Sök i Ratio Lex

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80

10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:80, Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

1

N:o 80.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Biksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker

den 29 juli 1892; gifven Kristiania slott den

6 mars 1905.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och förblifver Kungl. Maj:t Riksdagen med all

Kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

min allernådigste Kommgs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Ernst Meyer.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1905. 1 Sand. 1 Afd. 39 Höft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

. Bilaga.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker

den 29 juli 1892.

Härigenom förordnas, att 15 § i lagen angående sparbanker den

29 juli 1892 skall erhålla följande ändrade lydelse:

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till

en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;

dock att, när reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten

grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet

af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes

behållning enligt senaste bokslut, hufvu dmännnen må, efter det sparbankens

styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, ätt öfverskottet

skall enligt grunder, som af hufvudmännen fastställas, tillgodoföras

insättare såsom tilläggsränta eller ock annorledes användas för

väckande och underhållande särskild!, hos mindre bemedlade insättare

af håg till ökad sparsamhet. Jämväl må, där reglementet sådant uttryckligen

medgifver, hufvudmännen, sedan styrelsen yttrat sig i frågan,

kunna anslå högst hälften af förenämnda öfverskott till sådant välgörande

eller allmännyttigt ändamål, som icke på grund af gällande

författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Hufvudmännens beslut

i ärende, hvarom nu är sagdt, skall underställas Konungens befallningshafvande,

som har att pröfva, huruvida beslutet öfverensstämmer med

föreskrifterna i denna § och sparbankens reglemente.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 november

1904.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Efter gemensam beredning’ med chefen för justitiedepartementet

anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer:

»Med anledning af en vid 1902 års riksdag af enskild motionär

gjord framställning om ändring af 15 § i gällande sparbankslag i syfte

att öfverskott å vinst, som af sparbanksrörelse uppkomme, måtte, i vidsträcktare

mån än för närvarande i allmänhet vore fallet, komma vederbörande

insättare till godo, har Riksdagen den 8 april 1902 till Eders

Kungl. Maj:t aflåtit skrifvelse i ämnet. Riksdagen har i denna skrifvelse

såsom sin mening framhållit, att sparbanks vinstöfverskott borde

i första rummet användas till främjandet af sådana intressen, som med

sparbanksväsendet ägde verklig gemenskap och för detsamma vore af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

betydelse, eller närmast till väckande och underhållande hos insättarne

af håg till ökad sparsamhet, under det att tillgodoseendet af andra

ändamål, visserligen välgörande eller allmännyttiga, men för sparbankerna

i allt fall mer eller mindre främmande, först i andra hand borde

ifrågakomma. Enligt Riksdagens åsikt vore det emellertid otvifvelaktigt,

att sparbankernas vinstöfverskott ganska ofta användes på ett sätt, som

ej stode i öfverensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattningen.

Af de anslag, sparbankerna af sina öfverskottsmedel lämnat, syntes

i allmänhet det minsta beloppet komma det ändamål till godo, som,

enligt hvad ofvan sagts, borde vara det främsta; och syftet med berörda

anslag syntes till och med någon gång hafva varit att bereda

lättnader i skattebördor, hvilket syfte icke skäligen kunde anses vara

innefattadt under begreppet välgörande och allmännyttigt ändamål. Eu

inskränkning i rätten att för sagda ändamål disponera sparbanks vinst

ansåge Riksdagen därför önskvärd. Riksdagen föreställde sig, att af

en sådan inskränkning i allmänhet skulle blifva en följd att, om utdelning

af tilläggsränta på grund af praktiska svårigheter ej kunde ifrågakomma,

en sparbank, å hvars rörelse vinst uppstått, i hvarje fall kunde

i form af högre inlåningsränta bereda insättarne ökade fördelar. Utan

att vilja närmare yttra sig rörande den begränsning, som i förevarande

afseende borde ifrågakomma, ville Riksdagen likväl uttala den mening,

att ett stadgande, att ej mera än hälften af en sparbanks behållna årsvinst

finge användas till allmännyttigt och välgörande ändamål, möjligen

skulle uttrycka ett lämpligt mått af lagstadgad inskränkning, hvarjemte

det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke i enahanda syfte borde

meddelas en bestämmelse därom, att användande af sparbanks vinst till

välgörande eller allmännyttiga ändamål ej finge förekomma, så länge

sparbankens inlåningsränta väsentligt understege den i andra penninginstitut

vid tillfället gällande. Riksdagen hemställde därför, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill

sådan ändring af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892,

att, genom ytterligare begränsning af rätten att för välgörande eller allmännyttigt

ändamål använda af sparbanksrörelse uppkommen vinst, insättarnes

intressen blefve bättre tillgodosedda.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse hafva Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, af hvilka

en del åtföljts af yttranden från sparbanker i orten, hvarjämte sparbanksföreningen

inkommit med underdånigt yttrande.

Lika med Riksdagen anser jag det vara af förhållandena påkalladt,

att en inskränkning göres i den sparbank enligt 15 § sparbankslagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80. 5

nu tillkommande rätt att använda det i nämnda § omförmälda öfverskott

för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I hvad mån en begränsning

bör vidtagas kan tydligen vara föremål för olika meningar,

men torde en bestämmelse, enligt hvilken sparbanks rätt att för dylikt

ändamål disponera öfver sådant öfverskott begränsades till hälften af

detsamma, kunna utgöra en lämplig inskränkning i förevarande afseende.

Enligt hvad Riksdagen erinrat, har det stundom inträffat, att

sparbank beviljat anslag till ändamål af beskaffenhet att böra tillgodoses

genom skattebidrag. Då en dylik tolkning af ifrågavarande stadgande

tydligen icke varit af lagstiftaren afsedd och i hvarje fall användande

af sparbanks öfverskottsmedel för ändamål af sådan beskaffenhet icke

är med sparbankernas uppgift öfverensstämmande eller med insättarnes

intressen förenligt, har j&g ansett det böra i lagen uttryckligen stadgas,

att anslag af ifrågavarande öfverskott må lämnas endast till sådant

välgörande eller allmännyttigt ändamål, som icke på grund af gällande

författning skall tillgodoses genom skattebidrag.

Att, på sätt Riksdagen ifrågasatt, föreskrifva, att sparbanks öfverskottsmedel

icke skulle få användas till välgörande eller allmännyttiga

ändamål, så länge sparbankens inlåningsränta väsentligt understege den

i andra penninginstitut vid tillfället gällande, har jag däremot funnit

mindre lämpligt. Utom det att en dylik bestämmelse i tillämpningen

skulle vålla afsevärda svårigheter, i tv att det säkerligen skulle ställa

sig ganska vanskligt att afgöra, med hvilka penninginstitut och med

hvilka slag af inlåningsränta den ifrågasatta jämförelsen skulle äga rum,

vill det nämligen synas mig, som om sparbankernas verksamhet är till

syftet så pass olik de för egentlig bankrörelse afsedda penninginstitutens,

att de förhållanden, som inverka på de senares räntesatser, icke

ovillkorligen behöfva eller ens böra utan vidare läggas till grund för

de förras lånerörelse. Det vore därför enligt min mening tämligen

oegentligt att söka tvinga sparbankerna att i sin inlåningsrörelse följa

med de andra bankernas räntesatser.

Hvad beträffar de sparbank tillhörande öfverskottsmedel, som icke

anslås till välgörande eller allmännyttiga ändamål, torde det böra vara

öfverlåtet åt sparbankerna själfva att bestämma det sätt, hvarpå dessa

medel skola komma insättarne till godo. Den anordning, som i detta

afseende passar för en sparbank, lämpar sig nämligen icke alltid för

en annan.

Då i 15 § sparbankslagen stadgas om öfverskottets användande

för väckande och underhållande hos mindre bemedlade insättare af håg

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

till ökad sparsamhet, har, enligt hvad i motiven till det utarbetade

förslaget till samma lag antydes, därmed närmast åsyftats det s. k.

premieringssystemet, enligt livilket åt flitige, mindre bemedlade insättare

beviljas premier vare sig i dem medgifven ränteförhöjning å insatta

medel eller i visst tillskott till årets insats.

Ett sådant tillvägagångssätt passar emellertid uppenbarligen icke

för alla och särskilt icke för de större sparbankerna. Dess användning

förutsätter nämligen en omfattande personalkännedom, som i regel icke

stål’ bankens styrelse eller hufvudmän till buds. I följd häraf torde

ock den ifrågavarande bestämmelsen i det hela taget endast i ganska

ringa utsträckning hafva kommit till tillämpning. Äfven andra sätt

för tillgodoseende af insättarnes intressen än det ofvannämnda torde

emellertid finnas. Hvad särskilt angår de större sparbankerna, lämpar

det sig bättre att af öfverskottsmedlen tilldela insättare eu tilläggsränta,

som lämpligen kan utgå efter grunder, sparbanken själf bestämmer.

Riksdagen, som lika med mig tyckes finna ett dylikt tillvägagångssätt

vara det naturligaste, synes emellertid utgå ifrån, att detsamma i tillämpningen

skulle möta alltför stora svårigheter. Men detta torde man

knappast behöfva befara. Enligt hvad kändt är, lämnar ett bankaktiebolag

åt sina sparkasseräkuingshafvare, hvilka uppgå till ett antal af öfver

10,000, s. k. vinstandel i form af tilläggsränta, och, efter hvad mig

blifvit meddeladt, vållar denna anordning, därvid tillgår så, att ett visst

antal ören godtskrifves räkningshafvaren för hvarje full räntekrona, icke

några större svårigheter. Äfven är att märka, att rikets största sparbank,

nämligen Stockholms stads sparbank, med öfver 80,000 insättare,

i ett öfver Riksdagens ofvannämnda skrifvelse afgifvet yttrande förordat

anordningen med en tilläggsränta.

Då en dylik anordning, framför andra, synes erbjuda eu lämplig

och naturlig utväg att, möjligen vid sidan af andra, i större mån än

hittills bereda insättare fördel af sparbanks ifrågavarande öfverskottsmedel,

har jag funnit lämpligt föreslå, att ifrågavarande lagrum måtte

erhålla en sådan affattning, att, jämte bestämmelse om sparbanks rätt

att använda öfverskottet för väckande och underhållande särskildt hos

mindre bemedlade insättare af håg till ökad sparsamhet, däri jämväl

lämnas eu anvisning just å den utväg för tillgodoseende af nämnda syfte,

som ett tillgodoförande af tilläggsränta innebär.»

Statsrådet Meyer uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med de

af honom uttalade åsikter upprättadt, detta protokoll bilagdt förslag till

lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kuwjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

1892; och täcktes, på statsrådets hemställan, Hans Maj:t Konungen i

nåder förordna, att öfver berörda förslag högsta domstolens yttrande

skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note

ur protokollet inhämtas.

Ex protocollo

Sven Köhler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung.!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

Bilaga.

Förslag*

till

Lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker

den 29 juli 1892.

Härigenom förordnas, att 15 § i lagen angående sparbanker den

29 juli 1892 skall erhålla följande ändrade lydelse:

All vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall afsättas till

en reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;

dock att, när reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten

grundfonds återbärande icke i reglementet gjorts, sammanräknade beloppet

af grund- och reservfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes

behållning enligt senaste bokslut, hufvudmännen må, efter det sparbankens

styrelse afgifvit yttrande i ärendet, kunna besluta, att öfverskottet

skall enligt grunder, som af hufvudmännen fastställas, tillgodoföras

insättare såsom tilläggsränta eller ock annorledes användas för

väckande och underhållande särskildt hos mindre bemedlade insättare

af håg till ökad sparsamhet. Jämväl må, där reglementet sådant

uttryckligen medgifver, hufvudmännen, sedan styrelsen yttrat sig i

frågan, kunna anslå högst hälften af förenämnda öfverskott till sådant

välgörande eller allmännyttigt ändamål, som icke på grund af gällande

författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Hufvudmännens beslut

i ärende, hvarom nu är sagdt, skall underställas Konungens befallningshafvande,

som har att pröfva, huruvida beslutet öfverensstämmer med

föreskrifterna i denna § och sparbankens reglemente.

Denna lag träder i kraft den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''Nåd. Proposition N:o SO.

9

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 14 februari 1905.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråd en: Skarin,

Cassel,

Quensel,

Silfverstolpe,

friherre Marks von Wurtemberg.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden konstituerade revisionssekreteraren

Hellner anmälde:

Note ur protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet den 25 november 1904, utvisande att Kungl.

Magt i nåder förordna!, att högsta domstolens yttrande skulle, för det

ändamål § 87 regeringsformen omförmälde, inhämtas öfver upprättadt

förslag till lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker

den 29 juli 1892; och föredrog tillförordnade byråchefen Hellner berörda

förslag, hvilket under litt. A finnes detta protokoll bifogadt.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Au g. von Hartmansdorjf.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 39 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o SO
-

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen Begenten i statsrådet å

Kristiania slott den 6 mars 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe.

Statsråden: Ramstedt,

Berger,

Meyer,

Justitieråden: Lindbäck,

Claéson.

Departementschefen, statsrådet Meyer anmälde härefter högsta

domstolens jhtrande öfver det enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden

den 25 november 1904 till högsta domstolen remitterade förslag

till lag om ändrad lydelse af 15 § i lagen angående sparbanker den

29 juli 1892; och hemställde föredragande departementschefen, att ifrågavarande

förslag, som af högsta domstolen lämnats utan anmärkning,

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, för Riksdagen till antagande framläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter

biträdda hemställan, täcktes Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen Regenten förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan

lit.t. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.