Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 19 ock 25 kap. sträft lagen

1905-03-17 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1905:98, Med förslag till lag om ändring i 19 ock 25 kap. sträft lagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd Proposition N:o 98.

1

N:o 98.

Kungl Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändring i 19 ock 25 kap. sträft lagen. gifven

Stockholms slott clen 31 mars 190o.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om

ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och .ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Map.ts

Min silleri!ådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Ossian Berger.

Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 53 Höft,

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Förslag

till

Lag

om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af 19 och 25 kap.,

sträft lagen skola erhålla följande lydelse:

19 kap.

22 §.

Hai någon, som åtagit sig att arbeta åt annan, före utgången af

den tid, hvarunder aftalet skolat gälla, utan laga skäl öfvergifvit arbetet

under sådana förhållanden, att af hans förfärande, antingen ensamt

för sig eller i förening med andras, uppstått fara för människors lif

eller hälsa eller för grof skada å egendom, varde, där han bort kunna

inse faran, dömd till böter. Kom af gärningen skada å person eller

grof skada a egendom, dömes till böter eller fängelse i högst sex

månader.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller

10 §> 17 § 1 mom. eller 18 § skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig

till dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5

eller 9 § till straffarbete i minst sex månader.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

3

25 kap.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller

slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning

hvad honom, till förekommande af olyckshändelse, åligger att iakttaga,

så att skada lätteligen ske kan; värde afsatt och dessutom dömd, om

skada sker, till straffarbete i högst två år eller fängelse, men, i annat

fall till fängelse i högst sex månader eller böter. Var vallandet groft,

må han ej vidare i dylik befattning nyttjas. Sker sådan underlåtenhet

eller försummelse uppsåtligen; då skall, utom afsättning, straff efter

19 kap. 11 § den brottslige ådömas, och varde han tillika förklarad

ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid vattenbyggnad eller järnvägsanläggning, som

nyss är sagd, utan förfall afhållit sig från tjänstgöring och är ej brottet af

sådan beskaffenhet, som i 1 mom. nämnd är, varde afsatt och dessutom

dömd till böter; var det af förhastande, som ämbetsmannen sig förgick,

då må till böter eller mistning af ämbetet på viss tid dömas. Kom af

sådan underlåtenhet skada å person eller grof skada å egendom eller

hinder eller afbrott i inrättningens eller verkets drift, dömes den brottslige

till afsättning och fängelse i högst sex månader; värde ock, om biottet

det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Har ämbetsman vid statens gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller

renhållningsverk eller brandkår utan förfall afhållit sig från tjänstgöring,

vare lag som i 2 inom. sägs.

99 S

S
Hvad

om statens ämbetsmän här stadgadt är, gälle ock om dem,

som äro satte att förvalta städers, menigheters eller allmänna af Konungen

stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter,

om de tjänstemän, som under ämbete- eller förvaltningsmyndigheterna

lyda, och om andre, som förordnade äro att ämbete

eller tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd af Konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och

12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbygg
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

nåd eller järnvägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning,

som af enskilda personer, menigheter eller bolag gjord är; varde ock

därvid anställd person för brott af sådan beskaffenhet, som i 15 § 1

eller 2 mom. nämnd är, straffad efter de i samma mom. stadgade

grunder; och må, där brottet är sådant, som i 15 § 1 mom. är nämndt,

den brottslige eller felaktige, om brottet uppsåtligen skett eller skada

genom groft vållande timat, ej sedermera kunna i dylik allmän befattning

nyttjas.

Har person, som är anställd vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles

gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk

eller fasta brandkår, begått brott, som i 15 § 3 mom. sägs, varde

straffad efter de i 2 mom. af samma § stadgade grunder.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

5

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet

å Stockholms slott lördagen den 26 mars 1904.

N arv ar ande:

Hans excellens lierr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anförde i underdånighet.

»I underdånig skrifvelse den 18 juni 1902 hafva Stockholms stadsfullmäktige

omförmält, hurusom nämnda år under den tid, då Riksdagens

kamrar höllo siua öfverläggningar om den politiska rösträttens utsträckning,

flere stadssamhällen och bland dem särskild! hufvudstaden fatt

bevittna omfattande arbetsnedläggelser, hvilka, syftande att utöfva tryck

på Riksdagens beslut i ämnet, vållat i främsta rummet Stockholms

samhälle stor fara och obehag af mångahanda slag. Stockholms gas-,

elektricitets- och renhållningsarbetare, spårvagnsbetjänte, droskkuskar,

hyrkuskar m. fl. hade under tre dagar inställt allt arbete, därtill

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

påverkade af personer, som förstått att väl skydda sig för hvarje

ansvar föi det onda, de åstadkommit. Endast den omständighet att

arbetsinställelsen ej varade längre tid, hade man att tacka för, att

dess följder ej blefvo så betänkliga, som kunnat befaras. Men redan

dessa tre dagars tillstånd hade visat, att genom dylikt själfsvåldigt

förfarande eif tätt bebyggdt samhälle vore utsatt för äfventyret, att

dess sjuka ej kunde vårdas, så som sig borde, om de skulle kunna

hafva utsikt att återställas till hälsan, att gator och allmänna platser ej

blefve renhålla a på ett sätt, som hänsynen till hygieniska regler fordrade,

att ej heller renhållningen inom hus kunde vederbörligen hållas vid

makt, något sonr ur liälsovårdssynpunkt vore synnerligen betänkligt

att det kunde blifva ytterst svårt att hämma uppkommande vådeld, att

den nödiga rörelsen inom staden väsentligen hämmades, att detsamma

kunde inträffa med tillförseln till och utförseln från staden, att vatten

för det dagliga behofvet komme att tryta, att på grund af dessa och

andra följder af arbetsinställelsen invånare löpte faran af att sakna

livad till lifvets nödtorft hörde, in. in. dylikt.

Stadsfullmäktige hafva vidare erinrat, att, den kommitté, som af

ungh Maj.t tillsatts för att taga i öfvervägande bland annat frågan

om införande af sådana särskilda bestämmelser, Indika kunde finnas

erforderliga till beredande af skydd åt arbetsaftal, i sitt den 19 oktober

1901 afgifna betänkande vid sidan af ett uppgjordt förslag till lag om

vissa arbetsaftal utarbetat ett särskilt förslag till lag angående ändring

r u i °°h kaP'' sträft lagen, enligt hvilket arbetsnedläggelse i vissa

tall skulle straffas såsom brott. Stadsfullmäktige, som ansett o-0da

skäl finnas för det antagande, att dessa straff lagsändringar skulle,

om de upphöjdes till lag, göra åsyftad verkan, isynnerhet om lagändnngaina

komme att omfatta äfven de för den allmänna samfärdseln

atsedda handtermgar, för hvilkas utförande fordrades särskild koncession,

såsom sparvagns-, åkare-, hyrkusk- och ångslupsrörelserna samt telefonen

lafva på grund häraf anhållit, att till Riksdagen måtte aflåtas särskild

proposition om antagande i hufvudsak af de förslag till ändringar i

defar af 19 och 25 kap. strafflagen, som innehållas i omförmälda betänkande,

jämte det tillägg i samma förslag, som kunde finnas vara

pakallade af den senast vunna erfarenheten.»

Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet af det

iQ nyfni^fda upprättade förslag till lag angående ändring af

19 och 2o kap. strafflagen äfvensom för kommitténs motivering till detta

förslag- anförde han vidare:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 98.

»1 likhet med kommittén finner jag det vara rättvist, att, om någon

" öfvergifver ett arbete, som lian åtagit sig, utan laga skäl samt under

sådana förhållanden att lian bort kunna inse, att däraf kan uppstå fara

för någons lif eller hälsa eller grof skada å egendom, detta handlingssätt

stämplas såsom brottsligt.

Hvad angår det af kommittén framställda förslag att betrakta vissa

arbetsaftal, vid Indika arbetet är afsedt att komma ett allmänt intresse

omedelbart till godo, såsom aftal om offentlig tjänsteanställning och

i enlighet härmed behandla aftalets brytande såsom tjänsteförseelse,

synes mig ej heller häremot något vara att invända. Denna tankegång

har redan i särskildt fall vunnit tillämpning i gällande strafflag, i det

att vissa enskilda vattenbyggnaders eller järnvägsanläggningars personal

kan enligt 25 kap. 15 § strafflagen, genom öfvergifvande af densamma

åliggande arbete under de i nämnda lagrum angifna omständigheter,

ådraga sig straff.

Onekligt är också, att då enligt den mening, från hvilken kommittén

synes hafva utgått och som vunnit stöd i lagtillämpningen, 25 kap.

strafflagen afser ej blott ämbets- och tjänstemän i egentlig mening utan

ock s. k. betjäntej anställde i statens tjänst, samt sålunda t. ex. den

lägre personalen vid statens järnvägar genom godtyckligt inställande

af dem åliggande arbete gör sig skyldig till straff, konsekvensen synes

kräfva, att jämväl personalen vid sådana enskilda vattenbyggnader eller

järnvägsanläggningar, om hvilka i 25 kap. 22 § 2 mom. är fråga,

genom liknande handlingssätt ådraga sig kriminellt ansvar. Goda skäl

torde också tala för att tillämpa samma åskådning i fråga om personalen

vid kommunala företag, hvilkas verksamhet är af särskildt ingripande

betydelse för allmänheten. Det lärer ej kunna förnekas, att de vådor,

som af Stockholms stadsfullmäktige framhållits såsom beräkneliga följ deraf

allmän arbetsinställelse vid dylika företag, äro så påfallande, att man

ej kan underlåta att söka, i den mån det är möjligt, förekomma deras

inträdande.

Kommitténs förslag i denna del står icke i något närmare samband

med de öfriga lagförslag, som i samma kommittébetänkande framlagts.

Något hinder i detta hänseende finnes alltså icke mot att tillmötesgå

Stockholms stadsfullmäktiges hemställan att göra ifrågavarande

förslag till ändring i strafflagen till föremål för särskild proposition.

Allenast eu ringare jämkning i den föreslagna 22 § af 19 kap. torde

för sådant fall vara erforderlig. Beträffande det föreslagna nya stadgandet

i 25 kap. hafva stadsfullmäktige såsom jag här ofvan meddelat

ifrågasatt ändringar, som skulle innebära en ytterligare utsträckning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

af begreppet tjänsteförbrytelse. Jag anser dock ej redligt att härutinnan

gå längre än kommittén enhälligt föreslagit.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört, synes mig den af Stockholms

stadsfullmäktige gjorda framställningen förtjäna beaktande, och jag hemställer

därför, att kommitténs förslag till lag om ändring i 19 och 25

kap. strafflagen, sådant detsamma med den jämkning, som, enligt hvad

jag här ofvan anfört, synts erforderlig, finnes under bilaga likt. —

detta protokoll bilagdt, måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäier, hänvisas till granskning af högsta domstolen.»

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet IvronprinsenRegenten

i nåder lämna bifall.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 98.

9

Förslag

till

Lag

om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnda delar af 19 och 25 kap.

strafflagen skola erhålla följande lydelse.

19 kap.

22 §.

Har någon, som åtagit sig att arbeta åt annan, före utgången af

den tid, hvarunder aftalet skolat gälla, utan laga skäl öfvergifvit arbetet

under sådana förhållanden, att han bort kunna inse, att af hans förfarande,

antingen ensamt för sig eller i förening med andras, kunde

uppstå fara för uågons lif eller hälsa eller grof skada å egendom, dömes

till böter. Kom af gärningen skada å person eller grof skada å egendom,

dömes till böter eller fängelse i _ högst sex månader i de fall, dar

ej gärningen med svårare straff särskildt belagd är.

23 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller

10 R 17 8 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende

förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete

eller svårare straff efter 6 §, eller till straffarbete efter 5 eller 9 §•

Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami 1 Åfd. 53 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kmujl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

25 kap.

23 §.

Har person, anställd vid sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning,

som i 22 § 2 inom. afses, eller vid stads, annan kommuns

eller municipalsamhälles gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk

eller fasta brandkår, utan laga förfall afhållit sig från

0C^ eJ * detta kapitel särskild! ansvar därå satt, dömes

till böter. Kom af sådan underlåtenhet skada å person eller grof skada

a egendom ellei hinder eller afbrott i inrättningens eller verkets drift

dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Innefattar förseelse, som nu sagd är, tillika annat uppsåtlig! brott

eller sådant vållande, hvarå straff efter denna lag följa bör- gånge

som i 4 kap. 2 § stadgas. > ö

Denna lag skall träda i kraft den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj ds Nåd. Proposition No 98.

11

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Majds

högsta domstol tisdagen den 15 november 1904.

Första rummet.

N ärvar ande:

Justitieråden Skärm,

Petersson,

Tholl ander,

(Hassel,

Quensel,

Silverstolpe.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 11 april 1904,

handlingarna rörande det till högsta domstolen för granskning ofverIämnade

förslag till lag om ändring i 19 och 2b kap. strafflagen

cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemalde ledamöter jamte justitieråd

et Wi i handel-, hvilken emellertid af sjukdom var hindrad att för närvarande

tjänstgöra i högsta domstolen, så företogs nu detta ärende till

slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokol.

Förslaget föranledde följande anmärkningar:

vid 19 kap.

22 § af

Justitierädet Silverstolpe: Föreliggande förslag till ändring i 19

kapitlet strafflagen är i hufvudsakliga delar öfverensstämmande med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!,. Majds Nåd. Proposition No 98.

det förslag till ändring i samma kapitel, som blifvit utarbetadt af den

kommitté, hvilken tillsatts för att, bland annat, taga i öfvervägande

frågan om införande af sådana särskilda bestämmelser, som kunde

finnas erforderliga till beredande af skydd åt i behörig ordning ingångna

arbetsaftal. Nämnda kommitté har i sitt samtidigt framlagda förslagen

lag om vissa arbetsaftal intagit en bestämmelse därom, att arbetare,

som utan laga skäl upphör med sitt arbete hos arbetsgifvaren, innan

tiden _ för arbetsaftalets bestånd gått till ända, skall under vissa omständigheter

dömas att bota från och med fem till och med tvåhundra

kronor, där ej gärningen är med svårare straff särskilt belagd. Med

den till grund för sistberörda förslag liggande åsikten, att arbetares

avtalsbrott i och för sig bör beläggas med kriminellt ansvar, faller det

S)''o ganska naturligt att, da arbetaren upphör med lutt arbete under

sådana förhållanden, som omförmälas i den föreslagna 22 § i 19

kapitlet, betrakta detta förfärande såsom eu kvalificerad art af det

brott, för hvilket straff upptagits i förslaget till lag om vissa arbetsaftal.

Själfva brytandet af aftalet är nämligen då redan en straffbar

rättskränkning, och den fara för eller skada å person eller egendom,

som genom aftalsbrottet uppstått eller kunnat uppstå, framträder därvid

endast såsom en omständighet, ägnad att åt detsamma gifva en

särskild svårare karaktär.

Helt annorlunda ställer sig emellertid saken, om man vidhåller

den i vår rätt hittills gällande grundsatsen, att, då allenast enskildas

inti essen beröras, brytandet af arbetsaftal, som icke faller under någon

specialförfattning såsom sjölagen eller tjänstehjonsstadgan, icke kan

medföra annat än civilrättslig påföljd. I sådant''fall skulle under de i

den föreslagna 22 § angifna förutsättningar straff ådömas, icke därför

att arbetet titan laga skäl öfvergifvits, utan därför att öfvergifvandet

skett under likgiltighet för den fara eller skada, som därigenom vållats

eller kunnat vallas. Då nu förslaget till ändringar i strafflagen hänvisats

till granskning utan samband med öfriga af kommittén framlagda

förslag, torde förslaget i fråga böra bedömas uteslutande ur sistnämnda

synpunkt, och lärer därvid böra tillses, huruvida detsamma är öfverensstämmande

med de grunder, som eljest i strafflagen vunnit tillämpning.

Genom det föreslagna _ nya lagbudet i 19 "kapitlet skulle en däri

ansedd, till vallande hänförlig handling blifva underkastad straff, icke

blott då af densamtna uppkommit skada å person eller grof skada å

egendom, utan äfven då däraf uppstått eller kunnat uppstå fara för

sådan skada. I strafflagen är vållande till fara, hvilket i själfva verket

utgör ett ofullbordadt stadium af vårdslöst förfarande, motsvarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungi Maj.is Nåd. Proposition N:o 98.

hvad som vid uppsåtlig! handlande benämnes försök, endast i vissa

undantagsfall belagdt med straff. Hit kan hänföras ouppsåtlig^ orsakande

af allmänfarlig förgiftning, därför ansvar finnes stadgadt dels i 14

kapitlet 20 § dels ock i 19 kapitlet 19 §, äfvensom vållande därtill,

att fara uppstått för begagnande af kanal- eller slussverk eller annan

sådan vattenbyggnad eller af järnvägsanläggning, och vållande, hvarigenom

fara uppkommit för människor eller egendom af elektrisk ledning

för belysning, för uppvärmning eller för öfverföriug af drifkraft eller

af telegraf eller telefoninrättning, allt under förutsättning att dessa

anläggningar eller inrättningar tillhöra staten eller enligt . särskilda

förordnanden åtnjuta lika skydd som statens, för hvilka fall straffbestämmelser

meddelas i 19 kapitlet 21 §. Hvad som gifvit anledning

till nu omförmälda handlingars beläggande med straff nar tydligen

varit ett behof från det allmännas sida af skydd mot dylik fara. Ett

sådant behof synes emellertid icke kunna åberopas till stöd för förslaget

att i förevarande fall stadga straff för vallande till fara. Därest en

person, som innehar anställning i statens eller därmed likställd tjänst,

utan laga skäl lämnar arbetet, drabbas han redan enligt gällande lag

af straff, nämligen för tjänsteförseelse enligt 25 kapitlet strafflagen.

Genom bestämmelserna i den föreslagna nya paragrafen i samma kapitel

skulle straff skyddet mot brytande af arbetsaftal utsträckas jämv äl till

andra fall, då arbetet är afsedt att komma ett allmänt intresse omedelbart

till godo. Det föreslagna stadgandet i 19 kapitlet 22 § blefve

därför egentligen icke erforderligt annat än med hänsyn till fölhållandet

mellan enskilda arbetsgivare och deras arbetare och kan följaktligen

icke anses hvila på sådan grund, som de ofvan anförda bestämmelserna

i strafflagens 14 och 19 kapitel.

Det är vidare att märka, att då strafflagen stadgar straff for

dylikt vållande, förutsättes alltid, att fara verkligen uppkommit under

det förslaget innebär att ansvar kan adömas äfven då icke någon som

helst fara inträda allenast sådan kunnat uppstå och den tilltalade bort

kunna inse detta. Förslaget går härutinnan längre i stränghet än någon

därmed jämförlig bestämmelse i strafflagen.

Dessutom bör icke lämnas obeaktad!, att då i strafflagen försök

till brott endast i speciella fall är belagdt med straff, den, som utan

att öfvergifva arbete gör sig skyldig till uppsåtlig! förfarande, hvarigenom

fara för någons lif, hälsa eller egendom uppstår, i allmänhet

går fri från ansvar, medan den, som genom, arbetets öfvergifvande

ouppsåtligen åstadkommer sådan fara, skulle enligt det föreslagna nya

lagrummet blifva underkastad straff.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 98.

Jämväl när skada å person eller egendom uppstått, skulle förslagets

bestämmelse komma att vid jämförelse med strafflagens öfriga

likartade stadgande!! verka särskildt stränga, då vållande till äfven den

minsta skada å person skulle kunna föranleda ansvar och vållande till

skada å egendom skulle blifva straffbart i väsentligt större utsträckning’,

än 19 kapitlet för närvarande eljest medgifver. Ej keller dessa

bestämmelser kunna anses påkallade af något direkt behof från det

allmännas sida.

1tl grund af hvad här ofvan blifvit anmärkt och då den föreslagna

ändringen i 19 kapitlet sålunda skulle få karaktären af en undantagslagstiftning,

anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Petersson och Cassel

instämde: Då i 4 kap. 1 § finnes meddelad en allmän bestämmelse för

bedömande af sadana fall, då en gärning innefattar brott, som i särskilaa

afseenden är med olika straff belagdt, och anledning ej synes

föreligga att i nuvarande fall afvika från samma bestämmelse, torde

orden »i de fall där ej gärningen med svårare straff särskildt belagd

är» böra utgå.

Den gärning, som i §:n afses, är redan i gällande lag belagd

S160L. s^ra®>’ ^en händelse att den begåtts af ämbetsman i ämbetet,

otraffet skall i sådan händelse — bortsedt från det fall, hvarom i- 25

kap. lo § förmärs — bestämmas efter ty i 16 eller 17 § sagda kapitel

sägs och kan således ej sättas högre än till böter eller förlust af ämbetet

vare sig på viss tid eller för alltid, dock att med afsättning enligt

16 § kan förenas den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i

nkets tjänst vidare nyttjas. Genom antagande af förevarande förslag,

sådant det nu är affattadt, torde någon ändring härutinnan icke uppkomma.

Då emellertid förslaget innehåller, att gärningen i fråga, där

■ tf densamma kommit skada å person eller grof skada å egendom, skall

minna bestraffas med fängelse, synes detta böra medföra att enahanda

straffa! t jämväl kommer att inga i straff latituden för samma gärning,

begången af ämbetsman i ämbetet. Väl gifver stadgandet i 2 kap.

17 § vid handen, att under viss förutsättning bötes- eller fängelsestraff

kan i anseende till graden af stränghet anses vara likställdt med förlust

a* Jumetet, men dels torde detta åskådningssätt icke kunna tillerkännas

ovillkorlig giltighet under andra förutsättningar än den i §:n angifna,

dels lärer särskildt med hänsyn till beskaffenheten af det brott, hvarom

nu är fråga, och till de förhållanden, hvarunder detsamma närmast kan

föimodas förekomma, man icke kunna utgå från antagandet att i fråga

om samma brott förlust åt ämbetet skulle visa sig vara ett effektivt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98. 15

straff eller att det ens skulle af den brottslige anses såsom något

verkligt straff.

Beträffande formen för införande i förevarande fall af fängelsestraff

vid sidan af de vanliga ämbetsstraffen, synes detta lämpligen

kunna ske genom antagande af ett tredje moment i lo § 25 kap., däri

särskilda och fullständiga bestämmelser meddelades för den ifrågavarande

ämbetsförbrytelsen — ett förfarande, som torde befinnas öfverensstämmande

med hvad redan i samma § iakttagits för däri omförmälda brott.

Uppsåtlig gärning, som omförmäles i 19 kap. 20 §, kan i vissa

fall till beskaffenhet och verkan ganska nära sammanfalla med gärning,

hvilken, om gärningsmannen handlat utan uppsåt att göra skada, varder

straffbar enligt den föreslagna nya §:n. Då emellertid brott, som afses

i 19 kap. 20 §, ej må, där det endast förnärmar enskild persons rätt,

åtalas af annan än målsägande, men däremot förbrytelse mot den föreslagna

nya §:n skulle komma att under alla förhållanden lyda under

allmänt åtal, lärer det vara af nöden, att närmare öfverensstämmelse

mellan ifrågavarande båda lagrum beträffande åtalsrätten åvägabringas.

Justitierådet Thollander: Med den allmänna affattning, denna §

erhållit, skulle densamma blifva tillämplig jämväl å dem, som innehafva

offentlig tjänsteanställning; men då detta så mycket mindre kan antagas

vara afsedt, som 25 kap. med den föreslagna nya 23 § komme att

innehålla straffbestämmelser för öfvergifvande af arbetet under sådana

förhållanden, som i förevarande § afses, anser jag denna § böra så

ändras, att från dess tillämpning uttryckligen undantagas de, som hafva

offentlig tjänsteanställning.

Justitierådet Skärm: Jag anser lika med justitierådet Quensel

orden: »Där ej gärningen med svårare straff särskildt belagd är» kunna

-såsom öfverflödiga utgå och instämmer, beträffande åtalsrättsfrågan,

med justitierådet Quensel.

Vidare tilläde justitierådet Skärm:

§:ns ordalag innebära, att den, som utan giltigt skäl öfvergifver

åtaget arbete, är underkastad ansvar endast i det fall, att han bort

kunna inse, att därigenom kunde uppstå fara för någons lif eller hälsa

eller »grof skada å egendom».

Till »grof skada å egendom» lärer väl ej vara hänförlig annan

förlust, som i följd af arbetsöfvergifvandet kunnat uppstå eller uppstått.

Om t. ex., såsom nog inträffat, arbetsöfvergifvandet skett i fullt medvetet

syfte, att tillskynda arbetsgifvaren förlust genom hans urståndsättande

att fullgöra åtagna beställningar, skulle, där ej skada å viss

egendom bevisligen inträffat eller vore att befara, öfvergifvandet kunna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

ske strafflöst. Ej heller synes uttrycket »grof skada å egendom» kunna

innefatta annan olägenhet, möjligen af större betydelse än ekonomisk

skada, eller förlust, som kan genom arbetsöfvergifvandet uppkomma.

Men i dessa båda fall torde arbetsöfvergifvandet vara fullt lika brottsligt

och straffvärdt som när fara för »grof skada å egendom» uppstått.

För min del anser jag därföre uttrycket »grof skada å egendom»

vara för inskränkt och att straffbarhet bör stadgas äfven för de fall

att afsevärd förlust eller annan betydligare olägenhet är att af arbetsöfvergifvandet

befara när sådant bort af den brottslige inses.

Ersättningsskyldighet åligger ju i regeln alltid den, som genom

obehörigt underlåtande att fullgöra ingånget aftal tillskyndar annan

förlust eller skada. Denna skyldighet är nog, där ersättningsförmåga

finnes, tillräcklig att bereda den genom aftalsbrottet kränkte godtgörelse

och verkar såmedelst till afhållande från aftalsbrott.

Men. i de synnerligen talrika fall, där ersättningsförmåga saknas,

är ersättningsskyldigheten i det närmaste utan betydelse. Det torde

därföre ej finnas annat eller bättre medel att gifva helgd åt ingångna

aftal äfven med ekonomiskt ovederhäftiga personer än aft, där aftalsbrottet

är afsiktligt och oberättigadt samt därigenom fara för skada eller

skada uppstått, låta den, som egenvilligt undandragit sig att fullgöra

hvad han frivilligt sig åtagit, drabbas af kriminellt ansvar. Denna

åsikt har vunnit tillämpning i sjölagen och legostadgan och synes med

lika skäl böra utsträckas äfven till andra arbetsäftal. Erfarenheten gifver

opk för hvarje dag ökade bevis om behofvet af en lagstiftning i denna

riktning; men om lagens syftemål skall vinnas, torde det kriminella

ansvaret böra sättas tillräckligt högt, hvithet synes mig åtminstone för

det fall att skada af gärningen kommit, knappast vara uti ifrågavarande

§ iakttaget.

Om t. ex. eu person, som enligt aftal är förbunden att sköta eu

maskin, af hvars ordentliga skötande andras lif, hälsa och egendom kan

vara .beroende, egenvilligt utan giltigt skäl aflägsna!* sig och lämnar

maskinen åt sitt öde med full insikt därom, att han därigenom sätter

ändras lif, hälsa och egendom på spel, och drabbas i följd af hans förfarande

flera personer af svår kroppsskada, sådan som i 14 kap. 10 §

strafflagen sägs, synes mig det föreslagna maximum sex månaders fängelse

vara ett väl lindrigt straff. Hans förbrytelse är svårare än den,

som omförmäles i 14 kap. IT § strafflagen och torde äfven böra svårare

bestraffas.

I anledning af hvad i högsta domstolen yttrats om det fall, att

under den föreslagna §:n hänförlig förbrytelse beginges af ämbets
-

en

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

man eller af person, som jämlikt 25 kap. 22 § strafflagen vore med

ämbetsman likställd och som i följd af sin anställning varit pliktig att

det öfvergifna arbetet utföra, vill jag uttala att efter min åsikt i dylikt

fall skulle — förutsatt att förslaget vore _ lag — för ämbetsbrottet

''eller öfvergifvandet af arbetet tillämpas straffbestämmelserna i 25 kap.

16 eller 17 § eller i vissa fall 23 §, om denna § blir antagen, och

dessutom, jämlikt 18 § i sistsagde kap., jämförd med 4 kap. 2 § strafxlagen,

samt den ifrågavarande 22 § i 19 kap., dömas till särskild!

ansvar för det öfvergifvandet af arbetet skett under sådana förhållanden,

att vederbörande bort kunna inse, att därigenom fara uppkomme.

Vid 25 kap.

23 § af

Justitierådet Silverstolpe: Emot förslaget till ändring i 2o kapitlet

strafflagen har jag icke annat att erinra, än att, enär det straffskydd

mot brytande af vissa arbetsaftal, som med bestämmelserna i den nya

paragrafen åsyftas, bör så vidt möjligt omfatta alla hittills ej till tjänsteförseelser

hänförliga fall, då arbetet är afsedt att komma ett allmänt

intresse omedelbart till godo, bestämmelserna i denna paragraf synas

böra utsträckas jämväl till personer anställda vid de i paragrafen ej upptagna

anläggningar och inrättningar af beskaffenhet, som afses x 19

kapitlet 14 § strafflagen och möjligen älven till personer, anställda vid

andra till den allmänna samfärdseln hörande anläggningar, inrättningar

och verk, för hvilkas drifvande lordras tillstånd åt offentlig myndighet.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Peteisson och

Cassel instämde: c''

I händelse såsom ofvan blifvit ifrågasatt, till 25 kap. 15 § iogas

ett tredje mom. afseende fall, då i statens tjänst anställd person utan

laga skål öfvergifver åtaget arbete, torde denna bestämmelse böra göras

så omfattande att därunder ingår ej allenast sådan handling, som afses

i den föreslagna nya 22 § af 19 kap. — d. v. s. då den, som öfveigilvei

arbetet, bort kunna inse att af hans förfarande antingen ensamt för

sicr eller i föreningen med andras, kunde uppstå fara för någons In

eller hälsa eller grof skada å egendom — utan äfven arbetsnedläggelse

af sådan beskaffenhet att den, om den gjordes af person, som i förevarande

§ afses, skulle enligt samma § bestraffas. Om så sker, torde

förevarande § kunna ersättas med allenast ett tillägg till 22 § åt 25

kap., hvarigenom den nya bestämmelsen i 15 § göres tillämplig jämväl

Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 53 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj''.ts Nåd. Proposition N:o 98.

å person anställd vid sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning

som i 22 § 2 mom. alses, eller vid stads, annan kommuns eller municipalsamhälles

gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk eller

fasta brandkår Någon anledning att i dylikt fall bibehålla bestämmelsen

i 2 inom. af förevarande § torde ej föreligga.

Justitiei adet Thollander: I likhet med hvad Stockholms stadsfullmäktige

uttalat i den skrifvelse, som närmast gifvit anledning till

ifrågavarande lagförslag, anser jag, att det skydd för arbetsaftal, förevarande

§ är af sedd att förläna, bör utsträckas jämväl till spårvägsoch

ångslupsrörelse samt telefon. Den betydelse för allmänheten, som

dessa samfärdsmedel erhållit och som för hvarje dag ökas, synes mig

1 hög grad påkalla den ifrågasatta lagstiftningens utsträckande äfven

till dem.

Kommitterade hafva yttrat, att det enklaste sättet att nå det mål,

som med den föreslagna §:n afses, hade varit att föreslå sådan ändrad

lydelse af 22 § 1 mom., att däraf tydligt framginge, att lagrummet

afsåge innehafvare af sådan anställning, som i den nu föreslagna §:n

uppiäknas. Det hade enligt min mening varit synnerligen lyckligt ur

synpunkten^ af enkelhet och reda i lagstiftningen, om kommitterade

vält den sålunda antydda vägen. Med den nu valda utvägen att till

25 kap. foga en ny § följer, så vidt jag kan förstå, den oegentlighet

att, då. redan enligt gällande lag åtminstone flera af dem, som tagit

anställning vid brandkår, gasverk etc., på grund af stadgandet i 22 §*

1 mom. äio i straffrättsligt hänseende likställda med statens ämbetsmän,

på dem skulle blifva tillämpliga antingen 16 och 17 §§ eller den föreslagna

nya §:n. Att omfattningen af 22 § 1 mom. skulle indirekt

blifvit ändrad och begränsad genom uppräkningen i förevarande § torde

icke få antagas.

Justitierådet Skärm: I denna § förutsättes en förbrytelse i ämbetet

af ämbetsman eller af en med ämbetsman enligt 22 § likställd person,

eller af person anställd vid stads, eller annan kommuns eller municipalsamhähes

gas-, elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk

eller fasta brandkår. Person med anställning af nämnda beskaffenhet

synes mig här likställas uti det ifrågavarande hänseendet med ämbetsman.

I annat fäll bär §:n ej sin plats i 25 kap., som handlar uteslutande

om brott af ämbetsmän.

Under förutsättning att detta mitt antagande är riktigt, är här

således fråga om ämbetsmans förbrytelse, hvilken, om särskild! straff

eJ därför vore utsatt, skulle bedömas efter 16 eller 17 §. När nu särskild!

straff anses böra stadgas, synes mig stadgandet härom likasom

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 98.

öfriga stadganden om särskilda straff för vissa ämbetsbrott böra kafva

sin plats framför 16 och 17 §§; hvarjemte i 22 § lämpligen torde kunna

stadgas rörande de flera personer, som uti ifrågavarande hänseenden

böra med ämbetsmän likställas.

Genom en sådan förändring synes ock kunna vinnas den fördelen,

att sista stycket i 23 § kan, såsom ersatt med 18 §, uteslutas. De i

detta stycke förekommande orden »denna lag» äro dessutom tvetydiga.

Vid jämförelse med 18 § torde med »denna lag» böra förstås strafflagen

i dess helhet. Men ordalagen synas närmast beteckna den nu föreslagna

»Lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen» och detta desto hellre

som i det omedelbart följande uttrycket: »Denna lag skall träda i kraft

den» orden »denna lag» uppenbarligen afse. den nu föreslagna lagen.

Jag instämmer för öfrigt i hvad justitieraden Silverstolpe och

Thollander yttrat om önskvärdheten att utsträcka tillämpligheten af

denna § äfven till andra af dem antydda anställningar.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 31 mars 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Bamstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen,

Virgin,

J ustitieråden: Cassel,

Quensel.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Berger anmälde:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 26 mars 1904 inhämtade utlåtande öfver förslag

till lag om ändring i 19 och 25 kap. strafflagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

:

»Såsom af den lämnade redogörelsen framgår har en af högsta

domstolens ledamöter yttrat den mening, att den föreslagna ändringen

i 19 kap. skulle få karaktären af en undantagslagstiftning, och på grund

däraf ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget i denna del. Med anledning

häraf vill jag erinra, att den af mig vid förslagets remitterande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

till högsta domstolen, omnämnda kommitté, som uppgjort ifrågavarande

förslag, framhållit att öfvergifvande af arbetet under de i det föreslagna

stadgandet angifna omständigheter icke allenast berör förhållandet mellan

arbetaren och arbetsgifvaren utan kan såsom en allmänfarlig förseelse

sträcka sina verkningar långt därutöfver. Kommittén har därför funnit,

att under sådana förhållanden för arbetarens bestraffning föreligger alldeles

samma skäl, som föranledt bestämmelser om ansvar_ för sjöman,

hvilken genom rymning bryter sitt arbetsaftal. Jag kan ej finna annat

än att kommitténs uppfattning härutinnan är riktig och att en gärning,

som kan medföra fara för människors lif eller hälsa eller för stor förödelse

å egendom, icke bör blifva ostraffad, då gärningsmannen bort

kunna inse dess verkan.

Bland de anmärkningar, som i öfrigt riktats mot den föreslagna

nya § i 19 kap., vill jag till en början uppehålla mig vid^den somrör

åtalsrätten. Flertalet'' af högsta domstolens ledamöter hafva ansett

nödigt, att närmare öfverensstämmelse beträffande åtalsrätten åvägabringas

mellan sagda § samt 20 § i 19 kapitlet. I denna senare §,

som handlar om uppsåtlig skadegörelse i allmänhet, är angående åtalsrätten

stadgadt, att brott, som endast förnärmar enskild persons rätt,

ei må åtalas af annan än målsägande, hvaremot gärning, som afses i

den föreslagna 22 §, skulle lyda under offentligt åtal. I sistberörda

re er el skulle en ändring näppeligen kunna företagas, utan att stadgandet

skulle förlora en stor del af sin"effektivitet. Den allmänfarliga karaktär,

som där ifrågavarande gärning lätt nog kan antaga, synes dessutom

kräfva, att brottet lyder under offentligt åtal. Hvad åter angår 20 §

kan det visserligen ej nekas, att där afsedd förbrytelse kan tänkas

vara af den beskaffenhet, att man med lika rätt som beträffande den,

som afses i den föreslagna 22 §, kunde inrymma offentlig åtalsrätt.

Men beträffande de flesta fall af skadegörelse, som äro att hänföra

under 20 §, lärer den nu gällande regeln ej böra ändras och det skulle

näppeligen vara möjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt skilja

mellan dessa olika fall så att på samma gång full öfverensstämmelse

med den föreslagna 22 § blefve åvägabragt. Vid detta förhållande och

då jag ej kan finna, att någon praktisk olägenhet skulle kunna vållas

af den påpekade bristen på öfverensstämmelse, har jag ansett denna

anmärkning icke böra föranleda någon ändring vare sig i 20 § eller

i den föreslagna 22 §.

Jag öfvergår härefter till den anmärkning, som åt tre ledamöter

i högsta^domstolen framställts beträffande det fall att ämbetsman begått

ämbetsförbrytelse, som tillika uppfyller de i den föreslagna 22 § åt 19

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

kap. stadgade betingelserna för straffbarhet, och jag anhåller, att i

sammanhang härmed också få behandla den af samma ledamöter gjorda

hemställan angående den föreslagna 23 § i 25 kap. Bemälte tre''ledamöter

hafva yttrat den mening, att antagande af det remitterade förslaget

icke skulle medföra, att ämbetsförbrytelse af ofvanberörda beskaffenhet

blefve strängare straffad än hittills, och häri hafva dessa

tre ledamöter funnit en brist, såvidt nämligen fråga vore om gärning,

af hvilken kommit skada å person eller grof skada å egendom. För

dylikt fall borde enligt dessa ledamöters mening fängelsestraff införas

vid sidan af ämbetsstraffen och detta kunde lämpligen ske genom att

i 15 § af 25 kap. meddela särskilda och fullständiga bestämmelser för

den ifrågavarande ämbetsförbrytelsen. Blefve denna anvisning följd

kunde det nya momentet i 25 kap. 15 § göras så omfattande, att därunder

inginge äfven arbetsnedläggelse af sådan beskaffenhet, att den,

om den gjordes af person, som afsåges i den föreslagna 23 § af 25

kap., skulle enligt samma § bestraffas, och denna sistnämnda § kunde

i sadant fall ersättas med ett tillägg till 22 § i 25 kap., hvarigenom den

nya bestämmelsen i 15 § gjordes tillämplig på de i den föreslagna

23 § afsedda personer.

Eu annan ledamot af högsta domstolen har däremot beträffande

det fäll, att ämbetsförbrytelse tillika uppfyllde betingelserna för straffbarhet

enligt den föreslagna 22 § i 19 kap., uttalat den åsikt, att det

remitterade förslaget innebure, att ämbetsmannen skulle dömas, förutom

till ämbetsstraff, tillika till särskild! straff efter omförmälta 22 §. Denna

olikhet i uppfattning härrör från olikhet i tolkning af 25 kap:s 18 §.

Utan att ingå på frågan om den ena eller andra tolkningens företräde

vill jag framhålla, att faran af olika tolkningar kan förebyggas genom

att följa den af förbemälta tre ledamöter anvisade utvägen att i 15 §

upptaga en särskild bestämmelse för det ifrågavarande fallet. Det kan

ej heller förnekas, att den af samma ledamöter gjorda hemställan i afseende

å den föreslagna 23 § i 25 kapitlet i flera afseenden är att förorda.

Jag tror emellertid att, om man efterkommer berörda hemställan

och sålunda uti 15 § af 25 kap. upptager bestämmelser för de fall, då

ämbetsman vid statens vattenbyggnad eller järnverksanläggning, gas-,

elektricitets-, vattenlednings- eller renhållningsverk eller brandkår utan

förfall. afhåller sig från tjänstgöring, man därmed också behandlat de

fäll af praktisk betydelse, då ämbetsman i statens tjänst kan tänkas

genom^ att afhålla sig från tjänstgöring vålla skada å person eller grof

skada å egendom under sådana förhållanden, att det rimligen kan kräfvas,

att han bort kunna inse faran för sådan påföljds inträdande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 98.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har en omarbetning

af det remitterade förslaget företagits, därvid jämväl vidtagits några,

andra af framställda anmärkningar föranledda jämkningar i affattningen,

hvarförutom 23 § i 19 kap. affattats i enlighet med den lydelse motsvarande

lagrum erhållit genom lag af den 17 mars 1905.»

Sedan departementschefen härefter uppläst förslaget i dess ändrade

lydelse, hemställde han, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Justitieråden Cassel och Quensel åberopade hvad de vid ärendets

behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid förslagets

omarbetande vunnit beaktande.

Statsrådets Öfrige ledamöter biträdde departementschefens hemställan;
och

täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

med bifall till denna hemställan, förordna,

att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i

ämnet af den lydelse, bilagan litt. A. vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet

Aug. von Hartmansdorff.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.