Sök i Ratio Lex

Med förslag til lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet

1907-04-19 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1907:181, Med förslag til lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

1

N:o 181.

Kungl. Maj.is nådiga proposition till Riksdagen med förslag til

lag om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet;

gifven Stockholms slott den 19 april 1907.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om bredden

af hjulringar å arbetsåkdon på landet.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 142 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 181.

Förslag

till

Lag

om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där förhållandena inom något landstingsområde sådant påkalla,

äge Konungens befallningshafvande att, efter landstingets och de väghållningsskyldiges

hörande, förordna, att bredden af hjulringarna å

arbetsåkdon, som användes å allmän väg inom den till landstingsområdet

hörande landsbygd, icke må understiga visst mått.

Vid meddelande af sådant förordnande må undantag göras för

viss del af landstingsområdet eller för viss väg, där särskilda omständigheter

därtill föranleda.

2 §•

Med arbetsåkdon förstås i denna lag sådant åkdon på hjul, som

framföres medelst dragare och är afsedt uteslutande eller hufvudsakligen

för lasskörning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ia Nåd. Proposition N:o 181.

3

3 §•

Minsta bredden å hjulringar må för enbetsåkdon ej sättas under

sju eller öfver tio centimeter. För paråkdon vare motsvarande mått

nio och tolf centimeter.

4 §.

I förordnande skall bestämmas viss dag för dess ikraftträdande;

och må den dag fej sättas tidigare än tre eller senare än fem år från

det förordnandet gafs.

5 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

6 §•

Förseelse mot förordnande enligt denna lag straffes med böter

från och med fem till och med ett hundra kronor.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för sådan

förseelse, densamma fortsätter, skall han för hvarje gång stämning

därför utfärdats och delgifvits fällas till de böter, som för förseelsen

äro stadgade.

7 §•

För förseelse, som med husbondes vetskap begås af hans hustru,

husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden likasom

vore förseelsen begången af honom själf.

8 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

9 §•

Förordnande enligt denna lag skall, så snart det vunnit laga

kraft, tillika med erinran om påföljden för förseelse däremot, genom

Konungens befallningshafvandes försorg införas i länskungörelserna

samt uppläsas i landstingsområdets kyrkor.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

5

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 15 februari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde efter

gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen:

I underdånig skrifvelse den 22 april 1904 har Riksdagen anfört

följande.

I större, delen af vårt land torde de allmänna vägarna så väl

motstå nötningen af den å dem framgående trafiken, att denna trafik

ej för vägarnas sparande behöfde ordnas på särskildt sätt. Inom vidsträckta

områden af riket rådde dock ett annat förhållande. I en och

annan trakt syntes väl denna vägarnas brist på hållbarhet kunna af

hjälpas genom tillbörlig omsorg af de väghållningsskyldige, men på

många orter vore det för dessa omöjligt eller förenadt med alltför stora

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

svårigheter att bereda vägarna den fasthet, som kräfdes af trafiken,

sådan den nu vore anordnad. Yägslitningen tvingade till upprepade

väglagningar, vägunderhållet blefve betungande, och vägarna tillfredsställde

ändå ej de vägfarandes billiga anspråk. För dylika orter uppstode

fråga, huruvida ej åtgärder af ett eller annat slag med afseende

å trafiken måtte kunna leda därhän, att den förödande vägslitningen

förekommes. En utveckling i denna riktning syntes i åtskilliga fall

vara den enda lösning, som erbjödes, samt i många andra kunna medföra

gagn genom att nedbringa omkostnaderna för vägarna; och någon

tvekan att befordra densamma borde desto mindre råda, som den

öfverensstämde med en sund och riktig rättsgrundsats för väghållets

ordnande, nämligen den, att de vägfarande borde taga del i uppoffringarna

för vägarnas bevarande, en grundsats, som blott allt för litet

kommit i tillämpning i vårt land.

Vid öfvervägande, hvilka åtgärder i dylikt syfte borde vidtagas,

inställde sig helt naturligt tanken på de fördelar, som skulle vinnas

därigenom, att de åkdon, som förmedlade den tyngre trafiken, arbetsåkdonen,

vore försedda med bredlötade hjul. Att en dylik anordning

borde vara det mest verksamma medlet att ordna trafiken till förekommande

af vägslitning läge i sakens natur och vore äfven vitsordadt

af erfarenheten. Man hade därför antagit lagbestämmelser därom i

Norge och så uppgåfves vara förhållandet i Danmark och flera andra

länder.

Någon grundad förhoppning att här i Sverige få den förordade

anordningen erforderligen genomförd å frivillighetens väg torde icke

finnas. Försök att genom överenskommelser befordra reformen hade

gjorts i vissa orter, men, som det uppgåfves, med ringa framgång.

Uppenbart behöfdes äfven i vårt land stödet af lagbestämmelser. För

•städerna hade frågan kunnat ordnas med stöd af ordningsstadgan för

rikets städer. Men för landsbygden hade föreskrifter enligt nu gällande

författningar ej kunnat meddelas. Tiden torde emellertid nu vara inne

att genom ett försiktigt ingripande af lagstiftningen bibringa allmänheten

erfarenhet af, att någon omtanke på detta försummade område,

som rörde bruket af vägarna, kunde vara till stor fördel både för

väghållningsskyldige och för dem. som before vägarna. Då förhållandena

i vårt land med afseende å vägarna, som nämndt, vore mycket olikartade

i skilda delar af landet, borde genom lagbestämmelser allenast

beredas tillfälle att för orter, hvarest behof däraf gjorde sig gällande,

meddela föreskrifter, att hjulringar å arbetsåkdon skulle hafva viss

fastställd bredd. Behöfligheten af dylik anordning berodde utom på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181. 7

själfva vägbyggnadens soliditet samt arten af de väglagningsämnen,

som funnes att tillgå i trakten, i all synnerhet på trafikens storlek

och beskaffenhet. Det vore särskildt i två fall, där olägenheterna af

det nuvarande tillståndet framträdde bjärtast, nämligen dels i afseende

å vägar, på hvilka i brist af andra kommunikationer en stor genomgående

varutrafik ägde rum genom legokörslor, och dels då vägar

anlitades för forsling af produkter från eller till någon viss industriell

anläggning eller från viss grufva, stenbrott eller dylikt. Om uti ortei'',

där dylik körning förekomme, i mån af behof meddelades föreskrift,

att just dessa slag af körslor ej finge företagas annat än medelst åkdon

med hjulringar af lämplig bredd, syntes detta vara billigt och lämpligt

i alla afseenden. Lagstiftningen torde för närvarande kunna inskränkas

till att bereda möjlighet för en förnuftig anordning just för dessa två

fall. Detta syntes ock i det stora hela öfverensstämma med de åberopade

norska bestämmelserna i ämnet, från hvilkas tillämpning vore i regeln

undantagna körning för eget behof samt jordbruksprodukters bärgning.

Erforderliga öfvergångsbestämmelser måste gifvetvis också fastställas.

Ändamålet vunnes väsentligen, om hjulringarna finge en viss tillräcklig

bredd, oafsedt lassets vikt. Ville man härutinnan medgifva

någon eftergift genom tillåtelse att för körslor af ifrågavarande beskaffenhet

begagna smalare ringar, när lasset understege en viss mindre

vikt, så funnes därför naturligtvis ej något hinder.

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen anhållit, det

Kungl. Maj:t täcktes efter utredning låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom tillfälle bereddes att

för orter, där behof däraf gjorde sig gällande, meddela föreskrifter, att hjulringar

å arbetsåkdon skulle för särskilda fall hafva viss fastställd bredd.

Jämlikt föreskrift i särskilda nådiga remisser hafva Konungens

befallningshafvande i rikets samtliga län genom tillkännagifvande i

länskungörelserna lämnat vägstyrelser och andra vederbörande inom

länen tillfälle att yttra sig i ärendet samt därefter inkommit med sålunda

afgifna eller eljest infordrade yttranden och egna underdåniga

utlåtanden.

Härefter hafva jämväl landtbruksstyrelsen och kammarkollegium

afgifvit underdåniga utlåtanden.

Under det i vårt land, hvad landsbygden beträffar, lagstiftningen

lämnat trafiken å de allmänna vägarna så godt som alldeles fri från

tvångsbestämmelser i syfte af vägarnas bevarande genom de vägfarandes

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ti Nåd. Proposition N:o 181.

egen medverkan, har i främmande länder en motsatt princip längesedan

vunnit insteg och mer eller mindre vidsträckt tillämpning. Bestämmelser

i denna riktning, hänförande sig hufvudsakligen till arbetsåkdonens

konstruktion och belastning, förefinnas sålunda, enligt en af landtbruksstyrelsen

införskaffad utredning, vare sig i allmän lag eller i lokala

föreskrifter, inom Norge, Danmark, Preussen, England, Österrike och

Frankrike. Särskildt vänder man sig härvid mot de smala hjulringarna

å arbetsåkdonen.

Af landtbruksstyrelsens utredning inhämtas tillika, bland annat,

beträffande förhållandena i Norge, att vid försök, som på statens bekostnad

1903 och 1904 utförts, blifvit utrönt, att användandet af breda

hjulringar och höga hjul icke allenast sparade vägen och underlättade

vägunderhållet utan äfven medgåfve ett fullständigare utnyttjande af

dragkraften, så att man på detta sätt under eljest lika förhållanden

kunde transportera större lass.

Jämväl i Danmark verkställdes år 1900 prof angående hjulbredden

å arbetsåkdon, hvarvid dåvarande läraren vid Alnarps landtbruksinstitut

J. A. Sjöström var tillstädes, och har Sjöström sedermera på landtbruksstyrelsens

begäran öfver profven afgifvit en promemoria, utvisande, att

på god och fast väg smal- och bredringade vagnar fordrade samma

kraft; att däremot på sämre och lösare väg liksom vid körning på

åker de bredringade vagnarna ginge lättare, försåvidt icke jord eller

snö klibbade fast vid hjulen alltför mycket, samt att för vägarnas bestånd

de bredringade vagnarna visade sig betydligt öfverlägsna.

Af de i ärendet hörda vederbörande hafva visserligen många,

såsom varit att vänta, hvar för sin ort förklarat den ifrågaställda lagstiftningen

icke vara af behof påkallad. Man har härvid haft att hänvisa

på förekomsten af mera gynnsamma betingelser för vägunderhållet,

såsom vägarnas i sig själf goda och fasta beskaffenhet, lättare tillgång

till tjänliga väglagningsämnen och frånvaron af så beskaffad trafik som

enligt lliksdagens skrifvelse särskildt borde motivera en lagstiftning i

ämnet. Såvidt de af länsstyrelserna afgifna yttranden föranleda, skulle

på sådana grunder lagstiftningen vara obehöflig för Uppsala, Södermanlands,

Kalmar och Gottlands län.

Länsstyrelsen i Älfsborgs län jämte några få vägstyrelser och

kronobetjänte hafva afstyrkt livarje ingripande af lagstiftningen på ifrågavarande

område, därvid hufvudsakligen anförts, antingen att nyttan

icke blefve så betydande, att det skäligen borde ifrågakomma att inskränka

den enskildes frihet i förevarande hänseende, eller ock att en

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

tvångslagstiftning i ämnet skulle för den trafikerande allmänheten medföra

alltför betungande kostnader och andra olägenheter.

Alla öfriga länsstyrelser, likasom flertalet af kronobetjänte, vägstyrelser

och kommunalstämmor, som yttrat sig i ärendet, äfvensom

landtbruksstyrelsen och kammarkollegium, hafva hvar för sig, om ock

med hvarjehanda afvikelser från Riksdagens förslag i afseende å anordning

och detaljer, tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot den

begärda lagstiftningen såsom varande i förhållandena väl grundad.

Från somliga län har tillslutningen varit så liflig och enhällig, att

knappt en enda röst höjt sig mot Riksdagens framställning i dess allmänna

syfte.

Härvid har man från många håll på det kraftigaste vitsordat de

bredare hjulringarnas företräde framför de smalare såväl för trafikanterna

som äfven och framför allt för vägarnas sparande. I en mängd

uttalanden skildras ock i lifliga färger svårigheten eller, som en kommunalstämma

i Jämtlands län uttrycker sig, »den absoluta omöjligheten

att hålla fargill väg så länge de smalare hjulringarne å arbetsfordon

finge vara i allmänt bruk». Från nämnda län, där man gjort stora

ansträngningar för att söka på enskild väg införa ett allmänt begagnande

af bredhjuliga lastfordon, utan att, i brist af lagstiftningens hjälp, försöken

kunnat leda till målet, säges man emellertid redan haft tillfälle

iakttaga de välgörande verkningarna af sådana fordon för en af de

större stråkvägarna, där man lyckats få till stånd en mera allmän

användning af så beskaffade fordon. Flerestädes i gränsbygderna mot

Norge åberopas likaledes personlig erfarenhet om de välgörande verkningarna

af där gällande lagstiftning i ämnet. I uttalanden från

landets södra delar hänvisas på samma sätt till förhållandena i Danmark.

I åtskilliga yttranden har emellertid framhållits, att lagstiftningen

icke borde rikta sig ensamt mot de smala hjulringarna, utan äfven

mot andra anordningar för trafiken, vare sig med afseende å åkdonens

konstruktion eller körsättet. Så förordas bestämmelser äfven mot eu

alltför ringa hjulhöjd, särskildt vid användning af tvåhjuliga lastfordon;

föreskrift, att hufvuden å spikar eller skrufvar, hvarmed hjulringarna

äro fastsätta, skola vara nedfällda i ringarna och ej skjuta upp

öfver desamma samt att ringarna skola anbringas å lötarna så att

ringarna bilda en fullkomligt rak yta och till hela bredden trycka

spåret — detta enär föredlen af breda ringar eljest skulle förfelas —;

vidare stadganden om försiktighetsmått och eventuell skadeståndsplikt

vid framförande af sådana fordon, som kunna afsevärdt skada vägarna,

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 142 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Rubriken

samt 1 och

2 §§■

Kungl. Mctj.ts Nåd Proposition N:o 181.

t. ex. ångtröskverk; förbud mot släpande på barmark af timmerstockar

eller i öfrigt befordrande af tyngre last på sådant sätt, att denna

allenast uppbäres af framhjulen men eljest släpar å vägbanan; samt

slutligen och framför allt bestämmelser till motverkande af bruket att

uppköra ett och samma hjulspår.

Afskaffandet af detta för många orter så allmänt och envist fasthållna

bruk har på flera håll ansetts till och med ännu viktigare än

bestämmelser mot de smala ringarna, enär det vore just de djupa hjulspåren

som mest skadade vägarne och lände trafiken till men. För

berörda ändamål har påyrkats föreskrift om en viss större bredd mellan

hjulen å arbetsåkdon än å andra åkdon, eller i allmänhet ökning af

nämnda bredd i förhållande till lassets vikt, eller till och med en viss

reglementerad olika bredd mellan hjulen i hvarje par eller slutligen

en allmän föreskrift för vägfarande att hålla sig på vänstra sidan af

vägen.

På grund af hvad i ärendet förekommit och för egen del öfvertygad

om gagnet och behofvet af en lagstiftning i ämnet har jag

låtit inom departementet uppgöra ett förslag, som jag nu anhåller

få anmäla.

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet af berörda

förslag, hvilket skulle biläggas protokollet.

Departementschefen anförde vidare:

Då bestämmelser i nu afsedda syfte stå i nära sammanhang med

vissa stadganden i den allmänna väglagen, och för öfrigt i tillämpningen

torde komma att uppfattas såsom ett ej oviktigt ingrepp i den

enskildes frihet, finner jag det i sin ordning, att en författning i ämnet

erhåller karaktär af allmän civillag.

På sätt redan af lagförslagets rubrik framgår, åsyftar detsamma

endast arbetsåkdon och bredden af hjulringarna å sådana åkdon. Några

särskilda anordningar af trafiken äfven i andra hänseenden — såsom

angående hjulhöjd m. m. — har jag trött mig icke böra ifrågasätta,

enär, äfven om sådana anordningar i och för sig skulle kunna afsevärdt

främja lagens syfte att genom vägarnas bättre sparande bereda

lättnad för såväl vägunderhållet som trafiken, tiden hos oss säkerligen

icke ännu är mogen för mera omfattande inskränkningar i den allmänna

landsvägstrafikens frihet, och för öfrigt det mest verksamma

medlet för berörda syfte lärer vara att finna just i ett allmänt bruk

af bredare hjulringar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

Hvad beträffar begreppet arbetsåkdon lärer, till förekommande

af osäkerhet vid lagens tillämpning, detta begrepp böra däri närmare

bestämmas. I sådant afseende och då från flera orter upplyses, att äfven

för personbefordran afsedda fordon eller så kallade åkvagnar tillika ofta

användas för forsling af lass, men sådana åkdon icke skäligen böra

vara underkastade lagens bestämmelser, utsäger förslaget, att åkdonet,

för att vara hit hänförligt, skall vara afsedt uteslutande eller hufvudsakligen

för lasskörning.

Då genom nådiga förordningen om automobiltrafik den 21 september

1906 bestämmelser, bland annat, i nu ifrågavarande hänseende

finnas meddelade i fråga om lastautomobiler, afser förslaget ej heller

sådana fordon, utan endast arbetsåkdon, som framföras »medelst dragare».

I öfverensstämmelse med den af Riksdagen och nästan alla i

ärendet hörda vederbörande uttalade uppfattning afser förslaget endast

beredande af möjlighet att för orter, där behof däraf verkligen gjort

gällande, åstadkomma en anordning af här åsyftade beskaffenhet.

För sådana orter, där förhållandena icke påkalla lagstiftningens inskridande,

skulle ett allmängiltigt påbud i ämnet uppenbarligen vara

utan ändamål och endast förorsaka olägenhet.

Då den allmänna vårdnaden om vägväsendet enligt författningarna

tillkommer Konungens befallningshafvande, torde det ligga närmast

till hands att åt denna myndighet anförtro pröfningen huruvida

lokala föreskrifter i ämnet skola såsom behöfliga meddelas.

Då väghållningsskyldigas och trafikanters mening uppenbarligen

i någon form bör inhämtas, innan länsstyrelses beslut i ämnet meddelas,

och detta beslut antagits i regel skola afse hela länet, har det synts

tjänligt att i berörda afseende anlita landstinget, som torde kunna

anses i tillräcklig mån representera bemälda båda kategorier af vederbörande,

och som ju äfven i andra hänseenden har befattning med

vägväsendet. Som emellertid den föreslagna lagen äfven skulle gälla

beträffande sådana städer, hvilka icke deltaga i landsting, torde, för

såvidt förordnande skall beröra område, tillhörande dylik^ stad, äfven

motsvarande organ, stadsfullmäktige, böra höras. I öfverensstämmelse

härmed är förslaget affattadt.

Olika meningar hafva gjort sig gällande beträffande den frågan,

huruvida länsstyrelsens förordnande i ämnet bör undantagslöst afse länet

i dess helhet eller vid behof kunna begränsas till ett mindre giltighetsområde,

eventuellt endast till vissa vägar eller vägsträckor. Å ena

sidan framhålles, att det för bestämmelsernas effektivitet till skyddande

af vägarna och nedbringande af kostnaderna för vägunderhållet samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 181.

för nödig kontrolls utöfvande är af betydelse, att bestämmelserna

icke erhålla för snäft giltighetsområde; å andra sidan åter, att väsentligen

olika förhållanden såväl rörande vägarnas beskaffenhet som deras

brukande kunna påkalla en till och med långt drifven lokalisering

af berörda bestämmelser.

Möjlighet till en viss lokalisering bör enligt min tanke visserligen

medgifvas, men jag kan icke finna lämpligt att härvid gå så långt,

som att länsstyrelses förordnande skulle få afse allenast viss väg eller

vägsträcka. Sådant skulle nämligen lätt kunna tänkas föranleda till

trakasserier och obehag för vägfarande, hvilka otvifvelaktigt skola

hafva lättare att hålla reda på och ställa sig till efterrättelse föreskrifter

som gälla för vägarna i allmänhet inom ett visst, låt vara

äfven mindre område.

Då det emellertid å andra sidan ur ofvan angifna synpunkter

torde vara önskligt, att de lokala bestämmelserna i allmänhet komma

att gälla för helt län, har åt förslaget gifvits sådan affattning, att

däraf skall framgå, hurusom denna anordning bör vara regel, begränsningen

till mindre områden åter undantag.

Däremot bär det synts mig utan olägenhet kunna medgifvas,

att viss väg eller vissa vägar, som finnas vara föremål för trafik uteslutande

af dem, som bo utmed desamma, finge undantagas från föreskrifternas

tillämpning; och inrymmer förslaget alltså åt länsstyrelsen

befogenhet att efter omständigheterna härom bestämma.

Såsom redan blifvit antydt, gäller förslaget äfven städerna. På

sätt i Riksdagens skrifvelse vidröres, anvisar visserligen redan den nu

gällande lagstiftningen — ordningsstadgan för rikets städer — medel

för tvångsmessigt genomförande af här åsyftade anordning, så vidt

angår de allmänna vägarna å städernas områden. Men då lagstiftning

nu föreslås för landsbygden och densamma utan svårighet låter

sig användas äfven för städerna, samt det vid sådant förhållande icke

kan vara önskligt eller lämpligt att bibehålla en åtskillnad mellan stad

och land, hvilken skulle kunna vålla oegentlighet och missnöje, har

jag icke tvekat att utsträcka förslagets giltighet äfven till städerna.

I Riksdagens skrifvelse ifrågasättes, att bestämmelser i förevarande

ämne skulle få hänföra sig endast till vissa särskilda slag af trafik,

nämligen antingen en stor genomgående varutrafik medelst legokörslor

eller forslandet af produkter från eller till någon viss industriell anläggning

eller från viss grufva, stenbrott eller dylikt. I sammanhang

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj;ta Nåd. Proposition N:o 181.

härmed antydes lämpligheten af att från bestämmelserna fritaga körning

för eget behof, samt för jordbruksprodukters bärgning.

Flertalet af de i ärendet hörda vederbörande hafva uttalat sig

mot en sä inrättad lagstiftning. Härvid påpekas till en början, att

den förödande vägslitning, mot hvilken man här ville råda bot, för

ingen del vore inskränkt till de två af Riksdagen angifna särskilda

tallen. Så betonas från många håll, att en lagstiftning vore mest

önskvärd till skydd för vägarna i närheten af städer och järnvägsstationer.

Vidare och för såvidt man skulle afse några särskilda slag

af varuforsling, fästes uppmärksamheten vid sådana körslor, som föranleddes

af den i många orter pågående lifliga skogsafverkningen och

som öfver allt, där de förekomme, förorsakade en synnerligen svår vägslitning.

Från andra orter säges behofvet företrädesvis gälla därstädes

allmännare förekommande körslor af vissa andra slag af produkter,

såsom betor och betmassa, kalk, tegel, mjölk, grus, sten, tjära o. s. v.

Och dessa slags körslor skulle antingen alldeles icke eller ock åtminstone

ej i nöjaktig mån träffas af en lagstiftning, så inskränkt som

Riksdagen angifvit.

Hvad som härvid framför allt framkallat gensagor, är den af Riksdagen

framkastade tanken att från blifvande lagbestämmelser borde

kunna undantagas körning för eget behof och för jordbruksprodukters

bärgning. Det vore oförnekligt, anföres det, att sådana körslor skadade

vägarna lika mycket eller, i stort sedt, måhända mera än andra, och det

funnes icke något giltigt skäl, hvarför sådana körslor skulle åtnjuta större

frihet. Flera uttalanden afstyrka alltså detta på det kraftigaste. Dylika

undantag skulle på de allra flesta orter, menar man vidare, göra lagens

verkan så godt som illusorisk. Så skulle förhållandet blifva i Skåne,

där behofvet af föreskrifter gjorde sig mest gällande med afseende å

transporter af betor, hvilka transporter i regel verkställdes af vederbörande

för egen räkning. Så ock i andra orter, åtminstone till stor del,

med afseende å virkeskörslor, som i stor utsträckning verkställdes antingen

af vederbörande hemmansägare, hvilka för egen räkning afverkade och

försålde sin skog, eller ock af virkeshandlare, som för transporten skaffade

sig egen uppsättning af dragare och fordon. För öfrigt vore det

icke alltid lätt afgöra, om körningen skulle anses verkställd för eget

behof — ett tänjbart uttryck — eller ej. Slutligen framhålles i många

yttranden, att ett sådant undantag skulle gorå en verksam kontroll

öfver blifvande föreskrifters efterlefnad vansklig eller hardt när omöjlig.

Något mindre afvisande har man ställt sig till det andra undan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

taget: för jordbruksprodukters bärgning. Emot detta undantag erinras

emellertid, hurusom landtmännen redan nu för sina jordbrukskörslor,

åtminstone på många orter, allmänt begagna sig af fordon med bredlötade

hjul och att sådana i själfva verket också vore bäst för befarande

af lösare mark, såsom gräsvallar och dylikt.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit har det synts

lämpligast att hvarken göra de lokala föreskrifterna hänförliga till

endast vissa slag af varutrafik eller från tillämpningen af samma

föreskrifter medgifva några sådana allmänna undantag som i Riksdagens

skrifvelse antydts. I öfverensstämmelse härmed anvisar förslaget

åt länsstyrelse endast helt allmänt befogenhet att meddela

bestämmelser mot användningen af smalare hjulringar, oafsedt hvilka

särskilda förhållanden kunna sådant påkalla; men de bestämmelser,

som sålunda komma att utfärdas, skola gälla för alla slag af arbetskörslor.

Lika med Riksdagen vill förslaget icke låta skyldigheten att använda

bredare hjulringar blifva beroende af någon viss större tyngd

af själfva lasset. Bestämmelser af sådant innehåll hafva visserligen

förebilder i främmande lagstiftningar, liksom äfven i förordningen om

automobiltrafik, och hafva jämväl här från många håll förordats.

Men från lika många, om icke flera, andra håll har en dylik anordning

kraftigt afstyrkts, under framhållande att däraf skulle vållas alltför

stora svårigheter med afseende å kontrollen öfver de lokala påbudens

efterlefnad, och befogenheten af denna invändning har synts mig icke

kunna jäfvas. Att, såsom från ett och annat håll blifvit ifrågasatt,

låta lagen gälla endast paråkdon lärer så mycket mindre hafva skäl

för sig som lagen därigenom tydligen skulle komma att väsentligen

förfela sitt ändamål.

Af de i 1 § använda ordalag, jämförda med innehållet i 3 §,

torde framgå såsom förslagets mening, att länsstyrelse, utöfver befogenheten

att pröfva, när förhållandena för större eller mindre område

öfverhufvud påkalla ett inskridande mot bruket af smalare hjulringar,

endast har att — inom de i sistnämnda paragraf angifna gränser

— till vederbörandes efterrättelse fastställa det minimimått, som i berörda

afseende finnes lämpligt.

3 §. Frågan, huruvida själfva lagen bör angifva bestämdt mått för

den hjulbredd, som skall påbjudas, eller om det bör öfverlåtas åt lokal
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kuntjl, Maj:ts Nåd. Proposition N;o 181.

myndighet att härom bestämma, bär varit föremål för olika meningar.

A ena sidan bär det förra alternativet förordats såsom medförande

enhet och likformighet i bestämmelserna för olika orter, liksom också

uppenbarligen en viss större garanti mot de vägfarandes betungande med

öfverhöfvan stränga bestämmelser i nämnda hänseende. För den senare

meningen åter anföres, hurusom i betraktande af de vidt skilda förhållandena

kunna påkallas olika bestämmelser för olika orter.

b ör att i skälig mån beakta såväl den ena som den andra synpunkten

går förslaget härutinnan en medelväg genom uppställande af

en viss latitud, inom hvilken ortmyndighetens förfogande måste hålla

si?- Olika mått stadgas hår för enhets- och paråkdon, därvid för de

förra fordras mindre dimensioner än för de senare, hvilken anordning

har sin naturliga grund däri, att paråkdonen kunna förutsättas i regel

hafva tyngre belastning och alltså mera slita vägarna. Härigenom

tages ock i själfva verket all den hänsyn till lassets vikt, som praktiskt

sedt är möjlig. Till ledning för bedömande af lämpligheten utaf de

föreslagna minimimåtten, för enbetsåkdon 7 och för paråkdon 9 centimeter,

kan anföras, att i Norge med afseende å ett där för hela riket

ifrågasatt s. k. »veiplakat» enligt uppgift föreslagits respektive 8 och

10 centimeter; att, enligt hvad de inkomna yttrandena gifva vid handen,

nu brukliga smalare hjulringar i allmänhet hålla endast 4 å 5 centimeter

— efter ringarnes förslitning nedgår bärytan ända till 2 å 2 »/

centimeter , samt att ökningen föreslagits till olika mått, varierande

från 6 upp till 15 centimeter.

Det säger sig själft, att de mått, som inom den angifna latituden

bestämmas, själfva skola hafva betydelse endast af minimimått likasom

att vid dessas fastställande, skälig hänsyn bör tagas jämväl till dem, som

redan må hafva blifvit bestämda för angränsande orter.

Gifvetvis böra de lokala påbuden jämväl innehålla bestämmelse

om tiden för deras trädande i kraft. Till förekommande af å ena sidan

en alltför brådstörtad öfvergång med däraf följande olägenheter för

vederbörande trafikanter och å andra sidan ett alltför långt undanskjutande

af påbudens verkan har det ansetts nödigt att i själfva lagen

på lämpligt sätt begränsa ortmyndighetens pröfningsrätt med afseende

å öfvergångstidens längd. Af sådan anledning upptager förslaget äfven

här en viss latitud till vederbörandes efterrättelse. Latitudens minimum,

tre år, har bestämts med hänsyn därtill, att, enligt uppgift,

längre tid knappast åtgår innan hjulringar å ett arbetsåkdon vid

någorlunda flitigt bruk hinna förslitas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

I afseende å fullföljd af talan mot länsstyrelses förordnande anvisar

förslaget enahanda ordning som för ekonomimål är i allmänhet stadgad.

Såsom påföljd för förseelser mot förordnande i enlighet med förslaget,

hvilken påföljd lämpligen torde böra i själfva lagen utsättas,

stadgar förslaget böter. I afseende å bötesskalans maximum, 200

kronor, torde höra framhållas, att ett ringare belopp knappast kan

vara tjänligt för att verksamt stäfja ett — här lättare än eljest tänkbart

— upprepande af förseelse.

Att, för den händelse åkdon med undermåliga hjulringar brukas

af annan än åkdonets ägare, lägga ansvaret å ägaren, lärer icke kunna

anses befogadt. Undantag bör emellertid med allt skäl äga rum med

afseende å förseelse, som med husbondes vetskap begås af någon tillhörande

hans husfolk eller arbetspersonal, och upptager förslaget alltså

föreskrift härom.

Bestämmelserna i förslagets 8 § om åtalsrätt och forum öfverensstämma

med hvad i allmänhet plägar i författningarna stadgas

angående polisförseelser.

Till främjande af en; så vidt möjligt, verksam tillsyn å efterlefnaden

af länsstyrelses förordnande, har det synts lämpligt att tillägga

åklagaren andel i ådömda böter; hvilken andel ansetts skäligen kunna

bestämmas till två tredjedelar. Beträffande återstoden, vore tvifvelsutan

bäst på sin plats att anslå densamma åt vederbörande vägkassa.

Men då, för den händelse förseelsen blifvit begången inom två eller

flera väghållningsdistrikt, någon egentligen rättvis grund för fördelningen

icke torde kunna uppställas, och fördelningen tillika, där

förseelsen på samma gång skett inom flera rätters domvärjo, skulle

föranleda en viss omgång, har det synts enklast att i stället anvisa

denna bötesandel åt kronan.

Det ligger i sakens natur, att förordnande, som enligt förslaget

beslutas, bör, så snart det vunnit laga kraft, offentliggöras och det

på sådant sätt, att vederbörande kunna antagas därom verkligen lätt

och säkert erhålla kännedom. De i förslagets 10 § uti sådant syfte

föreskrift^ åtgärder torde ock få anses för sitt ändamål nöjaktigt verksamma.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

Hvad beträffar bestämmelsen, att förordnandet skall anslås på

lämpliga ställen inom länet, innebär densamma äfven, att, där förordnandet

afser allenast en del af länet, anslag bör göras jämväl inom

angränsande trakter, som hafva samfärdsel med denna länsdel. Hvilka

ställen för anslags uppsättande i öfrigt kunna vara mest lämpliga, —

skjutsanstalter, kommunalrum o. s. v. — lämnar förslaget åt länsstyrelsen

att bestämma.

För så vidt förordnandet berör trafiken från annat län — och

detta måste naturligen så godt som alltid blifva fallet, där förordnandet

afser länet i dess helhet — bör tydligen äfven vederbörande allmänhet

inom det främmande länet om förordnandet erhålla kännedom, för hvilket

ändamål publikation i motsvarande ordning jämväl där skall äga rum.

På det att — för den händelse lagförslaget redan vid innevarande Slut\

riksdag skulle blifva antaget — länsstyrelserna inom de län, där lagen sta<1"am

kunde anses böra snarast möjligt komma till användning, må blifva i tillfälle

att i frågan inhämta yttranden redan af detta års landsting, har

den föreslagna lagen ansetts böra träda i kraft genast efter utfärdandet.

För så vidt på grund af ordningsstadgan för rikets städer bestämmelser

i förevarande hänseende redan finnas för någon stad åvägabragta,

torde anledning saknas att låta denna reglering förlora sin

giltighet ensamt genom den nya lagens utfärdande, utan torde därvid

höra få förblifva intill dess annorlunda kan varda på grund af denna

lag stadgadt. Förbehåll härom har alltså ansetts böra i förslaget inflyta.

Departementschefen uppläste härefter förevarande lagförslag och

hemställde: att högsta domstolens yttrande öfver förslaget måtte, för

det ändamål § 87 regeringsformen angifver, genom utdrag af detta

protokoll inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Krön-.

prinsen-Regenten lämna bifall.

Ex protocollo:

Nils Lange.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 142 Höft.

3.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

Förslag
till
Lag
om

bredden eif hjulringar å arbetsåkdon.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På Konungens befallningshafvande ankomme att för länet eller,

där förhållandena sådant påkalla, för viss del däraf, efter landstingets

och, hvad angår område, tillhörande stad, som ej i landsting deltager,

stadsfullmäktiges hörande, förordna, att bredden af hjulringarna å arbetsåkdon,

som användes å allmän väg, icke må understiga visst mått.

Med arbetsåkdon förstås i denna lag sådant åkdon på hjul, som

framföres medelst dragare och är afsedt uteslutande eller hufvudsakligen

för lasskörning.

2 §•

Vid meddelande af förordnande, som i 1 § sägs, må undantaggöras

för viss väg, där särskilda omständigheter sådant föranleda.

3 §•

Minsta bredden å hjulringar må för enbetsåkdon ej sättas under

sju eller öfver tio centimeter. För paråkdon vare motsvarande mått

nio och tolf centimeter.

4 §•

I förordnande skall bestämmas viss dag för dess ikraftträdande;

och må den dag ej sättas tidigare än tre eller senare än fem år från

• det förordnandet gafs.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

19

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

6 §•

Förseelse mot förordnande enligt denna lag straffes med böter

från och med fem till och med tvåhundra kronor.

^ §•

För förseelse, som med husbondes vetskap begås af hans husfolk

eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden liksom vore

förseelsen begången af honom själf. *

8 §•

Förseelse åtalas af allmän åklagare, i stad hos polisdomstol, där

särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, och, där sådan

icke finnes, vid allmän domstol, samt å landet vid allmän domstol.

9 §•

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfaller en tredjedel

kronan och två tredjedelar åklagaren.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

10 §.

c.

Förordnande enligt denna lag skall, så snart det vunnit laga

kraft, tillika med erinran om påföljden för förseelse däremot, genom

Konungens befallningshafvandes försorg på statsverkets bekostnad införas

i länskungörelserna och i tidning för orten samt anslås på

lämpliga ställen inom länet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 181.

I den man anledning därtill förekommer, skall förordnandet jämväl

öfversändas till Konungens befallningshafvande i angränsande län

för att, på sätt nyss är sagdt, där offentliggöras.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

Äro vid den tid för någon ort på grund af ordningsstadgan för

rikets städer bestämmelser meddelade i det hänseende, hvarom i denna

lag förmäles, må därvid förblifva intill dess i ordning, som denna lag

stadgar, kan blifva annorlunda bestämdt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 181.

21

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts

högsta domstol måndagen den 8 april 1907.

törsta rummet.

N ärvarande:

Justitieråden; Huss,

WlJKANDER,

Thollander,

Quensel,

SUNPBERG,

Sedan jämlikt högsta domstolens beslut de 26 februari innevarande

år handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af

utlåtande öfverlämnade förslag till lag om bredden af hjulringar å

arbetsåkdon cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter,

så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande ett tryckt

exemplar af förslaget bilagdt detta protokoll.

Förslaget föranledde följande anmärkningar:

1 och 2 §§.

Justitierådet Sundberg yttrade: »Starka skäl synas tala emot att

låta den ifrågasatta lagstiftningen omfatta icke blott landsbygden, utan

jämväl städerna. Förhållandena därstädes kunna redan under nu gällande

lagstiftning tillfredsställande regleras för vinnande af det med föreliggande

förslag åsyftade ändamål, i det att erforderliga föreskrifter

kunna meddelas i den ordning, som angifves i 20 § af ordningsstadgan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

för rikets städer. Särskild lagstiftning i ämnet är därför, livad städerna

angår, ej behöflig; och missnöje med nu rådande förhållanden har,

såvidt de i ärendet afgifna yttranden visa, för- städernas vidkommande

icke försports. Ej heller torde, så länge allmänna väglagen icke äger

tillämpning å stad eller dess område, ligga något oegentligt däruti att

den nj-a lagstiftningen komme att gälla endast landsbygden, men bestämmelser,

såvidt städerna anginge, uti förevarande, den allmänna

ordningen rörande fråga finge meddelas i nu stadgad ordning. Däremot

skulle, om ordningsstadgan för rikets städer härutinnan upphäfves, så

till vida uppstå en oegentlighet, som Konungens befallningshafvande på

grund af samma stadga fortfarande ägde att, i det föreliggande förslagets

syfte, för stad fastställa andra föreskrifter än de i förslaget

angifna, t. ex. om åkdonshjulens höjd, körsättet o. s. v. Jag hemställer

fördenskull om sådan ändring af förslaget, att detsamma icke

kommer att afse städerna och deras områden. Därest denna hemställan

vinner afseende, bör beaktas, att den strafflatitud, som finnes intagen

uti 6 § af förslaget, icke öfverensstämmer med den i 20 § af ordningsstadgan

för rikets städer bestämda strafflatituden.

Enligt hvad den förslaget åtföljande motiveringen gifver vid

handen, synes förordnande, som i 1 § sägs, icke böra inom ett län

utfärdas i annat fall än att förhållandena inom länet påkalla lagstiftningens

ingripande. Förslagets affattning i 1 § 1 mom. kan dock

måhända gifva anledning till missförstånd härutinnan, hvadan till undvikande

häraf samma stadgande bör undergå någon omredigering; och

torde därvid innehållet i 2 § lämpligen kunna föras i sammanhang med

bestämmelserna i 1 § 1 mom.

För att vid uppkommen fråga om utfärdande af förordnande enligt

förslaget länsstyrelsen må erhålla fullständig utredning för frågans

riktiga bedömande synes vara nödigt, att de vägliållningsskyldige eller

vägstyrelserna, och i städerna deras magistrater varda i ärendet hörda.

Vidare må beträffande 1 § erinras, att densammas affattning lämnar

rum för tvekan, huruvida förslaget är afsedt att gälla för Stockholm

och beträffande såväl Stockholm som andra städer, för deras planlagda

områden, äfvensom att den omständighet icke synes vara beaktad, att

mera än ett landsting kan finnas inom samma län.»

Justitieråden Huss och Wijkander instämde uti nämnda yttrande.

Justitierådet, Sundberg anförde vidare: »En otydlighet föreligger

jämväl därutinnan, att af förslaget ej med visshet framgår, huruvida

öfverträdelse af gifvet förordnande må anses äga rum allenast i det

fall, att arbetsåkdon med smalare hjulringar, än tillåtet är, å allmän.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 181.

"väg användes för sitt ändamål, d. v. s. lasskörning, eller utan afseende

å den tillfälliga användningen i hvarje fall, då sådant åkdon framföres

å allmän väg. Denna otydlighet bör afhjälpas».

Justitierådet Quensel utlät sig beträffande 1 §: »Lika med justitierådet

Sundberg anser jag

att paragrafen bör omredigeras för undvikande af den missuppfattning,

att förordnande, hvarom i paragrafen sägs, ovillkorligen skall

i hvarje län utfärdas;

att de väghållningsskyldige böra i ärendet höras;

att paragrafens affattning lämnar rum för tvekan, huruvida förslaget

afser Stockholm;

samt att den omständighet icke synes beaktad, att ett län kan

bestå af särskilda landstingsområden.

Dessutom synes mig kunna anmärkas, att uttrycket »allmän väg»

.är mindre väl afpassadt, då därmed skall afses jämväl gatorna i stad.»

Justitierådet Thollander yttrade: »Jag instämmer i de redaktionella

anmärkningar, som af justitieråden Sundberg och Quensel blifvit

vid ifrågavarande §§ framställda.

Därjämte är jag ense med justitierådet Sundberg däruti, att före

meddelandet af förordnande, som här afses, de väghållningsskyldige

och i städerna deras magistrater borde höras.

För att ändamålet med förordnande angående viss bredd å hjulringarna

skall nås synes mig nödigt att i likhet med i förordningen

om automobiltrafik föreskrifva, att hjulringarna icke få vara kullriga

.utan skola med hela den stadgade bredden trycka mot marken.»

Justitierådet Quensel anförde: »Enligt den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad, räknas tiden för klagan hos Konungen

från det klaganden erhöll kännedom om utslaget, hvaröfver klagan

föres. Utslaget skall därför delgifvas sakägare, innan besvärstid för

honom börjar löpa; dock att, där målet rörer menighet, utslaget skall

.anses vara densamma delgifvet genom uppläsande från predikstol pa

Nu kan Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i förslaget

afses, tänkas vara af beskaffenhet, att enskild rätt är däraf beroende,

utan att dock visshet kan på förhand vinnas, hvilka enskilde kunna

komma att uppträda såsom behörige klagande öfver beslutet. Vid

sådant förhållande lärer svårighet uppstå för afgörande af frågan, när

Konungens befallningshafvandes beslut må anses lagakraftvunnet, med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 181.

mindre föreskrift meddelas, att besvärstiden för en hvar, som är med''

beslutet missnöjd, räknas från den dag, då beslutet blifvit i vederbörande

kyrka eller kyrkor uppläst.»

Justitierådet Wijkander instämde i hvad af justitierådet Quensel

vid denna § anförts; hvarförutom justitierådet ansåg böra såsom

en ofullständighet i förslaget anmärkas, att i detsamma ej angifvits

förutsättningarna för behörighet att öfverklaga Konungens befallningshafvandes

beslut. Utan bestämmelse härutinnan syntes det nämligen

blifva tvifvelaktigt, huruvida den, som bodde utom länet men med

arbetsåkdon trafikerade väg inom länet, kunde anses vara behörig att

öfverklaga beslutet.

6 §■

Högsta domstolen ansåg att för det fall, då fortsatt förbrytelseförelåge,

stadgande borde meddelas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad för sådant fall i åtskilliga andra författningar funnes föreskrifvet,

exempelvis i 31 § i förordningen om a utom obiltrafik.

Justitierådet Sundberg, med hvilken justitieråden Huss, Wijkander

och Thollander instämde, anförde: »Då husbondes hustru icke torde

kunna räknas bland hans husfolk, men den uti förevarande § för husbonde

stadgade ansvarsskyldighet synes böra gälla jämväl beträffande

förseelse, som af hans hustru begås, hemställer jag, att §:ns lydelse

måtte undergå härutinnan erforderlig ändring.»

8 §-

Justitierådet Sundberg, med hvilken justitieråden Huss och Wijkander

instämde, yttrade: »Genom det här intagna stadgandet om atalsrätt

har icke någon inskränkning eller utvidgning skett i fråga om den

befogenhet att åtala förbrytelser, som utan särskild föreskrift tillkommer

allmän åklagare. Samma stadgande bör förty utgå såsom

obehöfligt och möjligen ledande till det missförstånd, att åtalsrätt för

målsägande icke ägde rum.

Därest, i enlighet med hvad förut af mig hemställts, förslaget

ändras till att afse allenast landsbygden, torde förevarande 8 § kunna

i dess helhet uteslutas.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 181. 25

Justitieråden Thollander och Quensel hemställde på de af justitierådet

Sundberg anförda skäl att orden »af allmän åklagare» måtte ur

paragrafen utgå.

9 §•

Högsta domstolen ansåg att i enlighet med den princip, som uti

de under senare tider utfärdade författningar i allmänhet gjort sig

gällande, de böter, hvilka ådömdes enligt blifvande lag i ämnet, borde

tillfalla kronan.

10 §.

Justitierådet Sundberg, med hvilken justitieråden Huss, Wijkander

och Quensel voro ense, yttrade: »Därest gifvet förordnande, sedan det

vunnit laga kraft, varder infördt i länskungörelserna och uppläst från

predikstolarne i kyrkorna inom det län, förordnandet afser, synes därmed

hafva meddelats sådan offentlighet åt förordnandet, som skäligen

bör utgöra förutsättning för att det skall kunna tillämpas. De i förevarande

§ intagna ytterligare föreskrifter om förordnandets kungörande

i tidning för orten och anslående på lämpliga ställen inom länet samt

dess offentliggörande i annat län torde närmast vara att anse såsom

råd i fråga om att på lämpligt sätt sprida kännedomen om förordnandet

och böra förty — om de få sin plats i detta lagförslag —

bestämdt åtskiljas från de föreskrifter om offentliggörande, hvilka

ovillkorligen skola iakttagas.»

Ur protokollet

Erik Öländer.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 142 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 181.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å

Stockholms slott den 19 april 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: TlNGSTEN,

Alfred Petersson,

Albert Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ,

Justitieråden: CARLSON,

Quensel.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anmälde, efter

gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen,

i underdånighet högsta domstolens den 8 innevarande april afgifna

yttrande öfver det, jämlikt nådigt beslut den 15 sistlidne februari, till

högsta domstolen remitterade förslag till lag om bredden af hjulringar

å arbetsåkdon.

Efter att hafva erinrat om lagförslaget och redogjort för innehållet

af högsta domstolens yttrande anförde departementschefen vidare:

Med anledning af de i högsta domstolen framställda anmärkningar

mot det remitterade förslaget har jag låtit omarbeta detsamma, hvarvid

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 181. 27

de af högsta domstolen eller dess pluralitet gifna anvisningar blifvit

följda.

Beträffande frågan, huruvida, på sätt det remitterade förslaget

afsåg, den nya lagstiftningen i ämnet borde gälla äfven städerna,

bär jag visserligen icke funnit mig alldeles öfvertygad om lämpligheten

att i denna del frångå det remitterade förslagets ståndpunkt. Men då

å andra sidan olägenheterna af lagstiftningens begränsning allenast till

landsbygden icke torde behöfva blifva särskilt afsevärda, har jag icke

velat motsätta mig denna begränsning, åt hvilken äfven gifvits uttryck

i det omarbetade förslagets rubrik.

Enligt det remitterade förslaget skulle förordnande, hvarom i förslaget

förmäldes, utfärdas efter »landstingets» hörande och omfatta helt

län eller, där förhållandena sådant påkallade, viss del däraf. Med föranledande

af den inom högsta domstolen framställda erinran, att mer

än ett landsting kan finnas inom ett län, och då förhållandena inom

de olika landstingsområdena kunna i förevarande hänseende gestalta

sig tämligen olika, har det synts lämpligt att låta förordnandet afse

landstingsområde i stället för län. Tillika och i stället för anordningen att

i särskilda fall låta förordnande gälla allenast någon viss del af län (landstingsområde),

har förslaget nu, omvändt, affattats så, att förordnandet

formellt skall afse hela länet (landstingsområdet), med rätt för länsstyrelse

att medgifva undantag för viss del af samma område, när särskilda

omständigheter därtill föranleda. Denna senare anordning torde

nämligen bättre än den förra tillgodose det önskemål, jag vid anmälan

af det remitterade förslaget tillät mig framhålla, nämligen att de lokala

bestämmelserna i allmänhet skulle komma att gälla för helt län.

Vidkommande fullföljd af talan mot länsstyrelsens beslut i fråga,

som i förslaget afses, hafva två af högsta ledamöter framhållit behofvet

af en föreskrift, att besvärstiden för en hvar, som är med beslutet

missnöjd, räknas från den dag, då beslutet blifvit i vederbörande kyrka

eller kyrkor uppläst. Frågan härom torde dock måhända lämpligast

böra upptagas i samband med en eventuell revision af gällande bestämmelser

om administrativa besvärsformer i allmänhet. Samma behof kan

nämligen sägas vara för handen beträffande en hel del andra administrativa

besvärsmål, såsom särskildt väg- och flottningsmål. Praxis i

sådana mål torde emellertid hafva utvecklat sig just i den af bemälda

ledamöter anvisade riktning, och samma förhållande lärer alltså, utan

den åsyftade uttryckliga föreskriften, vara att emotse äfven i afseende

å mål, hvarom här är fråga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 181.

Hvad slutligen angår sättet för offentliggörande af laga kraft

vunnet förordnande, hafva ur förslaget uteslutits bestämmelserna om

förordnandets införande i tidning och anslående på lämpliga ställen

äfvensom om dess publikation i angränsande ort. Åt länsstyrelsernas

egen omtanke torde nämligen kunna öfverlämnas att vidtaga den åtgärd,

som, utöfver det obligatoriska kungörandet, kan vara tjänlig för ytterligare

spridande af kännedom om förordnandet.

Departementschefen uppläste härefter förslaget i dess omarbetade

skick och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Quensel hänförde sig till hvad han vid lagförslagets

granskning inom högsta domstolen anfört, i den mån det ej vid förslagets

omarbetande iakttagits.

Statsrådets, öfriga ledamöter instämde med departementschefen,

och behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

besluta, att nådig proposition af den lydelse,

Bil. . .. till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen

afl åtas.

Ur protokollet:

Nils Lange.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.