Sök i Ratio Lex

Angående ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

1904-03-26 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1904:97, Angående ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

1

N:0 97.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående

ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete;

gifven Stockholms slott den 26 mars 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse

af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd

af olycksfall i arbete.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Hjälmar Westring.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft. (N:ris 97, 98.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete skall hafva följande

ändrade lydelse:

Arbetsgifvare, som enligt 10 § i riksförsäkringsanstalten försäkrar

sina arbetare mot olycksfall, vare berättigad att genom försäkring i

samma anstalt betinga arbetarne, utöfver den ersättning som enligt 4 §

utgår, sjukhjälp eller lifränta enligt de grunder som i 4 § sägas sålunda,

att arbetare, hvilken genom olycksfallet lidit väsentlig nedsättning af

arbetsförmågan, skall, ehvad nedsättningen af arbetsförmågan varar mer

än sextio dagar eller ej, erhålla sjukhjälp för tiden från det skadan inträffade,

samt att åt arbetare, hos hvilken, i följd af skada som i 4 §

2 mom. afses, förlusten eller minskningen af arbetsförmågan inträdt

före sextioförsta dagen efter olycksfallet, lifränta skall utgå från den

tid, då förlusten eller minskningen inträdde.

Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag

afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning

enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall,

som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare därtill berättigad.

Har sådan försäkring, som i denna § sägs, ägt rum, skall hvad

denna lag finnes stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1904.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd, Proposition No 97.

3

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

februari 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och

Virgin.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

yttrade chefen för civildepartementet statsrådet Westring:

I underdånig skrifvelse den 30 december 1903 har riksförsäkringsanstalten

anfört följande:

Enligt lagen, angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete den 5 juli 1901 ägde arbetsgifvare, som inbegrepes under den

i lagen stadgade ansvarsplikt, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

eller genom inköp därstädes af lifränta befria sig från dem

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 97.

i händelse af skada till följd af olycksfall i arbete åliggande ersättningsskyldighet.

Arbetsgifvare, som utöfvade annan verksamhet än

sådan som i lagen afsåges, vore jämväl berättigad att genom försäkring

i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt de i lagen stadgade

grunder för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen

af den verksamhet; och ägde slutligen arbetare, ehvad lian vore

stadd i sådant arbete som i lagen afsåges eller ej, att genom försäkring

i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i berörda km

stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbete.

Rätt till försäkring i riksförsäkringsanstalten utöfver hvad nu

nämnts förefunnes ej; och riksförsäkringsanstalten ägde, enligt den för

riksförsäkringsanstalten utfärdade nådiga instruktion, icke befogenhet

att meddela försäkring.med vidsträcktare rätt till ersättning. Sålunda

kunde riksförsäkringsanstalten icke medgifva försäkring med rätt till

sjukhjälp under de första 60 dagarne efter inträffadt olycksfall eller

med rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall utom arbetet.

Redan vid behandlingen i Riksdagen åren 1900 och 1901 af Eders

Kungl. Maj:ts till Riksdagen nämnda år framlagda förslag till lag angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete hade emellertid

ifrågasatts, huruvida icke, därest en riksförsäkringsanstalt skulle inrättas,

denna lämpligen borde erhålla eu mera utsträckt befogenhet i afseende

å rätten att meddela försäkring. Särskilda utskottet vid 1900 års

riksdag hade sålunda yttrat bland annat: »Utskottet bär redan antydt, att

utskottet velat medgifva försäkring i riksförsäkringsanstalten jämväl på

annat sätt än för öfverflyttande af arbetsgifvares i lagen stadgade

ersättningsskyldighet. Särskildt vid en första början af lagstiftningen

är det dock nödigt att iakttaga en viss försiktighet, hvadan utskottet

ej ansett sig kunna tillstyrka försäkringsrätt till högre belopp än tre

gånger beloppet af de i lagförslaget stadgade ersättningar, liksom för

närvarande ej torde böra ifrågakomma försäkring mot olycksfall utom

arbetet». Och vid 1901 års riksdag framhölls under diskussionen i

Andra Kammaren, under erinran att riksförsäkringsanstalten icke ägde

åtaga sig försäkringar, berättigande till ersättning under den s. k. karenstiden,

. att riksförsäkringsanstalten till följd af denna och öfriga

inskränkningar i rätten att meddela försäkring icke skulle blifva af synnerlig

farlighet i konkurrensen för de enskilda försäkringsanstalterna

eller till särdeles stort gagn för arbetarne och arbetsgifvarne, hvilka

senare, i händelse de önskade på olika sätt komplettera lagförsäkringens

ofullständigheter, icke skulle kunna göra detta genom anlitande

af riksförsäkringsanstalten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 07.

De antydda begränsningarna i riksförsäkriugsanstaltens befogenhet

att meddela försäkring, särskilt i afseende å ersättning under karenstiden,

både redan visat sig hinderliga för anslutningen till riksförsäkringsanstalten.

Innan ersättningsskyldighet för skada till följd af olycksfall

stadgades genom lagen af den 5 juli 1901, var ett betydande antal

arbetare i väsentlig grad genom sina arbetsgifvares försorg olycksfallförsäkradt

i enskilda försäkringsanstalter. Enligt denna försäkring berättigades

arbetare vid en till följd af olycksfall orsakad öfvergående

inskränkning af arbetsförmågan i regel till ersättning från och med

fjärde dagen, räknadt från läkarebehandlingens början, eller understundom

redan från och med samma dag, som läkarebehandlingen började.

I försäkringen inbegrepes i allmänhet äfven skada till följd af olycksfall

utom arbetet. Man kunde icke förtänka arbetarne, att de sökte

bibehålla dylika förmåner, vid hvilka de redan hunnit vänja sig; och

många arbetsgivare ansåge sig böra tillmötesgå arbetarnes önskningar

härutinnan.

I flere fall hade arbetsgivare gjort framställning angående försäkring

i riksförsäkringsanstalten med rätt till ersättning jämväl under karenstiden.

Då i anledning däraf upplysning lämnats, att riksförsäkringsanstalten

icke vore befogad att meddela sådan försäkring, hade arbetsgivaren

hellre vändt sig till enskild försäkringsanstalt. Riksförsäkringsanstaltens

ortsombud hade ock gång på gång Idagat öfver ifrågavarande

inskränkningar, i synnerhet beträffande karens Oden, och framhållit, att

arbetsgifvarne på grund däraf ansåge sig icke kunna eller böra taga

försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Väl hade i dylika fall framhållits, att de på kortare tid öfvergående

sjukdomsfallen lämpligen borde regleras genom sjukkassorna, eller att

kostnaderna för sjukhjälp under karenstiden efter t. ex. en krona om

dagen vore så litet betydande, att arbetsgifvarne eller arbetarne utan

synnerlig olägenhet kunde stå denna risk själfva. Det ansåges emellertid

af mången, att värdet af försäkring i riksförsäkringsanstalten icke

vore så synnerligen stort, då ersättning därifrån endast utginge för en

jämförelsevis obetydlig del af hela antalet olycksfall, låt vara att denna

mindre del vore den drygaste i afseende å ersättningsbeloppens storlek.

Då förhållandet nu vore sådant, vore det klart, att till följd af

ifrågavarande begränsning tillslutningen till riksförsäkringsanstalten ej

blefve så stor som den eljest skulle blifva och gagnet af riksförsäkringsanstalten

sålunda mindre än afsedt varit. Vunnes genom borttagande

af förberörda inskränkningar i riksförsäkringsanstaltens befogenhet

att meddela försäkring större tillslutning till densamma, komme detta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

förhållande att hafva en för samtliga försäkringstagare i riksförsäkringsanstalten

fördelaktig inverkan i afseende å premiesättningen. Ju större

statistiskt material riksförsäkringsanstalten erhölle och ju snabbare

detta material förvärfvades, desto säkrare kunde riksförsäkringsanstalten

beräkna den för täckande af dess risker behöfliga nettopremien och

desto tidigare kunde mot risken fullt svarande premier erhållas.

Det hade framhållits, att väsentliga svårigheter skulle möta för en

central försäkringsanstalt att utreda de talrika lindrigare olycksfallen,

och att förvaltningskostnaderna i anledning af dessa lindrigare olycksfall

icke skulle komma att stå i någon rimlig proportion till de utgående

ersättningarna. Obestridligt vore, att reglerandet af ifrågavarande

skador komme att kräfva mycket arbete och besvär; men då de enskilda

försäkringsanstalterna hade dylik försäkring af rätt betydlig omfattning

och kunnat under lång tid fortsätta därmed, syntes det väl låta sig

göra för riksförsäkringsanstalten att öfvervinna förefallande svårigheter.

I händelse rättigheten för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring

utsträcktes i angifna riktningar, vore det dock nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten

icke finge allt för trånga gränser att röra sig inom,

utan lämnades frihet att ordna denna försäkring — hvilken naturligen

icke borde medgifvas utan att. i samband därmed tecknades s. k. lagförsäkring

— såsom under särskilda omständigheter kunde finnas lämpligast.

Riksförsäkringsanstalten borde sålunda lämnas frihet att i försäkringsvillkoren

intaga, bland annat, sådana bestämmelser, som kunde

finnas ändamålsenliga till förhindrande af simulation eller som kunde

lända till minskning af arbetet med skadornas reglerande.

En utsträckning af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet

i förut antydd riktning komme naturligtvis att medföra en höjning af

riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader. Genom en lifligare anslutning

till riksförsäkringsanstalten komme visserligen riksförsäkringsanstaltens

utlåtande i de fall, som afsåges i 15 § af lagen den 5 juli

1901, att påkallas i mindre utsträckning än eljest skulle vara fallet;

och därest riksförsäkringsanstalten medgåfves att meddela försäkring

jämväl för olycksfall utom arbetet, komme detta i de fall, i hvilka

sådan försäkring tagits, att medföra en afsevärd lättnad vid regleringen

af inträffade skador, då i dessa fall en eljest ofta tidsödande och besvärlig

undersökning af de omständigheter, under hvilka olycksfallet

skett, blefve obehöflig. Arbetet inom riksförsäkringsanstalten, särskildt

å skaderegleringsbyråu, komme dock i allt fall att i väsentlig grad ökas.

Att med noggrannhet beräkna den ökning af förvaltningskostnaderna,

som — utöfver den kostnadsökning, hvilken vore en gifven följd

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 97.

af en större anslutning till riksförsäkringsanstalten — kunde anses

såsom direkt härflytande från den föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, läte sig naturligtvis icke göra, då storleken

af denna ökning väsentligen berodde på det antal arbetare, som

komme att tillförsäkras ersättning äfven under karenstiden.

För att emellertid vinna någon föreställning om ifrågavarande ökning

af förvaltningskostnaderna vore det nödvändigt att utgå från ett

bestämdt antagande; och syntes därvid lämpligen till grund för beräkningen

böra läggas, att ett antal af 50,000 arbetare skulle blifva försäkrade

med rätt till ersättning under karenstiden.

På grund af officiella uppgifter från enskilda försäkringsanstalter

torde kunna antagas, att bland de 50,000 arbetarne skulle komma att

inträffa omkring 6,000 olycksfall förutom de, som enligt lagen af den

5 juli 1901 skulle föranleda till ersättning. Riksförsäkringsanstalten

skulle sålunda utom dessa senare olycksfall hafva att behandla omkring

20 olycksfall dagligen; och för det därigenom föranledda arbetet syntes

det vara nödvändigt att anställa extra biträden, till hvilkas aflönande

icke syntes kunna beräknas mindre än sammanlagdt 3,000 kronor.

Vidare behöfdes för hvarje olycksfall läkarebetyg, som måste ersättas

af riksförsäkringsanstalten efter ett pris ej understigande två kronor

för hvarje, hvithet utgjorde minst 12,000 kronor. Därjämte åtginge

för skadornas reglering en del trycksaker m. m., därför kostnaden syntes

kunna anslås till omkring 1,200 kronor.

Kostnaden för ortsombud komme äfven att ökas. Antoges premien

för försäkring med rätt till ersättning under karenstiden blifva

i genomsnitt två kronor högre än för försäkring omfattande allenast

den rätt till ersättning, som lagen medgåfve, och utginge ombudsarfvodet

med sex procent af premien, ökades denna kostnad med sex

procent af 100,000 kronor eller med 6,000 kronor.

Den årliga ökningen af förvaltningskostnaderna skulle således under

de angifna förutsättningarna blifva omkring:

för arbetet inom riksförsäkringsanstalten .. kr. 3,000: —

5) läkarebetyg ................................................. » 12,000: —•

» trycksaker m. in........................................... » 1,200: —

D ortsombudon.......................... » 6,000: -

summa kronor 22,200: —

Därtill skulle komma ökning af kostnaden för postsparbankens

bestyr med ifrågavarande försäkrin^sgöromål, hvilken ökning emellertid

icke syntes blifva af någon afsevärd betydenhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

Vid ökningen af förvaltningskostnaderna syntes man emellertid

icke böra fästa alltför stort afseende, om genom utsträckningen af rätten

till erhållande af försäkring i riksförsäkringsanstalten anslutningen till

riksförsäkringsanstalten ökades. Arbetsgifvarne erhölle då försäkringför

minsta möjliga premie, väsentligt lägre än om de skulle nödgas

för de 60 dagarnas skull taga försäkring i enskilda försäkringsanstalter;

och arbetarnes rätt till erhållande af lagstadgad ersättning vid olycksfall

blefve mera tryggad.

Vidkommande frågan, huruvida försäkringstagarne borde vidkännas

de ökade förvaltningskostnader, som utsträckningen af försäkringsrätten

komme att medföra, skulle, om en sådan princip genomfördes, detta

nödvändiggöra ett uppdelande af förvaltningskostnaderna, men en sådan

uppdelning kunde icke utan största svårighet genomföras, och huru

samvetsgrant den än företoges, syntes den alltid komma att gifva

anledning till missnöje. Med hänsyn därtill och då för arbetarne fördelarne

af en på försäkring i riksförsäkringsanstalten grundad rätt till

ersättning uti ifrågavarande omfattning för följderna af olycksfall finge

betraktas såsom synnerligen stora samt dessutom staten redan nu

betalade förvaltningskostnaderna för annan försäkring än sådan, som

afsåge öfvertagande af arbetsgifvares ersättningsskyldighet enligt lagen

den 5 juli 1901, syntes lämpligast vara, att ifrågavarande ökning af

riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, i händelse riksförsäkringsanstalten

erhölle vidgad befogenhet i afseende å rätten att meddela

försäkring, finge gäldas på samma sätt som riksförsäkringsanstaltens

öfriga förvaltningskostnader.

Med åberopande af de skäl, som sålunda anförts, för en utsträckning

af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet och då en dylik utsträckning

icke syntes försvåra eller fördröja ett slutligt ordnande af

sjukkasseväsendet eller genomförande af allmän invaliditet sförsäkring,

har riksförsäkringsanstalten i underdånighet hemställt, det Eders Kungl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lämpligen borde medgifvas,

art, därest arbetsgifvare eller arbetare, som i riksförsäkringsanstalten

toge försäkring i den omfattning, som funnes medgifven i lagen angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli

1901, önskade erhålla tilläggsförsäkring, afseende utbekommande af ersättning

från tidigare dag än den sextionde efter olycksfallet eller

ersättning jämväl för olycksfall utom arbetet, sådan tilläggsförsäkring

måtte kunna af riksförsäkringsansfälten beviljas mot afgift, bestämd i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

enlighet med de i 25 § af berörda lag stadgade grunder, och enligt

bestämmelser, som af riksförsäkringsaustalten meddelades; samt

att den ökning af riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,

som föranleddes af en dylik utsträckning af riksförsäkringsanstaltens

försäkringsverksamhet, måtte bestridas af statsmedel, på sätt som gällde

beträffande riksförsäkringsanstaltens öfriga förvaltningskostnader.

Då det naturligtvis vore af största vikt att känna det tillskott till

riksförsäkringsanstaltens premier, som skulle kräfvas för att ersättningskulle

utgå äfven under karenstiden med en krona för dag, hade riksförsäkringsanstalten

sökt att beräkna nämnda tillskott. Därvid hade

riksförsäkringanstalten begagnat dels de registrerade sjukkassornas

uppgifter och dels uppgifter å premier vid försäkring i enskilda försäkringsanstalter,

kombinerade med uppgifter i Hj. Gullbergs undersökning

»Olycksfall i arbetet år 1897»; och hade riksförsäkringsanstalten

därvid funnit, att nämnda tillskott syntes uppgå till i genomsnitt

två kronor för arbetare. Ökningen blefve, såsom lätt syntes, väsentligt

olika för olika yrken, men kunde för närvarande därom icke lämnas

några fullt exakta upplysningar. Till belysning i nämnda hänseende

ville emellertid riksförsäkringsanstalten meddela följande sammanställning,

grundad på de till Eders Kungl. Maj:t för åren 1899 och 1900

inkomna uppgifter från registrerade sjukkassor:

1 8 9 9.

1 9 0 0.

Yrkesgrupp

Antal med- lemmar.

Antal sjuk- dagar.

Pre

kr.

mie

öre.

Antal med- lemmar.

Antal sjuk- dagar.

Pre

kr.

mie

öre

Mekaniska verkstäder .........

10,301

23,645

2

30

9,611

24,192

2

51

Bokbinderier och Boktryckerier

2,854

1,891

—

66

3,270

3,669

1

12

Sågverk ............................

2,695

6,800

2

52

2,999

6,404

2

14

Textilfabriker.....................

1,018

1,115

1

09

1,148

952

—

83

Cellulosa-, pappers- och sulfit- fabriker ...........................

572

753

1

32

812

1,036

1

28

Gasverk ...........................

680

1,267

1

86

735

1,036

1

41

Skofabriker........................

442

270

—

61

569

601

1

06

Snickerifabriker..................

506

752

1

49

449

987

2

20

Cementfabriker ..................

410

605

1

47

432

1,161

2

69

Bryggerier ........................

344

629

1

83

311

576

1

85

19,822

37,727

1

90

20,336

40,614

2

—

Bih. till Riksd. prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 97.

Under rubriken »Antal medlemmar» i sammanställningen vore upptaget

sammanlagda antalet medlemmar i de undersökta sjukkasseuppgifterna,

under »Antal sjukdagar» sammanlagda antalet dagar, för

Indika sjukhjälp, i hvarje fall intill högst 60 dagar, utgått från sjukkassorna

på grund af olycksfall i eller utom arbete, samt under »Premie»

den årliga afgift för arbetare, som erfordrats för täckande af en med

en krona för dag utgående sjukhjälpsersättning under karenstiden.

Med anledning af denna riksforsäkringsanstaltens framställning

torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke en jämkning i de för

riksforsäkringsanstaltens verksamhet stadgade grunder kan finnas vara

af nöden. Onekligen har riksforsäkringsanstaltens verksamhet under

det förflutna året icke erhållit den omfattning, som varit förväntad.

Vid anstaltens inrättande beräknades, att medeltalet försäkrade arbetare

skulle komma att uppgå till minst 100,000, men i stället har under

det förflutna året försäkring sökts allenast för något öfver 32,000

arbetare. De flesta arbetsgivare, hvilka genom lagen den 5 juli 1901

ålagts skyldighet att utgifva ersättning för skada i följd af inträffadt

olycksfall i arbetet, hafva, i stället för att öfverflytta denna risk på

riksförsäkringsanstalten, föredragit att antingen själfva stå densamma

eller att trygga sig däremot genom försäkring i enskilda försäkringsföretag.

På grund af hvad som meddelats af riksforsäkringsanstaltens

ortsombud synes man utan tvekan kunna draga den slutsatsen, att

orsaken härtill i väsentlig mån ligger i de för riksforsäkringsanstaltens

verksamhet gifna bestämmelser, på grund af hvilka denna anstalt, frånsedt

de undantag, som stadgandena i 23 och 24 §§ innebära, icke

äger meddela försäkring i vidsträcktare omfattning än ersättningsskyldighet

enligt 1901 års lag åligger arbetsgifvare. Särskildt synes det,

förhållande, att ersättning ej kan betingas under de första sextio dagarne

efter inträffadt olycksfall, den s. k. karenstiden, i detta hänseende haft

ofördelaktig verkan. Som i riksforsäkringsanstaltens skrifvelse framhållits,

följa de enskilda försäkringsanstalterna i detta hänseende andra

principer, i det att ersättning i allmänhet kan i dessa anstalter betingas

redan från och med fjärde dagen efter olycksfallet. Redan före tillkomsten

af 1901 års lag voro arbetarne till stort antal på arbetsgifvarnes

bekostnad försäkrade på sådana villkor i enskilda försäkringsanstalter.

Då arbetsgifvarne förklarligt nog icke ansett sig kunna eller

böra beröfva arbetarne de förmåner, som de sålunda åtnjutit, och arbetsgifvarne

naturligtvis ej heller velat anlita mera än en försäkringsgifvare,

har följden blifvit den förut angifna. Men det kan uppenbar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 07.

ligen icke vara likgiltigt, om riksförsäkringsanstaltens verksamhet sålunda

begränsas. En dylik begränsning innebär nämligen, att anstalten

icke kommer att bereda den lättnad i tillämpningen af lagen angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, som man

med anstaltens inrättande afsett. Det vill därför synas, som om det,

för att riksförsäkringsanstalten skall erhålla den ställning och betydelse,

som den bör hafva, är af nöden att göra sådan ändring i grunderna för

riksförsäkringsanstaltens verksamhet, att arbetsgivare, som i anstalten

försäkrar sina arbetare, må vara berättigad att, därest ban det önskar,

betinga arbetarne ersättning jämväl under kareustiden. Därmed följer

då rätt äfven för arbetare, som tager försäkring i anstalten, att betinga

sig sådan ersättning. Hvad däremot angår riksförsäkringsanstaltens

hemställan, att arbetsgivare eller arbetare, som i anstalten

tager försäkring mot olycksfall i arbetet, skulle medgifvas rätt att

jämväl erhålla försäkring, afseende olycksfall utom arbetet, är jag

af den mening, att ändring ej bör ske i nu gällande grundsatser, enär

försäkring af nyssnämnda beskaffenhet synes vara helt och hållet främmande

för riksförsäkringsanstaltens ändamål.

Att kostnaderna jämväl för den sålunda utvidgade försäkringsverksamheten

bestridas af statsmedel synes ej möta någon betänklighet.

Till denna fråga torde jag få återkomma, sedan det lagförslag, som

den ifrågasatta anordningen nödvändiggör, undergått förberedande behandling.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag lålit upprätta

förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag

af den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, hemställde departementschefen

i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver

detta förslag måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler

genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna nådigt bifall.

Ex protocollo:

Pehr Thyselius.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete skall hafva följande

ändrade lydelse:

Arbetsgivare, som enligt 10 § i riksförsäkringsanstalten försäkrar

sina arbetare mot olycksfall, vare berättigad att genom försäkring i

samma anstalt betinga arbetarne, utöfver den ersättning som enligt 4 §

utgår, sjukhjälp eller lifränta enligt de grunder som i 4 § sägas sålunda,

att arbetare, hvilken genom olycksfallet lidit väsentlig nedsättning af

arbetsförmågan, skall, ehvad nedsättningen af arbetsförmågan varar mer

än sextio dagar eller ej, erhålla sjukhjälp för tiden från det skadan inträffade,

samt att åt arbetare, hos hvilken, i följd af skada som i 4 §

2 mom. afses, förlusten eller minskningen af arbetsförmågan inträdt

före sextioförsta dagen efter olycksfallet, lifränta skall utgå från den

tid, då förlusten eller minskningen inträdde.

Vill arbetsgivare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag

afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning

enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall,

som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare därtill berättigad.

Har sådan försäkring, som i denna § sägs, ägt rum, skall hvad i

denna lag finnes stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

13

Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta

domstol onsdagen den 24 februari 1904.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Carlson,

Claeson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Grefberg,

Quensel.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren

Hellner föredrog

dels utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet den 5 innevarande februari, utvisande, att

högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål, § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas öfver upprättadt förslag till lag om ändrad

lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd af olycksfall i arbete, dels ock omförmälda lagförslag; varande

förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitieråden Claeson, Hellström, Billing, Bohman, Grefberg och

Quensel lämnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Carlson yttrade: »I 10 §_af lagen angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbetejstadgas,. att genom statens

försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfvertagande af arbetsgifvares

ersättningsskyldighet, och att arbetsgifvare är berättigad att i

anstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall, som i lagen afses, med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

den verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäkringen räcker, varder

från ersättningsskyldighet enligt lagen fri.

Häraf synes följa, att arbetsgifvaren, om han icke vill låta anstalten

öfvertaga hela ersättningsskyldigheten, är gent emot arbetaren berättigad

icke allenast att inskränka försäkringen till vissa procent af ersättningsskyldigheten

utan äfven att öfverhufvud göra hvilka inskränkningar

som helst i försäkringen. Däremot är det icke fullt klart, om man

velat tillerkänna arbetsgifvaren en lika vidsträckt rätt äfven gent emot

riksförsäkringsanstalten, så att denne skulle vara skyldig att meddela

försäkring med hvilken karenstid, ej understigande 60 dagar, som helst,

eller försäkring endast mot invaliditet, eller endast mot dödsfall, eller,

vid dödsfall, till förmån endast för änka eller endast för barn o. s. v.

I annat fall skulle dessa frågor hafva gjorts beroende på de närmare

föreskrifter, som af Konungen enligt 26 § meddelas, eller på anstaltens

eget bepröfvande.

I föreslagna första stycket af 23 § är fråga om arbetsgifvares rätt

gent emot anstalten att utsträcka försäkringen; och är förslaget tydligt

därutinnan, att arbetsgifvaren äger rätt att erhålla en försäkring utan

karenstid. Däremot synes icke fullt klart, om meningen är, att anstalten

skall äga rätt och plikt att meddela försäkring med viss, af arbetsgifvaren

bestämd karenstid, kortare än 60 dagar.

Det vore, enligt min mening, önskligt, att lagen och förslaget förtydligades

i nu angifna afseenden.»

In fidem

Erik Öländer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

15

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 26 mars 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och

Virgin.

Sedan justitieråden Bohman och Grefberg härefter tillstädeskommit,

föredrog, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,

departementschefen statsrådet Westring i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden

den 5 nästlidne februari inhämtade yttrande öfver ett samma protokoll

bilagdt förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; och

hemställde departementschefen, att förslaget, som af högsta domstolens

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

fleste ledamöter lämnats utan anmärkning, måtte genom nådig proposition

för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall och förordnade, att till

Riksdagen skulle aflåtas proposition i ämnet af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Josias Montgomery.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.