Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80
10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1905:80, Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80
Dokumentets text
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
1
N:o 80.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Biksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker
den 29 juli 1892; gifven Kristiania slott den
6 mars 1905.
Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och förblifver Kungl. Maj:t Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
Under Hans Maj:ts
min allernådigste Kommgs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Ernst Meyer.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1905. 1 Sand. 1 Afd. 39 Höft.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
. Bilaga.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker
den 29 juli 1892.
Härigenom förordnas, att 15 § i lagen angående sparbanker den
29 juli 1892 skall erhålla följande ändrade lydelse:
All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till
en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;
dock att, när reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten
grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet
af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes
behållning enligt senaste bokslut, hufvu dmännnen må, efter det sparbankens
styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, ätt öfverskottet
skall enligt grunder, som af hufvudmännen fastställas, tillgodoföras
insättare såsom tilläggsränta eller ock annorledes användas för
väckande och underhållande särskild!, hos mindre bemedlade insättare
af håg till ökad sparsamhet. Jämväl må, där reglementet sådant uttryckligen
medgifver, hufvudmännen, sedan styrelsen yttrat sig i frågan,
kunna anslå högst hälften af förenämnda öfverskott till sådant välgörande
eller allmännyttigt ändamål, som icke på grund af gällande
författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Hufvudmännens beslut
i ärende, hvarom nu är sagdt, skall underställas Konungens befallningshafvande,
som har att pröfva, huruvida beslutet öfverensstämmer med
föreskrifterna i denna § och sparbankens reglemente.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 november
1904.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Efter gemensam beredning’ med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer:
»Med anledning af en vid 1902 års riksdag af enskild motionär
gjord framställning om ändring af 15 § i gällande sparbankslag i syfte
att öfverskott å vinst, som af sparbanksrörelse uppkomme, måtte, i vidsträcktare
mån än för närvarande i allmänhet vore fallet, komma vederbörande
insättare till godo, har Riksdagen den 8 april 1902 till Eders
Kungl. Maj:t aflåtit skrifvelse i ämnet. Riksdagen har i denna skrifvelse
såsom sin mening framhållit, att sparbanks vinstöfverskott borde
i första rummet användas till främjandet af sådana intressen, som med
sparbanksväsendet ägde verklig gemenskap och för detsamma vore af
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
betydelse, eller närmast till väckande och underhållande hos insättarne
af håg till ökad sparsamhet, under det att tillgodoseendet af andra
ändamål, visserligen välgörande eller allmännyttiga, men för sparbankerna
i allt fall mer eller mindre främmande, först i andra hand borde
ifrågakomma. Enligt Riksdagens åsikt vore det emellertid otvifvelaktigt,
att sparbankernas vinstöfverskott ganska ofta användes på ett sätt, som
ej stode i öfverensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattningen.
Af de anslag, sparbankerna af sina öfverskottsmedel lämnat, syntes
i allmänhet det minsta beloppet komma det ändamål till godo, som,
enligt hvad ofvan sagts, borde vara det främsta; och syftet med berörda
anslag syntes till och med någon gång hafva varit att bereda
lättnader i skattebördor, hvilket syfte icke skäligen kunde anses vara
innefattadt under begreppet välgörande och allmännyttigt ändamål. Eu
inskränkning i rätten att för sagda ändamål disponera sparbanks vinst
ansåge Riksdagen därför önskvärd. Riksdagen föreställde sig, att af
en sådan inskränkning i allmänhet skulle blifva en följd att, om utdelning
af tilläggsränta på grund af praktiska svårigheter ej kunde ifrågakomma,
en sparbank, å hvars rörelse vinst uppstått, i hvarje fall kunde
i form af högre inlåningsränta bereda insättarne ökade fördelar. Utan
att vilja närmare yttra sig rörande den begränsning, som i förevarande
afseende borde ifrågakomma, ville Riksdagen likväl uttala den mening,
att ett stadgande, att ej mera än hälften af en sparbanks behållna årsvinst
finge användas till allmännyttigt och välgörande ändamål, möjligen
skulle uttrycka ett lämpligt mått af lagstadgad inskränkning, hvarjemte
det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke i enahanda syfte borde
meddelas en bestämmelse därom, att användande af sparbanks vinst till
välgörande eller allmännyttiga ändamål ej finge förekomma, så länge
sparbankens inlåningsränta väsentligt understege den i andra penninginstitut
vid tillfället gällande. Riksdagen hemställde därför, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill
sådan ändring af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892,
att, genom ytterligare begränsning af rätten att för välgörande eller allmännyttigt
ändamål använda af sparbanksrörelse uppkommen vinst, insättarnes
intressen blefve bättre tillgodosedda.
Öfver denna Riksdagens skrifvelse hafva Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, af hvilka
en del åtföljts af yttranden från sparbanker i orten, hvarjämte sparbanksföreningen
inkommit med underdånigt yttrande.
Lika med Riksdagen anser jag det vara af förhållandena påkalladt,
att en inskränkning göres i den sparbank enligt 15 § sparbankslagen
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80. 5
nu tillkommande rätt att använda det i nämnda § omförmälda öfverskott
för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I hvad mån en begränsning
bör vidtagas kan tydligen vara föremål för olika meningar,
men torde en bestämmelse, enligt hvilken sparbanks rätt att för dylikt
ändamål disponera öfver sådant öfverskott begränsades till hälften af
detsamma, kunna utgöra en lämplig inskränkning i förevarande afseende.
Enligt hvad Riksdagen erinrat, har det stundom inträffat, att
sparbank beviljat anslag till ändamål af beskaffenhet att böra tillgodoses
genom skattebidrag. Då en dylik tolkning af ifrågavarande stadgande
tydligen icke varit af lagstiftaren afsedd och i hvarje fall användande
af sparbanks öfverskottsmedel för ändamål af sådan beskaffenhet icke
är med sparbankernas uppgift öfverensstämmande eller med insättarnes
intressen förenligt, har j&g ansett det böra i lagen uttryckligen stadgas,
att anslag af ifrågavarande öfverskott må lämnas endast till sådant
välgörande eller allmännyttigt ändamål, som icke på grund af gällande
författning skall tillgodoses genom skattebidrag.
Att, på sätt Riksdagen ifrågasatt, föreskrifva, att sparbanks öfverskottsmedel
icke skulle få användas till välgörande eller allmännyttiga
ändamål, så länge sparbankens inlåningsränta väsentligt understege den
i andra penninginstitut vid tillfället gällande, har jag däremot funnit
mindre lämpligt. Utom det att en dylik bestämmelse i tillämpningen
skulle vålla afsevärda svårigheter, i tv att det säkerligen skulle ställa
sig ganska vanskligt att afgöra, med hvilka penninginstitut och med
hvilka slag af inlåningsränta den ifrågasatta jämförelsen skulle äga rum,
vill det nämligen synas mig, som om sparbankernas verksamhet är till
syftet så pass olik de för egentlig bankrörelse afsedda penninginstitutens,
att de förhållanden, som inverka på de senares räntesatser, icke
ovillkorligen behöfva eller ens böra utan vidare läggas till grund för
de förras lånerörelse. Det vore därför enligt min mening tämligen
oegentligt att söka tvinga sparbankerna att i sin inlåningsrörelse följa
med de andra bankernas räntesatser.
Hvad beträffar de sparbank tillhörande öfverskottsmedel, som icke
anslås till välgörande eller allmännyttiga ändamål, torde det böra vara
öfverlåtet åt sparbankerna själfva att bestämma det sätt, hvarpå dessa
medel skola komma insättarne till godo. Den anordning, som i detta
afseende passar för en sparbank, lämpar sig nämligen icke alltid för
en annan.
Då i 15 § sparbankslagen stadgas om öfverskottets användande
för väckande och underhållande hos mindre bemedlade insättare af håg
6
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.
till ökad sparsamhet, har, enligt hvad i motiven till det utarbetade
förslaget till samma lag antydes, därmed närmast åsyftats det s. k.
premieringssystemet, enligt livilket åt flitige, mindre bemedlade insättare
beviljas premier vare sig i dem medgifven ränteförhöjning å insatta
medel eller i visst tillskott till årets insats.
Ett sådant tillvägagångssätt passar emellertid uppenbarligen icke
för alla och särskilt icke för de större sparbankerna. Dess användning
förutsätter nämligen en omfattande personalkännedom, som i regel icke
stål’ bankens styrelse eller hufvudmän till buds. I följd häraf torde
ock den ifrågavarande bestämmelsen i det hela taget endast i ganska
ringa utsträckning hafva kommit till tillämpning. Äfven andra sätt
för tillgodoseende af insättarnes intressen än det ofvannämnda torde
emellertid finnas. Hvad särskilt angår de större sparbankerna, lämpar
det sig bättre att af öfverskottsmedlen tilldela insättare eu tilläggsränta,
som lämpligen kan utgå efter grunder, sparbanken själf bestämmer.
Riksdagen, som lika med mig tyckes finna ett dylikt tillvägagångssätt
vara det naturligaste, synes emellertid utgå ifrån, att detsamma i tillämpningen
skulle möta alltför stora svårigheter. Men detta torde man
knappast behöfva befara. Enligt hvad kändt är, lämnar ett bankaktiebolag
åt sina sparkasseräkuingshafvare, hvilka uppgå till ett antal af öfver
10,000, s. k. vinstandel i form af tilläggsränta, och, efter hvad mig
blifvit meddeladt, vållar denna anordning, därvid tillgår så, att ett visst
antal ören godtskrifves räkningshafvaren för hvarje full räntekrona, icke
några större svårigheter. Äfven är att märka, att rikets största sparbank,
nämligen Stockholms stads sparbank, med öfver 80,000 insättare,
i ett öfver Riksdagens ofvannämnda skrifvelse afgifvet yttrande förordat
anordningen med en tilläggsränta.
Då en dylik anordning, framför andra, synes erbjuda eu lämplig
och naturlig utväg att, möjligen vid sidan af andra, i större mån än
hittills bereda insättare fördel af sparbanks ifrågavarande öfverskottsmedel,
har jag funnit lämpligt föreslå, att ifrågavarande lagrum måtte
erhålla en sådan affattning, att, jämte bestämmelse om sparbanks rätt
att använda öfverskottet för väckande och underhållande särskildt hos
mindre bemedlade insättare af håg till ökad sparsamhet, däri jämväl
lämnas eu anvisning just å den utväg för tillgodoseende af nämnda syfte,
som ett tillgodoförande af tilläggsränta innebär.»
Statsrådet Meyer uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med de
af honom uttalade åsikter upprättadt, detta protokoll bilagdt förslag till
lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli
7
Kuwjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
1892; och täcktes, på statsrådets hemställan, Hans Maj:t Konungen i
nåder förordna, att öfver berörda förslag högsta domstolens yttrande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note
ur protokollet inhämtas.
Ex protocollo
Sven Köhler.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung.!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.
Bilaga.
Förslag*
till
Lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker
den 29 juli 1892.
Härigenom förordnas, att 15 § i lagen angående sparbanker den
29 juli 1892 skall erhålla följande ändrade lydelse:
All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till
en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;
dock att, när reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten
grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet
af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes
behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må, efter det sparbankens
styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, att öfverskottet
skall enligt grunder, som af hufvudmännen fastställas, tillgodoföras
insättare såsom tilläggsränta eller ock annorledes användas för
väckande och underhållande särskildt hos mindre bemedlade insättare
af håg till ökad sparsamhet. Jämväl må, där reglementet sådant
uttryckligen medgifver, hufvudmännen, sedan styrelsen yttrat sig i
frågan, kunna anslå högst hälften af förenämnda öfverskott till sådant
välgörande eller allmännyttigt ändamål, som icke på grund af gällande
författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Hufvudmännens beslut
i ärende, hvarom nu är sagdt, skall underställas Konungens befallningshafvande,
som har att pröfva, huruvida beslutet öfverensstämmer med
föreskrifterna i denna § och sparbankens reglemente.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Maj:ts ''Nåd. Proposition N:o SO.
9
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 14 februari 1905.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråd en: Skarin,
Cassel,
Quensel,
Silfverstolpe,
friherre Marks von Wurtemberg.
Tillförordnade byråchefen för lagärenden konstituerade revisionssekreteraren
Hellner anmälde:
Note ur protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet den 25 november 1904, utvisande att Kungl.
Magt i nåder förordna!, att högsta domstolens yttrande skulle, för det
ändamål § 87 regeringsformen omförmälde, inhämtas öfver upprättadt
förslag till lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker
den 29 juli 1892; och föredrog tillförordnade byråchefen Hellner berörda
förslag, hvilket under litt. A finnes detta protokoll bifogadt.
Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet
Au g. von Hartmansdorjf.
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 39 Höft.
2
10
Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o SO
-
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen Begenten i statsrådet å
Kristiania slott den 6 mars 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe.
Statsråden: Ramstedt,
Berger,
Meyer,
Justitieråden: Lindbäck,
Claéson.
Departementschefen, statsrådet Meyer anmälde härefter högsta
domstolens jhtrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 25 november 1904 till högsta domstolen remitterade förslag
till lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker den
29 juli 1892; och hemställde föredragande departementschefen, att ifrågavarande
förslag, som af högsta domstolen lämnats utan anmärkning,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, för Riksdagen till antagande framläggas.
Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan, täcktes Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen Regenten förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan
lit.t. — vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Erik Öländer.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.