Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning samt lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område

1907-02-01 · 105 sidor, varav 100 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 100 av 105 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1907:26, Med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning samt lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

1

N:o 26.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående stadsplan och tomtindelning samt lag om

ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område; gifven Stockholms slott den

1 februari 1907.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

1) lag angående stadsplan och tomtindelning; samt

2) lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. (N:o 26.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Förslag

till

lag angående stadsplan och tomtindelning.

Med ändring

som följer:

af hvad lag innehåller häremot stridande förordnas

Om stadsplan.

1 §•

För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan, omfattande

såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra allmänna platser

samt dessas höj dlägen (gatuprofiler).

2 §.

Stadsplan antages af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

af allmän rådstuga men vare ej gällande, innan därom fattadt beslut blifvit

af Konungen fastställdt. Innan stadsplan antages, skall ägare af mark inom

det område, hvars planläggning är i fråga, lämnas tillfälle att yttra sig

öfver uppgjordt förslag till plan.

I fråga om ändring i stadsplan eller om dess utsträckande galle

hvad nyss är sagdt; dock att stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas

beslut om jämkning af ringa betydenhet i byggnadskvarters gränser, gatuprofiler

eller dylikt må, där ej kronans rätt beröres, vara gällande, om

beslutet af Konungens befallningshafvande fastställes.

Stadsplan, som af ålder består eller före denna lags ikraftträdande

blifvit af Konungen fastställd, skall fortfarande lända till efterrättelse, till

dess ändring däri göres i den ordning nu är stadgad.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj: ta Nåd. Proposition N:o 26.

Om tomtiiidelning.

3 §•

År stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindelning,

som därmed står i omedelbart samband, skall den tomtindelning

jämte stadsplanen underställas Konungens pröfning.

I andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga

frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens beslut

ej gällande, innan det blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt.

Innan nämnden fattar beslut, skall ägare af mark, som af tomtindelningen

beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må beslut, som angår

kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att Konungen därtill gifvit lof.

4 §•

Skall enligt fastställd stadsplan mark läggas till byggnadskvarter eller

därifrån afskiljas eller har byggnadskvarter utlagts å mark, som förut ej

varit planlagd, skall, såvidt ej tomtindelning fastställts i sammanhang med

stadsplanen, kvarters indelande i tomter äga rum, när ägare af mark inom

kvarteret det begär; dock att ändring af befintlig tomtindelning må ske

endast i den mån sådant finnes för kvarterets ändamålsenliga bebyggande

nödigt.

Ej må i annat fall än nyss är sagdt befintlig tomtindelning ändras,

med mindre ägarne till de tomter, som af ändringen beröras, därom äro

ense, utan så är, att tomtindelningen ej öfverensstämmer med bestående

äganderättsförhållanden eller ock kvarter helt och hållet eller till större

delen afbrunnit, samt ägare af mark inom kvarteret begär ny tomtindelning

eller byggnadsnämnden finner sådan nödig.

Om nybyggnad inom planlagdt område.

5 §•

o

A mark, som enligt gällande stadsplan ingår i gata, torg eller annan

allmän plats, må ej nybyggnad företagas.

År beslut fattadt om antagande af stadsplan för förut ej planlagdt

område eller om ändring i gällande stadsplan, må, innan frågan om beslutets

fastställande blifvit pröfvad, nybyggnad ej företagas inom område,

som beslutet afser; dock äge Konungens befallningshafvande i särskildt

fall till sådant byggnadsföretag gifva tillstånd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Har stad eller stadsdel helt och hållet eller till större delen afbrunnit,

må Konungens befallningshafvande, där fråga väckes om ändring

i den för det afbrända området gällande stadsplan, meddela förbud mot

nybyggnad inom detsamma, till dess beslut i frågan blifvit fattadt, dock

i intet fall för längre tid än sex månader.

6 §.

I fall, .som i 4 § 1 mom. sägs, vare nybyggnad inom kvarteret ej

tillåten, innan tomtindelning blifvit fastställd. Ej heller må, där på grund

af 4 § 2 mom. fråga om ny tomtindelning för större eller mindre område

blifvit väckt, nybyggnad inom området företagas, innan frågan slutligen

pröfvats. Konungens befallningshafvande äge dock i särskildt fall gifva

tillstånd till byggnadsföretag, hvarom nu är sagdt.

7 §•

Nybyggnad inom kvarter må ej ske utöfver gällande tomtgräns.

Å område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt, men hvaraf

särskilda delar äro i olika ägares hand, vare nybyggnad ej tillåten. Har

tomt bildats genom åtgärd, till hvilken enligt lagen angående förändring

af tomts område rättens medgifvande skall sökas, vare nybyggnad å tomten

i intet fall tillåten, innan sådant medgifvande lämnats.

Om lösen af mark.

8 §•

Mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna gator,

torg och andra allmänna platser, skall, ehvad marken tillhör kronan eller

enskild man, menighet eller inrättning, afstås till staden.

Har tomtindelning ägt ram, och finnes, att efter frånskiljande af

gatumark, hvarom nyss är sagdt, ägaren ej har kvar hel byggnadstomt

invid gatumarken, vare staden pliktig lösa gatumarken.

9 §•

Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, tillfälle

staden utan ersättning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ta Nåd. Proposition N:o 26.

10 §.

Varder stadsplan fastställd öfver trångt eller eljest olämpligt bebyggdt

område, äger Konungen förordna, att jämväl mark, som ingår i

byggnad skvarter, skall till staden afstås.

Lag samma vare, där i fastställd stadsplan upptaget tomtområde,

som finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt, icke

annorledes kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande.

11 §•

Vill stad inom område, som ej ingår i stadsplan, förvärfva mark

för hufvudgator, som framdeles kunna blifva erforderliga, må staden hos

Konungen söka förordnande, att marken skall till staden afstås.

12 §.

Äro, sedan ett år förflutit, från det tomtindelning blifvit fastställd,

särskilda delar af område, som enligt tomtindelningen utgör en

tomt, uti olika ägares hand, må staden till sig lösa de särskilda tomtdelarne;

den vare ock, då det äskas, därtill pliktig, dock ej i det fall att

tomtdel utgör mer än halfva tomten och återstoden af tomten är obebyggd.

Utan hinder af hvad nu är sagdt må staden, där på grund af 8 §

2 mom. yrkande väckes om stadens förpliktande att lösa gatumark, genast

lösa tomtdel, som för gatumarkens ägare invid gatumarken kan återstå.

13 §.

Hafva särskilda delar af fastighet kommit i olika ägares hand efter

det stadsplan blifvit fastställd eller af stad antagen, må däraf ej föranledas

skyldighet för staden att lösa mark enligt 8 eller 12 §.

Hvad nu är sagdt skall icke äga tillämpning, där förändringen i

äganderätt skett före denna lags ikraftträdande.

Om ersättning för mark och annat skadestånd så ock om dess bestämmande

och gäldande.

14 §.

Skall enligt denna lag mark till staden afstås eller af staden lösas,

njute den, som af markens afträdande skada lider, ersättning därför af staden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

I fall, som nu afses, skola de i förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof meddelade föreskrifter

äga tillämpning, med iakttagande af hvad nedan i 15—24 §§ finnes

stadgadt.

15 §.

Ansökan om tillsättande af särskild nämnd må, där staden enligt 8

eller 12 § är skyldig lösa mark, göras såväl af staden som af markens

ägare.

16 §.

Skall mark afstås enligt 10 eller 11 §, må stämning ej af rätten

utfärdas, innan staden visat, att tiden för afträdandet blifvit genom Konungens

förordnande eller parternas öfverenskommelse bestämd.

I fall, hvarom förmäles i 8 och 12 §§, skall, där ej parterna annorlunda

åsämjas, mark afträdas å den fardag för afträdande af förhyrd lågenhet,

som infaller näst tre månader efter det stämning af rätten utfärdats.

17 §.

Nekar stad att lösa mark, då ägaren, på grund af hvad i denna

lag är stadgadt, det yrkar, eller varder stads rätt att lösa mark af ägaren

bestridd, meddele rätten beslut i frågan, innan nämnd må sättas, och skall

klagan öfver rättens beslut föras genom besvär.

Har stad sökt anstånd enligt 27 § i denna lag, varde frågan om

nämnds tillsättande Infilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljadt.

18 §.

Hvad i 14 § af förordningen angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof är stadgadt skall icke medföra skyldighet att lösa jord

eller lägenhet, som ligger inom det område, stadsplanen omfattar.

19 §.

Finnes å mark, som afses i 8 eller 11 §, byggnad, stängsel, plantering

eller annat, som till marken hör och lösas skall, bör särskildt värde

sättas å själfva marken, och skola, där ej all mark, som uppskattas, pröfvas

hafva lika värde, de särskilda värdena utsättas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 26.

20 §.

Har ägare af mark, som afses i 8 eller 11 §, enligt särskild! aftal

upplåtit marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, skall

vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas till sådant förhållande.

21 §.

Vid bestämmande af ersättning, som skall utgå enligt 8 eller 10 §,

må hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som allenast i följd af

stadsplanens fastställande eller genomförande uppstår för den mark, hvarom

fråga är.

22 §.

Varder ersättningsbelopp, som stad förpliktats att utgifva, ej erlagdt

eller nedsatt inom den i 24 § af förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof stadgade tid, skall, i händelse någon till

ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens afträdande, såvidt på

hans rätt inverkar, vara förfallen.

23 §.

All undersöknings- och rättegångskostnad skall gäldas af staden,

dock att, där på grund af 15 § ansökan om nämnds tillsättande gjorts

af markens ägare och nämnd ej varder tillsatt, kostnaden skall gäldas

efter ty i 21 kap. rättegångsbalken är stadgadt.

24 §.

Hvad i 29 § af förordningen angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof är stadgadt om rätt att återlösa afträdd jord eller

lägenhet skall icke äga tillämpning i fråga om mark, som i denna lag

afses.

25 §.

Varder vid genomförandet af fastställd stadsplan gata eller allmän

väg helt eller delvis igenlagd, eller varder gata till sitt höjdläge ändrad,

och uppstår därigenom skada för ägare af mark invid gatan eller för den,

som har nyttjanderätt till marken eller byggnad därå, eller för innehaf
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

vare af servitut, som å marken hvila r, den skada vare staden pliktig att

ersätta.

26 §.

Tvist huruvida skadestånd, hvarom i 25 § sägs, utgå bör, pröfvas

af rätten.

Är genom laga kraft ägande dom eller parternas åsämjande afgjordt,

att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets

belopp, skall frågan härom afgöras af särskild nämnd, tillsatt i den ordning,

förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof föreskrifver. Ansökan om nämnds tillsättande i sådant fall må

göras såväl af ersättningstaganden som af staden. Nämnden uppskatte

skadan till högsta skäliga belopp, dock att beloppet ej må såttas lägre än

staden medgifvit. eller höjas utöfver hvad ersättningstaganden yrkat. Skadestånd

skall utgifvas inom tre månader efter det beloppet blifvit bestämdt.

Godtgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas af staden.

Om anstånd med genomförande af stadsplan och tomtindelning.

27 §.

Kan det befaras, att omedelbart genomförande af stadsplan i dess

helhet skulle för stad medföra alltför betungande utgifter, må staden med

afseende å visst område hos Konungen söka anstånd med planens genomförande.

Konungens befallningshafvande må, när skäl därtill äro, på framställning

af stad medgifva anstånd med genomförande af tomtindelning

inom visst kvarter eller del däraf.

Är anstånd med stadsplans eller tomtindelnings genomförande beviljadt,

vare den stadsplan eller tomtindelning äfvensom stadsplan eller

tomtindelning, som förut må hafva varit gällande för det område, anståndet

afser, i fråga om rätt att verkställa nybyggnad samt rätt eller, plikt

att lösa mark, utan verkan under den tid, för hvilken anståndet beviljats;

dock att mark, som enligt stadsplan ingår i gata, torg eller annan allmän

plats, skall, enligt 8 § 1 mom., till staden afstås, när staden det begär.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 26.

9

Om gatas upplåtande och underhåll.

28 §.

Ny gata skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande

i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskridet från förut upp*

låten gata med iakttagande att hvarje särskild gatudel skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen af minst en tredjedel

af de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blifvit bebyggda.

Hvad nu är sagdt skall med afseende å torg och annan dylik allmän

plats tillämpas så, att marken till en bredd af aderton meter från tomtlinjerna

betraktas såsom gata. Platsen skall i sin helhet upplåtas, då totnter

med en sammanlagd längd af minst två tredjedelar af de därvid befintliga

tomtlinjer blifvit bebyggda.

Då redan befintlig gata skall utvidgas, skall ny gatudel upplåtas för

allmänt begagnande i den mån tomt invid den nya gatudelen blifvit

bebyggd.

29 §.

För gatas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 28 §

sägs, vare staden ansvarig. Genom detta stadgande göres ej rubbning i

hvad för stad må vara gällande i afseende å tomtägares skyldighet att

bekosta gatas anläggande; och skall, där på grund af hvad nu föreskrifvits

stad utfört gatuanläggning, som eljest ålegat tomtägare att ombesörja,

tomtägare till staden återgälda kostnaden för anläggningen.

Angående sättet för ordnande och anläggning af gata äfvensom skyldigheten

att ombesörja och bekosta gatas underhåll galle hvad för hvarje

stad är föreskrifvet. Har allmän väg ingått i gata, åligger staden eller,

där på grund af särskilda bestämmelser annan är underhållsskyldig, denne

att öfvertaga underhållet i den mån, som för gatas upplåtande för allmänt

begagnande är stadgadt.

Hvad nu är sagdt skall ock äga tillämpning beträffande torg eller

annan dylik allmän plats.

Om tomtägares skyldighet att ersätta värdet af gatumark.

30 §.

Ägare af tomt vid gata, som efter denna lags ikraftträdande upplåtes

för allmänt begagnande, vare skyldig ersätta staden värdet af gatuBih.

till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kuiigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

marken utmed tomten intill gatans midt dock ej till större bredd än

nio meter. Har tomtägare utan lösen öfverlåtit gatumark till staden,

vare hans ersättningsskyldighet i mån däraf jämkad. Ingår allmän väg

i gatumarken, skall tomtägare utgifva godtgörelse för hälften af den för

gatans utläggning i öfrigt erforderliga mark till en bredd af högst nio

meter.

År tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tilllika

den del af gatukorset, som inneslutes af den nyss angifna gatumarkens

utdragna gränslinjer.

Hvad i denna § är sagdt, skall med afseende å torg eller annan

dylik allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd af aderton

met§r från tomtlinjen betraktas såsom gata.

31 §•

Ersättning, som tomtägare enligt 30 § har att utgifva, skall, där

ej parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas af särskild nämnd, som

på enderas ansökan tillsättes i den ordning, förordningen angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver. Nämnden har att

efter de för uppskattning af gatumark, som till staden afstås, stadgade

grunder uppskatta värdet af själfva marken vid tiden för ersättningens

utgifvande utan hänsyn till kostnad, som staden må hafva vidkänts för

markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden af den

gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskildt värde sättas å den

mark, tvisten gäller. Godtgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas

utaf staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden fordrat,

men eljest af tomtägaren.

32 §.

Ersättning för gatumark skall af tomtägare utgifvas, då efter stadsplans

fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd.

Har tomt utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata,

vare tomtägaren ej skyldig utgifva ersättning för mark till annan gata,

som utmed tomten upplåtes, förrän nybyggnad å tomten varder verkställd

invid den nya gatan.

Nybyggnad, som i denna § afses, må ej företagas, innan tomtägaren

hos byggnadsnämnden för ersättningens utgifvande ställt säkerhet, som af

nämnden godkännes. Från ställande af säkerhet, hvarom nu är sagdt, vare

kronan fri.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

33 §.

Skall gata vidgas, och medför vidgningen, efter ty därom är af Konungen

stadgadt, rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits, vare

den, som äger tomt vid någondera sidan af gatan, skyldig ersätta staden

en fjärdedel af värdet å den mark, som fordras för gatans vidgning intill

aderton meter framför hans tomt.

I fråga om ersättningsbeloppets fastställande skola de i 30 och 31 §§

meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Beloppet skall

utgifvas, då byggnad, som här är sagd, blifvit uppförd; och må sådan

byggnad ej uppföras, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden ställt säkerhet,

som af nämnden godkännes. Kronan vare från ställande af säkerhet fri.

Om vissa ofria tomter.

34 §.

Hvad här förut är sagdt om ägare af mark eller tomt skall ock

gälla om den,-som till ofri tomt i stad har sådan rätt, hvarom förmäles i

lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra.

Föreskrifter angående vissa områden å landet.

35 §.

Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall äga motsvarande

tillämpning för köping så ock för annan ort, för hvilken på grund af hittills

gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats

skola gälla.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande

tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd

befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan, som

enligt hittills gällande lag följt utaf förordnande om tillämpning af byggnadsstadgan

för rikets städer. Konungens befallningshafvande åligger att,

när omständigheterna sådant förordnande påkalla, med anmälan därom

till Konungen inkomma.

Inom område, för hvilket efter ty nu är sagdt denna lag skall

äga tillämpning, må icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, nybyggnad

äga rum, med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall

därtill gifver lof.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

36 §.

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,

å hvilket 35 § icke äger tillämpning, äger Konungen förordna, att stadsplan

för området skall upprättas, och må efter sådant förordnandes meddelande

nybyggnad icke, förrän stadsplan.blifvit fastställd, inom området äga rum,

med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall därtill gifver

lof.

Framställning om sådant förordnande som nyss är nämndt så ock

om fastställande af stadsplan må göras af Konungens befallningshafvande

eller af områdets ägare. Ej må stadsplan fastställas utan att områdets

ägare däröfver blifvit hörd.

Sedan stadsplan blifvit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark, som

enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats.

Varder sedermera förordnande, som i 35 § sägs, för området meddeladt,

skall stadsplanen jämväl i öfrigt vinna omedelbar tillämpning inom

området.

Allmänna bestämmelser.

37 §.

Företages nybyggnad i strid mot hvad i 5, 6, 7, 35 eller 36 § är

stadgadt, äge öfverexekutor till rättelse i hvad olagligen skett meddela

handräckning; och galle därom enahanda bestämmelser, som för det i

157 § utsökningslagen afsedda fall äro stadgade. Genom denna föreskrift

göres ej ändring i lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas,

då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.

Ansökan om handräckning, hvarom nu är sagdt, må göras af allmän

åklagare och byggnadsnämnd, där sådan finnes. År ansökan gjord af allmän

åklagare, och äskar utmätningsmannen, att kostnad för förrättningen

skall förskjutas, må det ske af allmänna medel.

38 §.

Hvad i denna lag är sagdt om nybyggnad skall ock gälla om sådan

förändring af befintlig byggnad, hvilken, efter ty därom är af Konungen

stadgadt, är att till nybyggnad hänföra.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 26.

13

39 §.

De närmare föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om stadsplans

och tomtindelnings uppgörande så ock om bebyggande af stad, köping

och annat område, som i denna lag afsös, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908, dock att hvad däri är

stadgadt om antagande och fastställande af stadsplan, om ändring i stadsplan

eller dess utsträckande, om tomtindelning samt om nybyggnad inom

planlagdt område skall lända till efterrättelse genast efter lagens utfärdande.

År vid lagens ikraftträdande fråga om ändring i fastställd stadsplan

eller tomtindelning på pröfning beroende, skola föreskrifterna om plikt

att lösa gatumark eller tomtdel ej vinna tillämpning med afseende å område,

som af ändringen beröres, förr än frågan blifvit slutligen pröfvad.

t

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att genom

laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frågor

om jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämkning,

hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.

Lag samma vare, där i lagfartsprotokollet finnes antecknadt att

klander blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten

därtill eljest finnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut

meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom

är stadgad.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

15

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartcmentsärenden, hället inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott fredagen den 29 september 1905

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wacht
MEISTER,

Statsråden: Gustaf Albert Petersson,

Lindman,

Berg,

WlDÉN,

Staaff,

Alfred Petersson,

Biesért.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde

chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg i underdånighet:

l:o) Särskilda kommitterades betänkande med förslag till

lag angående stadsplan och tomtindelning,

lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen om jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 april 1866,

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förändring af tomts

område den 26 maj 18 Vt 9, och

lag angående ändrad lydelse af § 80 mom. 3 i förordningen om

kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder

enligt lagen den 27 maj 1898;

öfver hvilka förslag öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länen, efter vederbörandes hörande, äfvensom landtmäteristyrelsen

och öfverintendentsämbetet afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden.

2:o) Riksdagens skrifvelse den 7 april 1904, däri riksdagen anhållit,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagstiftningsåtgärder

kunde vidtagas i syfte att områden, hvarå lifligare byggnadsverksamhet vore

att emotse, kunde på lämpligt sätt regleras redan innan desamma erhållit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

större sammanträngd befolkning, samt för riksdagen framlägga det förslag

i berörda hänseende, hvartill förhållandena kunde anses gifva anledning.

3:o) De från öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länen, på anmodan af statsrådet och chefen för civildepartementet

i cirkulär den 9 oktober 1903, inkomna yttranden huruvida ändrade

bestämmelser lämpligen borde meddelas i syfte att områden, å hvilka

lifligare byggnadsverksamhet vore att emotse, kunde för bebyggande ordnas,

redan innan desamma erhållit större sammanträngd befolkning.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde föredragande

departementschefen:

»Den lagstiftning, som kommitterade föreslagit, afser att fylla två

olika behof, dels att genom bestämmelser af civillags natur ordna de i

följd af stadsplans fastställande och genomförande uppkommande rättsförhållanden

mellan kommunerna och de enskilda och dels att till underlättande

af stadsplans genomförande fastslå skyldighet för vederbörande

tomtägare, som af genomförandet förmenas hafva särskild fördel, att bidraga

till kostnaderna därför. I förra hänseendet finnas nu i byggnadsstadgan

för rikets städer beträffande stadsplan och tomtindelning vissa

bestämmelser, hvilka dock på grund af denna stadgas administrativa natur

icke visat sig äga giltighet emot den enskildes äganderätt. I senare hänseendet

har kommitterades arbete gällt införandet af en viktig och för

svensk lagstiftning ny grundsats.

Kommitterades förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

är byggdt hufvudsakligen på följande grunder. Sedan stadsplan blifvit

fastställd, äger staden rätt att begära, att mark, som enligt planen skall

ingå i gata, mot ersättning afstås till staden. Om i marken ingår till

allmänt begagnande upplåten väg eller plats, skall ersättning därför icke

utgå. Nybyggnad må ej göras utan att byggnadsnämnden gifvit tillstånd

därtill, dock att tillstånd ej erfordras för statens under öfverintendentsämbetets

vård ställda byggnader och andra allmänna byggnader,

till hvilka ritningarna skola enligt gällande författningar af Konungen

pröfvas. Tillstånd skall vägras, där fråga är om byggnadsföretag å mark,

som enligt planen skall ingå i gata eller annan allmän plats, eller som

efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas, icke utgör tillräcklig

byggnadstomt. Har tillstånd af denna anledning vägrats, skall staden

vara pliktig att från jordägaren lösa marken. Vid lösens bestämmande

får hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som genom stadsplanens

utförande uppstår för den ifrågavarande fastigheten. Då gatan upplåtits

för allmän trafik, blifver ägare af tomt vid gatan skyldig ersätta staden

värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt till en bredd af

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

högst nio meter. Ersättningen bestämmes efter det, belopp staden för marken

utgifvit, dock med rätt för tomtägaren att påfordra ny uppskattning.

Intill dess ersättningen blifvit betald, må tomtägaren, dnr staden sådant

yrkar, af rätten förbjudas att hafva utgång från tomten åt gatan; hvarjämte

tomtägaren förklarats ej vara berättigad bebygga tomten åt en för

allmän trafik upplåten gata, innan han ställt säkerhet för ersättningens gäldande.

Kan samhälle, som skall utgifva lösen för mark, i stället lämna

ägaren annan mark, så belägen, att den kan sammanläggas med mark,

som må återstå af ägaren tillhörigt område, skall sådant utbyte ske, om det

å endera sidan yrkas och andra sidan ej genom flyttning af läget lider märkligt

men. Härvid skola skiftesstadgans bestämmelser om ägoutbyte i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, dock att marken skall uppskattas i penningar

med hänsyn till dess läge och lämplighet i öfrigt såsom byggnadstomt.

En fastställd tomtindelning medför enligt förslaget den verkan, att

tillstånd till byggnadsföretag ej må meddelas, med mindre det område,

hvarå byggnaden är afsedd att utföras, utgör en i öfverensstämmelse med

tomtindelningsplanen bildad byggnadstomt. I ändamål att i en hand samla

sådan byggnadstomt, som är i liera ägares händer, finnas lösningsrätter

stadgade, så att den, hvars tomtdel är bebyggd, äger att lösa obebyggd

tomtdel, äfvensom ägare af obebyggd del äger att lösa annan sådan tomtdel

med företrädesrätt för ägaren till det större området. Däremot har ägare

af bebyggd tomtdel icke i regeln skyldighet att emot lösen afstå densamma

till annan delägare i tomten. För det fall att obebyggd tomtdel ej inlöses

af annan delägare, stadgas skyldighet för staden att till sig lösa tomtdelen.

I fråga om sättet för bestämmande af lösen eller ersättning, som

enligt lagförslaget skall utgå, förklaras bestämmelserna i förordningen

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof skola, med

några jämkningar, blifva gällande. Kommitterade hafva sålunda icke upptagit

det i ett äldre, i samma ämne afgifvet kommittébetänkande framställda

förslag, att för bestämmande af dylik lösen eller ersättning en särskild

stadsplanenämnd skulle inrättas. En sådan anordning måste, i öfverensstämmelse

med hvad inom högsta domstolen vid föredragning af detta äldre

förslag anmärkts, anses rubba likformigheten i lagstiftningen, då värdering

af mark, som bör för allmänt behof afträdas, sålunda i vissa fall skulle

anförtros åt en särskild myndighet men i öfriga fall åt expropriationsnämnd.

Hvad nu är sagdt gäller enligt förslaget om stadsplan, som fastställes

på ansökan af stad äfvensom af samhälle å landet med afseende å sådana

områden, för hvilka enligt förslagets föreskrifter stadsplan bör fastställas.

Emellertid hafva kommitterade ansett sig böra inrymma befogenhet åt

enskild jordägare att göra ansökan om fastställelse af stadsplan, där han

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

är ägare af hela det område, hvarå planen är afsedd att tillämpas. I

gengäld mot den fördel jordägaren får i följd af sådan stadsplans genomförande

hafva kommitterade ansett det böra honom åläggas, att i den mån han

vill genomföra planen och bebyggande må ske, ej mindre upplåta marken

till erforderliga, i planen upptagna gator, torg och andra allmänna platser, fri

från inteckning, än äfven tillhandahålla gatorna och de allmänna platserna

vederbörligen iordningställda och försedda med nödiga afloppsledningar.

Emot den i kommitterades förslag upptagna grundsatsen om skyldighet

för jordägaren att lämna särskild! bidrag till kostnaden för de allmänna

platsernas bildande har i det öfvervägande flertalet utlåtanden icke framställts

någon erinran. De af kommitterade i detta hänseende föreslagna

bestämmelser torde med hänsyn till den ökning i tomtvärde, som uppkommer

vid stadsplans genomförande, ej verka obehörigen betungande för

jordägaren. Det har i några af de uppgifna utlåtandena anmärkts att

dessa bestämmelser skulle vara onödigt invecklade. Om förslaget upphöjes

till lag, kan det nämligen ofta inträffa, att samme jordägare,

som emot ersättning afstått mark för att i allmän plats ingå, sedermera

varder skyldig att till samhället återgälda ersättningen. Det kan tyckas,

som om detta vore en onödig omgång, och att samma ändamål kunde

lättare vinnas genom att stadga skyldighet för jordägaren att utan ersättning

afstå marken. Då det emellertid kan inträffa, att tomtägare på ena

sidan fått afstå all mark till gatan, medan ägaren på andra sidan icke fått

afstå någonting, och härtill kommer, att en lång tid kan förflyta mellan

den tidpunkt, då samhället för reglering tager gatumarken i anspråk,

och gatans upplåtande för trafik, torde nämnda utväg för frågans lösning

icke böra anlitas. Ej heller synas hithörande förhållanden på ett

fullt tillfredsställande sätt kunna, såsom ifrågasatt blifvit, ordnas på

det sätt att i förslaget intages en bestämmelse därom, att då del af

tomt för genomförande af gatureglering måste exproprieras, hänsyn finge

tagas till den fördel, tomtägaren hade att af regleringen påräkna. Det

komme nämligen alltid att betraktas såsom en orättvisa att en jordägare

finge vidkännas afdrag å honom tillkommande ersättning för gatumark,

under det att ägaren af tomt å andra sidan af gatan, hvilken icke skulle

afstå gatumark, blefve i åtnjutande af alldeles samma fördel utan någon

som helst uppoffring. Härtill kommer, att det i många fall blefve nästan

omöjligt, att någorlunda exakt på förhand uträkna den eventuella vinsten,

och att då denna uträkning skulle anförtros åt expropriationsnämnder med

växlande sammansättning, den ifrågasatta bestämmelsen sannolikt i tilllämpningen

skulle verka synnerligen ojämnt. Slutligen skulle svårigheter

uppstå i de fall, då stadsplanen sedermera underginge sådan ändring att

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

den påräknade vinsten minskades eller rent af uteblefve. Någon i sina

hufvuddrag enklare form för tomtägarens bidrag än den af kommitterade

föreslagna lärer knappast vara att finna; dock torde med afseende å beloppets

bestämmande den förenkling utan olägenhet kunna vidtagas, att, därest

den lösen, staden gifvit för marken, blifvit. bestämd af expropriationsnämnd,

uppskattningen blifver bindande jämväl för frågan om beloppet af den ersättning,

som, efter gatans upplåtande för trafik, skall af tomtägaren utgifvas,

i följd hvaraf denne endast äger påkalla nämnds sättande i det

fall, att den lösen staden gifvit bestämts genom öfverenskommelse.

Emot förslagets bestämmelse om rätt för staden att till säkerhet för

ersättnings utbekommande utverka förbud för tomtägaren att hafva utgång

åt gatan hafva från flera håll framkommit anmärkningar, som gå därpå ut,

att verkställigheten af rättens beslut skulle vara förenad med åtskilliga

svårigheter, och att tomtägaren i många fall kunde genom öfverenskommelse

med någon granne bereda sig utfartsväg öfver dennes tomt. Den

åsyftade verkan torde på ett enklare och säkrare sätt kunna vinnas genom

att, med någon skärpning af lagförslagets föreskrift om säkerhets ställande,

i lagen införa det stadgande, att icke i något fall nybyggnad finge å tomt

uppföras, innan tomtägaren för ersättningens utgifvande ställt säkerhet,

som af byggnadsnämnden godkännes.

Eniigt hvad i flera af de inkomna utlåtandena blifvit framhållet, kan

den föreslagna skyldigheten för ett samhälle att lösa tomtdel, som ej

blifver af annan delägare inlöst, i vissa fall blifva synnerligen betungande.

Befogenheten af denna anmärkning framträder i synnerhet för de

ingalunda sällsynta fall, att ett planlöst bebyggd! område indrages under

stadsplan och i följd däraf blifver föremål för tomtindelning. Tomtlinjerna

komma då att korsa gränslinjerna för de gamla fastigheterna, i följd hvaraf

ofta tomterna komma att inom sina gränser inrymma flera från dessa fastigheter

afskurna områden. Enligt kommitterades förslag äger Konungen

medgifva anstånd med stadsplanens genomförande, då stadens skyldighet i

fråga om gatumarks inlösande skulle blifva allt för betungande. Följdriktigheten

fordrar, att anstånd bör kunna beviljas jämväl med afseende å

fastställd tomtindelning. Då det allmänna har större intresse af en fast

tillämpning af stadsplan, genom hvilken trafiklederna tryggas, än af tomtindelningens

genomförande, som innebär ett ordnande af förhållandena endast

innanför kvartersgränserna, synes en något lättare tillgång till erhållande

af anstånd med tomtindelningen böra beredas genom att anförtro

frågans pröfning åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Vidare bör

ett medel lämnas staden att göra de inlösta tomtdelarna fruktbärande. I

detta ändamål torde lämpligen kunna stadgas, att staden, då den i enlig
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 26.

het med nämnda staden åliggande skyldighet inlöst del af tomt, skall

vara berättigad lösa alla öfriga och således jämväl bebyggda delar af

tomten. Ej heller kan det anses obilligt, att den, som äger större delen af

en tomt och har rätt att till sig lösa den eller de öfriga delarna däraf,

hänvisas att begagna denna lösningsrätt för att bringa sin mark i öfverensstämmelse

med tomtindelningen och därigenom blifva i tillfälle att genom

nybyggnad tillgodogöra sig sin egendom; i följd hvaraf stadens lösningsplikt

torde böra mildras äfven på det sätt att därifrån undantages

tomtdel, son} utgör mera än halfva tomten, i det fall att återstoden är

obebyggd. A andra sidan synes följdriktigheten fordra, att stadens lösningsplikt

med nyss angifvet, undantag utsträckes att omfatta jämväl bebyggd

tomtdel. För ägare af sådan tomtdel kan förbudet mot nybyggnad

å område, som ej utgör hel byggnadstomt, i många fall medföra större

olägenhet än för ägare af obebyggd tomtdel.

Anmärkningar hafva äfven förekommit i fråga om förslagets bestämmelser

om ägoutbyte. Den i förslaget förekommande hänvisning till skiftesstadgan

har icke ansetts lämna erforderlig ledning för behandling af

ett dylikt ärende. Det förefaller lämpligt att värderingen af den mark,

som skall till samhället afstås, och af den, som lämnas i vederlag, bestämmes

på samma sätt, som i allmänhet i fråga om den förra marken skall

äga rum, eller således genom expropriationsnämnd. Af stadens nyss omförmälda

plikt att lösa tomtdelar följer att tomtägaren icke kan vara skyldig att

af staden taga vederlag i mark i annat fall än att vederlaget tillsammans med

hvad tomtägaren innehar utgör hel byggnadstomt. Då härigenom vederlagets

storlek och läge blifver fullt bestämdt, möter intet hinder för att åt expropriationsnämnd

anförtro äfven uppskattningen af vederlaget. I följd

häraf torde något särskild! förfaringssätt icke erfordras för det fall, att

vederlag i mark skall af samhälle utgöras.

Stadens skyldighet att lösa mark, som enligt stadsplanen skulle ingå

i allmän plats, har i förslaget gjorts beroende däraf att byggnadslof sökes

af markens ägare och blifver af byggnadsnämnden vägradt. Då en ansökan

om byggnadslof å sådan mark icke får beviljas, leder denna bestämmelse

därtill, att den, som vill fordra att mark, som skall ingå i allmän

plats, af staden inlöses, icke kan göra denna rätt gällande utan en ansökning,

som icke har någon utsikt till framgång. En sådan anordning kan

icke anses lämplig. I dess ställe bör i lagen omedelbart utsägas, att

marken skall af staden lösas, när jordägaren det begär. Vid sådant förhållande

kunna alla bestämmelser om byggnadslof helt och hållet bortfalla

ur lagen. I följd däraf komma visserligen föreskrifterna om förbud mot

nybyggnad att vinna tillämpning jämväl i fråga om allmänna byggnader,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

KungI. Maj:18 Nåd. Proposition N:o 26.

men då statens intressen synas tillräckligt tillgodosedda genom Konungens

rätt att vid fastställande af stadsplan från fastställelse! undantaga mark,

som pröfvas vara för annat allmänt behof erforderlig, lärer häremot icke

vara något att erinra.

För sammanhangets och öfverskådlighetens skull torde den ändring

af förslagets uppställning vara påkallad att de om lösen och om dess bestämmande

lämnade föreskrifter, hvilka i förslaget äro spridda på åtskilliga

olika ställen, såvidt möjligt sammanföras till särskilda afsnitt. Häraf följer,

att bestämmelserna om tomtindelning framflyttas och få sin plats omedelbart

efter det afsnitt, som angår stadsplan.

Beträffande den af kommitterade föreslagna rätt för enskild jordägare

att erhålla fastställelse af stadsplan öfver honom tillhörigt område

hafva i flera af de afgifna utlåtandena uttalats betänkligheter emot att låta

denna bestämmelse gälla jämväl i fråga om ägare af jord inom stads område.

Därigenom skulle stadens myndigheter beröfvas möjligheten att

utöfva kontroll öfver byggnadsverksamhetens utsträckning äfvensom

opåräknade utgifter för belysning, polisbevakning och dylikt vållas

staden. Såsom kommitterade erinrat torde ett stadgande sådant som det

föreslagna hufvudsakligen komma till användning för platser å landet, som

ägna sig för tätare bebyggande; och synes därför med hänsyn till de

uttalade betänkligheterna stadgandets tillämpning böra inskränkas till

-landsbygden. Stadgandet torde emellertid ej ensamt för sig innebära tillräcklig

säkerhet för att byggnadsverksamheten ordnas på lämpligt sätt.

Jordägaren är ej förpliktad att söka fastställelse af stadsplan och föreskrift

är ej lämnad för de fall där jordägarne äro flera än en. Såsom i riksdagens

nu anmälda skrifvelse den 7 april 1904 och jämväl i flera af de afgifna utlåtandena

framhålles, är det emellertid af största vikt att, där för något

område lifligare byggnadsverksamhet är att förvänta, möjlighet beredes

för områdets reglerande redan innan detsamma erhållit större sammanträngd

befolkning. Vid sådant reglerande torde man ej böra allt för

mycket gå i detalj. Det af riksdagen uttalade önskemål synes kunna

vinnas genom föreskrifter att Konungen må förordna att stadsplan skall

fastställas för området, att sedan sådant förordnande meddelats, nybyggnad

ej må företagas innan stadsplan fastställts, och att sedan fastställelse af

stadsplanen erhållits, nybyggnad ej får ske å gatumark. Då jordägaren

-skördar stor vinst af områdets anordnande för bebyggande, kunna föreslagna

bestämmelserna ej anses träda hans rätt för nära. Först sedan

området erhållit större sammanträngd befolkning, synas bestämmelserna för

stad i allo böra vinna tillämpning. Med ett sådant ordnande af dessa

förhållanden finnes ej anledning pålägga jordägare, som söker fastställelse

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

af stadsplan öfver honom tillhörigt område, särskilda uppoffringar för dess

genomförande.

I öfverensstämmelse med nu uttalade grundsatser har omarbetning

af komrnitterades förslag ägt rum i justitiedepartementet. Såsom resultat

af detta arbete får jag framlägga förslag till lag angående stadsplan och

tomtindelning.»

Sedan föredragande departementschefen uppläst sistnämnda inom

justitiedepartementet utarbetade förslag, yttrade departementschefen vidare:

»Vid utarbetande af det nu framlagda förslaget hafva, utom de af

mig omförmälda ändringarna i kommittéförslagets hufvudgrunder och uppställning,

jämväl en del tillägg till och ändringar i detaljbestämmelserna

funnits påkallade, och anhåller jag att under de särskilda paragraferna få

redogöra för grunderna till dessa ytterligare ändringar.

1 §•

Till de i komrnitterades föreslag upptagna bestämmelser om stadsplans

innehåll har här i anledning af framställning från öfverintendentsämbetet

gjorts det tillägg, att stadsplan skall omfatta jämväl gatuprofilerna. Såsom

ämbetet erinrat torde nämligen ett samhälles hela yttre karaktär, tomternas

större eller mindre lämplighet för bebyggande och villkoren för samfärdseln

vara väsentligen beroende jämväl af det sätt, hvarpå förbindelselederna

äro anordnade med hänsyn till höjd- och lutningsförhållanden.

2 §•

o

Åt bestämmelserna om fastställande af stadsplan och ändring däri

har gifvits en något ändrad lydelse för att utmärka, att vid fastställandet

afvikelse ej må göras från den af staden antagna planen. Enligt gällande

föreskrifter medför fastställande af stadsplan ej ovillkorlig skyldighet för

staden att bringa planen till utförande. Staden kan af ekonomiska hänsyn

medgifva emot planen stridande byggnadsföretag. Enligt det nu framlagda

lagförslaget åter skall stadsplan — frånsedt det fall att anstånd med dess

genomförande erhållits — lända till efterrättelse och med hänsyn härtill

har föreslagits ålägga staden lösningsplikt, som kan blifva ganska betungande.

Därest förslaget blifver lag, torde ock vid antagande af stadsplaner

mera än nu är fallet tagas hänsyn till de ekonomiska uppoffringar,

som kunna följa af planernas genomförande. Det lärer då ej låta sig

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

försvara att vid fastställande af stadsplan ålägga stad en lösningsplikt, som

staden vid planens antagande ej kunnat förutse.

Då fastställande af stadsplan öfver ett område afsevärdt inskränker

ägarens rätt att disponera öfver området och jämväl i öfrigt medför betydande

rättsverkningar, har ägaren uttryckligen tillförsäkrats rätt att

varda i ämnet hörd.

5 §•

Att för de i andra stycket omhandlade fall stadga ovillkorligt

byggnadsförbud kan, såsom i flera af de afgifna utlåtandena frainhålles,

någon gång medföra allvarliga olägenheter för fastighetsägarne. Med

hänsyn därtill har här inrymts rätt för Kungl. Majrts befallningshafvande

att i särskildt fall gifva tillstånd till byggnadsföretag.

6 §•

Enligt kommitterades förslag skulle för det fall att genom fastställd

stadsplan ändring göres i ett byggnadskvarters område — vare sig i följd

af ändringen tomtmark utlägges till gata eller mark lägges till kvarteret

— ny tomtindelning ske först, sedan ändringen genomförts och begäran om

tomtindelning framställts. Dessförinnan voro således tomtägarne i allmänhet

oförhindrade att bebygga sina tomter enligt den före fastställelsen gällande

tomtindelning. Förändringen af byggnad skvarterets område medför emellertid

med nödvändighet någon jämkning i denna tomtindelning, om ock

jämkningen understundom kan inskränkas till ett förklarande, att tomt, af

hvilken en del utlägges till gata, fortfarande för sig utgör lämplig byggnadstomt,

eller att gatumark skall läggas till angränsande tomt. Om nu

efter stadsplans fastställande bebyggande af tomter inom kvarteret fortfarande

finge ske enligt den gamla tomtindelningen, skulle genomförandet

af ny tomtindelning kunna omöjliggöras eller åtminstone väsentligen försvåras.

Med anledning häraf har för nu afsedda fall föreslagits förbud

mot nybyggnad inom kvarteret innan ny tomtindelning blifvit fastställd.

8 §•

Stads plikt att lösa gatumark skulle enligt kommitterades förslag

vara beroende af den omständighet att ägoområde i sin helhet eller till så

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

stor del, att återstoden icke utgjorde tillräcklig byggnadstomt, inginge i

gata. I sammanhang därmed föreslogs skyldighet för staden att inlösa

ägoområdet i sin helhet, således äfven däri ingående tomtmark.

Hvad som utgjorde tillräcklig byggnadstomt borde enligt kommitterades

motiv afgöras efter omständigheterna i hvarje särskildt fall. Ett sådant

afgörande torde emellertid, såsom i några af de afgifna utlåtandena framhålles,

mången gång falla sig mycket svårt. En mängd rättegångar skulle

säkerligen förekomma. Det har synts lämpligare att vid bestämmande af

stadens lösningsplikt i de fall att ägoområde icke i sin helhet skall

ingå i gata utgå från vederbörligen fastställd tomtindelning. Visas däraf

att ägaren efter afskiljande af gatumarken har kvar hel byggnadstomt

invid gatumarken, lärer han ej af förbudet att bebygga gatumarken lida

sådan skada, att staden bör åläggas att genast lösa densamma. Den ifrågasatta

lagstiftningen upptager i sammanhang med föreskrifterna om tomtindelning

utförliga bestämmelser om rätt och plikt att lösa tomtdelar.

Att såsom kommitterades förslag innehåller stadga särskild skyldighet för

stad att jämte gatumarken lösa tomtmark, torde vid sådant förhållande

vara öfverflödigt. Stadgandet, som dessutom i viss mån stål'' i strid med

nämnda bestämmelser, har därför här uteslutits.

Enligt kommitterades förslag skulle ersättning icke utgå för väg

eller plats, som upplåtits till allmänt begagnande. I flera af de afgifna

utlåtandena hafva betänkligheter uttalats emot ett så vidsträckt stadgande.

Särskildt har anmärkts att därunder icke borde inbegripas väg, som varit

tillgänglig utan att rättighet därtill funnits, ej heller väg, som upplåtits

före lagens ikraftträdande, eller för hvars upplåtande jordägaren ej varit

i tillfälle förskaffa sig ersättning genom försäljning af tomter eller på

annat sätt. Dessa betänkligheter torde äga sitt berättigande, och då härtill

kommer att svårighet mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna

mellan ett tillfälligt begagnande och ett stadigvarande upplåtande, har stadgandet

ansetts böra omfatta allenast allmän väg, hvaremot i 21 § införts

föreskrift för expropriationsnämnd att, där mark af ägaren upplåtits till

enskild utfartsväg eller allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande

taga hänsyn till sådant förhållande. Genom ett stadgande med så inskränkt

räckvidd, som därtill lämnar nämnden tillfälle att beakta omständigheterna

i hvarje särskildt fall, torde icke någon jordägares rätt trädas

för när.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

12 §.

25

Komrnitterades förslag innehåller icke bestämmelse om den tid inom

hvilken lösningsrätt skall utöfvas. För att ej senare lösningsberättigad

skall uppehållas i sin rätt har här införts föreskrift i sådant hänseende.

Något egentligt behof af det i komrnitterades förslag förekommande

stadgande om tvångsrätt till ägoutbyte vid inlösen af tomtdel torde icke

förefinnas. Det lärer ock svårligen låta sig göra att för detta fall anordna

ett förfarande, liknande det som här ofvan föreslagits i fråga om

stads rätt att vid expropriation af gatumark lämna vederlag i annan mark.

Med hänsyn härtill har nämnda stadgande ej upptagits i det nu framlagda

lagförslaget.

15 §.

I komrnitterades förslag upptagas ej särskilda bestämmelser om skadestånd

i anledning af stadsplans genomförande för annat fall än där gata

igenlägges. Den i fråga om bestämmande af ersättning eller lösen för

mark meddelade hänvisningen till expropriationsförordningens föreskrifter

torde ej tydligt utmärka att under hänvisningen inbegripes jämväl bestämmelsen

i 1 § af nämnda förordning, att den som af markens afstående

lider skada skall njuta ersättning därför. Det har i anledning häraf funnits

nödigt meddela uttryckliga föreskrifter om skyldighet att ersätta skada

i följd af stadsplans eller tomtindelnings genomförande. Därvid har föreslagits

att den som löser marken skall gälda skada, som i följd af markens

afträdande uppkommer för innehafvare af nyttjanderätt eller servitut.

Då delägare i tomt, som löser annan delägares tomtdel, däremot icke

torde böra ersätta skada, som eljest uppkommer, t. ex. genom minskadt

gårdsutrymme och dylikt, har i sådana fall, liksom då i öfrigt skada,

hvilken ej varder ersatt genom löseskilling för afträdd mark, uppkommer

genom stadsplans eller tomtindelnings genomförande, skadeståndsplikten

ansetts höra påhvila staden.

I åtskilliga af de afgifna utlåtandena anmärkes som en brist hos

komrnitterades förslag, att däri ej meddelas bestämmelser om stads ersättningsplikt,

då befintliga gatuprofiler ändras. En dylik skadeståndsplikt

torde emellertid följa af allmängiltiga rättsregler och särskild lagstiftning

i frågan således icke erfordras. Beträffande ändring af gatuprofil i stadsplan,

som fastställts efter det denna lag trädt i kraft, medför den nu framlagda

lydelsen af 1 §, att uppkommande skadeståndsfrågor skola bedömas

efter denna lag.

Bill. till Piksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Håft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Kommitterades förslag upptager uttryckliga bestämmelser om skyldighet

för stad att lösa tomt, som i följd af gatas igenläggande eller uteslutande

ur stadsplan blifver i saknad af utfartsväg. Då vid ny tomtindelning

en dylik tomt ej längre kan komma att utgöra själfständig byggnadstomt,

synes tomtägaren tillräckligt skyddad genom föreskriften om

stads plikt att lösa tomtdel, som ej varder inlöst af annan delägare i tomten,

eller, i de fall där stad ansetts böra vara befriad från sådan plikt,

genom stadgandet i denna § om stads skadeståndsskyldighet. Bestämmelserna

hafva därför uteslutits ur det nu framlagda lagförslaget.

19 §.

Jordägares rätt enligt 14 § expropriationsförordningen att i vissa

fall påfordra inlösen af honom tillhörigt ägoområde i dess helhet öfverensstämmer

icke med de grunder, som i lagförslaget ansetts böra vinna tillämpning

i fråga om rätt och plikt att lösa mark. I anledning däraf har intagits uttryckligt

förklarande att nämnda lagrum icke skall tillämpas i fråga om

mark, som ligger inom det område stadsplanen omfattar.

23 §.

Då stad begagnar sig af rätten att för mark, som exproprieras från

tomt, lämna annan mark i stället för penningar, kunna innehafvare af

inteckningar i tomten icke utan vidare för sina fordringars betäckande

tillgodogöra sig den mark, som lämnas i vederlag. Om däremot i enlighet

med lagen angående förändring af tomts område rätten medgifver

markens sammanläggning med återstående tomtdelen till en tomt, skola

befintliga inteckningar gälla jämväl i marken. Det har därför ansetts nödigt

dels stadga att lagen angående förändring af tomts område skall vara

tillämplig på den sammanläggning, hvarom fråga är, och dels tillse att, beträffande

den mark staden lämnar i vederlag, de villkor uppfyllas, som

lagen uppställer för erhållande af rättens bifall till sammanläggningen.

25 §.

Enligt sista punkten i 24 § af expropriationsförordningen skall, där

betalning fördröjes utöfver stadgad tid, i händelse någon till ersättning

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

berättigad det yrkar, frågan om marks afstående, såvidt pa hans rätt inverkar,

vara förfallen och beroende på ny pröfning. Kommer på sätt nu

föreslagits skyldigheten att afstå mark att inträda på grund af bestämmelse

i lag, kan underlåten betalningsskyldighet naturligen ej medföra förlust

af expropriationsrätten. I följd häraf har föreslagits att omförmälda stadgande

i expropriationsförordningen ej skall äga tilllämpning i fråga om

mark, som i lagförslaget afses; hvaremot upptagits uttryckliga föreskrifter

om rätt för vederbörande att utsöka förfallna ersättningsbelopp.

29 §.

Emot de i kommitterades förslag förekommande bestämmelser om

gatas upplåtande för allmänt begagnande har i några af de afgifna utlåtandena

anmärkts att det i fråga om skyldigheten att ombesörja gatas

anläggning ej vore tillräckligt hänvisa till de för hvarje stad förekommande

stadganden. Till undvikande af tvist borde meddelas uttrycklig

föreskrift om hvem denna skyldighet ålåge. I anslutning till hvad sålunda

yttrats har här föreslagits, att staden skall vara ansvarig för gatas upplåtande

å föreskrifven tid, med rätt för staden att i förekommande fall af tomtägare

återbekomma kostnad för gatuanläggning, som det ålegat tomtägare

att ombesörja.

30 §.

Enligt kommitterades förslag skulle, där tomt förvärfvats från staden,

tomtens ägare vara befriad från skyldighet att ersätta staden värdet

af gatumark. Bestämmelsen måste emellertid anses i viss mån ofördelaktig

för tomtägaren. Den skulle nämligen medföra, att ersättningen uttoges

af tomtägaren redan vid köpets afsilande genom högre köpeskilling i

stället för, såsom i andra fall äger rum, först sedan nybyggnad uppförts

å tomten och gatan upplåtits för allmänt begagnande. Då härtill kommer

att det står vederbörande öppet att i köpeaftalet intaga föreskrifter om

tomtägarens befrielse från ersättningsskyldighet, har bestämmelsen här

uteslutits.

32 §.

Enligt kommitterades förslag skulle ersättning för gatumark af tomtägaren

utgifvas då gata blifvit upplåten till allmänt begagnande och tom
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 26.

ten blifvit bebyggd. I åtskilliga af de afgifna utlåtandena har häremot

anmärkts, att det vore svårt afgöra, när tomt skulle anses bebyggd. Vidare

har erinrats, att tomtägare, som före stadsplans fastställande bebyggt sin

tomt och samtidigt därmed måst sörja för utfartsväg från tomten, borde

erhålla befrielse från eller åtminstone lindring i skyldigheten att deltaga i

kostnaden för gatumarks anskaffande, samt att där genom köpekontrakt

eller byggnadsordning stadgats inskränkning i ägares rätt att utnyttja tomten,

ägare af tomt, som redan hade utfartsväg åt en gata, icke vunne någon

fördel af att ytterligare gata utlades utmed tomten. Då dessa anmärkningar

synts befogade, har åt här afsedda stadganden gifvits den lydelse, att

ersättning för gatumark skall utgifvas, först då efter stadsplans fastställande

nybyggnad å tomt uppförts, och att där tomt har utfartsväg åt en

för allmänt begagnande upplåten gata, tomtägare ej är skyldig utgifva ersättning

för mark till annan gata utmed tomten, förrän nybyggnad verkställes

invid den nya gatan.

Då stad i följd af meddeladt anstånd med tomtindelnings genomförande

tills vidare befriats från staden eljest åliggande lösningsplikt, bör

staden ej äga rätt till sin fördel räkna byggnadsföretag, som under anståndstiden

uppförts, hvadan bestämmelse införts att tomtägares ersättningsskyldighet

skall inträda, först då efter anståndets upphörande nybyggnad

å tomten uppförts.

33 §.

I fråga om tomtägares skyldighet att ersätta värdet af gatumark,

som erfordras för gatas vidgning, stadgas i kommitterades förslag, att där

vidgningen medför rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut,

den som äger tomt vid någondera sidan af gatan skall ersätta staden högst

en fjärdedel af värdet å den mark, som fordras för gatans vidgning intill

aderton meter framför hans tomt. Beträffande ersättningsbeloppets

fastställande skulle bestämmelserna om ersättning för mark till ny gata

äga motsvarande tillämpning. Emot hvad sålunda föreslagits har i derå

af utlåtandena anmärkts, att tomtägares vinst af gatans utvidgning icke

inskränkte sig till rätten att uppföra högre hus utan jämväl bestode i ett

väsentligen ökadt tomtvärde, och att, då det enligt förslaget i detta fall

vore fråga om en materiell uppskattning af gagnet för tomtägaren, den

lämnade hänvisningen till eljest gällande bestämmelser, hvilka endast afsåge

en uträkning af ersättningsskyldigheten i mån af gatubredd och

tomts längd utmed gata, icke vore tillfyllestgörande. Hvad sålunda anmärkts

har synts böra föranleda uteslutande af ordet »högst».

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

34 §.

29

Det har ej sällan inträffat att samhälle, för hvilket byggnadsstadgan

för rikets städer förklarats skola gälla, underlåter vidtaga åtgärder

för stadsplans upprättande. I anledning däraf har här införts bestämmelse,

att nybyggnad ej må äga rum inom samhällets område förrän stadsplan

blifvit fastställd, med mindre Kungl. Maj:ts befallningshafvande för

särskildt fall därtill gifver lof.

36 §.

I stället för de i kommitterades förslag upptagna bestämmelserna

om böter för den, som bygger utan byggnadsnämndens tillstånd eller utan

föregående anmälan, och skyldighet för denne att, där byggnadsnämnden

finner sådant nödigt, ändra det utförda arbetet, har här, i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad som gäller, där någon olagligen bygger i

vattendrag, stadgats att öfverexekutor äger meddela handräckning till rättelse

i hvad olagligen skett.

Föreslagna stadgandet afser ej att göra rubbning i den genom lagen

om hvad i vissa fall bör iakttagas då byggnad uppföres öfver tomtgräns

tomtägare tillförsäkrade rätt att i vissa fall hafva byggnad kvarstående,

oaktadt den uppförts utöfver tomtgränsen. Uttrycklig föreskrift

i sådant syfte har ock här intagits.»

Föredragande departementschefen anförde härefter vidare:

»Med den affattning det nu framlagda förslaget till lag angående

stadsplan och tomtindelning erhållit torde lagändringar ej vidare vara erforderliga

i de afseenden, som innefattas i kommitterades förslag till lag

om ändrad lydelse i 1 § af lagen angående förändring af tomts område och

till lag angående ändrad lydelse af 80 § i förordningen om kommunalstyrelse

på landet, och då det torde vara öfverflödigt att, såsom kommitterades

förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof innebär, i nämnda förordning

meddela uttrycklig föreskrift att dess bestämmelser ej skola tilllämpas

i fråga om expropriation af mark till torg eller gata i stad, synes

ej heller detta lagförslag böra föranleda någon åtgärd.

Däremot lärer i annat hänseende ändring erfordras i lagen angående

förändring af tomts område. I 2 § af nämnda lag föreskrifves bland

annat att den som söker rättens medgifvande till sammanläggning, hvarom

i lagen är fråga, skall visa att genom laga kraft ägande beslut af den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

myndighet, som har att pröfva frågor om jämkning i gällande tomtindelning,

tillstånd gifvits till den jämkning hvarom fråga är. Visas ej detta

eller göres ansökningen senare än sex månader efter det laga kraft åkommit

beslutet, skall ansökningen afslås. Af detta stadgande, jämfördt med

bestämmelsen i byggnadsstadgan för rikets städer att beslut om sådan

jämkning i tomtindelning, som afses i lagen angående förändring af tomts

område, ej får gå i verkställighet förrän rätten lämnat medgifvande till denna

åtgärd, torde följa, att där ansökning om sammanläggning göres senare än sex

månader efter det beslutet om jämkningen vunnit laga kraft, beslutet förfallit.

Då emellertid bestämmelser om tomtindelning och dess företagande

upptagits i det framlagda förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning,

enligt hvilket fastställd tomtindelning ej skulle få rubbas i andra

än vissa i lagförslaget angifna fall, torde ofvan omförmälda tidsbestämmelse

ej längre böra bibehållas.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter ett inom justitiedepartementet

utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen

den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område; och hemställde

departementschefen i underdånighet, att öfver omförmälda tvenne inom

justitiedepartementet utarbetade lagförslag, af den lydelse bilagorna A och B

vid detta protokoll utvisa, högsta domstolens utlåtande måtte, för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i nåder lämna bifall.

Ur protokollet

John Ljungman.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majxts Nåd. Proposition N:o 26.

31

Bil. A.

Förslag

till

lag angående stadsplan och tomtindelning.

Med ändring af hvad lag innehåller häremot stridande förordnas

som följer:

Om stadsplan.

1 §•

För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan omfattande

såväl byggnadsparti- som ock gator, torg och andra allmänna platser

samt dessas höjdlägen (gatuprofiler).

2 §•

Stadsplan antages af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

af allmän rådstuga, men vare ej gällande, innan den blifvit af Konungen

fastställd. Innan stadsplan antages, skall ägare af mark inom det område,

hvars planläggning är i fråga, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.

I fråga om ändring i stadsplan eller om dess utsträckande galle

hvad nyss är sagdt; dock att stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas

beslut om jämkning af ringa betydenhet i byggnadskvarters gränser, gatuprofiler

eller dylikt må, där ej kronans rätt beröres, vara gällande, om

beslutet af Konungens befallningshafvande fastställes.

Stadsplan, som af ålder består eller före denna lags ikraftträdande

blifvit af Konungen fastställd, skall fortfarande lända till efterrättelse, till

dess ändring däri göres i den ordning nu är stadgad.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Om tomtindelning.

3 §■

Är stadsplan till större eller mindre del grundad på viss tomtindelning,

som därmed står i omedelbart samband, skall den tomtindelning

jämte stadsplanen underställas Konungens pröfning.

I andra fall tillkommer det stadens byggnadsnämnd att handlägga

frågor om kvarters indelande i byggnadstomter; dock vare nämndens beslut

ej gällande, innan det blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt.

Innan nämnden fattar beslut, skall ägare af mark, som af tomtindelningen

beröres, lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet, och må beslut, som angår

kronan tillhörigt område, ej fastställas, utan att Konungen därtill gifvit lof.

4 §•

Skall enligt fastställd stadsplan mark läggas till byggnadskvarter eller

därifrån afskiljas eller har byggnadskvarter utlagts å mark, som förut ej

varit planlagd, skall, såvidt ej tomtindelning fastställts i sammanhang med

stadsplanen, kvarters indelande i tomter äga rum, när ägare af mark inom

kvarteret det begär.

Ej må i annat fall än nyss är sagdt befintlig tomtindelning ändras,

med mindre ägarne till de tomter, som af ändringen beröras, därom äro

ense eller ock kvarter helt och hållet eller till större delen afbrunnit samt

ägare af mark inom kvarteret begär ny tomtindelning.

Om nybyggnad inom planlagdt område.

5 §.

o

A mark, som enligt gällande stadsplan ingår i gata, torg eller annan

allmän plats, må ej nybyggnad företagas.

Är beslut fattadt om antagande af stadsplan för förut ej planlagdt

område eller om ändring i gällande stadsplan, må, innan frågan om beslutets

fastställande blifvit pröfvad, nybyggnad ej företagas inom område,

som beslutet afser; dock äge Konungens befallningshafvande i särskildt

fall till sådant byggnadsföretag gifva tillstånd.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

33

6 §•

I fall, som i 3 § 1 mom. sägs, vare nybyggnad inom kvarteret ej

tillåten, innan tomtindelning blifvit fastställd. Ej heller må, där på grund

af 4 § 2 mom. begäran om ny tomtindelning för större eller mindre område

blifvit framställd, nybyggnad inom området företagas, innan framställningen

slutligen pröfvats.

7 §•

Nybyggnad inom kvarter må ej ske utöfver gällande tomtgräns.

A område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt, men hvaraf

särskilda delar äro i olika ägares hand, vare nybyggnad ej tillåten. Har

tomt bildats genom åtgärd, till hvilken enligt lagen angående förändring

af tomts område rättens medgifvande skall sökas, vare nybyggnad å tomten

i intet fall tillåten, innan sådant medgifvande lämnats.

Om lösen af mark.

8 §•

Mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna gator, torg

och andra allmänna platser, skall, ehvad marken tillhör kronan eller enskild

man, menighet eller inrättning, mot ersättning afstås till staden.

Har tomtindelning ägt rum, efter ty i 4 § 1 mom. sägs, och finnes, att

efter frånskiljande af gatumark, hvarom nyss är sagdt, ägaren ej har kvar

hel byggnadstomt invid gatumarken, vare staden pliktig lösa gatumarken.

9 §•

För allmän väg, som ingår i gatumark, skall ersättning ej utgå.

10 §.

Varder stadsplan fastställd öfver trångt eller eljest olämpligt bebyggd!

område, äger Konungen förordna, att jämväl mark, som ingår i

byggnadskvarter, skall mot ersättning till staden afstås.

Bill. till Piksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Håft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Lag samma vare, där i fastställd stadsplan upptaget tomtområde,

som finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt, icke

annorledes kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande.

11 §•

•

Vill stad inom område, som ej ingår i stadsplan, förvärfva mark

för hufvudgator, som framdeles kunna blifva erforderliga, må staden hos

Konungen söka förordnande, att marken» skall mot ersättning till staden

afstås.

12 §.

Äro särskilda delar af område, som enligt gällande tomtindelning

utgör en tomt, uti olika ägares hand, vare enhvar delägare berättigad att

lösa till sig andra delägares tomtdelar, dock att bebyggd tomtdel ej må

lösas, utan att dess värde finnes vara ringa i förhållande till värdet af

den tomtdel, hvars ägare vill utöfva lösningsrätt. Vilja flera delägare

utöfva lösningsrätt, hafve den företräde, hvars tomtdel är bebyggd, samt

bland flera ägare af bebyggda eller af obebyggda tomtdelar den, hvars

tomtdel är störst, och skilje lotten mellan dem, hvilkas tomtdelar äro lika

stora.

Begagnar ej den, som har företrädesrätt att lösa, sin lösningsrätt

inom ett år från det, han därom varder tillsagd, eller, i händelse tvist

om företräde uppstår, inom ett år från det tvisten genom laga kraft ägande

dom blifvit afgjord, vare förlustig sin lösningsrätt.

13 §.

Tomtdel, som icke, efter ty i 12 § sägs, varder inlöst eller icke är

föremål för lösningsrätt, vare staden pliktig att lösa; dock ej i det fall

att tomtdelen utgör mer än halfva tomten och återstoden af tomten är

obebyggd.

Har staden, på grund af hvad nu är sagdt, löst till sig del af tomt,

vare staden berättigad lösa öfriga delar af tomten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuvyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

55

14 §.

Hafva särskilda delar af fastighet kommit i olika, ägares hand efter

det stadsplan blifvit fastställd eller af stad antagen, må dåra!’ ej föranledas

skyldighet för staden att lösa mark enligt 8 eller 13 §.

Hvad nu är sagdt skall icke äga tillämpning, där förändringen i

äganderätt skett före denna lags ikraftträdande.

Om skadestånd.

15

Uppkommer, i följd af marks afträdande enligt denna lag, skada för

innehafvare af nyttjanderätt eller servitut, vare den, som löser marken,

pliktig ersätta skadan.

För skada, som eljest uppkommer genom stadsplans eller tomtindelnings

genomförande och ej varder ersatt genom löseskilling för afträdd

mark, vare staden pliktig gifva ersättning.

Om bestämmande åt'' lösen eller skadestånd så ock om dess gäldande.

16 §.

Uppstår på grund af hvad i denna lag är stadgadt fråga om lösen af

mark eller om ersättning för skada, skola de i förordningen den 14 april

1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof meddelade

föreskrifter äga tillämpning, med iakttagande af hvad nedan i 17—26 §§

finnes stadgadt.

17 §.

Lösningsrätt, hvarom i 8 § 1 mom., 12 § eller 13 § 2 mom. sägs, må

utöfvas, då den lösningsberättigade det äskar. Skyldighet att lösa mark

enligt 8 § 2 mom. eller enligt 13 § 1 mom. skall fullgöras, då markens

ägare det begär.

I fall, då skyldighet att lösa mark eller utgifva ersättning för skada

är stadgad, äge en hvar af parterna göra ansökan om tillsättande af nämnd.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

18 §.

Nekar stad att lösa mark, då ägaren på grund af hvad i denna

lag är stadgadt, det yrkar, eller varder stads rätt att lösa mark af ägaren

bestridd, meddele rätten beslut i frågan, innan nämnd må sättas, och må

klagan öfver det beslut föras i den ordning, som stadgas i 2 § af förordningen

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Har stad sökt anstånd enligt 27 § i denna lag, varde frågan om

nämnds tillsättande hvilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljadt.

19 §.

Hvad i 14 § af förordningen angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof är stadgadt skall icke medföra skyldighet att lösa jord

eller lägenhet, som ligger inom det område, stadsplanen omfattar.

20 §.

Finnes å mark, som afses i 8 eller 11 § byggnad, stängsel eller

plantering, som lösas skall, bör särskildt värde sättas å skälfva marken.

21 §.

Har ägare af mark, som afses i 8 eller 11 §, enligt särskildt aftal

upplåtit marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, skall

vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas till sådant förhållande.

22 §.

Vid bestämmande af lösen, som skall utgå enligt 8 eller 10 §, må

hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som i följd af stadplanens

fastställande eller genomförande uppstår för den fastghet, hvarom fråga är.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

vt

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 26.

23 §.

Skall stad gifva ersättning för mark, som är belägen inom området

för stadsplanen, och vill staden i stället för penningar lämna vederlag i

annan mark, vare staden därtill berättigad under villkor:

att ägaren af den mark, som afträdes, har kvar tomtdel, hvilken

staden icke, efter tv i 13 § är sagdt, är skyldig att lösa;

att den mark, som lämnas i vederlag, är obebyggd och så belägen,

att den tillsammans med den återstående tomtdelen utgör hel byggnadstomt;

att den mark, som lämnas i vederlag, icke är besvärad af beviljad

eller sökt inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för

fordran eller annan rättighet;

att stadens åtkomst till den mark, som lämnas i vederlag, är styrkt;

samt att lagen angående förändring af tomts område är tillämplig i

afseende å saminanlag °min gen.

oO o

24 §.

Vill stad begagna rätt, hvarom i 23 § sägs, framställe yrkande

därom, innan nämnden sättes, och galle om pröfning af yrkandet hvad

i 18 § är sagdt. Bifalles yrkandet, uppskatte nämnden den mark, staden

lämnar i vederlag, efter de för uppskattning af mark, som till staden afträdes,

stadgade grunder.

År värdet af den mark, som lämnas i vederlag, ringare än värdet

af mark, som till staden afträdes, galle om utgifvande af öfverskottet hvad

om ersättnings utgifvande eljest är stadgadt.

Varder mark, som lämnas i vederlag, uppskattad till högre värde

än den mark, som till staden afträdes, skall öfverskottet till staden utgifvas,

innan nybyggnad å tomten må verkställas, och vare nye ägaren berättigad

att genast tillträda den mark, som lämnas i vederlag, ändå att öfverskottet

ej blifvit guldet.

25 §.

Har nämnden verkställt uppskattning af mark, som stad är berättigad

eller pliktig att lösa, eller af skada, som stad är pliktig att ersätta,

och varder icke ersättningsbelopp, som staden har att utgifva, erlagdt

inom stadgad tid, må den ersättningstagande, där ej fråga är om ersättning

för mark, som besväras af inteckning, hos staden utsöka beloppet.

Skall ersättning utgå för mark, som besväras af inteckning, må talan om

beloppets nedsättande i ränteriet hos Konungens befallningshafvande föras

ej mindre af den ersättningstagande än ock af inteckningshafvaren.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Hvad i sista punkten .af 24 § i förordningen angående jords eller

lägenhets afstående förj allmänt behof är stadgadt skall icke äga tillämpning

i fråga om mark, som i denna lag afses.

26 §.

All undersöknings- och rättegångskostnad skall, där fråga är om

bestämmande af ersättning enligt 8, 10, 11, 13 eller 15 § gäldas af den

som har att utgifva ersättningen. Har på grund af 17 § ansökan om

nämnds tillsättande gjorts af någon, som äskar ersättning, och varder

nämnd ej tillsatt eller finner nämnd, som för skadeersättnings bestämmande

tillsatts, att skada ej ägt rum, skall kostnaden gäldas efter ty i 21 kap.

rättegångsbalken är stadgadt.

I fall, som afses i 12 §, skall kostnaden gäldas af den, som sökt

nämnds tillsättande.

Om anstånd med genomförande af stadsplan och tomtindelning.

27 §.

Kan det befaras, att omedelbart genomförande af stadsplan i dess

helhet skulle för stad medföra alltför betungande utgifter, må staden med

afseende å visst område hos Konungen söka anstånd med planens genomförande.

Konungens befallningshafvande må, när skäl därtill äro, på framställning

af stad medgifva anstånd med genomförande af tomtindelning

inom visst kvarter eller del däraf.

Är anstånd med stadsplans eller tomtindelnings genomförande beviljadt,

skall den stadsplan eller tomtindelning, i fråga om rätt att verkställa

nybyggnad samt rätt eller plikt att lösa mark, vara utan verkan

under den tid anståndet afser; dock att mark, som enligt stadsplan ingår

i gata, torg eller annan allmän plats, .skall, enligt 8 § 1 mom., till staden

afstås, när staden det begär.

Om gatas'' upplåtande och underhåll.

28 §.

Ny gata skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande

i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2b''.

låten gata med iakttagande af hvarje särskild gatudel skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen af minst en tredjedel

af de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blifvit bebyggda.

Hvad nu är sagdt skall med afseende å torg och annan dylik allmän

plats tillämpas så, att marken till en bredd af aderton meter från tomtlinjerna

betraktas som gata. Platsen skall i sin helhet upplåtas, då tomter

med en sammanlagd längd af minst två tredjedelar af de därvid befintliga

tomtlinjer blifvit bebyggda.

Då redan befintlig gata skall utvidgas, skall ny gatudel upplåtas för

allmänt begagnande i den mån tomt invid den nya gatudelen blifvit

bebyggd.

29 §.

För gatas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 28 §

sägs, vare staden ansvarig. Genom detta stadgande göres ej rubbning i

hvad för stad må vara gällande, i afseende å tomtägares skyldighet att

bekosta gatas anläggande; och skall, där, på grund af hvad nu föreskrifvits

stad utfört gatuanläggning, som eljest ålegat tomtägare att ombesörja,

tomtägare till staden återgälda kostnaden för anläggningen.

Angående sättet för ordnande och anläggning af gata äfvensom skyldigheten

att ombesörja och bekosta gatas underhåll galle hvad för hvarje

stad är föreskrifvet. Har allmän väg ingått i gata, åligger staden eller,

där på grund af särskilda bestämmelser annan är underhållsskvldig, denne

att öfvertaga underhållet i den mån, som för gatas upplåtande för allmänt

begagnande är stadgadt.

Hvad nu är sagdt skall ock äga tillämpning beträffande torg eller

annan dylik plats.

g! Om tomtägares skyldighet att ersätta värdet af gatumark.

30 §.

Ägare af tomt vid gata, som efter denna lags ikraftträdande upplåtes

för allmänt begagnande, vare skyldig ersätta staden värdet af gatumarken

utmed tomten intill gatans midt dock ej till större bredd än

nio meter. Har tomtägare utan lösen öfverlåtit gatumark till staden,

vare hans ersättningsskyldighet i mån däraf jämkad. Ingår allmän väg

i gatumarken, skall tomtägare utgifva godtgörelse för hälften af den mark,

som ytterligare erfordras för gatans utläggning till en bredd af aderton meter.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

År tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tilllika

den del af gatukorset, som inneslutes af den nyss angifna gatumarkens

utdragna gränslinjer.

Hvad i denna § är sagdt, skall med afseende å torg eller annan

dylik allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd af aderton meter

från tomtlinjen betraktas såsom gata.

Ersättning efter denna § skall i intet fall utgå för mark, som före

denna lags ikraftträdande af stad förvärfvats.

31 §.

Ersättning, som tomtägare enligt 30 § har att utgifva, skall utgå

efter det värde, till hvilket själfva marken vid dess förvärfvande åt staden

blifvit beräknad utan hänsyn till kostnad, som staden må hafva utgifvit

för dess planerande och ordnande.

Har vid markens förvärfvande åt staden dess värde bestämts genom

öfverenskommelse, och vill tomtägaren ej åtnöjas med sagda värde, stånde

honom öppet att yrka markens värdering genom särskild nämnd, tillsatt i

den ordning, förordningen angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof föreskrifver. Ansökan om nämnds tillsättande i sådant fall

må göras såväl af staden som af tomtägaren. Nämnden uppskatte marken

efter de för uppskattning af gatumark, som till staden afstås, stadgade

grunder. Nämndens uppskattning skall lända till efterrättelse, dock att

tomtägaren i intet fall är skyldig utgifva högre ersättning, än staden fått

vidkännas vid markens förvärfvande. Uppstår tvist om vidden af den

gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskild! värde sättas å den

mark, tvisten gäller. Godtgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas

utaf staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden fordrat,

men eljest af tomtägaren.

32 §.

Ersättning för gatumark skall af tomtägare utgifvas, då efter stadsplans

fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan gatan

upplåtits för allmänt begagnande. År anstånd med tomtindelnings genomförande

beviljadt, skall betalningsskyldighet, som nyss är sagd, inträda

först då efter anståndets upphörande nybyggnad å tomten uppförts.

Har tomt utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata,

vare tomtägaren ej skyldig utgifva ersättning för mark till annan gata,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kunyl. Majds Nåd. Proposition N:o 20.

som utmed tomten upplåtes, förrän nybyggnad varder verkställd invid

den nya gatan.

Nybyggnad, som i denna § alses, må ej företagas, innan tomtägaren

hos byggnadsnämnden för ersättningens utgifvande ställt säkerhet, som af

nämnden godkännes.

33 §.

Skallgata vidgas, och medför vidgningen, efter ty därom är af Konungen

stadgadt, rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut, vare den,

som äger tomt vid någondera sidan af gatan, skyldig ersätta staden en

fjärdedel af värdet å den mark, som fordras för gatans vidgning intill

aderton meter framför hans tomt.

I fråga om ersättningsbeloppets fastställande skola de i 30 och 31 §§

meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Beloppet skall

utgifvas, då byggnad, som här är sagd, blifvit uppförd; och må sådan

byggnad ej uppföras, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden ställt säkerhet,

som af nämnden godkänna.

Föreskrifter angående vissa områden å landet.

34 §.

Hvad i denna lag är stadgadt för stad skall äga motsvarande tilllämpning

för köping så ock för annan ort, för hvilken på grund af hittills

gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats

skola gälla.

Konungen må ock förordna, att denna lag skall äga motsvarande

tillämpning för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd

befolkning; och medföre sådant förordnande enahanda verkan, som

enligt hittills gällande lag följt utaf förordnande om tillämpning, af byggnadsstadgan

för rikets städer. Konungens befallningshafvande åligger att,

när omständigheterna sådant förordnande påkalla, med anmälan därom

till Konungen inkomma.

Inom område, för hvilket efter ty nu är sagdt, denna lag skall

äga tillämpning, må icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, nybyggnad

äga rum, med mindre Konungens befallningshafvande för särskild! fall

därtill gifver lof.

Bill. till Riksd. Prot. 11)07. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

35 §.

År större byggnadsverksamhet att förvänta inom område å landet,

för hvilket denna lag icke gäller, äger Konungen förordna, att stadsplan

för området skall upprättas, och må efter sådant förordnandes meddelande

nybyggnad icke, förrän stadsplan blifvit fastställd, inom området äga rum,

med mindre Konungens befallningshafvande för särskildt fall därtill gifver

lof.

Sedan stadsplan blifvit fastställd, må nybyggnad ej ske å mark, som

enligt planen skall ingå i gata, torg eller annan allmän plats.

Framställning om sådant förordnande som nyss är nämndt så ock

om fastställande af stadsplan må göras af Konungens befallningshafvande

eller åt områdets ägare. Ej må stadsplan fastställas utan att områdets

ägare däröfver blifvit hörd.

Allmänna bestämmelser.

36 §.

Företages nybyggnad i strid mot hvad i 5, 6, 7, 34 eller 35 § är

stadgadt, äge öfverexekutor till rättelse i hvad olagligen skett meddela

handräckning; och galle därom enahanda bestämmelser, som för det i

157 § utsökningslagen afsedda fall äro stadgade. Genom denna föreskrift

göres ej ändring i lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas,

då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.

37 §.

De närmare föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om

stadsplans och tomtindelnings uppgörande så ock om hvad till nybyggnad

är att hänföra, meddelar Konungen.

Denna lag träder i’kraft den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o 26''.

4a

Bil. B.

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af

tomts område.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring af tomts område skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Visar ej den, som söker medgifvande, hvarom i 1 § sägs, att genom

laga kraft ägande beslut af den myndighet, som har att pröfva frågor

om jämkning i gällande tomtindelning, tillstånd gifvits till den jämkning,

hvarom fråga är, varde ansökningen afslagen.

Lag samma vare, där i lagfartsprotokollet finnes antecknadt att

klander blifvit instämdt å fång till område, hvarom fråga är, eller rätten

därtill eljest finnes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut meddeladt

om dess försäljning i den ordning, som om utmätt fast egendom

är stadgad.

Denna lag träder i kraft den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 26.

Tablå innefattande hänvisning från det remitterade lagförslaget till motsvarande

föreskrifter i kommitterades förslag.

Det remitterade förslaget.

Kommitterades förslag.

1 §■

2 § 1 mom.

2 §•

2 § 2 och 3 mom.

3 §•

23 § 1 och 2 mom.. 25 §.

4 §•

23 § 4 inom., 24 §.

5 § I mom.

7 §.

5 § 2 mom.

6 § 2 och 3 mom.

6 och 7 §§.

26 §.

8 § 1 mom.

3 § 1 mom.

8 § 2 mom.

9 § 1 mom.

9 §■

3 § 2 mom.

10 §.

5 §■

11 §.

13 § 1 mom.

12 §.

27 § 1 och 2 mom.

13 §.

27 § 3 mom.

14 §.

9 § 2 mom.

15 §.

11 § 3 mom.

16 §.

3 § 1 mom., 5 §, 12 §, 13 § 2

17 § 1

mom.

3 § 1 mom., 13 § 2 mom.,

17 § 2

mom.

33 § 1 mom.

18 §.

12 §, 28 §.

19 §.

—

20 §.

3 § 1 mom.

21 §.

3 § 2 mom., 13 § 2 mom.

22 §.

14 § 1 mom.

23 och

24 §§.

15 §.

25 §.

•---

26 §.

33 § 2 mom.

27 § 1

mom.

10 §.

27 8 2

mom.

— — —

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Idet remitterade förslaget.

28 §.

29 §.

30 §.

31 §.

32 §.

33 §.

34 § 1 och 2 mom.

34 § 3 mom.

35 §.

36 §.

37 §.

Kommitterades förslag.

16 § 1 mom., 17, § jfr 7 §

16 § 2 mom., 18, § jfr 7 §

19 §, jfr 7 § 2 mom.

20 §, 33 § 3 mom.

21 §.

22 §.

1 § 3 mom.

1 § 1 mom., 6 § 4 mom.

mom

mom

<

Sill. till Rilcsd. Prof. 1907. 1 Sami.

1 Afd. 19 Höft.

7

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 20.

47

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.

Maj.ts högsta domstol tisdagen den 23 oktober 1906.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden Carlson,

Westring,

Grefberg,

Quensel.

Sedan på grund af högsta domstolens beslut den 1 november 1905

vid föredragning af dels förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

och dels förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj

1899 angående förändring af tomts område handlingarna i detta ärende

cirkulerat emellan de ledamöter, som öfvervarit föredragningen, med undantag

af justitierådet friherre Marks von Wtirtemberg, som blifvit utnämnd

till statsråd, företogs nu ärendet till slutlig behandling; varande förslagen

bilagda detta protokoll.

I.

Förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning.

Högsta domstolens ledamöter yttrade sig beträffande förslagets omfattning

och rubrik samt särskilda paragrafer i förslaget på sätt nedan upptages.

Förslagets omfattning och rubrik.

Justitierådet Carlson:

Förslaget afser bland annat att till civillagens område öfverflytta en

del af den administrativa lagstiftningen om städers och därmed jämförliga

orters bebvggRRde. I detta afseende har man, enligt min mening, icke

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. 8

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 26.

gått nog långt. Utom de stadganden, som angå ordningen för stadsplans

och tomtindelnings uppgörande, jordägares skyldighet att iakttaga stadsplanen

och tomtindelningen samt påföljden för underlåtenhet däraf, torde

i civillagen böra upptagas de grunder, enligt hvilka stadsplan och tomtindelning

skola inrättas, de inskränkningar i rätten att bygga å tomt, jordägaren

är underkastad, och påföljden för åsidosättande af föreskrifterna i

sistnämnda afseende. Åt den administrativa lagstiftningen eller beslut af

ortsmyndigheteteina måste naturligtvis öfverlämnas att meddela detaljbestämmelser

i vissa afseenden och inom vissa gränser. Under förutsättning

att åt lagen gifves den vidsträcktare omfattning, som nu föreslagits, torde

titeln böra förändras till byggnadslag.

Särskilt synes det vara af vikt, att till lagen öfverflyttas stadgandena

om förbud att bygga å sådana delar af tomter, som enligt stadsplanen skola

utgöra förgårdar eller planteringsland, enär dels detta förbud torde vara

fullt jämförligt med förbudet att bygga å gatumark eller utom tomtgräns

och dels stadsplaner med förgårdar och planteringsland men med mindre

bredd å gatorna torde vara ganska lämpliga bland annat för egnahemssamhällen.

Justitierådet Grefberg:

I rubriken synes bättre än nu är fallet kunnat uttryckas, att lagen

angår ordnandet och bebyggandet af stad samt vissa områden å landet.

1 §•

Justitierådet Grefberg:

De i motiven åberopade skäl för föreskrift därom, att stadsplan skall

omfatta gatuprofllerna, kunna visserligen icke underskattas, men då det kan

förutsättas, att det ändamål, som afses med denna föreskrift, kommer att

vid stadsplans genomförande väsentligen tillgodoses i den mån så kan ske

utan alltför dryga uppoffringar, äfven om uttryckligt stadgande härom icke

gifves, samt ett sådant stadgande skulle till följd af förhållanden, som icke

kunna tillräckligt noga beaktas förr än vid utförande af planeD, leda därtill,

att ändringar eller jämkningar i planen icke sällan blefve nödvändiga,

synes bestämmelsen om att planen skall omfatta gators, torgs och andra

allmänna platsers böjdlägen böra utgå eller, då denna bestämmelse tillkommit

först i det remitterade förslaget och vederbörande således icke varit i

tillfälle att framhålla, hvad däremot kan vara att erinra, åtminstone tillåtas

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

den, som antager stadsplanen, att efter fritt val afgöra, huruvida planen

skall jämväl omfatta gatuprofiterna.

Justitierådet Carlson:

Föreskriften om upptagande i stadsplanen af höjdlägena för gator,

torg och andra ‘allmänna platser torde böra gälla endast beträffande de

egentliga gatorna emellan eller utmed byggnadskvarteren samt därmed jämförliga

delar af öppna platser.

2 §.

Justitierådet Quensel:

Den, enligt hvad af motiven framgår, åsyftade meningen, att Konungen

skall antingen i oförändradt skick fastställa den antagna stadsplanen eller

vägra fastställelse å densamma, torde böra tydligare än som skett utmärkas.

Med ägare af mark torde i förslaget böra genom uttryckligt stadgande

likställas innehafvare af sådan ofri tomt i stad, som omförmäles i 5 § i

lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra.

Då jordägames intresse i hög grad beröres af det sätt, hvarpå stadsplan

utlägges öfver deras område, synes deras rätt knappast vara tillräckligt

tillgodosedd genom bestämmelsen, att, innan stadsplan antages, tillfälle

skall beredas markens ägare att yttra sig i ärendet. Det torde därför böra

uttryckligen föreskrifvas, att dem skall beredas tillfälle att yttra sig öfver

uppgjordt förslag till stadsplan.

Enär de fall, i hvilka enligt andra stycket af förevarande paragraf

Konungens befallningshafvandes pröfning skulle träda i stället för Konungens,

äro på ett obestämdt sätt angifna och gränserna för desamma i många fall

torde blifva svåra att uppdraga samt verkan af en af Konungens befallningshafvande

meddelad fastställelse i fall, där sagda myndighet till äfventyr

finnes hafva misstagit sig om sin befogenhet, kan vara tvifvelaktig,

hemställes, att andra stycket från och med orden »dock att» måtte utgå.

Lagförslagets bestämmelser äro afsedda att vinna tillämpning jämväl

i afseende å stadsplaner och tomtindelningar, som vunnit fastställelse före

den ifrågasatta lagens ikraftträdande. Då emellertid under hittills rådande

lagstiftning städerna ej varit tillförbundna att för stadsplans och tomtindelnings

genomförande vidkännas några ekonomiska uppoffringar, lära mångenstädes

stadsplaner och tomtindelningar blifvit upprättade från en teoretiskt

tilltalande synpunkt men utan hänsyn till bestående äganderättsförhållanden.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Detta åter har, enär de enskilde tomtägarne hittills ej kunnat tvingas att

efterlefva stadsplanen och tomtindelningen, haft till följd, att dessa ej kunnat

genomföras utan stannat på papperet. Skulle nu i sådana fall lagförslagets

bestämmelser blifva i ett slag tillämpliga, kunde sådant medföra en högst

betungande och vid planernas uppgörande ej förutsedd lösningsplikt för

staden och stor osäkerhet i fråga om de enskildes eganderättsförhållanden.

Dessa olägenheter torde knappast undvikas genom den i 27 § föreslagna

möjlighet att erhålla anstånd med stadsplans och tomtindelnings genomförande.

Äfven om denna utväg finge antagas alltid stå staden till buds, har den

enskilde jordägaren, hvars rätt kan vara i högsta grad beroende af frågan

om anstånds beviljande, icke ens ansetts böra erhålla rätt att väcka förslag

därom. Anståndet skulle ock beviljas endast för viss tid och komme sålunda att

innebära endast ett uppskof med den tunga lösningsplikten men ej befrielse

från densamma. Det torde äfven kunna befaras, att den enskilda spekulationslusten

skulle i stor utsträckning begagna tillfället att under anståndstiden

vidtaga åtgärder, medförande att staden vid anståndstidens slut komme

att bära eu mångdubbelt ökad lösningsplikt.

Möta sålunda betänkligheter mot lagens tillämpande å äldre stadsplaner,

vore å andra sidan föga tillfredsställande, om alla dessa undantoges

från lagens tillämplighetsområde, eller med andra ord om lagen i själfva

verket endast i undantagsfall blefve gällande för andra städer eller stadsdelar

än de, som uppstode, sedan lagen trädt i kraft.

Önskningsmålet lärer således blifva att finna en anordning, enligt

hvilken lagen kommer att gälla alla städer, så att de hvar i sin mån förmås

att genomföra sin stadsplan, men hvarigenom på samma gång ofvannämnda

betungande af vissa städer undvikes.

En sådan anordning synes kunna vinnas därigenom, att i lagen intages

föreskrift, att i fråga om städer, där fastställd stadsplan vid lagens ikraftträdande

gäller, lagen icke blir tillämplig å område, som sådan stadsplan afser,

förr än viss tid förflutit, tillräckligt rundligt tilltagen att medgifva städerna

möjlighet att därunder med hänsyn till den nya lagens bestämmelser revidera

stadsplaner och tomtindelningar. Till underlättande häraf skulle erfordras

den modifikation af lagen om förändring af tomts område, att dess

bestämmelser suspenderades, då fråga vore endast om sådan ändring i en

på papperet befintlig tomtindelning, som afsåge återgång till bestående

äganderättsförhållanden. Tillika skulle med afseende på rätten att verkställa

nybyggnad under respittiden gälla vissa inskränkningar, egnade att

förekomma ett onödigt förtyngande af stadens blifvande lösningsplikt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Då gatuprofilerna hittills icke ingått i stadsplanerna, skulle, där äldre

stadsplan blefve gällande, staden fortfarande kunna enväldigt förändra profilerna

till stort men för de enskilda tomtägarne. I lagen synes därför böra

införas bestämmelser, som betaga staden befogenhet att i annan ordning,

än nya lagen för ändring af stadsplan föreskrifver, besluta ändring i en

gång bestämda eller faktiskt bestående gatuprofiler.

Justitierådet Grefberg:

Jag instämmer med justitierådet Queusel däri, att det bör tydligen

utmärkas, att Konungen vid pröfning af förslag till stadsplan bör hafva att

antingen i oförändradt skick fastställa förslaget eller ock vägra fastställelse

å detsamma; att med ägare af mark i första stycket bör likställas innehafvare

af vissa ofria tomter, samt att uppgjordt förslag till stadsplan skall

underställas jordägarnes granskning.

Enligt förslaget skall lagen tillämpas å stadsplan, som, innan nu föreslagna

lag trädt i kraft, blifvit fastställd. Nybyggnad är tillåten endast å

hel tomt enligt tomtindelning, som skett i öfverensstämmelse med sådan

stadsplan och blifvit fastställd. Inom byggnadsparti’, där sådan tomtindelning

icke blifvit å marken följd, i ty att antingen gränserna för byggnadsparti^

icke öfverensstämma med fastställd plan, utan detta inkräktar

på områden för gator och andra allmänna platser, eller ock en i enlighet

med stadsplan fastställd tomtindelning icke ländt till efterrättelse vid nybyggnad

inom kvarteret, blifver byggnadsverksamheten enligt förslaget hämmad,

intill dess att tomter, som af dessa oegentligheter beröras, erhålla

sina tillbörliga områden och gränser samt komma att i sin helhet tillhöra

samme ägare. Emellertid lär det förhålla sig så, att de föreslagna bestämmelserna

om lösen i ändamål att sammanlägga särskilda delar af områden,

som skola utgöra en tomt, blifva, vare sig de dryga omkostnaderna härför

drabba de enskilde eller samhället, i vissa fall alltför betungande, enär hittills

gällande föreskrifter om städernas bebyggande ej hindrat, att fastställd

stadsplan i ett eller annat samhälle af ekonomisk hänsyn lär blifvit å betydande

områden alldeles åsidosatt. Att söka bot för ett sådant förhållande

genom att, på sätt i 27 § föreslås, bevilja anstånd med stadsplans och

tomtindelnings genomförande och medgifva, att byggnadsverksamheten finge

såsom hittills under anståndstiden fortgå å tomtområdena, sådana de utstakats

å marken, så att först efter utgången af denna tid frågan om reglering

af tomterna och om lösen skulle uppstå, lär näppeligen vara lämpligt,

enär vidare nybyggnad å dessa områden skulle försvåra i stället för att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 26.

underlätta tomtregleringen; men ehuruväl sådant anstånd icke i fall, hvarom

nu är fråga, bör förordas, torde dock anstånd med lagens tillämpning i sin

helhet å samhällen med stadsplan, som fastställts, innan lagen trädt i kraft,

kunna i väsentlig mån leda till samhällenas ordnande utan att alltför betungande

förpliktelser härigenom .uppkomma, dock endast under den förutsättning

att eftergifter i sådan plan medgifves, där så kan ske, utan att

författningsenliga föreskrifter lämnas å sido, kvilka eftergifter desto hellre

kunna beviljas, som byggnadskvarter lära förekomma, hvilkas gränser icke

öfverensstämma med fastställd plan, men som dock väl egna sig för bebyggande.

Då på förhand icke kan bestämmas, för hvilka samhällen dylikt

anstånd erfordras, synes detsamma böra omfatta hvarje samhälle med före

nyss nämnda tidpunkt fastställd plan och, under det att lagen således till

en början blifver tillämplig allenast å samhällen, för hvilka plan icke blifva

fastställd, rymligt anstånd med lagens tillämpning medgifvas öfriga samhällen.

Under anståndstiden kunde det åligga myndighet i stad och andra

samhällen att skyndsamt utreda, huruvida gator, torg och öfriga allmänna

platser blifvit utlagda i enlighet med fastställd stadsplan och huruvida gällande

tomtindelning blifvit vid uppförande af byggnader följd och varit

bestämmande för tomternas gränser, samt ombesörja, att, i den mån så icke

är förhållandet, ny plan och tomtindelning blifver uppgjord med iakttagande

af de ändringar i fastställd plan och tomtindelning, som betingas däraf, att

bestående förhållanden, så vidt de icke äro oförenliga med gifna föreskrifter

om anordnandet af stadsplan, eller bvggnadskvarterens indelning i tomter,

förblifva orubbade.

Sedan beslut sålunda blifvit fattadt om antagande af ändring i gällande

stadsplan bör, innan frågan om beslutets fastställande blifvit pröfvad,

nybyggnad vara förbjuden å område, som beslutet afser, med mindre Konungens

befallningshafvande i särskildt fall till sådant byggnadsföretag gifver tillstånd.

Enär enligt livad nu förordats lagen vid utgången af den bestämda

tiden skall, så vidt icke Konungen i särskildt fall medgifvit, att med tilllämpningen

af lagen må än vidare anstå, blifva tillämplig utan hinder af

underlåtenhet att företaga omförmälda åtgärder, kan ifrågasättas, att någon

särskild föreskrift om kontroll erfordras för att förebygga att hvad sålunda

åligger samhällena åsidosättes.

De samhällen, där reglering uppenbarligen ej erfordras, och de samhällen,

där afvikelserna från stadsplan och gällande tomtindelning icke äro

större, än att revideringen icke anses böra leda till någon ändring, beröras

icke af en anordning utaf nu föreslagna beskaffenhet i vidare mån, än att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

lagen först efter utgången af viss tid å dem blifver tillämplig. Byggnadsverksamheten

kommer således endast att för någon kort tid hämmas i ett

jämförelsevis ringa antal samhällen, men denna olägenhet, som är af föga

betydelse, kan icke undvikas, och svårligen lär kunna förnekas, att anstånd

enligt 27 § i fall, hvarom nu är fråga, icke främjar rättelse af omförmälda

missförhållanden.

Då det kan antagas, att lagen angående förändring af tomts område

tillämpas å områden, som på marken bildats till tomter, utan att gränserna

för dessa områden öfverensstämma med fastställd plan och tomtindelning,

torde för att förekomma ytterligare oreda i tomtindelningar det remitterade

förslaget föranleda till ett förklarande, att, då fråga är om sådan förändring

i samhälle med fastställd stadsplan, nämnda lag skall tillämpas beträffande

tomter eller tomtdelar endast då dessa äro bildade af eller ingå i områden,

som utlagts efter sådan plan och gällande tomtindelning.

Justitierådet Westring:

Jag är ense med justitierådet Quensel därom, att det bör tydligen

utmärkas, att Konungen vid pröfning af förslag till stadsplan skall hafva

att antingen i oförändradt skick fastställa förslaget eller ock vägra fastställelse

å detsamma; att med ägare af mark i första stycket bör likställas

innehafvare af vissa ofria tomter; samt att jordägare bör beredas tillfälle

yttra sig öfver uppgjordt förslag till stadsplan.

Vidare anser jag, lika med hvad förut blifvit inom högsta domstolen

uttaladt, att det i många fall skulle blifva för städerna allt för betungande,

om den nya lagen blefve omedelbart tillämplig med afseende å nu gällande

stadsplaner och tomtindelningar, Indika ofta betydligt afvika från de bestående

faktiska förhållandena. Denna olägenhet för städerna skulle kunna

undanrödjas, om, såsom hemställdt blifvit, genom stadgande af en rymlig

respittid för lagens trädande i kraft, tillfälle bereddes städerna att dessförinnan

revidera sina stadsplaner och tomtindelningar. Betydande olägenheter

kunna emellertid genom den nya lagens omedelbara tillämpning å bestående

planer och indelningar drabba äfven tomtägarna. Enligt den nya lagen

medför nämligen fastställande af stadsplan och tomtindelning öfver ett område

vida större inskränkningar i jordägarens rätt öfver sin mark än förut

var fallet. Af sådan anledning föreskrifver också den nya lagen, att jordägaren

skall lämnas tillfälle yttra sig öfver förslag till stadsplan eller tomtindelning,

samt att, utom i vissa fall, tomtindelning ej må utan ägarens

samtycke rubbas. Med hänsyn härtill synes det kunna ifrågasättas, huru
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

vida icke föreskrift borde meddelas, att under den föreslagna respittiden

gällande stadsplaner och tomtindelningar ovillkorligen skola i den ordning,

som i den nya lagen föreskrifves, underkastas ny pröfning. I hvarje fall

torde, därest förslaget om respittiden bifalles, de ändringar i stadsplaner

och tomtindelningar, som därunder kunna ifrågakomma, böra beslutas i den

ordning, som i den nya lagen stadgas. Dock bör tomtägare icke äga förhindra

sådan ändring i tomtindelning, som afser allenast återgång till de

faktiskt bestående forhållandena.

Enligt 1 § skall för hvarje stad finnas plan, upptagande jämväl gatuprofiler.

Då i allmänhet gatuprofilema hittills icke ingått i stadsplanerna,

skulle nämnda föreskrift icke tillgodoses därigenom att, såsom i förevarande

paragraf stadgas, äldre stadsplan fortfarande blefve gällande. Enligt förslagets

affattning skulle det alltså strängt taget vara nödvändigt att alla

äldre stadsplaner kompletterades genom fastställande af gatuprofilema. Detta

torde dock icke vara förslagets mening och knappast heller behöfligt, För

den händelse den ifrågasatta obligatoriska revisionen af gällande stadsplaner

kommer till stånd, böra naturligtvis därvid jämväl gatuprofilema fastställas.

I annat fall torde det vara tillräckligt att, såsom justitierådet Quensel föreslagit,

i lagen införa stadgande, att ändring i en gång bestämd eller faktiskt

bestående gatuprofil icke må beslutas i annan ordning, än som i den

nya lagen för ändring af stadsplan är föreskrifven.

Justitierådet Carlson:

Jag instämmer i hvad justitierådet Quensel anmärkt därom, att det

bör tydligen utmärkas, att Konungen vid pröfning af förslag till stadsplan

skall hafva att antingen i oförändradt skick fastställa förslaget eller ock

vägra fastställelse å detsamma, samt att vederbörande jordägare och innehafvare

af ofria tomter böra erhålla tillfälle att granska uppgjordt förslag

till stadsplan.

Såsom jämväl blifvit anmärkt skulle måhända vissa städer, Indika

ännu icke genomfört sina stadsplaner, blifva allt för svårt betungade, om de

blefve skyldiga att omedelbart efter lagens ikraftträdande fullgöra den skyldighet

att lösa mark, förslaget ålägger dem. I anledning häraf torde det,

så vida icke stadens lösningsskyldighet väsentligen inskränkes, blifva nödigt

att uppskjuta tillämpningen af stadgandena härom, så vidt angår äldre stadsplaner,

på t. ex. ett år och, för det fall att stadsfullmäktige under tiden

besluta ändring i stadsplanen, hvarigenom lösningsskyldigheten skulle upphöra,

ytterligare intill dess beslutet blifvit af Konungen pröfvadt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 26.

55

3 §•

Justitierådet Quensel.

Vid tomtindelning inom bebyggdt område ligger det uppenbarligen i

såväl stadens som de enskildes intresse att såvidt möjligt undvika rubbningar

i befintliga ägogränser. Önskligt synes därför vara, att byggnadsnämnderna

genom lagstadgande finge sig ålagdt att i sådana fall i görligaste

måtto taga hänsyn till bestående äganderättsförhållanden.

Justitierådet Carlson:

Därest tomtindelning skall medföra den rätt för ägare af tomtdel att

lösa annan tomtdel, som i 12 § stadgas, kan det måhända vara nödvändigt

att ordna tomtindelningen på det sätt, som i 3 och 4 §§ föreslås. Då jag

emellertid af skäl, som vid 12 § skola angifvas, anser en sådan lösningsrätt

icke böra äga rum, lämnar jag här denna synpunkt åsido.

Af de öfver kommittéförslaget afgifna yttranden framgår, att man i

vissa städer vid nya tomtindelningar förfarit ungefär så, som förslaget anvisar,

i det att byggnadsnämnden utan afseende å det sätt, på hvilket ett

kvarter varit deladt och bebyggdt, uppdragit nya tomtgränser, som ansetts

mera lämpliga. På detta sätt har man fått en tomtindelning i byggnadsnämndens

handlingar utan motsvarighet på marken. De gamla tomterna

med därå befintliga byggnader hafva förblifvit orubbade och under sina

gamla benämningar gått i köp och intecknats. Dessa tomtindelningar skulle

säkerligen i de flesta fall icke kunnat genomföras, äfven om den nu föreslagna

lösningsrätten och lösningsskyldigheten till tomtdelar varit gällande,

ty det hade varit oekonomiskt att nedrifva byggnaderna och uppföra nya

inom de ändrade tomtgränserna, Först efter en större eldsvåda skulle det

kunna på allvar ifrågasättas att tillämpa dessa tomtindelningar, men då

skulle det enligt förslaget vara för sent, ty då borde nya tomtindelningar

verkställas, om någon jordägare det begärde.

Att hafva två tomtindelningar, den ena faktiskt bestående och gällande

i lagfarts- och inteckningshänseende, och den andra i lagstadgad ordning

antagen och fastställd samt tillämplig i fråga om rätt att verkställa

nybyggnad, måste vålla oreda. För min del tror jag ock, att byggnadsstadgan

icke afsett, att två eller flera bebyggda eller obebyggda områden,

som tillhöra olika ägare, skulle kunna förklaras tillsamman utgöra en byggnadstomt,

utan att hvad i sådant afseende af vissa myndigheter åtgjorts

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Raft. 9

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 26.

berott på en felaktig tolkning af författningen. Härför tala stadgande^

i 17 § 1 mom., 19 § 2 mom. och 21 §. Denna mening har ock numera

blifvit fastslagen genom lagen angående förändring af tomts område den

26 maj 1899. Visserligen angår denna lag endast ny tomtindelning inom

förut indeladt område, men skäl saknas uppenbarligen att i detta afseende

förfara på annat sätt vid första tomtindelningen.

Ett oeftergifligt villkor för ett områdes godkännande såsom tomt bör

sålunda vara, att området till hela dess vidd tillhör samma ägare. Af

samma skäl, som enligt nämnda lag vid förändring af tomts område bör

tillses, att icke tomten kommer att bestå af delar, som äro på olika sätt

besvärade af inteckningar, bör ock detta iakttagas vid första tomtindelningen;

och det sätt berörda lag anvisar för öfverflyttande af inteckningar

i en del af tomten å tomten i dess helhet, bör härvid uppenbarligen komma

till användning.

En annan i samma lag uttalad grundsats, som också torde äga giltighet,

är, att det i första rummet bör få bero på vederbörande jordägare

själfve, huru deras områden skola delas i tomter eller med hvarandra sammanslås

för bildande af tomter, samt att de administrativa myndigheterna

sålunda icke hafva att föreskrifva en viss indelning utan allenast att pröfva,

huruvida en af jordägarne påyrkad indelning må godkännas eller icke.

Bifall till ansökningen bör naturligtvis vara beroende däraf, att området

lämpar sig för bebyggande och att genom områdets godkännande såsom

tomt hinder icke uppstår för bildande af tomter af öfriga ännu icke indelade

delar af kvarteret.

I hufvudsak synas sålunda nu gällande bestämmelser angående förändring

af tomts område böra vinna tillämpning såväl vid första tomtindelningen

som vid ny sådan. Yid första tomtindelningen har man emellertid

att utgå icke från eu äldre fastställd eller eljest gällande tomtindelning,

utan från den fördelning med afseende å äganderätten, som var rådande

före stadsplanens tillkomst. Det område inom ett visst kvarter, som, dä

stadsplanen antogs eller vid eu viss tidigare tidpunkt, tillhörde samma ägare

och var på samma sätt besväradt af inteckningar, betraktas såsom en särskild

fastighet. I afseende å sådan fastighet bör gälla styckningsförbud så

till vida, att ett visst område af densamma icke må särskildt intecknas och

att, om ett visst område afyttras, lagfart å fånget icke må meddelas innan

genom tomtindelning åtminstone på ena sidan om skillnadslinjen denna

blifvit godkänd såsom tomtgräns. Vill ägaren af sådan fastighet få denna

eller en del af densamma godkänd såsom tomt, har han att söka tillstånd

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj tn Nåd. Proposition N:o 26.

endast hos de administrativa myndigheterna; da sådant lämnats är tomten

bildad. För sammanläggning till tomt af områden af olika fastigheter fordras

däremot samtycke såväl af de administrativa myndigheterna som af

domstolen i enlighet med lagen angående förändring af tomts område.

Bärest stadsplanen, såsom i första stycket förutsättes, grundar sig å viss

tomtindelning, blir naturligtvis i båda fallen de administrativa myndigheternas

pröfning endast formel.

Om tomtindelningen skall ordnas enligt de grunder, som nu föreslagits,

lärer det blifva nödigt att antingen till nu förevarande lag öfverflytta

bestämmelserna i lagen angående förändring af tomts område eller

ock i sistnämnda lag upptaga jämväl hvad som bör gälla om pröfning af

domstolen i vissa fall, då tomt skall bildas af områden, som icke förut

ingått i tomtindelning.

För ordnande af förhållandena i vissa städer, där, såsom förut omnämnts,

tomtindelningama på papperet icke öfverensstämma med de i verkligheten

befintliga, torde särskilda bestämmelser böra meddelas. Dessa synas

hufvudsakligen höra gå i den riktning, att om vid tomtindelning, som skett

innan förevarande lag trädt i kraft, eller — där den innefattat ändring i

förut verkställd tomtindelning — innan lagen angående förändring af tomts

område blef till efterlefnad gällande, områden, som tillhört olika ägare,

blifvit sammanlagda till en tomt, men lagfart å fång, hvarigenom områdena

kommit i samma ägares hand, icke blifvit beviljad inom t. ex. ett år från

det förevarande lag trädt i kraft, den tomtindelning skall anses förfallen.

Om icke någon tidigare tomtindelning ägt rum, skulle sålunda jorden betraktas

såsom icke indelad till tomt; fanns däremot en tidigare tomtindelning,

som öfverensstämmer med äganderättsförhållandena, skulle man återgå till

denna. En närmare utredning torde dock erfordras rörande förhållandena

i detta afseende i de särskilda städerna.

4 §•

J ustitierådet Quensel:

Den i andra stycket uttryckta hufvudregel, att tomtindelning ej må

ändras utan samtliga tomtägares samtycke, synes böra sättas framför de i

paragrafen upptagna undantagsfall, då särskild tomtägare har vitsord att

påkalla ny tomtindelning.

Hvad sagda hufvudregel beträffar, synes densamma vara mera än

nödigt och lämpligt vid, såvida densamma möjligen skulle kunna så tolkas,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

att ny tomtindelning skall äga rum, då alla tomtägare äro därom ense.

Såsom ytterligare villkor torde nämligen erfordras, att behof af ny tomtindelning

skall föreligga.

Hufvudregeln torde jämväl tarfva modifikation för det fall, att enligt

lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad

uppförts utöfver tomtgräns, ägare af tomtdel, som inkräktas af byggnad

tillhörig annan, tvingar denne att lösa tomtdelen. Det vore nämligen orimligt

om, sedan så skett, förre ägaren eller annan tomtägare skulle kunna motsätta

sig ny tomtindelning i ändamål att lägga den inlösta tomtdelen till

den tomt, till hvilken byggnaden i öfrigt hör.

De i första stycket valda ordalagen kunna gifva anledning till den

tolkning, att, äfven i det fall att tomtindelning betingas af ändring i byggnadskvarters

område, ny tomtindelning alltid skall omfatta samtliga tomter

inom kvarteret, ehuru den i själfva verket synes kunna och böra i allmänhet

inskränkas till de tomter, till hvilka mark skall läggas eller från

hvilka sådan skall afskiljas, samt därintill närmast angränsande tomter.

För det fall att kvarter afbrunnit torde för tillgodoseende af det allmännas

intresse initiativ till ny tomtindelning böra tilläggas icke blott ägare

af mark inom kvarteret utan äfven byggnadsnämnd.

Justitierådet Gr efter g:

Hvad angår bestämmelserna om ändring af tomtindelning i andra

fall, än då ägarne af de tomter, som af ändringen beröras, äro därom ense,

hvarmed väl bör förstås, att de åsämjas om en ändring, som pröfvas lämplig,

anmärkes, att tomtindelning, som medför rubbning af ägogränserna, aldrig

bör tillåtas i vidsträcktare mån, än som oundgängligen kräfves för bildande

af ändamålsenliga tomter enligt därom gifna föreskrifter, och att de föreslagna

bestämmelserna förty böra gifvas en något förändrad lydelse i syfte,

att dylika rubbningar med åtföljande rätt och plikt att lösa mark må äga

rum allenast då de icke kunna undvikas. Då mark lägges till redan indeladt

byggnadskvarter eller därifrån afskiljes, beror det på för handen

varande förhållanden, huruvida byggnadskvarteret i sin helhet eller delvis

skall undergå ny tomtindelning eller allenast gränserna af de tomter, som

af åtgärden beröras, jämkas. Sistnämnda förhållande bör inträffa, när för

reglering af gata eller annan allmän plats blott den förändring af byggnadskvarteret

sker, att förut befintliga tomtlinier något indragas eller utflyttas,

utan att därigenom någon tomt blifvit olämplig till bebyggande eller

anledning förefinnes att minska eller öka tomternas antal inom byggnads
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 26.

kvarteret. En sådan förändring verkar i förra fallet, att tomtägare, som

mister en del af sitt område, af samhället erhåller ersättning såväl för själfva

marken som för intrång och skada, som genom tomtliniens indragning tilläfventyrs

uppkommit, och i senare fallet, att särskilda delar af en tomt

komma i olika ägares händer, hvarigenom de i ty fall gifna regler blifva

tillämpliga. Möjligen afsor förslaget, att förändring af ägogränserna får

ske endast i den mån så är oundvikligt, men emot affattningen anmärkes

i så fall, att den icke innebär hvad sålunda afsetts utan gifver rum för

annan tolkning.

Enär ändring af tomtindelning är tillåten allenast i de fall, som upptagas

i denna §, så följer däraf, om man vill strängt fasthålla, att i sådan

ändring inbegripes äfven jämkning af en tomtlinie inom byggnadskvarteret,

att, då tomtägare begagnar sig af sin rätt att emot lösen afstå den mark,

som intagits af tomten, därigenom att byggnad å angränsande tomt skjuter

in å denna mark, ägaren af sistnämnda tomt kan förhindras att lägga den

afträdda tomtdelen till den tomt, hvarå byggnaden ansetts vara uppförd.

Då tomtägare, sedan kvarter helt och hållet eller till större del nedbrunnit,

kan underlåta att, ehuru verkligt behof af ny tomtindelning föreligger,

därom framställa begäran, är jag ense med justitierådet Quensel därutinnan,

att initiativ härtill jämväl bör tillkomma byggnadsnämnden.

Justitierådet Westring:

Enligt lydelsen af första stycket skall, när helst ett byggnadskvarter

blifvit i någon mån till gränserna ändradt, så att antingen något område

tillagts detsamma eller något område därifrån afskiljts, ägare af mark inom

kvarteret vara berättigad påkalla ny tomtindelning af kvarteret i dess helhet.

Då det uppenbarligen är af största vikt, att rubbning af bestående tomtindelning

så vidt möjligt undvikes, hemställes att ändring af byggnadskvarters

gränser icke må berättiga enskild tomtägare att påkalla annan

ändring i tomtindelningen än sådan jämkning, som är en oundgänglig följd

af kvarter sändringen, samt att rätt att påkalla denna jämkning icke må tillkomma

annan tomtägare än den, som omedelbart beröres af kvartersändringen.

Lika med justitierådet Quensel anser jag, att till de fall, då ändring

i tomtindelning må kunna äga rum utan samtycke af de tomtägare, som

däraf beröras, bör läggas det, då ägare af tomtdel, som inkräktas af annan

tillhörig byggnad, tvingar denne att lösa tomtdelen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

För det fall att kvarter eller större delen däraf af brunnit synes byggnadsnämnd

böra äga att besluta ändrad tomtindelning, oberoende af tomtägares

begäran eller samtycke, hvarför orden »samt ägare .... tomtindelning»

i sista stycket torde böra utgå.

I öfrigt synes mig, att byggnadsnämnd bör vara berättigad att när

som helst väcka förslag så väl om ny tomtindelning å förut ej indeladt

område som om ändring i bestående tomtindelning. Då emellertid enligt

min uppfattning förevarande paragraf är så att förstå, att därmed endast

afses att bestämma, i första stycket, i kvilka fall stad är förpliktad verkställa

ny tomtindelning eller ändra förut bestående sådan indelning, och,

i andra stycket, i hvilka fall ändring i bestående tomtindelning eljest må

kunna äga rum, torde det för att utmärka byggnadsnämnds behörighet

att i hvarje fall taga initiativ icke erfordras annan ändring i paragrafens

lydelse än den nyss förordade uteslutningen af de sista orden i andra

stycket.

Justitierådet Carlson:

Jag instämmer i hvad förut blifvit anmärkt angående obillighet

däraf, att en ändring af gatulinien vid ena sidan af ett kvarter skulle

medföra skyldighet för samtliga tomtägare att underkasta sig ny tomtindelning.

Enligt de grunder jag föreslagit skulle eu tomt hvarken kunna bildas

eller till sina gränser inom kvarteret ändras utan jordägarens samtycke.

Gifvet är, att, om stadsplanen ändras så, att en del af en tomt skall utläggas

till gata, tomtindelningen icke kan anses innefatta medgifvande att

bebygga återstående tomtdelen. Skall på grund af ändring i stadsplanen

en del af gatumarken utanför en tomt läggas till kvarteret, bör tillståndet

att bebygga tomten anses förfallet; en föreskrift härom torde vara erforderlig.

Då en del äldre tomtindelningar äro verkställda på ett sätt, som icke tillfredsställer

nutidens fordringar, torde böra åt byggnadsnämnden inrymmas

rätt att, då kvarter i dess helhet eller till en del afbrunnit, genom beslut,

som bör underställas Konungens befallningshafvandes pröfning, förbjuda

ägare af vissa tomter att bebygga desamma, innan ny tomtindelning

verkställts.

Såsom justitierådet Quensel påpekat synes ett stadgande erfordras

därom, att de administrativa myndigheterna icke må vägra godkännande af

sådan ändring i tomtindelning, som föranledes af tillämpning af lagen om

hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

5 §•

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Westring och Grefberg

instämde:

Då stadsdel helt eller till större delen afbrunnit, är tillfället synnerligen

gynnsamt att åstadkomma en förbättrad reglering. I de flesta sådana

fall uppstår också inom närmaste tiden fråga om ändring af förut gällande

stadsplan. Genomförandet af sådan ändring skulle emellertid väsentligen

försvåras, därest de enskilde tomtägarne bibehölles vid rätten att, innan

beslut blifvit fattadt om ändring i stadsplanen, påbörja nybyggnader i enlighet

med den före branden gällande plan. Med hänsyn härtill torde böra

föreskrifvas, att, där stad eller stadsdel helt eller till större delen afbrunnit,

Konungens befallningshafvande må äga att meddela förbud mot nybyggnad

inom det afbrända området under viss tid, som kan anses erforderlig för

fattande af beslut om ändring i stadsplanen.

Justitierådet Grefberg särskildt:

Huru vidsträckt beslut om ändring i gällande stadsplan skall omfatta

område af byggnadskvarter, som beröres af ändringen, bör bero på frågan

om i hvad män tomtindelningen genom beslutets fastställande måste rubbas,

men det är anledning antaga, att förslaget afser, att i hvarje byggnadskvarter,

som något förändras genom tillämpning af beslutet, skall all nybyggnad

vara förbjuden. I de fall, där det är uppenbart, att vissa tomter

inom sådant byggnadskvarter förblifva till gränserna oförändrade, synes

dock bvggnadsförbudet ej böra utsträckas till dessa tomter.

Justitierådet West ring särskildt:

Till nybyggnad i denna och följande paragrafer lärer böra hänföras

ej blott byggnads uppförande helt och hållet af nyo utan äfven, på sätt

enligt. 36 § byggnadsstadgan är fallet, mera genomgripande förändring af

gammal byggnad. Detta synes böra uttryckligen i lagen utsättas.

Det synes icke vara rimligt, att ett beslut om en mindre ändring i

en bestående stadsplan skall föranleda, att all byggnadsverksamhet i hela

det eller de kvarter, som ändringen afser, skall förhindras under tiden till

dess beslutet kan blifva fastställdt. För den händelse detta är förslagets

mening, torde alltså aflåttningen böra jämkas, så att bvggnadsförbudet

kommer att gälla endast sådant område, som ändringen omedelbart kan

beröra.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts -Nåd. Proposition N:o 26.

Justitierådet Carlson:

Då med första stycket icke torde afses att stadga förbud för staden

att å staden tillhörig, till gata, torg eller annan allmän plats afsedd mark

uppföra hus eller göra annan anläggning, som kan hänföras till byggnad,

utan allenast att inskränka enskild ägares dispositionsrätt till gatumark,

som ännu icke blifvit af staden förvärfvad, synes redaktionen af samma

stycke böra i någon män förändras.

Ordet »nybyggnad»'' förklaras genom bestämmelsen i 37 §, att Konungen

meddelar de närmare föreskrifter, som må anses erforderliga i fråga om

hvad till nybyggnad är att hänföra. Äfven med en sådan hänvisning till

administrativ författning synes dock böra i själfva lagen uttalas, att ifrågavarande

stadgande afser icke allenast uppförande af byggnad från grunden

utan äfven till nybyggnad hänförlig förändring af redan befintlig byggnad.

Bäst vore emellertid om hänvisningen till administrativ författning kunde

undvikas. Enligt min mening bör nämligen den här stadgade inskränkningen

i ägarens dispositionsrätt till sin jord icke vara förenad med någon

skyldighet för staden att hälla honom skadeslös — bortsedt från den lösningsplikt,

som i vissa fall kan åligga staden —, och under sådana förhållanden

synes det desto mera angeläget, att omfattningen af inskränkningen

fullständigt angifves i lagen. Måhända skulle man kunna låta förbudet,

i hvad det afser förändring af befintlig byggnad, gälla endast tillbyggnad

och påbyggnad.

Från ifrågavarande förbud medgifves undantag genom stadgandena i

27 § om anstånd med stadsplans genomförande. Det vill emellertid synas,

som om förslaget i denna del skulle vinna i tydlighet och lämplighet i öfrigt

om, med uteslutande af 27 §, redan i 5 § bestämdes, under hvilka villkor

staden må, för erhållande af uppskof med lösningsskyldighetens fullgörande,

tillåta undantag från berörda förbud. Om stadens skyldighet att lösa bebyggda

områden inskränkes på sätt jag vid 8 och 13 §§ vill föreslå, torde

dock behofvet af sådana undantag nästan bortfalla. Då fråga är om reglerande

af afbrunna stadsdelar eller obebyggda fastigheter, synas nämligen sådana

undantag icke vara lämpliga i vidsträcktare mån, än att det måhända

bör kunna medgifvas tomt- eller fastighetsägare att uppföra provisoriska

byggnader mot skyldighet att borttaga dem inom viss tid. Hvad nu är

sagdt om förbudet att bygga å gatumark torde äfven böra gälla om förbudet

att inom kvarter bygga å område, som icke blifvit godkändt såsom tomt.

Det i andra stycket stadgade byggnadsförbudet synes, då fråga är

om ändring i stadsplan, böra ovillkorligen gälla endast om de tomter, som

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kurigl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

omedelbart beröras af ändringen, men beträffande öfriga tomter höra vara

beroende af särskild pröfning af byggnadsnämnden och Konungens befallningshafvande.

Däremot synes förbudet lämpligen böra inträda redan vid

en något tidigare tidpunkt, då förslag till stadsplan redan blifvit uppgjordt

eller, på grund däraf att äldre stadsdel nedbrunnit, måste ofördröjligen uppgöras.

Denna tidpunkt torde i sådant fall böra bestämmas af Konungens

befallningshafvande och offentligen kungöras.

Från denna tidpunkt synes ock det af mig vid 3 § omförmälda

styckningsförbud böra inträda. Detta skulle lämpligen kunna utsträckas så,

att det äfven utgjorde hinder för afslutande af laga skifte, ägostyckning

eller ägoutbyte innan stadsplanen blifvit fastställd eller fråga om densamma

förfallit. I sådant fall borde tillika föreskrifvas, att vid sådan förrättning

skall tagas hänsyn till stadsplanen och lämplig tomtindelning, så att skillnadslinierna

inom kvarteren kunna blifva tomtgränser, och att förrättningen

ej må fastställas innan pröfning i detta afseende verkställts af de administrativa

myndigheterna.

Då det enligt 30 § skall åligga tomtägare att ersätta staden värdet

af gatumarken utmed tomten till gatans midt, dock högst till en bredd af

nio meter, och denna skyldighet lämpligast fullgöres därigenom, att tomtägare,

om han tillika är ägare af gatumarken, utan lösen öfverlåter denna

å staden, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke styckningsförbudet

jämväl bör innefatta förbud att skilja sådan gatumark från den bredvidliggande

jorden inom kvarteret på annat sätt än genom gatumarkens öfverlåtande

å staden. Detta förbud borde i sådant fall gälla äfven sedan stadsplanen

blifvit fastställd och tomtindelning, verkställd.

6 §•

Justitierådet Gr ef ber g:

I fall byggnadskvarter utlagts å mark, som förut ej varit planlagd,

eller ny tomtindelning erfordras i helt kvarter, bör visserligen såsom föreslagits

regeln vara, att nybyggnad inom kvarteret ej är tillåten, innan den

föreslagna tomtindelningen blifvit slutligen pröfvad, men då fråga eljest är

om tomtindelning, torde berörda regel erfordra den modifikation, att byggnadsförbudet

icke skall omfatta tomter, som uppenbarligen ej kunna komma

att beröras af ändringen i den befintliga tomtindelningen. Ett sådant förbud

kan eljest onödigtvis göra intrång i den enskildes rätt under ganska lång

tid, såsom om den föreslagna ändringen öfverklagas och ny indelning kom
Bih.

till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Raft. 10

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

mer att ske eller ändringen eljest ej blifver fastställd. Af förslaget följer

exempelvis, att, då ägare af tomt inom afbrunnet kvarter begär ny tomtindelning

i hela kvarteret, får nybyggnad, oaktadt redan befintlig tomtindelning

är fullt lämplig, ej företagas, innan berörda begäran slutligen

pröfvats.

Justitierådet Westring, med hvilken justitierådet Quensel instämde:

Vid bifall till min vid 4 § gjorda hemställan därom, att ändring i

byggnadskvarters gränser icke må berättiga tomtägare påkalla annan ändring

i tomtindelningen än sådan jämkning, som blir en oundgänglig följd af

kvartersändringen, torde första punkten af förevarande paragraf böra gifvas

det innehåll, att byggnadsförbudet ej skall afse hela kvarteret utan endast

de tomter, som kunna af ändringen i stadsplanen omedelbart beröras.

Justitierådet Westring särskilda

Därest de vid 4 och 5 §§ gjorda förslag med afseende å afbrunnet

område vinna bifall, torde hvad i andra punkten af 6 § för sådant fall

stadgas icke vara påkalladt; och då det ej gärna kan förutsättas, att någon

af de tomtägare, som äro ense om viss ändring af bestående tomtindelning,

vill bebygga sin tomt i enlighet med den gamla indelningen, synes hela

andra punkten kunna utgå, så vida icke den omständighet, att byggnadsnämnd,

enligt hvad jag anser bör tillkomma densamma, må hafva väckt

förslag om ändring i tomtindelning, skall föranleda byggnadsförbud beträffande

områden, som med ändringen afses. I sådant fall bör andra stycket

undergå därefter lämpad ändring.

Justitierådet Carlson:

Därest tomtindelningen ordnas på sätt jag föreslagit, torde böra utgå

hvad 6 och 7 §§ innehålla utöfver förbud mot nybyggnad å område, som

icke blifvit godkändt såsom tomt; och hänvisar jag till mitt yttrande vid

5 § angående rätt för staden att medgifva undantag från detta förbud.

7 §•

Justitierådet Westring:

Enligt den uppfattning, som gör sig gällande i förevarande förslag,

är ändring i en tomtindelning åstadkommen därigenom, att Konungens befallningshafvande

fastställt beslut därom. Det erfordras icke, såsom nu är

opaginerad Kontrollera mot PDF

85

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

stadgadt, att rätten för vissa fall skall gifva sitt samtycke därtill. Sådant

samtycke är visserligen ett villkor för att tomtägare skall kunna fullt utnyttja

den nya indelningen, men det är dock något, som tomtägaren äger

utverka, när lian finner för godt. Vid nu angifna förhållande synes det

icke lämpligt, att det i sista punkten talas om att tomt bildas genom åtgärd,

till hvilken enligt lagen angående förändring af tomts område rättens

medgifvande skall sökas, utan torde redaktionen böra undergå någon jämkning

till bättre öfverensstämmelse med lagens nämnda allmänna princip.

8 §■

Justitieradet Westring, med hvilken justitieråden dref berg och Quensd

förenade sig:

Enligt min uppfattning bör stadens plikt att lösa gatumark äga rum

i hvarje fall då tomtindelning, vare sig den tillkommit före eller efter

lagens ikraftträdande, verkställts så, att efter frånskiljande af hvad som

åtgår till gata, ägaren icke har kvar hel byggnadstomt invid gatumarken.

Hänvisningen i andra stycket till 4 § 1 mom. torde sålunda böra utgå.

Häremot synes kunna ifrågasättas, huruvida skyldigheten att lösa gatumarken

skall i hvarje fall inträda omedelbart efter fastställande af tomtindelning.

Åtminstone i de fäll, då gatumarken är bebyggd, synes lösningsplikten icke

behöfva inträda så länge byggnaden kvarstår.

Justitierådet Ca rlson:

Med hänsyn till stadgandena i 77 § regeringsformen synes den rätt,

som anses böra "tillkomma Konungen, att medgifva expropriation af kronan

tillhörig egendom för ifrågavarande ändamål icke böra fastslås genom lag

utan medgifvas genom riksdagsbeslut, gällande för viss tid eller intill dess

annorledes beslutas.

Hvad angår första styckets innehåll i öfrigt må erinras, att däri

stadgas rätt för staden att lösa gatumarken när som helst och sålunda tilläfventyrs

långt innan den användes för det afsedda ändamålet. Det är

uppenbart, att om staden begagnar sig af denna rätt, därigenom kan uppstå

väsentligt hinder för ägaren af den fastighet, från hvilken marken exproprieras,

vid begagnandet af återstoden af fastigheten. I någon mån

skulle detta hinder kunna undanrödjas därigenom, att åt fastighetsägaren förbehölles

rätt till nödiga vägar öfver gatumarken, intill dess gatan upplätes

till allmänt begagnande. Ett stadgande härom synes vara erforderligt; och

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

torde, därest staden och fastighetsägaren icke kunna enas om huru i sådant

afseende bör ordnas, frågan därom böra pröfvas af rätten innan expropriationsnämnden

sättes. Men äfven om fastighetsägarens rätt i detta afseende

nöjaktigt tillgodoses, kunna betydliga olägenheter för honom uppstå genom

gatumarkens afskiljande och fastighetens sönderstyckning; och då dessa

olägenheter komma att fortfara under tid, som icke kan på förhand beräknas,

tinnes knappast möjlighet för expropriationsnämnden att rättvist bestämma

det skadestånd, som i anledning häraf bör tillkomma fastighetsägaren.

Under sådana förhållanden och då, därest så ordnas, att gatumark,

som i 30 § sägs, icke får skiljas från den bredvidliggande tomtmarken på

annat sätt än genom gatumarkens öfverlåtande å staden, något verkligt

behof af sådan marks expropriering i förtid icke skulle förefinnas, synes

det kunna ifrågasättas, huruvida icke expropriationsrätten bör inskränkas

sålunda, att gatumark, som i 30 § sägs, icke må exproprieras från ägaren

af den bredvidliggande tomtmarken utan motsvarande skyldighet för staden

att inom viss tid upplåta gatan för allmänt begagnande.

Å andra sidan synes det vara en onödig omgång att staden först erlägger

betalning för gatumark, som i 30 § afses, till ägaren af denna och

tomtmarken och sedermera efter längre eller kortare tid återfår betalningen

af samma eller annan ägare af tomtmarken. För min del kan jag icke finna

obilligt, att ägare af sådan gatumark och tomtmark förklaras skyldig afstå

den förra till staden allenast mot godtgörelse för nyttjandet under tiden

intill dess tomtägarens ersättningsskyldighet enligt 30 § inträder; detta

under förutsättning att sådant kan ske utan kränkning af inteckningshafvares

rätt.

Stadgandet i andra stycket synes innebära, att om en fastighet, som

beröres af stadsplanen, icke inom något kvarter har jordområde, som kan

godkännas såsom tomt eller hvaraf en del kan ensam för sig utgöra tomt,

staden är skyldig att genast lösa den till fastigheten hörande gatumarken.

En sådan skyldighet skulle, enligt min mening, i många fall blifva allt för

betungande. Detta gäller i första rummet om bebyggda fastigheter. Om

stadsplan utlagts öfver ett oregelbundet bebyggdt område, kunde staden

blifva skyldig att på en gång lösa gatumarken till en stor del af dessa

fastigheter och att därvid, om byggnaderna sköte öfver gatulinien, erlägga

betalning äfven för dessa. Då emellertid ägarne af fastigheterna icke af

stadsplanens fastställande hindras att hafva byggnaderna kvarstående vare

sig de ligga å gatumark eller inom kvarter, vill det synas som om man

kunde låta lösningsskyldigheten inträda först, då byggnaderna så förfallit,

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 26.

att de måste nybyggas, men ägaren vägras tillstånd att uppföra nya byggnader

af samma storlek. Skyldigheten att lösa gatumark från obebyggda

fastigheter skulle hufvudsakligen komma till tillämpning i de fall, då, sedan

stadsdel nedbrunnit, stadsplanen blifvit ändrad och i följd däraf de gamla

tomterna icke få bebyggas. För dessa fall torde den föreslagna lösningsskyldigheten

icke kunna inskränkas. Är däremot fråga om fastighet, som

icke varit bebyggd eller godkänd såsom tomt, synes lösningsskyldigheten

böra vara beroende däraf, att fastigheterna lämpligen kunnat bebyggas, om

icke stadsplanen utgjort hinder.

Lösningsskyldigheten i fråga såväl om bebyggd som obebyggd fastighet

synes böra vara utesluten, om ägaren af fastigheten kan erhålla nödigt

tomtutrymme, antingen genom ägoutbyte eller därigenom, att staden utan

ersättning till honom öfverlåter mark, som åtgår till tomtfyllnad. Sistnämnda

utväg torde kunna med fördel användas särskildt i det fall, att

stadsplanen blifvit ändrad så, att gränsen för ett kvarter kommer att något

utflyttas.

I ett afseende kunde måhända stadens lösningsskyldighet böra utsträckas.

Förbudet att bygga å gatumark skulle komma att drabba en

fastighetsägare tyngre än andra, därest af hans fastighet största delen, till

storleken motsvarande ett stort antal tomter, toges i anspråk för t. ex. en

park, så att endast ett obetydligt område blefve öfrigt till tomt. Billigheten

kunde kanske anses fordra att i sådant fall, då en oproportionerligt

stor del af fastigheten komme att utgöra gatumark, staden icke Ange allt

för länge uppskjuta inlösandet af denna.

Jag biträder den mot redaktionen af andra stycket gjorda anmärkning.

9 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Carlson och Westring

instämde:

För undvikande af tvistighet^- torde böra uttryckligen utsägas, att och

när äganderätten till allmän väg, som ingår i gatumark, tillfaller staden.

Justitierådet Carlson särskildt:

Förslaget innehåller icke några bestämmelser om äganderätten till

marken till sådana delar af allmänna vägar, som enligt stadsplanen fallit

inom kvarteren och i följd däraf blifvit igenlagda. Då vägarna ersättas

af gator, synes mig af den i 30 § stadgade skyldighet för tomtägare att

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kutigl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

ersätta mark, som åtgår till gata, följa att vägdel, hvarom nu är fråga,

bör tillfalla jordägare å ömse sidor om vägdelen till hälften hvardera,

dock så att, om vägens bredd skulle öfverstiga 18 meter, öfverskottet i

midten af vägen tillkommer staden. På samma sätt torde ock böra förhållas

med gatudel, som igenlägges antingen på grund af ändring i stadsplanen

eller till följd däraf, att ett område uteslutes ur stadsplanen; om tomtägaren

varit skyldig ersätta gatumarken, torde dock fullgörandet af denna

skyldighet böra utgöra villkor för erhållande af marken.

Det vore, enligt min mening, billigt, om med enskilda vägar törfores

på samma sätt som med allmänna vägar, så att den, som hade jord vid

sidan af vägen och ägde rätt begagna vägen, bekomme halfva vägen, om

denna fälle inom kvarter och i följd däraf igenlades, och finge tillgodoräkna

sig halfva vägen å sin ersättningsskyldighet för gatumark, om vägen

komme att ingå i gata. Äfven enskilda vägar blifva nämligen vid stadsplanens

genomförande ersatta af gator. En lagstiftning i detta syfte synes

mig kunna blifva af rätt stor praktisk betydelse, då det oftast skulle vara

förenadt med oöfvervinneliga svårigheter för tomtägare eller staden att genom

köp åtkomma delar af vägar, som blifvit afsätta vid laga skifte, och

att få sådana vägdelar befriade från inteckningar, samt, därest skifteslagen

indroges i expropriations- eller lösningstvister, rättegångskostnaderna lätt

kunde komma att mångdubbelt öfverstiga det ringa värdet af vägdelarna.

10 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitierådet Carlson instämde:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke hvad här stadgas borde

äga tillämplighet, jämväl då bebyggdt område afbrunnit, eller eljest är

fråga om obebyggdt område, som är för mycket eller på olämpligt sätt deladt.

11 §.

J ustitierådet Quensel:

Till förekommande af den misstydning, att staden för här afsedt

ändamål skulle äga rätt förvärfva mark jämväl utom stadens gräns, torde

de använda ordalagen böra undergå någon jämkning.

12 och 13 §§.

Justitierådet Quensel:

Förslaget lämnar intet svar på åtskilliga spörsmål, som i anledning

af de enskildes lösningsrätt måste uppkomma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 26. Bfr

Om i en tomt finnas, jämte A., som önskar få sin del inlöst, jämväl

delägarne B, C och I), hvilka skulle vara sins emellan berättigade att lösa

i nu nänmd ordning, kan det tänkas, att A först tillsäger B, att han bör

utöfva sin lösningsrätt. B skulle då hafva ett är från tillsägelsen att bestämma

sig. När sagda tid gått till ända, befinnes, att B ej vill lösa.

A tillsäger nu C, och ett år därefter blir klart, att ej heller C vill utöfva

lösningsrätten. Slutligen tillsäges I), och ytterligare ett år förflyter, innan

A får visshet, ett ej heller D löser. Först nu, således efter tre års förlopp,

kan A vända sig mot staden för att göra dess lösningsplikt gällande.

Eller för att undvika denna tidsutdräkt tillsäger A samtidigt B, C

och D att utöfva den lösningsrätt, hvartill de må kunna vara en hvar i sin

ordning berättigade. Först efter utgången af ett år blir tydligt, att B ej

begagnar sin företrädesrätt. Har nu, i samma stund detta sker, respittiden

utgått äfven för C och I), och äro de således beröfvade sin eventuella lösningsrätt

?

Om A först tillsäger B, kort därpå C och ännu något senare D,

kunna visserligen C och 1) vid utgången af betänketiden för respektive B

och C vara bibehållna vid sin lösningsrätt, men C’s och l)’s betänketid,

från det uppenbart blir, att den företrädesberättigade ej begagnar sig af

sin rätt, och till dess året efter tillsägelsen utgår, blir efter A’s godtycke

förkortad.

Skall vidare, om C och D tvista om företräde till lösningsrätten och

tvisten afgöres till C’s förmån, B därefter kunna väcka liknande tvist med

C? Ingen af de sålunda antydda eventualiteterna torde kunna anses tillfredsställande.

Tänker man sig för deras undvikande möjligheten af en sådan anordning,

att A instämmer B, 0 och D till rätten, för att denna må afgöra,

hvem af dessa som äger lösa, lärer ej heller ett sådant förfaringssätt visa

sig tillfredsställande. Ty B, som har företrädesrätt, kan vara villig att lösa

och förklaras därtill berättigad, men sedan lösningsförfarandet vidare, med

därför nödig tidsutdräkt, fortskridit till bestämmande af lösesumman och

tiden för dess erläggande ytterligare tilländagått, kan det visa sig, att B

försummat erlägga lösesumman. Rättens pröfning kan då ånyo påkallas

för bestämmande af företrädet mellan C och D, och om 0 därvid berättigas

lösa, kan han i sin ordning brista i fullgörande af sin betalningsskyldighet.

Om någon tillfredsställande anordning af lösningsförfarandet de enskilde

emellan således icke blifvit af förslaget anvisad och icke heller,

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

såvidt jag inser, kan anvisas, torde detta innefatta en anledning att ifrågasätta,

huruvida icke delägarnes lösningsrätt borde ur förslaget uteslutas.

Till enahanda resultat torde man ledas från ännu en synpunkt.

Grunden för lösningsinstitutet skulle enligt kommitterades uttalande

vara, att förbudet mot bebyggande af tomt, hvaraf särskilda delar äro i

olika ägares händer, bör medföra — jämte beredande af möjlighet att

samla äganderätten till tomten i en hand -— tillika tillfälle för ägare af

tomtdel att få densamma inlöst. Denna grund torde böra innebära att

rätt motsvaras af plikt, så att den, som önskar få sin tomtdel inlöst, äger

att omedelbart vända sig mot den, som är skyldig lösa densamma. Då

nu lösningsplikt ej ålagts och ej lärer kunna åläggas delägare i tomten,

synes lösningsfrågan böra blifva en sak mellan den enskilde delägaren och

staden allenast.

Blir delägare i tomt berättigad att få sin tomtdel inlöst af staden

och denna å sin sida befogad att inlösa de särskilda tomtdelarna, vinnes

ju äfven på denna väg direkt den åsyftade möjligheten att samla tomtdelarna

i en hand. Stadens lösningsplikt skulle väl i vissa fall kunna blifva

betungande nog. Men dels ligger däri en maning för vederbörande myndigheter

att vid uppgörande af stadsplaner och tomtindelningar iakttaga all

möjlig varsamhet med afseende å bestående äganderättsförhållanden, dels

lärer staden i de flesta fall kunna genom tomternas afyttrande bereda sig

full godtgörelse för lösesumman och sålunda komma att uppträda allenast

såsom mellanhand mellan förre ägarne och den blifvande.

Af sålunda anförda skäl hemställer jag, att ur förslaget måtte utgå

hvad detsamma innehåller om rätt för delägare i tomt att lösa till sig andra

delägares tomtdelar och att sagda rätt med däremot svarande plikt i stället

öfverflyttas omedelbart på staden, dock att därvid må ifrågasättas, att rörande

tiden för lösningspliktens utöfvande skall gälla hvad vid 8 § blifvit anmärkt.

Anses åter enskild lösningsrätt böra bibehållas, torde lagen nödvändigtvis

börä lämna svar på de ofvan antydda hittills olösta spörsmålen,

likasom lösningsrätten torde böra inskränkas till de fall, då den verkligen

leder till det åsyftade målet, tomtens enhet, det vill säga då talan kan

föras och föres mot samtliga öfriga delägare i tomten.

Vidare synes erfordras ett förtydligande af hvad som menas med att

någon begagnar sin lösningsrätt. Om, såsom antagligt är, ingen kan anses

hafva begagnat sin lösningsrätt, förr än han erlagt löseskillingen, synes den

föreslagna tiden af ett år väl kort, då bestämmandet af lösesumman kan

utan den lösandes förvållande uppehållas afsevärd tid.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26,''

Mot 12 paragrafens nuvarande affattning kali ock anmärkas, att, i

händelse tvist uppstår om företräde, den vinnande skulle blifva berättigad

att lösa, äfven om lian redan före tvistens uppkomst försummat att inom

ett år efter tillsägelse begagna sin lösningsrätt.

Justitierådet Gr efter g:

Enär i det fall, att särskilda delar af ett område, som enligt gällande

tomtindelning utgör en tomt, äro i olika ägares händer, nybyggnad å detta

område ej är tillåten, uppställes i förevarande §§ de regler, som ansetts

egnade att verka sammanförande af tomtdelarna. Dessa regler, hvilka på

sätt inom högsta domstolen blifvit anmärkt, lämna åtskilliga spörsmål obesvarade

och således ej kunna i oförändradt skick läggas till grund för lagstiftning

i ämnet, innebära icke något verksamt medel för befrämjande

däraf, att, då i samhällets intresse så anses nödigt, tomtdelarna återförenas

till hel tomt. Härigenom kan byggnadsverksamheten och samhällets framåtskridande

komma att hämmas. Visserligen vinnes åsyftade målet säkrast

genom att samhället erhåller omedelbar rätt och plikt att inlösa tomtdelarna,

men ett sådant stadgande skulle uppenbarligen i vissa fall blifva alltför betungande

och ingripa mera än nödigt i den enskildes rätt. Delägarne i sådan

tomt böra åtminstone lämnas tillfälle att, innan samhället äger lösa tomten,

sig emellan söka ordna frågorna om lösen, hvarigenom äfven lättnad i samhällets

lösningsplikt är att förvänta. De enskildes rätt torde sålunda kunna

så begränsas, att, sedan frågorna om lpsen tomtägarne emellan blifvit på

sätt här nedan anföres i viss ordning väckt, men icke ledt till de särskilda

tomtdelarnes sammanförande, samhällets skyldighet att träda emellan vidtager.

Bibehålies med denna begränsning den enskildes rätt till lösen, bör åter

samhället äga förhindra att till men för dess utveckling tomtdelars sammanslagning

blifver endast beroende af de enskildes förmåga och vilja att begagna

sig af lösningsrätten och det bör tillkomma samhället ensamt att

pröfva och afgöra när samhället i detta fall bör ingripa. Delgifning med

tomtägarne af beslut å samhällets sida, att de till en tomt hörande områden

skola sammanslås, kunde medföra förpliktelse för delägarne att inom viss

tid efter delgifningen hafva ordnat frågan om lösen sig emellan så, att

tomten kommit i en ägares hand eller, i händelse tvist om företrädesrätten

att lösa yppats, att hafva inom viss tid därefter instämt talan därom till

domstol, vid påföljd att underlåtenhet härutinnan medförde förlust af lösningsrätten

samt rätt och plikt för samhället att lösa tomtdelarna.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft.

11

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 26.

Den lösningsrätt, som tillkommer tomtägarne, vare sig samhället vidtagit

nämnda åtgärd eller icke, kan möjligen ordnas hufvudsakligen så, att

eu hvar, som vill utöfva denna rätt, är skyldig att för blifvande lösen

ställa betryggande säkerhet, som icke ensidigt kan återtagas, hvarjämte

denna rätt ej må äga rum, med mindre anspråket omfattar påstående om

att samtidigt förena alla tomtdelarna. I annat fall vinnes ju icke det åsyftade

målet och expropriationsförfarande, hvarom här är fråga, hör endast

med detta villkor vara tillåtet, men härigenom hindras naturligtvis icke

delägare i tomten att genom frivillig försäljning öfverlåta en del af tomten

på annan delägare. Att säkerhet ställes för lösesumman bör innebära en

kraftig erinran till delägarne att fråga är om ett definitivt afgörande om

tomtdelarnes förenande. Företrädesrätten emellan tomtägarne betingas beträffande

obebyggda delar af arealen. Ägare af bebyggd tomtdel bör i allmänhet

äga företräde framför ägare af obebyggd tomtdel och i fråga om

bebyggda tomtdelar medför högre värde bättre rätt. Utan hinder af företrädesrätten

bör dock eu hvar af delägarne äga att framställa lösningsanspråk

med den verkan, att, i fall annan delägare icke inom viss tid efter

sådan framställning, hvilken bör delgifvas såväl öfriga delägare i tomten

som samhället, genom stämning å samtliga meddelägarne i tomten och samhället

för talan om företrädesrätt att lösa eller om underkännande af den

ställda säkerheten, den, som gjort berörda framställning, äger inom viss tid

efter utgången af den för stämning bestämda tiden att, med företeende af

bevis om tillsägelsen och att säkerhet för lösen blifvit ställd, göra skriftlig

ansökan om tillsättande af nämnd.

Varder stämning utfärdad till följd af tvist om företrädesrätt att lösa,

skall den, som påstår sig äga sådan rätt, för lösesumman ställa säkerhet,

som, i händelse af tvist därom, pröfvas af domstolen. Sedan företrädesrätten

emellan dem, som påstå sig äga sådan rätt, och särskild tvist om

ställd säkerhet, där sådan tvist jämväl förekommer, blifvit slutligen afgjord,

äger såväl en hvar af delägarne i tomten som samhället att inom viss tid

därefter med företeende af domen begära tillsättande af nämnd för pröfning

af frågan om lösen, som den på grund af domen lösningsberättigade har

att utgifva, och bestämmande af öfriga ersättningsbelopp, som skola utgå.

För sittes denna tid, inträder samhällets rätt och plikt att lösa.

Enär i det fall, att tvist vid domstol ej äger rum, någon annan än

den, som på sätt ofvan sagts framställt lösningsanspråk, icke lämpligen kan

anhålla om tillsättande af nämnd, samt anspråket kan hufvudsakligen hafva

väckts i syfte att på ett eller annat sätt få frågan om lösen ordnad, torde,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

om tiden att begära tillsättande af nämnd försittes, samhällets skyldighet

att lösa tomten inträda. En sådan påföljd kan i något undantagsfall leda

därtill, att delägare i en styckad tomt framtvingar lösen från samhället,

men ett sådant förhållande synes uppkomma i vida högre grad genom antagande

af det remitterade förslaget och synes näppeligen kunna alldeles

undvikas. Har samhället icke vidtagit ofvan omförraälda åtgärd för sammanslagning

af tomtdelarna, torde samhället undgå skyldighet att lösa tomten

i det fall, att en af delägarne äger mera än halfva tomten och återstoden

är obebyggd. Byggnadsförbudet och det i 14 § uppställda hindret emot

styckning af tomtdelen för att framtvinga lösningsplikt bör nämligen verka,

att en sådan delägare förr eller senare finner med sin fördel förenligt att

förvärfva denna återstod.

Uppenbarligen skulle, då delägarne i en styckad tomt ej träffa öfverenskommelse

om rättigheten att lösa, frågorna härom ordnas på ett enklare

sätt, i fall stämning vore villkoret för väckande af ett lösningsanspråk, men

en dylik anordning skulle otvifvelaktigt med hänsyn till kostnader och tidsutdräkt,

som följa af en rättegång, verka hinderligt för framställning af

dessa anspråk.

A. B. C. och D. äga hvar sin särskilda del af en tomt. Staden

låter delgifva dem beslut, att tomtdelarna skola sammanläggas, men delägarne

företaga ej någon åtgärd härför inom stadgad tid (t. ex. 3 mån.).

Staden är därefter berättigad och pliktig att lösa tomten.

A. vill utöfva lösningsrätt och låter genom två stämningsmän därom tillsäga

meddelägarne och staden samt ställa säkerhet särskildt till en hvar af B. C.

och D. (t. ex. borgen af två vederhäftiga personer). I händelse stämning

om företrädesrätt eller angående säkerheten ej uttages af B. C. eller D.

samt delgifves meddelägarne och staden inom viss tid (3 mån.) efter tillsägelsen,

äger A. inom ytterligare viss tid (3 män.), med företeende af

bevis om tillsägelsen och att säkerhet blifvit ställd, begära tillsättande af

nämnd. Försittes sistnämnda tid är staden, vare sig lösningsanspråket

framkallats genom åtgärd å dess sida eller icke, berättigad och skyldig att

lösa tomten.

B. , som påstår sig äga lösningsrätt framför A. eller vill klandra den

ställda säkerheten, skall instämma de öfriga delägarne och staden inom den

stadgade tiden. Vill äfven C. föra talan, skall han förfara på enahanda

sätt. Den, som sålunda framställer lösningsanspråk, skall för lösen ställa

säkerhet, som i händelse af tvist pröfvas af domstolen. Sedan frågorna

om företrädesrätt blifvit slutligen afgjorda, äger en hvar af delägarne och

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

staden att, med företeende af domen, inom viss tid därefter anhålla om

tillsättande af nämnd. Försittes denna tid, är staden berättigad och skyldig

att lösa tomten.

Justitierådet Westring:

Såsom redan inom högsta domstolen erinrats, äro bestämmelserna om

den i 12 § ägare af del i tomt tillerkända rätt att lösa andra delar i

samma tomt icke af den fullständighet, att de lämna tillräcklig ledning att

i förekommande fall bedöma, huru denna rättighet skall göras gällande.

Justitierådet Quensel har i sådant hänseende anfört åtskilliga exempel, hämtade

hufvudsakligen från det fall, att en delägare vill blifva af med sin

andel. På samma sätt skulle man kunna genom exempel visa, att lika

oklarhet råder rörande det fall, att en delägare vill tilläsa sig de andras

lotter. Uppenbart synes vara att, därest de enskilda tomtägarnes lösningsrätt

skall bibehållas, det är nödvändigt anordna ett förfarande, hvarvid alla rättsägare

blifva i tillfälle göra gällande hvar sin talan. Detta skulle dock helt

visst möta synnerligen stora svårigheter. Med anledning häraf och på de

skäl, som i öfrigt af justitierådet Quensel anförts, är jag ense med honom

däruti, att ur förslaget bör utgå hvad det innehåller om rätt för delägare

i tomt att lösa till sig annan delägares tomtdel samt att rätt och däremot

svarande plikt att lösa således bör tillkomma staden allena, med den begränsning

i afseende å tiden för lösningspliktens inträdande, som af justitierådet

Quensel antydts.

Justitierådet Carlson;

Såsom jag vid 3 g omnämnt, anser jag att den i 12 § föreslagna

rättigheten för ägare af del af tomt att lösa annan del af tomten icke bör

medgifvas. Skälen för denna min mening äro hufvudsakligen dels, att det

synes obilligt, att ägaren af en fastighet tvingas att på olika tider afstå

olika delar af densamma, en del till en och en annan till en annan, dels

att, då tomtindelning inom ett kvarter i regeln kan göras på en mängd

väsentligt olika sätt utan att de intressen, byggnadsnämnden har att bevaka,

därigenom åsidosättas, det icke torde vara lämpligt att grunda företrädesrätten

att lösa på en af byggnadsnämnden verkställd tomtindelning, dels

ock att lösningsrätten skulle kunna föranleda en mängd rättegångar och

därmed förenade kostnader.

Då stadsplan fastställts öfver område, som icke redan är mycket

styckadt, synes det ändamål, som afsetts med den föreslagna lösningsrätten,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

kunna vinnas genom ägoutbyte. Härför fordras dock ändring i skiftesstadgan

eller särskild lag, då de ägoutbyten, som nu äro medgifna, endast

torde afse en bättre indelning af jorden för jordbruksändamål. Äfven för

reglering af mera styckade områden synes ägoutbyten kunna blifva af

betydelse. T öfrigt synes man vara nödsakad att i detta afseende bygga

på frivilliga överenskommelser emellan jordägarne och den lösningsrätt,

som tiller kännes staden.

Stadens skyldighet att lösa område inom kvarter synes kunna inskränkas

till de fall, då staden enligt 8 § är pliktig lösa gatumark eller

skulle varit skyldig lösa gatumark, om sådan hört till tomtjorden; och torde

i dessa fall lösningsskyldigheten böra fullgöras på en gång beträffande

fastigheten i dess helhet. Fastighetsägare, som af en del af fastigheten

erhållit lämplig tomt, torde icke skäligen äga fordra, att staden löser öfverblifna

delar af fastigheten.

Stadens rätt att för åstadkommande af lämplig tomtindelning lösa

jord inom kvarter synes vara tillgodosedd genom stadgandet i 10 § första

stycket med däri föreslagen ändring.

14 §.

Justitierådet Quensél, med hvilken justitierådet Grefberg instämde:

De här föreslagna stadgandena torde ej vara fullt tillräckliga för

uppnående af det med desamma åsyftade ändamål. Det är nämligen tänkbart,

att fastighetsägarne begagna tillfället att, sedan förslag till stadsplan

blifvit framlagdt men innan detsamma blifvit antaget, genom styckning af

sina fastigheter föranleda ökad lösningsplikt för staden. Till undvikande

häraf torde böra stadgas, att styckning af fastighet, som ägt rum efter det

förslag till stadsplan blifvit för granskning framlagdt, ej må föranleda lösningsskyldighet

för staden.

Justitierådet Carlson;

Dessa stadganden blifva öfverflödiga om det vid 3 § föreslagna styckningsförbudet

införes.

15 §.

Justitierådet Quensel:

Därest den i 12 § föreslagna lösningsrätt anses böra bibehållas och

således den i 15 § gjorda åtskilnad mellan staden och annan lösande skall

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

upprätthållas, synes böra angifvas, att den i första stycket omförmälda

skada, som skall ersättas af den, hvilken löser marken, afser allenast innehafvare

af sådan nyttjanderätt eller sådant servitut, som hvilar å den mark,

som löses.

Den staden åliggande skadeståndsskyldighet torde ock böra närmare

begränsas, då det ej lärer kunna ifrågasättas, att hvarje genom marks afträdande

eller eljest genom stadsplans och tomtindelnings genomförande

uppkommen skada, hur medelbar densamma än må vara, bör blifva föremål

för ersättning.

Lämplig begränsning härutinnan synes kunna vinnas genom föreskrift,

att skadestånd, hvarom nu är fråga, må tillkomma, förutom innehafvare af

nyttjanderätt eller servitut å mark, som löses, allenast ägare, nyttjanderättseller

servitutshafvare i de fall, då skada för dem uppkommer därigenom,

att angränsande mark afträdes eller angränsande gata igenlägges eller till

profilen förändras.

Justitierådet Grefberg:

Emot första stycket anmärkes, att den, som löser marken, hör på

denna grund vara pliktig att ersätta endast sådan skada, som uppkommer

för innehafvare af nyttjanderätt till marken eller af servitut, som därå hvilar,

och att staden är ansvarig för all annan skada, som skall särskildt ersättas.

I fråga om den staden sålunda åliggande skadeståndsskyldighet är

jag ense med justitierådet Quensel.

Justitierådet Westring:

Bestämmelserna om lösen eller skadestånd, som skall enligt förevarande

lag utgå, äro icke så klart affattade som önskligt synes vara. En anledning

därtill torde vara att söka i den nödvändighet att skilja emellan

stadens och de enskildes ersättningsplikt, som blifvit en följd af den delägare

i tomt tillerkända rätt att tilläsa sig annans tomtdel. Därest, enligt

hvad vid 12 och 13 §§ hemställts, denna inlösningsrätt ur förslaget utgår,

bortfalla de härmed följande svårigheterna. En annan anledning till oklarhet

är, att man frångått den terminologi, som i expropriationsförordningen användes,

hvilket medför så mycket större olägenhet, som i det följande hänvisas

till samma förordning beträffande sättet för ersättningens bestämmande.

Uti förevarande hänseende synes till en början böra göras en bestämd

skillnad emellan den ersättning, som föranledes genom afträdande af mark,

och den, som eljest bör utgå.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N :o 26.

Hvad först angår ersättning i följd af afträdande af mark säges i 1

§ af expropriationsförordningen att den, som genom afträdande af mark

lider skada, skall njuta ersättning därför. Och i 13 § stadgas närmare,

huru denna ersättning skall bestämmas. Det lär vara uppenbart, att den,

som nödgas afstå mark för genomförande af stadsplan eller tomtindelning,

bör hafva enahanda anspråk på ersättning. Detta är väl antagligen meningen

med hänvisningen i 16 § till expropriationsförordningen, men denna

hänvisning fördunklas i förevarande hänseende, därigenom att enligt förevarande

lags terminologi endast hvad som i 15 § afses kallas för skadestånd.

Lämpligast torde vara att vid lagens affattning använda samma

terminologi som i expropriationsförordningen. Begeln om skadeståndsskyldighetens

fördelning mellan stad och annan, som löser mark, är ock

oklar. För att vinna full tydlighet torde det vara nödvändigt att därvid

hänvisa till de olika slags ersättningar, som i 13 § expropriationsförordningen

nämnas.

Beträffande rätten till ersättning för skada, som utan samband med

afträdande af mark uppkommer i följd af stadsplans genomförande, anser

jag, i likhet med hvad förut inom högsta domstolen uttalats, att det är

nödvändigt att de fall, då sådan skadeersättning skall utgå, i lagen begränsas

och noga utmärkas.

Justitierådet Carlson:

Naturligtvis måste såväl förevarande som vissa af de efterföljande

paragraferna omredigeras, om den föreslagna lösningsrätten för ägare af

tomtdel icke godkännes. Dessa lagrum komma då att angå endast stadens

ersättningsskyldighet samt sättet för bestämmandet af lösen och ersättning,

som skall utgifvas af staden.

I fråga om stadens ersättningsskyldighet måste man, såsom redan

blifvit inom högsta domstolen anmärkt, skilja emellan skada, som uppkommer

därigenom, att staden exproprierar gatumark eller tomtmark, och

skada, som eljest uppstår i följd af stadsplans eller tomtindelnings genomförande.

Ersättningsskyldigheten för skada af sistnämnda beskaffenhet synes,

såsom jämväl blifvit påpekadt, böra begränsas och noga utmärkas. Enligt

min mening bör man utgå därifrån, att den, som blifvit ägare af jord inom

ett ej planlagdt område eller af tomt inom kvarter, icke därigenom förvärfvat

rätt att alltid hafva jorden eller tomten bebyggd på det sätt, som

då var tillåtet, eller att i all framtid få åtnjuta samma förmåner af gator

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 26.

och öppna platser, som då kommo honom till del, men att dock i dessa

afseenden skälig hänsyn bör tagas till billighetens fordringar. Sålunda

lärer en tomtägare icke böra vara berättigad till ersättning för olägenhet

eller minskning i tomtvärde, som kan uppstå i följd af en ändring i stadsplanen,

som icke omedelbart berör tomten eller närmaste delen af gatan.

Såsom förut omnämnts, synes förbudet mot nybyggnad å gatumark, då det

ej medför lösningsskyldighet, icke heller böra föranleda skyldighet för staden

att ersätta skada. Detsamma torde gälla om förbudet mot nybyggnad å

område, som icke blifvit godkändt såsom tomt, och om de förbud, som omförmälts

vid 3, 4 och 5 §§. Mera tvifvelaktigt är om och i hvilka fall

minskning af gatas bredd, igenläggning af väg eller gata eller fastställande

eller ändring af gatuprofiler må medföra ersättningsskyldighet för staden.

16 §.

Justitierådet Quensel:

Den i 16 § i lagförslaget lämnade hänvisning till förordningen den

14 april 1866 synes knappast tillfredsställande. Af bestämmelserna i sagda

förordning äro långt flera än de, som ersättas eller modifieras af 17—26

§§ i lagförslaget, icke tillämpliga i fall, som i förslaget afses. I sådant

afseende kan särskilt påpekas följande.

Af 1 § i expropriationsförordningen skulle intet annat blifva tillämpligt

än föreskriften, att ersättningsfrågor skola afgöras af särskild nämnd.

Då här emellertid afses allenast ersättning i följd däraf att jord eller lägenhet

afstås, erfordras tillika bestämmelse, att jämväl frågor om beloppet af skadestånd,

som enligt förslaget bör af annan anledning utgå, skola till särskild

nämnd hänskjutas. Härvid torde — likasom enligt 18 § i förslaget tvist

om lösningsplikt eller lösningsrätt innan nämnd sättes skall vara af rätten

afgjord — böra föreskrifvas, att rätten först skall pröfva, huruvida sådant

fall föreligger, att skadestånd må utgå, innan fastställandet af skadeståndets

belopp hänskjutes till nämnden.

Den i 2 § i expropriationsförordningen upptagna förutsättning för

utfärdande af stämning, att Konungen skall hafva godkänt behofvet af

jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, blir naturligen ej å

de i förslaget afsedda fall tillämplig; och att tiden för markens afträdande

skall i brist på öfverenskommelse bestämmas af Konungen kan ej anses

lämpligt för den mängd af särskilda värderingsförrättningar, som kunna

ifrågakomma för genomförandet af stadsplan och tomtindelning. Särskilda

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

för den föreslagna lagen lämpade föreskrifter torde därför erfordras ej

mindre därom, att den, som söker tillsättande af särskild nämnd, skall

visa, att genom laga kraftägande dom eller parternas åsämjande är afgjordt,

att löseskilling eller skadestånd skall utgå, än äfven i fråga om tiden, då

jord, som skall lösas, bör till nye ägaren afstås och då löseskilling och

skadestånd skall erläggas.

13 § i expropriationsförordningen afhandlar — bortsedt från dess

bestämmelse om ersättning för intrång, hvilken uppenbarligen afser utläggning

af elektriska ledningstrådar — endast sådan skada, som uppkommit

genom afträdande af mark eller dess begagnande.

Enahanda är förhållandet med 24 § i samma förordning. I fråga

om denna § kan tillika anmärkas, att dess andra stycke ej torde blifva å

förslagets fall tillämpligt.

Den i 29 § i expropriationsförordningen förre ägaren medgifna rätt

att återlösa afträdd mark, som ej varder för uppgifvet ändamål använd,

torde desto mindre böra ifrågakomma beträffande mark, som blifvit enligt

förslaget inlöst, som i sakens natur ligger, att densamma i allmänhet icke

blir inom den närmaste framtiden för sitt ändamål använd, samt hvad

gatumark beträffar skyldigheten att upplåta densamma till allmänt begagnande

regleras af förslagets härutinnan meddelade föreskrifter, enligt hvilka

upplåtandet kan till en mer eller mindre aflägsen framtid undanskjutas.

Med hänsyn till hvad sålunda blifvit påpekadt och för vinnande af

ordning och reda synes det vara att förorda, att i förslaget hänvisning

lämnas allenast till de paragrafer i förordningen den 14 april 1866, hvilka

kunna utan inskränkning lämpas till den nya lagens fall, men att i öfrigt

särskilda efter förslagets innehåll afpassade bestämmelser i motsvarande

hänseende varda i förslaget upptagna.

Af en sådan omarbetning torde följa dels införande i expropriationsförordningen

af en hänvisning till nya lagen, dels ock föreskrift därom att

med fång, som skett i enlighet med expropriationsförordningen, likställes

fång enligt nya lagen.

Justitierådet Grefbng;

Jag biträder i hufvudsak hvad justitierådet Quensel anfört under

denna §, dock anser jag, att de i 24 § af förordningen den 14 april 1866

meddelade föreskrifter om tiden, då lösen eller ersättning för intrång skall

utgifvas, böra tillämpas, då fråga är om lösen eller skadestånd enligt denna

lag. Tillika anmärkes, att tillämpligheten af de i sagda förordning gifna

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Raft. 12

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

stadgande!! i ett och annat afseende är beroende af frågan om och i hvad

mån de anmärkningar, som framställas emot förslaget i andra hänseenden,

än hvarom nu är fråga, godkännas.

Enär en mängd mera och mindre befogade skadeståndsanspråk emot

såväl enskilde parter som samhället kunna väckas i expropriationsmål, som

grunda sig å stadsplans och tomtindelnings genomförande, samt dessa anspråk,

i fall nämnd ej skall sättas, då öfverenskommelse träffas om lösen

för mark, som afstås, eller om ersättning för skada, kunna tid efter annan

göras till föremål för särskild pröfning af domstol och nämnd, kan ifrågasättas

att för undvikande af dessa olägenheter ansökan om tillsättande af nämnd

alltid skall ske. Härigenom vunnes enkelhet och reda i expropriationsförfarandet,

större trygghet för inteckningshafvare, samt, då hinder i lag ej finnes

för frivilliga köp af områden, hörande till tomt, en bestämd skillnad emellan

sådana köp och expropriation af dylika områden. Enligt 24 § i åberopade förordningen

äger inteckningshafvare, då öfverenskommelse träffats om ersättningen

och han ej erhållit full likvid för sin fordran, begära uppskattning

af nämnd, men denna uppskattning skall gälla till förmån allenast för inteckningshafvaren.

Redan enligt nu gällande lag är föreskriften om nämnds

tillsättande således i visst fall oberoende af frågan huruvida öfverenskommelse

träffats.

Genom frivillig öfverlåtelse kunna särskilda, enligt gällande tomtindelning

till en och samma tomt hörande områden komma i samma ägares

hand. Emellertid kan det hända, att dessa områden före förslagets antagande

till lag blifvit särskildt bebyggda och besväras af inteckningar eller

att särskilda inteckningar gravera de skilda tomtdelarne af den anledning,

att en å marken faktiskt bestående tomt, som lagfarits och intecknats, utgör

enligt gällande tomtindelning delar af flera tomter. Såväl i ena som andra

fallet bör lagen om förändring af tomts område kunna tillämpas och förhållandena

med inteckningarna regleras i den ordning, som stadgas i berörde

lag, ehuruväl i dessa fall icke är fråga om förändring i gällande

tomt,indelning utan om förening af områden, som skola utgöra en tomt.

Justitierådet Westring:

På sätt förut inom högsta domstolen anmärkts, äro bestämmelserna i

expropriationsförordningen icke sådana, att de, allenast med de modifikationer

som i lagförslaget föreslås, gifva tillräckliga och lämpliga regler för

förfarandet i alla de fall, då ersättningsfrågor enligt lagförslaget kunna

uppkomma. Jag instämmer alltså däri, att mera fullständiga och efter den

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

nya lagen afpassade bestämmelser i förevarande afseende äro af nöden.

Därvid biträder jag i hufvudsak hvad justitierådet Quensel yttrat; dock att

jag är tveksam om det skall vara nödvändigt att hänvisa uppkommande

preliminärfrågor huruvida lösen skall äga rum m. in. till särskild rättegång.

Åtminstone i många fall torde det rättens beslut, som erfordras, kunna

meddelas i det mål, som öppnats genom begäran om tillsättande af särskild

nämnd.

Justitierådet Carlson:

Förevarande paragraf synes afse, förutom skada, som i 15 § omförmäles,

jämväl annan skada, för hvilken påstås ersättning på grund af hvad

i den föreslagna lagen är stadgadt. Härmed torde icke kunna menas annan

skada än sådan, som uppkommer i följd däraf, att staden underlåter att

inom föreskrifven tid upplåta gata eller torg eller annan dylik plats i behörigt

skick till allmänt begagnande eller eftersätter den skyldighet att

underhålla gatan eller platsen, som kan åligga staden. Enligt min mening

bör emellertid hvarken ersättningen för sådan skada eller ersättningen för

skada, som uppkommer genom stadsplans eller tomtindelnings genomförande,

men icke föranledes af expropriation af mark, bestämmas af expropriationsnämnd,

utan kunna sådana ersättningsfrågor lämpligen pröfvas af

domstol.

Med justitierådet Quensel är jag ense därom, att 29 § i expropriationsförordningen

icke bör vara vid expropriation, som i förevarande lag

afses, tillämplig.

17 §.

Justitierådet Gr ef ber g, med hvilken ''öfrig a ledamöter förenade sig:

Hvad första stycket af denna § skall innebära är ej uttryckt med

önsklig tydlighet. Att samhället äger när som helst vidtaga åtgärd för att

enligt 8 § 1 mom. lösa gatumark eller enligt 13 § 2 mom. lösa tomtdel,

att enligt 12 § viss delägare i tomt äger enahanda rätt gent emot annan

delägare i tomten, och att i de fall, som afses i 8 § 2 mom. och 13 §

1 mom., ägare af gatumark eller af del i tomt likaledes äger när som helst

framställa yrkande om, att samhället skall lösa gatumarken eller tomtdelen,

lär uppenbart följa af hvad berörda paragrafer innehålla. Då särskild föreskrift

i dessa hänseenden således icke varit erforderlig, måste det antagas,

att förslaget i förevarande § afser, att, när fråga är om rätt att lösa mark.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

denna skall emot lösen afstås vid den tidpunkt, då den lösningsberättigade

det äskar, och, då fråga är om skyldighet att lösa mark, lösen skall emot

att marken afstås erläggas, när markens ägare det begär. En sådan rätt

att ensidigt bestämma tiden för lösen och markens afträdande kan leda till

missbruk och synes följaktligen icke böra i lag medgifvas. Tiden för

markens afträdande torde lämpligen böra bestämmas till den fardag, som

först infaller viss tid efter tillsägelse eller efter det stämning utfärdats i

anledning af gjord ansökan om tillsättande af nämnd.

18 §.

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitieråden Carlson, Westring

och QuensC instämde för den händelse att enskildas lösningsrätt komme

att bibehållas:

De i första stycket af denna § gifna bestämmelser afse endast tvister

emellan samhället och enskilde om rätt och plikt att lösa mark, hvaremot

tvister i berörda hänseende, hvilka i expropriationsmål kunna uppkomma

emellan enskilde, icke beröras. Antagligen har det ansetts, att, då enligt

2 § i förordningen den 14 April 1866 det åligger rätten att pröfva

sökandens behörighet att begära tillsättande af nämnd, något stadgande

rörande stridigheter emellan enskilde därutöfver icke vore nödigt, men enär

uppenbarligen tvister af den beskaffenhet, som afses i förevarande §, kunna

yppas emellan delägare i tomt, samt, på sätt under 16 § anmärkts, det

synes lämpligt, att rätten pröfvar, huruvida skadestånd skall utgå, i fall

tvist därom uppstår, hemställes om den ändring af förslaget, som erfordras

på grund af hvad sålunda anmärkts.

Hänvisningen till 2 § i ofvannämnda förordning torde utbytas emot

en föreskrift, att klagan öfver rättens beslut skall föras genom besvär.

20 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Till »byggnad, stängsel eller plantering» torde böra fogas ett vidsträcktare

uttryck, innefattande jämväl annat, som kan jämte själfva marken

tillhöra fastighet.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N :o 26.

22 §.

J ustitierådet West ring:

Till meningens förtydligande synes framför orden »i följd af» böra

tillfogas ordet »allenast» samt ordet »fastighet» utbytas mot »mark».

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Grefberg instämde:

Enligt nu gällande lag skall, vid expropriation af jord, denna uppskattas

efter hvad jord af samma beskaffenhet och godhet i orten högst

gäller vid tiden för afträdandet. Hänsyn får sålunda icke tagas till prisförhöjning,

som förmodas komma att uppstå efter tiden för afträdandet.

Med det nu föreslagna stadgandet torde alltså afses en prisförhöjning, som

redan inträdt vid tiden för jordens afträdande eller ersättningens bestämmande,

men uppstått i följd af stadsplanens fastställande eller genomförande.

Härvid kan till en början erinras, att en prisstegring ofta inträder redan

i följd däraf, att stadsplan blifvit antagen eller att förslag därtill blifvit

uppgjordt och sannolikt kommer att antagas, samt att det sålunda, om don

princip, som ligger till grund för stadgandet, finnes böra fastslås, kunde

ifrågasättas, huruvida icke prisförhöjningen, till hvilken icke finge tagas

hänsyn, borde räknas från en tidigare tidpunkt än stadsplanens fastställande.

Själfva principen är emellertid långt ifrån oomtvistlig. Om vid stadsplans

uppgörande för ett nybildadt samhälle den enes område bestämmes till torg

eller park och den andres lika stora och lika väl belägna område kommer

att utgöra en eller flera tomter med därinvid liggande gatumark, som skall

af tomtägaren tillsläppas eller ersättas, finnes enligt min mening intet skäl,

hvarför den förre skall tvingas afstå sitt område mot lägre betalning än

den, som den senare kan erhålla för sitt område. Om så sker kommer

den förre i själfva verket att till ägarne af öfriga fastigheterna afstå sin

andel i en vinst, som billigtvis bort tillkomma dem alla. Hå en gata skall

utvidgas kommer fördelen däraf tomtägarne på ömse sidor i lika hög grad

till godo, hvarför de böra i samma mån bidraga till kostnaderna för utvidgningen,

men om ägarne af tomterna å den sidan, å hvilken utvidgningen

skall ske, blefve skyldiga att afstå den härför erforderliga

marken mot ersättning allenast af det värde, som var gällande då utvidgningen

beslöts, och tomtägarne å andra sidan sålunda få beräkna sin ersättningsskyldighet

efter detta lägre värde, drabbas dessa i själfva verket

i mindre mån än de förra af kostnaderna för utvidgningen. Därest en

trångt bebyggd stadsdel afbrunnit och ett mera vinstgifvande utnyttjande

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

af marken finnes möjligt genom ändring af stadsplanen, synes ingen vara

mera berättigad till denna vinst än tomtägarne själfva, hvarför staden, om

den vill, enligt 10 § första stycket, förvärfva stadsdelen, torde böra betala

ersättning efter det värde, som uppstått i följd af ändringen i stadsplanen.

Om slutligen staden dröjer med utöfvande af sin lösningsrätt, synes staden

desto hellre böra vidkännas under tiden inträffande prisstegring, som denna

antagligen åtminstone till en del motsvaras af ränteförlust för jordägaren.

På grund häraf och då det uppenbarligen skulle vara förenadt med

stora svårigheter att afgöra, huruvida en prisstegring uppstått i följd af

stadsplanens fastställande och genomförande eller af andra orsaker, samt det

jämväl kan befaras, att förslaget i denna del skulle blifva föremål för olika

tolkningar af expropriationsnämnderna, hemställer jag, att förevarande paragraf

må utgå.

23 och 24 §§.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Westring och Gr efter g

förenade sig:

Den föreslagna rätten för stad att i stället för penningar lämna vederlag

i annan mark torde med hänsyn till de för denna rätt uppställda villkor

komma till användning endast i ett fåtal fall, i hvilka saken desto hellre

torde kunna ordnas på frivillighetens väg som tomtägaren, hvilken ej kan

påkalla återstående tomtdelens inlösande, icke äger företaga nybyggnad,

med mindre han förvärfvar den mark, som erfordras för bildande af hel

byggnadstomt. Det uppställda villkoret, att lagen angående förändring af

tomts område skall vara tillämplig med afseende å sammanläggningen, förutsätter

dessutom från tomtägarens sida en medverkan, som, därest ej hela

frågan ordnas på frivillighetens väg, knappast torde vara att påräkna. Därjämte

synes mig böra erinras, att dessa stadganden kunna medföra kränkning

af inteckningshafvares rätt. Enligt gällande bestämmelser äger, då

stad löser mark från enskild, inteckningshafvaren att ur löseskillingen göra

sig betalt för sin fordran. Om staden nu tillätes att i stället för penningar

lämna annan mark, eluderas denna inteckningshafvarens rätt, så vida han

ej erhåller omedelbar rätt att för sin fordran hålla sig till den mark, som

staden lämnar i stället för den, som utbytes. Men sådan rätt medför icke

förslagets bestämmelser. Enligt lagen angående förändring af tomts område

öfvergår inteckningsrätten på det nytillagda området först därigenom,

att ägaren vidtager de åtgärder, som i samma lag föreskrifvas, för att få det

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

nya området förenad! med det gamla till en tomt. Och då det står ägaren

fritt att vidtaga dessa åtgärder, om eller när han vill, är inteckningshafvarens

säkerhet sålunda ställd i beroende af ägarens godtycke. 23 och

24 §§ synas därför böra ur förslaget utgå.

Justitierådet Carlson:

Enligt min mening bör det icke skäligen åläggas jordägaren vare sig

att inlåta sig i byte, som för honom medför skyldighet att framdeles erlägga

mellangift, eller att mot gatumark, som framdeles skall af honom ersättas,

tillbyta sig tomtjord. I öfrigt synes det med ifrågavarande stadganden

afsedda ändamål kunna hufvudsakligen vinnas genom ägoutbyte. På grund

häraf och med afseende å hvad förut blifvit emot dessa paragrafer anmärkt,

biträder jag den i fråga om dem gjorda hemställan.

25 §.

Justitierådet Westring, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Att, därest enligt lagens bestämmelser stads plikt att lösa mark eller

erlägga skadestånd föreligger, den ersättningsberättigade äger utsöka det

belopp, hvartill ersättningen af nämnden bestämts, är så uppenbart, att

därom ej lärer tarfvas särskild föreskrift. Huruvida däremot, när endast

rätt att lösa förefinnes, den lösenberättigade, vare sig det är stad eller

enskild, må draga sig tillbaka genom att underlåta erlägga af nämnd bestämd

ersättning, är mera tvifvelaktigt. Anses förbud däremot böra stadgas,

bör tydlig, på detta fall riktad föreskrift införas. I enlighet härmed synes

första stycket böra antingen uteslutas eller omarbetas.

För det i andra stycket intagna stadgandet synes tillräckligt skäl

knappast vara anfördt, åtminstone hvad beträffar det fall att endast rätt

men ej tillika plikt att lösa förefinnes.

26 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

De i denna paragraf meddelade bestämmelser torde icke vara fullt

uttömmande. Det låter nämligen tänka sig, att stad begär nämnds tillsättande

utan att denna begäran bifalles. Ett sådant fall skulle ej ingå

under något af de i paragrafen upptagna.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Justitierådet Gr ef ber g särskilda

Skall, på sätt förordats, det åligga rätten att, innan nämnd sättes, afgöra

frågan huruvida skadestånd skall utgå, erfordras jämkning af förslaget,

men kostnaden torde ändå böra gäldas enligt reglerna i 21 kap. rättegångsbalken,

enär det kan inträffa, att hvad den ersättningsberättigade fordrat

icke står i rimligt förhållande till hvad honom tillerkänts.

I fall, som afses i 12 §, bör visserligen sökanden gälda kostnaden

om ansökningen afslås eller om han är den lösningsberättigade, men om

äfven ersättningstaganden äger söka, att nämnd tillsättes, erfordras ändring

i den gifna regeln.

27 §.

Justitierådet Quensel:

Att döma af hvad kommitterade anfört i fråga om anstånd med

genomförande af stadsplan, skulle meningen vara, att hur lång tid som

helst efter stadsplans fastställande anstånd med dess genomförande skulle

kunna medgifvas. Såvidt angår nya stadsplanen torde den härvid ledande

tanken hafva varit, att en stadsplan, som visserligen vid antagandet ansetts

genomförbar, sedermera visat sig blifva för staden allt för betungande,

därest den blefve på en gång i sin helhet verkställd.

Nu synes med fog kunna anmärkas, att, där stadsplan en tid varit

gällande, dess suspenderande skulle kunna lända de enskilde, som under

mellantiden inrättat sig efter den nya planen, till så stort men, att en

sådan anordning icke bör medgifvas.

Skulle åter anstånd kunna beviljas endast i sammanhang med planens

fastställande, kan med skäl frågas, hvad med anståndet skulle vinnas. Ett

anstånd skulle nämligen då innebära, att den nya planen funnes endast på

papperet, under det att antingen en gammal plan eller alls ingen plan

lände till efterrättelse. Men då lärer lika väl kunna anstå med antagandet

af ny plan af beskaffenhet, att den anses ej kunna för närvarande genomföras.

Det sålunda anförda synes vara tillämpligt jämväl med afseende å

anstånd med genomförande af tomtindelning.

Med hänsyn jämväl till hvad under 2 § blifvit i fråga om anstånd

med genomförande af äldre stadsplan anmärkt hemställer jag därför, att

ur lagförslaget måtte uteslutas hvad detsamma innehåller om anstånd med

genomförande af stadsplan och tomtindelning.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Justitieråd et (drefberg:

Ehuruväl på siitt under 2 $ blifvit anmärkt genom anstånd med

genomförande af stadsplan och tomtindelning icke de olägenheter kunna

förebyggas, som följa däraf, att stadsplan och gällande tomtindelning å större

områden blifvit åsidosatta, utan anståndet lätt kan verka motsatsen, synes

dock rätten att erhålla anstånd icke kunna helt och hållet undvaras i fråga

om visst begränsadt område, såsom t. ex. då därå finnes uppförd eu större

fabrik, och torde de af kommitterade för dylika fall åberopade skäl för

anstånd äga giltighet. I den pröfningsrätt, frågorna härom äro underkastade,

bör ligga full säkerhet för att anstånd icke kommer att beviljas,

då verkliga skäl saknas eller hinder i något afseende möter. Skulle under

anståndstiden ett förändradt förhållande uppkomma, såsom då af en eller

annan anledning i visst byggnadskvarter intagen gatumark måste utläggas,

är samhället berättigadt att, emot fullgörande af motsvarande förpliktelser,

vidtaga de åtgärder, som äro nödiga. Anstånd med tillämpning af gällande

tomtindelning bör ej heller hindra de enskilde att på grund af öfverenskommelse

sig emellan reglera tomtgränserna, dock att härigenom icke får

ske ingrepp i samhällets å anståndet grundade rätt.

Justitierådet Westring:

Jag instämmer med justitierådet Quensel och vill tillika fästa uppmärksamheten

därå, att, därest det föreslagna anståndet skall bibehållas,

erfordras särskilda bestämmelser om hvad som i afseende å nybyggnad eller

lösen af mark skall gälla för det fall, att det område, som är ifråga, förut är

planlagdt eller indeladt till tomter. Icke kan det gärna gå för sig att endast

låta den äldre planen och indelningen gälla. Tv då skulle det kunna

hända, att det måste vägras tillstånd för uppförande af byggnad alldeles i

öfverensstämmelse med den nya planen, att hinder likaledes möter att bygga

å område, som enligt den gamla i denna del ej till utförande bragta planen

är gata men enligt den nya planen skall vara tomtområde, att ett område,

som enligt den nya indelningen skall utgöra en tomt och innehafves af en

ägare, men enligt den gamla indelningen hör till flera tomter, genom lösenförfarande

splittras emellan flera ägare o. s. v. Oreda och förvirring måste

för det nu förutsatta fall äfven uppstå däraf, att enligt förslaget den nya

planen och tomtindelningen skulle blifva utan verkan allenast beträffande

rätt att verkställa nybyggnad samt rätt eller plikt att lösa mark. Om

således i dessa hänseenden den gamla planen och indelningen skola gälla,

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Käft. 13

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

men i andra hänseenden den nya planen och indelningen tillämpas, måste

ovillkorligen svår lösliga kollisioner uppstå,

Justitierådet Carlson;

Jag åberopar hvad jag vid 5 § anfört beträffande anstånd med stadsplans

och tomtindelnings genomförande.

28 §.

Justitierådet Quensel:

Begreppen »behörigt skick» och »gatudel» synas böra närmare än

som skett bestämmas.

Justitierådet Grefberg;

Bestämmelsen i sista punkten af andra stycket synes alltför sträng,

i fall därmed afses ovillkorlig skyldighet för samhället att vid angifven tidpunkt

upplåta torg och annan allmän plats i fullt ordnadt skick beträffande

planteringar och dylikt.

Justitierådet Carlson:

Det förefaller mig som om föreskrifterna i första och andra styckena

vore allt för stränga. Om vid första planläggningen af ett område en gata

blifvit uppdragen så, att ett nybyggdt hus kommer att skjuta något öfver

gatulinien, synas ägarne af tomter vid samma eller motsatta sidan af gatan

icke skäligen böra äga rätt fordra, att huset nedrifves eller indrages inom

gatulinien, så snart deras tomter till ett visst antal blifvit bebyggda. En

sådan rätt skulle ju icke tillkomma ägare af tomter vid en gammal gata,

som enligt ny stadsplan skall vidgas. Ägare af tomter vid en bred esplanad

synas ock kunna nöja sig med mindre än att densamma till hela dess

bredd är komplett färdig, så snart tomterna till visst antal blifvit bebyggda.

Äfven ägare af tomter vid torg och dylika allmänna platser synas, såsom

redan blifvit anmärkt, hafva blifvit väl mycket gynnade.

Å andra sidan lämnas ingen föreskrift om skyldighet för staden att

genomföra fastställda ändringar i profilerna för gammal gata.

29 §.

J ustitierådet Westring:

Då för närvarande ärenden om åläggande för stad att, i enlighet

med de i vissa i byggnadsordningen förekommande bestämmelser, upplåta

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

gator handläggas i administrativ ordning, men sådana frågor efter förevarande

lags tillkomst lära skola behandlas i domstolsväg, synes en antydan

härom lämpligen böra i lagen inflyta.

30 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Westring och Gråberg

instämde:

Den omständighet att allmän väg ingår i gatumark synes icke böra

i tomtägares skyldighet att bekosta gatumark medföra lättnad för annat

fall än att vägen ingår i det område, det eljest skulle ålegat tomtägame

att ersätta. Paragrafen är emellertid affattad så, att tomtägarne, äfven om

gatans bredd öfverstiger 18 meter, blifva skyldiga bekosta endast sagda

mått minskadt med vägens bredd.

Justitieråden Westring och Quensel särskildt:

Tillika hemställes att sista stycket, för hvilket tillräckligt skäl icke

synes föreligga, må utgå.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Grefberg instämde:

Hvad angår sista punkten, så kan möjligen vara lämpligt att, därest

staden vid den tid, då lagen träder i kraft, är ägare af mark, som, enligt

då gällande stadsplan, skall ingå i gata, tomtägaren befrias från skyldighet

att ersätta denna gatumark, oberoende däraf, huruvida gatan kan anses

vara upplåten till allmänt begagnande eller icke. Hvad punkten härutöfver

innehåller synes däremot sakna giltig grund. Om enligt stadsplan, som

fastställes efter det lagen trädt i kraft, en gata skall utvidgas, synes den

omständigheten att staden är ägare af en tomt på den sida af gatan, där

utvidgningen skall ske, icke böra befria ägaren af tomten å andra sidan

om gatan från honom eljest åliggande ersättningsskyldighet. Han skulle i

sådant fall alldeles oförskyldt blifva bättre ställd än ägarne af angränsande

tomter. På samma sätt förhåller det sig, om ny gata skall upptagas öfver

en staden tillhörig tomt, och mark af tomten icke lämnas öfrig på båda

sidor om gatan.

31 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Westring och Grefberg

instämde:

Då ofta torde inträffa, att på en gång verkställes uppskattning åt

mark för längre gatusträcka, lärer för bestämmande af tomtägares ersätt
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 26.

ningsskyldighet böra stadgas, att, där ej al] gatumarken har samma värde,

nämnden skall utsätta särskilda värden å särskilda gatudelar.

Justitieråden Westring och Quensel särskildt:

Därest enligt yttrandet vid 30 § sista stycket af samma § uteslutes,

måste 31 § något fullständigas, med bestämmelse för det fall att marken

af gammalt tillhört staden.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Grefberg instämde:

Om staden tilläfventyrs redan många årtionden innan stadsplanen ens

var påtänkt förvärfvat mark, som enligt stadsplanen skall ingå i gata, blir

ersättningsskyldigheten mycket ojämnt fördelad emellan tomtägarne, om ägare

af tomt invid sådan mark får ersätta endast markens värde vid denna tid,

under det att ägare af annan tomt måste ersätta gatumark efter långt högre

prisberäkning. Det kunde anses billigt att, om staden förvärfvat gatumarken

mera än t. ex. tio år innan förslaget till stadsplanen framlades till

granskning, staden vore berättigad till ersättning för gatumarken efter det

pris, som var gällande vid sistnämnda tid.

32 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Då redan i 30 § såsom förutsättning för inträdande af tomtägares

skyldighet att ersätta staden värdet af gatumark stadgats, att gatan skall

vara upplåten för allmänt begagnande, synes öfverflödigt att detta villkor

upprepas i 32 §.

Justitierådet Grefberg särskildt:

I fall samhället begagnar sig af sin rätt att under tid, då anstånd

med genomförande af tomtindelning äger rum, lösa gatumark för reglering

af område, som anståndet afser, och ägare äf sålunda reglerad tomt därefter

under anståndstiden uppför nybyggnad utmed den nya gatulinien, är

han enligt förslagets lydelse ändock befriad från skyldighet att utgifva

ersättning för gatumark, som ingår i en till allmänt begagnande upplåten

gata. Då emellertid skäl saknas för eu sådan befrielse, hemställes om

ändring af förslaget härutinnan. För öfrigt torde det vara uppenbart, att

samhället i den mån det begagnar sig af den rätt, som anstånd medför,

icke äger utkräfva de förpliktelser, som eljest skolat följa genom fastställelse

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

af stadsplan och tomtindelning, hvadan berörda ändring torde kunna vidtagas

genom att helt och hållet utesluta andra punkten i första stycket

af denna §.

Justitierådet Carlson särskilt:

Därest tomtindelningen ordnas på sätt jag föreslagit, synes andra

stycket böra antingen helt och hållet uteslutas eller ock, om, såsom vid

5 och 6 §§ ifrågasatts, staden medgifves rätt att i undantagsfall tillåta

^byggnad å område, som icke blifvit godkändt såsom tomt, förändras till

det innehåll, att sådan nybyggnad icke medför skyldighet att utgifva ersättning

för gatumarken.

38 §.

Justitierådet Grof berg, med hvilken justitierådet Westring instämde:

Då det kan inträffa, att byggnad blifvit uppförd till större höjd än

den i byggnadsstadgan eller byggnadsordning tillåtna, torde till undvikande

af tvetydighet vara nödigt bestämdt uttala, huruvida vid bedömande af

frågan om tomtägares ersättningsskyldighet hänsyn skall tagas till förut

varande byggnads höjd eller den höjd, som varit författningsenlig.

Justitierådet Carlson:

Af samma skäl, som ägarne af tomter vid ny gata åläggas ersätta

marken till gatan till en bredd af 18 meter, synas ägare af tomter vid

gata, som skall utvidgas, böra vara skyldiga att ersätta den mark, som

åtgår till gatans vidgning till samma bredd, och detta oberoende däraf, huruvida

vidgningen medför rätt för tomtägame att uppföra högre byggnader

eller icke. För min del kan jag icke finna, att hänsyn till billighet påkallar

nedsättning i ersättningsskyldigheten mera i det senare fallet än i

det förra.

34 §.

Justitierådet Quensel:

Därest Konungens förordnande enligt andra stycket i paragrafen inskränkes

till själfva de där omförmälda platserna, är fara värdt, att det

åsyftade ändamålet till stor del förfelas, i det att ett planlöst bebyggande

kan fortgå omedelbart invid gränserna af det sålunda bestämda området.

Konungens förordnande torde därför böra kunna omfatta ett något vidsträcktare

område, som innesluter hamnplats, fiskläge eller annan ort med

större sammanträngd befolkning.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 26,

Justitierådet Westring:

Med nu gällande föreskrifter angående byggnadsstadgans tillämpning

på landet har ansetts förenligt, att det område, beträffande hvilket förordnas

om byggnadsstadgans tillämpning, tilltages tämligen vidsträckt, så

att det sträcker sig äfven till närmast omkring en bebyggd ort gränsande

ägor, äfvensom att stadsplan till en början fastställes för allenast en del af

det område, angående hvilket förordnats, att byggnadsstadgan skall tillämpas.

Att möjlighet till liknande anordning fortfarande må förefinnas, synes

önskligt; och förevarande förslag synes icke heller utesluta eu dylik tilllämpning.

Möjligen skulle dock eu jämkning vara önsklig i tredje stycket,

hvilket nu måhända kan tolkas så, att å den del af ett municipalsamhälles

område, som sålunda icke skulle falla inom dess stadsplan, någon nybyggnad

icke skulle få uppföras.

Samtlige ledamöter:

Med stadgandet, att förordnande om lagens tillämpning å visst område

å landet skall medföra enahanda verkan, som enligt hittills gällande

lag följt af förordnande om tillämpning af byggnadsstadgan för rikets städer,

torde afses, att sådant område skall utgöra ett mumcipalsamhälle, enligt

hvad i 80 § af förordningen om kommunalstyrelse på landet sägs. Då

nämnda stadgande således innefattar ett tillägg till eller ändring i sagda

paragraf, torde detsamma böra dit öfverflyttas, så mycket mera som i visst

hänseende annan ordning gäller för stiftande af kommunallag än för civillag.

35 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Uttrycket »för hvilket denna lag icke gäller» torde böra utbytas mot

»å hvilket 34 § ej äger tillämpning».

Till undvikande af missförstånd lärer böra meddelas föreskrift, att

stadsplan, som fastställts för område, hvarom i 35 § förmäles, skall, därest

sedermera förordnande enligt 34 § för området meddelas, vinna omedelbar

tillämpning inom det nya samhället.

Justitierådet Carlson särskilt:

För att åt förevarande paragraf gifva ökad betydelse synes vara

lämpligt föreskrifva, att, sedan stadsplan sålunda blifvit fastställd, ägoutbyte

må ske för vinnande af lämpliga tomtgränser och ordnande, så vidt ske

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

kan, på det sätt, att med äganderätten till tomtmark förenas äganderätt

till angränsande gatumark, som i BO § afses, samt att vid skifte, ägostyckning

och jordafsöndring skall af vederbörande myndigheter tillses, att

ägogränserna blifva lämpliga tomtgränser och att med gatumarken förfares

såsom nyss är nämndt och tillika å densamma lägges lämplig vägservitut.

På detta sätt skulle man få tomtindelningen så att säga till skänks och

för det blifvande samhället underlätta förvärfvandet af gatumarken.

Då det någon gång skulle kunna inträffa, att en fastighetsägare lede

märklig skada, om han icke finge verkställa nybyggnad å mark, som skulle

ingå i gata eller allmän plats, synes Konungens befallningshafvande böra

äga rätt att, äfven efter stadsplanens fastställande, medgifva undantag från

förbudet i detta afseende.

36 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken justitieråden Carlson och Grefberg

instämde:

Hvem som äger påkalla den i paragrafen omförmälda handräckning

lämnas af förslaget öppet. Hänvisningen till 157 § i Utsökningslagen kan

desto mindre vara ägnad att härå lämna svar, som sagda § afser allenast

fall, då den enskilde blifvit störd i sin besittning. Föreskrift i berörda

•afseende torde därför böra i lagen meddelas, därvid rätt att påkalla handräckning

synes böra inrymmas åt allmän åklagare och byggnadsnämnd, där

sådan finnes. Härvid torde tillika erfordras bestämmelse, att, där kostnaden

för handräckning, som påkallats af allmän åklagare, skall förskjutas,

densamma skall utgå af allmänna medel, enär eljest enligt 165 § Utsökningslagen

åklagaren blefve skyldig förskottera medlen.

Justitierådet Westring:

Att till vinnande af rättelse däri, att någon bygger i strid mot lagens

i offentligt intresse gifna förskrifter, hänvisa till 157 § Utsökningslagen,

som afser kränkning af enskild rätt, synes ej lämpligt. Det torde böra

tillkomma polismyndighet att här ingripa. Frågasättas kan ock, huruvida

icke sådant olagligt byggande, hvarom här är fråga, bör beläggas med straff.

37 §.

Justitierådet Quensel, med hvilken öfriga ledamöter instämde:

Då samtliga de ämnen, som i byggnadsstadgan för rikets städer upptagits,

lära, så vidt de ej enligt den föreslagna lagen undandragas Konungens

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

ekonomiska lagstiftning, böra fortfarande under densamma bibehållas, synes

ett vidsträcktare uttryck än det i förslaget använda böra väljas för att beteckna

omfattningen af de föreskrifter, som må af Konungen meddelas.

II.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899

angående förändring af tomts område.

Justitieråden G ref ber g och Quensel lämnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Westring anförde:

Ursprungligen var tomtindelning eller ändring däri en uteslutande

administrativ åtgärd, flen inverkade icke omedelbart på rättsförhållandena

rörande de områden, som indelades. Hvad angår ändring i en bestående

tomtindelning är förhållandet numera annorlunda. Enligt förevarande lag

af den 26 maj 1899 och den samtidigt därmed beslutade nya lydelsen af

17 § byggnadsstadgan kan en ändring i tomtindelning i allmänhet icke

komma till stånd allenast genom den administrativa myndighetens beslut.

Därtill fordras i de flesta fall äfven rättens samtycke. Utverkas ej sådant

samtycke inom viss kort tid efter det den administrativa myndigheten gifvit

sitt beslut, förfaller frågan om ändring. I stadgad ordning åstadkommen

ändring får äfven rättslig betydelse. Härigenom har man afsett att vinna

det hvarje byggnadstomt skall vara en enhet äfven i rättsligt hänseende.

Genom förevarande förslag sker i viss mån en återgång till den förut

gällande ordningen. Enligt detsamma jämte förslaget till lag om stadsplan

och tomtindelning är nämligen en ändring i tomtindelning att anse såsom

åstadkommen, så snart byggnadsnämndens beslut därom blifvit af Konungens

befallningshafvande fastställdt. Den sålunda ändrade tomtindelningen skall

vara omedelbart gällande, utan afseende därå huruvida rättens samtycke

gifvits eller ej. Dock är ej meningen att göra rättens samtycke alldeles

öfverflödigt. I de fall, då hittills sådant samtycke erfordrats, får tomt icke

bebyggas utan att rätten medgifvit ändringen. Rättsligen består också den

gamla indelningen till dess rätten meddelat sitt beslut.

Det kan nog ifrågasättas, huruvida icke eu sådan ordning, hvarigenom

nva möjligheter öppnas att i en mängd fall den administrativa och den

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N :o 26.

rättsliga indelningen komme att för långa tider blifva olika, är ganska betänklig.

Då det emellertid enligt den nn gällande lagstiftningen kan möta

nog stora svårigheter att successivt genomföra ändringar i olämpliga tomtindelningar

efter en mer omfattande plan, något som ofta kan vara önskligt,

vill jag ej afstyrka förslaget härutinnan.

Det synes mig emellertid erforderligt, att den nya ordningen kommer

till bättre uttryck i förevarande lag, än som skulle blifva fallet allenast

genom den i 2 § föreslagna ändringen. Förevarande lag är nämligen alltigenom

så affattad, att det förutsättes, att ändring i en tomtindelning icke

kommer till stånd förr än rätten gifvit sitt samtycke därtill. Iledaktionen

torde därför böra jämkas till öfverensstämmelse med den nyss angifna nya

grundsatsen.

I sammanhang därmed synes äfven ett annat förhållande böra regleras.

Det har i åtskilliga städer varit fallet att i sammanhang med ny

stadsplans uppgörande tomtindelning öfver gammalt, bebyggdt och i tomter

redan indeladt område verkställts utan eller med mycket ringa hänsyn till

faktiskt bestående förhållanden. Sådan indelning lär i allmänhet, där ej

brand öfvergått området i fråga, alltjämt funnits till allenast på papperet.

I verkligheten har vid lagfart och inteckning den gamla tomtindelningen

måst följas och tillstånd att bygga efter den gamla indelningen har ej heller

kunnat vägras. Detta förhållande synes man icke hafva tillräckligt uppmärksammat,

då förevarande lag tillkom. Det är därför ovisst huru lagen

i afseende på sådana tomtindelningar skall tillämpas: om lagen afser förändring

i den genom Konungens befallningshafvandes beslut fastställda tomtindelningen,

som ej gått i verkställighet, eller i den gamla ännu faktiskt

bestående indelningen. Ordalagen synas tala för det förra, lagens grund

för det senare. Huru nu lagen bör tolkas, synas emellertid de gifna bestämmelserna

icke rätt väl passa för det nu förutsatta fall. Det synes

därför lämpligt att lagen nu kompletteras med stadganden för detta fall.

Sådana stadganden torde särskildt vara behöfliga, därest, såsom vid 2 § af

lagen om stadsplan och tomtindelning förordats, städerna skola lämnas tillfälle

att innan denna lag träder i kraft bringa sina tomtindelningar i bättre

öfverensstämmelse med de faktiska förhållandena.

Justitierådet Carlson yttrade:

På de skäl jag anfört vid 3 § af förslaget till lag angående stadsplan

och tomtindelning kan jag icke tillstyrka den föreslagna ändringen i nu

förevarande lag. Däremot böra, såsom jag förut antydt, stadgandena i denna

Bih till Biksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Haft. 14

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

lag sammanföras med motsvarande bestämmelser om tomtbildning inom förut

icke indeladt område, och torde därvid en väsentlig omarbetning af samma

stadganden blifva erforderlig.

Ur protokollet

Carl Lundquist.

Hasse W. Tullbergs boktryckeri, Stockholm 1907.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majita Nåd. Proposition N:o 26.

97

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä

Stockholms slott fredagen den l februari 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JuHLIN,

SWARTZ, ,

Justitieråden: Quensel,

Hellner.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson i underdånighet

högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden

för den 29 september 1905 inhämtade utlåtande öfver

vid samma protokoll fogade, inom justitiedepartementet utarbetade förslag

till lag angående stadsplan och tomtindelning och till lag om ändrad

lydelse af 2 § i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts

område.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen

beträjEFande förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning:

Bill. till Pliksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft.

15

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

»Lagförslagets bestämmelser äro afsedda att vinna omedelbar tillämpning

jämväl beträffande stadsplaner och tomtindelningar, som vunnit fastställelse

före den ifrågasatta lagens ikraftträdande. Såsom af högsta domstolens

ledamöter anmärkts kan detta i de städer och med dem jämförliga

samhällen, där man vid stadsplans och tomtindelnings uppgörande i betydligare

mån underlåtit att taga hänsyn till bestående äganderättsförhållanden

medföra en högst betungande lösningsplikt, hvilken det vid planernas

uppgörande ej varit möjligt att förutse. För att råda bot på häraf

följande olägenheter har inom högsta domstolen föreslagits att för viss tid

uppskjuta tillämpningen af lagen med afseende å områden, för hvilka fastställd

stadsplan gäller, samt att bereda samhällena tillfälle att under respittiden

revidera stadsplaner och tomtindelningar.

Den sålunda anvisade utvägen skulle väl kunna leda till det åsyftade

målet, minskning af samhällenas lösningsplikt, men synes mig i andra

afseenden ej fullt tillfredsställande. Om man ock finge antaga, att revision

komme till stånd i alla de fall, där sådan vore nödig och lämplig,

skulle dock i öfriga samhällen, säkerligen det vida största antalet, ett

onödigt uppskof med lagens ikraftträdande äga rum. Att på förhand

angifva de samhällen, i hvilka revision bör äga rum, låter sig helt naturligt

icke göra.

Vidare torde det icke vara lämpligt att låta någon afsevärdare tid

förflyta mellan lagens promulgerande och ikraftträdandet af föreskrifterna

om nybyggnad inom planlagdt område. Ett sådant uppskof skulle säkerligen

af ägare till gatumai’k, hvilka enligt nu gällande bestämmelser äro

oförhindrade att bebygga gatumarken, såvida den ej inlöses af samhället,

i stor utsträckning begagnas till att inlämna ansökan om nybyggnad å gata

och dymedelst ställa samhället i valet mellan att genast inlösa gatan eller ock

se sina framtida utgifter för inlösandet väsentligen ökade. Särskildt är att

befara, att jordägare, som utöfver gatumarken hafva kvar hel byggnadstomt

därinvid och således till följd af stadgandet i 8 § efter lagens ikraftträdande

i afseende å inlösen af dem tillhörig gatumark skulle vara hänvisade

att afbida samhällets åtgörande, komme att på detta sätt söka tilltvinga

sig gatumarkens inlösande. Af vikt är ock att ägare af mark inom

byggnadsparti’ snarast möjligt betagas möjligheten att efter behag bebygga

marken utan hänsyn till befintlig tomtindelning.

Att, såsom af en ledamot i högsta domstolen antydts, under den för

revision afsedda tid låta anstå allenast med samhällets lösningsplikt, medan

jordägarnes skyldigheter och inskränkningen i deras rätt att begagna sin

mark skulle under tiden gälla i full utsträckning, torde innebära en allt för

stor orättvisa, särskildt kännbar i de fall där revision icke komme till stånd.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 2b‘.

Samhällenas intressen synas mig kunna tillräckligt tillgodoses genom

införandet af eu särskild öfvergångsbestämmelse af innehåll, att där fråga

om ändring i fastställd stadsplan eller tomtindelning före lagens ikraftträdande,

hvilket torde böra äga rum den 1 jarl. 1908, blifvit väckt men

då ännu ej hunnit slutligen pröfvas, föreskrifterna om plikt att lösa gallmark

eller tomtdel ej skola tillämpas för område som af ändringen beröres,

förrän sådan pröfning ägt rum. Den tid som sålunda komme att

förflyta mellan lagens promulgerande och dess ikraftträdande, synes vara

fullt tillräcklig för afgörande af frågan huruvida förslag om revision af

stadsplan eller tomtindelning bör väckas.

Rätt att väcka förslag om ändring i befintlig stadsplan tillkommer

vederbörande samhälle såväl enligt nu gällande bestämmelser

som enligt lagförslaget. Däremot torde erfordras särskild föreskrift, att

tomtindelning, som ej öfverensstämmer med bestående äganderättsförhållanden,

må ändras oberoende af tomtägarnes samtycke. En sådan föreskrift,

af hvars affattning otvetydigt framgår, att den nya tomtindelningen

må företagas endast i syfte att bringa tomtindelning och ägogränser

i möjligast nära öfverensstämmelse med hvarandra, är uppenbarligen såväl

i jordägarnes som samhällets intresse och synes böra vara gällande icke

blott under öfvergångstiden utan allt framgent, hvadan bestämmelse härom

upptagits i 4 § af lagförslaget. Under denna föreskrift skulle ock komma

det af högsta domstolens ledamöter särskildt omförmälda fall, att enligt

lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad

uppförts utöfver tomtgräns, ägare af tomtdel, som inkräktas af byggnad

tillhörig annan, tvingat denne att lösa tomtdelen.

Vidare föreslås, i ändamål att förebygga obehöriga försök från jordägare

att genom ingifvande af ansökningar om nybyggnad å gatumark

tilltvinga sig gatumarkens inlösande och genom nybyggnad inom kvarter

i strid med gällande tomtindelning hindra dess genomförande, att föreskrifterna

om nybyggnad inom planlagdt område skola genast träda i kraft,

hvarjämte det hufvudsakligen i vederbörande jordägares intresse ansetts

lämpligt att låta bestämmelserna om sättet för antagande och fastställande

af stadsplan eller ändring däri samt om företagande af tomtindelning

omedelbart erhålla gällande kraft.

Vid 5 § har af flertalet ledamöter inom högsta domstolen anmärkts,

att det i 2 mom. upptagna förbud mot nybyggnad, innan fattadt beslut

om ändring i gällande stadsplan blifvit pröfvadt, borde gälla endast sådant

område som af ändringen omedelbart berördes, hvarjämte antydts att lagförslagets

bestämmelse härutinnan ej är fullt tydligt affattad. Af föreskriften

i 4 § 1 mom. om tomtindelning inom byggnadskvarter, då mark enligt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

fastställd stadsplan skall läggas till kvarteret eller därifrån afskiljas, jämförd

med bestämmelsen i 6 § första punkten om förbud mot nybyggnad,

innan tomtindelning blifvit fastställd, torde emellertid framgå, att nu afsedda

nybyggnadsförbud skall vinna tillämpning för hvarje byggnadskvarter,

hvars gränser beröras af ifrågasatta ändringen. En dylik omfattning

af bestämmelsen i fråga synes mig ock nödig. I de flesta fall lär det

nämligen ej kunna på förhand afgöras, i hvad mån rubbning i ett byggnadskvarters

gränser inverkar på tomtindelningen inom detsamma. Först

genom ny tomtindelning kan sådant afgöras. Skulle det någon gång inträffa

att en viss tomt uppenbarligen ej beröres af ändringen, återstår alltid

den utvägen att hos Konungens befallningshafvande söka tillstånd till nybyggnad

å tomten.

Inom högsta domstolen har hemställts om sådan modifikation af det

i 6 § föreslagna nybyggnadsförbud, att det ej skulle omfatta tomter som

uppenbarligen icke kunde komma att beröras af ifrågasatt ändring i befintlig

tomtindelning. I allmänhet torde visshet härutinnan kunna vinnas

först genom själfva den nya tomtindelningen, hvadan jag ansett den föreslagna

modifikationen ej böra företagas. Skulle det undantagsvis inträffa,

att en eller annan tomt icke kan beröras af den ifrågasatta ändringen, synes

för sådant fall i likhet med hvad i 5 § finnes föreskrifvet åt Konungens befallningshafvande

böra medgifvas rätt att meddela tillstånd till nybyggnad å

tomten. I öfrigt hafva ordalagen undergått någon jämkning med hänsyn

därtill att i fall, hvarom förmäles i 4 § 2 mom., byggnadsnämnden ansetts

böra berättigas att på eget initiativ företags, fråga om ändring i befintlig

tomtindelning.

Beträffande den i 8 § 2 mom. föreslagna plikt för stad att, där efter

frånskiljande af gatumarken ägaren ej därinvid har kvar hel byggnadstomt,

lösa gatumarken har inom högsta domstolen ifrågasatts huruvida

skyldigheten att lösa gatumark borde i hvarje fall inträda omedelbart efter

tomtindelnings framställande. Åtminstone i de fall att gatumarken vore

bebyggd, syntes lösningsplikten ej behöfva inträda så länge byggnaden

kvarstode. Eu föreskrift i antydd riktning synes mig emellertid ej göra

full rättvisa åt jordägarens berättigade intressen. Förutsättningen för lösningspliktens

inträdande är ju, att ägaren efter gatumarkens afskiljande ej

därinvid har kvar hel byggnadstomt. Han kan således icke af stadsplanens

genomförande vänta sig någon som helst fördel. Däremot får han efter

planens fastställande icke begagna sin mark för bebyggande. År marken

bebyggd, kan han ej vidtaga till nybyggnad hänförlig ändring å byggnaden.

Med hänsyn härtill synes mig samhällets plikt att under angifna

förutsättningen omedelbart efter stadsplanens fastställande hålla jordägaren

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

skadeslös genom gatumarkens inlösande ej kunna bestridas. Att dervid

göra undantag för det fall att gatumarken är bebyggd, torde knappast

låta sig göra. Ihågkommas bör ock, att samhället, därest det nödgats inlösa

en bebyggd gatudel, ej är pliktigt omedelbart utlägga gatan, utan kan

draga inkomst af byggnaden, till dess gatans anordnande erfordras. Sannolikheten

talar dessutom för att flertalet jordägare tills vidare behålla sina

fastigheter i förhoppning att deras värde med tiden skall stiga.

Bestämmelsen i 9 § har omredigerats i syfte att, såsom inom högsta

domstolen yrkats, uttryckligen utsäga, att äganderätten till allmän väg,

som ingår i gatumark, tillfaller samhället. De valda ordalagen torde

tillräckligt tydligt utmärka, att äganderättens öfvergång inträder då efter

stadsplanens fastställande anspråk därom framställes.

Med hänsyn till hvad inom högsta domstolen anmärkts mot den i

12 § enskild delägare i tomt förbehållna rätt att lösa andra delägares andelar

har jag ansett denna rätt icke böra bibehållas, i följd hvaraf sagda

rätt såväl som plikten att lösa tomtdelar öfverflyttats omedelbart på samhället.

Därvid synes mig den nu i 13 § upptagna inskränkning i samhällets

lösningsplikt för det fall, att tomtdel utgör mer än halfva tomten och

återstoden är obebyggd, fortfarande böra bibehållas. Visserligen har efter

lösningsrättens borttagande tomtdelens ägare ej något medel att tilltvinga

sig öfriga tomtdelar, men i de flesta fall torde saken låta sig ordna på

frivillighetens väg. Där så ej kan ske, återstår alltid den möjligheten,

att samhället uppträder såsom mellanhand och inlöser de mindre tomtdelarne

för att därefter öfverlämna dem åt ägaren af den större tomtdelen,

såvida ej samhället finner med sin fördel förenligt att inlösa jämväl

denna. För att lämna delägarne i tomten tillfälle att sinsemellan söka ordna

frågorna om lösen af de särskilda tomtdelarne, därigenom äfven samhällets

lösningsplikt skulle minskas, synes mig, såsom af en ledamot i högsta domstolen

blifvit antydt, böra föreskrifvas, att samhällets rätt och plikt att lösa

tomtdel skall inträda först viss tid efter det tomtindelning försiggått, dock

att, där ägare af gatumark med föranledande af stadgandet i 8 § 2 mom.

påkallat gatumarkens inlösande, åt samhället torde böra inrymmas rätt att

till undvikande af olägenheterna af två särskilda expropriationer genast lösa

tomtdel, som för ägaren må återstå invid gatumarken. Det nu föreslagna sättet

att ordna hithörande förhållanden torde i allmänhet icke för samhällena medföra

större uppoffringar än det af lagförslaget anvisade. Den enskildes spekulationslusta

kommer nog att verka återhållande gent emot hans åstundan att

omedelbart erhålla valuta för sitt område. Där samhället nödgats inlösa

en tomtdel, står det ju samhället öppet att samla äganderätten till hela

tomten i sin hand samt därefter förr eller senare realisera densamma.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Borttagandet af den föreslagna lösningsrätten för ägare af tomtdel

har nödvändiggjort en omredigering af lagförslagets bestämmelser om

skadestånd. I anledning af hvad inom högsta domstolen yttrats har därvid

åtskillnad gjorts mellan ersättning, som föranledes genom afträdande

af mark, och den, som eljest bör utgå. I sammanhang därmed har för

förstnämnda fall terminologien jämkats till närmare öfverensstämmelse med

den i expropriationsförordningen använda, i det att ur föregående §§ borttåg^

alla bestämmelser om ersättning vid afstående af mark, hvaremot

här på ett ställe i öfverensstämmelse med ordalagen i 1 § expropriationsförordningen

utsagts, att den, som af marks afträdande lider skada, skall

njuta ersättning därför af staden. Att, såsom inom högsta domstolen

ifrågasatts, begränsa den staden härutinnan åliggande ersättningsskyldighet

torde knappast vara lämpligt. Rätten till skadestånd synes mig böra

vara densamma, vare sig mark skall afträdas för stadsplans genomförande

eller för annat ändamål. Beträffande åter stads skyldighet att ersätta

skada, som utan samband med afträdande af mark uppkommer i följd af

stadsplans genomförande, anser jag i likhet med högsta domstolens ledamöter

en begränsning nödig, hvadan i lagförslaget upptagits uttryckliga

bestämmelser om de fall, då sådan skadeersättning skall utgå.

Inom högsta domstolen har anmärkts, att den i 16 § lagförslaget

lämnade hänvisning till expropriationsförordningen knappast vore tillfredsställande,

då långt flera af bestämmelserna i sagda förordning, än de som

ersättas eller modifieras af 17—-26 §§ lagförslaget, icke vore tillämpliga i

fall, som i lagförslaget afses. Det syntes därför vara att förorda, att i

förslaget hänvisning lämnades allenast till de §§ i expropriationsförordningen,

hvilka kunde utan inskränkning lämpas till den nya lagens fall,

men att i öfrigt särskilda efter förslagets innehåll afpassade bestämmelser

i motsvarande hänseende blefve däri upptagna. De särskilda bestämmelser,

som erfordras, för det fall att fråga är om ersättning i följd af marks

afträdande, torde emellertid, sedan föreskrifterna om lösningsrätt för ägare

af tomtdel uteslutits, ej vara flera, än att lagförslagets uppställning härutinnan

kan bibehållas. Nya föreskrifter synas däremot vara nödiga i fråga

om bestämmande och utgifvande af ersättning för skada, som eljest utan

samband med afträdande af mark uppkommer i följd af stadsplans genomförande.

Såsom inom högsta domstolen föreslagits lärer därvid pröfningen

af uppkommen fråga, huruvida i visst fall skadestånd skall utgå, höra

öfverlämnas åt domstol, så att nämnd endast skulle äga att i förekommande

fall bestämma skadeståndets belopp.

Den i 23 § föreslagna rätt för samhälle att i stället för penningar

lämna vederlag i annan mark torde, såsom inom högsta domstolen erinrats,

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2b‘.

kunna komma till användning endast i ett fatal fall, i hvilka saken i allmänhet

lär kunna ordnas på frivillighetens väg. 1 anledning häraf och

med hänsyn jämväl till hvad i öfrigt mot de föreslagna bestämmelserna

anmärkts har jag ansett desamma böra ur förslaget uteslutas.

Med föranledande af hvad högsta domstolens ledamöter anmärkt mot

bestämmelserna i 1 mom. af 25 § lagförslaget, och då tillräcklig anledning

ej torde förefinnas att i där omhandlade afseenden meddela särskilda vid

expropriationer enligt denna lag gällande föreskrifter, har samma mom.

ur förslaget uteslutits. Ett uteslutande jämväl af 2 mom. i förevarande

§ af lagförslaget och häraf följande tillämpning af sista punkten i 24 §

expropriationsförordningen skulle kunna medföra den tolkning, att i följd

af underlåten betalning frågan om samhällets rätt att vidare påkalla afträdande!

af mark, som varit föremål för expropriation, skulle, där så

äskades, vara förfallen och, i fråga om mark, som erfordrades för genomförande

af stadsplan och sådan plan, som afses i 11 § lagförslaget, beroende

på ny fastställelse af planen. En sådan påföljd skulle stå i direkt strid

med ordalagen i 8 och 12 §§ af lagförslaget och vore väl i öfrigt mindre

lämplig. Däremot synes det fullt rättvist, att, vid uraktlåtenhet från samhällets

sida att i rätt tid erlägga betalning, frågan om markens afträdande,

där någon ersättningstagande så fordrar, skall för den gången, såvidt på

hans rätt inverkar, vara förfallen, med rätt för samhället, när det så önskar,

att ånyo därom i behörig ordning väcka talan. I anledning häraf

har i lagförslaget upptagits en särskild bestämmelse, afsedd att ersätta

stadgandet i 24 § expropriationsförordningen sista punkten.

Inom högsta domstolen hafva betänkligheter uttalats mot de i 27 §

upptagna bestämmelser om anstånd med genomförande af stadsplan och

tomtindelning, hvilka ansetts böra ur förslaget uteslutas. I vissa fall lär

dock, såsom af en ledamot i högsta domstolen erinrats, rätten att erhålla

anstånd icke kunna undvaras. För ett samhälle kan det uppenbarligen

vara af stor vikt att, då det gäller öppnande af nya trafikleder genom bebyggdt

område och utvidgande af äldre sådana eller reglerande af trångt

eller eljest olämpligen bebyggdt område, plan härför finnes uppgjord och

fastställd, äfven om samhällets ekonomiska bärkraft icke är tillräcklig att

möta de kraf ett omedelbart tillämpande af planen skulle kunna medföra. Af

de beträffande anståndets innebörd i lagförslaget valda ordalagen torde följa,

att med desamma afsetts att utsäga att, där det område som är i fråga, förut

varit planlagdt eller indeladt till tomter, den äldre stadsplanen eller tomtindelningen

skall lända till efterrättelse i de fall, då den nya satts utan

verkan, eller således i fråga om rätt att verkställa nybyggnad samt, med

angifvet undantag, rätt eller plikt att lösa mark. Häraf kunna, såsom inom

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

högsta domstolen anmärkts, uppstå svårlösliga kollisioner. Det torde för

öfrigt knappast vara principiellt riktigt, att stadsplan eller tomtindelning,

som blifvit i vederbörlig ordning ändrad, skall uti ifrågavarande hänseenden

medföra vidare rättsverkningar. Med hänsyn härtill synes det vara nödigt

uttryckligen föreskrifva att jämväl äldre stadsplan eller tomtindelning

skall härutinnan vara utan verkan. Någon olägenhet af en sådan föreskrift

lär icke vara att befara. Så är uppenbarligen förhållandet i det fall att

den äldre stadsplanen eller tomtindelningen icke blifvit bragt i verkställighet.

Har åter planen kommit till utförande, innebära de sålunda uppkomna

äganderättsförhållandena en garanti för att planen följes, så att

ändring däri sker endast till öfverensstämmelse med den nya planen.

Emot de i 28 § upptagna bestämmelserna om tiden för gatas upplåtande

har inom högsta domstolen anmärkts, att desamma i vissa afseenden

vore för stränga. Denna uppfattning kan jag ej dela. Om ny stadsplan

lagts så, att ett hus kommer att skjuta in på gatulinjen, måste detta

betingas af särskilda orsaker, som nog då ock motivera gatans upplåtande

å föreskrifven tid. I fråga om esplanader samt torg och andra dylika allmänna

platser torde det ligga ej blott i tomtägarnas utan ock i samhällets

intresse att dessa platsers upplåtande och ordnande ej uppskjutes till en

oviss framtid. Enligt bestämmelserna i 29 § torde det ligga i samhällets

skön att bestämma det ordnandet skall ske successivt, så att t. ex. ett

torgs stensättande skall äga rum, först då behof däraf föreligger.

Med föranledande af hvad inom högsta domstolen anmärkts mot den

i sista mom. af 30 § upptagna bestämmelse att ersättning i intet fall

skall utgå för mark, som före lagens ikraftträdande af stad förvärfvats, har

samma bestämmelse ur förslaget uteslutits.

Enligt 31 § i lagförslaget, som innehåller föreskrifterna huru ersättningsbeloppet

skall bestämmas, för den händelse parterna ej kunna om beloppet

enas, lägges därvid till grund markens värde vid dess förvärfvande

åt staden. Denna bestämmelse kan, såsom inom högsta domstolen erinrats,

särskildt i det fall att marken af vederbörande samhälle förvärfvats för

längre tid tillbaka, vålla att ersättningsskyldigheten blifver mycket ojämnt

fördelad mellan tomtägarne, en olägenhet, som kommer att framträda än

mera, i händelse nyss anmärkta bestämmelse i 30 § uteslutes. Den enda

grund, som medger skipande af full rättvisa mellan tomtägarne, torde vara

gatumarkens värde såsom sådan vid tiden för ersättningens utgifvande.

Det lär ej heller med fog kunna påstås, att tomtägarne obehörigen betungas

genom en bestämmelse i sådan riktning. Deras vinst af gatuanläggningen

öfverstiger säkerligen i allt fall betydligt den ersättning, de

komma att utgifva. De senare årens erfarenhet i fråga om värdestegring

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

å byggnadstomter ar härutinnan synnerligen upplysande. Vidare synes det

mig knappast riktigt, att, såsom af 31 §:s affattning skulle blifva en följd,

tomtägaren, för det fall att samhället erhållit gatumarken utan godtgörelse,

befrias från utgifvande af ersättning. Om gatumark utan betalning till

samhället upplåtits af annan än tomtägare, lär därmed hafva afsetts att

bereda eu fördel åt samhället ej åt enskilda tomtägare. Skulle undantagsvis

vederbörande upplåtares afsikt vara en annan, lär han ej underlåta

att i upplåtelsehandlingen angifva villkoren för upplåtelsen. Därest

samhället och tomtägaren ej kunna enas om ersättningens belopp, synes

bestämmandet häraf böra öfverlämnas åt expropriationsnämnd.

Då kronan lär böra vara befriad från ställande af säkerhet, hvarom

i 32 och 33 §§ förmäles, har uttrycklig bestämmelse härom införts vid

dessa •

Mot det i 34 § lagförslaget upptagna stadgande, att förordnande om

lagens tillämpning å visst område å landet skall medföra enahanda verkan,

som enligt hittills gällande lag följt af förordnande om tillämpning af

foyer g nadsstadgan för rikets städer, har af högsta domstolens ledamöter an

märkts, att, då därmed torde afses, att sådant område skall utgöra ett

municipalsamhälle enligt hvad i 80 § af förordningen om kommunalstyrelse

å landet sägs, och stadgandet således innefattade ett tillägg till eller en

ändring i samma paragraf, detsamma borde dit öfverflyttas, så mycket

mera som i visst hänseende annan ordning gäller för stiftande af kommunallag

än för civillag. Med hänsyn därtill att stadgandet jämväl torde

innefatta bestämmelse därom, att ''de särskilda föreskrifter, hvilka enligt

lao-en den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

äga tillämpning inom område, för hvilket byggnadsstadgan

galler, skola tillämpas jämväl inom område, som här afses, har jag ansett

detsamma kunna kvarstå. #

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts har jag låtit omarbeta

ifrågavarande förslag, därvid dessutom vidtagits en del andra ändringar,

hvilka, där de ej äro af rent redaktionell natur, föranledts af anmärkningar,

som inom högsta domstolen framställts.»

Sedan härefter departementschefen uppläst det sålunda jämkade förslaget

till lag angående stadsplan och tomtindelning, hemställde han, att

detta förslag äfvensom förslaget om ändrad lydelse af 2 § i lagen den 26

maj 1899 angående förändring af tomts område måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Justiterådet Quensel åberopade hvad han anfört vid granskningen i

högsta domstolen af det dit remitterade förslaget till lag angående stads
c>
Bih.

till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. 10

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

plan och tomtindelning, i den man hans anmärkningar icke blifvit vid den

skedda omarbetningen iakttagna.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan

;

och täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

med bifall till denna hemställan, i nåder förordna,

att till Riksdagen skulle aflåtas proposition i ämnet

af den lydelse bilagan A vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet

Erik Olander.

Stockholm 1907. Kungl. Boktryokei-iet, P. A. Norstedt k Söder.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2SärU 1907:1 Utlåtande i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning samt lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen den s. 1 i texten