Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne

22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,8 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1907:148, Med förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

1

N:o 148.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i

Norrland och Dalarne; gifven Stockholms slott den 9 april

1907.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående förekommande

af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Håft. (N:o 148).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

Förslag

till

LAG

angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,

Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs

län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig enskild, åker och äng af den

omfattning, att själfständigt jordbruk därå kan idkas, må fastigheten ej

så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyr,

och ej heller för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller lämnas

att förfalla.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmäles, tillkommer

särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd

jordbrukskommission och bestående af ordförande och två ledamöter,

hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner

skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna i 1 §,

är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn å

fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten

äro "välde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 148.

gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må oek, dår så finnes

låmpligt, våljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet

och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till

de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,

att fastighet i strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med

ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att

inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens

afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid

domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot

jordägaren.

5 §.

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen

föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt

förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken

samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §

förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen kronor.

7 §•

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § skett,

fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare likväl

den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där

ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af nve ägaren

öfvertagits.

8 §.

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren

finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att

afhjälpa vanhäfden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt

5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra åtagandet

eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade

bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra

åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare

anhängiggöras. I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas yrkande

om det nya föreläggande i afseende å vanhäfdens af hjälpande, som med

afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas befogadt.

10 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla tre fjärdedelar kronan

och en fjärdedel åklagaren. Böter, som nu sagts, må, i händelse af

bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskilt

stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt

rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3

§ förrättade syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas

i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej

må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före

nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten

skiljas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Majtts Nåd. Proposition N:o 148.

5

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 3 november 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden Tingsten,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

Juiilin,

SwARTZ.

T. f. chefen för justitiedepartementet statsrådet Hederstierna anförde

i underdånighet:

»Uti det underdåniga betänkande, som den 27 oktober 1904 afgifvits

af kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande,

jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna

vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar

befrämjas, har kommittén fästat uppmärksamheten på den afsevärda utsträckning,

i hvilken den uti trävaruindustriens besittning befintliga jordbruksjorden

för närvarande lämnas utan egentlig eller åtminstone utan

tillfredsställande skötsel; och kommittén har påvisat de sociala och ekonomiska

olägenheter, som äro förenade därmed, att på detta sätt en stor del

af de förut i bondehand befintliga, numera af trävarubolagen och enskilda

sågverksägare förvärfvade hemmanen lämnas att återgå till naturtillståndet

och . därigenom göras fullständigt oanvändbara såsom verksamhetsfält

för en jordbrukande befolkning. Denna benägenhet hos trävarurörelsens

idkare att nedlägga jordbruket å en del af sina hemman har kommittén

ansett efter all sannolikhet komma att ökas, därest vissa af kommittén

föreslagna nya bestämmelser om ägostyckning och arrende af jord inom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

de nordligare delarna af riket komrne att blifva upphöjda till lag; och för

att i någon män förhindra denna betänkliga utveckling har kommittén

trott ett ingripande från statens sida vara af nöden samt i sådant syfte

framlagt ett förslag till lag innefattande bestämmelser till förekommande

af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

Öfver detta lagförslag hafva underdåniga yttranden afgifvits af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de sex norra länen äfvensom af landtbruksstyrelsen.

»

Efter att hafva redogjort såväl för kommitténs förslag som för de

i anledning däraf inkomna underdåniga yttranden anförde föredraganden

vidare:

»Att det är en angelägenhet af vikt att söka förekomma, det den

af ålder upptagna jordbruksjorden inom våra nordligaste landsändar genom

ägarnes försummelse, likgiltighet eller öfvervägande intresse för trävarurörelse

råkar i sådan vanvård, att dess afkastningsförmåga såsom jordbruksjord

för framtiden äfventyras, därom lärer icke kunna råda mer än

en mening. Kommittén har också härom varit enig, om ock med afseende

på den föreslagna lagens detalj bestämmelser mindre skiljaktigheter inom

kommittén försports. Samtliga öfver förslaget hörda myndigheter hafva

likaledes uttalat sig för behöfligheten af en lag i förevarande syfte eller

åtminstone förklarat sig icke vilja afstyrka en lagstiftning i antydda

riktning.

Att staten icke med likgiltighet kan åse, att den enskilde jordägaren

på sådant sätt förfogar öfver sin jord, att densamma för stundens vinst

väsentligt nedsättes i sin framtida produktionsförmåga, är en grundsats,

som redan tagit sig uttryck i lagstiftningen, särskilt genom 1903 års

skogslagar. Den nu föreslagna lagen, som i väsentliga delar är en efterbildning

af 1903 års lag angående vård af enskilda skogar, tillämpar på

jordbruksjorden det betraktelsesätt, som nämnda lag gör gällande med afseende

på skogsmarken.

Då af nu nämnda anledningar lagförslaget synts mig förtjänt af

uppmärksamhet, har jag låtit detsamma inom justitiedepartementet ytterligare

öfverses, därvid hänsyn jämväl tagits till de anmärkningar mot

förslaget, som blifvit framställda såväl af reservanter inom kommittén som

af deröfver förslaget hörda myndigheterna, i den mån dessa anmärkningar

synts mig beaktansvärda.

De förändringar förslaget vid denna bearbetning undergått äro, frånsedt

rena redaktionsändringar, följande.

1 fråga om lagens tillämplighetsområde afser förslagets 1 § att inskränka

detsamma till jord, tillhörig bolag, förening för ekonomisk verk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

samhet eller enskild person, som ej å fastigheten har sitt bo och hemvist

samt uppenbarligen besitter densamma hufvudsakligen för att tillgodogöra

sig skogsafkastningen, eller, i stort sedt, den i trävaruindustriens besittning

varande jorden. Härvid må visserligen medgifvas, att det hittills

endast varit på denna jord de antydda missförhållandena i någon betänkligare

grad framträdt. Men då lagen grundar sitt berättigande på den

skada för det allmänna, som förorsakas af en svårare vanhäfd, samt denna

skada är lika stor, i hvars hand än det vanhäfdade hemmanet må befinna

sig, synes mig följdriktigheten kräfva att, såsom af reservanter inom kommittén

samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands

och Norrbottens län påyrkats, lagen utsträckes att gälla all i enskild ägo

varande jord. Detta principiella beriktigande torde kunna göras utan

att lagen därigenom i sin praktiska tillämpning får någon väsentligt ändrad

betydelse, ty ringa anledning synes vara att befara, det andra än trävaruindustriens

idkare kunna finna det med sin förmån förenligt att försumma

jordbruket å sin jord till den grad att vanhäfd föreligger i den

utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsätter. Dock

torde i ett fall ett undantag från lagens tillämpning vara berättigad^ Där

en jordägare på grund af ekonomiskt obestånd eller af annan giltig orsak

är urståndsatt att afhjälpa det lägervall, hvaruti hans hemman, kanske af

samma orsak, råkat, vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen

föreskrifna procedur, som då skulle innebära, att han vid strängt ansvar

förelädes att vidtaga åtgärder, som det vore honom omöjligt att utföra.

enlighet med hvad sålunda anförts har 1 §:ns hufvudregel i afseende å

lagens . tillämplighet modifierats, hvarjämte det antydda undantaget inarbetats

i förslaget såsom en särskild paragraf (§ 7).

Utom de särskilda länsvis tillsatta kommissioner, som enligt förslaget

skulle öfva uppsikt öfver lagens efterlefnad, anlitar förslaget för samma

ändamål, äfven sockenvis utsedda jordbrukskommittéer. Dessa jordbrukskommittéer,

hvilkas hufvuduppgift ligger inom området för ett annat af

de i kommittébetänkandet intagna lagförslagen, men som af kommittén

pålagts äfven. förevarande öfvervakande verksamhet såsom en biuppgift,

synas emellertid ensamt för den nu ifrågavarande kontrollen knappast^behöfliga.

Såsom förhållandena utvecklat sig i norra Sverige, synes man icke

behöfva hysa någon fruktan, att icke äfven utan biträde af dylika sockenkommittéer

förekommande fall af vanvård, särskildt å trävaruindustriens

hemman, komma att blifva hos jordbrukskommissionen anmälda. Ur förslaget

har alltså stadgandet om jordbrukskommittéernas biträde fått utgå.

Enligt kommittéförslagets 4—6 §§ skall jordägare, som eftersätter

åtagande eller föreläggande att afhjälpa vanhäfd, för denna underlåtenhet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

fällas till böter från och med fem hundra till och med två tusen kronor,

och dessa böter skola enligt 8 § i händelse af bristande tillgång förvandlas

enligt allmän strafflag. Detta system har i det föreliggande förslaget utbytts

mot ett med det vanliga förfarandet i liknande fall mera öfverensstämmande

tillvägagångssätt eller att i själfva åtagandet eller föreläggandet bestämmes

det vite, med hvilket underlätet fullgörande bestraffas. Såsom en konsekvens

af den ofvanberörda grundsatsen, att en af ekonomiska skäl beroende oförmåga

att afhjälpa befunnen vanhäfd bör fritaga ägaren från lagens tillämpning,

har i det föreliggande förslaget föreskrifvits, att vite, till hvars

gäldande tillgång saknas, icke må till frihetsstraff förvandlas. Genom den

sålunda vidtagna förändringen vinnes bland annat den fördel, att vite kan

åläggas ett bolag och af bolaget såsom sådant utdömas, utan att man behöfver

inlåta sig på den ofta svårlösta frågan, hvilka enskilda personer,

som i ett föreliggande fall bära det kriminalrättsliga ansvaret för bolagets

handlande.

Då det af kommittén föreslagna bötesminimum fem hundra kronor

synts väl högt, har i det föreliggande förslaget vitets minimibelopp sänkts

till två hundra kronor, i sammanhang hvarmed den åklagaren tillkommande

andel af utdömdt vite ansetts böra något höjas eller från en tiondel

till en fjärdedel.

Enligt motiverna till kommittéförslaget skall jordägare, som enligt

4 § åtagit sig eller enligt 5 § förelagts att afhjälpa vanvård, anses ansvarig

för detta åtagandes eller föreläggandes fullgörande, äfven om fastigheten

under anståndstiden ombytt ägare. Denna regel, som lärer ansetts

nödig för att förekomma lagens kringgående, är emellertid svårligen berättigad

i andra fall än då, såsom vid köp, byte eller gåfva, ägaren har i

sin makt att vid fastighetens öfverlåtande träffa sådant förbehåll, att den förre

ägaren trots öfverlåtelsen har rätt eller den nye ägaren plikt att vidtaga de

åtgärder, som ännu återstå för vanhäfdens afhjälpande. Då egendom däremot

genom t. ex. dom eller expropriation öfvergår från en ägare till en annan

skulle regelns tillämpning uppenbarligen innebära en obillighet. Måste af

denna anledning den antydda regeln något inskränkas, är det jämväl utan

tvifvel lämpligt att tillåta, det ansvarigheten under vissa mot missbruk betryggande

former må öfverflyttas från den ursprungligen förelagde till ny ägare.

Detta synes utan våda kunna medgifvas, om de båda ägarne därom äro

ense och jordbrukskommissionen sådant medgifver. Sistnämnda förbehåll är

afsedt att hindra, det egendomen afsiktligt öfverlåtes till någon, som på

grund af ekonomiskt obestånd är oförmögen att fullgöra föreläggandet,

och medför äfven den fördelen, att alla förändringar i ansvarigheten

bringas till jordbrukskommissionens kännedom. I öfverensstämmelse med

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

nu antydda grundsatser har ett särskilt stadgande i ämnet fått inflyta i

det föreliggande förslaget (6 §).

Såväl enligt kommittéförslaget som det föreliggande förslaget tillkommer

det allmänna åklagaren att vid ägarens försummelse påkalla den

kriminella påföljdens tillämpning, men däremot jordbrukskommissionen att

begära det nya föreläggande för ägaren, som må finnas nödigt, Då det

emellertid tydligen är lämpligt, att åklagaren och jordbrukskommissionen

i förevarande hänseenden icke handla oberoende af hvarandra, har i 8 §

infö1 i ett stadgande om skyldighet för åklagaren att i god tid underrätta

or rukskommissionen om tillämnadt åtal.»

Föredraganden, uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den

lydelse, bilagan vid detta protokoll utvisar, och hemställde i underdånighet,

att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler genom utdrag ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

I

Vid protokollet

C. S. Wettermark.

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Håft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

Förslag

till

Lag

angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig enskild, inägojord af den omfattning,

att själfständigt jordbruk därå kan idkas, må fastigheten ej

så vanvårdas, att jordbrukets afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyras,

och ej heller för jordbruket nödiga byggnader bortföras eller lämnas

att förfalla.

2 §•

Uppsikt öfver att fastighet ej så vanvårdas, som i 1 § förmärs, tillkommer

särskild af Konungen för hvarje län tillsatt kommission, benämnd

jordbrukskommission och bestående af ordförande och tva ledamöter,

hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner

skälig anledning antaga, att jordbruk, i strid mot bestämmelserna i 1 §,

är utsatt för vanvård, äger kommissionen att till företagande af syn å

fastigheten förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten

äro valde till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 148.

gode män vid landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes

lämpligt, väljas landtbruksingeniör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet

^ och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till

de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

4 §.

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,

att fastighet strid mot denna lag vanvårdats, söke kommissionen med

ägaren träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att

inom viss tid, högst fyra år, och vid lämpligt vite, minst två hundra och

högst två tusen kronor, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhäfdens afhjälpande.

Rån ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid

domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot

jordägaren.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen

föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt

förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken

samma åtgärder skola vara vidtagna, så ock vite, som i 4 § sägs.

6 §•

Har efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § skett,

fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare, svare likväl

den. förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande, där

ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af nye ägaren

öfvertagits.

7 §.

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren

finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att

afhjälpa vanhäfden.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt

5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra åtagandet

eller föreläggandet, må han ej till vitet fällas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

8 §.

Tillämpning af vite, hvarom i 4 och 5 §§ sägs, påkallas af allmän

åklagare. Innan dylikt åtal vid domstolen till handläggning förekommer,

skall åklagaren i god tid därom underrätta kommissionen, som äger att

vid domstolen påkalla det föreläggande i afseende å vanhäfdens af hjälpande,

som med afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas

befogadt.

9 §•

Af vite, som enligt denna lag ådömes, tillfalla tre fjärdedelar kronan

och en fjärdedel åklagaren. Vite, som nu sagts, må, i händelse af

bristande tillgång till dess gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

10 §.

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskilt

stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt

rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3 §

förrättade syn. ____

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908; dock att lagen ej

må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före

nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten

skiljas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

13

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol torsdagen den 21 februari 1907.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Bohman,

C AS SEL,

Silverstolpe,

Petrén.

Sedan vid föredragning den 22 november 1906 inför ofvanbemälde

justitieråd af det till högsta domstolens utlåtande öfverlämnade förslag till

lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dafarne

beslutats, att handlingarna skulle emellan högsta domstolens ledamöter

cirkulera, företogs nu detta ärende till afgörande; varande förslaget bilagdt

detta protokoll.

Justitierådet Petrén yttrade: »Det af Norrlandskommittén utarbetade

lagförslag i förevarande ämne var afsedt att äga tillämpning allenast å de

i. trävaruindustriens besittning varande fastigheter, som ägnade sig för

själfständigt jordbruk, under det att enligt det remitterade förslaget lagbestämmelserna

utsträckts att gälla alla i enskild ägo varande fastigheter

af sådan beskaffenhet. Anledningen till den sålunda vidtagna förändringen

i fråga om lagens tillämplighetsområde har, såvidt jag kunnat finna,

hufvudsakligen varit en sträfvan att vinna formell likhet inför lagen. En

sådan likhet är visserligen önskvärd, men, då man nu en gång bestämt

sig för att söka genom lagstiftningsåtgärder ingripa till skyddande af den

själfägande jordbrukande befolkningen i Norrland mot den där öfvermäktiga

trävaruindustrien, ligger det i sakens natur att den för ända
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

målets vinnande erforderliga lagstiftningen i mångt och mycket måste få

karaktären af en undantagslagstiftning, riktad mot trävaruindustriens idkare,

och att således en olikhet inför lagen mellan dem och öfriga medborgare

måste uppstå. Genom den ifrågasatta utsträckningen af lagens räckvidd

skulle man i stället åstadkomma en olikhet af helt annan och enligt min

mening vida betänkligare art, nämligen emellan hela den jordbruksidkande

befolkningen i Norrland, å ena, och i det öfriga Sverige, å andra sidan.

En dylik olikhet synes icke böra tillskapas utan att verkliga skäl därtill

föreligga. Nu har det emellertid icke ens uppgifvits, att något behof af

en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande, gjort sig gällande beträffande

andra fastigheter än dem, som äro i trävaruindustriens besittning. Det

torde också vara uppenbart, att en jordägare, som själf besitter och brukar

sitt hemman och däraf skall hafva sin bergning, ej gärna kan tänkas vilja

helt och hållet nedlägga jordbruket eller med afsikt alldeles försumma

detsamma, och att således i fråga om dylika jordägares fastigheter ej äro

att befara de typiska fall af vanhäfd, som förekomma å en. mängd af de

i trävaruindustriens besittning varande fastigheter och som just gifvit anledning

till ifrågavarande lagförslag. Med hänsyn härtill kan det ju förefalla,

som om, på sätt äfven blifvit anmärkt, den föreslagna utsträckningen

icke skulle vara af någon större praktisk betydelse, enär i allt fall ringa

anledning finnes till antagande att ingripande enligt lagen skulle komma

att äga rum mot andra än idkare af trävarurörelse. Huru härmed skulle

komma att förhålla sig, torde dock icke kunna med visshet förutsägas.

Just i fråga om fastigheter, hvilka ägarne själfva bruka och besitta, kan

det lätteligen inträffa att på grund af ägarens fattigdom eller sjukdom

jordbruket i hög grad vanskötes eller åbyggnaderna få förfalla. I sådana

fall skulle ju enligt lagförslaget något ingripande ej äga rum i annan händelse,

än då de orsaker, som gifvit anledning till vanhäfden, upphört, men säkerligen

skulle det för både jordbrukskommission och domstol kunna blifva

en ytterst svår och grannlaga pröfning att afgöra, huruvida ägaren af

giltig orsak vore urståndsatt att af hjälpa vanhäfden. Vidare kan det

tänkas, att en jordägare igenlägger en till hans hemman hörande betydlig

odling, därför att han finner det besvärligt att skaffa nödig arbetskraft

eller af annan orsak icke vill bibehålla odlingen. Äfven om hans åtgärd

icke skulle vara från nationalekonomisk synpunkt försvarbar, därför att

odlingen är af sådan beskaffenhet att dess bibehållande bör löna sig, skulle

det dock kunna vara mycket hårdt för ägaren att tvingas att återupptaga

odlingen. Fall af sist antydda beskaffenhet kunna ju inträffa äfven i fråga

om bolagshemman, men det synes mig ligga i öppen dag att ett ingripande

mot den, som själf besitter och brukar sitt hemman, blir af en

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

helt annan personlig art och från många synpunkter är vida mera ägnadt

att väcka betänkligheter än ett ingripande, som riktas t. ex. mot ett bolag

beträffande en eller annan af dess många fastigheter. För en bonde med

små ekonomiska resurser, kan ju ett sådant föreläggande, som i lagförslaget

åsyftas, blifva helt och hållet ruinerande. Det synes mig därför,

som om försiktigheten bjöde att, på sätt ock flertalet af de i ärendet

hörda myndigheterna tillstyrkt, icke utsträcka den tilltänkta lagens tilllämplighetsområde

längre än kommittén föreslagit.»

Justitierådet Silverstolpe anförde: »I afseende å den föreslagna lao-ens

tillämplig hetsområde har jag ej annat att erinra, än att det förefaller

oegentligt, att denna lag skall gälla för de sex norra länen i deras helhet,

under det såväl lagen angående förbud i vissa fall för bolag eller förening

att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, som det af Kungl. Maj:t 1

nådig proposition till Riksdagen den 10 januari 1907 framlagda förslag

till lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å

landet inom Norrland och Dalarne omfattar, förutom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, allenast vissa delar af de

båda öfriga länen. Då samtliga dessa lagar gå ut på ett ingripande från

statens sida för jordbrukets befrämjande genom särskilda undantagsbestämmelser,

synes det område, för hvilket bestämmelserna skola gälla, böra

vara lika i alla lagarna.

Nu ifrågavarande lagförslag hänför sig till sådana i enskild ägo

varande fastigheter, å hvilka finnes inägojord af den omfattning, att själfständigt

jordbruk därå kan idkas. Såsom Norrlandskommittén erinrat och

landtmäteristyrelsen i sitt utlåtande öfver nämnda kommittés förslag till

lag innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län närmare

framhållit, sammanfaller det af kommittén begagnade uttrycket »inägojord»,

hvilket af kommittén i sistberörda lagförslag definierats, icke med det i

skiftesförfattningarna förekommande ordet »inrösningsjord». Enligt den

af kommittén lämnade definitionen ingår nämligen i inägojord ej slåttermyr

eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre

värde, och ej heller obruten odlingsmark, hvilka ägoslag däremot jämlikt

60 § . skiftesstadgan kunna hänföras till inrösningsjord. Då uttrycket

»inägojord» återfinnes i kommitténs förslag till vanhäfdslag, hvilket "legat

till grund för det nu förevarande, och kommittén i motiven till samma

förslag rörande betydelsen af detta uttryck hänvisat till hvad kommittén

i fråga härom anfört i sina motiv till den föreslagna ägostyckningslagen,

måste val antagas, att med inägojord i det föreliggande förslaget afses

detsamma som i sistnämnda lagförslag, och torde vid sådant förhållande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

i den nu ifrågasatta lagen böra intagas en definition på begreppet inägojord,

motsvarande den af kommittén i förslaget till ägostyckningslag lämnade.

Detta synes vara så mycket nödvändigare, som i ofvanberörda för

Riksdagen framlagda förslag till arrendelag för Norrland och Dalarne i

ett liknande sammanhang användts uttrycket »inrösningsjord» och därigenom

lätt kan framkallas den föreställningen, att de båda uttrycken

innebära samma sak. I lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

den 16 juni 1905 har visserligen begreppet inägojord fått en

begränsning, som delvis öfverensstämmer med kommitténs förslag, då i

nämnda lag förklaras, att till inägor, hvarom där talas, ej må räknas

slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af

mindre värde. Ehuru häri ingenting säges om odlingsmark, skulle möjligen

en hänvisning till denna lag i förevarande fall kunna anses tillfyllest,

då å obruten odlingsmark väl icke någon egentlig vanvård ur jordbrukssynpunkt

torde kunna förekomma. Häremot vill jag likväl erinra, att det

i ett annat afseende är af vikt, att tydligt besked lämnas, hvart odlingsmarken

rätteligen är att hänföra. Vid afgörandet af frågan, om inägojorden

till en fastighet är af den omfattning, att själfständigt jordbruk

därå kan idkas, synes nämligen under vissa förutsättningar resultatet

kunna blifva olika, om odlingsmarken medräknas eller om så ej sker. För

öfrigt lärer en hänvisning till omförmälda lag så mycket mindre vara

lämplig, som densamma endast är provisorisk och skall upphöra att gälla

redan den 1 januari 1910.

Den vanhäfd, föreliggande lagförslag afser att förekomma, angifves

i detsamma bestå däri, att antingen fastigheten så vanvårdas, att jordbrukets

afkastningsförmåga uppenbarligen äfventyras, eller ock för jordbruket

nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla. Mot förslagets

bestämmelser härutinnan synas anmärkningar med fog kunna framställas.

Hvad det första slaget af vanhäfd beträffar torde väl meningen vara,

att lagen skall blifva tillämplig endast för det fall, att jordbruket nedlägges

å ägor, där sådant kan med någon fördel bedrifvas. Norrlandskommittén

yttrar nämligen i sina motiv, att, om en odlad äga är till

jordmånen så dålig, att dess afkastning icke ersätter brukningskostnaden

för en på stället bosatt åbo, dess utläggande till skogsmark icke kan anses

såsom sådan vanvård, som i förslaget afses. Detta betraktelsesätt har dock

icke, såsom en del reservanter inom kommittén hemställt, fått något uttryck

i den föreslagna lagen, och det är därför fara värdi, att vid densammas

tillämpning en annan åsikt kan komma att göra sig gällande, så

att jordägaren tvingas att fortfarande bruka en sådan äga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kunyl. May.ta Nåd. Proposition N:o 148.

I fråga om dem vanhäfd, hvartill jordägaren skulle göra sig skyldig

genom att bortföra för jordbruket nödiga byggnader eller lämna dem att

förfalla, är förslaget enligt min tanke alltför strängt. Det måste anses i

högsta grad obilligt om eu jordägare, som har flera fastigheter i sambruk,

skulle förmenas att flytta byggnader från en af dessa fastigheter till eu

annan, där de kunna med större fördel användas, eller att nedrifva byggnaderna

vid en med hufvudgården sammanslagen mindre gård, dä vid

hufvudgården finnas för bägge fastigheternas brukande tillräckliga byggnader.

Kommittén medger själf, att i sådana fäll jordbruket icke egentligen

försämras, men åberopar såsom skäl för sitt förslag, att genom bortförandet

af byggnaderna eller försummadt underhåll af desamma den särskilda

fastighetens värde såsom själfständig jordbrukspossession i afsevård

grad förminskas. Detta skäl är dock, såvidt jag kan finna, icke af någon

afgörande betydelse. Den omständigheten, att ett jordområde vid någon

tidpunkt varit styckadt i smärre brukningsdelar, får väl icke utgöra hinder

för dessas sammanförande till en större possession, och vid bedömande af

spörsmålet, huruvida för jordbruket erforderliga byggnader finnas, bör

hänsyn dä tagas till denna possession i dess helhet. Det föreslagna stadgandet

leder i själfva verket därtill, att jordbruket i dylika fall kommer

att betungas med underhåll af byggnader, som äro för detsamma öfverflödiga

eller till belägenheten otjänliga. Detta blifver så mycket kännbarare,

för den händelse fastigheterna användas uteslutande för jordbruksändamål.

och således icke industrien kan tagas i anspråk för gäldande af

de onödiga kostnader, som påläggas jordägaren.

På grund af det anförda hemställer jag, att förslagets bestämmelser

om hvad som skall anses utgöra vanhäfd ändras och förtydligas i de afseende^

som nu blifvit af mig framhållna.»

Justitierådet Cassel delade den af justitierådet Silverstolpe uttalade

åsikt om lämpligheten åt att i den föreslagna lagen intaga en bestämmelse

om hvad som med inägojorcl i lagen skulle afses, och instämde i justitierådet

Silverstolpes hemställan, att förslagets bestämmelser om hvad som

skulle anses utgöra vanhäfd ändrades och förtydligades i de af honom

angifna hänseenden.

Vidare anförde justitierådet Petrén: »Påföljden för underlåtenhet att

åt hjälpa vanhäfd skulle enligt det remitterade förslaget bestå i skyldighet

att utgifva vite, antingen sådant, som jordägaren vid träffande af öfverenskommelse

med jordbrukskommissionen åtagit sig, eller ock vite, som af

domstol förelagts. Ett vite af förstnämnda slag skulle enligt mitt omdöme

blifva af rent civil natur och i intet afseende skilja sig från vite, som i

annat kontrakt utfästs för underlåtenhet att fullgöra något åtagande. För

Bih. till Piksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

dess utsökande skulle därför, om ej särskilda bestämmelser meddelades,

komma att gälla enahanda regler som för utsökande af vanliga fordringar.

Det af domstol förelagda vitet skulle däremot blifva af kriminell natur,

likställdt med böter. Så t. ex. skulle väl i fråga om dylikt vite bestämmelserna

i 2 kap. 9 § strafflagen om utmätning för böter liksom stadgandet

i 17 kap. 18 § handelsbalken, att böter äga minsta rätt, komma att

blifva tillämpliga. En sådan olikhet mellan de viten, som enligt ifrågavarande

lag kunde komma att utdömas, kan uppenbarligen icke vara lämplig

och är säkerligen ej heller åsyftad. Om den föreslagna anordningen skall

bibehållas, torde det därför blifva nödigt att genom särskilda bestämmelser

i lagen likställa det civila vitet med det kriminella.

Vitessystemet synes för öfrigt vara mindre lämpligt äfven från den

synpunkten, att det i viss mån betager domstolen makten att reglera påföljden

efter förseelsens beskaffenhet. Därest en jordägare, som vid vite

fått- sig förelagdt att afhjälpa vanhäfd, i hufvudsak vidtager de för ändamålet

erforderliga åtgärder och endast i någon mindre del försummar att

ställa sig föreläggandet till efterrättelse, skulle ju domstolen, om tillämpning

af vitet påkallades, vara nödsakad att utdöma hela vitet. A andra

sidan, om en jordägare, som erhållit sådant föreläggande, i stället för att

efterkomma detsamma företager sig att helt och hållet nedlägga jordbruket,

skulle domstolen, i fall nytt föreläggande ej meddelats, icke kunna

gå utöfver det ursprungligen förelagda vitet, som kanske beräknats med

hänsyn till vanhäfd af jämförelsevis ringa omfattning.

Till stöd för användandet af vitespåföljd i stället för böter har

hufvudsakligen åberopats den fördel, som skulle ligga däri, att ett vite i

motsats till böter skulle kunna åläggas ett bolag och af bolaget såsom

sådant utdömas. Detta gäller emellertid endast i fråga om det civila vitet,

som tydligtvis måste utdömas af den, som åtagit sig att gälda detsamma,

under det att ett kriminellt vite enligt gällande rättsuppfattning lika litet

som böter torde kunna ådömas en juridisk person.

Då det föreslagna vitessystemet således icke synes medföra någon

fördel, men, såsom ofvan antydts, är förenadt med allvarliga olägenheter,

anser jag det lämpligare att, i enlighet med hvad Norrlandskommittén

föreslagit, stadga bötesstraff såsom påföljd för den jordägare, som eftersätter

åtagande eller föreläggande att afhjälpa vanhäfd. Däremot har jag

intet att erinra mot att, på sätt i det remitterade förslaget skett, bestämmelser

meddelas därom att på fattigdom eller annan giltig orsak beroende

oförmåga att afhjälpa vanhäfden fritager jordägaren från lagens tillämpning

samt att i öfverensstämmelse därmed enligt lagen ådömda böter icke

skola vid bristande tillgång förvandlas till frihetsstraff. Ej heller synes

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 148.

något vara att anmärka mot att böternas minimibelopp bestämmes till 200

kronor eller mot deras fördelning med tre fjärdedelar till kronan och en

fjärdedel till åklagaren.

Äfven om påföljden bestämmes till böter, synes emellertid tvekan

kunna uppstå, huruvida den talan, som instämmes till domstol med

yrkande om föreläggande för jordägaren att vidtaga åtgä>der för afhjelpande

af vanhäfd, skall anses såsom civil eller kriminell. För undanröjande

af sådan tvekan torde böra i lagen intagas ett stadgande, att

mål, som enligt förevarande lag anhängiggöras, skola behandlas såsom

brottmål.

I öfrigt föranleder det remitterade förslaget från min sida ej annan

anmärkning, än att det synes mig lämpligast om allmän åklagare ej ägde

föra talan om tillämpning af vites- eller bötespåföljd annorledes än med

tillstånd af jordbrukskommissionen. Frågan huruvida sådan talan bör anställas.

kan vara af mycket grannlaga natur att afgöra och kommissionen,

som själf träffat aftal med jordägaren eller vid domstol utfört den talan,

på grund hvaraf föreläggande meddelats, bör bäst vara i stånd att bedöma,

huruvida jordägaren fullgjort hvad honom ålegat. Det skulle vara

föga tilltalande, om åklagaren förde ansvarstalan, under det att kommissionen

ansåg jordägaren i hufvudsak hafva vidtagit föreskrifna åtgärder

och därför ej fann skäl anhängiggöra talan om nytt föreläggande.»

Beträffande den påföljd, som borde stadgas för underlåtenhet att

afhjälpa vanhäfd, voro högsta domstolens öfriga ledamöter ense med justitierådet

Petrén, likasom ock därutinnan, att stadgande borde i lagen meddelas,

att mål, som enligt förevarande lag anhängiggjordes, skulle behandlas

såsom brottmål, samt att det borde tillkomma jordbrukskommissionen

att afgöra, huruvida talan om tillämpning af den stadgade påföljden

skulle anställas.

Ur protokollet

Lennart Berglöf.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 148.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 april 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden Albert Petersson,

AIfreii Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

Justitieråden Lilienberg,

Silverstolpe.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde

högsta domstolens utlåtande öfver det genom Kungl. Maj:ts beslut den

3 november 1906 till högsta domstolen remitterade förslag till lag angående

förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne.

Efter att hafva redogjort för högsta domstolens utlåtande anförde

departementschefen:

»I anledning af de mot förslaget inom högsta domstolen framställda

anmärkningarna har förslaget blifvit ånyo öfversedt, därvid de ändringar

vidtagits, "som föreslagits af ett flertal af högsta domstolens ledamöter,

hvarjämte med föranledande af en annan inom högsta domstolen framställd

anmärkning ordet ''inägojord’ i 1 § utbytts mot orden ''åker och äng’.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

iVf eu ledamot af högsta domstolen bär anmärkts, att då såväl lagen

angående förbud i vissa fall för bolag eller förening att förvärfva fast

egendom den 4 maj 1906 som det af Kungl. Maj:t i nådig proposition

till innevarande års riksdag framlagda förslag till lag innefattande särskilda

bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

gällde förutom de fyra nordligaste länen allenast vissa delar af Kopparbergs

och Gäfleborgs län, jämväl förevarande lag borde i afseende på tillämplighetsomradet

sålunda inskränkas. Detta är visserligen icke någon nödvändig

följd af lagens innehåll, ty under det att de nämnda förbuds- och

arrendelagarna hafva till uppgift att söka vidmakthålla ett stånd af mindre

jordbrukare, är ändamalet med den nu förslagna lagen att förekomma en

menlig^ tillbakagång i jordbruket under konkurrensen med skogsintresset;

men då onekligen några synnerligen trängande skäl icke förefinnas att utsträcka

denna lag utöfver det område för hvilket de båda andra lagarna

gälla, bär lagens tillämplighetsområde inskränkts i enlighet med anmärkningen.

»

Föredraganden uppläste häi’efter det sålunda jämkade lagförslaget

och hemställde, att detsamma matte jämlikt § 87 regeringsformen genom

nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Statsrådet Alfred Petersson anförde:

»Syftet med denna s. k. vanhäfdslag har uppenbarligen varit att

förekomma det jordbruket å den i trävaruindustriens besittning varande

jorden skulle helt och hållet nedläggas, hvilket befarats skola inträffa, särskilt

därest de af den s. k. Norrlandskommittén föreslagna bestämmelserna

om ägostyckning och arrende i Norrland och Dalarne blefve gällande lag.

Lagen har därför ansetts som ett nödvändigt komplement till dessa lagar.

Med anslutning härtill har också kommitténs flertal åt sitt förslag

gifvit sådan lydelse, att lagen skulle komma att afse endast trävaruindu*

strien och dess innehaf och ej den i egentlig mening jordbruksidkande

befolkningen eller den i dess händer varande jorden.

Att gifva lagen den vidare utsträckning, som i det nu föredragna

förslaget skett, kan jag icke tillråda, helst ett ingripande i sådan riktning

från statens sida i den enskildes hushållning, där jorden äges och brukas

i jordbrukssyfte och för att ägaren eller brukaren däraf skall hafva sin

hufvudsakliga bärgning, torde vara hvarken af behofvet påkalladt eller

i stort sedt ens ägnadt att främja en bättre skötsel af jorden.

Med åberopande i öfrigt af de skäl justitierådet''Petrén vid lagförslagets

föredragning i högsta domstolen anfört för sin mening i nu berörda

afseende, anser jag att åt lagen icke bort gifvas större utsträckning

än kommitténs flertal föreslagit.»

Bih. till Tiiksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 115 Håft.

4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 148.

Justitierådet Silverstolpe åberopade hvad han vid ärendets behandling

i högsta domstolen anfört i den mån det icke vunnit beaktande vid

förslagets omarbetande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan;

och täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

med bifall till denna hemställan, förordna att

till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Lennart Berglöf
-

Stockholm 1907. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.