorgen om god ordning så småningom kräfde dessa nya samhällens

införlifvande med staden eller köpingen.

En mot denna Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kalmar och

Malmöhus län uppfattning delvis afvikande åsikt har uttalats af Kungl.

Mapts befallningshafvande i Ålfsborgs län, som ansett det synnerligen

önskvärdt, att samma fördelar, som arbetare på landsbygden, enligt kommitterades

förslag, skulle komma i åtnjutande af, äfven bereddes arbetare,

hvilka hade sin verksamhet i städerna. Om emellertid frågan om arbetarbostäder

i städerna på grund af i Riksdagens ofvan åberopade skrifvelse

den 13 maj 1899 anförda skäl icke kunde i sammanhang med den nu

förevarande frågan behandlas, syntes det dock Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som om ingen anledning funnes att från här ifrågasatta förmåner

utesluta arbetare, som förvärfvat äganderätt till mark för jordbruks-

eller bostadslägenhet å ägor, belägna under stadsdomstols jurisdiktion,

men utom stads planlagda område.

Kungl. Mapts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län har

visserligen ansett, att kommitterades förslag under vissa förutsättningar

uppfyllde hvad därmed åsyftats, ehuruväl Kungl. Mapts befallningshafvande

å andra sidan ingalunda förbisåge, att en annan enklare form,

exempelvis genom medverkan af särskilda för ändamålet bildade föreningar,

måhända kunnat gifvas åt förslaget, hvarigenom staten och

dess myndigheter hade befriats från handhafvandet af utlåningen.

En härutinnan motsatt mening har uttalats af Kungl. Maj :ts befallningshafvande

i Västerbottens län, som afstyrkt kommitterades förslag, i

hvad det afsåge lån till föreningar, enär lån till dem icke syntes stå rätt väl

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tillsammans med det med här ifrågavarande lån afsedda syftemålet att komma

enskilda behöfvande arbetare direkt utan mellanhänder till godo. Äfven

gent emot lån till enskilda hyste Kungl. Maj:ts sistbemälde befallningshafvande

vissa betänkligheter särskildt med hänsyn till de svårigheter,

som otvifvelaktigt måste blifva förenade med sådana lånemedels återbekommande

utan förluster. Så behjärtansvärdt som syftemålet med

förslaget vore, syntes det emellertid Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att de af kommitterade förordade åtgärderna, i hvad de afsåge lån till

enskilda, förtjänade att försöksvis under en femårsperiod vinna tillämpning,

för att erfarenhet om deras praktiska lämplighet måtte vinnas.

Det af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus

län antydda tillvägagångssättet att såsom mellanhänder använda för

ändamålet bildade föreningar, hvilka skulle äga att förvalta de såsom

försträckning till dem utlämnade statsmedlen i enlighet med vissa därför

stadgade föreskrifter, har mer direkt förordats af Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i 7 län, nämligen Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,

Gottlands, Blekinge, Kristianstads och Kopparbergs län. Af dessa

hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Gottlands och

Kristianstads län visserligen ansett denna form för statens ingripande

vara den lämpligaste och bästa, men det oaktadt icke bestämdt motsatt

sig kommitterades förslag om lån till enskilda, medan åter de öfriga

funnit förstnämnda form vara den enda, hvilken — om statslån utlämnades

— borde ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har framhållit,

att utlämnandet af låneunderstöd omedelbart åt arbetarne nödvändiggjorde

en vidlyftig förvaltningsapparat och en mångfald omständliga

föreskrifter och formaliteter, ägnade att motverka sakens

ändamål — olägenheter, som kommittén i hvarje fall icke lyckats att

i sitt förslag undvika. Därtill komme jAterligare, att systemet icke erbjöde

tillfredsställande garantier mot förluster, för hvilkas undvikande

staten säkerligen ofta komme att inledas i tvister och svårigheter af mångahanda

slag. Ändamålsenligt vore däremot, om statsmedel funnes tillgängliga

för att efter Kungl. Maj:ts bepröfvande användas för understödjande

af föreningar, då naturligen de, som på bästa och mest praktiska

sätt ordnat sina angelägenheter, i främsta rummet skulle erhålla

statshjälp. Härigenom skulle mellan personer, intresserade af att få

föreningar till stånd, uppstå täflan att uppställa sådana garantier och

stadga sådana förenings- och bolagsordningar, som framför andra kunde

vinna Kungl. Maj:ts gillande.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län, som befarade,

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

att den af kommittén föreslagna utlåningen af statsmedel direkt till

arbetare skulle försvaga de redan bildade egnahemsföreningarnes

framgångsrika och nyttiga verksamhet, har ansett, att statens låneverksamhet

ej borde inskränkas till användande af endast för ändamålet

bildade föreningar såsom mellanhänder, utan att såväl kommuner och

bolag som äfven enskilda större arbetsgifvare, hvilka ville lämna arbetaren

hjälp i dennes sträfvan att förvärfva ett eget hem, borde komma

i tillfälle att under stadgade villkor erhålla förmånen af billiga lån.

Ej heller Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län

vore förvissad, att genom statens mellankomst, på sätt kommitterade

föreslagit, det åsyftade uppsvinget i egna hems bildande skulle uppnås,

utan trodde, att detta svårligen kunde vinnas på annan väg, än att staten

satte egnahemsfrågan i samband med kolonisationsfrågor eller frågor

om ordnande af större arbetarsamfund samt beredande af lån åt arbetarassociationer

för egnahemsändamål.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga 6 län eller i Uppsala,

Jönköpings, Hallands, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens

län hafva uttalat sig emot utlämnande af egnahemslån af statsmedel

under såväl den ena som den andra af kommittén föreslagna formen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala och Hallands län

hafva såsom skäl härför anfört det betänkliga i att medgifva rätt till

statslån för anskaffande af eget hem åt vissa medborgare, medan andra,

tillhörande samma klasser och i öfrigt lika därtill kvalificerade, ej kunde

komma i åtnjutande af samma förmån.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har ansett, att

understödjande af egnahemsverksamheten på lånevägen vore ganska

farligt, enär det lockade arbetaren till skuldsättning och med nödvändighet

förde med sig en invecklad och vidlyftig apparat för lånens utlämnande

mot erforderlig säkerhet samt indrifning af ränta och amorteringar. På

grund häraf syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna ifrågasättas,

huruvida icke det lämpligaste sättet för egnahemsunderstödens

utdelande åtminstone tills vidare vore utlämnande af kontanta bidrag

utan återbetalningsskyldighet till byggnader. De fördelar, som egna

hem för arbetare kunde medföra, vore nämligen från flere synpunkter

af sådan betydelse, att de väl borde påkalla statens kraftiga medverkan

till deras ernående.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har framhållit,

hurusom åtgärder från statens sida för att underlätta möjligheten

för mindre bemedlade personer att förvärfva egna hem visserligen vore

i hög grad nyttiga, men att dessa åtgärder borde bestå i enkla anord
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

ningar i rättsligt hänseende för jordstyckning och jordens frigörande

från äldre gravationer samt jordupplåtelse från statens egendomar pa

förmånliga villkor, medan däremot penningförsträckning af statsmedel

åt enskilda hvarken för staten eller för försträckningstagaren vore af

verkligt gagn.

Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Västernorrlands län, som ansett,

att arbetarnes ställning och lefnadsvillkor inom länet vore de mest

gynnsamma, och att en lagstiftning i föreslagen riktning föga skulle

förändra arbetarnas ställning därhän, att de blefve mer än nu kvarhållna

vid sin bostad, har på grund häraf ansett sig icke äga anledning att,

hvad länet vidkomme, förorda statslån till befrämjande af det med

egnahemstanken afsedda syftemål.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har visserligen

erkänt, att frågan om egna hems beredande åt arbetare vore så behjärtansvärd,

att för dess lösning jämväl andra vägar än de hittills följda vore att

för lagstiftningen förorda. Antagligt vore ock, att genom beredande af

lån från allmänna medel möjligheten för arbetarbefolkningen att^ bilda

egna hem kunde utvidgas. Å andra sidan syntes det emellertid Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som om meningarna kunde vara delade,

huruvida den af kommitterade föreslagna formen för lånens utgående

vore den lämpligaste samt huruvida icke mindre invecklade och tidsödande

former därför kunde och borde uppställas.

Mot kommitténs förslag i afseende å sättet för lånerörelsens bedrifvande

hafva Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande äfven de,

som i hufvudsak gillat förslaget — riktat i många fall ganska ingripande

anmärkningar. Särskildt har sålunda erinrats, dels att det föreliggande

förslaget innehölle så många omständliga föreskrifter och formaliteter,

att anledning funnes att befara, att den erbjudna lånehjälpen

endast sällan skulle komma att anlitas, något som i sin ordning skulle

få till följd, att det med statens mellankomst afsedda ändamålet komme

att förfelas, dels ock att förslaget, att länsstyrelserna i den utsträckning,

kommitterade ifrågasatt, skulle taga befattning med lånerörelsen, vore

i hög grad olämpligt. På grund hufvudsakligen af dessa skäl hafva

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,

Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs

och Norrbottens län förklarat sig icke kunna tillstyrka, att förslaget, i

den form det förelåge, blefve lagdt till grund för lagstiftning i ämnet.

Såsom stöd för sin uppfattning, att förslaget skulle nödvändiggöra

en alltför vidlyftig förvaltningsapparat, har sålunda Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Stockholms län bland annat framhållit, huru
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som detsamma ålade lånsökande att med företeende af förslag till

köpekontrakt upprätta skriftlig ansökan om lånet, att anskaffa plan

till erforderlig ny- eller ombyggnad å lägenheten jämte kostnadsförslag,

samt att förete åtskilliga andra bevis och handlingar. Vidare" måste

utredning af sökandens ekonomiska omständigheter åvägabringas, och

yttrande meddelas angående hans sysselsättning, vandel m. m. Besiktningar

af lägenheten i fråga kunde understundom blifva nödiga, mången

gång på den lånsökandes bekostnad, hvarjämte han i många fall, af

hvilka åtskilliga voro af beskaffenhet att lätt kunna föranleda tvister,

vore underkastad risken att efter pröfning af egnahemsnämnden få lånet

uppsagdt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har befarat,

att förverkligandet af kommitterades alltför invecklade förslag skulle

komma att medföra inrättandet i hvarje län af en verklig låne- och

försäkringsanstalt, hvars arbetsbörda visserligen icke på förhand kunde

beräknas, men antagligen komme att blifva högst betydande. Mot förslaget

att skötseln af denna anstalt skulle besörjas af länsstyrelsen och

dess underlydande tjänstemän, hvilka redan nu vore belastade med eu

mångfald af olika göromål, som år efter år tillväxte, ansåge sig Kungl.

Maj:ts befallningshafvande böra inlägga den kraftigasfe gensaga.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har såsom

sin mening uttalat, att de för landshöfdingens, landssekreterarens och

landskamrerens ämbetsverksamhet främmande bestyr, som enligt förslaget

skulle komma att uppdragas åt dessa ämbetsmän, skulle taga allt

för mycket af deras tid i anspråk till men för deras egentliga tjänsteåligganden.

Därest den föreslagna låne- och försäkringsanstalten komme

till stånd, vore det lämpligast, att förvaltningen af densamma helt och

hållet öfverlämnades åt den föreslagna egnahemsnämnden med biträde

af hos densamma anställda tjänstemän.

Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har

ansett sig höra påpeka, att länsstyrelsernas ämbetsmän skulle komma

att betungas med högst afsevärdt ökadt arbete, något som med

hänsyn till den olikartade arbetsbörda, som redan för närvarande

ålåge dem, svårligen läte sig göra. Att det här vore fråga om en

afse värd tillväxt af arbete, framginge bland annat däraf, att kommittén

själf ansett 2 till 4 veckor erforderliga för ansökningarnas

om egnahemslån genomgående och ärendenas beredning af vederbörande

landskamrer samt en half månad för uppsättning och justering af nämndens

protokoll. I sammanhang härmed har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kopparbergs län äfven uttalat betänkligheter i fråga om den

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

af kommittén föreslagna formen för pröfningen af ansökningar om lån,

i det att det ingalunda kunde anses för visst, att kommunalnämnden

alltid skulle lämna fullt objektiva utlåtanden angående företrädesrätten

mellan flera sökande till delaktighet i statslånebidraget. Då därtill

komme, att egnahemsnämnden endast undantagsvis kunde äga någon

direkt kännedom om de sökandes förhållanden, och då det antagligen

vore omöjligt att rätt mäta betydelsen af de olika kommunalnämndernas

yttranden, ställda mot hvarandra, komme det hela att mer eller mindre

blifva ett lotteri.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har dels

funnit sig böra ifrågasätta, huruvida icke mindre invecklade och tidsödande

former för lånens utgående kunde och borde uppställas än

de af kommitterade föreslagna, utan att fördenskull de med lånen

afsedda syften förfelades, dels ock framhållit, hurusom den brokiga och

ständigt sig ökande mångfalden af göromål, hvarmed länsstyrelserna

nu vore betungade, bort utesluta tanken på att öka dessa myndigheters

ämbetsbörda med arbeten rörande egnahemsfrågan, samt att det, därest

förslaget komme till utförande, blefve nödvändigt att för nämnda frågas

behandling vid länsstyrelserna förordna en särskild föredragande.

Anmärkningar i här ofvan anförda hänseenden hafva — såsom

jag redan framhållit — riktats mot förslaget äfven af flera af de länsstyrelser,

som funnit sig böra i hufvudsak tillstyrka eller åtminstone

icke afstyrka detsamma.

Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län

uttalat sig för, att åtskilliga af de åtgärder, som lagts på länsstyrelserna

och deras underlydande, måtte öfverflyttas på egnahemsnämnden och

en hos denna anställd ombudsman.

. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har likaledes

framhållit olämpligheten, att icke säga orimligheten af att ålägga länsstyrelserna

och de dem underlydande tjänstemännen nästan hela bestyret

med låne- och försäkringsrörelsen. Endast genom anställande af en

sekreterare eller ombudsman i nämndens tjänst kunde länsstyrelsens

deltagande i nämndens förhandlingar och befattningen i öfrigt med

lånerörelsen möjliggöras.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har visserligen

icke i den betydliga tillökningen i arbetet ej endast för kronobetjäningen

utan framför allt hos länsstyrelsen funnit anledning afstyrka förslaget,

i hvad det rörde länsstyrelsens befattning med egnahemslånen, men

ansett lämpligt erinra om förhållandet, då ifrågavarande bestyr till
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

äfventyra kunde komma att nödvändiggöra en ökning i de utaf staten

aflönade arbetskrafter lios länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Värmlands län

hafva funnit förslaget till lag om egnahemslån mer inveckladt och

omständligt, än måhända nödigt varit.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

har ansett en öfverflyttning på länsstyrelsen af allt det myckna för- och

efterarbete, som efter all sannolikhet komme att uppstå, föga rättvis och

billig, på grund af att den alltför lågt aflönade, mångenstädes för fåtaliga

tjänstepersonalen hos länsstyrelsen redan nu vore i hög grad betungad

med göromål. I och med det ramen för egnahemsnämndens verksamhet

utvidgades, blefve emellertid behofvet af länsstyrelsens medverkan

mindre. För ett ordnande af egnahemsnämndens verksamhet i dylik

riktning kräfdes endast anställande hos nämnden af en fast aflönad

sekreterare, hvilken hade att fullgöra alla en sekreterares åligganden

och äfven lämpligen borde i stället för de af andra göromål i allmänhet

högst betungade häradsskrifvarne verkställa den erforderliga debiteringen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har framhållit,

hurusom landskamreren och i synnerhet landssekreteraren åtminstone i

nämnda län vore så upptagna af andra till deras tjänster hörande göromål,

att det knappast vore möjligt för dem att ägna något arbete åt

främjandet af tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare,

men att det detta oaktadt för åstadkommande af kontinuitet i nämndens

arbeten syntes erforderligt, att landskamreren vore föredragande ledamot

af nämnden, hvarjämte en ständigt tjänstgörande sekreterare hos

densamma borde af länstyrelsen förordnas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har ansett,

att äfven om arbetet med här ifrågavarande lånerörelse möjligen till

en början kunde antagas blifva af mindre omfattning, den tid likväl

ej vore aflägsen, då dessa låneförmedlingar erhållit en sådan utsträckning,

att de omöjligen af länsstyrelserna kunde utföras med de krafter,

som för närvarande stode till buds och som vore fullt tagna i anspråk

af de mångskiftande ärenden, som redan tillhörde dessa myndigheters

behandling.

Förutom ofvan nämnda länsstyrelser hafva äfven Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Hallands, Skaraborgs och Värmlands län påyrkat

att, därest länsstyrelsernas arbetsbörda, på sätt föreslaget blifvit, komme

att ytterligare ökas, särskild person med fast aflöning blefve vid länsstyrelse

eller egnahemsnämnd anställd.

Ett stort antal af de länsstyrelser, som motsatt sig, att Kungl.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Maj:ts befallningshafvande skulle åläggas att i föreslagen utsträckning

taga befattning med här ifrågavarande lånerörelse, har riktat samma

anmärkning mot kronobetjäningens anlitande för ändamålet. Sålunda

har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län framhållit, hurusom

förslaget om lånens utbetalning, öfvervakande åt statens säkerhet

och bästa under lånetiden samt debitering och uppbörd af förfallet

kapital och ränta pålade kronofogde, häradsskrifvare och länsmän nya,

synnerligen maktpåliggande och svåruppfyllda plikter. Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Blekinge län har ansett sig böra på det allvarligaste

afstyrka hvad kommitterade föreslagit, särskildt i afseende å kronofogdarnes

bestyr med egnahemslånen, detta ej endast på grund af

svårigheten att ålägga kronobetjäningen ökade göromål i sådan utsträckning,

som förslaget angåfve, utan ock af den anledning, att lånebelopp

på tiotusentals kronor kunde, i afvaktan på lyftning, komma att innestå

hos kronofogdarne, hvilket tydligen skulle än ytterligare försvaga den

redan förut föga tillfredsställande kontrollen å dessas många olikartade

uppbördsmedel. Sistnämnda synpunkt har framhållits äfven af Kungl.

Mapts befallningshafvande i Kristianstads län, hvarjämte Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Skaraborgs län ansett sig böra anmärka, hurusom

särskildt häradsskrifvarne i de flesta fall redan nu vore så betungade

med tjänstegöromål, att de, för att medhinna dem, måste af egna

knappa aflöningsmedel löna biträde.

En, rörande länsstyrelsernas och kronobetjäningens befattning med

lånerörelsen, från Kungl. Maj:ts öfrige befallningshafvandes afvikande

mening har uttalats endast af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands

och Gäfleborgs län. Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Södermanlands

län har ansett, att lagförslagets synnerligen vidlyftiga bestämmelser

om inrättande för hvarje län af en särskild egnahemsnämnd,

om kommunalnämndernas medverkan för bildande af egna hem, om

särskilda så kallade egnahemsombud inom hvarje kommun m. m. skulle

utan motsvarande gagn medföra en invecklad, tidsödande och kostsam

procedur. Åtminstone till en början borde det kunna öfverlämnas

åt länsstyrelserna att med biträde af kronobetjäning och kommunalmyndigheter

ombesörja handläggningen af hithörande frågor. Genom en

dylik anordning skulle ock — oafsedt minskning i kostnader, omgång

och tidsutdräkt — kunna vinnas garanti för en jämn och likartad

tillämpning af de författningar, som blefve i ämnet utfärdade. Då,

enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Gäfleborgs län uppfattning,

förslaget till eu början borde tillämpas endast såsom ett försök, hvaraf

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

vidare erfarenhet kunde förväntas, syntes det äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i nämnda län, att den vidlyftiga apparat, som kommitterade

ansett nödig, väsentligen kunde förenklas genom att ärendenas

handläggning, med uteslutande af egnahemsnämnden, kommunernas

medverkan m. m., tills vidare helt och hållet öfverlämnades åt länsstyrelserna.

Äfven mot kommittéförslagets detaljbestämmelser hafva Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i flera afseenden haft åtskilligt att erinra.

Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län ansett,

att såsom kompetensvillkor i fråga om lånesökandes högsta åldersgräns

borde såsom regel sättas fyllda 40 år — i stället för af kommitterade

föreslagna 50 år — samt medgifvas undantag därifrån intill högst 50

år, till hvilken ändring den långa amorteringstiden, särskildt vid lån

för jordbrukslägenhet, gåfve osökt anledning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs, Kristianstads och Kopparbergs län hafva uttalat

sig för eu sänkning i de beräknade maximivärdena å egnahemslägenheter,

för hvilka lån komme att beviljas. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kronobergs län har föreslagit en sänkning med 1,000 kronor

för båda slagen af lägenheter, under framhållande af såväl den omständigheten,

att arbetaren icke borde frestas att grunda det egna hemmet på

för stor skuldsättning som ock att till pris af 4,000 kronor hemmansdelar

om Vs och V6 mantal sannolikt inom ett flertal län kunde förvärfvas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads och Kopparbergs

län hafva endast framhållit, att värdena syntes väl höga, utan att

föreslå sänkning med visst belopp. Samma mening har beträffande

j ordbruk slägenheter uttalats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Östergötlands län, som ansett maximivärdet å dessa lägenheter böra

sänkas med 1,000 kronor, i sammanhang hvarmed Kungl. Maj:ts befallningshafvande

föreslagit, dels att uppdelningen af lägenheterna i jordbrukslägenheter

och bostadslägenheter måtte bortfalla såsom icke lämplig

och än mindre nödvändig, dels ock att lånens storlek för jordbrukslägenhet

måtte begränsas till hvad, som föreskrifvits beträffande bostadslägenhet,

eller till 3/4 af sammanlagda värdet å jord med åbyggnader.

Den föreslagna uppdelningen har ansetts icke vara af behofvet påkallad

med hänsyn såväl därtill, att kostnaden för bostadslägenhet på grund

af höga pris å jord, materialier m. m. i närheten af tätare bebyggda

platser, där dessa lägenheter antagligen komme att blifva den vanliga

formen för egna hem, i regel kunde antagas ej blifva mindre än för

jordbrukslägenheter å den egentliga landsbygden, som ock att, då här

ej vore fråga om bildande af egna jordbruk, jordens värde vid en mer

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

aflägset belägen jordbrukslägenhet i allmänhet icke komme att utgöra

någon ökad säkerhet för lånemedlens återbekommande. Såsom skäl

för sänkningen i lånebeloppets storlek i förhållande till lägenhetens

värde har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhållit,

att alltför stor lätthet att erhålla lån ofta medförde benägenhet

till vidlyftigare och dyrbarare företag, än som eljest skulle ha förekommit.

Såsom en följd af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ofvan

anförda uppfattning om obehöfligheten af den föreslagna uppdelningen

af lägenheterna skulle samtliga lån komma att amorteras på lika antal

år och, då utsikten, att skulden inom en icke alltför aflägsen framtid

helt och hållet kunde inbetalas eller åtminstone nedbringas med afsevärdt

belopp för låntagaren, borde vara en sporre till ökad omtänksamhet

och större intresse, hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke

tvekat att ansluta sig till det af kommitterade föreslagna alternativet

af 16 års amorteringstid. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län har uttalat sig för en kortare amorteringstid

för jordbrukslägenheter än den föreslagna och därvid såsom lämpligare

afpassad förslagsvis angifvit 20 år.

Kommitterades förslag att ränta och afbetalningar å egnahemslånen

skulle komma att debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang

med kronouppbörden har synts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Blekinge och Kristianstads län mindre lämpligt, alldenstund dessa belopp

icke vore utmätningsgill och de säkerligen ofta skulle blifva föremål

för tvist till följd af de synnerligen invecklade bestämmelserna om lånens

återbetalning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har

härvid särskild! framhållit, hurusom egnahemslånens likhet med odlingslånen

så mycket mindre med någon skymt af giltighet kunde åberopas,

som annuiteterna å sistnämnda lån enligt gällande föreskrifter kunde

utan dom eller utslag uttagas samt utgjorde ett hemmanen graverande

onus, hvars årliga belopp för öfrigt redan vore genom laga kraftvunnet

beslut på förhand bestämdt.

Till kommitterades förslag om möjlighet att förena egnahemslånen

med lifförsäkring hafva endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus samt i Västmanlands län anslutit sig. Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i förstnämnda län, som funnit detta förslag innebära

en högst viktig skyddsåtgärd för såväl staten som den lånsökande

arbetaren, har dock ansett, att bestyret med lifförsäkringarnes beviljande

borde öfverlämnas åt egnahemsnämnderna. Något giltigt skäl för kommitterades

förslag därom, att egnahemsnämnderna skulle bevilja lånen

och länsstyrelserna lifförsäkringarne, funnes så mycket mindre, som de

Bill. till Biksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Haft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

senare säkerligen i de flesta fall komme att sökas samtidigt med de

förra. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har

uttalat betänkligheter mot att ålägga länsstyrelserna att å kronans vägnar

sluta lifförsäkringsaftal och därvid framhållit, hurusom frågor af försäkringsteknisk

beskaffenhet säkerligen skulle komma före, med hvilka man

knappast borde öka mångfalden af de ämnen från samhällslifvets skilda

områden, som redan tillhörde länsstyrelsernas ämbetsförvaltning. Af

öfriga länsstyrelser hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands,

Jönköpings, Blekinge och Västerbottens län — de tvänne förstnämnda

under erkännande af förslagets fördelar, hvilka antagligen verksamt

skulle kunna beforda bildandet af egna hem — ansett sig böra

afstyrka detsamma på grund af det myckna invecklade arbete, som vid

tillämpningen komme att förorsakas myndigheterna. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Östergötlands, Kronobergs, Gottlands, Örebro och

Västernorrlands län hafva likaledes afstyrkt förslaget under åberopande

af, förutom ofvan anförda skäl, dels att staten genom den föreslagna

lifförsäkringsrörelsen komme att utsätta sig för en onödig risk och

försämrade *den genom inteckningen vunna säkerheten för lånemedlens

behöriga återfående, dels ock att befogad anledning icke förefunnes att

bevilja de personer, som redan åtnjöte afsevärd lättnad genom billiga

lånevillkor, en ytterligare fördel genom erhållande af lifförsäkring mot

exceptionellt låga premier, så länge sådant icke stode öppet för öfriga

medborgare, bland hvilka det säkerligen funnes många, som lika väl

eller ännu bättre kunde behöfva en dylik förmån.

Hushållnings- Hushållningssällskapens ombud hafva i sitt underdåniga utlåtande

sällskapens^ till eil början framhållit, hurusom man, oaktadt i vårt land jorden

07,11ande. redan nu, relativt taget, vore fördelad på ett större antal ägare än i

många andra kulturländer och det icke syntes kunna sägas, att några

särdeles stora svårigheter mötte för den, som sådant önskade, att med

äganderätt förvärfva ett mindre jordområde, likväl med hänsyn bland

annat därtill, att förbättrandet af de mindre bemedlade samhällsklassernas

villkor vore ett synnerligen behjärtansvärdt ändamål, icke

borde underlåta att genom lämpliga åtgärder befordra en vidare utveckling

i denna riktning. Efter att i samband härmed hafva dels

anmärkt, att ombuden i afseende å dylika åtgärder ansåge sig utan

betänkande kunna förorda en friare lagstiftning i fråga om ägostyckning

och jordafsöndring, dels ock därjämte framhållit, lmrusom svårigheten

att få stamhemmanets inteckningar dödade i afsöndringar ganska ofta

visat sig stå hindrande i vägen för upplåtelse af mindre lägenheter,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hafva ombuden öfvergått till en närmare granskning af kommitténs

förslag angående utlämnande af egnahemslån af statsmedel; och hafva

ombuden därvid till en början såsom sin mening uttalat, att det icke

lämpligen syntes böra blifva föremål för statens verksamhet att genom

särskilda åtgärder understödja bildandet af så pass stora jordbruk, som

de af kommittén föreslagna med ett maximivärde af 4,000 kronor, eniir

ägaren antingen icke ensam kunde sköta detsamma eller vore därmed

fullt sysselsatt, så att han icke finge tillfälle till annan arbetsförtjänst.

Hvad åter beträffade de af kommittén föreslagna bostadslägenheterna

och så små jordbrukslägenheter, att deras ägare måste vara hänvisade

att förnämligast taga sin inkomst af annat arbete än å lägenhetens

jord, syntes inrättandet af dylika lägenheter stå i bättre öfverensstämmelse

med utvecklingen af förhållandena å landsbygden under

senare tid. Dock syntes det ombuden äfven i fråga om sådana lägenheter

vara betänkligt att anlita utvägen af statslån, ehuruväl ombuden

ej ville bestämdt uttala sig däremot, då ju en sådan form af statshjälp,

om den blefve väl anordnad och ej betungad af alltför invecklade

formaliteter, måhända kunde under vissa förhållanden äga berättigande.

Hvad det föreliggande förslaget anginge, hade genom de af

kommittén föreslagna villkor och inskränkningar i fråga om rätten att

söka dylika lån och genom de invecklade formella stadgandena de

ifrågasatta egnahemslånens tillämpning inskränkts i så pass betydlig

mån, att förslaget ingalunda i det skick, hvari detsamma förelåge, ägde

den stora bärvidd, som allmänheten gärna velat tillägga den så kallade

egnahemsfrågans lösning. Denna omständighet borde icke lämnas

ur sikte, då det gällde att bedöma värdet och den reella innebörden

af ifrågavarade förslag, som ansett det nödigt att upprätta eu storartad

förvaltningsapparat och som trott sig kunna ställa i utsikt användningen

af statsbidrag å icke mindre än 20 millioner kronor under den förstå

femårsperioden. Enligt ombudens förmenande kunde nämligen bland

de klasser af arbetare, hvilka enligt kommitténs förslag eventuellt vore

berättigade till egnahsmslån, icke i verkligheten konstateras ett så stort

behof af statshjälp, att detta skäligen skulle kunna utgöra anledning

till statens ingripande i så stor skala och på det sätt, som föreslagits.

Att inom jordbruksnäringen, synnerligast under uppåtgående konjunkturer

för industrien, flerstädes svårighet försports att erhålla verkligt

goda arbetare, vore visserligen sant, men berodde säkerligen icke

väsentligen på någon brist å egna hem åt jordbruksarbetare utan på

de högre arbetsförtjänster, som erbjödes i städerna samt inom industrien.

Någon väsentlig ändring härutinnan syntes icke kunna åstadkommas

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

genom egnahemslån. Af dessa skäl ansåge ombuden kommitténs förslag

angående egnahemslån icke vara ägnadt att läggas till grund för lagstiftning

i ärendet. Huruvida däremot i någon annan form och på

något enklare sätt dylika lån skulle kunna tillerkännas däraf förtjänte

arbetare — exempelvis genom medverkan af särskilda för detta ändamål

bildade föreningar, hvilka ju kunde underkastas de föreskrifter och den

kontroll, som befunnes nödiga — kunde möjligen vara en fråga, förtjänt

att ytterligare utredas. I öfrigt borde ej förbises, att ett lämpligt

tillfälle att genom försök i mindre omfattning vinna erfarenhet i hithörande

frågor syntes erbjuda sig vid afyttrandet af de kronans jordbruksdomäner

samt de till statens inköpta skogsegendomar hörande inägoområden,

hvilkas försäljning antingen redan beslutats eller vore ifrågasatt,

och syntes resultatet af de försök, som således möjligen blefve

anordnade — ehuruväl på annat sätt än kommittén föreslagit — böra

afvaktas, innan mer genomgripande åtgärder ifrågasattes. I öfverensstämmelse

med hvad sålunda blifvit anfördt, funne ombuden det af

kommittén framställda förslag till lag om egnahemslån af statsmedel

icke Amra af beskaffenhet att innefatta sådan lösning af egnahemsfrågan,

att ombuden kunde tillstyrka, att samma förslag blefve upphöjd!

till lag.

Beträffande detta hushållningssällskapens ombuds yttrande anser

jag mig böra framhålla, hurusom det beslöts med 13 röster mot 10,

hvilka afgåfvos för väckt förslag, att ombuden såsom Imf vild sakligt

resultat af sin pröfning af den föreliggande frågan skulle angifva, att

ombuden, som icke varit i tillfälle att ingå i pröfning rörande detaljerna

i förslaget, likväl velat uttala den mening, att egna-hemsfrågans lösning

vore af största betydelse för landet och väl värd och i behof af statens

understöd, hvarför ombuden i hufvudsak tillstyrkte kommitténs förslag.

Äfven vid ombudens möte sistlidne höst uttalade sig ombuden i

den här föreliggande frågan med anledning af en af mig till dem öfverlämnad

skrifvelse med anhållan om yttrande, huruvida särskildt med

hänsyn till Sveriges landthushållning och därmed i samband stående

näringar åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte att inskränka den nu

pågående emigrationen. I det yttrande, som jag med anledning af

denna min skrifvelse fått emottaga, hafva ombuden bland annat framhållit,

hurusom till åtgärder i dylikt syfte kunde öfver hufvud taget

räknas allt, som ökade möjligheten för den mindre bemedlade att här

i landet vinna en själfständig ställning såsom jordbrukare och med

intresse ägna sig åt sin verksamhet. Hen, som ägde en torfva, om än

aldrig så liten, hvilken han förstått att med egna händer tvinga till

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

en tillfredsställande afkastning, lämnade icke gärna densamma frivilligt.

I fråga om möjligheten att förvärfva eu dylik egen torfva syntes det

emellertid ombuden, att förhållandena bär i landet för visso icke vore

tillfredsställande. Under det att mängden af större gods och större

och mindre hemman årligen bytte om ägare, visade det sig i vidsträckta

delar af landet hardt när omöjligt att förvärfva mindre jordlotter passande

för själfständiga jordbruk. Hvad till afhjälpaude af denna brist

hittills från det allmännas sida åtgjorts, såsom försäljning af mindre

kronodomäner och lagstiftning rörande ägostyckning m. m., hade, om

ock ej alldeles utan betydelse, dock ingalunda varit tillräckligt. Hvad

som fordrades, vore en målmedveteu verksamhet, riktad direkt på bildandet

af dylika själfständiga småbruk just på sådana trakter, där förutsättningarna

för att drifva dem med framgång funnes. Initiativet härtill

borde, enligt ombudens åsikt, tagas af staten.

Landtbruksstyrelsen, som samtidigt med eget utlåtande öfverlämnat

de hösten 1901 samlade hushållningssällskapens ombuds yttrande,

för hvilket jag här ofvan redogjort, har för egen del till en början

uttalat sin allmänna uppfattning af den föreliggande frågan och därvid

framhållit, hurusom inom statsförvaltningen frågan om förbättrandet af

den kroppsarbetande klassens ställning på senare tider börjat att intaga

ett af de främsta rummen. Särskildt för landtbruksförvaltningen funnes

viktiga skäl att söka bringa den till en lycklig lösning. Inom landtbruket

rådde nämligen i förevarande afseende för närvarande alldeles

särskilda förhållanden. Det gällde här icke blott att för samhällets

lugna utveckling bereda arbetsklassen en i ekonomiskt afseende tryggad

ställning och förbättra villkoren för dennas utveckling, utan äfven att

söka, såvidt möjligt, förekomma den brist på arbetare å landsbygden,

som för närvarande gjorde sig gällande, hvilken brist i förening med

de sista decenniernas prisfall å landtbruksprodukter varit ett utmärkande

drag för de svårigheter, för Indika landtbruket under senare tiden varit

utsatt. Om också denna minskade tillgång å arbetskraft varit mest

kännbar för det större jordbruket, hade dock de mindre landtbruken,

där landtmannens familjemedlemmar deltoge i arbetet, icke varit alldeles

oberörda däraf. Den företeelse, som ej blott inom Tyskland utan äfven

inom vårt land på senare tiden framträdt, att större jordegendomar

styckats och försålts i smärre lotter, syntes icke heller vara utan sammanhang

med berörda förhållanden. För landsbygden särskildt ägde sålunda

arbetarfrågan en mycket stor betydelse.

Beträffande orsakerna till bristen å arbetare på landet kunde

knappast råda mer än en mening därom, att denna liufvudsakligast

Landtbruks
styrelsens
utlåtande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

berott på dels industriens uppblomstring under senare tiden och de

däraf beredda ökade arbetstillfällena jämte högre aflöning inom denna

produktionsgren, dels ock stadslifvets lockelser genom större frihet i

afseende på lefnadssätt samt ökade tillfällen till förströelser i städerna,

hvilket allt gifvit upphof till den mycket märkliga företeelse, som kunde

betecknas såsom landtarbetarens öfverflyttning i stor skala från landet

till städerna.

Det kunde icke bestridas, att den önskan om erhållande af förbättrade

lefnads- och förvärfsbetingelser och det högsta möjliga utbyte

af arbetskraften, som sålunda läge till grund för arbetsfolkets öfvergifvande

af landsbygden, måste i och för sig själf anses såsom högst

naturlig, hvarför den ej heller borde eller kunde bekämpas genom användande

af några statens maktmedel utan endast genom åtgärder,

hvilka på frivillighetens väg åstadkomme en ändring i berörda förhållanden.

Att en ändring härutinnan måste anses önsklig från landtbrukets

sida, vore själfklart, och att denna önskan icke stode i strid

med, utan grundade sig på ett allmänt socialt intresse, framginge däraf,

att lefnadsförhållandena inom städerna icke vore för arbetsklassen utan

sina faror i såväl fysiskt som moraliskt hänseende, så att, därest ifrågavarande

företeelse ostördt finge fortgå, en arbetsklassens degeneration

däraf kunde blifva en följd. I detta fall sammanfölle alltså hela samhällets

och landtbrukets intressen med hvarandra, när från landtbruksförvaltningens

sida framställning gjordes om vidtagande af mått och

steg för beredande af möjlighet för landtbruket att vid landsbygden

fästa eller från industricentra återbörda den stam af goda arbetskrafter,

som erfordrades för landtbrukets framgångsrika bedrifvande.

Erfarenheten hade visat, att på tillgången på arbetsfolk å landsbygden

få förhållanden inverkade så afgörande som arbetarens ekonomiska

och rättsliga ställning till själfva jorden. I detta afseende behöfde

endast framhållas, hurusom i alla tider inom samhället kunde

spåras en synnerligen stor benägenhet hos dem, som med stadigvarande,

helst äganderätt besutte den mark, de bebodde, att vidblifva sin besittning

utan att låta locka sig därifrån af, äfven i vissa hänseenden

fördelaktigare, ekonomiska utkomstmedel. Däraf förklarades den stora

vikt, som agrarförfattningen ägde i förevarande hänseende. Det kunde

dock icke vara lämpligt att här ingå på en redogörelse för vårt lands

agrarförhållanden i vidare mån, än som erfordrades för klargörande af

föreliggande fråga, eller huruvida och i hvad mån åtgärder borde vidtagas

för beredande af tillfällen för landtbruksarbetarne att med äganderätt

förvärfva jord till bostad och brukning eller så kallade egna hem.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Af det föregående syntes framgå, att, då inom vårt land af skäl,

som ofvan angifvits, landsbygden kommit att lida brist på arbetskraft

samt såväl i allmänt socialt afseende som i landtbrnkets intresse denna

brist borde om möjligt undanröjas, det medel, som erbjöde sig till

vinnande af detta mål genom beredande af tillfälle för jordbruksarbetaren

att förvärfva eget hem å landet, icke borde lämnas oförsökt, helst något

verksammare dylikt icke för närvarande stode att finna. Visserligen

vore härmed icke sagdt, att statens verksamhet härutinnan borde inskränka

sig till användandet af sagda medel, då ju genom arbetarens

förändrade ställning i afseende på jordbesittning helt visst komme att

ställas större fordringar på honom i medborgerligt afseende, och de

band, hvarmed han fästes vid samhället blefve flera och mer betydelsefulla,

samt sålunda äfven hans utbildning för att rätt kunna uppfylla,

denna sin ställning komme att på samhället ställa särskilda fordringar,

men i detta sammanhang syntes i allt fall hänsyn böra tagas endast

till jordbesittningsförhållandet och de åtgärder, som förändringarna i

detta afseende kunde betinga.

Kommitterades förslag afsåge emellertid underlättande ej blott för

landtbruksarbetaren utan äfven för kroppsarbetare i allmänhet af möjligheten

att på landsbygden förvärfva egna hem, men då sättet för förvärfvandet

vore gemensamt för de olika slagen af kroppsarbetare, kunde

hvad landtbruksstyrelsen i denna sak hade anfört hafva tillämpning på

alla dylika förvärf, äfven om styrelsen närmast hade fäst sig vid landtbruksarbetarnes

och landtbrukets intressen.

Vidkommande det af kommittén uppgjorda förslaget om beredande

af egnahemslån åt arbetare samt de utaf hushållningssällskapens hösten

1901 samlade ombud mot samma förslag framställda anmärkningar

har landtbruksstyrelsen vidare anfört följande.

Från skilda länder förelåge redan en rik erfarenhet, som icke

kunde jäfvas, i det hänseendet, att besittandet af jord i hög grad bidroge

till att göra landtbefolkningen stationär, och då egnahemslån

hade sin enda betydelse därutinnan, att de vore medel för beredande

af jordbesittning åt arbetarne, vore det just i denna egenskap hos

lånen, som man kunde söka grunden därtill, att de möjligen kunde

åstadkomma ändring uti den öfverklagade bristen å arbetsfolk å landsbygden.

För sin del hade ej heller landtbruksstyrelsen något att invända

mot användande af egnahemslån såsom medel till motverkande

af sagda brist. Häremot strede alldeles icke, att staten genom afyttrandet

af vissa jordbruksdomäner eller de till statens inköpta skogs
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

egendomar hörande inägoområden knnde, på sätt ombuden föreslagit,

bidraga till vinnande af sagda mål, men i den omständigheten, att det

ingalunda vore säkert, att kronan ägde fastigheter på alla de ställen,

där egna hem kunde komma i fråga att upprättas, låge ett bestämdt

hinder för att uteslutande lita till denna utväg. Däremot syntes det

landtbruksstyrelsen, att målet icke lämpligen kunde vinnas genom förmedling

af föreningar, bildade af arbetarne själfva, hvarigenom spekulation

lätt skulle kunna uppstå och det behj ärtans värd a syftet löpa fara

att förfelas.

Bland de speciella anmärkningar, hushållningssällskapens ombud

mot kommitterades förslag framställt, syntes styrelsen stor betydelse

böra tilläggas den, som afsåge de tvänne kategorier af jordbruksiägenheter,

hvilkas förvärfvande af arbetare kommittén ansett böra genom

egnahemslån understödjas, nämligen dels sådana, som vore afsedda för

idkande af jordbruk i egentlig mening, för hvilka kommittén anslagit

ett högsta värde af 4,000 kronor, dels ock bostadslägenheter, afsedda

företrädesvis till bostad med ett högsta värde af 3,000 kronor, i bägge

fallen med inberäkning af såväl jord som byggnader. Häremot hade

ombuden anmärkt, att det syntes icke lämpligen blifva föremål för statens

verksamhet att genom särskilda åtgärder understödja bildandet af så

pass stora jordbruk, som ofvannämnda maximisumma för jordbrukslägenheter

angåfve. Härutinnan delade landtbruksstyrelsen ombudens

uppfattning, försåvidt den afsåge de flesta delar af landet, där för ett

så högt belopp som 4,000 kronor skulle kunna inköpas en så stor fastighet,

att dess skötsel komme att helt och hållet medtaga ägarens tid och

göra honom till hemmansägare i stället för arbetare. Med anledning

häraf syntes det landtbruksstyrelsen lämpligt, att för hvarje län af

Kungl. Maj:t på egnahemsnämndens förslag bestämdes det högsta sammanlagda

värde, hvartill jord med åbyggnad vid såväl jordbrukslägenhet

som bostadslägenhet, till hvars förvärfvande lån söktes, finge uppgå.

De i kommitténs förslag upptagna formella stadgandena kunde

väl förefalla invecklade och för allmänheten svåra att reda sig med,

liksom äfven den i förslaget upptagna förvaltningsapparat kunde synas

skäligen tung, men då, hvad formaliteterna anginge, i ganska många

fall tryckta blanketter af allmänheten kunde användas, hvarigenom

svårigheterna för denna blefve väsentligen underlättade, samt för öfrigt

bestämmelserna angående själfva förvaltningen icke, såvidt landtbruksstyrelsen

kunde finna, komme att medföra större omgång, än som betingades

af hänsynen till nödig säkerhet och trygghet vid förslagets

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

tillämpning, syntes sagda omständigheter icke medföra någon fara för

förslagets praktiska genomförbarhet.

Däremot hade bestämmelsen i 15 § därom, att lånets stående del

skulle i hvarje fall vara gulden senast fem år från sista af betalningen å

amorteringsdelen, synts landtbruksstyrelsen vara väl sträng. I de Hosta,

fall kunde nämligen fullgörande af denna skyldighet ej ske, utan att

låntagaren förskaffat sig annat lån än statslånet, hvilket åter vanligen

icke läte sig göra med mindre, än att låntagaren nödgades underkasta

sig att betala högre ränta. Det syntes landtbruksstyrelsen därför böra

läggas i egnahemsnämndens hand att medgifva utsträckning af den tid,

inom hvilken den stående delen af lånet skulle vara fullständigt gulden,

till högst tio år, hvilket icke kunde innebära någon fara för staten, då

denna ägde säkerhet uti första inteckning i lägenheten för ifrågavarande

stående låneandels fullständiga gäldande.

De anmärkningar, som landtbrukstyrelsen sålunda hade ansett sig

böra framställa mot egnahemskommitténs betänkande, syntes styrelsen

icke vara af den vikt, att de kunde på något sätt förringa värdet af

ifrågavarande förslag, som styrelsen ansåge vara af den beskaffenhet,

att 1 det borde läggas till grand för vidare åtgärder i syfte att bereda

åt arbetsklassen möjligheten att förvärfva en jordbesittning, som kunde

vara till förmån för dem själfva och därmed äfven för samhället. Särskilt

arbetaren å landsbygden eller jordbruksarbetaren måste dåra!

anses komma att skörda fördelar, hvilka icke kunde undgå att blifva

till landtbruksnäringens nytta. Hittills hade jordbruksarbetaren, såväl

den icke fast anställde som den så kallade statkarlen och småtorparen,

i regel icke kunnat förvärfva en sådan utkomst, att lian sett sig i stånd

att själf sörja för sin ålderdom. Gifvetvis måste detta inverka därhän,

att göda arbetare lätt föranleddes att öfvergifva landtbruket och söka

sin bärgning inom andra näringsgrenar inom landet eller att efter

emigration söka sin utkomst i främmande land. De åtgärder, kommittén

föreslagit för beredande af lättare tillfällen till jordstyckning och erhållande

af egnahemslån, ansåge landtbruksstyrelsen kunna leda till förbättrandet

i väsentligt afseende af jordbruksarbetarens ställning och

förty äfven till hans vidblifvande vid sitt yrke samt till minskande af

emigrationen. Den utgift, staten enligt kommitterades förslag skulle

få för ändamålet vidkännas, kunde icke anses så synnerligen afsevärd,

vare sig hänsyn toges till själfva lånerörelsen eller till administrationen.

I förra fallet skulle staten för sina lån äga en fullgod säkerhet, så att

någon förlust å lånerörelsen icke syntes behöfva befaras, helst erfarenheten

från sparbanksrörelsen å landet visat, att dylika lån äfven mot

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sand. 1 Afd. 63 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts ÅTåd. Proposition N:o 92.

mindi e god sakernet än don af kommittén föreslagna endast undantagsvis

kl fullständigt infriats. Hvad åter administrationen beträffade, så komme

kostnaderna härför hufvudsakligen att utgöras af resekostnads- och traktamentsersättningar

för ledamöterna i egnahemsnämnderna, hvilka kostnader

icke syntes kunna komma att uppgå till några högre belopp.

På grund af hvad landtbruksstyrelsen sålunda anfört, har styrelsen

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med egnahemskommitténs förslag och med beaktande af hvad landtbruksstyrelsen

därvid erinrat, vidtaga åtgärder till lösande af föreliggande

för vårt land viktiga fråga.

Statskontoret, som den 4 december 1902 afgaf sitt utlåtande öfver

ifrågavarande lagförslag, har däruti anfört följande.

Hvad först anginge de principer, på hvilka förslaget vore byggdt,

skänkte statskontoret sitt odelade erkännande åt det syfte, man med

berörda förslag velat vinna. Enligt statskontorets mening vore detta

syfte af den betydelse för samhällets trefnad, att kraftiga åtgärder från

statens sida för nämnda syftes befordrande måste anses vara väl på

sin plats.

Då det gällde införande af ett nytt föremål för statens verksamhet

af den art som det förevarande, vore det emellertid gifvet, att olika

meningar rörande det lämpligaste sättet för sakens genomförande skulle

göra sig gällande. Sålunda hade principiella invändningar, delvis af

ganska genomgripande betydelse, särskilt af länsstyrelserna blifvit framställda

mot det af kommittén utarbetade förslaget. Att dessa invändningar

i åtskilliga afseenden äg de sitt berättigande, ville statskontoret

icke bestrida. Sålunda vore det, enligt statskontorets mening, tydligt,

att vissa olägenheter måste komma att blifva förknippade med en rörelse,

som innefattade utlåning af statsmedel genom statens organ omedelbart

till arbetarne själfva. Oeftergifligt vore, att en dylik statens lånerörelse

måste strängt bindas vid vissa en gång för alla bestämda regler, från

hvilka undantag endast inom noggrannt utstakade gränser kunde medgifvas.

Lånerörelsen komme därigenom att blifva behäftad med en viss

stelhet och tungroddhet, de där icke lämnade rum för den omedelbarhet

och den anpassning efter sig företeende omständigheter, hvilka måste

vara af icke ringa betydelse, då låntagare vore arbetare och syftet med

lånerörelsen vore att bereda dem egna hem. Därtill komme att, ehuru

det gifvetvis vore önskligt, att lånerörelsen kunde anordnas i så enkla

former, att den lånsökande själf kunde klart bedöma värdet af den

förmån, som erbjödes, tiden, när han skulle kunna komma i åtnjutande

af samma förman, samt betydelsen af det låneaftal, som afslötes, en

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

dylik enkelhet och öfverskådlighet svårligen kunde beredas åt eu af

organ för staten direkt bedrifven lånerörelse, då denna väl alltid måste

komma att kräfva uppställandet af ganska vidlyftiga och omständliga

bestämmelser.

Det vore icke tvifvel underkastadt, att åt lånerörelsen i dess helhet

skulle beredas större både smidighet och enkelhet, om mellan staten såsom

långifvare och arbetarne såsom låntagare såsom mellanhänder ställdes

särskilda för ändamålet bildade föreningar eller ock större eller mindre

kommuner, Indika å ena sidan af staten mottoge lånemedlen och ansvarade

denna för medlens riktiga återbetalning och å andra sidan verkställde

lånens fördelning bland de lånsökande arbetarne. Kommittén

hade tagit denna utväg under öfvervägande, men på anförda skäl ansett sig

böra afstå från att förorda anlitandet af denna utväg annat än för undantagsfall.

Äfven statskontoret kunde icke underkänna vikten af dessa skäl,

rörande hvilka statskontoret hänvisade till betänkandet. Statskontoret

ansågc sig böra särskildt erinra, att då afsikten ju vore att låta de

föreslagna åtgärderna komma landets samtliga delar till godo, det måste

anses synnerligen ovisst, om man hela landet öfver kunde påräkna, att

på frivillighetens väg föreningar skulle tillkomma, som vore fullt skickade

att öfvertaga eu lånerörelse af den grannlaga art som den ifrågasatta,

eller att vederbörande kommuner skulle finnas därtill villiga. Med biträdande

af kommitténs i § 24 framställda förslag, att det måtte ankomma

på Kung]. Maj:t att af de till egnahemslån anslagna medlen

lämna statslån äfven åt för ändamålet bildade föreningar, kunde därför

statskontoret icke förorda, att i annan eller vidsträcktare mån lånerörelsen

byggdes på förmedling af föreningar. Det kunde ock antagas,

att de olägenheter, som, enligt hvad ofvan anförts, vore förenade med

utlåning af de för egnahemslån afsedda statsmedel omedelbart till arbetarne

själfva, skulle, åtminstone i någon mån, minskas, allt efter som kännedomen

om egnahemslånens beskaffenhet och sättet för deras erhållande

blefve spridd inom de kretsar af arbetare, för hvilka de vore afsedda.

Då statskontoret således lika med kommittén ansåge, att utlåningen

borde äga rum direkt till arbetarne själfva, vore statskontoret ense med

kommittén äfven därutinnan, att befattning med lånerörelsen borde uppdragas

åt särskilda för ändamålet bildade egnahemsnämnder. Men statskontoret

skilde sig från kommittén så till vida, som statskontoret ansåge

dessa nämnder böra i afseende på egnahemsrörelsen beredas en väsentligen

mer själfständig ställning, än som enligt kommitténs förslag

skulle tillkomma dem. Det syntes nämligen statskontoret påtagligt, att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

det enligt kommitténs förslag i sjkifva verket blefve länsstyrelserna, som

finge utföra egnahemsnämndernas hufvudsakliga åligganden och därigenom

sannolikt också i de flesta fall komme att utöfva ett afgörande

inflytande på nämndernas beslut, till följd hvaraf dessa nämnder, hvilkas

sammansättning statskontoret i öfrigt funne vara för syftet ändamålsenlig,

blefve i saknad af de väsentligaste betingelserna för sin tillvaro

såsom själfständiga institutioner. Detta skulle emellertid, enligt statskontorets

tanke, försvaga deras ställning och därmed minska deras förmåga

att fylla sin ideella uppgift att inom området för sin verksamhet

befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare. Då

härtill komme, att ett flertal länsstyrelser — såsom det ville synas af

goda skäl — uttalat betänkligheter mot de delar af förslaget, hvilka

afsåge länsstyrelsernas och landtstatstjänstemännens åligganden för förberedande

och verkställighet af egnahemsnämndernas beslut, ansåge

statskontoret, att dessa nämnder borde förses med en fast anställd, af

staten aflönad sekreterare, tillika ombudsman, hvilken skulle öfvertaga

de väsentligaste af ofvannämnda, i förslaget länsstyrelserna och deras

underlydande tjänstemän ålagda bestyr med egnahemslånen.

Beträffande villkoren för lånens åtnjutande funne sig statskontoret

böra, i såväl långifvarens som låntagarens intresse, förorda eu förkortning

i den af kommittén föreslagna amorteringstiden; och hade statskontoret

i fråga om den räntefot, som för lånen borde beräknas — vid

det förhållandet, att Kungl. Maj:t väl komme att i denna del begära

yttrande af fullmäktige i riksgäldskontoret — endast velat göra det

uttalande, att det syntes mindre lämpligt att uti lag fastslå eu viss

räntefot.

Därest — såsom föreslaget vore — lägenheten skulle komma att

utgöra den enda säkerheten för utlämuadt låns återbetalning, syntes det

statskontoret vara af vikt, att undersökning, huruvida de med lånets

åtnjutande förbundna skyldigheter i afseende å lägenhetens häfd och

underhåll m. m., behörigen fullgjordes, årligen eller åtminstone hvart

annat år blefve verkställd; och borde alltså bestämd föreskrift intagas

i författningen därom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle låta

genom kronobetjäningen eller annan därtill lämplig person verkställa

sådan undersökning.

Slutligen hade statskontoret, då af vissa länsstyrelser framhållits

önskvärdheten däraf, att förslaget om egnahemsrörelsens befordrande

medels lån af statsmedel till en början borde tillämpas endast såsom

ett lörsök, för sin del velat tillkännagifva, att statskontoret ansåge

sig så till vida böra instämma häruti, som det, enligt ämbetsverkets

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

mening, ej gärna kunde vara lämpligt att redan från början, och innan

någon erfarenhet vunnits om de vidlyftiga och detaljerade bestämmelsernas

ändamålsenlighet, åt dem gifva egenskapen af lag, i hvilken

ändring följaktligen icke skulle kunna äga rum, utan att för hvarje

gång utlåtande af högsta domstolen inhämtades. Statskontoret föreställde

sig fastmer, att, sedan de föreslagna bestämmelserna börjat

tillämpas, behof af större eller mindre ändringar i dem under den första

tiden till äfventyrs rätt ofta skulle göra sig gällande. Till dess någon

tids erfarenhet vunnits, skulle det, enligt statskontorets mening, vara

lämpligast, att bestämmelserna rörande egnahemslånen meddelades i

samma ordning, som hittills iakttagits i fråga om villkoren för utlåning

från vissa andra af Riksdagen anvisade fonder, såsom odlingslånefonden,

de för understödjande af enskilda järnvägsbyggnader anslagna medel

med flera.

Fullmäktige i riksgäldskontor, som, på sätt ofvan antydts, lämnats

tillfälle att yttra sig, så vidt angår kommitténs förslag om utlämnande

af lån för bildande af egna hem mot en ränta af 3 3/4 procent,

hafva uti den 5 februari 1903 afgifvet utlåtande anfört följande.

Fullmäktige, som helt och hållet anslöte sig till kommitténs mening,

att villkoren för egnahemslånen borde bestämmas så, att staten icke

åsamkades förlust på ifrågavarande lånerörelse, ville till en början framhålla,

att, då enligt kommitténs förutsättning medel skulle af staten

upplånas för att bereda tillgång för utlämnande af egnahemslån, räntan

å dessa lån borde bestämmas med hänsyn till den ränteutgift, staten

Unge .vidkännas för den nya upplåningen i fråga och icke efter medelräntan

å förut upptagna statslån, hvilkas influtna valuta redan blifvit

för andra ändamål använd. Då statens upplåningsränta gifvetvis vid

skilda tidpunkter ställde sig åtskilligt olika, syntes det fullmäktige icke

vara lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, i lag meddela bestämmelse

om räntefoten för egnahemslånen, en bestämmelse, som tid efter annan

måste ändras efter upplåningsräntans växlingar. Såsom föhållandena

för närvarande gestaltade sig, syntes det fullmäktige antagligt, att en

upplåning för statens räkning skulle kunna ske mot en effektiv ränta

af omkring "3 3U procent. Men härjämte borde tagas i betraktande den

ränteförlust, som efter all sannolikhet koinme att uppstå därigenom,

att medlen måste anskaffas och hållas tillgängliga en mer eller mindre

lång tid, innan de komme till användning för sitt ändamål, d. v. s.

utlämnades såsom räntebärande lån. Med hänsyn härtill och då det

icke kunde undgås, att staten i ett och annat fall lede förlust genom

uteblifna rånte- och kapitalinbetalningar å utlämnade lån, ansåge full
-

Fullmäktigcs

i riksgäld-skontoret

utlåtande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Departements.

chefens

yttrande.

Egnahemsfrägans

betydelse

och behofvet

af statens

mellankomst

för beredande

af

egnahemslån.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

mäktige, att statens kostnader för ifrågavarande lånerörelse icke under

närvarande förhållanden kunde täckas, med mindre räntan å egnahemslånen

bestämdes till 4 procent.

Bland de frågor af på en gång socialpolitisk och nationalekonomisk

betydelse, Indika under senare tider kommit på dagordningen i de flesta

af Europas länder, intager obestridligen den så kallade egnahemsfrågan

en synnerligen framstående plats.

För att man skall förmå rätt uppskatta vikten af denna fråga,

måste man betrakta densamma icke allenast ur ekonomisk utan jämväl,

och detta säkerligen icke i mindre .grad, från annan och högre synpunkt.

Redan begreppet eget hem, sådant jag, i likhet med egnahemskommittén,

här fattar det, nämligen såsom eget hus på fri och egen

grund, innebär något mäktigt tilltalande.

Det ligger i sakens natur, att besittningen af ett sådant hem skall

medföra känslor af trygghet och trefnad i helt annan och vida högre

grad än innehafvandet af en, städse under mer eller mindre osäkra förhållanden

disponerad, förhyrd eller arrenderad lägenhet. Egnahemstanken,

en gång väckt, har ock visat sig äga makt att gifva upphof åt

eu vidt skilda samhällsklasser genomgående strömning, som från det

allmännas sida måste hälsas med stor tillfredsställelse.

Bildandet af egna hem i större utsträckning är nämligen otvifvelaktigt

ägnadt att kraftigt bidraga till eu nations bestånd och utveckling.

Genom känslan för hemmet stärkes fosterlandskärleken och höjes

nationalkänslan, och i och med förvärfvandet af ett eget hem knytes

elt band, som icke allenast bör hafva betydelse för den generation,

som bildat hemmet, utan fastmer kan antagas komma att återverka

äfven på kommande släkten. Man bör nämligen kunna förvänta, att

den ungdom, som fostras i ett sådant hem, redan från tidiga år skall

lära sig inse arbetets betydelse och rätt uppskatta de goda frukter,

detsamma, med omtanke utfördt, kan föra med sig. Sker så, är det

ock att hoppas och förmoda, att denna ungdom skall mer än nu är

fallet fästas vid hemorten och efter uppnådd mognare ålder hellre

sträfva efter att i sin tur där kunna förvärfva sitt uppehälle i eget

hem, än gifva sig ut att söka en oviss utkomst i främmande länder.

Det egna hemmet kan i regeln ej förvärfvas utan stor sparsamhet,

flit och omtanke, ofta ej utan försakelser af mångahanda slag. Svång
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

lieterna, eu gång öfvervunna, bidraga emellertid i de flesta fall endast

att öka tillfredsställelsen med att målet uppnåtts och att stärka känslan

för det hem, som skapats.

I den mån, egnahemssträfvandena göra sig mer och mer allmänt

gällande, kan ock förväntas, att de egenskaper hos ett lands befolkning,

hvilka i främsta rummet äro ägnade att befordra det nationella välståndet,

nämligen arbetsamhet, sparsamhet och förnöjsamhet, skola

kraftigt utvecklas.

För det allmänna måste det sålunda vara af framstående vikt, att

egnahemsfragan, tagen i detta ords vidsträckta bemärkelse, föres framåt.

Då nu så är förhållandet och det för det stora flertalet samhällsmedlemmar

är förenadt med stora, ofta rent af oöfverstigliga svårigheter

att, äfven med de mest energiska ansträngningar från deras egen sida,

utan bistånd förvärfva sig egna hem, är det påtagligt, att staten har

det största intresse af att söka bereda sådana samhällsmedlemmar den

erforderliga hjälpen i deras sträfvanden.

Staten bör alltså rikta sin uppmärksamhet företrädesvis på underlättandet

af egn ahemsbildn ing en för de mindre bemedlade, af kroppsarbete

existerande klasserna, eller med andra ord på befrämjandet af

egnahemsfragan i den inskränktare betydelse, hvari ordet numera vanligen

tages.

Såsom af redogörelser, hvilka lämnats dels uti jordbrukslägenhetskommitténs

den 23 november 1892 och egnaliemskommitténs den 22

juni 1901 afgifna betänkanden, dels ock uti de vid dessa betänkanden

fogade bilagor, närmare inhämtas, har inom ett flertal europeiska länder

ett lifligt intresse ägnats egnahemsfrågan, och omfattande åtgärder hafva

vidtagits i syfte att befrämja uppkomsten af egna hem.

Icke. heller i vårt land har, på sätt Riksdagen uti sin ofvanomförmälda

skrifvelse den 13 maj 1889 jämväl erinrat, frågan lämnats ouppmärksammad,

utan hafva Regering och Riksdag sökt befordra egnahemsbildningen

dels genom lagstiftningsåtgärder, åsyftande underlättandet af

jordens styckning, och dels genom bestämmelser i fråga om försäljning

af staten tillhöriga jordegendomar.

De sålunda redan vidtagna åtgärderna hafva ingalunda varit utan

betydelse. Tvärtom visar det sig, att efter tillkomsten af 1890 års lagom

hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring ett afsevärdt

antal egna hem inom landet kunnat bildas. Jag tillåter mig till belysande

häraf meddela, hurusom egnahemskommittén uti en vid dess

betänkande fogad bilaga (bil. D) lämnat uppgift på det antal jordafsöndringar,

som under åren 1897—1899 blifvit af Kungl. Maj:ts befall
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

ningshafvande fastställda. Till komplettering af dessa uppgifter har jag

från samtliga länsstyrelser i riket införskaffat motsvarande siffror för

närmast följande tre-årsperiod 1900—1902. Af dessa uppgifter framgår,

såsom nedanstående tabellariska sammandrag utvisar, att, trots det att

svårigheterna att förvärfva en mindre jordlott fortfarande äro jämförelsevis

stora, den lättnad härutinnan, som man med ofvannämnda lag afsåg

att vinna, verkat i åsyftad riktning.

■ '' ----- ......

.

t.

2.

3.

4.

För beredande af lagenheter

åt mindre jordbruksidkare

och arbetare

I ända-

1 annat

ändamål.

Samman-

a.

b. | c.

Treårsperioden 1897—1899

^ „ 1900—1902

Jord-

brukslä-

genheter.

Bygg-

nads-

tomter.

Summa

lägenheter,

afsöndrade

för mindre

jordbruks- idkare och

arbetare.

skogsaf-

verk-

ning.

lagda an- talet af- söndringar.

1,670

3,573

4,998

7,872

7,760

11,445

153

296

2,578

3,443

11,252

16,796 |

Såsom fullt exakta torde endast de i kol. 4 här ofvan angifna siffrorna

få betraktas. Uppgifterna för första treårsperioden från Malmöhus

län upptaga nämligen endast de båda summorna (kol. 1 c. och 4) utan någon

som hälst närmare specificering, och från Örebro län föreligger endast slutsumman

(kol. 4). På samma sätt hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gottlands och i Malmöhus län för sista treårsperioden icke kunnat meddela

annat än slutsummorna för dessa län (kol. 4). Detta oaktadt kan man

af ofvan angifna siffror tydligt so, att en allt lifligare sträfvau att genom

afsöndringar vinna såväl jordbrukslägenheter som byggnadstomter

gör sig gällande. Efter hvad jag från olika delar af landet erfarit, äro

äfven små lägenheter öfverallt eftersökta och lättsålda till jämförelsevis

höga pris.

Uti det sig alltjämt stegrande intresse för egnahemsbildningen, som

sålunda förefinnes inom landet, synes mig ligga den kraftigaste maning

för statsmakterna att genom ytterligare åtgärder söka bidraga till, att

de uti förevarande afseende pågående sträfvandena må komma att i allt

större utsträckning krönas med framgång. Äfven om ytterligare lättnader

i afseende å jordens styckning kunna komma till stånd samt ökade

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

tillfällen till egnahemsbildning genom upplåtelser från kronoegendomar

blifva beredda, synes mig uppenbart, att dessa åtgärder icke ensamt för

sig äro tillräckliga för att föra frågan framåt i den utsträckning, som

måste anses önskvärd med hänsyn till det viktiga statsändamål, egnahemsbildningen

enligt min uppfattning är ägnad att främja. Härför erfordras

påtagligen, att staten icke allenast gör för egna hem lämpliga

lägenheter lättare åtkomliga, utan jämväl söker tillse, att de medel, som

för sådana lägenheters förvärfvande erfordras, må komma att stå hjälp

behöfvande och däraf förtjänte samhällsmedlemmar till buds.

Mången, som icke skulle begära bättre än att kunna genom eget

arbete åt sig förvärfva ett eget hem och måhända äfven funnit en lör

ändamålet lämplig plats, måste, i saknad af egna tillräckliga tillgångar

och utan utsikt att kunna få det felande på annat håll, betrakta det

såsom mer eller mindre lönlöst att ens söka nå det eftersträfvansvärda

målet. I de flesta fall blifver nog också följden af denna ekonomiska

vanmaktskänsla, att intresset hos arbetaren slappas, och tanken på det

egna hemmet måste öfvergifvas till skada för honom själf, hans familj,

hans efterkommande och det allmänna.

I likhet med egnahemskommittén och flertalet af de i ärendet

hörda myndigheter är jag därför ock af den åsikt, att statens ekonomiska

mellankomst för understödjande af de mindre bemedlades egnahemssträfvanden

är en nödvändig förutsättning för uppnåendet af en

god lösning af frågan. Om staten sålunda bör hjälpande träda emellan,

är på samma gång gifvet, att detta bör ske på sådant sätt, att den

egna företagsamheten icke däraf kan slappas, utan tvärtom väckes och

stödjes. Det förra skulle otvifvelaktigt blifva fallet, om staten utlämnade

direkta understöd utan återbetalningsskyldighet för bildandet af

egna hem, och är jag därför med egnahemskommittén fullt ense därom,

att en sådan form för statens mellankomst icke bör ifrågakomma, utan

att statens uppgift i förevarande hänseende bör vara beredande af egnahemslån

på villkor, som äro så afpassade, att låntagaren icke blifver

onödigt betungad, men på samma gång kan fullt känna medvetandet af,

att det är genom det egna arbetet, hemmet förvärfvas.

Att staten begagnar sin kapitalstyrka eller sin kredit för att medelst

utlämnande af lån understödja den enskilda företagsamheten, är ingalunda

något nytt, utan har, såsom bekant, inom flera grenar af näringslifvet

försökts och på de områden, där någon tids erfarenhet vunnits,

visat sig vara till ovärderligt gagn.

I sådant afseende torde jag endast behöfva erinra om den betydelse,

manufakturförlagslånefonden haft för landets handel och industri,

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

hurusom stora vidder af numera rikt gifvande åkerjord säkerligen utan

odlingslånefonden ännu alltjämt skulle hafva legat såsom värdelösa sumpmarker,

och i huru hög grad fiskerifondens medel bidragit till att underlätta

fiskarbefolkningens sträfsamma arbete och göra detsamma mer

vinstgifvande. Inom jordbruksnäringens område finnas för öfrigt jämväl

andra erfarenheter angående lånevägens ändamålsenlighet än de,

som vunnits genom af staten utlämnade lån. Åtskilliga hushållningssällskap

hafva nämligen i stor utsträckning och med i ögonen fallande

framgång anlitat denna väg för att bistå såväl större som mindre jordbrukare

i någon viss gren af deras arbete. Sålunda hafva 11 af landets

26 hushållningssällskap, för att sätta enskilde jordbrukare i tillfälle att

erhålla goda afvelsdjur m. m. af sina tillgångar bildat särskilda fonder,

som vid 1902 års utgång uppgingo till ett sammanlagdt belopp af öfver

700,000 kronor, hvarjämte 18 sällskap dessutom under nämnda år utlämnat

i det närmaste 270,000 kronor såsom lån på fördelaktiga villkor

till häst- och nötboskapsafvelns samt mejerihandteringens och fiskerinäringens

befrämjande, till odlings- och dikningsföretag m. m.

Att jag måste anse en sträfsam arbetares bemödanden att å egen

torfva skapa ett eget hem vara förtjänt af det offentligas ekonomiska

bistånd och stöd i minst lika hög grad som hvilket som helst af de

olika ändamål, för hvilka, enligt hvad jag nu erinrat, lån förut af statsmedel

utgå, torde framgå af hvad jag i det föregående anfört.

Genom en af staten anordnad lånerörelse kan förvisso, förutsatt

att rörelsen lämpas efter förhållandena och skötes med intresse och omsorg,

emotses, att egnahemsfrågan skall kunna ledas i den rätta riktningen.

Det, såsom nämnts, redan lifliga intresse, som bland arbetarbefolkningen

förefinnes för egnahemsbildningen, kommer otvifvelaktigt att

ytterligare stegras och utbreda sig, om staten på sådant sätt tager

frågan i sin hand. Ett eget hem, skapadt med omtanke, bör i regeln

kunna förväntas motsvara de förhoppningar, som ställas på detsamma,

och därigenom komma att utgöra ett manande exempel, hvilket i den

trakt, där det upprättats, hos mången, som kanske ej närmare reflekterat

öfver hvad ett dylikt hem innebär, väcker håg och lust att så

småningom själf åt sig förvärfva ett dylikt. Bildas däremot det egna

hemmet utan noggrann eftertanke och tillräcklig förtänksamhet och utan

full insikt å ena sidan om hvad hemmets åstadkommande och bevarande

kräfver af innehafvaren och å andra sidan om de resurser, han för

målets förverkligande besitter såväl med hänsyn till sina personliga

egenskaper, såsom lust och förmåga till arbete m. in., som i ekonomiskt

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

afseende, blifver åtgärden förvisso lätt förfelad; och kan företaget i

sådant fall leda icke allenast till missmod och betryck för innehafvaren

själf utan äfven därtill, att andra afskräckas från att utsätta sig för

risken af ett liknande öde och hellre afstå från att begagna den hjälp,

som från statens sida erbjudes.

Skulle egnahemsbildning, fotad på lösa grunder, i större omfattning

komma till stånd, kan sålunda befaras, att det allmänna intresset

för hela frågan skall slappas och ett bakslag i arbetarbefolkningens

sträfvanden efter egna hem äga rum, som kan blifva till oberäknelig

sk ada.

Lika viktigt, som det är, att staten medelst utlämnande af lån

understödjer dessa sträfvanden, lika angeläget är därför ock, såväl att

lånerörelsen ordnas på sådant sätt, att de största möjliga garantier finnas,

för att ändamålet med statens mellankomst skall kunna uppnås, som

ock att, innan någon erfarenhet om resultaten af lånerörelsen vunnits,

åt denna icke gifves vare sig större omfattning, än att man kan oaflåtligt

följa utvecklingen och öfverblicka verkningarna af densamma,

eller fastare former, än att de jämkningar, som vid tillämpningen kimna

finnas erforderliga, med lätthet kunna genomföras.

Vid upptagande till behandling af frågan om sättet för lånerörelsens

ordnande framställer sig i främsta rummet till besvarande frågan,

huruvida staten bör uppträda såsom långifvare direkt till de egna hem

bildande arbetarne, eller om staten bör inskränka sig till att såsom förlagsgifvare

tillhandahålla erforderliga medel åt lämpliga mellanhänder

och låta dessa på egen risk ombestyra utlåningen.

För att rätt kunna bedöma, huruvida den senare utvägen skall

kunna med fördel väljas, är emellertid — då intresset för egnahemsbildningen

kan gå i olika riktningar, men helt naturligt icke andra

mellanhänder böra kunna ifrågakomma att af staten anlitas, än sådana,

hos hvilka ett verkligt intresse för just den egnahemsbildning, som

med lånerörelsen åsyftas, kan bestämdt påräknas — nödvändigt att först

göra klart beskaffenheten af de egna hem, för hvilkas bildande lånerörelsen

skall afses, för att däraf må kunna slutas, i hvad mån för

ändamålet lämpliga mellanhänder stå att finna.

Redan genom Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1899, som

legat till grund för den nu verkställda utredningen, har gifvits den

bestämda inskränkning åt frågan, att förslaget om ytterligare åtgärder

från statens sida borde afse endast främjandet af egnahemsbildning

på landsbygden.

Lånerörelsens

ordnande.

Direkta lån

eller anlitande

af mellanhänder.

Olika slag

af egnahemslägenheter.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Den af Riksdagen sålunda gifna anvisning har jämväl af kommittén

iakttagits; och har jag i detta afseende icke något annat att tillägga,

än att jag delar kommitténs uppfattning därom, att till städernas omområden

bör hänföras all mark, som tillhör stadsdomstols jurisdiktion.

Kommitténs förslag därom, att de fastigheter, till hvilkas förvärfvande

lån af statsmedel skulle kunna erhållas, borde delas i två

slag, nämligen jordbruk slägenheter och bostadslägenheter, finner jag

lämpligt och välbetänkt. Härigenom vinnes, bland annat, den afsevärda

fördelen, att de penningmedel, som för här ifrågavarande ändamål

blifva anvisade, komma till såväl mer vidsträckt som mer mångsidig

användning. Olika lokala förhållanden, arten af den verksamhet,

den lånsökande idkar m. m., komma nämligen alltid att

utöfva inflytande på beskaffenheten af det hem, som denne åt sig vill

förvärfva. Medan den ene önskar att med det egna hemmet kunna

förena ett så pass stort jordområde, att han, genom idkande af jordbruk,

å detsamma helt eller delvis kan finna medel till sitt och de

sinas uppehälle, nöjer sig den andre — en handtverkare, industriarbetare

eller dylikt — hvars verksamhet hufvudsakligen är förlagd utom hemmet,

med endast byggnadstomt och möjligen någon jord till en trädgårdstäppa.

Åt såväl den ene som den andre synes mig tillfälle böra

beredas att med statens bistånd skaffa sig det egna hem, som bäst

passar för hvars och ens förhållanden.

Att på angifvet sätt skilja mellan de olika slagen af lägenheterna

finner jag så mycket nödvändigare, som jag af skäl, för hvilka jag

längre fram torde få tillfälle redogöra, anser, att lån för bildande af

jordbrukslägenhet bör kunna få utgå med högre belopp i förhållande

till lägenhetens värde, än då fråga är om bostadslägenhet.

I likhet med kommittén finner jag det omöjligt att kunna på förhand

angifva bestämda gränser för de särskilda slagens af lägenheter

ytvidder, men håller jag liksom kommittén före, att till bostadslägenheter

böra hänföras äfven sådana lägenheter, till hvilka, förutom byggnadstomt,

hör en trädgårdstäppa eller ett potatisland, och att endast de

lägenheter, hvilka äro afsedda för idkande af jordbruk i egentlig mening,

böra betraktas såsom jordbrukslägenheter.

Beträffande storleken af jordbrukslägenheterna har kommittén såsom

sin åsikt framhållit, att ingen jordbrukslägenhet borde vara så stor,

att en arbetare därå hade full sysselsättning och således genom dess

förvärfvande skulle upphöra att vara arbetare i egentlig mening.

Den af kommittén i detta afseende uttalade uppfattning finner

jag mig ej kunna dela.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

Om, såsom jag redan haft tillfälle framhålla, egnahemsfrågan i

allmänhet måste anses vara af framstående betydelse i nationalekonomiskt

hänseende, är detta i alldeles särskild grad förhållandet med den

del af frågan, som berör inrättandet af egna hem för jordbruksändamål.

Vid fastslåendet af grunderna för bildandet af bostadslägenheter

har man nämligen ur nationalekonomisk synpunkt icke någon anledning

att taga hänsyn till någon viss eller några vissa närings- eller

industrigrenar, hvilka skulle kunna däraf direkt beröras, utan blott till

det allmänna inflytandet på nationalvälståndet. Annorlunda ställer sig

saken, då fråga är om jordbrukslägenheter. En ändamålsenlig uppdelning

af den till odling använda eller för uppodling tjänliga jorden är

nämligen ett hufvudvillkor, för att det största möjliga utbyte skall kunna

vinnas, och en omfattande egnahemsbildning på jordbruksområdet skulle

därför ock komma att utöfva ett väsentligt, omedelbart inflytande på

denna vår viktigaste närings utveckling. Vid uppmuntrande till bildande

af jordbrukslägenheter måste därför gifvetvis ett afgörande afseende

fästas därvid, att lägenheterna anordnas på ett sådant sätt, att de kunna

påräknas lända jordbruket i landet i stort sedt till gagn.

Härför är emellertid enligt mitt förmenande icke nog, att sådana

lägenheter för jordbruksarbetare, som af kommittén förordats, komma

till stånd, utan måste man gå ett steg längre och söka befordra jämväl

tillkomsten af sådana smärre själfständiga jordbruk, på hvilka innehafvaren

kan lifnära sig och sin familj, utan att behöfva söka arbete

hos andra.

I denna min uppfattning står jag icke ensam. Sålunda har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län i sitt utlåtande öfver kommitténs

betänkande särskildt betonat, hurusom understöd af statsmedel

vida bättre behöfdes för anskaffande af sådana lägenheter, som beredde

innehafvaren och hans familj nödtorftig bärgning, än för förvärfvande

af bostadslägenheter. Vid under sistlidne höst i Södermanland

anordnade, talrikt besökta möten af småbrukare beslöts enhälligt

att tillställa mig vid nämnda möten fattade resolutioner, i hvilka

framhölls och betonades önskvärdheten af, att jord komme att tillhandahållas

i så stora lotter, att innehafvarne icke tvingades att för sin utkomst

söka arbete utom hemmet; maximigränsen för dessa jordlotters

fastighetsvärde borde därför icke sättas lägre än exempelvis 6,000 kronor.

Äfven hushållningssällskapens sistlidne höst samlade ombud uttalade

sig — med anledning af min anhållan om deras yttrande rörande de

åtgärder, som borde vidtagas för att inskränka den nu pågående emigrationen

— för ett statens direkta ingripande i afsikt att underlätta

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.

bildandet i olika delar af landet af själfständiga mindre jordbruk, på

hvilka den mindre bemedlade kunde vinna sin utkomst, öfver hufvud

taget allt, som ökade möjligheten för de mindre bemedlade att här i

landet vinna en själfständig ställning såsom jordbrukare, syntes ombuden

vara att räkna till verksamma åtgärder i ofvan antydda syfte.

Vidare kan erinras, att, då Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1891 hos

Kungl. Maj:t begärde utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade

att bilda egna jordbruk, äfven Riksdagen framhöll, hurusom en

talrik befolkning af smärre själfständiga jordbrukare i hög grad ej blott

vore ägnad att gifva styrka och trygghet åt samfundsbyggnaden, utan

äfven — förutsatt att denna befolkning i sitt odlingsarbete leddes af

goda föredömen — vore i stånd att i många hänseenden på ett vida

fullständigare och intensivare sätt tillgodogöra de i jorden slumrande

krafterna, än som kunde ske genom de större jordbruken.

Erfarenheten från Danmark talar samma språk. Äfven där träda

fördelarna af att skapa icke endast arbetarhem utan äfven själfständiga

småbruk, sådana som jag ofvan angifvit, tydligt i dagen. Vid besök å

de därstädes så talrikt förekommande, rundt hela landet spridda husmansbruken

finner man, hurusom de lägenheter i regel äro bäst skötta,

hvilka äro så stora, att ägarne kunna lefva på deras afkastning utan

att i nämnvärd grad eller allra helst alls icke behöfva söka arbete hos

andra. Detta låter ju ock lätt förklara sig däraf, att det just är under

den tid, då lägenhetsinnehafvaren bäst behöfver vara hemma för att

sköta egna göromål, som arbetsgifvaren har största behof af hans arbete

och då detsamma betalas bäst. År lägenhetens ägare då tvingad att

på grund af jordarealens ringa storlek söka arbete hos andra, får detta

till gifven följd, att hans eget jordbruk blir mer eller mindre försummad!

Insikten härom har ock föranledt danska regeringen att, då den

år 1899 antagna lagen angående jordlotter åt jordbruksarbetare vid nu

pågående riksdag skulle förnyas, föreslå en höjning i det hittillsvarande

maximivärdet å de fastigheter, för hvilkas inköp statslån kan erhållas,

med 1,000 kronor eller från 4,000 till 5,000 kronor. Under debatten

härom i danska riksdagen har från skilda håll framhållits och betonats

vikten och betydelsen för såväl staten som den enskilde lägenhetsinnehafvaren

af, att de småbruk, som med statshjälp upprättades, icke blefve

tilltagna alltför små. Endast under förutsättning häraf funnes utsikt

för, att de skulle kunna drifvas och skötas så, att de i alla afseenden

väl fyllde det med dem afsedda ändamålet.

I huru hög grad djdika småbruk äro i stånd att främja utvecklingen

af ett lands jordbruk, därom torde näppeligen ett mer talande

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

vittnesbörd kunna anföras än den årliga tillväxten i Danmarks export

af landtmannaprodukter. Att nämnda land under nästlidna år kunde

för export på England producera endast smör, fläsk och ägg till ett

från närmast föregående år ökadt värde af sammanlagdt omkring 50,000

kronor om dagen, torde så godt som uteslutande få tillskrifvas det

växande antalet väl skötta små själfständiga jordbruk.

Att dessa småbruk kunna drifvas upp till en sådan afkastning

som den, hvilken är utmärkande för de välskötta bland dem och sålunda

utöfva ett så märkbart inflytande på ett lands produktion af landtmannaprodukter

som det ofvan anförda, låter ganska lätt förklara sig. Gifvet

är nämligen, att driften af dessa småbruk icke på långt när är förbunden

med samma svårigheter som de, hvilka så ofta möta ägaren af

ett större jordbruk. Medan denne mången gång icke ens med kännbara

ekonomiska uppoffringar kan få de olika arbetena utförda tillräckligt

raskt och i rätt tid — något som gifvetvis är afgörande

för den större eller mindre afkastning ett jordbruk lämnar — kan

innehafvaren af det lilla jordbruket väsentligt mycket lättare fylla de

kraf, som härutinnan ställas på honom. Det mesta arbetet å gården

utföres icke med lejd, ofta mindre villig arbetskraft, utan af honom

själf och hans familj, som, då de veta, att den afkastning, de kunna

aftvinga sin lilla gård, helt och hållet är beroende på det arbete, de

nedlägga på densamma, icke tveka att, om väderleksförhållandena synas

hotande, utsträcka arbetsdagen långt öfver den normala.

Detta deras arbete blifver billigt icke endast på grund af att det

icke kräfver någon kontant arbetslön, utan ock genom att vid detsamma

aldrig behöfva användas de dyrbara maskiner och redskap, som ofta

i mycket hög grad betunga det stora jordbrukets driftkostnader.

Den jämförelsevis lilla areal, som skall besås, gör, att sådden, äfven

då vädret är ogynnsamt, kan verkställas åtminstone i något så när rätt

tid, och då skörden skall inbärgas, förekomma inga långa tidsödande

transporter, som vid de stora jordbruken så lätt kunna betydligt försinka

detta brådskande arbete. Hvarje den minsta småsak blir tillvaratagen

och använd på ett sätt, som gör, att den i sin mån bidrager till att öka

inkomsterna från gården — med ett ord, allt, som mer eller mindre

menligt inverkar på det stora eller medelstora jordbrukets afkastning,

eller hvaraf detsamma icke i sin fulla utsträckning kan draga önskvärd

nytta, allt detta är småbrukaren i stånd att på ett för honom och hans

lilla jordbruk vinstgifvande sätt göra sig till herre öfver och begagna

sig af. Att alla dessa fördelar, då de, såsom i Danmark redan är

fallet, kunna göra sig gällande på tusentals rundt landet spridda små
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

bruk, måste utöfva ett märkbart inflytande på den afkastning, landets

jordbruk i stort sedt lämnar, är lätt att inse.

Om sålunda erfarenheten från Danmark kan sägas gifva vid handen,

att bildandet af själfständiga småbruk där visat sig vara ett syftemål,

hvarpå statens uppmärksamhet bör alltmer riktas, är förvisso angelägenheten

häraf icke mindre, hvad vårt land beträffar.

Uti så godt som alla delar af landet finnas betydande vidder till

odling tjänlig, men ännu ej odlad eller ofullständigt utnyttjad mark,

gifvande rikliga tillfällen till odlingsmöjligheter. Genom utlämnande

af lån för upprättandet af jordbrukslägenheter är att förvänta, det dessa

möjligheter skola blifva tagna i anspråk och det just af sådana personer,

som särskildt lämpa sig för att under ofta mycket mödofullt arbete

förvandla mer eller mindre värdelösa marker till bördiga åkerfält.

Därest de för sitt arbete skola kunna få den välförtjänta lönen, är

emellertid nödvändigt, att de redan från början blifva i tillfälle att

ägna sig odeladt åt den föresätta uppgiften och att bruka jorden med den

intensitet, som af den, hvilken är hänvisad att söka arbete jämväl hos

andra, icke kan åstadkommas, men som är nödig för att största möjliga

afkomst skall kunna påräknas. A andra sidan bör naturligen staten

vid lånerörelsens ordnande strängt fasthålla vid egnahemstanken, så

att icke lånen afses för beredande af större jordbruk, än att innehafvarne

kunna vara i stånd att sjkifva, med biträde endast af sina

familjer och sålunda utan lejda tjänare, behörigen sköta desamma.

Ett ytterligare utsträckande af lånemöjligheterna skulle förrycka syftet

med hela rörelsen och i öfrigt säkerligen icke leda till obetingadt gagn

för jordbruksnäringen.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, hurusom

de under sista åren verkställda premieringarna af mindre jordbruk

på ett synnerligen glädjande sätt ådagalagt, att lönande småbruk kunna

inom vidt skilda delar af landet med fördel idkas.

I anslutning till hvad jag nu anfört, anser jag alltså, att de särskilda

slag af egna hem, till hvilkas bildande lån af statsmedel skulle

kunna utgå, böra vara dels jordbrukslägenheter, vare sig dessa äro

afsedda att bereda innehafvarne full utkomst eller ej, och dels bostadslägenheter.

Återgående till frågan, huruvida staten bör lämna direkta lån till

arbetarne eller begagna mellanhänder, vill jag till en början betona, att,

såvidt jag kan finna, några principiella skäl, på hvilka skulle kunna

grundas ett bestämdt förordande af vare sig den ena eller andra vägen,

icke föreligga, helst lånerörelsen, hvilketdera alternativet man än väljer,

till en början måste betraktas såsom ett försök, och det först med ledning

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

af dettas resultat kan tillförlitligen bedömas, i hvilken riktning man

bör definitivt fortgå.

O

-lag anser därför oek, att man nu hufvudsakligen bör sträfva

efter att finna en enkel och praktisk anordning, som, på samma gång

den måste besitta erforderlig stadga och ändamålsenlighet, lämpar sig

för ett dylikt försök och icke kan verka bindande för framtiden.

I likhet med kommittén är jag af den åsikt, att det är af stor

vikt, att ansökningar om egnahemslån blifva utan onödig omgång

pröfvade, och att vid denna pröfning de sökandes personliga egenskaper

och ortens särskilda förhållanden behörigen beaktas; och är jag i följd

häraf äfven ense med kommittén därom, att en direkt utlåning genom

central ämbetsmyndighet icke bör ifrågakomma. Med hänsyn härtill

och då, för den händelse staten skall på sin risk utlämna egnahemslån

till arbetarne själfva, utlåningen måste bedrifvas genom redan befintliga

eller för ändamålet särskildt inrättade statsorgan, delar jag kommitténs

uppfattning därom, att den direkta utlåningen bör anförtros antingen

åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller åt särskilda nämnder, inrättade

en inom hvarje län.

Att emellertid lämna ett sådant uppdrag, hvilket skulle blifva

alltför maktpåliggande för att icke verka tidsödande, åt de redan förut

med en mångfald olikartade göromål betungade länsstyrelserna, skulle

vara föga lämpligt. Detta har äfven af kommittén insetts, hvarför

kommittén föreslagit, att utlåningen för hvarje län skulle öfverlämnas

åt en för ändamålet tillsatt så kallad egnahemsnämnd.

Åtskilligt bestyr med lånerörelsen skulle emellertid i allt fall,

enligt kommitténs förslag, tillkomma såväl länsstyrelserna och kronobetjäningen

som kommunalmyndigheterna. Emot kommitténs förslag i

detta afseende hafva, såsom jag redan omnämnt, åtskilliga anmärkningar

framställts. Man har trott sig finna, att det föreslagna sättet att ordna

rörelsen å ena sidan skulle komma att menligt inverka på handläggningen

af de ärenden, som nu åligga länsstyrelser, kronobetjäning

och kommunalmyndigheter, samt å andra sidan framtvinga så omständliga

föreskrifter och så invecklade formaliteter, att det med skäl

kunde befaras, att de tillgängliga lånemedlen icke i önskvärd utsträckningskulle

komma till användning. Blefve åter den erbjudna hjälpen så

tagen i anspråk, som man med densamma afsett, syntes det antagligt,

att åtminstone länsstyrelserna icke utan tillökning i sin nuvarande

personal kunde utföra det åt dem uppdragna arbetet.

Det synes onekligen icke låta bestrida sig, att en anordning, som

i fråga om hvarje särskildt låneunderstöd, som skall utgå, kräfver

Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 92.

samarbete mellan så många olika myndigheter och tjänstemän, som

kommitténs förslag förutsätter, icke verkar tilltalande.

Äfven om, på sätt statskontoret antydt, någon förenkling i tillvägagångssättet

vid låneansökningars behandling skulle kunna åstadkommas

genom utvidgning af egnahemsnämndernas verksamhet och

anställandet hos dessa nämnder af särskilda tjänstemän för öfvertagandet

af det väsentligaste af det arbete, som enligt kommittéförslaget skulle

åligga länsstyrelserna och deras underlydande tjänstemän, skulle i allt

fall rörelsen i sin helhet komma att blifva nedtyngd af nödvändigheten

af en mängd detalj föreskrifters och formaliteters fullgörande. För kommunalnämndsordförandena

och de ledamöter i dessa nämnder, som

kunde blifva utsedda till egnahemsombud, skulle gifvetvis bestyret med

låneansökningarne kunna blifva ganska betydande, liksom kronobetjäningens

skyldighet att utöfva tillsyn å de för egnahemslån häftande

lägenheter, därest tillsynen skulle blifva af någon som helst betydelse,

svårligen lärer kunna fullgöras utan ganska mycken ökning i desse

statstjänares arbete.

Huruvida öfver hufvud taget kommunalnämnderna äro fullt lämpliga

för den dem enligt kommittéförslaget föresätta uppgift, synes mig

kunna blifva föremål för någon tvekan. Därest uppdraget att vara

ordförande eller ledamot i sådan nämnd vore alldeles frivilligt, kunde

man väl våga antaga, att de, som åtoge sig detsamma, därmed äfven

visade sin villighet att verka för egnahemsfrågan. Så är ju emellertid

icke förhållandet, och om man än ingalunda är berättigad att uttala

något tvifvel därom, att äfven de personer, som mot sin egen önskan

kunna blifva insatta i sådana nämnder och få till uppgift att verka

såsom egnahemsombud, skola fullgöra de plikter, som däraf följa, är

det likväl — helst om med ombudsskapet visar sig förenad en kännbar

arbetsbörda — för mycket att af dem begära, att de skola ägna sig åt

denna sin uppgift med det lefvande intresse, som jag anser utgöra eu

nödvändig förutsättning, för att lånerörelsen skall kunna tänkas utveckla

sig i den rätta riktningen.

Hvad angår kronobetjäningen, vill jag erinra att, äfven om fölen

länsman eller kronofogde skulle uppstå anledning förmoda, att någon

omständighet i afseende å lägenhets skötsel eller innehafvare^ person

inträffat, som borde föranleda uppsägning af å lägenheten livilande

egnahemslån, man väl knappast får förutsätta, att han, utan att genom

verkställd undersökning hafva förvissat sig om förhållandet, skall gorå

sådan anmälan, som kommittéförslaget stadgar. Fn obefogad anmälan

kan nämligen för honom säkerligen blifva lika obehaglig i sina följder

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

som en uraktlåtenhet att, ehuru misstanke förefinnes, att ej allt står

rätt till, vidtaga någon åtgärd.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört, kan jag ej underlåta att uttala

den farhåga, att, därest kommittéförslaget uti ifrågavarande del

antages, det med lånerörelsen förenade arbete af dem, som skulle få

närmast med låntagarne att göra, i många fall snart nog komme att

betraktas såsom ett onus, som det för dem vore önskvärdt att i möjligaste

mån söka undkomma.

De nu antydda olägenheterna kunde måhända undvikas, om tillfälle

bereddes egnahemsnämnderna att vidtala enskilda personer inom de olika

kommunerna att verka för egnahemsfrågan och i sådant afseende fullgöra

hvad enligt kommitténs förslag skulle åligga kommunalnämnderna

och kronobetjäningen. En sådan anordning kunde emellertid svårligen

tänkas genomförd, utan att möjlighet bereddes egnahemsnämnderna att,

där så visade sig nödigt, kunna tillförsäkra ombuden någon ersättning

för deras arbete och skulle därför ock för statsverket medföra utgifter,

hvilkas omfattning icke kan på förhand öfverskådas.

Redan genomförandet af den utaf kommittén föreslagna anordning

skulle säkerligen komma att medföra ganska dryga kostnader för staten.

De rese- och traktamentsersättningar, som skulle utgå till egnahemsnämndernas

ledamöter och biträden samt egnahemsombuden, skulle,

sammanlagda för landet i dess helhet, lätt kunna uppspringa till afsevärda

belopp, och att det, om lånerörelsen toge någon fart, snart skulle

visa sig oafvisligen nödigt att antingen öka personalen hos länsstyrelserna

eller anställa en sekreterare och ombudsman hos hvarje egnahemsnämnd,

synes mig icke kunna vara tvifvel underkastadt.

Sammanfattande hvad jag nu anfört, vill jag såsom min bestämda

åsikt uttala, att en direkt utlåning af staten med begagnande af redan

befintliga institutioner och organ icke låter tänka sig utan en invecklad

och tungt arbetande organisation, och att en sådan utlåning i hvarje fall

kommer att kräfva betydande kostnader.

Under sådana förhållanden är det ock gifvet, att jag anser den

direkta lånevägen, åtminstone i egnahemsfrågans nuvarande skede, höra

om möjligt undvikas, och anlitandet af mellanhänder, därest lämpliga

sådana stå att finna, vara att föredraga.

Frågan om en sådan mellanhands lämplighet måste, såsom jag redan

antydt, hufvudsakligen anses beroende däraf, huruvida hos honom kan

bestämdt påräknas verkligt intresse för det eller de slag af egnahemsbildning,

man åsyftar att främja.

Hvad då först angår bostadslägenheter, bör man i förevarande afseende

skilja mellan å ena sidan sådana lägenheter, hvilka bildas i när
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

heten af stora städer eller andra betydande industricentra eller i allmänhet

för beredande af egna hem åt hufvudsakligen i industriens tjänst

anställde arbetare, och å andra sidan sådana, hvilka ute å landsbygden

förvärfvas af mindre handtverkare eller yrkesidkare.

Beträffande den förra kategorien har kommittén redan uti sitt

betänkande angifvit en synnerligen lämplig mellanhand för befordrande

af uppkomsten af sådana lägenheter, nämligen föreningar, bildade i

syfte att befrämja egna hems förvärfvande af arbetare. De betänkligheter,

kommittén hyst mot ett allmännare anlitande af denna utväg,

kan jag icke dela. Någon synnerlig svårighet för föreningar att, sedan

grunderna för erhållande af lånemedel af staten blifvit fastslagna, med

ledning däraf ordna sina inköp af mark och betalningsvillkoren för

densamma, torde icke komma att möta. Då, såsom vi4 den egnahemsbildning,

jag här åsyftar, ofta torde blifva fallet, fråga är om upprättande

af små egnahemssamhällen, synes intet kunna vara mer lämpligt och

ändamålsenligt, än att en förening, som har verkligt intresse af saken,

tager denna om hand. En sådan förening kan vara antingen lokal eller

ordnad för ett vidsträcktare verksamhetsfält. I hvilketdera fallet som

helst skulle utlåningen till arbetarne ske på föreningens egen risk, och

bör det då kunna förväntas, att en så noggrann och på personlig kännedom

grundad pröfning af de lånsökandes ekonomiska -ställning och

egenskaper föregår lånets beviljande, att endast däraf verkligt förtjänte

arbetare och sådana, som äga nödiga förutsättningar att kunna fullgöra

sina förbindelser, blifva delaktiga af låneförmånen.

En annan mellanhand, lämpad särskilt för uppkomst af sådana

bostadslägenheter, om hvilka nu är fråga, anser jag vara att finna hos

arbetsgifvarne. Att en mängd industriidkare hafva det allra största

intresse af, att den hos dem anställda fasta arbetarstammen beredes

goda och sunda bostäder, uti hvilka de kunna känna trefnad, är påtagligt;

och har, efter hvad jag kunnat erfara, betydelsen af att dessa

bostäder inrättas uti arbetarnes egna hus bland arbetsgifvarne blifvit

alltmer insedd. Jag är därför äfven förvissad, att, om tillfälle gifves

dem att deltaga i statslånerörelsen, de skola komma att med både

ifver och framgång begagna sig däraf.

För den del af lånerörelsen, jag nu omhandlat, skulle alltså enligt

min mening föreningar och arbetsgivare med fördel kunna anlitas.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att naturligen

icke alla föreningar, äfven om de äro bildade i ett godt syfte, äro så

organiserade och ledda, att de kunna förväntas på ett tillfredsställande

sätt fylla den uppgift, de föresatt sig. Eu förening, till hvars förmåga

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

i detta hänseende man icke kan hafva fullt förtroende, skulle naturligen

icke böra ifrågakomma att begagnas såsom mellanhand i en statslånerörelse

af ifrågavarande slag. Likaledes låter det mer än väl tänka

sig, att bland arbetsgifvarne kunde finnas sådana, som, äfven om de

icke saknade intresse för egnahemsfrågan, likväl icke lämpade sig såsom

dylika mellanhänder.

Om den nu angifna vägen till frågans lösning blifver antagen,

lärer väl emellertid frågan om tillgängliga statsmedels utlämnande till

mellanhänderna blifva beroende af Kungl. Maj:ts pröfning; och någon

svårighet för Kungl. Maj:t att skaffa sig tillförlitliga upplysningar angående

sådana föreningar eller arbetsgifvare, som anmält sig till erhållande

af lån af dessa medel, torde icke förefinnas.

Hvad beträffar lånerörelsen i öfrigt, eller såvidt angår bostadslägenheter,

hufvudsakligen spridda å landsbygden, samt jordbrukslägenheter,

har jag trott mig finna de bästa mellanhänder uti landets hushållningssällskap.

Att hushållningssällskapen synnerligen väl lämpa sig härför, synes

mig uppenbart. Som bekant äro samtliga dessa sällskap uppdelade i

smärre kretsafdelningar eller gillen, i spetsen för Indika stå en af

afdelningens ledamöter vald ordförande och styrelse, utsedde bland

ortens för det allmänna mest intresserade och verksamma män. I ju

högre grad dessa underafdelningar blifvit safta i tillfälle att utöfva eu

mer omfattande verksamhet genom anslag af sällskapet, genom att

ordföranden har säte och stämma i förvaltningsutskottet och dylikt,

desto lättare har det visat sig vara att till ordförande och styrelseledamöter

få dugliga och framstående personer. Inom ett och annat

sällskap hafva dessa kretsafdelningar antingen i sin ordning blifvit uppdelade

i smärre underafdelningar, omfattande en eller ett par socknar,

hvar och en med sin ordförande och styrelse, eller ock hafva de inom

hvarje socken utsett en person med iippdrag att såsom hushållningssällskapets

ombud verka för befrämjande af sällskapets ändamål. Vidare

finnes inom vissa sällskap vid sidan af förvaltningsutskottet ett

flertal beredningskommittéer, som hvar och en har till åliggande att

bereda en viss grupp af ärenden, innan dessa föredragas i förvaltningsutskottet,

samt, i vissa fall, att verkställa af sällskap eller förvaltningsutskott

fattade beslut, som beröra vederbörande kommittés verksamhetsområde,

livilka kommittéer gifvetvis äro sammansatta med särskild hänsyn

till det slag af ärenden, de hvar för sig hafva att handlägga.

Slutligen anser jag mig böra påpeka, hurusom i det närmaste alla landets

hushållningssällskap numera årligen anordna premiering af mindre

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majt.s Nåd. Proposition N:o 92.

jordbruk, hvilken premiering verkställes af en särskild för ändamålet

utsedd nämnd, sammansatt af representanter för såväl sällskapet som

orten. På grund af det uppdrag, denna nämnd fått sig anförtrodt,

kommer den städse att stå i den närmaste beröring med länets mindre

jordbrukare och innehafvare af intill de minsta lägenheter.

Då nu såväl egnahem skommittén i motiveringen till sitt förslagom

egnahemslån som flertalet af de myndigheter, hvilka yttrat sig

öfver detta förslag, på det kraftigaste framhållit och betonat vikten af

att den, som beviljar här ifrågavarande lån, besitter en så ingående

kännedom som möjligt om de lokala förhållandena m. m., synes det

mig, som om hushållningssällskapen genom sina ofvannämnda organ,

hvilka utgöras af personer, som uteslutande af intresse för det allmänna

åtagit sig ett åt dem anförtrodt oaflönadt förtroendeuppdrag, skulle

äga ännu större förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fylla

detta viktiga kraf, än fallet blefve med de af kommittén föreslagna

egnahemsnämnderna och dessas ombud i orterna: kommunalnämnderna

och kronobetjäningen.

Såsom bevis på i huru hög grad en tillförlitlig kännedom om de

lånsökandes personliga förhållanden, deras goda vilja att göra rätt för

sig och deras förmåga att äfven med ansträngningar och försakelser

arbeta sig fram till det föresätta målet, ett skuldfritt hem, minskar den

med beviljandet af lån för åstadkommande af dylikt hem förbundna

risken, tillåter jag mig påpeka, hurusom egnahemskommittén i sitt betänkande,

bland annat, anför, att det från Kinda hu shåll ningsgille i Östergötlands

län meddelats kommittén, att många arbetare inom gillets område

med medel, upplånade i ortens sparbanker, skaffat sig egna hem

med därtill hörande uppsättning af kreatur och redskap, samt att högst

få af dessa låntagare visat sig försumliga med återgäldande af lånen

och från södra delen af Kalmar län upplyses likaledes, att sparbankerna,

till stor hjälp för arbetare och småhandtverkare i deras sträfvan efter

egna hem, beviljat lån, utan att bankerna på dessa lån under en lång

följd af år gjort någon förlust.

För att ytterligare minska ofvan antydda risk är det gifvetvis af

vikt att noggrant tillse, att den, som erhållit lån, följer den för bebyggandet

af den inköpta lägenheten vid lånets beviljande fastställda

byggnadsplanen, att han under amorteringstiden icke vansköter sin lägenhet

o. s. v. Att hushållningssällskapens ofvannämnda organ i orterna äro

mer kompetente och bättre än kommunalnämnd och krön obetjäning

lämpa sig att utöfva denna kontroll, samt att den, som erhållit ett egnahemslån,

i de flesta fall hellre står under de förres än under de senares

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !)2.

uppsikt, synes mig påtagligt, liksom jag ock vågar antaga, att dessa

lmsliållningssällskapens organ på verksammare sätt än någon annan

äro i tillfälle såväl att bland allmänheten sprida kunskap, både om att

tillgång linnes till lån för bildande åt egna hem och om de lör erhållande

af dessa lån gällande villkoren, som ock att lämna den, hvilken

ämnar söka ett lån, de råd och anvisningar vid val af lägenhet samt

den hjälp med anskaffande och upprättande af erforderliga handlingar

m. in., hvaraf den lånsökande arbetaren säkerligen i de flesta fall torde

blifva i stort behof. Särskild! synas mig de för premiering af mindre

jordbruk tillsatta nämnderna kunna i här antydda hänseenden skänka

hushållningssällskapen ett synnerligen godt stöd och sålunda verksamt

bidraga till, att de för bildande af egna hem tillgängliga statsmedlen ej

endast i önskvärd utsträckning komma att tagas i anspråk, utan äfven

blifva så använda, att de goda resultat, man med dem afser att vinna,

verkligen blifva uppnådda.

Det är emellertid ej endast den omständigheten, att hushållningssällskapen

med den omfattande och grundliga lokalkännedom, de på

grund af sin organisation besitta, tvifvelsutan äga de bästa förutsättningar

att vid den här afsedda lånerörelsen med framgång kunna

anlitas såsom lämpliga mellanhänder, som föranledt mig att ifrågasätta

deras bistånd och stöd för genomförande af här föreliggande viktiga fråga.

Ett ytterligare skäl därtill har jag i vissheten om, att detta bistånd

och stöd skall komma att blifva just sådant, som behofvet kräfver. Jag

har tillförene såsom chef för landtbruksstyrelsen och under dessa senaste

år såsom chef för jordbruksdepartementet haft rikt tillfälle att med

uppmärksamhet följa dessa sällskaps verksamhet; och har jag därvid lärt

mig tydligt inse och rätt uppskatta det intresse, hvarmed de omfatta

allt, som i någon mån kan befrämja utvecklingen af de näringar, hvilka

äro lagda under deras speciella vård. Äfvenledes har jag sett, hurusom de

penningmedel, hvilka af statsmakterna blifvit ställda till deras förfogande,

i regel af dem blifvit använda på det mest gagnande och ändamålsenliga

sätt. Ett mer talande vittnesbörd på det riktiga i denna min uppfattning

torde jag icke kunna åberopa än den verkligen storartade utveckling,

vårt jordbruk tagit under de sista årtiondena. Att vi till stor

del hafva landets hushållningssällskap och deras arbete att tacka för

densamma, därom kan icke gärna råda mer än en mening.

Granskar man närmare denna deras verksamhet, kan man icke

undgå att finna, hurusom densamma mer och mer utvecklas och går i

riktning att blifva en kraftig häfstång för höjandet af det mindre och

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

minsta jordbruket. Flertalet af de i hushållningssällskapens tjänst anställda

undervisarne, särskild! länsagronomer och jordbrukskonsulenter,

länsträdgårdsmästare och skogstjänstemän, hafva till sin hufvudsakliga

uppgift att lämna de mindre jordbrukare i många fall kostnadsfria

råd och anvisningar. Premieringen af nötboskap, på hvilken sällskapen

nu offra så betydliga belopp, är planlagd och ordnad så godt som uteslutande

i syfte att främja den mindre jordbrukarens ladugårdsskötsel,

i det att endast han i densamma får täfla med sina hondjur. Anslagen

till kontrollföreningar utgå med särskild! afseende fästadt därpå, att de skola

komma sådana föreningar till godo, hvilka räkna småbrukare som sina

medlemmar. Inom ett flertal sällskap beviljas årligen afsevärda belopp

för att sätta den mindre jordbrukaren i tillfälle att vid frökontrollanstalter

och kemiska stationer få utsäde samt foder- och gödselmedel

kostnadsfritt undersökta, och under dessa sista år hafva sällskapen,

för premiering af småbruk, studieresor för mindre jordbrukare samt, i

vissa orter, äfven för anordnande af kostnadsfri undervisning för dessa,

lagt i dagen ett intresse och en offervillighet, som bättre än något

annat visar, att hushållningssällskapen äga den rätta uppfattningen om

den riktning, hvari vårt jordbruks utveckling bör ledas. Så nära som

särskild! dessa sistnämnda åtgärder sammanfalla med frågan om beredande

af tillfälle åt mindre bemedlade att å landsbygden skapa sig egna hem,

synes det mig, som om man i det intresse, sällskapen visa för dessa

åtgärder, deras planmässiga vidtagande och genomförande, hade den

bästa borgen för, att främjandet af egnahemsfrågan särskild! på jordbruksområdet

icke kan läggas i bättre händer än deras.

Den med hushållningssällskapen och deras verksamhet mindre

förtrogne skulle möjligen mot deras användande för ändamålet i fråga

vilja invända, att de icke kunna betraktas såsom härför tillräckligt fasta

institutioner. Häremot ber jag emellertid att få framhålla, att hushållningssällskapen

icke äro några nya och opröfvade organisationer, utan

att en lång, i flera fall hundraårig tillvaro redan ligger bakom dem, och

att erfarenheten endast ådagalagt deras alltjämt stegrade lifskraft och

vidgade verksamhetsförmåga. Ingen annan än staten själf torde heller

kunna rubba den i viss mån dominerande ställning, dessa sällskap, hvart

och ett i sin ort, numera intaga, då denna ställning förvisso kommer

att förblifva lika fast som den nu är, så länge staten i samma utsträckning

som hittills med anslag af statsmedel understödjer deras verksamhet.

Någon anledning antaga, att en nämnvärd förändring härutinnan

skulle kunna ifrågakomma, kan näppeligen förefinnas, då sällskapen äga

alla förutsättningar för att allt framgent med samma framgång fortsätta

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungi. Muy.ts Nåd. Proposition N:o 92.

sitt betydelsefulla och djupt ingripande arbete på främjandet af vårt

jordbruk och dess binäringar.

Hushållningssällskapens organisation och föregående verksamhet

synas mig med afseende å det nu anförda gifva det bästa stöd åt

antagandena, att de skulle lämpa sig synnerligen väl till mellanhänder

vid en lånerörelse af ifrågavarande art, och att, i händelse de åtoge

sig uppdraget, de bästa resultat kunde påräknas.

Att sällskapen skola befinnas härtill villiga, kan icke betviflas.

Uppgiften att handhafva en väsentlig del af denna viktiga lånerörelse

skulle säkerligen af dessa institutioners ledande män betraktas såsom

ett förtroendeuppdrag från statens sida, hvars fullgörande de gärna

skulle åtaga sig. Den större lifaktighet, lånerörelsen skulle medföra

inom det verksamhetsområde, som omfattar det mindre jordbrukets

främjande och på hvilket område sällskapen — såsom jag förut omnämnt

— redan lagt i dagen erkännansvärd arbetslust och offervillighet,

skulle helt visst blifva till fördel för sällskapen i deras allmänna

sträfvanden. Detta gäller väl närmast den del af lånerörelsen, som

skulle åsyfta tillkomsten af jordbrukslägenheter, men jag tviflar icke

det minsta på, att hushållningssällskapen skulle känna sig manade att

genom låneunderstöd befordra äfven bildandet af bostadslägenheter

för sådana mindre handtverkare och yrkesidkare, hvilka icke ägde tillfälle

på annat sätt komma i åtnjutande af låneförmånen. Jag finner mig

hafva så mycket större anledning till detta antagande, som det för den

jordbrukande befolkningen är nödigt, att sådana personer i olika yrken

finnas att tillgå litet hvarstädes på landsbygden, och beredandet af egna

hem åt dem därför ock är en fråga, som nära sammanhänger med egnahemsfrågan

inom jordbruksområdet. Äfven om inom ett eller annat

hushållningssällskap en sådan utvidgning af deras arbetsfält, hvarom

jag här talat, icke skulle mötas med uteslutande sympatier, är det dock

ingalunda att befara, att icke äfven inom dessa sällskap frågan skulle

vinna allt det beaktande, dess vikt förtjänar. Förbises kan ju nämligen

icke, att sällskapen hafva staten att tacka för att de nått den höga

ståndpunkt inom jordbruksförvaltningen, de nu intaga, och att de, om

också ingalunda för sin existens, så likväl, på sätt nyss antydts, för

sin ställning äro i hög grad beroende af staten. Jag torde i detta afseende

endast behöfva omnämna, att af sällskapens sammanlagda inkomster

under år 1902, hvilka uppgingo till den afsevärda summan af omkring

2,440,000 kronor, ungefär 1,950,000 kronor utgjordes af brännvinsförsäljningsafgifter

och direkta bidrag af staten för särskilda ändamål,

och att i ledamotsafgifter inflöto endast inemot 26,000 kronor, för att

Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Käft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

det skall framstå såsom klart, att staten, om den icke ställer några

orimliga anspråk på sällskapen, är berättigad att fordra stort tillmötesgående

från sällskapens sida.

Genom att blifva utsedda till mellanhänder uti den ifrågavarande

lånerörelsen skulle sällskapen säkerligen icke öfverdrifvet betungas.

Fördelningen i egnahemslån af sådana medel, som utaf staten ställdes

till sällskapens disposition, borde lätt kunna verkställas genom deras

förvaltningsutskott, genom för ändamålet tillsatta nämnder eller dylikt.

Vidare borde utlämnandet af beviljade lån, uppbärandet af stadgad

ränta och amortering, den nödiga besiktningen och kontrollen m. in.

utan några mer eller mindre invecklade bestämmelser och utan nämnvärd

kostnad för sällskapen kunna öfverlämnas åt deras tjänstemän och

i orterna spridda, härför i alla afseenden synnerligen lämpliga organ.

Med den kännedom, dessa senare äga eller i hvarje fall lätt kunna

skaffa sig om de lånsökandes personliga förhållanden, är det gifvet, att

den risk för förlust, sällskapen vid denna lånerörelse skulle löpa,

åtminstone icke skulle blifva större än den, för hvilken staten såsom

långifvare åt arbetaren — äfven med anlitande af ortsmyndigheterna på

sätt egnahemskommittén föreslagit — skulle utsätta sig. Framhållas

förtjänar ock att, äfven om den direkta lånevägen skulle väljas, det för

framgången af lånerörelsen, hvad jordbruksområdet beträffar, gifvetvis

skulle fordras ett kraftigt inlägg från hushållningssällskapens sida i

syfte att leda och stödja de nytillkommande småbrukarne i deras sträfvanden

att söka afvinna sina lägenheter den största möjliga afkomst.

I hvarje fall skulle därför äfven säkerligen besök af sällskapens tjänstemän

och organ vid egnahemslägenheterna rätt ofta komma i fråga, och

genom sällskapens anlitande såsom mellanhänder vid lånerörelsen skulle

vid sådant förhållande naturligen de af denna betingade kostnader och

besvär blifva reducerade till det minsta tänkbara.

Att emellertid alltid en del kostnader skulle för sällskapen genom

den ifrågasatta anordningen uppkomma, är ju naturligt, liksom man

äfven måste förutse, att, om icke urvalet bland de lånsökande skulle

göras alltför strängt, en eller annan förlust icke skulle kunna undvikas.

Om man än kan vilja taga hushållningssällskapens tid och krafter

i anspråk för ändamålet i fråga, skulle det dock icke vara rimligt att

begära, det de därjämte skulle underkasta sig några mer betydande

pekuniära uppoffringar.

Utan att sällskapen bereddes någon ekonomisk förmån, som kunde

utjämna nämnda kostnader och förluster, synes mig därför icke heller

deras biträde vid lånerörelsen kunna ifrågasättas och detta så mycket

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

mindre, som statens utgifter i allt fall säkerligen skulle blifva väsentligt

lägre genom anlitandet af de mellanhänder, om livilka jag nu talat, än

genom direkt utlåning till arbetarne.

I senare fallet måste nämligen, såsom jag redan framhållit, förutses,

att kostnaderna för staten skulle blifva ganska afsevärda, under det de

i förra fallet kunde inskränka sig till de bidrag, som borde utgå till

hushållningssällskapen.

Någon anledning att tillförsäkra föreningar eller arbetsgivare

dylika bidrag kan jag icke anse förefinnas. Dels torde några särskilda

kostnader ej för dem af deltagandet i lånerörelsen föranledas, och dels

torde de i allmänhet få lättare än hushållningssällskapen att förebygga

förluster. Ihågkommas måste äfven, att de föreningar och arbetsgivare,

som inlåta sig på låneaffärerna, göra detta alldeles frivilligt, och att de i

hvarje fall genom de billigare villkor, de skulle erhålla af staten, blefve

betydligt bättre ställda, än om de på annat sätt skulle anskaffa de erforderliga

medlen, under det hushållningssällskapens anlitande, såsom jag ofvan

antydt, måste anses innebära ett anspråk från statens sida på sällskapens

medverkan, hvilket de svårligen skulle kunna undandraga sig att efterkomma,

samt lånerörelsen för sällskapen skulle blifva en ny verksamhetsgi''en,

som under inga förhållanden borde få föranleda inskränkning

i deras i öfrigt i så många afseenden gagnande arbete.

Att på förhand bestämma något visst belopp såsom bidrag till

hushållningssällskapen, synes icke kunna låta sig med fördel göra, utan

anser jag, att bidraget borde till hvarje sällskap utgå i förhållande till

den omfattning, uti hvilken sällskapet deltoge i lånerörelsen, och al

Kungl. Maj:t årligen efter af Kungl. Maj:t och Riksdagen fastställd

grund bestämmas med hänsyn till beloppet af den icke till betalning

förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet vid årets början häftade till staten.

De närmare bestämmelser, som egnahemskommittén ansett böra

gälla för den af kommittén föreslagna lånerörelsen, hafva blifvit sammanförda

i ett förslag till lag om egnahemslån af statsmedel. Att på detta

sätt i en af Kungl. Maj:t och Riksdag gemensamt stiftad lag intaga så

detaljerade bestämmelser som de här ifrågavarande, af hvilka flera tid

efter annan till följd af vunnen erfarenhet kunna behöfva i vissa mer

eller mindre väsentliga afseenden ändras eller kompletteras, synes mig

mindre lämpligt. På grund af innehållet i kommitténs förslag kunde

detta emellertid ej gärna af kommittén undvikas.

I nämnda förslag ingå nämligen, såsom ofvan angifvits, ett flertal

bestämmelser, hvilka kunna sägas vara af kommunallags natur, hvarjämte

förslaget inrymmer ett rent civilrättsligt undantagsstadgande

s. 76 Kontrollera mot PDF

Inrättande af

Lånerörelse

med mellanhänder

för

5 år.

Lånerörelsens

omfattning.

76 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 92.

rörande efterlefvande makes rätt att, där bröstarfvinge icke finnes eller

genom testamente icke annorlunda förordnats, med full äganderätt besitta

i enlighet med den föreslagna lagen förvärfvad lägenhet. I fråga om

förslaget i sistnämnda afseende ansluter jag mig, efter samråd med

chefen för justitiedepartementet, fullständigt till den af kommitténs

ordförande uttalade reservationen. Med uteslutande af denna bestämmelse,

men med bibehållande af den utaf kommittén föreslagna direkta

utlåningen skulle i allt fall för frågans ordnande erfordras kommunallagstiftning.

Om man däremot beslöte sig för lånerörelsens bedrifvande

med anlitande af mellanhänder, skulle, i likhet med hvad fallet varit

med åtskilliga förut inrättade lånefonder, såsom odlingslånefonden med

flera, endast erfordras, att Riksdagen i sammanhang med anvisandet af

erforderliga penningmedel godkände de allmänna villkor och bestämmelser,

som borde gälla för dessa medels handhafvande och anlitande,

hvarefter Kungl. Maj:t ägde att, i enlighet med de sålunda fastställda

villkoren, utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Äfven i detta afseende

skulle alltså det senare alternativet leda till större enkelhet i formerna.

Med hänsyn till samtliga af mig nu åberopade omständigheter finner

jag påtagligt, att, åtminstone såvidt angår det försök till egnahemsfrågans

lösning, som nu kan ifrågakomma, lånerörelsens ordnande med

begagnande af hushållningssällskap, föreningar och arbetsgifvare såsom

mellanhänder är vida att föredraga framför en direkt utlåning, vare

sig enligt kommitténs förslag eller på annat sätt.

Jag anser mig därför ock böra förorda inrättandet för en tid af

fem år af en lånerörelse med de mellanhänder, jag nyss nämnt.

På sätt jag ofvan framhållit, anser jag klokheten bjuda att åt denna

rörelse ej från början gifva för stor omfattning. Detta anser jag emellertid

skulle blifva fallet, om, såsom kommittén föreslagit, tjugu millioner

kronor för första femårsperioden för ändamålet ansloges. Redan med

ett belopp af två millioner kronor om året skulle ganska många egna

hem kunna bildas men icke flera, än att man skulle kunna med den

noggranna uppmärksamhet, som särskildt i början erfordras, följa rörelsen

och resultaten däraf. Jag anser mig också böra inskränka mig till att

förorda, att Kungl. Maj:t hos Riksdagen nu för åren 1905—1909 äskar,

att ett sammanlagdt belopp af tio millioner kronor må af Kungl. Maj:t

för ändamålet disponeras. Att dela upp beloppet på de särskilda åren

synes mig icke lämpligt, då ju antagligt är, att under de allra första

åren, innan saken ännu kommit riktigt i gång, två millioner kronor

om året ej blifva erforderliga, men däremot längre fram i femårsperioden

detta belopp kan visa sig otillräckligt för täckande af årsbehofvet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I detta sammanhang tillåter jag mig att till behandling upptaga

frågan om beredande af för ändamålet erforderliga medel och den där- ringsfonden.

med i viss mån sammanhängande frågan om den ränta, som bör asättas

egnahemslånen. Jag tillåter mig i dessa afseenden erinra, att kommittén

utgick från att staten borde lämna så billiga lån, som läte sig gorå,

med iakttagande af att staten ej tillskyndades förlust genom lånerörelsen,

och att arbetaren därför borde i ränta erlägga hvad som ungefärligen

motsvarade den medelränta, staten hade att själf betala för upptagna

lån, att kommittén, efter gjorda beräkningar, uti förslaget upptog en

räntefot af 33/i procent å egnahemslånen, men att fullmäktige i riksgäldskontoret

åter ansågo att, för att staten icke skulle tillskyndas förlust

å lånerörelsen, räntan å lånen icke borde sättas lägre än till 4

procent. _ _

Under den förberedande behandlingen inom departementet af ifrågavarande

ärende framstod för mig såsom uppenbart, att, därest eu lånerörelse

af det slag, hvarom här är fråga, skulle medföra åsyftadt gagn,

lånevillkoren borde göras för låntagarne i möjligaste mån fördelaktiga, och

befarade jag, att, därest icke för lånen kunde bestämmas en lägre räntefot

än 4 procent, lånemedlen icke^ skulle komma att tagas i anspråk i den

utsträckning, önskligt vore. A andra sidan fann jag det icke kunna förnekas,

att, därest de för ändamålet erforderliga medlen skulle af staten

genom särskild upplåning anskaffas, staten vid bestämmandet af villkoren

för egnahemslånen måste tillse, att dess egna utgifter för lånemedlens

anskaffande blefve betäckta. Med hänsyn till nu angifna omständigheter

ansåg jag mig böra undersöka, huruvida icke medel för ändamålet

skulle kunna beredas på annat sätt än genom upplåning; och

fann jag därvid, att staten uti den under statskontorets förvaltning stående

arbetarförsäkringsfonden hade en tillgång, som möjligen skulle

kunna anlitas. Innan något definitivt förslag i detta hänseende uppgjordes,

fann jag emellertid af nöden att erhålla visshet därom, huruvida

med hänsyn till redan gjorda placeringar af nämnda fonds kapitaltillgångar

eller eljest hinder kunde anses möta mot den sålunda ifrågasatta

användningen af fondens medel. I enlighet med af mig gjord

hemställan behagade ock Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 18 september

nästlidna år anbefalla statskontoret att inkomma med underdånigt

utlåtande i nyss angifna afseende.

Statskontoret har med anledning häraf den 8 oktober 1903 afgifva

underdånigt utlåtande, och har statskontoret däruti till en början beträffande

den ifrågavarande fondens tillkomst erinrat, hurusom, sedan

Kungl. Maj:t, i sammanhang med aflåtande till 1895 års Riksdag af nådig

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

proposition om antagande af en lag angående försäkring för beredande af

pension vid varaktig oförmåga till arbete, föreslagit Riksdagen att till

amortering af den kostnad, som skulle staten åsamkas genom att den

dåvarande generationen redan från försäkringens början lämnades inträde

i densamma, för år 1896 afsätta ett belopp af 1,400,000 kronor

att till statskontoret öfverlämnas för att af statskontoret tillsvidare förvaltas

och fruktbargöras till förmån för den blifvande pensionsfonden

enligt de närmare grunder, som af Kungl. Maj:t kunde meddelas, Riksdagen

i skrifvelse den 17 maj 1895 anmält, att Riksdagen, som icke

bifallit berörda lagförslag, men hos Kungl. Maj:t anhållit om frågans

förnyade pröfning, beslutat att, för försäkring för beredande af pension

vid varaktig oförmåga till arbete, i riksstaten för år 1896 afsätta

ett belopp af 1,400,000 kronor; och hade sedermera i riksstaten för

hvart och ett af åren 1897—1904 enahanda belopp blifvit för samma

ändamål afsatt.

Vidkommande därefter grunderna för förvaltningen af de sålunda

af Riksdagen anvisade medlen, har statskontoret vidare erinrat, att i

fråga om det i riksstaten för år 1896 afsätta beloppet genom nådigt

bref den 15 november 1895 förordnats, att dessa medel skulle tillsvidare

hos statskontoret särskildt bokföras under benämningen »arbetarförsäkringsfonden))

samt i öfverensstämmelse med hvad som i nådiga

brefvet den 31 augusti 1877 vore föreskrifvet angående öfriga under

statskontorets vård ställda fonders och kassors medel på det sätt fruktbargöras

:

att i främsta rummet skulle inköpas obligationer, utställda af riksgäldskontoret,

af allmänna hypoteksbanken, svenska hypoteksföreningar

eller af allmänna verk och inrättningar eller kommuner, som till sådana

förbindelsers utgifvande erhållit nådigt tillstånd och hvilkas finansiella

ställning fortfarande syntes bereda långifvaren tillräcklig säkerhet;

varande det statskontoret jämväl medgifvet att till fondens förräntande

inköpa norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper;

att, för den händelse värdepapper af ofvan anförda slag icke stode

att erhålla till pris, som syntes förenligt med tillbörligt afseende å

medlens ränteafkastning, statskontoret ägde att utlämna lån med förbehåll

af återbetalning inom viss tid efter uppsägning, ej Överskjutande

sex månader, eller lån på bestämd tid af högst ett år emot säkerhet

vare sig af sådana värdepapper, som finge för fondens räkning inköpas,

eller af inteckning, dock att i sistnämnda fall skulle iakttagas, dels att

annan inteckning ej antoges såsom säkerhet än sådan, som vore fastställd

i stenhus i Stockholm, beläget å fri och egen grund, samt för

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

all framtid brandförsäkradt i stadens brandförsäkringskontor, eller i

jordegendom inom Stockholms stads område eller å landet, dels att det

belopp, hvartill sådan fastighet belånades, i allmänhet icke öfverstege,

för stenhus i Stockholm tredjedelen af brandförsäkringsvärdet och för

jordegendom tredjedelen af medeltalet af de sistförfluten tio årens

taxeringsvärden, där ej statskontoret på grund af särskilda omständigheter

skulle finna inteckningar, Överskjutande detta värde, i något fall

innebära fullgod säkerhet;

samt att medel, som ej genast kunde på förenämnda sätt göras

fruktbärande eller behöfde för förestående utgifter hållas disponibla,

skulle insättas å räkning i Sveriges riksbank.

På grund af sedermera, tid efter annan, meddelade nådiga föreskrifter

skulle jämväl öfriga för ändamålet hittills afsätta medel af

statskontoret förvaltas och göras fruktbärande enligt de i nådiga brefvet

den 15 november 1895 angifna grunder.

Då vid fruktbargörande af arbetar försäkringsfond ens tillgångar

skolat tillämpas alldeles samma grunder, som gällde angående placeringen

af medel, tillhöriga flertalet öfriga under statskontorets vård ställda

fonder och kassor, mötte tydligen inga hinder, att sistnämnda fonder

och kassor kunde från arbetarförsäkringsfonden öfvertaga inteckningar

och obligationer i den mån, tillgängliga medel sådant medgåfve; och

syntes, i händelse af behof, genom dylik öfverflyttning af värdepapper

årligen omkring 1,000,000 kronor af arbetarförsäkringsfondens tillgångar

kunna förvandlas i kontanta medel. Lades härtill dels årsräntan

af arbetarförsäkringsfondens utlånta kapital, för närvarande

omkring 500,000 kronor, minskad med de för riksförsäkringsanstaltens

upprätthållande, ortsombuden och postsparbanken afsedda anslag, för år

enligt Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1902 förslagsvis beräknade

till 103,000 kronor, dels ock enahanda belopp, som för ny afsättning

till arbetarförsäkringsfonden hittills årligen anvisats eller 1,400,000

kronor, — för den händelse nämligen dylika afsättningar äfven framgent

komme att i riksstaten äga rum — syntes alltså, under den tid

nämnda fond icke komme att för sitt eget ändamål tagas i anspråk i

nämnvärdt större utsträckning än som för närvarande vore händelsen,

af arbetarförsäkringsfondens medel bortåt 3,000,000 kronor årligen

kunna göras disponibla för tillgodoseende af egnahemslånerörelsen.

Statskontoret anför härefter ytterligare följande.

För besvarande af frågan, huruvida en placering af arbetarförsäkringsfondens

tillgångar, sådan som den nu ifrågasatta, skulle kunna

anses öfverensstämma med behörigt tillvaratagande af samma fonds

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

uppgift och fördel, saknades visserligen för det närvarande de nödiga

betingelserna, i det att ännu vore oafgjordt, icke blott på hvad sätt

och i hvilken mån arbetarförsäkringsfonden kunde komma att användas

för arbetarpensionering, utan äfven hvilka bestämmelser i afseende å

säkerheten och räntefoten, som kunde varda för egnahemslånen till

efterrättelse fastställda.

I berörda hänseenden förekomme emellertid å ena sidan, att

redan i statsrådsprotokollet till den af Kungl. Maj:t till 1895 års

Riksdag aflåtna, här förut omförmälda nådiga proposition med förslag

till arbetarförsäkringslag antyddes, hurusom icke blott de medel, om

hvilkas afsättande för arbetarförsäkringen framställning då gjordes till

Riksdagen, utan jämväl de medel, som efter den då föreslagna försäkringens

ikraftträdande beräknades komma att inflyta, borde göras

fruktbärande med hänsyn ej allenast till pensionsinrättningens utan

äfven i öfrigt till landets nytta. Visserligen förutsattes då, att arbetarpensionsfrågan

skulle komma att lösas i vida större omfattning, än

hvad hittills blifvit händelsen, och att »pensionsfonden)) skulle växa till

mångdubbelt större belopp än det, hvartill arbetarförsäkringsfonden för

närvarande uppginge; men detta oaktadt syntes dock den då angifna

synpunkten i fråga om medlens fruktbargörande med jämväl fästadt

afseende å landets nytta äga sin giltighet beträffande de medel, som

tillhörde eller komme att tillflyta den nuvarande arbetarförsäkringsfonden.

Å andra sidan eller i fråga om den säkerhet och den räntefot,

som kunde blifva att påräkna för de till egnahemslån afsedda medel,

förelåge icke andra uttalanden än de, som förekomme i egnahemskommitténs

lagförslag med tillhörande motiver.

Statskontoret ansåge sig till en början kunna uigå från det antagande,

att med det ifrågasatta anlitandet af arbetarförsäkringsfonden

för beredande af medel till egnahemslån åt mindre bemedlade endast

åsyftats fördelen att i stället för upplåning genom riksgäldskontoret af

medel, erforderliga för egnahemslånerörelsen, för detta behof göra sig

till godo en å arbetarförsäkringsfonden för närvarande disponibel kapitaltillgång,

hvilken, om och när sådant skulle befinnas nödigt för främjande

af arbetarförsäkringsfondens egen uppgift, komme att, oberoende

af de villkor, som kunde anses lämpligast att bestämma för befordande

af egnahemslånerörelsen, genom åtgärder å Kungl. Maj:ts och Riksdagens

sida göras för arbetarförsäkringsfonden åtkomlig; och funne

statskontoret vid sådant förhållande den för egnahemslånen af kommittén

föreslagna lånetiden icke böra utgöra något egentligt hinder för fondens

användning med viss inskränkning i det nu ifrågasatta syftet.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

Väl syntes få anses tydligt, att för egnahemslånen aldrig skulle

kunna påräknas säkerhet, i trygghet jämförlig med den nu för utlåning

af arbetarförsäkringsfondens medel föreskrifna; men då statskontoret

måste föreställa sig att, i händelse beslut skulle fattas om fondens

anlitande för egnahemslånerörelsens behof, Riksdagen i sammanhang

därmed komine att garantera fonden godtgörelse för sådan

förlust, som tilläfventyrs kunde uppkomma genom den lagstadgade lånesäkerhetens

otillräcklighet, syntes, äfven från nämnda synpunkt sedt,

större betänklighet icke behöfva uppstå mot den nu ifrågasatta användningen

af arbetarförsäkringsfonden.

Hvad slutligen beträffade den räntefot, efter hvilken ränta borde

godtgöras arbetarförsäkringsfonden för därifrån till befrämjande af egnahemsrörelsen

utlämnade lånemedel, syntes denna ränta icke böra sättas

lägre, än att fonden erhölle ungefär samma afkastning, som vid utlåning

på annat håll varit att påräkna, d. v. s. för närvarande minst 4 procent;

hvadan, i händelse egnahemslånen komme att löpa med 3 SU procent

ränta eller möjligen ännu lägre, godtgörelse för ränteskillnaden

syntes böra på annan väg fonden beredas.

Enligt hvad jag från statskontoret inhämtat, utgjorde arbetarförsäkringsfondens

tillgångar vid 1903 års slut 13,210,990 kronor 97

öre. Om härtill läggas dels det i riksstaten för innevarande år för afsättande

till fonden upptagna belopp, 1,400,000 kronor, och dels det

öfverskott å intressemedel, som under året kan antagas uppkomma, eller

omkring 400,000 kronor, kan förutses, att vid 1905 års ingång fondens

tillgångar skola uppgå till omkring 15,000,000 kronor.

Om, såsom jag föreslagit, egnahemslånerörelsen inskränkes till

2,000,000 kronor i medeltal för år, skulle, förutsatt att afsättningen till

arbetarförsäkringsfonden under den närmaste femårsperioden fortgår i

oförminskad skala, det för nämnda rörelse erforderliga belopp kunna af

statskontoret tillhandahållas, utan att någon åtminstone afsevärd rubbning

af redan gjorda placeringar af fondens kapitaltillgångar behöfde

ifrågakomma. Äfven för den händelse afsättningen till fonden skulle

minskas eller alldeles upphöra, kan jag icke antaga, att det för statskontoret

skulle möta synnerlig svårighet att utöfver de belopp å omkring

1,500,000 kronor, som statskontoret ansett kunna beredas genom

öfverflyttning af obligationer och inteckningar till andra under statskontorets

vård stående fonder och kassor äfvensom genom användande

af inflytande kontanter, af fondens tillgångar göra ytterligare erforderliga

omkring 500,000 kronor för ändamålet disponibla. Ur nu angifna

Bih. till Riksd. Prof. 1904, 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

synpunkt finner jag därför någon tvekan icke böra råda därom, att af

fondens kapitaltillgång utan olägenhet ett sammanlagdt belopp af

10,000,000 kronor under loppet af fem år kan för lånerörelsen i fråga

tagas i anspråk.

Vidare och då frågan om den slutliga dispositionen af fondens

medel blifver beroende af de beslut, hvilka i sådant afseende kunna

komma att af Kungl. Maj:t och Riksdagen fattas, samt, för den händelse

därvid skulle befinnas, att hinder för tilltänkt användning mötte därigenom,

att vissa af fondens tillgångar utlämnats för beredande af egnahemslån,

statsmakterna icke lära underlåta att vidtaga de åtgärder, som

kunna blifva erforderliga för beredande af nödiga medel åt fonden,

finner jag lika litet som statskontoret, att den lånetid, som för egnahemslånen

kan blifva bestämd, bör utgöra hinder för fondens anlitande.

Hvad statskontoret anfört därom, att fonden borde erhålla garanti

för möjliga förluster äfvensom godtgörelse för ränteskillnad, ger mig

däremot anledning till följande erinringar.

Då jag tillät mig väcka frågan om arbetarförsäkringsfondens användande

för egnahemslån, gjorde jag det, såsom jag redan erinrat, i

syfte att, genom undvikande af direkt upplåning för ändamålet, söka

nedbringa räntan å egnahemslånen.

Att jag därvid särskildt ansåg mig böra rikta uppmärksamheten

å denna fond, hade emellertid sin grund icke allenast i fondens betydande

tillgångar, hvilka borde kunna medgifva dess anlitande för en

utlåning i afsevärd omfattning, utan jämväl däri, att just denna fond

syntes för ändamålet synnerligen lämplig.

Ehuru några bestämmelser angående fondens användning icke

i vidare mån, än statskontoret erinrat, ännu blifvit träffade eller ens

ifrågasatta, och det följaktligen icke nu kan förutses, i hvilken riktning

de eu gång komma att gå, anser jag mig, med hänsyn till de omständigheter,

hvilka föranledt fondens bildande, sakna anledning till annat antagande,

än att den i sinom tid skall komma att tagas i anspråk för beredande

i en eller annan form af ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring för arbetare.

Med en sådan försäkring har emellertid egnahemsfrågan ett ganska

nära sammanhang. Jämte det båda frågorna hafva till allmänt syfte att

förbättra och betrygga de kroppsarbetande klassernas existensvillkor,

förtjänar påpekas, hurusom åtskilliga kategorier af arbetare, för hvilka

försäkringen icke kan påräknas blifva af så stor betydelse, kunna antagas

komma att i afsevärd utsträckning vinna fördelar genom egnahemsbildningen.

Jag tillåter mig nämligen att erinra, hurusom så

godt som oöfvervinnerliga svårigheter visat sig möta mot att i eu

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

obligatorisk ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring medtaga själfständiga

mindre yrkesidkare, såsom jordtorpare, handtverkare med flere, och

detta ehuru man till fullo insett, att behofvet däraf för dem ingalunda

vore mindre än för flertalet af de arbetare, åt hvilka plats i försäkringen

kunnat inrymmas. Uti båda de förslag, åsyftande dylik försäkring,

som af Kungl. Maj:t aflätos till 1895 och till 1898 årens Riksdagar,

upptogos, särskild! med hänsyn till de nu omnämnda arbetarkategorierna,

bestämmelser om frivillig försäkring vid sidan af den

obligatoriska. Genom beredande af tillfälle för sådana arbetare att

bilda egna hem skulle emellertid förvisso olägenheten däraf, att de icke

i afseende å försäkringen kunna fullt likställas med öfriga arbetare,

väsentligt utjämnas.

Då nu den ifrågavarande lånerörelsen skulle komma just dessa

arbetare i väsentlig mån till godo, vill det synas mig, som om grundad

anledning funnes att icke allenast för nämnda rörelse anlita arbetarförsäkringsfonden,

utan jämväl låta fonden vidkännas den minskade

ränteinkomst, som skulle kunna därigenom uppstå.

Då jag har för afsikt att föreslå en räntefot å egnahemslånen af

31/, procent, skulle ränteskillnaden för fonden icke blifva alltför afsevärd.

På de skäl, jag nu anfört, anser jag jämväl, att de bidrag till

betäckande af hushållningssällskapens utgifter och möjliga förluster på

lånerörelsen, hvarom jag ofvan talat och hvilka jag för den första

femårsperioden anser lämpligen kunna bestämmas till en half procent

å sällskapens kapitalskulder, beräknade på förut angifvet sätt, böra

utgå af arbetarförsäkringsfondens räntemedel.

Hvad slutligen angår de förluster, som statskontoret ansett kunna

för fonden uppstå genom lånerörelsen, vill jag påpeka att, om än sådana

vid en direkt utlåning till arbetarne måhända icke kunnat alldeles undvikas,

detta dock bör kunna blifva fallet vid utlåning genom mellanhänder.

Såvidt angår hushållningssällskapen, lider det intet tvifvel, att

dessa äro fullt goda för de förbindelser, de ikläda sig. Jag torde endast

behöfva omnämna, att sällskapens kapitaltillgångar vid 1902 års slut

utgjorde 5,990,296 kronor 33 öre, oberäknad! en dispositionsfond å

30,000 kronor, tillhörig Örebro län hushållningssällskap, för att däraf

skall inses, att någon särskild säkerhet icke behöfver sällskapen affordra^

för de lånemedel, de kunna utbekomma. Annorlunda ställer sig naturligen

förhållandet med föreningar och arbetsgivare. Då jag emellertid

tänkt mig, att dessa ej skulle utfå beviljade lån, med mindre de förut

ställt säkerhet, som af statskontoret godkänts, samt jag vidare anser,

att — till förebyggande dels att risken för utlämnade egnahemslån skall

s. 84 Kontrollera mot PDF

Allmänna

villkor och

bestämmelser.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

kunna, utan att staten genom sina organ på något sätt deltagit i pröfningen

af låneansökningarna, på staten öfverflyttas, och dels att enskilda

skola inlåta sig i borgensförbindelser för denna rörelse — det bör föreskrifvas,

att såsom säkerhet för lån, som lämnas förening eller arbetsgivare,

ej må godkännas endast inteckningar i egnahemslägenheter och

ej heller borgen, för såvidt den ej är utfärdad af kommun, kan jag icke

finna annat, än att full trygghet skulle komma att finnas för alla från

fonden utlämnade lån. Skulle i allt fall mot förmodan någon förlust

komma att uppstå, finner jag, med hänsyn till ofvan angifna omständigheter,

densamma höra drabba fonden.

På grund af hvad jag nu i förevarande afseende andragit och efter

samråd med chefen för civildepartementet, anser jag mig alltså böra

förorda framställning till Riksdagen dels därom, att Kungl. Maj:t må äga

att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång under åren 1905—1909

disponera högst 10,000,000 kronor, att såsom lån tilldelas hushållningssällskap,

föreningar eller arbetsgivare, hvilka vilja genom utlämnande

af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle att på landsbygden förvärfva

egna hem, och dels i syfte att Kungl. Maj:t må af samma fonds räntemedel

årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande

af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och

möjliga förluster ett belopp, motsvarande för hvarje sällskap en half

procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet

på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån

vid årets början häftat till staten.

I afseende å de allmänna villkor och bestämmelser för lånerörelsen,

hvilka, under förutsättning att mitt nu framställda förslag vinner nådigt

gillande, böra, utöfver hvad jag redan antydt, föreläggas Riksdagen,

vill jag till en början framhålla, att genom dessa naturligen måste

regleras icke allenast förhållandet mellan staten såsom långifvare samt

hushållningssällskap, föreningar och arbetsgifvare såsom låntagare, utan

jämväl de hufvudgrunder, hvilka skola tillämpas i afseende å egnahemslånens

utlämnande till och åtnjutande af arbetarne.

För att någon förväxling mellan de lån, som af statsmedel utlämnas

till mellanhänderna, och själfva egnahemslånen icke skall kunna uppstå,

tillåter jag mig nu att såväl uti den redogörelse för, huru jag tänkt

mig lånerörelsen, som jag går att meddela, som ock uti det förslag

till allmänna villkor och bestämmelser, jag låtit uppgöra och har för

afsikt att förelägga Kung!. Maj:t, benämna egnahemslånen »låneunderstöd»,

mellanhänderna »understödsgifvare» och egnahemslånens mottagare

»understödstagare».

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

I anslutning till livad jag här ofvan i sådant afseende anfört, anser

jag, att man bör utgå från att såsom ett grundvillkor skall gälla,

att låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas till beredande

af egnahemslån, endast må utlämnas för bildande af sådant eget hem,

jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet, där innehafvaren äger såväl

jordområdet som därå uppförda byggnader.

Beträffande de personer, som skulle kunna komma i åtnjutande

af låneunderstöd, bör naturligen åt mellanhänderna lämnas så stor

frihet som möjligt. Vissa inskränkningar måste i allt fall fastslås

till förekommande af, att icke rörelsen skall löpa fara att förryckas.

Sålunda anser jag, i öfverensstämmelse med hvad kommittén jämväl

föreslagit, att dylikt låneunderstöd icke bör få tilldelas annan än arbetare,

man eller kvinna, som är svensk medborgare, äger god frej d samt

hufvudsakligen af kroppsarbete har sin utkomst. Vidare synes det mig på

de af kommittén anförda skäl och med hänsyn till hvad jag yttrat i

fråga om den fara, som skulle ligga däri, att en på lösa grunder fotad

egnabemsbildning komme till stånd, vara synnerligen angeläget, att icke

sådana arbetare, som äro alldeles i saknad af medel, lockas in i lånerörelsen.

Å andra sidan böra åter icke andra arbetare än sådana, som

verkligen äro i behof af kraftigt bistånd för det egna hemmets förvärfvande,

komma i åtnjutande af låneförmånen. Såsom allmän regel

finner jag i likhet med kommittén böra fastslås, att understöd ej bör

utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal. Att

medgifva undantag från denna regel skulle naturligen tillkomma understödsgifvarne.

Låneunderstöd, hvarom här är fråga, bör, såsom kommittén jämväl

föreslagit, utgå i förhållande till värdet af den åsyftade lägenheten,

och bör detta värde beräknas med ledning af upp gjordt köpeaftal, värderingsinstrument,

brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra

tillgängliga handlingar. Att på förhand angifva någon viss andel af

det beräknade värdet, efter hvilken understödet skulle bestämmas, kan

naturligen icke ifrågakomma. Kommittén har också inskränkt sig till

angifvande af en maximigräns, nämligen vid jordbrukslägenheter till

fyra femtedelar och vid bostadslägenheter till tre fjärdedelar af nämnda

värde. Att i detta afseende sålunda göra skillnad mellan de olika slagen

af lägenheter, finner jag fullt befogadt. Den, som vill bilda jordbrukslägenhet,

måste nämligen förutsättas vara i behof af kraftigare hjälp

för själfva lägenhetens anskaffande än den, som vill förvärfva bostadslägenhet,

då för den förra lägenhetens behöriga skötande erfordras

kreatur, redskap och andra jordbruksinventarier, hvilkas anskaffnings
-

Personliga

förutsättningar

för

erhållande

af understöd.

Låneunderstöds

storlek.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

kostnad icke vid beräknandet af lägenhetens värde får tagas i betraktande.

Genom sådana inventariers befintlighet måste likväl antagas, att

värdet å lägenheten stegras, och att lämna något större låneunderstöd

för jordbrukslägenhet än för bostadslägenhet torde i regel icke kunna

antagas medföra någon särskild risk. Då nu emellertid staten skulle

komma att begagna sig af mellanhänder för lånerörelsen samt dessa

torde få ganska lätt att bedöma, huru långt de kunna våga gå, anser

jag, i betraktande af hvad jag nyss anfört om det större lånebehofvet

för den, som vill bilda jordbrukslägenhet, att den af kommittén för

dessa lägenheter föreslagna maximigränsen borde kunna något höjas.

För att emellertid lämna understödsgifvarne erforderligt stöd mot alltför

öfverdrifna pretentioner, anser jag, att man icke bör gå längre än

till fem sjättedelar af värdet. Någon anledning att föreslå ändring i

hvad kommittén i förevarande afseende föreslagit beträffande bostadslägenheter,

har jag icke ansett förefinnas.

Däremot har det synts mig nödvändigt att, på det icke understödsgifvarne

skola, för att betrygga sig mot risk, hellre sätta understödsbeloppen

låga i förhållande till lägenheternas värden, än ägna

låneansökningarna den noggranna pröfning, som jag anser vara för

rörelsens framgång erforderlig, bestämma jämväl vissa minimigränser

för understödens utgående; och anser jag mig i detta hänseende böra

föreslå för jordbrukslägenheter två tredjedelar och för bostadslägenheter

tre femtedelar af det beräknade värdet. Det har nämligen synts

mig, att den, som själf har så mycket, att han vid jordbrukslägenhets

bildande kan bekosta inventariers anskaffande och därjämte bidraga

med mer än en tredjedel till lägenhetens förvärfvande, icke skulle vara

i behof af det kraftiga bistånd, som förutsättes för erhållande af låneunderstöd,

liksom att förhållandet skulle kunna anses vara enahanda,

där den, som vill bilda bostadslägenhet, disponerar mer än två femtedelar

af dennas värde.

Kommittén har föreslagit högsta tillåtna värdena å de särskilda

slagen af lägenheter till 4,000 kronor för jordbrukslägenheter och till

3,000 kronor för bostadslägenheter.

I afseende å det senare beloppet har jag intet att erinra, men

med hänsyn till hvad jag anfört beträffande angelägenheten af att lånerörelsen

afses äfven för bildande af smärre själfständiga jordbruk, finner

jag en höjning af värdet å jordbrukslägenheterna från 4,000 kronor

till 6,000 kronor nödvändig.

Redan emot ett värde af 4,000 kronor kan erinras, att detsamma

för vissa orter, där hela hemmansdelar kunna för ett sådant pris för
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

värfvas, kan ställa sig väl högt; och skulle detta alltså ännu mer blifva

fallet, om värdet liöjes på sätt jag förordat. Häremot vill jag emellertid

framhålla, dels att förhållandena inom skilda delar af landet i förevarande

afseende äro synnerligen olika, och dels att kostnaden för anskaffande

af ett till uppodling lämpligt jordområde och dettas förseende

med nödiga byggnader i allmänhet nog ställer sig dyrare än förvärfvandet

af redan befintliga hemmansdelar eller lägenheter. Då lånerörelsen

till väsentlig del är afsedd just för att befordra tillkomsten af

sådana nya jordbrukslägenlieter, är det därför ock angeläget, att värdet

ej sättes så lågt, att rörelsen ej kan som sig bör befordra detta viktiga

syfte. För öfrigt är härvid jämväl att märka, det denna del af lånerörelsen

hufvudsakligen torde komma att omhändertagas af hushållningssällskapen,

och att dessa äro bäst af alla i tillfälle att hvart för sitt

område fastslå gränsen för sin verksamhet på egnahemsområdet uti nu

ifrågavarande afseende. Någon fara vid att bestämma ett så högt värde,

som 6,000 kronor synes mig med hänsyn härtill icke förefinnas.

För reglerandet af förhållandet mellan staten och understödsgifvarne

synes mig icke erfordras några synnerligt invecklade bestämmelser.

På det de tillgängliga lånemedlen må komma till största möjliga

och tillika icke alltför ensidig användning, torde det vara nödigt, att

Kungl. Maj:t på en gång fördelar lånemedlen för ett år och därvid

jämväl äger möjlighet att tillse, det desamma i lämplig proportion blifva

afsedda för befrämjandet af tillkomsten af de särskilda slagen af lägenheter.

Det torde därför böra föreskrifvas, att hushållningssällskap, förening

eller arbetsgivare, som önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf

utlämna låneunderstöd för bildande af egna hem, skall före den 1

november året näst före det, för livilket lån sökes, därom hos Kungl.

Maj:t göra ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af

lånet är afsedd att utlämnas för bildande af jordbrukslägenlieter och

huru stor del för bildande af bostadslägenheter.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att, då jag här

ofvan uttalat, hurusom föreningar och arbetsgivare borde anlitas för

bildande af vissa slag af egnahemslägenheter och hushållningssällskapen

för andra, jag därmed endast velat angifva, hvar intresset för de olika

slagen af lägenheter kunde antagas företrädesvis vara att påräkna, men

ingalunda åsyftat att föreslå någon inskränkning i de särskilda mellanhändernas

rätt att söka och erhålla lån af statsmedel för den egnahemsbildning,

de själfva vilja främja.

Statslåns sökande,

beviljande

och lyftande.

Förverkande

af ej

lyft lån samt

återleverering

af ej använda

belopp.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

Beviljadt lån torde böra få af den, som undfått lånet, lyftas i

statskontoret efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, mot

det att låntagaren därvid aflämnar, hushållningssällskap en utaf sällskapet

till statskontoret ställd, af detta ämbetsverk godkänd skuldförbindelse

samt annan låntagare, förutom dylik skuldförbindelse, sådan säkerhet

för lånet, hvarom ofvan nämnts.

Till statens ytterligare betryggande mot förlust å rörelsen torde böra

föreskrifvas, att, därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd

säkerhet icke vidare vara nöjaktig, låninnehafvaren skall inom två

månader efter därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetshandlingar,

som af statskontoret godkännas.

I syfte att förekomma, att de för lånerörelsen afsedda medlen ej

finge behörig användning, anser jag böra stadgas, dels att rätten till utbekommande

af beviljadt lån skall anses förverkad, därest lånet icke blifvit

lyft före den 1 november det år, för hvilket lånet beviljats, och dels att,

därest lånet icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma i statskontoret

lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare disponeradt, hvad sålunda

af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med lånet afsedt ändamål tagits i anspråk,

skall jämte ränta till statskontoret inbetalas före utgången af januari

månad nästpåföljande år, därest ej Kungl. Maj:t på ansökning af den,

som undfått lånet, medgifver denne rätt att ytterligare ett år för afsedt

ändamål innehafva lånebeloppet i fråga.

De af mig i detta hänseende föreslagna bestämmelserna synas mig

icke kunna i någon afsevärd mån komma att verka störande på mellanhändernas

lånerörelse, alldenstund det måste förutsättas, att dessa, redan

då de hos Kungl. Maj:t söka lån, i regeln hafva klart för sig, mellan

hvilka understödstagare det begärda lånet skall fördelas.

Att jag föreslagit den 1 november såsom tidpunkt för förverkande

af ej lyft lån, beror naturligen på önskvärdheten af, att förverkadt belopp

må kunna tagas i beräkning redan vid den samma år skeende fördelningen

af lånemedel.

Vidare anser jag, att uti nu ifrågavarande syfte bör föreskrifvas,

att, om rätten till utbekommande af låneunderstöd, som af understödsgifvare

beviljats åt understödstagare, af denne förverkas eller understödet,

sedan det utbekommits, varder till understödsgifvaren återbetaladt i

annan ordning än såsom stadgad annuitet, sådant understödsbelopp bör

inom en månad, från det förverkandet skedde eller återbetalningen ägde

rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

T fråga om de bestämmelser, som böra meddelas beträffande ränta

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 92.

och återbetalning, utgår jag från den förutsättning, att uttryckligt förbehåll

skall göras därom, att, med vissa modifikationer, till bvilka jag

längre fram återkommer, understödsgifvare icke må i nämnda hänseenden

betinga sig andra villkor, än dem staten gent emot understödsgifvaren

uppställt. Vid fastslåendet af dessa villkor anser jag därför

ock böra fästas uteslutande afseende vid att de ordnas med hänsyn till

egnahemslånen.

Hvad då först angår räntan, har jag redan angifvit, att jag anser

densamma böra sättas till 3 72 procent. En sådan räntefot måste ju

nämligen anses för understödstagarne mycket fördelaktig, och på samma

gång icke lägre, än att de kunna fullt bibehålla känslan af att hemmet

genom eget arbete förvärfvas.

Att, på sätt kommittén föreslagit, i afseende å återbetalningen dela

låneunderstöden i två lika stora delar, hvaraf en amorteringsdel och en

stående del, finner jag välbetänkt, liksom jag i fråga om återbetalning

af den senare delen ansluter mig till kommitténs förslag.

Beträffande amorteringsdelen har kommittén föreslagit olika amorteringstider

för lån till de olika slagen af lägenheter. Eu sådan anordning

har jag emellertid ansett böra, till åstadkommande af större enkelhet

och reda i lånerörelsen, om möjligt undvikas. Härjämte har det synts

mig å ena sidan, att den af kommittén för bostadslägenheter föreslagna

annuitet af 8Ya procent är alltför högt tilltagen, och å andra sidan att

önskligt vore, om den för jordbrukslägenheter ifrågasatta amorteringstiden

af 27 år kunde något förkortas.

Om än icke kan bestridas, att en del industriarbetare, som förvärfva

sig bostadslägenheter, böra antagas kunna komma ut med en så

hög annuitet, som den nyss angifna, torde detta däremot blifva ganska

svårt för åtskilliga mindre handtverkare med flere. Beaktas bör ock

att, i den mån man sänker annuiteten för bostadslägenheterna, vederbörande

understödsgifvare kunna vara befogade att ställa större anspråk

på innehafvarne i afseende å underhållet af lägenheterna. Härigenom

skulle säkerligen faran för en hastig värdeförminskning blifva mindre,

än om genom innehafvarnes betungande med alltför dryga annuiteter

underhållet måste eftersättas, hvarförutom i sistnämnda fall både trefnaden

af och intresset för det egna hemmet måste blifva minskadt.

Att fastslå en så lång amorteringstid för jordbrukslägenheterna

som 27 år synes mig betänkligt, i det jag befarar, att densamma skall

verka afskräckande på arbetarne själfva och därigenom minska deras

lust att, med anlitande af den hjälp, som ställes dem till buds, söka

förvärfva sig egna hem.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft.

Ränta och

återbetalning.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

Å andra sidan vill jag åter gärna medgifva, att en högre annuitet

än den af kommittén föreslagna, eller 6 procent, icke heller låter sig

för dessa lägenheter med fördel tänkas.

Utgående från den af mig föreslagna räntefoten af 3 V* procent,

har jag låtit verkställa en beräkning angående amorteringstiderna vid

annuiteter af 6 7g, 7 och 7 V* procent; och har därvid befunnits, att

amorteringen i de olika fallen skulle verkställas på 23, 21 och 19 år.

Enligt kommitténs förslag skulle en understödstagares årliga

utgifter för ett låneunderstöd af 2,000 kronor blifva: annuitet å amorteringsdelen

60 kronor samt ränta å stående delen 37 kronor 50 öre

eller tillhopa 97 kronor 50 öre.

Vid antagande af 3 7g procent ränta och 6 7g procent annuitet

skulle utgifterna för samma lånebelopp blifva: annuitet å amorteringsdelen

65 kronor och ränta å stående delen 35 kronor eller tillhopa 100

kronor och sålunda med en ökning i årliga utgifterna af allenast 2

kronor 50 öre, motsvarande Vs procent å lånet i dess helhet, en förkortning

i amorteringstiden af icke mindre än 4 år vinnas.

I afseende å bostadslägenhet ställer sig en jämförelse med antagande

af samma lånebelopp sålunda, att enligt kommitténs förslag årliga utgifterna

skulle blifva: annuitet å amorteringsdelen 85 kronor samt ränta

å stående delen 37 kronor 50 öre, alltså tillhopa 122 kronor 50 öre,

eller 22 kronor 50 öre mer — motsvarande 1 V8 procent — än om

räntan bestämmes till 3 Va procent och annuiteten till 6 7g procent. Däremot

skulle amorteringstiden i sistnämnda fall blifva 7 år längre.

Genom antagande af en annuitet af 6 V* procent och med tillämpning

af den utaf mig föreslagna räntefoten skulle alltså kunna

vinnas alla de fördelar framför kommittéförslaget, jag uti förevarande

afseende anser önskvärda, nämligen eu gemensam amorteringstid för

alla understöd, afsevärd minskning i annuiteterna för bostadslägenheter,

utan att amorteringstidens längd skulle blifva afskräckande, samt

en icke obetydlig minskning i amorteringstiden för jordbrukslägenheter

utan nämnvärd ökning i annuiteterna; och tvekar jag under sådana

förhållanden icke att förorda, att för samtliga understöd och följaktligen

äfven för de lån, som utlämnas till mellanhänderna, bestämmes en annuitet

af 6 V* procent å amorteringsdelen.

I fråga om tiden, när första kontanta afbetalning å amorteringsdelen

skall äga rum, anser jag det lämpligen kunna bestämmas, att

densamma skall ske, när tre år förflutit från utgången af det kalenderår,

under hvilket vederbörande lån från statskontoret utbekommits.

Antaget att, såsom jag ansett kunna förutsättas, understödsgifvare

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

vid ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökning om lån har klart,

mellan hvilka understödstagare lånet skall fördelas, böra aftal om de

särskilda understöden kunna träffas omedelbart efter det kännedom

vunnits om Kungl. Maj:ts beslut i fråga om lånemedlens fördelning, och

lära i så fall understödsbeloppen komma att af understödstagarne lyftas

under loppet af samma och nästpåföljande eller allra senast under det

därpå följande året.

Som kommittén tänkt sig eu byggnadstid af högst tre år samt

tillika föreslagit, dels att sista delen af understödet ej skulle få lyftas,

förr än byggnadsskyldigheten fullgjorts, och dels att första af betalningen

skulle ske, när ett år förflutit från utgången af det kalenderår, under

hvilket understödet tillfullo utbetalats till understödstagaren, skulle den

af mig förordade tidpunkten för första afbetalningen sammanfalla med

den, då samma afbetalning enligt kommittéförslaget senast skulle ske.

Visserligen är härvid att märka, att kommittéförslaget medgifver möjligheten

af anstånd med första annuitetens erläggande, men att en bestämmelse

i sådan riktning såsom invecklande lånerörelsen icke synes

mig böra ifrågakomma att vid anlitandet af mellanhänder införa. Någon

synnerlig betydelse kan emellertid icke tillmätas denna omständighet, då

dylikt anstånd af kommittén förordats hufvudsakligen med hänsyn till

möjligen förekommande nyodlingar, och sådana endast torde förekomma

vid jordbrukslägenheter, livilkas bildande i regeln lärer komma att understödjas

af hushållningssällskapen. Skulle af nämnda anledning behof af

anstånd med erläggandet af första annuiteten å ett eller annat af sådant

sällskap utlämnadt understöd uppstå, torde sällskapet icke undandraga

sig att, äfven om sällskapet måste själf fullgöra annuiteten å statslånet,

lämna sådant anstånd åt understödstagaren.

Ehuru sålunda afbetalningen å understöd först efter vissa år skulle

taga sin början, skulle föreskrifven ränta redan från tiden för understödets

utbekommande erläggas, och bör följaktligen för utlämnadt statslån

gälla detsamma.

Uppbörden af räntor och afbetalningar å utlämnade låneunderstöd

torde för föreningar och arbetsgivare endast komma att vålla ringa

besvär, hvarför detta bestyr torde kunna undantagslöst åt dem själfva

öfverlämnas. Hvad hushållningssällskapen beträffar, torde det väl i regeln

icke heller blifva synnerligen svårt för dem att genom sina egna tjänstemän

och organ verkställa uppbörden, men då det låter tänka sig, att

ett sällskap med omfattande lånerörelse hellre skulle vilja hafva räntor

och afbetalningar å understöden genom vederbörandes försorg i sammanhang

med kronoskatterna debiterade, indrifna och redovisade, anser

Uppbörd af

räntor och

afbetalningar.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Påföljd för

mellanhand

vid underlåten

inbetalning.

Upprättande

af lånekontrakt

angående

låneunderstöd.

Kontraktets

innehåll.

92 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 92.

jag, efter samråd med chefen för civildepartementet, möjlighet därtill

böra beredas dem.

De närmare bestämmelser, som blifva erforderliga, i händelse hvad

jag i detta afseende föreslagit vinner bifall, torde komma att af Kungl.

Maj:t meddelas på civildepartementets föredragning.

I afseende å tiden för annuiteternas å statslånen erläggande torde

böra stadgas, att ränta och afbetalning å dylikt lån skall för hvarje

år till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad näst påföljande

år. Vid denna tid torde nämligen uppbördsstämmorna för

kronoskatternas upptagande i de allra flesta fall vara hållna och de

influtna medlen till de hushållningssällskap, som begagna sig af denna

utväg för annuiteternas å låneunderstöden indrifvande, redovisade.

Därest hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som undfått

lån af statsmedel, icke ställer sig till efterrättelse de i fråga om

rånte- och kapitalbetalning meddelade bestämmelser, eller om innehafvare

af dylikt lån underlåter att efter erhållet föreläggande till

statskontoret aflämna nya säkerhetshandlingar, torde det böra tillkomma

statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som lärer böra

förbehållas rätt att bestämma, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta

skall anses vara till återbetalning genast förfallet.

För att visshet skall förefinnas, att förhållandet mellan understödsgifvare

och understödstagare varder på ett för båda kontrahenterna

betryggande sätt ordnadt, äfvensom för införande af största möjliga

likformighet i lånerörelsen och beredande af tillfälle till kontroll öfver

densamma, torde böra föreskrifvas, att rörande hvarje låneunderstöd

skall upprättas fullständigt lånekontrakt, innehållande bestämmelser i

följande afseenden, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet,

för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap

af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande låneunderstödets belopp, säkerheten och villkoren i fråga

om ränta och återbetalning;

huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer

lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;

angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till

fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp

skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;

beträffande hvilka byggnader böra å lägenheten uppföras och

tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

rörande linderstödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande

och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; äfvensom

angående den kontroll från understödsgifvarens sida, som understödstagaren

skall vara skyldig underkasta sig.

Härförutom torde åt understödsgifvaren böra inrymmas rätt att i

kontraktet intaga de särskilda villkor och föreskrifter för understödets

åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga.

Det måste nämligen anses omöjligt att på förhand angifva alla de förhållanden,

som genom ett dylikt kontrakt kunna behöfva ordnas; och

då möjligheten till någon rubbning i de af statsmakterna fastslagna

villkoren i fråga om säkerheten för understödet samt ränta och återbetalning

är utesluten, finner jag icke någon betänklighet vid ett dylikt

medgifvande åt understödsgifvaren.

Beträffande säkerheten för låneunderstöden torde nämligen böra

uttryckligen stadgas, att understödsgifvaren ej må betinga sig annan sådan,

än första inteckning i lägenheten, en bestämmelse, som är angelägen

icke allenast för tillvaratagandet af understödstagarens intresse, utan

jämväl för att bereda nödig trygghet åt understödsgifvarne och särskilt

hushållningssällskapen, hvilkas biträde staten för ändamålet påkallar.

Då understöden icke skulle utlämnas direkt af staten, torde det icke

kunna sättas i fråga, att expedition i dylikt inteckningsärende skall

utfärdas åt kronan. Om emellertid än i följd häraf understödstagarne

komma att få vidkännas en kostnad, kan densamma icke blifva så stor,

att någon betydelse bör tillmätas denna omständighet.

Hvad angår understödens återbetalning, torde det böra medgifvas,

att uppsägningstiden för understödens stående del må — på det

understödsgifvare, som fått stående del af statslån uppsagdt, skall få

någon tid på sig gent emot understödstagaren — bestämmas till fem

månader, samt att tiden, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna

skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoskatterna,

vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till februari

månads utgång. Vidare torde, i anslutning till hvad kommittén i dessa

hänseenden föreslagit, kontrahenterna icke böra förmenas att förbehålla sig

rätt, understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden

på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven före

lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren

att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet till

inbetalning å den tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:.

a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits

i fråga om lägenhetens bebyggande;

s. 94 Kontrollera mot PDF

Påföljd för

understödsgifvare

för utlämnande

af

understöd i

obehörig ordning.

Kontroll.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven

rånte- och kapitalbetalning;

c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift

för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet

stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om byggnad

nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas,

att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt betryggande;

e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp

eller annat fång öfvergår till ny ägare;

f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets

beviljande;

g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren,

med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen

icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Kommittén hade, såsom ofvan omnämnts, uti sitt förslag af billighetsskäl

upptagit den bestämmelse, att efterlefvande make eller bröstarfvinge,

som öfvertoge med tillhjälp af statslån förvärfvad lägenhet i

dess helhet, skulle få njuta lånet till godo, därest anmälan om öfvertagandet

gjordes hos egnahemsnämnden, samt att enahanda rätt skulle

tillkomma efterlefvande make och bröstarfvinge, hvilka i laga ordning

öfverenskommit att behålla lägenheten oskiftad.

Vid lånerörelsens ordnande genom mellanhänder kan en sådan

bestämmelse af hänsyn till understödsgifvarne icke lämpligen upptagas,

utan torde ovillkorlig rätt till uppsägning vid lägenhets öfvergående

till ny ägare böra tillerkännas dem. Jag är för öfrigt förvissad, att

några olägenheter häraf ej skola i praktiken uppkomma, då det förefaller

föga sannolikt att, så länge efterlefvande make eller bröstarfvinge visar

sig äga förmåga och vilja att fullgöra villkoren för understödets åtnjutande,

detsamma skall komma att af understödsgifvaren uppsägas.

För den händelse det skulle befinnas, att understödsgifvare användt

utbekommet lån af statsmedel såsom låneunderstöd för bildande af eget

hem på sätt, som i ett eller annat afseende strider mot de fastställda

allmänna villkoren och bestämmelserna, torde sådant lånebelopp böra,

där ej understödsgifvaren inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår

styrka, att behörigt lånekontrakt angående understödet i fråga uppgjorts,

omedelbart därefter till statskontoret inbetalas.

I syfte slutligen att erhålla nödig kontroll å lånerörelsen torde

böra föreskrifvas, att afskrift af lånekontrakt skall genom understöds
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

gifvarens försorg ofördröjligen efter detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen

insändas, samt att denna styrelse, därest den finner kontraktet

ej vara uppgjordt i öfverensstämmelse med gällande villkor och

bestämmelser, skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Kung]. Maj:t.

Vidare torde vederbörande understödsgifvare böra åläggas att årligen

före april månads utgång till landtbruksstyrelsen afgifva fullständig

redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen under det nästföregående

året.

Genom de sålunda föreslagna anordningarna och genom anlitande

af de landtbruksstyrelsen underlydande, för olika grenar af landthushållningen

anställde, kringresande tjänstemännen torde utan särskild

kostnad för staten tillfälle gifvas att följa den ifrågavarande rörelsen

och dess utveckling.

Utöfver de allmänna villkor och bestämmelser, som sålunda föreslagits,

torde en del föreskrifter, såsom angående de handlingar, som

böra bifogas ansökningar om lån af statsmedel m. m., erfordras, och

torde hos Riksdagen böra inhämtas medgifvande för Kungl. Maj:t att

meddela sådana ytterligare föreskrifter. Tillika och då det är att befara,

att åtskilliga hushållningssällskap och andra icke skola hinna före

den 1 november innevarande år inkomma med ansökningar om lån för

år 1905, torde Kungl. Maj:t böra äga att medgifva utsträckning af

tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökningar om lån för sist''

nämnda år.

Att med det slag af lånerörelse, jag nu föreslagit, icke låter förena

sig en lifförsäkring sådan som den af kommittén föreslagna, är uppenbart.

Då likväl dennas förening med lånerörelsen endast gjorde kommittéförslaget

ännu mer inveckladt och därför äfven rönt starkt motstånd

från många håll, finner jag, med allt erkännande åt det tilltalande i

denna tanke, berörda omständighet icke vara ägnad att minska fördelarne

af den utaf mig föreslagna väg till frågans lösning.

Under åberopande af hvad jag i detta ärende anfört, hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen,

att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång må under åren

1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst tio millioner kronor,

att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgifvare,

hvilka vilja genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle

att på landsbygden förvärfva egna hem, samt

Förbehåll för

Kungl. Maj:t

att meddela de

ytterligare

föreskrifter,

som erfordras

samt öfvergångsbestämmelse.

Kommitténs

förslag att förena

lån med

''■ lifförsäkring.

Departementschefens

hemställan.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.

att för lån, som af Kungl. Maj:t sålunda beviljas, skola gälla

följande allmänna villkor och bestämmelser:

Mom. 1. Låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas

till beredande af egnahemslån, må endast utgå för bildande af sådant

eget hem, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå uppförda

byggnader, och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet, afsedd för

idkande af jordbruk (jordbrukslägenhet), eller lägenhet, där bostaden

är det väsentliga (bostadslägenhet).

Dylikt låneunderstöd må ej tilldelas annan än arbetare, man eller

kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd samt hufvudsakligen

af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej saknar medel

att i någon mån bidraga till bildande af ett eget hem, men är i behof

af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande sådant understöd i

regeln ej utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal.

Mom. 2. Låneunderstöd, hvarom i mom. 1 förmäles, skall utgå,

då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst två tredjedelar och högst

fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument,

brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga

handlingar beräknade, sammanlagda värdet å jorden med därå

befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga är

om bostadslägenhet, med minst tre femtedelar och högst tre fjärdedelar

af samma värde.

Låneunderstödet må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:

för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor.

Mom. 3. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare, som

önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd

för bildande af egna hem, skall före den 1 november året näst före

det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig

ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet är afsedd

att utlämnas för bildande af jordbrukslägenheter och huru stor del för

bildande af bostadslägenheter.

Mom. 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt lån må af den, som undfått lånet,

efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, lyftas i statskontoret

emot aflämnande af en utaf låntagaren till statskontoret eller order ställd,

af statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta låntagarens

åtagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas.

Annan låntagare än hushållningssällskap skall därjämte, innan

någon del af lånet må utbekommas, till statskontoret aflämna af statskontoret

godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.

Såsom säkerhet för dylik förbindelse må ej godkännas endast

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.

inteckningar i egnahemslägenheter, ei heller borgen, där den ei är utfärdad

af kommun.

Rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad,

därest lånet icke blifvit lyft före den i november det år, för hvilket

lånet beviljats.

Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet

icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehafvaren inom två månader efter

därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetsbandlingar, som af

statskontoret godkännas.

Mom. 5. Lån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande af

egnahemslån, förräntas efter tre och en half procent om året.

Har dylikt lån icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma

i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare disponeradt,

skall hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med

lånet afsedt ändamål tagits i anspråk jämte ränta till statskontoret

inbetalas före utgången af januari månad nästpåföljande år, där ej

Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, medgifver denne

rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva lånebeloppet

i fråga.

Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap, förening eller

arbetsgivare genom aftal, upprättadt i annan ordning, än i mom. 8

sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom låneunderstöd

för bildande af eget hem disponeradt, skall sådant lånebelopp, där

ej hushållningssällskapet, iöreningen eller arbetsgivaren inom af Kungl.

Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående

understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter till statskontoret

inbetalas.

Af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare utbekommet

lån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning,

som här ofvan i detta'' moment sagts, med afseende å återbetalningen

delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.

Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till fullo

gulden, en annuitet af sex och en half procent, däraf såsom ränta räknas

tre och en half procent å det oguldna kapitalbeloppet. Den första

kontanta afbetalningen skall äga rum, när tre år förflutit från utgången

af det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret utbekommits.

Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta.

Lånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom i mom.

7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förr

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 92.

än amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låninnehafvaren därvid

sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall likväl den stående

delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen

bort fullgöras.

Ränta och afbetalning å lån, som af hushållningssällskap, förening

eller arbetsgivare innehafves, skall för hvarje år af låninnehafvaren

till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad nästpåföljande

år.

Mom. 6. Varder, sedan låneunderstöd af hushållningssällskap,

förening eller arbetsgivare åt arbetare beviljats samt lånekontrakt,

hvarom i mom. 8 sägs, angående understödet upprättats, rätten till

utbekommande af samma låneunderstöd eller del däraf, på grund af

bestämmelse i kontraktet, af understödstagaren förverkad, eller varder

af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare redan utlämnadt

låneunderstöd på grund af uppsägning å understödsgifvarens sida eller

eljest till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning, än såsom

årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det understödsbelopp,

till hvars utbekommande rätten förverkats eller som till understödsgifvaren

återbetalats, inom en månad från det förverkandet skedde

eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.

Mom. 7. Ställer sig hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare,

som undfått lån af statsmedel, icke till efterrättelse här ofvan

meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalbetalning, eller

underlåter innehafvare af dylikt lån, som af statskontoret erhållit föreläggande

att -aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven

tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos

Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta

skall anses vara till återbetalning genast förfallet.

Mom. 8. Rörande hvarje låneunderstöd, som af hushållningssällskap,

förening eller arbetsgivare utlämnas, skall, innan någon del

af understödet må af understödstagaren uppbäras, mellan understödsgifvaren

och understödstagaren upprättas fullständigt lånekontrakt, innehållande,

förutom de särskilda villkor och föreskrifter för understödets

åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga,

bestämmelser i följande afseenden, nämligen:

beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet,

för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap

af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;

rörande låneunderstödets belopp, säkerheten, och villkoren i fråga

om ränta och återbetalning;

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 92.

huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer

lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;

angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till

fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft

belopp skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;
beträffande

livilka byggnader böra å lägenheten uppföras och

tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;

rörande understödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens

häfdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;

äfvensom

angående den kontroll från understödsgifvarens sida," som understödstagaren

skall vara skyldig underkasta sig.

Vid uppgörandet af dylikt lånekontrakt skall lända till efterrättelse,

att understödsgifvaren ej må för låneunderstödet betinga sig annan

säkerhet än första inteckning i lägenheten, och ej heller andra villkor

i fråga om ränta och återbetalning än i mom. 5 här ofvan stadgats;

dock att uppsägningstiden för understödets stående del må bestämmas

till fem månader, att tiden, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna

skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna,

vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till

februari månads utgång samt att kontrahenterna må förbehålla sig rätt,

understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden

på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven

före lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren

att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet

till inbetalning å tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:
a)

om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits

i fråga om lägenhetens bebyggande;

b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven

rånte- och kapitalbetalning;

c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift

för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet

stadgade villkor;

d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om

byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom

så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt

betryggande;

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.

e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp

eller annat fång öfvergår till ny ägare;

f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets

beviljande;

g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren,

med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen

icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.

Lånekontrakt, hvarom i detta moment sägs, skall upprättas i två

exemplar, hvaraf hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift

af kontraktet genom understödsgifvarens försorg ofördröjligen efter

detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas.

Mom. 9. Finner landtbruksstyrelsen inkommet lånekontrakt ej

vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och med iakttagande

af föreskrifterna i mom. 1 och 2, har styrelsen att därom ofördröjligen

göra anmälan hos Kungl. Maj:t.

Mom. 10. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som

undfått lån af statsmedel att utlämnas såsom låneunderstöd för bildande

af egna hem, skall årligen före april månads utgång till landtbruksstyrelsen

afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för

lånerörelsen under det nästföregående året.

Mom. 11. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl.

Majrts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och afbetalningar

å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes

försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna och

redovisade.

Vidare tillstyrker jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att Kungl. Maj:t må äga meddela de ytterligare föreskrifter, som

i afseende å ifrågavarande lånerörelse må finnas erforderliga, äfvensom

medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af

ansökningar om lån af statsmedel för år 1905, som kan blifva behöflig,

för att lånerörelsen skall kunna taga sin början under nämnda år, samt

att Kungl. Maj:t må af arbetarförsäkringsfondens räntemedel årligen

anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande af

för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster

ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap en half

procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet

på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån

vid årets början häftat till staten.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 92.

Hvad föredragande departementschefen i detta

ärende hemställt och tillstyrkt, däruti statsrådets öfrige

ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten gilla och bifalla samt förordnade,

att proposition i ämnet skulle till Riksdagen

aflåtas af den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

Nils Lange.

Bih. till Rik/id. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft.

14

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 2SärU 1904:3 Utlåtande, angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare att på landsbygden förvärfva egna hem samt därmed i samband stående ämnen. s. 1 i texten
  2. SBU 1904:4 Sammansatta Stats- (och BanJco-)utsJcottets Utlåtande N:o 4 s. 2 i texten