Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge

1906-05-04 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1906:147, Med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

1

N:o 147.

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken

mellan Sverige och Norge; gifven Stockholms

slott den 4 maj 1906.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga närlagda förslag till förordning angående vissa bestämmelser

rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och förblifver Kungl. Maj:t Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Elof Biesért.

Bih. till Biksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

2

Förslag

till

Förordning

angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige

och Norge.

1 §•

Yid resa annorledes än med järnväg från Norge till Sverige öfver

nedannämnda delar af gränsen vare det, med undantag för spelkort,

livilka äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt brännvin

och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom vin, för hvilka

senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna,

tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt och, hvad

beträffar socker, jämväl skattefritt medföra följande mindre partier,

nämligen:

a) då resa sker öfver de delar af gränsen, som äro belägna mellan

gränsstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen mellan Värmland

och Dalarne samt mellan Ljusnebäcken i Härjedalen och Frostvikens

socken i Jämtland:

bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt 10 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,

risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

spannmål, omalen, 40 kilogram,

„ malen, 25 kilogram,

tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

sammanlagdt värde af 25 kronor, samt

andra varor till ett sammanlagdt värde af 20 kronor;

b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan

gränsen mellan Värmland och Dalarne samt Ljusnebäcken i Härjedalen,

eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om

denna belägna orter:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,

risgryn 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

spannmål, omalen, 150 kilogram,

„ malen, 100 kilogram,

tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

värde af 40 kronor, samt

andra varor till ett sammanlagdt värde af BO kronor.

Yid resa med järnväg öfver Riksgränsens station från Norge till

Sverige vare enahanda tullfrihet äfvensom, beträffande socker, skattefrihet

medgifven, som, enligt hvad ofvan stadgats, gäller vid införsel öfver

den del af gränsen, hvarom ofvan under b) förmäles.

Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan stadgats,

skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af

varan införda kvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som

i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller

för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för

varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt

de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,

skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under edlig

förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke

införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke

för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för

hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,

skola varorna i vanlig ordning tullbebandlas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

2 §•

1. Om i gränstrakterna mellan Sverige och Norge någon äger

eller brukar egendom på båda sidor om gränsen och dessa egendomar

antingen gränsa omedelbart till hvarandra eller äro så belägna, att

afståndet mellan egendomarnas närmaste gränser ej öfverstiger 20 kilometer,

må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för den i Sverige

belägna egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

2. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras från

Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,

målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för

reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras,

skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.

Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof

föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller

reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och därefter till Norge återutföras,

vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.

3. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast för

transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej underkastade

tullafgifter.

3 §•

Till förekommande af missbruk af de i 1 och 2 §§ gjorda medgifvanden

äger generaltullstyrelsen eller i särskildt fall tullmyndighet

vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna

anses erforderliga.

Denna förordning skall träda i kraft den 16 maj 1906 och, där

icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med den 15

maj 1907; dock att hvad i 2 § är föreskrifvet skall äga tillämpning

allenast så länge däremot svarande bestämmelser gälla i Norge.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

5

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, MUet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Ilegenten i statsrådet å Stockholms

slott den 4 maj 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Beesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Biesért anförde härefter:

Sedan den s. k. mellanrikslagen år 1897 upphörde att gälla, hafva

Sveriges och Norges ömsesidiga sjöfartsförhållanden äfvensom gränstrafiken

reglerats genom hvartdera landets särskilda lagstiftning.

De härom gällande bestämmelser hafva efter mellanrikslagens

trädande ur kraft för Sveriges del sammanfattats hufvudsakligen i förordningen

angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gräns
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Sjöf artsförhållandena

med Norge.

6 Kunyl. May.ts Nåd. Proposition N:o 147.

trafiken med Norge, hvilken förordning förnyats för ett år i sänder,

senast den 12 maj 1905 för tiden till den 16 nästkommande maj, då

förordningen, där ej annorlunda stadgas, upphör att gälla.

Hvad till en början beträffar sjöfarten, är i 1 § af nämnda förordning

stadgadt, att alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna

eller däckade och af hvad slag och dräktighet som helst, skola, ehvad

de där äro byggda eller naturaliserade, behandlas såsom inhemska och

åtnjuta alla därmed förenade rättigheter, samt att i följd häraf å nämnda fartyg

och båtar, utan afseende därå om de ankomma eller afgå från eller till

in- eller utrikes ort eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller

utländska varor, icke må läggas andra eller högre afgifter till kronan,

städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola

utgöras. Därjämte är i samma § stadgadt, att norska fartyg och båtar må

inom svenskt område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda

villkor, som för inhemska fartyg och båtar äro bestämda.

Enligt dessa bestämmelser äro således norska fartyg i alla hänseenden

likställda med svenska. De äro sålunda icke allenast tillförsäkrade

den likställighet med dessa i fråga om fartygsafgifter, som

äfven andra främmande nationers fartyg, med hvilka Sverige äger i

någon mån afsevärda sjöf artsförbindelser, på grund af ingångna traktater

åtnjuta, utan äga därjämte rätt till kustfart och, lika med svenska

fartyg, rätt till fraktfart på insjöar, floder och kanaler inom svenskt

område.

Motsvarande förmåner tillkomma i Norge den svenska sjöfarten.

Enligt den norska lagstiftningen behandlas nämligen alla främmande

nationers fartyg utan åtskillnad i regel lika med de inhemska.

Att, sedan unionsförhållandet mellan Sverige och Norge numera

blifvit upplöst, fortfarande medgifva norska fartyg och båtar rätt till

fraktfart på insjöar, floder och kanaler lärer icke kunna ifrågakomma.

En sådan rätt tillkommer nämligen hos oss icke någon annan främmande

nations fartyg, och skulle densamma fortfarande bibehållas beträffande

Norge, ligger nära för handen att antaga, att äfven andra länder, hvilka

enligt gällande internationella överenskommelser i fråga om sin sjöfart

fått sig tillförsäkrad behandling såsom mest gynnad nation, skulle göra

anspråk på enahanda förmån, ett anspråk, som det ju icke gärna kunde

ifrågakomma att tillmötesgå. Visserligen äga, som nämndt, svenska

fartyg motsvarande förmån i Norge, men denna förmån torde för den

svenska sjöfarten vara utan egentlig betydelse.

Hvad åter angår rätten till kustfart, är detta en rättighet, som hos

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147. 7

oss tillkommer främmande nationers fartyg allenast på grund af uttryckligt

medgifvande.

Frågan, huruvida norska fartyg fortfarande böra bibehållas vid

sistberörda rättighet, synes därför böra bero däraf, i hvad mån det kan

anses vara för svenska intressens tillvaratagande önskvärdt eller behöfligt,

att berörda rättighet lämnas orubbad. Härom pågår för närvarande

utredning, hvilken emellertid ännu icke föreligger i sådant skick,

att på grund däraf ett afgörande kan träffas.

Vidkommande de rättigheter i öfrigt, som på grund af ifrågavarande

§ i 1905 års förordning tillkomma norska fartyg och båtar,

lärer det icke böra ifrågasättas att därutinnan vidtaga någon förändring,

då detta skulle komma att innebära, att Norge med afseende å sin sjöfart

skulle försättas i en sämre ställning än andra länder, med hvilka

Sverige faktiskt äger sjöfartsförbindelser.

Med afseende å hvad jag nu anfört och särskildt med hänsyn

därtill, att frågan huruvida rätt till kustfart fortfarande bör medgifvas

norska fartyg för närvarande är föremål för utredning, synes

lämpligast, att, så länge någon öfverenskommelse rörande sjötrafiken

med Norge icke träffats, de i 1 § af nu gällande förordning om sjöfarten

och gränstrafiken förekommande bestämmelser uteslutas ur den nya förordning,

som bör träda i stället för den förra, samt att, sedan berörda

utredning afslutats, hvilket torde kunna ske inom den allra närmaste

tiden, genom särskild författning — hvilken lika litet som andra

i liknande ämnen utfärdade torde behöfva föreläggas Riksdagen —

meddelas de bestämmelser, som i förevarande afseende må finnas påkallade,

att lända till efterrättelse, så länge motsvarande bestämmelser

i fråga om den svenska sjöfarten gälla i Norge.

Under dessa förutsättningar skulle den nu ifrågavarande förordningen

endast komma att gälla gränstrafiken.

Bestämmelserna härom, hvilka återfinnas i 2 och 3 §§ af nu

gällande förordning i ämnet, afse hufvudsakligen att bereda befolkningen

i de till norska gränsen stötande distrikten vissa lättnader i samfärdseln

och varuförseln. Att dylika bestämmelser fortfarande kunna finnas behöfliga,

oaktadt Sverige och Norge icke längre äro med hvarandra politiskt

förenade, är tydligt. Frågan om bibehållandet eller upphäfvandet

af de i ämnet hittills gällande bestämmelser är sålunda att

bedöma oberoende af unionens upplösning. Fn del af ifrågavarande

bestämmelser — jag syftar härvid särskildt på de i 2 § 2—4 mom. i

gränstrafikförordningen förekommande — äro emellertid till sitt inne
-

Gränstrafiken

med Norge.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrifvelse den

17 maj 1904.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

håll af sådan beskaffenhet, att de uppenbarligen, för att vara till åsyftadt

gagn, förutsätta, att motsvarande bestämmelser tillämpas äfven å

andra sidan af gränsen. Detta gäller däremot icke om öfriga i förordningen

förekommande bestämmelser om gränstrafiken, om det än gifvetvis

äfven ur svensk synpunkt är till fördel, ifall de lättnader, som

för samfärdseln eller trafiken medgifvas å svenska sidan, vinna tillämpning

äfven å den norska.

Första frågan, som föreligger till besvarande, är emellertid, om och

i hvad mån nu gällande bestämmelser om gränstrafiken — sedda ur enbart

svensk synpunkt — böra bibehållas, uppliäfvas eller förändras.

Härutinnan tillåter jag mig erinra, att Riksdagen i skrifvelse den

17 maj 1904 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvilken

mån en begränsning af giltighetsområdet för nämnda förordning eller

i öfrigt förändringar i eller tillägg till dess bestämmelser lämpligen

borde ske, samt vid afgifvande af nytt förslag till förordning taga den

hänsyn till skedd utredning, hvartill skäl kunde föreligga.

Till stöd för sin berörda anhållan anförde Riksdagen hufvudsakligen

följande.

De förhållanden, som ursprungligen föranledt införandet af särskilda

undantagsbestämmelser med afseende å gränstrafiken mellan de

förenade rikena, hade numera i ej oväsentlig mån förändrats. Vid tiden

för berörda undantagsföreskrifters tillkomst hade särskildt framhållits,

att, i saknad af goda kommunikationer, det syntes vara nödigt att vidtaga

sådana åtgärder, att befolkningen å ömse sidor om gränsen bereddes

möjlighet att på någorlunda nära håll tullfritt förse sig med

nödiga förbrukningsartiklar i för tillfället erforderliga kvantiteter. Med

de betydligt förbättrade kommunikationer, som numera kommit till stånd,

syntes emellertid denna förutsättning, åtminstone icke i alla gränsorterna,

hafva samma berättigande som förr. Därjämte hade handel och näringar

på senare tider nått ett kraftigt uppsving, och, hvad särskildt anginge

Bohuslän, hade de sista åren utefter Idefjorden och å andra

platser i närheten uppstått betydande industriella anläggningar, företrädesvis

stenhuggerier, till följd hvaraf, för tillgodoseende af de talrika

arbetaresamhällenas behof, landthandlande börjat drifva verksamhet i

trakten. Det syntes icke lida något tvifvel, att med nu förefintliga

bestämmelser, hvilka satte befolkningen i tillfälle att å den norska sidan

om gränsen inköpa vissa varor till billigare pris än inom eget land,

den svenska handeln lede ej ringa afbräck. För ett rätt bedömande

af frågan, om och i hvad mån ändringar i förordningen borde vidtagas,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147. 9

syntes emellertid en utredning, omfattande hela riksgränsen mot Norge,

vara erforderlig.

Öfver Riksdagens berörda framställning hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i samtliga de utmed riksgränsen mot Norge belägna

länen, på grund af särskilda nådiga remisser, afgifvit underdåniga utlåtanden.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län hemställa, en hvar i fråga om sitt län, att någon

inskränkning i nu gällande tullfrihet vid varuinförsel från Norge icke

måtte vidtagas.

Kungl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens län erinrar, att,

intill dess mellanriksbanan Luleå—Narvik nyligen fullbordats, varuin- ha/vandeSi

införseln af tullpliktiga varor öfver länsgränsen från Norge hufvudsak- Norrbottens

ligen varit inskränkt till malen spannmål jämte vissa andra förnödenheter,

såsom kaffe, socker med mera, hvilka förnödenheter lapparne vid

återkomsten från sommarvistelsen i Norge plägat föra med sig eller

åborna i fjällstugorna och de närmast gränsen belägna få och obetydliga

byarna infört i mindre kvantiteter till husbehof. Efter järnvägens

tillkomst hade visserligen den tullfria införseln af varor från Norge

måhända erhållit något större omfattning än förut, men införseln skedde

dock fortfarande uteslutande för husbehof och kunde ingalunda sägas

lända till väsentligt afbräck för de aflägset boende svenska handelsidkare,

till hvilkas kundkrets ifrågavarande del af befolkningen med dess små

behof knappast kunde räknas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län framhåller, att K!m9l: Mai:ts

kommunikationerna inom den mot norska gränsen belägna delen af hivande t

Västerbottens län icke vore sådana, att de där boende kunde undvara Västerbottens

varuutbytet med Norge. De omständigheter, som framkallat behofvet

af nu gällande bestämmelser om tullfri införsel från Norge, ägde för

länets fjällboar fortfarande sin fulla giltighet, och en begränsning därutinnan

skulle åtminstone för närvarande för dem verka i hög grad

menligt. Kronofogden i lappmarksfögderiet, som lämnats tillfälle att

yttra sig i ärendet, hade till och med hemställt, att tullfriheten i fråga

om vissa förnödenheter, såsom malen spannmål, sill m. m. måtte utsträckas

utöfver hvad nu vore förhållandet.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands flin anser icke heller Kungi. Maj-.t*

några förhållanden hafva inträffat, som borde föranleda inskränkning i ^a/vandTl

nu gällande tullfrihet. Visserligen hade på senare tider stambanan Jämtlands

genom Jämtland till Trondhjem och en ny allmän väg från Gäddede lan''

Bih. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

i Frostvikens socken till Nordli socken i Norge tillkommit, men därigenom

hade ingalunda den nu medgifna lättnaden i varuutbytet upphört

att för gränsbefolkningen, hvilken vore hänvisad att från aflägsna

orter hämta det mesta af hvad för lifvets uppehälle vore nödvändigt,

hafva samma berättigande som förr.

Kungl. Majts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har inskränkt

^i/vandfi sig ti11 ett förklarande, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande med afKopparbergs

seende å hvad Riksdagen i sin ofvanberörda skrifvelse anfört funne

län- sig icke böra afstyrka en utredning i den i samma skrifvelse angifna

riktning.

Kungi. Majts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län har i ämnet

h£and9eSl inhämtat och jämte eget utlåtande öfverlämnat yttrande från tullVärmiands

kammaren i Charlottenberg. Tullkammaren uppgifver, att den tullfria

import, som ägde rum från Norge öfver Charlottenberg voro

högst betydlig. Till belysning häraf hade upprättats en förteckning,

utvisande, att på grund af gällande bestämmelser rörande gränstrafiken

med Norge under femårsperioden 1899—1903 öfver Charlottenberg

från Norge tullfritt införts eljest tullpliktiga varor, för

livilka, därest tull för dem i vanlig ordning utgått, skulle hafva erlagts

tullafgifter med tillhopa 73,501 kronor 99 öre. Denna siffra

vore dock i själfva verket för låg, då för åren 1899 och 1900 antecknats

endast mera betydande artiklar såsom bröd, fläsk, sirap, socker,

och malen spannmål. Ifrågavarande varor hämtades från närmaste

norska järnvägsstation Magnor. För att där göra inköp reste icke endast

personer från Charlottenberg utan äfven från längre in i landet

belägna stationer, såsom Åmot, Ottebol, ja till och med Arvika; och

torde man kunna anslå antalet sådana resande till omkring 30 för

hvarje söckendag. Trafiken sökte sig sålunda numera icke väg till närmaste

handelsplats utan ginge tvärtom förbi en närboende köpman,

ifall en längre bort boende kunde lämna vissa varor till så billigt pris,

att det lönade sig att resa till honom för att handla. Detta förhållande,

som vore utmärkande icke endast för järnvägs- utan gällde äfven landsvägstrafiken,

hade ledt därhän, att på s. k. svenskhandel baserade

norska landthandlerier inrättats vid snart sagdt hvarje väg, som förde

öfver gränsen, samt att svenska handlande sett sig nödsakade att, för

att kunna möta denna konkurrens och behålla sina kunder, öppna

filialer på norska sidan. Förordningens syfte att åt befolkningen pa

båda sidor om gränsen gifva tillfälle att utan hinder af tullrestriktioner

på närmaste håll förse sig med nödiga förbrukningsartiklar i för tillfället

behöfliga kvantiteter vore således alldeles förfeladt. Att ifråga
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

varande tullfria införsel lände till stort förfång för handlandena på den

svenska sidan om gränsen, vore gifvet, då de varor, som vore billigare

i Sverige än i Norge och förty borde locka köpare från sistnämnda

land, nämligen kaffe, tobak och öl samt en del garn och väfnader,

dels icke utgjorde så stora förbrukningsartiklar som de i Norge billigare

varorna bröd, fläsk, socker och spannmål dels icke finge tullfritt medföras

i så stora kvantiteter, att särskilda resor för deras upphandlande

kunde anses lönande. Enligt tullkammarens förmenande borde fördenskull

§ 2 mom. 1 i förordningen, såsom hvilande på oriktiga förutsättningar

och tillskyndande den svenska handeln afsevärda förluster,

icke bibehållas, åtminstone hvad beträffade Värmland, Dalsland och

Bohuslän. Därest emellertid berörda moment ansåges böra bibehållas,

borde detsamma i vissa hänseenden kompletteras och förtydligas. Sålunda

borde t. ex. rubriken »socker» utbytas mot »socker och sirap,

alla slag, tillsammans» och rubriken »öl» mot »maltdrycker, alla slag,

tillsammans». Enligt momentets nuvarande lydelse kunde stärkelsesirap

tullfritt införas till värde af 20, respektive 30 kronor men

sirap af socker endast i myckenhet af 5, respektive 10 kilogram samt

porter till värde af 20, respektive 30 kronor men öl till en kvantitet af

allenast 5, respektive 10 liter.

Med åberopande af tullkammarens yttrande i fråga om gränstrafiken

vid Charlottenbergs tullstation, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Värmlands län för egen del anfört, att ungefär enahanda

förhållanden, som vore rådande vid Charlottenberg, äfven förekomme vid

gränsen mellan Nordmarks fögderi och Norge, ehuruväl trafiken där icke

vore så stor, då med hänsyn till de mindre utvecklade kommunikationerna

endast den närmast gränsen boende befolkningen kunde begagna sig

af den tullfria införseln. Nämnda befolkning vore emellertid hvarken

i afseende å kommunikationer eller handelstillfällen eller i ekonomiskt

afseende sämre lottad än fögderiets öfriga innebyggare, hvilka ej hade

något gagn af ifrågavarande undantagslagstiftning. Ur flera synpunkter

måste det därför anses olämpligt, att den nuvarande tullfria införseln

öfver gränsen bibehölles för, hvad Värmlands län anginge, sträckan

söder om Mitandersfors.

Annorlunda ställde sig frågan beträffande de nordligare delarna

af länet. Kommunikationsförhållandena i dessa delar af länet vore

fortfarande dåliga och befolkningen i allmänhet mindre välbergad eller

till och med, såsom inom vissa delar af Lekvattnets, Östmarks och

Gräsmarks socknar, fattig. Jordbruket vore flerestädes af tämligen

primitiv beskaffenhet och litet lönande. Eh~ad särskildt anginge Ålfdals
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts

befallningshafvande

i

Älfsborgs län.

Kungl. Maj:ts

befallningshafvande

i

Göteborgs och

Bohus län.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

socknarna, odlades där brödsäd allenast i ringa omfattning, till följd

hvaraf befolkningen vore hänvisad att fylla det väsentligaste af sina

behof därutinnan från annan ort, i främsta rummet Norge.

Den nu gällande tullfriheten i dessa trakter, eller från Mitandersfors

norrut till gränsen mot Dalarne, borde därför bibehållas. Dock

ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att det medgifvande, som

hittills förefunnits, att vissa större kvantiteter varor finge tullfritt införas

å sträckan norr om tullstationen i Medskogen, icke under vanliga

förhållanden vore mera påkalladt för denna del af länet än för sträckan

mellan Medskogen och Mitandersfors, då befolkningen i de nordligaste

gränsorterna af länet, Älfdalen, hufvudsakligen på grund af den där

rådande större skogstillgången, vore mera välbergad än befolkningen

i den söder därom belägna Fryksdalen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande förutsatte emellertid härvid,

att möjlighet komme att finnas att under år, då skörden slagit fel i

gränstrakterna eller nödtillstånd eljest uppstått, få tullfritt från Norge

inlöra lifsförnödenheter och vissa andra nödvändighetsvaror äfven öfver

andra delar af gränsen än den, där den ifrågavarande tullfriheten eljest

finge äga rum, äfvensom att införsel då kunde ske i större myckenhet

än annars vore medgifvet.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län, som genom

allmän kungörelse anmodat dem, som kunde vara i saken intresserade,

att till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med yttrande i

ämnet, förklarar sig icke hafva försport några förhållanden, som kunde

betinga ändring i nu gällande bestämmelser om gränstrafiken.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, som,

för vinnande af närmare utredning angående ifrågavarande förhållanden,

föranstaltat om sammanträden inför kronofogden i Norrvikens fögderi

med invånarne i de invid gränsen mot Norge belägna orterna, har

jämte därvid hållna protokoll öfverlämnat yttranden af kronolänsmännen

i Bullarens och Vette härads länsmansdistrikt samt kronofogden i nämnda

fögderi.

Af de vid berörda sammanträden hållna protokoll framgår, att

gränsbefolkningen i ifrågavarande distrikt vid nämnda sammanträden i

allmänhet uttalat sig emot upphäfvande af eller inskränkning i den vid

gränsen nu gällande tullfrihet. Kronolänsmännen i Bullarens härad

har för sin del biträdt denna mening, hvaremot kronolänsmännen i

Vette härad ansett den nu medgifna tullfriheten, i hvad rörer gränsen

vid Svinesund och Idefjorden, numera vara öfverflödig och olämplig,

då äfven en stor del af landtbefolkningen långt ifrån gränsen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147. 13

däraf begagnade sig, oaktadt tillräckligt antal handlande funnes å

svenska sidan.

Kronofogden i Norrvikens fögderi ansåge den enligt gränstrafiksförordningen

medgifna tullfriheten icke kunna vara för orten af något

särskildt behof påkallad. I de svenska gränsorterna hade ett stort

antal handlande och handtverkare slagit sig ned, och kommunikationerna

på svenska sidan vore jämväl numera fullkomligt tillfredsställande. Det

enda undantaget härifrån vore vägen till Krokstrand. Att emellertid

äfven dit tillfredsställande landsvägsförbindelser inom kort komme till

stånd, vore emellertid ganska säkert. Orten hade för öfrigt, liksom

öfriga gränsorter vid Svinesund och Idefjorden, dessutom regelbunden

ångbåtsförbindelse med Strömstad, hvilken förbindelse säkerligen, om

förändrade förhållanden inträffade, komme att ytterligare utvecklas.

För egen del har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län anfört följande.

Väl måste det medgifvas, att de omständigheter, som ursprungligen

påkallat behofvet af lättnader i tullafseende vid gränstrafiken

mellan Sverige och Norge numera, hvad Bohuslän anginge, undergått

förändringar, hvilka åtminstone i viss mån gjorde detta behof mindre

kännbart än förut.

En närmare undersökning gåfve dock vid handen, att beträffande

landskommunikationerna inom gränsorterna dessa icke i allmänhet så

utvecklats, att de kunde anses tillfredsställande. Särskildt i fråga om

de intill landgränsen belägna orterna syntes med fullt fog kunna påstås,

att de fortfarande lede en betänklig brist på kommunikationer.

Bättre vore det visserligen ställdt för orterna invid gränsfjordarna,

sedan numera regelbunden ångbåtstrafik mellan Strömstad och vissa

platser vid nämnda vatten anordnats, men härvid vore att märka, att

berörda trafik dels uppehölles af ett enskildt rederiföretag, hvilket när

som helst kunde upphöra med sin verksamhet, dels ock omöjliggjordes

under den tid af tre å fyra månader årligen, då fjordarna vore isbelagda.

Vidare vore det nog sant, att på senare tider en hel del handlande

och handtverkare slagit sig ned i gränstrakterna, hvarigenom det

således numera borde vara lättare än förut för invånarne i dessa trakter

att inom hemlandet förskaffa sig förnödenhetsvaror och tillgodose sådana

behof, som handtverkare kunde aflijälpa, men detta gällde hufvudsakligen

endast i fråga om de vid gränsfjordarna liggande orterna och

betingades där af den myckenhet förbrukningsartiklar och andra varor,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

som kräfdes för tillfredsställande af behofvet hos de talrika arbetare,

b vilka vore sysselsatta vid de stenbuggerier, som i dessa orter funnes

inrättade. I socknarna invid landgränsen hade däremot jämförelsevis

få handlande öppnat rörelse.

På grnnd af nu angifna förhållanden ansåge Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att saknad af goda kommunikationer och svårighet

att på närbeläget håll förskaffa sig nödiga förbrukningsartiklar fortfarande

vore för handen beträffande de vid landgränsen mot Norge

belägna orterna i länet, och att i följd däraf dessa orter också allt

framgent vore i behof af den nu medgifna tullfriheten för varor från

Norge.

Däremot syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande tvifvelaktigt,

huruvida tillfyllestgörande skäl förelåge för bibehållandet af tullfrihet

enligt §§ 2 och 3 i gränstrafiksförordningen för varor, som öfver gränsfjordarna

Idefjorden och Svinesund infördes från Norge. Vid bedömandet

häraf syntes särskildt böra beaktas, att den vid nämnda fjordar bosatta

befolkningen, som genom fiske och i all synnerhet bearbetande af de i

dessa trakter talrikt förekommande granitbergen hade tvenne betydande

inkomstkällor, vore i ekonomiskt afseende lyckligare lottad och följaktligen

jämväl mindre i behof af ifrågavarande förmåner än befolkningen

vid landgränsen, som saknade dylika förvärfskällor. Vidare borde icke

lämnas utan beaktande den mångfald af missbruk, som, efter hvad

erfarenheten ådagalagt, bestämmelserna om tullfri införsel öfver gränsfjordarna

förorsakat och äfven vore särskildt ägnade att framkalla.

Det vore visserligen sant, att den vid varuinförseln öfver landgränsen

medgifna tullfriheten också kunde missbrukas, men bestämmelserna

därom vore dock enklare och lämnade därför icke rum för missbruk

på så mångahanda sätt som de för gränsfjordarna afsedda bestämmelserna,

hvaraf också följde, att efterlefnaden af de förra i praktiken läte

sig lättare öfvervakas. Då emellertid, på sätt förut framhållits, kommunikationerna

icke heller hvad gränsorterna invid Idefjorden och Svinesund

beträffade kunde anses tillfredsställande och invånarne i dessa

orter af ålder åtjnutit tullfriheten i fråga vid varuinförsel från Norge

öfver nämnda fjordar, hvilken tullfrihet också för dem medfört afsevärda

förmåner, syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke böra

ifrågasättas att fråntaga dem berörda förmåner, så länge det endast

gällde att för ytterligare blott ett år reglera ifrågavarande förhållanden

mellan Sverige och Norge. Vore det däremot fråga om att för en

längre framtid ordna dessa förhållanden, bjefve en mera ingående

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

undersökning af nöden beträffande den tullfria införseln öfver gränsfjordarna,

och måhända skulle man då komma till ett annat resultat.

Sedan generaltullstyrelsen anbefallts att efter vederbörandes hörande

afgifva underdånigt utlåtande i ärendet, har generaltullstyrelsen den 30

november 1905 afgifvit sådant utlåtande, därvid tillika öfverlämnats

yttranden af tullkammaren i Strömstad, gränsbevakningschefen i Dalsland,

Värmland och Dalarne samt tullkamrarne i Karlstad, Falun, Östersund,

Luleå och Riksgränsen.

Tullkammaren i Strömstad har såsom sin mening uttalat, att den Tullkammaren

nu medgifna tullfria införseln af varor vid resa landvägen från Norge * Strömsiadtill

Sverige — genom § 3 i gällande förordning för visst fäll utsträckt

att gälla äfven för varor, som infördes öfver Svinesund och Idefjorden

— vore, hvad Bohuslän anginge, numera öfverflödig. Detta gällde särskildt

i fråga om den del af gränsen, som utgjordes af nyssnämnda

vatten, men äfven beträffande den öfriga delen af länsgränsen mot

Norge. Förhållandena vore nämligen icke numera i någon del af detta

landskap af den art, som en gång gifvit anledning till nämnda medgifvande,

om än detta icke kunde sägas gälla i samma grad om landgränsen

som beträffande gränsen vid Svinesund och Idefjorden. Ett

betydande antal handelsaffärer hade för tillgodoseende af gränsbefolkningens

behof uppstått på svenska sidan om gränsen. Kommunikationerna

vore visserligen icke allestädes så goda, som önskligt vore, men tul 1- kammaren vore öfvertygad, att de brister i sådant afseende, som ännu

kunde förefinnas och hvilka för öfrigt icke vore af den betydelse, som

man från annat håll velat göra gällande, snarare vore att anse såsom

en följd af den medgifna tullfriheten än såsom ett skäl för bibehållande

af densamma, Till belysning af omfånget af den import af eljest

tullpliktiga varor, som vid den, särskildt vid Svinesund och Idefjorden,

tätt bebyggda gränsen ägde rum, hade tullkammaren låtit i en tablå

sammanfatta de från distriktets gränsposteringar inkomna rapporter angående

den tullfria införseln till distriktet under åren 1902—1904 af

sådana, eljest tullpliktiga varor, som därstädes hufvudsakligen vore föremål

för import, såsom spannmål, malen och omalen, bröd, smör, socker, sirap,

fläsk äfvensom snickerivaror, stängsellinor m. m., utvisande tablån —

hvilken emellertid icke upptoge hela den tullfria införseln af ifrågavarande

varor, utan endast den del däraf, som af gränsbevakningen And patrullering

eller eljest anträffats — att denna införsel under omförmälda år

varit, stadd i ständig tillväxt, och att, ifall eljest stadgad tull för de i

tablån upptagna varor erlagts, dessa skulle i tull betingat, år 1902

s. 16 Kontrollera mot PDF

Gränsbevakningschejen

i Dalsland,

Värmland

och Dalarne.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

43,118 kronor 43 öre, år 1903 49,350 kronor 75 öre och år 1904 56,251

kronor 77 öre. Öfvervakandet af att den medgifna tullfriheten icke missbrukades

vore förenadt med mycket stora svårigheter. Särskild svårighet

våliades af det i § 3 af förordningen förekommande stadgandet, att varor, som

öfver Svinesund och Idefjorden fördes från Norge till Sverige i färja,

pråm eller båt under fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen,

skulle under vissa villkor anses såsom vore de landvägen införda, i

det att befintligheten af dessa villkor i de flesta fall vore omöjlig att

konstatera. Det ifrågavarande medgifvandet gåfve därför anledning till

en mångfald missbruk, som verkade demoraliserande på befolkningen

och vore förlustbringande för staten.

Gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarne uppgifver,

att den tullfria införseln, som på grund af gränstrafikslagen ägde

rum till Dalsland och Värmland, vore ganska betydande, särskildt i

fråga om vissa artiklar. Införseln öfver gränstullposteringarna i Dalsland

och Värmland af endast spannmål, malen och omalen, samt socker och sirap

hade sålunda under åren 1901—1904 uppgått till så pass stora myckenheter,

att, om tull därför erlagts, denna för dessa år sammanlagdt

skulle uppgått till öfver 420,000 kronor. Ett fortfarande medgifvande

af tullfri införsel i Dalsland kunde enligt gränsbevakningschefens mening

numera icke anses vara af något verkligt behof påkalladt. Dalsland

ägde nämligen numera goda såväl järnvägs- och ångbåtskommunikationer

som ock landvägsförbindelser, och handlande funnes i stort

antal på svenska sidan om gränsen.

Hvad anginge Värmlands län, delade gränsbevakningschefen den

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda län uttalade åsikt, att

den nu gällande tullfriheten icke vidare erfordrades i fråga om sträckan

söder om Mitandersfors. Norr om denna plats till gränsen mot Dalarne

vore däremot förhållandena i allmänhet sådana, att tullfri införsel fortfarande

borde medgifvas, dock för hela denna del af gränsen inskränkt

till de nu medgifna mindre varukvantiteterna. Om så skedde, så skulle

nämligen sannolikt — i motsats till hvad nu vore fallet — endast

den verkliga gränsbefolkningen, för hvilken tullfriheten hufvudsakligen

vore afsedd, komma att begagna sig af densamma. Hvad beträffade

Dalarne, vore gränstrakterna inom detta landskap ojämförligt glesare

befolkade och kommunikationerna långt sämre än i Dalsland och V ärmland.

Den hittills medgifna tullfriheten syntes därför i fråga om Dalarne

utan olägenhet kunna bibehållas äfven vid införsel af de nu medgifna

större kvantiteterna.

Gränsbevakningschefen har vidare hemställt, huruvida icke —

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

oafsedt förenämnda inskränkningar i giltighetsområdet för de nu gällande

bestämmelserna i fråga om gränstrafiken — vissa andra jämkningar

däri borde till förekommande af missbruk vidtagas. I sådant afseende

har gränsbevakningschefen ifrågasatt, bland annat, huruvida icke dels

den i 2 § 1 mom. af förordningen medgifna tullfrihet för andra varor

än de därstädes särskildt uppräknade, hvilken tullfrihet syntes ursprungligen

hafva afsett lifsförnödenheter och kläder, borde i sådan riktninginskränkas

äfvensom värdet af den kvantitet af dylika, i förordningen

ej särskildt uppräknade varor, som finge tullfritt införas, nedsättas från

de nu medgifna beloppen — 20, respektive 30 kronor — till 10 och 20

kronor, dels den i 5 mom. af nämnda § generaltullstyrelsen tillerkända

rätt att meddela erforderliga kontrollföreskrifter i afseende å tillämpningen

af 2, 3 och 4 momenten i samma § utsträckas att gälla äfven i

fråga om de i 1 mom. meddelade stadganden, dels ock bestämmelsen i

2 mom. om tullfri införsel af utsäde, kreatur och redskap, som erfordrades

för skötsel af egendom, belägen på båda sidor om gränsen,

närmare preciseras. Otydlighet förefunnes äfven i fråga därom, huru

ofta de såsom tullfria medgifna kvantiteterna finge införas, äfvensom i

afseende därå, huruvida två eller flera personer från samma hushåll

finge samtidigt införa nämnda kvantiteter.

Tullkammaren i Karlstad instämmer i fråga om det under tullkammaren

lydande distrikt i de af gränsbevakningschefen i Dalsland,

Värmland och Dalar ne afgifna yttranden och förslag.

Tullkammaren i Falun anser, att på grund af de stora afstånden

och de synnerligen få kommunikationslederna i Dalarne endast den

egentliga gränsbefolkningen vore i stånd att draga fördel af de nu

gällande medgifvandena; att borttagandet af desamma skulle medföra,

att priset på åtskilliga förnödenheter, och särskildt på spannmål, som

icke kunde odlas i de nordligaste delarne af provinsen, skulle stiga till

en betungande höjd; att nämnda medgifvanden icke kunde sägas medföra

något förfång för svensk handel; samt att fördenskull gällande

bestämmelser borde bibehållas för Dalarne.

Tullkammaren i Östersund framhåller, att behofvet af rättighet

till tullfri införsel fortfarande förelåge för den verkliga gränsbefolkningen,

men anser, att ett sådant medgifvande icke borde lämnas för

det fall, att resan öfver gränsen skedde med järnväg. § 2 i förordningen

borde därför fortfarande få äga tillämpning för Jämtlands län, dock

med undantag för gods, som medfördes af järnvägsresande.

Tullkammaren i Riksgränsen erinrar, att i den trakt af Norrbottens

län, där tullkammaren vore belägen, icke funnes någon annan

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. 3

Tullkammaren

i

Karlstad.

Tullkammaren

i

Falun.

Tullkammaren

i

Östersund.

Tullkammaren

i

Riksgränsen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Tullkammaren

i

Luleå.

General
tullstyrelsen.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

bofast gränsbefolkning än den vid och utefter järnvägslinjen bosatta,

och att endast denna gränsbefolkning kunnat begagna sig af rättigheten

till tullfri införsel. Ehuru denna införsel icke uppgått till några

synnerligen afsevärda kvantiteter, kunde det dock antagas, att de vid

järnvägslinjen bosatta svenska handlandena därigenom lede förfång i

sin näring. På grund häraf och då afsikten med ifrågavarande bestämmelser

varit att bereda den verkliga gränsbefolkningen någon lättnad,

ansåge tullkammaren, att tullfrihet icke borde medgifvas för varor, som

infördes af järnvägsresande, men att i öfrigt de nu medgifna lättnaderna

borde bibehållas.

Tullkammaren i Luleå har däremot uttalat den mening, att, då

den tullfria införseln vore obetydlig och nästan uteslutande ägde rum

med järnväg, det enligt tullkammarens åsikt icke borde förvägras resande

med järnväg att tullfritt medföra varor till de nu medgifna kvantiteterna.

Generaltullstyrelsen — som förmält sig vid afgifvande af sitt utlåtande

hafva utgått från det antagande, att, sedan unionen mellan Sverige

och Norge blifvit upplöst, de delar af gränstrafiksförordningen, hvilka,

i den mån desamma ansåges fortfarande böra bibehållas eller af andra

ersättas, vore af natur att fordra en ömsesidig tillämpning i båda länderna,

komme att göras till föremål för särskild öfverenskommelse mellan

rikena och därför icke borde inflyta i den förordning, som komme att

sättas i stället för den nu gällande förordningen i ämnet — har, i följd

häraf och då bestämmelserna i § 1 och § 2 mom. 2—4 enligt styrelsens uppfattning

voro att hänföra till nyssnämnda delar af förordningen, inskränkt

sitt yttrande till frågan, om och i hvad mån den enligt § 2 mom.

1 och § 3 i samma förordning gällande rättighet till tullfri införsel öfver

gränsen mot Norge af eljest tullpliktiga varor kunde anses fortfarande

påkallad; och har styrelsen i sådant afseende anfört hufvudsakligen följande.

De yttranden, som i ärendet af de hörda myndigheterna afgifvits,

syntes styrelsen gifva vid handen, att ett upphäfvande af den nu medgifna

rättigheten till tullfri införsel af vissa varukvantiteter vid resa

landvägen från Norge till Sverige med fog kunde ifrågasättas för vissa

delar af gränsen. Hvad först Bohuslän vidkomme, hade visserligen

Kungl. Maj ds befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län funnit sig

icke böra ifrågasätta upphäfvande af sagda rättighet; men därvid hade

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som medgåfve, att behofvet af denna

rättighet numera vore mindre kännbart än förut, utgått från den förutsättning,

att det endast gällde att för ytterligare ett år förnya den förordning,

som vid tiden för afgifvandet af Kungl. Majds befallningshafvandes

utlåtande i ärendet var gällande, samt uttryckligen framhållit,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

att, därest frågan gällt att för en längre tid framåt ordna dessa förhållanden,

det kunnat erfordras en mera ingående undersökning, som,

åtminstone hvad anginge gränsen i Svinesund och Idefjorden, tilläfventyrs

kunnat lämna ett annat resultat. Emellertid hade såväl kronofogden

i Norrvikens fögderi som äfven tullkammaren i Strömstad anfört, att

den för närvarande medgifna rättigheten till tullfri varuinförsel numera

vore öfverflödig, icke blott hvad beträffade gränsen i Svinesund och

Idefjorden — något som äfven länsmannen i Vette härad vitsordat

— utan äfven hvad beträffade landgränsen; och särskildt hade tullkammaren

med styrka framhållit de olägenheter, som föranleddes af

den på grund af stadgandet i § 3 af gällande förordning medgifna

rätten till tullfri varuinförsel. Åt det förhållande, att gränsbefolkningen

i vissa delar af Bohuslän protesterat mot inskränkning af ifrågavarande

rättighet, syntes ej kunna tillmätas någon större betydelse gentemot

de af myndigheterna gjorda uttalandena; och då upplysning vunnits,

att tillfällen att på svenska sidan om gränsen kunna erhålla behöfliga

lifsförnödenheter ingalunda saknades, samt det icke vore tvifvel underkastadt,

att den nu medgifna rätten till tullfri varuinförsel föranledde

åtskilliga missbruk och lände till förfång för svensk handel i dessa

trakter, kunde styrelsen icke annat än instämma i tullkammarens i Strömstad

åsikt, att denna rättighet borde, försåvidt Bohuslän anginge, upphäfvas.

Därest denna uppfattning gillades, syntes häraf ock följa, att

§ 3 i nu gällande förordning icke borde ingå i den nya förordning,

som i stället för densamma kunde komma att utfärdas. Visserligen

skulle härigenom tullverkets utgifter för bevakning i ifrågavarande

trakter ökas och äfven nödvändighet uppstå att, till lättnad för trafiken,

vid gränsen inrätta en eller flera nya förtullningsstationer samt tilläfventyrs

ock tullplatser med in- och utklareringsrätt; men dessa ökade

utgifter syntes dock komma att understiga de tullafgifter, som hittills

frångått statsverket på grund af den medgifna tullfriheten, och i allt

fall borde enligt styrelsens mening icke åt sagda förhållande tillmätas

den betydelse, att en eljest såsom nyttig och behöflig ansedd åtgärd

på grund däraf icke skulle vidtagas.

Hvad beträffade Dalsland och Värmland kunde, enligt styrelsens

mening, det likaledes anses ådagalagdt, att verkligt behof af rätten till

tullfri varuinförsel icke förelåge för gränsen söder om gränsstationen i

Mitandersfors inom posteringen Bogen i Värmland. Kommunikationerna

i dessa gränstrakter vore i allmänhet tillfredsställande, och tillräckligt

antal handlande funnes å svenska sidan om gränsen. Af tullkammarens

i Charlottenberg vid Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Värmlands

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Is ad. Proposition N:o 147.

]än utlåtande fogade yttrande frainginge, att syftet med den medgifna

rättigheten till tullfri varuinförsel — nämligen att bereda gränsbefolkningen

någon lättnad — så tillvida numera måste anses förfeladt, som på

grund af de lätta kommunikationerna tillfälle kunnat uppstå för långt

inne i landet boende personer att begagna sig däraf, äfvensom att denna

rättighet lände den svenska handeln i dessa trakter till betydlig skada,

hvarför det till och med förekommit, att svenska handlande nödgats

upprätta filialer å norska sidan om gränsen. Vidare förekomme i dessa

jämförelsevis tätt befolkade trakter, liksom äfven i Bohuslän, den oegentlighet,

att i Norge inköpta större kvantiteter af hvarjehanda varor på

det sätt tullfritt infördes i Sverige, att vid täta resor de lofgifna kvantiteterna

hvarje gång medfördes, något som svårligen kunde förekommas.

Styrelsen ansåge således, att rättigheten till tullfri införsel borde upphäfvas

jämväl för de delar af riksgränsen, som folie inom Dalsland

och inom Värmland söder om gränsstationen Mitandersfors. Däremot

syntes de af myndigheterna afgifna utlåtandena böra föranleda, att

ifrågavarande rättighet i nu medgifven utsträckning bibehölles för

riksgränsen från gränsstationen i Mitandersfors och norrut, dock, på

grund af hvad såväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands

län som äfven gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarno

anfört, med den inskränkning, att för hela den del af riksgränsen,

som folie mellan nämnda gränsstation och gränsen mellan Värmland

och Dalarne, allenast de nu medgifna mindre kvantiteterna borde få

tullfritt införas. I de gränstrakter, hvarom nu vore fråga, vore i allmänhet

afstånden till mera bebyggda och odlade delar af landet sa

stora och tillfällena att i Sverige erhålla behöfliga förnödenheter så

begränsade, att befolkningen kunde sägas fortfarande väl vara i behof

af rättigheten till tullfri varuinförsel. Styrelsen ansåge dock, på

grund af hvad åtskilliga af de hörda tullmyndigheterna anfört, att denna

rättighet endast borde medgifvas för det fall, att resan öfver gränsen

skedde annorledes än med järnväg. Vidtoges denna inskränkning,

syntes de af tullmyndigheterna framhållna svårigheterna vid tillämpningen

af stadgandet äfvensom de möjligheter till missbruk af den

medgifna tullfriheten, hvilka nu onekligen förefunnes, om än af naturliga

skäl skarpast framträdande vid de delar af gränsen, för hvilka

enligt styrelsens åsikt ifrågavarande rättighet borde upphäfvas, kunna

antagas till större delen bortfalla; och syntes vid sådant förhållande

den af gränsbevakningschefen föreslagna inskränkningen i de icke särskildt

specificerade varuslagens beskaffenhet eller värde icke behöfva

ifrågakomma, likasom icke heller — särskildt om, såsom styrelsen an
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

såge lämpligt, det i mom. 5 af § 2 i gällande förordning styrelsen

eller tullmyndighet vid gränsen lämnade medgifvandet att meddela

erforderliga kontrollföreskrifter förklarades skola gälla öfvervakandet af

den tullfria införseln — någon särskild bestämmelse syntes erforderlig

därom, huru ofta varor finge af samma person eller personer, tillhörande

samma hushåll, tullfritt medföras.

Då styrelsen sålunda ansett sig kunna ifrågasätta en väsentlig

inskränkning i den nu medgifna rätten till tullfri varuinförsel från

Norge, hade styrelsen dock, i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Värmlands län, funnit sig böra framhålla önskvärdheten

däraf, att vid tillfällen, då i någon del af gränstrakterna mot Norge

missväxt inträffat eller eljest nöd uppstått och därför behof af utsträckta

medgifvanden i nu förevarande afseende eller rättighet till tullfri varuinförsel

vid någon del af gränsen, där sådan rättighet eljest icke förefunnes,

vore för handen, de medgifvanden och lättnader, som ansåges

nödiga, måtte kunna utan tidsutdräkt meddelas.

Vid affattandet af de bestämmelser, som, därest styrelsens uttalade

åsikt i förevarande hänseende vunne gillande, skulle motsvara § 2

mom. 1 och 5 i gällande förordning, syntes det styrelsen lämpligt att,

på sätt tullkammaren i Charlottenberg föreslagit, några mindre ändringar,

ledande till större tydlighet i fråga om beskaffenheten och mängden

af de till tullfri införsel lofgifna varuslagen, blefve vidtagna.

Vidare syntes i anledning af förordningen om beskattning af

socker den 2 juni 1905 ytterligare ett tillägg till sagda bestämmelser

kunna ifrågasättas. Enligt denna förordning, som trädde i kraft den 1

september 1906, skulle för allt socker, som till riket infördes, vid

sockrets utlämnande till fritt bruk erläggas, förutom belöpande tull,

jämväl skatt med 13 öre för hvarje kilogram. Då samma skäl, som

ansåges föranleda befrielse från tull, syntes kunna åberopas för befrielse

från denna konsumtionsskatt, men sådan befrielse icke torde kunna

medgifvas utan ett uttryckligt stadgande därom, syntes ett sådant

stadgande böra i den blifvande nya förordningen införas.

På grund af hvad generaltullstyrelsen sålunda anfört hemställde

styrelsen, att 1 och 5 momenten i 2 § af gränstrafiksförordningen —

mom. 5 betecknadt såsom mom. 2 — måtte erhålla följande lydelse:

»Mom. 1. Vid resa annorledes än med järnväg från Norge till

Sverige öfver nedannämnda delar af gränsen vare det, med undantagför

spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt

brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom vin, för

hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 147.

tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt och,

hvad beträffar socker, jämväl skattefritt medföra följande mindre partier,- nämligen:

a) då resa sker öfver de delar af gränsen, som äro belägna mellan

gränsstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen mellan Värmland

och Dalarne samt mellan Ljusnebäcken i Härjedalen och Frostvikens

socken i Jämtland:

bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt 10 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,

risgryn 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

spannmål, omalen, 40 kilogram,

» malen, 25 kilogram,

tobak, oarbetad och arbetad alla slag, tillsammans 1 kilogram,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

sammanlagdt värde af 25 kronor, samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;

b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan

gränsen mellan Värmland och Dalarne, samt Ljusnebäcken i Härjedalen,

eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om

denna belägna orter:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,

risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

spannmål, omalen, 150 kilogram,

» malen, 100 kilogram,

tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,

väfnader, alla Blag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

värde af 40 kronor, samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.

För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af

varan införda kvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som

i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller

för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för

varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt

de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,

skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under

edlig förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför,

icke införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna

icke för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den,

för hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,

skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.

Mom. 2. Till förekommande af missbruk utaf det i mom. 1 gjorda

medgifvande äger generaltullstyrelsen eller i särskildt fall tullmyndighet

vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna

anses erforderliga.»

Därjämte har generaltullstyrelsen erinrat, att, därest på sätt

generaltullstyrelsen hemställt, § 3 i gällande förordning icke komme

att ingå i den nya förordning, som i stället för densamma kunde varda

utfärdad, däraf blefve en följd, att all trafik i dessa farvatten, äfven den med

farkoster under fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen, komme

att blifva likställd med annan trafik mellan Sverige och ett främmande

land och alltså underkastad tullstadgans allmänna föreskrifter. Med

hänsyn härtill syntes det emellertid styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida

icke, i betraktande af de särskilda förhållanden, som i de vid

nämnda farvatten belägna gränstrakter vore rådande, å den trafik,

som ägde rum uteslutande mellan svenska och norska orter vid Svinesund

och Idefjorden, borde tillämpas hvad i gällande tullstadga vore

föreskrifvet rörande varuinförsel öfver riksgränsen på insjö eller flod

medelst farkost eller på isen, gifvetvis dock utan att någon tullfrihet

för eljest tullpliktiga varor skulle få ifrågakomma. En bestämmelse i

sådan riktning skulle — utom den lättnad, som därigenom skulle

beredas den å dessa farvatten hufvudsakligast förekommande trafiken

med båtar och andra smärre farkoster — hafva betydelse därutinnan,

att det eljest uppkommande behofvet af tullplatser med in- och utklareringsrätt

i dessa trakter skulle göra sig mindre kännbart.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 147.

Innan jag går vidare, torde det tillåtas mig nämna, att, efter det

generaltullstyrelsens berörda utlåtande afgifvits, åtskilliga petitioner i

ämnet till finansdepartementet ingifvits.

Sålunda hafva framställningar om bibehållande af den vid gränsen

nu gällande tullfrihet gjorts dels af F. Lexell m. fl. vid Riksgränsen boende

personer, dels af Frostvikens socknemän, dels af A. W. Olsson i Krokstrand

m. fl. Åt en motsatt mening har däremot gifvits uttryck i inkomna framställningar

dels från W. Sylvander i Strömstad m. fl. dels af kommunalfullmäktige

i Skee kommun dels ock af kommunalstämmorna i Högdals

och Nafverstads socknar i Bohuslän.

Därjämte har, med anledning af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i Värmlands län hemställan om den nu medgifna tullfrihetens

begränsning till de mindre kvantiteterna i fråga om noira delen af

värmländska gränsen, C. W. Håkansson i Bograngen m. fl. gjort underdånig

framställning, att, med hänsyn till jordbrukets klena ståndpunkt,

de långa afstånden och svåra kommunikationsförhållandena i norra

Värmland, tullfriheten för norra delen af värmländska gränsen måtte

bibehållas i enahanda utsträckning, som nu vore fallet.

Departementschefens

yttrande

rörande

gr iinstr afiken.

Ändamålet med den tullfrihet, som enligt nu gällande bestämmelser

om gränstrafiken mellan Sverige och Norge är medgifven, är naturligen,

såsom ock i Riksdagens förenämnda skrifvelse antydts, hufvudsakligen

att bereda befolkningen i de mot Norge gränsande trakterna af Sverige,

där i saknad af tillfredsställande kommunikationer erforderliga lifsförnödenheter

icke kunna erhållas från Sverige utan att genom dryga

frakter blifva oskäligt fördyrade, möjlighet att på någorlunda nära

håll förse sig med sådana förnödenheter och andra erforderliga förbrukningsartiklar

i mindre kvantiteter utan att behöfva erlägga tull

för desamma. Att emellertid en dylik undantagslagstiftning icke bör

förekomma eller, där den hittills fatt gälla, bibehållas^ i annan ellei

större utsträckning än som med hänsyn till ortsförhallandena kan

anses af verkligt behof påkalladt är uppenbart. Fasthåller man denna

utgångspunkt, synes mig den utredning, som i ärendet förebragts,

tydligen gifva vid handen, att den i § 2 mom. 1 och § 3 af gällande

förordning medgifna tullfriheten, i hvad angår de sydligare delarne af

gränstrakterna mot Norge, icke numera är af ett dylikt, verkligt behof

påkallad. p

Detta synes mig gälla såväl om de delar af nämnda traktei, som

boga inom Bohuslän — däri inbegripna de delar af samma landskap,

som gränsa intill Svinesund och Idefjorden — och Dalsland som ock i fråga

om de sydligare delarna af Värmland. Talrika handelsbodar hafva, enligt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 147.

hvad af handlingarna framgår, i senare tid öppnats utmed dessa delar

af gränsen, och all sannolikhet talar för att, därest tullfriheten försvinner,

ytterligare sådana, i den mån behof däraf framträder, därstädes

komma att uppstå. Kommunikationsförbindelserna i dessa delar af landet

synas icke heller numera vara sådana, att tillräcklig grund för bibehållandet

af den ifrågavarande tullfriheten beträffande dessa delar af

gränstrakterna kan anses föreligga. Visserligen synas de från svenska

sidan till vissa delar af ifrågavarande gränstrakter ledande kommunikationsförbindelser,

särskildt i hvad angår den bohuslänska landgränsen

äfvensom vissa vid den inre delen af Idefjorden belägna orter, ännu

befinna sig i ett mindre tillfredsställande skick. Därest tullfriheten med

afseende å ifrågavarande delar af gränsen upphäfves, torde man emellertid

med säkerhet kunna antaga, att trafiken kommer att mera än hittills

taga sig väg inåt svenska landet, och att i följd häraf de brister i

kommunikationsbänseende, som å en eller annan plats ännu må förefinnas,

inom en nära liggande framtid skola varda afhjälpta. De svåra

och inrotade missbruk, som af de nu medgifna tullindringarna, särskildt

inom vissa delar af frågavarande gränstrakter, framkallats, och hvilka

med bibehållande af den nuvarande lagstiftningen svårligen kunna helt

och hållet förekommas, synas jämväl utgöra ett kraftigt talande skäl

för att beträffande ifrågavarande delar af gränsen upphäfva tullfriheten.

Att befolkningen å vissa af hithörande orter uttalat sig för bibehållandet

af densamma, är förklarligt nog, då invånarne sedan länge äro vana att

åtnjuta ifrågavarande förmån och, enligt hvad handlingarna upplysa,

flerestädes i stor utsträckning däraf begagnat sig. Med hänsyn till

de upplysningar, som den verkställda utredningen lämnat, hyser jag

emellertid i likhet med generaltullstyrelsen den uppfattning, att åt de

sålunda uttalade önskemålen icke i och för sig bör tillmätas någon

afgörande betydelse.

Om således något verkligt behof af den ifrågavarande tullfrihetens

bibehållande icke numera kan anses föreligga, i hvad rörer de sydligare

gränsdistrikten mot Norge, gäller däremot ett annat och motsatt förhållande

beträffande de nordligare belägna, där befolkningen är glesare, afstånden

mellan bebyggda platser längre, kommunikationerna ännu långt mera outvecklade

och tillfällena att å svenska sidan förskaffa sig nödiga förbrukningsartiklar

i allmänhet långt mindre än i de sydligare belägna delarne

al gränstrakterna mot Norge. Enligt hvad utredningen gifver vid handen,

kan detta med skäl sägas gälla om de nordligare gränssocknarna i

Bih. till Piksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 147.

Värmland — eller närmare bestämdt från och med gränsstationen

Mitandersfors i posteringen Bogen och norrut — samt gränstrakterna

i Dalarne, Härjedalen, Jämtland och vidare norrut.

Hvad särskildt beträffar norra delen af Värmlands län, synes

emellertid på de skäl, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet

äfvensom af gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarne

anförts, tullfriheten, åtminstone såsom regel, böra begränsas till de nu

medgifna mindre varukvantiteterna.

Då, på Bätt redan förut framhållits, nu ifrågavarande tullfrihet endast

är afsedd att tillgodose den egentliga gränsbefolkningens behof men ingalunda

att bereda de landets invånare, som äro bosatta i de inre delarna

af landet och där äga tillfälle att på närmare håll skaffa sig erforderliga

förnödenheter, en förmån framför landets öfriga inbyggare, anser jag

vidare, i likhet med generaltullstyrelsen, att berörda förmån icke vidare

bör medgifvas vid resa öfver gränsen med järnväg. Dock torde, med

hänsyn till de exceptionella förhållandeu, som äro rådande i de orter,

som beröras af vår nordligaste järnväg från Norge, undantag härutinnan

böra medgifvas för resa från Norge öfver Riksgränsens station i Norrbottens

län.

I fråga om de varukvantiteter, för hvilka frihet från tull bör

medgifvas, har jag icke funnit någon anledning att afvika från hvad

generaltullstyrelsen i sådant afseende föreslagit, hvilket — med frånseende

af den omförmälda begränsningen beträffande norra Värmland

— i allt hufvudsakligt öfverensstämmer med nu gällande bestämmelser

i ämnet; och har jag icke heller funnit något att erinra mot de kompletteringar

och förtydliganden, som af styrelsen i enahanda hänseende

förordats.

På sätt förut nämnts, har generaltullstyrelsen, likasom ock Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, erinrat, att, därest den ma

ifrågavarande tullfriheten, på nyss angifvet sätt inskränkes, det tilläfventyrs

i särskilda fall, såsom vid missväxt eller annat nödtillstånd, kunde

finnas nödigt att medgifva tullfrihet för vissa eljest tullpliktiga varor

äfven vid de delar af gränsen mot Norge, där detta i regel icke vidare

skulle äga rum, eller att under dylika förhållanden beträffande öfriga

delar af gränsen för vissa varor tillåta en mera utsträckt tullfrihet än

den, hvilken eljest där skulle få förekomma. Någon för sådana undantagsfall

särskildt afsedd bestämmelse torde emellertid icke behöfva i

författningen införas, då äfven därförutan hinder icke möter, att, om

sådana förhållanden, som nyss antydts, skulle komma att inträffa medan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 147.

Riksdagen är samlad, medgifva de ändringar i tullafgift, som må finnas

nödiga, ock, i annat fall, utväg icke lärer saknas att, om så finnes nödigt,

på annat sätt träda hjälpande emellan.

Generaltullstyrelsen liar hemställt, att i de fall, då frihet från

tull vid resa öfver norska gränsen skulle medgifvas, frihet äfven från

sockerskatt — hvilken jämlikt nådiga förordningen den 2 juni 1905,

som träder i kraft den 1 nästkommande september, skall vid införsel

af socker från utrikes ort erläggas jämte och vid sidan af tullen —

skulle få åtnjutas. Om än sockerskatten icke utan vidare kan i förevarande

afseende likställas med tullafgiften, är å andra sidan att märka,

att den nuvarande sockertullen till sitt belopp ungefärligen motsvarar

den tullafgift å socker, som efter den nya förordningens ikraftträdande

skall utgå, och sockerskatten tillsammantagna. Med hänsyn härtill och

då den lättnad, som ett efterskänkande af tullen å ifrågavarande vara

skulle medföra, i själfva verket blefve föga betydande, ifall sockerskatt

för det införda likväl skulle erläggas — den sistnämnda skall nämligen

enligt förordningen uppbäras af tullverket, och besväret med långväga

transporter och godsets angifvande vid närmaste förtullningsstation m. m.

skulle således i alla händelser äfven i fråga om de minsta partier kvarstå —

har jag ansett mig böra biträda generaltullstyrelsens ifrågavarande förslag.

Till förekommande af missbruk utaf den tull- och skattefrihet

som, enligt hvad jag sålunda tillstyrkt, skulle komma att medgifvas,

synes generaltullst}rrelsen eller, i särskildt fall, tullmyndighet vid gränsen

böra erhålla befogenhet att äfven i dessa hänseenden — liksom redan

nu är fallet med afseende å de i 2—4 momenten af 2 § gjorda medgifvanden

— meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna anses

erforderliga.

Med hvad jag nu yttrat har jag, så som redan antydts, icke åsyftat

den tullfrihet, som i särskilda fall enligt § 2 mom. 2—4 i gällande

förordning är medgifven.

I nämnda författningsrum stadgas om tullfri införsel af utsäde,

kreatur och redskap, erforderliga för skötseln af egendomar, belägna

på ömse sidor om gränsen, samt af varor, som för visst slag af bearbetning

eller reparation från Sverige utförts till Norge och hit återinföras

eller för dylik bearbetning hit införas i syfte att till Norge åter

utföras, äfvensom af dragare och fordon, som användas för transport

af gods eller personer från Norge till Sverige.

Då det tydligen i den svenska gränsbefolkningens intresse måste

anses önskvärd!, att dessa bestämmelser bibehållas i hufvudsak oför
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

ändrade, har jag genom herr ministerns för utrikes ärendena bemedling

sökt inhämta kännedom om den norska regeringens ställning till

hithörande frågor, och har herr ministern, som med anledning häraf

i frågan hänvändt sig till norska regeringen med begäran om upplysning

i förevarande afseenden, meddelat, att man från norsk sida icke

har för afsikt att vidtaga någon rubbning i ifrågavarande bestämmelser,

så länge desamma från svensk sida lämnas oförändrade.

Hvad särskildt angår det i 2 § 2 mom. intagna stadgande, har

man däråt stundom velat gifva den tolkning, att stadgandet skulle äga

tillämpning jämväl i sådana fall, då den eller de egendomar, hvarom

fråga varit, legat långt aflägsna från hvarandra å ömse sidor om gränsen

eller varit belägna, den ena långt norrut och den andra långt söderut

i närheten af gränsen. Att, därest en sådan tolkning vunne godkännande,

kontrollen däröfver, att ifrågavarande medgifvande ej komme

att missbrukas, skulle i hög grad försvåras, om ej omöjliggöras, är

tydligt. Det ifrågavarande stadgandet synes därför böra på det sätt

ändras eller förtydligas, att detsamma erhåller tillämplighet endast ifall

egendomarne i fråga ligga intill eller på visst kortare afstånd från

hvarandra. En dylik jämkning i förevarande stadgande har ock, enligt

hvad herr ministern för utrikes ärendena meddelat, jämväl från norsk

sida funnits lämplig och därför ansetts ömsesidigt böra vidtagas.

Under förutsättning att de af mig uttalade åsikter gillas, varder

däraf en följd, att 3 § i gällande förordning, som medgifver tullfrihet

under vissa villkor för varor, hvilka i färja, pråm eller båt under

fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen föras öfver Svinesund eller

Idefjorden från Norge till Sverige, icke skulle komma att inflyta i den nya

förordning om gränstrafiken, som är afsedd att ersätta den nuvarande.

Om, i enlighet härmed, berörda bestämmelse upphör att gälla, kommer

emellertid detta, på sätt generaltullstyrelsen framhållit, att medföra, att all

trafik på Svinesund och Idefjorden — äfven den, som sker med farkoster

under fyra tons dräktighet eller om vintern öfver isen — blifver

likställd med annan trafik mellan Sverige och ett främmande land och

alltså underkastad tullstadgans allmänna föreskrifter. Till lättnad för

trafiken å nämnda farvatten och till undvikande i någon mån af de

ökade kostnader för en förstärkt tullbevakning, som en dylik förändringskulle

komma att medföra, synes emellertid, i enlighet med hvad generaltullstyrelsen

hemställt, under berörda förutsättning vissa lindringar böra

medgifvas för den trafik, som därstädes äger rum.

Generaltullstyrelsen har i sådant afseende ifrågasatt, huruvida icke

tillsvidare å deu trafik, som uteslutande äger rum mellan svenska och

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

norska sidan vid ifrågavarande vatten, borde tillämpas enahanda föreskrifter,

som enligt gällande tullstadga tillämpas i fråga om varuförsel

öfver riksgränsen på insjö eller flod medelst farkost eller öfver isen.

Äfven enligt min uppfattning måste det anses synnerligen önskvärdt,

att, åtminstone i fråga om sådana mindre farkoster, hvarom talas i 3 §

af nu gällande förordning, i den fria samfärdselns intresse alla de

lättnader varda medgifna, som utan åsidosättande af nödig kontroll

öfver varuförseln må finnas möjliga och tillrådliga. Nu omförmälda

fråga, hvilken synes kräfva något närmare utredning innan densamma

kan företagas till afgörande, är emellertid en angelägenhet, som, enär

det ju endast gäller medgifvande af vissa lättnader med afseende å

själfva trafiken men icke något undantag med afseende å den i allmänhet

gällande tullpliktigheten, lärer kunna ordnas i administrativ väg

utan Riksdagens medverkan.

Tydligt är, att, därest 3 § i gränstrafiksförordningen upphör att gälla

och bestämmelser i nyss antydd riktning finnas böra träda i stället, det

måste anses önskvärdt, att liknande bestämmelser antagas att beträffande

ifrågavarande trafikled gälla äfven i Norge; och har jag genom herr ministerns

för utrikes ärendena bemedling förskaffat mig visshet, att, ifall,

under berörda förutsättning, från svensk sida bestämmelser i nyss angifven

riktning skulle komma att meddelas, man äfven från norsk sida

är villig medverka till åstadkommande af motsvarande bestämmelser för

Norges del.

Enär, i enlighet med hvad jag sålunda anfört, af innehållet i den

nu gällande förordningen allenast stadganden, motsvarande dem, som

nu finnas införda i 2 §, skulle komma att inflyta i den nya förordningen,

har det ur formell synpunkt ansetts lämpligt, att dessa uppdelas i

tre skilda §§, den första motsvarande 1 mom., den andra 2—4 mom.

och den tredje 5 mom. af den nuvarande 2 §.

Hvad beträffar giltighetstiden för förordningen, torde densamma

fortfarande böra antagas att gälla allenast för ett år i sänder. Dock

synas de bestämmelser, som innehållas i 2 §, böra äga tillämplighet

allenast så länge motsvarande bestämmelser förblifva gällande i Norge.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i enlighet med de

af honom sålunda uttalade åsikter affattadt förslag till förordning angående

vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och

Norge, hemställde departementschefen, att berörda förslag måtte föreläggas

Riksdagen till antagande.

Bill. till Eiksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 83 Höft.

5

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 147.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen

aflåtas af den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll

utvisar.

Ex protocollo:

Algot Wahlin.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYC KERI-AKTIEBOLAG, 1906.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1906:147 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige s. 1 i texten
  2. BevU 1906:21 Memorial, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 18, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition med förslag till s. 1 i texten