Angående nedsättning af afgiften för inrikes postförsändelses rekommendation m in
1905-01-20 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:15, Angående nedsättning af afgiften för inrikes postförsändelses rekommendation m in
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
1
N:o 15.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
nedsättning af afgiften för inrikes postförsändelses rekommendation
m in.; gifven Stockholms slott den 20
januari 1905.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag vill Kungl. Makt härmed föreslå Riksdagen
att för sin del medgifva,
att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommendation
bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas, skall
utgöra 15 öre;
att, med bibehållande i öfrigt af gällande stadganden rörande ersättning
af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes rekommenderad
försändelse, ersättningsbeloppet må begränsas till 36 kronor;
att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersättning af
postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gatt förlorad medan
densamma befunnit sig under postverkets vård, för dylik ersättnings
utbetalande skola tillämpas enahanda grunder, som om försändelsen icke
varit belagd med postförskott, samt
att nu föreslagna bestämmelser må träda i kraft den 1 juli 1905.
De till ärendet hörande handlingar skola. Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t forblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Hjälmar Westring.
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afl. 11 Haft. (N:is 15, 16.)
1
2
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 15.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
januari 1905.
Närvaran de:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe.
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westeing,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
Departementschefen statsrådet Westring yttrade:
I underdånig skrifvelse den 4 juni 1904 har generalpoststyrelsen
gjort framställning om nedsättning till 15 öre af rekommendationsafgiften
för in- och utrikes postförsändelse samt i samband därmed hemställt
om begränsning af det belopp, hvarmed ersättning bör af postmedel
utgå för förlust af eller skada å rekommenderad inländsk postförsändelse,
äfvensom om förändrade grunder för postverkets ersättningsskyldighet
för orekommenderad eller oassurerad inrikes postförskottsförsändelse,
som gått förlorad.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
Hvad först angår rekommendationsafgiften för postförsändelser,
gälla för närvarande följande bestämmelser.
Enligt nådiga kungörelsen den 5 juli 1884 angående förändring
i portoafgifterna för inrikes bref och brefkort samt i afgiften för inländsk
postförsändelses rekommendation är den afgift, som för rekommendation
af inländsk post-försändelse bör utöfver belöpande porto erläggas,
bestämd till 20 öre. Genom nådigt bref till generalpoststyrelsen
af flen 10 december 1886 har Eders Kungl. Maj:t förklarat, att rekommendationsafgiften
för försändelser till länder och orter inom världspostföreningen
— hvilken afgift enligt nu gällande världspostkonvention är
bestämd till högst 25 centimes — skall utgå med 20 öre för hvarje
försändelse; och jämlikt nådiga brefvet den 10 juni 1892 hafva rekommenderade
brefpostförsändelser från Sverige till länder och orter utom
världspostföreningen i nu förevarande hänseende likställts med rekommenderade
försändelser till länder och orter, som tillhöra världspostföreningen.
Rekommendation å paket förekommer icke i Sverige.
Den rekommendationsafgift, som här i landet upptages, utgör således
20 öre för försändelse, vare sig denna är inrikes eller adresserad
till utlandet.
Vid särskilda tillfällen hafva inom Riksdagen väckts förslag i
syfte att få en nedsättning i rekommendationsafgiften för inrikes
bref till stånd. Med anledning af en år 1899 väckt motion om
rekommendationsafgiftens för dylik försändelse nedsättning till 10 öre
anhöll Riksdagen i skrifvelse den 29 april samma år, att Eders
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och under hvilka villkor en
nedsättning i rekommendationsafgiften för inrikes brefpostförsändelser
kunde ske, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
denna undersökning kunde gifva anledning. Anbefalld att verkställa
omförmälda utredning och inkomma med däraf föranledt förslag,
anförde generalpoststyrelsen i underdånigt utlåtande af den 9 december
1899, bland annat, att statistiska beräkningar, som styrelsen låtit
anställa angående svenska postverkets inkomst af rekommendationsafgifter
för åren 1897, 1898 och 1899, gåfve vid handen att, därest
rekommendationsafgiften för inrikes brefpostförsändelser varit 10 öre
i stället för 20 öre, detta skulle för postverket medfört en minskad
inkomst af för år 1897 omkring 241,000 kronor, för år 1898 omkring
247,000 kronor och för år 1899 omkring 268,000 kronor, samt
att, om under samma tid rekommendationsafgiften för brefpostförsändelser
till utlandet varit i lika mån nedsatt — enligt generalpost
-
Rekommenda
tionsafgiften.
4
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 15.
styrelsens åsikt borde nämligen en nedsättning af den inrikes rekommendationsafgiften
icke företagas annat än i sammanhang med en liknande
reform i afseende å rekommenderade försändelser till utlandet —
postverkets inkomster för åren 1897, 1898 och. 1899 skulle ytterligare
minskats med respektive omkring 33,800, 41,600 och 38,000 kronor.
Vidare framhöll generalpoststyrelsen, att styrelsen, som ingalunda
förbisåge, att den i Sverige utgående rekommendationsafgiften vore väl
hög i jämförelse med motsvarande afgift inom åtskilliga andra länder,
ansåge önskvärd!, att ifrågavarande afgift fördenskull blefve i sinom tid
nedsatt, om än icke på en gång- med så mycket som halfva beloppet,
samt att styrelsen för sin del icke heller skulle vara obenägen att tillstyrka
någon nedsättning af såväl den inrikes rekommendationsafgiften
som motsvarande afgift för rekommenderade försändelser till
utlandet, om blott förhållandena tilläte en afsevärd minskning af
postverkets inkomster. Med afseende emellertid å de stora kraf i
finansiellt hänseende, som redan då ställdes och under en nära framtid
än ytterligare syntes komma att ställas på svenska postverket,
ansåge generalpoststyrelsen tidpunkten för det dåvarande icke lämplig
att förminska postverkets inkomst af rekommendationsafgifterna.
Med afseende å hvad generalpoststyrelsen anfört fann Eders Kungl.
Maj:t den 22 december 1899 Riksdagens förenämnda skrifvelse icke
böra föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Till stöd för sin nu gjorda framställning i förevarande hänseende
'' har generalpoststyrelsen anfört följande.
Då de finansiella skäl, på grund af hvilka frågan om rekommendationsafgiftens
sänkning år 1899 undanskjutits, med svenska postverkets
nuvarande, i ekonomiskt hänseende fördelaktiga ställning förlorat sin
hufvudsakliga betydelse, ansåge generalpoststyrelsen tiden vara inne
att till förnyad behandling företaga nämnda fråga, hvarvid styrelsen
fortfarande vore af den åsikt, att, om eu dylik sänkning komme till
stånd beträffande inrikes försändelser, något skäl icke förelåge, hvarför
rekommendationsafgiften för försändelser till utlandet skulle bibehållas
vid högre belopp.
Hvad som ur generalpoststyrelsens synpunkt talade för rekommendationsafgiftens
nedsättning vore i främsta rummet styrelsens önskan
att såvidt möjligt tillmötesgå allmänhetens kraf på lättnader rörande
postafgifterna, men dessutom syntes en dylik nedsättning i sin mån bidraga
till att minska den nu brukliga försändningen af penningar i
vanliga bref, hvilken försändning dels för postfunktionärerna innebure
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.
en frestelse till oärlighet och dels vore ägnad att, därest vanligt bref
med inneliggande penningar förkomme, alstra misstro mot postverket.
Enligt tillgänglig statistik hade antalet inrikes rekommenderade försändelser
under åren 1900—1903 beräknats till respektive 3,738,135,
3,791,400, 3,721,510 och 3,844,000 samt antalet rekommenderade försändelser
till utlandet under samma år till respektive 390,634, 397,563,
402,190 och 452,694. Dessa tal omfattade emellertid såväl portopliktiga
försändelser som sådana i posttjänsten eller eljest aflåtna försändelser,
hvilka befordrats afgiftsfritt. Under förutsättning att under åren 1900
—1903 de portopliktiga rekommenderade försändelsernas antal utgjort
samma procent af hela antalet rekommenderade försändelser som vederbörande
medelprocent för åren 1897—1899 — sådan denna medelprocent
framgått af den år 1899 verkställda ingående undersökningen i
ämnet — skulle under åren 1900—1903 de portopliktiga rekommenderade
inrikes försändelsernas antal utgjort respektive 2,833,506, 2,873,881,
2,820,905 och 2,913,752 samt antalet portopliktiga rekommenderade försändelser
till utlandet respektive 377,743, 384,443, 388,918 och 437,755.
Om således, såsom i förut omförmälda motion vid 1899 års riksdag
blifvit angående inrikes försändelser föreslaget, den rekommendationsafgift,
som här i landet upptoges, under t. ex. år 1903 utgått med
allenast 10 öre för försändelse, skulle detta för sistnämnda år inneburit
en minskad inkomst för postverket af, beträffande inrikes rekommenderade
försändelser 291,375 kronor samt beträffande rekommenderade
försändelser till utlandet 43,776 kronor eller tillhopa 335,151 kronor.
Äfven om eu på nu angifvet sätt, beräknad minskning i inkomsten
af rekommendation8afgifter skulle i någon män motvägas af den ökning
i de rekommenderade försändelsernas antal, som antoges blifva en följd
af eu lägre rekommendationsafgift, ansåge sig generalpoststyrelsen dock
icke kunna förorda en så väsentlig sänkning af ifrågavarande afgift
som till hälften af dess nuvarande belopp, isynnerhet som styrelsen
dels nyligen hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning om
viss nedsättning af de inrikes postanvisnings- och postförskottsafgifterna
och dels hade för afsikt att inom den närmaste tiden föreslå en minskning
jämväl af det inrikes paketportot. Rekommendationsafgiftens sänkning
syntes därför icke böra sträckas längre än till 15 öre. I Norge
utginge visserligen den inrikes rekommendationsafgiften med endast 10
öre (rekommendationsafgiften för försändelser från Norge till utlandet
utgjorde 20 öre), men i Danmark vore afgiften, vare sig fråga vore
om inrikes försändelser eller försändelser till utlandet, fastställd till 15
6
Ersättningsbeloppet
för
rekommenderad
försynsändelse.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
öre samt i Tyskland, Nederländerna ock Österrike till belopp, som i
svenskt mynt motsvarade respektive 18 öre, 15 öre ock 18 öre.
Enligt förut omförmälda statistiska beräkningar skulle den inom
Sverige utgående rekommendationsafgiftens sänkande till 15 öre för
år 1903 inneburit en minskad inkomst för postverket af, beträffande
inrikes försändelser 145,688 kronor samt beträffande försändelser till
utlandet 21,888 kronor, eller sålunda tillköpa 167,576 kronor.
I sammankang med berörda vid 1899 års riksdag förevarande förslag
om rekommendationsafgiftens nedsättning ifrågasattes äfven, huruvida
icke därjämte en nedsättning borde äga rum i det belopp, hvarmed
postverkets ersättningsskyldighet för förkomna rekommenderade
försändelser utginge, ock i sin nu föreliggande underdåniga skrifvelse
framhåller äfven generalpoststyrelsen, att, på sätt redan i dess förenärnnda
underdåniga utlåtande den 9 december 1899 antydts, i samband
med nedsättning af den inrikes rekommendationsafgiften borde ställas
en sänkning af det belopp, hvarmed förlust af eller skada å inrikes
rekommenderad försändelse för närvarande ersättes af postmedel.
I detta afseende är nu, enligt § 8 af nådiga förordningen angående postverkets
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran afiämnats, den
12 november 1872, stadgadt att, om rekommenderadt bref går förloradt,
medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, utbetalas af postmedlen
till afsändaren, emot rekommendationsbevisets återställande,
50 riksdaler, samt att, om sådant bref framkommit, men förseglingen
därå finnes rubbad eller omslaget så skadadt, att någon del af
brefvets innehåll kunnat därur uttagas, och medelst sådan förteckning,
som i förordningens § 6 omförmäles, varder visadt, att brefvet vid däraf
före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens postanstalt verkställdt
öppnande icke innehållit penningar eller andra saker till ett
sammanlagdt värdebelopp af 50 riksdaler, afsändaren äger att, emot rekommendationsbevisets
återställande, af postmedlen åtnjuta skillnaden
mellan nämnda belopp och värdet af det, som brefvet må befunnits
innehålla. Vidare har genom nådigt bref till generalpoststyrelsen den
4 november 1876 angående förändrade bestämmelser rörande taxeringen
och postbefordran af brefkort m. m. — jämte det bestämmelser meddelades
därom, att s. k. lokalbref samt brefkort och försändelser under
band kunde rekommenderas — förklarats, hvad lokalbref beträffar, att
rekommendationen ägde rum på de villkor, som i allmänhet gällde för
rekommendation, samt beträffande brefkort och försändelse under band,
att, i öfverensstämmelse med hvad genom den i Bern den 9 oktober
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15. 7
1874 afskräde internationella posttraktat blifvit för den internationella
postutväxlingen bestämdt, rekommendationen erhölles på de villkor,
som därför blifvit i allmänhet stadgade. Slutligen har genom nådigt
bref till generalpoststyrelsen den 21 december 1888, i sammanhang
med förordnande om så kallade kortbrefs införande, stadgats, att rekommendation
kunde å kortbref meddelas, dock att sådana kortbref
icke finge innehålla penningar eller andra värdesaker.
De sålunda gifna bestämmelserna hade, enligt hvad generalpoststyrelsen
i nu föreliggande skrifvelse meddelat, af styrelsen —
särskild! med hänsyn därtill att enligt den i fråga om rekommendation
å brefkort och försändelser under band åberopade posttraktaten i Bern,
likasom jämlikt nu gällande allmänna internationella bestämmelser, ersättning
icke utginge för skada å rekommenderad försändelse — så tolkats,
att den genom förordningen den 12 november 1872 stadgade
ersättningsskyldighet vid rekommenderad försändelses förlust gällde
samtliga inrikes rekommenderade försändelser, men att den i samma
förordning stadgade ersättningsskyldighet vid inträffad skada å rekommenderad
försändelse afsåge endast inrikes rekommenderade bref; och
hade i enlighet därmed hithörande bestämmelser i gällande allmänna
poststadga affattats.
I åtskilliga främmande länder vore — upplyser generalpoststyrelsen
vidare — den godtgörelse, som af postmedel utginge för en förkommen
inrikes rekommenderad brefpostförsändelse, väsentligt lägre än det
svenska ersättningsbeloppet. Så vore motsvarande belopp i Norge och
Danmark begränsadt till 20 kronor samt i Tyskland, Nederländerna och
Österrike till, i svenskt mynt, respektive 37 kronor 80 öre, 37 kronor
50 öre och 30 kronor. I den internationella postutväxlingen utgjorde
ersättningsbeloppet för förkommen rekommenderad försändelse 50 francs,
det vill säga 36 kronor.
Det svenska ersättningsbeloppet syntes således — yttrar generalpoststyrelsen
härefter — få anses ovanligt högt, hvadan, särskild! i
sammanhang med sänkning af rekommendationsafgiften, en nedsättning
af nämnda ersättningsbelopp syntes böra ske. Dock funne styrelsen
detta belopp icke lämpligen böra på en gång sänkas lägre än till
likhet med hvad som gällde i den internationella utväxlingen eller
sålunda till 36 kronor.
Slutligen har, såsom jag förut antydt, generalpoststyrelsen i sin
förevarande skrifvelse upptagit frågan, i hvilken män postverket skäligen
kan anses böra i den inrikes postutväxlingen utbetala ersättning
Ersättningsskyldighet
för
orekommenderad
och
oassurerad
postförskottsförsändelse.
8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15.
för forkommen postförskottsförsändelse, som icke är rekommenderad
eller assurerad.
Såsom generalpoststyrelsen erinrar, är genom nådiga kungörelsen
den 26 maj 1882 angående ändring i gällande bestämmelser om postverkets
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflämnats,
assuransafgiftens belopp m. m., bland annat förordnadt, att för postförskottsförsändelse
i allmänhet, hvilken gått förlorad, medan densamma
befann sig under postverkets vård, till afsändaren utbetalas ersättning
af postmedlen till det belopp, hvarå postförskottet lyder, samt att, då
postförskott meddelats å assurerad försändelse och, under det denna
befann sig under postverkets vård, antingen innehållet i dess helhet
eller till någon del gått förloradt eller försändelsen blifvit skadad, ersättning
skall till afsändaren utgå med det belopp, hvartill assuransen berättigar,
utan att tillika godtgöres det belopp, hvarå postförskottet lyder.
För en under postbefordringen forkommen inrikes postförskottsförsändelse,
som icke vore rekommenderad eller assurerad — yttrar generalpoststyrelsen
— utbetalades således godtgörelse, motsvarande postförskottsbeloppet.
Vid skada å dylik försändelse fästes däremot icke särskildt
afseende vid försändelsens egenskap att vara belagd med postförskott,
hvadan ock, om försändelsen vore att hänföra till brefposten,
ersättning för skada icke utginge, samt, därest fråga vore om skada
å oassureradt postförskottspaket — såsom förut nämnts, meddelades icke
i Sverige rekommendation å paket — godtgörelsen beräknades efter
enahanda grunder som skadestånd för oassureradt, med postförskott
icke belagdt paket.
Vidare anför generalpoststyrelsen följande.
De inom Sverige gällande bestämmelser rörande ersättning för
orekommenderad eller oassurerad postförskottsförsändelse, som gått förlorad,
skilde sig från hvad i sådant afseende gällde såväl i den internationella
postutväxlingen som inom andra länder. I den internationella
utväxlingen meddelades ej postförskott å orekommenderad eller oassurerad
brefpostförsändelse. Samma vore förhållandet inom Norge. Inom
Danmark och Tyskland kunde visserligen likasom i Sverige orekommenderad
eller oassurerad brefpostförsändelse beläggas med postförskott,
men om dylik försändelse förkomme under postbefordringen, utginge
icke någon ersättning af postmedlen; och hvad anginge postförskottspaket,
så gällde såväl i den internationella utväxlingen som
inom Norge, Danmark och Tyskland, att ersättning för dylikt paket,
som under postbefordringen förkommit, utginge efter enahanda grunder,
som om paketet icke varit belagdt med postförskott. Att, efter det en
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 15.
9
postförskottsförsändelse utlämnats till adressaten, vederbörande postverk
vore ansvarigt för postförskottsbeloppet, läge i sakens natur, men
att, om en postförskottsförsändelse gånge förlorad under befordringen,
försändelsens egenskap att vara belagd med postförskott skulle grunda
någon särskild rätt till ersättning af postmedlen, syntes styrelsen icke
väl stämma med postförskottets innebörd. Postförskottsbeläggningen
vore nämligen ett sätt att genom postverkets förmedling få ett visst belopp
inkasseradt, och den postförskottsafgift, som afsändaren hade att erlägga,
utgjorde ersättning till postverket för dess särskilda bestyr med
behandlingen af dylik försändelse, men däremot vore, såsom äfven beträffande
den inre posttjänsten i Norge, Danmark och Tyskland uttryckligen
stadgats, postförskottsbeläggningen icke en värdeangifvelse.
Oegentligheten af den i Sverige i förevarande hänseende gällande bestämmelse
framträdde bjärtast beträffande orekommenderad och oassurerad
5?-e/post-försändelse, som vore belagd med postförskott. Dylik
försändelse torde nämligen i allmänhet icke i och för sig äga något
värde — innehållet utgjordes oftast af en räkning eller dylikt — och
om försändelsen förkomme under postbefordringen, och ersättning, motsvarande
postförskottsbeloppet, utbetalades af postmedlen, hade afsändaren
dock gent emot adressaten kvar den fordran, som skolat genom
postförskottsbeläggningen indrifvas. Afsändaren kunde således två
gånger bereda sig godtgörelse för sagda fordran.
Angående ett oassureradt postförskottspaket kunde visserligen icke
sägas, att det i allmänhet saknade värde, men någon verklig grund
därtill att, om sådan försändelse gånge förlorad, godtgörelse skulle utbetalas
med högre belopp än om försändelsen icke varit belagd med
postförskott, syntes — särskildt med hänsyn till hvad af styrelsen förut
anförts om postförskottsbeläggningens och postförskottsafgiftens natur
— svårligen kunna uppvisas. Ägde en postförskottsförsändelse sådant
värde, att afsändaren ansåge sig böra särskildt försäkra sig mot den
förlust, som kunde drabba honom därigenom att försändelsen förkomme,
stode det ju honom fritt att assurera eller, i fråga om brefpostförsändelse,
rekommendera försändelsen. Afsändare af en vanlig postförskottsförsändelse
inom Sverige hade för närvarande, utan att behöfva erlägga
assuransafgift, samma rätt till ersättning vid försändelsens förlust som
afsändare af en postförskottsförsändelse med angifvet värde till belopp,
motsvarande postförskottet. Följdriktigheten syntes fordra, att den inom
Sverige meddelade bestämmelse rörande ersättning för förkommen postförskottsförsändelse,
som icke vore rekommenderad eller assurerad,
ändrades till öfverensstämmelse med hvad som gällde i fråga om godt
Bih.
till Riksd. Prat. 1905. 1 Sand. 1 Afl. 11 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 15.
görelse för skada, som under postbe fordringen tillskyndats dylik försändelse,
det vill säga att för ersättnings utbetalande samma grunder
skulle tillämpas, som om försändelsen icke varit belagd med postförskott.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har generalpoststyrelsen
i underdånighet hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte för tillämpning
från tidpunkt, som af Eders Kungl. Maj:t bestämdes, förordna,
att den afgift, som för postförsändelses rekommendation borde i
Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas, skulle utgöra
15 öre;
att, med bibehållande i öfrigt af hittills gällande stadganden rörande
ersättning af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes
rekommenderad försändelse, ersättningsbeloppet begränsades till 36
kronor;
samt att, med upphäfvande af hittillsvarande stadganden om ersättning
af postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad
medan densamma befunnit sig under postverkets vård, för dylik
ersättnings utbetalande skulle tillämpas enahanda grunder, som om försändelsen
icke varit belagd med postförskott.
Mot. generalpoststyrelsens förslag om en sänkning af rekommendationsafgiften
för in- och utrikes postförsändelser har jag intet att
erinra. Äfven om det från viss synpunkt varit önskligt, att denna
nedsättning kunnat göras i den omfattning, som vid 1899 års riksdag
föreslogs, anser jag dock någon sänkning af rekommendationsafgiften
utöfver hvad styrelsen nu föreslagit icke böra ifrågakomma, enär en
sänkning äfven af andra postbefordringsafgifter, ledande till en afsevärd
minskning af den inkomst, de förut lämnat, af generalpoststyrelsen
föreslagits och synes böra, i den mån så ej redan skett, komma till stånd.
I detta afseende tillåter jag mig erinra, att Eders Kungl. Maj:t
den 17 juni 1904 bifallit generalpoststyrelsens förut omnämnda underdåniga
förslag om nedsättning från 15 till 10 öre af afgiften för postanvisning
och postförskott, som utväxlas mellan inrikes orter å belopp
icke öfverstigande 5 kronor. Denna nedsättning har af generalpoststyrelsen
beräknats innebära en minskad inkomst af 61,464 kronor 90
öre för år, hvilken minskning emellertid antages komma att så småningom
utjämnas genom stegring i antalet dylika försändelser. Vidare har
generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 6 juni 1904 väckt förslag
om en väsentlig sänkning af det inrikes paketpostportot, hvilket förslag
jag jämväl i dag torde få underställa Eders Kungl. Maj:ts godkännande.
Detta förslag skulle enligt styrelsens beräkning hafva, om det
Kungl. Maj:ts Nåd. deposition N:o 15.
11
år 1903 varit i tillämpning, föranledt en minskning i postverkets inkomster
af 199,609 kronor 41 öre.
Hvad generalpoststyrelsen nu i öfrigt hemställt såväl beträffande
begränsning af postverkets ersättningsskyldighet för förkommen eller
skadad rekommenderad inrikes postförsändelse som i fråga om ändrade
grunder för postverkets ersättningsskyldighet för orekommenderad eller
oassurerad inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad, synes
mig, på de skäl styrelsen därför anfört, jämväl böra vinna Eders Kungl.
Maj:ts nådiga bifall.
Hå emellertid de bestämmelser, uti hvilka ändring sålunda föreslagits,
med undantag af rekommendationsafgiften för utrikes postförsändelse,
tillkommit med Riksdagens medverkan, får jag i underdånighet
tillstyrka, det Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder föreslå Riksdagen
att för sin del medgifva,
att den afgift, som för inrikes postförsändelses rekommendation
bör i Sverige utöfver belöpande postbefordringsafgift erläggas, skall
utgöra 15 öre;
att, med bibehållande i öfrigt af gällande stadganden rörande ersättning
af postmedlen för förkommen eller skadad inrikes rekommenderad
försändelse, ersättningsbeloppet må begränsas till 36 kronor;
att, med upphäfvande af nuvarande stadganden om ersättning af
postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse, som gått förlorad medan
densamma befunnit sig under postverkets vård, för dylik ersättnings
utbetalande skola tillämpas enahanda grunder, som om försändelsen
icke varit belagd med postförskott; samt
att nu föreslagna bestämmelser må träda i kraft den 1 juli 1905.
Under förutsättning att hvad jag nu tillstyrkt vinner nådigt bifall,
hemställer jag i underdånighet, att med pröfningen af generalpoststyrelsens
förslag i öfrigt må få anstå, till dess Riksdagen fattat beslut i
de till Riksdagen hänskjutna frågorna.
Hvad departementschefen sålunda tillstyrkt och
hemställt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Carl G. Edman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
STOCKHOLM, K. 1. BECKMANS BOKTRYCKERI, 1905
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1905:4 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kimgl. Maj.ts proposition angående nedsättning af afgiften för inrikes postförsändelses rekommendation m. m. s. 4 i texten