Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen

1906-03-07 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1906:65, Med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

1

N:o 05.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik

samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15

§ strafflagen; gifven Stockholms slott den 7 mars 1906.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ansvarighet

för skada i följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af

11 kap. 15 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Karl Staaffl.

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Häjt. (Ako 65.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

’ Lag

angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med automobil förstås hvarje fordon, som för framdrifvande är

försedt med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

2 §•

Inträffar olycksfall i följd af automobiltrafik, och ligger vållande

därtill den till last, som förde automobilen, skall, därest skada tillfogas

person eller egendom, som icke med automobilen befordrades, automobilens

ägare härför utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder

såsom om han själf vållat skadan.

3 §•

Varder automobil mot ersättning tillhandahållen allmänheten, vare

automobilens ägare, därest olycksfall, på sätt i 2 § sägs, inträffar under

det automobilen för sådant ändamål användes, pliktig att jämväl ersätta

skada å person, som med automobilen befordrades.

4 §.

Brukar någon utan lof annans automobil, svare brukaren i stället

för ägaren till skada, som därunder inträffar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

3

5 §•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, och ingick i upplåtelsen

tillika befogenhet att anställa förare å automobilen, vare sådan brukare

lika med automobilens ägare ansvarig för skada, som af automobilen förorsakas;

och må ägaren söka sitt åter af brukaren. Lag samma vare,

därest brukaren ej innehafver automobilen med sådan befogenhet, som

nämnd är, men likväl anlitar annan förare än den af ägaren anställde,

samt skada inträffar under denne förares handhafvande af automobilen.

6 §•

Hvar, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år

från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol.

Försummas det, hafve han förlorat sin talan.

7 §•

Hvad ägare eller annan utgifvit enligt 2—5 §§, äge han söka åter

af den, som vållat skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf skadas kan, å väg,

gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller

eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles,

straffes med böter, högst etthundra riksdaler.

Far någon, på sätt ofvan sagdt är, öfverdådigt fram med automobil,

böte från och med tio till och med femhundra riksdaler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad

å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller

annat dylikt fortskaffningsinedel, som är för allmänheten tillgängligt eller å

rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller

där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor

hållas till salu för allmänheten eller å annat ställe, som, mot eller utan

afgift, är för allmänheten upplåtet, straffes, där ej förbrytelsen förut i

detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst etthundra riksdaler.

Våldför man arman å ställe, hvarom i denna § förmäles, då skall den

omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1906.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

5

Utdrag af protokollet öfver civildepartemenisärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott onsdagen den 26 april 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Ramstedt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Berger,

Meyer,

von Friesen och

Virgin.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde

departementschefen statsrådet Westring:

* På grund af den ökade utbredning, som automobiltrafiken under de

senaste åren vunnit, torde man icke längre utan kännbara olägenheter kunna

undvara en särskild lagstiftning härom. Sedan någon tid tillbaka hafva äfven

förberedande åtgärder vidtagits för åstadkommande häraf. Sedan nämligen

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på därom gifven befallning den 30 maj

1902 till Kungl. Maj:t inkommit med underdånigt betänkande, innefattande

vissa allmänna grunder för en blifvande lagstiftning i ämnet, samt Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i samtliga län häröfver afgifvit underdåniga ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

låtanden, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 24 juli 1903 åt särskilda

kommitterade att inom civildepartementet biträda vid utarbetande

af förslag till bestämmelser rörande ordnandet af automobiltraliken. Den

16 mars 1904 afgåfvo kommitterade jämte utförlig motivering förslag dels

till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik, dels till stadga

om automobiltrafik, dels ock till lag angående ändring af 53 § i lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Äfven öfver dessa förslag hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit

utlåtanden.»

Efter att hafva närmare redogjort för innehållet i berörda förslag

och utlåtanden fortsatte departementschefen:

»De af kommitterade utarbetade förslag har jag låtit i civildepartementet

undergå ytterligare granskning, hvarvid vissa förändringar vidtagits.

En af dessa förändringar gäller själfva uppställningen af de föreslagna

stadgandena. Medan kommitterade, frånsedt ett stadgande, hvartill

jag senare skall återkomma, i det afgifna förslaget till lag i ämnet allenast

upptagit bestämmelser angående skyldighet för automobilägaren att ersätta

skada, som uppkommit i följd af olycksfall vid automobiltrafik, har jag

ansett äfven åtskilliga af de frågor, som beröras i det af kommitterade

afgifna förslag till stadga, vara af den allmänna natur, att bestämmelserna

därom böra upptagas i en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag.

Hvad då beträffar själfva innehållet i det förslag till lag, som jag nu

anhåller att få anmäla, torde till en början böra tillåtas mig att med några

ord beröra de i 2 och 3 §§ meddelade bestämmelser om tillstånd att taga

vägar och andra för körtrafik afsedda platser i anspråk för körning med

automobiler. På sätt framgår af 11 § och 14 § 1 mom. i det afgifna förslaget

till stadga, hade kommitterade ansett automobiltrafik böra medgifvas å

hvarje för allmän körtrafik upplåten eller tillgänglig väg, för såvidt icke Kungl.

Maj:ts befallningshafvande med hänsyn till vägens beskaffenhet eller andra

omständigheter, som inverkade på frågan om lämpligheten af automobiltrafiks

utöfvande å vägen, ansåge sig däremot böra meddela förbud. Kommitterade

hade således i detta hänseende icke gjort någon skillnad mellan allmän

och enskild väg. Häremot hafva från flera af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

anmärkningar framkommit, i det en af dessa velat till allmänna

vägar inskränka tillåtelsen att färdas med automobil, andra åter väl ansett

körning med automobil böra vara tillåten å enskild för körtrafik tillgänglig

väg, men tillika hemställt om tillerkännande af ovillkorlig rätt för vägens

ägare att erhålla förbud mot automobiltrafiks utöfvande å vägen. Sistnämnda

förslag har äfven af mig biträdts. Hvad kommitterade i ämnet

föreslagit synes mig nämligen icke stå väl i öfverensstämmelse med den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

förfoganderätt öfver enskild väg, som bör tillkomma dess ägare. Ä andra

sidan äro dessa vägar i vidsträckta delar af vårt land af så stor betydelse

för den allmänna samfärdseln, att ett allmänt förbud mot automobiltrafik

därå icke torde böra ifrågakomma.

Vid afgifvande af utlåtande öfver kommitterades förslag hafva åtskilliga

betänkligheter uttalats mot medgifvande af automobiltrafik å hvarje

allmän väg. Såsom skäl häremot har anförts våra vägars ofta mindre

tillfredsställande beskaffenhet. Af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Södermanlands län har särskildt förordats, att automobiltrafik ej måtte

medgifvas å sådana vägar, där automobilen upptager hälften eller å smala

vägar 2/5 af vägens bredd. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Kalmar och Jämtlands län hafva uttalat sig i nära öfverensstämmelse härmed.

En bestämmelse af nyss angifna eller likartad! innehåll skulle likväl förorsaka

afsevärda olägenheter, på samma gång öfvervakandet af dess efterlefnad

komme att erbjuda synnerligen stora svårigheter. De olägenheter,

som kunna uppstå af medgifvande af automobiltrafik å hvarje allmän väg,

har jag, i nära öfverensstämmelse med hvad kommitterade föreslagit, ansett

lämpligast kunna afhjälpas genom den Kungl. Maj:ts befallningshafvande

tillagda rättighet att, där vägens beskaffenhet eller annat förhållande sådant

påbjuder, meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik eller mot

körning med automobil af viss beskaffenhet, därvid i främsta rummet

uppenbarligen åsyftas automobiler af mera betydande bredd eller vikt.

Äfven mot den af kommitterade föreslagna maximihastigheten hafva

likaledes på grund af våra vägars beskaffenhet betänkligheter yppats. Sålunda

föreslå Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings och

Hallands län, att den högsta tillåtna hastigheten måtte bestämmas till allenast

25 kilometer i timmen. Samma maximihastighet förordar Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Östergötlands län, dock att en fart af 30 kilometer i

timmen måtte medgifvas å vägar, hvilkas bredd öfverstiger fyra meter.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hemställer om en maximihastighet

af 15 kilometer å smalare samt 25 kilometer å bredare vägar,

hvarförutom det borde tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande att

undantagsvis, där förhållandena det medgifva, stadga rätt till starkare

fart. Slutligen hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs och

Västmanlands län ansett en fart af mera än 20 kilometer i timmen icke

böra tillåtas. I förhållande härtill har äfven lägre maximifart för färd

i mörker eller i stad och köping föreslagits. I trots af dessa anmärkningar

har jag dock ansett mig böra med en obetydligt modifikation

bibehålla de af kommitterade föreslagna bestämmelserna. Äfven härvidlag

torde de olägenheter, som genom den föreslagna maximifarten å åt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

skilliga orter möjligen kunna befaras uppkomma, lämpligast afhjälpas genom

den Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillagda rättighet att meddela lokala

bestämmelser, hvarigenom den såsom regel medgifna maximihastigheten inskränkes.

Att märka är äfven, att det vida öfvervägande antalet af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande icke haft något att erinra mot kommitterades

förslag i nu berörda hänseende.

I likhet med kommitterade har jag ansett sådant förbud mot automobiltrafik,

hvarom ornförmäles i 2 och 3 §§, böra anslås vid den väg,

förbudet afser, likasom det äfven bör tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att bestämma, huruvida icke äfven beslut, hvarigenom den föreslagna

maximifarten inskränkes, bör å enahanda sätt tillkännagifvas. Ett

ovillkorligt påbud om dylikt kungörande synes mig nämligen i fråga om

sistberörda beslut icke tillrådligt, då det lätteligen kan antagas, att i åtskilliga

län dessa beslut komma att afse samtliga vägar inom större områden.

Däremot har jag icke kunnat biträda kommitterades förslag, att kostnaden för

uppsättandet af ifrågavarande anslag skulle drabba vederbörande vägkassa.

Särskildt när fråga är om enskild väg, lärer nämligen, på sätt ett flertal

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmärkt, något giltigt skäl icke kunna

åberopas för vägkassans betungande med denna utgift. Kommitterades i

det afgifna förslaget till ändring i väglagen gjorda hemställan har jag således

ansett böra förfalla. I stället synes mig kostnaden för anslagens

uppsättande böra bestridas, då fråga är om förbud mot körning med

automobil å enskild väg, af vägens ägare samt eljest af allmänna medel.

Jag öfvergår nu till redogörelse för innehållet i de bestämmelser,

som återfinnas i 8—11 §§ uti ifrågavarande lagförslag. Lika med kommitterade

anser jag automobilägaren böra ersätta skada, som vid körning

med automobil vållats af hans förares oförsiktighet eller vårdslöshet. Hvad

härutinnan af kommitterade föreslagits står i full öfverensstämmelse med

en på olika områden af vår lagstiftning tillämpad grundsats, att, när

särskild fara är förenad med drifvandet af någon rörelse, utöfvaren häraf

bör vara skyldig att ersätta äfven af hans underordnade arbetspersonal

därvid förorsakad skada. Härtill kommer äfven det särskildt af kommitterade

framhållna skäl, att i en dylik skadeståndsskyldighet ligger

en garanti, för att en autoinobilägare icke åt ovarsamma personer anförtror

automobilens skötsel. Om jag således är ense med kommitterade

hvad grundtanken i de af dem afgifna förslag till skadeståndsbestämmelser

angår, anser jag dock vissa modifikationer af den allmänna regeln

vara nödvändiga.

Hvad till att börja med skadeståndspliktens omfattning angår, torde

denna i allmänhet icke böra utsträckas jämväl till person, som vid olyckstill
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 65.

fallet färdades å den automobil, hvilken förorsakat skadan. De föreslagna

skadeståndsbestämmelserna afse närmast att utgöra skydd för de faror, som i

följd af automobiltralik hota öfriga vägtrafikanter, och böra således skäligen

icke komma till tillämpning i nu berörda fall. Endast då olyckan förorsakats

af en i yrkesmässig trafik använd automobil, synes skadeståndsskyldigheten

äfven böra omfatta person, som med automobilen befordrades. Till stöd

härför kan åberopas den likartade bestämmelse, som redan gäller i fråga

om järnvägsdrift och däraf föranledd skada.

Vidare hafva kommitterade, utan hänsyn därtill om automobilens

ägare vid olyckstillfället förfogade öfver automobilen eller icke, alltid lagt

den ifrågasatta skadeståndsskyldigheten på ägaren, dock med undantag

däraf att, då fråga är om yrkesmässig automobiltrafik, innehafvare af

tillståndet härtill träder i ägarens ställe. Det faller genast i ögonen, att,

för den händelse automobilen olofligen brukats samt skada därunder uppstått,

det vore synnerligen obilligt att fordra, det ägaren skulle vara

skyldig att gälda den uppkomna skadan. I detta fall bör uppenbarligen

ägaren vara fritagen från skadeståndsskyldighet samt denna i stället drabba

den, som brukade automobilen. Hvad åter angår de fall, då upplåtelse

af nyttjanderätt till automobilen ägt rum, synes mig ersättningsskyldighet

för skada, som därunder uppkommit, böra hvila gemensamt å ägaren och

nyttjanderättsinnehafvaren med rätt likväl för den förstnämnde att af nyttjanderättsinnehafvaren

återkräfva hvad han själf måst utgifva.

I enlighet med dessa grunder äro bestämmelserna i 8— 11 §§ affattade.

Hvad särskildt 8 § angår, torde det böra påpekas, hurusom, frånsedt

ofvanberörda stadgande om skadeståndspliktens omfattning, någon

förändring i sak från hvad kommitterade föreslagit (2 § i förslaget till

lag i ämnet) icke vidtagits genom paragrafens förändrade affattning, utan

har den bearbetning, paragrafen undergått, allenast åsyftat att tydligare

angifva, när skadeståndsskyldighet inträder. I 11 § har jag för förekommande

af hvarje tveksamhet ansett höra i lagen uttryckligen angifvas, att

såsom upplåtelse af nyttjanderätt förstås allenast det fall, då i upplåtelsen

tillika ingått befogenhet att anställa förare å automobilen. En motsatt

tolkning skulle, såsom lätt inses, leda till orimliga följder.

Kommitterade hade, såsom jag ofvan berört, föreslagit en särskild

bestämmelse, enligt hvilken vid yrkesmässig automobiltrafik innehafvaren

af tillståndet till trafikens utöfvande skulle i stället för ägaren vara ersättningspliktig

för inträffad skada. Den allmänna regeln i 11 § gör en

dylik specialbestämmelse öfverflödig. Ej heller lära tillräckliga skäl kunna

åberopas, hvarför ägaren i det åsyftade fallet alldeles skulle fritagas från

den honom eljest åliggande skadeståndsplikten.

Bih. till Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Beträffande öfriga i förslaget upptagna bestämmelser torde allenast

böra påpekas, hurusom ansvaret för öfverträdelse af de i 2—5 §§ gifna

bestämmelser blifvit väsentligen höjdt utöfver hvad kommitterade föreslagit.

Endast i verkligt kännbara bötesbelopp torde ligga en verksam

garanti särskildt mot ett okynnigt begär att öfverskrida den högst medgifna

maximifarten.

I det framlagda förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser

om automobiltratik hade kommitterade i 6 § upptagit ett stadgande af

innehåll att, därest någon använder automobil å allmän väg på landet

under sådana omständigheter, att vägens underhåll därigenom kräfver ökad

kostnad, som ej är tillfällig, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle på

framställning äga ålägga auto mobilägaren att till den vägunderhållningsskyldige

utgifva bidrag till underhållskostnaden, efter ty Kungl.

Maj:ts befallningshafvande pröfvade skäligt. Häremot hafva fyrfaldiga

anmärkningar riktats i de öfver kommitterades förslag infordrade utlåtanden.

Särskildt hafva framhållits de synnerligen stora svårigheter,

som skulle vara förenade med tillämpningen af ett dylikt stadgande, hvarjämte

äfven tvifvelsmål yppats, huruvida Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vore den rätta myndigheten för handläggningen af ifrågavarande mål.

Med hänsyn såväl till svårigheterna för bedömandet af förevarande ersättningsanspråk

som äfven därtill att liknande ersättningsskyldighet icke

finnes stadgad i fråga om andra tyngre åkdon har Kungl. Majrts befallningshafvande

i Malmöhus län hemställt, att ifrågavarande stadgande

måtte alldeles utgå ur förslaget.

Riktigheten af de framställda anmärkningarna torde svårligen kunna

jäfvas. Därtill kommer, att under förutsättning allenast att automobiler

äro försedda med tillräckligt breda hjulringar, i hvilket syfte bestämmelser

också finnas intagna i det af kommitterade afgifna förslag till stadga, det

minst sagdt är tvifvelaktigt, huruvida automobiler verkligen göra någon

nämnvärd skada å vägar, ja till och med kan ifrågasättas, såsom äfven

kommitterade synas antaga (se sid. 65), om icke tyngre med breda hjulringar

försedda automobiler genom att utplåna uppkomna hjulspår göra mer gagn

än skada å vägarna. På grund af dessa skäl har jag icke ansett mig

böra föreslå, någon bestämmelse af sådant innehåll eller syfte som ifrågavarande

af kommitterade förordade stadgande.

Hvad angår de särskilda bestämmelser af administrativ art, som rörande

förevarande ämne erfordras, torde i allt väsentligt kommitterades förslag

kunna vinna godkännande. Härtill torde jag få återkomma, sedan

det förevarande lagförslaget vunnit slutlig handläggning.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande lagförslag

af den lydelse, som vid detta protokoll fogade bilaga utvisar, hemställde han

i underdånighet, att Högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte,

för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet

inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lämna bifall.

Ex protocollo

E. K. Almqvist.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik.

Härmed förordnas som följer:

1 §•

Med automobil förstås i denna lag hvarje fordon, som för framdrifvande

är försedt med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

2 §.

1 mom. Där ej, på sätt nedan sägs, annorlunda förordnats, må

körning med automobil äga rum å hvarje allmän väg, gata eller torgplats.

2 mom. För landet äger Konungens befallningshafvande, där körning

med automobil å viss allmän väg till följd af körbanans ringa bredd eller

annat förhållande kan medföra särskild fara eller olägenhet, meddela

förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning därå

med automobil af viss beskaffenhet.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan

för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den

ordning, som i nämnda stadga föreskrifves.

3 §.

Å enskild väg, som allmänneligen befares, vare körning med automobil

tillåten; dock har Konungens befallningshafvande, där vägens ägare

därom gör framställning, att meddela förbud, som i 2 § 2 mom. sägs.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 65.

4 §•

13

Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar

i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle: 20 kilometer under

dagsljus och 15 kilometer vid mörker eller dimma samt

annorstädes: 30 kilometer under dagsljus och 20 kilometer vid

mörker eller dimma; allt i timmen.

På Konungens befallningshafvandes pröfning ankommer, huruvida

och på hvilka villkor täflan med automobiler, för visst undantagsfall, må

äga rum med öfverskridande af nämnda hastighet.

5 §•

Föreligger för landet anledning att inskränka den enligt 4 § tillåtna

största hastigheten, äger Konungens befallningshafvande meddela särskild

bestämmelse härom.

I stad äfvensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan

för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den

ordning, som i nämnda stadga föreskrifves.

6 §•

Har förbud, hvarom i 2 § 2 mom. eller 3 § sägs, af Konungens

befallningshafvande meddelats i fråga om viss väg å landet, skall, på sätt

Konungen närmare förordnar, beslutet tillkännagifvas medelst uppsättande

af anslag å lämpligt ställe vid vägen.

På Konungens befallningshafvandes pröfning ankommer, huruvida

jämväl beslut, hvarom i 5 § förmäles, å enahanda sätt skall tillkännagifvas.

Kostnaden för uppsättande af anslag, hvarom i 3 § sägs, gäldas af

vägens ägare. Uppsättandet af öfriga anslag bestrides af allmänna medel.

7 §•

För rättighet att mot ersättning betjäna allmänheten med automobil

för befordran af personer eller gods (yrkesmässig automobiltrafik) erfordras,

på sätt Konungen närmare föreskrifver, särskildt tillstånd af offentlig myndighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

8 §•

Inträffar påkörning af automobil eller annat dylikt olycksfall, och

ligger vållande därtill den till last, som förde automobilen, skall, därest

skada tillfogas person eller egendom, som icke med automobilen befordrades,

automobilens ägare härför utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade

grunder såsom om han själf vållat skadan.

Lag samma vare, därest skada, hvarom nämndt är, uppkommer i följd

däraf att för åkdon förspändt eller till ridning användt djur varder skrämdt

af automobil, och automobilens förare genom att icke i tid stanna automobilen

eller genom underlåtenhet af annan nödig försiktighetsåtgärd varit

vållande till skadan.

9 §•

Inträffar olycksfall, på sätt i 8 § sägs, under körning med automobil,

som vid tillfället brukades i yrkesmässig automobiltrafik, vare automobilens

ägare pliktig att jämväl ersätta skada å person, som med automobilen

befordrades.

10 §.

Brukar någon utan lof annans automobil, svare brukaren i stället

för ägaren till skada, som därunder inträffar.

11 §•

Innehar någon automobil med nyttjanderätt, vare denne lika med

automobilens ägare ansvarig för skada, som af automobilen förorsakas; och

må ägaren af brukaren söka sitt åter.

Såsom upplåtelse af nyttjanderätt skall ej anses, där ej i upplåtelsen

tillika ingått befogenhet att anställa förare å automobilen.

Anställer den, som öfver automobil förfogat utan sådan befogenhet,

som nämnd är, ändock förare, och inträffar skada, under det automobilen

af denne föres, svare till skadan som om han innehaft automobilen med

nyttjanderätt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

12 §.

15

Hvar som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall inom två år

från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol.

Försummas det, hafve han förlorat sin talan.

13 §.

Hvad ägare eller annan utgifvit enligt 8—11 §§ äge han söka åter

af den, som vållat skadan.

14 §.

Hvad i 8—13 §§ är stadgadt äger icke tillämpning på velociped,

försedd med motor (motorcykel).

15 §.

Föres automobil å väg, gata eller plats, hvarest sådant icke är

tillåtet, eller med större hastighet än i hvarje fall är medgifvet, böte

automobilens förare från och med 10 till och med 500 kronor.

Till enahanda ansvar vare den förfallen, som utan vederbörligt tillstånd

utöfvar yrkesmässig autoin obiltrafik.

16 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

mot denna lag, samma förseelse, skall han, när han därtill varder

lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits,

fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade.

17 §.

Allmän åklagare skall åtala förseelse mot denna lag; dock må ej

öfverträdelse af förbud, hvarom i 3 § sägs, åtalas af allmän åklagare, där

ej förseelsen af målseganden angifvits till åtal.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

18 §•

Förseelser mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

19 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

20 §.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må ändring sökas hos Konnugen.

21 §.

Konungen meddelar bestämmelser i fråga om automobils beskaffenhet

så ock de närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,

må för tryggande af säkerhet och ordning vid utöfvande af automobiltrafik

erfordras.

Denna lag träder i kraft den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

17

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol måndagen den 30 oktober 1905.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lindbäck,

Wijkander,

Trollander,

Silverstolpe.

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut deri 18 nästlidne maj handlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade

förslag till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik

cirkulerat mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter, hvilka

jämte till statsråd numera utnämnde justitierådet Petersson öfvervarit föredragningen

af förslaget, företogs nu detta ärende till slutlig behandling,

varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Angående den föreslagna lagens omfattning afgaf justitierådet T kolländer,

med hvilken justitieråden Lindbäck och Wijkander voro ense, följande

yttrande:

»I olikhet med det af kommitterade uppgjorda lagförslag innehåller

det nu remitterade förslaget bestämmelser dels angående de vägar och

platser, där automobiltrafik skulle få äga rum, och dels om den hastighet,

hvarmed automobil skulle få framföras. För min del anser jag bestämmelser

i nämnda hänseenden icke lämpligen böra inrymmas i en lag, stiftad

af Konung och Riksdag. Dessa bestämmelser, hvilkas syfte är att trygga

allmänheten mot de faror, som af automobiltrafik kunna uppkomma, men

på samma gång måste så afpassas, att icke en i stark uppblomstring stadd

och för det allmänna viktig industri genom för trånga skrankor hämmas i

sin utveckling, äro till sin natur politiföreskrifter och synas mig, för att

Bill. till Rilcsd. Prot 1906. 1 Sami. 1 Afd. 31 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

väl fylla sitt ändamål, böra meddelas i administrativ ordning så att de

lätt kunna ändras och anpassas efter ändrade förhållanden, såsom automobilindustriens

utveckling till högre fulländning, en allmännare uppfattning

af detta samfärdsmedels nytta och allmänhetens förvärfvade större

vana därvid m. m.

Jag hemställer således, att nämnda stadganden såväl som de däraf

föranledda straff- och åtalsbestämrnelserna måtte ur förslaget utgå och

lagen sålunda blifva allenast en »lag angående ansvarighet för skada i följd

af automobiltratik».

För den händelse denna hemställan ej vinner afseende, har jag emellertid

ansett mig böra ingå i granskning äfven af de bestämmelser, om

hvilkas uteslutande sålunda hemställts.»

I öfrigt föranledde förslaget följande anmärkningar.

3 §.

Justitierådet Thollander erinrade mot affattningen af denna §, att

det syntes oriktigt, att uttryckligen fastslå såsom en rättighet att med

automobil färdas å enskild väg, då meningen icke vore att göra inskränkning

i den enskilde vägägarens rätt öfver vägen utan endast att stadga

att, därest ägaren icke vill tillåta automobiltratik å vägen, han har att vända

sig till Konungens befallningshafvande, som förordnar i enlighet med vägägarens

önskan, utan att det tillkommer Konungens befallningshafvande att

pröfva skälen för denna önskan.

4 §•

Justitierådet Silverstolpe yttrade: »De föreslagna bestämmelserna angående

den hastighet, med hvilken automobil får framföras, kunna icke anses

uttömmande. Uppenbart är nämligen, att i gathörn och vägkorsningar

samt i allmänhet å lifligt trafikerade platser eller där vägbanan allenast

en obetydlig sträcka kan fritt öfverskådas, en automobil måste framföras

med vida större varsamhet, än som följer allenast af iakttagandet af

bestämmelsen om den högsta tillåtna farten. Också finner man, hurusom

kommitterade i det af dem afgifna förslag till stadga om automobiltratik,

förutom en bestämmelse af hufvudsakligen samma lydelse som ifrågavarande

§, i annat sammanhang upptagit en föreskrift, att automobil å ställen

af nyss omförmälda beskaffenhet skall framföras så sakta, att den kan

stannas ögonblickligen. Särskildt för vinnande däraf, att enahanda straff
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 65.

19

bestämmelser komma att tillämpas såväl å öfverskridandet af den tillåtna

maximifarten som å hvarje annan yttring af öfverdådig framfart vid körning

med automobil, torde det vara nödvändigt, att ett stadgande af väsentligen

sådant innehåll som det nu angifna tillfogas ifrågavarande §.

Det torde kunna med fog ifrågasättas, huruvida öfver hufvud taget

täflan med automobiler bör tillstädjas å allmän väg, gata eller torgplats

eller å enskild väg, som allmänneligen befares, då sådana täflingar svårligen

lära kunna anordnas så, att de icke lända till hinder och men för

den öfriga trafiken därstädes. I alla händelser saknas hvarje giltigt skäl

att vid dylika täflingar medgifva större hastighet än den eljest högst tilllåtna.

Däremot kunna åtskilliga andra fall tänkas, då det kan vara af vikt,

att automobil får framföras med starkare fart än den i allmänhet stadgade.

Detta torde exempelvis vara förhållandet, då automobil begagnas för brandväsendets

räkning eller såsom ambulansvagn, och kan möjligen äfven blifva

händelsen, därest automobiler komma till användning för militära ändamål.

Jag hemställer därför, att paragrafens sista stycke måtte sålunda

ändras, att Konungens befallningshafvande erhåller befogenhet att för sistberörda

och tilläfventyrs andra därmed likartade fall tillåta öfverskridande

af den annars medgifna största hastigheten.»

Justitierådet Thollander ansåg, att stadgandet i tredje stycket af denna

§ i alla händelser borde utgå, då täflingar med automobil på våra vanliga

vägar under inga villkor torde böra tillåtas.

Justitierådet Wijkander anförde: »Enligt sista stycket af denna §

skall det ankomma på Konungens befallningshafvande att för visst angifvet

undantagsfall, nämligen för den händelse tillstånd lämnats till täflan

med automobiler, medgifva öfverskridandet af den stadgade maximifarten.

Äfven andra fall torde emellertid finnas, då sådant medgifvande lämpligen

bör ifrågakomma, såsom vid körning med automobiler, använda för brandväsendets

räkning eller såsom ambulansvagnar eller för militärt ändamål

m. m. Ifrågavarande stycke torde därför böra affattas i en något allmännare

form än som skett.

Justitierådet Lindhäck delade de inom högsta domstolen uttalade betänkligheter

mot anordnande af täflingar med automobiler, hvilka täflingar,

efter hvad erfarenheter från utlandet ådagalagt, medföra synnerlig fara för

olycksfall.

6 §•

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitieråden Lindbäck och

Wijkander instämde, yttrade: »Förbud mot automobiltrafik synes böra på

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

det i §:n angifna sätt tillkännagifvas icke blott då förbudet afser väg å

landet utan äfven då det meddelats i fråga om väg å område, som är att

hänföra till stad, men icke är i stadsplanen intaget. _ Däremot torde sådant

tillkännagifvande icke erfordras beträffande förbud, som endast gäller

gata eller väg inom köpings eller municipalsamhälles planlagda område.

Under erinran därom, att enligt 21 § ordningsstadgan för rikets städer

sådant beslut, som i andra stycket af förevarande § omförmäles, kan

i visst fall komma att meddelas af magistrat eller annan däremot svarande

styrelse för stad, köping eller municipalsamhälle, hemställer jag, att nyssnämnda

stycke måtte erhålla en sådan affattning, att det alltid ankommer

på den myndighet, som meddelat beslutet om den högst tillåtna hastighetens

inskränkande, att jämväl pröfva, huruvida beslutet bör på angifvet

sätt tillkännagifvas.

Slutligen hemställer jag, att enär i förevarande fall lika litet som i

allmänhet, då fråga är om offentliggörande af myndighets påbud, kostnaden

härför bör drabba enskild person, bestämmelsen därom, att kostnaden

för uppsättande af anslag rörande i 3 § omförmälda förbud skall gäldas

af vägens ägare, måtte utgå.»

Justitierådet Thollander förenade sig med justitierådet Silverstolpe i

hans hemställan, att bestämmelsen om kostnaden för uppsättandet af anslag

rörande förbud, hvarom i 3 § sägs, måtte utgå.

7 §•

Justitierådet Thollander ansåg ett stadgande af detta innehåll icke

behöfva intagas i lagen och hemställde, att detsamma måtte utgå.

8. 9, 10 och 11 §§.

Justitierådet Silverstolpe anförde beträffande 8 .§: »Kommitterade hafva

antagit, att genom bestämmelsen om automobilägarens skyldighet att ersätta

skada, som vid körning med automobil uppkommit till följd af förarens

fel eller försummelse, garanti skulle vinnas därför, att endast verkligt

kompetenta och genom särskilda egenskaper lämpliga personer komme

att användas till förare. Att denna bestämmelse skulle medföra en sådan

påföljd, synes mig emellertid ytterst tvifvelaktigt. Då erfarenheten från

såväl in- som utlandet visat, att körning med automobil i stor utsträckning

betraktats såsom ett sportnöje, hvarvid behörig försiktighet vid fram
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 65.

21

farten på ett hänsynslöst sätt åsidosatts, kan man taga för tämligen gifvet,

att i många fall den skärpta ansvarigheten för skada icke kommer

att förebygga, att automobilens handhafvande öfverlämnas åt person, som

icke innehar de i sådant afseende erforderliga kvalifikationer. Den af kommitterade

tillika föreslagna åtgärden att i administrativ författning stadga

bötesstraff för automobilägaren, om automobilen föres af därtill olämplig

person, torde ej heller vara ägnad att bereda det önskade skyddet mot

vårdslös och oförsiktig framfart, då någon pröfning af förarens lämplighet

ej skulle på förhand äga rum annat än vid yrkesmässig trafik. Enda sättet

att för öfriga trafikanter åstadkomma trygghet synes vara att anordna

en verksam kontroll beträffande kompetensen hos de personer, som föra

automobilerna. För sådant ändamål torde i lagen böra intagas ett stadgande

af innehåll, att för rätt att föra automobil å allmän väg, gata eller

torgplats eller å enskild väg, som allmänneligen befares, erfordras tillstånd

af offentlig myndighet, samt att sådant tillstånd endast må meddelas åt

deri, som uppnått viss angifven ålder och i den ordning, Konungen bestämmer,

visat sig äga full kännedom om automobils konstruktion, skötsel

och manövrering samt i öfrigt befunnits innehafva de för sådant fordons

framförande erforderliga egenskaper. I sammanhang härmed lära i lagen

böra inrymmas straffbestämmelser för automobils framförande genom därtill

obehörig person.

Enligt andra stycket af denna § har ägarens ansvarsskyldighet för

där afsedd skada begränsats till de fall, då för åkdon förspändt eller till

ridning användt djur varder skrämdt af automobil, samt skada, på sätt

vidare i paragrafen angifves, härigenom uppstår. Det kan emellertid lätt

inträffa, att ett kreatur äfven under andra förhållanden blifver skrämdt af

automobil, så att skada uppkommer vare sig å kreaturet själft eller å

annat föremål eller å människor; och svårligen torde något skäl kunna

åberopas, hvarför i sådant fall ägaren skulle undgå att ersätta skada, till

hvilken föraren genom underlåtenhet att vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder

varit vållande. Den enda begränsning, som uti förevarande hänseende

torde lämpligen böra uppställas, synes vara den, att kreaturet befinner

sig å eller i omedelbar närhet af den väg, där automobilen framföres.

Härför talar nämligen det skäl, att automobilens förare icke bör tvingas

att fästa sin uppmärksamhet på föremål, som befinna sig på längre afstånd

från den väg, där han färdas — något som uppenbarligen komrue

att menligt inverka på hans lugna och säkra handhafvande af automobilen.

På grund af hvad sålunda uttalats anser jag önskvärdt, att förslaget

undergår en omarbetning i nu angifvet syfte.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

I fråga om 9 § yttrade justitierådet Silverstolpe: »Enligt det föreslagna

lagrummet är automobilägarens skadeståndsskyldighet i förevarande

fall, utöfver hvad i 8 § sägs, utsträckt till att jämväl omfatta skada å

person, som vid olyckstillfället befordrades med automobilen. Någon

skyldighet för ägaren att gälda skada, som tillfogats med automobilen

befordrad egendom, är däremot icke i föreliggande § stadgad. Visserligen

kan till stöd härför åberopas, att något tvingande skäl att där intaga ett

sådant stadgande icke är för handen, då i allt fall den, som åtagit sig

egendomens fraktande — och i regel är denna liktydig med automobilens

ägare — redan på grund af fraktaftalets allmänna innebörd torde under

de i denna § angifna omständigheter vara pliktig att utgifva ersättning

för skada å sådan egendom. Då emellertid i vår lag allmänna bestämmelser

om fraktaftal saknas, samt därtill kommer, att det föreslagna lagrummets

lydelse lätteligen kan gifva anledning till den missuppfattning, att

ägaren vore ovillkorligen frikallad från hvarje ersättningsskyldighet i nu

nämnda afseende, synes paragrafen böra sålunda affattas, att ägaren enligt

densamma varder skyldig att ersätta skada å person och egendom,

som med automobilen befordras.»

Justitierådet Thollander yttrade: »Det torde öfverensstämma med

allmänt erkända rättsgrundsatser, att vid drifvandet af farliga företag den

är ansvarig för uppkommen skada, i hvars intresse företaget drifves. Vid

automobiltrafik, som måste räknas till farliga företag, bör således i vanligaste

fall ägaren vara ansvarig för skadan, och, om liera ägare finnas,

böra dessa ansvara solidariskt. Men om rätten att förfoga öfver en

automobil är af ägaren å annan öfverlåten, så att denne har full bestämmanderätt,

hvar och huru automobilen skall framföras, bör enligt min

åsikt den, som sålunda förfogar öfver automobilen, vara ansvarig för åstadkommen

skada, och det synes mig obilligt att i sådant fall lägga någon

ansvarighet på ägaren. Den gemensamma ansvarighet, förslaget ålägger

ägare och brukare med regress för den senare till den förre, kan jag för

min del således ej tillstyrka.

Vid brukande utan lof af annans automobil torde, på sätt förslaget

innehåller, brukaren böra svara för skadan.

I fråga om omfattningen af ansvarigheten anser jag lika med

kouimitterade, att den bör utsträckas till fall, då någon ljutit döden eller

lidit kroppsskada eller egendom, som icke mottagits för befordran med

automobil, blifvit skadad. Hänsyn till allmän säkerhet synes mig fordra,

att i fråga om skada å person skillnad ej göres på den, som med automobilen

befordrades, och andra personer. Beträffande gods, som med

automobil befordras, utgår förslaget, från, att skadeståndsskyldigheten bör

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

regleras efter allmänna grunder för fraktaftal. Därutinnan delar jag förslagets

ståndpunkt af det skal, att det torde innebära en inskränkning i

den vanliga skadeståndsskyldigheten, om denna gjordes beroende af bevisning

om vållande å förarens sida; men för undvikande af det missförstånd,

att någon skadeståndsplikt i afseende å sådant gods icke skulle för ägare

eller brukare af automobil finnas, torde i lagen böra intagas en hänvisning

till hvad därom i allmänhet gäller.

Uttrycket i 8 § »påkörning af automobil», som språkligt taget torde

innebära, att någon annan kör på en automobil, men som närmast torde

syfta på det fall, att en automobil köres på person eller egendom, synes

mig- således mindre väl valdt. Då därtill kommer, att det är svårt att

finna, hvad med »annat dylikt olycksfall» afses, och att begränsningen i

andra stycket, på sätt justitierådet Silverstolpe anmärkt, torde vara för

stor, anser jag det vara bättre att, såsom kommitterade föreslagit, endast

angifva, att skadan skall hafva skett »i följd af automobiltrafik».

Justitierådet Wijkancler anförde: »Da, med de undantag, som i lagen

särskildt må uppställas, automobilägare synes skola svara för all skada,

som vid körning med automobil genom förarens vållande tillfogas person

eller egendom, hvarom i första stycket af 8 § sägs, torde åt samma

stycke böra gifvas en affattning, som på ett fullt uttömmande sätt angifver

detta; och lärer under iakttagande häraf andra stycket af §:n böra utgå.

I 11 § uttalas den principen, att, om någon innehar automobil med

nyttjanderätt och i upplåtelsen af nyttjanderätten tillika ingår befogenhet

att anställa förare å automobilen, ej mindre innehafvaren än äfven

ägaren skall vara ansvarig för uppkommande, af föraren vållad skada.

För stadgande af en dylik oinskränkt skadeståndsplikt för ägaren föreligga

dock, efter mitt förmenande, ej tillräckliga skäl. Däremot kan ifrågasättas,

om ej en till automobilen, eventuellt dennes värde, inskränkt ansvarighet

skulle kunna åläggas ägaren. Med en sådan bestämmelse analoga

föreskrifter finnas, som bekant, redan i den svenska rätten; och dessutom

kan erinras om stadgandet i § 28 af dansk Lov om Körsel med Automobiler

den 15 maj 1903: »Den til Erstatning berettigede kan for Erstatningen

holde sig til Automobilet, hvad enten dette tilhorer den korende

eller ikke.»

För att göra ett stadgande af förenämnda beskaffenhet fullt effektivt

torde ock kunna ifrågasättas en supplerande föreskrift, enligt hvilken

automobilen kunde, på vederbörandes yrkande, utan vidare beläggas med

kvarstad, där ej pant eller borgen ställdes för skadeståndets gäldande.»

Justitierådet Lindbäck biträdde den af justitierådet Wijkander framställda

anmärkning mot 8 § och ansåg tillräcklig grund saknas att, på

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

sätt i 11 § föreslagits, låta för där afsedt fall ägaren af automobilen

drabbas af någon ansvarighet för inträffad skada. Dessutom yttrade

justitieråd et Lindbäck, med hvilken justitierådet Wijkander i denna del

instämde: »Då det icke lärer vara åsyftadt, att den föreslagna lagen skall

äga tillämpning i fråga om ägares eller innehafvares af automobil skyldighet

att ersätta skada å egendom, som för befordran med automobil mottagits

och under forslingen skadats, utan tvister härom torde vara att bedöma

efter de för fraktaftal i allmänhet gällande grunder, synes det

önskvärdt, att, till undvikande af missuppfattning, i lagen inflöte ett stadgande,

som angåfve nu antydda begränsning i lagens tillämplighetsområde.»

14 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Tillräckliga skäl torde knappast föreligga för att undantaga s. k. motorcyklar

från tillämpningen af de föreslagna skade3tåndsbestämmelserna. I

de länder, där särskild lagstiftning om skadestånd i följd af automobiltrafik

kommit till stånd eller är under utarbetande, lärer ej heller någon

skillnad i förevarande hänseende gjorts mellan motorcykler och öfriga

automobiler».

16 §.

Justitierådet Wijkander anförde: »Stadgandet i denna § torde kunna

inskränkas till de fall, på yrkesmässig automobiltrafik utöfvas utan vederbörligt

tillstånd, öfriga i lagförslaget afhandlade förseelser äro nämligen

af deri beskaffenhet, att den i 4 kap. 8 § strafflagen uttalade grundsats

allenast i sällsynta fall kan i afseende å dem vinna tillämpning; och för

dessa fall föreligger ej skäl att meddela några undantagsbestämmelser.

17 §.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken Högsta domstolens öfriga

ledamöter instämde, yttrade: »Enligt förslaget skulle allmän åklagare få

åtala öfverträdelse af förbud, hvarom i 3 § sägs, allenast efter därom af

målsäganden gjord angifvelse. Efter ordalydelsen blifver denna bestämmelse

tillämplig endast å öfverträdelse af särskildt, af offentlig myndighet

meddeladt förbud mot enskild vägs anlitande vare sig för all slags auto
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

mobil trafik eller för körning därå med automobil af viss beskaffenhet.

Med berörda förseelse bör likväl tydligen äfven jämnställas det fall, då

någon mot vägägarens vilja färdats med automobil å enskild väg, där

sådant redan på grund af lagens innehåll icke är tillåtet, d. v. s. med

andra ord å enskild väg, som icke »allmänneligen befares». Emellertid

synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke, i enlighet med hvad som

gäller i fråga om de likartade, i 24 kap. strafflagen afhandlade åverkansförseelserna,

ifrågavarande öfverträdelser, där de allenast förnärma enskild

persons rätt, böra få åtalas endast af målsäganden.»

20 §.

Högsta domstolen anmärkte, att till ifrågavarande § borde göras ett

tillägg af innehåll, att af Konungens befallningshafvande meddeladt beslut

skulle, utan hinder af besvär, lända till efterrättelse, intill dess annorlunda

kunde blifva vederbörligen förordnadt.

Ur protokollet:

Carl Lundquist.

Bih. till Piksd. Prat. 1906.

1 Sami. 1 Afd. 31 Raft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Utdrag af protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

ä Stockholms slott den 7 mars 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Biesert,

frih. Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström,

Justitieråden: Lindbäck,

Ramstedt.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde

chefen för justitiedepartementet, hans excellens herr statsministern, i underdånighet:
Högsta

domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet

öfver civilärenden den 26 april 1905 till högsta domstolen remitterade förslaget

till lag innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande, anförde

hans excellens herr statsministern:

Af de fyra ledamöter af högsta domstolen, som deltagit i ärendets

slutliga pröfning, hafva tre ledamöter anmärkt, att de bestämmelser i det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

27

remitterade förslaget, som angå dels de vägar och platser, där automobiltrafik,

skulle få äga rum, dels ock den hastighet, hvarmed automobil skulle

få framföras, icke lämpligen borde inrymmas i en af Konung och Riksdag

stiftad lag. Med anledning häraf hafva samma ledamöter hemställt, att

nämnda stadganden, äfvensom de däraf föranledda straff- och åtalsbestämmelserna,

måtte ur förslaget utgå och lagen sålunda blifva allenast en »lag

angående ansvarighet för skada i följd af autornobiltrafik.

För min del anser jag mig, på de af samma ledamöter anförda skäl,

böra biträda denna mening; och har förslaget till följd häraf undergått en

omarbetning, därvid samtliga nyssnämnda bestämmelser ur detsamma uteslutits.

Då således förslaget kommit att innehålla allenast stadganden af

rent civilrättslig natur, har ärendet äfven från civildepartementet blifvit

öfverlämnadt till justitiedepartementet.

Redan i detta sammanhang torde böra nämnas, att de ur förslaget

uteslutna bestämmelserna hafva med ett undantag, hvartill jag senare återkommer,

i stället upptagits i ett inom civildepartementet utarbetadt förslag

till förordning om autornobiltrafik. Ehuruväl denna författning tillhör

den ekonomiska lagstiftningens område, lärer likväl chefen för civildepartementet,

med hänsyn till frågans vikt och beskaffenhet, hemställa,

att Riksdagens yttrande måtte öfver förslaget inhämtas. Det synes mig

också lämpligare, att Riksdagen på detta sätt får tillfälle att göra sin uppfattning

gällande, än att, med förryckande af skillnaden mellan civilrättslig

och ekonomisk lagstiftning, åtskilliga till sistnämnda lagstiftningsområde

hörande bestämmelser upptagas i en i den ordning, § 87 Regeringsformen

angifver, stiftad lag. Endast på detta sätt kan under närvarande förhållanden

i någon mån förekommas, att högsta domstolens tid och arbetskrafter

upptagas med pröfning af en mångfald för domstolens egentliga uppgift

främmande lagstiftningsfrågor.

De bestämmelser, som sålunda vid förslagets omarbetning på grund

af nyssberörda anmärkning uteslutits, äro 2—7 äfvensom 15 och följande §§.

Förslagets rubrik har i sammanhang härmed ändrats till hvad i sådant

hänseende inom högsta domstolen föreslagits. För de jämkningar, förslaget

i öfrigt undergått, anhåller jag att i det följande få redogöra.

Vidkommande 1 §, hvilken lämnats utan anmärkning af högsta domstolen,

har jag ansett orden »enligt denna lag» böra utgå. Härigenom vinnes,

att den i nämnda § lämnade definition äfven blir tillämplig å andra

lagar eller författningar, hvarest samma term förekommer.

Beträffande 2 § (8 § i det remitterade förslaget) har jag, i öfverensstämmelse

med därom inom högsta domstolen framställda anmärkningar,

ansett lagrummet lämpligen böra erhålla en mer allmän affattning än i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kurtgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

det remitterade förslaget var förhållandet. Någon ändring i sak är härmed

icke åsyftad.

Den 9 § i det remitterade förslaget, hvilken motsvaras af 3 § i det

nu föreliggande, innehåller, att, därest olycksfall inträffar under körning

med automobil, som tillhandahålles allmänheten mot ersättning, skall automobilens

ägare, till skillnad från hvad i allmänhet är föreslaget, vara

pliktig att jämväl ersätta skada å person, som med automobilen befordras.

Förslaget utgår tydligen från den uppfattning, att tvister i fråga om automobilägares

skyldighet att ersätta skada å egendom, som mottagits för

befordran med automobil och under forslingen skadats, böra bedömas efter

de för fraktaftal i allmänhet gällande grunder. Emellertid har af flertalet

af högsta domstolens ledamöter ansetts önskvärdt, att, till undvikande

af missuppfattning, i lagen inflöte ett stadgande, som angåfve denna begränsning

i lagens tillämplighetsområde. A andra sidan har af en ledamot

af högsta domstolen ifrågasatts, att i lagen skulle intagas bestämmelse

om automobilägarens skyldighet att i förevarande fall ersätta jämväl skada

å egendom, som med automobilen befordrades.

För min del anser jag väl, att automobilägarens skadeståndsskyldighet

för gods, som han till befordran mottagit, bör bedömas efter de för

fraktaftal i allmänhet gällande rättsgrundsatser. Att uttryckligen genom

ett tillägg till ifrågavarande lagrum utsäga detta synes mig emellertid

icke nödigt. Det torde vara påtagligt, att den ifrågasatta lagen endast

afser att reglera den särskilda skadeståndsplikt, som, utöfver hvad i allmänhet

gäller, bör åligga ägare eller innehafvare af automobil, hvaremot

tydligen jämväl mot automobilägaren kunna göras gällande sådana

skadeståndsbestämmelser, som eljest på grund af aftal eller allmänna rättsgrundsatser

äro tillämpliga. Emellertid har jag, särskildt med hänsyn

därtill att 7 § i det remitterade förslaget icke ingår i det nu föreliggande,

ansett ordalagen uti ifrågavarande lagrum böra undergå en redaktionell

jämkning.

I fråga om den skadeståndsplikt, som bör åligga en innehafvare af

automobil — bestämmelserna härom återfinnas i 11 § af det remitterade

samt 5 § af det af mig nu framlagda förslag —, hafva åsikterna under

ärendets gång visat sig synnerligen skiftande. De kommitterade, hvilka

erhållit uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet, hade — frånsedt

yrkesmässig automobiltrafik — icke upptagit någon bestämmelse i syfte

att, då automobil icke af ägaren nyttjades, mildra eller mellan denne och

nyttjanderättsinnehafvaren fördela den skadeståndsskyldighet, som kunde

ifrågakomma. Det remitterade förslaget utgick från den grundsatsen, att

i förevarande fall borde ägare och nyttjanderättsinnehafvare vara solida
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

riskt ansvariga samt den förre mot nyttjanderättsinnehafvaren äga rätt till

regresstalan. I högsta domstolen hafva två ledamöter ansett skadeståndssbyldigheten

i förevarande fall böra hvila uteslutande å nyttjanderättsinnehafvaren.

En ledamot har väl ej velat biträda den i det remitterade

förslaget företrädda meningen men däremot ansett det kunna ifrågasättas,

om icke en till automobilen, eventuellt dennes värde, inskränkt ansvarighet

skulle kunna i förevarande fall åläggas ägaren. Slutligen har den fjärde

af de vid ärendets slutliga granskning deltagande ledamöterna i förevarande

punkt lämnat förslaget utan anmärkning.

För min del vill jag visserligen ej underkänna vikten af de anmärkningar,

som i högsta domstolen framställts mot att låta automobilägaren

äfven i förevarande fall ansvara för hela den uppkomna skadan utan annan

begränsning än den, som ligger i rätten till återgångstalan mot nyttjanderättsinnehafvaren.

Med hänsyn till önskvärdheten att förekomma uppkomsten

af skenaftal mellan ägare och annan person i syfte att å den

senare öfverföra ansvaret för möjligen uppkommande skada synes mig lagrummet

likväl böra bibehållas i väsentligen samma affattning som förut.

De förändringar, jag låtit detsamma undergå, äro endast af redaktionell

natur.

Enligt det remitterade förslaget (se § 14) voro s. k. motorcyklar

undantagna från tillämpningen af de ifrågasatta skadeståndsbestämmelserna.

I likhet med den mening, som utan skiljaktighet omfattats inom högsta

domstolen, finner jag bestämmelsen härom böra utgå.

Jag öfvergår nu till motivering af det framlagda förslaget till ändrad

lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen. Det remitterade förslaget upptog,

såsom jag redan nämnt, bland annat äfven straffbestämmelser för den, som

färdades med större hastighet än i hvarje särskildt fall var medgifvet.

öfverträdelse af dessa föreskrifter var belagd med böter från och med 10

till och med 500 kronor.

En ledamot af högsta domstolen har anmärkt, att berörda bestämmelser

icke kunna anses uttömmande; uppenbart vore nämligen, att i gathörn

eller vägkorsningar samt i allmänhet å lifligt trafikerade gator eller

där vägbanan allenast en obetydlig sträcka kunde fritt öfverskådas en

automobil måste framföras med vida större varsamhet än som följer allenast

af iakttagande af den högsta tillåtna farten. Då riktigheten åt denna anmärkning

svårligen torde kunna jäfvas, har jag ansett mig böra gifva den

föreslagna bestämmelsen en mera allmän affattning samt för detta ändamål

satt densamma i omedelbart sammanhang med närstående bestämmelser

om öfverdådig framfart i allmänna strafflagen. Ett tillägg till 11 kap.

15 § strafflagen synes mig således vara af nöden. Mot det föreslagna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

bötesbeloppets storlek har icke förekommit någon anmärkning i högsta

domstolen.»

Efter att härefter hafva uppläst ifrågavarande båda lagförslag hemställde

hans excellens herr statsministern, att förslagen måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets föredragning

inom högsta domstolen anfört, i den mån hans anmärkningar icke

vid förslagets omarbetning blifvit beaktade.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna,

att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet

af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Stockholm 1906. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. LU 1906:48 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, med förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lyde s. 1 i texten